Plenum den 14 januari 2008 kl. 13.00

PLENUM den 14 januari 2008 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Antecknas för kännedom från tilläggslista:

 

Ltl Barbro Sundbacks finansmotion angående ändring av motiveringen till moment 44.05.30, Finansieringsstöd till kommunerna i tb III för 2007. (FM 53/2007-2008).

 

Finansmotionen kommer att upptas till behandling i anslutning till ärende nr 3 på dagens föredragningslista: förslag till tredje tilläggsbudget för år 2007.

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändrade utkomstskyddsbestämmelser. (FR 9/2007-2008). 

 

Beslut om remiss till näringsutskottet är redan fattat. Ärendet var bordlagt den 9.1.2008. Diskussion.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman!

Jag tänkte börja med att titta på statistik från riket för åren 1993-2006. Då steg realinkomsterna för arbetstagare med hela 31,5 procent. Utkomststödets reella förändring var minus 3 procent. Folkpensionärernas inkomster ökade med 4 procent under samma period och arbetslöshetens grundskydd endast med 1 procent. Det vi ser här är ökade klyftor mellan dem som har arbetsinkomster och dem som av olika anledningar inte har arbete eller är pensionärer. Det här är oroande och vi har all anledning att följa upp rapporten om ekonomisk utsatthet och social trygghet på Åland så att de allra svagaste i vårt samhälle inte försvagas ekonomiskt ännu mer. Arbetslösheten på Åland är låg i dag. I december 2007 var arbetslösheten 0,3 procentenheter mindre än ett år tidigare; antalet arbetslösa som är under 25 år är också mycket lägre, bara 49 personer i december 2007 jämfört med 77 personer i december 2006. Också antalet långtidsarbetslösa har minskat från 48 till 43 personer. Antalet långtidsarbetslösa på Åland är 0,4 procent. Det är en låg siffra, men vi får inte glömma bort de individer som drabbas av långtidsarbetslöshet; för dem är situationen förstås mycket besvärlig. Det fanns 197 lediga jobb på Åland i december 2007 och trenden är uppåtgående. Det finns alltså jobb, men vi har matchningsproblem. Jobben och de som söker jobb passar inte alltid ihop och vi har ingen arbetskraftsreserv att ta till. Jag tittade lite mer i Statistisk Årsbok och såg att vi 2004 hade ungefär 13.000 människor i arbetsför ålder i sysselsättning och endast 354 arbetslösa. Dock fanns 3.600 personer utanför arbetskraften och man kan räkna med att det är främst ungdomar som studerar och vi har en ökning när det gäller personer plus 55 år. Nästan 5.000 personer på Åland jobbar inom offentlig förvaltning och ca 8.500 inom privat sektor.

 

Hur är det då med lagstiftningen som vi har på bordet i dag? I den socialdemokratiska lagtingsgruppen har vi diskuterat att man borde höja sysselsättningsstödet för arbetspraktik, som i dag är 24,51 euro per dag, med 20 procent för att det skulle vara en skillnad på att vara ute på praktik jämfört med att vara hemma och lyfta grunddagpenning. Men nu är det så att det finns en djungel av olika lagar som berör arbetslösa. Bl.a. finns det ett slags stöd för arbetslösa som fått grunddagpenning i 500 dagar - det kallas för arbetsmarknadsstöd – och det är främst ungdomar som lyfter arbetsmarknadsstödet. Borde man även höja arbetsmarknadsstödet för de personer som är ute på arbetsprövning eller praktik? Så finns det kursstöd; de som t.ex. börjar jobba på Emmaus byggretur får ett sådant i två månader och dessutom får de 8 euro extra per dag för t.ex. matutgifter, men de får inte reseersättning. Däremot får de som lyfter sysselsättningsstöd för arbetspraktik resekostnaderna ersatta, om man har mer än 5 kilometer till arbetet, men däremot får man inte dessa 8 euro i matpengar. Sedan finns det förstås de som har A-kassa och också är ute på praktik. Hur skall man göra med dem? Och hur går det med utkomststödet om vi föreslår en höjning med t.ex. 20 procent?

 

Lagstiftningen som vi nu har på bordet är alltså av en mer teknisk karaktär. Det som socialdemokraterna anser att är ett långt större problem för näringsminister Jan-Erik Mattsson och för landskapsregeringen är hur vi skall se till hur vi kan ha arbetskraft på Åland i framtiden. Framför oss har vi ökade pensionsavgångar, företagen behöver mer speciellt utbildade och arbetstagare med spetskompetens för att kunna utvecklas och den offentliga sektorn, speciellt inom vård och omsorg, kommer att ha stort behov av mer arbetskraft i och med att vi har en åldrande befolkning på gång. Vem skall göra jobben och varifrån skall de personerna tas? I andra delar av Europa finns en arbetskraftsreserv, där finns högre arbetslöshet och där finns också många kvinnor som kunde sätttas in i arbetet. Men kvinnorna på Åland har jobb i dag, här har vi mest kvinnor i arbete än någon annanstans i Europa.

 

Vi har alltså ingen arbetskraftsreserv. Vi måste få in flera inflyttade och då är det viktigt att vi får en integrationslag och att regeringen jobbar med den lagen så snabbt som möjligt. Man borde också från landskapsregeringens sida överväga möjligheterna att förenhetliga de olika lagstiftningarna som berör arbetslösa så att det blir enklare att överblicka och enklare att använda sig av. Nu måste man delvis söka information i den åländska lagstiftningen och sedan i Finlands författningssamling.

Jag anser också att landskapsregeringen måste fortsätta med att utveckla olika slags åtgärder för dem som står utanför arbetsmarknaden. Ett problem som jag ser är att vi har många små kommuner som är skyldiga att se till att de långtidsarbetslösa kommer ut i arbetet. Många gånger är det så att man i kommunerna inte alls tillräckligt budgeterar medel så att långtidsarbetslösa kan få en riktad sysselsättning som t.ex. inom Fixtjänst eller Emmaus byggretur. Det drabbar de individer som av olika anledningar och som har olika problematik och som därför blir kvar i långtidsarbetslöshet. Det är inte som minister Mattsson säger att nu skall vi sätta högre krav på dem som är arbetslösa utan man måste också se vad det finns för bakomliggande orsaker och kommunerna måste också vara med och hjälpa till, framför allt ta upp pengar så att det finns budgeterat medel för denna målgrupp. Här har landskapet en övervakningsskyldighet. Det är viktigt att ha ett arbete, en meningsfull sysselsättning, en arbetsgemenskap. Full sysselsättning måste vara målet för den åländska politiken. Vi får inte lämna människor utanför, det kommer att kosta samhället mycket mer i det långa loppet.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Carina Aaltonen tar upp angelägna frågor. Hon tar upp att sysselsättningen bland kvinnor är mycket hög på Åland. Det finns en begåvningsreserv när det gäller kvinnorna och arbete på Åland och det är att stimulera kvinnligt företagande. Där tror jag att det finns åtskilligt att göra. Vidare tar ltl Carina Aaltonen upp de arbetslösas situation. Vi har särskilda skrivningar i landskapsregeringens handlingsprogram med frågor som vi vill jobba vidare med och speciellt fästa uppmärksamhet vid de arbetslösa ungdomarna.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Jag tror också att det är viktigt att man redan som ung tas med så att man inte hamnar utanför samhället på något vis. Det är synnerligen viktigt att få in ungdomar som av olika orsaker är utan utbildning och utanför arbete. Däremot finns det också många andra målgrupper som man borde jobba mot, speciellt i dessa dagar då vi har både råd och möjlighet. Vi har så pass många i arbete. Vi har inga konjunkturer som säger att vi har en arbetslöshet på väg; då borde man också rikta in sig på de speciella målgrupperna, få in sjukpensionärer att kanske jobba mer, personer med funktionshinder, invandrare, inflyttade som har olika språkproblematik, att få in dem på arbetsmarknaden. Det borde vara en ypperlig tid just nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

Herr talman!

Förändringen av lagen om utkomstskydd handlar kanske inte riktigt om det som ltl Carina Aaltonen var inne på nu, men det var jag själv som i presentationen lyfte arbetskraftssituationen på Åland och den är väl värd att lyfta och diskutera. Jag vill först säga att lagändringen som nu är på bordet är inte, som ltl Göte Winé sade, någon sorts konfrontationsinstrument, tvärtom, det är ett komplement till arbetsmarknadspolitiska åtgärder av övrig karaktär som vi har  med i regeringens handlingsprogram för att skapa mera arbete och vi har också en plan hur man skall få hit mera folk att jobba. Ltl Carina Aaltonen efterlyste därvidlag handlingar från regeringen, och de är inte så avsevärt annorlunda än dem den tidigare regeringen hade, där det trots allt fanns meningsskiljaktigheter hur man går tillväga i bl.a. en av de viktigaste frågorna om man skall få hit arbetskraft, nämligen bostäderna. Där tror jag att den här regeringen och socialdemokraterna har lite samma syn på hur man ser till att man har bostadsbyggnationen igång. Det torde inte vara något problem som vi egentligen behöver jobba med.

 

För att få hit tillgång till arbetskraft  är det viktigt att vi har utrymme för de inflyttade. Det betyder bostäder, i första hand måste det finnas hyresbostäder, sedan skall det också finnas skola, omsorg osv., allt det infrastrukturella som behövs.  Den här regeringen har ännu inte hunnit komma med några konkreta förslag eftersom vi ärvde en budget av den tidigare regeringen men vi kanske får någonting i den första tilläggsbudgeten för 2008.

 

För mig är inte små kommuner något problem. Där skiljer sig åskådningen mellan socialdemokraterna och centern åtminstone. Vi vill ha alla små kommuner kvar livskraftiga och kunna tillgodose alla de problem som arbetslösa eventuellt får.

 

Lagändringen görs för att stöda de personer som trots allt nu och då blir utan arbete och vi ser det som ett starkt incitament att man inte skall bli sittande hemma utan någonting att göra. Därför avkrävs det numera ett handlingsprogram för att man själv skall vara delaktig i att skaffa sig ett nytt jobb. Det finns alltså en uttalad övergripande målsättning från landskapsregeringen. Den är densamma som den tidigare regeringens. Jag kan läsa upp den så att alla vet vad som står i programmet. Jag tror att somliga känner till den, men det är kanske ändå är skäl att betona det. ”Övergripande målsättning. Landskapsregeringens övergripande arbetsmarknadspolitiska mål är att sträva till en fortsatt låg arbetslöshet samt en ökad sysselsättningsgrad, en regionalt balanserad utveckling av arbetsmarknaden. Kvinnors och mäns rätt till arbete och lön på lika villkor samt att underlätta för personer med svag ställning på arbetssmarknaden att få arbete och förhindra utslagning från arbetsmarknaden.” I gällande lag finns många åtgärdspunkter för just det sista så att personer med svag ställning på arbetsmarknaden skall få tillgång till arbete och förhindras från utslagning.

 

Till sist vill jag ta upp frågan om ersättningarnas storlek. Det är säkert vällovligt att ställa ett förslag att de skall höjas med 20 procent. Den frågan har inte varit aktualiserad i framställningen och inte i regeringen ännu, men den är aktualiserad nu. Eftersom lagframställningen ingalunda var en ”färskvara” som kom fram på bordet utan är ett förslag från den tidigare regeringen, där socialdemokraterna ingick, så torde den frågan ha varit möjlig att lyfta för socialdemokraterna redan i ett tidigare skede, vilket inte jag kan se några spår av. Näringsutskottet som får framställningen för behandling får sätta sig in i frågan. Det är i alla fall så att de ersättningar som betalas ut justeras årligen med ett indexvärde så det är inte någon speciell händelse som har gjort att de har hamnat efter just nu, som många andra ersättningar göra, men så har inte skett i det här fallet.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Om jag inleder med det sista så har arbetslöshetens grundskydd inte halkat efter enbart på grund av åländsk lagstiftning och politik utan det har också att göra med vad som har hänt på rikssidan. Med bara 1 procent har ersättningarna ökat under de senaste 13 åren och det är sorgligt, men jag anser att man borde kunna ha en förbättrad lagstiftning på Åland. Jag kan dela minister Mattssons åsikter om att hyresbostäder är väldigt viktiga för inflyttning, men det handlar inte bara om att ha bostäder. Vi måste ha en integrationslag så att de som flyttar hit för att arbeta och bosätta sig här i vårt samhälle också får ta del av rättigheterna och skyldigheterna.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Om indexjusteringen är för låg i förhållande till riket blir det lite krångligt om vi skall ha en egen indexskala på Åland. Jag tror inte att vi har det på någon annan verksamhet heller. Däremot finns det Ålandstillägg och vill man sjösätta en sådan idé att det även skulle gälla här, så inte har jag någonting emot att man börjar diskutera den frågan. Men den kommer lite plötsligt i det här skedet, det vill jag säga. När det gäller integreringen av inflyttade är det ett högprioriterat område för den nya landskapsregeringen, men det är kanske lite för tidigt att det skulle ha fått genomslag i den här lagframställningen.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Minister Mattsson kom med en känga om att socialdemokraterna inte vill ha de små kommunerna kvar. Men jag vill inte ha små kommuner som inte fungerar. Det finns faktiskt arbetsvilliga långtidsarbetslösa som i dag inte kan komma ut i sysselsättningsåtgärder på grund av att de små kommunerna inte har pengar i budgeten för att uppfylla sina lagstadgade uppgifter. Det tycker jag är sorgligt. Man måste alltså veta i vilken kommun man skall bo som långtidsarbetslös för att kunna få en chans att återintegreras på arbetsmarknaden. Det finns många kommunpolitiker också i den här församlingen som säkert känner till problematiken. Det är förstås ett dilemma för de enskilda socialarbetarna att försöka se till att de arbetslösa kommer ut i arbete.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Om den här lilla problematiken skulle föranleda ett övervägande till att slå samman kommuner, alltså med den orsaken att det finns några arbetssökande som inte blir tillräckligt väl omhändertagna i sina kommuner, av olika orsaker, så är det inte en fråga för mig, utan då är det nog en ren arbetsmarknadspolitisk fråga för regeringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Minister Mattsson nämnde det jag sade i samband med senaste debatt om konfrontationspolitik. Med det menar jag att det är viktigt när man gör upp ett handlingsprogram att man får individerna med sig.  Jag lyfte upp rubriken på lagen: ”Den arbetslösa arbetssökande skyldigheter” och frågade hur man kommer att följa upp det för det kommer att bli otroligt individbaserat, hur personkemin fungerar mellan tjänsteman och den arbetssökande.  Jag nämnde också att det är inte av fri vilja som personerna är arbetslösa för de flesta vill ha en stadig inkomst. Däremot är det otroligt viktigt hur man bemöter dem. För det är många som mår dåligt och vill ha hjälp och därför nämnde jag att lagen är inte skriven av en psykolog. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Nej, det är absolut inte av fri vilja som man blir arbetslös. I och för sig tror jag t.o.m. att det har förekommit, men jag tror inte att det är meningen att man skall bli arbetslös. Det är inte heller den här regeringens vilja att någon skall börja må sämre av att ha blivit arbetslös, utan tvärtom är avsikten att lyfta personen i fråga och komma fram med aktiviteter med gemensam hjälp. Får man ett dåligt bemötande av en enskild tjänsteman tycker jag att det finns skäl att klaga på det. För min del utgår jag från att det skall vara lika behandling av alla i vårt samhälle.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Ett dåligt bemötande behöver inte alltid vara att det är så utan att personen i fråga upplever det så. Det är fråga om personkemi. Däremot sade minister Mattsson i sitt anförande att man inte skall ligga hemma utan man uppmanar dem att komma ut i arbetslivet. Det är därför jag ville uppmärksamgöra på att vi skulle våga höja sysselsättningsstödet lite högre än vad du får när du ligger hemma, för du har mera kostnader om du kommer ut och skall jobba, du kan ha resekostnader, matkostnader. Då måste vi också se till att när vi från kommunerna försöker erbjuda det här så skall det vara en liten extra morot så att man verkligen kommer på fötter och tar sig kraften och gör det här. Minister Mattsson försökte påpeka att vi har kunnat göra det tidigare – visst! men det är nu vi lyfter upp det och det är nu vi har sett det. Det här är en konstruktiv idé som vi vill göra för att hjälpa. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Vad gäller konfrontation, fri vilja och åtgärder så har vi egentligen samma åsikt i frågan. Lagändringen är en förändring som föranleds av att lagen i riket har ändrats, alltså 30 gånger sedan den senast ändrades här. Där har vi just effekten att ta bort dessa fem månader av passivitet, vill jag kalla det; man kan vara fullständigt passiv i fem månader, om man väljer det, och ändå inte drabbas av någon sanktion. Det kan väl ändå inte ltl Göte Winé tycka att ha varit bra! När handläggaren nu tycker att passiviteten är för stor, redan efter en månad, så kan man drabbas av en sanktion på utebliven ersättning i 60 dagar. Erfarenheten i riket är att det har haft en väldigt god effekt.  Vad gäller önskan om höjda ersättningar, som ltl Göte Winé och ltl Carina Aaltonen upprepar, får näringsutskottet titta på den frågan. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss efter bordlläggning ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens framställning angående ny blankettlag om byggnaders energiprestanda. (FR 10/2007-2008).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är redan fattat. Ärendet var bordlagt den 9.1.2008. Diskussion.

 

 

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Senast när vi diskuterade lagförslaget rörde sig diskussionen ganska mycket om valet av lagstiftningsteknik. Om framställningen blir lag i den här formen betyder det att om man som medborgare i landskapet Åland vill veta vad tillämpningen om riksförfattningar om byggnaders energiprestanda innebär kan man inte härleda det ut den åländska lagen. Det menar jag att är ytterst dålig lagstiftning. Den är som jag uppfattar det rättsosäker. För att förstå vad vi har för sorts lag på detta område måste man titta i rikslagen och ytterst gå till direktivet, men framför allt är det de rikslagar som landskapsregeringen föreslår att skall införas på Åland via den här lagen som man måste bekanta sig med.

 

Vi blev under den senaste mandatperioden mycket medvetna om liberalernas höga ambitioner när det gäller lagstiftning, speciellt kravet på rättssäkerhet och många lagar under förra perioden blev närmast nedgjorda på grund av att de inte ansågs tillräckligt rättssäkra. I belysning av det skulle man förvänta sig att vi nu får ännu bättre lagstiftning än under den senaste perioden, men det här tycker jag att är ett kraftigt steg tillbaka och det förvånar mig verkligen. Jag hade förväntat mig någonting mycket bättre från den nuvarande regeringen, men det är nu bara att konstatera att så blev det inte, åtminstone inte i det här fallet. Det som jag ser som alternativet är en lagstiftning som vi hade i fråga om polislagen och förvaltningslagen där man implementerar eller skriver av stora delar av rikslagen men sedan anpassar lagen till de bestämmelser som är relevanta för att lagstiftningen skall passa det åländska samhällssystemet. På det viset får man all relevant lagstiftning ur själva lagen, man behöver inte söka sig till någon rikslagstiftning och dessutom ser man hur det är tänkt att lagstiftningen skall förvaltas och tillämpas på Åland.

 

Framställningen går till social- och miljöutskottet och vi får se vad de tar sig till.

 

Ett motiv som landskapsregeringen har framfört för den här typen av lagstiftning är att det är så bråttom och att det finns ett motiverat yttrande från EU:s sida, och det är klart att det har en betydelse i sammanhanget, men att det skulle tvinga oss till att försämra kvaliteten på vår lagstiftning kan åtminstone inte jag acceptera.

 

Jag har nu haft tid att titta i rikslagarna som blankettlagen bygger på och jag blir kanske inte så mycket klokare, men det råkar sig så att i lördagens Hufvudstadsblad var det en stort uppslagen artikel om den här lagstiftningen, där det bl.a. sägs: ”Onödig byråkrati” och sedan presenteras själva lagstiftningen. Av den framgår att det ändå är ett ganska omfattande byråkratiskt förfarande som skall genomföras för att tillmötesgå bestämmelserna. Då skulle jag vilja att ansvariga ministern beskriver vem som har ansvaret för att lagarna implementeras. Vem är det på landskapsregeringen som har förvaltningsansvaret? Vem är det som står för rådgivningen till kommunernas byggnadsnämnder? Finns det en enskild tjänsteman som har hand om det här? Finns det blanketter som man skall fylla i för certifieringen? Vem är det som godkänner personer som skall få rätt att certifiera? Det är ett stort och omfattande administrativt arbete som måste utföras för att det här skall kunna fullföljas. En sak är att smälla iväg med en sådan här papperslapp, en annan sak är att verkligen se till att det fungerar i praktiken. Det tycker jag att vi borde få en redovisning över.

 

Det påtalas i landskapsregeringens framställning på flera punkter att det här skulle gällal bara byggnader större än 1000 kvadratmeter i vissa fall. Jag undrar: Finns det överhuvudtaget sådana byggnader på Åland? Hur många är det och vad gäller det egentligen? Är 1000 kvadratmeter satt så att lagstiftningen skall bli bara en papperstiger, helt värdelöst. Lite mera presentation skulle vara av vikt i det här skedet.

 

Det har också framhållits här av ansvariga ministern att lagstiftningen är viktig med tanke på koldioxidutsläppen, men själva lagstiftningen i sig – det sägs under konsekvenserna – har ingen som helst effekt på minskningen av utsläppen av växthusgaser, utan det är i så fall om den följs upp av rekommendationer osv. Det kan hända att den kan ha en viss styrande effekt på lång sikt, men själva lagen som sådan har ingen verkan vad gäller att minska på koldioxidutsläppen.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Barbro Sundback säger att lagstiftningen inte har någon direkt inverkan på koldioxidutsläppen. Det framgår om man läser noggrant i texten att avsikten är att man skall medvetandegöra folk om problemen och kostnaderna som förorsakas av uppvärmning av fastigheter och hus. Vi kan också gå in på lagstiftningstekniken, som vi debatterade vid det föregående tillfället och det är ett generellt problem på Åland: vad skall vi ha med i vår egen lagbok, skall vi ha hänvisningarna, skall vi ha EU:s rådets direktiv, rikslagstiftningen, skall vi ha det som bilaga? Problemet blir ännu större om vi tänker på att vår lagbok kommer ut ungefär vart fjärde år, så det här är en problematik som inte är specifik för det här området utan även för vår lagstiftningsteknik och förvaltningen överlag.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag är glad för det förtydligande som gjordes om lagens miljöeffekter för senast vi diskuterade framhöll ansvariga ministern att den var väldigt bra för miljön och det skulle också vara en orsak till att vi skulle ha så brått med lagstiftningen. Jag är lite förvånad över att ministern själv inte har någon uppfattning vad som är rättssäker lagstiftning utan framställer det som något slags generellt problem av akademisk karaktär. Nog vill jag ha besked: Vad tycker ministern är det bästa med tanke på rättssäkerheten?

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det bästa vore att all lagstiftning skulle vara i samma bok. I tidigare debatter har det anförts självstyrelsepolitiska åsikter om vi inte kan ha rikslagstiftningar eller EU-direktiv i vår blåa lagbok. Det här är ett problem som man bör titta på generellt. När det gäller detaljerna som ltl Barbro Sundback var inne på så är det tänkt att man i en förordning skall få svar på de frågor som ställdes. En förordning är väldigt omfattande och tekniskt utformad. När det gäller påståendet att det är bra för miljön så påpekade jag i mitt anförande att det ökar medvetenheten om dessa saker. Direktivet, som vi släpar efter med och som vi är tvungna att, innehåller mycket frågor som berör just energiuppvärmningen. Som jag också nämnde tidigare är luftkonditioneringsproblemet större i nedre breddgrader, det går mycket energi åt till att kyla ner bostäder och här uppe går det mycket energi åt att värma upp bostäder.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!  Jag tycker inte att det stora problemet är att alla lagstiftningar som vi gör här skall rymmas in i en och samma bok, det är ganska naturligt att det är så det skall vara. Frågan om den här typen av lagstiftning är acceptabel om man har krav på rättssäkerhet och jag menar att det inte är det, utan det är en tillbakagång som den här regeringen nu gör i fråga om lagstiftningen. Det är väl också så att ansvariga ministern inte vet hur det här skall organiseras utan det skall komma först i en förordning. Men det kräver att landskapet har tjänstemän som kan ge direktiv om hur lagen skall tillämpas. Vi kan inte lägga det här på kommunerna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag tror att energicertifiering av hus kan få stor betydelse i framtiden. Jag tror att det kan vara en väsentlig del när man som privat person står i beråd att köpa ett hus att ha en elcertifiering så att man ser hur mycket kostnader det finns för uppvärmning. Jag tror att lagstiftningen kan ha stora konsekvenser för miljön i framtiden.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var bara ordet hoppas som saknades! ”Hoppas och tror”! Jag har den uppfattningen att när det gäller den hotande mängden koldioxid som släpps ut i världen kräver befolkningen och media alltmera fasta beslut av politikerna. Man kan inte bara hoppas och tro att det skall ha en viss betydelse utan vi borde ha mycket, mycket skarpare kriterier över vilka effekter våra åtgärder har vad gäller minskningen av koldioxidutsläpp. Det är möjligt att det är såsom ledamoten Katrin Sjögren – jag betvivlar det inte alls – men det verkar ganska odefinierat.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Men kalla fakta är, ltl Barbro Sundback, att 50 procent av miljöförstörningen, av miljöpåverkan, kan härledas till privathushållen. Det är relevant vad man gör som person, vad man konsumerar och hur man värmer upp sitt hus samt hur man använder sin bil. Det är kalla fakta.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det har inte jag bestridit heller. Frågan är om den här lagstiftningen har någon påverkan på det.  (Från salen: ledamoten Sjögren: den är en del)  Det är en certifiering, det är inga åtgärder för att minska koldioxidutsläppen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Med hänvisning till det jag sade senaste gång har jag nu läst de lagparagrafer som landskapsregeringen föreslår att lagtinget skulle sätta i kraft, alltså den lag som publicerades den 13 april 2007. Ur den kan man t.ex. när det gäller undantagsbestämmelserna konstatera att det är så nu att man undantar det som kallar sommarstugor, ”bostadshus som är avsedda för användning högst fyra månader per år”, och det är intressant aspekt för Åland som har otroligt många fritidsbostäder per capita åtminstone som utskottet borde fördjupa sig i och som också borde ingå här. Vidare kan man ifrågasätta om alla kyrkliga eller, som det heter, av religionssamfund ägda byggnader skall undantas. Det finns mycket kyrkor på Åland, minst en i varje socken och skall då dessa också undantas. Det kanske vore idé att titta över just sådana byggnader också när det gäller energiförbrukningen, kalla stenkyrkor som drar en hel del energi men som med enkla medel kan åtgärdas.

 

Rent generellt kan man säga om lagen när man läser den att många frågor som är väsentliga lämnas öppna till förordningen, och förordningen har jag inte läst, men det bör utskottet göra och tänka sig in i den situation som kommer här på Åland när lagen träder i kraft. En ny aspekt som slog mig när jag läste lagen: man bör också ta reda på hur detta har implementerats i Sverige eftersom många hus som köps till Åland kommer från Sverige, merparten, så att de energicertifikaten fungerar här på Åland. Man borde ha en sådan bestämmelse i lagen att har ett certifikat utfärdats i Sverige gäller det på Åland också och granska vad skillnaden är, men det borde vara ganska lika eftersom det är samma direktiv även där.

 

En annan sak som också framkommer när man läser lagen är att i certifikaten står det ingenting om vilka energikällor man skall ha för att minska koldioxidutsläppen och det borde det absolut göra. Huvudsyftet med lagen är att uppmärksamma folk på att man förbrukar mycket energi men också förbrukar sådan typ av energi som vid framställningen bidrar till växthuseffekten. Det borde vara en bestämmelse. Det kan hända att det finns i förordningen, men jag tror inte det som lagen är utformad. Det borde klart och tydligt framgå av certifikatet.

 

Med hänvisning till artikeln i Hufvudstadsbladet, som ltl Barbro Sundback nämnde, bör utskottet tillse att det här inte blir en verkningslös byråkrati för det är ganska mycket arbete för stora fastighetsägare. Det finns flera stora privata fastighetsägare, offentligt ägda, t.ex. Marstad som kommer att få en hel del huvudbry med lagstiftningen. Det framgick också i artikeln att det finns klara felaktigheter i bestämmelserna, t.ex. att kalla utrymmen räknas in. Har man en stor byggnad med en stor kall källare så förefaller den vara mer energieffektiv än en utan källare och så skall det inte vara utan det skall vara den effektiva ytan. Sådana här detaljer är det viktigt att utskottet tittar på. Det är alltid bra när någon annan har satt igång en lagstiftning före man själv sätter igång för då kan man redan efter några månader dra viss erfarenhet av hur det har gått i Finland. Utskottet har alltså en grannlaga uppgift här.

 

I övrigt har jag samma uppfattning som vid tidigare tillfälle att när vi i framtiden skall stifta sådana här blankettlagar bör dessa delas ut åtminstone som en bilaga till den lag som vi skall sätta i kraft så att vi åtminstone har en möjlighet att sätta oss in i vilken lag vi tänker stifta här.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman tog upp en intressant aspekt om kyrkobyggnader. Det är stora utrymmen som ofta används ganska sällana och där man ofta, faktiskt nog, eldar för kråkorna. Ltl Danne Sundman nämnde också Sverige och där går faktiskt svenska kyrkan i bräschen för miljöarbetet; man har uttalat sig om att man skall se över hur man värmer upp sina salar och sina kyrkobyggnader, så det skulle säkert vara någonting för den åländska kyrkan också.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller kyrkan är det så att det hjälper inte bara med välsignelse utan man behöver också se till tekniken när det gäller uppvärmning av alla kyrkor och församlingshem. Det finns en hel del sådant på Åland. Jag tycker att utskottet kunde överväga att ta bort det undantaget för jag tror inte att församlingarna heller har någonting emot att få kravet på sig. Det är också ett sätt för kyrkan, som minister gav exempel på från svenska kyrkan, att försöka stärka sitt varumärke genom att gå i bräschen för en sådan här utveckling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman har förstått detta rätt. Direktivet har ingenting upptaget om vilka fossila bränslen man skall använda, man bara konstaterar att detta är en energikrävande form, dvs. uppföring av byggnader och man försöker genom direktivet göra folk medvetna om energiåtgången som krävs för uppvärmning alternativt nedkylning av hus. Om det är önskvärt, så är det en annan sak, men det kan utskottet titta på i sitt arbete utanför direktivet. Det är också sant som anfördes om de olika informationerna. Allt material torde ha kommit till alla partikanslier på Internet, även den av ltl Danne Sundman efterfrågade förordningen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är viktigt att om man en gång gör sig omaket att man tar fram ett certifikat och räknar på energiförbrukningen på en byggnads ytor, så är det väldigt lite tilläggsarbete att ta reda på schablonmässigt vilka utsläpp uppvärmningen av varmvatten osv. förorsakar. Jag tycker att utskottet i så fall borde överväga att införa det. Vi kan ju vara lite mer progressiva här, som jag nämnde senast vi diskuterade lagen, inte måste vi vara lika försiktiga som Helsingfors och Bryssel utan vi kan gå i bräschen och utöka certifikatet med just den här koldioxidbestämmelsen så att man koldioxidcertifierar byggnader. Då kanske vi kan tjäna som exempel och de andra kan följa efter oss. Detta som vägkost till utskottet.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Utskottet får framställningen för behandling och om då utskottet finner att man kan gå vidare, ”gå i bräschen” som ltl Danne Sundman säger, så kan man eventuellt, hoppeligen, i en skrivning i utskottsbetänkandet uppmana landskapsregeringen att vidta åtgärder som man finner nödvändiga. Jag vill bara påminna om detta ärende är föremål för motiverat yttrande, så det är som sagt ganska brått, men utskottet gör sin bedömning.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

På tal om energiförbrukning skall lagtinget gå hem nu i fyra veckor för att hugga vinterveden, vilken ju är koldioxidvänlig. Under vintervedsledigheten har utskottet tid på sig att behandla framställningen mellan huggen s.a.s. och då kan man ju överväga vilken metod man skall tillämpa för att få det med i lagen. Det är fråga om detta skall stå i en lagparagraf. Om jag förstår saken rätt har man det i förordningen i Finland, men det borde komma en tydlig färdkost till landskapsregeringen att inför framtagande av den åländska förordningen skall det här också nämnas. Men det är någonting som utskottet får ta ställning till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Puh, kan man säga, när man är medlem social- och miljöutskottet! Ett kort lagstiftningspaket på nio sidor visar här i remissen att det här är ett synnerligen besvärligt och invecklat ärende som innebär betydande utmaningar för social- och miljöutskottet. Det är nästan så, när man hör regeringens representanter, att man kan få uppfattningen att de lever i tron och viljan att det är här i lagtinget som vi bereder lagarna, de skickar nu hit några papper så att vi har någonting att utgå från! Det är alldeles uppenbart att lagframställningen innehåller många brister och här har det framhållits från flera håll att rättsosäkerheten t.o.m. kanske för lagtingets ledamöter i den här lagframställningen är bekymmersam, eftersom det korta lagstiftningspaketet huvudsakligen innehåller en rikslagstiftning från 2007 och ett EU-direktiv från  2002 som är mycket ingående och stora, och det är egentligen det som vi skall ta ställning till och inte landskapsregeringens framställning. Det här är bekymmersamt för lagtinget, det är bekymmersamt för medborgarna när lagstiftningen publiceras och inte innehåller den relevanta informationen som lagtinget besluter om. Det är alldeles klart att man måste komma överens om hur man skall förändra detta. Så här får det inte vara. Jag antar att social- och miljöutskottet får peka på den modell som man borde använda i det här fallet. Jag tror inte att man kan ha generella regler för blankettlagstiftningen, hur man lägger upp det, utan det blir lite in casu-prövning men vissa principer borde man i alla fall följa. Den princip landskapsregeringen nu har följt är åtminstone inte bra.

 

Det framgår inte heller av framställningen huruvida landskapsregeringen i beredningen har hört representanter för de drabbade parterna, fastighetsägarna och huruvida man har tagit hänsyn till de synpunkter som har kommit därifrån. Också denna uppgifter pålägger man därmed lagtingets utskott, åtminstone när man utgår från framställningen är det på det sättet. Inte heller det är bra lagstiftning och inte heller det är utgående från de principer för lagstiftningen som den här regeringen har lovat att fullfölja i sitt handlingsprogram, som i och för sig bör vara den formulering som varje landskapsregering har i sina handlingsprogram. Det blir en nästan beredande uppgift igen för utskottet.

 

Det har också påtalats av ltl Barbro Sundback att energisparande inte är redovisat; den koldioxidminskning som lagen kan resultera i finns det ingenting om. I en replik sade ansvarig minister Roger Eriksson att det är inte heller lagens syfte, samtidigt som det står i ingressen till framställningen, att syftet är att vid energianvändningen minska både i nybyggen och i det befintliga byggnadsbeståndet energianvändningen samt möjligheterna till att minska den. Det är alldeles klart att syftet är det, men det finns inte redovisat på något sätt.

 

Lagen verkar lite legärt framkastad. Så hänvisar man till brådskan, att man har ett motiverat yttrande och därför skall lagtinget packa sig till att vara snabb också. Inte går det att lagstifta på det sättet!

 

I lördagens Hufvudstadsblad fanns det mycket passligt en artikel om lagstiftningen i riket som har trätt i kraft ifjol och den fick en förödande kritik från flera användare, där man alltså skall börja använda sig av lagstiftningen. Bl.a.. konstateras i artiklarna att för befintlig husdel som påläggs uppgiften är det här absolut till ingen nytta, inte minst eftersom parametrarna är så utformade att de är – vilket ord man nu skall använda – inte särskilt intelligenta. Som ltl Barbro Sundback sade så ju mera kallgarage man har och ju mera kallvindar man har i husen desto högre värde får man på huset i certifikaten per kvadratmeter – det är ganska fantastiskt! Ju billigare utrymme man bygger med ouuppvärmda, oisolerade utrymmen desto mera stiger fastighetens värde per kvadratmeter sammantaget. Byråkraterna firar ibland julafton och då kan det bli på det här sättet.

 

I blankettlagen finns det i 4 § en förordningsfullmakt som är väldigt otydlig också i förhåällande till grundlagen eftersom den ger väldigt vida fullmakter för landskapsregeringen att avvika från den här landskapslagstiftningens bestämmelser utan att det på något sätt specificeras ramar för hur stora avvikelserna kan vara. De kan vara betydligt strängerade och de kan vara lättare än det som lagtinget nu fattar beslut om. Också det en märklig situation.

 

Herr talman!

Det är klart att tidsplanen måste vara annorlunda än det som landskapsregeringen har tänkt sig när man kommer fram med en sådan här framställning, som vi kanske inledningsvis alla trodde att var enkel och skall kunna behandlas snabbt. Trots att det finns ett motiverat yttrande, och det får belastas den tidigare landskapsregeringen att man inte har kommit med det här tidigare, måste utskottet ändå ta tid på sig fram till mars enligt mitt och gruppens förmenande. Dessutom är det så intressant att i kommissionens arbetsprogram för 2008 ingår det att skriva ett nytt direktiv när det gäller den här frågan. Direktivet från 2002 skall under 2008 ändras, samtidigt som vi här i brådskande ordning tvingas anpassa oss till direktivet från 2002.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson nämnde att rättssäkerheten lämnar övrigt att önska. Det är så att systemet som vi har med blankettlagstiftning, av olika orsaker, har tillämpats många gånger här på Åland. Tyvärr är det så att det blir sådana här luckor när medborgarna skall läsa Ålands lagsamling. Idealet borde enligt min mening vara att all gällande lagstiftning skulle finnas i Ålands lagsamling och att den skulle utkomma varje år. Det har visat sig vara en övermäktig uppgift och ganska dyr, så man har även funderat på att ha det via Ål.Lex och att där ha all gällande lagstiftning. Jag kan också meddela att allt material har nu sänts ut till alla lagtingspartiers kanslier så att man kan ta del av det här arbetet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis inte lätt att hitta ett system som fungerar när det gäller vår blankettlagstiftning, där jag delar flera av de tidigare framförda liberala synpunkterna om att vi bör utnyttja det i större usträckning och det ökar då problemet. Men vi måste finna en modell för blankettlagstiftningen där de mest relevanta bestämmelserna för medborgarna, för de drabbade, finns med i vår lagstiftning och i vår lagsamling. Hur detta skall gå till bör vi fortsättningsvis diskutera och mycket av de synpunkter som har framförts tidigare är naturligtvis fullt användbara i det sammanhanget. Att landskapsregeringen säger att de relevanta lagarna, den finska lagen och EU-direktivet, nu har blivit utskickade till lagtingsledamöterna är att lite föra oss bakom ljuset eftersom detta gjordes efter remissen här i lagtinget. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Personligen tog jag i alla fall del av diskussionen och hörsammade lagtingets begäran, så utskottet har allt relevant material. Å andra sidan har jag alltid utgått från att utskottet självt införskaffar materialet, men jag ser med spänning fram emot en modell hur det här skall vara och deltar gärna i en sådan diskussion hur åländska lagar i framtiden skall publiceras och göras tillgängliga för medborgarna. Det är också så att ärendet, som nämndes av ltl Roger Jansson, leder till en stor byråkrati. Det är tyvärr ofta så; det är ett EU-direktiv som vi måste följa. Vi släpar efter och det är ett motiverat yttrande, som jag har sagt några gånger, men jag ser fram emot att utskottet sätter sig in i frågorna och hastigt avgör detta. Lagen trädde i kraft den 13 april 2007 på fastlandet och då hade också riksdagen tagit upp detta när ltl Roger Jansson var närvarande, så ärendet torde vara någorlunda bekant. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Rikslagen trädde i kraft 13 april 2007. Det är naturligtvis så när vi får en lagframställning till lagtinget så är det självklart på det sättet att utskottet kan gå in i de befintliga databaserna och läsa både rikslag och EU-direktiv, så det är inget större problem för utskottet. Problemet är när landskapsregeringen tillser att varje ledamot av lagtinget skall göra det inför remissen, när man sätter sig in i lagframställningen och saknar möjligheterna att ha en riktigt relevant information om vad den här lagframställningen innehåller. Jag vet som tidigare medlem av landskapsstyrelsen att det här är ett jätteproblem att hantera, men en förbättring bör ske.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag måste begära ordet när även ltl Roger Jansson kommer in på frågan om att en ouppvärmd kall byggnad får ett mycket högre värde på grund av att den inte läcker värme jämfört med en byggnad som läcker värme och som är uppvärmd. Det är ingalunda så att byggnader skall värderas mot varandra med den basen som grund utan det man använder är att ett ouppvärmt garage värderas mot ett annan ouppvärmt garage osv., beroende på byggnadernas ändamål. Jag tror att ltl Roger Jansson med lite välvilja förstår det här väldigt bra, men det är klart att det är lätt att raljera lite och kritisera en ny regering. När det gäller behandlingen är det så att lagtinget självständigt alltid bestämmer tidpunkten för ärendebehandlingen. Ingalunda är det så att regeringen kommer med några propåer därvidlag. Man kan alltid framföra en önskan. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis så att man gärna fastnar på sådant som kan vara lite roligt och som kan te sig lite orimligt! Artikeln i Hufvudstadsbladet gav svaret från en disponent för ett större ägarföretag. Naturligtvis är det så att köpare eller långivare av fastigheterna värderar på andra grunder än på basen av certifikatet, men eftersom det är angivet i förarbetena att certifikatet skall användas som en del av värderingsinstrumenten framöver och komma till nytta på det sättet tycker jag att man kan vara lite sarkastisk inför den här verkligheten som disponenten hänvisade till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

I den diskussion som gäller själva lagstiftningsförfarandet så företräder socialdemokraterna fulltextlinjen att vi skall ha lagar ur vilka det framkommer vad som regleras och medborgarnas rättigheter och skyldigheter, just den typ som vi hade med förvaltningslagstiftningen och polislagstiftningen. Den här formen som presenteras här vill vi helst inte alls att kommer till lagtinget. Sedan talades här om de åländska kyrkorna och att utskottet skulle pröva om det var möjligt att införa bestämmelserna för dem. Jag tror att det kommer att bli väldigt svårt eftersom de åländska kyrkorna inte är åländska i juridisk mening utan de lyder under rikets kyrkolagstiftning. Nu sägs det inte uttryckligen i texten att det är fråga om kyrkor utan det talas om byggnader som används för andakt eller religiös verksamhet. Det betyder väl att man ringar in alla möjliga samfund och tänker inte bara på den lutherska kyrkan. Men jag tror att man måste utgå från att det är så att kyrkolagstiftningen för det första inte är åländsk behörighet och för det andra är det också i riksdagen särskilda procedurer när man ändrar i kyrkolagen. Det är inte riksdagen som kan göra detta ensidigt utan det är kyrkomötet som är det högsta beslutandeorganet inom kyrkan. Det där tror jag faller på behörighetsbegränsningar, men man kan förstås diskutera och pröva det i utskottet, det menar jag inte att man inte skulle göra, men man måste nog beakta kyrkolagstiftningen.

 

Det är också så att i artikeln i Hufvudstadsbladet framhålls att det som är komplicerande med lagstiftningen är det som sägs i förordningen om en byggnads bruttoyta. Det är tydligen ett begrepp som inte används i vår byggnadsförvaltning. Det betyder att man skall mäta upp byggnaderna på nytt som lagstiftningen berör. Det skulle vara betydligt mera praktiskt att använda samma begrepp som man använder inom byggnadsförvaltningarna i kommunerna. Det kan – bara som en bisats – inte spela någon roll för EU vilket begrepp man använder; man borde ha samma mått som används t.ex. i byggnadslovshandlingar, det skulle minska lite på den administrativa arbetsbördan som kommer att uppstå med det här direktivet, förordningar osv. Det som man säger i artikeln är att bruttoytan är alla utrymmen. Det är klart att om man räknar in kallytorna så får man ett annat värde på energianvändningen än om man bara räknar in sådana ytor där man verkligen har något sorts uppvärmningssystem. Det är alltså det som sägs i artikeln.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Jag har några synpunkter på framställningen eller snarare på debatten. För det första är detta ett direktiv från 2002 soim skall implementeras och man kan då fråga sig vad ett motiverat yttrande betyder: behöver man ha bråttom eller kan man avvakta?  Det är klart att det är viktigt att man får iväg en framställning och på det sättet kan landskapsregeringens sätt att lagstifta i det här fallet möjligen försvaras. Jag vet inte om man är tvungen att ta ställning till det i just det här enskilda fallet, men det viktiga är, som jag tycker att man nu kanske har möjlighet att välja väg när det gäller lagstiftningstekniken. Jag ser inte detta att lagboken kommer ut årligen som en lösning utan jag tycker att man skall utnyttja den moderna tekniken, den moderna teknologin som egentligen förbereddes, när lagtinget gjorde sin hemsida, dvs. man gjorde det tekniska systemet så att det skulle kunna kopplas ihop med hela lagstiftningsprocessen. Det skulle betyda att man undviker papperslagar som går till många olika personer. Vi har hört en massa olika synpunkter på vad som borde vara med i en lag och det tyder på att det finns individuella behov, så idealmodellen skulle vara att lagarna kommer i elektronisk form men att de är fullständiga på det sättet att man kan plocka ut fulltexten, man kan plocka ut parallelltexten, man har en direkt länk till Euroex, direktivet och andra relevanta dokument, man har en direkt länk till Finlex. Det här dokumentet måste naturligtvis vara arkiverat i en papperskopia som landskapsregeringen har kontroll över. Men varje lagtingsledamot borde kunna så mycket av modern datateknik att man väljer parallelltext med en enkel knapptryckning eller fulltext eller någonting annat. Då har man löst problemet och det är inga problem att bygga in det hela tekniskt.

 

När det gäller kyrkorna så inte kan man betrakta  kyrkorna för att de har en religiös anknytning till annat än det åländska, att de i byggnads- och energiavseende skulle vara någon slags enklaver, sådana områden har vi inte; när det gäller byggnadshistoriska bestämmelser, kulturarvsbestämmelser, har kyrkorna en särskild lagstiftning. Men vill man ha energicertifiering på byggnader på Åland så kan kyrkor mycket väl tas in. Ledamoten Katrin Sjögren nämnde kyrkorna i Sverige; jag har för mig att man där hade räknat med en besparing av energikostnader på så mycket som 25 procent, jag är inte säker på att jag har rätt, men det var ganska väsentliga besparingar man kunde göra på ett enkelt sätt.

 

Ytterligare en sak. Det har nämnts flera gånger här av ledamöterna Sundback och Roger Jansson om att lagen löser inte koldioxidproblemen, nej, det gör den verkligen inte! Då skulle vi sprida ut den här lagstiftningen över hela världen! Men det som är det viktiga och som också nämndes från landskapsregeringens sida är att medvetenheten ökar med kunskapen. För att kunna påverka koldioxidutsläppen, växthusgaserna osv. måste man veta och första hur det fungerar och på det sättet är den här  lagen ett steg framåt. Certifiering kostar. Det framgår tydligt; när man kommer in i förordningen ser man det i detalj, men det som kostar ännu mer är att vi inte vet vad energi betyder i uppvärmningshänseende, vad det betyder i termer av gaser och koldioxid, så därför är lagen viktig. Syftet är inte att det här skall lösa problemen i sig, men medvetenheten är det första steget.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag delar ltl Olof Erlands uppfattning på många sätt, dels genom lagen. Grundbulten i lagen är att visa byggnadernas energianvändning och att genom att kalkylera energin som en nybyggnad kommer att använda vill man uppmuntra – det är en miljömorot – till ett energisnålt byggande. Jag anser också att man visst kan föra en dialog med kyrkorna på Åland fast det inte är vår behörighet. Det här handlar inte om gudomliga saker utan om allmänmänskliga saker. Jag förstod att i Sverige drog man streck vid att sätta solpaneler på kyrktaken, det tyckte man att inte var lämpligt, men annars är kyrkan högst delaktig i miljöarbetet i Sverige.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Jag håller med. Däremot tycker jag att det här med solpaneler på kyrkor inte alls är någon dum idé. Varför inte ta vara på det ljus som kommer uppifrån!  (Från salen, ledamoten Katrin Sjögren : jag håller med!!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning med förslag till tredje tilläggsbudget för år 2007. (FR 13/2007-2008). /Fu/ (Bordlagd 11.1.2008).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är redan fattat. Ärendet var bordlagt den 1.1.2008. Diskussion.

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Det är bra två saker som jag tänkte ta upp. Jag tänkte med ett par ord beröra utställningen Åland i Helsingfors. Det står i motiveringarna att evenemanget genomfördes ”med stor framgång”. Den minnesgode som satt i det tidigare lagtinget kommer ihåg att jag i en frågestund ställde frågor till den dåvarande näringsansvarige om projektet riktigt var på rätt bog. Jag tror inte jag skall gå in på vilken typ av svar jag fick, men det var på gränsen till personangrepp i varje fall. Det intressanta och som jag hoppas att finansutskottet tar fasta på är att om man spräcker en budget med nära 100 procent, som man faktiskt gjorde i det här fallet, så borde man kunna få utläsa någonting annat än att det har genomförts med stor framgång! Skulle man spräcka en budget på det här sättet i ett privat företag skulle det få väldigt allvarliga konsekvenser. Jag tycker att det är viktigt att finansutskottet tar upp det här, om finansutskottet vill tas på allvar framöver.

 

I och med den omkastade tidtabellen hade jag inte möjligheter att vara med i debatten senaste fredag till slut, men jag förstod att bl.a. ltl Danne Sundman hade föreslagit en satsning på ett liknande projekt också i Sverige. Jag ser att ltl Danne Sundman nickar instämmande – då stämmer tidningarna för en gångs skull! Det kan vara intressant med tanke på ÅSUB:s nyhetsbrev pekade på att det var den nästhögsta inresesiffran som noterats sedan 1958 och det var tredje gången som 2 miljoners gränsen har överskridits till Åland. Där står det: ”Av årets inresande kom knappt 16 procent från Finland, 3 procent reste med landskapets färjor och närmare 13 procent med övriga. Av de övriga inresande kom alltså 84 procent från Sverige.” Det kan därför vara intressant att ta fasta på ltl Danne Sundmans funderingar.

 

Herr talman!

Jag tänkte också ta upp den fråga som ha diskuterats mycket, den var väldigt aktuell i valrörelsen, nämligen skördeskadesituationen. Jordbruket är en näring som alltid präglas av stor osäkerhet, det får man väl lov att finna sig i. Det som diskuteras just nu är förstås sockerbetsodlingens vara eller icke vara. Inom växtodlingen har sockerbetan varit en av de viktigaste grödorna tidigare. På ett stormöte senaste vecka framgick det att det var en odlare som eventuellt kunde tänka sig att fortsätta. Det jag skulle vilja uppmärksamma finansutskottet på är att enligt självstyrelselagen hör prispolitiken sedan gammalt till rikets behörighet och strukturpolitiken hör till den åländska behörigheten; nu har det blivit så att gränsen inte är så klar och tydlig mera, områdena har flutit ihop, exempel som vi får ta del av i tilläggsbudgeten, dvs. tilläggsdelarna för miljöstödet och LFA-stödet betalar landskapet fast det enligt gängse gränsdragningen är en utgift som hör till riket. Jag har inte några siffror på detta, men jag kan tänka mig att det är fråga om bra många hundratusen som det kan handla. Jag tror att de flesta i detta parlament känner till att vi från Ålands Framtids sida inte har någonting emot att ta över behörighet, vi kan t.o.m. ta över allt, men då skall också systemet fungera. Här har man glömt någonting väsentligt, dvs. att justera klumpsumman. Tar man över behörigheter som leder till ökade kostnader skall också klumpsumman justeras i motsvarande grad, och detta vill jag att finansutskottet tittar på.

 

Lagtinget känner antagligen inte till det, men på rikssidan har man ett strukturstöd, trots att strukturpolitiken hör till den åländska behörigheten, som mycket går ut på att man vill försöka få sockerbetosodlare att sluta, man kan få ett stöd för att sluta med sockerbetsodlingen. Det stödet har man, förenklat, för att framöver styra sockerbetsodlingen så nära bruket som möjligt. Men det finns också möjligheter att gå andra vägen, för att kunna få lite andrum. Vi vet att etanol är någonting som fortfarande är intressant för framtiden. Jag tycker att landskapsregeringen inte har utnyttjat självstyrelselagen här. Det har inte funnits någon framåtsyftande jordbrukspolitik alls. Det har varken funnits intresse eller kompetens och det är olyckligt. Enligt mitt förmenande är det nog så att sockerbetssodlingens saga är all, vi sitter med skägget i brevlådan, men det är ett oerhört yrkeskunnande som försvinner. Jag sade inledningsvis att jordbruket alltid har präglats av stor osäkerhet, och det här är ett exempel på den osäkerhet som råder nu. Vad skall man satsa på i stället när 1000 hektar har krympt ihop till 500 hektar och som antagligen kryper ihop till noll hektar! Spannmålsodling? Vi vet att det inte finns lagringsutrymmen som sväljer det. Här har vi ett strukturellt problem.

 

När det gäller potatis har tumregeln alltid varit att på lätt mark odlar man potatis. Det har gjorts försök på lera, det finns de som har satsat en hel del i ny teknik som tyvärr råkar bo på västra Åland och inte fick så god utdelning på det, men det görs försök. Skyfallen som drabbade Åland i slutet av maj gjorde att jag tror att många tänkte, absolut inte potatis mera! Ltl Veronica Thörnroos hade ett intressant anförande senaste fredags om jag råkade höra en liten del av där hon pratade om kringeffekterna runt Chipsfabriken, och jag ställer upp helt och hållet på det resonemanget. ”Chipsen”, på åländska, har alltid varit motorn i det landbaserade näringslivet, men som de flesta säkert känner till är det Orkla som äger Chipsfabriken nu. I en sådan koncern är det helt naturligt att den åländska fabriken jämförs med andra fabriker. Och, som så ofta när det gäller Åland, kommer småskaligheten emot, till vår nackdel. Volymerna och därmed arealerna måste upp, och det är det som är det allvarliga. För att man skall få ökad areal måste också odlarna våga satsa, och det är hela grunden för verksamheten. Om lagtinget tänker i de banorna tror jag att man kanske förstår att situationen är betydligt allvarligare än vad man kan tro vid en första blick. Det är också så med potatisodlingen att det stora kostnader för utsäde och för gödsel jämfört med t.ex. spannmålen. För att man skall våga satsa behöver man också känna att det finns stöd när det behövs. Vi pratar ofta i framställningar från landskapsregeringen om att man skall ha samma konkurrensförhållanden. Skall man t.ex. ha samma konkurrensförhållanden t.ex. som odlarna på den finska sidan måste det finnas ett fungerande skördeskadesystem som lindrar stötarna vid exceptionella väderleksförhållanden – jag ser att finansministern nickar instämmande. En tredjedel av årets nederbörd föll på två dygn, kan man läsa i tilläggsbudgeten och det får vi nog lov att kalla för exceptionellt. Men det fungerar inte med räntestödslån, som jag sade i ett replikskifte med senaste fredag. Alla som är lite insatta i företagande vet att man klarar inte av den löpande driften genom att ta upp lån.

 

Jag sade att det kan finnas en risk för att det kan bli en svekdebatt när det gäller detta. Vi skall kanske inte ta de orden i bruk därför att jag vet att det från delar av oppositionen inte finns så stort intresse just för den här frågan, men då skulle det vara en fråga som det skulle finnas ett större intresse för skulle säkert det ordet tas i bruk! Ändå tycker jag att man från landskapsregeringens sida inte riktigt lever upp till de löften som gavs före jul. Det gäller ledamoten Mats Perämaa och det gäller båda regeringspartierna. Det sades de facto att i januari skulle detta redas upp. Det vi kan utläsa är: ”Då förutsättningar finns att på ett rättvist och sakenligt sätt kompensera för skadorna återkommer landskapsregeringen med förslag i tilläggsbudget för år 2008.” Det var ju just det man skulle återkomma till i den här tilläggsbudgeten! Det är oklart vad som skall utredas, men jag känner så väl igen det här arbetssättet: det är någonting som är oklart, det skall utredas, tiden går och så glöms det så småningom bort. Det är det som jag tycker att är det tråkiga med det här. Det sades också att det var oklart med den lagliga grunden vad gäller ny skördeskadefond. Det är  helt riktigt, men det är ingenting som är oklart när det gäller den lagliga grunden; landskapslagen om ersättande av skördeskador är fortfarande i kraft. Det framkom som om det skulle vara bekymmer också där, av det lilla jag hann höra på debatten, men den lagen är fortfarande i kraft. Där räknas det upp precis på vilket sätt skördeskador skall ersättas, det är inga konstigheter där. Enligt den lagen skall det tillsättas en skördeskadekommission; också den har varit tillsatt, men man har inte ens kallat ihop den till möte överhuvudtaget under år 2007. Det visar väl att landskapsregeringen inte har tagit problematiken på allvar. När man de facto har ett expertorgan tillsatt, som skördeskadekommissionen är och man inte ens sammankallar den till möte, så nog är det märkligt.

 

För att göra en lång historia kort, så det jag har förstått är att de som har ansökt om räntestödslån skall beviljas räntestödslån nu, relativt snabbt förhoppningsvis för att avhjälpa de akuta likviditetsproblemen och sedan kommer landskapsregeringen att återkomma i en ny tilläggsbudget. Om vi betänker vilket datum det är nu, så kanske vi är i maj i en sådan diskussion och då skall det startas upp en ny process! När man pratar med folk på jordbruksbyrån så vet inte de hur det här skall gå till, de som de facto skall jobba med det! Men någon typ av dubbla ansökningar måste man antagligen hantera. Jag har förstått att förfarandet har motiverats med att det kan vara någon som eventuellt inte har sökt räntestödslån. Men nog är det väl så, om man tänker efter, att har man problem med likviditeten, så utgår jag från att då ser man också till att man tar det lilla halmstrå som finns, dvs. man söker.

 

Jag känner fortfarande en oro för att det här är ett sätt att bara få tiden att gå. Landskapsregeringen måste sluta trampa vatten när det gäller detta. Jag kan försäkra att odlarna trampade vatten tillräckligt ifjol i slutet av maj. Men jag vill inte bara stå och gnälla utan jag brukar försöka avsluta också med ett förslag. Det här är inte så komplicerat som det har sagts. Det gäller att utpeka det område som är aktuellt. Vi vet att det är västra Åland: Eckerö, Hammarland, västra Jomala. Man kan t.ex. ta ett tre års medeltal av de avräkningar som de berörda odlarna har haft. Det är väldigt lätt att jämföra. Finansutskottets ordförande ltl Torbjörn Eliasson borde komma ihåg, om han hör vad jag säger, att vi fick i finansutskottet ta del av avräkningar från odlare där man de facto i stället för att få likvid fick en räkning. Det är alltså ganska lätt att konstatera att det är en exceptionell situation i år.

 

Avslutningsvis, det är inga problem att lösa detta, bara den politiska viljan finns. Där kan det eventuellt finnas ett problem!

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ordet svek av löften framkom redan i debatten i fredags, men jag tror att om ltl Anders Eriksson kunde ha medverkat under hela debatten så tror jag att han också skulle ha insett att de orden inte behöver användas. Vår politiska målsättning är fullständigt klar att vi skall genomföra och ge skördeskadeersättningar precis i enlighet med det som framfördes under ltl Anders Erikssons anförande. Vi skall avgränsa det geografiska området och också avgränsa det till det dramatiska datumet för skyfallet i slutet av maj. Vi vill ändå i landskapsregeringen göra det på det här sättet att vi först beviljar räntestödslån men sedan låter allihopa som kan ha drabbats av detta ansöka. För mig är det inte fullständigt självklart att vi når alla genom att utgående från räntestödslånsansökningar bevilja skördeskadeersättningar. Det kan vara så att vi missar någon då och därför är det mest korrekt att göra på det här sättet, men vår avsikt är fullständigt klar. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ordet svekdebatt brukar användas när det ges löften som man inte sedan uppfyller. Jag upplever ändå att det finns en vilja från landskapsregeringen att försöka lösa  detta, men, bästa finansminister Perämaa, jag känner en oro för att man har så mycket som man vill ha svar på, som man vill utreda och tiden går och där vi står i dag, om jag har någorlunda hum om när nästa tilläggsbudget kommer, när den har behandlats, när semestrarna har avklarats här osv., så tror jag faktiskt att vi kanske är framme på hösten detta år i bästa fall. Jag menar, att det behövs inte, jag anser inte att det är nödvändigt att göra det så här invecklat. Jag förstår inte varför man inte kan göra det nu.

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är bara farhågan som finns att vi kanske inte når samtliga. Kanske det är på det viset att vi kunde nå alla genom de räntestödsansökningar som finns inne, men det behöver inte vara på det viset. Jag tycker att vi gör det mest rättssäkert utifrån jordbrukarnas situation om vi låter de drabbade jordbrukarna uttryckligen söka om skördeskadeersättning på nytt. Det går någon månad till, men då är vi säkra på att vi har nått alla. Under tiden kan dessa beviljas räntestödslån för att lösa likvida problem och dessa skall sedan omvandlas till skördeskadeersättningar. Vi tycker i regeringen att det här är bästa sättet att lösa det.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är det bästa sättet att skapa mycket dubbelarbete! Jag förstod finansminister Perämaa på det sättet att orsaken till att man inte hade detta klart, orsaken till att man inte uppfyllde de löften man gav före jul var att man känner en farhåga att någon kan vara utanför. Då är det ganska enkelt för finansutskottet att ta reda på det. Min uppfattning är nämligen att lantbrukssekreterarna ute i kommunerna har varit väldigt aktiva och sagt till odlarna, att se till att ni söker räntestödslån, annars blir ni offside när det gäller beviljande av skördeskadeersättning. Min uppfattning är att farhågan inte behöver vara så pass allvarlig, men det är lätt för finansutskottet genom hörande av ÅPF och ett par lantbrukssekreterare att lösa den biten.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag vill börja med att tacka ltl Anders Eriksson för att han stödde centerns anförande när det gäller skördeskador. Om jag hänvisar till mitt eget anförande så är det inte bara fråga om några potatisodlare som har blivit drabbade utan detta har en oerhört stor betydelse för landskapet, kanske större än vad många kan föreställa sig och därför är jag glad att man från oppositionens sida är beredd att stöda utbetalning av ersättning till de drabbade.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Till kollegan Thörnroos vill jag säga att det torde vara allmänt känt att jag alltid stöder centern när centern säger något vettigt! Nu förekommer det inte alla gånger, men alltid när man gör det stöder jag.  Bekymret här är, värderade kollegan Thörnroos, att det finns inga medel för det som synbarligen både jag och centern är helt eniga om att måste regleras i tilläggsbudget. Varför finns det inte pengar? Det sades också från centerns sida att det här skall vi reglera i januari.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman! Ja, det är helt korrekt att vi från centerns sida sade att detta skall vi reglera i den sista tilläggsbudgeten. Men enligt vad vi har fått erfara är inte de formella utbetalningsgrunderna helt kartlagda. Jag ser att ltl Anders Eriksson inte stöder mig, men det är den information vi har fått. Däremot kan jag säga att vi från centerns sida är beredda att göra allt som står i vår makt för att dessa ersättningar skall betalas ut så snabbt som möjligt, under försättning att det sker på rättvisa villkor för de drabbade.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det torde vara så att från tjänstemannahåll är man inte så väldigt intresserad av det här. Det uppmålas som komplicerat, det är invecklat och ju mera tiden går är jag den första att hålla med om att det kan så småningom bli svårt att konstatera hur det riktigt förhöll sig med skördeskadorna. Du blir inte mycket klokare om du gör en besiktning i fält i dag. Det var därför jag pekade på att man via odlarstatistik kan ta fram detta ganska lätt. Jag blir lite förvånad över att man har köpt argumenten att det är problem med den formella grunden. Enligt mitt förmenande är det inte några problem. Lantbrukssekreterarna har varit väldigt tydliga här;  odlarna har blivit påpurrade t.o.m. att passa på och ansök! Jag är rädd att detta är bara ett sätt att få tiden att gå.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson hade inte möjlighet att vara här på fredag eftermiddag. Då tog jag i en replik upp frågorna och berättade om att finansutskottet är mycket införstått med problemen som har uppstått. Vi gjorde noggranna höranden i samband med ordinarie budgeten för 2008, så vi känner mycket väl till att läget är svårt och katastrofalt och vi skall göra allt för att kunna reda upp situationen. Jag kan bara berätta min egen personliga åsikt – jag kan inte uttala mig för finansutskottet förrän vi har berett frågan och kommit med vårt betänkande – men jag sade i fredags att jordbruksnäringen är jätteviktig och jag och centern vill se till att den har samma konkurrensförutsättningar som man har på sidorna om oss.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Just på grund av att tidtabellen kastades om så hastigt utan att vi fick någon förvarning om det hade jag inte möjligheter att vara här hela dagen i fredags, men jag har ingen anledning att betvivla att inte ltl Torbjörn Eliasson sade det han säger att han sade. Det nämndes också att finansutskottet hade haft noggranna höranden, och det är sant, jag var med som ersättare en dag och konstaterade att det är på det sättet, men det som kom ut från finansutskottets betänkande var ett ganska allmänt hållet resonemang att man måste göra någonting. Det här har jag noterat att skapar farhågor hos odlarna, att kommer det att bli någonting! Är det bara prat om att man skall göra allt som står i ens makt men man ser de facto inte att det anslås några medel, och detta är bekymret.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Jag kan fortfarande bara uttala mig för min egen del och för centerns del. För oss handlar det inte om tomt prat utan vi menar det vi säger. Vi skall göra allt för att kunna se till att man får ersättningarna som man behöver. Jag kan dock inte uttala mig på förhand förrän finansutskottet har kommit med sitt betänkande. Jag vet vad jag själv tänker göra, men jag kan inte uttala mig för finansutskottet. Jag och mitt parti kommer att göra allt för att detta skall lösa sig och det finns flera olika alternativ på sikt, men det skall vara samma villkor för jordbrukarna på Åland som det är i riket och i Sverige.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag har en viss förståelse för ltl Torbjörn Eliasson att det har alltid vissa risker om man som utskottsordförande uttalar sig på hela utskottets vägnar före utskottet har behandlat ärendet! Då kan nog den fortsatta behandlingen bli lite komplicerad! Jag riktar en direkt vädjan till finansutskottets ordförande: - jag förstod på finansministern att allt är egentligen klappat och klart, vi vet att vi har lagen, vi vet att har de expertorgan som lagen kräver att skall finnas, men man är lite orolig om någon har ramlat emellan, som jag förstod det när det gäller ansökningarna – ta och red ut den grejen, bästa ltl Torbjörn Eliasson, för den är inte komplicerad och sedan kan finansutskottet ta ställning om vi skall slippa den dubbla ansökningen, med den byråkrati det leder till, som inte tjänstemännen själva vet hur de skall hantera. Kan vi inte passa på och reglera det här nu en gång för alla? Jag önskar lycka till med det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

Herr talman!

Jag tänkte kommentera några saker som har behandlats under debatten i fredags och under det första anförandet i dag. Först till skördeskadorna. Jag tror att landskapsregeringens avsikt kom fram tydligt i de replikväxlingar jag hade just. Vår avsikt är fullständigt klar; vi skall göra det på ett så rättssäkert sätt som möjligt. Genom att avgränsa Eckerö-Hammarlandområdet som var aktuellt under de sista dagarna i maj så skall vi hitta dem som drabbades där och under våren komma till att betala skördeskadeersättningar till dem. Det är vår bestämda avsikt. Det finns ingenting som säger någonting annat. Så skall vi göra, men vi vill vara säkra på att vi når allihopa. På det här sättet behöver vi inte heller avbryta räntestödsansökningsprocessen. Det här är enligt vår åsikt det bästa sättet att hantera ärendet just nu.

 

Vad gäller landskapsdagarna i Helsingfors senaste sommar som, som jag sade i mitt anförande var bra, var bra såtillvida att vi nådde de målsättningar vi hade. Åland lyftes upp i media på ett positivt sätt. Jag har i dag meddelat finansutskottet – finansutskottet har haft möte under förmiddagen – att landskapsregeringen kommer att låta genomföra en revision av detta. Den processen igångsattes redan i mitten av förra veckan av förvaltningschefen i förvaltningen och under den här dagen skall det kunna klargöras vid vilken tidpunkt våra revisor kan utföra arbetet. Detta behöver göras; det finns oklarheter i den ekonomiska delen av projektet. Den politiska delen om målsättningarna torde knappast någon ifrågasätta.

 

Så till några frågetecken som framkom under debatten i fredags. Det gällde momenten 47.17.42 Landskapets finansieringsdel – program för landsbygdens utveckling 2007-2013, axel 1 och investeringsstöd till lantbruket under moment 47.15.44. Jag tror att det var ltl Barbro Sundback som sade att den här landskapsregeringen, i och med dessa anslag, ”öppnar alla kranar” för jordbruket. Det ligger till på det sättet att i fösta tilläggsbudget för 2007 gick man in för att alla stöden skulle finnas under samma moment, delvis de som finansieras tillsammans med EU och de som finansieras helt nationellt. Under arbetets gång har man kunna konstatera att det inte är särdeles ändamålsenligt att göra på det sättet rent redovisningsmässigt, om inte annat, så nu använder man samma anslag och fördelar dem på skilda moment så att man skall kunna se vilka stöd som är samfinansierade och vilka stöd som är rent nationellt finansierade. I den ordinarie budgeten för år 200 har man också skilt åt stöden. I den mån kranarna har öppnats så har de inte öppnats via den här tilläggsbudgeten utan i så fall är det då en tidigare socialdemokratisk finansminister som har hållit i ratten! Det här är alltså ren teknik, man särar på anslagen på två moment. 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Även om jag inte är riktigt nöjd, som har framgått av mitt anförande när det gäller skördeskadebiten, tycker jag ändå att det finns en ärlig vilja från finansministerns sida och vi får väl se tiden an lite, men jag behöver väl knappast påminna om att jag kommer att återkomma om inte det som utlovas uppfylls.

 

När det gäller Åland i Helsingfors är det mycket bra att man går igenom ärendet på ett ordentligt sätt. Jag var nämligen orolig för att om man har projekt som är budgeterat till 130.000 euro och så helt plötsligt begär man 120.000 euro till, dvs. man spräcker alla ramar utan att det får några konsekvenserna. Men nu visade finansminister Perämaa att man åtminstone kommer att titta igenom ärendet ordentligt – för att man förhoppningsvis skall lära sig någonting av den här typen av penningcirkus. Det tycker jag också är bra – det hör inte till vanan att oppositionen brukar berömma, men man måste göra det när det är berättigat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Jag vill till först säga några ord om återbetalningen av barnomsorgsavgiften och för tydlighetens skull säga att centern stöder landskapsregeringens förslag, dvs. att landskapsregeringen kommer att ersätta avgifterna med 50 procent av kommunernas faktiska kostnader för återbetalningen av de felaktigt uppburna barnomsorgsavgifterna.

 

Jag vill också kommentera 47.15.46 räntestödslån för skördeskador, som vi har diskuterat ganska mycket här i dag redan. Jag håller långt med ltl Anders Eriksson här men vill ändå tillägga några saker. För det första sade jag redan i maj att jag anser att landskapsregeringen inte tog detta på allvar, då när det just hade hänt. Det visade sig att man gjorde det inte sen heller, och det har jag också påpekat förut, för det var ju så. Det enda man egentligen gjorde från landskapsregeringen då var att man uppmanade folk att anmäla skadorna till lantbrukssekreterarna. Det gjorde jordbrukarna också, tack och lov! De flesta lantbrukssekreterare gjorde fältbesiktningar för att få full klarhet i vad som hade hänt. Dessutom vet vi att de som odlar på kontrakt med Chips har en fullständig dokumentation och verifiering av skadorna och uppföljningen av det. Jag håller också med om hur viktig potatisodlingen är för näringslivet på Åland. Det har vi från centern vara på det klara med länge. Det som nu diskuteras är huruvida man skall kunna ge skördeskadeersättningar och då vill jag också erinra om gällande landskapslag om ersättningar för skördeskador, där det sägs att ersättning kan ges ur landskapets medel för skador som oberoende av odlaren drabbar oskördad gröda till följd av frost, hagel, störtregn, oväder, osedvanligt torka och annan onormalt stor växling i väderförhållandena. Samma lag reglerar också vilka växtarter som man kan få ersättning för, hur ersättningen skall sökas, hur den skall fastställas, vem som kan få ersättning, dvs. odlare som bedriver växtproduktion i en omfattning som är betydande med hänsyn till odlarens utkomst. Landskapslagen om räntestöd vid skördeskador bygger på samma lag, samma kriterier, samma villkor. Det här är fullt lagenligt. Det diskuterades nämligen i fredags huruvida det är fullt korrekt.

 

Nu kommer då landskapsregeringen med ett förslag som säger att man för likviditetens skull skall få lyfta räntestödslån genast och kan och får omvandla det till ersättning när man har klart för sig hur ersättningsansökningsomgången skall gå till. Jag kan hålla med ltl Anders Eriksson om att det inte borde vara så här svårt, men jag får också lov att hålla med landskapsregeringen, eftersom vi har haft diskussioner. Det här är en viktig fråga för centern och vi har diskuterat det ganska mycket och funnit att det är inte så himla enkelt som man skulle vilja tro. Vi är ändå överens om att så här skall vi göra och detta är helt i enlighet med centerns linje. Det har diskuterats vem som har den politiska viljan och vi har redan sagt att centern har viljan att göra det här. Det är viktigt att vi skall kunna fortsätta med den här odlingen också på Åland. Man har också sagt att jordbrukarna är ju så dumma som inte försäkrar sina odlingar. Det tycker jag att vi också har rett ut här; det är lite annorlunda med oskördad gröda. Alla andra företag kan försäkra sina verksamheter, det finns försäkringar för produktionsstopp, för avbrott, för olika saker, storm, oväder och allt möjligt. Man kan också försäkra sina djur, men man kan inte försäkra oskördad gröda; naturligtvis kan man om försäkringsbolagen går med på det och om de har en vettig premie, men det har tillsvidare inte funnits. Därför är nästa steg ett system som tillsvidare kallas skördeskadefond som kanske kan lösa det här, men det är inte färdigt ännu.

 

Jag vill ännu tacka finansansvariga för klarläggandet om de nationella kontra strukturstöden för landsbygdens utveckling eftersom det framfördes oklarheter om det, så jag hade förstått det rätt.

 

Ltl Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag har lämnat in en anslutningsmotion till tilläggsbudgeten och det rör landskapsregeringens förslag under moment 44.05.30, alltså förslaget om att betala tillbaka till kommunerna efter ansökan högst 50 procent av kommunens faktiska kostnader för återbetalning av barnomsorgsavgifter. Resonemanget är det som jag förde senast, dvs. att det är landskapsregeringen som helt och fullt bär ansvar för den uppkomna rättsosäkerhet som har gällt för uppbärande av barnomsorgsavgift. Lagtinget tog en barnomsorgslag som uttryckligen stipulerar att kommunens socialnämnd kan bestämma och skall bestämma barnomsorgsavgiftens storlek. Så har också lagen övervakats av landskapets social- och miljöavdelning. Ingenting annat har sagts. I den lagen finns inte något övre tak så att i flera kommuner har man tagit ut en högsta avgift över 200 euro. Genom att en observant förälder, som tydligen är väldigt lagkunnig, upptäckte att rikslagens klientlag, som gäller på Åland, stipulerar att man inte får ha en barnomsorgsavgift som är högre än 200 euro så kom de båda lagstiftningarna i konflikt med varandra. Det har då lösts så att kommunerna har tvingats sänka sina barnomsorgsavgifter under 200 euro och de föräldrar som har betalat mera än det här har sökt rättelse i domstol och fått det. Kommunerna tvingas nu betala tillbaka den överstora skillnaden mellan de avgifter som överstiger 200 euro och vad det nu må vara. Jag tycker att det är ganska uppenbart att kommunerna inte kan ta ansvar för att landskapsregeringen inte har kunnat tillse att dess egen lagstiftning är rättssäker.

 

Därför, fru talman, hoppas jag att finansutskottet delar min uppfattning, analys och slutsats av den här problematiken samt att man betalar tillbaka 100 procent i stället för föreslagna 50 procent. Regeringen har en märklig skrivning om juridisk skyldighet och moralisk skyldighet i den här frågan och man säger att om kommunerna ungefär går till domstol och prövar den juridiska skyldigheten  och får rätt så skall man naturligtvis betala 100 procent. Jag vill nog säga att jag tycker inte att det är det normala umgänget mellan åländska kommuner och landskapsregeringen att man går till domstol för att lösa gemensamma problem. Landskapsregeringen är en överordnad myndighet och dess tillkortakommanden skall inte betalas av kommunerna. Landskapsregeringen har hela det politiska ansvaret och därför, menar jag, också det ekonomiska ansvaret i den här frågan. Att tala om juridisk skyldighet tycker jag inte är rätt ordval.

 

Fru talman!

Det har framkommit av dem som är insatta i frågan att det behövs inget tilläggsanslag utöver dessa 450.000 euro som finns. Det torde räcka också om finansutskottet föreslår en 100 procentig ersättning av avgiften.

 

Den senaste gången vi behandlade tilläggsbudgeten och i dag har vi faktiskt haft en jordbrukspolitisk diskussion här i lagtinget. Det har rört sig om många specialfrågor och detaljfrågor. Men för min del kvarstår vissa politiska ställningstaganden som man har gjort här, vad de egentligen betyder. Finansutskottets ordförande sade att det åländska jordbruket skall ha samma konkurrensförutsättningar som i Finland. Sedan sade han att de skall ha samma konkurrensförutsättningar som i Finland och Sverige. Ja, då blir det ännu svårare! Jag tror nämligen inte att förutsättningarna är desamma i Sverige och i Finland. Jag tror inte heller att det finns någon slags genomsnitt – rent matematiskt förstås – jordbrukspolitiskt vad man skall jämföra det åländska jordbruket med i Finland. Skall man jämföra med södra Finland, som väl präglas av ganska stora jordbruksenheter? Skall man jämföra med norra Finland? Det torde inte vara relevant. Möjligen har man mindre enheter där. Att konkurrensförutsättningarna skall vara desamma är ett generellt påstående som är ganska oklart.

 

Det andra påståendet av lite liknande framfördes av ltl Roger Jansson. Han sade att man skall ha samma bidrag som i riket. Men har man det då i dag? Är det inte så att det varierar lite beroende på bidragsform? Och skall vi inte ha det så? Är det inte det som bl.a. är att vi utnyttjar vår självstyrelse? Men om man nu säger att man skall ha samma konkurrensförhållanden som i Finland eller Sverige eller om det är både och, så det är ju det som avses med just de olika bidragsformerna. Men som jag förstår det har vi betydligt förmånligare bidragsformer inom vissa områden, medan det kanske är andra områden som inte är särskilt relevanta för det åländska jordbruket, där det inte finns något större intresse att plussa på de bidragen.

 

Det som jag alltså efterlyste senast: klarare målsättningar för den långsiktiga åländska jordbrukspolitiken, tycker jag fortfarande äger relevans. Vad är det man egentligen är ute efter mera konkret? Som det är nu har man inte klart för sig, åtminstone som politiker och läsare av budgeten, vad det egentligen som är syftet med dessa samma konkurrensförhållanden. Rent principiellt förstår var och en vad som menas, men sedan när det kommer till miljonerna som rullar fram och tillbaka över budgeten blir man lite förvånad, att är det faktiskt så här generöst också på andra håll. Det rör sig inte om småpengar till en näring som omsätter 1 procent av den åländska BNP i dag. Det betyder inte att den inte är viktig, men det är viktigt att veta hur bidragsberoende den de facto är, i synnerhet om man tänker långsiktigt att marknaden i fråga om livsmedel skall bli mera verkningsfull och att bidragen skall minska. Det är ändå en gemensam målsättning som alla har. Det hör vi också från jordbrukarhåll, att man helst inte ha bidragen, man vill ha betalt för sina produkter. Då är det marknaden som i högre grad måste finansiera produktionen, inte stöden. Nu är väl ändå stödnivån ganska hög, så att det kan bli komplicerat i framtiden om EU-stöden radikalt minskar.

 

Jag tycker att det här är en väldigt intressant och viktig politisk fråga och om inte finansutskottet förmår själv ha någon åsikt tycker jag att man skulle efterlysa en sådan debatt, ett meddelande eller någonting från regeringens sida så att vi skulle få se hela problemet i dess vidd. Jag tycker att det finns ingenting att dölja i det här sammanhanget utan nog måste väl uppgifterna kunna sammanfattas en jordbrukspolitik presenteras för lagtinget; då undanröjer man onödiga missförstånd.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Konkurrensförhållandena skall vara jämförbara, men vi kan inte mäta på varje liten detalj. I stora drag skall dock de åländska jordbrukarna, precis som de åländska företagarna, ha jämbördiga konkurrensförhållanden med dem som de är med och konkurrerar. Det är jätteviktigt. För en företagare är en stabil politisk plattform enormt viktig; man väger alltid in risken och där måste man också väga in den politiska risken faktiskt. När det gäller skördeskadeersättningen handlar det faktiskt om en katastrof. På båda sidor om Åland, både österut och västerut, blir man faktiskt hjälpt när det är katastrofförhållanden i skördarna.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror inte att jag överhuvudtaget nämnde ordet skördeskada i mitt anförande. Jag försöker blicka framåt och tänka i lite vidare perspektiv. Jag har ingenting emot att man för fram ett förslag om skördeskadeersättningar, om det finns stöd i lag för det och andra politiska motiv. Men vad skall man bedöma det mot? När man säger att man skall ha samma konkurrensförhållanden för näringen slår finansutskottets ordförande bara ifrån sig och säger generellt att ja, ja, det är all näringsverksamhet! Men det är ingen näring som är så kolossalt samhällsfinansierad som jordbruket. Det är inte jämförbart med övriga näringar och till det kan man tillägga att hos oss har vi inte alls en sådan administrativ rådgivning på vår näringsavdelning till det fria näringslivet; de åländska småföretagarna är betydligt fler än jordbrukarna.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Nej, jag slår definitivt inte ifrån mig! Jag är intresserad av en sådan här debatt. Jordbrukarna är företagare och det är klart att de får stöd. Sist och slutligen beror det på att vi är med i EU, det är det det  handlar om. När det gäller investeringsstöden till lantbruket, som vi kanske i stället skall prata om, så är det inte några mera pengar i budgeten utan man bara har omfördelat det rent tekniskt i budgeten. Det är inte mera stödpengar och miljoner som har börjat rulla på grund av den här budgeten.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tyckte inte att detta förde diskussionen framåt nämnvärt. Jag skulle vilja ha en presentation av det åländska jordbruket och dess framtid. Vad jag förstår kan det bli rätt besvärligt, speciellt om EU:s stöd drastiskt går ner. Som en parentes kan jag säga att det var en ganska intressant information som jag hörde om att det engelska kungahuset är en av de största bidragsmottagarna vad gäller det europeiska lantbruksstödet – och det kommer nog att sätta fart på diskussionen också annanstans! Man kan inte tänka sig att det bidragsstödda jordbruket i den omfattning som sker i dag kan pågå hur länge som helst i en globaliserad ekonomi. Det blir lite som med Mise, att så länge man inte sköter avfallshanteringen utan det finansieras av kommunen behöver man inte utveckla det, utan det får vara på den nivå det alltid har varit, sedan blir det en kolossal kalldusch när det visade sig att man måste börja följa regler och bestämmelser! Jag skulle nog efterlysa en långsiktigare diskussion. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Jag tänkte gå igenom några punkter i tilläggsbudgeten eftersom jag inte hade möjlighet att delta i fredags och jag är lite besviken över hur det hanterades. I början av veckan fick jag veta att det skulle vara plenum på fredag klockan 9.30 och sedan några dagar senare är det plötsligt klockan 13.00. Men nu är jag här och jag börjar tala direkt ur hjärtat från första sidorna i budgeten. Jag kommer direkt till momentet Överlåtelse av fastigheter på sidan 10 som jag tycker att är bra. Från de obundnas sida skulle vi väldigt gärna se att landskapsregeringen försöker fortsätta utförsäljningen av det man inte behöver ha. Den utredning som ltl Johan Ehn höll i för några år sedan visar att det finns ganska mycket både marker och fastigheter i landskapets ägo som man skulle kunna utnyttja på ett bättre sätt, om man gav det privata möjlighet till det. Men det är en bra början och jag vill bara ge mitt stöd.

 

Jag vill så stöda ltl Barbro Sundbacks resonemang om den finansmotion som hon lämnat in. Det är helt självklart att det är landskapsregeringens ansvar och i slutändan lagtingets ansvar att finansiera och kompensera kommunerna för barnomsorgsavgifterna. Har man inte skött sin butik hela vägen ut skall man i alla fall ta ansvaret för den och jag tycker att landskapet skall finansiera återbetalningen till fullo. Det är trots allt sist och slutligen vårt ansvar när det är lagstiftning det handlar om.

 

Jag går vidare i tilläggsbudgeten och jag har skrivit några rader om Ålands naturbruksskolan. För någon månad sedan tog jag i samband med budgetdebatten upp att varje elev i skolan kostar ungefär 100.000 euro och att det är väldigt viktigt att man försöker öka antalet elever eller att få ner kostnaden per elev. 100.000 euro per utexaminerad elev i naturbruksskolan är väldigt mycket pengar. Då är frågan: Är det det bästa vi kan göra med de pengarna eller skall man satsa dem eventuellt i någon annan utbildning? Jag sade i budgetdebatten att om man inte får ner kostnaden per elever kommer det att komma en motion i samband med nästa budget, så jag bara vill poängtera det när det skall komma ytterligare 55.000 euro till verksamhetsuppgifterna för Ålands naturbruksskola.

 

Följande punkt på sidan 17 är lösdriftsstallet för dikor som jag konstant har varit emot och jag trodde i likhet med ltl Danne Sundman att det var borta och att det inte skulle göras, men vi konstaterar att nu skall det kosta nästan 400.000 euro när landskapet skall bygga ett lösdriftsstall för dikor. Jag är övertygad om att skulle en privat entreprenör bygga motsvarande lösdriftsstall skulle det inte kosta lika mycket. Det är jag helt övertygad om. Det visar återigen att landskapet inte skall syssla med precis allting. Jag återkommer till det i nästa punkt.

 

Uppförande av museimagasin. Återigen 1,5 miljoner euro för att bygga ett lager för någonting som vi kanske inte riktigt har det fulla behovet av. Jag förde den här debatten för något år sedan, att man skulle kunna hitta på andra lösningar, man kanske inte behöver spara allting. Jag har förstått att det finns hur många uppsättningar av soffor, bord och stolar, nästan överdrivet, men som skall sparas i museimagasinet. Det lär skall finnas tonvis med spikar - man kanske inte behöver spara allting. Jag har konstant varit emot att landskapet skall finansiera museilagret till 1,5 miljoner, men uppenbarligen fortsätter man med det.

 

Så kommer jag till den punkt som kanske stör mig mest och det är Åland i Helsingfors. Det här är återigen en orsak till varför jag anser att landskapsregeringen inte skall bygga en golfbana till 100 procent. När landskapsregeringen gör någonting och driver något sorts projekt, ja, då spårar det ofta ur, till skillnad från om en privat håller i ett projekt, ett bygge, så ser han till att man är inom de ramar, den budget och de pengar man har; annars kommer man inte att kunna bygga det vidare. Nu har det alltså kostat över 500.000 euro och landskapsregeringen tycker att det är ett jättebra projeket, men man borde vara väldigt kritisk till att man har spräckt budgeten så mycket som man har gjort. Återigen, det är typ sådana här exempel som visar att landskapsregeringen inte skall driva projekt, skall inte driva byggnader, skall inte driva utvecklingen i samhället och man måste försöka låta det privata näringslivet ta en större del i det. Bjud ut det här projektet nästa gång det är aktuellt, säg vad det är man vill ha, begär anbud och så får någon komma och säga att vi kan göra det för si och så mycket pengar. Jag kan inte förstå hur man kan göra av med så här mycket pengar på ett sådant här projekt, det är helt främmande för mig. Men, som sagt, det är samma kategori som lösdriftsstall, golfbanor, travbanor – när landskapsregeringen gör någonting blir det ofta betydligt mycket dyrare än vad det skulle behöva vara.

 

På sidan 20 finns någonting som jag alltid har ansett vara väldigt orättvist, nämligen att en yrkesgrupp skall få avbytarservice, man skall få semesterhjälp när man har semester. Det finns väldigt många företag på Åland som jobbar lika mycket som en jordbrukare och som en som har djur att ta hand om, och jag förstår att de jobbar mycket, men det är nog lite orättvist att vissa yrkesgrupper skall få betald ledighet och någon som gör ens jobb när man skall ha semester. Jag känner många företagare som inte har haft semester på 15-20 år och jobbar dygnet runt för att försöka få sin verksamhet att gå ihop; skall man ha semester måste man anställa någon och betala dem en hög lön för att de skall jobba under en period då man gärna vill vara ledig. Jag kommer inte att lägga något ändringsförslag, men på sikt tycker jag att vi måste hitta någon annan lösning än att skattebetalarna på Åland skall betala 850.000 euro i avbytarservicestöd inom lantbruket.

 

Skördeskadorna har diskuterats mycket. Jag är av den principiella åsikten att det borde finnas ett försäkringssystem även här. Vad jag har förstått så går det att lösa. I det här fallet har man inte fått försäkringssystemet att ännu fungera, men jag kan tänka mig att om det är fråga om en engångsskada så tar man tag i saken och hittar på ett system som fungerar i samarbete med de privata försäkringsbolagen, som alla andra näringsutövare får göra: försäkra sina verksamheter. Vi har diskuterat att man skall behandla alla lika, då kanske man borde behandla turistföretagarna på samma sätt när det är en regnig sommar. Det i sig är ganska ohållbart. Jag hoppas att landskapsregeringen och finansutskottet tar det här till sig. Obunden Samling hade en finansmotion som just gick ut på att man skulle kunna ta en diskussion med försäkringsbolagen, och vad jag har förstått är de positivt inställda.

 

Så går jag vidare till sidan 24, där det är någonting som jag inte riktigt har förstått: grundrenovering och ombyggnad av Ålands fiskodling i Guttorp. Om jag inte är helt ute och cyklar var det nyligen vi beviljade pengar för en renovering med över 1 miljon euro och nu skall det alltså renoveras för 400.000 euro till. Jag tycker att det är någonting som finansutskottet borde titta närmare på: vad är det som måste göras, handlar det om renovering av kontors- och sociala utrymmen, som det står i texten? Är det inte relativt nytt och har vi inte betalat relativt mycket pengar för att göra det här en gång. Använder man pengarna, 400.000 euro effektivt? Jag tror att det är någonting som är lite mysko i den summan.

 

Det var dessa saker som jag ville be finansutskottet och landskapsregeringen i fortsättningen att titta lite på.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

När det gäller skördeskadeersättningen har det funnits och det finns på vissa håll möjligheter att privatförsäkra. Men erfarenheten av det säger att premierna blir så höga. Om man jämför det med normala företagsförsäkringar handlar det om tio gånger högre premier. Visst kan man titta på och finansutskottet kommer säkert att resonera runt det här. Man klarar det inte helt privat, att alltså köpa en försäkring av ett försäkringsbolag; då blir premien för hög. Man måste i så fall hitta någon kombinationslösning. Vi tittar på alla olika lösningar, även det som står i ordinarie budgeten för 2008 om fonden osv.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Jag har förstått att försäkringsbolagen är intresserade och som man brukar göra när stora summor är involverade, fartyg försäkras osv., så har man den försäkringen återförsäkrad  hos någon annan för de extremt stora katastroferna. En tanke var att landskapsregeringen skulle kunna ha ett återförsäkringsansvar gentemot försäkringsbolagen, men det skall skötas via de avgifter jordbrukarna/företagen betalar in. Så skall det fungera nio gånger av tio och den tionde gången är det någon extrem skada utöver det vanliga och då får man gå till sin återförsäkrare.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

På den väldigt korta tid som finansutskottet, återigen, har på sig – vi skall ha ett betänkande på bordet på onsdag – kommer vi även att resonera om detta. Vi skall titta på de alternativ som kan finnas och försöka göra så mycket på den lilla tid vi har.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Karlström säger att det är lite orättvist med avbytarsystemet, att varför har t.ex.  husdjursjordbrukarna det och varför har inte andra företagare lika. Han var inne på lite samma resonemang när det gäller skördeskadorna; där tycker han också att det är lite orättvist om man jämför dem med turistföretagare. Jag kan ha respekt för att man kan se det på det sättet, men det är ändå viktigt att man stannar upp och ställer sig frågan: Varför är det på det här sättet? Är inte jordbrukare som andra företagare? Svaret på den frågan är att de är inte det. Det finns ingen annan bransch som är så oerhört – möjligtvis fisket, som jag vet att ltl Karlström känner till – genomreglerat. Bakgrunden till avbytarsystemet är de lantbruksinkomstpolitiska förhandlingarna; där bestämde man politiskt nivån på produkterna. Det finns ingen annan företagare som har den situationen att man politiskt bestämmer att det här är nivån på dina produkter. När man från jordbrukarhåll försökte få upp det lade man i stället en pott åt sidan för avbytarverksamheten. Det är den historiska bakgrunden.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Jag är medveten om att det fungerar på det sättet och att historien ser ut så. Vad jag däremot inte vill acceptera är att det alltid fortsättningsvis skall vara på det sättet. Vi måste kanske titta på en strukturell omformning och se att det här är ett system som vi måste hitta en väg ur; det kostar 850.000 euro varje år för företagare och skattebetalare på Åland att ge en näringsgrupp betald semester och för att ta hand om deras verksamhet när de skall vara lediga. Ur min synvinkel som företagare och ur rättvisesynpunkt anser jag att det här är på sikt inte rättvist utan det börjar kännas som gamla strukturer och vi måste hitta på något nytt sätt att lösa det. 850.000 euro årligen är enormt mycket pengar. Vi har väldigt många anställda i vår förvaltning för att sköta det här och använder vi dessa 850.000 på det mest effektiva sättet och är det rättvist mot andra företagare som driver verksamhet? – jag tycker inte det.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Nej, jag tror att på det visionära planet kan vi vara helt eniga om det. Jag är jordbrukare själv och ingen skulle vara gladare än jag om vi skulle slippa bidragen och om vi skulle få en sådan prisnivå på produkterna att man skulle klara sig utan bidragen. Jag är helt övertygad om att den absoluta majoriteten av jordbrukarna resonerar på samma sätt, men frågan är varför har vi denna genomreglering? Varför hålls priserna på produkterna nere? Jo, för att det skall bli billiga livsmedel för konsumenterna. Det är det som är det vägledande politiskt. Det är alltid en liten yrkeskår, dvs. jordbrukarna som får bära hundhuvudet för konsekvenserna av den politiken och jag vet att ltl Karlström är en klok karl, så nog inser han att det här är lite tokigt också! Vi kan vara hur visionära som helst, men problemet är att vi är med i EU, vi sitter fast i ett system, vi är en väldigt, väldigt liten bricka. Men jag lovar att när ltl Karlström kommer med förslag om hur man kan lösa detta kommer jag absolut att med största intresse att följa med och se om det eventuellt går att stöda!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Ja, ltl Karlströms förslag till lösning är för det första med skatterna. Vi måste komma ifrån detta bidragsberoende där vissa företag betalar enormt mycket skatt på sina vinster som de gör, om de gör bra affärer, så subventioneras de ut till andra företag som kanske inte gör lika bra affärer. Så fungerar det i dag. De företag som går bra borde få behålla sin vinst för att investera den vidare i stället för att gå till landskapsregeringen och näringsministern och begära bidrag varje gång man vill utveckla någonting. På samma sätt skulle det vara för jordbrukarna att de skulle ges möjlighet att tjäna pengar men inte beskattas lika hårt och på så sätt skulle man få en sundhet i det i stället för att det hela tiden blir en politisk bedömning om det skall vara skördeskador, om det skall vara avbytarservice, om det skall vara bidrag på investeringsstöd 40 procent för en jordbrukare när en vanlig företagare får noll. Någonstans måste det finnas en rim och reson, vad är det som skiljer en jordbrukare som får 40 procent i bidrag för att bygga en hall från en vanlig traditionell näringsföretagare som får 0 procent i bidrag för att bygga sin hall. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland:

Fru talman!

Först en kommentar till det som ltl Fredrik Karlström sade senast. Jag tror att det ligger mycket i idealbilden att marknadsekonomin är vägledande och att bidrag är undantag. Bidragen är undantag för det första av historiska skäl men också på grund av bidragen är möjliga. När vi går med i EU finns det ett system för bidrag i jordbruket som är lagstiftat. Vi är helt enkelt inne i den gemensamma jordbrukspolitiken och den avvecklas enligt en ganska given plan: jordbruksföretagen skall bli mera marknadsanpassade.

 

Fru talman!

Trots att det här är en teknisk budget, en s.k. städarbudget, finns det ändå några politiska frågor som är av stort intresse. För det första kan vi konstatera att budgetens omfattning beror till stor del på klumpsumman som justeras för 2006 och förskottet för 2007. Den utvecklingen visar att det finns en trend i utvecklingen av klumpsumman som är ungefär 5 procent årlig tillväxt, vilket är ganska bra med tanke på att vi kan räkna med en inflation på 2 procent; vi får alltså en tillväxt i våra offentliga inkomster.

 

Så till en fråga som är mera en politisk bedömningsfråga än andra frågor och det gäller barnomsorgspengarna. Jag tycker att landskapsregeringen föreslår en väldigt välavvägd och pragmatisk lösning. Landskapsregeringen konstaterar att den formellt juridiska frågan kan vara omtvistad men att man har, snarare tar, ett moraliskt ansvar för att det har varit oklarheter i lagstiftningen. Det finns en grundläggande princip som åtminstone jag som lekman har fått lära mig i juridiken, att man är skyldig som medborgare, som kommun och som landskapsregering, att känna till lagstiftningen. Åtminstone i Sverige är det så att de lokala trafikföreskrifterna i varje stad skall man känna till, dvs. hur man får cykla, köra osv. Det är klart att det här ställer till problem därför att ingen kan ju hålla reda på ändringar i lagar och särskilt på Åland som har ett system med delad behörighet, blankettlagar osv. Den finansmotion som ltl Barbro Sundback tar upp bygger på ett missgrepp, skulle jag säga, där hon konstaterar att landskapet skulle ha någon slags laglig skyldighet att betala 100 procent. Däremot kan jag säga att det finns en valmöjlighet. Vill kommunerna få den här saken prövad kan kommunerna göra det och landskapsregeringen borde egentligen sätta som villkor för det 50-procentiga stödet att då är saken utagerad. Jag tycker alltså att för alla parter, och särskilt för kommunerna, som egentligen har en formell skyldighet att hålla reda på lagen, är en 50-procentig kompensation en bra lösning.

 

När det gäller skördeskador förde åtminstone liberalerna inför valet fram den tanken att man borde ha en s.k. egen försäkring, dvs. man bygger upp en försäkringsnivå där de som är berörda deltar med en avgift som visar sig på sikt var den skall ligga. Försäkringsbolagslösningen är värd att undersöka. Det är också värt att diskutera huruvida landskapet skall ge bidrag, lån eller någonting sådant. Det är dock knappast finansutskottets roll att på kort tid utreda en sådan sak. Nu finns det ett förslag från landskapsregeringen som ger en övergångslösning som senare skall övergå till en permanent lösning. När man bygger upp detta på sikt anser jag att landskapet kunde vara med från början och satsa ett grundkapital för en egenförsäkring. Det grundkapitalet skulle minska i sin andel när de som är berörda betalar in sina premier. Man kan också tänka sig att landskapets kapital så småningom skulle återbetalas om försäkringsfonden är färdigt uppbyggd. Jag anser att förslaget i tilläggsbudgeten är ett helt acceptabelt förslag.

 

Så några kommenterar om jordbruket. När man talar om jordbrukets omfattning på Åland och att det är en liten näring samt att det är många tjänstemännen skall man komma ihåg att jordbruket är en av de två grunderna för den åländska ekonomin. Går vi tillbaka i tiden 100 eller 150 år fanns det sjöfart och jordbruk eller egentligen primärnäringarna fiske och skogsbruk. Från det har det vuxit fram företag på många andra håll och vi har i dag, kunde man säga, ett livsmedelskluster, där jordbruket en väsentlig del. Man kan alltså inte värdera jordbruket i 400 jordbrukare eller 1 procent av BNP, utan det är 1.500 personer i livsmedelsklustret, det är en betydligt större andel av BNP som finns i de näringar som har med livsmedel att göra. Det som händer i jordbrukspolitiken är att vi har EU-stödet som så småningom trappas av. Jordbruket kommer in på mera marknadsmässiga villkor och hela stödpolitiken på Åland är också inriktad på att jordbruket skall bli mera traditionellt företagsinriktat, dvs. en jordbrukare är företag med flera olika grenar och jordbruket övergår till ett mera marknadsberoende företag.

 

Fru talman!

När det gäller landskapsdagarna är det faktiskt graverande. En budget betyder en handlinsgplan i ekonomiska termer. När man går in för en marknad i Helsingfors så har man en budget och då skall man göra vissa saker och de skall kostnadsberäknas till en viss summa. Då måste man fråga sig här: Har man gjort mer än vad man tänkte göra eller är det någonting som har kostat mer än vad man tänkte sig? Ja, det är tydligen både och! Ser man på budgeten för 2007 finns det ett anslag på, om jag minns rätt, 130.000 euro, varav 10.000 euro skall gå till resor. Hur mycket resor blev det? Jo, 40.000 euro! 10.000 euro skulle gå till representation. Hur mycket blev det? 80.000 euro! Är detta rimligt?

 

Ltl Roger Jansson gjorde senaste fredag en bedömning av detta. Utgångspunkten var riktig. Han hade synat det politiska ansvaret. Samtidigt friskrev han sina politiska kolleger från ansvar, föregrep den interna revisionen, men utpekade någon för ”egenmäktigt förfarande”. Egenmäktigt förfarande är ett brott. Vem har stått för ett egenmäktigt förfarande? Man kan inte motivera det här med att festen var trevlig! Har man farit iväg med hushållskassan och varit på fest kan man inte säga att man hade i alla fall roligt, det är inte ansvarigt. Någon skall ta hand om hushållet nästa dag. När det gäller landskapsdagarna måste det vara så att ansvaret är politiskt. När man anställer en projektledare ger man ett bemyndigande som är avgränsat; man har en budget som är given, man har en ram som skall hållas och den som släpper tömmarna är väl den som skall synas. Projektledaren kan göra fel, men någon måste ta det politiska ansvaret.

 

Jag har faktiskt varit delaktig i landskapsdagsprocessen eftersom jag initierade landskapsdagarna den 16 juni 2005 med utgångspunkt från budgeten 1996. Det intressanta är att se att den budgeten var precis nästan exakt halva den som nu var i Helsingfors. Det har funnits landskapsdagar som har kostat 150.000, det har funnits landskapsdagar som har kostat tidigare upp till drygt 600.000. Landskapsdagarna 1996 kostade närmare 500.000; nu är vi uppe i närmare 800.000 för landskapsdagarna i Helsingfors. Det är alltså väldigt stora summor. Och även om många hade trevligt för representationen på 80.000 så måste det ändå finnas ett ansvar för hela processen, för hela budgeten, som inte kan läggas på en extern anställd person, även om den personen naturligtvis också kan ha bidragit till detta.

 

När det gäller den här typen av projekt måste man fundera på: Skall man göra ett utförandeansvar, dvs. man säger att någon skall göra någonting specifikt, skall man ge ett verksamhetsansvar att vi skall ha landskapsdagar i Helsingfors, ni får göra det och ta betalt och sedan är saken klar? Det här är alltså någonting som s.a.s. går på tvärs mot alla grundläggande principer. Jag tycker att det är bra att landskapsregeringen har agerat och begärt en revision. Jag tror också att frågan om politisk styrning, förvaltning, anställda personer, bör komma till lagtinget för att man skall se att den här typen av missbruk av offentliga medel inte skall bli någon vana eller inte skall bli någon rättighet som någon kan ta sig utan det här måste redas upp, dvs. revideras.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Olof Erland har inte samma uppfattning som mig i fråga om barnomsorgsavgiften och vem som bär det politiska ansvaret. Han menar att kommunerna skall vara medvetna om all lagstiftning och följa den. Nu var det dock så att landskapsregeringen själv inte var medveten om lagstiftningen. Det är nämligen så att den tillsynsmyndighet som finns i det här fallet borde ha följt upp barnomsorgslagen och det gjorde man kanske, men man var inte medveten om att klientavgiftslagen satte vissa begränsningar i fråga om avgiftens maxtak. Det finns inte heller noterat i barnomsorgslagen, så hur skulle då kommunerna kunna misstänka att de inte kan följa barnomsorgslagen utan de måste också titta i klientlagstiftningen. Nej, så där kan det inte fungera! Landskapsregeringen har själv tillstått att det här var inte bra lagstiftning – rättsosäkerheten är stor. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Det är helt klart att det här inte var bra därför att det blev felaktigheter, men vem skall svara för dem? Landskapet tar på sig 50 procent, det skulle ha varit en helt annan sak om kommunerna tillskriver landskapsregeringen och ber om ett auktoritativt utlåtande som säger att den här lagen gäller, så här får man göra, så här får man inte göra. Då har vi två lagar; den ena har landskapsregeringen stått bakom, den andra har riksdagen stått bakom och kommunerna är den instans som skall tillämpa lagarna. Då är kommunerna skyldiga att känna till lagarna, även om det kan tyckas, i det här fallet, att vara ganska knepigt. Men det finns inga formella beslut från landskapsregeringen som säger att så här får man göra. Det visade sig att man inte kunde göra såsom man gjorde och det är på grund av det som förslaget finns. Det är alltså på grund av av rikslagstiftning som via blankettlagstiftning gäller på Åland.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Nej, så fungerar det inte1 Kommunerna har naturligtvis tillämpat barnomsorgslagen där det uttryckligen står att socialnämnden fastställer barnomsorgsavgifterna. Punkt slut! Det är väl det som man skall utgå från när det gäller avgiften. Att det sedan finns en begränsning i klientavgiftslagen visste inte ens landskapsregeringen själv om! Det var inte den avsikten som man hade när man gjorde barnomsorgslagen utan det var någonting som upptäcktes senare, så jag delar inte alls ltl Olof Erlands uppfattning om vem som har ansvaret i denna fråga. Det är uteslutande landskapsregeringen som också är tillsynsmyndighet i dessa frågor.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Det är just det som är felet att man säger punkt slut när man tillämpar barnomsorgslagen. Kommunerna får bestämma avgiften enligt barnomsorgslagen. Men efter punkten kommer en annan lag som sätter en restriktion, och inte kände landskapsregeringen till det och inte kände kommunerna till det, men kommunerna som tar beslutet borde ha underrättat sig själva om det hela. Nu var det ett problem att någon på ett diskussionstillfälle hade sagt att det kanske är annorlunda, men med ett auktoritativt beslut från landskapsregeringen i formell mening kunde man ha sagt att det finns en ersättningsskyldighet. Nu tar landskapsregeringen ett moraliskt ansvar för det här och säger att det här gick på tok: vi delar på det hela. Kommunerna har ändå fått avgiften.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det jag sade i fredags om landskapsdagarna innebar att jag hade granskat greppet om tömmarna - för att följa ltl Olof Erlands metafor. Och ibland finns det tydligen, som vi vet, hästar som inte lyder tömmarna och då kan det bär å, vart som helst! Det viktigaste för FS-gruppen är nu att finansutskottet granskar ärendet och att landskapsregeringen har tillsatt en intern granskning så att vi får analysen och att vi kan lära av de misstag som är begångna.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Om man inte kan hantera tömmarna och hästen kommer i sken skall man noga försöka föra in hästen i stallet så fort som möjligt och kanske dressera en ny. Det som jag hakade upp mig på i fredagens debatt var att ltl Roger Jansson uttalade begreppet ”egenmäktigt förfarande” utan att precisera vilken person det skulle vara, men däremot friskrev han sina politiska kolleger. Jag tycker nog att det kanske är lämpligt att avstå från att utfärda domar i lagtinget och faktiskt i det här fallet avvakta den revision som nu är beställd.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ja, vi har våra olika roller här! För min del hade jag gjort en granskning i frågan så gott det gick av avdelningschefens och ansvarig ledamots ansträngningar för att hålla budgeten och följa den budgetdisciplin som vi kräver här i lagtinget att skall följas. Jag kom till ett resultat som gör att det är alldeles rimligt att både finansutskottet och interna revisionen gör en granskning av detta ärende, så får vi sedan se vad det riktiga svaret är på de frågor vi ställer.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Finansutskottets roll är väl närmast att göra en bedömning av landskapsregeringens förslag i det här fallet, medan revisionen skall se på de regler som finns. Det kan väl inte vara någon hemlighet för någon som följde tidningspressen våren 2007 att det här for iväg. Jag har inte noterat den frågestund som initierades av ltl Anders Eriksson, men hur man än gör i det här är det fråga om politiskt ansvara; hela vårt politiska system bygger på ansvarsutkrävande och då kan man inte hänvisa till hästen var bångstyrig – det håller inte!  (Från salen, ltl Roger Jansson: vi får väl se!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Jag börja med Åland i Helsingfors. Rent budgettekniskt kan man väl säga, att det är inte acceptabelt att det går till på det här viset att man har en budget på 130.000 euro och landar med en tilläggsbudget på 120.000 euro. Det är absolut inte en accepterad rutin som får upprepas. Det här har lagtinget enhälligt kommit fram till och jag tror att även den här regeringen, såväl som den förra, komma till samma slutsats att detta är inte bra, inte acceptabelt. Nu har det hänt och nu tycker jag att vi måste lära oss någonting av detta; det brukar jag försöka göra, ibland gör man om misstagen, men det här misstaget tycker jag inte att man får göra om. Vi har revisorer som får går in och titta på ärendet och komma med bedömningar om åtgärder som behöver vidtas samt se till att sådant här inte upprepas.

 

Rent allmänt om händelsen Åland i Helsingfors tycker jag att det som har kommit fram i de redogörelser som har gjorts är att Åland i Helsingfors är någonting som är nödvändigt, det tror jag alla i salen håller med om, för att profilera Åland. Det är åtminstone min uppfattning, fast kanske ltl Anders Eriksson inte tycker det och jag hörde också hans tidigare anförande. Det är klart att vi har största antalet inresande från Sverige, det är en stor potential som kanske är uppfylld, vad vet jag. Det finns en stor potential att få hit också turister från Åland. Men det har också ett annat värde att visa i Helsingfors att Åland finns till. Det som man skulle vilja ha efter det här och jag som själv kommer att försöka vara med och påverka är att Åland skall upprätthålla en synlighet i Helsingfors och i riket under mellanåren, så att det inte går tio år. För tio år sedan tio deltog jag själv som styrelsemedlem i turistförbundet i evenemanget Åland i Helsingfors och då tror jag visst att den ansvariga ministern hette Anders Eriksson. Jag tror inte att vi hade en likartad diskussion i lagtinget då efter det evenemanget. Det var ordning och reda då, säger han! Det kanske det var. Men resultatet av denna happening var ungefär samma som nu: det engagerade väldigt många människor och det gjorde även fjolårets evenemang, och så skall det vara. Men det som har hänt i mellantiden är att man har glömt bort Åland i Helsingfors 1997 tills Åland i Helsingfors anordnades 2007. Det här är som att investera pengar i någonting och så glömmer man bort att man har det. Man borde se till att investeringen ger avkastning hela tiden. Vi har då ett instrument som heter Ålands turismstrategi som skall uppgraderas under det kommande året och där jag avser att försöka få med ett innehåll som beaktar just det här önskemålet.

 

Det har också anförts att det borde arrangeras ett Åland i Stockholm. Det kanske är en jättebra idé, men någon ambassadör borde se till att vi får en inbjudan att komma in till Stockholms stad, att få marknadsföra oss på minst lika goda grunder som det som Helsingfors stad har erbjudit oss att göra. Kan man åstadkomma det tror jag att det finns en stor beredskap och vilja både i regeringen och i lagtinget att bistå med den ekonomi som behövs för en sådan satsning.

 

Så till en sak som under åren har varit återkommande som ett stort problem, nämligen ersättning för skördeskador. År 2007 var läget sådant att lagtinget och den dåvarande landskapsregeringen hade det andra året i rad som förslag att man skulle utbetala räntestödslån vid skördeskador. Man kan konstatera att tillbaka genom åren har detta varit ett diskussionsämne som alltid har skapat känslor, som alltid har problem, kan man säga, för skördeskadorna har kommit och gått. Bokslutet för 2005 uppvisade ersättningar för skördeskador på över 300.000 euro i paritet med 2007 års skördeskador. År 2006 kostade räntestödet bara drygt 200.000 euro för det årets skördeskador. Jag tror att skulle vi titta långt tillbaka i tiden har vi haft en fluktuation på skördeskador som är stor. Hur skall man då upprätthålla ett fungerande system för att ersätta skadorna? Jag tror att vi alla är överens om att vi måste få fram ett nytt system, och det har också den här regeringen sagt och följt upp, precis som den tidigare regeringen skrev i 2008 års budget, men dock inte för 2007. Nu skall vi försöka se till; vi har skickat ett förslag till lagtinget från regeringen där man skall få en möjlighet att ge ett annat stöd för det som kan klassificeras som katastrof; man har angett en viss tidpunkt där det i vissa delar av Åland under tre timmar kom mera än 200 millimeter regn. Det är ganska lätt att geografiskt plocka fram vilka områden det rör sig om. Jag tror mig veta att man från den 1.1 i riket har antagit en ny skördeskadelag med ungefär det här tänket, om vi säger så, att det är särskilt stora avgränsade skador som skall ersättas. I varje fall har jag fått uppgifter om att den nya lagen är framtagen i samarbete med odlingsorganisationerna i riket och accepterad av dem. Jag har ännu inte kunnat läsa lagen, den fanns bara på finska i slutet av förra veckan, men vi kommer att återkomma under den första delen av det här året. Jag skall inte säga i första tillägg för 2008 för det är kanske lite väl, men vi anser att vi måste komma med en lösning så snart som möjligt som gäller för 2008, det som gäller för 2008 som lagtinget fastslog.

 

Så skall jag backa till ett moment som inte hör till min avdelning som ändå direkt är en koppling till näringsavdelningen och det är under moment 46.44.75 Lösdriftsstall för dikor vid Ålands naturbruksskola. Det är alltså utbildningsavdelningens område. Lagtinget har i ett tidigare beslut för budgeten 2007 anslagit 280.000 euro för att uppföra ett lösdriftsstall för dikor. Man bjöd ut det och vid anbudstidens utgång, t.o.m. två gånger, har inga anbud för byggnaden erhållits. Det är väl bara så enkelt att konstatera att även byggnadsentreprenörer kan läsa landskapets budget. Utifrån de ritningar man sett hade man då enkelt kunnat konstatera att med de pengarna blir det inget bygge, och med rådande byggkonjunktur ger man sig inte tid att räkna på ett dylikt projekt. Jag vill komma till att jag lägger stor vikt vid att det här projektet genomförs. Vi har många hotbilder mot jordbrukssektorn på Åland. Just i dag tror jag att vi har en ödestimme, kan vi kalla det, för betodlingen. I onsdagskväll förra veckan, som ltl Anders Eriksson relaterade till och där jag närvar, träffades många av betodlarna på Åland och hälften deklarerade att man inte tänker fortsätta med betodlingen. En enda odlare tänkte fortsätta; resten sade: vet ej. Ikväll någon gång skall jag försöka få fram någon form av indikation på hur stor del av odlarna som har tecknat kontrakt.

 

Med detta vill jag säga, att sockerbetsodlingen i sig stänger inte jordbruket på Åland, men nog är det en god bit på väg. Man har haft en omsättning på 1,7 miljoner euro per år; försvinner den försvinner incitamentet för en del av djurhushållningen. Skulle vi inte heller se till att vi har lösdriftsladugården så kanske det är ytterligare ett incitament som landskapsregeringen de facto har ansvar för att djurhushållningen kan bli ifrågasatt eller minskar. Min förhoppning är att med det här bygget skall vi  åtminstone på en punkt kunna stöda djurhållningen på Åland och därmed också på sikt kunna garantera att vi har ett slakteri, att vi har ett mejeri som är två viktiga grundbultar i det åländska samhället som helhet.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Jag tänkte passa på att påminna om en sak, nämligen skärgårdsmarknaden som en gång i tiden var ganska framgångsrik och inte så fruktansvärt dyr. Det finns alltså försök på marknadsföring också i Stockholm. Jag skulle också vilja passa på att säga att när turismstrategin skall revideras borde turistförbundet åläggas att ha ett mera samhällsekonomiskt perspektiv och inte lägga alla resurser på den marknad som redan är ganska välutvecklad just under sommarsäsongen, dvs. all samhällsekonomi talar för att turismen skall gynnas under andra tider än dessa ”six golden weeks” i juli. Det ger effekt. I Helsingfors var det kanske en mera långsiktig uppbyggnad, men vi skall också tänka på att vi har en enorm investering och en enorm möjlighet i kk-husets utveckling, utanför högsäsong. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att man lyfter fram positiva händelser som har funnits med i röret och dem skall vi försöka lyfta in och lyfta fram också framöver. Ett så stort evenemang som Åland i Helsingfors ändå är så där har Helsingfors stad faktiskt stått för en väldigt stor del av finansieringen av tillställningen med ganska stora fria resurser och det är väl det som kanske skulle behövas för ett större evenemang även i Stockholm, som jag då efterlyste. Att få tillgång till Stockholm för typ skärgårdsmarknad eller andra evenemang tror jag att inte är så svårt. När det gäller turistförbundets roll skall den väl alltid lyftas fram och en uppgradering av turismstrategin kommer i form av ett meddelande att hamna på lagtingets bord för debatt.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Helsingfors stad stod för 50.000 euro i direkta kostnader och uppåt 100.000 i indirekta. Men det som borde vara en viktig utgångspunkt framöver är – det var också tanken när jag tog fram konceptet för landskapsdagarna – att det skulle kopplas till kk-huset, dvs. ett gästabud som kan upprepas i anslutning till kultur- och kongresshuset. Det är bra att ha någonting i Stockholm, men det är ännu bättre att få motsvarande evenemang på hemmaplan. Det är därför inveteringen i kk-huset gjordes och jag hoppas att det blir centrum för turismutvecklingen framöver.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Kk-huset kommer att få en särskild omtanke i det som har kallats Team-Åland och tanken där är att flera företag skall fås att samarbeta kring evenemang som hålls här; enskilda företag kommer inte att klara av det utan vi måste skapa samarbete kring stödande företag som hjälper varandra att få aktiviteter i kk-huset av tillräckligt stor omfattning. Det är en väldigt viktig point att nu lyfta in kk-huset som en resurs den dagen det är färdigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

En kort fråga. Det blev lite oklart i näringsministers anförande i fråga om skördeskadeproblematiken från 2007, om han blandade ihop åren eller hur det blev. I varje fall sade han också att han kan inte lova att landskapsregeringen kommer i första tilläggsbudget för 2008 att lösa denna fråga. Det är precis det som har sagts tidigare från landskapsregeringens sida. Sedan var det en annan sak att landskapsregeringen också lovade att man skulle åtgärda frågan i sista tilläggsbudgeten för 2007, dvs. den som vi nu behandlar. Skall jag tolka det litet oklara uttalandet att det håller på drar iväg ännu mera tidsmässigt eller missförstod jag någonting?

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Matssson, replik:

Herr talman!

Ursäkta mig om jag var otydlig, men för skadorna för 2007 återkommer vi helt klart i första tilläggsbudget för 2008. Den slutliga lösningen om det fordras lagstiftning även för 2008 års skador, om det blir skador då, vilket vi förhoppningsvis skall vara förskonade från, kommer regeringen kanske inte att ha den lagstiftningen klar till första tilläggsbudgeten utan det kommer senare.

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Då förstod jag det så att när det gäller skadorna från 2007 kommer man att i första tilläggsbudget reglera dem. Det är riktigt förstått? Jag ser att näringsministern nickar instämmande, men det sades på ett annorlunda sätt. Det var bra att vi fick det utrett. När det gäller en skördeskadefond har jag full förståelse för att det är en process som kan ta längre tid att reglera, men det är så att hela systemet finns för att försöka utjämna osäkerheterna, för att försöka ta emot stötarna vid sådana här exceptionella händelser. Det är därför hela systemet finns. Tyvärr skrotades det ner för två år sedan och då hade vi inte behövt föra det här resonemanget överhuvudtaget. Jag är dock nöjd med klarläggandet.

 

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag har inte desto mera att tillägga. Problemet har varit att man har bytt system och det finns två olika lagstiftningar som kan användas. Det är aldrig bra att hoppa emellan, så min förhoppning är att vi nu skall kunna byta ut dessa två lagstiftningar till en ny som överensstämmer med det verkliga behov som vi förhoppningsvis skall komma överens om att upprätthålla för skadorna i fråga.

,

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens framställning  angående ny blankettlag om barnskydd. (FR 11/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman, bästa lagting!

Det är med stor tillfredsställelse och stolthet jag kan presentera ett lagförslag som stärker barnens rätt i vårt samhälle, nämligen förslaget till en ny blankettlag om barnskydd, ett arbete som påbörjades av den förra landskapsregeringen.

 

Barnens rätt i samhället och barnskyddet är ett ansvar som inte enbart ankommer på de sociala myndigheterna utan också på övriga myndigheter och samtliga medborgare. Hela samhällets utveckling är beroende av barnens positiva utveckling, att alla barn har en trygg och positiv livsmiljö och att man ser barnen som individer. Avgörande för hela samhällets utveckling är att satsa på och göra insatser för barnen.

 

Barnskyddsanmälningarna ökar på Åland. Förra veckan kunde vi läsa i Nya Åland att situationen i Jomala är ansträngd med ökade barnskyddsanmälningar och flera fall av misstänkt sexuellt utnyttjande eller misshandel av barn. Även i Mariehamn ökar barnskyddsanmälningarna och arbetssituationen är pressad för socialarbetarna. Långtifrån alla barnskyddsanmälningar leder till omhändertagande. Enligt uppgift omhändertas mellan 10-15 barn per år på Åland.

 

Den 11 december fanns en insändare i Ålandstidningen som var ett rop på hjälp. Insändaren visar hur viktigt men också hur svårt barnskyddsärendena kan vara. Jag tolkar att det är ett barn eller en ungdom som har skrivit insändaren. Rubriken var Jag vill kunna känna mig trygg i mitt eget hem. ”Jag som ett barn till mina föräldrar skall kunna känna mig trygg i mitt eget hem! När jag går till min social hemma i min kommun och säger att min familj inte mår bra, så skall de kunna göra något: ge konkret hjälp och diskutera med andra som berör problemet och hitta på en lösning. Varför är det inte så då? När jag känner en stor tyngd och jag har blivit den mera vuxna i huset och är den som håller igång saker, det är jag som vågar säga: nu räcker det, något är inte rätt. Varför kan de inte göra något?”

 

Grundbultarna i den nya barnskyddslagen är FN:s barnkonvention, speciellt artikel 3 och 12. Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten. Artikel 3 anger att det är barnets bästa som kan komma i främsta rum vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som faktiskt är barnets bästa måste avgöras vid varje enskilt fall, att man ser barnet som en individ.

 

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör honom eller henne. Målsättningen med den nya barnskyddslagen är i viktiga men stora drag:

 

  • -att garantera att barnets rättigheter och bästa beaktas
  • -att lagen konkretiserar bedömningen vad som är bäst för barnet
  • -att de stödåtgärder och tjänster som barnet och familjen behöver tryggas
  • -att för en barnklient inom barnskyddet måste en egen socialarbetare utses
  • -att behovet av barnskydd måste utredas inom en fastställd tid samt en klientplan upprättas
  • -att samarbete mellan myndigheterna främjas och utvecklas
  • -att förbättra rättsskyddet för barnen och föräldrarna
  • -att stärka barnens delaktighet genom att bestämmelserna om utredande av barn och barnens rätt att föra talan förtydligas
  • att säkerställa att alla barn har medinflytande i beslut som gäller dem själva, oberoende av ålder, är en alldeles central punkt
  • -att tröskeln blir lägre att göra barnskyddsärenden och att anmälningsskyldigheten utvidgas
  • -att stor vikt fäst vid förebyggande arbete, tidigt stöd och öppen vård
  • -att barnet har fortgående nära relationer; ett alldeles nytt perspektiv i lagen är att syskonrelationerna lyfts fram
  • -att barnets nätverk av närstående utreds innan barnet placeras utanför hemmet: finns det en morfar, en moster, några andra släktingar?
  • -att kommunerna skall utarbeta en barnskyddsplan som skall godkännas av respektive kommunfullmäktige och planen skall ha anknytning till kommunens verksamhetsplanering och ekonomi samt
  • -att beslut om omhändertagande överförs till förvaltningsdomstolen.

 

Trots att lagförslaget är en blanekttlag har lagstiftningsarbetet varit grannlaga. Barnskyddslagen är en lag som på flera områden har delad behörighet mellan Åland och Finland. I och med den nya barnskyddslagen inleder landskapsregeringen och socialbyrån ett utbildningsprogram genom en serie utvecklingsseminarier som har ett syfte och det är att stöda utvecklandet av barnskyddet på Åland. Vårens seminarieserie är förankrad bland socialarbetare i landskapet och planering för höstens föreläsningar pågår. Temat som föreslås är dokumentation i samband med barnskyddsarbete samt socialkansliernas roll i samband med vårdnadstvister. Det är en sak som speciellt har efterfrågas av Föreningen Pusselfamiljen. Faktiskt i dag kunde man höra på de svenska nyheterna att i Sverige ser man ett trendbrott när det gäller separationer. Det är någonting positivt i sammanhanget.

 

Dessutom kommer socialvårdsbyrån att anordna ytterligare ett utvecklingsseminarium om barnskyddslagens krav på dem som har anmälningsskyldighet i tjänsten. Det finns flera positiva händelser som samlar kunskap och kompetens i landskapet. Ett sådant är barnahuset, den nya  barnskyddsjouren, som inleddes från 1.1 och att kommunförbundet vill vara med och ta en aktiv roll i utvecklandet av barnskyddet. Där kommer antagligen en samordnare att anställas för att utveckla kommunernas kompetens när det gäller barnskyddet.

 

Landskapsregeringens avsikt är att den nya barnskyddslagen skall kunna träda i kraft så snart som möjligt efter sedvanlig lagtingsbehandling och lagstiftningskontroll, troligtvis till sommaren.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det är en viktig lagstiftning och också en efterlängtad från socialdemokraternas sida. Vi har många i vårt parti som länge har jobbat för att blankettlagen om barnskydd skulle komma till lagtinget och också barnjouren, så det här känns bra. Jag har en sak som jag gärna skulle vilja höra ansvariga ministerns synpunkt på och det är barnskyddet i de allra minsta kommunerna, skärgårdskommuner osv., där alla åtminstone tror sig veta allt om alla och där det tydligen är svårt att överhuvudtaget få sådana här ärenden upp på den behöriga myndighetens bord. Vad har ministern för uppfattning om lagen, kommer den att förbättra barnskyddet härvidlag?

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Det tror jag absolut att den kommer att göra, det här är en helt ny barnskyddslag som kräver en aktiv insats av kommunerna. Som det också framkommer av lagen räcker det inte med att ha en enda socialarbetare som handlägger ett barnskyddsärende utan man måste vara två. Jag tror att vi skall gå framåt när det gäller rättssäkerheten för barnen i och med barnskyddslagen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsregeringen har nu lagt på vårt bord en ny blankettlag om barnskydd och vi kan konstatera att det föreslås att vi tar det som en blankettlag och man säger att det är  till för, naturligtvis, att förbättra för barnen.  Jag håller med ledamoten Katrin Sjögren att det är faktiskt tyvärr så att barnskyddsanmälningarna ökar i alla kommuner, också i de små kommunerna. Det här är en utveckling som inte är bra, men vi kan inte heller göra någonting åt det, vi skall bara lära oss att hantera frågorna.

 

Tittar vi på målsättningen som anges enligt rikets lag tycker jag att allt är sådant som man gärna skriver under, att man skall garantera barnens rättigheter och bästa vid genomförandet av barnskyddet, man skall trygga stödåtgärder och tjänster, man skall främja samarbete mellan myndigheterna - den meningen är nog så viktig – och man skall också anta förebyggande åtgärder. Det här tycker jag för min del att är helt rätt och riktigt.

 

Det är kommunernas skyldigheter att sköta barnskyddet. Jag tycker att de konsekvenser som lagen medför, förutom att det förbättrar för barnen, är, precis som vi hörde i ett replikskifte, att det skall bli tre personer som skall hantera frågorna. Först är det den vanliga socialarbetaren i en kommun som normalt hanterar famijens/barnets frågor; går det längre så att man behöver diskutera ett eventuellt omhändertagande skall en annan social tjänsteman komma till, finns den inte i kommunen skall man hitta den via ett samarbete. Det är det som uppstår när ett barn inte längre kan vara tryggt och säkert i sitt hem, det är någonting som händer i familjen. Är det så att man faktiskt måste ta ett beslut om omhändertagande skall ännu en tredje träda till och det kan då vara en ledande tjänsteman i de kommuner som har det, det är väl bara Mariehamn på Åland kanske, men annars skall man kunna tillförordna en, antingen genom samarbete eller på annat sätt och det här anges i framställningens förslag tydligt och bra. Det här är den ena förändringen, som jag ser det.

 

Den andra förändringen är den utvidgade och mera tydliga anmälningsplikten. Det är en viktig sak och den anges i rikslagens 25 §. Som före detta hälsovårdare vet jag att detta kan vara ganska knepigt, man vill gärna välja att i skydd av tystnadsplikten inte säga någonting. Det är ganska vanligt hos våra socialarbetare, hos våra hälsovårdare, hos våra lärare i skolorna osv., alla som jobbar med barn. Man glömmer att det också finns en skyldighet att anmäla därför att man är lite rädd att blanda sig i, man tycker att vi på Åland ofta har en viss försiktighet, att man skall nog inte lämna ut någon osv. – avigsidan med det åländska villasamhället är kanske att man inte vill vara den som trycker till någon eller lämnar ut någon, ställer till bekymmer för någon familj, granne eller arbetskamrat. Man kan säga att det här är en omvänd social kontroll, en negativa sida av den sociala kontrollen, medan den positiva sidan av den sociala kontrollen som vi har är att alla vet allt om alla, det kan vara bara och det är lätt att upptäcka missförhållanden, förändringar i ett barns liv och leverne, ett barn som sover på morgonen i skolan i stället för att sitta vaken därför att den inte har fått sova på natten osv. Samma sak i daghemmen är det ganska lätt att upptäcka saker som inte är normala för barnen, det är det som jag alltså kallar för den positiva sociala kontrollen.

 

I och med den nya lagens 25 § blir det nu tydligt vem och vilka som har anmälningsskyldighet, och jag tror att det kan vara en positiv förändring.

 

Man talar också om en expertgrupp som vi skall inrätta i kommunerna och här är jag inte riktigt säker på hur stor, hur omfattande och hur man tänker sig den, men jag antar det ingår i landskapsregeringens planer att försöka komma med ett bra förslag på hur de grupperna skall tillsättas. Jag tror att den pågående socialjouren som nu har inletts i kommunerna är ett första steg i samarbetsmöjligheterna. Likaså det som vi hörde om barnjouren och barnahuset.

 

Det finns också en paragraf i rikslagen, 32 §, som man får konstatera att är en paragraf i tiden, den som talar om att man skall kartlägga barns närstående nätverk. Många av oss får säkert Folkhälsans landskapskalender och i den finns det varje vecka några kloka ord och jag läste en sak som passar bra in här: ”Förr hade föräldrar många barn – i dag har barn många föräldrar.” Och det här är kanske en delorsak till de alla nya konstiga problem som våra barn och våra familjer har i dag. Här skall man alltså kartlägga nätverket för att se vem som egentligen hör till barnens närstående nätverk – ett nytt ord för mig i alla fall.

 

Det som som har berörts i dag, i flera omgångar egentligen, är frågan om blankettlag, egen lag eller fulltextlag. Jag tror att ltl Barbro Sundback när det gällde energicertifieringen talade om att det är bättre med fulltextlagar och jag måste säga att om ni tittar på vår blankettlags 5 §, som är två A4-sidor med avvikelser, så är det klart att en sådan här lag inte blir lätt att läsa för dem som skall jobba med lagen. Är det svårt att läsa, så är det svårt att följa den, det säger sig självt. Är det lätt att läsa, har man en entydig lag, ett papper, en bok som man kan läsa ur, så är det också mycket lättare att följa den, så jag tror att detta är en principdiskussion som borde forsätta; inte i den här lagen, men jag tror att på sikt borde vi tänka till att ge möjligheter så att folk som skall jobba med lagarna skall kunna läsa dem entydigt och inte behöva bläddra fram och tillbaka och så när de har kommit till sista avvikelsepunkten har de glömt vad de egentligen sökte! Jag kunde inte lämna det eftersom flera i dag redan har varit inne på och visat på problemen med detta.

 

Centern stöder lagframställningen som den ligger, trots att vi kanske tror att det skapar lite mera problem i kommunerna. Landskapsregeringen säger att den skall vara kostnadsneutral, och det hoppas vi naturligtvis, men det här är i alla fall en lagframställning för barnets bästa.

 

 

 

 

Ltl Sirpa Eriksson:

Herr talman!

Den liberala lagtingsgruppen håller med landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren om att den nya barnskyddslagen är bra och nödvändig.

 

Jag kommenterar inte hela lagen utan tar upp några viktiga punkter.

 

Målsättningen med den nya barnskyddslagen är bl.a.

  • att trygga de stödåtgärder och tjänster som barnet och familjen behöver,
  • att förbättra samarbetet mellan myndigheterna samt
  • att myndigheterna ingriper i problemen i ett tidigare skede.

 

Barnets och föräldrarnas rättskydd förbättras genom denna lag.

 

 I  lagframställningen har man, som redan sades, beaktat  FN:s konvention om barnets rättigheter, där barnets bästa skall komma i främsta rummet i samband med alla åtgärder som rör dem själva.

 

Den grundläggande utgångspunkten i lagen är att föräldrarna bär ansvaret för barnets vård och uppfostran. Samhället ansvarar emellertid för att barnet erbjuds goda uppväxtförhållanden och föräldrarna får stöd i barnens fostran.  Behovet av barnskydd uppstår om barnet inte får tillräckligt tillsyn och omsorg. Därför anser vi att det är bra att:

 

  • man har velat stärka barnets delaktighet inom barnskyddet då barnets åsikt alltid skall utredas oberoende av ålder. 

 

  • barnet diskuterar med sin egen socialarbetare flera gånger då det gäller barnskyddsutredningen.

 

Ur rättskyddssynpunkt är det bra att det är två socialarbetare som gör barnskyddsutredningen. Detta är bra för barnet, familjen och även för socialarbetarna. Som konsekvens för de kommuner som har bara en socialsekreterare innebär lagen att de troligtvis bör samarbeta med andra kommuner.

 

Det kanske viktigaste är att den nya barnskyddslagen fokuserar på förebyggande och öppenvårdstjänsterna inom barnskyddet. Lagen ger nogranna anvisningar hur öppenvårdstjänsterna skall ordnas i kommunerna. Beslutsfattarna inom kommunerna kommer förhoppningsvis att bli bättre på att se olika serviceformer från barnperspektivet, för enligt lagen blir kommunerna skyldiga att göra upp en plan för barnskyddet. I planen skall det ingå både det  förebyggande barnskyddet och det barn- och familjeinriktade barnskyddet.

 

 I förebyggande barnskydd ingår bl.a. rådgivning, dagvård, skola, ungdomsarbete, hälsovård mm.

Många problem som gäller barnen kan undvikas eller avhjälpas i tidigt skede inom dessa basserviceområden.

 

I det barn- och familjeinriktade barnskyddet, där behovet av barnskydd är konstaterat, ingår öppenvårdstjänsterna , brådskande placering och omhändertagandet av barn samt därtill ansluten vård utom hemmet och eftervård.

 

Kommunen eller flera kommuner tillsammans är förpliktade att tillsätta en expertgrupp som stöd för socialarbetarna inom barnskyddet. I denna grupp skall ingå juridisk expertis, experter från social-och hälsovård m.m..

 

Nu är det säkert en del som funderar på hur mycket allt detta skall kosta.  Med bra förebyggande och öppenvårdstjänster sparar man kostnader för omhändertagande. Vi skall komma ihåg att en placering i anstalt kostar  från 6.000 till 10.000 euro/mån,  m.a.o. samma som att anställa 1-3 familjearbetare eller socialarbetare till kommunen. Ett omhändertagande blir aktuellt först då öppenvårdinsatserna inte har varit tillräckliga för att trygga barnets uppväxt.

 

Den nya lagens krav är som sagt en förbättring av öppenvårdstjänster. På Åland innebär detta att kommunerna bör ha familjearbetare som jobbar med familjerna i deras hem. I dagsläget är det bara Jomala som har en f  amiljearbetare. Jag vet att Mariehamn har planerat att anställa en från och med juni 2008 på grund av den nya barnskyddslagen. Jag vill tillägga att systemet med familjearbetare har funnits åratals i riket och fungerat bra. Detta är säkerligen det effektivaste sättet, både ekonomiskt och humant, att hjälpa familjer med problem.

 

Det som är nytt i den nya barnskyddslagen är att om barnet som har fyllt 12 år eller om föräldrarna motsätter sig omhändertagandet skall ärendet beslutas av förvaltningsdomstolen. Detta på grund av att grundlagen och de bindande internationella konventioner, som Finland och även Åland har ingått, förutsätter att parterna skall ges möjlighet att få saken prövad i domstol.

 

Om man tittar på klientombudsmannens rapport från 2006 om varför klienterna inom barnskyddet tog kontakt, så var det just för att de kände att de inte hade blivit neutralt behandlade av socialnämnden. Detta bör tas på allvar.  Den nya lagen förbättrar rättskyddet till den delen omhändertagandet avgörs av domstol.

 

Avslutningsvis vill jag tillägga att vi på Åland bör eftersträva ett bra barnskydd och detta kan vi åstadkomma med hjälp av den nya barnskyddslagen samt att vi alla ålänningar skall se till alla barns bästa, inte bara till våra egna barns utan även vi skall även bry oss om andras barn .

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Ända från min tid som ordförande i socialnämnden i Mariehamn i slutet av sjuttiotalet är jag och har varit medveten om att barnskyddsärendena är måhända de allra svåraste ärendena vi har att hantera från samhällets sida. Där går man verkligen in på familjemedlemmars och alla ikring familjernas mest interna och svåra frågor. Särskilt när det är fråga om omhändertagande av barn är det synnerligen grannlaga uppgifter och väsentligt att lagstiftningen är i möjligast gott skick.

 

Jag har i riksdagen varit med om att behandla lagen och det var en sak som bekymrade mig där; jag skall kort återkomma till det. Generellt vill jag säga att jag tycker att lagstiftningen är en klar förbättring jämfört med dagens lagstiftning i huvudsak. Men den skiljer sig på det sättet att lagstiftningen är skriven för rikets förhållanden och nu ”blankettar” vi över den till åländska förhållanden där vi har en helt annan situation när det gäller den kommunala kompetensen, på grund av vår småkommunstruktur, som vi alla känner till och som har diskuterats genom åren att är ett bekymmer, särskilt på den sociala sidan och för rättssäkerheten, inte minst vad gäller kunskapen i dessa ärenden.

 

Jag kommer själv att vara med i utskottet och behandla ärendet, men jag vill ändå i remissen ta upp att det finns naturligtvis en risk här att kraven som nu ställs i den nya lagen på hur barnskyddsärenden skall skötas kan resultera i att de blir oskötta eller sämre skötta. Huvudprincipen är att de skall bli bättre skötta och att de skall alltid bli skötta, men det är inte så säkert. När det på en kommuns förvaltning ställs kravet på hörande i nätverk, som vi hörde här och andra pålagor, kan man säga, två socialarbetare, när man kanske har bara en halv, skall sköta ärendet och dessutom skall det slutliga beslutet i vissa fall tas i statlig instans. Detta kan göra att ärendet blir, på grund av andra ärenden, inte så prioriterat som barnskyddsärenden alltid bör bli och det här bekymrar mig lite när det gäller Åland; det här är någonting som landskapsregeringen som övervakande myndighet måste följa upp och så fort det möjligen kan uppstå en misstanke om att det skulle någonstans vara så här måste man på något sätt agera. Det är uttryckligen blott barnen som kommer i kläm i en sådan situation. Samhällsförvaltningen är sällan perfekt, kommunalförvaltning är sällan perfekt och här kan det naturligtvis på ett väldigt olyckligt sätt drabba enskilda barn på grund av resurser – det är alltid fråga om en prioritering av resurser i ett löpande arbete och i kommuner överhuvudtaget – och här kan det alltså uppkomma bekymmer trots att lagstiftaren är ute för att förbättra situationen.

 

Det som jag i riksdagsbehandlingen bekymrade mig över och som jag också kan nämna här i lagtinget inför utskottsbehandlingen är att man påför en statlig myndighet en kommunal uppgift. Det betyder att man med den här lagen dränerar den kommunala självstyrelsen. Det är det ena. Det andra är: Hurdan form av verksamhet överför man till hurdan form av statlig myndighet? Jo, man överför ärenden som normalt har hört till kommunal förvaltning till domstol för avgörande. Förvaltningsdomstolarna har normalt uppgiften när det gäller kommunerna att avgöra huruvida kommunen beslut har tillkommit i rätt ordning enligt lagen. Det betyder att kommunen har beslutsansvaret, eller en instans som ligger på den del av Montesquies tredelningslära som kallas förvaltning, regerings- eller kommunalförvaltning och den överför man nu till ganska stor till en statlig domstol som är den dömande makten. Nåväl, det här är inte något annat problem än att sakkunskapen i barnavårdsärenden kan växla väldigt mycket mellan förvaltningsdomstol och förvaltningsdomstol i Finland. Och det är inte så säkert att den åländska förvaltningsdomstolen alltid är väldigt specialiserad och kunnig i de här frågorna och kan bedöma huruvida den tjänstemannaberedning, som visserligen i det här fallet har skett huvudsakligen på kommunal nivå men delvis också inom domstolen, är sakenlig och bra till alla delar. På det sättet kan reformen också innebära en försämring för barnen i barnskyddsärendena. Jag påstår inte att det är så, men risken finns också här.

 

Bägge dessa saker, herr talman, blott sagda såsom resonemang kring att det kan uppkomma bekymmer i hanteringen av lagen när den sedan träder i kraft, inte minst på grund av våra små förhållanden i landskapet. Definitiva förbättringar sker samtidigt, så här måste man välja och för min del väljer jag att stöda lagframställningen, men det innebär inte att det inte skulle finnas frågetecken i sammanhanget framöver.

 

Ltl Ulla-Britt Dahl, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson är orolig över kunskapen och möjligheterna för socialarbetarna i kommunerna. Det kan kanske finnas en viss oro, men jag känner inte riktigt den oron. Jag vet nämligen att i de flesta kommuner finns det mycket ambitiösa socialarbetare; även om de inte arbetar på heltid tror jag ändå att de utgår från att ärendena skall skötas. Jag tror inte att någon överhuvudtaget lämnar det oskött. Jag tror också att det kan vara en fördel med små kommuner, de kanske blir lite pressade att börja samarbeta. De kommuner som inte redan har påbörjat ett samarbete inom den sociala sidan tror jag att kommer att starta ett samarbete därför att man vill att det här skall börja fungera.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag delar uppfattningen om att våra socialarbetare i landskapet på heltid eller deltid är ambitiösa och har höga ambitioner, men alla dessa har också dagliga prioriteringsproblem. Det kan uppstå många diskussioner under den dagliga verksamheten att vilket skall vi ta: här har vi ett äldrevårdsärenden, här har vi ett missbrukarärende, här har vi ett barnskyddsärende? Det uppstår alltså prioriteringsproblem och det var dem jag hänvisade till och hoppas att framställningen inte skall resultera i försämringar när det nu krävs mera resurser från de kommunala tjänstemännens sida och i ett kommunalt samarbete.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Kollegan Roger Jansson uppehöll sig förtjänstfullt vid den mycket problematiska frågan om tvångsomhändertagande av barn. Jag har egen erfarenhet av att döma i länsrätten enligt tidigare ordning – det var ingen enkel uppgift. Överförande av ett sådant här ingrepp i barnets rätt från en kommunal nämnd, som visserligen är en myndighet i en domstol skulle jag ändå säga följer av grundlagen, 80 §, Europakonventionen, 6 och 12 §§ och är ett steg i rätt riktning. Samtidigt är det så att det vi nu talar om rör sig om ungefär ett fall per år. Volymen är alltså inte stor, men det är tragiskt i alla de händelser som förekommer. Alla åtgärderna kan enbart vidtas med barnets bästa för ögonen och för övrigt anser jag att lagen inte borde heta lag om barnskydd utan lag om barnens rätt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har inte någon avvikande åsikt jämfört med vtm Gunnar Jansson. Men det som diskuterades i riksdagsbehandlingen var nödvändigheten av att förvaltningsdomstolarna fortbildar sig och ges möjlighet att specialisera sig, åtminstone en del av tjänstemännen inom förvaltningsdomstolarna, för att på bästa möjliga sätt klara av de nya ärenden som de kommer att få. Som vi vet är förvaltningsdomstolarna i riket väldigt överbelastade och behandlingstiderna är väldigt långa. Det är inte acceptabelt när det gäller den här typen av ärenden utan där bör man försnabba behandlingstiden plus att man skall öka sitt kunnande i dessa frågor. Det här är någonting som vi måste kontrollera att också Ålands förvaltningsdomstol hanterar på ett acceptabelt sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson tar upp angelägna frågor. En åtgärd från landskapsregeringen och socialbyråns sida kan vara att efterhöra fortbildningsbehovet hos förvaltningsdomstolen. Tjänstemännen där är naturligtvis välkomna på de utvecklingsseminarier som anordnas. Lagen är också tydlig: för en barnklient inom barnskyddet måste en egen socialarbetare utses och behovet av barnskydd måste utredas inom en fastställd tid samt en klientplan upprättas. Där är lagen tydlig, det duger inte med att inte prioritera barnskyddsärenden.Barnskyddslagens intentioner är att den skall fungera i Helsingfors, i Lappland, i Mariehamn och på Sottunga. Det är ett stort och omfattande lagförslag och landskapsregeringens socialbyrå har ambitionen att anordna utvecklingsseminarier. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Ärende nr 5:

Landskapsregeringens framställning angående stöd till näringslivet. (FR 12/2007-2008).

 

Detta ärende avförs från föredragningslitan och upptas för remiss vid lagtingets plenum den 18.1.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 6:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2007-2008 angående offentlig upphandling. (FR 8/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärend enr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2007-2008 angående ny yrkeskompetenslagstiftning. (FR 6/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Lagutskottet har behandlat landskapsregeringens framställning om yrkeskompetens för förare av tunga fordon. Det bygger på ett EU-direktiv som kan sägas ha sin bakgrund i samhällsutvecklingen på åtminstone två områden. För det första en ökad professionalisering, dvs. yrkeskrav där det ligger i det egna yrkets intresse att bevaka kunskap och skicklighet osv. Det här gäller nu fordonsförare; det gäller t.ex. inte taxi, som möjligen är på kommande med en ny körkortslag. Det andra är att vi lever alltmer, som sociologerna säger, i ett risksamhälle, våra system blir större, mera teknologiskt komplexa och mera riskfyllda och det gäller särskilt trafiken, kommunikationerna. Ett fordon som väger över 3,5 ton är ett verktyg som är till stor nytta i händerna på den som kan hantera verktyget, men det kan också vara en stor fara för säkerheten. Bakgrunden till direktivet är att det finns möjligheter att förbättra trafiksäkerheten genom den här typen av regleringar där man breddar kompetensen hos dem som bedriver yrket. Man skall kunna köra ekonomiskt, man skall känna till föreskrifter, man skall köra defensivt, som det heter, undvika olyckor och i övrigt ha gott omdöme. Utöver säkerheten kan det här leda till att man höjer statusen för yrket och väcker intresse hos ungdomar och därmed underlättar rekryteringen som har en tendens att bli mera problematisk också på Åland. Utskottet har konstaterat när det gäller t.ex. den traditionella inriktningen på ett manligt yrke att det kanske är möjligt att man kan bryta den och göra det hela mera jämställt. När man höjer kraven på kompetens, när kraven blir mera mångsidiga, när det blir mindre av fysisk styrka och liknande kan det här yrket bli någonting som är lika lämpligt för kvinnor som för män.

 

Lagutskottet har i stort sett omfattar landskapsregeringens framställning, men vi har i två paragrafer gjort en del ändringar. Det första är 15 §, som ställde ganska precisa krav på utbildningen och lärarkompetensen i enskilda delar. Det vi har gjort är helt enkelt att vi har satt allmänna krav på hela utbildningssystemet, den samlade kompetensen hos de olika lärarna samt den samlade kompetensen i hela utbildningsverksamheten när det gäller material, utrustning och liknande. Detta bla.. mot bakgrund av småskaliga förhållanden på Åland där man måste försöka hitta smidiga lösningar och där t.ex. privata företag och utbildningsinstitutioner, såsom yrkesskolan, kan samverka. Man kan låna eller hyra bussar, lastbilar osv.

 

Vi  har också ändrat i 19 § och koncentrerat i det inledande skedet på att utbildningen skall ske i yrkesskolans regi och då motsvarande examination. Det finns också möjlighet för läroavtalsutbildning, det finns också möjlighet för samfund, företag, stiftelser och liknande att bedriva den här utbildningen enligt särskilda kriterier som landskapsregeringen skall godkänna. I utskottsbehandlingen har vi lämnat frågan öppen om hur detta skall utföras i framtiden, huruvida motorfordonsbyrån t.ex. skall få en ställning som någonting som liknar trafikverk eller liknande och ta en större del av utbildningen.

 

Det här är  någonting som skall komma igång redan 2008 och det som är viktigt att betona är att de som kan sägas ha en hävdvunnen kunskap och erfarenhet, en hävdvunnen rätt, undantas från kravet på den grundläggande utbildningen som ger kompetens och de skall i stället inom en tidspann på tre-sju år, beroende på landskapsregeringens förordning, genomgå fortbildningen. Fem år är det enligt lagen, men det står också att landskapsregeringen kan göra undantag från bestämmelserna i övergångsparagrafen.

 

Ltl Mika Nordberg:

Herr talman!

Med anledning av framställningen av den nya yrkeskompetenslagstiftningen vill jag ta upp några aspekter som jag har reflekterat över. Grundutbildningen är inte så mycket man kan orda om, men inget nämns om förnyelsen av yrkeskompetensbeviset och det är någonting som förvånar mig. Huruvida innehavarna av yrkeskompetensbeviset inom fem år skall förnya sina bevis framkommer inte utan det meddelas endast att i en förordning anges hur det praktiskt skall gå tillväga. Det förslag som vi fick presenterat för oss tidigare av trafikminister Runar Karlsson var att det skulle vara en 35 timmars kurs som skulle kosta 1.500 euro. Då undrar jag varför detta lämnats helt öppet när det ändå kommer att beröra hela branschen väldigt hårt. Denna kurs skall enligt Obunden Samlings uppfattning erbjudas kostnadsfritt i och med att man begränsar näringsidkarens möjlighet att utöva sitt yrke.

 

Vi kommer att föreslå en kläm under tredje behandlingen av ärendet.

 

Ltl Johan Ehn:

Herr talman!

Under remissdiskussionen lyfte jag upp en frågeställning om konsekvenserna av införandet av lagen som gällde företagens/åkeriernas möjligheter till nyrekrytering och också rekrytering av tillfällig personal i och med att man inför den här typen av restriktion. I det betänkande som lagutskottet har presenterat finns egentligen inte speciellt mycket tankegångar kring just den biten, hur man ute på fältet ser på möjligheterna och de risker som finns med lagförslaget som nu finns. Enligt de uppgifter som jag har från hur läget ser ut just nu har man redan i dagsläget ett ganska stort bekymmer att framför allt under högsäsong, dvs. under sommartider, rekrytera tillräckligt  med personal för att framföra den här typen av fordon. Den största delen av dem som också jobbar med det här är ungdomar som använder det som ett sommarjobb och som ofta är i den ålder som man nu begränsar som allra mest, alltså mellan 18 och 21 år. Jag ser på den hörandelista som finns i betänkandet att man också har pratat med folk inom branschen och det skulle vara intressant att lite mera ingående från utskottets ordförande Erland få reda på hur man har resonerat kring de här frågorna. Jag tror att det här kan bli någonting som kan ställa till ganska stora bekymmer, om man minskar ytterligare på möjligheten att rekrytera folk. Man säger i och för sig att man ser lagförslaget som en statushöjare, men det måste i så fall vara på ganska lång. Att genom att höja anställningskraven höja statusen för ett yrke och för den här typen av snuttjobb som det handlar verkar för mig lite svårt att se att man skulle klara av åtminstone på kort sikt. Men det skulle vara intressant att höra om man i utskottet har resonerat någonting kring just rekryteringsproblemen som jag finner ganska angelägna.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Enligt min uppfattning är det svårt, efter hörandet, att ge ett helt entydigt svar. Å ena sidan är det allmänt så att det här yrket har tappat i attraktion, det är svårare att rekrytera; å andra sidan har vi ett direktiv som binder oss till vissa åldersgränser och vissa körkortsbestämmelseer osv., så att det kommer vi inte ifrån. Den positiva sidan är just det här att man kan få in det i utbildningen på yrkesskolan. Det är en relativt kort utbildning jämfört med andra yrken, det finns möjligheter att ha en förkortad utbildning och de som redan har körkort för de här fordonsklasserna får sedan komma in i det vidare utbildningssystemet. Något entydigt svar går det inte awtt ge, men min personliga uppfattning av hörandet är att det kan bli en viss tröskel s.a.s., men på sikt, som ltl Johan Ehn själv sade, kan det bli en statushöjning, en lättare rekrytering.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Fördelarna med systemet finns väl beskrivna både i landskapsregeringens framställning och också i det som finns skrivet från utskottets sida. Just det resonemang som ltl Olof Erland tar upp om de nackdelar som fanns tror jag att betänkandet hade vunnit på att faktiskt haft med, också en analys kring vad det hade funnits för möjligheter att hitta lösningar på det. Nu går man förbi det utan att egentligen överhuvudtaget resonera kring det utan man hoppas på att det på lång sikt skall leda till att yrket blir så attraktivt att rekryteringen skall bli lättare. Samtidigt glömmer man bort analysen av det kortare perspektivet och det tycker jag är lite synd att man inte har fått med här därför att det gör också att framställningen blir svårare att motivera utåt, framför allt gentemot företagarna.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Jag tror att det är viktigt att konstatera att det här är en ram för den utbildning och därmed rekrytering som skall ske i framtiden. Det här är ett direktiv som binder oss, vi måste få igång lagstiftningen. Jag förutsätter att landskapsregeringen informerar om detta och informerar om möjligheterna för yrket, genom utbildning, och alla de positiva konsekvenser som finns för säkerheten för trafiken överhuvudtaget, för passagerarna i buss osv. Rekryteringen är allmänt svår för det här yrket därför att man söker sig till andra yrken. Nu kanske man kan lyfta upp det här och informera på ett sådant sätt effekten blir positiv.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Som jag har sagt under både mitt anförande och också i den fortsatta repliken tycker jag att just den positiva sidan finns s.a.s. beskriven. Det sade jag också i remissen, men det som, återigen, helt och hållet faller bort både i landskapsregeringens framställning och i det resonemang som lagutskottet för är just de problem som finns med detta och det tycker jag är en stor brist i den behandling som lagtinget har gjort här. Jag måste säga att jag ser med stort bekymmer på, när den här lagen går igenom, hur vi då skall implementera den på ett sådant sätt som inte innebär stora bekymmer för den här sektorn. Åtminstone för egen del måste jag ta en funderare på om det finns möjligheter att hitta vägar för att få lagstiftningen på rätt väg. Jag upplever nu att vi har ett bekymmer i det att man just har glömt bort att föra en analys kring de här frågorna, åtminstone i det som sägs i betänkandet och också i det svar som jag nu har fått från ordföranden Erland i lagutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

En komplettering. Vi har hört ganska många i utskottet och vi har naturligtvis diskuterat med dem som rekryterar personal, och huvudsakligen uppfattar jag det som att det är en positiv inställning till lagframställningen. Vi har litet svårt att skriva så mycket negativt när det inte har kommit fram sådant. Däremot sade jag att det finns en allmän utveckling där efterfrågemönstret inte är till fördel för den här typen av yrken och därför kan man säga, såsom utskottet också framställer det, att det troligen kan ha en ganska positiv effekt. Vill man måla upp någonting negativt är det säkert möjligt, men jag tror att summan av vårt hörande, som jag tolkar det, är att det här kan vara bra för hela branschens rekryteringsmöjligheter, status på yrket osv. Jag ser inte riktigt den poäng som ltl Johan Ehn förde fram.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Jag har varken under remissbehandlingen eller under behandlingen av betänkandet haft för avsikt att måla upp det här som någonting negativt. Jag hade ställt ett antal frågor som jag hade också hoppats på att man i utskottet hade kunnat titta lite närmare, just den problematik som jag ser att finns i frågan om rekrytering och framför allt under den tid när det är som svårast att få tag på folk, dvs. under sommarmånaderna. Är det på det sättet att ltl Olof Erland kan säga att under utskottets har det överhuvudtaget inte framkommit den typen av resonemang, eftersom utskottet inte har nämnt dem i sitt betänkande, så är det någonting som jag helt får acceptera. Jag har hört under de diskussioner jag har fört utanför det här huset sådana som har höjt röster kring att det här kommer att bli ett problem för branschen i och med att man redan har en begränsad möjlighet till rekrytering som begränsas ytterligare genom det här förslaget och man för inget resonemang om hur man skall lösa det.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Det har funnits en kommitté som har utrett detta med representanter från trafikidkarna. Det har varit ett remissförfarande och vi har hört representanter från flera olika håll. Jag skall inte svara för alla i utskottet, men när jag försöker erinra mig det hela så har vi berört alla de här frågorna utan att det på något sätt har framstått som att den här framställningen skulle skapa problem. Naturligtvis är det viktigt för landskapsregeringen att marknadsföra utbildningen, att gå ut med information osv. Jag tror att det finns anledning att vara lite optimist i alla fall.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Är det på det sättet som ltl Olof Erland nu säger att frågeställningen inte har dykt upp så är det bra; då tyder det på att mina farhågor och frågor som jag har haft inte är farliga. Fortsättningsvis förvånar det mig lite om så inte skulle vara fallet eftersom både i media och i de diskussioner jag personligen har haft med berörda kan jag konstatera att man har lyft de här frågorna och det är synd att de inte har kommit in i tillräcklig grad i behandlingen i utskottet. Jag tycker nämligen att de skulle ha vunnit på att också ha kunnat få det resonemang som också ltl Olof Erland nu i och för sig gör här i salen men som saknas i lagutskottets betänkande och tyvärr också i framställningen. Man hade inte lyft just de frågor som jag tog upp om hur rekryteringen skall ske, annat än det att man resonerar på väldigt lång sikt och där, som jag har sagt tidigare, är jag benägen att hålla med om att det här kan på sikt leda till en bättre rekryteringsbas. På kort sikt är jag mycket bekymrad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande ville jag belysa fortbildningsdelen. Har jag förstått saken rätt så kommer de näringsidkare som har mindre åkerier att per automatik innefå det grundläggande yrkeskompetensbeviset. Vad jag ännu inte har fått riktig klarhet i är hur de skall gå tillväga när de skall förnya sina yrkeskompetensbevis efter en period som tidigare har nämnts som fem år, vilket ltl Olof Erland tidigare sade att kunde vara tre-sju år. Men den biten har inte alls kommit upp här som jag tycker att ändå har en praktisk stor påverkan, dvs. att de behöver sätta ner 35 timmar av sin arbetstid plus erlägga 1.500 euro, som vi har hört tidigare. Har inte det alls kommit upp i utskottsbehandlingen?

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Framställningen är en ramlag som säger hur mycket utbildning man skall ha för att få yrkeskompetensen förnyad. Det skall landskapsregeringen sedan utforma i sitt utbildningsprogram. Då kommer också kostnaderna för utbildningen in. Men det är alltså 35 timmar och lagen säger att det här kan under en längre period vara en dag åt gång osv. I dag utnyttjar yrkesförarna en slags fortbildning, s.k. ADR-utbildning, som handlar om farligt avfall och det här blir en utvidgning av det. Lagen måste till för att man skall kunna sätta igång och planera utbildningen, men vi har inte tagit ställning till utbildningens utformning. Lagen möjliggör att man sätter igång och den säger vad kraven är.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Vederbörande har själv innehavare av trafiktillstånd för bl.a. lastbilstransporter och benämningen ADR är alltså transport av farligt gods. Vi har en stor grupp näringsidkare inom t.ex. lastbilsbranschen som inte transporterar detta farliga gods och därmed inte innehar den kurs som behöver uppdateras. Jag ser nog detta som helt skilt från ADR-utbildningen.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Jo, det är skilt. Det här är en utbildning på 35 timmar av fem gånger sju timmar s.a.s., där det kan vara olika ingredienser i utbildningen. Men det är samma sak på det sättet att det är en fortbildning som nu alla måste ha för att förnya sitt kompetensbevis. Det har inte utskottet tagit ställning till. Det har inte landskapsregeringen tagit ställning till i sin framställning. Innehållet, vem som skall göra utbildningen och vad den kosta är s.a.s. nästa steg som lagstiftningen sätter grunden för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Lagförslagets första behandling är avslutad.

 

Lagtingets nästa plenum är på onsdag den 16 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.11).

 

 

 

Originalfil