Plenum den 13 januari 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 13 januari 2003 kl. 13.00.   

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sundback och ltl Sjölund. Ltl Sjölund infann sig efter uppropet).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 13-14 januari anhåller ltl Sundback på grund av annan orsak: SAMAK:s årsmöte i Helsingör. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg. (FR  9/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Då 3 §, den s.k. tvångsparagrafen, i älgjaktförordningen upphävdes beslöt landskapsstyrelsen att ta fram lagstiftning som kunde fungera i det fall att älgjaktområden mindre än 2000 ha uppkommer.

 

Föreliggande framställning har arbetats fram som ett undantag från huvudregeln att jakträttsområden för jakt på älg skall omfatta minst 2000 ha och att förslaget i framställningen uttryckligen skall betraktas som ett undantag från huvudregeln. Det har visat sig att den ändring jaktbestämmelserna angående jakt på älg, där jakträttsområdets storlek fastställdes till minst 2000 ha har fungerat bra. Det har fungerat bra ur viltvårdssynpunkt och bestämmelsen har varit ändamålsenlig för att återskapa en bra och livskraftig älgstam och därför finns det ingen orsak att frångå den regeln. Som framgår av motiveringen medförde reformen att antalet jaktområden minskade från ca 58 stycken till ca 20 jakträttsområden, varvid man uppnådde en ändamålsenligare avskjutning beträffande andelen vuxna djur och kalvar men också en ur viltvårdssynpunkt ändamålsenligare fördelning mellan de vuxna djuren.

 

Skulle man återgå till mindre områden generellt uppstår lätt risken att man åter börjar dela upp jaktvårdsföreningens älgvårdsområde i mindre delar och då försvinner åter den helhetssyn som man nu har lyckats uppnå, vilket lätt medför en snedvridning – återigen – och en försämring av älgstammen.

 

Föreliggande förslag har därför utformats så att det fortfarande skall vara en fördel att komma överens om större jakträttsområden, men att jaktvårdsföreningarna skall ha möjlighet att bevilja tillstånd till jakt på älg på områden mellan 500 och 2000 ha om och när en sådan situation uppstår. Jaktvårdsföreningarna skall vid ett sådant undantagsbeslut ta hänsyn till att en livskraftig älgstam skall bibehållas inom hela älgvårdsområdet. Vidare skall hänsyn tas till markområdets storlek i förhållande till älgvårdsområdets och dessutom måste ett sådant mindre område innehålla ett sammanhängande område av minst 150 ha där jakten i praktiken skall bedrivas, alltså där man skall bedriva jakten. Den senare regeln föreslås för att förhindra att älgjakt bedrivs inom små områden som kan ligga inom andra jakträttsområden och framför allt för att en ur säkerhetssynpunkt anpassad jakt skall kunna bedrivas.

 

Framställningen innehåller också bestämmelser om att jaktvårdsföreningar, om man anser det ändamålsenligt och inte vill arbeta med de här frågorna, skall kunna avstå ansvaret för jakttillståndsfrågorna beträffande älgjakt och i så fall överlåta ansvaret på landskapsstyrelsen. Regler för detta har intagits i framställningen 58 §.

 

Fru talman!

I övrigt vill jag hänvisa till framställningen och den rätt digra motivering som finns och som mycket väl kan tjäna som en uppsats i ärendet älgjakt.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Nu får vi då sent omsider förslaget till en sådan lagstiftning som borde varit klar och i kraft före landskapsstyrelsen tog bort 3§ i älgjaktförordningen, en åtgärd som satte medlemmarna i dagsläget på Åland i Lemlands näststörsta älgjaktlag i en oacceptabel, rättslös och ojämlik situation. §3 stadgade om rätt för älgjaktlag att anslutas till älgvårdsområde. Landskapsstyrelsen lovade då att lagstiftningen skulle ändras i tillräcklig tid så att ingen skulle bli lidande inför jakten hösten 2003. Detta löfte gavs till lagtinget skriftligt som svar på ett spörsmål i frågan.

 

Två allvarliga saker har nu inträffat:

 

  1. Landskapsstyrelsen kommer med lagen i sådan försenad tid att förslaget blir liggande till mars-lagtinget, vilket innebär att lagändringen efter den lagbundna presidentkontrollen kan träda ikraft tidigast 1 augusti, om den alls kommer att kunna godkännas med hänvisning till Finlands grundlags stadganden om medborgarnas likabehandling. Älgjaktkvoterna för 2003-2005 skall fördelas i år och ett sådant jaktlag som berörs av denna ändring skall ansöka om kvot hos sin jaktvårdsförening senast 1 juni 2003, dvs i sådan tid då lag som underlag för ansökan inte föreligger. Detta är ett dilemma för lagtinget och näringsutskottet  att se om man kan hitta en lösning på. Man kan inte lura sig och säga att man lagstiftar fram en lösning när man inte lagstiftar fram en lösning!

 

  1. Det andra allvarliga är att det materiella innehållet i lagframställningen inte uppfyller  rimliga grundkrav på rättvisa och likabehandling, i dagsläget på Åland, för de jägare och mellan de jägare som är medlemmar i olika jaktlag i Lemlands kommun.

 

Jag kan inte påminna mig att jag under mina 23 år i lagtinget har varit med om något liknande som det som nu har inträffat vad gäller manipulering med lagstiftningen. Detta är allvarligt.

 

Jaktminister är landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson och lantråd är Roger Nordlund, de bägge personer som nu undertecknat denna lagframställning till lagtinget. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson jagar älg i det största älgjaktlaget i Lemland. Roger Nordlund jagar rådjur i ett jaktlag som geografiskt och personellt är en del av det stora älgjaktlaget i Lemland.

 

I en sådan situation skulle man förvänta sig maximal ansträngning till neutralitet och rättvisa. Man skulle förvänta sig en nästan överkänslig rädsla för att göra fel. Men det visar sig nu att så tyvärr icke har skett.

 

Genom denna lagframställning, särskilt den föreslagna 33b § 3 mom., sista meningen, kommer de övriga jakträttsområdena i Lemland att få en större kvot sig tilldelad än vad som enligt jaktlagens grundläggande principer skall gälla för vården av viltstammen, en kombination med rätt att jaga älg för dem som är inresserade. Älgkvoten skall enligt lagförslaget inte uppdelas enligt tillgången och reproduktionen av älg, utan de som inte tillåts delta inom ett älgvårdsområde skall på andra grunder än viltvårdsskäl, tvingas överlåta älgkvot till de övriga jaktlagen. Detta innebär att det jaktlag som inte tillåts ansluta sig till ett jakträttsområde i Lemland trots att det är Lemlands näststörsta älgjaktlag, enligt lagen (observera) kanhögst en mindre, och betydligt mindre, kvot än vad dess arealer och fasta älgstam motiverar, även om området är över 500 ha sammanhängande.

 

Fru talman!

I den här belysningen är det bra att jaktlagens 39 § finns kvar, så att landskapsstyrelsen kan gå in och såsom hittills korrigera uppkomna orättvisor i fördelningen av jaktbara älgar.

 

Det är också bra att, om detta förslag mot förmodan skulle antas av lagtinget, besvär mot tillämpningen av det nya regleverket kan inlämnas till landskapsstyrelsen.

 

Men skall vi ha sådan lagstiftning som resulterar i att besvär och undantagsregleringar blir legio, blir regel som alltid tillämpas. I så fall har vi misslyckats med lagstiftningen. Man kan säga att vi misslyckades med lagstiftningen 1997 när vi genomförde den nya jaktlagstiftningen för älgjakten, eftersom det inte har resulterat i att det fungerar fullständigt inom landskapets alla kommuner i enlighet med vad som var avsikten. Vad tänker landskapsstyrelsen göra åt det? Jo, man gör en korrigering i lagen, som tyvärr inte ger oss ett bättre liv till den här delen, alltså har vi inte heller lyckats med den här framställningen.

 

Så, fru talman, över till några detaljanmärkningar som jag utöver det jag tidigare har sagt ber näringsutskottet studera.

 

I brådskan med beredningen och beslutsfattandet i landskapsstyrelsen har ett fel i bilagan med de jämförande lagtexterna insmugit sig i ingressen: där står att till lagen fogas nya tredje och fjärde moment till 33b §. 33b § föreslås innehålla tre moment!

 

I 33 § föreslås intas att sötvattenytor får utgöra högst 1 procent av jaktområdets yta. Myrar, alltså myrar och dylika våtmarker med öppna vattenspeglar och sötvattensjöar är, som vi alla vet, viktiga för älgstammarna. Jag håller med om att saltvatten inte är det på samma sätt. Det finns i motiveringarna ingen som helst angiven grund för begränsningen till 1 procent. På vilket sätt är det för älgarna för negativt med 2 procent vattenyta inom området, med 3 procent vattenyta? Det finns ingenting motiverat med varför man har valt 1 procent. Utskottet bör kritiskt granska också detta stadgande. Jag tror för min del att det bör avlägsnas ur lagtexten.

 

I 33 b § 2 mom.s motivering anges att med sammanhängande område, i detta fall på minst 150 ha, skall skiftena vara geografiskt sammanhängande. Betyder det att skiften som ligger 10, 20, 30 meter från varandra inte är sammanhängande, medan skiften med ett gemensamt hörn är sammanhängande? Stadgandet ger stora möjligheter till osäkerhet eller godtycke - välj själva - vid tillämpningen, kanske inte så mycket stadgandet, utan motiveringen till stadgandet.  Utskottet bör precisera batydelsen av ”sammanhängande” eller byta ut det till t.ex. ”i nära anslutning till varandra”.

 

Vid genomläsning av framställningen är det ett förhållande som inte alls är i balans. Ändringarna i lagstiftningen är ganska små. Men motiveringarna, som är ganska långa, upptar i huvudsak en genomgång av hela Ålands älgstamsproblematik. Vill landskapsstyrelsen med mångordigheten och den myckna för framställningen ovidkommande informationen kyla över de demokratiska bristerna i framställningen? Frågan är öppen och bör övervägas av utskottet, men jag tror att det att framställningen innehåller så mycket god information om älgjakten har tillkommit genom att man har resonerat kring det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var inne på här i presentationen: diskussioner om älgjaktlagstiftningen blev bra 1997 och att man bör göra principiella förändringar i den. Landskapsstyrelseledamoten Eriksson angav att den är bra. Regeln om 2000 ha behöver inte ändras i framställningen och i den utredning som är gjord på tjänstemannaplan säger man någonting annat. Där säger man att tiden är för kort sedan 1997 att göra den bedömningen, så det blev något förvånande när ansvariga ledamoten här säger att han för sin del har kommit till att det här är bra, medan utredningen och det som finns intaget i motiveringarna är osäkra. Själv hör jag till dem som är osäkra och jag ber näringsutskottet i anledning av den långa motiveringen och ingående genomgången fundera över den politiska frågan. Man kan ge signaler till landskapsstyrelsen inför kommande ändringar av lagstiftningen, som ju också aviseras i motiveringarna.

 

Vad bör då göras för att skapa en bra lagstiftning?

 

För det första tror jag, med den erfarenhet på fem-sex år som vi nu har, att vi bör överväga att ta bort konstruktionerna och överbyråkratin i älgjaktlagstiftningen. Det torde väl räcka med kommunerna och deras jaktvårdsföreningar och sedan jaktlagen i kommunerna. När reformen gjordes ville man minska på antalet administrerande enheter, som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var inne på, och det lyckades man med. Nu när vi har lyckats med det tror jag inte att det blir någon återgång till en stor uppdelning och man kan också ha en lagstiftning som motverkar en sådan uppdelning utan att behöva ha den mellanliggande nivån, jakträttsområden, en konstruktion som är ganska märklig för våra åländska förhållanden, den är också märklig runt om i övriga Norden och den har visat sig vara onödig redan från början.

 

Det andra som jag ber utskottet fundera på är om inte regeln om 2000 ha för att ett jaktlag skall bli tilldelad rättvis jaktkvot borde tas bort och ersättas av t.ex. 500 ha kompletterat med stadganden om ett tillräckligt samarbete inom jaktvårdsföreningens område, dvs. kommunen. I annat sammanhang när det har gällt älgjaktlagstiftningen har jag här kort från talarstolen redogjort för förhållandena i Sverige, där man har en flytande skala för områdenas storlek och tilldelning. Det tyckte jag var ett bra system för jättestora Sverige i förhållande till lilla Åland, ett mera demokratiskt och nära älgjägarna och markägarna liggande system än det som vi har gått in för i vår stordriftstanke, uppenbarligen, 1997. Näringsutskottet kan titta på det och kanske ha synpunkter inför framtida förändringar om man inte borde närma sig det svenska systemet.

 

Jag ber slutligen näringsutskottet noga studera Justitiekanslers avgöranden och resonemang under de många år sedan 1997, då det nya älgjaktsystemet trädde i kraft, som från justitiekanslers sida har utfärdats. Det är naturligtvis olyckligt många sådana utlåtanden, Gud och andra högre makter bevare oss från att det skall fortsätta på det sättet, men eftersom det finns en risk för det med detta förslag finns det skäl att utskottet särskilt intresserar sig för justitiekanslers avgörande visavi förhållandet till grundlagen, visavi förhållandet till rättvis och likabehandling av medborgarna.

 

Den rättsosäkerhet som rått måste nå ett värdigt slut. Med landskapsstyrelsens framställning ökar tyvärr rättsosäkerheten och orättvisan eller jag borde kanske säga som så att den kan öka, och risken är väldigt stor att den ökar, särskilt efter att man har tagit bort 3 § i älgjaktförordningen.                                                                                                                                

 

Fru talman!

Jag skall inte fortsätta längre än så här. Man kunde ha väldigt tydliga förslag till hur lagstiftningen borde skrivas, men jag tycker att det är en fråga som bör utredas och diskuteras i utskottet och där har vi orsak att hjälpa till och försöka hitta lösningar som är rättssäkerhetssynpunkt neutrala för varje ålänning, varje markägare och varje intresserad älgjägare.  

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson fortsätter att hävda att 3§ i älgjaktförordningen skulle ha varit något slags mirakelbestämmelse som skulle lösa de här frågorna. Den var värdelös. Man kan inte, ltl Roger Jansson, tvinga folk till samarbete. Tänk vad enkelt det skulle vara att lösa frågorna i Mellanöstern och alla andra ställen om man genom en förordning skulle bestämma att så här skall det göras och så gör man så! Det är mycket betänkliga kunskaper om hur folk fungerar om man resonerar på det sättet. Paragrafen fungerade inte.

 

Jag vill tillbaka påståendet att det skulle vara ett så stort fel att vi nu kommer med framställningen. Älgarna var redan fördelade för hösten 2002, så det älgjaktlag som ltl Roger Jansson hänvisar till hade fått en kvot på åtta älgar på tre år. Till den delen var alla garanterade möjlighet att jaga älg.

 

Jag vill fästa uppmärksamhet vid en sak, nämligen när ltl Roger Jansson hänvisar till någon form av fast älgstam någonstans. Inget jaktlag har i dag en fast älgstam. Det kan vi slå fast. Inget jaktlag som har mindre än 10.000 hektar har en egen och fast älgstam. Älgarna rör sig runt i kommunerna och mellan kommunerna, så det kan vi glömma.

 

När det gäller jämlik behandling är grunden för älgjakten och jaktlagen jämlik. Alla har samma möjligheter att ansöka om och vara med.

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag har inte sagt att 3 §, som togs bort ur älgjaktförordningen, fungerat som något slags mirakel. Däremot har jag hävdat att det är fel att ta bort en sådan målsättningsparagraf om att alla skall få vara med och jaga utan att ersätta den med annan lagstiftning. Det är en viss skillnad från att kalla det ett mirakel!

 

När det gäller älgstammarna så ges kvoterna ut på basen av inventeringar och övriga älgvårdande insatser och en bedömning av älgstammarnas långsiktiga styrka. I de bedömningarna utgår man från det som man kallar en fast kommunal älgstam. Man gör alltså en bedömning ungefär hur det ser ut i kommunen och så ger man kvoten på basen av det. Det var det som jag talade om. Den finns sedan regionalt fördelad i kommunen på olika sätt och det tar jaktvårdsföreningen hänsyn till när man gör fördelningen i kommunerna, i alla andra kommuner utom Lemland, där det inte har lyckats att jaktvårdsföreningen kunde hantera hela kommunen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson uppehöll sig också vid alla besvär som har inlämnats tidigare mot de regler och det förfarande som har förekommit. Med 30 års erfarenhet kan jag säga, att det kommer vi nog aldrig att slippa! Någon sådan lagstiftning tror jag aldrig att vi får, utan vi får försöka göra en så balanserad lagstiftning som möjligt. Det här är precis vad jag försökte säga i min presentation. Det skall vara en fördel att ansöka om och vara med i större områden, dels därför att det skall vara en morot för att man skall jobba för de här frågorna och dels är det så att om man har ett mindre område, under 2000 ha, som är aktuellt här, så har man naturligtvis inte alls samma möjligheter att sköta älgstammen utan där blir lite som tidigare när det fanns 58 älgjaktlag att man försöker få till det att fälla så många vuxna djur som möjligt och i all synnerhet tjurar, med en snedvridning av älgstammen som följd. Älgstammen har skjutits ner två gånger under de senaste 40 åren här på Åland på så sätt att det har varit förbud att jaga älg. Jag hoppas att vi har så mycket viltvårdskunnande och ansvar att vi inte upprepar det och därför vill åtminstone jag att man håller kvar denna 2000 hektar, därför att det är en ändamålsenlig storlek på älgvårdsområde.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Verkligheten är den att de besvär som har lämnats in gällande tillämpningen av nuvarande lagstiftning har i flera fall resulterat i beslut av rättsvårdande myndigheter om att fel har begåtts och att förändringar bör göras. Då har vi orsak som lagstiftare att se över lagstiftningen och se om vi kan göra en bättre lagstiftning. Att alltså hänvisa till att besvär skulle vara en nästan välkommen verksamhet tror jag inte att vi här i lagtinget är intresserade av. Jag håller med om att alla intresserade markägare, alla intresserade älgjägare, bör få vara med, även då man har mindre områden. Det är det som inte har möjliggjorts i alla 16 åländska kommuner och därför bör vi se till att lagstiftningen blir sådan att den så långt som möjligt möjliggör jämlik behandling. Jag har kritiserat den här framställningen för att den inte klarar av den målsättningen och jag har bett näringsutskottet att noga överväga den synpunkten. Jag är säker på att jag har hundra procent torrt på fötterna när jag säger det.

 

När det gäller att mindre områden inte skulle ha möjlighet att sköta sin älgstam måste jaktansvariga ministern ställa sig frågan om inte älgstammarna är väl skötta i Sottunga och Lumparland, som är mycket små områden. Jag vill påstå att de är mycket väl skötta, och så kan även ske på annat håll runt om i landskapet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattson, replik:

Fru talman!

Det här beställningsarbetet på ändrad lagstiftning försvaras naturligtvis av dem som har lagstiftat. De har förstås försökt göra sitt bästa för att få alla parter nöjda. Men när man hör ltl Roger Jansson tala om diskriminering av jaktlag i Lemland och hur det ser ut i Lemland så måste jag säga att inte har man väl ändå suttit i landskapsstyrelsen och fattat en lag för Lemland! Nog måste det vara för hela Åland, så har åtminstone jag fattat lagen när jag läser den. Att det sedan har varit problem i vissa fall i Lemland kan också vara sant, men att sedan komma och nämna om näststörsta älgjaktlaget osv. i Lemland är egentligen bara påhitt. Jaktlagen finns egentligen inte, utan vi är tre stycken före detta jaktlag som jagar tillsammans i ett jakträttsområde, så det är ltl Roger Janssons fantasier om jaktlagen. Vi har jagat tillsammans åtminstone det senaste året och gått över varandras gränser. Det är bara för oss att dra ett streck med en penna så ändrar vi dem precis hur vi vill inom vårt stora jakträttsområde.

 

När det gäller procenten i sötvattensjöarna kan väl en procent av en sjö vara ganska rimligt därför att älgarna äter i strandzonen och dricker i kanten, men sällan föds det älgar i sötvattensjöarna, åtminstone inte i Lemland, möjligen är det så där ltl Roger Jansson vistas! Det görs inga älgar i vattnet utan de görs oftast på land, kan jag berätta för ltl Roger Jansson! När det gäller myrmarker och kärr är det självklart att myrmarker och kärr räknas som skogsmark. Det har väl varenda en jägare som någonsin har varit i skogen fattat. I det här fallet känner jag att jag för en gångs skull vet någonting betydligt bättre än ltl Roger Jansson.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det var onödigt med denna förödande nedvärdering av mig i den här diskussionen, eftersom vi diskuterar det materiella innehållet i lagstiftningen. Låt oss hålla oss till den, så vinner debatten på det. Jo, ltl Sune Mattsson, jag hade också hoppats att förslaget till ändring av jaktlagstiftningen visavi älgjakten skulle vara generellt anpassat för hela Ålands behov. Därför öppnade jag handlingen med den fasta övertygelsen om att så var fallet och hade förhoppningen att jag skulle få läsa om det också. Här har jag låtit förstå att resultatet av mitt läsande blev ett annat. Det här är en konstruktion för att lösa ett problem i ltl Sune Mattssons kommun som inte är i enlighet med rättsprinciperna som gäller i landskapet Åland och i Finland.

 

Vad gäller beskyllningen om att jag fantiserar om älgjaktförhållandena i Lemland är jag ingen lemlänning och ingen älgjägare, men däremot har jag – tyvärr, får jag väl säga – fått vara med på den byråkratiska sidan och gå igenom alla handlingar och känner väl till förhållandena i Lemland. Det är säkert så att man kan konstruera det på andra sätt, men det är inte det jag har talat om utan hur det är här – och där har jag inte fantiserat till någon del.

 

Det står i framställningen att myrmarkers och liknande områdens våtmarker öppna vattenytor som finns där inräknas i en procenten, så vad hjälper det att ltl Sune Mattsson har trampat omkring i de där markerna! Läs i stället framställningen, där står det vad den där en procenten skall räknas på!

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Sune Mattson, replik:

Fru talman!

När det gäller vattenytor i skogen är det klart att det finns kärr ibland någonstans i någon myr, men de flesta myrar kan man gå över när som helst och några öppna vattenytor finns inte i kärr och myrmarker. Skulle det råka finnas någon så är det naturligtvis bra att man inte räknar dem som älgmark om det är öppna vattenytor året runt. Om det är att nedvärdera ltl Roger Jansson att jag säger att i det här fallet tror jag att jag vet mycket bättre än honom, så är det i alla fall första gången som jag har vågat säga så, för det verkar alltid som om ltl Roger Jansson skulle veta betydligt bättre än alla andra.

 

I sitt anförande sade han att marker som är 20-30 meter från varandra skulle vara sammanhängande. Skall de vara hörn mot hörn! Har man sysslat med praktisk älgjakt vet man hur det går att jaga älg om man inte har markerna ihop. Det är klart att man måste jaga på någon annans eller över någon annans, man behöver inte nödvändigtvis skjuta dem och det är väl inte meningen med det här förslaget. I och för sig skulle jag säga, om jag pratade för mig själv, att varför har man inte 49 ha sammanhängande mark. Det skulle jag önska, för det är ett sådant område som jag är delägare i. Då skulle jag också kunna ha ett sammanhängande.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

När det gäller den här lagstiftningen är jag i den lyckliga situationen att jag inte är part i målet till någon del och jag har inte heller 49 ha att spela med utan jag har noll. Annars håller jag med det sista uttalandet som ltl Sune Mattsson gjorde beträffande problematiken med de sammanhängande områdena. Vi vet alla hur älgarna rör sig över skiftena och det kan bli väldigt olyckligt med den formulering som i motiveringen anges för sammanhängande områden och jag har bett näringsutskottet titta på det.

 

När det gäller sötvattenytorna står det faktiskt på sidan 11 i detaljmotiveringen för 33 § 1 mom., när man motiverar en procenten: ”Älgar finner under vår och sommar näring även i små näringsrika sjöar och i myrmarker med öppna vattenspeglar.” Det är alltså det som skall användas till underlag för bedömningen av en procenten. Man behöver alltså inte vara aktiv älgjägare i Lemland eller någon annanstans för att förstå vad som står här i motiveringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Boman:

Fru talman!

Föreliggande förslag till ändring av lagen om älgjakt beror på att ett jakträttsområde i Lemland brutit mot landskapsförordningen om jakt på älg. De har vägrat närliggande jakträttsinnehavare möjlighet att få ansluta sig till jakträttsområde trots att förordningens 3 § uttryckligen stadgar att de som har lämpliga områden har en laglig rätt att ansluta sig. Detta har även bekräftats av justitiekanslern. I detta fall borde övervakande myndigheten Ålands landskapsstyrelse ha tillsett att lagar och förordningar följts. Men icke!

 

På grund av starka politiker tillhörande landskapsstyrelsepartierna beslöt landskapsstyrelsen helt kallt att slopa 3 § ur förordningen. Som kompensation till de förfördelade jägarna i Lemland beslöt landskapsstyrelsen att tillsätta en arbetsgrupp som fick i uppdrag att komma med ändringsförslag till gällande älgjaktlag, dock med den brasklappen att endast älgkalvar skulle tilldelas de jaktlag som har under 2000 ha jaktmark. Detta, som jag vill kalla, idiotiska förslag förföll dock och arbetsgruppen föreslog i stället att jaktlag som inte kommer upp i 2000 ha och därigenom kan bilda eget jakträttsområde skall få skjuta ett fullvuxet djur vart tredje år. Detta dåliga förslag förföll också, som tur var. Jag tycker att man kan se en trend i de olika försöken att missgynna de älgjägare som inte fick ansluta sig till jakträttsområdet i Lemland.

 

Nu är detta historia och det fanns personer som trodde att nu skall vi få ett förslag till ändring av älgjaktlagen som skulle ta ställning vad markerna producerar och utgående från detta skulle jaktlicenserna fördelas. Men så lätt gav sig inte de älgjagande politikerna i Lemland. Nu kommer de med ett förslag tom i 33b § sista stycke stadgar följande, som jag tycker är väldigt bra: ”Vid prövning av det antal älgar som får fällas inom ett markområde som inte utgör ett jakträttsområde som avses i 33 § skall markområdets storlek och andel av älgvårdsområdet beaktas.” Det här är jättebra och det här har vi efterlyst hela tiden; så här skall det gå till. Äntligen har landskapsstyrelsen kommit till insikt om att alla i detta landskap bör behandlas likvärdigt – så trodde jag när jag läst så långt. Men så kommer jag till sista meningen i 33b §: ”Inom ett sådant område kan en mindre andel beviljas än om området ingått i ett jakträttsområde.” Dessa rader diskriminerar helt klart de jägare som får eller fick ansluta sig till närliggande jakträttsområde. M.a.o.: jaktvårdsföreningen i Lemland, som inte tidigare respekterat lag och förordning, får nu med lagens hjälp rätt att fortsättningsvis diskriminera Flaka viltvård samt Nåtö och Järsö jaktlag. Det här är ett synnerligen dåligt förslag och sista meningen i 33b § bör därför strykas.

 

Vi kan inte ha politiker som driver egna och jaktkompisarnas ärenden, dessa politiker får säkert många ryggdunkar och uppskattande ord på Lemlands älghippa, men vid stiftande av lagar bör alla innevånares rättigheter och skyldigheter tillgodoses på ett opartiskt sätt.

 

Jag hoppas att näringsutskottet seriöst behandlar denna framställning och jag tror och hoppas att utskottet har större opartiskhetskrav än vad landskapsstyrelsen har haft. Jag har även andra förslag till ändringar i denna lag, men dem framför jag direkt till utskottsledamöterna.

 

Jag vill till sist uttrycka min uppskattning av de påtrampade jägarna i Lemland som orkat kämpa vidare för att hävda sina lagliga rättigheter, trots att tunga politiker gjort allt för att motarbeta dem, men rättvisan brukar vinna till slut och så hoppas jag att det går även i detta ärende.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Boman är tydligen också inne på att man skall tvinga folk att samarbeta genom lagstiftning. Det fungerar inte. Därför måste vi hitta på någonting annat. Jag får väl lov att säga att jag har inte fått några uppskattande ryggdunkar eller någonting annat, utan snarare tvärtom, för de ansträngningar som har gjorts för att ta fram ett så fungerande förslag som möjligt för den beramade älgjakten. Det står inte i sista meningen, som ltl Boman hänvisar till, att det ”skall” utan det står att det ”kan” ges en mindre andel. Det är ingen tvingande bestämmelse utan där måste jaktvårdsföreningen bedöma och se till hur verkligheten ser ut och där kanske det kommer in som ltl Boman var inne på: att man skulle kunna bevilja det markerna producerar – vem vet det? Ingen! Man kan hävda att jag på mitt område där jag jagar har 30 älgar där ena veckan, följande dag kanske det inte finns en enda och var och vem producerar. All mark inom älgvårdsområdet producerar mer eller mindre och enda möjligheten att knyta detta till någon form av storleksbedömning på markerna. Vad markerna producerar är nog en mycket vansklig och en mycket omstridd fråga och med det löser vi ingenting.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

När det gäller den sista meningen i 33b § ”inom ett sådant område kan en mindre andel beviljas” så om inte Lemlands jaktvårdsförening eller jakträttsområde har kunnat klara av att tillämpa de gällande lagarna och förordningarna, hur skall då det här jaktlaget opartiskt kunna fördela älglicenserna? Jag är nog rädd att jägarna fortsättningsvis kommer att bli förfördelade. Men eftersom jakträttsområdet i Lemland bröt mot lagen och landskapsstyrelsen är övervakande myndighet varför tog de dem inte kragen! Inte får någon annan bryta mot lagen och landskapsstyrelsen bara klappar en på axeln och säger att det var väl en dålig lag. Det kan gälla fortkörning, felparkering, vad som helst. Jag tycker att det är landskapsstyrelsen som har visat en svaghet. Vägra att inte ge några älgar alls åt jakträttsområdet på grund av att de inte har följt lagen. Då skulle de nog ha börjat följa lagen. Så där lättvändigt får man nog inte hantera lagen och dem som bryter mot lagen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

I det här fallet tar landskapsstyrelsens framställning mycket sikte på att bevara en bra älgstam. Det är lite märkligt att i sådana här sammanhang pratar man bara om hur mycket man skall få skjuta, hur mycket man skall få jaga. Det finns egentligen inte några viltvårdsfunderingar om hur en älgstam skall vara sammansatt för att den skall vara till heder för landskapet Åland och den förvaltning som står för det. Diskussionen blir ganska ensidigt, men det kanske beror på att inte älgarna har någon rösträtt, att det är därför som den här diskussionen blir som den blir – man kanske borde ändra vallagen till den delen!

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Jag tror att medlemmarna i Flaka viltvård och Järsö och Nåtö jaktlag kan minst lika mycket om viltvård som de övriga älgjägarna i Lemland. Att försöka racka ner på deras åsikter och kunskaper tycker jag att är fel. Har man inte några andra kriterier så är det markernas storlek som skall avgöra och då är det väldigt lätt att räkna ut vad man skall ha! Men att sätta in i en lagtext att en viss grupp kan beviljas mindre är enligt mitt sätt att se inte demokratiskt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattson:

Fru talman!

Jag är alldeles övertygad om att hur man än har försökt få ihop lagen och om landskapsstyrelsen skall bestämma hur den skall se ut, så blir det fel på den i vissas ögon. Det var jag på det klara med långt, långt före den kom fram på mitt bord. Men lagen är inte skriven för en speciell grupp som ltl Boman och även ltl Roger Jansson säger, utan den är till för hela Ålands befolkning. Förordningen är också till för mig, den är inte specialsydd för någon annan. För min del innehåller lagen också vissa fel och jag måste helt klart säga, att jag har inte som ”jagande politiker” varit med och utformat lagen, utan det det har landskapsstyrelsen och tjänstemännen gjort. Men som jag ser det har lagen uppenbara brister på ett helt annat plan, nämligen beträffande de sammanhängande områdena. Man borde där ha gjort en begränsning i jaktsättet, som faktiskt en tidigare landskapsstyrelse i vissa fall gjorde, när man jagade på så små områden som t.ex. 150 ha. Där borde man bara få sitta på vaktjakt, att du inte får driva älg och gå över från ett område till ett annat, över andras områden och i samband med det naturligtvis driva upp älg från andras områden också. Den som har sysslat med praktisk jakt, även om det hörs skrytsamt, vet att det går till på det sättet. Det gäller i synnerhet älg som är stora djur och som ofta förflyttar sig över stora områden. Jag skulle gärna se den begränsningen att jaktsättet skulle stå i lagen. Det gäller inte bara vissa områden utan det gäller de områden som jag också förfogar över som inte är sammanhängande och större än 150 ha. Det är inte specialsytt för någon. Där skulle jag vilja att man skulle gå in.

 

När det gäller de omtalade vattenytorna hittar jag inte andra vattenytor än vissa sjöar, som vi har i Lemland, de andra är i princip utdikade, vi har inte några mossar och myrar. Rörstorp-mossan är det lite kvar av, men det är ingen vattenyta och inte finns det i Lemland åtminstone några sådana ytor. Det är träsk och där bor det inte några älgar. I andra kommuner är det likadant. Jag känner till Finström ganska bra; inte är det några vattenytor i myrarna där. Ltl Boman och jag har många gånger funderat på hur vi skulle få tillbaka lite vattenytor, så det kanske är någonting för framtida befolkning att komma fram till hur man skall få vattnet tillbaka.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Stora utskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändringar av kommunallagen och lagstiftningen om kommunindelning. (FR 24/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion, därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig. Slutligen föreläggs motiveringarna för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av kommunallagen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Förelägges förslaget till landskapslag om ändring av 1 och 2 §§ landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa lagar om kommunindelning för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2002-2003 angående ändring av vallagstiftningen. (FR  6/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2002-2003 angående godkännande av avtalet med Singapore för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Dubbelbeskattningsavtalet med Singapore ersätter ett tidigare avtal som Åland gav bifall till1982 och som nu har bedömts som föråldrat. Utskottet har ingenting att invända mot avtalet utan tillstyrker ett bifall.

 

Beträffande avtalsspråket konstaterar lagutskottet att avtalet är uppgjort endast på engelska, dvs. inte på någondera partens nationalspråk. Med tanke på avtalets karaktär och engelskans ställning som världsspråk anser utskottet det acceptabelt att endast engelska är avtalsspråk. Detta till skillnad från de fall där avtal har uppgjorts på parternas språk och då endast på finska för Finlands respektive Ålands del. Vi har sådana avtal under behandling i utskottet och fördjupar oss i språkproblematiken som bäst och vi kommer att återkomma till lagtinget med senare avtal kring det problemet. Men vad gäller detta avtal tycker vi det är helt okej.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Jag kan bara, som jag gjorde i utskottet, stöda förslaget om att godkänna avtalet genom att det är uppgjort enbart på engelska, precis som utskottsordföranden sade. Jag begärde ordet för att säga att jag hoppas att landskapsstyrelsen verkligen nu tar itu med frågorna, dvs. att man sitter och uppgör sådana här avtal utan att överhuvudtaget kontakta landskapsstyrelsen. Jag tycker verkligen att landskapsstyrelsen nu skall försöka skärpa till sig och meddela åtminstone till utrikesministeriet att så här lyder paragraferna, för det har väl kommit nytt folk där och antagligen känner det inte till det självstyrda Åland och att det är någonting som man skall ta hänsyn till.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändring av viss skattelagstiftning. (FR 4/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Fru talman!

Lagtinget har remitterat två skattelagar till näringsutskottet, som inte har något att invända mot landskapsstyrelsens förslag. Som det framgår av vårt betänkande har vi i utskottet hört flera sakkunniga och under hörandet har det inte framkommit några invändningar mot förslaget från de parter som kan beröras av lagstiftningen. Det hela handlar om att förlänga möjligheten till vissa avskrivningar vid kommunalbeskattningen för produktions- och turistföretagarverksamhet och för sjöfarten. Avdragsmöjligheten har alltså funnits tidigare och den enda förändring som föreslås är en minskning av antalet år då avskrivningen för isavgiftsklass får göras. Denna ändring omfattas av branschen eftersom kostnaden och besväret för den dubbelbokföring som förutsätts för att avdraget skall kunna göras överskrider den ekonomiska nyttan av avdraget, enligt deras bedömning.

 

Fru talman!

Näringsutskottet föreslår därför att lagtinget antar de båda landskapslagarna som ingår i framställningen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 15 januari 2003 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.03).

 

 

 

 

 

 

 

Originalfil