Plenum den 14 april 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 14 april 2003 kl. 13.00. 

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. Frånvarande: ltl Lindqvist, ltl Lindeman och ltl G-M Lindholm. Ltla Lindqvist och Lindeman infann sig efter uppropet).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 14-16.4 anhåller ltl G-M Lindholm på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. (FR 17/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget skulle anta en lag om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. En lag med motsvarande bestämmelser har trätt i kraft i riket från årsskiftet och finns också på annat håll i Norden; jag skall återkomma till det.

 

Kontrollen av personer som skall arbeta med barn gäller snart sagt alla områden, såsom barnomsorg, skola och liknande. Det gäller t.o.m. privat socialservice och fosterföräldrar. Det finns också en begäran från vissa kommuner om att en sådan här lag skall tas fram och den remissrunda som lagen har varit ut på har givit svaret att man är angelägen om att få en sådan här lagstiftning. Det är verkligen angeläget att vi ser till att barnen får en trygg och harmonisk uppväxt. Det bör vara en självklarhet att alla behandlar barnen väl, men tyvärr är det inte så i alla sammanhang och därför föreslår vi den här lagen.

 

När vi har tagit fram lagen har vi haft diskussioner om behörigheten men kommit till att det är landskapets behörighet att inom dessa områden bestämma att arbetsgivare kan kräva av arbetssökande att man visar upp ett straffregisterutdrag. Det finns nämligen enligt straffregisterlagstiftningen särskilda bestämmelser i 6 § 2 mom. just för straffregisterutdragen som den här lagstiftningen avser. Vi har i många andra sammanhang och lagar bestämmelser om krav för anställning, t.ex. i kommunallagen, det finns i barnomsorgslagen, det finns i grundskoleförordningen osv., så vi anser att det här bör lagtinget kunna lagstifta om.

 

Omfattningen av lagen har vi diskuterat rätt mycket, om vi kan begära av personer som flyttar in till landskapet, t.ex. från Sverige. Vi har kommit till att detta inte är möjligt annat än för dem som bor i vårt land, eftersom man inte har motsvarande bestämmelser i svensk lagstiftning; det finns en förordning där som bestämmer vilka uppgifter som skall ges i ett straffregisterutdrag och det visar sig att där kommer betydligt flera brott, också mindre brott som vederbörande har gjort sig skyldig till som inte är relevanta i det här sammanhanget och då står vi inför en sådan situation att det kan uppfattas som diskriminerande om man skulle begära ett svenskt utdrag ur det register som man har där.

 

Jag har diskuterat den här frågan med justitieministeriet i Sverige och det finns två möjliga lösningar, varav den ena skulle vara att man ändrar sin förordning så att man kunde ge ett register över de grövre brotten och lämna bort de andra; sedan har vi diskuterat en sådan lösning att man på ett nordiskt plan skulle lösa frågan, så att man skulle ha möjligast samma regler i alla de nordiska länderna. Det varierar. Norge har också bestämmelser på det här området. Danmark har inte några egentliga lagbestämmelser men kan kräva att personer skall vara fria från sådana här brott. Tillämningsområdet för ett lands regler för registerkontrollen sträcker sig inte utanför landets gränser. En arbetsgivare på Åland kan inte med stöd av svenska eller norska regler kräva att en arbetssökande skall visa upp uppgifter från svenska eller norska register och därför har vi lämnat bort det, och förhoppningsvis kan det lösas på annat sätt.

 

Vi har införskaffat en färsk statistik över registerkontroll av personer som skall arbeta med barn och det visar sig att ett mycket stort antal personer i riket har begärt utdrag under de tre första månaderna av året, sammanlagt 14.583 personer har begärt dessa registerutdrag. Det har minskat, i januari var det 6.739, i februari 4.520, i mars 3.684, så nog har en sådan här lagstiftning sitt berättigande. Det visar sig att av dessa straffregisterutdrag var det sammanlagt 21 som innehöll uppgifter om brott. 14 av innehöll uppgifter om narkotikabrott, 5 innehöll uppgifter om våldsbrott, 2 innehöll uppgifter om sexualbrott och det ena utdraget om sexualbrott innehöll uppgifter beträffande 3 fall av sexuellt utnyttjande av barn medan det andra utdraget om sexualbrott innehöll uppgifter beträffande flera fall av våldtäkt och sexuellt utnyttjande av barn, så den här lagstiftningen har tydligen sitt berättigande. Det anmärkningsvärda är att hela 21 personer har sökt sådana här arbeten trots att de borde ha vetat att de inte har ett fläckfritt förflutet.

 

Fru talman!

Det här var helt kort en presentation av lagstiftningen, som inte är speciellt krånglig. Det som jag ytterligare kan nämna är att det finns ett par stycken lagar som ligger i lagtinget, bl.a. lagen om privat socialservice, som förhoppningsvis skall bli klar. Lagen gäller också den typen av verksamhet och sedan gäller det också arbetspraktik och arbetslivsträning samt arbetsprövning, som finns i en annan framställning som ligger i lagtinget, men förhoppningsvis skall också den kunna klaras av så att allt sammanfaller.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Lagen är intressant på många sätt och vis. I sak är den inte så speciell, men man kan fundera över varför vi får en sådan här lagstiftning nu. Vi har länge haft människor som har jobbat med barn och ungdomar. Det andra är att man kan också fundera över om lagen har den effekt som den åsyftar. För det tredje har jag några rent formella saker som jag önskar få klarlagda, och jag tror att jag börjar i den änden.

 

Jag har förstått det så att landskapslagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn gäller de personer på Åland som jobbar inom offentligrättsliga verksamheter, som alltså har en tjänst, medan det finns en rikslag som motsvarar den här som redan reglerar dem som är i arbetsavtalsförhållande. Det står i 2 § 1) att den gäller både offentligrättsligt och privaträttsligt anställningsförhållande. Jag skulle gärna se att ansvariga ledamoten klargjorde detta. När det gäller arbetslagstiftning har vi inte behörighet. Det kan hända att man kan begränsa det på något sätt, men jag tycker inte att det klart och tydligt framkommer av den här lagen hur de olika behörigheterna möts.

 

I allmänna motiveringen står det: ”Det borde vara en självklarhet att vuxna behandlar barn väl och bemöter dem med respekt, men tyvärr förekommer det att barn utsätts för våld eller sexuella handlingar av personer i deras omgivning.” Läser man vidare kommer man till detaljmotiveringen, där det står: ”Den föreslagna lagen är avsedd att, genom ett kontrollförfarande, hjälpa till att förhindra att olämpliga personer erbjuds arbete med barn.” Sedan kommer man till själva lagen och där står det: ”Syftet med denna lag är att främja att endast de som är lämpliga att arbeta med personer under 18 år får förtroendet att göra det.” Jag tycker att det är en ganska stor omskrivning av det man först säger, vilket jag ändå har uppfattat att är lagens främsta syfte, dvs. att förhindra att barn utsätts för våld och sexuella övergrepp, till att man i lagen säger att den syftar till att endast lämpliga personer skall arbeta med barn. När det gäller ”lämpliga” kan man ju lyfta in en massa olika kriterier - så här intuitivt känns det som att man kan inte nämna saker vid dess rätta namn. Är lagens syfte att förhindra att barn utsätts för våld och sexuella övergrepp inom den barn- och ungdomsverksamhet som samhället har ansvar för, så varför skriver man inte det då?

 

Om man tittar på lagens syfte är det så – det känner alla till – att under de senaste tio åren har alltmera fokus lagts på exploatering av barn sexuellt och också våld mot barn samt mot kvinnor. Det här är någonting som upptar media ganska mycket och det påverkar naturligtvis också den politiska diskussionen och det leder t.o.m. till lagstiftning. Många av företeelserna, speciellt pedofili av olika slag, har man uppmärksammat när det har kommit mer och mer män in och jobbat i t.ex. barnomsorgen. Inom ungdomsarbetet har det antagligen funnits förut, men man har inte uppmärksammat det på samma sätt, utan det är särskilt när det här har blivit mera allmänt inom barnomsorgen som det har blivit ett mera generellt problem. Då talar man om det här problemet att det är personer som jobbar med barnen och det är personer och det är personer och man gör inte så stor skillnad mellan det att kvinnor de facto länge, länge har jobbat med barn och då var inte det här något problem utan det har faktiskt kommit i ungefär samma takt som män har börjat inom barnomsorgen samt att det här är inte primärt ett problem varken för barnen eller barnomsorgen, utan det är ett mansproblem. Men det är alltid svårt att angripa det; då skuldbelägger man kollektivt män väldigt snabbt och man får en debatt där män går i försvar. Men det är inte det som är det väsentliga utan att alla måste ta ett ansvar för det här problemet och det är den här lagstiftningen ett uttryck för. Men trots det ser man svårigheten att kalla det vad det nu egentligen är. Om det är så att lagen skall försöka förhindra sexuell exploatering och våld mot barn inom barn- och ungdomsverksamheten, så undrar jag om det här är tillräckligt. Det är så tänkt att man åtminstone inte skall anställa personer som redan en gång på något sätt har förgripit sig på barn eller ungdomar. Men förhindrar det att man ändå i framtiden kommer att anställa sådana personer? Man kan inte på förhand, anser jag, utröna om de är lämpliga eller inte i det här avseendet med ett straffregisterutdrag, speciellt om det inte innehåller några begångna brott.

 

Det andra är att det sägs i lagen att det här tillämpas inte på arbete som sammanlagt varar mindre än tre månader under en ettårsperiod. Det här betyder att det för sådana som har den här läggningen och vill utnyttja barn på sätt och vis gynnar deras möjligheter att få arbeta med barn och då också utnyttja dem. Jag undrar om det här är riktigt rätt tänkt, om man vill att lagen skall förebygga att barn inte utnyttjas.

 

Könsaspekten beskrivs i lagstiftningen för första gången lite mera utförligt. Det är också ganska spännande läsning. Det står så här: ”Reglerna i förslaget skall gälla både kvinnliga och manliga sökande. Förmodligen kommer förslaget att beröra något fler kvinnliga än manliga sökande…”

”Förmodligen”! Det kan man väl säga bestämt att det är, även om det kanske inom ungdomssektorn jobbar en hel del män, men om man ser till barnomsorgen är det absolut så. Det kommer att innebära att kvinnor som tidigare har jobbat inom det här området naturligtvis nu också kommer att avkrävas ett straffregisterutdrag. Sedan säger man: ”Fler män än kvinnor döms för brott - och sedan kommer det som jag tycker att är nästan allra märkligast- vilket innebär att förslaget kan komma att hindra fler män än kvinnor från att arbeta med barn.” Det nästan framställs som om det skulle vara negativt för männen, men det är ju positivt för barnen, det är det som är meningen. I stället kanske man borde svänga på det och säga: vilket innebär att förslaget kan komma att gynna fler kvinnor än män! Överhuvudtaget tycker jag att kommentaren är lite speciell och det skulle också vara roligt att höra vad landskapsstyrelsen riktigt menar med att det kommer att hindra fler män än kvinnor.

 

Fru talman!

Det var några synpunkter som jag hade på lagstiftningen. Jag tycker att den är hemskt intressant och den ligger i tiden på många sätt och viss, men jag tror för min del att för att verkligen komma åt det stora problemet kommer inte den här lagstiftningen att vara tillräcklig. Det kanske inte heller är avsikten, men om vi skall skydda barnen i lekis och ungdomsverksamheten måste man nog börja fundera vad det egentligen är för sorts beteende som män har ibland när det gäller deras innersta känslor. Problemet är ganska universellt, det är inte specifikt åländskt.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi är eniga med ltl Sundback om att det här är ett stort problem och man måste lyfta upp katten på bordet och prata om det i de termer som gäller. Det är fråga om pedofili som man vill reglera och försöka motarbeta. Men det som jag lite vänder mig mot är ändå det här att ltl Sundback på något vis vill framföra det som enbart ett mansproblem. Hon sade klart och tydligt att det är ett mansproblem. Det var inte ett problem för barnen, sade hon, det var inte ett problem för kvinnorna, utan ett mansproblem. Jag vill ändå i första hand se det som så att det är ett problem för de barn som blir utsatta för de här sakerna och att då försöka göra det till en jämställdhetsdiskussion är att föra hela problematiken på avvägar. Det är barnen bästa vi måste diskutera i första hand.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Visst är det barnens bästa, men jag tycker då att man måste gå till botten med problemet och för mig är det fullkomligt obegripligt varför så många män har så stora behov att sexuellt utnyttja barn. Det är ett stort samhällsproblem. Att säga att det är ett problem som barnen har är att överföra ansvaret på offret i det här fallet. Barnen har ingen skuld i den här problematiken utan det är män som måste börja diskutera manlig sexualitet, ta ansvar för att det här problemet minskar. Det är inte mänskligt, enligt min uppfattning, jag förstår inte sådana här beteenden!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback säger att man inte skall överföra problemen och belasta barnen på något vis. Det är absolut inte det man vill göra genom den här framställningen, utan man vill hitta ett sätt att motverka att vuxna personer – det må sedan vara män eller kvinnor – får möjligheten att arbeta med barn om de tidigare i sitt liv har begått sådana brott som gör dem, som man säger, olämpliga för det här. Det är ändå det som vi måste försöka göra, vi måste få en början på det här så att vi kan förhindra att personer som har den här driften  arbetar med barn – jag håller med ltl Sundback att det är svårt att förstå att vissa människor, vuxna personer, hanterar ungdomar och barn på det här viset.  Det här är inte en fråga om mäns eller kvinnors sexualitet utan nu måste vi i första hand försöka motarbeta att vuxna personer som har dessa problem jobbar med barn.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är en väldigt typisk reaktion som ltl Perämaa ger uttryck för här. Det heter ofta kvinnovåld, det är barnpornografi, det är inte manligt våld mot kvinnor, män som utnyttjar barn. Det är det som man måste komma till. Den här lagstiftningen stöder jag, men jag tycker att man är lite naiv om man tror att man med den kan förhindra helt och hållet att barn utsätts för sexuella övergrepp och våld inom barnomsorgen t.ex., eftersom den tar fasta på bara dem som redan har begått brott, att de inte skall få möjlighet att upprepa sina brott. Men hur förhindra att sådana personer överhuvudtaget kommer in i systemet; det tror jag inte är möjligt med lagstiftning, utan där måste det till en annan diskussion, att det här är fullkomligt oacceptabelt – och den diskussionen måste föras av män, inte bara av kvinnor.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Ltl Sundback ställde vissa frågor och gjorde vissa påståenden beträffande den här lagen. När det gäller första punkten om offentligrättsligt eller privaträttsligt anställningsförhållande  har vi bedömt  att vi kan i en sådan här lag bestämma att man oavsett anställningsförhållande kan begära från arbetsgivarens sida ett straffregisterutdrag som ett bevis på om man har varit straffad eller inte. Till den delen tycker jag inte att det egentligen råder något tvivel. Det var mycket semantik som ltl Sundback gav uttryck för. Det är kanske en smaksak hur man skriver, om man vill ha det mycket starkt eller om man vill ha det något svagare skrivet i lagtexten. ”Syftet med denna lag är att främja att endast de som är lämpliga att arbeta med personer under 18 år”. Man kunde naturligtvis svänga på det och säga att det här är ett sätt att förhindra olämpliga personer att jobba med barn. Inte löser man med den här lagstiftningen alla dessa problem, men detta är ett sätt som lagstiftaren kan ta till för att om möjligt minimera problemen med våld och sexuellt utnyttjande av barn. Jag tror inte att man genom lagstiftning kan ändra attityder och beteenden, utan jag håller med ltl Sundback att det måste vara en annan diskussion. Varken jag eller landskapsstyrelsen har sagt att vi löser alla problem med den här lagstiftningen, men det är ett sätt att förhindra att personer som redan har begått grova brott tillåts arbeta med barn. Från landskapsstyrelsens sida har vi naturligtvis satt barnets väl och ve i centrum och utgående från det försökt formulera lagen.  Det är det som är det viktiga. Att det sedan, som vi skriver i motiveringen, är flera män än kvinnor som begår dessa brott är ett faktum, men det är inte heller okänt att kvinnor begår sådana här, i synnerhet våld mot barn. Att före man har blivit dömd för ett sådant här brott få klarhet i om en person är lämplig eller inte lämplig är mycket svårt, det är omöjligt. Till lämpligheten kan man knyta yrkeskunskap, social kompetens och allt möjligt, men inte tycker jag att det är fel uttryck om man med ”lämplig” menar sådana personer som inte har en brottslig bakgrund. Det här är ett sätt att försöka tillgodose barnens behov av skydd och att de kan få den trygghet och bra uppväxt som de förtjänar.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag förenar mig i stort med ansvariga ledamotens syn på lagstiftningen och dess syfte, att det kan tjäna som ett visst skydd av barnen. Men jag tycker, som sagt, att problematiken är betydligt större och att när det gäller dem som begår brotten borde det vara en friare och öppnare diskussion om just varför den här typen av brott förekommer och varför de ökar, som de faktiskt gör i dagens läge.

 

När det gäller det privaträttsliga förhållandet som lagen reglerar skall det bli intressant att se vad utskottet anser om den saken. Jag har den bestämda uppfattningen att det redan finns en rikslag som reglerar dem som är i arbetsavtalsförhållanden. Jag är åtminstone inte helt på det klara med hur de här två lagarna skall fungera parallellt eller samtidigt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

I de diskussioner som vi har fört i landskapsstyrelsen har vi ansett att vi kan lagstifta på det här sättet. Lagutskottet får väl fördjupa sig i den frågan och i sista hand lagstiftningskontrollen sedan efteråt, men eftersom vi i annan lagstiftning också, där det förekommer både tjänster och privaträttsligt anställningsförhållande, kan ställa upp krav på kompetens och liknande anser jag att den här lagen bör gälla i de fallen också. Ursprungligen funderade man i de banorna, att kanske det är rikslagen som gäller till den delen, men vi har som sagt i olika lagstiftning satt upp  kompetenskrav. Det vi inte kan bestämma är sjukvårdens kompetens, men i övrigt kan vi bestämma vilka krav vi ställer på arbetstagare i olika anställningsförhållanden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

 

Ltl Sjöblom:

Fru talman!

Jag har lite samma uppfattning som ltl Sundback när det gäller första punkten i 2 § om privaträttsligt anställningsförhållande.  Ser man till 3 § blir det lite förvirrat eftersom man där i andra momentet skriver: ”Om registerutdrag inte finns att tillgå när en kommun eller ett kommunalförbund tillsätter en tjänst – en tjänst är alltid offentligrättslig, den är inte privaträttslig – skall valet av tjänsteinnehavare vara villkorligt”. Och nu kommer vi till en ny terminologi som lagtinget 1997-98 beslöt att vi inte skall använda! I landskapet Åland heter det ”tjänsteman”! Det har lagtinget röstat om så sent som i samband med den nya kommunallagen. Motivet till det var att ordet ”tjänsteinnehavare” är en direkt översättning från finskan. I all annan lagstiftning, både på landskapssidan och när det gäller kommunerna heter det ”tjänsteman” och i den här lagstiftningen talar man om ”tjänsteinnehavare”. I samband med kommunallagsreformen var jag alldeles ensam, både i lagutskottet under förra perioden och här i lagtinget, med undantag av stöd från min egen grupp, om att man skulle övergå till det könsneutrala uttrycket ”tjänsteinnehavare”. Men nu föreslår landskapsstyrelsen själv det! Det finns inte ”tjänsteinnehavare” i någon annan lagstiftning, varken i landskapet eller hos kommunerna. Det är endast den kommunala avtalsdelegationen och fackorganisationerna i avtalssammanhang som använder ordet tjänsteinnehavare; annars heter det tjänsteman.

 

När det gäller det privaträttsliga anställningsförhållandet är min uppfattning den att rikslagen gäller för dem på Åland. Ser man i 3 § sägs det inte ett ord om arbetsavtalsanställda eller privaträttsligt anställda, utan man talar endast om tjänst och tjänsteinnehavare, som, om det skall hänga ihop med annan lagstiftning skall heta tjänsteman.

 

Jag hoppas i alla fall att lagutskottet tittar på den saken. Jag kan hålla med om att en arbetsgivare har rätt att begära ett straffregisterutdrag, men som jag ser det har en arbetsgivare redan i dag rätt att begära det av privaträttsligt anställda.

 

Det var intressant att höra ansvariga ledamoten nämna hur många som hade fått registerutdragen de tre första månaderna och hur ytterst få som var dömda för brott. Jag är lite förvånad om all personal som redan jobbar och har jobbat väldigt länge med barn och ungdomar helt plötsligt måste börja söka ut registerutdrag, för i rimlighetens namn borde arbetsgivaren redan känna till om de är dömda för brott som lagen åsyftar att skydda barn från, bl.a. sexuella övergrepp och trakasserier. Det är bra att lagen kommer och att den skyddar barnen, men om  folk som har jobbat 20-30 år i den här branschen inte har behövt visa upp registerutdrag förut och skött sitt jobb klanderfritt så har jag svårt att tänka mig att de finns antecknade som dömda för våldsbrott eller sexuella övergrepp i brottsregistret. Sådana saker borde arbetsgivaren väl känna till.

 

Men, som sagt, koordinationen med 2 §:s  privaträttsliga anställningsförhållande och 3 §: s tjänster och tjänsteinnehavare tycker jag nog att man lite noggrannare skall fördjupa sig i lagutskottet.

 

Jag behöver kanske inte upprepa så mycket av det som ltl Sundback sade. Jag hade egentligen tänkt säga ungefär liknande saker.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Sjöblom säger att arbetsgivaren redan i dag kan kräva ett straffregisterutdrag. Det är nog inte möjligt. Det krävs en lagstiftning för det. Straffregisterutdragen regleras rätt noga, vem som får begära dem och hur de skall utformas. Jag har för mig att det står i lagen, att det gäller inte redan anställda, utan det är fråga om nyanställning.

 

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Åtminstone har jag läst i tidningarna om flera arbetsgivare som har begärt straffregisterutdrag. För arbetsavtalsanställda måste man kunna begära redan i dag. Jag kan hålla med om att man inte kan göra det för tjänsteman. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger att det inte gäller för redan anställda, men man kan ha jobbat länge med barn och ungdomar och byta arbetsgivare och då kan arbetsgivaren kräva det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

När rikslagen kom uppstod det lite förvirring därför att det utgick ett påbud att alla skulle tillämpa den. Det visade sig vid en noggrannare genomgång att det här kan vara vår behörighet till alla delar och att man med rikslagen som grund har begärt straffregisterutdrag. Jag är inte övertygad om att det är riktigt.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Om jag har förstått ledamoten rätt har han här i anförandet sagt att landskapsstyrelsen har bedömt att man kan lagstifta om privaträttsligt anställda, och jag har bedömt, och någon till här med mig, att rikslagen gäller för privaträttsligt anställda. Vi vet alltså inte vem som har rätt. Vi får hoppas att lagutskottet kan reda ut den här saken. Jag vet inte på vilka grunder rikslagen inte skulle gälla för privaträttsligt anställda på Åland, eftersom man bara i 2 § i den nu aktuella landskapslagen pratar om privaträttsligt anställda; i resten av lagstiftningen talas om ”tjänst”. Man har ingen tjänst om man är privaträttsligt anställd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2002-2003 angående utveckling av regelverket om parlamentarism. (FR 11/2002-2003).

 

I tredje behandlingen har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig. Slutligen föreläggs motiveringarna för godkännande i enda behandling.

 

Talmannen erinrar om att det första och det andra lagförslaget enligt 74 § 4 mom. lagtingsordningen respektive 26 § 2 mom. landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse inte får ändras på annat sätt än vad som stadgas i 55 § lagtingsordningen, dvs. beslutet skall omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna förstena. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av lagtingsordningen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Konstateras att lagtinget i tredje behandling enhälligt antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs därefter förslaget till landskapslag om Ålands landskapsstyrelse för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Konstateras att lagtinget enhälligt i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs därefter förslaget till landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående landskapslag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester. (FR 1/2002-2003).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes i andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående sänkning av kommunalskattesatsen för samfund. (FR 13/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående ändring av tobakslagen för landskapet Åland. (FR 15/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 6:

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar. (FR 5/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 9.4. Diskussionen fortsätter.

 

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Det har varit en del diskussioner omkring ärendet och om den byråkratisering som breder ut sig när det gäller försöket att få det lite förenklat osv. Jag har fått höra av min son, som är djurhållare och håller s.k. biffdjur av olika sorter, att man har skapat ett nytt dataprogram för djurhållning. När man skall ha det här programmet visar det sig att det finns bara på ett språk tillsvidare och det språket är inte svenska. Jag måste säga att diskrimineringen av det här är nog verkligen sådan att man måste börja ta i och säga ifrån. Djurhållningsprogrammet innehåller bl.a. sådana bestämmelser som att inom sju dagar skall man anmäla en kalvning; när det har kommit en ny kalv till besättningen skall det skrivas in och föras. Nu kommer man t.o.m. att kräva det nya, att när man har s.k. betesdjur, vilket man har när man har biffdjur och har olika områden där man betar med biffdjur och andra betesdjur, så skall det anmälas när man flyttar djuren från ett bete till ett annat så att kontrollanterna, som ju är världens viktigaste människor vet att de kan när som helst springa dit och titta att är det nu kalvarna 368 och 374 och 386 som är där på bete, att det inte är någonting annat, så det här är viktigt! Sedan finns det då inte instruktioner och program på svenska språket.

 

Jag hoppas verkligen – nu ser jag visserligen ingen på bänkarna här, för man har väl bråttom med andra saker i dag – att ansvariga ledamoten för jordbrukssidan verkligen i det här fallet borde begripa också det här med språkproblematiken eller att lantrådet annars verkligen agerar kraftfullt när det gäller det här. Börja inte med sådana här nya program förrän man har dem på båda språken. Man blir inte bara åthutad utan man får ju straff i form av pengar om man inte följer sådant här. Jag hoppas verkligen att man noga tittar efter och att den som har närmare kontakt med landskapsstyrelseledamöterna verkligen säger åt dem, att sätt nu igång och gör någonting!

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

På samma sätt som vtm Salmén saknar jag faktiskt representanter för landskapsstyrelsen här. Vi hade senast en mycket animerad diskussion om byråkratin, framför allt dubbelbyråkrati vad gäller jordbruksstöden. Vi fick senast höra när utskottets betänkande presenterades att man gör framsteg och det kom fram att ansökningsblanketterna hade blivit så utvecklade att man hade kalkerpapper emellan dem och att det på det viset blev effektivare! Men det är faktiskt så att det tar inte bort dubbelbyråkratin utan det är tvärtom ett sätt att upprätthålla den eftersom det är så att på samma blankett skall landskapets jordbruksstöd och de nationella stöden redovisas. Blanketterna far alltså mellan landskapsstyrelsen och kommunerna i olika repriser och därför har man det där kalkerpappret, men det blir inte effektivare av det utan det betyder ändå att vi har två myndigheter som som skall betjäna jordbrukarna och det skall också vara två som kontrollerar dem, så det är alltså dubbelbehandling hela vägen och det har att göra med att landskapet har egna stödformer eller varianter på jordbruksstöden. Jag tittade på lagstiftningen ännu en gång efter att vi senast diskuterade den och det är alldeles tydligt att lagstiftningen har som mål att förenhetliga finansieringssystemen, man tar bort gamla lagar och så kommer det en lag som skall ersätta det gamla. Men det som inte har skett är att man inte har förenhetligat förvaltningen. Fortfarande har man en alldeles för omfattande förvaltning. Det är åtminstone tre myndigheter som är inkopplade: det är statliga, landskapets och kommunernas lantbrukssekreterare.

 

Från majoritetens sida ville man höra hur socialdemokraterna vill förändra det här. Då tror jag att man måste ta avstamp just i detta att förvaltningen måste förenhetligas, den måste göras mera tydlig och den måste vara sådan att den ligger så nära jordbrukarna som möjligt. Då är ett av målen att det är de kommunala myndigheterna, lantbrukssekreterarna, som skall ha hand om ansökningarna. Det är också de som är i nära kontakt med jordbrukarna. Sedan är det landskapsstyrelsens sak att som en överinseende myndighet ge information, direktiv osv. för att lagen skall kunna tillämpas på ett sätt så att alla jordbrukare behandlas lika. Nu är det en väldig röra med olika myndigheter och detta gör inte saken lättare för jordbrukarna, men framför allt försämrar det deras rättssäkerhet. Ibland händer det att man vill ändra på någon form av jordbruk som man har anmält att man skall bedriva, men sedan visar det sig att man har förmånliga villkor med en annan gröda och gör man den här ändringen skall hela apparaten igen fungera. Och missar man det här, blir det precis som vtm Salmén berättade om kalvarna, att jordbrukaren bestraffas och får inte ut det stöd som han har rätt till. Det är delvis på grund av den väldigt komplicerade och onödiga byråkrati som vi upprätthåller här på Åland.

 

Den tredje saken som vi vill få till stånd är just samordningen av kontroller som nu sker dels av statliga myndigheter och dels av landskapets myndigheter. Efter den senaste diskussionen när landshövdingen gick upp här fick vi höra ordet överenskommelse från landskapets representant, och det är alltså det som borde ske, att man har en gemensam kontroll så att inte dubbelt mer gårdar skall synas än vad som egentligen hela systemet förutsätter.

 

Till sist vill jag ännu säga, som jag nämnde om redan, att landskapsförvaltningens jordbruksbyrå måste vara mera av en överinseende enhet. Det är problemet med mycket av vår förvaltning att de inte har vanan eller kanske ens kompetensen att ge direktiv och anvisningar för lägre myndigheter hur de åländska landskapslagarna skall tillämpas. Då blir det ute i kommunerna stor osäkerhet och då börjar man ofta ta kontakt till Finland, för där finns det tillämpningsdirektiv, men sedan passar de inte ihop med de åländska självstyrelsereglerna och så är man igen osäker hur lagarna skall tillämpas. Ytterst drabbar det här naturligtvis jordbrukarna och tyvärr också att det för vissa har så allvarliga konsekvenser att de går miste om sådana stöd som de skulle ha rätt till om byråkratin fungerade.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss? Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående komplettering till etermediepolitiskt program för landskapet Åland. (M 3/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Diskussion

 

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag fick med kort varsel meddelande om att den som skulle presentera programmet inte kunde vara närvarande och lantrådet hade också fått förhinder, så jag har inte förberett mig på något särskilt inlägg. Programmet är en komplettering som begärdes av kulturutskottet i samband med det etermediepolitiska programmet och det tar upp en lägesbeskrivning när det gäller public service-uppdraget, TV-avgiften, ”TV-licensen” som den kallas, produktion och distribution, mål och strategier för etermedieutvecklingen på Åland.

 

Det som har hänt när det gäller eterimedia är att utifrån målsättningen att medieutbudet skall vara tillgängligt för så många som möjligt, att vi skall ha tillgång till utbudet på svenska, har Ålands Radio förhandlat med Sveriges Television om ett avtal när det gäller digitala sändningar. Det avtalet är ett första steg i utvecklingen av digital-TV. Det kommer också så småningom en förändring i riksutbudet när man avbryter de analoga sändningarna och övergår till digitalt. Avtalet är, som vi bedömer det i landskapsstyrelsen, mycket förmånligt och är ett steg i utvecklingen att vi skall säkra utbudet. På nordisk nivå kan vi konstatera att Åland ligger långt framme; man har i dag liknande förhandlingar på andra håll i Norden.

 

Programmet är som sagt efterlyst av kulturutskottet med de behövliga kompletteringarna. Jag utgår från att landskapsstyrelsen kan vid behov återkomma. De som har deltagit i arbetsgruppen kan ge mera upplysningar om själva arbetet med programmet. Men som jag ser det är det här en beskrivning av att utvecklingen på Åland gör att vi kan ta del av utbudet genom att vi utvecklar radio- och TV med digital teknik och att vi också har säkrat tillfredsställande utbud på det svenska språket.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

När det gäller de framtida digitala sändningarna är det avtal klart som Ålands Radio har ingått med Sveriges Television. Men om man säger att man skall tillförsäkra utbudet av svenska program och samtidigt nämner om att det i framtiden skall göras avtal också med public service-bolagen i Finland tycker jag att det saknas här i detta kompletterande program vilka program utöver den finlandssvenska digitala teven som landskapsstyrelsen tycker att vi skall satsa på. Det här är verkligen en språkfråga: Skall man satsa på finskspråkiga program och i så fall vilka program eller skall den andra sändaren vara en sådan att man plockar in program från olika håll, inte köper ett knippe från Yle? Det är en viktig språkpolitisk och etermediepolitisk fråga. Jag är besviken om inte landskapsstyrelsen har någonn åsikt ännu i den frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Kompletteringen av etermediepolitiska programmet har kommit till lagtinget med anledning av att programmet hade några oklarheter senast när vi fick det. Tyvärr tycker jag inte att oklarheterna har klargjorts tillräckligt i programmet, det har funderats vidare och man har konstaterat vissa saker, men det är fortfarande saker som jag tycker att är ytterst oklara som man borde ha utrett mer.

 

Jag skall i huvudsak koncentrera mig på att kommentera frågan om digital-TV, men jag vill till en början återkomma till några saker jag påpekade vid den förra behandlingen. Det gäller för det första TV-licensen. Man bekräftar att man skall ha det här systemet kvar: man skall alltså ta betalt av dem som har en TV-apparat för att kunna producera radioprogram. Det är fullkomligt horribelt att göra så: ta betalt för en sak och använda pengarna till en annan. Så kan man inte göra, men trots det framhärdar man i det horribla förfarandet att ta pengar av dem som innehar en TV-apparat och använder dem till produktion av radio. Enligt min mening kan man inte göra det. Lyckligtvis kommer tiden att lösa det här, för det kommer att bli så i framtiden att man betalar i huvudsak för det utbud man nyttjar och skall man ta betalt av skattebetalarna för radioproduktion måste det ske på ett annat sätt än att det är knutet till TV-innehav. Det måste bli någon form av avgift för alla hushåll. Det sades här att alla som har en postlåda skall få en avgift. Den tekniska utvecklingen kommer att göra att det blir så ändå, så jag får väl vänta på den, men jag tycker som sagt att det är fullständigt horribelt att man gör så här och att man framhärdar i den här uppfattningen.

 

När det gäller produktion och distribution och uppdelning av bolagen har man konstaterat att det finns för- och nackdelar med det och man har beslutat sig för att det är inte lämpligt att göra så på Åland. Det är det samma sak också. Jag tycker att det är mycket märkligt att vi har i dag två kommersiella kanaler: Radio Väst och Rix FM som får sända på frekvenser med lägre effekt än t.ex. Radio Suomi, som är en kanal som vi överhuvudtaget inte skulle behöva sända ut på Åland av språkpolitiska skäl. Vi har ingen skyldighet att sända ut en helt finskspråkig kanal. Den frekvensen och den utrustningen kunde användas för kommersiella kanalers nyttjande i stället, men de kommersiella kanalerna skall liksom förtryckas och man måste sända på en låg effekt så att man inte kan tillgodogöra sig dem på hela Åland; de har lite olika problem för de sänder från olika ställen, men de hörs inte riktigt bra överallt. Det är folk som vill lyssna på dem också, men då får man skylla sig själv ungefär. Men vill man lyssna på Radio Suomi kan man vara säker på att det hörs! Det där är mycket märkligt och det kunde lösas med att man skiljer ut Smedsbölemastens distributionsbolag till ett skilt bolag. Det behöver inte vara en överstor förvaltning för det bolaget, man kan inte skylla på det att man från början vet att det blir en för stor förvaltning utan det får bära sina egna kostnader och de som nyttjar det får betala vad det kostar. Ålands radio får betala för sitt och eventuella kommersiella aktörer för sig.

 

Det är i sådana här saker som jag tycker att man borde ha kommit till en annan slutsats, men man har cementerat den tidigare uppfattningen.

 

När det gäller digital-TV blir den brist vi har på Åland bara värre och värre. Jag är faktiskt, fru talman, djupt bekymrad över framtiden för digital-TV på Åland. Det vi ser nu är en utveckling att Åland blir ett vad man kunde kalla TV-politiskt u-land. Jag trodde att den här frågan var längre löst än vad den var. Det enda man har gjort är att man har med SVT kommit överens om att man får sända SVT:s kanaler digitalt på Åland via det markbundna nätet, inte via satellit, det är uttryckligen så att avtalet inte gäller satellitsändningar. Vad spelar det för roll om man är ålänning hur man tar emot det, om man tar det via kabel, via satellit eller via antenn! Det är område som område, vad som är bärare har ingen betydelse, så det är mycket märkligt att man skiljer ut det här. I kommentarer i massmedia säger man sedan att det har att göra med upphovsrätten, att vi är ständigt jagade. Men man måste vara lika mycket jagad om en ålänning ser det från satellit eller från en kratta på taket eller en kabel i väggen! Det är ingen skillnad och det är ändå begränsat till dem som bor på Åland. Jag kan inte förstå hur man kan ha skillnad på det.

 

Däremot är det ännu ingen lösning för TV4, det diskuteras i programmet men ingenting är klart. En annan populär kanal som ålänningarna i dag inte ser är TV5; där finns det heller ingen lösning. Problemet blir då att de som hushåll som har kabelnät, ungefär 65 procent, blir i ett  TV-politiskt vakuum eftersom deras leverantör – MCA är det största och sedan finns det mindre bolag på landet – inte kan leverera de programpaket som andra kabelbolag kan leverera, t.ex. kabelbolag i Sverige. De utbuden är i huvudsak två: Viasat och CanalDigital. De kanaler som man får tillgång till när man får dem i sitt kabeluttag är en hel massa:

 

 

 

 

                                                                                                                                                  

 

Tanken med digital-TV är att man skall kunna få sådana kanaler man är intresserade av. Är man intresserad av nyheter finns det en rad nyhetskanaler på båda paketen. Är man intresserad av naturvetenskap finns det en hel drös med olika kanaler som man kan prenumerera på. Är man intresserad av film osv. osv., olika intressen har olika programpaket. Public service-kanalerna blir bara en liten del av det här, en allt mindre del när digital-TV-kanalerna utvecklas. Det finns också mycket kanaler för t.ex. verklighetsbaserade händelser Reality TV är en populär kanal där man ser på bl.a. s.k. SOS-alarmprogram, det är olika specialintressen och också mycket underhållande. Dessa programpaket får ålänningarna inte tillgång till. Tar man ett sådant här programpaket på Åland är det med de finska kanalerna medan i Sverige ingår SVT1 och 2, 24 osv. ingår i båda programmen, också i Viasat, en nyhet som kom härom veckan. För att de som har kabel-TV skall kunna få programpaketen måste man kunna sälja programkorten på Åland, och det kan man inte om inte det upphovsrättsliga är löst. Det är inte löst därför att Åland inte är ett skilt programrättsområde i dag utan det räknas till Finland och det betyder att om någon skall börja sända programkorten på Åland måste man betala rättigheter för hela Finland, och ingen vill betala för 5 miljoner och få sälja till 26.000 människor! Det är det absolut största problemet i dag. Om man inte har kabelnät utan tillhör 35 procenten, så är man hänvisad till en egen parabol och där är det samma sak: det är inget problem att kasta upp en parabol och skaffa mottagare, men man får inte köpa programkorten, man får köpa de finska och där är återigen de svenska kanalerna borta. Detta gör att man inte får tillgång till programpaketen, så man får en klart sämre ställning än t.ex. ett svenskt hushåll och man hamnar i en sorts bildningsmässig nackdel, för den här kanalen har många väldigt intressanta program, de förmedlar mycket kunskap och vi vet alla att teven är en viktig källa till bildning. Det är alltså ett stort problem med programrättsområdet.

 

Ett annat problem är att jag tycker att man har valt fel spår när man satsar på marksänd digital-TV. Den enda egentliga orsaken till att vi gör det är att alla andra har gjort och där har det misslyckats! I Sverige har det misslyckats och i Finland har det mer eller mindre misslyckats. Man försöker få det etablerat genom att dra på tidsramarna osv. Varför skall vi etablera ett till sätt att sända ut TV-kanaler när alla finns i luften, när alla kan tas ner med satellit? Med den 65 procent som har kabelnät kunde man göra så att de två programpaketen tas ner i Mariehamn, så kablas det ut via fibernätet som vi har byggt för bredband - där finns mycket ledig kapacitet - och sedan kunde kabelnäten  sända ut det här till sina kunder och de tecknar de programpaket de vill ha. Vill man bara ha de vanliga kanalerna så tar man ett sådant paket; vill man ha alla naturvetenskaplig kanaler så tar man det osv., man ger valfrihet. Men det kan man inte göra i dag för man har inte rättigheter att göra det. Det skulle ha blivit mycket billigare med en sådan lösning och den 35 procent som är utanför som inte har kabelnät kunde man t.o.m. köpa en parabol åt och det skulle ändå blir billigare än att göra en satsning på marksänd digital-TV. Sådan stor skillnad är det i kostnader.

 

Man har valt den här vägen nu och då är frågan om man inte ändå borde knyta ihop kabelnäten. Det borde man försöka få till ändå. Framför allt måste man tillse att Åland blir ett programrättsområde. Det är det allra viktigaste. I dag räknas vi som sagt till Finland och det finns ingen möjlighet att sända paketen. Detta skulle göra att åländska hushåll skulle få tillgång till de kanaler som man vill. Signalen och programpaketen skulle levereras av kommersiella företag, det har vi ingenting med att göra, men vi skulle skapa förutsättningar för det.

 

Fru talman!

Till dess att det här är löst uppmanar jag helt kallt ålänningarna till civil olydnad. Det är det enda sättet att lösa den här frågan, någonting som har gjorts förut. Man tecknar abonnemang via bekanta i Sverige och så får man tillgång till svensk teve, man skaffar sig en parabol. Det har man faktiskt rätt till enligt folkrätten. Vi kan hävda vår rätt till svensk teve, om inte politikerna löser det här måste folket göra revolut. Utrustningen kan man köpa här på Åland av lokala handlare och om folket har några frågor är jag själv beredd att ställa upp som tevepirat, för vi är tyvärr snart tillbaka på ruta noll där Anton Kalmer började på sextiotalet. Det är dags för ett nytt teveuppror!

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundman förenklar lite här och ställer ett totalutbud av världens TV i motsats till det som landskapsstyrelsen i sitt program finner möjligt. Det är klart att man kan göra på det sättet. Men vi måste betänka att digitalteknikens införande är ett problem över hela Europa, även i Sverige och Finland och vi på Åland är en väldigt liten part; vi kan knappast gå in och bryta igenom med våra förhandlingar hos alla de instanser som kommer att beröras av detta. Vi får vara glada att vi får, vad vi kan säga i dag, förmånliga avtal med Sverige och förhoppningsvis också med Finland om att vi får se de public service-kanaler som är väsentligast för medborgarna. Att man sedan vill se all världens kanaler och få underhållning, marknadsföring och allting hem i rutan är var och ens rätt, men man får kanske lösa det på något annat sätt än just genom landskapsstyrelsens försorg i det här fallet. Man kan däremot förutspå att digitalteknikproblematiken småningom minskar, att man hittar lösningar och att vi närmar oss det underbara liv man som ltl Danne Sundman drömmer om att kunna se: i stort sett alla TV-kanaler i världen – någon gång kommer det!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Att man säger att man drömmer om att se alla kanaler visar på var problemet är! Det är nämligen så att det är inte några problem i dag för ett svenskt hushåll att se vilka kanaler man vill: man betalar för sig och så får man se de kanaler man vill. Det är ett problem för public service-digital-TV att man har blivit utkonkurrerad av de kommersiella aktörerna, det är därför det inte har kommit till. Det sättet att distribuera kanalerna vill man inte ha utan folk har andra sätt, man har kabelnät eller man har parabol. I t.ex. Sverige ingår många fler intressanta kanaler i det marksända utbudet och därför väljer folk faktiskt att börja nyttja det marksända digitalnätet där, men skall vi på Åland bara ha public service-kanalerna blir ingen någonsin intresserad.  Vi skall ge folket valfrihet och inte propagera för någon särskild kanal; vill man bara ha några få TV-kanaler är det okej, vill man ha alla skall man få välja och då betalar man för sig. Det är det vi måste se till. För att vi på Åland skall få tillgång till alla svenska kanaler måste man kunna sända ut Viasat- och CanalDigital-programpaketen i de åländska kabelnäten och ålänningarna som har parabol måste få ta emot dem lagligt. Därför måste man lösa det frågan om programrättsområde.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Här handlar det om att säkra de viktiga public service-kanalerna till alla här på Åland. Däremot är programmet inget uttryck för att man vill tvinga någon att välja kanaler, utan det är helt enkelt ett minimiutbud som det gäller och det skall säkras för alla och då uppfattar landskapsstyrelsen programmet som en framkomlig och säker väg. Att gissa och tro och spekulera i kommande lösningar är en sak; en annan är att presentera för lagtinget och ålänningarna det program som faktiskt går att genomföra, och det tror jag stämmer på det programmet som ligger här.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Som man gör i programmet tvingar man ålänningarna att välja ett visst distributionssätt: marksänd digital-TV. Det är inget alternativ att ha egen parabol och ta emot sändningar den vägen, för man har inte rätt till programkorten. Det man gör nu är verkligen att tvinga in folk i en fålla där man får bara några få kanaler, man får SVT:s digitala kanaler och kanske Yles finskspråkiga kanaler men inget mer. Kabelbolagen har inte möjlighet att sända ut programpaketen som man sänder ut på annat håll därför att landskapsstyrelsen inte löser det här med Åland som ett programrättsområde. Det här är inte fantasier eller framtidsdrömmar utan det är realiteter i dag för ålänningarna. Många har hört av sig till mig och sagt att du är helt på rätt väg, det här måste lösas, jag kan inte se på teve, jag måste ha min kusin i Sverige att ta programkort åt mig, jag vill inte vara olaglig, jag vill betala för mig och ha ett programkort som jag själv är ägare till, som jag själv betalar för och inte hålla på och mygla så här. Det är många som gör det i dag, det är sanningen och det blir alternativet om man inte får göra det lagligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Om man ser etermediepolitiskt på den här diskussionen är det två helt skilda linjer. Landskapsstyrelsen har haft till uppgift att säkra ett utbud på svenska och att tillförsäkra alla åländska hushåll detta utbud. Det utbud som vi anser att vi har ansvar för gäller public service-sändningen. Jag har lite svårt att förstå att utbudet av Sveriges TV1, Sveriges TV24, Sveriges TV Extra, pågående diskussioner om Sveriges TV4, utveckling mot rikssidan, vilka språk det än är, skulle vara så begränsande för ålänningarna. Det är ändå så att för några år sedan var hotet om att vi skulle bli av med Sveriges TV överhuvudtaget överhängande. Det är så, som ltl Sundman själv säger, att vill man välja så får man betala. Nu har landskapsstyrelsen budgeterat via Ålands Radio och TV ett visst belopp för upphovsrätt och utrustning, sedan i nästa steg kommer det kanske andra tekniska investeringar, men när det gäller tillgången till Finlands TV är det inte förenat med samma kostnader. Problemet med kabel-TV är att det inte täcker hela Åland och landskapsstyrelsen har ansvaret att vi skall tillförsäkra ett visst grundutbud, och jag anser att public service är det viktiga. Om man sedan vill se 40 olika kommersiella kanaler för att bilda sig mera måste man göra den prövningen, att vem skall betala för det här. Skall alla betala för att några skall få se det de vill eller skall vi alla gemensamt försöka tillförsäkra ett bra utbud av public service? Det är det jag tycker att vi är på väg att göra med den här utvecklingen. Jag tycker att det är glädjande att vi har lyckats få ett så förmångligt avtal med Sveriges TV. Vi har ändå tillförsäkrat Åland någonting som är politiskt kulturellt viktigt för alla ålänningar, men vi kan inte från landskapsstyrelsens sida säga att vi skall erbjuda allt åt alla, då blir det orimligt. Jag tror att också ltl Danne Sundman kan fundera på vem i samhället som skall ansvara för utbudet av alla dessa kanaler: Är det landskapet eller är det på marknaden, är det kommersiellt? Problemet med medieutvecklingen är att det bygger på stora områden, stora volymer, där olika länder kan betala för upphovsrätten. Det är klart att man ju önska sig att Åland skulle vara ett eget programrättsområde, men det är en ganska komplicerad sak och hur man än gör är det förenat med stora kostnader som någon skall betala.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Om Åland blir ett eget programrättsområde innebär det inte att landskapsstyrelsen måste betala mera åt de kommersiella kanalerna, för det gör de som ser på dem, via leverantören av programkort. Det kostar landskapet ingenting annat än någon diskussion, någon resa eller någon liten telefonräkning. Tanken med digital-TV är att brukaren betalar. Jag tycker att det är bra att man har löst det här med SVT, men det är bara en liten del av helheten. Public service blir en allt mindre del av det som folk ser på och det är det som folk ser på som vi skall värna om. Vi skall inte vara de som levererar, fixar programkort och har kabelnät eller säljer paraboler utan vi skall bara skapa möjligheterna för att det här skall kunna vara möjligt att skaffa sig här på Åland. Det som nu är begränsande är den tekniska och juridiska möjligheten att sända ut programpaketen på Åland. Vi skall inte i övrigt blanda oss i det, utan vi skall bara stifta sådana lagar och se till att Åland har sådan status att man kan ta del av de svenska paketen. Det som skulle bli dyrt är att börja snirkla ihop egna paket, det blir både tekniskt komplicerat och dyrt. Vi kan visst se till att allt kommer åt alla, som vicelantrådet sade,  utan att det kostar någonting, bara vi har juridiken i skick. Sedan är det som sagt upp till folk att se på några få kanaler, att se bara public service, se bara kommersiella kanaler eller se allting – och folk betalar för sig. Det är tanken med digital-TV. Jag säger som en känd idrottsprofil i Sverige, att he int så lätt ti förklara åt en som ingenting förstår!

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Det är säkert svårt att förklara. Jag förstår i alla fall inte vad som gör att ltl Sundman inte förstår att landskapsstyrelsen har en etermediepolitisk linje där vi vill tillförsäkra ett grundbehov på svenska språket. Det är alltså inte så lätt att vi själva lagstiftar om att Åland skall bli ett programrättsområde. Det är det som är hela problematiken att det är andra parter som har andra intressen och som lever i en medievärld där volymerna har stor betydelse. Även om Danne Sundman tydligen gör allt för att se på så många kanaler som möjligt är det inte det som är volym i medievärlden, utan det är när länderna betalar för sina system. Vi har haft turen, skickligheten eller vad man nu skall säga att vi har kunnat haka på i det språkområde som är viktigt för oss när det gäller grundutbudet och public service, nämligen att få ett avtal med Sveriges radio och TV. Sedan finns det utvecklingsmöjligheter i tekniken, men jag tycker att vårt ansvar måste vara att tillse att grundbehovet av public service är tillgängligt för alla och då är det en motsättning mellan vad de kommersiella kabelnäten kan bjuda ut och vad man vill betala för osv. Kan vi hjälpa till att skapa möjligheter för att köpa korten i Sverige så skall vi göra det, och vi har varit inne på sådana diskussioner i bl.a. Nordiska rådet, där man just utgår från språkområden och det finns exempel i Europa hur man löser det här tekniskt. Men så här långt har vi tagit det steget att vi har valt att ge möjligheter till ett utbud av svensk public service och nästa steg är att man får ett vidare utbud. Men jag tror att man skall skilja på det som ltl Sundman gör: har intresse av att betala för olika mer eller mindre kommersiella och smala program och att samhället stöder public service-utbudet, som är grundläggande. Diskussionen var en helt annan för ett par år sedan; då var det hotet mot TV överhuvudtaget, att vi inte skulle kunna se Sveriges TV utan enbart de kommersiella kanalerna. Men nu är vi alltså inne på en väg som de flesta i alla fall vill att vi skall komma in på: säkra ett grundutbud av svenskspråkig public service för alla på Åland.

 

Ltl Sundman, replik:

Herrr talman!

 Det är helt enkelt så att den etermediepolitiska linjen är dels för smal och dels pekar åt fel håll. Satsningen på markbunden digital-TV är i praktiken onödig eftersom vi har en så stor del av hushållen anslutna till ett kabelnät som kunde ta signalen från ett annat håll. Man kastar pengarna i sjön. Men trots att man gör den här satsningen måste man ändå se till att ålänningarna kan se andra kanaler än public service. Se på lyssnar- och tittarsiffrorna vilka kanaler som är populärast: inom radio är det kommersiell radio som är populärat nuförtiden i Sverige, troligtvis också här på Åland snart. Jag vill ge ålänningarna maximal frihet. Jag vill tillse att man har frihet att välja mellan olika kanaler, man skall inte tvinga på det ena eller det andra, man skall inte tvinga folk in i någon viss distributionsfålla. Radio och TV är åländsk behörighet, varför skulle vi inte  kunna bli ett eget programrättsområde med relativt enkla mått av åtgärder om vi bara tar tag i saken? Sedan är det upp till de kommersiella aktörerna att ge det här åt ålänningarna om man vill, och det tror jag att man ganska enkelt kan lösa. Man säger att det här är nästa steg, och det är det jag retar mig på, det här är verklighet i dag för ålänningarna, det kan inte vara nästa steg, man kan inte hela tiden vara efter från samhällets sida, man måste skapa förutsättningar när folket har behov och vilja att se TV-kanalerna. Sedan kan man alltid vurma för public service och hålla kvar vid det i all evighet, men vi vet att public service är bara en liten del av det utbud man ser på i dag.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Ltl Sundman talar för att ”manskall få maximal frihet”,  men problemet här är att ”man” är dels landskapsstyrelsen, som skall tillförsäkra den åländska befolkningen ett visst grundutbud och ”man” är också den kommersiella medievärlden. Vi kan mycket väl stifta lagar inom vårt eget behörighetsområde, men det är det att de flesta, man, vill ha frihet också att välja TV-produktion utifrån, det som är gjort på annat håll och då har vi aktörer som vill ha betalt. De som producerar vill ha betalt för sina produktioner och det är det som är problemet, upphovsrätten, och att vi måste förhandla med andra. Jag anser inte att vi är på väg åt fel håll eller att det är för smalt. För mig är det mycket brett att få ett utbud av flera TV-kanaler från Sverige på det svenska språket och att vi sedan kan gå vidare på den linjen och bygga ut det som samhället skall stå för. Att vi sedan också skall möjliggöra en kommersiell verksamhet är en annan sak. Men landskapets etermediepolitiska program bygger på att vi skall tillförsäkra den åländska befolkningen TV från Sverige på det svenska språket och motsvarande så småningom från finska och så småningom på andra språk. Jag tycker att det må vara smalt, men det räcker ganska långt och framför allt är det på väg åt rätt håll.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa ledamöter!

Det går tydligen en skiljelilnje mellan landskapsstyrelsepartierna och den borligera oppositionen. Det är kanske just synen på vad som är relevant för ålänningarna. Ltl Sundman nämnde i ett mycket intressant anförande här detta med individens frihet och ålänningarnas rätt att själva välja vad man vill titta på. Då kommer jag till frågan: Vad är public service? Är Sveriges TV2 och möjligtivs TV4 public service så det räcker till? Inte för mig! Den pågående befrielsen av Irak har varit svår att följa med på svenska public service. Man har varit tvungen att ta till amerikansk public service, CNN, om man verkligen vill följa med i bild.

 

Som ålänning vill jag gärna ha en av landskapet garanterad möjlighet att i framtiden också se CNN och många andra kanaler. Det handlar om individens frihet att välja och det är väl här skiljelinjen går mellan den borgerliga delen av oppositionen och landskapsstyrelsen.

 

Herr talman!

Jag använder samma ord som ltl Sundman: det är en folkrättslig fråga att garantera ålänningarna TV-utbud på svenska. Det är ingen service landskapsstyrelsen skall tillhandahålla utan det är en grundläggande självklarhet som landskapsstyrelsen skall värna om.

 

Herr talman!

Till en annan frågeställning. Ltl Sundman sade här att Radio Suomi fortfarande sänder med full effekt, vilket innebär att de åländska kommersiella kanalerna inte har den möjligheten. Den här frågeställningen var aktuell för ett par år sedan och då fick man till svar att det är en befolkningsskyddsfråga. Jag har förstått att befolkningsskyddsansvaret har överförts till Ålands Radio och om så är fallet skulle gärna utbildningsministern, som inte är här nu – det är ingen minister här – få svara mig på vad är då motiveringen till att låta Radio Suomi sända på full effekt,  om den inte längre ens har en befolkningsskyddsuppgift, när vi har två egna kanaler på Åland som har varit med och skapat en etermedieutbudet de senaste åren och när de hemskt gärna skulle vilja komma in på de här effekterna. Vad är då motiveringen till att Radio Suomi fortfarande sänder med full effekt? Den frågan skulle jag gärna vilja få svar på av någon minister.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag fastnade vid en liten detalj i ltl Lindqvists anförande. Det var uppenbarligen så att det amerikanska medieföretaget CNN har ett public service-uppdrag och det är intressant att gå in på den frågan därför att ltl Lindqvist angav att Sveriges TV1 och TV2 har ett mindre public service-uppdrag än CNN. Det det är nästan revolutionerande nyheter för mig, så jag skulle gärna utveckla den diskussionen lite grand!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag sade definitivt inte att Sveriges TV har ett mindre public service-ansvar än CNN. Jag sade att utbudet i Sveriges TV är väldigt begränsat. Sveriges TV:s public service-utbud omfattar inte bara nyheter utan det omfattar mycket annat. Den tid på dygnet som Sveriges TV visar nyheter och framför allt visar nyheter från det som pågår i Irak är mindre än en timme per dygn, medan CNN visar det kanske tio timmar per dygn. Jag sade att Sveriges TV:s utbud av public service till den delen är inte tillräckligt enligt min uppfattning.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

För min del uppfattade jag det väldigt tydligt som så att ltl Lindqvist angav att Sveriges TV1 och TV2 kanske inte har det public service-engagemanget som CNN har. Att han sedan jämför med den totala sändningstiden från en enskild händelse – kriget i Irak – är det ändå uppenbart så att kommersiella skäl gör att CNN gärna sänder mycket från just den händelsen, medan Sveriges TV1 och TV2 kanske vill belysa det från många olika håll. Tydligen var det ändå inte riktigt på det viset att CNN har samma public service-uppdrag som TV1 och TV2.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag upprepar det jag sade att ltl Perämaa tidigare, att jag hävdar inte att Sveriges TV:s public service på något vis är sämre eller mindre omfattande, men deras utbud är så brett att de har inte ens möjlighet att visa så mycket från det som händer i Irak, vilket torde vara bland de största sakerna som händer i världen just nu, som jag och kanske många andra vill ta del av. Därför vill jag ha public service-utbud både genom Sveriges TV, CNN och mycket annat. Jag säger inte att jag vill välja bort Sveriges TV, tvärtom är det grunden i det utbud som vi skall på Åland. Men precis som ltl Sundman visade på overhead-bilden vill jag ha ett större utbud, precis som andra medborgare i Norden och Skandinavien har rätt till. Det är det utbudete jag vill att landskapsstyrelsen skulle garantera ålänningarna och ge dem den möjligheten också i framtiden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Lindqvist får detta till en folkrättslig fråga. Det är riktigt såtillvida att vi har rätt att säkra TV-utbud på Åland på svenska. Det anser jag oomtvistligt. När man däremot säger att det är lika viktigt eller kanske t.o.m. ibland viktigare att vi har tillgång till amerikansk, kommersiell TV, så blir det en märklig skillnad. Samhället kan inte gå utöver det folkrättsliga som ltl Lindqvist anser att också innebär att man skall ha rätt att se på CNN, en kanal som dessvärre inte är tillgänglig för en stor del av ålänningarna. Indvidens frihet i all ära, men om det här är den borgerliga oppositionens linje så kan man säga att friheten inskränks för dem som inte har råd att betala för den. När det sedan frågas vad public service är kan man kort säga att det är TV-kanaler och radiokanaler som har till uppgift att inte enbart tillgodose marknadsaktörerna utan också medborgare utan direkta kommersiella intressen i ett visst program.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är tydligen landskapsstyrelsens linje att ålänningarna skall vara nöjda med Sveriges TV1, TV2 och möjligtvis TV4. Man kan tycka att det räcker till. Jag tycker inte att det räcker till. Jag tycker att det utbudet är en självklarhet, det är grunden, men jag sade att jag tycker att utbudet är för litet. Det som landskapet Åland skall garantera ålänningarna skall vara större än så. Sveriges TV1, 2 och 4 är grundutbudet, men vi måste kunna garantera ålänningarna en större bredd än så. Klarar inte landskapsstyrelsepartierna av att fixa det är det bara att beklaga, men det är någonting som jag tycker att vi kan hävda att är en folkrättslig rättighet som vi bör garantera Ålands folk.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Man frågar sig hur mycket pengar ltl Lindqvist är beredd att ta upp i landskapsbudgeten för att säkra att alla ålänningarna kan titta på CNN. Vi lever ändå i tider där inte minst Frisinnad Samverkan talar om vikten av återhållsamhet. Landskapsstyrelsens program säger faktiskt inte att nu skall ålänningarna vara nöjda med det här, men det utbud som anvisas i programmet är det som landskapsstyrelsen har skyldighet att säkra ålänningarna för. Sedan är det fritt fram för alla som vill betala mera att göra det och se all världens program. Det tror jag inte att landskapsstyrelsen har någonting emot, snarare tvärtom, den individuella friheten finns där man har råd med den och alla har inte råd, ltl Lindqvist!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman sade redan att det kostar några telefonsamtal ungefär. Det handlar om att garantera rättigheterna för ålänningarna att köpa dessa kort, att få dessa möjligheter. Om liberalerna som Ålands största parti tycker att det är för mycket begärt, trots att man har lyckats vända vår ekonomi till en katastrof och anser att man inte har utrymme för de telefonsamtalen, då får jag bara beklaga!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Jag skulle gärna se att programmet går till utskott så att vi får reda ut de här sakerna. Det är egentligen inte några svåra saker utan det handlar om vilken linje man företräder. Om man bara koncentrerar sig på public service och struntar i resten får det den följden att ålänningarna inte får tillgång till resten annat än via finska programkort. Problematiken är rent teknisk hos de enskilda åländska hushållen: hur många apparater och kanaler skall man ta emot TV genom? Om man i dag tillhör de 65 procenten som har kabelnät kommer man att få signalen som sänds ut egentligen helt i onödan, den tas emot från Sverige i Smedsböle och sänds ut till kabelnätet som sänder det vidare i sitt kabelnät. Det vill man också påtvinga dem att göra. Varför kunde inte kabelnätet ta ner signalen direkt till Mariehamn eller kanske varje enskilt kabelnät kunde ha en egen parabol, man behöver inte ha den här dyra utrustningen i Smedsböle; den köper man egentligen bara för den här 35-procenten som inte har kabelnät i dag och de kan ta ner signalen genom parabol, för alla kanalerna finns i etern redan, de kommer från en satellit i stället för från Smedsböle. Jag skall inte säga att jag vet säkert, men jag skulle uppskatta att det är flera som har problem att ta emot Smedsbölesignalen än de som har problem att ta emot parabolsignal, det är bakom ett berg osv. Det kunde man utreda, men det blir alltid specialfall som nås varken genom satellitsändning eller marksänd digital-TV. Rent tekniskt blir det en snärjig djungel för ålänningarna som vill ha tillgång till kanalerna. Om man skall ta emot Sveriges TV digitalt i dag måste man ha ett kort från Sverige via en bekant, men det kommer att komma marksänt via Smedsböle och då måste man ha en antenn eller kabelnät, men om man vill se de övriga kanalerna måste man ha ytterligare en parabol, en box till, helst en box för varje programpaket och två programkort, så att det blir en sådan djungel i stället för att göra det enkelt och säga att vi går in för att vi ser kanalerna via satellit eller via kabelnät. Kabelnätet gör ingenting annat än vidarebefordrar signalen så att de tar ner via satellit, sedan får folk själv välja: vill jag se public service, vill jag se alla de kommersiella kanalerna eller både eller vissa kommersiella, så väljer man det. Då är det uppbyggt så att det är den enskilda tittaren som betalar upphovsrätten, inte samhället, därför kostar det inte samhället någonting, det kostar inte i upphovsrätt som public service gör, utan som konsument betalar man för den produkt man vill ha. Vill man se på en film så funkar det så i dag – om du har digital-TV, som många ålänningarna har – att boxen ringer upp ett nummer så får man en räkning på filmen och så tittar man på filmen när man vill. Detta har båda programpaketen tillgång till och det får inte ålänningarna tillgång till på samma villkor som ett svenskt hushåll. Det går att få programpakten, men då är det den finska versionen och då är de svenska kanalerna bortskalade, förutom Viasat som har svenska TV3, men TV4 och 5 får du inte i dag. Det är inte heller klart med TV4 hur det blir; det pågår förhandlingar och jag hoppas att man kan nå en likadan uppgörelse som med SVT. När man gör upp om TV4 måste man se till att man inte skiljer ut ett visst distributionssätt, alltså marksänd digital-TV utan att man tillåter att ålänningarna tillgodogör sig TV4 genom det system man väljer. Det är mycket märkligt att man uttryckligen tog bort möjligheten att se SVT via satelllitsändning i avtalet, för det kan inte se någon roll hur man tar emot om man skall se på ett program. Men det huvudsakliga: att göra de kommersiella kanalerna tillgängliga på Åland kostar inte så att samhället måste betala upphovsrätten, utan det gör den enskilda tittaren. Skall vi diskutera kostnader – vi känner alla till det ekonomiska läget för landskapet – så är det så att det system man har valt nu med marksänd digital-TV är det absolut dyraste och särskilt per capita som kommer att nyttja det kommer det att bli dyrast. Vi vet alla vad sändarna kostar som vi har budgeterat för och en marksänd digital-TV är egentligen onödig eftersom signalen finns redan i etern, som om man ser till kostnader är det verkligen den nuvarande linjen som är den dyra. Man kunde ha gjort på ett annat sätt och man kunde framför allt ha lärt av de misstag som har begåtts runtom i hela Europa.

 

Därför vill jag att utskottet reder ut detta. Inget om Ålands Radio och TV och deras sakkunskap, men det är klart att Ålands Radio och TV är färgad av sin egen verksamhet och propagerar för en viss lösning. Man måste också höra de privata aktörerna och framför allt vad kabelnäten tycker. Där finns mycket sakkunskap och de har också byggt upp verksamheten från början. Landskapsstyrelsen måste förhålla sig opartisk, t.o.m. till sitt eget radio- och TV-bolag för att få en lösning som ger maximal frihet åt ålänningarna.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Ltl Sundman uprepar gång på gång på gång på gång sitt budskap om maximal frihet. Men det är ju så att det är inte vi som väljer ensidigt och det är inte enbart ett tekniskt problem eller en teknsik möjlighet utan det är en medievärld där det finns avtalsparter och producenter samt intressenter som kräver att få betalt för sitt arbete och vi är en liten aktör i det fallet och landskapsstyrelsens roll är att försöka tillförsäkra ett så bra utbud som möjligt när det gäller det som vi anser är viktigt. Det skall gå ut till alla medborgare. Det är vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma i samarbete med andra som vi håller på med. Nästa steg kan mycket väl vara TV4; därefter kan det mycket väl vara Finlands TV och det kan mycket väl vara andra saker i framtiden. Jag tror att datorerna kommer att utvecklas på det sättet att den vägen kommer vi att få medieutbud, play on demand och allt möjligt sådant och automatisk betalning, men det är en annan utveckling där kommersiella krafter har intressen. Landskapsstyrelsen är en mycket liten aktör i det här och med tanke på det tycker jag ändå att vi tillförsäkrar ålänningarna det som är viktigt: ett public service-utbud på svenska och därefter på andra språk eller också kommersiella program.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag propagerar återigen för maximal frihet och för det borde jag få stöd hos liberalernas partiordförande, för liberalerna är väl för individens frihet? Jag tycker att vi borde hitta varandra där på ett annat sätt. När det gäller medievärlden så visst är det som vicelantråodet säger att det är en snärj av olika bolag och avtal hit och dit, men man kan inte ens börja snärja upp det här om man inte har förutsättningarna, förutsättningarna finns inte i dag när ett kommersiellt bolag måste betala upphovsrätt för hela Finland för att erbjuda en ålänning att se TV, vilket gör det helt ointressant. Men skulle Åland vara en urskiljd del, att Åland skulle bestå av 26.000 personer som man måste betala för, skulle det löna sig att sälja det här åt den enskilde ålänningen och etablera sig på det här sättet på den åländska marknaden. Det är där skon klämmer s.a.s. Det inte stora grejer, säkert krävs det förhandlingar osv., men får man det här till stånd finns i alla fall möjligheterna för de kommersiella aktörerna och då vet jag att det finns intresse hos de åländska bolagen som sysslar med det här att kunna erbjuda ålänningarna, men nu finns inte ens möjligheten att börja nästla i det.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen tar ansvar för medieutbudet på Åland. I och med det ansvaret ger vi maximal frihet åt ålänningarna att välja det som är viktigt: Sveriges TV1 och 2, Sveriges TV Extra, 24 osv. Vi går vidare med ett större utbud efter hand, men allt det här kräver att man också tar ansvar gentemot andra och också att man tar kostnadsansvar. Jag tror att det är bara ltl Sundman som tror att all frihet är gratis utan ansvar och utan att man behöver göra särskilt mycket. Det är faktiskt mera komplicerat än att lyfta telefonluren och fixa det, det kan jag försäkra!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr ru talman!

Klockan är tre nu så public service-kanalen slutar snart sända! När det gäller kostnadsansvaret är det, återigen, inte samhället som skall ta det, utan det är den enskilda konsumenten som själv får välja att om man vill se på mera TV så får man betala mera. När vi pratar om kostnader: återigen, det system man har valt nu är det absolut dyraste, det absolut dyraste per tittare, så jag vill påstå att om man skulle ha valt det andra systemet och varit lite innovativ, som vi brukar vara här på Åland så skulle vi ha kommit mycket billigare undan också från samhällets sida plus att ålänningarna skulle få större frihet att själva välja sitt TV-utbud.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Diskussionen mellan ltl Sundman och vicelantrådet är intressant, men jag tror faktiskt inte att den leder någon vart, för trots allt uppfattar jag att ltl Sundman eftersträvar någonting som inte är realistiskt. Han vill att vi på något sätt i lagtinget skall bidra till att han och de som stödjer honom får se de satellitsändningar som går ut över Sverige. Det vill han att skall tillförsäkras ålänningarna på så sätt att Åland blir ett eget programrättsområde. Den frågan har diskuteras i kulturutskottet, den har tagits upp också i landskapsstyrelsen och när kulturutskottet senast diskuterade det etermediepolitiska programmet avfärdades den möjligheten som orealistisk, både rent ekonomiskt och resursmässigt. Jag får nu intrycket att ltl Sundman menar att de svenska operatörerna skulle på något vis förhandla också för Ålands del i en sådan här situation när Åland eventuellt blir ett eget programrättsområde. Men det har vi inte några som helst försäkringar om vad jag förstår. Det skulle också betyda att ålänningarna försätter sig i en ganska osäker position. Det där verkar nog på mig i det här läget helt orealistiskt. Vi har också förstått att landskapsstyrelsen har avfärdat den möjligheten. Om man trots det vill utöka utbudet av satellitsändningar på Åland får man ändå nöja sig med det som ges via de finländska programföretagen. Jag förstår att det är det som bjuder emot för ltl Sundman, som har utvecklats till en självstyrelsepolitiker där det mesta skall komma västerifrån och helst inte österifrån. Men om jag förstår det här rätt är det stora flertalet av program som ingår i satellitsändningarna, oberoende om de kommer från Sverige eller Finland, i stor utsträckning desamma. Däremot avviker de förstås när det gäller de svenska eventuella public service-kanalerna som ingår och motsvarande finska i de finska satellitsändningar; de detaljerna kan jag tyvärr inte, men jag antar att det är där som den stora skillnaden sitter.

 

Det är frågan om det överhuvudtaget är en samhällsuppgift. Det finns tre olika klassiska mediepolitiska former: vi har den gamla s.k. Pravdamodellen, där journalister och media in extenso sände ut politiska tal och debatter. Det finns t.o.m. förespråkare för den linjen här i lagtinget, dvs. att alla debatter skulle sändas härifrån lagtinget t.ex. oförkortade och inte redigerade. Sedan finns den amerikanska, som vi ser bl.a. i CNN, där det egentligen är pengarna i grunden som styr programverksamheten. Där finns det mer eller mindre journalistiskt ambitiösa företag, men de är ändå ganska ojämna vad gäller sin redaktionella självständighet och många har kritiserat CNN för inte bara den nuvarande bevakningen av Irakkriget, utan alltsedan 11 september har CNN fått mer och mer prägel av att vara ett amerikanskt regeringsorgan som i hög grad stödjer den sittande regimen. Det som är typiskt för Europa och framför allt för Storbritannien är public service-radio och TV, där man värnar om den redaktionella självständigheten och där man därför via någon slags avgift eller licens, som man uppbär av lyssnarna, finansierar programverksamheten. Det där tycks vara svårt speciellt för vissa människor på högerkanten att acceptera, man tror att friheten är det att lyssnarna får titta på vad de vill, men man måste också fråga sig att det som produceras, hur produceras det? Är det på grund av journalisternas fria granskning av förhållandena eller är det politiska eller ekonomiska faktorer som i första hand avgör programmens innehåll? Då är det så att public service-begreppet definieras på många sätt och vi har definierat det två gånger här i lagtinget och det är public service-utbudet vi måste utgå från, det är det som både vår lagstiftning, det etermediepolitiska programmet och budgeten säger att vi skall slå vakt om.

 

Den komplettering av programmet som vi nu har fått av landskapsstyrelsen har bl.a. jag efterlyst så sent som i juni 2002. Den var tänkt att komma på hösten 2002 inför budgetbehandlingen, men man får väl säga ”bättre sent än aldrig”! Landskapsstyrelsen har listat de frågor som lagtinget önskade att landskapsstyrelsen skulle ta klarare ställning till och när det här var aktuellt var det väldigt mycket diskussion om Ålands Radio skulle satsa på en eller flera sändare för digitala TV-mottagningar och vad dessa skulle innehålla. Det resulterade i att den digitala sändaren för svenska TV-program kom till. Det som fortfarande är oklart är vad den andra sändaren skall leverera för program till de åländska tittarna. Det som programmet ger förutsättningar för är alltså det finlandssvenska FST-digitala sändningarna, men sedan är det ganska oklart eftersom lagtinget och landskapsstyrelsen har sagt att man i första hand skall leverera svenskspråkiga program. TV4 är, som här har sagts, väldigt omtyckt och skulle kanske då också lyftas in i en sändare som kan ta emot fem program. Här tycker jag att både kulturutskottet och lagtinget har en viktig uppgift, för den här frågan borde åtminstone i någon form avgöras här och inte i förvaltningsrådet eftersom förvaltningsrådet fattar sina beslut i slutna rum. Om lagtinget fattar beslut om vilka program som sänds måste man också ta det ekonomiska ansvaret för utrustningen. Köper man en sådan sändare som tar emot fem program från Finland är det betydligt billigare än om vi skall ha en sändare som tar emot fem program där en del kommer från Sverige, en del från Finland och en del från någon annanstans. Det där är en viktig programpolitisk fråga som lagtinget bör ta ställning till.

 

En annan sak som berördes och där jag faktiskt håller med ltl Sundman är frågan om att distributionsbolag och produktionsbolag borde särskiljas. Man skyller hela tiden på att det skulle bli en så kolossalt dyr byråkrati, men det har vi inte sett följderna av. Det som är viktigt med det är att man skulle just kunna upplåta t.ex. sändare för vissa privata radiobolag här på Åland så att hela Åland fick tillgång till deras program och det finns kanske andra intressenter också och då skulle bolaget kunna pröva dem oberoende av Ålands Radios programverksamhet, som uttryckligen skall vara icke-kommersiellt. Detta gör att Ålands Radio har en sorts monopol på sändaren och det tycker jag, oberoende av vad man anser att skall sändas över Smedsböle, att inte är en sund situation.

 

Jag är besviken på att landskapsstyrelsen inte tar upp must carry-principen. Det blir lätt så, som någon sade, att kasta pengar i sjön om vi satsar så här mycket på Smedsböle och tar in program men sedan sänds de inte i kabelnätet utan kabelbolagen kanske tar upp program på något helt annat sätt. Det är faktiskt dåligt använda samhällspengar. Must carry-principen kräver att de olika kabelbolagen för vidare det program som Ålands Radio tar ner via Smedsböle och det är också ett sätt för skattebetalarna att få tillbaka sina licenspengar genom att utbudet garanteras, som det är viktigt att samhället svarar för, som det har sagts här.

 

Det finns många intressanta detaljer i programmet, men de här tre frågorna ville jag lyfta fram i det här skedet. Jag vill understöda förslaget om att ärendet skall gå till kulturutskottet för remissbehandling, eftersom det var kulturutskottet som efterlyste de vidare utredningarna från landskapsstyrelsens sida och att det här lagtinget kan slutföra programmet så att det inte igen skall börja på nytt nästa gång ett lagting samlas.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback antydde att vissa public service-media kan ha svårt med objektiviteten. Det håller jag helt och fullt med om, men det här gäller också Sveriges TV, måste vi komma ihåg. Valrörelsen i höstas är väl ett ganska färskt minne då en journalist gjorde ett stort övertramp. Det finns inget public service-medium som är felfritt på den här fronten, där är inte Sveriges television bättre eller sämre än någon annan.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror att vi pratar om olika saker. Objektivitet är någonting som är svårt att definiera. Jag talade om den redaktionella självständigheten inom public service. Det betyder att journalisterna inte skall vara beroende i så hög grad av ekonomiska eller politiska påtryckningar från ägarnas sida. I Sovjet-modellen av media fick man bara sända det som partiet eller Högsta Sovjet beslöt. I de kommersiella bolagen, som man nu faktiskt har i Ryssland, kan man t.o.m. köpa sig utrymme i tidningarna och man kan köpa artiklar som journalisterna skriver såsom politikerna vill ha dem, man har gått ur askan i elden. Men det klassiska exemplet som man brukar ge är amerikanska media som fungerar på en marknad där det gäller att hela tiden mäta sina program i publiksiffror därför att man har reklam. Det viktiga är att så många som möjligt ser eller lyssnar på programmen därför att då kan man sälja reklamutrymme i medierna.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med om att det är önskvärt att ettt samhällsfinansierat public service-medium skulle vara helt oberoende av politiker och andra intressen, men även Sveriges TV och Sveriges Radio har en styrelse bestående av politiker och en politiskt tillsatt chef. Det är väl mest socialdemokrater i den styrelsen och det kanske faller ltl Sundback bättre på läppen, men jag tycker att det är lika olyckligt som när de har kommersiella intressen har ett finger med i spelet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

När det gäller frågan om att det är politiker som ofta styr public service-organen på olika nivåer har också vi det. Man har tyvärr inte hittat någon annan modell som skulle vara bättre. Men jag tror att man skall mäta oberoendet hos lyssnarna och då är det faktiskt så att Sveriges public service-progra, P1 har ett väldigt högt förtroende bland lyssnarna, mycket högre än de flesta dagstidningar t.ex. Det är ett gott betyg för public service-radion. Den har funnits väldigt länge och den har utsatts för konkurrens av kommersiella media, men när det gäller själva  trovärdigheten har nog public service-radion stått sig i konkurrensen. Det tror jag också att man kan säga om BBC, att det är någonting som folk i mycket hög grad litar på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag skall inte fördjupa mig i diskussionen så mycket när det gäller TV-kanaler, digitala, betalkort, paraboler och bredband, för det är så många som kan det mycket, mycket bättre än mig. Däremot vill jag kommentera ltl Lindqvists analys om Radio Suomi och nödradio. Jag har helt enkelt inte samma uppfattning. Jag tror inte att i en verklig nödsituation våra kommersiella kanaler skulle kunna ersätta det. Till det fordras stora resurser, det skall vara reservgeneratorer, man skall kunna sända från annan ort osv. Tänker man på en vanlig information, att det malda köttet var dåligt i dag, kan väl vem som helst göra det, men är det fråga om en verklig nödsituation fordras det att vi har en fristående radiokanal som verkligen förmedlar det som vi behöver, det är nödsignaler osv. Den skyldigheten kan vi inte vältra över på ett privat bolag. De gör säkert så gott de kan, man skyldigheten och ansvaret kan aboslut inte ligga på dem, inte i en krissituation. Där tycker jag att vi behöver ha Radio Suomi som sänder när vi behöver.

 

Ltl Sundback var inne på TV, om det skulle komma från öst eller väst. Jag måste ärligt säga att jag får lov att ta emot det mesta som kommer från väst eftersom jag inte begriper det som kommer från öst. Skulle det de pratar där vara begripligt för mig skulle jag nog titta på det också. Där tycker jag att vi kanske som samling, hela lagtinget, många av oss skulle kunna önska lite mera. Jag skulle titta häromdagen på ett program som hetter Under Polstjärnan om de finskspråkigas situation på Åland som sändes i Finlands TV2. Det var vid tretiden på eftermiddagen och jag tänkte att det här blir intressant, men döm om min förvåning, fast det var ett program som handlade om de finskspråkigas situation på Åland, att vartenda ord som sades där var på finska utom när landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson var med där och pratade svenska och en finsk kille pratade också svenska, men då var det i alla fall textat till finska. Det där kändes för mig mycket overkligt.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är glädjande att de finskspråkiga kanalerna i Finland erbjuder bra service på finska! Jag vill säga till ltl Sune Mattsson att det är glädjande att någon representant från regeringsblocket stiger upp och försöker svara på min fråga, men det var ändå inget svar, för vem, ltl Mattsson, har föreslagit att befolkningsskyddsansvaret i det här avseendet skall överföras på de kommersiella kanalerna? Jag sade att jag har hört att den här uppgiften har överförts från Radio Suomi till Ålands Radio som har en egen frekvens med full effekt. Då torde Radio Suomis frekvens med full effekt vara tillgänglig för andra behov och jag ser det som så att har vi två kommersiella stationer på Åland så bör de beredas plats framom en icke-åländsk kanal som inte har befolkningsskyddsansvar. Det är fortfarande ingen minister i salen, men jag önskar att jag kunde få svar på den här frågan.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag försökte egentligen inte svara på ltl Lindqvists frågor. Jag försökte snarare kommentera frågan om public service och nödkanalen. Mig veterligt har inte Radio Åland tagit över den delen av sändningen, utan Radio Suomi skall sända i nödkanal t.ex. om en kärnkraftsolycka eller någonting sådant över hela Finland och då skall de möjligen med hjälp av Ålands Radio sända vidare, men annars skall de kunna sälja det direkt också på sin frekvens.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är bra att vicelantrådet kom in i salen, så kanske vi kan få den här frågan utredd. Jag var förra veckan på ett studiebesök till ledningscentralen i bombskyddet här intill och fick då denna information och blev förevisad det utrymme som Ålands Radio har för att sända ut uppgifter i en krissituation. Då sades det att det här ansvaret har överförts till Ålands Radio, men kanske vi kan få ett svar på den här frågan av vicelantrådet.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Lindqvist nu är på rätt: återutsända är just det rätta ordet som han använde sist. Det skall de göra, men då behöver de ha Radio Suomis sändning dit för att återutsända det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag befarar att ltl Sune Mattsson har missförstått mig. När jag talade om sändningar från öst och väst så talade jag uttryckligen om de program som ingår i de satellitsändningar som sänds utöver det finländska programområdet och sedan om satellitsändningar som sänds ut över det svenska. I det finländska ingår det tydligen vissa finska public service-program och i det svenska ingår det åtminstone en del. Jag ser det som helt omöjligt att genomföra den tanke som bl.a. ltl Sundman förespråkar, att Åland på något sätt skulle få upphovsrättsliga möjligheter att sända de svenska satellitsändningarna över Åland. Däremot finns de finska redan tillgängliga. I satellitsändningarna är de minsta språken både svenska och finska; de flesta program är på andra språk. Men för att garantera svenskspråkiga program på Åland måste vi själva ta emot ett tillräckligt antal och det är det som vi håller på med nu genom att vi har fått den första digitala sändaren och sedan skall det byggas ut och där diskuterar man FST. Sedan är fortsättningen det intressanta, och tidigare har man från liberalt håll starkt talat för att vi skall komplettera FST-sändaren med fyra finskspråkiga program, medan jag har sagt att jag tycker att vi måste åtminstone försöka få in TV4, men då blir det en mycket dyrare sändare och då måste lagtinget ta de ekonomiska konsekvenserna om man gör en blandsändare än om man tar ett helt knippe från Finland.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Min avsikt var inte att på något sätt missförstå ltl Sundback , och jag tror inte heller att jag gjorde det, utan jag menar precis det jag sade att jag ser gärna på TV-program och gärna från Finland också, men av den orsaken att jag har svårt att förstå programmen när de inte är textade så blir det mest att se på svenska TV-kanaler. Det var snarare ett sätt från min sida att försöka framföra mitt missnöje att de finska programmen just aldrig är textade till svenska.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det tror jag faktiskt ingen av oss kan göra så mycket åt. Det måste vara upp till de finska bolagen, public service-företagen osv. hur de sköter sin programservice. Däremot har man från finländsk sida garanterat en svensk kanal, FST-digital. Den tycker jag att är en kanal som skall prioriteras för att få information också österifrån. Men i satellitsändarna, där det finns 30-40, kanske 60 program, så är enstaka på svenska och om man köper ett program från ett finländskt satelllitbolag så får man alla de övriga programmen och de är i hög grad desamma som man får från de svenska satellitpaketen. Därvidlag tror jag att det är en liten skillnad i programutbudet, men vi har som uppgift att garantera de svenskspråkiga public service-programmen åtminstone från Sverige och Finland för ålänningarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Jag har ställt frågan några gånger och gör nu ett sista försök. Jag fick alltså information förra veckan att befolkningsskyddsansvaret har öveföts til Ålands Radio. Ltl Sune Mattsson talade om återsändning, men fortfarande kan det ändå inte vara så att det krävs två frekvenser med full effekt för att sända ut en sak på full effekt. Rätta mig om jag har fel! Om det är så att Ålands Radio har befolkningsskyddsansvaret, oberoende om det är direktsänt eller återsänt, utsänt över 91,3 MHz. Varför har i så fall Radio Suomi kvar sin fulla effekt när det står två åländska kanaler i stort behov av dessa för att kunna höras över hela Åland? Man brukar här i salen tala om att hela Åland skall leva. Jag hör kanalerna mycket väl här i Mariehamn, men jag önskar att hela Åland skulle kunna få höra även de andra kanalerna på Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Beslut om att att meddelandet skall remitteras till utskott eller inte fattas vid lagtingets nästa plenum.

 

 

Föredras ärende nr 8:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga angående vårdlöner. (EF 7/2002-2003).

 

Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

När de tre sjukvårdsinrättningarna Ålands centralsjukhus, Folkhälsoförbundet och Vårdförbundet, av vilka två var kommunala, den tredje var landskapets, 1994 skulle slås samman till enda enhet Ålands hälso- och sjukvård med landskapet som huvudman, så gällde det, förutom annat, att samordna de olika personalgruppernas anställningsvillkor till den nya organisationen. I samråd med de fackliga organisationerna kom man då överens om att för grundlönens och det lönetilläggs vidkommande som beviljas på basis av anställningsår skulle man utgå från den kommunala avtalsmodellen. Man valde s.k. y-löneklasser, y-löneskalor och tjänstetillägg, som det hette på den tiden i stället för A-löneklasser och och ålderstillägg som fanns i landskapets avtal. I övrigt enades man om att landskapets tjänstevillkor skulle gälla också personalen inom ÅHS. Det gällde att samordna inte bara organisationen utan även inom landskapsförvaltningen som helhet, allt i en strävan att på så likvärdig och rättvis bog som möjligt behandla landskapets olika personalkategorier som omständigheterna för tillfället medgav. Därför kom landskapets allmänna tjänstekollektivavtal, arbetstidsavtal, semesteravtal, resekostnadsavtal m.fl. att tillämpas även inom ÅHS.

 

För att i denna situationen ändå visa häsyn till dem som tidigare har haft bättre förmåner i något avseende enades avtalsparterna att låta de tjänstemän som överflyttades från den kommunala anställningen ha kvar sina förmåner så länge som tjänsten fortsatte utan avbrott inom ÅHS. En sådan förmån var just nattersättningen, som i det kommunala regelverket var 40 procent i periodarbete, 30 procent i övrigt nattarbete, medan den i landskapets avtal är 30 procent, som inom parentes kan sägas betalas t.ex. till poliserna i periodarbete. Ett annat exempel var gränsen för huvudsyssla, som har betydelse för rätten till vissa förmåner. Gränsen är 19 timmar i veckan i det kommunala och 20 timmar i landskapets avtal. Det är så man brukar göra i sådana här sammanhang. Förmånen får bli kvar men bara så länge som vederbörande utan avbrott fortsätter sin anställning i vilken förmånen har förvärvats. Med det systemet faller den småningom bort när tjänstemannen slutar eller går i pension och det här har också tillämpats då någon har varit borta längre från tjänsten, alltså avbrott i tjänsten, inte på grund av tjänstledighet men av andra orsaker.

 

Alternativet att plocka russinen ur kakan, dvs. att ta de bästa förmånerna ur olika avtal, skulle naturligtvis medföra stora extra kostnader utöver vad avtalen redan kostar för landskapet. Därför har man försökt undvika den lösningen att ta bara de bästa bitarna med.

 

Samtidigt skall vi komma ihåg att till landskapets arbetstidsavtal, m.fl. avtal, följde också nya förmåner som var bättre än de tidigare kommunala. Där plockade man s.a.s. med sig de förmånerna t.ex. utryckningspenningen är högre, lördagsersättningen var högre i procent, nattarbetet börjar tidigare osv. Om denna reglering av anställningsvillkoren har parterna ingått avtal. Det finns ingen orsak att inte följa avtalen.

 

Herr talman!

Som ett direkt svar på frågan vill jag framhålla att landskapsstyrelsen framöver kommer att låta frågan om nattersättning och andra förmåner i anställningsförhållande bli beroende av vad parterna kommer överens om i tjänstekollektivavtalen och det betyder naturligtvis att man också tar en helhetsbedömning på de frågor som tas upp i avtalsförhandlingarna och de frågor som man kan komma överens om och besluta i.

 

TALMANNEN: Nu får frågeställaren hålla två stycken till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarar frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten.

 

Ltl Ronald Boman:

Tack, herr talman!

Enligt lagtingsordningen borde debatten ha börjat med att jag hade fått läsa upp min fråga, men eftersom det inte gick till på det sättet får det väl vara så här!

 

Lika lön för lika arbete borde i dag vara en självklarhet. Så är dock icke fallet. Det finns tyvärr en skillnad mellan manliga och kvinnliga löner. Lika lön för lika arbete trodde väl de flesta att existerade inom typiska kvinnodominerade arbetsplatser, såsom inom sjukvården. Därför blev jag skrämd när det framgick att nattersättningen till sjukskötarna är olika beroende på från vilken förvaltning man kom när ÅHS bildades. En del av sjukskötarna lyfter 30 procent i nattersättning, andra lyfter 40 procent, trots att de utför exakt samma arbete, ofta sida vid sida. Det som skrämde mig var att ingen landskapsstyrelse eller ansvarig ledamot offentligt har reagerat under de tio år som denna orättvisa har pågått. Under dessa tio år har Harriet Lindeman och Gun Carlson varit ansvariga för hälsovården och Sune Eriksson är för tillfället. Jag har aldrig hört att någon av dessa personer offentligt reagerat över denna lönesättning, så uppenbart har de accepterat systemet. ÅHS:s styrelse har skrämmande nog heller aldrig reagerat utan de sitter på sina breda bakar och tycker att allt är bra, sjukhuset är öppet alla dagar och nätter och då är väl personalen nöjd – tycks de tro!

 

Enda förklaringen till denna orättvisa tror jag att det faktum är att sjukskötarna till större delen är kvinnor och då spelar det ingen roll om ansvariga landskapsstyrelseledamoten är kvinna eller att det finns kvinnor i ÅHS-styrelsen. Man bryr sig inte, låt dem gnälla, de kommer nog på jobb ändå, tycks dessa potentater resonera!

 

Jag håller nog landskapsstyrelsen och dess ansvariga ledamöter samt ÅHS-styrelsen ansvariga för att denna orättvisa har fått pågå i tio år. Det är skrämmande och det är en skymf mot hela vårdpersonalen att detta har fått pågå så länge. En av orsakerna till att de Tehy-anslutna sjukvårdarna nu lämnat TCÅ är denna av mig relaterade orättvisa.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Ltl Boman trycker på detta med manligt och kvinnligt. Jag försökte i mitt svar peka på kanske en annan orättvisa, där t.ex. poliserna har bara 30 procent. Där är det övervägande manlig personal, om man ser det på det sättet. Jag försökte reda ut att detta är en avtalsfråga, den har sannolikt varit föremål för diskussioner under årens lopp, ja, men man har tydligen kommit överens på det här sättet från första början att ha den ordningen och då bör man också genom fortsatta diskussioner i en avtalsrörelse lösa de här knutarna. Problemet har varit det att om man höjer nattersättningen rent generellt för den grupp som är lägst betald nu, så höjer man inte bara för dem utan för alla andra som är i samma situation inom hela landskapsförvaltningen. Det är kanske en lite större fråga än att bara ge dem som har 30 procent inom ÅHS en höjning.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Visst kan man prioritera olika yrkesgrupper, inte behöver alla ha exakt samma och finns viljan inom landskapsstyrelsen att prioritera sjukvården så kan man bra göra det. Den 10-procentiga skillnaden i nattersättningen har varit en av orsakerna till att Tehy nu har utträtt ur TCÅ. Enligt bl.a. vicelantrådet väntar nu ett vakuum och stor osäkerhet för sjukskötarna, enligt massmedia. Jag vill dock hävda att det är Ålands folk som kommer att leva i stor osäkerhet ända tills sjukskötarna har fått egen förhandlingsrätt och vettigt betalt för sitt arbete. En yrkesgrupp som är efterfrågad i hela Norden och det till betydligt högre löner än här hamnar ingalunda i något vakuum eller misär, som någon velat framhålla. Det är i stället vi beslutsfattare som äntligen måste inse vilken viktig grupp dessa sjukskötare är och ge dem lön därefter. Naturligtvis kommer det vanligt gnället om att det inte finns pengar. För mig kan vi gärna lägga ner museibyrån, dra ner på skärgårdstrafiken, stoppa både badhus och IT-by, bara vi får hålla kvar vår duktiga och kunniga vårdpersonal.

 

Jag anser att sjukvården är det viktigaste organet inom hela förvaltningen. Eftersom det praktiska arbetet om både lön och förhandlingsrätt sköts av landskapsstyrelsen uppmanar jag dem att omedelbart ge förhandlingsrätt till de åländska sjukskötarnas organisation Tehy samt illa kvickt se till att ge dem vettiga löner. Detta kan ske i tilläggsbudget, och det kommer i så fall att vara den första tilläggsbudget som jag kommer att applådera.

 

Bästa landskapsstyrelseledamöter! Ni har nu dryga sex månader kvar av ert uppdrag som ledamöter, se åtminstone till att sjukvården fungerar i fortsättningen med en glad och nöjd personal!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Ltl Boman pratar om prioriteringar och jag skulle ändå vilja påstå att hälsovården och sjukvården är en prioriterad verksamhet. Den tar ändå en rätt stor del av landskapets budget, så att till den delen tror jag inte att någon kan säga att vi skulle på något sätt prioritera ner den verksamheten. För att lösa detta på ett ”tekniskt sätt” så kanske man borde återuppliva tanken på att införa  branschavtal inom avtalsorganisationerna. På det sättet kan man sannolikt prioritera olika yrkesgrupper, men inte så att man s.a.s. drar alla över en kam – då får man nog problem med kostnaderna i sista änden, för då blir det alla grupper, om man inte vill ha det. Separata branschavtal kan alltså för vissa grupper vara en lösning.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Ärende 9: Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående beslut i strid med jämställdhetslagen. (EF 8/2002-2003) avförs och kommer att tas upp vid nästa plenum.

 

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny landskapslag om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. (FR 18/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum 23 april.

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av blankettlagen om statens pensioner. (FR nr 19/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 16 april.

 

 

Landskapsstyrelsens framställning angående förslag till första tilläggsbudget för år 2003. (FR 20/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 16 april.

 

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående trafikplan för landskapet Åland 2003-2010.(M 4/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 23 april.

 

 

Meddelas att frågestund kommer att hållas den 25 april. Frågor skall vara inlämnade till kansliet den 22 april. Godkänt.

 

Lagtingets nästa plenum är den 16 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.47).

 

 

 

 

Originalfil