Plenum den 12 mars 2007 kl. 13.00

PLENUM den 12 mars 2007 kl. 13.00.

TALMANNEN:   

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Gun Carlson och ltl Raija-Liisa Eklöw).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Raija-Liisa Eklöw på grund av privata angelägenheter. Ltl Gun Carlson anhåller om ledighet för 12-14.3 på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsregeringens framställning nr 11/2006-2007 angående lagstiftning om posttjänster kommer att upptas till behandling vid lagtingets plenum onsdagen den 14 mars.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens framställning om ny förvaltningslag. (FR 8/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Framställningen om ny förvaltningslag är en av de mera omfattande och grundläggande som lagtinget har att ta ställning till under den här mandatperioden. Det har under många år förts debatt och diskussion här i lagtinget och i de politiska sammanhangen om att Åland skulle behöva få en förnyad lagstiftning på detta område.

 

Det är därför glädjande, fru talman, att vi nu från landskapsregeringens sida kan lägga fram ett förslag som är enhetlig allmän lagstiftning om behandling av förvaltningsärenden både inom landskapet och inom kommunerna. Vi hoppas och tror att det här skall leda till en ännu bättre förvaltning och ett ökat rättsskydd för medborgarna. När vi nu för ihop allt till en enda åländsk förvaltningslag innebär det att det blir ett mindre behov av speciallagstiftning när allt finns samlat i en åländsk förvaltningslag.

 

Det finns flera orsaker till varför det här behöver göras och görs. En väldigt viktig orsak är grundlagen och grundlagens större och ökade krav på förbättrat rättsskydd för den enskilde, och det har vi försökt tillmötesgå i den här framställningen, men också grundlagens tydliga krav på bättre kundorientering och bättre serviceinriktning från de olika förvaltningarnas sida. Som enskild människa har man rätt att begära både en kvalitativt hög och snabb service när man är i kontakt med landskapets myndigheter och de kommunala myndigheterna.

 

Fru talman!

Både rättigheter och skyldigheter blir alltså tydligare i samband med den här lagstiftningen. Det är dock också viktigt att framhålla att lagstiftningen gör det lättare för den enskilda medborgaren också att veta vilka rättigheter man har, man kan lättare hitta och söka stöd för de åtgärder som man eventuellt planerar att vidta och snabbare få klarhet om det är möjligt eller inte.

 

På samma sätt, fru talman, blir det också lättare för tjänstemännen att veta vad som gäller om man har detta sammanfört till en lagstiftning och det skall också förhoppningsvis leda till att det blir en snabbare behandling av de ärendena ute i de olika myndigheterna.

 

Lagstiftningen ger också möjlighet till självrättelse. Myndigheter som upptäcker att man har gjort något fel kan själva rätta detta fel utan att man som enskild person skall behöva gå den långa vägen via överklaganden och den byråkrati och tidsutdräkt som det medför.

 

Landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse är antagen med s.k. kvalificerad majoritet och de delar som berör det i den här lagstiftningen och de ändringar som görs måste också göras med två tredjedels majoritet, dvs. 20 ledamöter här i lagtinget måste stöda de förändringar som föreslås. Till övriga delar är det vanlig enkel majoritet som gäller.

 

Fru talman!

Vi funderade ganska mycket, och det har också varit diskussion här i lagtinget, om vilken lagstiftningsteknik vi skulle gå in för. Jag tror t.o.m. att det har funnits en lagmotion från liberalerna om att man direkt skulle ta den finska förvaltningslagen och anta den som gällande här på Åland. Den här landskapsregeringen har efter ganska många och omfattande diskussioner samt också efter debatt i lagtinget kommit fram till att det nog ändå är bäst om vi skapar en egen åländsk förvaltningslag, alltså den blåa boken, samlar allt där, men vi har tagit som grund den finska förvaltningslagen, så har vi lagt till de särregleringar som finns här i landskapet, den praxis som har utvecklats och erfarenheter också från svensk motsvarande lagstiftning. Fördelen med att ha den finska förvaltningslagen som grund är den att man på det här sättet kan söka stöd när det gäller prejudikat och se hur man har handlagt olika ärenden tidigare, samtidigt som vi har försökt anpassa den till åländska förhållanden. På det här sättet har vi försökt ta det bästa både från finsk lagstiftning, från svensk lagstiftning och utgående från vår egen situation som vi har här på Åland.

 

Fru talman!

Jag hoppas att vi får en god diskussion kring förslaget till ny förvaltningslag och jag är väldigt glad för att förslaget innebär att vi har en samlad förvaltningslag där allt nu finns i den blåa åländska lagboken.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Vi har landskapsregeringens framställning till ny förvaltningslagstiftning på lagtingets bord och har just hört lantrådets presentation av den nya lagen.

Landskapsregeringen föreslår alltså, att lagtinget antar en förvaltningslag för landskapet Åland så att vi får en enhetlig allmän lagstiftning som styr behandlingen av förvaltningsärenden för hela landskaps- och kommunalförvaltningen. Den ska även vara tillämplig för lagtingets förvaltning, för landskapets affärsverk samt på andra juridiska och fysiska personer då de genom lag eller med stöd av lag sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

Syftet är att främja och genomföra god förvaltning samt att rättsskyddet ännu bättre ska kunna garanteras för medborgarna. Det bör framhållas att allt det väsentliga redan finns, men nu blir mera lättillgängligt. I och med denna lag så minskar behovet att i speciallagstiftningen reglera procedurfrågor – helt enkelt handlar det om att inte behöva skriva samma sak på en mängd olika ställen i lagboken när vi kan ha det på ett ställe – dvs. i denna nya förvaltningslag. Centern stöder självklart denna framställning som är avsedd att förbättra rättsäkerheten och både förenkla och effektivisera hanteringen för både medborgare och för myndigheter och inte minst för tjänstemännen.

Behovet av en enhetlig förvaltningslag har diskuterats i flere sammanhang. Bland annat i landskapsrevisorernas berättelse 2004 påpekades behovet och nu förverkligas intentionerna i landskapsregeringens handlingsprogram från januari 2005. Det har diskuterats vilket som är bättre, som lantrådet sade,  en blankettlag eller en helt ny lag anpassad för åländska förhållanden. Landskapsregeringen har valt att göra en helt ny, egen förvaltningslag i stället för en blankettlag, vilket centern till fullo stöder. Lagen baseras dock på den finländska förvaltningslagen, men anpassas till nuvarande landskapslagstiftning och den praxis som under årens lopp utvecklats inom förvaltningen. Det är också viktigt att lagstiftning på områden där vi har behörighet och som dagligen berör många människor ingår i den åländska lagsamlingen!

Fru talman!

Lagstiftning har alltid konsekvenser. I detta fall torde de genomgående vara positiva och efterlängtade. Av framställningens allmänna motiveringar framgår att den åländska rättsordningen får en mängd nya bestämmelser som delvis redan iakttas med stöd av praxis, men dessutom att även en stor del av lagstiftningen medför nyheter som måste administreras från den dag den nya lagstiftningen träder i kraft.  Därför konstateras att det ”är viktigt att man innan den nya lagstiftningen träder i kraft effektivt sprider information om lagens innehåll till myndigheternas personal och andra persongrupper som skall tillämpa den föreslagna förvaltningslagen inom sina respektive verksamhetsområden”.

 

Förslaget medför således behov av både ökad utbildning och information. Enligt framställningen bör dessa extra insatser kunna skötas inom ramen för myndigheternas normala utgiftsramar. Möjligheten att tillhandhålla olika tjänster exempelvis vid elektronisk kommunikation anses emellertid kunna variera beroende på myndigheternas tekniska och ekonomiska resurser. Vad gäller kostnaderna framgår att eventuella tilläggsresurser för att förbereda och genomföra den förslagna förvaltningsreformen får övervägas i samband med den budgetberedning som ansluter sig till ikraftträdelsetiden.

 

Några detaljer, fru talman!

I 2 kap. 5 §, Öppenhet och allmän serviceskyldighet, föreslås att maximal öppenhet ska eftersträvas inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Det tycker vi i centern är bra. Vi tycker också att det är bra att det uttryckligen slås fast att rådgivning ska vara avgiftsfri och att en myndighet skall försöka anvisa den enskilde till en behörig myndighet, om en framställd fråga eller förfrågan gäller en sak som inte hör till myndighetens behörighet. Frågan är om inte ordet försöka borde bytas mot bör eller ska! Det är en detalj som lagutskottet får titta närmare på. Centerns åsikt är att vi med alla medel måste befria allmänheten från att brottas med myndigheter som självklart alltid har ett stort övertag gentemot den enskilde!

 

Det noteras också i framställningen att den moderna informationstekniken är ett centralt redskap när det gäller att utveckla servicen inom förvaltningen. Ja, det är den – och den blir bara viktigare och viktigare! Den moderna informationstekniken erbjuder redan stora möjligheter som vi ännu inte kan ta vara på. När vi jämför oss med andra – både parlament och myndigheter – så är det bara att konstatera att vi hamnat rejält på efterkälken. Det finns förvisso intentioner och planer för en utbyggnad av vår informationsteknik, men av någon anledning går det så långsamt att vi i realiteten för varje år sackar efter. Vi behöver inte gå längre än till oss själva här i Ålands stolta parlament – nu skriver vi 2007 och vi står i princip på samma ställe som när detta lagting började år 2003. Nu är det nog hög tid att prioritera informationstekniken!

 

Till sist, fru talman!

I lagförslagets 6 § ställs krav på språkbrukets kvalitet och tjänstemäns sätt att uttrycka sig, vilket ansetts ha betydelse med tanke på garantierna för god förvaltning som avses i 21 § grundlagen. En uttrycklig bestämmelse med en allmän förpliktelse för myndigheter att se till att språkbruket inom den egna förvaltningssektorn är sakligt, klart och begripligt välkomnas av centern. Hur ofta får vi inte höra att allmänhetens umgänge med myndigheterna försvåras av ett ibland obegripligt byråkratspråk. Jag förstår att det inte är lätt att till exempel utforma blanketter som måste vara hundra procent vattentäta och jag inser att det inte alltid är så lätt att ”översätta” lagar och förordningar till ett språk som är lättförståeligt för lekmannen. Men det är ingen ursäkt – allt går om man verkligen försöker och inte gömmer sig bakom paragraferna – och nu får vi det kravet klart och tydligt inskrivet i lag. Centern välkomnar 6 §!

 

Lite populärt uttryckt kan vi alltså förvänta oss att det efter lagens ikraftträdande ska vara definitivt slut på fikonspråket!

Fru talman!

Med dessa ord konstaterar centerns lagtingsgrupp att vi är nöjda med andan och meningen i framställningen och stöder landskapsregeringens förslag!

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Jag har gjort en snabb genomgång av lagframställningen och skall redogöra får vår åsikt från liberalerna. Framställningen nr 8/2006-2007 har nu kommit och jag kan säga äntligen! Ett av mina första anföranden för snart fyra år sedan från denna talarstol berörde just behovet av förvaltningslag. Det är också så att vi har en lagmotion om ett blankettlagsförfarande. Detta då för att man skall slippa uppfinna hjulet på nytt. Lantrådet berättade att man har gjort ett omfattande arbete och kommit fram till en sådan här åländsk lag.

 

Jag tycker att lagen är bra; förfarandet är också helt okej. Man har nu skrivit ihop tidigare lagar och använt vissa principer och rättspraxis som har utarbetats i det åländska samhället. Man har alltså gjort ett bra arbete.

 

Det är också så att det här gäller beslut som kommer från självstyrelsen härledda avgöranden. Tidigare har HFD påpekat bristerna i vårt system och jag anser nu att detta är åtgärdat i och med lagframställan.

 

Det är också viktigt att man har beaktat grundlagen, speciellt 21 §. Grundlagen tryggar oss individer mot samhället – det är samhället som skall tjäna oss och inte tvärtom. Det är en viktig sak för individen. Jag anser att man med den här framställningen åtgärdar den tidigare bristen som jag nogsamt har påpekat i flera anföranden. Idén med det här är att nu är tidigare praxis och principer på lagnivå. Själva pointen är att medborgarna, ålänningarna, har en laga grund för att få vissa rättigheter tillgodosedda. Det är mycket väsentligt som framfördes av ltl Torbjörn Eliasson att det är rådgivningen som är det viktiga. Nu skall enligt framställan en myndighet självmant överföra ett ärende till behörig myndighet, om inte privatpersonen inte har gjort det korrekt. Det här är en mycket viktig princip att ärendet blir handlagt i behörig myndighet; man skall inte kasta det i papperskorgen bara för att medborgarna, om ni ursäktar uttrycket, inte har förstått hur man skall gå tillväga. Myndigheterna har nu ålagts ett större krav. Jag tycker alltså att det här är riktigt bra.

 

Vad som uppnås är att vi nu får en rådgivande funktion eller egentligen en skyldighet, man får rätt till motiverade beslut, individen/människan skall få veta varför myndigheten har sagt så här och gärna också vilka lagparagrafer man stöder sig på samt besvärsundervisning som det heter på juridiska, dvs. hur man skall göra vart och inom vilken tid om man av olika orsaker är missnöjd med ett avgörande.

 

Med dessa ord vill jag avsluta detta korta anförande om liberalernas ståndpunkt. Jag kan säga att vi ser fram emot en intressant utskottsbehandling senare i lagutskottet och tänker ta del av dagens debatt och ta det med som färdkost till vårt arbete i lagutskottet.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Eriksson började sitt anförande med att säga att det fanns ett stort behov av en sådan här lagstiftning och det är vi alla eniga om. Jag kan upplysa ltl Roger Eriksson om att socialdemokraterna har i många, många år tryckt på att det skall komma en förvaltningslag, så vi är minst lika nöjda som ltl Roger Eriksson att vi nu har framställningen på vårt bord.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Framställningen förefaller att ha varit väldigt omfattande och noggrann och förslaget har sänts ut till 92 olika remissinstanser, så man kan tänka sig att det är många som har varit involverade just i den här framställningen. Det är också en framställning som har en dominoeffekt på många andra landskapslagar som skall ändras. Jag har kommit fram till att det skall ändras i 37 landskapslagar på basen av att vi får förvaltningslagen.

 

Socialdemokraterna och liberalerna har under flera mandatperioder efterlyst en förvaltningslag för Åland för att bl.a. förbättra den enskildas faktiska möjligheter att delta i och påverka i beslutsfattandet i frågor som gäller den enskildes liv och möjligheter att få information i ärenden som är under behandling och för att förbättra den enskildes rättsskydd.

 

Landskapsregeringen säger i motiveringen att nuvarande lagstiftning som reglerar behandlingen av förvaltningsärenden inom landskaps- och kommunalförvaltningen i många avseenden är bristfällig och splittrad. Det kan man bara hålla med om. Det sägs att en stor del av de förfarandeprinciper som iakttagits i dag inom förvaltningen baserar sig på handböcker, sedvanerätt och vedertagen praxis och att detta inte torde var förenligt med grundlagen.  Man säger också att framställningen, och det sade också lantrådet i sin presentation, baserar sig på den finländska förvaltningslagen, men att den även är anpassad till särregler och praxis som utvecklats inom de olika förvaltningarna runtom på Åland. Det är kanske bra att vi stiftar en alldeles egen lag och att det blir genomskinligt och klart för den enskilda om man själv vill ta del av vilka rättigheter och skyldigheter man har när det gäller förvaltningsärenden.

 

Det har sagts här att det är bra med öppenheten och den allmänna serviceskyldigheten i 5 § och det håller vi också med om, också kravet på språkbruket, att man inte bara från myndigheternas sida kan hänvisa till en lagparagraf utan att man också måste försöka använda ett sådant språk som också allmänheten förstår. Det tycker vi är bra. Jag tycker också att framställningen, när den föreslår att myndigheterna skall få möjlighet till självrättelse, är en bra sak och att detta förhoppningsvis skall minska överklaganden.

 

Vi är i stort sett väldigt nöjda med att lagen har kommit. Det finns en liten detalj i 20 § som åtminstone vi har framfört härifrån många gånger genom åren. Paragrafen heter behandling utan onödigt dröjsmål. Det står så här i paragrafen: ”Ett ärende som har inletts hos myndigheten skall behandlas utan onödigt dröjsmål och såvitt möjligt upptas för avgörande inom tre månader från den dag ärendet inleddes.” Jag tror att ur den enskildes synvinkel kan man lätt få den uppfattningen att ett ärende som man har lämnat in till en myndighet skall avgöras inom tre månader när det är registrerat hos myndigheten. Jag uppfattar nog att man skall läsa paragrafen så att det mera syftar till att då tjänstemannen har börjat  bereda ärendet. Fortfarande kan ärenden komma in till olika myndigheter och bli liggande i skrivbordslådan länge utan att beredningen inleds. T.ex. i landskapsförvaltningen behöver inte ens ansvarig minister veta om att ett ärende finns. Jag skulle önska lagutskottet skulle titta närmare på detta: så att om man lämnar in en handling till myndigheten att man skulle få ett kvitto på att man har lämnat in handlingen samt vilken tjänsteman som handhar ärendet så att man som enskild individ skulle kunna följa var ärendet ligger.

 

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är precis som ltl Anne-Helena Sjöblom säger att liberalerna och socialdemokraterna har drivit den här frågan. Ltl Anne-Helena Sjöblom och jag har efterhört förvaltningslagen i många, många år och därför är det förstås glädjande att vi nu tycks komma så långt att vi kommer att ta en sådan. Ltl Anne-Helena Sjöblom var inne på frågan om individens rättsskydd. Det är just den specifika saken som är ledstjärnan i arbetet om förvaltningslag. En individ skall kunna veta att man blir hanterad av förvaltningen på ett förutsägbart sätt. Det känns som slutet av en mognadsprocess för självstyrelsen och för lagting och landskapsregering att vi kommer så här långt för det här är en så viktig grundsten i vårt samhälle.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Mats Perämaa och jag är helt överens i frågan. Det är så att myndigheterna finns till för allmänheten och inte tvärtom!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Landskapsregeringen kommer med en framställning om ny förvaltningslagstiftning och det är en s.k. egen lag som man har skrivit på Åland, men mycket är nog kopierat från rikets förvaltningslag. Man kunde här och nu mynta begreppet Ctrl&C- och Ctrl&V-lagstiftning, klippa och klistra i Windows. Inget ont i det. Jag tycker att självstyrelse får inte innebära sämre rättssäkerhet eller att man tar lättare på de frågorna, så att om någon lagstiftning skall få kopieras är det väl just sådan här typ av lagstiftning. Det är inte hela världen. Alternativet hade varit en blankettlag, men det begränsar kraftigt våra möjligheter att anpassa lagstiftningen för våra småskaliga förhållanden. Man skall komma ihåg att högst troligen beroende av sådan här lagstiftning uppstår merarbete. Inte heller är det så mycket fel i det, det skall innebära merarbete att upprätthålla demokrati, rättssäkerhet osv. Medborgarnas rättigheter måste få kosta. Det är dock viktigt att man har en hållbar utveckling där så att det inte blir alltför mycket åtgärder som tar resurser som ändå inte förbättrar medborgarens situation.

 

Man kan tycka att lagstiftningen är mycket nydanande; jag vågar mig inte på ett procenttal, men till allra största delen, säkert fyra femtedelar är sådana som redan finns åländsk lagstiftning, i de förvaltningslagar som vi har. Det är ingenting av det här egentligen som är oreglerat. Däremot kan det vara en poäng med att samla det här i en enda lag och dessutom göra klart för framför allt kommunerna vilken förvaltningslagstiftning som gäller. Det här har det kanske varit något av ett litet vakuum. Där har jag själv upplevt ett behov av tydligare bestämmelser; mycket av medborgarnas vardag handhas av kommunerna. Det är viktigt också att kommunerna fungerar rättssäkert. Det kan lätt bli problem när man har småskaliga förvaltningar ute i kommunerna, det är några få kommuner som skall kunna väldigt mycket, vara väldigt specialiserade. Därför är det bra att man nu får en slags manual, en lag där man tydligt ser hur processer skall gå till. Lagen är också så utformad att den är väldigt berättande och beskrivande. Det är i det här fallet en stor fördel; annars är jag inte vän av det pratiga sättet att lagstifta som Finland har, åländsk lagstiftning är alltid mycket mer konkret och koncis. Men i det här fallet kan det vara bra.

 

Viktigt är att man har en plan för hur lagen skall implementeras. Det handlar ofta om att någon skall läsa den också. Det är inte bara fråga om att vi stiftar den, utan i andra ändan skall man ta den till sig och det behövs säkert utbildningstillfällen, framför allt för kommunsektorn, där det inte sitter jurister på alla stolar som skall tillämpa lagen.

 

Jag har sagt tidigare när det har varit kritik mot rättssäkerheten i landskapsförvaltningen att tydliga bestämmelser finns i de förvaltningslagar som vi har i dag, men man har tyvärr inte följt dem alla gånger. Då har det varit diskussion om dessa frågor här i lagtinget och man har efterlyst just den här lagstiftningen, men det hjälper inte heller om man inte implementerar den, om man inte tar sig an den och lär sig att följa den, eftersom bestämmelserna inte är nya till den delen. Detta vill åtminstone jag skicka som vägkost till lantrådet att fundera på hur lagen skall implementeras. Det kanske är på sin plats också med någon skrift kring den. Vissa delar kan man ta från redan befintliga instruktioner och tillämpningsanvisningar för rikslagen, men det finns också bestämmelser som är speciella för Åland, så man kanske borde komplettera med tillämpningsanvisningar.

 

Rättssäkerhet är som sagt väldigt viktigt och det är också viktigt för förtroendet hos medborgarna för systemet som kommunerna verkar i. Lagstiftningen är bra och jag önskar lagutskottet lycka till i det viktiga arbetet att gå igenom den och få en så bra och komplett lagstiftning som möjligt.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Danne Sundman sätter fokus på en viktig punkt när han talar om implementering i landskapsförvaltningen och fortbildning. Det tror jag är av yttersta vikt. Vi har kunnat läsa i media att landskapsförvaltningen var den som togs mest på sängen av den nya trafiklagstiftningen. Stöd alltså till ltl Danne Sundman för de tankegångarna.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Jo, jag har en handsfree-sladd hänger i kostymen här, så det var en passlig parallell! Jag tror att framför allt tillämpningen inom den kommunala sektorn är viktig. Här i landskapsförvaltningen är det trots allt tjänstemän som dagligen sysslar med det här, lär det sig en gång och får tillämpa det många gånger varje dag, men i kommunalförvaltningen kan det finnas också förtroendevalda som bör kunna detta. T.ex. en nämndordförande har stort ansvar för att förvaltningen fungerar enligt gällande bestämmelser. Jag tror att särskilt inom den kommunala sektorn behövs det fokus på tillämpningen samt utbildning i hur man gör det rätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det är kanske lite historiskt, jag tror att lagstiftningen om kungörelse är den äldsta av lagstiftningen som har varit i kraft; jag tror att den har varit i kraft sedan självstyrelsens tillkomst på 20-talet. I samband med denna framställning går den lagstiftningen i graven, det kan vara värt att notera!

 

Lagutskottets ordförande, som tyvärr inte är här, sade att lagutskottet gärna ville ha lite färdkost. Jag har ett par korta kommentarer. Lantrådet sade i sin presentation att allt är samlat i en enda förvaltningslag nu, att det blir lättare, det blir mera överskådligt, det blir en snabbare ärendebehandling och allt kommer att stå i den blåa lagboken, som lantrådet uttrycker sig. De tre första punkterna tror jag stämmer. Det sägs bl.a. om överskådligheten: ”Genom lagförslaget skapas det bättre förutsättningar för den enskilde att på egen hand och självständigt sköta och uträtta sina ärenden hos myndigheterna och förslaget förbättrar också den enskildes faktiska möjligheter att delta i och påverka beslutsfattandet.” Allt det är bra. Innan jag går in på att är det så att vi kommer att ha allt i den blåa lagboken vill jag peka på det som står i framställningen och som också nämndes i presentationen, dvs. att myndigheterna nu får en möjlighet att göra självrättelse. Det här är faktiskt en bra sak. Det är många gånger som det har hänt att någon som har haft en ansökan inne, sett att den har behandlas felaktigt, den har behandlats på basen av felaktiga uppgifter; då har inte den som har sökt bara kunnat säga att här har ni gjort ett fel, det här måste ni rätta till, utan det har varit den sökande själv som aktivt igen har fått lämna in en ny ansökan om överklagande.

 

Det som jag tycker att i den här framställningen, i likhet med andra framställningar, är lite svagt är: Vad är de ekonomiska konsekvenserna av framställningen? Jag har påtalat det tidigare. Vi skall bl.a. ha lagförslagens ekonomiska verkningar klara för oss. Vi skall ha verkningarna för jämställdheten klara för oss och vi skall ha effekterna på miljön klara för oss. När det gäller de två sistnämnda kanske inte den har någon direkt större miljöpåverkan, men när det gäller det ekonomiska sägs det så här: ”Behovet av eventuella tilläggsresurser för att förbereda och genomföra den föreslagna förvaltningsreformen får övervägas i samband med budgetberedningen.” Igen vet lagtinget de facto ingenting om vad de ekonomiska konsekvenserna av framställningen kommer att vara och det som jag nyss citerade tyder på att inte heller landskapsregeringen riktigt vet det. Det är någonting som jag tycker att lagutskottet kunde titta på.

 

Jag sade tidigare att jag undrar om allt ändå kommer att vara så överskådligt som det har sagts och önskats i den blåa boken. Det sägs bl.a. så här i detaljmotiveringarna: ”Till de delar den föreslagna förvaltningslagen följer rikets förvaltningslag fordras inte några mer utförliga kommentarer i detaljmotiveringen till lagtexten eftersom en hänvisning direkt till de ställen i förarbetena till rikets förvaltningslag som har intresse i sammanhanget torde vara tillräcklig.” Här undrar jag – det vill jag också att lagutskottet tittar på – om detta är följd i färg med tanke på det som lantrådet sade.

 

En direkt fråga. Som det har framkommit är lagen, även om vi nu har en egen lag, rätt långt rikets förvaltningslag. Det pekas på att när det gäller serviceskyldighet, språk, jäv, behandlingstid och beslutsmotiveringar har man skilda stadganden. Det är framför allt serviceskyldigheten som jag nu ärligt får medge i en inte hundraprocentig genomläsning av framställningen inte riktigt har fått klart för mig på vilket sätt serviceskyldigheten skiljer här på Åland jämfört med riket när det gäller framställningen.

 

Jag tror det var ltl Anne-Helena Sjöblom som sade att myndigheterna är till för medborgarna och inte tvärtom och det är ett bra påpekande.

 

När det gäller förslag till ny viteslagstiftning räknas de direkta tvångsmedlen upp, alltså tvångsmedel när det gäller att få medborgarna att sköta sina skyldigheter. Däremot har jag inte hittat någon typ av ”tvångsmedel” mot myndigheterna när t.ex. behandlingstiden inte sköts på det sätt som önskas.

 

Till sist, fru talman, för att det skall bli lättare, för att det skall bli mera överskådligt, så om jag förstår stadgandena om jävsreglerna rätt har det varit så tidigare att för tjänstemän, representanter i kommunstyrelsen och representanter i kommunernas fullmäktige har jävsreglerna styrts enligt kommunallagen. Men om jag förstår den här framställningen rätt kommer tjänstemännen och styrelsens medlemmar att följa jävsreglerna i den här förvaltningslagen medan fullmäktigeledamöterna kommer att kvarstå i kommunallagen. Det tycker jag att är lite märkligt om jag har förstått situationen rätt. Men kanske någon från regeringen kan svara på det eller om lagutskottet annars vill ha vänligheten att titta på den saken.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

I mitt anförande tog jag också upp kostnaderna för genomförandet av lagen. Det är intressant att man känner till de konsekvenserna, speciellt med tanke på att  IT-sidan och den elektroniska kommunikationen kommer att betyda mer och mer. Jag tycker att det är definitivt berättigat att man funderar på de ekonomiska konsekvenserna.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi är synbarligen samstämmiga när det gäller det och det som ltl Torbjörn Eliasson stärker min uppfattning att inte heller regeringen, som lägger fram framställningen, riktigt vet vad de ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget, och det är inte riktigt bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens framställning om sänkning av kommunernas ersättning för vården vid Gullåsen. (FR 9/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt.

Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Som lagtinget mycket väl känner till aviserades vissa justeringar redan i anslutningen till budgeten. Det är resultat som härleds ur de årliga diskussioner som förs mellan landskapsregeringen och Ålands kommunförbund. Det har rätt länge funnits från kommunalt håll ett missnöje med den avgiftsfinansiering och dess storlek framför allt som har tagits ut från kommunerna när det gäller patienterna vid Gullåsen.

 

Nu vill landskapsregeringen med den här lagstiftningen korrigera de omständigheterna på ett sådant sätt som man redan tidigare har kommit överens med kommunförbundet om. Det innebär en relativt markant sänkning av vårdavgifterna för patienterna vid Gullåsen, samtidigt som det också medför en höjning av avgifterna för s.k. färdigbehandlade patienter såväl vid långvården som inom specialistsjukvården. Man kan säga att samtidigt som det här i grunden innebär en kostnadsbesparing för kommunerna på uppskattningsvis ca 1 miljon i året inför man egentligen också en ny princip. Man kan säga att tidigare satte man avgiften vid Gullåsen: medelavgiften vid Trobergshemmet och De gamlas hem plus 35 procent. Nu är det samma bas men siffran är bara 5 procent mot 35 procent. Den höga avgiften tidigare hade som syfte att förmå kommunerna att så fort det bara var möjligt, när patienter var färdigbehandlade, att ta hem dem till sina institutioner inom den kommunala sektorn. Samma sak var fallet också när det gäller specialistsjukvården. Genom att nu höja avgiften för färdigbehandlade patienter inom långvården och specialistsjukvården vill man i stället den vägen att kommunerna i tid skall förmå sig att ta hem sina patienter. Tidigare var det som sagt den höga vårdavgiften för de gamla på Gullåsen. Jag tror i grunden att det här är en bra princip. Även om det har funnits dubier och oro för att man kanske inte tar hem patienterna i den takt som skulle vara önskvärd och därmed överbelägger institutionerna i ett läge där man också eftersträvar att patienten skall vårdas på rätt plats, så tror jag ändå att både kommuner och landskapsregeringen är införstådda med att det här systemet kan bringas att fungera.

 

Tanken är också att avgiften skall ha retroaktiv verkan, alltså sänkningen, såtillvida att den skall gälla från början av detta år. Som vi all vet är det åtminstone inte något negativt eller felaktigt i att en positiv lagstiftning kommer senare under året, även om den bringas att gälla från årets början.

 

Som sagt, ca 1 miljon är uppskattningen att kommunerna kan spara på den här reformen. Vi hoppas naturligtvis att alla skall kunna dra glädje och nytta av det här. Vid en viss tidpunkt kanske inte varenda en kommun har en optimal möjlighet att göra dessa besparingar men över tiden kommer det att beröra alla kommuner och då tror jag också att den optimala rättvisan uppstår.

 

Jag hoppas att social- och miljöutskottet skall finna det här förslaget till fyllest.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Man har länge diskuterat avgifterna på Gullåsen. Det är nu glädjande att Ålands kommunförbund och landskapsregeringen har kommit överens om en lösning som man lägger fram här. Jag tror precis som finansansvarige Wiklöf att det här är en bra reform. Det som jag tycker att är väldigt bra är att man höjer avgiften för dem som inte tar emot de patienter som är färdigbehandlade inom specialsjukvården och Gullåsen. Jag vill sträcka mig så långt att inte bara se det som en ekonomisk sak; det gäller också utrymmen och möjligheter att vårda som kan bli bättre. Det är också en vårdideologisk fråga. Det är inte säkert så att en gammal sjuk människa som har blivit frisk mår bättre av att vårdas på centralsjukhusets medicinavdelning än på ett äldreboende, där den hör hemma. Det är helt olika typer av vård som man får och gamla människor brukar vilja umgås tillsammans med likasinnade. De blir ofta vårdade i sin hembygd, nära sina anhöriga och därför kan det vara bättre. Den som lyssnar på radion hörde för inte så länge sedan när förvaltningschefen sade att problemen med överbeläggningar på ÅHS beror mycket på att man har klinikfärdiga patienter som vårdas där. Där var faktiskt Mariehamn inget föredöme, den är största kommunen men hade också de mesta av dem som borde komma därifrån. Jag hoppas att det här skyndar på att det blir bra. Vi kommer säkerligen i social- och miljöutskottet att följa upp det. Som jag ser det är det en god reform med goda förtecken.

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Det är inte en så stor framställning, men den är väl desto mera välkommen från de flesta kommuner. Som ledamoten Lasse Wiklöf sade är det en sänkning av avgifterna till alla kommuner som sköter sig och tar hem sina patienter i tid. Det här förbättrar kommunernas moral att ta vara på de patienter som blir utskrivna och ordnar hemförhållanden så att man kan ta emot dem. Nu har man i princip haft Gullåsen som en uppställningsstation när man själv inte har ordnade förhållanden i hemkommunerna. I och med att det inte har kostat desto mera när man har dem på det viset än när man vårdar dem, så har det kanske inte varit något högt tryck på kommunerna för att ta tag i det här. Men det här sätter ett visst tryck på att sköta det.

 

Framställningen är välkommen ur flera synpunkter, men på vilket sätt förbättrar det för en patient som har vårdbehov och som blir slussade mellan olika instanser. Vi läste om ett fall nyligen i tidningen som kände sig ganska rådlös och vilsekkommen på grund av att han blivit slussad mellan de olika inrättningarna. I framställningen tas det inte hänsyn till någonting sådant utan det är mera en sänkning av avgifterna egentligen, men jag hoppas att det också har den effekten att kommunerna tar mera hand om det här och tar det ansvar som de behöver. Men man hade hoppats att framställningen också skulle ha kunnat förbättra det förhållandet som belystes i tidningarna och i media. En patient i det stadiet tror jag är ganska vilsekommen och kan inte själv reda sig, så det faller ett visst ansvar på myndigheten i det här fallet. Man får hoppas att man inte skall behöva uppleva att läsa om det i tidningar och press.

 

I övrigt är förslaget välkommet. Jag hade gärna sett att det skulle ha varit ett lika snabbt agerande i fråga om specialomsorgen och problemen där, men då berör det inte så många kommuner. Det accelererar mycket hastigare när alla kommuner berörs än när det är några få som drabbas.

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Avsikten med att sänka avgifterna vid Gullåsen är för att underlätta för de åländska kommunerna samfällt. Avsikten med att höja avgifterna för klininkfärdiga patienter både inom långvården likaväl som inom specialomsorgen är att också stimulera till en utvidgning av äldreomsorgen i kommunerna för att öka beredskapen att kunna ta hand om sina medborgare som har nått upp i åren. Det är tanken. Vad som sedan sker i enstaka fall har jag naturligtvis väldigt svårt att uttala mig om. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman kanske skulle vara bättre skickad att ha synpunkter på det, men nu, likaväl som i andra sammanhang, kommer väl också misstag i fortsättningen att kunna begås även inom sjukvården, även om man inte vill se sådant.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Inte är det så mycket att kommentera. Jag är införstådd med effekterna av själva framställningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Även om jag inte kan läsa tankar så tror jag att jag känner igen det fall som ltl Brage Eklund talar om som stod i tidningen. Just den här framställningen borde göra det enklare att man håller den åldring hemma som vill ha vård hemma i stället för att lämna den på sjukhuset. Just det att det är dyrare gör kanske att det går precis i den riktning som jag tror att både ltl Brage Eklund tänker, att då tar man hand om den i stället för att skicka den emellan och den får bättre vård. Egentligen är det precis detsamma som finansansvarige Wiklöf sade.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Min fråga var egentligen om detta på något sätt förbättrar det förhållande som vi läste om. Det här är direkt en sänkning av avgifterna och som ledamoten Lasse Wiklöf sade är det ledamoten Harriet Lindeman som skulle ha svara på den här frågan. Jag kan prata med henne direkt.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Däremot är det en höjning om man på ÅHS anser att patienten är klinikfärdig och då får hemkommunen betala mera om man inte tar emot patienten.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det var också det jag påpekade i mitt anförande. Jag tror att det är bra tillika som man sätter ett ansvar på kommunerna och då kanske det kommer att fungera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag kan konstatera att ltl Brage Eklund och landskapsregeringen har en stor samsyn när det gäller avgiften vid Gullåsen, men jag skulle vilja ha ett förtydligande av ltl Brage Eklund. Menar ltl Brage Eklund att landskapsregeringen på något sätt borde lagstifta om att klienter skall föras mellan olika vårdinrättningar? Ltl Brage Eklund refererar till ett fall som nämns i tidningen och det är alltid tråkigt när det blir så. Samtidigt måste man också komma ihåg att det alltid finns två sidor av polletten, så min fråga är: Vill ltl Brage Eklund strängera lagstiftningen och patientens/klientens personliga integritet när det gäller förflyttning mellan olika vårdinstanser?

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag har inte alls påstått att jag vill strängera den. Man skulle önska att det här skulle kunna fungera ändå mellan myndigheter och olika institutioner. Den fråga jag ställde var om framställningen på något vis förbättrar det förhållandet, men jag fick svaret av ledamoten Lasse Wiklöf att det här är enbart en kostnadssänkning för kommunerna och tar inte hänsyn till just sådana här fall.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ragnar Erlandsson:

Fru talman!

Framställningen härrör givetvis från det beslut som har tagits i samband med årets budget. Men grunden för det hela är den äldreomsorgsutredning som landskapsregeringen gjorde och som blev klar under 2006. Den påtalade just den omständigheten att Ålands befolkning blir allt äldre, vårdbehovet bland pensionärer och äldre pensionärer blir allt större och de kommunala åtagandena måste också bli därefter.

 

Kommunerna har under årens lopp satsat mycket på åldringsvård. Vi skall komma ihåg att Gullåsen är byggd av de åländska kommunerna och av Ålands Folkhälsoförbund i tiden och det var en jättestor satsning det i och för sig. När sedan ÅHS-reformen infördes överfördes Gullåsen och andra institutioner till landskapet. Här blev det då ett delat ansvar med kostnadsfördelningen som vi har levt med här. Under åren har det skett att de patienter som har varit institutionsbundna har krävt allt större vård. Man säger att vårdtyngden har blivit större och kostnaderna därefter. Skillnaden mellan De gamlas hem och Trobergshemmet kontra Gullåsen kanske inte har varit den riktiga på senare år, alltså den 35-procentiga förhöjningen och därav resonerade äldreomsorgsutredningen att en 5-procentig skillnad skulle vara ungefär den riktiga. Det här betyder inte på lång sikt att kostnaderna för kommunerna blir mindre. Man kan säga att man korrigerar en del av de förhållandevis stora kostnader som kommunerna har haft i sin åldringsvård, närstående vård, byggande av omsorgshem, driften av omsorgshem men också de institutioner som drivs av kommunerna.

 

Därför är det angeläget här att påminna om det som alla har sagt att man fortsätter att följa upp äldreomsorgsutredningen så att det finns kapacitet på Åland att ta hand om den boom av äldre personer, vårdtunga personer, som kommer att finnas om 15-20 år. Där har vi ett gemensamt ansvar mellan kommuner och landskapsregering. Det här är alltså ett steg på vägen i den utveckling som har skett, så jag ser också att det här är positivt. Att man sedan har fört in detta med extra kostnader för färdigt behandlade är en morot för kommunerna också att göra det yttersta för våra äldre medlemmar i vårt samhälle och jag tror att det är ganska bra argument för många som vill prioritera åldringsvården, och det har vi all anledning att göra också i vårt samhälle.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman! Det finns ingen större utmaning för åländsk självstyrelse och för de åländska kommunerna än att klara omhändertagandet av sina äldre. Det är en jätteutmaning och det tror jag också förutsätter en hel del reformer till på den här vägen, men det här är nu ett första väsentligt steg. Sedan har vi andra saker att diskutera som kanske uppkommer i anslutning till landskapsandelsreformer och andra delar.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Givetvis är det så och det var det jag antydde också att det finns en hel del nya åtaganden på andra områden som kommunerna har gått in för under de senaste 15 åren. Det är meningen att vi då skall det korrigerat så långt det är möjligt i landskapsandelsreformen, som den nya regeringen nu på ett mycket driftigt och målmedvetet sätt arbetar med, och vi ser med glädje fram emot att få resultatet på våra bord.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Detta är ett angeläget ärende för kommunerna därför att diskussionen har pågått väldigt länge om kostnaden för personer som är inskrivna på Gullåsen där medeltalet mellan Trobergshemmet och De gamlas hem har legat till grund för avgiften plus 35 procent. Jag tycker att det är bra att man från landskapsregeringens sida och kommunförbundet har kommit överens om att göra sänkningen från plus 35 procents påslag på medeltalet av avgifterna till ett påslag om 5 procent. Det är inte fråga om att jag inte skulle stöda det, men någon gång i framtiden måste vi nog komma bort från detta. Dessa två kommunala inrättningar kan inte utvecklas på det sätt de kanske vill därför att kommunpolitikerna samtidigt sitter och tänker, att då kommer Gullåsen-avgifterna att stiga om kostnaderna per dygn för De gamlas hem och Trobergshemmet stiger. Det är alltså en broms för utvecklingen av de större institutionerna. Jag hör alltså till dem som ännu är lite tveksamma till det här, men jag tänker inte gå emot förslaget. Jag tror i alla fall att man måste ha i åtanke att det kan innebära en broms för kommunernas beslutsfattare när det gäller personella resurser, utbyggnader och liknande.

 

Men jag tycker att det är bra att man har kommit till det här och jag tycker också att det är bra att man håller fast vid 35 procenten för de personer som är färdigt medicinskt behandlade. Jag håller med ltl Ragnar Erlandsson när han säger att äldreomsorgen i framtiden kommer att bli en stor utmaning. Det har han alldeles rätt i. Under de senaste 15-20 åren har det varit en otrolig utveckling inom äldreomsorgen i kommunerna där man har byggt äldreomsorgsboende på många olika sätt, och jag tycker inte att man kan anklaga kommunerna för att de inte har gjort det här, men jag tror ändå att det måste mycket, mycket mera till för att göra det för det är så komplicerat med äldre personer. Att är det  två äldre personer som bor i ett hushåll och den ena kanske är den som har varit närstående vårdare till andra parten medan kanske den friskare blir sjuk så får man helt plötsligt två personer som behöver vård. Det är jättesvårt för kommunerna att ha en framförhållning; till Mariehamn flyttar det väldigt mycket äldre människor och det beror på att folk vill bo i Mariehamn. Förr fanns det en bestämmelse i Mariehamn som i dag strider mot grundlagen, nämligen att man måste bo 15 år i Mariehamn för att få anmäla sig som platsbehövande till Trobergshemmet, men det får man inte i dag och fortfarande har vi väldigt många äldre som flyttar till Mariehamn, de kommer utifrån Åland och de flyttar från Åland till Mariehamn. Det är väldigt svårt för Mariehamn att utläsa hur utvecklingen för Mariehamn skall bli, men alla är välkomna till Mariehamn. Som sagt, när man sedan påstår att de klinikfärdiga patienterna är mariehamnare så vet jag inte om det håller vid en noggrannare granskning, men jag har ingenting att säga om det. Nu är det så, men alla de som bor i Mariehamn skall inte känna sig anklagade för att de inte har en plats i Mariehamn utan måste befinna sig inom hälso- och sjukvården, antingen på medicin eller på kirurgen eller på Gullåsen. Det är mänskligt att de får vara där om det inte finns någon annan plats för dem just nu.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vet inte ltl Anne-Helena Sjöblom sade fel eller om jag missförstod henne. Hon sade att jag är glad att man håller fast vid den 35-procentiga skillnaden på dem som är färdigbehandlade. Så läser inte jag förslaget. Jag tittade faktiskt på ledamoten Lasse Wiklöf och vi funderade nog säkert båda två vad det betydde. För de färdigbehandlade skall man betala faktiska kostnader när det här förslaget träder i kraft om man tar hem dem. Jag tycker också som ltl Anne-Helena Sjöblom att det är bra om de får en plats, men de gamla är värda en bättre plats än att ligga på en medicinsk avdelning, de kanske vill vara på ett åldringsboende när de är färdigbehandlade.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det är nog så att ltl Sune Mattsson hade rätt. Det var en felsägning från min sida. Jag håller med ltl Sune Mattsson att inte skall de behöva ligga där, men när det inte för dagen finns någonting annat så är det bättre än att man inte har någonstans att ta vägen; det är både tryggt för dem som behöver omsorgen och också för de anhöriga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Som alla övriga här välkomnar jag förändringen av avgiften vid Gullåsen. Jag vill ändå lyfta fram några synpunkter som kan vara värda att höra. Modellen för Gullåsen vill jag kalla att är en litet okänslig modell. Kommunen själv kan inte påverka när en patient hamnar på Gullåsen eller skrivs ut. Kommunikation finns nog vid det tillfället att patienten skrivs ut i god tid, får man  hoppas. Det är som är okänsligt är att behovet av platser inom kommunerna och på Gullåsen är någonting som fluktuerar från tid till annan. Där tycker jag att vi har en okänslig modell. Utvecklingen av åldersstrukturen på Åland, som åldringsvårdsutredningen väl har lyft fram en hel del av, men som vi ännu inte har fått till kännedom desto mera, har inte fått något genomslag i landskapets och kommunernas budgeter men den kommer väl. Det här förutsätter en viss utbyggnadstakt i kommunerna och jag kan säga att vår utbyggnadstakt i Eckerö inte samstämmer med landskapets finansieringsmöjligheter. Det är en otakt som är problematisk. Det är nämligen så att bostadslånepengarna är slut och det finns inte tillräckligt. Eckerö kommun har tagit beslut om att bygga ut därför att vårt behov har ökat och ökar; vi har en demografikurva som visar att det blir alltfler och man upptäcker också mera sjukdomar och kan åtgärda dem så att folk lever längre. Då fordras det också mera resurser.

 

I de flesta kommuner är framförhållningen när det gäller serviceboendeåtgärderna relativt god, men vid Gullåsen har det inte hänt speciellt mycket den senaste tiden. Gullåsen har byggts ut i ett par omgångar. Frågan är om man inte också där borde analysera det behov som finns. Jag tror nämligen att man i dag skickar hem sådana vårdbehov som för ett antal år sedan aldrig skulle ha skrivits ut, dvs. vårdtyngden vid kommunernas servicehus och vid det serviceboende man har är i dag väsentligt mycket större än vad det var för säg tio år sedan.

 

När man går in för den kraftiga förändring, som de facto gynnar i det här fallet Mariehamns stad som mottagarkommun med över 600.000 euro av den här miljonen, borde man kanske ha haft med någon form av övergångsbestämmelser så att alla kommuner till en början får denna positiva effekten och hinner reagera och agera att ta hem närstående vård, hemservice och annat som behövs om man inte har platser inom sitt servicehusboende. Jag efterlyser alltså någon form av övergångsbestämmelser och ber social- och miljöutskottet titta på den frågan. Ltl Ragnar Erlandsson och finansminister Wiklöf var inne på att det skall finnas en morot i det här att bygga ut, men jag uppfattar mera det resonemanget som en piska att kommunerna måste bygga ut eller skaffa resurserna. Det gör man faktiskt inte i en handvändning, så någon form av övergångsbestämmelser när det gäller att bli kvar, som man säger. Ltl Anne-Helena Sjöblom hade en uppfattning och ltl Sune Mattsson och vi andra kanske en annan, men det där var utrett och i princip blir man kvar vid en oförändrad kostnadsnivå eller att den t.o.m. kan bli högre än vad den har varit tidigare, vad vet jag. Det är ingen morot att hamna i den situationen när den nya lagen kommer.

 

Vi skall också komma ihåg att avgiften på Gullåsen den dagen den fastställdes här i lagtinget var i en tid när landskapet hade dålig ekonomi och kommunerna hade en ganska skaplig ekonomi. I dag är förhållande de facto helt tvärtom; landskapsregeringen kan ha en god generositet i sitt agerande gentemot kommunerna av vilka de flesta i dag har en dålig ekonomi.

 

Även jag, i likhet med ltl Ragnar Erlandsson, ser fram emot en snabb och bra behandling av den nya landskapsandelsreformen och framför allt det som ltl Brage Eklund var inne på: specialomsorgen borde också ha fått en så här generös behandling.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ltl Jan-Erik Mattsson tog upp en mycket bra och kanske känslig fråga. Man kan säga att i takt med tiden, och det är inte riktigt det som framställningen och landskapsregeringens agerande när det gäller åldringsvården är. I och med att man lägger fram ett ändringsförslag måste man också koppla ihop det med att det kommer att bli mera ansträngt för kommunerna och mera krav på att bygga ut. I samband med det skulle landskapsregeringen också ha varit förberedd att i budgetsammanhang ha pengar med och gett till kommunerna för utbyggnad att ta det ansvaret de skall ha. Ltl Jan-Erik Mattsson och centern har här ett stort ansvar att driva frågan i landskapsregeringen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman! Det är precis av den orsaken jag står här och framför mina åsikter om att detta måste lyftas på bordet så att saker och ting, om möjligt, skall gå i takt med varandra och jag har väl förhoppningen att någonting kan inträffa den närmaste tiden.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, repilk:

Fru talman!

Jag uppfattade aldrig att ltl Anne-Helena Sjöblom och jag hade olika åsikter om förslaget, men jag kanske missförstod det också! När det gäller frågan om morot så anser jag att om Lemlands kommun får betala mera för en person som de lämnar kvar på Gullåsen för att kommunen inte har ordnat plats åt den så är det en morot att det är billigare om man gör det själv och ordnar. Den största moroten tycker jag ändå skall vara vårdideologiskt, alltså att en äldre person, som det ofta gäller, trivs bättre på ett äldreboende i sin hemkommun med sina bekanta än i en säng på medicinavdelningen. Det tycker jag skall vara den största moroten. Jag håller med ltl Jan-Erik Mattsson att det är viktigt att landskapsregeringen ser till att det finns resurser för det här också och ger så mycket att man kan bygga ut i den takt som behövs, vilket jag tycker att man inte gör. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi har exakt samma åsikt om att hem till kommunen vill nog alla när man har varit eller är sjuk. ”Borta bra men hemma bäst” är ett bra ordspråk i den här frågan, så jag har absolut ingen annan åsikt än ltl Sune Mattsson. Det är faktiskt så att det är en mycket viktig sak. Jag var ute efter att förändringstakten kan bli för snabb eftersom det inte står i lagen att ÅHS eller Gullåsen skall informera i god tid. Den goda tiden är kanske inte så god alla gånger, den är kanske bara två månader när resursen för att skapa en helt ny resurs, en utökad resurs, kanske kan ta upp till ett halvår att åstadkomma.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller med om det sagda. Det är inget motsägelsefullt i det. Däremot kan jag nämna en sak till när det gäller att ordna platser att De gamlas hem, som ägs av många kommuner, ofta har lediga platser och dras med problemet att inte ha tillräckligt med beläggning. Där tycker jag att de kommuner som behöver platser alltid skall höra med De gamlas hem om det finns platser att hyra.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag känner mycket väl till att De gamlas hem som resurs också finns och det är en mycket bra resurs. Det är ändå inte att komma hem att komma dit. Det är att fortsätta vara borta. Det är kommunens enskilda behov som borde gå att tillgodoses så snabbt som möjligt i stället.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Piska, säger ltl Jan-Erik Mattsson om det blir på kommunerna när man gör det här. Jag ser det däremot som en skyldighet för kommunerna att erbjuda en ändamålsenlig äldreomsorg för de äldre i sin kommun. Moroten skall vara att man skall kunna ta hand om kommunens äldre och kunna erbjuda dem just den vård de behöver. Förändringen är snabb, men man har ganska länge känt till den demografiska kurvan. Det här är inte någonting som kommer nu i springande takt. Ltl Jan-Erik Mattsson pratade om att det blir för vårdtungt på serviceboendena, men det skall också finnas institutionsboende emellan; där börjar fler och fler kommuner nu styras av Rava-indexet; då blir det så att de som skall bo på serviceboende bor där osv.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Demografikurvan är välkänd, men äldreomsorgsutredningen som har gjorts är fortfarande inte fullt ibruktagen, den har ännu inte fått ”verkanseld” in i samhället utan det här är den första specifika åtgärden som man har vidtagit för att justera något mellan kommunerna. På något vis upplever jag att ltl Göte Winé, i ärliga och goda avsikter, pekar på en viktig sak, alltså när han börjar tala om Rava-indexet osv. att vi börjar bli byråkrater även här i vår bedömning av vad vårdbehovet är. Det är inte i min linje; jag tycker inte att vi skall göra det. Det är kanske någonting av storkommunstänkandet att vi skall kunna klassificera folk i olika grupper.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag ser inte Rava-indexet som en byråkratisering, ltl Jan-Erik Mattsson, utan jag ser det som ett arbetsredskap för att de äldre har rätt till den vård som de förtjänar, att det inte blir att man in absurdum skall ha dem hemma på ett serviceboende för att det är billigare att ha de äldre där än att de skall få vara på ett institutionsboende, typ De gamlas hem. Därigenom är det otroligt viktigt också för personalen att kunna veta vad är det som en här personen behöver, var kan vi ge den bästa vården? Visst, man måste se till den enskilda individen och jag tror inte heller att det är bara Rava-indexet som styr, utan det är också det mänskliga omdömet för vi har otroligt bra personal ute på de kommunala serviceboendena. De ser personen i första hand.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Så fort man börjar göra skriftliga bedömningar är det ändå en väg mot byråkrati när man säger att en person kan identifieras som en siffersamling. Det går inte att komma ifrån att det är byråkrati. Den personliga bedömningen är sist och slutligen det viktigaste för våra klienter inom åldringsvården. Det finns så stora skillnader på den fysiska förmågan och på den psykiska förmågan när det gäller hur mycket livsluft och gnista finns det kvar, var vill man bo och hur vill man bo. Jag tror att det behöver finnas både och, men med modifikation.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Sänkningen av kommunernas ersättning för vården vid Gullåsen understöder jag å det varmaste. Jag har också haft förmånen att vara med i förhandlingarna från kommunförbundets sida med landskapet. Kommunförbundet har varit väldigt nöjt med resultatet att sänka från 35 procent till 5 procent.

 

Jag begärde egentligen ordet om frågan om ersättningar överhuvudtaget. Jag ser sänkningen som en delreform av äldreomsorgen i landskapet. Äldreomsorgen är den stora framtida utmaningen för oss alla och för de kommande politikerna. Diskussionerna är väl sådana att när det gäller Gullåsen skall det på sikt bli ett rent s.k. geriatriskt sjukhus som finansieras helt över landskapet. Det är riktningen, men vi är inte riktigt där ännu utan vi har nu en delreform där vi sänker avgiften att motsvara det ungefärliga medeltalet mellan Trobergshemmet och De gamlas hem plus 5 procent. Jag hoppas att man på sikt skall komma från finansieringen, för det är som ltl Anne-Helena Sjöblom också anförde att det är inte sunt att på sikt kvarhålla den principen för det kan också hålla nere finansieringen på Trobergshemmet och De gamlas hem, man ville inte satsa så väldigt mycket genom att då stiger kostnaderna på Gullåsen. Sådana samband borde man på sikt undvika. Jag ser alltså detta som en delreform och att vi får ett geriatriskt sjukhus, Gullåsen, som helt finansieras över landskapet, precis som dagens Ålands centralsjukhus gör.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Att Gullåsen skulle bli en fullt landskapsfinansierad verksamhet får man väl säga att börjar verka bli lite mumma för en kommunpolitiker från Eckerö åtminstone, som har en procentuellt stor andel i det här, så jag skulle vilja höra om det här är ett prospekt som ltl Christian Beijar framför? Jag tycker att det här är ett värt att diskutera på ett högre plan och kanske skynda upp den processen i så fall.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är en diskussion som förs kontinuerligt hur man skall finansiera äldreomsorgen och hur den är indelad. Det här är en del i den diskussionen. Det har alltid förekommit, och kommer att förekomma, en diskussion kring dessa frågor. Det är en väldigt viktig diskussion. Jag tror att vi kommer att komma dithän; huruvida man sedan kan försnabba upp det eller inte har jag för dagen ingen specifik åsikt om, men jag tycker att vi bör gå i den riktningen och det här är då en del i den processen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag är i så fall en varm tillskyndare av processen som ltl Christian Beijar har sjösatt här i dag. Vi har all anledning att tillsammans driva den här frågan så att vi kanske får upp farten på den!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Jag vet inte hur pass ingående frågeställningar av olika slag diskuteras i olika partier, men frågan om Gullåsen som en på lång sikt varande sjukvårdsenhet inom ÅHS har ytterst stor relevans redan i dag i arbetet i Ålands landskapsregering.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning om offentlig upphandling. (FR 10/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Lagstiftningen handlar om kontrakt som myndigheter sluter vid upphandling. Målsättningen med lagstiftningen är att man inom EU skall minska handelshindren med varor och tjänster och också skapa en sund konkurrens samt skapa ett europeiskt område för offentlig upphandling.

 

Vi har från landskapsregeringens sida bedömt att vi tar en blankettlagstiftning på det här området. Det är ingen ny lagstiftning, det är inte några stora saker som lagstiftningen egentligen innehåller, men orsaken till att den har tillkommit är att EU och till följd av det också Finland sett över regelverket och strukturerat upp det. Framför allt har det blivit nödvändigt att få det mera överskådligt men också att den elektroniska processen skall få samma status och jämställas med pappershantering vid upphandling. Det är också viss rättspraxis som man har tagit hänsyn till och lyft in i lagstiftningen.

 

Landskapsregeringen föreslår alltså att rikets bestämmelser skall göras tillämpliga på Åland i den här lagstiftningen, men där rikets nationella tröskelvärden finns går vi in för att anpassa dem till åländska mått, så egentligen byter vi ut riket mot Åland i ett par paragrafer.

 

Det här handlar om ärenden som är över EU:s tröskelvärde, så det är inte så ofta som vi kommer att ha användning av lagstiftningen. I dag är EU:s tröskelvärde på 5.278.000 euro, så det handlar om stora pengar. Det är när vi bygger Alandica och när handlar upp färjor samt liknande större projekt.

 

Landskapsregeringen överväger dock att göra en översyn av bestämmelserna när det gäller upphandling under EU:s tröskelregler på så sätt att vi skulle helt och hållet ta nuvarande regelverk och lyfta upp det på lagnivå men alltså inte ändra någonting i själva innehållet.

 

Egentligen är det två paragrafer som finns här; förutom den finländska lagstiftningen där det står att riket har sina nationella tröskelvärden, så har vi våra egna regler. Det går nämligen till så att gränsen över EU:s tröskelvärden slår EU fast vartannat år och då meddelar landskapsregeringen på vilken nivå summan är. Men när det gäller under EU:s tröskelvärden är det landskapsregeringen som fattar beslut och inom vår förvaltning är gränsen 10.000 euro.

 

I fullmaktsförordningen står det att på rikets sida är det Finland som kan ge närmare bestämmelser  i förordning men hos oss är det landskapsregeringen, så där är det bara det som skiljer åt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är en ganska omfattande lagframställning på ungefär 100 sidor och det som står under ”Huvudsakligt innehåll” är följande: ”Landskapsregeringen föreslår att gemenskapens uppgraderade regelverk för offentlig upphandling skall genomföras i landskapet genom att rikets bestämmelser i huvudsak görs tillämpliga”, precis som vi hörde. Vi har motionerat tidigare om det att när EU-lagstiftning är aktuell bör man från lagberedningens och från regeringens sida noga överväga att måste alla detaljer införas? Vad är bindande, vad är inte bindande? Min första fråga är: Har man gjort den typen av analys? Den andra frågan är: Tröskelvärdena var anpassade till åländska förhållanden, men är det riktigt bra att man i detta fall sänker tröskelvärdena och sätter dem lägre än vad man de facto behöver? Detta gör att EU-byråkratin måste dras igång på flera projekt än vad som annars skulle vara nödvändigt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan bara säga att vi har noga övervägt – och det har vi gjort i diskussionen när vi har bestämt oss för om vi skulle ha en egen lagstiftning eller gå in för blankettlagstiftning i denna fråga – och när vi sedan har gått in för blankettlagstiftning har vi också tittat på: vad innehåller rikets lagstiftning? Vi har jobbat hela tiden med utkast till rikets lagstiftning för att hinna med i takten. När vi fattade beslut om detta var det mer eller mindre samma dag som också lagen utskottsbehandlades i riksdagen, så vi har haft väldigt bråttom och emellanåt också t.o.m. tagit ställning till utkast. Min bedömning är dock att vi har gått igenom och tyckt att det är rimligt att ha den här upphandlingslagstiftningen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det första avvägandet som landskapsregeringen gjorde om man skall ha blankettlagstiftning eller inte stöder jag det avvägande ni gjorde, dvs. att man tar en blankettlagstiftning. Det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt när det gäller detta. Det vore ändå intressant att veta mera praktiskt: Vilka överväganden har man de facto gjort? Jag förstod på minister Lundberg att man övervägde om man måste ha den här typen av lagstiftning eller inte. Det tror jag är en onödig övervägning för det måste vi ha, vi måste ha en lagstiftning om offentlig upphandling. Däremot måste vi ha alla detaljer och nivåerna. Jag ser det på det sättet, men det svarade inte minister Britt Lundberg på, att ju högre vi har nivåerna desto färre fall blir indragna i EU-byråkratin, om minister Lundberg förstod vad jag menade?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi har inte tagit ställning till om vi skall ha lagstiftning eller inte utan om vi skall ha blankettlagstiftning eller en egen lagstiftning. Vi har EU-direktiv som jagar oss och vi är tvungna att implementera det här snabbt som ögat nu. När det gäller nivåerna gäller detta över EU:s tröskelvärden och EU:s tröskelvärden fastslås av EU och är just nu 5.278.000 euro, så det är inte någonting att diskutera om. Vi har sedan fört en diskussion om vi utöver det här, någon gång, skulle lyfta in våra regler under EU:s tröskelvärden upp på lagnivå inom förvaltningen. Det finns för- och nackdelar med det och den diskussionen pågår som sagt, och det är sannolikt nästa regering som får ta ställning till den frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Socialdemokraterna välkomnar framställningen rörande offentlig upphandling. Det är en framställning som vi länge har haft önskemål om att skulle förverkligas och därför är det bra att vi har den på vårt bord i dag. Jag är lite fundersam om tröskelvärdena. Diskussionen är på intet sätt ny. Jag har kontrollerat upp i landskapsrevisorernas berättelse, bl.a. från 1994, 1996, 1999 och 2001, där man påtalar behovet av en lagstiftning, man behöver få ett regelverk som också beaktar upphandling under EU:s tröskelvärden. Ledamoten Britt Lundberg framhåller att framställningen gäller över EU:s tröskelvärden men inte de som går under. Jag tycker att det är synd att man inte tar med det i lagstiftningen. Det skulle vara skäl att i den åländska lagstiftning reglera upphandlingen också under EU:s tröskelvärden. Jag uppmanar näringsutskottet att titta på den här biten. Det är en väldigt viktig fråga ur rättssäkerhetssynpunkt och vi lever under små förhållanden och därför är det ännu viktigare att man har en lagstiftning som garanterar rättssäkerheten.

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

För det första har det varit bråttom med lagstiftningen, som det ofta är när det är fråga om hantering av EU-ärenden. Vi har också övervägt och diskuterat den här frågan om vi också skulle utveckla lagstiftningen och ta in regler för upphandling under EU:s tröskelvärden. Innan man gör det skall man nog ta sig en ordentlig funderare därför att det finns nog risk att man bygger in väldigt mycket mer byråkrati, vilket åtminstone inte jag är intresserad av.  Man bör tänka på vad det här betyder för små myndigheter som skall upphandla. Däremot har vi sagt OK till att man i ett senare skede kan lyfta in det regelverk vi har i dag på lagnivå.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Frågan är som sagt på intet sätt ny, den har påtalats under många år av landskapsrevisorerna och förts till många olika landskapsstyrelser respektive regeringar. Därför borde man ha varit mera beredd på att frågan och berett den när man gjorde framställningen. Frågan är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Om vi tänker på vilka regelverk vi har i dag  för upphandling är det lokalt vi slår fast dem. Jag tror att det är klokt. Det är lättillgängliga regelverk som man känner till på nära nivå. Om vi tänker i dag att man till ett skolhushåll skall köpa in potatis och grönsaker och man måste ta hänsyn till ett regelverk på en väldigt hög nivå, anpassad efter EU:s regelverk, så blir det väldigt byråkratiskt och krångligt.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ledamoten Britt Lundbergs exempel om inköp av potatis kanske inte är ett riktigt bra exempel utan man måste kunna få tröskelvärden som s.a.s. är hanterliga i detta sammanhang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Vi i centerns lagtingsgrupp stöder framställningen. Beträffande tröskelvärdena  framgår det på sidan 5 i framställningen att landskapsregeringen har som komplement till sitt beslut gällande vissa upphandlingar sammanställt en handbok om landskapets upphandling, senast reviderad i april 2006. Den finns alltså. Man har också sagt att man överväger att fundera på detta med att lagstifta

under EU:s tröskelvärden, men jag håller med landskapsregeringsledamoten Britt

Lundberg att vi måste vara försiktiga och inte bygga in mera byråkrati i

processen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/2006-2007 angående ny lagstiftning om skydd av det maritima kulturarvet. (FR 2/2006-2007).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om skydd av det maritima kulturarvet för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om fornminnen för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2006-2007 om godkännande av fördraget om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig migration (Prümfördraget) och lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget. (RP 5/2006-2007).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Detaljbehandlingen vidtar.  Det i framställningen  ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 6:

 

Landskapsregeringens meddelande angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland år 2007-2011. (M 2/2006-2007).

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Åke Mattssons m.fl. spörsmål om landskapsregeringens drogpolitik. (S 2/2006-2007).

 

Ärendena bordlades den 7.3.2007. Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag påstår inte att jag kan, inte att jag vet. Men jag står här för att jag vill kämpa mot vår gemensamma fiende narkotikan.

 

Före jul 2002 berördes jag av en insändare av en förälder som var förtvivlad över sin situation med sitt missbrukande barn och också hur denna person upplevde att missbrukaren föll emellan olika myndigheter. Annandag jul, för att få julfrid, satte jag mig ner och ringde runt till alla myndigheter som kritiserades i denna insändare. Jag sammanförde dem och begärde svar på skribentens frågor. Aldrig tidigare hade dessa personer samlats under ett och samma tak, vilket fick mig att inse att länkarna mellan dessa behöver stärkas och ett gemensamt tak behövs för att samordna dem. Det har jag arbetat med konsekvent sedan dess.

 

Missbrukarfrågan, särskilt när det gäller de unga vuxna och narkotika, engagerar och är en stor fråga med många dimensioner. Det handlar dels om det förebyggande arbetet; det omfattar att vi borde hjälpas åt att stärka självkänslan hos våra unga, få dem att våga säga nej, arbeta med attitydskapande arbete, visa på meningen med livet och djupet i livet och att få dem att se och känna det. Mer konkret handlar det också om vettig sysselsättning. Förebyggande arbete handlar också om att konkret hindra narkotikas spridning och framfart, om att störa sällskap där missbruk förekommer. Det handlar om utbildning. Det handlar om sysselsättning. Det handlar om att man i sin utbildning känner att man duger, att alla duger. Det handlar också om att motverka negativ stress och press. Det handlar om att jobba med ungdomars psykiska ohälsa. Det handlar om att förhindra nyrekrytering. Det handlar också om föräldrarollen, att ha kontakt med sina ungdomar, att reagera när de byter sällskap och att stärkas som förälder så att man vågar lägga sig i även om det verkar som om dessa unga inte vill ha med oss att göra mera.

 

De ungdomar som har varit i kontakt med narkotika behöver vi också följa upp och se till att hålla dem borta så att de inte kommer tillbaka till de kretsarna. Det handlar också om de anhöriga, hela familjen påverkas om det går snett för en ungdom. Det handlar om att ge de här familjerna stöd och framtidstro och därmed tid för samtal. Man behöver stöttas när besvikelserna kommer, när man kanske ser en ljusning och en väg in i vård för sitt barn, men när begäret och viljan hos barnet tar över och den står på startpallen och sedan ändå tackar nej till vården och går ut till knarket igen, då behöver man stöd som förälder.

 

För dem som har fastnat i missbruket behövs vård på samma sätt som med det förebyggande arbetet. Det är lika komplicerat, lika mångbottnat. Det behövs vård av många olika slag. Behoven är egentligen individuella. Det gäller att få in dem i tid och sedan behövs stöd. Man behöver stöd för att motiveras att komma ur och ta sig ur sitt missbruk, men man behöver också en ny livsgnista, framtidstro, arbete, ett meningsfullt liv.

 

Låt oss nu ta den positiva stämning som fanns i Jomala kyrka igårkväll med oss in i lagtingssalen. Jag hoppas att det här skulle bli den dagen när vi alla kan enas om att den här frågan är för viktig och för komplicerad, att vi måste hjälpas åt och inte lägga politisk eller personlig prestige i den. Vi behöver bygga upp i stället för att rasera och suga ut energi ur varandra. Det är en för viktig fråga för att göra en tävling av den och att plocka politiska poäng ur den.

 

Fru talman!

Under Rensa Åland-projektet har ett dokument tagits fram med åtgärder som behövs för att man skall kunna leva upp till devisen att det skall vara svårt att knarka på Åland men lätt att få vård, om man vill. Den största delen av åtgärderna har vi lyckats leva upp till och följa upp, men däremot har läkarbrist och psykologhjälp efterfrågats. Just nu står vi i beråd att köpa in läkartjänster från Beroendecenter i Stockholm. I år skjuter landskapet till pengar, men fr.o.m nästa år måste tillräckliga resurser finnas i ÅHS:s budget. Likaså har en psykologtjänst tillkommit till primärvården som också skall fördela en viss tid till missbrukarvården. Men vi måste komma ihåg att alla gånger räcker det inte till att skapa tjänster, de skall fyllas med människor för att göra nytta och så gäller det att hålla tummarna att de här tjänsterna faktiskt nu blir besatta, för psykologer finns det tyvärr inte många av.

 

Justitiekanslern har sett över vår missbrukarvård och konstaterat att vi har resurser; om det brister är det eventuellt i samordningen. Under våren har vi en utbildningssamordningsinsats med målet att öka samarbetet och stärka eventuella svaga länkar. Vi skall föra ihop alla som på något sätt kommer i kontakt med ungdomar och narkotika i sitt arbete för att få dem att stöda upp varandra, täppa till och hjälpas åt.

 

Vi har också anlitat en konsult med uppdrag att se efter hur vi använder våra resurser. Han har pekat på ett intressant faktum – som vi egentligen vet om men han gjorde det väldigt tydligt – att Åland har en egen narkotikapolitik, men vi följer finländsk lagstiftning inom flera områden eftersom vi inte har lagstiftningsbehörigheten och sedan skickar vi våra ungdomar till svenska behandlingshem, där ytterligare en annan lagstiftning råder. I referensgruppen har vi kommit fram till att Åland bör därför föra diskussioner med riket om att få över behörigheten när det gäller kriminalisering av narkotika och tvångsvård i samband med narkotika. Det här är någonting som vi har diskuterat och som det har banats väg för på finska sidan och där det kommer att komma en officiell anhållan från åländsk sida så småningom, men som ni vet ändrar man inte och tar över behörighet över en natt utan det skall göras ändringar i självstyrelselagen, men på väg dit är vi och vi hoppas också att den regering som kommer efter oss kommer att jobba i samma riktning. Rapporten ger för övrigt beröm för det förebyggande arbetet på Åland.

 

Det har varit många intressanta tidningsartiklar och intervjuer under senaste tiden i massmedia. Uppfattningen verkar vara att vi klarar av att få tillbaka vår nya missbrukare relativt väl. Men jag ser att vi har två verkligt stora bekymmer. Det första är att få bukt med missbruket hos dem som efter lång tid hamnat långt ner i missbruket och som därmed ofta har en omfattande kriminalitet och trasade relationer samt därmed har en lång och tung väg tillbaka, de med s.k. kidnappade hjärnor, dvs. när de känner att de inte längre kan styra över sitt eget begär.

 

En annan sak som jag oroar mig över är att psykiska problem och kanske t.o.m. psykiska sjukdomar bland missbrukarna hamnar i skuggan av missbruket. Får man inte hjälp med sina psykiska problem så orkar man nog inte ta itu med sitt missbruk heller. Ytterligare tror jag att eftervården och rehabiliteringen tillbaka i livet behöver mer fokus. Den perioden tror jag behöver engagemang från missbrukarvården eller någon som samarbetar med missbrukarvården, men det behövs under en lång tid. Ytterligare tror jag också att vi behöver fundera på den möjligheten att använda drogtest. I den finska lagstiftningen sitter man individens rätt så högt att man anser egentligen i klarspråk att var och en har rätt att knarka ihjäl sig. Men jag tror ändå att man alltid kan svänga på saker och ting. När det gäller drogtest t.ex. kan man säga att okej, vi kan inte tvinga någon att ta drogtest, men om man svänger på frågan och säger så här, att visa att du inte har tagit droger, vad är då alternativet? På vilket sätt kan man göra det utan ett drogtest?

 

Fru talman!

Jag har läst många personskildringar och hört många människor vittna om att de aldrig skulle ha blivit fria från sitt missbruk om de inte hållits kvar i vården med tvång. De säger själva att de inte rår på sitt begär och att suget raderar ut alla löften, drömmar, relationer som svikits osv. Vi har ingen möjlighet till tvångsvård i dag. Det behövs tid för diskussioner om att ta över behörigheten. Men om jag skulle vara vårdare i dag skulle jag dock vilja testa gränserna och töja på dem rejält. Den period en tung missbrukare är motiverad skulle jag passa på – vilket man gör på A-kliniken i dag – att lägga upp en strategi för vägen tillbaka till livet, vilket förstås kräver att klienten vill vara fri från droger, jobba vidare med vilka intressen den här personen skulle vilja utveckla, vänner, arbete, boende, hur sin din strategi ut för ditt liv? Hur vill du ha det? Så skulle man lista vad som krävs. Helst skulle jag vilja att man skulle kunna signera ett dokument där man skulle skriva under och med ett avtal mellan sig själv och klienten säga att oavsett fast jag inte vill skall du hålla mig kvar ändå! Det nekar oss grundlagen eftersom man alltid kan säga att jag har ångrat mig. Däremot tycker jag att man kunde gå in för en väldigt bestämd och strikt hållning och säga att det här har vi kommit överens om och jag kommer att vara tuff, att du skall hålla dig kvar även om du kommer att inte vilja, så kommer jag att göra allt vad som står i min makt för att hålla dig kvar vid det här. Även om man inte får hålla fast någon tror jag faktiskt att man i alla fall kan hålla i någon, så jag tror att man kan töja en hel del på de här gränserna.

 

Jag tror att vi alltså kan föra ordet ”frivillighet” under tiden vi väntar på att kunna ta över behörigheten betydligt närmare ordet ”tvång” än vad vi gör i dag. Sedan behövs det förstås hjälp och stöd för att orka upprätthålla motivationen och att ha framför sig moroten och strategin för livet.

 

Fru talman!

Vi behöver arbeta långsiktigt och ta itu med ungas psykiska ohälsa på allvar. Det är ingenting som är unikt för Åland utan jag tror att det överhuvudtaget är ett västerländskt problem som vi har. Vi har ett pressande och krävande samhälle i dag och vi behöver fortsätta vårt arbete med att attityderna mot narkotika, även om det är glädjande att se att attityderna på Åland är negativa. Kortsiktigt behöver vi finna kreativa vägar för att ta tag i våra tunga narkomaner. Vi måste hjälpa dem att vilja genom att få dem att våga låta sig vårdas och hålla dem kvar över de svåra stunderna. Politiskt hoppas jag nu att vi skall lägga energin på att åstadkomma och inte klanka på dem som jobbar och ärligt försöker. Låt oss göra det tillsammans!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett mycket bra anförande som ledamoten Britt Lundberg höll. Jag kan i princip skriva under i princip allt. Jag har en fråga: Anser ledamoten Britt Lundberg att handlingsprogrammet är ett bra program, att man inte behöver göra så mycket mer än det som finns i programmet? Vi har tvångsvård på Åland i dag; ledamoten Britt Lundberg säger att vi inte har det. Det är fel. Under 18 år kan vi ha tvångsvård åt folk. Tvångsvård eller vad man skall hitta på kostar väldigt mycket pengar. Vi hade ett förslag på 1 miljon euro som vi tyckte att skulle behövas för att lyfta upp det här under en treårsperiod, men det förslaget förkastades. Man kan göra en lång lista på saker, men allting kostar.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är fullt medveten om att vi har barnskyddet som träder in under 18 år, men jag har talat om unga vuxna, där vi har betydligt mindre att ta till. Däremot tror jag att vi kan mer, om vi ändrar attityden, om vi vågar töja på gränserna. Det är lite samma sak som med tystnadsplikten, där det också har förts mycket diskussioner, man kan använda tystnadsplikten till att som myndighet t.o.m. gömma sig bakom, men man kan faktiskt också använda den på det sättet att man kommer överens med klienten om att man får tala med andra osv. för att öppna upp utan att på något sätt använda den mera och ta hjälp av den. Jag tror alltså att det är samma sak här att man kan jobba på olika sätt om man vill. Vi behöver inte helt och hållet sitta och vänta på den dagen vi har möjlighet att också hålla fast dessa unga vuxna utan jag tror att vi kan töja på de gränserna betydligt. Man kan ganska långt i dag, om man eftersträvar det, ge missbrukarvård oberoende av vilja även inom den finländska lagstiftningen. I social- och hälsovårdsministeriets anvisningar står det att en missbrukare kan oberoende av sin vilja förordnas till vård, om det visar sig  omöjligt att ordna vård som bygger på frivillighet. Där finns förstås ett antal kriterier som skall vara uppfyllda.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det här är jag väl medveten om och vi kan via fängelse i dag ordna olika missbruksalternativ, det är ingenting som man nämner om, men vi har folk sitter inspärrade i åratal utan att de får någon hjälp med rehabilitering. Systemet med åklagardirektiv osv. ger också möjligheter s.a.s. att tvinga folk till missbruk i stället för att man får ett straff eller böter, men det är ingenting sådant som den här landskapsregeringen har lyft upp i sina program. Vi har föräldrautbildningen som man pratar ganska mycket om. Vi har skrivit mars nu. Vad har vi för föräldrautbildning i vår? Medan jag ännu var polis drev jag den här frågan – för snart fyra år sedan hade jag själv föräldrautbildning i mellanstadiet, men jag tycker att det är någonting som ligger nere. Man talar hela tiden om saker och man kan hålla väldigt långa vackra anföranden, men ingen slutar med narkotika på grund av anföranden! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

När det gäller frågan om handlingsprogrammet är tillräckligt bra är det alltid så att handlingsprogram formuleras efter en modell, en grupp, man tar den övergripande viktiga riktningen, men alla detaljer finns inte med i handlingsprogrammet. Vi kan inte helt och hållet låsa oss till ett handlingsprogram; jag tycker att det är mycket viktigare att vi agerar. Skulle vi följa ltl Åke Mattssons modell så kanske vi t.o.m. skulle låta bli att göra saker som är livsviktiga för att det inte står i handlingsprogrammet! Jag ser det som viktigare att vi ser till att göra – minst det som står i handlingsprogrammet skall göras men gärna väldigt mycket mer än det.

 

När det gäller föräldrautbildning och drogpåverkande där har vi redan från mödrarådgivningen personer som jobbar med droger och liknande och man diskuterar det här med mammor från första början, men det behövs mycket, mycket mer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Jag tänkte inte hålla ett lika långt och initierat anförande som minister Lundberg, som har satt sig in i den här frågan betydligt mer än mig utan jag tänkte lyfta upp den fråga som jag nämnde delvis i onsdagens debatt och som har fått alltför lite utrymme fortfarande. Det är en vägledande fråga för lagtinget att skapa sig en inställning, dvs. frågan om tvångsvård. Ltl Åke Mattsson säger här i repliken att det finns redan om man är under 18 år, men så enkelt är det inte. Det är trots allt inte olagligt att gå omkring och vara berusad om man inte blir avslöjad. Man måste upptäcka missbrukaren och då ställer jag frågan: När och var upptäcks den? Vi vet alla att det finns ett starkt skyddsnät runt var och en av dessa; familjerna vill kanske inte ens kännas vid det, det finns pengar och resurser så att den unga missbrukaren inte märks eller syns. Då skulle jag vilja komma till en sak. Det finns åtminstone ett par platser där man organisatoriskt skulle kunna avslöja drogmissbruk och det är i yrkesutbildning, skola och på arbetsplatser. En arbetstagare som kommer och är berusad av alkohol blir ganska snabbt avslöjad, men är man på hög på någonting annat så blir man inte avslöjad förrän olyckan kanske är skedd.

 

Jag har fått en propå att inom stora delar av den yrkesutbildning vi har på Åland i dag så sysslar man med saker som kan vara livsfarliga vid felaktig behandling, alltså under drogpåverkan och man skulle alltså vilja kontrollera eleverna. Om en elev inte vill bli kontrollerad är det väl ganska uppenbart vad det kan bero på och då kan man fråga sig vad påföljden är av ett konstaterat missbruk. Där har vi en sammankoppling till det som man kallar tvångsvård. Alternativet att t.ex. bara relegera en elev från skolan under en viss tid leder knappast till någon lyckligare utveckling av drogberoendet eller alkoholberoendet. Inte heller att en arbetstagare som blir avslöjad med det här på sin arbetsplats och får sparken skulle leda till någon lycklig lösning av personens framtid.

 

Det är ganska naturligt att man borde föra upp diskussionen om att det här skall leda till tvångsvård som ett alternativ. Vill man komma tillbaka så är det ju det som gäller, för någon annan väg tillbaka har man väl kunnat konstatera att inte finns. Går man in för det här får man väl konstatera att i dag har Sverige modellen med tvångsvård. Dit skickas en del av våra vårdtagare för att få vården på svenska. Där tror jag vi har en väldigt viktig faktor att våra missbrukare skall få sin vård på svenska. I Finland har man inte tvångsvård och där tror jag knappast att en åländsk riksdagsman, hur gärna han än här i debatten har sagt sig vilja stöda en sådan lagförändring, skulle kunna åstadkomma någonting inom den närmaste framtiden. Först borde vi ta över behörigheten till Åland och ett samarbete med Sverige, där tvångsvård redan finns är det bästa steget, där man har vård på svenska.

 

Jag vill också stöda det som minister Britt Lundberg var inne på att vi bör åtminstone, trots att det inte står i programmet ordagrant, ta till de åtgärder som vår lagstiftning möjliggör. Vi bör testa gränserna och kanske nästan vara lite lagstridiga för att rädda åtminstone några av våra missbrukare.

 

Jag tycker att lagtinget behöver diskutera den här tunga frågan om drogkontroll respektive tvångsvård på ett högre plan mera omfattande så att man verkligen uttalar sitt stöd eller sitt motstånd. Det står i strid med en mycket stark grundlagsskrivning om personens integritet och rätt som finns i finsk grundlag i dag. Den här frågan bör lyftas upp och diskuteras: var går den gränsen?

Jag vill därför föreslå att ärendet bordläggs ånyo till inkommande måndags plenum.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller frågan om tvångsvård är det ingenting som jag ifrågasätter utan jag tror att vi kommer att ha väldigt stor nytta av tvångsvård om vi får hit den för de få personer som det hjälper. Man har dessvärre narkotikaproblemet kvar i Sverige fast man har tvångsvård där. Det är ingen lösning för alla. Tyvärr lägger man ner många av hemmen, det minskar radikalt för varje år ganska drastiskt, så det finns inte så många platser kvar dit man kan föra personerna. Det är inget stort allmänt alternativ, men för den skull skall vi göra vad vi kan för att få hit tvångsvården i och med att det finns så många här som tror att vi behöver ha den. Urinprovstagning och kontroller i skolan bevisar absolut inte att någon är drogfri; de testerna finns inte i dag och de kommer inte heller att finnas inom överskådlig tid. Är det så att man har ett positivt utslag är man påverkad av det. Det finns LSD, andra droger som man kan använda som inte syns i drogtester och man kan manipulera också med testerna, så det är egentligen ingen framkomlig väg utan det kan göra att man går in på andra droger. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det råder i varje fall en relativt stor samsyn i det att vi måste kunna försöka bredda på de kunskaper vi har och de åtgärder vi vidtar utöver det som står klart och tydligt i lagen. Det går inte att testa, sägs det, men ändå är drogtester det som efterfrågas. Man går i yrkesutbildning, man har faktiskt ett jobb, men man är en dold missbrukare med ett skyddsnät runt omkring sig. Någonstans måste man avslöjas och om de resurserna inte finns tillgängliga i dag, så någon form av resurser vet jag att det finns för man avslöjar en och annan som använder otillåtna läkemedel eller droger. Jag tror ändå att frågan som sådan behöver ventileras här. Utan kontroll blir det heller ingen tvångsvård som jag ser det. Jag vill också stöda uttalanden som att vi räddar inte alla men vi räddar några. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vill framhålla, att jag har absolut ingenting emot att man inför den här typen av tester. Det är en liten del i en helhet, men kunskapen som jag har är att det här hjälper inte. Alla vet i dag att man kan manipulera med testen och ta sig på sidan om dem. Risken finns med att man går över till betydligt farligare preparat som är svårare att spåra om man börjar införa testerna för mycket, man skall använda dem i rätt proportioner.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är så när det gäller det här att oavsett om det gäller bara en liten del i en stor helhet som vi lyckas förbättra, så varje förbättring är ändå ett steg i rätt riktning. Det här sade jag också i mitt anförande senaste onsdag som de facto fick stöd till stor del av ltl Åke Mattsson. Vi måste ta alla halmstrån, men jag skulle vilja ha en tvångsvårdsdiskussion och drogtestande. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Till att börja med vill jag stöda ltl Jan-Erik Mattssons förslag om bordläggning till nästa måndag.

 

För att gå vidare med det som vi just tog upp i replikskiftet om tvångsvård och urinprovstagning är det just den biten som jag efterlyser i handlingsprogrammet. Man säger att man inte skall följa det slaviskt osv., men de här viktiga sakerna borde man ha beaktat, tagit med och fört diskussioner om långt före budgetförhandlingarna. Min kritik mot handlingsprogrammet är delvis att man inte har gått igenom det ordentligt och man har inte gjort det fullständigt. Det är ofullständigt; jag tycker att man inte har alla de punkter med som borde finnas med och alla åtgärder som man borde vidta. Man kan förstås säga att man kan komplettera det vartefter och det finns ett tidigare förslag från liberalerna att man borde revidera programmet varje år och titta: vad har vi gjort, vad skall vi gå vidare med osv. för att vart fjärde år göra en grundrenovering, att man går igenom hela programmet bit för bit, men varje år borde man öppna det och titta igenom punkt för punkt vad skall tas bort och vad skall vara med.

 

Det är dessa halvfärdiga meningar, att man kastar in att det inte fungerar med åklagardirektiven, vi har inte tvångsvård här osv., men man har inte utrett det och gått vidare i det. Det är det som jag ifrågasätter. Man borde ha bearbetat det betydligt mera innan man släpper det vidare. Det ger också ett hafsigt intryck på dem som har väntat på programmet och som verkligen vill gå igenom det.

 

Vi har heller ingen utvärdering av programmet: vad är bra, vad är dåligt, vad sysslar vi med här? Kognitiv Forums rapport gick ut på en utvärdering, men den utvärderar inte vad var och en gör här, om man gör rätt saker eller om man inte gör rätt saker. Om jag har missförstått det får ni gärna rätta mig, men jag har inte hittat det i alla fall.

 

Man har inte hört dem som arbetar med problemen, man lämnar dem utanför. I det förra handlingsprogrammet var det i alla fall en halv A4-sida med olika personer som man hade hört. Här har man hört två personer och ingen av dem jobbar ute på fältet operativt, ja, i och för sig, alkoholinspektören är ute och gör krogbesök osv. Jag tror att det skulle ha varit viktigt att de som jobbar med det här känner att de har fått vara med, de har namnet på det här, ställer sig bakom programmet. När det gäller debatten och kritiken som sist riktades mot mig tycker jag att man gav sig på budbäraren ganska mycket och ifrågasatte min person och mitt sätta att argumentera osv. i stället för att ge sig på problemen. Det framhölls bl.a. att jag kritiserade det program som liberalerna hade satt ihop. Det är möjligt att det fanns något i mina uttalanden som man kunde tolka så, men jag vill förtydliga det nu att jag tyckte att när det kom så hade jag synpunkter på det programmet. Jag har visserligen varit med och jobbat med det, men det var sådant som jag kanske tyckte att kunde ha gjorts bättre; i det stora hela var jag väldigt nöjd med det just då – för sex år sedan. När jag pratar om det första handlingsprogrammet så är inte det här det första utan det här var det andra handlingsprogrammet som kom som reviderades då. Att jag ifrågasätter det beror uteslutande på att det jag tyckte och tänkte då är en helt annan sak i dag. Nu har vi betydligt större krav; vi hade inte så många som satt på narkotikamandat, vi hade inte den kunskapen, vi kanske inte har 30 stycken som mår dåligt på grund av narkotika. Jag nämnde nästan 50 olika punkter i mitt anförande som jag ansåg att var fel i programmet i olika sammanhang, som inte var med eller som jag inte förstod varför man inte har utvecklat dem ordentligt. Det som jag t.ex. inte förstår är varför man lyfter fram tullens spaningsregister, vad det har för speciellt konstigt engelskt namn är däremot viktigt att nämna. Det här har man i och för sig klipp ut från Rensa Åland. Men man nämner inte vilka metoder man använder på missbrukarvården, man har ett stort utbud med massor av olika alternativ som man kan söka sig till i dag. Vi skall veta att tullen är ingen åländsk myndighet, men det kan vara viktigt att vi vet vad de gör ändå.

 

Rensa Åland-projektet och budgeten harmonierar inte ordentligt med handlingsprogrammet. Det finns uppgifter och saker och ting som man skall göra som inte finns med i handlingsprogrammet. Skall man då ta allihopa eller skall man plocka ut en cocktail här och var? Skall man slå upp i en massa olika program för att leta: vad är det vi skall göra och vad är det som man håller på med? Varför kan man inte sätta ett ordentligt program och sätta energin på det så att man vet vad som finns. Därför angriper jag programmet och politikerna bakom det och det tycker jag man måste göra när man kommer med en så här dålig produkt. Det handlar inte om att skapa konflikter och att ifrågasätta, men är det så att man säger att man skall jobba med det här och vill ge sken av att man har gjort ett bra intryck så får man ta konsekvenserna också och få kritiken.

 

Alla de olika viktiga aktörerna som finns med och jobbar med det här har många frågor att ställa och mycket som de vill framföra. Varför inte ha ett stormöte i den frågan? Det skulle ha varit konstruktivt och det skulle ha hållits i god tid före budgeten, någon gång i september, oktober, där man hade kallat in samtliga, både anhöriga, alla som arbetar med frågan, fast här i plenisalen, så hade man framfört saker, presenterat handlingsprogrammet. För, som jag sade tidigare, ni pratar i den här regeringen om att ni vill samarbeta och att alla skall jobba tillsammans och man skall vara så noga med det här, men hur kan ni då förklara att ni inte presenterar handlingsprogrammet i god tid åt oss som sitter i oppositionen, som vill vara med och jobba med det här, som inte vill någonting annat än vara med och jobba och framföra synpunkter. Då hade vi kunnat få en konstruktiv, harmonisk och bra debatt: jag hade vetat att jag har sagt mitt och jag har försökt påverka, man kanske inte tog notis om det här, men man har inte varit intresserad av det. Här kastar man fram det som, som jag sade tidigare, en julklapp på julafton utan att vi vet någonting i förväg.

 

Varför jag är frustrerad och mycket irriterad och kanske kan upplevas som lite onödig är för att man inte har gjort saker och ting. Jag kommer fram till en massa olika saker som man borde ha kunnat göra väldigt enkelt. Titta i almanackan: vi har just mitten av mars månad det här året och det har gått ett år sedan man skrev Rensa Åland-projektet och det finns en massa olika informationsgrejer osv. som man kunde ha startat igång i dag. Det är för sent att under vårterminen dra igång någonting för skolorna, de kan inte planera in det utan det blir först till hösten. Det finns massor som man redan kunde ha gjort.

 

Jag vill också framhålla, att jag kritiserar inte personal eller tjänstemän utan min kritik riktar sig uteslutande mot den politiska styrningen och det är den jag ifrågasätter.

 

Spörsmålssvaret är helt i linje med vad man kunde förvänta sig. Där finns inga idéer eller egentligen några tydliga planer på någonting nytt utan det är egentligen gammal skåpmat som man kommer med. Landskapsregeringen hänvisar till handlingsprogrammet och när vi ställde spörsmålet fanns det inget handlingsprogram, så det är ett stort steg framåt att vi åtminstone har programmet, att man har fått fram det efter ett år!

 

Det finns positiva saker som man lyfter fram. Det är otroligt glädjande för mig att man talar starkt för samarbete. Jag har varit en ivrig förespråkare för samarbete med alla aktörer i alla sammanhang. Jag var själv med och tog initiativet till den första gruppen som skulle arbeta mot droger i början av nittiotalet. Det var en fältarbetare som hette Kasper Mickwitz och jag som tillsammans med Hasse Wickström tillsatte den första gruppen. Jag hade själv inte nöjet att vara med i gruppen därför att det blev på en så hög nivå som man berörde de här frågorna. Därefter har vi haft samarbetsgrupper i olika sammanhang och på olika nivåer och jag har själv startat upp flera stycken; vi har jobbat med tull, sjöbevakning, polis, missbrukarvården, vi har jobbat med skolorna, haft regelbundna möten årligen, så det har funnits ett väldigt bra samarbete. Det går upp och det går ner, men att landskapsregeringen ställer sig så här tungt bakom och verkligen visar att det här vill man verkligen jobba för är också en väldigt bra sak. Då tycker jag att man skulle kunna ta steget fullt ut i det här sammanhanget. För att nå framgång är jag är övertygad om man måste ha gemensamma utbildningstillfällen, planerade lång tid i förväg och skolan är, som sagt, ett föredöme där. De planerar ungefär ett år framåt när de skall ha en stor föreläsning och tar hit en dyr föreläsare. Vi kunde också här haft det så att tull, polis och sjöbevakare sitter här med missbrukarvården, med fältarbetare och allihopa med samma föreläsare på arbetstid och att man kan planera det. Jag tror att det är viktigt att man har en sådan gemenskap och då får man samsyn i det och blir klokare.

 

Jag har kritiserats för att jag kom med dubbla budskap senast, att jag ville ha ordentliga utvärderingar. Det vill jag ha och det kan ta tid med dem, man behöver inte utvärdera allting, att så fort det är klart ligga och ruva på idéerna utan då är det fråga om att se till att de blir genomförda omgående. Det är det som jag tycker att man är väldigt dålig på. Varför väntar man med att tillsätta en grupp som skall utreda policyn runt Harm Reduction? Det står i handlingsprogrammet att man skall tillsätta den. Kan någon förklara för mig varför den inte är tillsatt och varför den inte arbetar i dag? Det här borde ha varit gjort för flera år sedan.

 

Hemsidan är också en sådan sak. Varför tog det över ett år att få igång en hemsida? Varför finns inte hemsidan nämnd i handlingsprogrammet? Ltl Torbjörn Eliasson pratade om hur viktigt det var med kommunikationen. Finns det någonting som det går snabbare framåt med än med hemsidan? Nämn i handlingsprogrammet att vi har den, att man skall jobba med den och att man skall gå vidare från den. Gå in och titta vad ungdomarna skriver olika droger på Ålandstidningens blogg, så kommer ni att bli chockade. Jag blev det när jag fick se vilka argument det finns och man pratar om alla fördelar, hur fint det är med narkotika i dag.

 

Föräldraansvaret lyfts fram. Det är väldigt bra. Varför har vi inte en ordentlig föräldrautbildning i dag? Varför har man inte startat upp den biten ordentligt? Redan 2002 var det väldigt klart. Då arbetade ltl Göte Winé och jag med den här frågan. Vi fick ideella pengar som vi skulle använda till det bästa tänkbara förebyggande arbetet och det stod väldigt snabbt klart för mig vad det handlade om, att det gäller föräldrautbildning, vi satsade på den här biten tillsammans just då och sedan visade det sig att det kostade inte speciellt mycket när vi var ute och diskuterade utan pengarna gick till någonting som kallades Schools out. Redan 2002 var det klart att det enda raka för att komma till rätta med det här problemet var föräldrautbildning. Jag är övertygad om att polis och tull, oavsett hur många vi sätter vid gränsen, så kommer inte att få våra ungdomar att sluta med narkotika. Vi kan inte ens hålla fängelserna narkotikafria i dag, både på finska och svenska sidan finns det narkotikafria fängelser, men det beror uteslutande på att de som sitter där själva har bestämt att de skall vara narkotikafria, annars klarar man inte av det.

 

ÅHS-projektet lyfter man fram som lovvärt. Här vill fråga ledamoten Britt Lundberg som sitter här i salen från landskapsregeringens sida, att varför skall det ta till 2008 att genomföra det projekt som Palmqvist har startat upp och som egentligen var klart utrett redan 2004? Det kom 2005. Är det vettigt att man skall vänta fyra år på att genomföra ett så enkelt projekt som ÅHS-projektet som Palmqvist har gjort? Mini-Marian är någonting som man talar om att är på gång och man skall satsa på det, men där är det också så att man överväger tillfälliga alternativ, enligt programmet, men sluta med att överväga, verkställ i stället eller sätt upp en tidsram när man skall ha det klart!

 

Landskapsregeringen har ett övergripande ansvar i narkotikafrågan sägs det i svaret, men ta ansvaret fullt ut och tillsätt en ansvarig person som får i uppdrag att tillse att arbetet löper smidigt med beaktande av resursanvändning osv. Det skall också vara ekonomiskt försvarbart. Se till att denna befattning sitter där mer än ett år eller två så att man har en kontinuerlig tjänst. Allmänheten anser att det här är ett angeläget och viktigt problem. Därför borde man också kunna satsa resurser på en ansvarsperson; det finns ingen möjlighet i världen att en person på sociala avdelningen i dag skall kunna hantera det här stora problemet, så jag anser att det här måste man gå vidare med och jobba hårdare på.

 

Rensa Åland var ett mycket lovvärt initiativ om man skulle ha gjort det på ett annat sätt. I det programmet fanns det många bra saker när man läser igenom det, men det berodde också på att där hade de som verkligen arbetade med det här ute på fältet varit med och tyckt till och framfört sina åsikter och varit med och byggt upp det, och det är viktigt. Problemet är att man lade det på sidan om handlingsprogrammet, så vad är det som gäller i dag? Vad hände med Rensa Åland? Det försvann efter ett år. Nu skapar det förvirring för många. Vad som är förvirrande är att vissa grejer har ordagrant klippts in, just det här som jag var inne på om tullen tidigare har man helt enkelt ”klipp ut och klistra in”, så ingenting är förändrat utan det som skrevs för ett och ett halvt år sedan där har man tagit med i handlingsprogrammet i dag, medan andra saker har lämnats bort. Jag förstår inte den biten heller.

 

Landskapsregeringen tillsätter igen en projektledare för ett år, till missbrukarvården den här gången. Jag hoppas då att historien inte skall upprepa sig – som i Rensa Åland-projektet – att man tillsätter en person, när man har byggt upp det, har en heltäckande kunskap och har ett personligt kontaktnät, då är det dags att sluta och så rinner allting ut i sanden som man har hållit på med. Man annonserar ut tjänsten och plockar ut den bland många sökande i stället för att man bara plockar den man tycker att är lämplig.

 

Polisen har och kommer alltid att ha en central roll i arbetet med narkotika. Jag har tidigare anklagats för att jag förväxlade min yrkesroll med min politiska roll, men jag tycker att jag har inte pratat mycket om polisen tidigare. Man har här valt att förstärka polisens resurser, framkommer det i svaret när det gäller att inrätta en ny byråchef för polisärenden och sedan har man en nyinrättad kommissarietjänst. Dessutom har vi en ny polismästare med mycket goda kunskaper i det narkotikapolitiska arbetet. På ledningsnivå finns det alltså en enorm potential vid polisen just nu, den saken är klar. Skall polisen jobba preventivt med de här frågorna? Skall polisen vara ute i skolorna? Skall det kanske vara en polis som har ansvar för varje skola på Åland t.ex.? Det kan vara ett förslag som kanske liberalerna framför senare osv. Det finns mycket att göra också inom polisen och framför allt att man lär polisen diskutera med motiverade samtal, hur man får en missbrukare att söka vård. De har kontinuerligt kontakt med många av missbrukarna som har stora problem och där kanske man skall använda polisen på bästa möjliga sätt på alla områden. Läs igenom åklagardirektivet, uppmanar jag landskapsregeringen. Det finns många bra saker där fast det har kommit från Finland. Vad är man ute efter? Vad vill man få fram med det? Vi skall plocka det bästa både från Sverige och Finland och se på den biten. Det går helt enkelt ut på att sök vård så slipper du straff!  Det kan vara ett alternativ att komma framåt och komma ur det här.

 

Jag tycker att den samlade kunskapen i narkotikapolisarbetet borde man ha tagit tillvara lite tidigare också. Nu går folk i pension utan att man får lämna över och landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman pratade om ”otur” från polisens sida, men det är inte otur om någon går i pension utan det har man god framförhållning till.

 

Tull och polis kan som sagt inte stoppa narkotika, men de är ett viktigt komplement - för att det inte skall råda några oklarheter där. Om inte tull och polis går ut och ger tydliga signaler att vi inte tolererar att någon använder narkotika här på Åland är vi hopplöst förlorade; de måste finnas här, det finns ingen möjlighet utan dem, men det räcker inte bara med tull och polis.

 

Om den fråga dyker upp som fanns i budgeten så var det ett halvdaghem, vilket jag tycker att är bra. En vitbok mot narkotika fanns med där. Det tycker jag också att är bra.

 

Det finns väldigt många viktiga och bra frågor som har lyfts fram i olika sammanhang, men för den skull tycker jag att det är skäl att ifrågasätta landskapsregeringens handlingsprogram.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag har inte deltagit i gruppen som har tagit fram handlingsprogrammet. Däremot är mamma till Rensa Åland-projektet och det kommer jag att återkomma till senare. Jag vill på något sätt lyfta att ett handlingsprogram som sträcker sig över så många som det här gör är ett övergripande program. Det är självklart att man kontinuerligt har en återkoppling och utvärderar det arbete man gör. Också när man utarbetar ett långsiktigt alkohol- och narkotikapolitiskt program tillsätter man en grupp, det är en ganska trög process, men det är bra engagera flera personer att vara med i ett arbete; under den tiden hinner dock andra grupper och landskapsregeringen framför allt jobba med många konkreta mindre projekt på vägen. Man kan diskutera om vårt initiativ att överta behörighet eller inte skall vara med, det är en smaksak. För vår del handlar det om kommunikation med riket. Vi tycker kanske att det är bra att man har berett vägen en del innan man säger från åländsk sida att det skall tas över, att de också är delaktiga. Självstyrelselagen är någonting vi skriver från båda håll. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vill upplysa ledamoten Britt Lundberg om att det bestämdes att det här handlingsprogrammet skulle tas fram i januari. Gruppen tillsattes i april. Deadline var augusti och handlingsprogrammet kommer först i januari, vi debatterar det nu. Jag tycker att man har varit väldigt långsam när det gällt att komma framåt med detta. Jag tycker att man inte prioriterar den här frågan fast man säger att den är högprioriterad. Det är det som skapade en viss irritation från min sida i det här sammanhanget. Man säger att det är så viktigt att ha kontinuitet i den här frågan, att man skall utvärdera gamla handlingsprogrammet. Men varför kastar man in ett Rensa Åland-projekt på sidan om i stället för att man då redan skulle ha lagt in Rensa Åland-projektet och alla goda idéer och initiativ som fanns med i det i ett handlingsprogram. Då hade man haft en kontinuitet och då hade man s.a.s. haft en bättre inblick i vad som håller på. Jag tycker att Rensa Åland var ett väldigt populistiskt utspel. Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det är möjligt att Rensa Åland-projektet har tagit tid från arbetet med handlingsprogrammet. Det kan jag inte svara på eftersom jag inte på det sättet har ansvar över framtagandet av handlingsprogrammet. Men i vilket fall som helst så är jag stolt över att vi har jobba mera med konkreta åtgärder i så fall än att formulera i skrift. Det finns säkert flera orsaker till varför handlingsprogrammet har blivit försenat. Jag tror också att det är ganska viktigt att vi har en viss ödmjukhet mot personalen som vi har som ändå skall bereda detta och som inte kan prioritera allting på samma gång. Det finns väldigt många områden som är inom samma ansvarsområde. Det är klart att vi säkert skulle kunna säga också att anställ flera, anställ flera! Det kan vi möjligen göra, men samtidigt finns det en gräns också för framför allt hur mycket pengar man kan lägga på administrativa sidan. Redan när det gällde Rensa Åland-projektet var det många som kanske hellre skulle ha velat ha en operativ person än en verksamhetsledare. Jag tycker också att det är lovvärt, och jag har stor ödmjukhet över ltl Åke Mattssons kunskap. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Om det med Rensa Åland-projektet tog tid eller inte ifrån det andra arbetet vill jag låta vara osagt, men det jag vänder mig mot och som mycket av mitt tidigare anförande gick ut på var utvärdering av programmen. Det personalen gör så gör de bra, men alla vill ha svar på: gör vi rätt saker? Använder vi resurserna rätt? Har vi fokus på rätt område? Det borde utvärderas, det borde vi ta reda på. Där kommer handlingsprogrammet. Man hade ett helt år på sig som man höll på med Rensa Åland-projektet att göra utvärderingen och få till stånd detta. Handlingsprogrammet slutade 2005; vi var utan handlingsprogram 2006 och man fick det inte klart ens till budgeten att vi kunde diskutera det i samband med den. Då hade debatten här kanske blivit mindre infekterad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson frågar varför vi inte i ett politiskt program har arbetsmetoder för hur missbrukarvården skall jobba. Då måste jag ställa frågan till ltl Åke Mattsson: Skall en arbetsmetod som det operativa gör finnas med i ett alkohol- och narkotikapolitiskt program som sträcker sig fram till 2011? Jag hoppas att det skall kunna utvecklas saker och behandlingsmetoder under tiden. Det är som jag sade senast, bästa ltl Åke Mattsson, det är inte in i det operativa arbetet vi skall gå så mycket utan vi skall försöka ge riktlinjer och resurser. Det har vi försökt göra trots all kritik vi har fått.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Hade ltl Göte Winé lyssnat lite närmare på vad jag sade, så var det att jag tycker att linjedragningen i handlingsprogrammet är konstig och överhuvudtaget fladdrar det hit och dit. På vissa ställen går man in i detaljer. Jag tycker att det inte är så viktigt att veta vad tullens analyssystem heter, som man t.ex. nämner i handlingsprogrammet och vad de skall göra där. Tar man med en sådan sak på den nivån där och man skall ha en linje, så kanske man skall ta med på andra områden också vad man frågar efter på olika sätt och hur man jobbar. Jag sade inte att det här skall vara med och att det behöver vara med. Jag sade att man håller en någorlunda vettig linje genom programmet, att man inte bara klistrar in lite från Rensa Åland-projektet, så tycker man att det här ser bra ut och så kastar man in det ordagrant. Det är det som gör ett ganska hafsigt och dåligt intryck. Jag hade mycket högre förväntningar på det.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Efter vad jag hör av ltl Åke Mattsson är det nog mera att ledamoten stör sig på Rensa Åland-projektet och därigenom tar in det i var och varannan mening. Det är synd för vi skulle ha kunnat ha en mer saklig diskussion. Jag frågade i onsdags men fick inget svar, så kanske jag kan få det nu: När liberalerna satt i regeringen var ltl Åke Mattsson med då konstruktivt? Ltl Åke Mattsson kritiserar mig lite här och där, men snälla, ltl Åke Mattsson, vad har du själv kommit med konstruktivt? Sluta kritisera!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Om det är så att ledamoten Britt Lundberg är mamma till Rensa Åland-projektet som  hon sade, så vill jag säga att jag har inte kritiserat det. Jag tycker att det är ett bra projekt. Det är synd att det rann ut i sanden, blev en raket som sköts upp och så faller den ner någonstans på sidan om handlingsprogrammet eller vart det tog vägen, det vet jag inte, men där finns det bra idéer, där finns det bra tankar. Vad hände med det? Varför slösar man så mycket energi där i stället för att hålla en kontinuitet och en linje på rätt område? När det gäller arbetet mot narkotika, bästa ltl Göte Winé, så jobbar vi tillsammans i grupper. Jag kritiserar ltl Göte Winé för att man är ensam, man tar inte in andra, man tar inte in folk utifrån för att jobba med det här utan man sköter det: jag kan bäst själv, jag behöver inte lyssnar på någon annan! Det är där som jag ifrågasätter ltl Göte Winé. Om han skall ha reda på vad jag har gjort personligen, så jag jobbar i grupp, jag jobbar i team och jag jobbar tillsammans med andra, jag behöver inte lyfta fram mig själv på det sättet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson diskuterar ett angeläget problem. Själv har jag erfarenhet av den svenska narkomanvården från sjuttiotalet. Om jag känner igen debatten som är i dag så känns det som om vi förde den också på sjuttiotalet. Ingenting har egentligen förändrats i grund och botten. Vi diskuterar samma frågor. När det gäller tvångsvården i Sverige var jag med och jobbade i den och vad jag har förstått så berömmer FN den svenska narkotikapolitiken, drog- och brottsbekämpningen i FN, UNODC. Man säger att det endast är en tredjedel av genomsnittet i Europa när det gäller narkotikabruket. Narkotikabekämpningen får tre gånger däremot i Sverige. Det här är naturligtvis något som vi borde ta efter, om man har Sverige som ett föredöme i FN:s brottsbekämpningsenhet.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Lyssnar man på vad jag säger så är jag helt inne på den linjen. Jag tycker att tvångsvård är bra. Det är ingen diskussion om den saken. Men det är inte en nyckel som löser alla problem. När man pratar med svenskar som arbetar med tvångsvården säger de att den är bra på det sättet att den kan tvinga folk att söka vård frivilligt när alternativet finns. Där har vi största nyckeln och största framgången med tvångsvård. Vi skall naturligtvis ha tvångsvård. Men vi skall också titta till Finland och använda de positiva sakerna där. Det finns många olika former. Man skall använda alla tillbudsstående medel. Man pratar mycket om tvångsvård nu och det är ett effektivt sätt; för den här regeringens tillkortakommande kan man lyfta fram att det är på grund av att vi inte har tvångsvård som det inte går att göra någonting, det är därför vi har ett problem här på Åland. Jag säger att det finns otroligt mycket att göra. Jag har förslag på kanske 50 olika punkter som vi kan jobba utom tvångsvården och det är dem vi skall fokusera på, vi skall inte stånga huvudet i väggen på en sak som vi inte kommer framåt med under de närmaste åren. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

På sjuttiotalet hade vi en debatt i Sverige om tvångsvård eller icke-tvångsvård. Den var initierad av polisläkaren och narkotikaforskaren Nils Bejerot. Han hävdade i sitt debattinlägg att oavsett om man använder alla samhällets vårdresurser på narkotikamissbrukargruppen så kommer man att misslyckas. Man kommer inte åt alla utan det krävs något till och då pratar man om stora attitydförändringar i samhället när det gäller alkohol, droger överhuvudtaget, ett långsiktigt arbete. Jag är böjd att hålla med att vi kommer inte åt alla, vi kan inte lova samhället att vi kommer att utrota narkotikan så lättvindigt. Det är ett komplicerat problem.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är nog väldigt överens om att målsättningen om ett narkotikafritt Åland kommer vi inte att uppnå på fyra år, men vi skall ha den visionen kvar. Det som jag ifrågasätter väldigt mycket är rökningen. Det finns tydligen inte med i handlingsprogrammet. Det kastade någon från regeringen in i sista ögonblicket och därför var det antagligen bordlagt ett tag. När det gäller rökningen finns det en dubbelmoral, att varför kan vi inte på Åland förbjuda innehav av tobak för personer under 18 år. Som det är i dag har vi sådana som sitter på parkbänken som langar cigarretter helt öppet åt minderåriga skolelever. Jag har själv varit med om sådana som det har slutat med att de har överlåtit narkotika till skolungdomarna. Det har gjorts en polisutredning om det och personen i fråga är dömd för det. Lagstiftningen med tobak innebär att vi får missbrukare i stället.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Under diskussionen har ltl Jan-Erik Mattsson, understödd av ltl Åke Mattsson, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 19 mars. Meddelandet och spörsmålssvaret  har varit bordlagt en gång och kan bordläggas ytterligare en gång om lagtinget så beslutar. Kan förslaget om bordläggning omfattas av lagtinget? Ärendet bordläggs till plenum den 19 mars. På talarlistan finns ännu ltl Göte Winé, ltl Danne Sundman, ledamoten Britt Lundberg, ltl Fredrik Karlström, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Jag tänker börja vid slutet av det föregående anförandet där ltl Åke Mattsson säger att Rensa Åland är ett populistiskt utspel. Det är någonting jag definitivt vill ta avstånd från. Rensa Åland kom till för att vi ville att någonting måste börja hända och det snabbt.  Det tillsattes en arbetsgrupp i november 2005 som på fyra veckor skulle ha en behovsinventering klar. I gruppen fanns det personer från polisen, Grelsby, akuten vid centralsjukhuset, skolpersonal, sådana som jobbar i den operativa ledningen och skolhälsovården. Det fanns personer från missbrukarvården, de som jobbar på fältet och den operativa ledningen, från socialkansliet i Mariehamn, tullen, ungdomsbyrån i Mariehamn och fältarna. Där fick vi ge förslag till åtgärder och önskemål om som vad skulle göras och framför allt politiska åtgärder för att vi skall göra det bättre. En sak var telefonnumret, som ganska snabbt kom fram, det måste finnas ett telefonnummer till vilket man kan ringa dygnet runt. Vi gav OK för det i februari 2006, sedan tog det lite tid för den operativa gruppen att få det till stånd, men om jag minns rätt var det i maj 2006 som det var igång. Vi skulle också få in Mini-Maria i ÅHS-byggnationen, vilket är med.

 

Om jag går tillbaka till ltl Åke Mattssons anförande så säger ltl Åke Mattsson att sluta överväga, verkställ! Det är igång och det nämnde jag i mitt anförande i onsdags. Psykiatrin har meddelat att de har satt igång att ändra i verksamheten på det sättet, så det är gjort. Där blir fler antalet platser med mer personal. De ville också ha en till läkarresurs för missbrukarvården. Vi har sagt att resursen finns, hitta personen. Var eviga gång vi har möte säger de, att vi får ingen person, vi hittar person, men de tackar nej till att komma. Psykologtjänsten i missbrukarvården kommer nu att lösas. Det var också ett av önskemålen. Det kommer att anställas en psykolog till primärvården inom ÅHS fr.o.m. 1 april och den personen kommer att jobba hos missbrukarvården ett antal timmar i veckan. Därtill har landskapet lovat hjälpa till med rekryteringen av en sjuksköterska åt missbrukarvården; när Mariehamns stad utannonserade en deltidstjänst var det ingen som sökte, så vi sade att får ni en person kan den också komma och vara med och utveckla Mini-Maria, hur den skall se ut i framtiden.

 

Fru talman!

Det kom även kritik att Rensa Åland skapar förvirring, om jag förstod ltl Åke Mattsson rätt. Det kan hända att jag missförstod, men jag anser att det är ltl Åke Mattsson som skapar förvirringen genom att hela tiden springa och säga att det har tagit slut. Rensa Ålands arbete fortsätter. Vi skulle sätta igång. Det finns inte mycket där som vi har avslutat utan gruppen fortsätter, vi träffar personer som arbetar och kollar upp vad är det som kan finnas, vad kan vi göra. Ltl Åke Mattsson säger hela tiden att Rensa Åland skall vara inne i handlingsprogrammet. Det här var en akut grej som kom som vi ärligt talat nästan stressade på dem som jobbade att vi måste få till stånd det här. Därför har det ett eget liv, men det är väl bättre att vi satsar mer konstruktivt än att man bara tänker, ja, men vi sätter in det i handlingsprogrammet! Var glad över att det lever!

Det har också kommit ett klämförslag av ltl Mats Perämaa, där det står att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i tilläggsbudget ger förslag på åtgärder samt anvisar medel för att motverka den akuta drogsituationen i landskapet och särskilt fokusera på en grupp personer som är i omedelbart behov av hjälpåtgärder. Vem är det som har fått nej? Finns det önskemål så gör vi allt för att uppnå önskemålen. När vi gruppen Rensa Åland fick behovsinventeringen så fanns det tjänster som vi ville ge till dem, men de sade att vi kan inte ta emot dem för vi har inte tillräckligt med klienter. Igen kommer vi till att det är själva verktygen att få bort dem som saknas.

 

Fru talman! I ett replikskifte mellan mig och ltl Åke Mattsson i onsdags frågade jag honom vad det är för fel i vårt handlingsprogram och då fick jag svaret att vi inte stödde motionen Vågen-projektet. Jag har egentligen ingenting emot det, men var det inte lite väl många olika saker i en motion. Trodde ltl Åke Mattsson att det där kommer man att få igenom alltihop? Jag tror att egentligen – ursäkta uttrycket – ett populistiskt utspel av ltl Åke Mattsson, för det här kommer ändå. Skulle ltl Åke Mattsson ha diskuterat missbrukarvården före och det därigenom skulle ha varit förankrat så tror jag att det hade varit betydligt bättre, men jag tycker inte att vi politiker skall börja bestämma att det här måste ni börja jobba med nu. Ett initiativ måste komma från den som jobbar med det. Är det så är det lättare att få igenom och då tror jag inte att det är så många som skulle ha varit emot ”lotsprojektet”, för egentligen tror jag att det är en bra grej som man kan gå vidare med. Men man måste få det förankrat med de som jobbar med det, att de vill ha det och inte känner sig påprackade. Tycker de så tror jag inte att det är många som säger nej till det.

 

Till sist, fru talman, blev det en diskussionen i onsdags om att man dragit in PAF-pengar till Föreningen fri från narkotika. Det sades t.o.m. att man har dragit in pengar för att man har varit obekväm mot landskapsregeringen. Då har jag följande fundering: vem har dragit in pengar från Föreningen fri från narkotika? Kanske det är så att föreningen inte har fått den summa den har ansökt om? Jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha dragit in PAF-pengar för att man har varit obekväm. Har föreningen varit i kontakt med landskapsregeringen om och haft en diskussion om man inte har fått tillräckligt mycket? För fem-sex år sedan satte jag och skissade upp arbetsplaner hur en genast fri från narkotika skulle jobba och jag värnade verkligen om det. Men det viktiga är att man vet hur man jobbar och att man jobbar tillsammans. Det här tror jag inte är någonting som någon vill få bort – som man kunde läsa lite mellan raderna senast. Alla tycker nog att det är ett behjärtansvärt projekt som skall fortsätta och vara så bra och så effektivt som möjligt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Det var många frågor som dök upp. En som jag skall svara på omgående är att jag har pratat med de flesta som jobbar eller har jobbat i missbrukvården. Jag fick en ganska god respons. Men som man bär sig åt här och som man slår tillbaka mot mig och som man i massmedia slår tillbaka mot föräldrar som ifrågasätter regeringen, så kanske man inte vill framträda med namn och kanske inte ens vågar säga att man har pratat med mig. Men jag har diskuterat och man tyckte att det var väldigt bra synpunkter jag kom med. Jag vet inte varifrån ltl Winé har fått sin uppfattning. Fri från narkotika har en öppen konflikt med missbrukarvården. Det kan vara intressant att veta vad landskapsregeringen har gjort, som egentligen finansierar de båda verksamheterna, och det som är förödande för den mest utsatta gruppen i samhället just nu, vad gör man s.a.s. för att lugna ner det här och komma tillrätta med dem? Har man försökt få igång en dialog överhuvudtaget eller sitter man helt passiv och bara tittar på? TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Göte Wine, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Åke Mattsson lever lite i sin drömframtid just nu för såvitt jag vet betalar inte landskapsregeringen någon missbrukarvård utan det är kommunerna och skattebetalarna i staden, eftersom det här är stadens angelägenhet. Ärendet blev bordlagt och det är synd att inte ledamoten Harriet Lindeman kan vara här och svara på frågorna hur man har agerat i landskapsregeringen. Jag som enskild politiker kan inte göra så mycket. Jag vill göra ett litet förtydligande, ltl Åke Mattsson, ”slår tillbaka”! Jag har pratat med missbrukarvården och vi har en bra dialog. Jag tror inte de är rädda för landskapsregeringen, men ursäkta, ltl Åke Mattsson, vad slår tillbaka mot dig? Kan du förtydliga!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Jag tänker närmast på kritiken senast vi debatterade frågan; då gick man mera till min person och mitt sätt att debattera i stället för att möta mig i sakfrågor, på det sättet slår man tillbaka ganska kraftigt.

 

Jag framhåller att Rensa Åland är bra. Det borde ha stått i handlingsprogrammet att vi kommer att gå framåt med Rensa Åland med full kraft; då hade jag varit nöjd och då hade jag inte öppnat munnen angående det. Det fanns andra alternativ i de inlämnade finansmotionerna. Palmqvist-projektet var en helt skild motion som man kunde ha erkänt och tagit upp om man hade varit intresserad av att köra en sådan sak. Vill man samarbeta finns det ganska stora möjligheter till det. Föräldraföreningen tror jag alla lagtingsledamöter kan ta kontakt med och diskutera. TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Göte Wine, replik:

Fru talman!

Jag har haft ganska mycket dialoger med föreningen Fri från narkotika, inte på den senaste tiden, men jag har haft ganska mycket kontakt när de starta upp verksamheten. Där behöver inte ltl Åke Mattsson sitta och skaka på huvudet. Jag tittade på våra repliker senast i det stenografiska protokollet. Det jag diskuterade i person om ltl Åke Mattsson var att jag sade att ltl Åke Mattsson jobbar duktigt och lägger ner mycket tid på de här frågorna. Jag har inte gått in på någon personsak eller hurudan debatteknik ltl Åke Mattsson har – håll dig alltså gärna till sak!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Inom politiken finns det små och stora frågor, små och stora problem. Det här hör onekligen till kategorin stora övergripande problem i klass med fred i världen, klimatförändringar, den åldrande befolkningen. Drogproblematiken är ett stort problem. Det berör många ålänningar. När man pratar med missbrukare och frågar hur många är ni, hur många tror du att missbrukar, så säger de flesta närmare tusen. Det är inte enstaka, det är inte tiotals, utan det är hundratals, särskilt om man räknar in dem som någon gång röker på helgen osv. Det finns förstås en grå skala däremellan och så finns det de som är svårt fast i sitt missbruk som är djupt, djupt nere i träsket.

 

Varje missbrukare har ”en hoper” – för att använda ett åländskt uttryck – av anhöriga, vänner och närstående som mer eller mindre direkt eller indirekt i flera led drabbas av missbruket. Det här kanske berör, låt oss säga, någonstans kring en fjärdedel av Ålands befolkning som har den här problematiken i sin vardag. Det är alltså inget litet bekymmer utan det är någonting väldigt stort som många funderar på. Jag är själv en av dessa; jag har en närstående som har drogproblem och det är inget avundsvärt, det är ingenting jag önskar ens min värsta fiende om jag hade någon sådan. Jag har som många faktiskt intill denna stund delvis förnekat detta. Därför är det ganska bra att säga att det är så här och det har också efterlysts av sådana som har kommenterat min blogg bl.a., att man borde säga det om man är politiker, varför skall man hålla det hemligt?

 

Detta problem är någonting som vi kommer att få leva med. Jag tror att det är fullkomligt orealistiskt att uppnå ett drogfritt Åland, tyvärr. Man kan dock ändå ha visionen och jobba mot det hållet, jag håller med dem som har sagt det, men att vi kommer dit är nog väldigt svårt. Det är ungefär som att kräva av sjukvården att ingen ålänning någonsin mer får bli förkyld! Det är helt omöjligt. Det är ett problem som vi måste förhålla oss till som vi måste ta på allvar och som vi måste göra det bästa av.

 

Vad kan man då mera säga än det som har sagts här tidigare? Jag skulle vilja ta det i kronologisk ordning att det börjar med att ett barn föds och att barnet sedan blir missbrukare eller inte-missbrukare. Vad är viktigt för småbarn? Det finns några saker som är viktiga: att vi har det småskaliga samhället kvar, att vi värnar det småskaliga samhället, att barnen blir sedda, att alla barn blir sedda, att vi har ett småskaligt samhälle när det gäller barnomsorg och skola, att vi har föräldrar som har tid för sina barn. I dag ställs det stora krav på småbarnsföräldrar, både mor och far skall jobba, det skall vara jämställdhet, båda skall göra karriär osv. Barnen sätts på dagis, ibland från det som heter spädbarnsålder t.o.m., väldigt fel enligt mitt sätt att se, men man har inget val. Man skall jobba, göra karriär, prylar och välfärd är mycket viktigare än vad som egentligen borde vara viktigast, nämligen familjen. Där borde vi föra en politik som återbördar tid till föräldrarna. Vi borde t.ex. införa barnomsorgspeng, att föräldrarna har mer tid med sina barn. Det där tror jag att vi kommer att komma underfund med ganska snart, att den väg vi har slagit in på visst har fördelar, visst är det bra för kvinnor att få göra karriär osv. – det är ofta kvinnan det handlar om – men det är en generation som kommer som förlorar på det här. Umgänget mellan generationerna har också minskat; det kan verka idylliskt, men förr var det ofta så att man byggde hus nära föräldrarna, föräldrarna tog hand om ens barn och barnen tog hand om föräldrarna. Generationerna tog hand om varandra och umgicks mycket mera. Det blir mindre och mindre så och mer och mer lassas över på samhället. Vi betalar mer och mer skatt och mer och mer välfärd får vi, men är det egentligen välfärd?

 

När sedan barnet växer upp och blir en, vad vi kallar ungdom, tror jag – det har sagts här tidigare också – att meningsfull fritid är väldigt viktigt. Man måste framför allt få möjlighet att etappvis få frihet under ansvar. Här har nog samhället utvecklats i motsatt riktning. När jag växte upp – för 15 år sedan var jag tonåring – hade vi mycket större möjligheter att få frihet under ansvar. Sedan har allt blivit förbjudet och låst och kommunaliserat. Detta kringskärs hela tiden för ungdomar. Ta bara vårfågeljakten, alla ungdomar som intresserade av den, nu är det slut med det! Gör någonting annat i stället för att få ert lystmäte tillfredsställt, för att få era kickar! När ungdomarna kör på isen så moraliserar vi – det skall vi också snart förbjudas! Vad gör de här ungdomarna i stället för att få sina kickar osv.? Ju mer sådant här man tar bort desto fler drogmissbrukare får vi, lite förenklat.

 

Man tar bort idealismen, det finns inga idealister längre, allt skall göras av samhället. Den utvecklingen kvävs och kommunaliseras, det offentliga tar över. Är detta en bra utveckling? Det kan hända att den är bra på visst sätt, men jag tror att det bidrar till att ungdomarna ser på livet på ett annat sätt, man tar inte eget ansvar på samma sätt.

 

Vidare är det jätteviktigt med attitydförändring. Det är ett slitet uttryck, men det är ganska kraftfullt om man gör det på rätt sätt, om man ger ungdomar rätt information, inte på ett sådant sätt att de blir intresserade av droger och vill prova dem utan att man ger en trovärdig information om vad det innebär att ta droger. Inte så att de sedan får höra av polarna på rasten, att det där stämmer inte, jag har en kompis jag som har tagit droger, det stämmer inte alls, det måste vara fakta man ger dem som stämmer. Jag tror också på attitydförändring på det viset att vi från samhällets sida i preventivt syfte måste ha hårdare straff för innehav och framför allt för langning. Det är nästan så att man uppskatta – i dag är det mycket hårdare straff om du kör med en trimmad moped än om du går omkring med hasch på fickan. Skall det vara så med tanke på vilken skada man kan åsamkas om man börjar med sådana droger och sedan går vidare? För langare som finansierar sitt missbruk med att sälja droger och nyrekrytera andra missbrukare är det alltför lindriga straff. För det första kan vi tänka på vilken ekonomisk verksamhet det är, om man göra andra brott som har liknande ekonomisk bärvidd får man mycket hårdare straff osv.

 

För att motverka att ungdomar börjar missbruka skall vi ha hårdare nypor när det gäller straff.

 

Efter ungdomstiden har jag sedan lämnat ett tomrum på mitt papper. Förhoppningsvis växer ungdomen upp, blir vuxen, får egna barn, får till slut barnbarn osv., och det går bra. Men om det går snett, ungdomen blir en missbrukare, vad skall vi då göra? Jag brukar beskriva det som drogträsket, för om ni någonsin har vandrat vid stranden av ett riktigt träsket, där ju närmare träsket man går desto sumpigare blir det, så det är en ganska bra bild av drogmissbruket, man kan gå så där att man ser träsket på håll, man kan vara i det, fast och allt däremellan. Vad skall vi då göra för att hjälpa? Då skall man för det första veta att varje enskilt fall, varje ungdom som trillar dit, utgör en stor tragedi, det är inget tvivel om det. Det berör ofta, som jag sade i början, många människor. Skall man då tycka synd om missbrukarna? Egentligen inte för de har någon gång i början gjort ett aktivt val att börja ta droger, men det valet kanske de har gjort under socialt tryck, kompisarna har sagt, att rök, rök, nu för tusan, prova det här! De var kanske redan påverkade av alkohol osv. Man skall inte tycka synd om dem ändå, men trots det måste vi ändå hjälpa, vi måste vara medmänniskor för man har hamnat i en sådan här situation, man är i drogdjävulens klor och man måste få en andra chans. Vad skall vi då göra? Jag tycker vi skall ha en vård som fungerar. Det var en missbrukare som sade till mig att i dag är det så att ingen har hjälpts av vården; då måste det vara något fel. Om det bara kommer till missbrukare och ingen kommer ur det, då måste det vara något problem. Jag tror också på tvångsvård för vissa fall, när det har gått så långt att man inte själv längre kan tänka, när ens hjärna är kidnappad, som sades här, då måste man tas under tvång. Det gör vi med vanligt psykiskt sjuka som inte förstår sitt eget bästa, man tar dem och så håller man dem tills de är så friska att de förstår sitt eget bästa. Det är någonting som måste komma till.

 

En väldigt viktig sak är att missbrukaren själv och ens närstående – ofta föräldrar – kan inte ansvar för att komma ur träsket. Ofta är hela gänget nere i träsket, det måste vara någon som står stadigt på stranden som kan dra upp, först missbrukaren och de anhöriga och få upp dem på stranden, alltså man måste få stödpersoner, följeslagare, som oftast måste vara någon utomstående eftersom man är på väg dit som anhörig också.

 

Då kommer jag in på stöd till anhöriga. Det är otroligt viktigt och föreningen Fri från narkotika diskuterades tidigare; den föreningen tycker jag att man skall stöda. Det är ett lovvärt initiativ och jag hoppas att det inte går som man fruktar att den personen som finns nu måste sluta i juli. De anhöriga har ofta ett väldigt svårt val. Det kan handla om så drastiskt att man måste välja mellan att släppa taget om den som missbrukar för att inte själv hamna i drogträsket mer eller mindre och bli medberoende. Det här kan vara väldigt svårt för de anhöriga och därför måste de få träffas, få stöd och få prata med någon som kan stöda dem och berätta det här. Det är egentligen kanske ett större problem för dem än för själva missbrukaren, som ju har titeln missbrukare, men de har inte de anhöriga i första och andra leden. Man måste komma ihåg att komma ur ett drogmissbruk görs inte på två veckor, att du kommer på torsdag och sedan om två veckor är du frisk, ungefär som att bryter man benet i dag så kan man gå om två veckor, de spikar ihop det och sjukvården är fantastisk. Om man har trillat dit att man är i träsket och har vatten över huvudet så är det en väldigt lång process att komma tillbaka. Man brukar säga på skoj, att gå och skaffa dej ett liv! Men det handlar om det. De måste skaffa sig ett liv, de måste skaffa sig ett helt nytt socialt liv, börja om helt från början, att lära sig gå på nytt, det är sådana som har råkat ut för det, det är en ”baggis” i jämförelse, det är någonting mycket enklare.

 

Att komma ur ett drogmissbruk är till en början åtminstone och en ganska lång tid en väldig balansgång och trillar man ner faller man ganska djupt, linan är ganska högt ovanför marken. Sedan kan det hända att man måste börja klättra upp igen och gå den här balansgången. Man måste få komma tillbaka, få ett liv, få ett arbete framför allt. Det tror jag skulle vara en viktig sak, att det skulle finnas arbetsplatser dit man får komma och verkligen jobba, få komma igång och göra nytta och få bygga upp sitt självförtroende osv., allt det här som ingår i att skaffa sig ett liv. Det är ganska mycket om ni funderar efter, den yngsta här är 33 år och de flesta har hållit på i 50 år att skaffa sig ett liv och man är ännu inte klar. Tänk om ni måste göra om det här från början!

 

Det är onekligen så att sist och slutligen är missbruket samhällsfinansierat. Man får olika stöd; när man hamnar i en sådan här situation har vi stödsystem som är tänkta att ta vara på en. Pengarna går ofta till droger. Kanske man alltså kritiskt borde granska samhällsfinansieringen av missbruket, ställa större krav. Vi har lite av samma diskussion som man har haft i Sverige inför valet, att stödsystemen som man har gör att folk väljer arbetslöshet framom att arbeta, man väljer drogmissbruk för att det är så enkelt, det är en så pass enkel tillvaro rent ekonomiskt, samhället ställer upp och har inga betänkligheter på att finansiera det. I sista hand är det nämligen den finansieringen som ofta kommer till; på vägen finns det sådana missbrukare som finansierar sitt missbruk och klättrar på andra, langar osv. Det finns också sådana som har annan finansiering. Vi borde alltså fundera över våra regelsystem.

 

Vad skall då vi politiker göra? Hur som helst skall vi göra mera och/eller på ett annat sätt än i dag, eftersom problemet bara accelererar. Det är ingen här i salen av oss 30 ledamöter som inte vill stoppa det här och ändå förmår vi inte riktigt att stoppa det. Vi borde åtminstone kunna stoppa accelerationen, att vi skulle komma till en jämn nivå, men det lyckas vi inte med heller.

 

Ltl Åke Mattsson pratade om att det är flera politiker som sitter på ett s.k. narkotikamandat, och jag hör absolut inte till dem, och det är inget fel i det. Det är heller ingenting märkligt för om folk upplever någonting som ett problem så röstar man utgående från att det skall lösas, men det är kanske inte riktigt bra när de s.k. narkotikamandaten strider sinsemellan och goda idéer inte får komma fram. Där vill jag återigen ta ltl Åke Mattsson som exempel. Det kanske var hårda ord som han fällde senast, men nog förstår jag också honom när man i frustration ser att inte saker och ting händer, när man har sakkunskap och erfarenhet. Det kan jag säga helt prestigelöst att det måste vara så att ltl Åke Mattsson är den som har den längsta erfarenheten och den största kunskapen. Jag tycker att man kunde bilda ett parlamentariskt system, en parlamentarisk grupp där alla som kan får komma till och ge sin kunskap och erfarenhet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett bra anförande som ltl Danne Sundman höll, ett till bra anförande i den här debatten. Jag tror att vi samtliga har en samsyn här. Mycket av det som sades skriver jag under, men det finns en del som man tycker, tror och känner. Bl.a. frågan om straff är en sådan sak. Vi har väldigt svårt att få en trovärdighet med ett högt straff på Åland när det legaliseras i närområdena. Europa blir allt mindre och mindre och man legaliserar det här mer och mer på annat håll. Jag anser att det langningen som man skall straffa medan missbrukarna skall ges en möjlighet, att lämnar de information och redogör för sitt missbruk skall de ha möjlighet att söka kanske inte vårt i ett tidigt skede men att man får konsekvenssamtal, man måste hitta alternativa straff i stället för bötesbelopp. Man sätter inte dit en kompis om man bara tror att han får en stor böteslapp i handen. Tror han att polisen kommer att hjälpa den hjälpa den här personen till ett bättre liv kan man gärna ange honom till polisen också. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det blir så när man ute i världen, ute i Europa pratar om legalisering, så är det svårt för oss att öka straffet. Men skulle vi ha behörigheten fullt ut att vi kunde göra, så vad säger att inte vi kunde gå mot strömmen och ha hårdare straff. Samtidigt skall man givetvis kunna få åtalseftergift osv. om man kommer ur sitt missbruk och man kan förhandla om det. Jag tror också att hårdare straff inte hjälper en missbrukare som är djupt nere i drogträsket utan det hjälper kanske till en början att det är avskräckande direkt när man kommer i kontakt med det, men i dag är det så att det är nästan marknadsförande hur låga straff det är, det är en handfull dagsböter. Kör man trimmad moped får man ta lån på banken för att finansiera straffet. Det är ingen rim och reson hur långt egentligen liberaliseringen har gått här i Norden också, fast den inte borde ha gått så långt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det som ltl Danne Sundman säger stämmer, men om detta är en väg att gå framåt är svårt att säga. Jag tycker snarare att man går in för att har du överlåtit, fört in narkotika skall man trycka till hårt och då skall man ta den svenska metoden. Jag tycker att vi missar målet ganska mycket med att hänge oss åt det som vi inte kan göra någonting åt. Vad vi borde påverka är omedelbar verkställelse. För man in 100 extacytabletter till Sverige smäller det till, du sitter till straffet är avtjänat, du kommer inte ut däremellan. Här sitter du tre dagar och så får du vänta två-tre år innan du hamnar in i fängelse. Det finns otaliga exempel som vi borde jobba med här och gå vidare med. Jag ställer gärna mina tjänster till förfogande. Det har jag sagt gång på gång här. Jag har en del kunskaper och en del uppfattningar om vad man kan jobba på för att komma vidare inom den lagstiftning vi har. Vi skall naturligtvis försöka få tvångsvård. Jag måste säga det igen så att ingen skall att jag är emot det. Men vi har otroligt många olika möjligheter som vi inte tillämpar och som vi inte tillämpar fullt ut. Jobbar vi med dem kommer vi att gå framåt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Jag är helt enig med ltl Åke Mattsson om det att de som langar, de som importerar till Åland och de som är återförsäljare skall straffas hårt. I deras intresse ligger också att antalet missbrukare ökar eller åtminstone hålls på en viss nivå. Därför är det våra främsta fiender. De är mycket större ovänner än vad missbrukarna själva är, de som har ett intresse av att det här fortgår och ökar. Det är precis som ltl Åke Mattsson säger att Åland anses vara ett paradis på det här viset att om du åker fast är det helt riskfritt, att både föra in och sprida här, jämfört just med Sverige som annars är känt för att vara liberalt när det gäller straff, men där smäller det till som ltl Åke Mattsson sade och så sitter man där. Det där är någonting som vi borde ha i vår verktygsbox och kunna råda över så skulle vi åtminstone till den delen sätta upp ett högt staket runt Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är orolig för att vi sprider ett missförstånd nu när det gäller anhörigrådgivaren. Jag hör till dem som också stöder anhörigföreningen. Jag tycker att det är en viktig verksamhet som de bedriver. Jag har själv varit med och diskuterat samt jobbat med dem för att få dem att söka pengar för anhörigrådgivaren. Tanken är dock inte att det skall vara ett nio till fyra jobb. Det är inget verksamhetsledarjobb utan det handlar egentligen om en jourersättning. Problemet var att man hade telefonen på helt ideell basis och man skulle släpa på den lördag kvällar, julafton osv. Man ville ha en person som skulle vara avlönad för att ha den här telefonen och ta dessa jobbiga svåra samtal med föräldrarna samt också träffa dem och ge dem stöd och framtidstro. Vi har givit en summa för arbetet, men vi har inte sagt någonting om hur det skall läggas upp utan det är hållet föreningen som har valt det.

 

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det är möjligt att det är ett missförstånd, men det verkar vara ganska tydligt också ute på fältet att man anser att pengarna inte räcker till och vid ett visst datum tar de slut och sedan vet man inte hur man skall göra. Jag har själv blivit utmanad på min blogg att betala in pengar för att köpa en timme till av den här personen som skall komma på när tiden tar slut. Uppenbarligen skulle man behöva ta en diskussion med föreningen om detta och är det så att det behövs tilläggsresurser så få saker måste vara mer behjärtansvärda än att ge de här tilläggsresurserna.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker i alla fall att det är väldigt viktigt att man inte för fram, som jag har läst i det stenografiska protokollet, att vi härifrån landskapsregeringens sida skulle ha dragit ner på anslaget utan det är exakt likadant som det har varit ifjol. Om föreningen har valt att lägga upp arbetet mera nio till fem s.a.s. är det en annan sak.  I beredningen har det gjorts en värdering av hur mycket tid som behövs för att ta dessa samtal, och det är det som har betalats ut.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Låt oss vara konkreta. Vi hoppas då härifrån lagtinget att när debatten är slut kan man ringa till föreningen från landskapsregeringen och reda ut begreppen, så att man är överens om organiseringen så att personen inte försvinner för den personen är otroligt viktig för de anhöriga. Som jag sade i mitt anförande är det väldigt många som behöver just den här tjänsten. Det är som sagt behjärtansvärt att den kan fortgå.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman! Ltl Danne Sundman nämner att samhällspengar finansierar missbruk. På vilket sätt skulle då ett stödsystem som ltl Danne Sundman var inne på finansiera ett missbruk?

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Helt enkelt på det sättet att de pengar man får av samhället i utkomststöd, socialbidrag osv. går till köp av droger i stället för till det som de är ämnade för: att klara livhanken. Många missbrukare lever ett dubbelliv. Man får pengar dels av samhället, dels av sina föräldrar och för att få droger lägger man upp en ganska fantastisk historia och duperar sin omgivning. I botten finns ofta en samhällsfinansiering, tyvärr. Vad man sedan skall göra för att lösa det är ingen enkel sak. Man kan inte bara dra in pengarna; då får vi andra bekymmer i stället. Men man kanske borde tänka i de här banorna, t.ex. att kräva av dem som lyfter stöden att de drogtestas och är det så att de är drogmissbrukare måste de få ta emot vård i någon omfattning för att få stöd t.ex.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Nej, ltl Danne Sundman! Ltl Danne Sundman pratar om att klara livhanken; de som lyfter utkomststöd försöker nog klara det ändå med sina 320 euro som skall räcka till mat och allting annat. Jag kan också meddela ltl Danne Sundman att de flesta av kommunerna i dag har en betalningsförbindelse att det är till matvaror. Det där stämmer inte och det är inte mycket av den där 320 euron som det skulle räcka till. Det måste tyvärr vara andra sätt. Det är lite fegt, fel, rentav dåligt att börja skylla det här på dem som lyfter utkomststöd. Det är verkligen ett desperat sätt att på något sätt försöka förfula det hela med att lyfta utkomststöd. Utkomststödet är till för att de skall någorlunda klara sig och det är redan nu för lågt, så utkomststödet är jätteviktigt men det finansierar nog inget missbruk, så ltl Danne Sundman behöver nog inte lägga några pengar på att undersöka någonting!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det är värst vad det här är känsligt! Så fort man nämner samhällsstöd av olika slag, det är inte bara utkomststöd, det är socialbidrag, det är bostadsbidrag osv. När jag pratar med missbrukare så säger de det: ”ja, men, det är inget problem att finansiera ett missbruk, man får ju pengar från samhället, man går till sos,” säger de! Det är alltså de som inte har någon annan finansiering för sitt missbruk. Man måste kritiskt kunna granska pengarna. Jag är inte emot att sådana som har det dåligt ställt får stöd av samhället, men jag menar att systemen används på fel sätt, precis den debatt vi har haft i Sverige, där sossarna förnekar i sten att det är så och borgarna säger att det är så när det gäller arbetslöshetsunderstöden. Det visar sig nu att de kommer att få rätt! Det är samma sak här, när man får uppgifterna av missbrukarna själva, inte lyfter jag utkomststöd, så inte vet jag hur det är, det är antagligen ingen rolig tillvaro att leva på 320 euro, men jag får uppgifterna av missbrukarna själva.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag är glad att det är flera som instämmer i att det viktigaste är att vi är konstruktiva och jobbar tillsammans och inte hackar så mycket på varandra utan faktiskt försöker ta frågan som någonting mycket, mycket viktigare, att alltså föra den framåt för att nå lösningar. Det finns många olika sätt att arbeta på, det måste vi komma ihåg.

 

Jag tänkte börja med ltl Åke Mattsson. Jag kan också förstå din frustration, men jag tycker också att man måste tänka på att det finns flera än ett sätt att lösa saker och ting på. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg.  Ltl Åke Mattsson bad själv auditoriet att läsa sitt anförande på nytt från förra veckan och jag har gjort det. Bl.a. då kallade ltl Åke Mattsson projektet ”Rensa Åland” ett spektakel. I dag är det ganska bra! Det svänger lite, beroende på humör, tror jag. Jag har stor ödmjukhet och respekt för dina kunskaper, Åke Mattsson, men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att i positionen som lagtingsledamot och med tanke på det arbete som ltl Åke Mattsson tidigare har haft så har ltl Åke Mattsson också en väldigt viktig roll i det här arbetet. Och om man då sjunger med i kören att vi har väldigt dålig vård på Åland, vi har en väldigt dålig narkotikapolitik, du blir rädd när du ser vårt handlingsprogram osv. Vilken signal ger man då till missbrukarna t.ex.? Hjälper man dem eller kanske man t.o.m. stjälper? Det tycker jag är någonting som vi skall fundera vidare på. Nu tänker jag inte gå mera bakåt utan framåt!

 

När det gäller Rensa Åland har vi arbetat med en konkret insats, precis som ltl Göte Winé sade, som vi ville tydliggöra: det är året skall alla som jobbar med detta lägga speciell fokus på missbrukarfrågorna; även om polisen har massor med andra uppgifter som de också skall göra så skall det vara speciell fokus i år på missbrukarfrågorna. Detta har gällt allíhopa. Därför gjordes det också en rapport, precis som ltl Göte Winé sade, och den rapporten mynnade ut i önskemål, konkreta åtgärder, behov osv. Alla dessa åtgärder har gåtts igenom, följts upp och genomförts nästan till 100 procent, förutom psykolog- och liknande tjänster som vi helt enkelt haft problem att få folk till. Men det är ingen som på något sätt inte har levt upp till att göra det här.

 

Ltl Åke Mattsson sade i dag, ja, men skapa ett tillfälligt Mini-Maria då! Ltl Åke Mattsson skulle veta att vi verkligen har försökt! Men sedan är frågan: Var går vår gräns för vad vi kan göra? Vi anser att vi under tiden till det att vi har en tillnyktringsenhet vid etapp III vid ÅHS behövs det en tillfällig enhet. Vi har inte lyckats placera den någonstans för den skall tas emot av någon också och vi har då funderat på alla alternativ från det att ha en särskild lägenhet för tillnyktring som skulle vara bemannad, men det har visat sig att det inte många personer det rör sig om, så i kvantitet känns det inte som särskilt väl använda resurser.  Det skulle betyda skall vi ha med jour och följa facklig regler osv. behöver vi åtta anställda; då är frågan om de som skall på tillnyktring som inte passar in hos polisen, som inte skall på Grelsby och som inte skall vara på akuten, att det är endast den gruppen. Det är ett nog så stort bekymmer att de inte har någonstans att ta vägen, så därför har vi tyckt att de behöver komma någonstans, men frågan är om det rimligt att anställa åtta personer för att ta hand om missbrukarna som kanske dyker upp två dygn varannan månad eller liknande, det vet man inte, det kan bli en riktig rusch också. Därför har vi velat få in verksamheten någonstans där det redan finns bemanning, men det har varit absolut stört omöjligt och någonstans går gränsen också för var vi politiker kan gå in i organisationer som både har styrelse och liknande ovanför sig och säga att det här skall ordnas på ett eller annat sätt. Jag vet inte, men har ltl Åke Mattsson en lösning på detta är jag öppen och tar gärna emot förslag på hur vi skulle kunna göra det. Men i styrgruppen där ltl Göte Winé, jag och landshövding Peter Lindbäck samt ansvariga Harriet Lindeman sitter har vi inte klarat av att göra detta. Det är det vi tycker att är ett misslyckande och som vi fortfarande inte skulle vilja ge upp, men till dags dato har vi ingen lösning på det.

 

En annan sak som vi har fått klart för oss är just det att resurser anser man att finns, men däremot kan det behövas mera samordning och det har vi diskuterat många gånger här också - det såg jag att finns med i tiopunktsprogrammet från liberalerna – att det skulle behövas ett gemensamt tak för alltihopa. Dit är också vägen lång, men därför har vi bestämt att vi skall göra en insats där alla som arbetar med ungdom och narkotika, åtminstone en representant för varje grupp kommer att tas in på en ”insats” om ungefär 20 timmar, där man först under en åtta timmars dag kommer att dels diskutera över gränserna vad det finns för bekymmer osv., sedan kommer man att få tre fiktiva men ändå rätt verkliga fall som man skall jobba med och fundera på, att i stället för att till vissa delar vara solitärer: hur kan vi samarbeta i högre grad, hur kan vi täcka upp för varandra. Hur kan vi med det småskaliga samhället, där vi kanske har begränsade resurser, hjälpa till där det finns svackor inom vissa av myndigheterna osv.? Hur kan vi komma närmare varandra? Hur kan vi samarbeta bättre? Hur kan vi effektivisera? På Åland borde detta vara möjligt eftersom det ändå känns så begränsat och litet, vi känner varandra nästan allihop, vi borde kunna plocka upp lilla Stina som mitt i allt börjar bli upplockad av 25-30-åriga killar efter skolan. Det borde finnas någon som skulle reagera direkt och få bort henne från det sällskapet om det är så att det inte är ett bra sällskap. Vi borde kunna hjälpa Kalle när han kommer hemifrån från fängelse osv. att hålla honom motiverad  och intresserad med fokus på ett liv bort från kriminalitet, bort från droger. Vi borde kunna det, men vi måste tillsammans försöka hitta modellen. 

 

Viktigt i den här debatten är att också fundera på: vilken är vår roll? När man ser vem gör vad, hur gör man det här, hur får man det här att fungera, så kommer man överens om att så här skall vi ha det och sedan kommer det uppföljningar på två eller tre halvdagar efter det. Hur har det gått? Ja, det fungerade inte alls, låt oss säga inom socialväsendet eller liknande. Då måste man fundera igen, att hur kan vi förbättra stärkandet av de här kedjorna, hur skall vi hjälpas åt för att få det här att bli bättre? Så har man uppföljning igen och sedan ytterligare en uppföljning. Sedan kan det hända att man har årliga uppföljningar osv. Det här tror jag är en bra modell och det här är ett sätt som vi jobbar med. På något sätt tycker jag att man skulle vara lite försiktig när man går ut och säger att ingenting görs eller allt är så dåligt, ändå tar man lite tillbaka och säger att visserligen finns det vissa saker som är bra. Jag tror att energin går lite; i stället tror jag att vi skulle kunna hjälpas åt att försöka göra saker ännu bättre. Jag förstår också rollen att bedriva oppositionspolitik, som jag också såg att tog ett ganska stort utrymme i det stenografiska protokollet,  att det är klart att det är oppositionens uppgift att bedriva oppositionspolitik och man skall granska det som står i ett handlingsprogram. Det är också alldeles precis rätt. Men samtidigt tycker jag att man också kan fundera lite på att lägger man energin på rätt saker? Och det kanske man tycker att man gör, förutom att man förstås kommer med förbättringsförslag, och det är bra, men jag kommer att ge exempel på hur man skulle kunna lägga energin lite bättre och kanske också hjälpa till att göra det lite mer uppbyggligt än att bara klanka ner och säga att allt är uruselt och att allt är ett spektakel. Det tror jag inte hjälper någon om man funderar på: vem vill jag hjälpa sist och slutligen, vad är mitt mål med det här?

 

Jag tänkte komma med några exempel som man kunde göra om man genuint vill arbeta med den här frågan. Jag har förstått att ltl Åke Mattsson är besviken över att han inte har deltagit i framtagandet av det alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Jag uppfattade det så när jag läste det stenografiska protokollet. Må vara så eller icke, men det viktiga är att här är det ett meddelandeinstitut som vi har och regeringen skall presentera sin alkohol- och narkotikapolitiska och oppositionen skall kritisera. Det är helt i sin ordning. Men sedan finns det så mycket annat som man kan göra tillsammans rent generellt för att jobba mot detta spöke narkotikan, och det tror jag att vi framför allt behöver göra utanför den här salen och faktiskt försöka slänga bort den politiska prestige, som jag tycker att ständigt skall lyftas upp och det talas om drogmandat och det ena och det andra samt i stället analysera och titta efter: hur har det faktiskt gjorts, vilka är det jag hackar på osv.? Leder hackandet till någonting eller skulle jag kunna göra det på något annat sätt? Det finns som sagt väldigt mycket man skulle kunna göra. Om det är så, vilket jag har förstått, att ltl Åke Mattsson ingår i ett team där man har mycket stort förtroende ltl Åke Mattsson och det finns många människor runtomkring, så kanske ltl Åke Mattsson kan hjälpa till att försöka öka motivationen och ta bort rädslan för att ha en sådan här tillnyktring för narkomaner. Där skulle det finnas en väldigt viktig insats att göra, du har en väldigt stor respekt på din sida, så det är mycket möjligt att det finns många som skulle lyssna på dig om du skulle åta dig det. Det finns också väldigt många unga som du har kontakt med, har jag förstått. Hjälp till genom att ge dem tro på den vård vi ger, tro på, det lönar sig, ge dem framtidstro i stället för att tala om att vården är dålig. Det är faktiskt unga som vänder sig hit och säger: hur skall vi iddas gå in i vården för vi har lärt oss att den är dålig! Det är faktiskt anmärkningsvärt och det borde vi fr.o.m. denna dag komma bort från.

 

Jag tycker också att lotsprojektet är bra. Det tycker jag att ltl Åke Mattsson skulle jobba vidare på. Ta kontakt med en frivillig organisation, dra igång det. Jag tycker att det skulle vara perfekt att man utgående från en frivillig organisation tillsammans med A-kliniken skulle jobba som lotsar. Det tycker jag skulle vara ett utomordentligt perfekt projekt. Ta tag i det, det är en väldigt bra idé, engagera dig! Jag tror att det är också där finns möjlighet att få PAF-pengar till dessa lotsar. Men jag tror också att det är viktigt att vi tittar lite på rollerna för vi kan inte lägga allting på landskapet, åtminstone inte så länge landskapet inte har det övergripande ansvaret. Landskapet är en tillsyningsmyndighet i de här frågorna. Det är kommunernas ansvar sist och slutligen. Jag vet inte hur mycket dessa frågor och de olika kommunernas insatser debatteras i fullmäktige, åtminstone i stadens fullmäktige debatteras det nästan aldrig, tyvärr. Någon gång när det kommer upp ett ungdomspolitiskt program eller något liknande. Jag tycker också att det här är viktigt och det har man tyckt när vi har gått igenom de olika myndigheterna att man skall titta på: vem har vilken roll. Det är viktigt hos oss politiker – vad vi gör som privatpersoner är en annan sak – men att vi tittar på vem som skall göra vad. Förväntar vi oss att tillsynsmyndigheten här på social- och hälsovårdsavdelningen skall göras precis allting tror jag att vi hamnar lite utanför kompetensen också.

 

Jag hade också tänkt kommentera de tio punkter som liberalerna framförde i sitt anförande förra veckan, t.ex. att landskapet skall ta över hela ansvaret för missbrukarvården. Det är en sak som vi helt enkelt har olika synvinklar på. Jag tror inte att det är någonting som vi löser väldigt snabbt. Men jag kan säga att det skulle ha varit mycket lättare om vi skulle ha haft liberalerna med oss när vi ville göra, men då var liberalerna hårt emot. Ltl Åke Mattsson har alltså inte lyckats alla gånger heller att få in det här i sina grupper.

 

När det gäller att stärka hela vårdkedjan med psykolog och psykiatriker har ltl Åke Mattsson fått höra i dag att det söker vi efter med ljus och lykta och pengar finns.

 

När det gäller att utbilda lotsar tycker jag att det skulle vara ett utomordentligt bra projekt för tredje sektorn.

 

Jag håller med om att man borde stärka föräldrautbildningen. Vi har ett frö till det. Det finns mycket, mycket mer att göra, allt kan man inte göra på en gång.

 

Utreda missbrukets omfattning i landskapet. Poliserna anser att de har en relativt god bild. Det finns säkert mera statistik att ta fram, det säger jag ingenting om, men det anses att det finns en rätt så god uppfattning.

 

Att satsa på en bostad med sysselsättning under kontrollerade former har vi diskuterat och det finns en sådan i Åbo t.ex. Problemet är här att vi har funderat på alla de missbrukare vi har. De är inte jättemånga men de är väldigt olika. Frågan är om underlaget av en viss grupp är för litet för att man skall kunna samsas i en och samma lokal. I Åbo är det ett helt annat underlag och där är det en viss grupp som söker sig hit och är väldigt motiverad och tycker att det är väldigt bra. Vi har tittat på det och det projektet kommer initialt från tredje sektorn; jag vet inte vem som driver det i dag. Frågan är just, med tanke på Ålands litenhet, om man vill på något sätt söka sig dit sedan, för det kommer att bli en väldig blandning i åldrar och också i typ av missbruk.

 

Drogpolitiskt program mot alkohol och narkotika med åtgärder där kriminalitet ingår är också väldigt viktigt. Jag anser att en hel del av det finns – brottsprevention – även om vi inte använder det ordet; under preventiva åtgärder i det alkohol- och narkotikapolitiska programmet finns det, fast man inte nämner det med det namnet och det kan man kanske göra. En stor del av det arbetet borde ligga hos polisen och som också gör det.

 

Jag har också stor tilltro till nya polismästaren som garanterat kommer att lyfta de här frågorna och tycka att de är viktiga.

 

När det gäller ett utbildningsprogram för att ge bästa möjliga förutsättning för en god uppväxt tror jag också att det inte är bara föreläsning utan handlar mycket om det där att alla duger genom hela skolgången. Jag tror att det är det absolut viktigaste att man får en självkänsla och att vi också har en skolutbildning som är intressant för alla. Det är någonting som jag tror ibland att vi behöver titta oss i spegeln och fundera att har vi en sådan utbildning i dag, mår alla väldigt bra i skolan eller vad beror den psykiska ohälsan på?

 

Vad gäller hemsida och portal är det säkert alldeles jätteviktigt också. Jag har inte så mycket att säga om det. Det är säkert viktigt att man har en mötesplats även på Internet att kunna diskutera.

 

När det gäller det alkohol- och drogskadeförebyggande arbetet vid ÅHS är det inte bara där utan det är på alla plan som vi behöver bedriva ett sådant arbete. Det är absolut nödvändigt. Det gäller allt från preventivmedelsrådgivning, barnarådgivning men också andra. Man måste börja våga ställa frågor och också kunskapen bland personalen där, för det finns brister där också.

 

Allra sist, fru talman, handlar detta om att vi behöver hjälpas åt att ge de unga och föräldrarna framtidstro, att ge bilden ett annat ljus än att göra den så becksvart. Jag tror att man lätt skulle ge upp i dag både som ungdom och föräldrar, utan att det faktiskt är möjligt att göra någonting åt det – det låter som om vi skulle ha det allra värst på Åland. Problemet är att det handlar om viljan, och det är det vi måste hjälpas åt med, vi kan inte göra någonting om inte den här enskilda personen vill. Det är det som gör det så svårt. Jag tycker också att det är viktigt att vi tror på vården, vi tror på de förebyggande åtgärderna som ges och vi stöder, precis lika viktigt som det är när föräldrarna skall uppfostra sina barn. Jag tror att det är lika viktigt i den här relationen att vi ger en trygg bild på att det här fungerar, följ det här och i de fall det inte fungerar, hjälp till att försöka få tilltro till det. Det här är vårt gemensamma samhällsansvar och det är, som sagt, viktigt att vi analyserar våra roller. Jag vädjar igen, att vi har inte råd att tävla politiskt i den här frågan.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var väldigt många frågor som riktades mot mig och mycket av anförandet riktades kritiskt mot mig. Jag måste säga att min inställning till det här är piska eller morot; jag har använt morot i över två års tid. Jag har legat lågt, jag har fått mycket kritik för det och jag har stoppat mycket kritik så att landskapsregeringen har haft arbetsro. Jag lade fram dessa tio förslag också i min finansmotion, men det passade överhuvudtaget inte att fråga upp vad de gällde. Jag kan upplysa ledamoten Britt Lundberg om att större delen av dem har hon missförstått fullständigt. ÅHS finns. Siv Palmqvist har gjort en färdig utredning. Det är bara att trycka på knappen så sätter man igång och intervjuar alla som kommer dit vad de har för fel, så går man vidare på det sättet. Bara en sådan sak är ett missförstånd. Jag kan inte i ett replikskifte gå igenom alla saker som man har missförstått. Är man intresserad av att diskutera detta, så varför kommer man inte och diskuterar det? Jag kastade upp frågan då och försökte komma vidare.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Precis som för ltl Åke Mattsson är det här en fråga som engagerar mig. Egentligen mer som privatperson än politiker väcktes jag av insändaren 2003 och sedan dess har mitt engagemang brunnit. Mitt telefonnummer finns i katalogen om du inte har den själv. Ring när som helst och vi kan diskutera när som helst. Det handlar inte bara om ett handlingsprogram för landskapsregeringen utan det handlar om konkreta åtgärder och det finns utrymme att jobba, framför allt genom frivilliga föreningar, det finns massor att göra i den här frågan.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror inte att man hade förväntat sig att jag skulle jobba bara genom frivilliga föreningar när jag kom hit till lagtinget utan det finns andra områden också. Man underskattar nog missbrukarna också ganska mycket genom att säga att det är på grund av att jag säger att inte missbrukarvården fungerar här så tror de att den inte gör det. De är betydligt intelligentare och förståndigare, så till den delen man anser att den inte fungerar har man dragit egna slutsatser. Det är inte bara på grund vad jag säger som det kommer därifrån. Angående pengar till föräldraföreningen Fri från narkotika sökte man förra året för ett halvt år, fick pengar för ett halvt år, i år sökte man för ett helt år men fick för bara för ett halvt år. Det är signalen som man gav. Det är så jag har förstått det hela, men jag kanske har missförstått någonting. Vi har mycket att diskutera i den här frågan ännu.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag fortsätter gärna diskussionen. Jag tänkte säga att när det gäller föreningen Fri från narkotika vet jag inte om det har varit någon radikal förändring i innehållet i verksamheten utan åtminstone av beredningen fick jag uppfattningen att man söker för samma sak som man sökte ifjol, men däremot dubbelt mera pengar, man fick en klumpsumma för ett uppdrag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Timmen börjar bli sen och det ser man på närvaron i salen också. Det är sju lagtingsledamöter närvarande av 30. Jag har dock några synpunkter som jag skulle vilja ta upp i landskapsregeringens alkohol- och narkotikapolitiska program. Det är klart att jag inte har samma erfarenhet, kunskap och kompetens som många av medlemmarna här i salen har och jag kanske inte brinner på samma sätt som ltl Åke Mattsson och ledamoten Britt Lundberg. Men jag har min syn att se på vad jag tror att man borde göra för att stävja problemet, som jag vet att är enormt. Jag hör dagligdags människor i min omgivning som poängterar att det här är ett  av de största problemen vi har just nu. Jag tror att straff faktiskt är ett ganska bra sätt att bearbeta det här på. Tittar vi runt i världen, exempelvis Thailand, Singapore, jag säger inte att det är så vi skall ha det, men där har de stora skyltar inne i ankomsthallen på flygplatserna: har du knark på dig och har intentionen att sälja, så är det dödsstraff. Det är ganska klart och tydligt vad man tycker om narkotikalangningen.

 

Åland är en ö. Vi kan konstatera att det är väldigt liten produktion av narkotiska medel i alla fall på Åland, så det betyder att allt som kommer in kommer utifrån. Skulle vi kunna sätta betydligt starkare krafttag på att få den narkotikan som kommer in att inte hamna på restauranger, gator och torg, så där har vi en väldigt konkret vinst direkt. Vi vet att straffen på att ha personligt innehav är mindre än ett stoppförbud; kör du mot ett stoppförbud kostar det dig mera än om du har narkotika på dig för eget bruk. Det ger signaler som säger att det är helt okej. När du har brukat narkotika tillräckligt länge kommer signalerna politiskt att vi kommer att ta hand om dig. Vi räddar dig och vi försöker få dig frisk när du har brutit mot lagen tillräckligt – lite de signalerna tycker jag att man har gett från politikernas sida de senaste fem-tio åren.  Vi skall veta att bruka narkotika är olagligt. Att bruka alkohol är inte olagligt. Det alkohol- och narkotikapolitiska programmet fokuserar lite fel. Man säger att om man drar ner på alkoholförtäringen kommer man att också minska narkotikaberoendet. Jag undrar om det är så jätteenkelt. Är det så att programmet kanske drabbar den vanliga människan, den som lever inom lagens gränser och dricker alkohol osv., men det är fortfarande lagligt, medan vi fokuserar på att stänga restaurangerna tidigare, att vi inte skall ha öl på en fotbollsmatch och vi fokuserar på att det skall vara kravallstaket som skiljer ungdomar från äldre, exempelvis på Rockoff. Vi fokuserar på att försäljningen av öl och cider inte får ske efter klockan nio på kvällen, däremot får du köpa hur mycket du vill klockan sju på morgonen! Det blir en dubbelmoral i det hela. Att dricka öl på fotbollsmatcher och öppethållningstiderna för restauranger har inte med narkotikaproblemet konkret att göra, tror jag, men jag kan ha fel. Däremot vill jag på det bestämdaste säga att vi tar inte lätt på om du har narkotika i fickan, är det bara ett, fem, tio eller 100 piller, det spelar egentligen inte så stor roll, du har narkotika på dig, det är en olaglig handling, det skall vara ett ordentligt kännbart straff från början. Det kommer naturligtvis inte att rädda dem som redan är missbrukare, men det kommer kanske att avskräcka en som är 15-25 år som aldrig riktigt har provat på men vet att straffet är inte riktigt så hårt att jag kommer att få känningar resten av livet om jag åker dit, för det är som att köra trimmad moped eller köra mot ett stoppförbud.

 

Jag tror att visar vi uppifrån att vi inte tolererar narkotika har det effekt. Det är klart att det skall vara ännu strängare straff om du langar. Jag förespråkar inte dödsstraff, men jag förespråkar riktigt stränga straff som är kännbara.

 

Det har också diskuterats här i salen om man skall ha drogtester. Det går emot den personliga integriteten på skolan, ja, men du går i skolan som är finansierad av skattemedel, du får studiebidrag. Vi kanske kan kräva att är det en person som använder droger kommer det att komma fram. Är det så att det kommer fram så kanske föräldrarna kommer att säga, att det här visste jag ingenting om och det här vill inte ungdomen heller att skall komma fram. Kanske det avskräcker en att ta den första olagliga substansen. Jag tycker att det alkohol- och narkotikapolitiska programmet, återigen, det drabbar 98-99 procent av Ålands befolkning som sköter sig genom att vi inte serverar öl på fotbollsmatcher, genom att stänga restaurangerna tidigare, genom att ha stränga krav på att det skall vara kravallstaket som skiljer en förälder och ett barn att gå på samma festivalarrangemang. Det är som sagt skillnad på bruk av alkohol och det är skillnad på bruk av narkotika. Det ena är lagligt, det andra är olagligt.

 

Jag tror på strängare straff, fler kontroller förstås vid våra gränser och jag har fått berättat för mig flera gånger om personer som har ringt in tips till exempelvis tullen och det har resulterat i att tullen inte ens har gått ut och kollat om bilen har narkotika. Man vet att det finns narkotika i bilen, man ringer till tullen, bilen är inte kollad! Tullarna som har fått det tipset är nästan lika mycket skyldiga som dem som langar om de inte tar det tipset på allvar. Vi borde vara mycket strängare där och ett tips är också att fortsätta samarbetet som man har med krogarna, för jag tror också att krogarna är det ställe där langarna s.a.s. har sin marknad. Samarbeta alltså med vakterna där. Vi kan inte förbjuda folk att gå på krogen och det spelar ingen roll om vi har öppet till två eller fyra, de kommer att vara där i alla fall, men se till att man kan portförbjuda en dömd langare eller en person som man vet att innehar eller har åkt fast för innehav av narkotiska preparat. Portförbjud dem! Ta bort marknaden där. Det finns säkert mycket man kan göra och jag har inte alla svar och det här är bara mina personliga reflektioner.

 

Som sagt, det legaliseras på många ställen i världen, men det tas också på allvar på många ställen i världen, där man alltså förknippar det med dödsstraff om du langar narkotiska medel. Åland är en ö och narkotikan kommer hit; kan vi stoppa det där har vi kommit långt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det är så, ltl Fredrik Karlström, att samhället skall ge riktlinjer och där måste vi reagera. Det har vi försökt göra genom att vi har en liberalisering och man tillåter mera; det är som sagt lätt att bara få dagsböter och sedan slippa undan, utan där måste det bli konsekvenser direkt och det måste vara med som vi diskuterade tidigare att som de har i Sverige. Åker du fast med narkotika på dig blir det direkt konsekvenser för dig. Här är det fråga om två-tre dagar, sedan får du vänta i två år och sedan kommer konsekvenserna. Vi måste få ett kraftigt handlande här. Vi måste komma ihåg att vi måste kunna hjälpa personen som missbrukar så lätt som möjligt och att den inte skall vara rädd för att söka hjälp. Det skall vara obekvämt att missbruka på Åland, men det skall vara lätt att få vård. Det är någonting som är ganska viktigt för då gör vi att när man verkligen är motiverad och vill sluta har man lättare att gå dit. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Det här är en ganska intressant fråga eftersom vi alla är överens om att det här är ett problem och som vi alla vill komma åt. Jag tror att strängare straff är absolut ett av de viktigaste sätten att på sikt stävja problemet. Återigen blir det så att vi skall hjälpa dem som missbrukar när de behöver hjälp; naturligtvis skall vi göra det. Jag har aldrig någonsin motarbetat det och kommer aldrig att göra det heller, men vi stoppar missbrukarna i en tycka-synd-om-ficka; du har trots allt begått en olaglig handling när du har tagit ett narkotiskt preparat, du får inte göra det. Har vi så stränga straff att det är så kännbart så kanske det åtminstone kommer att rädda några som säger, att nej, det är inte värt det här, jag kanske förlorar min framtida förtjänstinkomst genom att jag tar det här pillret eller röker det här narkotiska preparatet, så man låter bli. Men när det har varit olagligt tillräckligt länge så kommer samhället att ta hand om dig, kosta vad det kosta vill! Så är det i dag.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

”Kosta vad det kosta vill”, avslutade ltl Fredrik Karlström. Det är nog så att det som det kostar när personen bestämmer att den vill ha hjälp då är det värt de pengarna. Strängare straff pratar ltl Fredrik Karlström om. Jag tror inte att det är det viktiga, utan det viktiga är att det blir snabba konsekvenser för ett olagligt handlande och det är där vi måste få det. Tyvärr är det inte under vår behörighet utan det är riket som har det. Samma sak är det med dömd till vård. Jag skulle inte vara främmande för att man skulle bli dömd till vård när man är missbrukare för att verkligen komma bort från det, för fängelse är inte vård i dag. Fortsättningsvis är det inte under vår behörighet och vi kan därför inte bestämma det.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

För det första tror jag inte att det är så att den som tar det första pillret direkt är en missbrukare utan det är någonting som kommer på sikt. Kan vi få bort det från början med lite skrämseltaktik för att det kommer att drabba dig så pass mycket, så har vi de facto tagit ett steg i rätt riktning. Det är klart att vi skall hjälpa dem som verkligen vill komma ur det här. Det är inget snack om den saken. Jag tror också att det är så att det går inte att hjälpa någon som inte vill komma ut ur det. Det är säkert bra med tvångsvård och jag tänker inte motarbeta det heller om det är en linje man vill gå in på, men det är tyvärr så att människan fungerar på det sättet att om man inte har tagit beslutet själv innerst inne, längst ner och man har varit längst nere i avgrunden och tagit ett beslut att man inte får ändra sitt liv, så kommer man inte heller att klara av att förändra det. Man måste vilja själv. Det är en fråga som vi tycker är viktig och vi vill alla nå samma mål, men sedan är frågan hur vi når dit och jag anser att straff kan vara ett konkret förslag.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!  Det var många frågor som dök upp, men jag skall ta den viktigaste först om tullen. Jag måste försvara dem lite för det finns en taktik i att man tipsar också som missbrukare för att förvilla tullen och ställa till med problem. Får man inte tillräcklig information så kan man inte ingripa i alla tips för man kanske försöker förvilla. Det kan man inte göra någonting åt här. Man pratar mycket om sådana frågor där man inte kommer vidare. Jag tror att vi inte skall hänge oss så mycket åt den grejen just nu därför vi alla vill ha strängare straff men vi kan inte göra någonting åt det. Däremot kan vi göra någonting när de kommer från fängelset. Man pratar om stränga och långa straff; de sitter inne ett år i dag utan permission, utan handling, ingen hjälp överhuvudtaget, man får en knippe finska papper i handen, slipper ut när färjan just har gått till Åland. Där kanske vi kan hjälpa dem; de här killarna tror att det är som när man är utvisad i hockey, man har varit borta två minuter, så kommer man in, så är det samma kvalitet som gällde förut, men så är det inte. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Det finns säkert många orsaker till varför tullen inte agerar på ett konkret tips. Jag har svårt att förstå de argumenten. Jag anser att man borde följa upp de tips som kommer; ringer den här personen en gång till när det är narkotika på gång? Nej, förmodligen inte för han har tappat tilltron till myndigheterna. När det gäller straffen är det säkert försent att frälsa den personen som vi redan har dömt och det är klart att vi skall ta hand om den personen också och ge vård osv. under fängelsetiden, men jag tror att straffet är i avskräckningssyfte för dem som kommer att komma i hans/hennes ställe senare. Man kanske låter bli om man vet att det är inget litet brott jag begår om jag slår in på den här banan. Det är inte som att köra trimmat eller mot stoppförbud utan det här är betydligt allvarligare. Tyvärr är signalerna så att det är värre att köra mot stopplik och med trimmad moped än att narkotiska preparat på dig.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är många med psykiska problem som börjar ta narkotika för att dämpa sin oro och ångest. Det ser vi exempel på i Sverige vad som händer med dem osv. Det är väldigt mycket tyckande här i salen, var och en framför sina åsikter, men man borde ta reda på om det verkligen finns någonting i forskningen som talar för att det här jag pratar om just nu fungerar. Jag kan säga att forskningen är entydig. Man vet att minskar rökningen i skolorna på ett område så går alltid narkotikan ner. Det finns ingen forskning någonstans i världen som mottalar detta.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik

Fru talman!

Jag har väldigt stor respekt för ltl Åke Mattssons kunskaper och hans engagemang för den här frågan och säger han att forskningen visar att tobaksrökningen minskar narkotikanvändningen så är det säkert så. Det har jag inte ifrågasatt. Jag tycker också att det är helt självklart att vi skall ta hand om de personerna vi sätter in på stränga straff. Visar vi från samhällets sida att vi inte alls tolerar det här – jag förespråkar inte dödsstraff, men det finns kanske någonting där mittemellan – att det är ingen lek längre, jag tar ett val om jag går in på den här banan och jag gör det frivilligt, men jag skall veta att straffet är det här om jag åker dit. I dag är det inte så och jag tror som sagt att det kan vara en av de viktigare punkterna i stället för att förbjuda öl på fotbollsarenor eller förbjuda krogföretagarna att ha öppet så länge de vill. Jag tror inte att det är rätta vägen att gå.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Ett sätt att signalera är det som vi har i vårt handlingsprogram: nolltolerans mot narkotika. Det är ett sätt. Det är bara så att jag tycker också vi skall glädjas åt att alkohol och narkotika samt tobaksbruket har faktiskt minskat. Jag tror att vi alla håller med om att en försenad alkoholdebut också minskar risken för att man sedan prövar på narkotika. Det tror jag att är väldigt viktigt. När det gäller tvångsvård är det klart så att människan har gått in i vården av fri vilja först, men det kommer senare en period, som så många vittnar om, där kemin i kroppen på grund av de narkotiska preparaten tar över och hur mycket man än skulle vilja tänka på både mamma, mormor och alla löften man har givit och allt vad man sviker samt all kriminalitet man går in i, så styr man inte över det, det är någonting annat som styr en. Det är därför det skulle vara så viktigt att någon kan hålla en kvar under den kritiska perioden.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Jag har all respekt för alla synpunkter som kommer fram om hur det fungerar med en missbrukare som har hamnat i missbruket och hur man får bort den. Jag fokuserar mera på att inte få dit missbrukaren i första taget. Före man har tagit de första narkotiska preparaten så har man spärrarna i kroppen som säger att jag måste kanske tänka på mor och far, farmor och mormor, vad tycker de om det är så att det kommer i tidningen att jag åker fast för innehav av narkotika; då kanske man låter bli eller man har en egen självbevarelsedrift som säger att det här skall jag inte göra. Vi har i handlingsprogrammet en nolltolerans, men vi har uppenbarligen ett straff som är mindre än att köra mot stoppskylt. Jag kan inte komma ifrån det för jag tycker att det är så horribelt. Vi kan inte säga att vi har nolltolerans och om du sedan åker fast är det nästan inget straff på det. Då borde vi jobba på att ta över behörigheten som gör att vi får sätta straffskalorna som vi anser att är bäst på Åland. På Åland som är en ö borde det vara ordentliga straff på den som tar in narkotikapreparat till våra gränser. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det preventiva, förebyggande arbetet får vi mycket beröm för att det fungerar väldigt bra på Åland och det skall vi vara glada för. Jag håller helt med om att då är det också viktigt att man har starka band runt både vänner och allt möjligt annat samt en trygghet så att man aldrig ger sig in i det här, att man inte behöver narkotika. När det gäller straffrätten är det i dag inte vår behörighet; jag jobbar gärna för att ta över den behörigheten också, men någonting som kan påverka och som i dag är väldigt illa är att tidtabellen från det att man har fått sin dom till att man skall avtjäna sitt straff är alltför lång. Den diskussionen skall vi föra med dem som utfärdar det. Om man en gång är motiverad och så vet man ändå att man har ett långt straff framför sig är det väldigt svårt. Jag vill också vädja att härifrån borde vi alltid säga att alla tips tas på allvar, att vi inte signalerar ut någonting annat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 19 mars.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 8:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Sune Mattssons enkla fråga om avställning och påställning av fordon. (EF 5/2006-2007).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

I  30 a § landskapslagen om besiktning och registrering av fordon anges hur man avställer ett fordon och i 30b § hur man påställer ett fordon. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2005 men har ännu inte tillämpats vilket lett till att åländska fordonsägare  betalat många hundratusen euro i fordons- och dieselskatt. Avsikten med lagen var bl.a. att ägarna inte skall behöva betala fordons- och dieselskatt på ett avställt fordon och inte heller behöva avlägsna registreringsskyltarna för att slippa betala sådan skatt.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

 

När ämnar landskapsregeringen börja tillämpa bestämmelserna från 2005 om avställning och  påställning av fordon?

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Svaret på denna enkla fråga har redan gjorts skriftligen, vilket också lagtinget har erhållit. Ändock kommer jag här att svara muntligen på frågan, som till innehållet är i enlighet med det skriftliga svaret men har en litet annan formulering så att det blir lite mera lättförståeligt.

 

Frågeställaren är vad jag förstår ute efter att man skulle kunna avställa en bil utan att behöva betala fordonsskatt. Här har vi delad behörighet. Landskapet Åland bestämmer över reglerna för avställning och riket bestämmer över reglerna om fordonsskatt.

 

Fru talman! Vi för vår del har enligt vårt skriftliga svar till lagtinget klarerat frågan så att det är möjligt att avställa ett fordon ett fordon utan att avregistrera fordonet. Problemet är att riket inte ännu ändrat sin förordning för att möjliggöra avlyftande av fordonsskatt. Detta skall ske i mars-april detta år i enlighet med vårt tidigare skriftliga svar till lagtinget. Nu har det kommit fram nya uppgifter att rikets förordning inte kommer i kraft i vår utan först den 2 november detta år. Summa summarum är det från och med 2 november möjligt att avställa ett fordon utan att betala fordonsskatt.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Jag vill för det första påpeka att svaret som jag fick skriftligt är fel datum. Det är faktiskt så att på fordonsbyrån på länsstyrelsen säger de  2 november som landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson just sade. För det andra är jag inte riktigt säker på hur landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson har tänkt att det skall gå till. Vi har också en lag om avregistrering som skall tillämpas från den 1 juli; då kan man avregistrera ett fordon endast genom skrotintyg. Det här betyder att man inte kommer från 1 juli överhuvudtaget att slippa betala fordonsskatt eftersom det står att det skall vara skrotningsintyg när man avregistrerar det och det här kommer inte att tillämpas förrän 2 november.

 Vad skall man då göra under tiden från 1 juli till 2 november för att slippa betala fordonsskatt? Jag undrar om vi faktiskt är så under foten på Finlands lagar att på grund av att man inte i Finland har lyckats lösa det här med datasystemet hur man skall avställa och påställa, medan vi enligt uppgift har vårt klart, har landskapsregeringen ens frågat på länsstyrelsens fordonsenhet när det gäller skatten om man kan meddela att nu har vi fordonet avställt, nu får det inte vara i trafik, för det som står i svaret från landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, att man visst kan avställa och har kunnat det ända från 2005 har ingen betydelse, det är en pappersprodukt, eftersom det också står i fordonslagen att ett fordon som är skattat, besiktat och försäkrat får användas i trafik. Då är det ett spel för galleriet att avställa på det sättet. När det dessutom gäller hur landskapet har förberett blanketten som skall komma så ännu i dag får man en blankett där det inte står några anvisningar för avställning och påställning, det finns inga rutor, så jag anser att landskapsregeringen noga skall titta igenom bestämmelserna; annars skall landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson förklara för mig vad jag nu skall göra mellan juli 2007 och 2 november 2007 för att få slippa betala fordonsskatt på mitt fordon. Vad skall alla bilägare ta sig till? Det går inte bara att säga att vi har det förberett, ingen annan kan göra det heller, vi har en lag om skrotning, en lag om avställning och påställning och allt har trätt i kraft. Tack! Nu vill jag ha ett svar Karlsson!

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Naturligtvis har jag inte svar på alla detaljfrågor här och nu, men det som ltl Sune Mattsson sade om datumet enligt förordningen i riket om fordonsskatt som vi angav i januari 2007 till mars-april, så då gällde den datumen. Efter det har det kommit besked från riket att man helt enkelt inte har hunnit med det och nu är det 2 november. Återigen, det här är inte vår behörighet, vi kan ingenting göra. Vi har gjort vad vi har kunnat. Här på Åland kan man avställa bilen utan att avregistrera den. Om man sedan i riket skulle ha hunnit med det i sin förordning skulle man också ha kunnat avlyfta skatten. Men fordonsskatten är inte vår behörighet och det är riket som bestämmer och de har inte hunnit klarera detta, så ingenstans i Finland kan man avställa ett fordon utan att betala skatt tills 2 november. Här kan man avställa bilen utan att avregistrera den, men problemet är att man inte godtar det i riket.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Jag tycker nog att landskapsregeringen skall agera kraftfullt mot riket i den här frågan. Det är precis som med PAF. Här tror jag att EU-reglerna säger att det är en bruksskatt på fordon; ett fordon som inte får brukas behöver man inte heller betala skatt på. Det här behöver alltså prövas och jag tycker att landskapsregeringen skall göra det i stället för mig! Annars blir kanske jag tvungen att göra det. Jag tycker att landskapsregeringen har resurser, juristerna, det är landskapsregeringen som skall göra det, det är inte medborgarna. Om man pratar med fordonsregisterenheten så säger de, att de är inte säkra på att om vi meddelar att fordonet är taget ur trafik genom avställning och det inte får användas i trafik, att inte det skulle duga. Det har vi inte ens prövat, så det är inte så där himla klart. Orsaken är tydligen att man i riket inte har fått dataregistret att fungera, men på Åland fungerar det enligt motorfordonsbyrån, det är bara att klämma på knappen, sade de häromdagen när jag ringde dit. Då kan vi säga att fordonet är avstängt men ändå går det inte att göra det här. Jag tycker att ni skall göra någonting åt det, så här kan vi inte ha det. Om jag upprepar, så från 1 juli i år till november har vi ingen möjlighet. I dag har vi möjlighet, vi sliter brickorna av fordonet, klipper dem i 15 bitar och för dem till besiktningen och då får vi inte köra med det. Det här måste landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson se att någonstans är det någon som kommer i kläm och det blir de åländska bilägarna. Summan om flera hundra tusen euro har tidningarna bl.a. frågat mig om hur jag har kommit fram till. Det är så här att försäkringsbolaget säger att ungefär 2.600 fordon under 2006 var avställda helt eller delvis halva året och räknar man ett halvt år emellan och det skulle bli 1.300 fordon på ett år och de ger minst 100, så är det 130.000 per år. Det är stora pengar och tar vi dieselskatten till så blir det hundratusen tals euro.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Ltl Sune Mattsson anser att vi skall försöka gå in på rikets behörighet. Det kan bli svårt,  har jag en känsla av, men det är klart att visst kan man poängtera det och säga att i och med att vi på Åland har detta klarerat i vår lagstiftning så borde man åtminstone för åländska bilar kunna avlyfta skatten. Visst kan man försöka med det, men vi får se om man lyckas med det. Den möjligheten finns ju.

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 9:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående nyheter från Sverige på Ålands radio. (EF 6/2006-2007).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Tidningarnas telegrambyrå – TT har upphört med att leverera radionyheter och med anledning därav sänds inte längre några nyheter från Sverige i Ålands Radio. Många ålänningar som följer nyhetsflödet från Sverige kan nu inte längre göra detta i public service-radiokanalen.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

 

Anser landskapsregeringen att det är rätt av Ålands Radio och TV ab att inte i fortsättningen sända nyheter från Sverige?

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Även denna fråga har landskapsregeringen tidigare gett ett skriftligt svar på. Som frågeställaren påstår har TT-nyheterna upphört i vår radio. Detta på grund av att TT-nyheterna helt har upphört i Sverige.

 

Jag vet att Ålands Radio försöker få fram annan nyhetsmedia från Sverige som fyller public service-kraven. Precis som frågeställaren anger i sin fråga är Ålands Radio en public service-radio och just därför skall Ålands Radio verka helt självständigt i denna fråga utan inblandning av oss politiker.

 

För övrigt, fru talman, hänvisar jag till det skriftliga svaret.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Jag håller inte med om beskrivningen att Ålands Radio och TV inte kunde få vissa etermediapolitiska riktlinjer. Vi har faktiskt här från lagtinget utfärdat sådana. Jag ber att få citera det etermediapolitiska programmet, där det står bl.a. under punkten 3: ”Utbudet skall också bidra till ökad insikt och förståelse för de grundläggande principerna för självstyrelsen och bevarandet av Ålands svenska språk och kultur.” Vidare står det att ”Ålands Radio skall även erbjuda lyssnarna möjlighet att utan kanalbyte kunna få nyheter och annan material från omvärlden.” Så står det: ”Programutbudet skall vara mångsidigt och ta till vara olika målgruppers intressen. Det bor 1.600 svenska medborgare på Åland och Sverige är en viktig del av omvärlden. Anser inte minister Karlsson att det att man inte har nyheter från Sverige bryter mot de eterpolitiska riktlinjerna som lagtinget och landskapsregeringen har utfärdat?

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Jag håller helt med om att man skall försöka tillgodose svenska nyheter på Åland. Men, som sagt, det är radions uppgift att se till att de nyheter har public service-krav.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Då skall jag alltså tolka svaret som så att landskapsregeringen anser inte det här, men politikern Runar Karlsson håller med mig om att det borde vara svenska nyheter i Ålands Radio. Det brukar vara en viss skillnad mellan de olika rollerna. Det är åtminstone betryggande att man kan få stöd av politikern Runar Karlsson.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Hela landskapsregeringen vill förstås att det skall vara svenska i vår radio.

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 10:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Fredrik Karlströms enkla fråga angående omprövning av beslutet angående permanent avveckling av fiskeriverksamheten. (EF 7/2006-2007).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Sverige har under hösten 2006 fattat beslut om att 21 laxfiskebåtar skall få en förhöjd skrotningspremie i och med att laxfisket förbjuds 2008. Samtidigt har Irland under hösten, förutom maximal skrotningspremie fattat beslut om ett extra stödprogram om 25 miljoner euro på grund av drivgarnsförbudet. Förutom dessa två fall så har Spanien, Italien, Frankrike och alla andra länder där drivgarnet förbjudits följt de rekommendationer och tabeller som EU kommissionen satt upp, med ett undantag, nämligen Åland.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

 

Avser landskapsregeringen ändra sitt beslut i fråga om permanent avveckling av fiskeriverksamheten?

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Även detta svar har lämnats skriftligt till lagtinget samt till ltl Fredrik Karlström. Jag skall läsa upp det skriftliga svaret.

 

Den enkla frågan gäller landskapsregeringens agerande i avseende på permanent avveckling av fisket, Ärendet gäller avveckling - inte åtgärder som skapar något nytt och befrämjar utvecklingen av branschen och det åländska samhället. Det är även en del av de grundläggande principerna bakom landskapsregeringens beslut - istället för generösa generella stöd och ersättningar bör man inrikta samhällsmedel och offentliga stöd på sådant som skapar bestående värde, sysselsättning och ny företagsverksamhet.

 

Landskapsregeringens bedömning av stödbeloppens storlek, har utgått från de förhållanden som råder inom landskapet, varför en direkt jämförelse med vad som eventuellt har gjorts eller planeras eller hur man agerat inom andra EU-länder inte kan ge en korrekt eller rättvisande bild av verkligheten utan närmare analys eller kännedom om förhållanden och förutsättningar i dessa regioner.

 

Det har också bedömts finnas avsättnings- och försäljningsmöjligheter för båtarna, vilket i två fall även har förverkligats med ett i ekonomiskt avseende tillfredsställande slutresultat.

 

Landskapsregeringen har även erbjudit de berörda fiskarna möjlighet till hjälp och ekonomiskt stöd för omstrukturering till och investeringar för annan ersättande verksamhet och sysselsättning istället för det fiske man tvingas avveckla för att därmed befrämja ny företagsverksamhet och sysselsättning med större samhällsekonomisk nytta än ospecificerade avvecklingsstöd. Detta är enligt landskapsregeringen bedömning ett mera konstruktivt sätt att arbeta och agera än att bevilja omfattande generella ersättningar.

 

Sålunda anser landskapsregeringen att det utgående från nuvarande tillgänglig information inte finns anledning att ompröva eller ändra de beslut som har fattats rörande stöden för permanent avveckling av fisket.

Särskilt beaktande den orättvisa det medför i avseende på de fiskare som aktivt arbetat för och även lyckats sälja sina båtar på den öppna marknaden utan avvecklingsstöd. Möjligheterna till olika stöd för omstrukturering till annan verksamhet finns även kvar.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

I vicelantrådet Jörgen Strand svar på min enkla fråga tycker jag att det finns en hel del brister. Han säger att det är generösa stöd och ersättningar som den här frågan handlar om det, och det är inte det, utan det är de facto ämnat att skapa bestående värde, sysselsättning och ny verksamhet med avvecklingsstödet. Alla andra länder har följt EU-kommissionens riktlinjer. I Sverige har man t.o.m. tagit beslut om att man ersätter redskapen som fiskarna har, för de har också ett värde som inte längre får användas på grund av myndighetsbeslut som säger att vi förbjuder drivgarnsfisket. Vicelantrådet Jörgen Strand säger också att det finns drivgarnsbåtar som har sålts. Mig veterligen finns det inte enda drivgarnsbåt som har sålts med ekonomiskt tillfredsställande resultat. Däremot en strömmingstrålare och en torskfiskande båt. Problemet har också varit med det beslut landskapsregeringen tog att man ger 75 procent av ett marknadsvärde i sitt motsvar till yrkesfiskarna. Det är marknadsvärdet är lika med noll – 75 procent av ingenting är noll! Det jag efterfrågar är en rättvis behandling; om man är en finsk eller svensk yrkesfiskare eller om man är från Irland eller någon annanstans i Europa så skall man bli behandlad på samma sätt av myndigheten. Det har alla yrkesfiskare blivit i Europa förutom de som finns på Åland. De har blivit förbjudna att bedriva sin näring och landskapsregeringen har egentligen tagit sin hand från dem.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Man kan ha det utgångsläge som ltl Fredrik Karlström har, att man inte har gjort rätt bedömning i landskapsregeringen. Vi har gjort bedömningen utgående från Åland, utgående från den sysselsättning som finns här, vad vi satsar på politiskt när det gäller utvecklandet av fisket, var vi vill sätta våra resurser. Tvärtemot ltl Fredrik Karlström som vill ge generella stora bidrag för någonting som inte skapar mervärde vill jag och landskapsregeringen använda pengarna på ett mera konstruktivt sätt, där man skapar tillväxten och framtidstron i näringen. Men det gör man inte med den linje som ltl Fredrik Karlström förespråkar.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

För det första vill jag återigen att yrkesfiskarna på Åland skall behandlas lika som man har gjort i omkringliggande regioner. Jag vet också att beredningen i landskapsregeringen gick ut på att de skulle behandlas lika. Det var sedan ett politiskt beslut som ministrarna i landskapsregeringen tog att ni hittar på ett eget system,  ni gör inte som man har gjort på alla andra ställen utan ni hittar på ett eget system som är bättre för Åland som går ut på att ni inte behöver ta ansvar över yrkesfiskarna som blir drabbade. Man skall veta att de pengar som skulle ha gått till avvecklingsstödet för att ge dem möjlighet att omändra sin affärsverksamhet och bedriva någonting annat skulle ha finansierats till stor del av EU. De EU-pengarna har nu gått till andra ställen i Finland, förmodligen Karelen eller andra län, på grund av att landskapsregeringen har haft en oförmåga att lyssna på sina egna tjänstemän, på näringen och till de signaler som har getts från omvärlden. De pengarna som skulle ha kunnat arbetats runt på Åland finns förmodligen i Karelen nu för strukturpengarna for dit. Det tycker jag är hemskt och därför borde man ompröva beslutet för det finns möjlighet att göra det ännu.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

50 procent av de pengar som ltl Fredrik Karlström vill ge åt fiskarna är våra egna surt förvärvade skattepengar. Sedan finns grunden i förordningen när det gäller att betala avveckling av fisket. När vi tittade på det som ltl Fredrik Karlström kallar omkringliggande regioner, så visade det sig att man inte hade beviljat alla, t.ex. i Finland, utan det var ganska många som blev utan. Däremot försökte vi hitta en ersättningsnivå som gav åt alla här på Åland och jag tycker att i beaktande av helhetsbedömningen från vår sida var det ett generöst bud. Men om man alltid plockar det optimala från varje stödsystem som finns och säger att det skall generellt gälla i EU, så kommer man fram till det resonemang som ltl Fredrik Karlström gör. Det finns också en ideologisk aspekt som jag absolut inte förstår. Ltl Fredrik Karlström som brukar prata om marknaden, tillväxt osv., så gör nu en ideologisk kullerbytta i detta ärende när han vill betala generella bidrag för någonting som inte skapar tillväxt och mervärde. Stödet som ltl Fredrik Karlström pratar om har en annan karaktär.

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Republikens presidents framställning om lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturella uttryck. (RP 6/2006-2007).

 

Ärendet upptas till behandling den 14.3.

 

 

Republikens presidents framställning om 1) ändring av överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar och 2) ändringar av normen 1 som bifogats överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförseddafordonsamt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar. (RP 7/2006-2007).

 

Ärendet upptas till behandling den 14.3.

 

Landskapsregeringens framställning om ny pensionslagstiftning för dem som omfattas av regelverket om statens pensioner. (FR 12/2006-2007).

 

Ärendet upptas till behandling den 19.3.

 

Ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om svensk examensbehörighet. (S 3/2006-2007).

 

Meddelande om när landskapsregeringens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsregeringen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsregeringen den 7 mars. Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 14 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.35).

Originalfil