Ålaandsflaggor
  • Publicerad torsdag den 9 juni 2016 kl. 18:30

Talet på självstyrelsedagen

Lagtingsledamoten Axel Jonssons tal på självstyrelsedagen den 9 juni vid Julius Sundbloms staty

Kära ålänningar, Varför står vi här idag? Ja, den historiska bakgrunden till självstyrelsens uppkomst känner säkert de flesta till. Men varför står vi fortfarande här exakt 94 år efter att det första landstinget sammanträdde? Jag tror att den enkla förklaringen stavas kärlek. Kärleken till vårt örike och det som håller ihop oss ålänningar. Det som gör oss till ett folk.

Närmare bestämt precis den där sprudlande glädjen som träffar oss rakt i hjärtat när vi på andra sidan jorden stöter på en avlägset bekant ålänning, och som just där och då förvandlas till vår bästa vän. Eller den där varma strömmen som går igenom kroppen av att se de där röda välkomnande granitklipporna spegla sig i solnedgången och närma sig vid horisonten. Att sedan köra av färjan och känna hur alla känslor av hemlängtan börjar mättas efter att ha ätit de där köttbullarna som vi alla säger oss avsky men konstigt nog äter ändå.

Men vad finns det mer i vår folksjäl och våra värderingar som har lagt grunden till det Åland vi känner idag? ”Sköter en ålänning sig, och det gör han i regel, så har han allas aktning, han må sedan vara rik eller fattig, borgare eller socialist". Ja, så lär Julius Sundblom ska ha uttryckt sig om den jämlikhet han upplevde på Åland i början av det förra seklet. Samma karaktärsdrag som så starkt präglar vårt Åland idag och som gör att vi faktiskt har så mycket gemensamt att relatera till och fira.

För jag tror att just det, att vi alla är likvärdiga medlemmar i vårt samhälle, är en viktig förklaring till att vi har en fantastisk åländsk framgångssaga att berätta. Det viktiga är inte vem man är eller varifrån man kommer, utan att man sköter sig. Gör man bara det är man aldrig för oviktig för att kunna lyfta luren till en talman eller en bankdirektör och tas på allvar. Precis därför ska vi inte under några omständigheter vika från kravet att alla från Norden och EU ska ha rätt att få hembygdsrätt och därmed en fullvärdig chans att sköta sig.

För att tvingas förtjäna respekt föder förstås ett stort ansvarstagande men samtidigt betyder det att vem som helst faktiskt har förutsättningarna att lyckas på våra öar, en slags ”American dream” på ren och skär åländska. Och listan över både gamla och nya ålänningar som har jobbat stenhårt för såväl sin egen som vår gemensamma dröm kan göras lång. Tänk på alla dem som med hus och hem i pant har satsat och trott på möjligheten att etablera och utveckla våra rederier, banker, försäkringsbolag, fabriker och otaliga småföretag som tillsammans lagt grunden för vårt starka åländsk välstånd. Tänk på de fantastiska ideellt arbetande krafter som har varit själva kärnvirket i vårt sammanhållna civilsamhälle. Tänk på alla dem som mitt under brinnande världskrig och i skuggan av järnridån har kämpat och stått upp för rätten till vårt självbestämmande och vårt svenska språk.

Ta bara Julius Sundblom och Carl Björkman som lät sig häktas för sina politiska åsikter. Enligt Björkmans memoarer bröt Sundblom ihop två gånger under natten när de fördes över skiftet till fängelset i Åbo – övertygad om att de skulle skjutas. Låt oss tillsammans ägna alla dessa fredens hjältar en tacksamhetens tanke.

För det är så mänskligt lätt att vi i vår stilla förnöjsamhet lutar oss tillbaka och tar för givet det arv vi har fått att förvalta. Vårt självbestämmande och vårt svenska språk, vår fredliga demilitariserade tillvaro, våra arbetsplatser och vår samhörighet. Men bästa ålänningar, ju mer jag rör mig mellan stadens gator och landsbygdens kaffebord blir jag allt mer stärkt min uppfattning om att den här våren har varit en ordentlig ögonöppnare för många.

Att regeringen i Helsingfors åter styrs av finska nationalister som medvetet monterar ned det lilla svenska som finns kvar av det offentliga Finland är förstås en stor utmaning för vår språkliga tillvaro på Åland. En sannfinländsk talman som välkomnar sina svenska kollegor på engelska, avskaffad skolsvenska på försök och ett samlingsparti som vill byta avskaffa den ursprungligen svenska nationalsången ”Vårt land” mot den finska ”Finlandiahymnen”. Gott folk, den samlade bilden bekymrar. Nu när också finlandssvenskarna börjar bli allvarligt oroliga är det hög tid för oss att vakna och agera.

Men minst lika oroväckande är att Finland med svenskan också klipper sina språkliga och kulturella band till Norden. Band som blir omöjliga att senare återställa. Och i ett läge där Finland i sin ensamhet isolerar sig som ett östeuropeiskt hörn på kartan samtidigt som den starka skandinaviska kulturgemenskapen frodas i väster vet jag det är fler än oss i Ålands Framtid som på allvar kommer att kräva att Ålandsfrågan åter aktualiseras. Åland måste under alla omständigheter förbli en del av Norden.

Det gör förstås inte saken bättre att tilliten till den finska statsmaktens förmåga att hantera vårt örike är rekordlåg efter vårens händelser. Sveket mot den åländska vindkraften har med all rätt satt sina spår i relationen mellan Åland och Finland.  Särskilt när den finska staten fortsätter att skapa förutsättningar för ett nytt kärnkraftverk som beräknas kosta över sex miljarder euro. Bara namnet på bolaget, Fennovoima, tycker jag säger allt. Bolaget som dessutom nära hälften är finansierat med över 150 miljarder putinmärkta ryska rubel från Moskva.

Kärnkraften och beroendet till öst byggs ut samtidigt som de svenska banden till väst och den åländska vindkraften skruvas ner. Det om någonting gör mig förbannad. Nej, att bli spottad i ansiktet på det sättet ska verkligen inget folk med självbevarelsedrift tolerera.

Sällan har Åland och allt som är svenskt blåst så långt ner på statens prioriteringslista. Sällan har det blivit mer uppenbart att vi just därför måste sluta placera vår framtid i händerna på Helsingfors. Sällan har förtroendet sjunkit så lågt för statens förmåga att hantera vår ekonomi.

Det är dags att sluta gå med mössan i hand och år efter år tjata oss blodiga om vindkraftspengar och höjd klumpsumma, för helt döva öron. För tänk om vi istället skulle lägga vår energi på att förvalta våra gemensamma surt förvärvade skatter på det sätt som hela det samlade Åland gjorde efter Orklas hot att lägga ner Chipsfabriken i Haraldsby. Där näringslivet, riksdags- , kommun- och lagtingspoltiker, regering som opposition, sida vid sida, fick den norska bolagsledningen att tänka om. Det om något visar på den livskraft som finns i det åländska samhället när det väl kommer till kritan.

Visst gnäller vi avundsjukt och strider med varandra dagligdags, men när det är vår gemensamma framtid står på spel, ja då sluter vi upp för varandra. Och det betyder faktiskt allt. För det är då när lysande gnistor av gemenskap och beslutsamhet sprakar till som vi upplever våra stoltaste ögonblick och framsteg. Chipskrisen blev en välkommen påminnelse till alla som hittills tvekat, att vi kan gå hur långt som helst, bara vi samlar oss och bestämmer oss för att nå våra mål.

Låt oss därför dra lärdom av läxan och bestämma oss för att aldrig igen släppa iväg ägandet i våra viktiga samhällsbärande bolag. Vare sig det gäller fabriker, banker, försäkringsbolag eller rederier! För det är trots allt när vi ser bortom den alldeles egna plånboken för en liten stund och istället kavlar upp ärmarna för grannens bästa som vi lyfter varandra. När vi lägger undan gamla konflikter plockar fram drivkrafter som omtanke, samhörighet och kärlek till vår hembygd, ja då utför vi stordåd. Då flyttar vi berg, norska bolagsledningar
och finska nationalister. Men vi gör det inte för vår egen skull. Utan av tacksamhet gentemot dem som en gång slitit för oss och av kärlek till kommande generationer. Så att våra barn och barnbarnsbarn ska få känna den där sprudlande glädjen som träffar oss rakt i bröstet när vi på andra sidan jordklotet stöter på en annan ålänning. Att de ska få känna den där varma strömmande känslan som går igenom våra hjärtan av att se samma välkomnande röda granitklippor spegla sig i solnedgången och närma sig vid horisonten. Känna just den där rofyllda känslan av att komma hem. Hem till sin hembygd och till sitt folk.

Kära ålänningar, jag önskar er en framtid fylld av samhörighet, stolthet och tillförsikt. Och en fortsatt underbar självstyrelsedag!