Plenum den 10 april 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 10 april 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Eklöw och ltl Englund).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Eklöw på grund av kommunalt uppdrag. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny högskolelagstiftning. (FR nr 17/2001-2002).

 

Beslut om remiss till kulturutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 3.4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Redan förra gången lagförslaget var uppe till debatt var det många som påpekade hur stor fråga det här gäller. Jag måste säga att för min personliga del upplever jag situationen ganska ambivalent. Det är alltid spännande att få vara med och lagstifta om frågor som är av stor betydelse för samhället och speciellt för framtiden. Men i det här fallet kan jag nog säga att jag tycker att det är ett ganska tvivelaktigt nöje av det skälet att det finns så många obesvarade frågor när man läser framställningen.

 

Vi vet alla att det har försiggått en försöksperiod som dessutom har förlängts och många av oss hade väl hoppats att just försöksperioden skulle ha klargjort många av de frågor som nu är obesvarade, men så är ändå inte fallet utan det finns många grundlläggande frågor som är obesvarade. Det är för min del åtminstone väldigt snarlikt den situation vi var i när vi fick en framställning om ÅHS. Då hade jag många invändningar och var väldigt kritisk, och till det mesta fick jag väl ett medhåll, men sedan förklarades det att sedan skulle nog allt med tiden reda upp sig och att de professionella, de som alltså ledde verksamheten inom ÅHS, var kompetenta och skulle klara av allting i takt med tiden.

 

Vis av den historien kan man nog konstatera i dag att vid den tidpunkten när ÅHS kom till så hade vi inte politiskt grepp om situationen, och vi har det inte ännu i dag. Verksamhetens mål var inte särskilt klara utan det var fråga om en organisatorisk samordning. Vi vet inte ännu i dag vilka verksamhetsmål som skall prioriteras och vilka som skall omprioriteras inom ÅHS. Organisatoriskt är ansvarsfördelningen mellan politiker och de professionella oklar och kostnadsökningarna är hela tiden kolossala och på politiskt håll förefaller ingen att ha varken kontroll eller veta hur man skall få kontroll över situationen.

 

Det som skiljer åtminstone den här framställningen och verksamheten från det som gäller ÅHS är att det finns ett oerhört behov och en stor efterfrågan av tjänster inom hälso- och sjukvården. Medborgarna efterfrågar mycket inom den sektorn. I fråga om yrkeshögskolan är situationen i det avseendet inte lika tydlig. Men det som framställningen ändå visar är att det är oklart hur den politiska styrningen skall ske. Man talar om en utbildningsplan som skall klargöra målen och där ingår politikernas beställning och så skall det förverkligas av myndigheten. Jämför man igen med ÅHS vet vi att planen som vi har i budgeten har ytterst liten relevans för den styrning och uppföljning av kostnaderna som vi skall göra.

 

Den organisatoriska modell som har legat till grund för Ålands högskola har kritiserats för att vara diffus och jag tycker inte att den blir särskilt klarare när man nu går in för att också lägga in Ålands högskola, den som alltså bedriver akademisk kursverksamhet, i samma famn som den organisation som bedriver yrkeshögskolan. Jag har inte enligt framställningen kunnat se hur organisationerna skall samordnas för att båda verksamheterna skall gagnas av det. Jag tycker att det verkar ganska lösligt sammanfogat för att på något vis få allt under en hatt. Men vem som skall ansvara för vad – det är som med primärvården och sjukvården – är det två skilda enheter, skall de ha skilda budgeter, hur skall det fungera eller är det fråga om en enda budget? I viss mån har det skett en tillskärpning. I den första modellen som vi hade fanns det både styrgrupp och ledningsgrupp samt direktioner, jag vet inte hur många organ som skulle leda och förverkliga den verksamhet som vi hade föresatt oss under försöksperioden. Nu är det lite mindre organ, men ingen av dem har egentligen ett ekonomisk-politiskt ansvar utan det är mera fråga om verkställighet.

 

Verksamhetens mål är på sikt oklar. I riket har man redan lagstiftat om en fortsättning – jag tror man kallar det ”påbyggnadsexamina vid yrkeshögskolorna”. Skall vi ha det eller skall vi sluta där vi nu är? Den frågan inställer sig omedelbart eftersom det här är en modell som är tagen nästan rakt av från finländska förhållanden. Skall vi ha forskning? Det sägs i lagen att det skall vara forskning, men ansvariga ledamoten Gun Carlson att det egentligen ändå inte skall vara forskning av, vad jag förstår, ekonomiska skäl, för vi har inte råd med det. Men lagen öppnar upp för det och om man skall ha en yrkeshögskola och leva upp till det som man gör i riket, måste man bedriva forskning. Här på Åland har det uppstått en diskussion att forskning, det kan vara lite vad som helst, och det kan det väl vara, men om man vill ha något slags legitimitet också utanför Åland, så måste den ändå leva upp till vissa krav och den kvaliteten måste väl garanteras av dem som skall leda forskningen. I den rapport vi har nu finns det inte forskartjänster.

 

De lärare som skall vara verksamma här är inte alla så utbildade som man skulle önska, och det är inte deras fel, utan så gott som alla är anställda på gymnasienivå och detta har kommit till och man har förväntat sig att de skall fortbilda sig. Om jag kommer rätt ihåg är det ändå en minoritet som har den kompetens som man förutsätter. Det betyder antingen att man sänker kraven eller att man ökar kostnaderna för att ta in mera kompetens och göra de lärare som inte lever upp till kraven kompetenta. Allt detta har att göra med pengar. Vi kan inte öka kvaliteten, vi kan inte satsa på forskning om vi inte har mera personal och satsar på fortbildning.

 

I bakgrunden finns en utvärdering av experimentverksamheten som bl.a. har sagt att högskolan måste bli mera synlig, att den skall vara autonom: oberoende av andra intressen än de rent vetenskapliga utbildningspolitiska, att den skall ha en tydlig organisation och det står faktiskt också att den nuvarande yrkeshögskolan har för lite utbildning för kvinnor. Den utbildning vi har på den här nivån är mansdominerad. Då tycker jag att där har landskapsstyrelsen inte förmått leva upp till rapporten. Jag ser inte någonting som säger att yrkeshögskolan skulle bli mera synlig med den föreslagna lagstiftningen. Tvärtom gör just detta att man slår in Ålands högskola att bilden av vad verksamheten egentligen gäller blir grumligare. När det gäller den autonoma positionen och om jag läser detta rätt skall yrkeshögskolans ekonomiska förvaltning till stor del skötas av landskapsförvaltningen. Det är ingen förvaltningsautonomi överhuvudtaget.

 

Det står också att den rektor som skall fungera som ledare för skolan skall tillsättas av landskapsstyrelsen. Det tycker jag att är ett grundfel i hela synen på den autonoma högskolan. En rektor skall tillsättas av styrelsen eller dem som leder verksamheten. Det är mot alla principer inom vetenskap och forskning att man skulle ha ett politiskt organ som landskapsstyrelsen att tillsätta rektorstjänsten. Då kommer det in sådana kvaliteter som inte har med saken att göra.

 

Jag tycker inte att det blir synligare, det blir inte mera autonomt; organisationen är i stort sett densamma utan att några extra direktioner har fallit bort. Innehållet i verksamheten är också på en nivå som kvalitetsmässigt kanske håller till vissa delar i dag, men en sådan här institution måste ständigt utvecklas om den skall kunna fungera i ett samhälle som är i dynamisk förändring.

 

Då, fru talman, kommer jag till det som ändå var väldigt uppenbart här under senaste debatt, att det här kommer att kosta mycket, mycket pengar. I dag nämns en summa på 32 miljoner mark för 320 elever, som är inskrivna enligt de papper vi har. Det är 100.000 mark i året. En del avbryter, andra fullföljer sina studier, men det är ett högt pris och frågan är om det här är rätta sättet att erbjuda åländska ungdomar vidare utbildning utöver gymnasialstadiet. Om vi fullföljer det här tror jag att det blir precis som med ÅHS, att vi kommer inte att kunna kontrollera kostnadsutvecklingen. Det är deras skyldighet som jobbar inom sektorn att kräva både resurser för forskning, för vidareutbildning osv. osv., för det är det lagen säger att vi skall utveckla verksamheten till.

 

Fru talman!

Jag vill inte bli kritiserad för att vara motståndare till utbildning eller ens till den här verksamheten, men lagförslaget är inte färdigt tänkt. Så gott som alla som jag har hört som har haft förslaget på remiss har klagat över att de inte har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i förslaget. Det är synd att man efter så många år av försök tänker hasta igenom denna stora reform genom lagtinget.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det var en mycket pessimistisk genomgång av en ramlag som ltl Sundback bestod oss med. Hon tycker och känner en hel del om den här stora lagen, och det skall man naturligtvis göra. Men hon säger vissa saker som jag tycker att inte är riktiga. Ltl Sundback hävdar att det i ramlagen inte sägs vem som skall ansvara för dessa saker och där tycker jag hon har fel. Det är också så att autonomin är understruken på flera sätt och allting finns inte med i lagen, utan det är sådant som skall verkställas av styrelsen. Nog finns det också rationaliseringsvinster med förslaget. Det är faktiskt så att flera olika styrelser skall ersättas av en osv. Frågan är, när man talar om högt pris, vilket pris som blir högst, om man fördröjer utvecklingen med Ålands högskola eller om man inte gör det. Jag tror att man inte skall börja bromsa här. Jag tror att lagen ändå ger möjligheter för lagtinget att ge en signal för att nu skall högskolearbetet igång och hur man än gör så är det klart att ingenting är fullständigt klart från början utan det fordras en liten process också.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Svensson verkar väl insatt i lagstiftningen. Jag har inte samma möjligheter som han att få information om den. Då skulle jag vilja fråga honom hur det är tänkt: skall det vara två skilda budgeter för dessa högskolor? Jag vill också gärna höra hans åsikt om hur autonom högskolan är om rektor tillsätts av landskapsstyrelsen och delar av förvaltningen, s.g.s. hela, sköts av den? Är det autonomt styre? Vilka är rationaliseringsvinsterna? Jag tror att det inte har någon som helst betydelse om man ändrar ledningsgrupper och drar in några direktioner. Vi hörde om rationaliseringsvinsterna i samband med ÅHS och allt som skulle lösa sig med tiden. Den läxan har vi fått lära oss på ett hårdhänt sätt att det blev inte så.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag kan tänka mig att den här hårt dragna parallellen med ÅHS inte riktigt fungerar i praktiken. Det är faktiskt olika typer av inrättningar det är fråga om. När det gäller budgeten har jag läst ut det så att det är fråga om en budget för Ålands högskola och den kommer att prövas av lagtinget varje år. Om man då säger att det är att inskränka på autonomin för högskolan, så tycker jag det är fel därför att det skall vara så att lagtinget har kontroll över kostnadsutvecklingen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Ltl Svensson tror! Jag vill ha bekräftat om det skall vara en enda budget för denna verksamhet. Det tycker jag är väsentligt i sammanhanget. Då innebär det faktiskt att man integrerar verksamheterna. Det vill jag alltså gärna ha bekräftat. Min kritik av bristande autonomi är att en stor del av den ekonomiska förvaltningen kommer att ske härifrån, och det är inte autonomt styre om man inte själv har hand om förvaltningen till alla delar.

 

När det gäller rektorn är det intressant hur ltl Svensson ställer sig till den frågan: Skall det vara landskapsstyrelsen eller skall det vara skolans egna organ som utser rektor?

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback nämnde bl.a. påbyggnadsutbildningen. Jag vet inte om jag missförstod det, men såsom det fungerar i dag finns det redan en påbyggnadsutbildning, så det är svaret på frågan: skall vi den eller inte? Bl.a. inom hotell- och restaurangskolan vidareutbildar man  somelierer, konditor och dietkockar, men dietkockar vet jag inte om de har kommit igång med ännu. När det gäller kompetensen är det precis som ltl Sundback säger att det har dessa duktiga kolleger kämpat med under försöksperioden och det är många som har skaffat sig mera utbildning. Det har gått till på det sättet, åtminstone på vissa håll, att man har fått tjänstledighet med lön och vidareutbildat sig och ligger relativt väl till när det gäller kompetensen i dag, men det är alldeles rätt som ltl Sundback säger att det här medför en kostnad, inte är det fråga om annat. För att se till att kompetensen hålls på bra nivå har man också ibland tagit in gästföreläsare. Man säger också att det behovet minskar undan för undan.

 

När det gäller utexaminering av studerande och vi behandlade förslaget till förlängning av lagen i utskottet ställde vi den frågan till flera av rektorerna och då fick vi veta från vissa håll att man helt enkelt blir så attraktiv när man går utbildningen att man blir "uppraggad” av näringslivet innan man är färdig, och det kan man se både för- och nackdelar med, men det såg man som en orsak till att det var flera som inte blev färdiga från vissa linjer i alla fall.

 

Lagen är en ramlag och man kan inte ha allting färdigt på en gång, utan det återstår mycket arbete. Hur vill egentligen ltl Sundback ha det? – det är så lätt kritisera.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag uppfattar remissen som att då faktiskt skall man kritisera och väcka frågor. Det är ingen idé om vi alla står här och säger att det här är det bästa vi någonsin har sett och vi vill absolut inte göra några ändringar i utskottet och vi har inga frågor att ställa till någon ledamot utan vi tycker att det här är en fantastiskt bra lagstiftning och inga ändringar skall göras. Så har inte jag uppfattat att remisshandlingen skall gå till, utan tvärtom. Det här är till många delar en lagstiftning där åtminstone jag har många frågor. Jag vill debattera dem här i lagtinget innan det går till utskottet. Jag har sedan mina egna förslag till hur man kan göra förändringar, men jag vill avvakta med dem och höra andra åsikter i det här skedet som rör själva framställningen.

 

En sida av saken som redan har varit uppe är just detta att man inte skall öka kostnaderna och ltl Lundberg som hör till majoritetsblocket kanske kan utveckla vidare hur vi skall fortsätta att utbilda lärarna om inte kostnaderna får öka. Hur skall kvalitetsutvecklingen kunna tryggas med nuvarande kostnadsnivå? Det står åtminstone i min framställning att endast 25 procent av de ordinarie tjänstemännen inom den nya högskolan kommer att ha en akademisk påbyggnadsexamen, licentiatexamen. Den nya rikslagen handlar just om att man kan bli licentiat, och jag undrar om vi skall ha konditorlicentiatexamen?? Det är alltså det som det handlar om.

 

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

 

Jag är helt enig med ltl Sundback när det gäller målsättningen och vitsen med remissdebatt. Jag är förstås lite nyfiken av mig och eftersom detta är en ramlag var jag intresserad av att få lite vägkost, men nu fick jag då svaret att du föredrar att hålla det lite för dig själv tills du har fått höra lite mera av oss andra, och det accepterar jag helt!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Det är väl inget fel i att vara nyfiken, men det torde inte heller vara okänt för de flesta här att ltl Lundberg sitter i kulturutskottet, så hon har alla möjligheter att få sin nyfikenhet stillad under processens gång. Men jag vill återkomma till påbyggnadsexamen. Jag undrar om inte ltl Lundberg tänker på någonting annat. Det som man i riket har infört är att man inom yrkeshögskolan inte bara skall få en motsvarande magisterexamen utan man skall i olika yrken kunna få någonting som motsvarar licentiatexaman. Jag är inte så säker på att det finska systemet är det som vi borde ta efter till alla delar. Det verkar på många sätt som om det svenska utbildningssystemet skulle ha vissa fördelar, åtminstone när man tänker på åländska förhållanden, men jag kan inte gå in på det i detalj i en replik.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Jag vill hellre anlägga en positiv syn på lagframställningen. Jag tänkte säga några saker. Det är nämligen så att om vi på Åland också i fortsättningen skall utbilda sjökaptener, maskinbefäl, om vi på Åland fortsättningsvis akll ge utbildning på högre nivå inom hotell- och restaurangbranschen, så finns det bara en enda väg att gå och det är att gå högskolevägen. Om vi inte gör det riskerar vi att tappa oerhört mycket kompetens i vårt samhälle inom dessa båda branscher i synnerhet. Det kan faktiskt få rätt ödesdigra konsekvenser för hela vårt samhälle.

 

Sedan till några kommentarer när det gäller de frågor som ltl Sundback har ställt. För det första är det så att autonomin när det gäller högskolan framgår ur det att högskolan kommer att organisera sig själv, den kommer att anta sitt eget reglemente, den kommer att disponera sin egen ekonomi och det organ som kommer att sitta som ansvarigt är styrelsen. Styrelsen har alltså det ansvaret att handha högskolan med hjälp av den operativa ledningen, som leds av rektorn.

 

När det gäller ekonomin inskränker det inte på något sätt på autonomin att den administreras av landskapsstyrelsen därför att det är ändå styrelsen som disponerar över de anslag som lagtinget anslår.

 

När det gäller forskningsverksamheten blir det naturligtvis fråga om tillämpad forskning inom ramen för de lärarresurser osv. som finns i högskolan.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Vi får tacka för föreläsningen! Det centrala som ltl Sjölund ifrågasätter är om vi skall ha utbildning på den här nivån i de yrken som han nämnde och det får vi titta på närmare i kulturutskottet. Frågan är om man skall gå ännu längre: Skall vi ha dessa påbyggnadsexamina, licentiatmöjligheter eller är det stopp här? Jag tycker att det är en central fråga om målet är att kunna gå vidare i sin utbildning. Det är intressant att höra om ltl Sjölund har några tankar runt det; det här andra kan vi alla läsa i papperen. Jag håller inte med honom om bedömningen av autonomin. Jag tycker nog att om vi skall ha en högskola skall de sköta sin egen ekonomi, den förvaltning de har, betala ut löner osv. Det skall inte vara integrerat i landskapsförvaltning. Det är bara en tidsfråga hur det skiljs ut. Då betyder det ökade kostnader och det skall man redovisa. Man måste också tänka sig att det skall finnas ett eget hus för att synliggöra verksamheten, och det kommer också att kosta pengar. Man måste också vara beredd att satsa på forskning, forskartjänster osv. Säger man a måste man också säga b i den här frågan!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det måste vara ett missförstånd om ltl Sundback uppfattade det så att jag ifrågasatte huruvida vi skall ha utbildningen på Åland eller inte. Jag sade alldeles tydligt att det är det vi måste ha för att inte tappa oerhört mycket kompetens i vårt samhälle inom dessa branscher.

 

Näringsutskottet autonomin och den ekonomiska förvaltningen är det viktiga och det avgörande vem som disponerar över de resurser som finns tilldelade till högskolan, och det är alltså högskolan själv.

 

När det gäller påbyggnadsexamina är det faktiskt en sak som har diskuterats. Om jag ger min syn på det hela anser jag att vi kan inte ha dessa påbyggnadsexamina av den enkla orsaken att vi inte har resurserna, utan skall man gå vidare från den högskoleexamen som vi kan avlägga inom den åländska högskolan måste man till ett annat ställe utanför Åland, till ett universitet, en högskola eller en yrkeshögskola som har påbyggnadsexamina. Vi har varken personella eller ekonomiska resurser att själva ha påbyggnadsexamina.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror att skulle man gå tillbaka i tiden var det många som tänkte sig när lagen kom att vi inte skulle ha personella resurser att utveckla yrkeshögskolan, inte heller att utveckla en högskola på Åland. Det har blivit ganska bra, men man når inte det kvalitativa kravet och målet man i tiden tänkte sig. Man kan också resonera på ett annat sätt, att inom de områden där vi verkligen är resursstarka skulle man gå vidare, men då kommer man till den sjuka punkten som ltl Harriet Lindeman tog upp senast, att vi kan inte bara bygga ut, det är populärt, utan vi måste kunna ta bort någonting någon gång för att inte utbildningsbudgeten skall svämma över alla breddar. Vi kan inte skapa nya resurser utan att ha kompetensen och få mera konkurrenskraftiga utbildningar. Jag skulle gärna se att man var mera kritisk och selektiv och inte bara säger att det är en ramlag, det ordnar sig, allt är frid och fröjd, för allt är inte frid och fröjd. Vi behöver bara tänka på att det finns examina som inte har bärighet utanför Åland och det är katastrofalt för folk som går utbildningarna. Det skyller man på att en utredning först måste vara gjord.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Ltl Sundback har mångordigt, som vanligt kritiserat både ÅHS-organisationen och den här, men utan att säga vad alternativen skulle vara. Det skulle vara intressant för mig att höra hur alternativet till ÅHS-organisationen skulle se ut i dag eftersom hon så ofta diskuterar den.

 

När det gäller högskolelagen vill jag först och främst säga att också här skulle det vara intressant att höra vad skulle alternativet vara i dag när det gäller högskoleutbildningen, om inte det här faller på läppen. För det andra tycker jag att vi om vi lever på en ö kan vi inte isolera oss och glömma bort vad som händer i omgivningarna. Jag vet att jag förra gången när jag presenterade lagen redogjorde för, men jag kanske får upprepa mig, att många av dessa för Åland så viktiga utbildningarna är i våra omgivningar högskoleutbildningar i dag, dvs. vård, sjöfart; många inom ekonomiutbildningen är också högskoleutbildningar liksom inom IT, ingenjör, det är högskoleutbildningar och det är utbildningar som det åländska samhället behöver. T.ex. behöver det åländska samhället nödvändigt vårdutbildning. Det tror jag är allom bekant. Vi har också i lagförslaget utgått från precis där vi står i dag, dvs. vi har försökt se på behovet för det åländska samhället, behovet för att vi skall kunna ge våra elever en utbildning som gör att eleverna kan verka inom det yrke de har valt. De skall ha en konkurrenskraftig utbildning, de skall få tjänster där de söker, inte enbart på Åland, utan deras utbildning skall också duga i omgivningarna utanför Åland. Bara av denna enda anledning – för att våra elevers examina skall vara helt godkända utanför Åland – behöver vi ha denna lag. Trots att vi lever med en helt egen lagstiftningsbehörighet gentemot riket, måste vi hitta ett system där man i rikets författningar kan ange att åländska examina också är högskoleexamina är jämförbara med de finska examina och följaktligen kan anges i olika listor och förteckningar så att de också är internationellt godkända. Detta kan vi aldrig uppnå om vi inte har en lagstiftning som anger att det är högskoleexamen. Det svaret har vi fått vid olika diskussioner i undervisningsministeriet och detta är ett skäl, så gott som något, för att fullfölja det som vi påbörjade 1997, som lagtinget då godkände. Det är då lagtinget skulle ha sagt nej - om det är så att lagtinget nu i dag tycker att det här är fel.

 

Jag anser att vi måste vara själviska när det gäller våra utbildningsfrågor. Vi skall utbilda för våra elever först och främst, för vårt samhälle först och främst, så att de fyller de krav vårt arbetsliv ställer på våra utbildningar. För att uppfylla detta måste vi ha en lagstiftning som är i paritet med omgivningarnas lagstiftningar. Där har vi noga jämfört alla nordiska länders lagstiftningar och kommit till att det här ligger så nära det bara kan.

 

Vi försöker nu skapa en regional högskola för Åland och vi har också försökt fundera på den roll som en regional högskola skall ha. Efter det att jag presenterade lagen förra veckan har jag fått i min hand en skrift som jag hoppas att man också tar till kulturutskottet. Den heter Högre utbildning, forskning och regional utveckling, ett arbete som är utfört av professor Sune Berger vid Karlstad Universitet enligt uppdrag från styrgruppen för Nordiskt samarbete inom högre utbildning. Detta är ett verk som mycket ingående beskriver vilken roll universiteten och högskolorna skall ha i den framtida regionala utvecklingen. Det är en intressant läsning och en läsning som jag anser att vi har nytta av, liksom också kulturutskottet. Jag uppmanar utskottet att studera skriften; den visar på alla goda effekter som en högskoleutbildning har för regionen och det är en utveckling som betyder att man t.ex. höjer kompetensen i regionen, men det drar också till sig kompetens, alltså nya människor med nya kompetenser när man har en bra högskola, så jag tror att på sikt finns här många goda effekter som också är ett skäl till att vi skall fullfölja högskolelagstiftningen.

 

Jag vill också kommentera utbildningsplanen eftersom ltl Sundback också i den frågan hade lite tvivel. Jag tycker att bara skrivningen i framställningen beskriver ganska väl vad utbildningsplanen skall betyda för högskolan och vad som är avsikten med den. Här skriver vi också om den ekonomiska förvaltningen, varför vi föreslår att den skall fortsätta finnas i landskapsstyrelsen. Det är egentligen två skäl till det. Det ena skälet är att om man skulle föra den till högskolan kräver det många nya tjänster, många nya specialkunskaper, eftersom det är ganska svårt i dag att dels klara redovisning, dels alla olika avtalsbestämmelser, löneutbetalningar, det skulle kräva många tjänster och vi har sagt och skrivit i årets budget, som lagtinget har omfattat, att vi inte skall expandera inom yrkeshögskolan utan försöka hålla det på samma nivå som i dag. Det andra skälet till att vi i det här skedet föreslår att till en början skall ekonomiförvaltningen skötas av landskapsstyrelsens förvaltning är att försöksverksamheten med all tydlighet har visat att verksamheten inte har varit mogen för en egen ekonomisk förvaltning. Det är alldeles klart. Det är ingenting som vi vill förtiga.

 

När det gäller organisationen vill jag igen säga det som i och för sig sades redan i replikskiftena, att det kommer att bli styrelsens sak att besluta om en organisation för högskolan. Det skall naturligtvis vara en rektor. Jag sade förra gången att en del av orsakerna till problematiken och bristerna i nuvarande verksamhet är att vi har haft fem rektorer och jag jämförde med en båt, att det kan aldrig vara flera än en kapten på en båt, och jag tror att det inte kan vara flera än en rektor för en högskola samt att rektor skall tillsättas av landskapsstyrelsen, märk väl, på förslag av styrelsen och om inte landskapsstyrelsen och styrelsen är överens skall diskussioner föras tills man är överens. Landskapsstyrelsen kan inte enligt det här förslaget gå emot styrelsen vid utnämningen av rektor. Det är självklart att det skall vara en  budget för högskolan på Åland. Organisationen kommer förmodligen att bli i olika enheter, men det är självklart att det är en budget, inte skall den nuvarande Ålands högskola på något sätt särskiljas från någonting annat, lika litet som det gamla tekniska läroverket eller sjöfartsläroverket skall särskiljas. Det blir olika program, som i dag, och Ålands högskola blir i princip som ett utbildningsprogram, samma status, varken mer eller mindre.

 

När det gäller det som har diskuterats om påbyggnadsnivån vill jag påpeka att vi säger ingenting i lagen om någon påbyggnadsnivå. Vi föreslår alltså inte att man skall ha en påbyggnadsutbildning. Det sade också ltl Folke Sjölund i sin replik och det är helt riktigt. Det vi föreslår här är renodlade högskoleprogram eller yrkesinriktad högskoleutbildning som kan jämföras med yrkeshögskoleexamen i Finland. Dessa program kommer att omfatta 120-180 studieveckor beroende på program, precis som i dag. Vi skall mera jämföra detta med Bachelor-och Master-utbildningar; det första steget skall vi utbilda i på Åland när det gäller högskoleutbildning och vill man fortsätta söker man sig till en annan läroinrättning, ett universitet eller en annan högskola.

 

Det som ltl Barbro Sundback och jag är mest överens är att högskolan skall och måste utvecklas till en god utbildningsinrättning och skall, som jag redan sade, betjäna det åländska samhället men framför allt vara en bra utbildning för eleverna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Om vi bortser från att vi har lite olika åsikter om skolans autonoma ställning – jag tycker inte att den är tillräckligt autonom enligt lagförslaget – skulle jag vilja ha klargjort om utbildningsplanen. Det står att den skall göras upp i samråd med högskolans styrelse eller tjänstemän, eller vem det nu är, och landskapsstyrelsen, men vem representerar landskapsstyrelsen i detta avseende? Landskapsstyrelsen skall alltså vara en tillsynsmyndighet över verksamheten. Vad jag vet finns det inte några tjänstemän på utbildningsavdelningen som har en sådan kompetens att man kan fungera som jämlik part med exempelvis en professor som är rektor vid högskolan. Drar vi igen parallellen till ÅHS är situationen den att de högt utbildade, speciellt läkarna, väldigt starkt dominerar den verksamheten och landskapsstyrelsen får oftast dansa efter deras pipa och hela lagtinget. Risken är att det inte finns en tillräcklig kapacitet på utbildningsavdelningen att fungera som den överordnade myndighet som man skall vara enligt lagförslaget. Vem är det som skall ha det tjänstemannaansvaret, vilken funktion?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Det svarade egentligen ltl Barbro Sundback själv på: det är naturligtvis utbildningsavdelningen. På utbildningsavdelningen finns det många goda kompetenser med god utbildning och det finns ingenting som säger att de inte skulle klara av att tillsammans med styrelsen för högskolan på Åland utarbeta en utbildningsplan som den politiska landskapsstyrelsen och i sinom tid lagtinget via budgetdiskussionerna skall godkänna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Jag delar inte alls den där uppfattningen. Man kan inte så där bara säga att det finns många goda krafter. Vem innehar högskolekompetens av den här karaktären på utbildningsavdelningen som kan vara den tillsynstjänsteman som behövs för att verksamheten skall kunna följas upp? Vem kan vara motparten på utbildningsavdelningen? Det är så att den här kompetensen som finns delvis kommer att finnas inom yrkeshögskolan. Det är den högsta vi har inom utbildningsväsendet. Vad jag vet har vi tjänstemän med kanske magisterexamen i olika pedagogiska ämnen. Vi måste väl ändå kunna vara överens om att här finns ett problem – att den som skall övervaka har lägre kompetens än den som är professionell!

 

 Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag håller inte alls med om att vi inte skulle ha tillräcklig kompetens inom utbildningsavdelningen, för det är ändå så att inom utbildningsavdelningen finns de som har sina olika högskoleutbildningar, som kan lagstiftningen och vet lagstiftningens intentioner, som också vet de politiska intentionerna, som sedan skall ställas emot eventuella professionella ambitioner och intentioner. Det här måste man balansera. Vi skall komma ihåg att utbildningsplanen som den är tänkt att vara, även om det inte nu blir en ekonomisk resultatplan, så framlägger man från högskolan de intentioner som finns, de måste också veta vad det kostar osv. för att man sedan skall få gehör i lagtinget. Jag tror att under diskussionens gång kommer det här absolut att fungera. Jag har inga farhågor just i detta. Jag tycker att nog har vi viktigare saker att diskutera. Jag hoppas också att vi till högskolan lyckas anställa både rektor och få en kompetent styrelse som besitter en hög akademisk kompetens. Det är min förhoppning. Inte betyder det att utbildningsavdelningen – bara för att vi inte råkar ha någon professor vid utbildningsavdelningen – på något sätt skulle vara i underläge när det gäller att diskutera landskapsstyrelsens och lagtingets utbildningsplan gentemot högskolan. Jag tror att problemet här är mycket litet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!  

För Frisinnad Samverkans del har ltl Harriet Lindeman redogjort för våra synpunkter och vi har också möjlighet att genom kulturutskottet få fram våra synpunkter, särskilt som vi har en mycket ambitiös ordförande i utskottet i form av Jörgen Strand. Jag hoppas att ni skall få ett gott samarbete i utskottet kring lagförslaget. Jag vill ändå göra några personliga reflektioner ikring förslaget och ikring utvecklingen, eftersom jag i tiderna var med och startade försöksperioden och hade nöjet att invigningstala vid starten i augusti 1997.

 

Jag vill börja med att klart säga att varje jämförelse av den här reformen och den här ramlagen med ÅHS-reformen faller på sin egen orimlighet. Detta är en försöksperiod som är drygt fyra och ett halvt år gammal som man nu permanentar. ÅHS-reformen var helt enkelt mycket enkel: hopslagningen av två kommunal förbunds verksamhet med landskapets verksamhet vid Ålands centralsjukhus, ingen förändring av innehållet i vården a priori, utan den fortlöpande utvecklingen pågick och de kostnader som därefter har drabbat ÅHS är för att vi ålänningar har velat ha bättre hälso- och sjukvård. Här diskuterar vi på det sättet samma sak att när högskolan blir permanentad, hur stor kommer den att bli? Vad kommer vi ålänningar, vi politiker och de som jobbar i branschen att vilja ha av det? På det sättet kan det bli en likadan utveckling, men organisatoriskt går det inte överhuvudtaget att jämföra reformerna. Det är att vilseleda dem som tänker på frågorna.

 

Jag vill upprepa det som ltl Lindeman har sagt när det gäller lagtexten och förslaget till ramlag, att vi tycker att den är bra, men vi tycker att tillkomsten kunde ha varit mera demokratisk och det hade varit bra om det också hade gått via lagtinget när det gäller principerna. Men det är nödvändigt för Åland att permanenta verksamheten, om vi alls skall hänga med i våra omgivande regioner, om vi alls skall ha vårt arbetsliv och näringsliv i paritet med vad som är fallet runt om oss. Utvecklingen i Norden kräver att vi också på Åland utvecklar gymnasialstadieutbildningen vidare också upp på högskolenivå, även om vi är små, vi är 25000 människor, vi har inte råd med mycket och därför måste vi vara väldigt kostnadseffektiva i vårt arbete och den utvärdering som är gjord visade att våra yrkeshögskoleplatser är våldsamt mycket dyrare än yrkeshögskoleplatserna i Finland. Det är en alarmklocka som vi måste låta påverka oss. Vi kommer inte alltid att vara Nordens rikaste område, tyvärr, utan det kommer också att bli sämre tider och då kan vi inte nedrusta den utbildning vi har byggt upp utan vi måste se till att den är kostnadseffektiv från början.

 

Jag hoppas att det här skall vara ett steg mot den Europavision som jag har när det gäller utbildning efter grundskolan att vi, när vi slutar i grundskolan, våra barn och barnbarn gör det osv., kan bygga på yrkesutbildning och teoretisk utbildning som ger olika former av poäng, så att vissa av våra barnbarn har kanske 100 praktiska poäng och 100 teoretiska poäng i sin utbildning när de fyller 35 och när man fyller 50 har man ytterligare någonting påbyggt, särskilt det praktiska, men även det teoretiska samt att de olika nivåerna, pelarna osv. skall försvinna. Jag hoppas att Bologna-processen skall fortsätta med detta som målsättning; det skulle särskilt passa bra för Åland att ha det på det sättet, vi som här är ganska praktiska människor.

 

Jag avsåg att inför utskottsbehandlingen säga att själva ramlagen är bra och det är inte särskilt mycket att göra åt den. Däremot finns det en hel del öppna frågor. De har varit framme här i debatten från flera håll och ltl Lindeman anförde flera. Jag skall för min del nämna några stycken. Den första är att kulturutskottet tittar på behovet av utredning av det reella utbildningsbehovet. Man kan aldrig veta vad det är, men man måste med jämna mellanrum, åtminstone vart tionde år, göra en genomgång av vad vi behöver för utbildning på Åland så att man kan ändra på gymnasialstadienivån, så att man kan ändra på högskolenivå och anpassa det till det behov man har och då måste man också titta på vad som finns omkring oss. Det där måste man göra inom arbetslivet, särskilt naturligtvis, men särskilt skolornas ledande personal vet mycket om det. Ungdomen vet också en hel del om vad de har för tankar på när de skall fortsätta att arbeta och leva på Åland, vad de avser att syssla med. Det kan vara någonting helt annat än vi som är äldre tycker att det framtida Åland skall syssla med osv. Det tror jag att vore väsentligt nu före man går in och permanentar linjerna och innehållet samt storleken, att man också när det gäller båda stadierna, när man utvecklar dem och när man permanentar högskolenivån, tar reda på motiven så långt som möjligt. Jag hoppas att utbildningsavdelningen kunde genomföra detta under 2002.

 

Det andra som har diskuterats mycket är ekonomin och på sidan 21 skriver landskapsstyrelsen att det är med befintliga resurser. Vi vet att det inte håller. Det är lätt att skriva. Det kan vem som helst skriva ner och landskapsstyrelsen har skrivit ner det, och sedan kan man ha en förhoppning, men det blir naturligtvis inte så. Skall man ha oförändrad verksamhet inom gymnasialstadiet med de kvalitetskrav som där ständigt måste stegras och samma sak inom högskolenivån, det som landskapsstyrelsen skissar här och det som rimligen också kommer att krävas när verksamheten är igång, precis som det är inom hälos- och sjukvård och inom alla andra samhällssektorer, så krävs det mera. Det är självklart att det kommer att kosta mera. Bara övergången till permanentningen med utbildningen av lärarna m.m. kommer att kosta bra mycket mera. Därför hoppas jag att utskottet ordentligt skall kunna, inte reda ut hur alla alla lösningar skall bli, men försöka hemställa hos landskapsstyrelsen att man verkligen får en tydlig bild av detta före man permanentar saker och ting.

 

Då kommer jag in på den tredje frågan, som är linjerna inom högskolan, verksamheten. Vi har talat om att sjöfartsprogrammen och vårdprogrammen är självklara och vi har också för vår del talat om att de tekniska programmen är självklara. Då var utredningen och själva framställningen oklar på den punkten, den talade inte om sanningen när det gäller de tekniska utbildningarnas resultat och det är jättebra att skolan själv nu har gått ut och redogjort för verkligheten, som är väldigt god när det gäller det. Samma är det på hotell- och restaurangsidan: där är det också ett bra resultat och ett gott behov som man fyller. Däremot kan vi konstatera att den enda linje som inte har varit attraktiv tillräckligt och givit det resultat som avsikten var är ekonomiska utbildningen. Därför måste man titta på om man inte kan koncentrera den utbildningen till hotell- och restauranglinjen och turismen. Jag tror att när det gäller ekonomutbildningen, som jag borde kunna mest om, eftersom jag har gått både handelsinstitut och handelshögskola, är det så att det finns ikring oss alla former av utbildning inom den sektorn och det är bra att vi har en institutnivå, som det hette förr, på Åland, men jag tror faktiskt inte att vi behöver så mycket mer, annat än speciallinjer möjligen inom turism osv. som kan kombineras med annat. Jag tror att det är viktigt att utskottet verkligen kritiskt ser på volymen som man tänker sig, att det är kvaliteten och behovet som är det viktiga.

 

En annan fråga är behovet av en gemensam identitet för högskolan. Jag tror att det är  jätteviktigt att man har en lösning på det. Det måste finnas både skylt och känsla hos lärare och elever samt övrig personal för att man nu jobbar i en sammanhållen Ålands högskola. Det där måste man finna någon form av lösning på. Jag hoppas att utskottet kan titta på det. I det sammanhanget måste man understryka nödvändigheten av att de enheter och linjer, som nu blir inom högskolan, har en egen identitet. Teknikutbildningen har i dag sin egen starka identitet, även på den höjda nivån. Sjöfartsutbildningen har det. Hotell- och restaurang har det. Vård har det. Den här får man inte sopa bort, men precis som inom Åbo Akademi och inom andra universitet och högskolor har enheterna sin egen identitet fortsatt. De kallas i allmänhet i Finland fakulteter, men de kan säkert heta någonting annat här, möjligen fakulteter, institut eller någonting sådant. Men en egen identitet är viktig för dem, av många skäl, både inåt och utåt, mot elever, mot arbetsliv och för skolan själv och för dess kvalitetsutveckling.

 

Något ord också om forskningen, som naturligtvis utskottet måste titta på. På Frisinnad Samverkans seminarium om högskoleutbildningen fick vi en mycket enkel förklaring över hur man kort förklarar vad forskning är. Forskning är att skaffa sig kunskap som inte finns förut i världen. Sedan finns det grundforskning, basforskning och sedan finns det tillämpad forskning, men också den tillämpade forskningen kräver att man skaffar sig kunskap som inte finns förut i världen. Jag tror att inom sjöfarten och dels inom hotell och restaurang och turism kan vi syssla med sådan tillämpad forskning, som alltså grundar sig på basforskning som universitet och andra institutioner tar fram och kompletterar vi den med s.a.s. praktisk forskning. Kvalitetsnivån, ambitionsnivån och volymnivån måste utskottet titta på: vad är det egentligen vi talar om? Debatten är ganska yvig när det gäller det.

 

Min nästsista punkt, fru talman, är samarbete med andra. Jag nämnde i något annat sammanhang tidigare Roslagens ganska enorma satsning på högskolan i Norrtälje. Åtskilligt av det åländska utbildningsbehovet kan täckas där, liksom i Uppsala, liksom i Stockholm, liksom i Åbo osv. Då måste vi tillse att vi specialiserar oss inom våra områden så att det finns motiv att ha det på Åland, att det inte blir någonting som är lite sämre än vad det är tvärsöver Ålands hav eller Skiftet. Då är vi på en verkligt farlig utveckling och därför nämnde jag bl.a. ekonomiutbildningen, som antagligen är sådan självklar sak, där det uppnås mycket bättre kvalitet runt om oss. Det hoppas jag också att utskottet kunde ge oss här i lagtinget en bild av hur det är i närområdena när det gäller dessa nivåer så att vi i den fortsatta utvecklingen kan ta ställning till att det där behöver vi egentligen inte här.

 

Avslutningsvis, fru talman, tycker jag också att utskottet skall ordentligt se hur man kan förminska den frustration som nu finns hos alla inblandade att man inte har fått vara med tillräckligt. Det är ett ganska kraftigt demokratiunderskott i den process som har föregåttt och som nu pågår för att permanenta yrkeshögskolan och grunda Ålands högskola i sin nya skepnad. Det är lärarna, det är direktionerna, det är övrig personal, det är eleverna, åtminstone, men kanske också i viss mån kunderna s.a.s. utanför. Det här behöver inte ses som en kritik mot den process som nu varit, för den vet jag hur har varit, man överlät detta åt en arbetsgrupp och arbetet gick lite långsammare än vad som var tänkt. Hade man haft politiska signaler över arbetets innehåll så hade det kanske gått lite bättre, men vi behöver inte titta i backspegeln utan vi bör titta framåt och det finns nu ett behov av att bredda diskussionen när man sedan skall fastställa det innehåll som är från dag ett när man börjar med det nya systemet. Jag hoppas att utskottet också kan studera hur man kan förbättra den situationen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill ändå kommentera några saker i ltl Roger Janssons anförande och det gäller hans uttryck för att vi skall permanenta utbildningslinjer och program. Det gör vi inte i lagen. Jag vill påminna bara om att enligt lagförslaget skall detta göras i landskapsförordning. Vi har precis samma åsikt som ltl Roger Jansson att man kan behöva fundera över vissa program, man kan behöva fundera över behovet, vilka som har uppfyllt kriterierna osv. Jag tror att vi är överens där, men jag ville bara påminna om att det här säger vi faktiskt att skall anges i förordning och inte i lag. Jag tror också att det skulle vara farligt att ange det i lagen.

 

När det gäller utbildning av lärare säger vi inte heller i lagen att det är landskapsstyrelsen som skall betala och bekosta den  utan vi säger helt kallt i 52 § att en person som överflyttas till en tjänst på motsvarande nivå osv. kan anställas även om han/hon inte uppfyller de föreskrivna behörighetskraven, men om denna person uppfyller behörighetskraven för tjänsten inom nämnda tid kan han han/hon utnämnas till tjänsten utan att den förklaras ledig, dvs. vi säger inte att det är landskapsstyrelsen som skall höja kompetensen. Vi säger inte vem som skall göra det; måhända blir det landskapsstyrelsen i sista hand, det brukar det bli, men vi säger det i alla fall inte i lagen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Jag tackar för preciseringen när det gäller linjediskussionen. Det gäller linjediskussionen både inom det som i dag är Ålands högskola och det som är Ålands yrkeshögskola. Man måste fråga sig om den volym vi har i dag skall kunna ingå i en oförändrad ekonomisk ram i det nya systemet. Jag tycker själv att  så är inte möjligt. Då var det bra med den precisering som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson gav här, som hon i och för sig nog har nämnt tidigare också i sin presentation. Det är alltså den bild som vi har på sidan 17 över dagens linjer inom yrkeshögskolan. Dessutom finns nuvarande högskolenivås enhet. Det kan ge en uppfattning om att man skall gå in med oförändrad verksamhet inom oförändrad ram och det är en ekvation som knappast går ihop, så jag är tacksam för den preciseringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tänkte också tala om att linjerna kommer att finnas i förordning. Det andra jag tänkte säga var om ekonomiutbildningen, där det fanns dåligt med utexaminerade, om jag förstod ltl Roger Jansson rätt. Vi hörde i utskottet –om man skall se det som ett problem - att studerande blev ”uppraggade” av arbetslivet innan de blev färdiga. Det är i och för sig väldigt trevligt att de anses ha en så bra utbildning att arbetslivet passar på och kniper dem innan de ens har hunnit bli färdiga och sedan blir examen hängande i luften. Det andra som jag vill ge som en möjlig förklaring till ekonomiutbildningens dåliga resultat vad gäller utexaminerade är att många av dem som studerar där är relativt vuxna och det visar sig också att det kommer barnafödslar emellan, som också drar ner på takten.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Jag tror att ltl Lundberg har missuppfattat vid hörandet i utskottet. Det var nämligen så att den information vi fick gällde dem som är på IT-bildningen och de är alltså på tekniska läroverket. Där är det faktiskt väldigt få ändå som har blivit uppraggade under resans gång. Det är alltså ett klart mindre tal, så lyckligtvis verkar det som om på den linjen de flesta skulle fullfölja. När det gäller den ekonomiska utbildningen hade jag själv nöjet att vara med i kulturutskottet när vi behandlade förlängningen utav försöksperioden och då hörde vi studerande från den handelslinjen. Det var verkligen ingenting positivt, så vi har orsak att komma ihåg det också; när vi går vidare skall vi konstruktivt se också på ekonomiutbildningen, men jag tror att den kan leva, som jag sade, i viss mån ihop med hotell- och restaurangutbildningen på något sätt så att vi där får något slags turism-ekonomutbildning.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan titta i mina gamla anteckningar och mina anteckningar är från när vi har hört rektor Viveka Häggblom. Jag håller helt med om att vi hörde studerande från yrkeshögskolans ekonomiutbildning och det handlade väldigt mycket om organisatoriska saker. Men vi skall inte börja strida om det, utan det här är saker som vi självklart skall grunna vidare på i utskottet och det tycker jag att skall bli jätteintressant.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag uppfattade det så att en del av de frågor som ltl Roger Jansson vill att kulturutskottet skall titta närmare på hör hemma ganska mycket hos den kommande styrelsen och jag vill passa tillfället att peka på att det är viktigt att vi får lagen igenom hela processen och godkänd av lagtinget så att styrelsen och rektorn kan tillsättas i skaplig tid. Helst bör det ske, har jag förstått, redan i tidig höst om det skall vara idealiskt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Jag är en ense med ltl Svensson om behovet av en någorlunda kort tidtabell för detta, även om det är stora saker. Vi hinner under 2002 reda ut ganska många frågor som vi som  lagtingsledamöter och representanter för Ålands folk och skattebetalare ställer oss. Det ligger s.a.s. utanför styrelsens huvudansvarsområde. Det ligger på vårt bord, när budgeten sedan kommer, att ha svaren på frågorna. Jag försökte anstränga mig att hålla mig på lagtingsnivå när jag ställde utskottet inför de olika perspektiven om att man måste få veta lite mer och mer om det och det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson håller inte med mig om att man kan jämföra planerna på en högskola med ÅHS-reformen. Jag tycker å min sida att jämförelsen är mycket relevant och ltl Roger Jansson har stor erfarenhet av hur svårt det har varit för oss politiker att på något vis hålla kontrollen och tygla kostnadsutvecklingen inom ÅHS. I sitt anförande lyfte han fram många aspekter på lagstiftningen och verksamheten som han antar med goda skäl att kommer att kosta samhället mycket. Vad är det enligt honom som gör den här lagstiftningen så bra att vi inte kommer att se samma utveckling som med ÅHS? Det skulle vara intressant att höra hur ltl Roger Jansson läser det här. Om man godtar lagen måste man vara beredd att bevilja de pengar som behövs för att förverkliga lagens syftemål. Jag är förvånad över att man från Frisinnad Samverkan plötsligt tycker att det här inte är så problematiskt. Å andra sidan expanderade offentlig sektor rätt kraftigt när Frisinnad Samverkan satt i ledningen, så det är kanske att prata med kluven tunga!

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Det är okej om ltl Sundback för sin del vill jämföra med ÅHS-reformen, den organisatoriska sammanslagningen av två kommunalförbund med Ålands centralsjukhus organisation med utvecklingen av nivån på yrkesutbildningen i landskapet. För min del har jag jättesvårt att se några andra skillnader än det som ltl Sundback nu koncentrerade sig på, och där vi är överens: när det gäller den ekonomiska problematiken i reformen. Den ekonomiska problematiken i ÅHS-reformen hade blivit den att man via kommunernas budgeter och kommunernas ekonomi antagligen hade expanderat hälso- och sjukvården ännu mera än vad som blev fallet när landskapet blev huvudman. Det är det troliga scenariot, men det vet vi inte, vi kan bara gissa. I det här fallet innebär det en jättereform som startade i och med försöksperioden men som nu avses permanentas. Att man helt enkelt med ett lagtingsbeslut kraftigt höjer nivån på utbildningen i landskapet. Någon sådan sak gjorde man inte i ÅHS-reformen överhuvudtaget. Sedan har det blivit ett folkligt krav och ett politiskt krav på att ÅHS skall förbättra vårdnivån inom olika sektorer. Man skall t.o.m. införa vissa nya specialiteter, man skall betala personalen bättre osv.  Det som vi från Frisinnad Samverkan så väldigt tydligt har anfört är att om man gör som landskapsstyrelsen skriver, att man inom ramen för befintliga resurser skall göra allt detta, så håller det inte. Det kommer att bli en prispress här och då måste man göra de prioriteringar som vi har talat om.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Det är säkert så att inte kan man i fråga om själva innehållet i de två organisationerna dra direkta slutsatser av hur det hela kommer att utveckla sig, men det som var betecknande för ÅHS var den bristande politiska kontrollen som det resulterade i. Det fanns inte på landskapsnivån någon som sedan höll i det hela, utan det har blivit två parter: ÅHS och lagtinget och landskapsstyrelsen. Och vi får alltid betala för att vi inte själva har någon politisk kontroll över målen med verksamheten och inte heller hur de skall genomföras. Nu tycker jag nog att det finns sådana drag här också, som det har framkommit under debatten, att det finns inte någon på landskapsstyrelsenivå som har kompetens att bedöma t.ex. verksamhetens innehåll. Det finns knappast heller någon som politiskt har kapacitet att sätta upp målen om det inte på tjänstemannasidan finns resurser. Jag kommer så väl ihåg när ltl Jansson talade om 20 procentiga, inte sänkningar av kostnaderna inom ÅHS! Men vi såg aldrig några sänkningar, utan nu är det som om man skulle ha givit upp. Det är nästan galopperande. Jag tycker att vi måste dra någon slags lärdom av den läxan. Här är nog problemen mindre, det kan jag hålla med om, problemen är mera vem som skall efterfråga de här tjänsterna – elevunderlaget är antagligen för snävt. Vi får mera Naturbruksskoleproblematiken, att det kostar skjortan men det är ganska liten effektivitet i utbildningen i alla fall. För dem som går igenom den är det jättebra, men det är ändå fråga om någon slags ekonomisk rimlighet i processen som man måste ta ställning till.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

De lärdomar man skall dra av tidigare reformer är att reformer i allmänhet resulterar i krav på höjd nivå inom många olika sektorer, när det gäller personalens nivå, när det gäller volymen och när det gäller kvaliteten. Inom hälso- och sjukvården hade vi i slutet på åttiotalet och i början på nittiotalet en skenande kostnadsutveckling. Kommunerna kunde inte själva styra det självgående kommunalförbundet folkhälsoförbundet och det självgående kommunalförbundet mentalvårdsförbundet. Det var jätteproblem. Det var inte lätt heller för lagtinget att styra Ålands centralsjukhus kostnadsutveckling, men i och med att man fick ihop det här och fick en huvudman, så blev det lagtinget som fick ansvar för kostnadsutvecklingen för alla. Sedan var det inte reformens fel att det blev successivt bättre tider i medlet på nittiotalet och slutet på nittiotalet så att man hade råd att fylla de krav som folket ställde på hälso- och sjukvården och därmed öka antalet personal ordentligt inom hälso- och sjukvården. Vi har facit i hand och kan läsa det. Det berodde inte på organisationen. Samma är det här att om inte vi som huvudman i lagtinget håller ordning på budgeteringen, rambudgeteringen och den ordinarie årsbudgeteringen för den nya Ålands högskola, så är det klart att det också kommer att skena i väg mer eller mindre okontrollerat. Detta är nämligen också en självstyrande organisation, så att den måste ha en politisk styrning, särskilt när det gäller innehållet i lagen, kravet på utbildning och den ekonomiska ställningen, ohjälpligt. Men den dagliga verksamheten skall vi överhuvudtaget inte lägga oss i.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag kommer som flera andra ledamöter som har uttalat sig att få nöjet att jobba vidare med lagen i kulturutskottet och det är intressant att få den här vägkosten. Även om det är så som någon har sagt här, att många av uppgifterna senare kommer att bli styrelsens uppgifter så tycker jag att det är viktigt att vi fördjupar oss i de olika frågeställningarna i kulturutskottet innan vi kommer tillbaka med lagen hit till lagtinget på nytt.

 

Jag skall nu försöka att vara selektiv och om jag upprepar någonting så får man ta det för ett stöd för det som tidigare har sagts.

 

När vi tidigare har behandlat förlängningen av yrkeshögskoleverksamheten har vi sagt, och det har kommit fram, att det är viktigt med en renodlad högskola. Det har även utvärderingen som gjorts konstaterat. Det är säkert lättare, som någon har framfört här, om vi skulle skapa ett särskilt hus för skolan, men det rör sig om enorma kostnader och jag tycker att vi måste komma ihåg att vi lever i ett samhälle med 26000 invånare, att det finns en begränsning i hur mycket vi kan klara av själva.

 

Däremot är det viktigt att vi fördjupar oss i  frågan om lärarkollegiet, som också har kommit fram under tidigare hörande samt också om utbildningens identitet. Jag tror att det är ganska stor utmaning för de skolor, som inrymmer både gymnasialstadieutbildningen och högskoleutbildningen, att ändå klara av att skapa en identitet gemensam med de andra högskolelinjerna. Men ingenting är omöjligt och jag tror som sagt att bara man får tiden på sig så är jag inte alls orolig för att man inte klarar av det här, eftersom man är medveten om det. Det är just medvetenheten som jag tror att är det viktiga här. Det andra som är jätteviktigt som också har med kollegiet att göra och som har framkommit när vi har hört är att i de flesta av skolorna, förutom tekniska och sjöfartsläroverket, skall man jobba på två olika nivåer parallellt och det finns också lärare som undervisar på båda nivåer. Då är det viktigt att man känner till detta, kanske man gärna skulle dela upp det inom kollegiet, om det är möjligt att en del bara undervisar på högskolenivå och andra endast på gymnasialstadienivå, men det är säkert inte med våra små förhållanden möjligt att alltid ha det så renodlat. Medvetenheten är som sagt viktigt, att man håller isär detta och vi försöker så mycket som möjligt saluföra namnet Ålands högskola, både internt och externt.

 

När det gäller frågan om kvalitet är den allra största vinsten med yrkeshögskoleutbildningen som nu blir högskoleutbildning, om man tänker på människor runt omkring, de vuxnas ökade möjligheter att studera hemma och få en examen. Det tycker jag är helt fantastiskt, för jag är helt säker på att det är väldigt många som vill ha en andra utbildning eller som vill ha en utbildning, som aldrig har fått en utbildning, men att man är så etablerad här hemma och att man har så mycket här redan att det är ett för stort steg att ta sig utanför Åland och skaffa utbildningen. Då är det helt fantastiskt att det finns så här pass många linjer på högskolenivå som man kan tillgodogöra sig här hemma.

 

Viktigt är att vi har en kvalitativ hög utbildning för ungdomar också. I och för sig hör jag till dem som unnar alla ungdomar att ta sig en sväng ut i världen innan man kommer tillbaka och bosätter sig här på Åland, men ändå tycker jag att det är viktigt att vi har en kvalitativt hög utbildning här hemma. Under hörandet i kulturutskottet när vi behandlade förlängningen av försökslagen var det sådana som räddes utvecklingen att de studerande som har väldigt höga betyg och som är väldigt duktiga söker sig ut till universitet utanför Åland och att bottenskrapet blir kvar för Ålands högskola. Det här är någonting som man måste ha ögonen öppna för – om det här blir en utveckling måste man göra någonting åt det. Det handlar i så fall om att vi måste ha en så hög kvalitet på vår utbildning här på Åland att den väl konkurrerar med omgivande utbildningar. Det handlar som sagt om kvalitet. Det handlar om kompetens hos våra lärare och det handlar om att hela tiden utveckla utbildningen vidare. Det har vi alla förutsättningar att göra och det är ingenting som skall vara färdigt för att vi tar ramlagen, utan det här är en början i en aldrig färdig process och vi kommer alltid att jobba vidare på att höja kvaliteten, att fortsätta utveckla, att granska det vi håller på med.

 

Följande sak jag tänkte nämna är att högskolan skall ledas av en styrelse och styrelsen har fått oerhört mycket uppgifter och är oerhört viktig, de allra flesta av de uppgifter som har nämnts i remissdebatten så här långt hör hemma hos styrelsen. Då gäller det också att ha ögonen öppna för att tekniska läroverket, sjöfartsläroverket och Ålands högskola samtidigt blir av med sina direktioner. Det står i lagen att man har möjlighet att inrätta s.k. branschråd i stället. Här gäller det, och jag vill ge vägkost åt oss själva i kulturutskottet, att vi tänker på att puscha på, att det är verkligen viktigt att branschråden, om de skall finnas, har vettiga uppgifter, för annars kommer ingen att vilja sitta i dem. Det är viktigt att man har någonting att besluta om och kanske det är just en del av det här som efterlystes här tidigare: att man faktiskt tar noga reda på vad det är för utbildningar som behövs osv., så det är kanske en del av programutbudet som skulle kunna finnas på branschråden.

 

Jag reagerade också över en hörande i kulturutskottet tidigare som sade att vi måste också hela tiden ha ögonen öppna för om samhället är berett att ta emot dessa högutbildade och faktiskt också beredda att betala för dem. Det är också någonting som dessa branschkunniga säkert kan bevaka.

 

Jag tänkte också komma in på det som konstaterades i måndags när vi behandlade fritidsbåtslagstiftningen. Där saknades helt och hållet den ofta slentrianmässigt nämnda meningen att lagen har inga konsekvenser på jämställdhet och miljö. Här finns den med, men å andra sidan är det väldigt sällan man i några motiveringar överhuvudtaget kommenterar den. Jag skulle vilja slå ett slag för och jag vet att man från landskapsstyrelsen har utbildat lagberedningen inom detta område, men det kommer hela tiden nya människor och jag tror att utbildningen också behöver vara kontinuerlig hela tiden. Det finns väldigt enkla metoder för att göra jämställdhetsanalyser. Man kan egentligen ställa sig fyra korta frågor. Jag tänkte ta mig friheten att nämna dem här bara just därför att jag påstår att den här lagen har väldigt positiva konsekvenser för särskilt kvinnor som just vill skaffa sig en andra utbildning men som har etablerat sig och skaffat familj. Det har förstås också med män att göra. Jag tror att om vi tittar på vilka det som är i första hand har vuxenstuderat inom Ålands yrkeshögskola är det en väldigt stor andel kvinnor. När man då gör en enkel metod för jämställdhetsanalys ställer man sig först frågan: Riktar sig det här dokumentet till eller berör det en eller flera målgrupper?  Om frågan är nej fortsätter man: Hur ser förhållandena ut för kvinnor respektive män inom det aktuella politikområdet när det gäller representation, t.ex. könsfördelning, resurser, rättigheter, skyldigheter, ansvar osv.? Sedan går man vidare och ställer sig följande fråga: Förklara de olika lika förhållanden som råder för kvinnor respektive män inom det aktuella området? Hur ser strukturer ut? Vilka normer gäller? Har det någon betydelse hur verksamheten är organiserad osv.? Den fjärde frågan är:Vilka åtgärder som går att utvärdera planeras för att nå målen för jämställdhetspolitiken?  Det skulle vara väldigt viktigt att ha dessa frågor inetsade i lagberedningsarbetet och också i det politiska arbetet när man jobbar fram lagarna.

 

Jag tänkte till sist tillrättalägga det första replikskiftet som ltl Sundback och jag hade i dag när vi talade om helt olika saker, som ltl Sundback helt korrekt sade, när jag talade om påbyggnadsutbildning när det gäller lagen om gymnasialstadiet, som också är en lag som berörs här, medan ltl Sundback talade om påbyggnadsexamen, där det finns möjlighet att ta licentiatexamen. På ltl Sundbacks tidigare fråga kan jag säga att jag är mycket tveksam till att vi skall ha någon utbildning som ger licentiatexamen.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Jag begärde ordet efter att ltl Sundback höll sin låda här i början och det har sagts mycket sedan dess. Jag kan säga att jag delar ltl Sundbacks farhågor om hur det kan gå i värsta fall. Men jag vill nog föra in lite mer positivt tänkande i processen och man kan säga som så att möjligheterna intresserar sig aldrig för den som inte intresserar sig för möjligheterna! Det är väl så som man skall se på den här lagstiftningen, att den ger möjligheter att ytterligare utveckla utbildningen på Åland.

När det gäller hur lyckosam processen blir, hur mycket positivt tänkande det finns, så vill jag citera styrgruppens inom yrkeshögskolan utlåtande: ”Samtidigt vill styrgruppen framhålla att det efter en försöksperiod på fem år inte bara finns en stor samlad erfarenhet av utveckling och genomförande av utbildning på högskolenivå, utan även en mycket stor vilja till fortsatt utveckling och rentav en påtaglig iver att få gå vidare med att skapa en högskola på Åland.” Om detta är alla skolors åsikt tror jag att vi kan lita på att det finns ett engagemang och en uppslutning som behövs. Det tycker jag var positiv läsning.

 

Som jag sade i mitt anförande före bordläggningen är det absolut viktigaste arbete att skapa en gemensam identitet, att skapa varumärket Högskolan på Åland. Det tror jag överskuggar allt annat; har man en gemensam identitet, att man drar åt samma håll, så så går de övriga problemen och utmaningarna att lösa. Den viktigaste åtgärden för att kunna skapa identiteten är att alla måste göra upp med sitt arv, hur det är i dag. Som jag sade tidigare, så kanske man borde ha börjat lite tidigare med detta, man borde ha gjort lite mer av identitetsskapandet inom försöksperioden. Jag vill påstå att det är ganska cementerat som det var före försöksperioden. Jag gav exempel på det tidigare .

 

Det har dragits många paralleller till ÅHS och den reformen. Man kan både hålla med och inte hålla med, men om man filosoferar runt organisationsteori tror jag att den utmaning man nu har inom högskolan att finna en identitet, varumärktet, är det man har missat inom ÅHS. Enligt min uppfattning var det så när ÅHS bildades att man inte tog sig tillräcklig tid att förankra och bygga den gemensamma ÅHS-identiteten, man sade mer eller mindre ”take it or leave it”. Det sitter fortfarande kvar i ÅHS i dag. Det är de gamla domänerna som har lite revirpinkning för sig själva och det blir aldrig vi inom ÅHS, att vi drar åt samma-håll-känsla; först när man har den känslan inom en organisation kan man börja styra organsiationen och säga att det här är på tok och det här måste vi ändra på. Nu är det flera olika viljor som kämpar om vart skutan skall styras.

 

När det gäller det som också ltl Sundback tog upp, att det är många frågor som är öppna, har jag reagerat på samma sak, men man måste som lagstiftare inse att det vi tar nu är en ramlag och därför blir många frågor öppna. Det är själva grejen med ramlagen att man detaljreglerar inte utan lämnar frågor öppna. Vi måste släppa lite på vårt grepp för att få en autonomi inom högskolan. Samtidigt måste vi göra klart att vår signal som lagstiftare är att autonomin innebär frihet under ansvar och tyvärr är det så om vi ser på vår autonomi, självstyrelsen, så kanske självstyrelsens nuvarande ledning inte är så bra exempel på att kunna hantera friheten med tanke på budgetunderskott och annat, men jag vill säga att det är en viktig signal att vi ger den till högskolan och högskolans styrelse att man måste inse ansvaret, inte bara friheten.

 

När det gäller styrelsen är det absolut styrelsen som har den viktigaste rollen för att de nämnda farhågorna inte skall bli verklighet. Det är viktigt att styrelsens arbete blir framgångsrikt och också den blivande rektorns arbete, eftersom de skall räta ut många frågetecken till förhoppningsvis utropstecken. Jag nämnde tidigare att det finns en klar uppslutning bakom detta inom skolorna, men det är inte bara den uppslutningen som är viktig utan det är viktigt med en politisk uppslutning och det är viktigt med en uppslutning från näringslivet. Där finner jag det lite beklagligt att många av de remissinstanserna har sett sig förbigångna på det viset att det har varit alltför remisstid. Givetvis har styrgrupp och ledningsgrupp, skolorna själva, hunnit fundera på det här, för de har haft lång tid, men näringslivet klagar nästan mangrant på att de inte har hunnit få säga sitt och det här är absolut en viktig grupp för skolans utveckling. Man har alltid strävat till ett stort samarbete med näringslivet och det har gått si så där. Min erfarenhet är att det är lite trögt, men från tid till annan tar det steg framåt och om det bara tar steg framåt och inte steg bakåt, så blir det nog bra. Jag tror att det också blir en av högskolans stora utmaningar att verkligen få med ett näringslivsengagemang. Där gäller det för näringslivet att titta sig i spegeln och inse att de har någonting att tjäna på att vara delaktiga i utbildningen, de får s.a.s. en ny framtid i dem som studerar. Det är lite skillnad från företag till företag hur det tänkandet har rotat sig, men jag hoppas att utvecklingen går åt rätt håll.

 

Kulturutskottet får väl lappa i här och ta del av remissutlåtandena och där det brister får väl utskottet vara den som reder upp det s.a.s. Det skall inte vara så, men jag litar på att kulturutskottet kan axla det ansvaret. Då får några prata av sig och det blir en liten förankringsomgång i kulturutskottet, fastän det är lite bakvänt.

 

När man diskuterar näringslivets engagemang har jag uppfattat det så att på annat håll -  man skall läsa Finland i första hand – har man bildat aktiebolag som driver skolorna. Då är det lättare för näringslivet att komma in, t.o.m som ägare i skolorna, för då har man samma tänkande, samma kultur som organisationen i botten, ett aktiebolag. Jag har inte lusläst framställningen med de ögonen, men ingenstans har jag funnit varför man inte har bildat ett aktiebolag av högskolan på Åland. Jag skulle se det som positivt för just gränssnittet till företagskulturen, så det kanske kulturministern kan svara på.

 

Avslutningsvis vill jag säga att det är otroligt viktigt att man håller i ekonomin när det gäller högskolan, att farhågorna inte besannas. Jag tror att det finns förutsättningar, men där har vi alla en uppgift i lagtinget när vi sätter ramarna i landskapsstyrelsen när man tar fram utbildningsplanen och framför allt styrelsen igen då, som har en väldigt viktig roll. Det är viktigt att vi får rätt prioritet av resurserna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

För det första vill jag säga någonting om den påtalade korta remisstiden för näringslivet. Det är möjligt att de inte har hunnit, men det handlar om prioriteringar. Vi skall komma ihåg att det är så att man prioriterar vad man hinner och här prioriterar näringslivet att inte hinna, med rätt eller orätt. Jag medger,a tt tiden var kanske inte så hemskt lång, men å andra sidan var det den tid vi kunde ge med tanke på framförhållningen att vi vill ha lagen klar till första januari nästa år. Jag vill ändå säga att för mig har ledstjärnan varit att vi skall få bästa möjliga lagstiftning för våra elever för att öka deras trygghet, vilken inte är den bästa genom examensfrågorna som jag redan har rett ut.

 

När det gäller frågan om varför vi inte föreslår en finansiering enligt aktiebolagsformen är det så att lagtinget har redan sagt i budgeten för innevarande år ganska tydligt och lagtinget har redan godkänt all text. Jag vill påminna att lagtinget studerar vad som är skrivet om yrkeshögskolan, för här är i princip allting skrivet som vi nu går in på, även om det är med några få ord. Det är en stor skillnad när det gäller yrkeshögskolorna i riket. De finansieras genom en blandfinansiering, dvs. det är kommunerna, det är staten och det är i vissa fall företag som är med i aktiebolagen. Vi har inte den blandformen utan det är, som sagt, landskapsfinansierat enligt budgeten. Dessutom ger man i riket statsbidrag enligt prestation, dvs. enligt antal elever som går i skolan och enligt antalet elever som utexamineras. Det är någonting som inte vill försöka oss på i det här skedet, men det kanske kommer.

 

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller bolagsformen så inte behöver landskapsstyrelsen känna sig så låst av vad lagtinget har sagt tidigare. Kommer man med ett förslag kan lagtinget säga en annan sak och ju mer man funderar på det här med bolagsform desto mer synergieffekter kommer jag på att man kan uppnå om det vore ett aktiebolag, att man kunde få in aktiebolagstänkandet i företag högskolan på Åland, att man kunde öka andelen egen finansiering, man kunde också ha visst samarbete kring vissa utbildningar med näringslivet på ett naturligare sätt. Nu blir det ganska krystat om ett företag skall komma in i en sådan här organisation som är en del av den offentliga sektorn. Det finns i våra skolor inte bara skolornas fantastiska utrymmen utan också många resurser, t.ex. simulatorerna i sjöskolorna som kunde utnyttjas mycket mera än vad de utnyttjas i dag för annan utbildning än den som yrkeshögskolan ger utan att det inkräktar på högskolan. Skulle man ha haft det i aktiebolagsform med kanske en signal från lagtinget med krav på viss egen finansiering så kunde det ta fart på ett naturligare sätt; idag blir det ”stängda grindar” och just denna kulturkrock mellan det privata näringslivet och offentlig sektor blir påtaglig och som ett hinder för utvecklingen. Kanske vi i framtiden kan fundera på att bolagisera verksamheten, som ministern sade.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

Jag gick inte alls in på lagtexten senaste gång och det tänker jag inte göra nu heller utom på en punkt, som ltl Lundberg redan berörde. Det gäller branschråden. Nu tillsätter man en styrelse för hela högskolan, och det är ganska naturligt. Men om man ser hur det är organiserat i dag där det finns direktioner för alla skolor och när man vet när direktionerna skall tillsättas hur viktigt det var för respektive skola, att den borde representeras och det området borde representeras, så var det nästan omöjligt att få in alla de områden som man ansåg att är viktiga och som tillför sakkunskap till de olika direktionerna. Då blir det väldigt smalt nu när det kanske räcker till en enda från de olika områdena i en styrelse. Då kommer kompletteringen och möjligheten till branschråd som delvis skulle ersätta den här möjligheten. Jag ber utskottet att faktiskt trycka på behovet och undersöka om det inte finns ett stort behov. Jag har t.o.m. lite lekt med tanken att kanske det borde sägas i lagen att det skall finnas branschråd inom de olika utbildningsenheterna, men jag är inte helt övertygad om det. Jag tror att de är viktiga och att de har en uppgift är också viktigt. Inte kommer det personer till ett branschråd som känner att de inte har någonting att göra, som inte har någon möjlighet att påverka utan bara för den goda sakens skull. Jag tror att man i kulturutskottet bör se närmare på den frågan.

 

Det som har nämnts  här tidigare är att hur långt skall man gå med yrkeshögskolan, skall det sluta efter 140, 160 eller 180 poäng? I dag är jag överens med dem som har sagt att det är antagligen på rätt nivå, på yrkeshögskolenivå som är i dag, men tittar vi i backspegeln så vet vi att utbildningen inte står stilla. När man har varit med ett tag – kan jag börja säga nu – minns jag väl när man sade att sjuksköterskeutbildning på Åland, finns inga möjligheter, det går inte att utbilda här. I dag skulle vi inte klara oss utan sjuksköterskeutbildningen på Åland. Det vore katastrof, vi borde fördubbla. Så snabbt med åren förändras synen på utbildning och behovet av utbildning och möjligheten att ge utbildning, så därför tycker jag att vi skall inte stå här och säga absolut inte, för vi vet inte vad morgondagen för med sig i dessa frågor. Naturligtvis skall vi på , precis som i omkringliggande regioner, följa med utvecklingen. Sedan är det en annan sak att jag tror att underlaget blir väldigt smalt. Vi måste bli väldigt intressanta inom något område så att vi kan lyfta upp och locka till oss omkringliggande regioner, för det är bara några få från varje linje som väljer att gå vidare. Så hur skall det räcka  till till en specialisering ytterligare. Man måste antagligen samla från olika områden, men kanske om man lyckas riktigt höja kvaliteten på något område och blir oerhört duktig så kanske det i framtiden finns en sådan möjlighet, men i dag är nivån ungefär rätt tänkt.

 

En annan sak som kan vara viktig ur en ekonomisk aspekt är antalet studerande per program. I dag är det åtta studerande som det skall finnas på varje program för att det skall genomföras och det är inte mycket ur ett högskoleperspektiv, om man ser hur man gör på andra håll. Det kanske också skulle vara någonting för utskottet att fundera på: är åtta tillräckligt må nga? Vi vet i dag att ungdomar är rörliga. Det behöver inte vara en misslyckad utbildning som gör att man efter ett år kommer underfund att nu har jag valt fel område, utan man vågar ta steget, man vågar byta, det är trender i dag, livet är sådant, och det innebär det att man kan om man har otur på något program ha väldigt få i slutet och det blir en väldigt dyr utbildning om den halveras på vägen. Kanske antalet för intagning kunde vara större än åtta,  kanske tio-tolv, men se gärna på det också i utskottet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Lindeman tyckte att man skulle kunna nämna om branschrådet i lagen. Det gör man faktiskt i 12 §  och det finns t.o.m. rubrik på den där det står enhetschef och branschråd; det står att man kan tillsätta sådana. Det är väl lämpligt i en ramlag.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag vet att det står att man kan, men jag ville att utskottet skulle titta på om det är tillräckligt starkt. Kanske det t.o.m. skall stå ”bör finnas” och inte att man bara efter behov gör det, eftersom jag vet att direktionerna som finns i  dag innehåller mycket branschkunskap och ibland har det varit svårt att få in redan med dagens situation alla dem som tycker att de borde tillföra branschen. Jag vet att också att man vid  auditeringen av sjöfartsläroverket och tekniska läroverket har framfört vikten av branschkunskap i ledningen av de olika linjerna.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att formuleringen i lagen är ganska bra och det blir sedan upp till den styrelse, som skall ha starka inslag av näringslivsintressen, som tittar på det här, så månne inte allting kommer att gå i den riktning som ltl Lindeman faktiskt vill.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det är väl så att den här diskussionen håller på att ebba ut och jag tycker f ör min del att jag har uppnått det syfte som jag var ute efter, dvs. att provocera fram lite diskussion om olika frågor för att få dem belysta och framför allt att få fram lite mera än det som jag tycker att framkommer i framställningen.

 

Jag uppfattar det så att Ålands högskola skall ledas av en rektor tillsammans med en styrelse. Det är en sammanslagning av yrkeshögskoleverksamheten och högskolan. Det är sju utbildningsprogram som skall ingå  i verksamheten av vilka några är sådana som berör skolor som är bå de på gymnasial- och yrkeshögskolenivå. Där tycker jag att redan finns en problematik. Ålands sjöfartsläroverk och Ålands tekniska läroverk  uppgår då i Ålands högskola.

 

Det som inte alls har pratats om här är internationaliseringen av praktikverksamheten som är en stor bit.

 

Det som för mig fortfarande är väldigt oklart är Ålands högskolas integrering i verksamheten. Det nämns om att Ålands högskola sysslar med akademiska kurser, och vi vet att det kan vara allt från spr åkkurser till datakurser, till något sorts newage-aktigt. Frågan är om den verksamheten verkligen kan fortgå på det fria sätt som tidigare har varit fallet. I så fall förstår jag inte riktigt varför man skall föra samman enheterna. Forskningen och dess framtid inom ramen för de här verksamheterna är ännu väldigt oklart.

 

I alla fall skall de två tidigare enheterna, som har ganska spräcklig verksamhet samordnas till en och det skall då kallas Ålands högskola. De skall ha en gemensam budget och hur många enhetschefer det skall finnas vet vi inte i dag, men det kan vara allt från två till åtta eller nio och så har vi en rektor. Risken är m.a.o. igen att vi får ett stort huvud, men kroppen kanske inte är riktigt anpassad till det.

 

Hela systemet med de olika aktörerna skall bindas samman av en utbildningsplan och den skall göras upp tillsammans med skolans ledning och landskapsstyrelsen vart tredje år. Av planen skall framgå både verksamhetens innehåll, ekonomi osv., sedan skall lagtinget slå fast det i budget. Hela processen är väldigt  oklar, för det sägs i en paragraf att styrelsen och högskolan skall förhandla om utbildningsplanen och i en annan står det lite annorlunda. Man kan och måste  fråga sig vad utbildningsplanen har för värde, både politiskt och juridiskt. Om det är ett förhandlingsresultat borde det vara så att det har delegerats makt till parterna för att inte allt skall kunna rivas upp t.ex. i lagtinget, vilket jag inte tror är bra, om man vill stärka högskolans autonoma ställning. Det är också en stor fråga att titta närmare på.

 

Vi har inte examina för alla utbildningar, vi har inget gällande kollektivavtal för dem som skall jobba på den här nivån och det finns andra praktiska omständigheter som är oklara, men jag tror för min del att jag nu har fått en bild av vad det hela går ut på. Den fråga som inte alls har varit uppe till diskussion får vi väl ta i utskottet, nämligen målgruppen för verksamheten. Det har sagts att det här är tillkommet bl.a. för att åländska ungdomar skall kunna stanna hemma och utbilda sig på den här nivån, och så funkar det väl delvis. Men underlaget är väldigt begränsat. Tänk om vissa utbildningar inte har någon arbetsmarknad. Då gäller det att orientera om sig helt och hållet. Jag är lite rädd för att den i och för sig naturliga förankringen i det arbetsliv vi har också kan vara en bindning som förhindrar en utveckling av skolan. Det hade varit spännande med en utbildning som på något sätt är ny, som är nyskapande och som kan dra till sig elever också från andra ställen än Åland. Det har framkommit väldigt tydligt i debatten att det inte är så att det är brist på studieplatser på den här nivån, utan tvärtom, att utbudet är större än elever och de drar både öster- och västerut.

 

Det kommer att bli en spännande behandling i utskottet och det skall bli intressant att se om utskottet kan ge ett betänkande som gör att frågan utvecklas vidare. Men tillsvidare har debatten varit ganska intressant och det har kommit fram en hel del åsikter som utskottet borde beakta, tycker jag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd. (FR nr 18/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Vi har en landskapslag om miljöskydd och miljötillstånd som är så ny att den är från 8 juni 2001. Men EG-kommissionen har med ledning av artikel 226 i EG-fördraget senaste höst den 25 oktober lämnat en s.k. officiell anmärkning om införlivande i landskapets lagstiftning av ett av rådens direktiv 96/61/EG från 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Av den skrivelsen framgår att kommissionen anser att landskapet inte helt har införlivat alla direktivets bestämmelser och landskapsstyrelsen har med anledning av det lämnat synpunkter till kommissionen, varav framgår att anmärkningen kan ge anledning till ändring i landskapslagen.

 

Rådets direktiv nr 96/61 är ett s.k. minimidirektiv enligt vilket tillstånd krävs för verksamheter vilka har förtecknats i direktivets bilagor. Även om bestämmelserna har införlivats i landskapet och i landskapslagen finns det i landskapet endast några enstaka fall med en så omfattande produktion eller andra tröskelvärden som direktivet avser.

 

Landskapets lagstiftning om miljötillstånd har utformats med beaktande av bestämmelserna i rådets direktiv nr 96 och för att fullständigt införliva direktivet har man från kommissionens sida påpekat det samt att vissa formuleringar i lagen ännu mera borde följa direktivets formuleringar. Mot den bakgrunden föreslår landskapsstyrelsen i framställningen ändringar i landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd och de ändringarna betyder egentligen inte i sak några större förändringar utan det är vissa preciseringar som vi föreslår för att tillfredsställa kommissionens synpunkter och krav.

 

Jag kan bara nämna att de nya momenten i 3 § är definitioner som har införts: utsläpp och utsläppgsgränsvärde. I 25 § Tillståndsvillkor för förebyggande av förorening är det också fråga om vissa preciseringar, liksom i 26 § tillståndsvillkor om tillsyn och egenkontroll. I 28 § ändrar det egentligen inte i sak någonting. Miljöprövningsnämnden kan besluta att sådana här granskningar som bedöms vara uppenbart onödiga inte skall behöva göras, det är alltså vissa lättnader i bestämmelserna; det finns redan sagt i nu gällande lag, men det här är ett förtydligande som jag har bedömt att man bör ta in för att undanröja den officiella anmärkningen.

 

Ändringarna i lagen innebär också att det blir vissa justeringar av den förordning som finns om miljöskydd och miljötillstånd.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. 

 

 

Föredras  för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående euroanpassning av vissa landskapslagar. (FR nr 10/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig i deras helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 21 § landskapslagen om offentliga nöjestillställningar för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 12b § ellagen för landskapet Åland för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2 §  landskapslagen om befrielse från användnings- och överlåtelserestriktioner för hyresfastigheter för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om parkeringsbot för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 1 § om  minsta penningbelopp av böter för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Bulgarien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 3/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Polen och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 4/2001-

2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Rumänien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 5/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Slovakien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 6/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 8:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Tjeckien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 7/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Ungern och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 8/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för andra behandling ärende nr 10:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2001-2002 angående godkännande av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Sydafrika, å andra sidan, samt med förslag  till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 9/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för fortsatt enda behandling ärende nr 11:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål om förmåner i statsbeskattningen. (S nr 9/2001-2002).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 3.4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Liberalerna och centern gör sig ofta till talesmän för skärgården och dess speciella behov. Inte minst liberalerna hade som oppositionsparti många högstämda löften: avgiftsfria färjor, nya stödformer till företagarna i form av något man kallade kuststöd, mera bidrag och landskapsandelar, utlokalisering av arbetsplatser och mycket annat. Ja, man kunde nästan bringas uppfattningen att skärgårdens alla problem skulle lösas om liberalerna och centern fick regera ihop. Alla känner vi till problemen i skärgården, inte minst den avfolkning som pågått de senaste 50 åren, men som dock bromsades upp ordentligt i och med bättre kommunikationsmöjligheter på sjuttiotalet. De facto fortsätter kurvan totalt sett att sakta men säkert gå ner.

 

Nu regerar de två skärgårdspartierna. Vad har hänt konkret med alla löften? Jag brukar ha som princip att läsa alla landskapsstyrelsebeslut så jag har speciellt med denna fråga och konstaterat att de två skärgårdspartierna i stort följer den politik och i de hjulspår som tidigare landskapsstyrelse har gjort. Det enda större undantaget och initiativ var när en grupp lagtingsmedlemmar i budgetberedningen försökte socialisera Lappobanken. Annars är avgifterna på färjorna kvar. Stödformerna är i stort sett desamma, ja, t.o.m. har reella lantrådet Olof Erland i media sagt att det här med utlokalisering, det var inte så lätt det! och att skärgårdskommunerna inte skall ha några förhoppningar i den vägen.

 

Herr talman!

Det var med detta som bakgrund och att jag under en tid följt med diskussionen om skattelättnader i Lappland och Åbolands skärgård som jag skrev mitt spörsmål. Den 13 mars fattade Finlands regering beslut att fr.o.m. 1 januari 2003 avlyfta de sociala avgifterna för privata företag i ett antal kommuner i Lappland och de åboländska skärgårdskommunerna Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu och Velko. Detta för att främja den svaga näringsutvecklingen och inflyttningen till dessa kommuner. Dessa åtgärder har via rikets massmedia varit kända för oss på Åland.

 

Min fråga som landskapsstyrelsen i sitt skriftliga och i måndags i sitt muntliga av landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg undvikit att svara på var följande: På vilket aktivt sätt har landskapsstyrelsen inför regeringens beslut i frågan försäkrat sig om att de åländska skärgårdskommunerna skall ges samma förmåner i statsbeskattningen för att främja företagandet och inflyttningen som nu ges i riket för Åbolands del fr.o.m 1 januari 2003?

 

Herr talman! Eftersom landskapsstyrelsen undviker att svara på denna fråga utgår jag från att lantrådet vid sin träff med minister Enestam några veckor före beslutet inte tog upp frågan. Inte har man heller på något annat sätt, trots alla vackra ord om aftonskola och goda kontakter med riket, försäkrat sig om att de åländska skärgårdskommunerna skall få samma förmåner i statsbeskattningen som de åboländska skärgårdskommunerna. Den s.k. aftonskolan börjar förresten alltmer att framstå som ett trevligt samkväm i stället för något man lägger politisk vikt vid. Trots sex månader – jag tror att det är sex månaders jubileum i dagarna – har vi fortfarande inte sett någon politisk överenskommelse eller något annat resultat från den s.k. aftonskolan. I fråga efter fråga saknas resultat.

 

Återigen ser vi hur Åland nonchaleras om vi inte har en landskapsstyrelse som är på hugget och bevakar åländska intressen. I det skriftliga svar som landskapsstyrelsen givit finns förutom en vacker beskrivning om hur förmånerna i statsbeskattningen skall fungera en del svar som ger upphov till nya frågor. Huvudfrågan kvarstår: Varför klev man inte på båten när den lämnade hamnen i stället för att som nu försöka hoppa på ute på öppet hav?

 

Landskapsstyrelsen skriver vidare att man har följt diskussionerna och haft informella kontakter. Vilka informella kontakter? Redogör gärna för med vem och på vilket sätt man har haft de kontakterna, märk väl, vilka kontakter före det här beslutet togs i regeringen.

 

En annan märklig sak i svaret är att landskapsstyrelsen nu försöker lägga över en del av frågans lösning på skärgårdskommunerna och kommunförbundet. I media har även framkommit liknande tongångar samt att skärgårdsnämnden skall agera i frågan. Jag var förvånad när frågan, som är en skattefråga och borde höra hemma på finansansvariges bord, sköts över till näringsavdelningen. Ännu mer förvånad är jag när landskapsstyrelsen i sitt skriftliga svar försöker skjuta ifrån sig sitt politiska ansvar. Kan det möjligen bero på landskapsstyrelsens nyligen misslyckade resa till finansministeriet?

 

Till sist säger landskapsstyrelsen i sitt skriftliga svar, nästan uppgivet, att man kommer att överväga andra alternativa med regionalpolitisk verkan. Det verkar nästan som om man har gett upp i den här frågan.

 

Herr talman!

Det är med stor förvåning jag har följt med de två skärgårdspartiernas politiska passivitet och brist på politiskt ansvar i denna specifika fråga. För att komma till rätta med avfolkningen i skärgården krävs stor aktivitet på många områden, säkert även radikala och visionära grepp på många områden. Även om jag tror att effekterna, som det också har framförts i media, av detta försök inte är alltför stora så är det ett lovvärt initiativ. Jag tycker dock att försöksperioden på tre år är för kort för att man skall kunna tro på nyetableringar. Därför borde perioden vara längre eller på något sätt permanentas – det borde landskapsstyrelsen jobba för. Trots att fiskodlingarna liksom jordbruk och transporter är undantagna är det viktigt att t.ex. turistföretagarna och skärgårdsbutikerna får konkurrera på samma villkor som företagen i den åboländska skärgården.

 

En detalj, om än liten, men som jag funderat på när jag läste svaret är att det står att traditionellt fiske är undantaget. Jag förstår inte riktigt varför traditionellt fiskad fisk som man förädlar skulle vara undantagen. Att fiskodlingarna med sin miljöbelastning är undantagna förstår jag. Men kanske lantrådet i Sarin Grufbergs frånvaro kan redogöra varför det är så.

 

Herr talman!

I mitt spörsmål berör jag även övertagandet av beskattningen. Nuvarande finansansvarige Olof Erland ifrågasatte tidigare mycket starkt förre finansansvarige Olof Salmén då denne i en budget framförde att man kunde använda beskattningsinstrumentet i regionalpolitiskt syfte. Kritiken var stenhård, ibland på gränsen till häckleri. Här tycker jag faktiskt att det skulle vara på sin plats någon gång från vicelantrådets sida att ge ett erkännande åt Salmén – kanske en ursäkt skulle vara på sin plats.

 

När det gäller skattebehörigheten ser vi faktiskt att här har vi ett praktiskt exempel på hur vi kunde utnyttja en sådan behörighet i regionalpolitiken. Vi har tidigare också sett nödvändigheten av övertagandet av samfunds- och kapitalbeskattningen, så jag saknar lite centerns förra linje att driva på i övertagande av beskattningsfrågorna, speciellt nu när nu sittande talman vicetalman Christer Jansson verkar ha abdikerat i de här frågorna!

 

Men jag kommer, som sagt, utgående från diskussionen att lägga ett klämförslag. Jag kommer att återkomma i debatten. Jag fick för en stund sedan höra en liten sak som något förklarade passiviteten. Och man kan fråga sig att om inte vi hade lyft fram frågan i ett spörsmål, vad hade hänt då? Jag fick just i min hand landskapsstyrelsens första formella kontakt med Helsingfors i den här frågan, nämligen det landskapsstyrelsebeslut som togs igår! Frågan är om ”skärgårdspartierna” skulle ha reagerat överhuvudtaget om jag inte hade lyft upp frågan till spörsmålsfråga.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Jag tackar ltl Strand för berömmelsen som liberalerna fick när han konstaterade att vi verkligen har slagits för skärgården och det fortsätter vi med. Jag tycker också att det är bra att han går in på den s.k. skattedelen, där jag förstår att han tänker på att det också skall finnas näringsverksamhet i skärgården. Det är de som skall göra nytta av den. Då förstår jag att ltl Jörgen Strand har lämnat sin tidigare önskan om att skärgården borde vara ett rekreationsområde!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det där är en klyscha som jag kommer att få leva med antagligen i hela mitt politiska liv, men jag sade – för den som verkligen lyssnade och läser protokollen – att om man inte kan få igång näringsutvecklingen i skärgården och komma med nya visioner och idéer så kommer det att sluta med det här ordet som jag inte skall ta i min mun i dag! Det sårade några människor och det var inte min mening då heller. Här finns det konkreta förslag till saker som skulle kunna göra det bättre och jag tror att man måste ta till andra radikala åtgärder. Jag tror att man måste få en ändring till ett bättre kortruttssystem och kanske överge Degerby-tanken och liknande. Jag tror att man, som min kollega Dennis Jansson kom in på, kunde hitta nya saker till skärgårdsbutikerna; kanske man kunde ha vinförsäljning och liknande. Det finns många saker som man måste göra. Man måste våga vara lite radikal, men det som gör mig besviken, ltl Sjöstrand, det är att man inte har varit med på noterna när tåget har gått i den här frågan.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det är väl så från liberalernas sida att vi har just hoppat på tåget. Ltl Strand har varit med och fört tåget i många, många år och vi jobbar på vårt sätt så gott vi kan och det är jätteroligt att höra att ltl Strand verkligen också bryr sig om skärgården, så har vi någonting gemensamt!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om jag har varit med så länge. Jag var med och stödde ett landskapsstyrelseparti ett år och tre månader, men även då vågade jag, tvärtemot vad vissa andra vågar, säga till när jag tyckte att någonting var fel och vara kritisk – jag satt inte bara och nickade med. Där är en stor skillnad mellan dagens liberala parti och mig själv.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Herr talman!

Jag gläder mig i likhet med ltl Sjöstrand åt att liberalerna, och jag tror också centern, fick väldigt mycket beröm för sin skärgårdspolitik. Däremot har vi varit lite misstänksamma mot ltl Strand, som har föreslagit skärgården till rekreationsområde. Han var nu inne på skatteinkomsterna. De näringar som skärgården har skatteinkomster från vill ltl Strand skjuta i sank – sen blir det inte så mycket kvar.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Debatten vill bli personfixerad i stället för sakfixerad. Jag berömde inte direkt liberalernas och centerns skärgårdspolitik, utan jag konstaterade att den följer i stort sett de banor som har varit tidigare, trots att man i opposition, främst från liberalernas sida, lovade att bara man kom till makten så skulle det bli en total reformering av skärgårdspolitiken. Jag konstaterade bara, att något sådant har inte hänt utan centerns politik ligger fast där och liberalerna har hakat på den.

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Herr talman!

Det har kanske inte hunnit märkas så mycket ännu, men jag tror att det räcker väldigt bra i det långa loppet. Vi har haft ganska  mycket besvär med att hålla emot t.ex. ltl Strands förslag om höjda skärgårdsavgifter på färjorna och sådant. Det kommer vi väl att få hålla på med i fortsättningen. Bara en sådan sak kan ju ta flera timmar här i lagtinget.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Beträffande pengen som skulle komma in från skärgårdfärjorna har jag sagt att den skulle användas till utveckling av olika projekt i skärgården. Jag tror att det är en nödvändighet att man vågar titta på den frågan för med de enorma budgetunderskott som har uppstått senaste år kommer vi, oberoende om vi vill eller inte, att bli tvungna att titta på de frågorna och också våga ta obekväma beslut, oberoende om det är skärgård, landsbygd eller stad. Det står jag för och jag är stolt att jag vågar ha den åsikten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är nästan så att man faller i tårar öve rden välvilja som lyser ur ltl Strand vad gäller skärgården! Han beskyller oss skärgårdsbor, liberalerna och centern för att göra väldigt lite i skärgårdsfrågor och samtidigt ger han sken av att göra väldigt mycket själv. Det här är inte alls sant. Det är precis som ltl Lisbeth Eriksson sade i replikskiftet att vi har tvingats jobba med många frågor som har varit direkt mot skärgården, där ltl Strand har varit initiativtagare. Det tål att upprepas hur många gånger som helst att det var ltl Strand som här i lagtinget ville göra skärgården till ett rekreationsområde.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det skulle vara intressant att föra en debatt i sak, men ltl Strands person är tydligen intressantare än att diskutera skärgårdspolitik. När det gäller klyschan som man för från mun till mun att Jörgen Strand vill göra skärgården till ett rekreationsområde är den felaktig. Jag vågade vara kritisk och sade att konsekvensen av vår förda politik då i landskapsstyrelsen, om man inte hittar nya radikala saker som jag också berättade om här i mitt anförande, blir att skärgården kommer att bli avfolkad. Det är det jag har sagt och det är en väsentlig skillnad mot det som ltl Perämaa framför. Debattera gärna sak och politikinnehåll och inte ltl Strand som person!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är det vi är här för nu att i sak diskutera förmåner i statsbeskattningen, (Från salen: gör det!) men ltl Strand utvidgade debatten direkt till en allmän kritik i alla skärgårdsfrågor berörande liberalerna och centern. Vill alltså ltl Strand prata sak så bör vi diskutera den sak som står på dagordningen i dag.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

I mitt anförande gav jag en politisk bakgrundsbeskrivning som jag tycker att hör till ärendet och är relevant för att man skall kunna förstå helheten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Även om ltl Strand valde att slå mig under bältet ganska grovt i sitt inledningsanförande skall jag välja att försöka vara saklig och behandla den fråga som spörsmålet handlar om. Orsaken till att ansvariga ledamoten Ritva Sarin Grufberg inte är här och svarar i dag och inte deltar i diskussionen är den att hon befinner sig i Helsingfors och har under förmiddagen fört diskussioner med inrikesminister Korhonen just kring detta ärende. Med på den uppvaktningen och diskussionen är också Sigurd Lindvall från åländska kommunförbundet. Den diskussionen har naturligtvis inte lett fram till att man har fått något definitivt besked från inrikesministern att de åländska kommunerna skall med, men i varje fall visar den information jag har fått på att det har varit en bra diskussion och de åländska argumenten har, om de inte har accepterats helt och hållet, mött stor förståelse. Den formella behandlingen efter det att politiska beslutet togs i regeringens budgetbehandling är att man skall arbeta fram nödvändig lagstiftning kring detta och i det sammanhanget kommer naturligtvis Åland också att kunna vara med som en remissinstans och vi kommer då att framhålla de aspekter som vi anser viktiga, nämligen att det finns åländska skärgårdskommuner som precis på samma sätt som de nu avsedda skärgårdskommunerna borde vara med i försöket. Vi kommer också att argumentera för det i det sammanhanget.

 

Den frågeställning, som jag förstår att är lite av huvudfrågan i spörsmålet: vad man har gjort före beslutet togs i regeringens budgetbehandling, svarade ledamoten Ritva Sarin Grufberg på i sin presentation för en vecka sedan. Jag tror att vi måste vara så ärliga också och säga i den här salen att budgetbeslutet att ta med skärgårdskommunerna nog var överraskande för de flesta, eftersom det både var minister Enestams insats för just de kommuner och den regionen som han väldigt långt representerar. Jag tycker att detta pekar på ett problem som vi har med nuvarande system, att i de avgörande budgetförhandlingar som sker inom den finländska regeringen, som ofta faktiskt också  kan påverka det åländska näringslivet och våra verksamheter här, i det här fallet våra skärgårdskommuner, men det kan i andra frågeställningar vara andra områden också, så har Åland inte ett direkt inflytande och vi har begränsade möjligheter att påverka. Vi måste utnyttja våra möjligheter via riksdagen och våra informella kontakter till regeringen och ministerierna och försöka göra det bästa möjliga där. Men vi har ingen direkt stol med i de avgörande förhandlingarna och det kan vara ett stort problem i vissa fall.

 

Jag tror också att det är viktigt i sammanhanget, fru talman, att påpeka att när det gäller att vidta åtgärder för att skapa en bra utveckling i den åländska skärgården och bryta befolkningstrenden som vi tyvärr har är det här sist och slutligen en ganska liten åtgärd i praktiken. Den kan ha en psykologisk positiv effekt. Den kan också ha en viss ekonomisk effekt, men i det stora hela finns det säkerligen många andra åtgärder som vi kan vidta inom vår egen behörighet för att fortsätta att försöka skapa goda förutsättningar för den åländska skärgården och näringslivet där. Jag tror att vi från landskapsstyrelsen har anledning att komma med goda förslag, liksom också lagtinget har anledning att försöka anstränga sig att göra det bästa möjliga. Även om det är som ltl Jörgen Strand sade att både liberalerna och centern – och det vill jag säga också – andra partier har varit med och försökt skapa goda förutsättningar för en levande skärgård genom att satsa mycket på trafiken, vi har olika stöd, vi har en bra infrastruktur med skolor, butiker och olika stödformer där, men det är svårt att få det att räcka till. Befolkningsutvecklingen talar tyvärr sitt tydliga språk, speciellt i vissa kommuner. Därför måste vi försöka se vad vi ytterligare kan göra för att skapa framtidstro ute i den åländska skärgården.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att man nu sent omsider har reagerat och att landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg är i Helsingfors och gör sitt bästa. För oss i Frisinnad Samverkan var det däremot inte alls överraskande att man jobbade med frågan. Vi hade den informationen. Däremot är det nog enligt min mening överraskande att lantrådet här går upp och säger att det här var överraskande för dem, med hänvisning till att man tidigare i ett halvårstid har sagt att man har så jättegoda kontakter med Helsingfors, man har en bra dialog och man skall få till resultat. Vi har efterlyst dem i många olika sammanhang därför att vi tycker att resultaten lyser med sin frånvaro, inte bara i den här frågan utan i fråga efter fråga. Skulle man ha de här goda kontakterna, de här goda relationerna, den här förståelsen för varandra, så skulle inte Finlands regering nonchalera Åland på det sätt som man gör nu. Det här börjar också bli en klyscha som inte har något innehåll eller någontong. Jag tycker att lantrådet skall begrava aftonskolan nu om han inte kan visa något resultat.

(Från salen, ltl Sundback: dösäsong!)

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är ganska ledsamt att höra på ltl Strand och dessutom höra ltl Sundbacks kommentarer från sidan. Vi befinner oss de facto i Ålands parlament och Ålands lagting och kanske skall upprätthålla en viss värdighet också i den här salen.

 

När det gäller ordet överraskande sade jag, om jag inte minns fel, att det var överraskande att minister Enestam nådde den här framgången. Att man har arbetat med de här frågeställningarna under en längre tid tror jag att de flesta har känt till. Däremot har det också funnits ett väldigt starkt politiskt motstånd. Om jag är rätt underrättad var det tack vare statsminister Lipponen som minister Enestam hade en viss framgång med att få några kommuner i den åboländska kommuner plus någon till med i försöket.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Men snälla lantrådet! Det kan inte vara ledsamt och det är slag under bältet och liknande för att vi lyfter upp dessa frågor och pekar på det icke-resultat som inte har kommit. Vi vill ha resultat. Om lantrådet behöver vårt stöd i olika sammanhang garanterar jag det, men man kan inte ena dagen säga det ena för att sedan komma och säga: ”nej, det vart ingenting” i fråga efter fråga! Det är svåra frågor och skulle det stöta på sten i tre av fyra, att man går på en nit, skulle jag inte reagera, men nog måste man i någon fråga få gehör från åländsk sida när man säger att man har dessa jättefina kontakter och man för en dialog, de har förståelse för oss osv. Jag köper inte det mera och jag blir mer och mer övertygad när jag ser hur Åland nonchaleras i alla ärenden. Man kan inte ha denna undfallenhetskostymen på sig hela tiden, utan ibland måste man ryta till och säga, att så här får det inte vara.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det finns absolut ingen undfallenhetskostym på varken den här landskapsstyrelsen eller någon tidigare landskapsstyrelse som jag har medverkat i. Däremot upplever jag det som ett problem att när man ställer ett spörsmål kring en specifik fråga försöker jag diskutera och ge svar så gott jag kan på den frågan. Ltl Strand lyfter fram aftonskolan, övertagande av skattebehörighet osv. till en allmänpolitisk debatt och jag ställer gärna upp när som helst och debatterar med ltl Jörgen Strand, Frisinnad Samverkan eller vilka som helst i en allmänpolitisk debatt, men när det gäller själva spörsmålet som sådant tycker jag att man borde hålla sig till det. Jag har absolut ingenting att skämmas för när det gäller de resultat som den här landskapsstyrelsen har åstadkommit under sin tid. Vi har lagt en bra grund för en fortsatt framgång för det samhället. Däremot har vi en del svåra frågeställningar att arbeta med som inte skapas under den här landskapsstyrelsens tid utan som vi har ärvt från tidigare landskapsstyrelser och som vi försöker göra det bästa av. Oberoende hur landskapsstyrelsen skulle se ut skulle i stort sett samma problem finnas att arbeta med.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

När lantrådet säger att man är i Helsingfors och diskuterar detta ärende, som minister Enestam berömmer sig av att ha lyckats genomföra och som man nu också säger att är bra, kan det säkert vara bra att lite hjälpa skärgårdens näringsliv. Men jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen gav det som vägkost till sina förhandlare med minister Korhonen, att det mest principvidriga av alltihopa i det här problemet är att i stället för att söka pengar från statens kassa att betala det här, så hittar man på en lösning att det övriga näringslivet skall drabbas. Jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen har sagt till åt minister Korhonen att så här anser vi åtminstone inte att man skall ha det, att en tar beslut om att en del av näringslivet skall bekosta det andra näringslivets framtid genom att man höjer deras avgifter. Det hoppas jag verkligen att man har haft som budskap när man for dit.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det som ltl Salmén pekar på är helt korrekt. Det är väldigt snett upplagt på det sättet och den argumentation som ltl Salmén antydde är precis den som landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg med följe har fört fram i dag till minister Korhonen och man har också i portföljen haft med sig uppgifter om dels beräkningar vad sänkningen skulle innebära för skärgården, om det skulle bli aktuellt samt också vad höjningen på 0,0014 skulle innebära för hela det åländska näringslivet. Det visar sig då att det åländska näringslivet skulle finansiera också sänkningen i skärgården om det skulle bli genomfört; om det inte blir genomfört är det så att det åländska näringslivet är med och de facto stöder andra delar av Finland på ett som vi tycker orättvist sätt.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag tackar för att man passade på och förde fram den saken. Här ser vi egentligen nu att vi behöver ha beskattningen. Skulle man här på Åland ha gjort motsvarande, om vi hade haft egen beskattning, är jag säker på att vi skulle ha hittat en annan finansiering än att gå ut och sätta det faståländska näringslivet på pottan!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag kan inte göra annat än att hålla med ltl Salmén i det fallet!

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman! 

Det faktum att vi lever i en tid där det tas ganska lite politiska initiativ, där nytänkandet är lite på undantag på grund av att det uppenbarligen finns så mycket att administrera, gör att spörsmålsinstrumentet är utomordentligt nödvändigt att utnyttja. Jag gläder mig åt att den nuvarande oppositionen har kunnat avdramatisera spörsmålsinstrumentet så att det är som det är tänkt att vara i lagtingsordningen: en diskussion mellan de politiska parterna. Då vill jag komplimentera landskapsstyrelsen till att de tidigare spörsmålssvaren som har givits, både skriftliga och muntliga, har varit engagerade och ambitiösa. Man har försökt svara på frågan som finns i spörsmålet. Men så inte nu. Precis som ltl Strand angav var frågan vad landskapsstyrelsen har gjort före regeringens beslut, hur man har förhandlat med riksmyndigheterna. Åtminstone vi har känt till processen som har varit på gång i riket i över ett halvår före beslutet togs och för Åbolands del i ungefär tre och en halv månad. Varför svarar man då i både det skriftliga och muntliga svaret bara på vad som har hänt i Finland? Det har vi länge kunnat läsa om i Hufvudstadsbladet och om vi har kontakter till riket och till regeringen så har vi kunnat höra det i de diskussionerna.  Det får vi nu svaret av landskapsstyrelsen på; det är inte det som frågan gällde, utan vad kommer det sig av att landskapsstyrelsen uppenbarligen har missat, eftersom man inte svarar på vad man har lyckats med före regeringen fattade sitt principiella beslut? När man väljer att inte svara på det utan svarar på allt möjligt annat så måste svaret läsas på det sättet, att, nej, man har missat det här. Säg det då! Det här missade vi tyvärr. Nu skall vi försöka korrigera det! Vi var inte med när båten skulle lägga ut, som ltl Strand benämnde det bildlikt, utan vi försöker ro ikapp nu med full fart – eller vi måste väl ta en vattenskoter till hjälp för att hinna kanske!

 

Frågan är väldigt seriös av det skälet att den har att göra med lika behandling i landet. När regeringen tar upp frågor om glesbygd och skärgård där det är riksbehörighet, hur tänker man in Åland då? Tänker man bort Åland eller tänker man in Åland? Nu talar allting för att man har tänkt bort Åland. Det som bekymrar mig särskilt är att de ministrar som har drivit den här frågan, ministrarna Lipponen och Enestam, är lite av Ålandsrepresentanter i regeringen tillsammans med justitieministern. Även de har tänkt bort Åland, trots att det var riksbehörighet. Då undrar jag faktiskt om den här landskapsstyrelsens kontakter med dessa ministrar är sämre än någonsin tidigare. Jag är nog rädd för att det hade tänkts bort också tidigare, men det vet vi inte, det kan vi inte säga, det är kanske fult att tänka så. Men nu har vi facit i hand att nu tänkte de bort Åland; trots att de åländska skärgårdskommunerna har svårare förhållanden och svårare förbindelser till de stora marknaderna än vad Åbolands kommuner har så tänkte man ändå bort Åland. Då måste man ställa sig frågan: Håller det på att bli ett klimat där regeringen tycker att de där åländska pojkarna och flickorna i landskapsstyrelsen, dom är så snälla dom, så dom behöver vi inte tänka så mycket på, utan dom kommer hit ibland och vi kommer ganska bra överens i våra diskussioner, men inte behöver vi nu beakta det så mycket!  I så fall är det här ett exempel på att vi är på väg in i en mycket sämre politisk kultur än den som har rått tidigare. Jag som har varit med länge kommer ihåg från sjuttiotalet när u-områdeslagstiftningen var aktuell; då tänkte regeringen in Åland hela tiden och vi var en del av det systemet. Så länge jag har varit med i politiken har det ändå funnits någon slags Ålandsinkluderande när det är riksbehörighet och det berör oss. Men i den här frågan tog det precis slut. Då tycker jag att landskapsstyrelsen, antingen att, nej, vi har missat det här helt och hållet och regeringen har missat det, men nu skall vi försöka korrigera det och lappa ihop det sent omsider, efter att regeringen har fattat sitt beslut, efter att spörsmålet är ställt, efter att debatten har förts på Åland. Det är senkommet, men det är bra och jag hoppas att det skall gå att korrigera för man kan även här hänvisa till grundlagen, att i princip skall Åland behandlas lika som Åbolands kommuner eller något bättre eftersom vi har lite svårare förhållanden. Men då säger de naturligtvis, att, nej, grundlagen kan inte tillämpas i det här fallet därför att detta är en försöksperiod! Nåja, det är ett beslut som ännu inte är klubbat i Finland utan det skall klubbas under hösten. Vi vet inte om det blir någonting, men troligen blir det för det är en politisk överenskommelse. Då  måste vi ändå ställa frågan till Finlands regering: Hur tänker ni behandla kommuner som har sämre förhållanden än dem som är avsedda att tas in i försöket?

 

Den framåtsyftande fråga som spörsmålet ställde var faktiskt den som ltl Jörgen Strand tydliggjorde här: Varför har man inte svarat på det man gjorde tidigare?

 

Avslutningsvis, fru talman, tycker jag att det som ltl Strand var inne på och som också framgår av spörsmålet beträffande behovet av att överta den direkta beskattningen och inte den indirekta fick vi igen ett exempel på. Nästan alla exempel som berör det åländska folkets väl och ve, i det här fallet reginalpolitiken, berör direkt beskattning - och den här landskapsstyrelsen har lagt om spåret att vi skall överta beslutsrätten om den indirekta! Hur rimmar det med den här frågan och med andra frågor, lantrådet? Då hade vi antagligen kunnat sköta det på ett snyggt sätt och ge skärgården ännu mycket bättre skatteförmåner än när det gäller den direkta statsbeskattningen, som ju är den stora tyngden på skärgårdsbornas företagande. Då hade vi kunnat avlyfta betydligt mera av den, om vi övriga ålänningar vill vara med och främja skärgårdspolitik och ha nya idéer när de gamla inte visar sig fungera så väl som att tro att skärgården enbart överlever genom en god kommunikation. Det är en viktig grundförutsättning och det spelar ingen roll om den kostar lite eller lite mera, utan huvudsaken är att den finns, men sedan är de övriga näringspolitiska åtgärderna som måste till.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Såtillvida håller jag med ltl Roger Jansson att regeringen har missat i det här fallet att beakta Åland. Det är någonting som vi måste försöka göra vårt bästa för att reparera under den process som pågår under våren, sommaren och hösten tills den ordinarie budgeten för hela landet klubbas samt därtill hörande lagstiftning i Finlands riksdag. Det är vår skyldighet som landskapsstyrelse att se till att försöka arbeta så att de åländska skärgårdskommunerna tillförsäkras samma möjligheter som motsvarande i Åbolands skärgård. Det är ingen tvekan om det. Där får vi inte spara någon möda i det här arbetet. Om vi kunde ha gjort någonting mera före eller inte är naturligtvis en hypotetisk fråga. Ledamoten Sarin Grufberg svarade när spörsmålssvaret lades fram här för några dagar sedan i lagtinget att det har funnits kontakter och diskussioner både på tjänstemannanivå och på politisk nivå. Tydligen har de inte nått tillräckligt långt fram för att minister Enestam eller statsminister Lipponen skulle tala för det. Det är den krassa verkligheten vi har att leva med. Nu måste vi försöka göra det bästa möjliga av fortsättningen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Jag ger lantrådet rätt att det är definitivt er uppgift och det är er primära uppgift att från landskapsstyrelsens sida tillse att det här blir skött så väl som möjligt och inte det som sades från landskapsstyrelsens sida först att det här skall Ålands kommunförbund sköta. Aldrig har Ålands kommuner skött självstyrelsens och landskapets förhållanden till riksmyndigheterna och särskilt inte till regeringen, utan det har alltid varit landskapsstyrelsen. Dessutom hade man ha sagt från landskapsstyrelsens sida tidigare, att det var ett landskapsstyrelsen underlydande organ, skärgårdsnämnden, som skulle sköta det här. Det var ju löjeväckande, så det är bra att lantrådet nu sade att det är landskapsstyrelsens uppgift.

 

Jag måste be lantrådet förklara om landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg här har sagt att de politiska kontakterna har funnits: hur pass ingående har de varit med de båda avgörande ministrarna Enestam och Lipponen politiskt i den här frågan? Vi har läst i tidningen om att det här varit på gång, även i Åbolands skärgård sedan tre och en halv månad tillbaka. Vilka diskussioner har landskapsstyrelsens ledamöter inklusive lantrådet Roger Nordlund fört med dessa båda ministrar i den här frågan?

 

Lantrådet Roger Nordlund, replik:

Fru talman!

Det är lite beklagligt i dag att vi har den här situationen att ansvariga ledamoten inte kan delta i diskussionen eftersom hon de facto är i Helsingfors och jobbar för att få en lösning på frågan. När det gäller den specifika frågan om lantrådet har diskuterat ärendet är svaret nej därför att detta är inte ett ärende som primärt har legat på mitt bord utan det har skötts av näringsavdelningen och de tjänstemän som där arbetar. Jag kan tyvärr inte ge ett konkret svar på frågan utan det måste anstå tills den ansvarige ledamoten kan svara på den själv.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Jag skulle be att lantrådet inte kommer med några kringgående rörelser. Jag vet och han vet att ärendet ligger på inrikesministeriet. Näringsavdelningen och näringsministern har inte ansvar för inrikesministeriet, utan det är kansliavdelningen och när det gäller skattefrågor, som här är fråga om: statsskatteutjämning, fastställande av skatterater osv., så är det kansliavdelningen tillsammans med finansavdelningen som ansvarar för det. Skulle det ha varit några kontakter med inrikesministern så är det lantrådet eller någon annan minister, inte näringsministern. Är det med minister Enestam och statsminister Lipponen kontakterna skulle ha varit är det inte näringsministern, så varför lastas landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg med ansvar i en fråga som hon rimligen inte kan ha haft ansvar för utan som landskapsstyrelsen nu, när man har insett att nu gäller det att ro fast båten, då placerar man det på näringsavdelningen och gör det till en näringspolitisk fråga, vilket det inte har varit under resans tidigare skötsel i riket. Inte är det handels- och industriministeriet som har haft om detta ärende.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Roger Janssons beskrivning var korrekt, men den var inte fullständig därför att det är flera avdelningar här som man kan säga att frågan berörs av. Det är, som sades, kansliavdelningen, om det har att göra med skatter och behörighetsfrågor, det är finansavdelningen när det har med skatter att göra, men det har också med näringsavdelningen att göra därför att regionalpolitiken sköts av näringsavdelningen och det är också där vi har tjänstemän som jobbar med den här typen av frågeställningar, så det är orsaken till varför det finns där. Jag försöker inte avlasta eller ha några kringgående rörelser. Jag försöker svara så rakt och korrekt som möjligt på frågorna.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag har förstått att den här saken skall skötas så att om – jag säger om – kommunerna i Lappland och i den åboländska skärgården får den här förmånen så skall den finansieras av andra kommuner. Det slutliga avgörandet faller genom att man måste ändra på den lagstiftning som reglerar avgifterna och det är andra finansminister Siimes bord. Det är alltså först när rikets budget kommer till riksdagen som man vet om detta överhuvudtaget går igenom på rikssidan. Nu har frågan varit uppe i samband med att man har diskuterat budgetramarna, men sista ordet är inte sagt i den här frågan. Vi fick nu höra att om det går igenom, och också här på Åland, att skärgårdskommunerna skulle vara befriade så är det de faståländska kommunerna som skall finansiera detta. Det ligger väl en logik i det, men man undrar nog om Geta, Lumparland och andra randkommuner som inte har så gott om arbetsplatser och faktiskt ännu sämre än i skärgården på något vis är betjänta av detta! Tvärtom, även om det är marginella pengar, tycker jag att i många avseenden när man ser på hur arbetsförsörjningen är i de olika kommunerna så är det sämre i randkommunerna eftersom man pendlar så mycket.

 

På något vis känns den ekonomiska och politiska betydelsen marginell. Det är mest politik i det på det viset att man tycker att Åland har blivit förbigånget i diskussionen i riket, men det är nästan nödvändigt; om inte vår riksdagsman tillvaratar de åländska kommunernas intressen i detta avseende så kan man inte ålägga någon av rikspartierna ansvar för detta utan det blir väl på det här viset att man hamnar lite på efterkälken.

 

Från socialdemokratiskt håll tror vi faktiskt inte att det här har någon betydelse för att skapa arbetsplatser i skärgården, utan vårt koncept i det här skedet är att man måste utlokalisera offentlig verksamhet i skärgården för att förbättra den servicestruktur som finns där och det måste till ett långsiktigt program. Det finns också andra möjligheter att stödja privat etablering i skärgården och där har vi kommit till att de stödformer som nu finns inte fungerar eftersom de inte utnyttjas. Men det krävs insatser både inom offentlig sektor och inom näringslivet. Offentlig sektor behöver stödas för att barnfamiljer skall stanna kvar i skärgården. Ett aktuellt exempel är just det här med kultursatsningar. Det kommer att diskuteras senare. Det här är i och för sig en spännande politisk fråga, men närmast kanske med tanke på att Åland inte har blivit beaktat i rikssammanhang.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Först en kommentar till lantrådet som sade att jag hade utvidgat frågan till en allmänpolitisk debatt. I spörsmålet tar vi upp beskattningen och i spörsmålssvaret berör landskapsstyrelsen olika näringsinriktningar, bl.a. jordbruk, fiske, fiskodling, så det är redan anhängiggjort till stora delar som en bred debatt. Lantrådet säger att man har skapat grunderna för framgångar i Helsingfors och med beaktande av det ger jag lantrådet ett halvår, i väntan på att riksbudgeten fastställs, att verkligen visa att aftonskolan och liknande har betytt någonting. Jag kommer att lägga ett klämförslag som sätter lite politisk press på landskapsstyrelsen, och det tycker jag att man skall våga göra från parlamentet, så får landskapsstyrelsen leva upp till allt som man har pratat om.

 

Jag lägger alltså följande klämförslag: ”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen senast då riksbudgeten för år 2003 fastställs tillförsäkrat att de åländska skärgårdskommunerna ges samma förmåner i statsbeskattningen för att främja företagandet och inflyttningen som de åboländska skärgårdskommunerna ges under en försöksperiod räknat fr.o.m. 1 januari 2003.” Jag hoppas att vi kan ta klämmen enhälligt och verkligen visa att vi menar någonting med den politik, som liberalerna och centern säger att de driver.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag är den främsta att uppmuntra till debatt och jag märker att i de flesta sammanhang tenderar det att bli vidsträcktare debatter än frågorna och spörsmålet handlar om, så jag tycker att det skulle vara trevligt om man skulle gå in för lite nya former och t.ex. ordna partiledardebatter här i lagtinget, för då skulle vi verkligen ha ordentliga debatter om de större frågorna med ungefär samma utgångspunkt och tillräckligt med tid, samtidigt som man kunde fokusera på de konkreta spörsmål och de konkreta frågorna, att vi inte alltid blandar ihop en massa olika saker så att det blir en salig röra. På det sättet skulle vi också tydliggöra mycket bättre för ålänningarna vilken politik vi vill föra och vilka resultat som vi lyckas eller inte lyckas åstadkomma.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag tycker inte att det är någon salig röra. Jag tycker att vi har hållit oss ganska strikt till det som finns i spörsmålet och i spörsmålssvaret. Däremot är det intressant när lantrådet nu säger att han skulle vara beredd att diskutera och debattera. Frisinnad Samverkan tog för en viss tid sedan initiativ i de här banorna, men vi blev ganska bryskt nertagna både i press och av olika personer, både från centern och liberalerna. Då fanns det inte intresse överhuvudtaget att diskutera dessa frågor, så jag tycker att det igen är ett dubbelspel från lantrådets sida, men är man nu beredd att ändra inställning och komma Frisinnad Samverkan till mötes så ställer vi upp på det.

Lantrådet Roger Nordlund, replik:

Fru talman!

Det vare mig fjärran att försöka med något dubbelspel, så jag skulle vara tacksam om ltl Strand kunde peka på något konkret exempel när jag har uttalat mig negativt om någon form av debatter eller något initiativ som Frisinnad Samverkan har tagit i den riktningen.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag kan bara beklaga om inte lantrådet kommer ihåg vårt initiativ för några veckor sedan. (Från salen, ltl Roger Jansson: framtidsavtalet).

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman! 

Den uteblivna diskussionen gällde Frisinnad Samverkans förslag till utveckling av självstyrelsen.

 

Jag ber att få understöda ltl Jörgen Strands klämförslag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Under överläggningen har ltl Strand, understödd av ltl Roger Jansson, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse: ”Att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen senast då riksbudgeten för år 2003 fastställs tillförsäkrat att de åländska skärgårdskommunerna ges samma förmåner i statsbeskattningen för att främja företagandet och inflyttningen som de åboländska skärgårdskommunerna ges under en försöksperiod räknat från och med 1 januari 2003.”

 

Enligt 38 § AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum måndagen den 15 april. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 15 april.

 

 

Föredras för fortsatt enda behandling ärende nr 12:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om förhöjda ersättningsnivåer till vårdanställda. (S nr 8/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 8.4.  Diskussionen fortsätter.

 

Ltl G-M Lindholm:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har delegerat uppgifter angående hälso- och sjukvård från landskapsstyrelsens kompetens till en separat styrelse: Ålands hälso- och sjukvård. Delegeringen är reglerad i lag. Till ÅHS:s styrelses kompetensområde hör lönesättning, men lönesättningar utanför gällande avtal hör till landskapsstyrelsens kompetensområde. Här har uppstått en situation där man har kommit med förslag från en avdelning om ett extraordinärt förfarande. Enligt utsago från personalens sida inom ÅHS har man förankrat detta i landskapsstyrelsen genom kontakter. Personal har blivit utlovad en viss lön. Man har kommit på jobb, men man har också upplevt att man har blivit lurad. Man har inte fått den lön som man har blivit utlovad. Det är här nu som problemet har uppstått.

 

ÅHS-styrelsen har, egentligen lite lagvidrigt, tagit beslut om att de extraordinära lönerna skall utbetalas eftersom inte landskapsstyrelsen har gjort det. Man ser nämligen detta från ÅHS-styrelsens sida som väldigt allvarligt ur ett personalpolitiskt perspektiv. Det här gäller först och främst ordinarie personal som har kommit utanför sina egna arbetstider och jobbat extra. Personalen i fråga ser sig lurade och de drar sina konsekvenser av det samt ser det som väldigt dåligt ur ett personalpolitiskt perspektiv. Det är detta som vi från ansvarigt håll inom ÅHS tycker att man måste sköta på ett, som vi ser det, snyggt sätt. Vi vet att personalsituationen inom ÅHS har varit väldigt svår och jag tror inte att det förbättrar situationen att personalen upplever sig ha fått utfästelser, men som man sedan inte lever upp till.

 

Varför diskuterar man detta här, frågade ansvarige ledamoten Sune Eriksson. Det är just därför att det är inte ÅHS-styrelsens kompetensområde. Därför är det väldigt viktigt att veta vilka löften som har givits. Därför var det väldigt underligt att ärendet fick den vändning som det fick att man s.a.s. inte gick till mötes. Därför är frågan om vilka löften som har givits väldigt viktig.

 

Det är också viktigt att tredje person inte kommer i kläm i sådana här frågor. Nu har detta ärende bollats fram och tillbaka flera gånger och den berörda personalen har inte fått ett beslut. Jag tycker att det här kunde man reda upp snabbt inom organisationen eller snabbt i landskapsstyrelsen, om det är så att det är under landskapsstyrelsens kompetensområde. Vem som sedan har sagt vad och när och vem som har lovat vad och när reder man upp sedan, men tredje person skall inte bli lidande i sådana här sammanhang.

 

En sak som vi har funderat på inom ÅHS-styrelsen är om man vid sådana här tillfällen skulle kunna från ÅHS-styrelsen sköta löneutbetalningarna även om det är utanför gällande tjänstekollektivavtal. Det tror jag att är någonting som vi kommer att aktualisera inför nästa budget, dvs. att man via landskapsstyrelsen får möjlighet att vid extraordinära vårdsituationer kan lösa detta snabbt och att inte personalen, som i det här fallet, blir lidande.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill bara kort kommentera ltl Lindholms anförande med att jag har uppmanat ledningen för ÅHS att komma med förslag till hur man vill lösa just sådana här extraordinarie frågor beträffande avlöningen, men tillsvidare har jag inte sett något förslag i den riktningen. Jag har sagt det tidigare, att det är inte tillfredsställande, när det uppstår en speciell situation, att man alltid måste komma till landskapsstyrelsen därför att det tar tid och det är inte ändamålsenligt utan man borde försöka skapa ett system där man själv inom ÅHS-styrelsen skulle kunna reglera sådana här frågor tillfälligt. Jag skulle se fram emot ett sådant förfarande.

 

Ltl G-L Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är positivt att man från landskapsstyrelsens sida har funderat på detta. Det är ingenting som har kommit till kännedom till oss politiker inom ÅHS-styrelsen och det är ingenting som vi har diskuterat, förutom lite informella diskussioner. Enligt nu gällande lagstiftning är det inte möjligt utan det är i så fall någonting som man måste ändra, men det är väldigt positivt att man från landskapsstyrelsens sida är välvilligt inställd, för jag tror att det här är någonting som måste till för att lösa akuta vårdsituationer.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman! 

Vi har nyligen haft en avtalsrörelse och jag sade att man borde i samband med den ha lagt fram någon form av förslag där man skulle kunna gå utanför avtal, såsom landskapsstyrelsen kan göra i akuta situationer. Men något förslag har inte kommit och det beslut som ÅHS:s styrelse har tagit att ge avlöning utanför avtal sätter tjänstemännen inom ÅHS i en fruktansvärd penibel situation, de vet inte hur de skall lösa det.

 

 

Ltl G-L Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag kan konstatera att det är åtminstone två parter inom de olika avtalsrörelserna och man har också från landskapsstyrelsens sida kunnat aktualisera frågan om man hade ansett att det hade varit av behov. Men vi vet också att avtalsförhandlingarna kommer ånyo, så det är ingenting som är s.a.s. för evigt för den runda som nu har varit utan det kommer ånyo och då kan man ta upp frågan på nytt. 

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Det här är ett mycket speciellt ärende som har uppstått i en mycket speciell situation inom hälso- och sjukvården och det är klart att det finns väldigt mycket människor som har diskuterat ärendet med mig. Jag tycker att situationen inte går att greppa därför att man har blivit kallad till möten där det har getts utfästelser om att man skall få si eller så mycket eller samma lön som bemanningsföretagen osv. När man diskuterar med de anställda och ställer frågan: tror du att de anställda i bemanningsföretagen får den lön som Ålands hälso- och sjukvård betalar per anlitad från bemanningsföretagen, så blir det ganska tyst. Då måste man förklara att i det ingår omsättningsskatter, administration, pensionsavgifter, socialskyddsavgifter och antagligen en vinst till företaget. De anställda i bemanningsföretaget lyfter ingalunda en sådan lön som ÅHS betalar till bemanningsföretaget. Det måste man ha ganska klart för sig.

 

För mig är detta en ganska besvärlig situation just för att det finns ett gällande tjänstekollektivavtal som både de anställda och arbetsgivaren är bunden av. I landskapslagen om tjänstekollektivavtal, enligt 5 §, är det landskapsstyrelsen som är förbehållen rätten att fatta andra beslut i sådana här frågor, men man måste alltid höra facken; om facken sedan svarar är en annan sak. När det uppstår avlöningssituationer där man inte är överens om hur tillämpningen skall vara och att löften har givits bombarderas facken naturligtvis med frågor, och facken vet inte överhuvudtaget vad det handlar om för de har inte ingått något sådant här avtal. De har att följa det man har kommit överens om i tjänstekollektivavtalet. Det andra är sedan helt och hållet upp till landskapsstyrelsen. Det är inte lätt att förstå arbetsmarknadens parter och de regler som gäller där, men i 1996 års revisionsberättelse kritiserar landskapsrevisorerna ganska långt detta förfaringssätt inom ÅHS, att man beslutar själv om löner, man förhandlar osv., trots att det finns en lagstiftning. Det stora problemet när det gäller detta är att många av de ledande tjänstemännen inte vet vad det står i landskapslagen om tjänstekollektivavtal, man kan inte ge utfästelser om högre lön, om inte landskapsstyrelsen har beslutat så. Det måste finnas ett beslut. När man kommer till sådana här situationer på kommunala sidan är det inget problem, för kommunerna förstår dom att nu har vi någonting som arbetsgivare som vi inte tycker att är bra och det här måste vi lösa och få reglerat gentemot våra anställda. Då anhåller man hos arbetsgivarens part, kommunala avtalsdelegationen, att få detta reglerat och så borde det vara här: att styrelsen för Ålands hälso- och sjukvård inkommer till landskapsstyrelsen med en anhållan att landskapsstyrelsen skall ingå ett separat tjänste- och arbetskollektivavtal för extraordinära saker som kan hända. Då får man det här reglerat och det uppstår inte sådana här frågor. Men det kanske skulle vara skäl för landskapsstyrelsen att faktiskt informera alla ledande tjänstemän – man gör det och man gör det igen, men så glömmer tjänstemännen hur det här riktigt skall vara.

 

Anställningsförhållandena mellan arbetsgivare och de anställda regleras i avtal. Någonting annat kan man inte utlova och därför skulle det vara väldigt viktigt att få också den här saken löst, framför allt för de anställdas skull. Inte skall de anställda gå omkring och känna sig lurade och vara besvikna över löften som har givits utan det här skall regleras mellan arbetsgivaren och deras egna intresseorganisationer.

 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att ltl Sjöblom hade alldeles rätt i det hon sade genom att säga hur man skall göra för att förebygga att sådant här förekommer. I det aktuella fallet, som jag känner till också från andra håll, är skadan redan skedd. Man har lovat vissa anställda, vårdlediga osv. en viss lön om de kommer på jobb. Det är möjligt att man i efterhand kan försöka gå den här vägen, men för min del, med tanke på den hierarki som råder inom ÅHS, om en underordnad från en överordnad blir beordrad till någonting, blir lovad någonting, då är den van att ställa upp och också van att tro på det. De löften som är givna skall uppfyllas, anser jag. De som har fått en utfästelse skall gå skadelösa, de skall kunna tro på den. Hur man skall förebygga så att inte samma misstag sker i fortsättningen och vem som skall vara den skyldige och syndabock, det får man reda ut, det kan vara en överordnad inom ÅHS som har gjort en felbedömning, som har överträtt sina befogenheter, men den lägre i hierarkin som har blivit utsatt för det här skall inte bli drabbad.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte heller att de anställda som har blivit lovade någonting skall bli lidande av det här. Men problemet har varit att ledningen, inte de överordnade, inte styrelsen, har vetat hur man skall hantera problemen, de saknar kunskap och kompetens om lagstiftningen om tjänstekollektivavtalet och att det är landskapsstyrelsen som är förbehållen rätten att avgöra den här frågan. Det är en jättestor brist i en sådan livsviktig organisation som Ålands hälso- och sjukvård. Jag håller med om att de anställda inte skall bli lidande. Men som anställd har jag ett ansvar att ta reda på vem är det som beslutar. Är det bara en chef som kan komma och säga att nu! Det finns en lagstiftning som säger att det finns ett avtal och där finns två parter och det är det som gäller. Allt annat är förbehållet landskapsstyrelsen utöver det som står i tjänstekollektivavtalet.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Har jag fattat ltl Sjöblom rätt, så om den anställde inte har förstått att den överordnade inte hade rätt att ge löftet, så får man ungefär skylla sig själv. Man skall veta, precis som de fackligt förtroendevalda och de fackliga, vilka rättigheter de har. De skall inte i fortsättningen tro på en överordnad. Min uppfattning är den absolut motsatta: har man lovat någonting skall det hålla, i synnerhet om man är i den maktpositionen att man har rätt att bestämma över en underordnad. Sedan får man se vem som skall stå för fiolerna när man kommer så långt, men kom inte och säg att den anställde skall veta, för så fungerar det inte i verkligheten. Många vet, men det finns nya, unga, ovetande om hur avtal går till, de tiger still och väntar och ser vad de får.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag kan förstå att många inte förstår att det är landskapsstyrelsen somhar sista ordet, men det är chefen som måste veta det. Det är chefen i det här fallet som har gjort sig skyldig till ett tjänstefel, om han har utlovat någonting som inte är sant. Det är inte landskapsstyrelsen. Det är inte ÅHS-styrelsen, utan det är chefen som har gjort sig skyldig till ett jättestort misstag. Han har använt befogenheter som han inte har rätt till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Beträffande ersättningen och nivån på den som ltl Sjöblom nämnde så var det alldeles korrekt. Det är så här det ser ut. Enligt det avtal som finns betalar ÅHS för tjänsterna och i det ingår en massa annat än den lön som kommer tjänsteinnehavarna till del. Den är nog betydligt lägre än bruttobeloppet. Jag kan säga att redan den nivå som landskapsstyrelsen har beslutat om, som jag redogjorde för här senast, har ställt till ojämlikhet och orättvisor som man är ganska bekymrad över inom ÅHS-organisationen. Kanske en ännu högre ersättning skulle ha gjort den saken ännu värre. Ltl Sjöblom efterlyste ett separat avtal. Det är precis det jag har pratat om och efterlyst att man borde för sådana här speciella situationer kunna träffa ett separat avtal där man kan lösa de här frågorna och där ÅHS-styrelsen skulle ha rätt att lösa dem.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag är inte så säker på att jag är överens med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson att det är styrelsen som skall lösa frågan. Det är nog avtalspartern landskapsstyrelsen. Om det sedan skall upptas medel för detta i budgeten är en annan sak, men min uppfattning är nog att det är landskapsstyrelsen som avtalspart som skall ingå avtalet och att göra avtal för speciella situationer är ingenting som tar särskilt länge. Däremot håller jag med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson om att det här har ställt till en väldig oreda och avundsjuka eftersom ersättningar för övertider osv. är olika för olika personer. Det har varit jättekomplicerat, just på grund av avsaknad av ett avtal!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Det är fel att i den här specifika frågan försöka skjuta över ansvaret på ÅHS-styrelsen, där jag är en av ledamöterna, eftersom spörsmålet gäller två mycket tydliga saker som inte ligger på ÅHS-styrelsens bord. Sedan kan vi diskutera avtalsrörelsens ansvar, vi kan diskutera fackens och de överordnades ansvar, men spörsmålet gäller inte det. Att observera med tanke på debatten den 8.4 och det svar som landskapsstyrelsen gav muntligt – med den ganska känslomässiga inställningen från landskapsstyrelseledamoten Sune Erikssons sida – vill jag påpeka att detta inte är ett misstroende, utan det är fråga om ett spörsmål, ett behov av att få diskutera offentligt med landskapsstyrelsen två frågor. Juridiskt är de frågorna väsentliga men även politiskt. Den ena frågan är: Har här förekommit ministerstyre? Det är egentligen inte tillåtet, med specifika undantag, i den åländska lagstiftningen. Den andra frågan: I den mån löften har givits, har man tagit ansvar för de löftena? Det är det som det här gäller. Inte behöver vi snacka om så mycket annat. Det gäller landskapsstyrelsens hantering. Då har jag framför mig här två offentliga papper som är kontradiktoriska. De går alldeles emot varandra och vem skall jag tro på! Svaret på spörsmålet är underskrivet av lantrådet Roger Nordlund och det andra är underskrivet av Ragna Mattsson, basenhetschef, op, anestesti, iva. Det är en del av de offentliga handlingarna inom ÅHS. I det sistnämnda står det så här, efter att man har redogjort för de två patienterna som detta berörde: ”Eftersom ansvarig översköterska hela tiden uppgav att det inte gick att få in personal samtidigt som bägge patienterna redan anlänt till medicinavdelningen, kontaktades landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson av professor Dag Nyman. Ett muntligt löfte gavs att extra löner skulle få betalas ut för att lösa situationen.” Ett muntligt löfte gavs av landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson att extra löner skulle få betalas ut för att lösa situationen.

”Tilläggas kan att vi lyckades skjuta upp hemkomsten för den ena patienten i fyra dagar under vilken tid man inte lyckades få behövlig kompetent personal. Mot löfte om extra ersättning lyckades översköterskorna att få in personal.” 

 

Jag håller helt med socialdemokraterna när de säger att ledningen hade naturligtvis det juridiska ansvaret för vad som lovades och vad som betalades ut osv. Men det är inte det som spörsmålet gäller utan det gäller frågan om ministerstyre och frågan om landskapsstyrelsens ansvar för eventuella löften. Nå, då svarar landskapsstyrelsen: ”Beträffande frågorna i spörsmålets kläm vill landskapsstyrelsen framhålla att ledamoten Sune Eriksson vid detta telefonsamtal som sin personliga åsikt sade att om någon ställer upp och utför extra arbete är det rimligt att extra avlöning betalas. Någon nivå på en eventuell extra avlöning angav han inte. Han har alltså inte givit några löften men väl uttryckt sin åsikt.” Så skriver man lite till om landskapsstyrelseledamoten Sune Erikssons telefonsamtal, och så skriver man: ”han har alltså inte givit några löften eller utfästelser”. Jag då som styrelsemedlem i ÅHS-styrelsen och som ledamot i Ålands lagting läser med båda papper framför mig. Och vad jag har fått reda på, så frågade professor Dag Nyman just om nivåerna på utbetalningarna. Som ltl Lindholm redogjorde för så ställde hon i ÅHS-styrelsen frågan till ansvariga ministern Sune Eriksson och svaret upplevde jag också som ganska tydligt, att visst, visst hade det sagts att det här skall lösas i enlighet med de problem som Dag Nyman anförde att förelåg. Då sade också ansvariga ministern Sune Eriksson på ÅHS-styrelsemötet, där jag var med, att han skulle göra vad han kunde för att landskapsstyrelsen skulle se till att löftet blev uppfyllt.

 

Vi hör alltså att här står ord mot ord och den ena säger si och den andra säger så, och någon talar mera sanning än någon annan. Det här är ingen domstol, vi kan inte avgöra det här, men frågan gäller det politiska ansvaret: har det varit ministerstyre, har det givits löften och i vilken mån uppfyller landskapsstyrelsen de löftena? När landskapsstyrelsen sedan behandlade detta andra gången föreslog ansvarig ministern när det gäller lönefrågan, vicelantrådet Olof Erland, som tidigare hade beslutat att det inte skulle betalas ut enligt de s.k. löftena, att det inte skulle betalas ut och landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var med på det sammanträdet och har inte reserverat sig till beslutet.

 

För min del kan jag bara konstatera att i den här frågan, som inte är så där jättestor, men som har blivit på sjukhuset, hos personalen stor och antagligen därför har resulterat i spörsmålet, och jag har också skrivit under det av den anledningen, att det har blivit ett allmänt intresse: vad hände egentligen och hur skall sådant här skötas och hur skall ansvar tas ut när någon politiker lovar. Jag tror att alla som har suttit i landskapsstyrelsen har lovat någonting någon gång, men det blir särskilt besvärligt i vissa sammanhang när man lovar.

 

Nu skriver Roger Nordlund och Sune Eriksson under ett papper till lagtinget att det som står i Ragna Mattssons är inte sant!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

I svaret på spörsmålet uppfattar jag att vi korrekt och ganska distinkt har svarat på de frågor som spörsmålet gäller. Utgående från det har det inte förekommit någon form av ministerstyre, enligt vad jag kan förstå. I den mån som det har givits några löften borde man kanske mera koncentrera sig på vem som har givit dem då! Det som står i svaret stämmer. Jag förutsätter att om ett papper från överläkaren Ragna Mattsson läggs till grund för någon form av advocering här mot svaret, att hon har varit med och lyssnat på det samtal som fördes. Annars har det ingen relevans!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! 

För min del var frågeställningen väldigt tydlig och klar: Har det förekommit någon form av ministerstyre och hur tar man ansvaret för de löften man har givit? Nu ”råddade” ledamoten Sune Eriksson verkligen till situationen för mig genom att säga att i spörsmålet ställs frågor och dem har landskapsstyrelsen svarat på och allt annat som någon annan eventuellt säger är osant! I spörsmålet frågas nämligen med vilka löften och med vilka befogenheter som grund har ledamoten Sune Eriksson gett utfästelser om förhöjda ersättningsnivåer till en grupp vårdanställda inom ÅHS. Till det säger man inom ÅHS att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson gav ett muntligt löfte att extra löner skulle få betalas ut för att lösa situationen, som hade beskrivits i telefon för Sune Eriksson. Om det stämmer är det fråga om ministerstyre och då måste landskapsstyrelsen följa upp det och fullfölja. Landskapsstyrelsen ger ett klart svar, att Sune Eriksson har inte givit några löften eller utfästelser, absolut noll! Det här stämmer inte överens med brevet som finns inom ÅHS och som all personal har fått ta del av och det stämmer inte överens med den redogörelse som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har givit på ÅHS:s styrelsemöte, där jag själv var med. - - Landskapsstyrelsens svar: han har alltså inte givit några löften eller utfästelser! Jag vill absolut inte att det här skall ge någon känsla av att det skulle vara någon rättegång på gång, utan jag vill att den politiska frågan om ministerstyre och om ansvar för eventuellt givna löften blir tydlig.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

I landskapsstyrelsens svar på spörsmålet står det att jag har ansett det rimligt att om någon ställer upp och jobbar extra skall man få extra betalt. Så har också skett, man har fått extra betalt. Landskapsstyrelsen har gått in för – utöver avtalet – en sådan nivå på ersättningen att det är över 100 procent på en normal lön. Då är det väl uppfyllt till den delen. Vem som har lovat någonting annat tycker jag att man skall reda ut på ett annat ställe än i Ålands lagting.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! 

Om jag tolkar landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson rätt har han i diskussion med den ledande personen på centralsjukhuset understött tanken på att extra ersättning skulle betalas och det har sedan landskapsstyrelsen i ett beslut fullföljt; en viss extra ersättning har, som vi vet, betalats ut. Vissa har t.o.m. fått kanske lite för mycket i förhållande till avtalen, men andra har fått klart mindre än det som de borde ha fått. Vi har en lista på det. Det skulle tyda på då att ledamoten Eriksson har givit en form av löfte och som han sedan fullföljde i ett landskapsstyrelsebeslut; annars skulle man inte ha gått med på att betala ut det. Hur stämmer det då när det i landskapsstyrelsens svar står: ”han har alltså inte givit några löften eller utfästelser”? Vad är det vi håller på och ”kollar med” här? Tala ur skägget nu och säg som en redig karl vad som är sagt och inte sagt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Om man går bakvägen finns det ett beslut som vicelantrådet Olof Erland har fattat den 12 mars och där sägs att den vårdpersonal som det gäller i spörsmålet skall få löneförmånerna enligt anhållan. Det var från 31.12.2001. Det fanns tydligen något annat liknande fall då. De förmåner som finns från beslutet i 31.12.2001 skall förlängas till 31.5.2002. Beslutet om de förmåner som nu betalas till vårdarna som har jobbat med respiratorpatienterna är ett beslut som egentligen lutar sig tillbaka på ett beslut från 31.12.2001. Det är det som gäller rent formellt. Det är uppenbart att de vårdare som jobbar med det här är missnöjda med beslutet. Det är inte den nivån på ersättningen som de har förespeglats att de skulle få. De har inte suttit i telefon och pratat med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson utan det är deras chef som har talat med ansvariga ministern. Hur den diskussionen gick kan ingen av oss veta! Knappast de själva i dag, efter allt som har varit, kommer ihåg riktigt hur orden föll! Men vi kan alla tänka oss in i hur man reagerar i en sådan situation. Alla tänker väl på det som man har ansvar för. Ansvariga läkaren tolkar det så att han har fått besked att personalen skall få det de har önskat sig, för han vill ha saken ur världen, han vill ha personal som sköter om sina svårt sjuka patienter och den ansvariga ministern, som märker att han kanske inte har rätt att lova någonting, anser bara att han har sagt att det är rimligt att man får ersättning! Så uppstår då situationen när ÅHS blandar sig i, som egentligen inte alls har med saken att göra, men som tydligen har haft också besök av ministern som har uppmanat ÅHS att söka ändring i beslutet från december 2001. Det är en ryslig soppa. Det har mycket tydligt skildrats av ltl Sjöblom hur man måste göra. Men det här upprepas gång på gång inom ÅHS och det är för att alltför många chefer fattar lönebeslut som de inte ens har rätt till. Det är skandal att det fortgår. På något vis måste landskapsstyrelsen reda upp det här. Vi vet att ÅHS sitter med bakbundna händer, alltför mycket har delegerats till cheferna och de är inte kunniga i de här frågorna, ibland får man en känsla av att de t.o.m. struntar i det, de följer sin medicinska etik och säger: kosta vad det kosta vill, de ansvarar bara för patientens säkerhet! Vi andra blir lätt tvivelaktiga figurer om vi tycker att man ändå borde följa de formella regler vi har när det gäller att betala ut lönetillägg. Då blir vårt ansvar att det blir stora skillnader mellan olika personalgrupper och det kan vi inte heller lösa genom löften hit och dit.

 

Nu är frågan: Vad händer efter 31.5? Tänker ansvariga ministern ta och göra någonting för att det här inte skall fortsätta? Han har den möjligheten att initiera till att nu gör man ett separatavtal för att undvika att detta upprepar sig i fortsättningen. Det är det ena. Det andra är att vad lär man sig av detta? Jo, man lär sig just det, att vi kan inte sköta lönefrågor och avtalsfrågor på det sättet att ledande läkare framför allt lovar, fixar och grejar i situationer som de upplever att är av underordnad betydelse. Det går inte att reda upp det med ansiktet i behåll efteråt. Vad tänker ansvariga ministern göra för att klara ut den här situationen efter sista maj? Det är det ena. Det andra är att när landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger att det är rimligt att det ges extra ersättning har han redan givit ett löfte. Det formella sättet hade varit att uppmana dem att anhålla om extra tilldelning på förhand. Jag tycker att också den medicinska chefen borde vara medveten om detta och se till att sådant här är ordnat innan man tar hem så här svårt sjuka patienter. Den diskussion som nu uppstår är tråkig för alla parter.

 

Huvudansvaret ligger hos landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson och den ansvarige medicinska chefen. ÅHS har inte kunnat påverka detta. Efterhand har man försökt ta sitt ansvar, men egentligen är ÅHS på sidan om i det här fallet. Man kan nog också säga att de anställda skulle må bra av facklig kunskap för att känna till sina rättigheter; vi lever inte i ett system där vi har chefer som kan lova pengar hit och dit utan de måste följa avtal och andra regler. Större facklig medvetenhet och kunskap om avtalsfrågor på alla nivåer är nödvändigt. Det andra och antagligen det bästa sättet är att läkarna inte skall sköta frågorna. De måste till en personalchef som sköter avtalsfrågorna inom organisationen på sikt.

 

Vad händer efter 31.5? Är frågan fortfarande lika som den är i dag? Skall det till särskilda beslut från gång till gång eller skall det bli ett separatavtal?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Ltl Sundback säger att man är missnöjd med beslutet från 31.12 och den nivå som fastställdes då och som nu fortsätter till sista maj. Jag tror egentligen inte att det är det som striden gäller utan det gäller egentligen två veckor i slutet av oktober och början på november. Om jag har förstått saken rätt är det två veckor som man har hängt upp detta på och där landskapsstyrelsen inte har godkänt en ännu högre ersättning. Från 30.10 till 13.11 har jag uppfattat att det är som den verkliga knuten gäller. Inom en ganska snar framtid kommer det att komma ett första utkast till utredningen som görs inom ÅHS och jag ser framför mig att den kan peka på hur man kan lösa frågorna framöver. Jag kan inte exakt säga vad som händer den sista maj eller i anslutning till det, men jag är säker på att utredningen kan peka på hur man framöver skall kunna sköta lönefrågor inom ÅHS-organisationen. Min idé om det är att det borde vara en personal och en löneavdelning som sköter de här frågorna. Nu är de på för många händer s.a.s. för att det skall vara ändamålsenligt och det har t.o.m. förekommit, har det berättats mig, att man mellan avdelningar köper arbetskraft, fast man kanske inte bara skall gå på hörsägen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! Det tycks vara väldigt kaotiskt och det är verkligen hög tid att landskapsstyrelsen tar itu med frågan. Det har inte varit brist på kritik i den här frågan under årens gång. Ltl Sjöblom tog upp revisorernas kritik, men den har ingen brytt sig om och nu väntar man igen på utredningen och det är klart att det är i och för sig ett bra instrument att gå vidare från, men nog vet vi var problemet ligger. Det är för många kockar i den här soppan! Det finns konkurrens om personalen och cheferna drar sig tydligen inte för att pytsa ut pengar för att vinna personal till sin avdelning. Det är en fråga om vem som skall ha det övergripande ansvaret. Det är tydligt vem som har det, och det måste man ta, men den fråga som jag vill ha förtydligad är hur det blir efter den 31.5. De som fortsättningsvis jobbar med de aktuella patienterna, de skall inte förvänta sig att det blir några separata avtalsförhandlingar, utan det blir ett nytt beslut igen efter 31.5? Hur skall det gå till? Tar landskapsstyrelsen upp det automatiskt eller är det ÅHS som skall initiera? Vi måste försöka gå framåt när vi har sådana här problem och lösa dem och inte upprepa samma dumheter?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Som jag sade är det min ambition att man skulle få en personal och en löneavdelning som skulle sköta detta och som under styrelsen skulle ha ansvar för hur dessa frågor sköts. Behovet av extra insatser fortgår antagligen efter sista maj, men vad jag vet har vi i dag ingen anhållan från ÅHS om förlännging och naturligtvis kommer dessa frågor att diskuteras i landskapsstyrelsen hur skall vi lösa detta framöver.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Vi har nu kretsat runt personalsituationen på ÅHS och alla har ganska skickligt undvikit grundproblemet som gör att man måste ge extra löner till folk, att man måste ta in vårdlediga osv. för att sköta vården, nämligen att vi har för liten bemanning på sjukhuset. Innan vi har löst det kommer vi kanske att få dras med dessa problem om att vi måste betala extra för personal som kommer utifrån, det kan vara vårdlediga, det kan vara från bemanningsföretag osv. Jag tror att ingen i dag kan ge ett sådant löfte. Det gäller att föra en sådan personalpolitik att vi har personal som vill arbeta, att vi har alla tjänster besatta, inte en massa vakanta och en väldigt stor del av de anställda som går på vikariat. Då får man dessa situationer. Men den dagen vi har full bemanning, tillräckligt med folk, så är också problemet löst. I det här fallet blir vi kanske ibland tvungna att konkurrera med omkringliggande regioner. Det har sagts i den här salen tidigare och det är värt att säga. Det sägs också att man skall kunna förutse varje situation, men det kan komma situationer då det är väldigt svårt att veta hur vi skall klara den vård som är nödvändig. Det finns kanske ett sätt att beordra in folk, men det finns tak för hur mycket man får jobba övertid osv. Frågan är inte varje gång så lätt att lösa.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det ligger mycket i det som ltl Sune Mattsson säger och när man har brist på personal är det klart att den personal som övertalas att jobba kan ställa lönekrav. Men oberoende om vi har överflöd eller brist på personal måste vi följa det regelverk som gäller. Ingen annan än landskapsstyrelsen av oss har rätten att avvika från kollektivavtal, varken läkare eller ÅHS-styrelsen. Det har inte gått hem under alla dessa år som vi har haft ÅHS. Nu är det på tiden att någonting sker.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman! 

Vi har kritiserats för att lägga många spörsmål och det skulle vara väldigt värdefullt om man kunde hålla sig till dem när man för debatterna och inte pratar om en massa annat som har gjorts här nu. Spörsmålet är väldigt specifikt och även landskapsstyrelsen går tyvärr i sitt svar in på en del annat som inte hör riktigt ihop med spörsmålet. Men, à la bonne heure, all sjukvårdspersonal kan vara sjuk, drabbas av någonting som går och då måste man ta till extraordinarie medel för att lösa det. Ibland kan det bli olycksfall eller komma in sådana patienter som fordrar en sådan vård som vi absolut inte klarar av utan extraordinära åtgärder, så visst måste man kunna lösa problemen när extraordinära situationer uppstår inom ÅHS. Man kommer alltid att vara tvungen att ha ett system för det. Sådana här fall kommer att uppstå ofta igen. Men nu gällde faktiskt ärendet huruvida man har haft ett ministerstyre i frågan och vilka löften som ministern i så fall har givit, och om löften har givits, vad gör landskapsstyrelsen då? Det var faktiskt det som vi måste diskutera inom ramen för det här ärendet.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Mitt anförande berör snarast att det sades att när kommer detta att ta slut, i maj 2002? Jag menar i princip som ltl Roger Jansson, att det är inte så lätt att säga när det skall ta slut. Det kan inträffa även fortsättningsvis. Men en betydligt bättre bemanningssituation på sjukhuset skulle inte göra det så här svårt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 13:

 

Ltl Olof Salméns m.fl. hemställningsmotion angående stöd för en avloppsledning från norra Åland till Mariehamn. (HM nr 29/2001-2002).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 27.3.2002. Diskussionen fortsätter.

 

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Jag skall försöka fatta mig kort genom att vi har kommit så här långt på dagen och har många ärenden kvar. Här har varit en diskussion hur man skall lösa problematiken med flera stycken små avloppsreningsverk på norra Åland. Vi har flera stycken i Saltvik, i Sund och i Finström. Det har först varit diskussion om att samordna dem till Godby och sedan hitta en lämplig utsläppsplats. Efter det har man fört diskussioner om att eventuellt också kunna föra det till reningsverket i Mariehamn, som samtidigt skulle kunna få utökade resurser för att kunna rena det på bästa sätt. Då skulle man få bort de utsläpp jag nämnde. Vi vet att trots att reningsverk är bra och renar så blir det alltid i alla fall rester kvar som går ut i de inre vikarna och inre vattnen. Man har i kommunerna börjat jobba med frågan, men sedan har man fört diskussioner om vad man skulle kunna få för stöd av landskapet.

 

När den tidigare landskapsstyrelsen diskuterade frågan med kommunerna ansåg man att det här var ett så bra projekt att det borde kunna stödas lite mer än det normala. Nu har man sagt att det är lite problem med det bl.a. genom den ekonomiska situation som har inträtt på Åland. Det är egentligen fråga om kommunala projekt och tidigare hade men ett procenttal för kommunala investeringar på 25, mest i tätorten, plus 10-15 procent om satsningarna gjordes i glesbygd.Nu har man gjort en radikal ändring och gått så långt att man i stället för 25 i ena fallet och plus 10-15 procent i det andra har gått till 50 procent samt 80 procent om det är utanför staden. Det behöver inte ens vara glesbygd, för man vill väl i Godby inte kalla sig för glesbygd mera!

 

Jag hoppas nu att social- och miljöutskottet verkligen tar sig an och ger åtminstone ett ordentligt utlåtande om att det här är ett mycket bra projekt samt att man vänder sig till finansutskottet för att höra sig för hur man diskuterar vad som är viktiga samhällsekonomiska satsningar och om inte det här skulle vara ett sådant, så att man i nästa budget skulle kunna budgetera så att det här skulle jämföras med sådana projekt som, som jag sade häromdagen, är lite mera än att en del av befolkningen vill leka i vatten. Här skulle man i stället kunna göra en miljömässig insats av stora mått.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Motiveringen till motionen håller jag helt med om. Om man kunde få till stånd en avloppsledning för att klara avloppen från norra Ålands kommuner i samarbete med Mariehamn skulle detta var en stor miljövinst. Det här är ett område som jag också för min del och för miljöbyråns del har prioriterat arbetet för. Att tillmötesgå motionärernas önskemål i klämmen kan dock bli svårt, dvs. att i en tilläggsbudget ange nivåerna på stöden. För detta krävs faktiskt en del utredningar och överväganden. Nu har Ålands Vatten givits i uppdrag att göra en förhandsplan, till att börja med, med en översiktlig beskrivning av projektet, där man går in på var t.ex. pumpstationer skall placeras, tryckavlopp, sträckning, dimensioner och allt sådant. Ålands Vatten kommer att göra en preliminär kostnadsberäkning där man tar fram enhetspriser och kostnader samt också den totala kostnaden, förhoppningsvis också en beräkning hur det skulle drabba varje kommun som är med, liksom en fördelning av kostnaderna per kommun. Det kommer också att föreslås en tidsplan och sedan tror jag att det är dags att ta politiska beslut och budgetering. Detta kräver naturligtvis att alla kommuner är överens om frågan och inte minst, naturligtvis, Mariehamn, eftersom Lotsbroverket ligger i Mariehamn och det är dit man har tänkt att avloppsledningen skall gå. Det är alltså av avgörande betydelse hur man ser på frågan från Mariehamns stads sida.

 

Att i den nu kommande tilläggsbudgeten, och inte ens i den tilläggsbudget som antagligen kommer i september, ange nivån tror jag att kan bli svårt. Det är nog mera en fråga för ordinarie budget, men jag har sympati för de synpunkter som läggs fram i motionen att detta är ett för miljön så viktigt projekt att landskapsstyrelsen och lagtinget noga måste fundera över nivån på samhällsstödet för att få projektet förverkligat. Jag ville bara informera om vad som är på gång och hur det här ärendet dras. När man sedan kommer så långt att man har fattat de politiska besluten finns det naturligtvis en del arbete kvar innan man kan börja bygga avloppsledningen, men en del av arbetet pågår hos Ålands Vatten, som har goda erfarenheter beträffande byggande av sådana här anläggningar. Någon gång, kanske inom maj, att man får någon form av preliminär plan därifrån.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det centraliseras till Mariehamn! Må det sen vara skolor, tjänster, företag eller avloppsvatten, så skall allt till stan!  Det är förvånande vilken ovilja till decentralisering som man ser i det här lagtinget. I det här fallet kan jag nog föreställa mig att det finns ett visst fog för att centralisera reningen av avfallsvattnet på Åland. Att det nödvändigtvis skall till Mariehamn kan man fråga sig, det kanske kunde gå någon annanstans. Men det är väl för att vi har byggt ut och satsat med skattemedel, kommunala och också delvis landskapsmedel, på en ordentlig rening och vill göra ytterligare insatser, särskilt vad gäller kväverengöringen. Nu har ärendet gått i stå eftersom miljöprövningsnämnden inte kommer med något tillstånd.

 

Ltl Salmén sade att även om man renar vattnet blir det lite rester kvar, kväve och fosfor kommer ut. Det vatten som skulle komma från hela Åland skulle gå ut i Västra hamnen. Det betyder att mariehamnarna skulle ta emot allt kväve och all fosfor som produceras via avloppsledningssystmet på Åland, inte bara det som vi redan nu vill rena utan vi skulle ytterligare ta emot föroreningar eller övergödningsrester. Svibyviken har länge varit ett miljöproblem i staden; vi diskuterar kontinuerligt hur vi skall förbättra vattenkvaliteten, men det är ganska svårt för vi får hela tiden förorenat vatten som rinner ut på Jomala sidan, både från hushåll, åkrar osv. in i Svibyviken. Vad vi än gör själva, så drabbas vi av det förorenade vattnet som kommer från Jomala. Vattenkvaliteten i Svibyviken har länge varit väldigt dålig.

 

Vi har åtminstone inom socialdemokraterna diskuterat som så att en förutsättning för att ta emot vatten från hela Åland är att vattenkvaliteten inte får försämras ytterligare. Då måste vattenreningen bli så effektiv att föroreningen ytterligare går ner. Det kan väl inte vara rimligt att mariehamnarna, som verkligen har satsat på ett reningsverk och som har ett av de mest förorenade vattenområdena, skall ta emot övergödningen från hela Åland!

 

Det här är säkert bra, men det kräver ytterligare insatser. Från vårt parti har vi i staden både fått till stånd en utredning och har en sådan tanke att det renade vattnet från Lotsbroverket skall föras till Torpfjärden. Då skulle man uppnå en så gott som hundraprocentig rening av vattnet och dessutom håller Torpfjärden på att torka ut så det skulle höja vattennivån där. Annars är det nog ett väldigt ensidigt miljöbeslut där man ser mera till regionernas intressen och inte beaktar stadsbornas krav på renare vatten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson priorterar detta projekt. Ja, han prioriterar när han kan skicka skiten till Mariehamn, då går det bra att prioritera! Men han kan inte få till stånd avfallsverksamheten på Haddnäs därför att det är i hans hemkommun. Lite större vidsynthet skulle nog åtminstone jag önska från en miljöminister än att man bara ser till sina egna hemkommuner. Det här är ett viktigt projekt, vi är naturligtvis villiga att diskutera det för att vi skall se till helheten, men det måste väl finnas något slags ansvar också för andra saker än att skicka skitigt vatten till staden! Hur skall vi ordna avfallshanteringen? Den frågan är verkligt akut och vi har inte några andra platser än Haddnäs för  att få till stånd en sådan här verksamhet som gör att vi skulle kunna ordna hela kedjan med avfallshanteringen. Lite mera totalansvar skulle jag alltså vilja se. Det är lätt att stå här och brösta upp sig när man skickar miljöproblemen på en annan kommun från hela Åland.

 

TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna om att diskussionen gäller en fråga om en avloppsledning från norra Åland till Mariehamn och ingenting annat!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Eftersom ltl Sundback gjorde en utvikning som talmannen inte godkänner att man svarar på, så avstår jag.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det jag säger borde vara relevant. När ltl Sundback pratar om att detta skulle vara en del av en masssa centraliseringar vill jag inte hålla med, för vissa saker måste man kunna centralisera. När vi t.ex. drar en Sverigekabel behöver vi inte dra en till norra Åland också bara för att det inte skall bli centraliserat, utan vissa funktioner har vi centralt och för att kunna ha en decentraliserad infrastruktur måste man också ha en bra centralortspolitik. Enligt min uppfattning, med erfarenhet från Mariehamns stad, om man skall ha en avloppsledning bör man få ut det renade vattnet, antingen till ytterskärgården eller någon annanstans och inte belasta Svibyviken, så jag håller med ltl Sundback om det.

 

När det gäller soptippen i Haddnäs är den inte relevant, men den behövs inte längre heller, i Lemland har vi inga sopor, vi har visat att det går att eliminera deponirester.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att frågan om centralisering är ganska relevant i den politik som förs nu. Det förvånar mig inte att man tycker att det här är ett bra förslag från regeringens sida, speciellt när det inte drabbar den kommun där ansvariga ministern har sitt väljarstöd. Det är det som jag tycker att är dålig miljöpolitik, att man inte tar ett större ansvar för miljöfrågorna, utan i sådana här frågor där det går bra… TALMANNEN: Jag vill ännu en gång påminna ltl Sundback om vad frågan gäller. Ltl Sundback: frågan gäller det politiska ansvaret TALMANNEN: Det gäller avloppsledning från norra Åland till Mariehamn.  Ltl Sundback: Just det!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det här är en satsning på miljön och man måste alltid väga miljösatsningar mot andra effekter i samhället och jag är den första att hålla med om att vi skall bedriva en decentraliserad politik, men när det gäller rening av avloppsvatten är det effektivast för miljön att ha reningen centralt, såsom nu föreslås med Lotsbroverket som ett reningsverk för hela Åland. Rening funkar mycket bättre i större skala. När ltl Sundback säger att mariehamnarna skulle drabbas av det här på något vis så håller jag inte med om det, för det blir så pass hög rening att mariehamnarna ser ingenting av det som blir över s.a.s. Det handlar inte om det, utan det måste man få ut från Svibyviken; jag håller däremot med om att det går inte att ha det som i dag. Som det är i dag vet vi att t.ex. Lemlands avloppsvatten går till Lotsbroverket och här handlar det om en ledning från norra Åland som på samma sätt skulle gå till Lotsbroverket. Inte drabbas mariehamnarna i dag av att Lotsbroverket betjänar lite mera än Mariehamn utan det här är bra för miljön.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är bra för miljön utanför Mariehamn, men det är dåligt för Svibyviken. Det ökar belastningen i det tätast bebodda området i staden, i  det vattenområde som alla som besöker Åland skall ha första kontakt med. Det var en soppa av grönt och rött här för några år sedan. Det är inte såsom ltl Sundman säger, att det här inte skulle ha effekter på och försämra vattenmiljön i Västerhamn; det blir betydligt större mängder och vi tar inte bort allt kväve och fosfor vid Lotsbroverket. Därför har socialdemokraterna i Mariehamn lanserat en annan idé som en fortsättning på detta för att få bort så gott som all fosfor och kväve. Att föra det längre ut är inte att ta sitt miljöansvar. Det är skjuta över problemet på kommande generationer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Det är bra att frågan diskuteras. Jag skall kort redogöra för vad jag känner till. Jag har förstått att även Mariehamn har stora behov av att få bättre rening i sitt reningsverk och också att få landskapsstöd för att fullgöra en sådan sak och sedan när  man börjar planera var man bäst släpper ut de här sakerna. !

 

Vi har i Saltvik, i Kroklund, Kvarnbo och i Haraldsby, reningsverk som fungerar ungefär enligt de krav som ställs och som också finns i Mariehamn. I Sund och Godby finns det också ett par stycken. Då har man kommit underfund med att skall man göra samma satsning som man borde kunna göra på det blivande stora reningsverket utan att tänka på någon centralisering och försöka vara praktisk, så har man kommit fram till att om man skulle dra ledningen till Mariehamns reningsverk, bygga ut det och förbättra med den teknik som finns i dag och förhoppningsvis också den som finns kanske efter två år när det här är klart, så skulle man verkligen uppnå effektiv rening och det skulle vara bra för miljön.

 

Vi har tagit upp frågan just nu därför att om landskapsstyrelsen skulle kunna tänka sig att använda samma smidiga nya fundering på hur man skall lösa problem, där det verkar som om det skulle bero på finansiering, som man gjorde här för mindre än ett år sedan, så hittade man på att, nämen, vi kallar någonting för samhällsekonomisk satsning så kan man i stället för 25 procent och 25 plus 15 procent hux flux fixa det i en budgetskrivning! Det var inga problem alls -  utan nu man sade, ja, blir det centralt så blir det 50 procent och blir det ute i glesbygden så blir det 80 procent! Det var hur enkelt som helst! Lagtinget gick med på det, så det var en hur enkel match som helst. För landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson räcker det med att han läser i de papper som är inlämnade från nuvarande landskapsstyrelse och så hittar han samhällsekonomiska satsningar och jag tror att då kommer alla de här kommunerna att vara färdiga, också Mariehamns stad, har jag räknat med åtminstone, att om man får betydligt bättre stöd är man färdig att göra alla investeringar som behövs för att vi skall få en bra och effektiv rening som är till nytta för miljön, både för inre vatten, men också för Mariehamnsområdet. Vi vill inte bara föra hit skiten, om jag så säger, för att det skall förstöra för omgivningen i Mariehamn, utan vi vill absolut att det skall bli bra både här och också i de inre vattnen.

 

Därför, fru talman, hoppas jag verkligen att social- och miljöutskottet, inte vi, utan utskottet, löser den här problematiken och frågar finansutskottet om man inte kan lösa finansieringssidan – det vill jag inte överlämna till social- och miljöutskottet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Salmén vill förbättra samhällsstödet till investeringar av det här slaget, och det är säkert alla tacksamma för. I Mariehamn har vi inte beaktat några sådana här höga nivåer, men det är klart att det är välkommet om det förbättras. Vi har nämligen länge varit beredda att investera i vårt reningsverk. Problemet är varken Mariehamns stad eller pengarna, utan det är miljöprövningsnämnden som i åratal sitter och pantar på vårt tillstånd för att bygga ut reningsverket. Även om vi bygger ut det, så blir inte reningen hundra procent. Om vi skall ta emot alla avloppsvattenmängder från hela Åland, så inser alla att de rester som kommer ut i Svibyviken äts snabbt upp av den investering som vi gör, om vi inte gör någonting ytterligare och där är vårt förslag att vattnet en gång till skall renas via Torpfjärden. Jag hoppas att miljöprövningsnämnden tittar på den frågan, för det är verkligen ett intressant förslag och det är inte särskilt dyrt. Jag håller med ltl Salmén att nog är det upp och nervända världen när sportanläggningarna får så kolossalt med samhällsstöd, medan nödvändiga miljöinvesteringar får mycket mindre.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi är ganska överens. Jag har inte satt mig in i vilken utsläppsväg man skall gå, om man skall gå via Torp, men jag antar att det också är merkostnader och då borde det kunna räknas in en totallösning för att få problemet löst. På något vis blir det alltid några rester, det kan inte hjälpas, trots att tekniken går framåt. När vi byggde reningsverken var det den tidens teknik som gällde och vi trodde att vi gjorde det bästa. Dessutom har företaget Chips gjort en jättestor satsning på sitt reningverk och kan man koppla allt det här och få en lösning så tror jag att vi för en gångs skull har gjort en hygglig satsning. Då tror jag jussom då att man även i Mariehamn kommer att vara lika glad över en förhöjd procentsats som man förstås var i samband med badhuset, när det höjdes från 25 till 50 procent!

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Det gäller en hemställningsmotion om en avloppsledning från norra Åland, men frågan är antagligen betydligt större än det. Jag tycker att det här är en fråga som faktiskt är en ganska stor utmaning för hela Åland i dag. Det kan vara skäl att säga att man borde skaffa sig en helhetssyn på avloppsutsläppen, eller resterna av dem, som man nu börjar komma in på i diskussionen. Då tycker jag att de aspekter som framförts här är ganska bra, men man skall inte glömma bort helhetssynen: vad är det vi renar i dag. Ltl Sundback var inne på att Mariehamn skall ta emot hela Ålands avloppsvatten, men då måste jag upplysa om att på Eckerö har vi det modernaste reningsverket som har byggts hittills på Åland, som har fått en finansiering på 40 procent på grund av att det var försöksverksamhet eller utvecklingsverksamhet, 10 procent mera än standard. Detta genom ett specialavtal det också. Eckerö kommun klarade av att bygga det och förhoppningsvis också att driva det i framtiden.

 

Det här är en fråga som kanske också måste tas som en helhetssyn när det gäller finansieringen av utbyggnaden och reningsgraden. Jag tycker att diskussionen om var slutprodukten släpps ut ändå gäller vad som kommer att styra avloppsreningen. Det är nämligen så att på Åland i dag släpps vattnet ut från Lotsbroverket i Västra hamnen, det rinner väl några hundra meter längre söderut, men tyvärr inte tillräckligt långt. Det borde antagligen dras ut förbi Kobba Klintar och ut Djupfåran som finns, där det blir en utspädning som inte kommer att märkas. Vi har samma bekymmer i Eckerö; det släpps i dag ut väldigt nära utanför Post- och tullhuset i Storbyfjärden, som har kanske lite bättre utspädning än Västra hamnen har.

 

Till saken hör två intressanta aspekter. När man ifrågasätter att ta emot avloppsvatten från norra Åland vet vi att det bor x-antal människor som är anslutna till centrala avlopp där - de blir antagligen fler med tiden – men det Mariehamns stad gör i dag och förhoppningsvis kommer att fortsätta att göra är att man tar emot färjornas utsläpp. Jag har inte sett någon större debatt om problem med det i staden, men jag vet att mottagningen av färjornas s.k. svartvatten är en mycket stor olägenhet för de flesta reningsverk, åtminstone är det så för vårt reningsverk i Eckerö. Det här är en aspekt som är viktig att ta i beaktande i social- och miljöutskottet om man vill gå in på en helhetssyn av frågan. Inte har Mariehamns stad hittills gjort några stora dyra investeringar och ifrågasatt detta, men det kan hända att nyttan av färjornas anlöp till staden är större än norra Ålands behov av att transportera sitt vatten någonstans. När det gäller utsläpp från norra Åland är det väldigt långt till några djupvikar där det får en bra och naturlig utspädning.

 

När det gäller släppa ut avloppsvattnet i Torpfjärden, som socialdemokraterna förespråkar och som kan tänkas vara en lösning, måste jag säga att om man betänker att kravet på reningen av kväve i dag är 50 procent på inloppsmängden, så har jag en känsla av att Torpfjärden kommer mycket snabbt med de stora vattenmängder som passerar att inte likna sig efter ett antal år. Jag har inte Ålands Vattens vattensiffror i huvudet, men det är ganska lätt för social- och miljöutskottet att få tag i statistik i den frågan: vilka mängder avloppsvatten med ett visst kväveinnehåll som kommer att släppas ut där och den innebörd detta kommer att få. Sedan är ändå frågan: Vart skall slutprodukten från Torpfjärden föras? Att bygga en utsläppsledning från Torpfjärden som s.a.s. är en pumpledning ut i havet tror jag att blir dyrt.

 

När man ifrågasätter att man kan ge så stora bidrag till några andra projekt (Från salen: t.o.m. 100 procent) t.o.m. 100 procent ja, så har det föranletts av att man skall få en drift att gå runt. I det här fallet kommer varje avloppsvattenproducent att betala driften, det måste vi väl ändå komma ihåg!

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman! Jag skall hålla mig till den ekonomiska sidan. Jag tycker att det passar så bra genom att ltl J-E Mattsson sitter i finansutskottet eftersom jag hoppas att social- och miljöutskottet gör en förfrågan om den finansiella sidan. Jag är ganska säker på att skulle inte den kreativa grejen ha kommit att öka från 25 till 50 procent och från 25 plus 15 till 80 procent, så tror jag att hade vi räknat med att vi skulle ha varit ganska nöjda med det här och försökt finansiera det andra. Men kreativa och bra idéer hugger man på hastigt. Ltl J-E Mattsson sade också att alla vattenanvändare får dela på utsläppshistorian, men jag tycker ändå att det är bättre om det blir på en mindre bit som man får samsas på -  värre tycker jag att det är i de andra fallen där alla skattebetalare får vara med och betala nöjet för rätt få.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag ville säga att de investeringar som skall göras i Lotsbroverket kommer att innebära att kvävereningen blir 90 procent; det är bara en liten, liten rest som skall tas via Torpfjärden, om man lyckas med den lösningen. Detta för att vi i Mariehamn har gått in för att det inte skall ut mera kväve och fosfor i Svibyviken, eftersom vattnet redan är så förorenat. Vi har en väldigt hög ambitionsnivå.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag ifrågasätter inte ambitionsnivån och rena bort kvävet till 90 procent. Jag vill bara upplysa om att det reningsverk som har byggts i Eckerö, med senaste teknik, har fullt sjå att klara 50 procent på svårt nedsmutsat vatten. Nedsmutsningsgraden på det inkommande vattnet, i Eckerö, Mariehamn och på norra Åland, består ibland av stora delar regnvatten. Jag ifrågasätter inte ambitionen, men jag ställer mig väldigt frågande till möjligheterna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

EU-kravet är 70 procent och det måste vi uppfylla. Men Mariehamns politiker har höjt ambitionsnivån ytterligare. Det handlar om pengar, hur mycket man orkar investera i Lotsbroverket.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller med om att det handlar om pengar och därför förstår jag att motionen behöver en högre finansieringsgrad. Om man samtidigt som man gör detta skall rena allt vatten till 90 procent, så skall nog inte bara norra Ålands kommuner stå för den investeringen.

 

Ltl Dennis Jansson:

Fru talman!

Jag kunde inte låta bli att begära ett anförande när det talas om Svibyviken, som berör mig till en viss del. Jag ser att social- och miljöministern inte är här, men han kanske är och fyller på Lotsbroverket, vad vet jag!

 

Motionen är intressant. Jag tycker själv att det är en klok idé att föra norra Ålands avloppsvatten till Mariehamns Lotsbroverk. Det stämmer att det är jättesvårt att nå öppet hav någonstans i närheten av norra Åland, det är en ganska stor arkipelag runt omkring, så det kan bli ganska kostsamt att bygga ett nytt större reningsverk där som skulle klara av det. Det jag vill att utskottet skall komma ihåg är att om någonting skall ledas till Mariehamn från norra Åland måste avloppsledningen förlängas ut till havet.

 

Jag vill också nämna det som ltl Sundback nämnde om Torpfjärden. Skulle man till Torpfjärden föra det vatten som går från Lotsbroverket skulle den förändras väldigt kraftigt. Torpfjärden har en väldigt stark sedimenteringsfunktion i dag genom att den är så pass stor och det är lite rörelse i det vattnet, så det är en fällning som gör att vattnet egentligen renar sig självt. Det landskapet borde hjälpa till med och göra en insats är att helt enkelt avbanka Svibyån och leda över vattnet till Torpfjärden eftersom det naturligt har varit vatten mellan Torpfjärden och Svibyviken längst in. Då skulle Svibyåns vatten ledas direkt till Torpfjärden och där skulle den få helt avsedimenteras och gå ut naturligt. Det är förhållandevis naturligt vatten i Svibyån, det är ändå från åkrar, någorlunda övergött är det förstås. Det är någonting som man måste komma ihåg. Att däremot föra Lotsbroverkets vatten till Torpfjärden vore att leda in det tillbaka till sig på ett sätt som jag inte tycker är särskilt slugt, utan det skall i så fall längre ut där det finns en större utblandningsgrad.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Eftersom vi har så gott om tid – vi har hela kvällen på oss – måste jag få förklara min ståndpunkt när det gäller vart avloppsvattnet skall ta vägen, om man leder avloppsvattnet från norra Åland till Lotsbroverket.

 

Om jag får ge lite bakgrund, fru talman, så är det så att om Åland vore i Atlanten eller i Stilla Havet vore det inget problem med övergödning. Varje ålänning skulle kunna ha en fiskodling och varje ålänning skulle kunna ha ett jordbruk, det skulle inte vara något problem eftersom det är så stora vattenmängder som tar emot den belastning som Åland då skulle ha. Men nu råkar det sig så att vi ligger i en stor vik som heter Östersjön som är väldigt utsatt på grund av att främst mycket nerfall från luften koncentreras i den här viken som heter Östersjön på grund av den demografiska utformningen av Östersjön och det som ligger runt, mycket slätter och fjäll, som gör att det koncentreras en väldig mängd näringsämnen i Östersjön. Där ligger Åland mitt i och har enorma problem eftersom vi drabbas av Östersjöns övergödning oskäligt i och med att vi har en lång kustremsa, vi har grunda vatten osv. Zoomar man in lite, så drabbas dels Åland som helhet, men framför allt de inre vikarna. TALMANNEN: Nu ber jag ltl Sundman att komma till det som saken gäller: finansiering av avloppsledning. Ltl Sundman: Precis! De inre vikarna drabbas i större grad av övergödningen. På Åland måste vi då börja med att försöka få bort den lokala bealstningen på de inre vikarna och en stor inre vik är den som börjar i Ödkarby som via Lumparn mynnar ut åt olika håll. Det här projektet skulle minska belastningen avsevärt på den inre viken. Då får det inte vara så, som ltl Sundback var inne på, att den övergödning vi tar bort drabbar en annan inre vik, nämligen Svibyviken, som redan är hårt drabbad. För att projektet skall vara vettigt måste man leda bort den lilla extra belastning som kommer och också den redan befintliga, vill jag påstå, belastningen i Svibyviken. Jag är inte så kunnig att jag kan uttala mig huruvida det skulle vara lämpligt att leda den till Torpfjärden, men jag ser farhågor i det. Åtminstone måste man leda bort den förbi Kobba Klintar, så att den kommer ut i det område som inte räknas till inre vikar och som kan ta emot. Därför skall man se bortledningen av det renade vattnet också som en del av det norråländska projektet. Det är så jag vill koppla det. Det måste till helt enkelt för att man skall kunna belasta Lotsbroverket mera och med tanke på Svibyviken. Svibyviken har vispar som vispar runt det som redan ligger på botten, så det är ytterst olämpligt som det är i dag.

 

Jag stöder alltså ltl Sundbacks funderingar samtidigt som jag har dubier när det gäller Torpfjärden, att den skulle palla för belastningen, men däremot skulle Ålands hav och vidare ut palla på grund av utspridningen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 14:

 

Ltl Dennis Janssons m.fl. hemställningsmotion angående behörigheten om alkohollagstiftningen. (HM nr 11/2001-2002).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 8.4.2002. Diskussion.

 

Ltl Dennis Jansson: Fru talman! Jag skulle vilja föreslå bordläggning av ärendet till nästa plenum då inte ansvarig minister är på plats.

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningen och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Dennis Jansson, understödd av ltl Strand, föreslagit att ärendet bordläggs ytterligare en gång till plenum måndagen den 15.4. Enligt 52 § LO kan ärendet vid detta plenum inte längre bordläggas om inte lagtinget beslutar om ytterligare en bordläggning. Önskar någon yttra sig om bordläggningstiden?

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag föreslår bordläggning till plenum den 17 april.

 

Ltl G-M Lindholm: Fru talman! Jag ber att få understöda vtm Häggbloms förslag.

 

TALMANNEN: Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? Omröstning kommer att verkställas om bordläggningsförslaget. Omröstningspropositionen ställs så att den som röstar för ltl Dennis Janssons förslag om bordläggning till den 15 april röstar ja; den som omfattar vtm Häggbloms förslag om bordläggning till den 17 april röstar nej.

Ltl Dennis Jansson: Fru talman! Jag kan återta mitt förslag om bordläggning till nästa plenum  och understöder den 17 april.

TALMANNEN: Ltl Dennis Jansson återtar sitt förslag om bordläggning till den 15 april. Konstateras att det finns ett förslag om bordläggning till den 17 april.  Eftersom bordläggning tidigare har skett frågar talmannen om förslaget kan omfattas av lagtinget i sin helhet? Ärendet är bordlagt till plenum den 17 april.

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 15:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående rätt till motiverade beslut inom landskapsförvaltningen. (HM nr 34/2001-2002).

 

Beslut om remiss till lagutskottet är redan fattat. Ärendet bordlades den 8.4. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tycker att motionen är väldigt klar och redig och den handlar om ålänningarnas rättsskydd, alldeles särskilt de som söker jobb inom landskapsförvaltningen. Vanligtvis händer det att de får läsa i tidningen om vem som har fått jobbet och sedan får de kanske inte veta så mycket mera. Enligt den grundlag som gäller i Finland och också på Åland skall man enligt god förvaltning ha rätt att få motiverade beslut från förvaltningen. Det som kallas god förvaltning och motiverade beslut borde regleras närmare i lag. En lag som vi saknar är en lag om förvaltningsförfarande. Man kan kanske göra det också på annat sätt, men det viktiga är att ålänningarna inte skall bli behandlade än riksmedborgarna bara för att vi har självstyrelse. Jag hoppas att lagutskottet rättar till detta därför att många är missnöjda med att de inte får motiverade beslut.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

Föredras för remiss ärende nr 16:

 

Ltl Jörgen Strands m.fl. hemställningsmotion angående undervisning för barn med särskilda behov. (HM nr 2/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Det här en motion som kommer att remitteras till det utskott som jag själv är ordförande för, så jag tänker inte gå in på alltför många detaljer, men det är några saker som jag tänkte ta upp här.

 

I motionen hemställer jag om att landskapsstyrelsen skall utreda vilket intresse det finns för en mellan alla kommuner gemensam lösning för undervisning av barn med särskilda behov. Utgångsläget är dock för mig – det är viktigt att påpeka – att man så långt som möjligt skall integrera barn med särskilda behov i grundskolan och dess specialundervisning. De facto har det visat sig att det inte är möjligt att integrera alla elever med särskilda behov i grundskolan. Orsakerna till det kan vara många och olika. Dessa elever skickas i dag ofta bort från Åland. Lagmansgården utanför Jakobstad och liknande institutioner i Sverige men även andra tillfälliga specialarrangemang är aktuella på Åland just nu.

 

Det är främst tre orsaker som gör att jag vill att man skall utreda denna fråga. För det första anser jag att det är en alltför traumatisk händelse för en 11-12-åring att skiljas från sin familj och skickas till annan ort. Den andra orsaken är ekonomisk; i dag betalar man upp till 2000-3000 mark per dygn och elev för en placering utanför Åland. I dag är sju-åtta elever placerade utanför Åland plus att det även finns dyra specialarrangemang på Åland. Kostnaden för dessa ca tio elever blir flera miljoner årligen. Antalet elever med dessa behov var redan 1993 ca tio och ligger på den nivån i dag. För det tredje tror jag att man ur elevens familjs och kommunernas perspektiv kunde hitta bättre lösningar för dessa pengar, om man hittade en lösning hemma på Åland.

 

Det är också i en skola viktigt att alla andra barn, som inte har några särskilda behov, får sin undervisning i lugn och ro. Tyvärr är det så att barn med särskilda behov kan förstöra en hel skolas undervisning om man för länge försöker med integration. Allt detta utreddes redan 1993 i den s.k. Strulutredningen, ledd av specialläraren Gunvor Blomqvist. Utredningen blev dock, enligt min kollega Harriet Lindeman, liggande för att man hade en övertro på integreringen. Strulutredningen kan i det här fallet fungera som en utgångspunkt i utskottets diskussion. Jag har inte i dag lösningen, men jag vill att man tittar på den frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 17:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående ett idrottsgymnasium i Godby. (HM nr 13/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till  kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Sundback: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 15 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 15 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 15 april.

 

Föredras för remiss ärende nr 18:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående valmöjligheter inom grundskolan. (HM nr 22/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 24 april detta år.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 24 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 24 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 19:

 

Ltl Harriet Lindemans m.fl. hemställningsmotion angående en egen åländsk studentexamen. (HM nr 6/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!  

Det här är en fråga som är ganska bekant för oss alla. Den har diskuterats och debatterats med jämna mellanrum. Första gången diskussionen var aktuell var i samband med lagen om utbildning efter grundskolan: skulle vi ha den finländska studentexamen eller skulle vi inte ha den osv. I det skedet var det viktigt, åtminstone tyckte jag det då, att alla studerande som ville avlägga en studentexamen också skulle ges den möjligheten. Enda möjligheten på Åland var vid Ålands lyceum. Jag vidhåller fortfarande att det är viktigt att våra ungdomar, om de vill avlägga en studentexamen, också skall ha möjlighet att göra det. Vi har det andra alternativet med gymnasieexamen som är väldigt lika den finländska studentexamen, bortsett från att man inte behöver läsa finska.

 

Allt detta har fallit i glömska eftersom vi haft möjligheten att välja bort att skriva finska vid studentexamen, men man läser finska ändå och det har visat sig vara en mycket lycklig lösning för åländska förhållanden. Nu är provperioden slut, man har förlängt den och det råder en viss osäkerhet hur det kommer att gå i Finland med den frågan. Vi vet att minister Maija Rask stöder våra tankar utgående från sitt intresse naturligtvis, men jag tror att det ur ett finländskt perspektiv är svårt att komma till en frivillighet. Här har vi inte heller någon hjälp av Svenskfinland, av naturliga orsaker.

 

Eftersom vi har egen behörighet på utbildningens område tycker jag att det skulle vara intressant att utreda möjligheten att Åland skulle få en egen studentexamen där frivilligheten skulle permanentas. Det kanske också finns andra saker som man vill se på. Jag vill dock betona, att det får inte bli en studentexamen som våra ungdomar är osäkra på om den leder till behörighet till olika universitet i Finland och i övriga Europa. Den skyldigheten har vi gentemot ungdomarna. Det finns kanske de som tycker att vi inte behöver någon studentexamen överhuvudtaget utan gymnasieexamen kunde räcka till eftersom den börjar bli alltmer godtagbar. Vi vet att också i Finland, där man kanske haft svårast att förstå det här, har man ändå gått in för att från universitet till universitet, från högskola till högskola, jämställa och ge behörighet till dem som har gymnasieexamen. Men min tro är att det för ganska lång tid framåt kommer att finnas ett önskemål om en studentexamen och då tycker jag att det skulle vara intressant om vi kunde jobba vidare. Vi har i dag kommit så långt att vi har en förordning som säger att studentexamensnämnden sköter för Ålands del administrationen när det gäller att avlägga studentexamen, men man kunde kanske ännu ett steg längre så att det faktiskt blir en egen åländsk studentexamen, möjligtvis att man också här har olika avtalsformer som hjälp.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill kort säga några ord om hemställningsmotionen, som ju är lagtingets sätt att lösa problem och ännu inte ansvariga landskapsstyrelseledamotens ansvar förrän det blir en hemställan. Jag vill i alla fall säga att nu har vi vår egen gymnasieexamen, som vi nu, tack och lov, börjar få lite större gehör för. Åbo Akademi har godkänt den som behörighet till våra universitet och vi har gått vidare i den diskussionen. Min åsikt är att det är den vägen vi skall gå med vår egen gymnasieexamen som skall gälla, medan vi sedan har den överenskommelseförordning, som ledamoten Harriet Lindeman tog när hon var ansvarig för utbildningen, att finska studentexamensnämnden får sköta administrationen.

 

Det jag egentligen vill jag säga och uppmana kulturutskottet är att ta del av regeringspropositionen som ligger i riksdagens kulturutskott och kanske har blivit beslutad i dag och där man föreslår en ändring av 18 § i gymnasielagen, som möjligen kommer att underlätta valfriheten i strukturförsöket. Det ser ut som om vi får någonting positivt ut av det, men ännu är det för tidigt att säga någonting. Men under behandlingens gång i kulturutskottet kommer man säkert att veta vad man har kommit fram till när det gäller ändringen av gymnasielagen.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!  

Motionen upptar ett ämne som vi från Frisinnad Samverkan har anfört i vårt utvecklingspaket för självstyrelsens utveckling. Det är en utveckling som vi föreslår här som inte har att göra med ändring av självstyrelselagen, utan inom ramen för befintlig behörighetsfördelning kan man göra detta om man är intresserad av självstyrelseutveckling. Det här var en av de frågor som vi ville diskutera med centern och liberalerna och som vi fick bakläxa på, att man ville inte diskutera med oss om den här typen av frågor heller. Därför har vi valt att väcka en hel del av dessa frågor till debatt i lagtinget och förutom den utskottsbehandling som föreligger, där vi kommer att få diskutera med de medlemmar som sitter i kulturutskottet från liberalerna och centern, skulle det ändå vara skäl att få höra vad landskapsstyrelseledamoten Carlson, representerande centern och landskapsstyrelsen samt utbildningen, har för åsikt i själva sakfrågan. Att hänvisa till rikslagstiftningen – den fortsatta osäkerheten som vi har framför oss och där vi är beroende av finska myndigheter osv. – rimmar inte alls med den linje som centern har drivit tidigare genom sin särskilda intressent i de här frågorna vicetalmannen Christer Jansson, som verkligen under årens lopp har pressat alla utbildningsministrar mycket hårt på den här punkten, oberoende vilket parti dessa utbildningsministrar har hört till, nå, de har hört bara till två partier under den tiden: centern och Frisinnad Samverkan. Nu för vi den här diskussionen till lagtinget och inför utskottsbehandlingen vore det bra här i plenum också att få veta: driver landskapsstyrelsen på den här självstyrelseutvecklingslinjen och viktiga frågan, som också deras ledamot Christer Jansson tidigare har drivit och på vilket sätt gör man det? Det här är faktiskt vår egen behörighet nu. Vi kan bestämma själva i eget hus. Eller är det så att man tänker fortsätta och låta Maija Rask sköta åländsk politik?

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 20:

 

Ltl Anne-Helena Sjöbloms m.fl. hemställningsmotion angående en utredning om avbrott i studier. (HM nr 14/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till  kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sjöblom: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till nästa plenum den 15 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 15.4 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon yttra sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till den 15.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 21:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående ekonomiskt tillägg för alkoholfria evenemang. (HM nr 40/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag önskar att ärendet bordläggs till den 22.4.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 22.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 22.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 22:

 

Ltl Olof Salméns m.fl. hemställningsmotion angående försäljning av länsmansgården i Godby. (HM nr 26/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag har här tidigare i dag talat om att det borde bli högre stödnivåer på en del projekt och detta medför kostnader och ansträngning på landskapets budget. Men nu skall jag då komma med motion som talar emot och som skulle innebära lite intäkter i stället. Jag hörde en ledamot från Finström, Ragnar Erlandsson, tala om sådana här saker och inspirerade mig till motionen. Han sade nämligen så här: ”Landskapsstyrelsen är den sämsta fastighetsförvaltaren på Åland. Vi har massor med exempel på det.” Han nämnde kungsgårdarna, Kastelholm, men till det återkommer jag i en annan motion senare.

 

Vi vet hur Länsmansgården ser ut och den börjar se värre och värre ut, men jag tror att stommen är ganska bra, så därför är förslaget från vår sida att finansutskottet skulle titta efter här och jag är säker på att utskottet är piggt på att hitta intäktssidor att kunna presentera för landskapsstyrelsen. Sälj alltså bort rasket fortast möjligt så att det blir liv och rörelse i den delen av byn! Då har man också ett bekymmer mindre. Öppna fönstren och ta bort ”paffrutorna”!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 15.4 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 18.22).

 

 

 

 

Originalfil