Plenum den 15 januari 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 15 januari 2003 kl. 13.00.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Wickström-Johansson, ltl Häggblom och ltl Sjölund. Ltl Wickström-Johansson och ltl Sjölund infann sig efter uppropet).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller talman Viveka Eriksson på grund av sjukdom. Bifalles.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående förslag till andra tilläggsbudget för år 2002. (FR 7/2002-2003).

 

Talmannen föreslår bordläggning till plenum den 17 januari. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändrad lagstiftning som rör landskapsandelarna för grundskola och socialvård samt betalningsansvaret för grundskolelärarnas pensionspremier. (FR 10/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

För närvarande behandlas en ny proposition till självstyrelselag i Ålands lagtings lagutskottet och i grundlagsutskottet i riksdagen. Där finns en bestämmelse i förslaget till proposition i 20 § om s.k. budgetlagar som skulle kunna träda i kraft utan lagkontroll och man kan säga att det här skulle ha kunnat vara en sådan lag; den har alltså tagits fram som en direkt följd av budgetbehandlingen och omfattas egentligen av budgetbeslut. Om självstyrelselagspropositionen går igenom är det en praktisk konsekvens att den här typen av lagar kan läggas fram i samband med budgeten och också tas i samband med budgeten. Det har den praktiska fördelen att man direkt kan börja tillämpa t.ex. nya koefficienter och utbetalningsgrunder. Naturligtvis är inte det det allra viktigaste om självstyrelselagspropositionen går igenom utan det är en principiellt viktig självstyrelsepolitisk fråga att vi kan själva ta ansvar för den här typen av lagar. Den lag som vi nu har på bordet i Ålands lagting kommer att genomgå den sedvanliga lagstiftningskontrollen, dvs. vi vet ännu inte vad som händer när lagtinget har behandlat den och den går vidare, om den blir godkänd i systemet eller inte.

 

Landskapsandelslagstiftningen går tillbaka till lagstiftningen 1993 och är ett sätt att fördela samhällsekonomins inkomster så att alla kommuner på Åland kan upprätthålla den grundservice som vi förutsätter när det gäller välfärden, i det här fallet närmast grundskolorna och socialväsendet.

 

Under de här åren har det gjorts utvärderingar, men det har också gjorts, delreformer, så att hela systemet har blivit ett lapptäcke. Jag har för mig att vi i samband med budgeteringen för 2002 påpekade de här sakerna och att det behövs en översyn av andelssystemet. Nu skall det göras en översyn enligt lagen, men vi har ändå i samband med budgeteringen för 2003 gjort en utvärdering av systemet och haft olika alternativ, dvs. skall vi komma fram med ett helt nytt system för fördelningen av samhällsmedel mellan kommunerna, en enklare princip t.ex. att man skall tillse att alla kommuner får minst 90 procent eller alternativt 95 procent av de inkomster som alla kommuner tillsammans har. Det skulle vara en enkel formel, men den skulle inte ge samma goda fördelningseffekt som vi kan konstatera att landskapsandelssystemet har haft hittills.

 

I samband med landskapsstyrelsens förhandlingar med kommunförbundet våren 2002 beslöt vi gemensamt och enigt att landskapsandelssystemet var någonting att bygga vidare på. Det har vi alltså gjort; vi har gjort det på det sättet att vi har gått igenom de faktiska kostnaderna under åren 1998-2000 för skolorna och för socialtjänsterna, socialvården, och då räknat ut nya koefficienter. I det arbetet har vi gjort några förenklingar; vi har slagit ihop årskurserna i grundskolan därför att det slår väldigt olika mellan kommunerna. I Mariehamn har man redan gjort en sådan sammanslagning och vi kom fram till att det blir egentligen inte sämre för någon kommun utan lättare att beräkna, lättare att förutse. Vi har också gjort förändringar när det gäller basbeloppet för träningsundervisningen, som vi likställer med övrig undervisning i grundskolan.

 

I förhandlingarna med kommunerna var vi oeniga på flera punkter i detaljerna, men när det gäller förändringarna i systemet i stort fanns det en enighet. När det gäller indexjusteringen har vi från landskapsstyrelsen, som ni känner till från budgetbehandlingen, gått med på att göra den.

 

Vi har också en annan fråga som det har varit en hel diskussion om och det gäller betalningsansvaret för pensionspremierna för grundskollärare. Där har det varit någonting som man kan kalla ett systemfel, dvs. en gång i tiden när grundskollärarna/folkskollärarna var statliga och motsvarande på landskapsnivå hade man ett pensionssystem som när det gäller betalningsansvaret har levat kvar. Det systemet har vi egentligen också sedan tidigare diskuterat med kommunförbundet och var då eniga om att det finns ett systemfel som vi nu  har föreslagit att skall rättas till. I samband med budgeten föreslog landskapsstyrelsen att detta system skulle ändras fr.o.m. 1.7.2003. Vi hade från början velat ha det från årsskiftet, men jag tycker att det är rimligt att kommunerna får en övergångsperiod. I samband med diskussioner under finansutskottsbehand-lingen har vi också kommit överens om att vi skall ha ett ikraftträdelsedatum den 1 oktober 2003. Sedan kommer ytterligare betalningarna för grundskollärarna att tas med i landskapsandelssystemet, så det blir alltså en positiv effekt för kommunerna och motsvarande belastning naturligtvis på landskapsbudgeten.

 

Herr talman!

Lagförslaget bygger alltså på lagtingets önskemål när det gäller förändringar i landskapsandels-systemet och grundskollärarpensionerna. De tekniska lagparagraferna skall jag inte gå in på, utan jag utgår från att utskottet noggrant behandlar ärendet och gärna också i någorlunda skyndsam ordning därför att i det praktiska arbetet med utbetalningar av landskapsandelar och beräkningar är det till fördel om lagen kan träda i kraft så fort som möjligt.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Om jag har förstått det hela rätt handlar det mest om en administrativ förenkling i landskapsandelar-na för grundskolans driftskostnader. Tidigare har basbeloppet för 12-15-åringarna varit högre än basbeloppet lågstadieeleverna. Jag vill egentligen bara ställa en praktisk fråga: Kommer detta att leda till någon förändring i praktiken? Kommer det att leda till att man får olika mycket pengar i de olika skolorna?

 

När vicelantrådet säger att träningsundervisningen skall jämställas med grundskolans kostnader och de vanliga grundskoleeleverna skulle jag vilja försäkra mig om att man fortsättningsvis från landskapet kommer att ge ett större stöd för träningsundervisningen eller är det så att träningsundervisningen inte är dyrare än den normala undervisningen?

 

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Omläggningen bygger på att man har sett på de faktiska kostnaderna under perioden 1998-2000 och då bygger man vidare på det. I övrigt är det fråga om administrativa förenklingar. När det gäller åldersklasserna i grundskolan kan det förekomma variationer mellan åldersklasserna, men i det stora hela blir det på samma nivå.  En av orsakerna till att vi kom in på det här är att Mariehamns stad tillämpar en uppdelning av åldersklasserna, så effekterna på kommunerna torde inte vara av nämnvärd betydelse.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

I punkten om beredning av förslaget konstaterar jag att man varken har hört kommunerna eller kommunförbundet i denna fråga och inte heller gjort någon överenskommelse. Därför tycker jag att vi borde bordlägga förslaget till mars så att landskapsstyrelsen hinner skicka ut förslaget till kommunerna och höra sig för vad kommunerna anser om det. Jag har själv tidigare fört diskussioner med kommunerna och principiellt var vi överens om att det här borde föras över, men kostnaderna skulle fortsättningsvis belasta landskapets budget och inte vara en ny pålaga till kommunerna, för i så fall borde man göra en ännu större genomgång av landskapsandelssystemet så att man skulle garantera att pengarna fortsättningsvis skulle belasta landskapet. Av den utredning som jag har hunnit göra sedan vi fick ärendet på bordet har jag förstått att ännu hösten 2001 var landskapet och kommunerna överens om att man skulle ta över detta under förutsättning att man skulle få full kompensation för det, inte bara en vanlig landskapsandel. Jag hoppas att vi inte ytterligare bara belastar kommunerna med nya pålagor, samtidigt som vi inte kan hjälpa till att de får ut alla skatteintäkter som de borde få.

 

När jag en gång håller på här, herr talman, vill jag passa på att säga att jag tror att vi skall vara lite försiktiga att tala så högt om den självstyrelselagsändring som pågår för tillfället i utskotten. Vi vill gärna se på svenska först vad det står i det mycket prisade förslaget som nu har genomförts, antagligen i grundslagsutskottet, att det är en så revolutionerande stor reform att budgetlagar inte behöver kontrolleras i framtiden! Det är ju en liten grej och om man riktigt ser efter – det har jag varit med och diskuterat – skulle lagkontrollen för alla lagar som lagtinget slår fast tas bort. Då skulle det ha varit en reform att tala om. Jag tror att vi skall ta den diskussionen vid ett annat tillfälle.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!  Den diskussionen kan vi säkert också ta vid ett annat tillfälle, men jag sade att om det är så att den proposition, som regeringen och landskapsstyrelsen har varit överens om, går igenom skulle detta var ett exempel på en budgetlag och det skulle underlätta behandlingen.

 

När det gäller vad lagen innehåller och att den borde gå på remiss till kommunförbundet är det så att budgetframställningen som landskapsstyrelsen har gjort har föregåtts av diskussioner med kommunförbundet; sedan har lagtinget tagit ställning och finansutskottet har gjort ett betänkande. Det är väl ändå så att den högsta folkrepresentationen på Åland fortfarande är lagtinget, så i landskapsstyrelsen har vi väldigt svårt att se hur vi skulle köra över lagtinget i den här frågan. Det här är, som sagt, en konsekvens av den behandling som har varit här.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Bara några ord om regeringspropositionen om självstyrelselagsändringen. Vi vet att det som landskapet och regeringen var överens om är man inte nöjd med. Det har väl en del inblandade också kanske medverkat till! När det gäller diskussionerna med lagtinget är det klart att jag vet att det går att vara fullkomlig här och anse att vi inte behöver fråga någon, men det har varit kutym här att när man har haft förhandlingar, som det heter, med kommunernas representanter, så har man åtminstone försökt komma överens där. Jag kommer att begära ordet på nytt och då föreslå bordläggning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback: Avstår.

 

Vtm Salmén: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 5 mars 2003.

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning och tiden för densamma.

 

Det är intressant att se vad som sker här i plenum nu om man försöker se till att detta skall bordläggas bara till fredagen. Det är de nya hårda nypornas politik som gäller i landskapet Åland, där man inte bryr sig om att höra kommunerna när det gäller viktiga frågor. Nu hänvisar man till att det är en beställning från lagtinget och finansutskottet, där kommunförbundets ordförande skulle ha suttit och att det därför skulle vara en beställning. Inte är det väl i den egenskapen finansutskottets ordförande har avgivit sitt utlåtande? Nog är det väl underligt om inte kommunerna får säga sitt utan att parlamentet skall fatta beslut helt över kommunernas huvuden, medan man för alla andra både möjliga och omöjliga lagförslag till kommunerna för utlåtande! Men när den kommunala ekonomin står och faller på mycket av det som är i framställningen, ja, då skall inte kommunerna höras! Det kan vara mycket väsentliga synpunkter som inte finns i de trettio huvuden som finns i lagtinget som också kan framkomma och mycket kunskap. Varför skall man neka till det? Det är väl ingen större brådska än att lagförslaget kan tas i mars månad. Vad skulle hindra att man förde lagförslaget till kommunerna? Landskapsstyrelsen kunde sedan meddela finansutskottet att nu har vi hört dem och så för man remissutlåtandena till finansutskottet. Det skulle vara hedervärt om man kunde göra det. Men nu är det maktpolitik när liberalerna har finansministerposten. Det var andra toner när man satt i opposition, då var det viktigt att kommunerna skulle höras! Men när makten är samlad i ett enda parti som styr landskapets politik, då är demokratin satt ur spel och då bryr man sig inte om någonting, medan centern sitter tyst och följer med – och medan liberalerna ute i kommunerna kritiserar centern. Det är liberalerna som totalt har makten i dag.

 

TALMANNEN:  Förslag om bordläggning till plenum den 5 mars 2003 har framförst av vtm Salmén och det har vunnit understöd av ltl Häggblom. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl J-E Mattsson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 17 januari.

 

Ltl Perämaa: Herr talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning till plenum den 17 januari.

 

TALMANNEN: Begärs ytterligare ordet beträffande bordläggningen? Under diskussionen har vtm Salmén, understödd av ltl Häggblom, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 5 mars 2003. Ltl J-E Mattsson, understödd av ltl Perämaa, har föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 17 januari. Omröstning kommer därför att verkställas. Den som röstar för vtm Salméns förslag röstar ja; den som röstar för ltl J-E Mattssons förslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för nej. Ärendet bordläggs således till plenum den 17 januari.

 

På talarlistan finns ytterligare ltl Strand och vicelantrådet, som båda avstår.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2002-2003 angående godkännande av avtalet med Singapore för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet.

 

Lagförslagets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändring av viss skattelagstiftning. (FR 4/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs först förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om skattelättnader för främjande av produktions- och företagsverksamhet för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs därefter förslaget till landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om tillämpning vid kommunalbeskattningen av lagen om skattelättnader för sjöfarten för godkännande i dess helhet.

Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland för år 2002-2005. (M 1/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet hänskjuts till utskott eller icke. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen förelägger nu lagtinget ett nytt program mot alkohol och narkotika för tiden 2002 – 2005. Det tidigare programmet sträckte sig från år 1996  t.o.m. år 2000 och en utvärdering av detta visade att det kanske inte var tillräckligt konkret för att nå de uppställda målen.

 

Innan jag går in på innehållet i programmet vill jag ändå understryka att det görs en hel del av olika myndigheter och ideella sammanslutningar för att möta problemen med alkohol- och narkotikamissbruk. I Mariehamns stad har man omorganiserat den sociala verksamheten med inriktning på att bättre kunna hjälpa och ta omhand ungdomar och barn som har eller riskerar att få problem med droger, en verksamhet som också kommer andra kommuner till del. Där kan nämnas de s.k. ”fältarna” och A-kliniken samt särskilda tjänster som har barn och ungdomsfrågor på sitt program. Polisen arbetar oförtrutet med narkotikafrågor och vi skall hoppas att de omdisponeringar man också arbetar med skall ge resultat och ge större möjligheter till ett ännu effektivare arbete med dessa frågor.

 

Tullen satsar också inom sitt område på att vara så effektiva som möjligt för att förhindra införsel av droger till landskapet och ett välfungerande samarbete mellan tull-polis och sociala myndigheter har etablerats.  En mängd ideella sammanslutningar, däribland idrottsrörelsen har också drogförebyggande arbete på gång.

 

Från landskapsstyrelsens sida har vi på olika sätt rent organisatoriskt men också genom ekonomisk hjälp stimulerat arbetet inom den drogförebyggande verksamheten. Dessutom pågår ett arbete med att få till stånd en överenskommelseförordning som skall ge landskapsstyrelsen liknande övervakningsmöjligheter inom hälso- och sjukvården som i riket ankommer på länsstyrelserna. Vidare är landskapsstyrelsen med i det nordiska samarbetet med att skapa kontakter med ansvariga myndigheter i Baltikum och nordvästra Ryssland med avsikt att med gemensamma ansträngningar försöka stoppa inflödet av droger den vägen till norden. Detta kan framöver vara av väsentlig betydelse inte minst om vi får en direkt trafik till den regionen.

 

Detta var dock endast ett litet axplock av det som redan görs idag men ingenting är så bra att det inte kan göras bättre och landskapsstyrelsens ambition är att det program som vi nu förelägger lagtinget skall kunna bidra till ett sundare alkoholbruk och en kraftig minskning av drogförekomsten i vårt samhälle samtidigt som vi måste ha resurser att ge hjälp och rehabilitering åt de personer som råkat in i missbruk och behöver hjälp och vård.

 

I programmet ingår som huvudmålsättningar att minska totalkonsumtionen av alkohol, att höja alkoholdebutåldern, att skapa ett narkotikafritt samhälle och som sista punkt som kommittén införde och ansåg som lika viktig som de övriga:  att minska skadeverkningarna av alkohol- och drogmissbruk.

 

I programmet finns 6 stycken delmål vilka går ut på att minska berusningsdrickandet, att göra alkoholen mindre tillgänglig för minderåriga och minska efterfrågan på alkohol, att medverka till att stoppa utbudet av och efterfrågan på narkotika, skapa system för tidig upptäckt av alkohol- och narkotikamissbruk, att skapa tillgång till förebyggande åtgärder, vård och behandling för alla, samt sist men inte minst att förändra attityderna till alkohol och andra droger.

 

Både huvudmålsättningarna och delmålen tar mycket sikte på att minska alkoholkonsumtionen och då särskilt berusningsdrickandet. Det är nu en gång för alla så att alkoholmissbruket är den största boven i detta drama. Därmed inte sagt att  bruket av droger och andra berusningsmedel skulle vara av avsevärt mindre betydelse men erfarenheterna har visat att alkoholen har stor del i att ungdomar prövar på droger. Jag vågar påstå att det är ytterst få som då de första gången prövar på narkotika gör det då de är nyktra.

 

Därför är det viktigt att vi också på allvar börjar syna vår alkoholpolitik i sömmarna. Man kan fråga sig, är det nödvändigt att restaurangerna är öppna till kl. 04.00 på nätterna.  Detta har tydligen medfört att restauranggästerna anländer sent, bortemot kl. 23 – 24 på natten och de stannar naturligtvis till stängningsdags. Ur alkoholpolitisk synpunkt vore det bättre om gästerna anlände ett par timmar tidigare och lämnade restaurangen motsvarande två timmar tidigare.

 

Är det nödvändigt att vid alla tillställningar som ordnas av olika sammanslutningar ha möjlighet att servera alkohol. Ölservering är närmast ett krav och helst skall serveringen omfatta både öl och vin. Till den del det gäller tillställningar dit barn också har tillträde borde alkoholdrycker inte få förekomma.

 

Detta låter kanske som förbudsiver, men sanningen är ändå den att tillgängligheten av alkohol ökar konsumtionen och därmed också berusningsdrickandet. Vill vi ha ett sundare samhälle både vad gäller alkohol och droger måste vi ta itu med dessa frågor. Gör vi inte det är ingen bättring att vänta och det är vi vuxna som måste föregå med gott exempel för våra ungdomar. Bruket av alkohol är också en attitydfråga men till den biten återkommer jag.

Programmet innehåller förslag till 16 st. konkreta åtgärder som bör arbetas med och genomföras. Åtgärderna är kopplade till delmålen. Jag kommer här att kommentera en del av de förslag som finns i programmet.

 

Då jag har följt med drogdebatten under de senaste dagarna kan jag konstatera att dessa förslag till åtgärder väl täcker och svarar upp mot de önskemål och förslag på konkreta åtgärder som har framförts. Det första förslaget är att landskapsstyrelsen skall tillsätta en styrgrupp och som andra förslag en samordnare och sekreterare för styrgruppen. En bättre samordning av resurserna har efterlysts och den föreslagna styrgruppen borde kunna uppfylla detta önskemål. Styrgruppen kunde enligt programmet vara sammansatt av representanter från landskapsstyrelsens social- och miljöavdelningen samt utbildnings- och kulturavdelningen, Länsstyrelsen, ÅHS, Polisen, Tullen, socialnämnden i Mariehamn A-kliniken och fältarna samt Ålands kommunförbund. Detta skulle garantera en bredd på kunnande och engagemang i alkohol- och drogärenden för att lägga upp strategier och utarbeta förslag till åtgärder och insatser.

 

Eftersom efterfrågan på en bättre samordning framförts så starkt kommer landskapsstyrelsen sannolikt snarast att tillsätta denna styrgrupp. Vidare föreslås en arbetsgrupp som skall utarbeta en plan för drogundervisningen och ta fram arbetsmaterial för klasserna 4 – 9 i grundskolan. Det förekommer givetvis redan nu undervisning och information om alkohol- och droger i grundskolan men för att lyfta upp denna fråga ytterligare och få en enhetlig och allsidig information och att påverka attityderna på ett tidigt stadium i livet föreslås denna åtgärd. För att engagera kommunerna mera föreslås att nätverk ordnas för utvecklande av det hälsofrämjande och drogförebyggande arbetet. Målet är att alla kommuner skall ha skapat lokala nätverk till detta programs slut år 2005.

 

Det finns också ett förslag om att landskapets arbetsplatser och skolor skall utarbeta en egen alkohol- och narkotikapolicy.

 

Det s.k. restaurangprojektet som redan varit igång en tid, och som givit vissa positiva effekter, utvecklas så att samarbete skapas mellan restaurangägare, polisen och tillsynsmyndigheten för att minska berusningsdrickandet och hålla narkotikan borta från restaurangerna. Restaurangprojektet har hittills gått ut på information till  restaurangpersonal för att den vägen minska överdriven alkoholkonsumtion.

 

Som jag nämnde tidigare och som ett av förslagen är också en översyn av beviljandet av serveringstillstånd.

 

Inom ÅHS skulle en projektanställd bl.a. utveckla arbetet med förebyggande insatser såsom tidig upptäckt av missbruk.

 

Den tidigare nämnda styrgruppen skulle också utarbeta en strategi för hur allmänheten skall få information om sin roll och sitt ansvar när det gäller att stoppa införsel och handel med narkotika. Där har tullen efterlyst ett närmare samarbete med allmänheten vilket rätt skött kan ge bra resultat. Detsamma gäller givetvis att allmänheten kan tipsa polisen om iakttagelser som kan hänga samman med narkotikahantering. Men en upplysningsstrategi kan vara på sin plats för att få denna verksamhet att fungera.

 

I programmet föreslås att landskapsstyrelsen skall utarbeta ett ekonomiskt stödsystem för att bistå kommuner som kan drabbas särskilt hårt ekonomiskt på grund av vård av missbrukare. Det är i dagens läge så att det egentligen är bara Mariehamns stad som har ekonomiska möjligheter att i någon större utsträckning bekosta missbrukarvård eftersom den är mycket dyr.

 

För att alla som behöver vård skall kunna få den behövs någon form av utjämnande stöd till kommunerna annars uppstår den situationen att den vård olika personer kan erbjudas är beroende av i vilken kommun de bor. Det finns ännu inget färdigt förslag på hur ett dylikt stöd kan eller skall utformas men det är en rättvisesak att regler tas fram för att stöda kommunerna som idag har ansvaret för denna vård.

 

En annan sak som också efterfrågats i debatten är hur man kan engagera föräldrar mera och inlemma familj och anhöriga i drogförebyggande verksamheter.

 

Ett förslag som framförs i programmet är att landskapsstyrelsen och kommunerna skulle erbjuda föräldrautbildning- och upplysning om hur attityder till droger skapas hos barn.

Det är viktigt att i tid, alltså redan hos barn skapa sunda attityder, som någon har sagt, de blir vaccinerade mot droger för att kunna stå emot denna frestelse under senare delar av livet.

 

Med programmet följer också en prislista för år 2003 som slutar på 313.252 euro om programmet genomförs enligt landskapsstyrelsens intentioner. Det är nödvändigt att också göra ett försök att prissätta ett program som detta, inte för att visa hur dyrt eller billigt det är, utan för att om möjligt ha alla kort på bordet då programmet diskuteras. Det är ändå så, att om det arbete som redan pågår och om detta program genomförs och man därigenom kan förbättra alkohol- och drogsituationen i vårt samhälle är det väl använda pengar.

 

Slutligen vill jag bara i detta skede tillägga att det föreslås en utvärdering av detta program år 2006 för att stämma av hur mål och delmål har uppnåtts enlgit programmet.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Det värsta, näst efter att uppleva sitt barns död är, det att inse att barnet är narkotikaberoende.

 

Ungefär så har en mor vittnat i drogdebatten i vårt lilla landskap. Ett stormöte nyligen visade åtminstone det starka engagemang många människor på Åland i dag känner inför ett allvarligt hot mot åländska ungdomars välbefinnande och hälsa — och liv.

 

Det är lätt att kräva krafttag mot narkotikaproblemet. Tyvärr är problemet ingalunda entydigt, utan tvärtom ett mångtydigt problem. Det kan inte lösas med några enstaka kraftåtgärder. Man löser dessvärre inte problemet genom att proklamera nolltolerans och därmed invänta att något ska hända.

 

Då har man lugnat sin oro med ett radikalt krav. Då har man inte insett att nolltolerans inte löser problemet. Nolltolerans har ju officiellt redan gällt en tid på Åland. Hur man i praktiken skulle kunna uppnå nolltolerans — det vill säga absolut frånvaro av all narkotika och narkotikaanvändning — formuleras inte.

 

De kriminellt ekonomiska intressen som går emot samhället när det gäller knarklangning är oerhört starka och giriga. Det finns en sådan uppsjö av olika preparat och mediciner som narkotikaberoende kan använda sig av, att de sökmetoder som används i dag inte klarar av att avslöja allt som tas in i till exempelvis mycket små doser och distribueras från så kallade kompisar och till andra ungdomar.

 

Det är tydligen så att när man vistas i knarkcirklar så uppfattas sådana småhandlare olyckligtvis som just kompisar, vilket är en fruktansvärd missuppfattning av begreppet. Har man en kompis ska kompisen vara på ens sida, inte bidra till ens undergång.

 

Plötsligt är vanliga ungdomar i en dunkel egenvärld utanför samhället. Där känner de sig ha rätt att förakta och föra bakom ljuset föräldrar, syskon och alla vuxna för att få uppleva en kemiskt baserad, i praktiken väldigt ensam, gemenskap med andra narkotikaberoende, och droga sig bort till faktiskt sjukliga sinnesförnimmelser.

 

Det är en alltigenom sorglig tillvaro.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsens nya drogprogram upprepar en politisk  huvudmålsättning, som tyvärr är orealistisk. Vi får ju aldrig ett narkotikafritt samhälle, bland annat därför att det finns läkemedel som innehåller narkotiska ämnen. I övrigt förefaller programmet realistiskt och genomtänkt.

 

Men eftersom programmet inte lovar några snabba lösningar kan besvikelse sprida sig hos oroliga förändrar och andra som har med unga människor att göra. De ekonomiska insatser som föreslås kan förefalla alltför måttliga i de stämningar som råder kring knarket i landskapet i dag. Fullföljs det här programmet ända fram blir ändå åtskilligt gjort för att dels påverka livsfarliga attityder hos unga människor i riskzon och dels för att försöka hjälpa dem som fastnat i beroendeträsket.

 

Räknar man in förlusten av de människoliv och de förstörda liv som droger kostar Åland kommer man upp i ekonomiska kalkyler upp i förfärliga belopp, många gånger större än vad effektiva vårdinsatser kostar, även om effektiva vårdinsatser är mycket dyra och i vissa fall tyvärr till inte till någon omedelbart påvisbar nytta.

 

Det handlar dock inte bara om ungdomar i riskzon, utan om attityder hos oss alla på Åland, i första hand till alkoholen — och som konsekvens av dessa attityder i praktiken också till narkotika och droger av alla slag, precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson framhöll. Det handlar om hela samhället. Drogtrafiken anses av insiktsfulla bedömare i omvärlden vara ett av de största säkerhetshoten mot människor och samhällen också omkring oss.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsens drogprogram är på rätt spår med uppbyggnad av  ett nätverk mot droger, där praktiskt taget alla på Åland kan göra en insats. Detta nätverk ska få en styrgrupp, som jag anser borde tillsättas omgående. Det är också avgörande viktigt att till styrgruppen knyta kunniga och erfarna medarbetare, som på heltid kan tränga in i den halvvärld bland skolungdomar och andra, där droganvändningen inleds.

 

Det gäller dessutom att samla ekonomiska resurser så att vårdbehövande narkotikaoffer i ekonomiskt svaga kommuner verkligen kan få den hjälp som kan rädda dem tillbaka till ett bättre liv. I dag finns det kommuner som inte ansett sig kunna anslå mer än ett par hundra euro per år för vårdinsatser. Den siffran ska betraktas i ljuset av att det finns vård som sägs kosta 100 000 euro per person och år — alltså utan garanti för omgående resultat.

 

En viktig insats i förebyggande vård och i eftervård är att lösa upp knarkcirklar som bidrar till att knarket kanske aldrig får släppa sitt grepp om medlemmarna. Det finns former av sjukt kamratskap som måste avslöjas och avromantiseras.

 

Herr talman!

Polisen behöver förstärkning. Men dess företrädare framhåller att situationen kräver så mycket mer än polisiära insatser. Våra poliser vill inte medverka till någon hämndgirig polisstat där myndigheter börjar agerar i gråzoner kring de skydd för medborgarnas integritet och privatliv som vårt rättssamhälle erbjuder. Tullen har inte heller rätt att ta i med några hårdhandskar utan vidare.

Ändå kan polis och tull i samarbete internt och med motsvarande myndigheter i omgivningen göra stora insatser mot inflöde av narkotika till Åland och mot dem som tillhandahåller knark på vår lilla marknad. EU mobiliserar mot de stora knarksyndikaten och utlovar resultat på lite sikt.

 

Ungdomar säger lätt att det är så tråkigt och enformigt på Åland att vad ska man hitta på utom att röka, dricka öl och sprit och pröva på antidepressiva mediciner eller narkotika, till och med den så kallade mördardrogen Rohypnol, eller LSD eller heroin, som just nu har förekommit i landskapet.

Kanhända menar sådana ungdomar inte bara tråkighet och tristess utan också att vårt samhälle ibland känns inåtvänt, navelskådande, själviskt och inskränkt. Åtminstone när alkoholen flödar i mindre eller stora sällskap. Men också i stora städer är drogplågan bland unga människor påtaglig, på marknader som dessutom är större än den åländska och där utbudet tydligen blir stilbildande också för små samhällen som vårt åländska. Allvarliga sömnstörningar har blivit vanligare bland unga i både stora städer och små samhällen. När dagen i praktiken blir natt och natten blir vakentid bidrar detta antagligen till många drogdebuter. Framtidsförhoppningarna känns begränsade i en sådan levnadszon.

 

Vi i vuxenvärlden tar nog alltför lite reda på hur många unga uppfattar sin verklighet. Här kan nätverk betyda mycket för viktig upplysning som inte kan tas upp i den offentliga debatten

 

Herr talman!

Det finns de som nyktert kan konstatera att det mesta av de förutsättningar som behövs för att bekämpa narkotikan redan konstaterats i olika program och handlingsplaner, som alltså inte  har genomförts fullt ut. Så kan det vara. Problemkomplexet är väldigt svårt att tränga igenom och det är heller inte särskilt svårt att blunda och blunda och blunda för det som kan pågå bakom kulisserna.

 

Det program landskapsstyrelsen nu lägger fram markerar ändå ett utvecklingssteg och kan stimulera fram ett nätverk där både myndigheter, organisationer och alla medborgare kan medverka.

 

Herr talman!

Människor i samverkan kan skapa formidabla positiva krafter i samhället.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Programmet som vi har tagit del av innehåller viktiga övergripande mål att minska alkoholkonsumtionen, höja alkoholdebutåldern och att få ett narkotikafritt samhälle.

 

Det är bra med övergripande program, men det tar tid att ta fram dem och under arbetets gång hinner mycket hända. Programmet sträcker sig fram till 2005 och när det gäller de övergripande målen så är det okej, men när det gäller de direkta insatserna, särskilt på narkotikaområdet, behövs flera insatser och det är bråttom. Vi behöver alltså  ha både långsiktiga målsättningar men också snabba åtgärder. Programmet är både ett alkohol- och narkotikapolitiskt program, men jag kommer här i första hand att koncentrera mig på narkotikafrågan utan att jag för den sakens skull vill förringa alkoholens skadeverkningar och marginalisera den.

 

Under de senaste veckorna har jag fått ett stort antal samtal från föräldrar och närstående till unga med drogproblem. Jag har varit engagerad i narkotikafrågor tidigare och deltagit i flera informationer, men jag måste tillstå att de samtal jag har fått har fört mig in i en helt ny värld. Det har varit mycket intressant och gripande och det har varit som att stiga rakt igenom en vägg och få del av en värld som jag inte har haft en aning om hur det är att existera i. Narkotikaproblematiken har lärt mig att den behöver grundas, som det mesta annat, på kunskap och erfarenheter.

 

Jag har läst programmet och jag har också diskuterat det ingående med några av föräldrarna som jag har haft kontakt med. Jag har därför försökt sammanställa en lista på åtgärder som jag uppfattar att är mycket angelägna och som också är akuta.

 

Det första är behandlingen och därmed avgiftningen. Avgiftningen är en jobbig fas i kampen att bli fri från narkotika. I dag görs den på Grelsby sjukhus och i vissa fall på akuten. Vad jag har erfarit isoleras man under några dygn, eventuellt delar man rum med någon annan i samma situation, men man måste vara isolerad därför att man inte får vårda minderåriga på Grelsby sjukhus. Efter några dygn skickas man hem med tabletter mot abstinens och eventuellt sömnmedicin. Den här avgiftningen borde vara mycket längre och den borde också innehålla handledning och sysselsättning. Det finns det inte resurser till i dag. Efter några dygn på Grelsby tar den öppna vården vid med samtal och regelbundna urinprov; samtal är en bra uppföljning, men det är inte en tillräcklig behandling. Motivationsskapande är viktigt och det ingår i samtalet. Problemet är bara att samtalen sker för sällan. Resurserna vi har i dag räcker till ett till två samtal per vecka. Jag undrar om man inte borde få samtal varje dag för att orka hålla motivationen uppe. Själva behandlingen borde innehålla mer än samtal. Den som har knarkat har blivit helt upptagen av drogen – hela livet kretsar kring denna drog, det är allt. De som ingår i behandlingen behöver få hjälp att byta ut drogen mot någonting annat. Den behöver få sysselsättning, stärka sitt självförtroende, motiveras, skapa nya intressen och framför allt lära sig stå emot, att säga nej. Vi har ett litet samhälle och därute finns alla kompisar och alla lockelser kvar. En annan möjlighet vi har är att skicka missbrukaren till ett behandlingshem i Sverige eller Finland och det är bra att det finns många olika man kan välja mellan och att det finns behandlingar som man kan anpassa efter klientens intressen, men det är inte alls bra för alla att skickas bort. Efter behandlingen återstår den tuffa uppgiften att komma in i samhället igen; när man skickats bort blir inte hela familjen involverad, missbruket drabbar faktiskt hela familjen. Alla behöver få svar på sina frågor och veta hur man skall förhålla sig. Det har också visat sig svårt för kommunerna att få fram pengar till behandling borta.

 

Det behövs också en eftervård efter den ordnade öppenvården. Suget finns kvar i kroppen länge och kompisarna och lockelserna finns, som sagt, där ute hela tiden. Då är det viktigt att ha en person att vända sig till när man får det jobbigt och för att få motivationen att fortsättningsvis hålla sig ren. Det är också viktigt att ha en sysselsättning och att man har en bostad om man fortfarande inte bor hemma.

 

Vi måste ha tillgång till behandling direkt. En förälder som jag har varit i kontakt med är mycket besviken över att hon har jobbat hårt med att få sitt barn motiverat för avgiftning och när barnet äntligen var motiverat fanns det ingen omedelbar möjlighet att ge avgiftning, utan det blev någon veckas väntetid och under den tiden hann den unga tappa motivationen och gick tillbaka till missbruket igen. Man kan tänka sig den förälderns frustration. Varje missbrukare vi plockar upp räddar kanske fem-tio framtida missbrukare för det är alltid så att man drar med sig fler.

 

Jag undrar  hur landskapsstyrelsen har tänkt med detta med avgiftning och behandling. Programmet skall åtminstone för inkommande år kosta 300.000 euro. Det finns en tidigare uppgjord plan för avgiftning och bara den kostar enligt de beräkningarna 240.000 euro per år och om man dessutom vill ha en ungdomsbehandlare som skall sköta sysselsättnings- och motivationsarbete, tillkommer 30.000 euro till, alltså 270.000 euro bara för avgiftningen. Om man dessutom vill satsa på utvecklad öppenvård och eftervård kommer det att behövas ännu mer pengar. Jag hoppas att det bland oss finns en stor vilja att skjuta medel, för nu gäller det att göra prioriteringar; varje ungdom som vi kan få bort från knarket betyder att vi räddar många fler.

 

En annan punkt som jag skulle vilja gå in på är att det som också omnämns i programmet, att man skall samla missbrukarvården under landskapsstyrelsen. Programmet vill alltså samordna och det tycker jag är bra och nödvändigt. I dag har vi många duktiga solitärer. Vi måste ta vara på alla duktiga krafter och låta dem fungera tillsammans. Landskapsstyrelsen vill utarbeta ett ekonomiskt stödsystem, och det är bra, för det är inte försvarbart som i dag att en kommun skall bli tvungen att höja skatteöret för att man har missbrukare på behandlingshem boende i kommunen. Men jag skulle vilja gå ett steg längre och hoppas att man skulle överföra hela problematiken på landskapsstyrelsen. I dag är det kommunernas socialnämnder som skall avgöra vilken behandling som är lämplig för en klient och vilken behandling som kommunen skall ersätta. Jag vill särskilja alkohol- och narkotikamissbruk och vuxen- och ungdomsmissbruk, för de behöver alla olika metoder.

 

Jag välkomnar en styrgrupp, en grupp som tar ett helhetsgrepp som kan jobba med tidig upptäckt, avgiftning, motivationsfas och eftervård. Jag välkomnar också en kommission, som nämndes på stormötet, där tjänstemän i nyckelställning skulle finnas och landskapets allra högsta ledare, och dessa högsta ledare skulle sätta press på dessa tjänstemän att samarbeta och fungera.

 

Vidare, herr talman, behöver vi komma åt den s.k. lagliga narkotikahandeln. I så gott som samtliga fall där jag har fått kontakt med föräldrar har antidepressiva medel varit med i missbruket. Föräldrar har hittat nervlugnande mediciner, mediciner mot depression och t.o.m. anabola steroider – hur i hela friden de har kunnat komma ut från apoteket! Jag vill ge en uppmaning till alla föräldrar och även till de unga som börjar komma på fötter efter sitt missbruk att om man har ett recept med mediciner på sjukdomar som man vet att barnet inte har och som är vanebildande och kan användas som droger, vänd er till apoteket och be dem att framföra er oro till läkaren. Misstänker ni att medicinen inte är utskriven för behandling av rätt sjukdom, vänd er till rättsskyddscentralen; ju fler anmälningar som kommer in och pekar i samma riktning desto större är möjligheten att vi får slut på åtminstone utskrivningarna på Åland.

 

Jag efterlyser också en diskussion bland läkarna och jag hoppas också att läkarförbundets underavdelning på Åland skulle föra vidare min önskan till Läkarförbundet i Finland att diskutera en överenskommelse. Läkarna har möjlighet att bestämma sig för att man inte anser att barn är vuxna när det handlar om vanebildande mediciner. Det tycker jag att alla läkare skall gå in för från och med nu och jag håller som bäst på att försöka få tag i läkare som sitter med i de olika organen. Det är bra, och det välkomnar jag, att landskapsstyrelsen jobbar för att man skall överta rätten till tillsyn över läkarna och apoteken till Åland.

 

Sedan vill jag ta upp frågan om tystnadsplikten, den som skall vara ett verktyg och inte ett hinder. ”Jag är förälder och jag har ansvar för mitt barn. Ändå vet jag inte vad mitt barn har för sjukdom som skall medicineras med antidepressiva medel”, skrev insändarskribenten i den uppmärksammade insändaren som publicerades i julhelgen. En annan förälder berättade på stormötet att han har lovat inrikesministeriet att ta ansvar för sitt adoptivbarn till dess det är 18 år, men hur skall han kunna ta ansvar om han inte får ta del av vilka mediciner som skrivs ut och vilka sjukdomar som barnet har!

 

Vi fick en uttömmande redogörelse för vad lagboken säger. Man skall inte heller undvika att söka vård för att man är rädd för att andra skall få reda på ens problem. Men det är som sagt så att det är läkaren som avgör om barnet är så moget att det kan betraktas som vuxet och då behöver man inte kontakta föräldrarna.

 

Många har uppgivet berättat för mig att det är de sista som har fått veta. Jag kan bara tänka mig in i de situationer att man har fått veta att ens barn har farit illa och att andra har vetat om det men att man inte har vetat det själv. Jag tror att alla föräldrar vill veta och hjälpa sina barn. Sedan finns det säkert de som behöver hjälp för att klara av att hantera det. Jag frågar mig om man inte kan arbeta på ett annat sätt, att man kan börja använda föräldrarna och ta dem med, att man faktiskt kan försöka påverka barnet och prata med barnet och förklara för barnet att det är väldigt viktigt att föräldrarna vet om vad man håller på med.

 

En annan viktig grupp är föräldrarna. Jag tror inte att det räcker med föräldraskolning, även om det i det långa loppet är viktigt och behjärtansvärt, utan vi måste helt enkelt få föräldrarna att återupprätta sitt ansvar. Vi fick många goda råd på stormötet, bl.a. att man skulle vara uppmärksam på vilket umgänge ens barn har, man skall vara uppmärksam på om man byter umgänge. Nu gäller det att våga vara förälder och sätta gränser, att träna sitt barn att våga säga nej, att peppa sitt barn till självförtroende och stolthet, att lägga sig i vad barnet gör och ta reda på var det är. Hämta hem, var uppe när barnet kommer hem, prata, ta initiativ till drogtester. A-centret kommer hem och gör drogtester, om man vill.

 

Det finns många i dag som ställer upp för barnen Vi har fantastiska lärare, elevvårdspersonal och många andra runt omkring barnen, men ingen är så viktig som föräldrarna. Många barn far ofta illa i de dåliga sällskapen och särskilt unga flickor, är det många som framhäver, far illa i dessa kretsar, unga flickor som dras till dessa lite äldre män, som upplevs som tuffa, inne och lite farliga men inte så nerdekade; det fortgår en ständig rekrytering till de här grupperna.

 

Så föräldrar, var uppmärksamma, engagera er, våga lägg er i, då visar ni att ni bryr er om!

 

Jag vill också ta upp attitydförändringen. Det som tidigare har varit så förbjudet, att pröva på droger, så kan man nu tydligen tänka sig att prova. Veckotidningarna förmedlar en glamorös bild av innedroger och personer som är förebilder för många unga. Vi måste slå vakt och vara observanta och medvetna om den här glorifieringen och liberaliseringen. Det har också blivit ett begrepp bland det vackra folket att man skall ta tabletter för att orka och kunna. Reklamen har också glamor kring drogerna och alla som lockas av detta är osäkra människor. Jag tror att det är väldigt viktigt att man har program i både skolor och på arbetsplatser och att vi tänker på att vi har två grupper av narkomaner som populärt kallas för lodisknarkare och ectasyknarkare.

 

Vilken andel har högskolans obligatoriska utlandspraktik i ungas kontakt med narkotika, har jag börjat fråga mig. Är våra studerande rustade att stå emot frestelserna och den liberala synen på narkotika som finns på kontinenten?

 

Samhället behöver en attitydförändring. Vi måste börja duga som vi är, våga misslyckas, fördjupa vänskapen mellan varandra och inte fungera bara som symboler för varandra. Vi måste bygga upp självkänslan hos oss själva, men också hos våra barn. Skolan måste mera satsa på barnen starka sidor i stället för att jobba på att alla skall bli likadana. Vi måste lära oss att hantera konflikter och lära oss att stå emot grupptryck och lära oss att säga nej. De unga måste också förberedas på hur det kommer att bli i puberteten, att man kommer att börja söka, att man kommer att börja fundera på vem man är, att man kommer att börja fundera på sin existens. Är man förberedd  har man lättare att stå emot. Osäkra unga fångas lättare upp av gängen.

 

I programmet står det att man skall satsa på information och utbildning. Jag vill räcka ett varningens finger mot det här. Drogundervisning har visat sig vara en risk: att det väcker nyfikenhet i stället för den tanke man kanske haft från början. Jag vill också lyfta ett varningens finger för statistiken, att medelåldern för alkoholdebuten är 12,9 år för pojkar. Det signalerar: jag är 13, det är okej, jag är normal! Information väcker som sagt nyfikenhet och vid stormötet berättade Kari Kärki öppet att han själv har varit missbrukare, att han har varit ute i skolor och informerat om sitt missbruk och att han tyvärr har fått erfara att det man har gjort efter en sådan information är att gå ut och prova det han har informerat om. Skall man informera skall det vara mycket välövervägt och det skall bygga på kunskap.

 

Någonting annat man kanske behöver fundera på som jag inte heller vet exakt vad konsekvenserna är, men man kanske borde fundera på konsekvenserna, nämligen alla dessa ensamma eftermiddagar och många ensamma människor som sitter vid datorer och flyr in i alla möjliga spel och liknande sysselsättningar.

 

I Sverige har man någonting man kallar för ”vård till frihet”. Många har talat för möjligheten till tvångsvård.

 

När det gäller att drogtesta har man ett bra initiativ i Sverige, den s.k. Ravekommissionen, som jag skulle vilja rekommendera. Då är det inte så längre som vi har här att man måste med till 50 procents sannolikhet ha utfört ett brott för att få drogtestas, utan enligt Ravekommissionen får man plocka ungdomar på tecken. Det betyder alltså att man kan konstatera att du ser hög ut, du får komma med och så tar vi ett prov, ett mycket enklare sätt än att man skall plocka in och försöka vänta på att man skall bli misstänkt för ett brott! Man kan alltså ingripa väldigt mycket tidigare och försöka diskutera och få personen på rätt.

 

När det gäller alkoholen, som är en laglig drog men också en inkörsport, så är det viktigt att vi även fokuserar på vårt drickande och här är det mycket svårare och mycket känsligare, för här vill vi vuxna inte ge avkall, det här vill vi ha kvar. Här har var och en ett jättestort ansvar, jag har hört röster som säger att man borde bojkotta butiker som säljer till minderåriga, alla vuxna borde ta sitt ansvar, det finns också många vuxna som funderar kring: vad är bäst, jag brukar ge mitt barn lite öl, för då vet jag vad han dricker, skickar öl med honom! Det är också dubbelbottnat med vårt taxfree; vi lever på alkohol i det här samhället, så det är en väldigt svår balansgång. Kanske harmoniseringen av priserna när det gäller sprit har en fördel med sig också.

 

Vi har mycket tillställningar med alkohol, som redan nämndes här och vilka konsekvenser det för med sig vet vi inte heller helt säkert annat än att det högt sannolikt ökar konsumtionen.

 

Att arbetsplatser och skolor skall göra upp planer är väldigt viktigt. Här förespråkar jag verkligen planer och att de inte skall bli hyllvärmare utan att man har en mekanism så att planerna faktiskt tas upp regelbundet. Det är en väldigt svår fråga bland alla arbetstagare men också bland studerande att våga ta i när man märker att någon missbrukar. Den vanligaste reaktionen tycker jag att jag märkte när jag jobbade som personalsekreterare inom förvaltningen var att det första man gör är alltid att försöka möjliggöra och skydda personen som missbrukar. Man ställer upp och byter skift och man ställer upp och jobbar lite mer för att den skall fixa det, men vad man inte tänker på är att man faktiskt egentligen stjälper i stället för hjälper, man skall inte göra det, utan det är bättre att missbruket tas i och att man faktiskt gör upp och plan för hur man skall komma ur det. Att ha berusade och påverkade människor på jobb är en enorm arbetarskyddsfråga och det är jättefarligt.

 

Herr talman!

Till sist tänkte jag säga att det behövs förstås mera resurser och bättre utnyttjade resurser inom polis och tull. EU har gjort att man har svårare i dag att ta stickprov i tullen. Även inom tull och polis tror jag att det finns skäl att se över arbetsmetoderna och det finns flera olika arbetssätt inom t.ex. polisen i kampen mot narkotika. Här tycker jag att det är viktigt att man åtskiljer narkotikapoliserna som arbetar med unga och dem som jobbar med vuxna. Jag vill också uppmana till att vi från högsta ort måste få klargjort vilka arbetssätt som är okej och vilka man inte accepterar inom polisen så att faktiskt de som jobbar inom polisen känner att de har stöd i sitt arbete och att de får uppmuntran också för det arbete de gör; annars finns det en stor risk att våra duktiga poliser snart går i väggen. Som säkert många andra kommer att göra vill jag varna för trafiken från Estland, för år 2004 är snart här och då behöver åtminstone tullen ha en väldigt väl arbetad beredskap.

 

 

Ltl Strand:

Herr  talman!

Den senaste tidens drogdebatt har till nästan alla delar påmint om debatten inför valet 1999. Då kom debatten igång efter att 47 ungdomar greps av polisen i samband med en narkotikahärva, medan det nu var en förtvivlad insändare som satte igång en bred debatt. Initiativet till stormöte efter insändaren tycker jag var bra. Det bästa med debatten nu och 1999 har varit att den har belyst problemen på många sätt och den har visat att det fins ett enormt stort engagemang hos ålänningarna för att komma till rätta med problemen.

 

Debatten har varit bred med många kloka synpunkter -  ltl Lundberg tog upp flera här – i insändarform, i olika reportage, i uttalanden från myndigheter, föreningar, politiker, privatpersoner m.fl. Till den delen påminner också debatten om 1999.

 

Det finns också en politisk samsyn i denna fråga; oberoende om man är frisinnad, liberal, sosse, obunden eller center, så vill man komma tillrätta med problemen. Man kan då fråga sig varför vi inte har kommit tillrätta med problemen. Sedan 1999 har många olika enskilda bra insatser gjorts för att hitta lösningar. Det har gjorts mycket inom vården och det sociala. Skolorna har på olika sätt och nivå bistått med en god insats. Det har jobbats politiskt både i kommuner och på landskapsnivå. Idrottsförbundet jobbar med sin drogpolicy, många enskilda människor och familjer har bistått och ställt upp: JC, Rotary, föräldrar på stan och många andra har dragit ett stort lass.

 

Trots alla dessa insatser har vi kvar denna varböld som drogproblemet utgör i vårt åländska samhälle. Problemet är att om det skulle finnas någon patentlösning skulle problemen vara lösta i Jomala, på Åland, ja, i hela världen, men den finns inte.

 

Vi har nu framför oss ett alkohol- och narkotikapolitiskt program för de kommande åren. Det står att programmet är för år 2002-2005, men det är försenat ett år, så det borde omfatta åren 2003-2006. Jag kanske missade att ansvarige ledamoten tog upp det.

 

Jag kan hålla med om det mesta av programmets innehåll. Mycket är bra, även om inget egentligen är något nytt, man har fått ner det på papperet. Huvudmålsättningarna är bra, delmålen är bra och åtgärderna för att nå målen är i stort sett bra, men bör kompletteras och ltl Britt Lundberg var inne på några saker.

 

Jag vill också lyfta fram kortsiktiga åtgärder. Det är två saker som man framför allt bör fokusera på. Vi skall absolut hjälpa och vårda dem som i dag har problem och även de som i framtiden får problem. I programmet finns som sagt flera goda förslag, där det viktigaste enligt min mening är att få igång en samordning mellan myndigheter, kommuner, landskapet, andra instanser och ideella föreningar. Detta lyfte också finansutskottet fram i sitt betänkande i samband med budgeten.

 

En sak som jag tycker att glöms bort eller inte betonas tillräckligt i samband med vården är det som ltl Lundberg också var inne på, nämligen eftervården, när människorna skall ut i samhället igen i arbetslivet. Det är inte lätt att med stukat självförtroende och många problem på axlarna ta sig ut igen. Man borde därför i stället för att de här människorna skall gå arbetslösa och sysslolösa i ett övergångsskede erbjuda dem sysselsättning inom kommunerna och landskapet. Det här skulle ge möjligheter åt de människor som har problem att igen hitta tillbaka till ett värdigt, normalt liv. Själv jobbade jag med det här på min arbetsplats före jag blev politiker och jag tyckte att det gav många goda resultat, det kändes bra och fungerade också bra, bara man förstår varandra och tar tillvara dessa människors initiativkraft.

 

Den andra åtgärden, som ltl Britt Lundberg också var inne på, är att man bör få igång en separat enhet för avgiftning. För att lyckas med en avgiftning måste det ske när individen är motiverad. Eftersom det oftast är under ytterst korta perioder som man är motiverad att ta emot hjälp när man är inne i ett missbruk, så bör det finnas en separat enhet på Åland. Man har inte tid att börja utreda vart man skall skicka dem utan det bör finnas här. Vi diskuterade under ltl Harriet Lindemans tid i landskapsstyrelsen att man skulle kunna ha det i närheten av sjukhuset, för där har man tillgång till många olika resurser. Men det som oroar mig är att det står i programmet att landskapsstyrelsen inför framtiden skall överväga en separat enhet. Jag anser att man i arbetsgruppen har gjort en felbedömning. Så länge vi inte har kommit till rätta med problemen skall vi ha en sådan enhet. Vi har diskuterat att det kunde vara ett korttidshem och att man sedan skulle få ut de här människorna i arbetslivet.

 

Herr talman!

Den senaste tidens debatt har som jag tidigare sade innehållet många kloka synpunkter. Det finns dock en åsikt som framförts av bl.a. polis Karl-Olof Lindqvist som jag fastnat särskilt vid, antagligen för att jag själv har funderat i samma banor, nämligen vi måste fråga oss: Vad är de grundläggande problemen i vårt samhälle eftersom situationen är som den är? Jag håller också med Karl-Olof Lindqvist om att det i dag behövs resurser inom polis, tull och andra för att begränsa utbudet och på alla sätt göra det besvärligt för dem som langar och på annat sätt förmedlar alkohol och narkotika. Men lika viktigt är att alla ålänningar, vi som medmänniskor, hjälper till att tipsa polis och tull när vi ser eller hör att något inte står rätt till. Vi skall ta ansvar och inte dra oss undan när vi ser problem i samhället eller i vår vänskapskrets på arbetsplatsen eller i andra sammanhang.

 

Skulle vi hitta lösningarna på vad som har gått snett i vårt samhälle skulle det inte finnas någon efterfrågan. Själv är jag övertygad om att vi som vuxna måste ändra attityder och värderingar, våga vara föräldrar och vuxna som sätter gränser och regler. Senaste årens utveckling med vårt stressade samhälle, då vi inte har tid med våra barn och medmänniskor är enligt min mening en av orsakerna till problemen. Vi prioriterar helt enkelt prylar, bilar, semesterresor och karriärer framom familjer och vänner. Om vi lade en del av de pengar vi lägger på det till mer tid med våra barn och vänner är jag övertygad om att vi skulle vara på rätt väg. Jag säger inte att det är lösningen.

 

Det här är något som jag hoppas att vi kan beakta när vi bl.a. skall behandla framtida lagstiftningar. Jag tänker då på barnomsorgslagen. Vi borde inte fokusera på att samhället skall ta hand om och fostra våra barn. Det borde vi som föräldrar göra: skapa förutsättningar åt alla, även ensamstående.

 

Jag vill citera några tänkvärda ord från Expressen: ”Man blir inte föräldrar när ens barn börjar dricka, knarka eller ha andra problem. Det blir man redan när barnet är i moderns mage.”

 

En sak som jag ytterligare vill beröra är det förebyggande arbetet. I programmet fokuseras ganska mycket på skolornas roll. Ltl Britt Lundberg var inne på det här, och jag har inte riktigt samma syn. I programmet står att man skall ha planer för drogundervisning, grundskolorna skall göra verksamhetsberättelser, enkäter skall fyllas i, det skall vara undervisning för lärarna, det skall vara riskreduceringskurser á 10-16 timmar för tredje årets elever vid gymnasialstadieskolorna m.m. Det blir ofta lätt så att vi skjuter över olika uppgifter på skolan. Vi får inte glömma bort att skolans primära uppgift är att undervisa att lära våra barn läsa, räkna och mycket annat. I stället borde det förebyggande arbetet i skolorna i större utsträckning än i programmet koncentreras till elevvårdspersonalen, skolhälsovården, psykologer och kuratorer.

 

Herr talman!

I det förebyggande arbetet vill jag till sist slå ett slag för föreningslivet. I programmet nämns det som ett sätt att nå vuxna, men enligt min mening kan man genom föreningslivet nå en stor del av befolkningen: barn, ungdomar och vuxna. Här kan Idrottsförbundets projekt ”Åländsk idrott visar vägen” vara en förebild för övrigt föreningsliv. Projektet går ut på att alla idrottsföreningar antar en drogpolicy som sedan skall genomsyra hela föreningen och dess verksamhet.

 

Jag har också under den senaste tidens debatt medvetet försökt samla så mycket intryck och så många åsikter som möjligt. Jag har också noterat lantrådens nyårslöften om att drogfrågan skall bli den viktigaste frågan, vilket är mycket bra. Personligen har jag varit lite besviken, speciellt på lantråden. Sommaren 2001 tog jag upp en stor de av de problem som nu debatteras med lantrådet Nordlund. Då lät lantrådet Nordlund bli att agera och hänvisade till ministerstyre, han for ut i media och sade det, om han skulle göra något. På hösten 2002 tog vår lagtingsgrupp igen ett initiativ i denna viktiga fråga, men då gick vicelantrådet Erland ut och sade att denna fråga är ingenting man ”samlar politiska poäng på”. Det håller jag fullständigt med om, men vår avsikt var att få fart på vårt gemensamma arbete. Det är därför bra att Erland och Nordlund valåret 2003 gett sina löften. Det inger förhoppningar. Eftersom de här frågorna är så viktiga hoppas jag att vi i fortsättningen kan glömma våra regerings- och oppositionsroller och i stället lyssna på varandra, diskutera, ta tag i problemen och jobbar på att nå resultat.

 

Jag vill också att landskapsstyrelsen rättar till fadäsen från ifjol och från årets budgetbehandling, då man tog Idrottsförbundets verksamhetspengar för att stoppa in i det drogförebyggande projektet ”Åländsk idrott visar vägen”. Man minskade anslagen för en verksamhet som i sig själv har en förebyggande effekt för att ta till ett annat. Det var inte snyggt gjort. I budgetbehandlingen stödde även liberale finansutskottsordföranden Folke Sjölund ett sådant förfarande. Samme Sjölund som senaste tiden som socialnämndens ordförande gjort sig till talesman för den liberala drogpolitiken. Man blir inte trovärdig om man i praktisk politik gör en sak, medan man pratar och för ut en annan i media. I projektet, som till hälften finansieras med privata medel insamlat via Rotary, så hade man en förhoppning om att landskapet skulle skjuta till nya pengar i stället för att ta av idrottsförbundets. Jag hoppas att man kan rätta till detta; det är ingen prestigesak för mig, men det är bra om Idrottsförbundet kan ha sina pengar till ordinarie verksamhet.

 

Jag föreslår avslutningsvis att programmet i snabb takt utskottsbehandlas så att det kan ligga på bordet när lagtinget samlas i mars. Jag hoppas också att man beaktar några av de synpunkter jag har framfört men även de andra ledamöternas synpunkter som har kommit fram här, speciellt när det gäller enheten. Jag skulle kunna gå in på många detaljer, men jag stannar här och hoppas att vi hittar en samsyn då jag vet att målet för oss alla är detsamma.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag tror att det är tre saker som måste till för att vi skal få en bättre situation än den vi hade 1999. Det som dock är beklämmande är att många av de ungdomar som åkte fast 1999 fortfarande är med i svängen. En viktig sak skulle alltså vara att vi samlar hela drogpolitiken under landskapsstyrelsen. Jag tror att det är jätteviktigt att få bort den från kommunerna och att det finns en här som tar ansvar för hur det skall arbetas och verkligen säger att så här skall det arbetas, att vi slipper ifrån konflikterna, prestigen läggs på hyllan osv. i de fall den finns, så att alla goda krafter kan göra sitt yttersta. En sak som har saknats är en avgiftningsenhet på Åland. Grelsby är inget bra alternativ och det är inte bra att fara bort för avgiftning.

 

När det gäller skolans uppgift förstår jag inte riktigt var våra åsikter gick isär. Jag menade i alla fall att skolans primära uppgift är att undervisa och att man i stället för att införa något slags drogundervisning skulle satsa på att bygga upp barnens självkänsla samt att man också skulle förbereda dem inför tonårstiden, sådant som egentligen borde ingå i det dagliga arbetet i skolan. Men jag är tveksam till att man skall ha ett särskilt läromedel i drogundervisning och ha det som ett särskilt ämne, för jag är livrädd för att det skall locka mer än vad det avskräcker.

 

Jag sade att jag tycker att det är bra med långsiktiga planer för hur man skall gå tillväga och hur man skall arbeta.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är inte så mycket att replikera. Ltl Lundberg och jag är överens. Jag kanske uppfattade nyansen fel när det gällde skolan, men efter det här förtydligandet förstår jag att vi är överens även på den punkten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl G-M Lindholm:  

Herr talman!

Vi brukar kritisera, åtminstone från oppositionens sida, landskapsstyrelsen för att de ettdera är för tidig eller så är man för sen med olika framställningar. Men detta meddelande kan vi säga att är i tiden. Meddelandet kommer samma vecka som den stora manifestationen i det aktuella ämnet ägde rum i just precis samma sal som vi är i nu. Det var en enorm uppslutning vid det tillfället och det visar på att det finns en oro för just den här problematiken. Jag tror att det var många, precis som jag själv som förälder, som hade läst och tagit del av de tankar som var nerskrivna i en av tidningarna, en oro: får det verkligen gå till på det här sättet? Det var det som gjorde att man sökte sig hit för att få eventuella svar.

 

Eftersom det här ämnet är väldigt aktuellt just nu är vi kanske i dag mera alerta att diskutera det – just tack vare det tillfället, som jag tyckte att var ett väldigt bra arrangemang av centern. Det visar att man också brinner – hoppas jag – även i fortsättningen för den här frågan.

 

När jag läser igenom programmet tycker jag ändå att allt det som berörda personer oroade sig för inte kommer fram, det hänger inte ihop. Programmet och de farhågor som fanns synkroniserar inte. Det är som om den här verkligheten lever sitt liv och den verkliga verkligheten lever ett annat liv.

 

Jag kanske hör till dem som är otåliga. Jag ville gärna ha mer konkreta förslag, eftersom man nu fick synpunkter på vad det är som är de egentligen problemen. Det är säkert långsiktigt väldigt bra med administratörer, styrgrupper, arbetsgrupper, kommittéer och politikertrupper som eventuellt skall vara en snygg fasad och en blåslampa för dem som jobbar med de här frågorna, men jag undrar om det är riktigt det de som är i det här förväntar sig. Det är kanske en del, men jag tror inte att det är tillräckligt. Jag tror att det är mera konkreta åtgärder man vill ha. Målsättningarna är tjusiga, de är bra, men de konkreta åtgärderna saknar jag. Jag hade hoppats på att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson i sin presentation med anledning av diskussionen som var förra torsdagen kunde ha sagt att nu har alla läkare på Åland samlats, vi har tillsammans fört en diskussion, det skall bli slut på att skriva ut antidepressiva eller lugnande medel, inte bara åt ungdomar, utan till också äldre i kolossala mängder. Det måste lysa en lampa någonstans: Är det faktiskt så att en enda människa kan behöva den här mängden av mediciner eller finns det en risk att just den här personen går ut på gatan och gör affärer med medicinerna? Jag hade hoppats på att man skulle få höra det i dag, att nu har vi samlats, det finns mycket olika idéer. Tystnadsplikten har vi pratat om; den kan vi säkert inte göra någonting åt, men att man alltid har det med i dialogen, i samtalet med den som är berörd, att vi kan inte fortsätta behandlingen om inte hela familjen deltar och försöka få förståelse för just den problematiken. Man kunde också ha sagt i presentationen från landskapsstyrelsen i dag att vi försöker göra någonting åt att polisen är för några. Det framkom tydligt – det var 1,7 personer som sitter och håller på och jobbar med det här! Jag har förstått att polisen är väldigt duktig och håller koll på var gänget finns någonstans; det är en enorm arbetsinsats som görs av dessa få människor, men det finns ett behov att få ännu mera resurser. Man kan säkert omfördela från andra avdelningar eller områden just för den här typen av frågor. Jag hade hoppats att man skulle få en garanti för att det här är på gång.

 

Samarbetet framkom också under diskussionen. Jag tror att jag inte var ensam om att se avsaknaden av samarbete i praktiken: när man under debattens gång kom i luven på varandra. På det sättet tror jag att det finns ett enormt behov av just samarbete. Det finns i programmet sagt att man skall ha en samordnare, och det tror jag faktiskt att är jättebra, just att kunna samordna alla de olika instanserna som inte sorterar under en avdelning i landskapsstyrelsen utan under väldigt många.

 

Problematiken med avgiftningen har diskuterats flera gånger inom ÅHS. Det finns en viss ovilja också. Därför tror jag inte att det riktigt lyckas med det. Det här är någonting som man också behöver hjälpas åt med att verkligen få till det. Grelsby är inte det bästa stället för ungdomar, inte i något sammanhang och det är definitivt inte rätt att vårda ungdomar på samma avdelning som man har vuxna samt att eventuellt blanda psykotiska patienter med en som är där för att avgifta sig. Det här är någonting som jag hade hoppats  att man skulle ha haft en vidare plan på: hur har man tänkt sig. Man säger i hälso- och sjukvårdsplanen att det här är någonting som man kommer att lösa när den nya psykiatriska enheten inom ÅHS kommer till, men vi vet att det tyvärr tar väldigt många år ännu. Det här är alltså en direkt problematik som finns i dag och som man behöver göra någonting åt.

 

När man går in på dem som har blivit hörda har vi flera här noterat, att man inte har hört någon från barn- och ungdomsmottagningen inom ÅHS, man har hört läkaren Juha Ahlroth, som har hand om Grelsby-sidan, men barn- och ungdomssidan har inte blivit hörd. Det skulle också tarva sin förklaring eftersom vi inom ÅHS i alla fall har fått väldigt mycket information och idéer om hur det kunde lösas, just av den sidan. Det tycker jag att man kunde svara på.

 

När jag började med att säga i tiden, så kan jag notera att den som har skrivit programmet kanske inte är riktigt i tiden därför det står ”lagtingsman” när man har namngett personerna, och det är kanske inte riktigt i tiden!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Ltl G-M Lindholm noterade, precis som jag, att det här är en plan och att det är kanske annat som också behövs till. Jag måste ärligen säga att när jag läste alkohol- och narkotikapolitiska programmet efter det att jag varit i kontakt med alla föräldrar tyckte jag att det märktes väldigt tydligt att det är skrivet ur ett vuxet men framför allt ur ett myndighetsperspektiv. Jag tänkte att hur har jag agerat som politiker tidigare? Jo, när jag har suttit på informationer har jag bara haft utgångspunkt i min egen erfarenhetsvärld, rykten och eventuella program när jag ställt frågor och sedan har jag kontaktat dem som jobbar kring detta och de har besvarat frågorna och framställt informationen ur sina erfarenhetssynpunkter. Jag tycker precis som ltl G-M Lindholm att man märker nu när man har kommit i kontakt närmare med familjerna att det behövs både program som är grundläggande, övergripande och långsiktiga, men det behövs också väldigt mycket snabba insatser för att svara på de behov som finns precis nu.

 

När det gäller läkarförskrivningarna håller jag med om att det skulle ha varit tjusigt med en manifestation från läkarnas sida  som säger att nu lovar vi att det skall bli nya tag, men problemet är att det egentligen är en eller eventuellt två läkare som i huvudsak sysslar med den här typen av verksamhet och förutom att det är viktigt att ta ställning om man skall skriva ut vanebildande mediciner och om man skall göra det åt minderåriga, bör man åtminstone försöka få licenserna av de läkare som ”pysslar” med detta.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att man kan samlas runt vissa frågor, precis som sades här tidigare och inte ser det från opposition och majoritet, utan man samlas runt vissa frågor och så försöker man göra något konkret åt det och föra saken framåt. Då skulle det vara väldigt intressant om vi här i salen kunde få höra av ltl Lundberg, som på ett väldigt föredömligt sätt har tagit initiativ i den här frågan, hur man har gått vidare, vilka utfästelser man har fått speciellt från lantrådet som var med vid detta specifika tillfälle förra veckan och där jag förstod att man utlovade att man skulle ta i det här med krafttag. Vilka är alltså de konkreta åtgärder som man har vidtagit?

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det första som jag har börjat ta itu med är att försöka klargöra och övertyga om behovet av att ha det helt och hållet samlat under landskapsstyrelsen i stället för delvis och det andra är att vi måste få en avgiftningsenhet på Åland som inte finns med i programmet. Det är de två viktigaste. Det tredje är att vi skall ha tillsynen över läkare och apotek här på Åland samt uppmana föräldrarna att i bred skara gå mot rättsskyddscentralen och försöka få dit dessa läkare. Det fjärde att försöka jobba vidare med tystnadsplikten och hur man kan försöka töja på gränserna utan att man för den sakens skull skall utelämna patienterna, men att jobba att få föräldrarna med. Vi kommer att jobba vidare och återkomma med mera program och uppföljning an efter våren går.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om jag hörde fel eller om det var så att det var en redogörelse över av ltl Lundberg påtänkta åtgärder och förslag. Jag efterlyser vad landskapsstyrelsen har vidtagit för åtgärder. Följande morgon efter stormötet var det en person i salen som efterlyste det. Det tycker jag att skulle vara väldigt intressant att se och höra, för det är just engagemanget som leder någonstans, när man brinner för någonting, det är då det leder någonstans. Om vi sitter hur många som helst och är lite ”fisljummet” intresserade av någonting så leder det ingen vart. Det är någon som måste vara eldsjäl och verkligen brinna för frågorna och föra dem vidare samt se till att det verkligen blir gjort.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Som delaktig i det här arbetet skall jag ge några allmänna svarskommentarer på några punkter som har frågats efter. När det gäller att vi inte har hört BUP i kommittén har vi, som är angivet, hört läkaren Juha Ahlroth, som är chef för mentalvårdsarbetet och som alltså bör kunna och behärska den här delen.

 

Landskapsstyrelsen har tillsvidare inte avsett att ändra och lyfta bort kommunernas ansvar för missbrukarvården.

 

När det gäller frågan om landskapsstyrelsen har tagit någon direkt kontakt med läkare i dessa frågor anser jag – och vi pratade just om det – att det är styrgruppen, som skall bestå av olika representanter för bl.a. ÅHS, gärna någon i ledande position, som har till uppgift att diskutera med läkare, om etik, tystnadsplikt, informationsplikt osv.

 

Om det är så att lagtinget nu kommer att vara intresserat av de åtgärder vi föreslår kommer det att i en tilläggsbudget ges tillfälle att ytterligare diskutera dessa frågor.

 

Jag har egentligen bett om ordet här i dag för att ge lite synpunkter från utbildnings- och kulturavdelningen. Många av de här frågorna ligger också på utbildnings- och kulturavdelningen. När det gäller kulturdelen är det så att den moderna mångfaldiga kulturen har många risker och baksidor med sig. Den visar många gånger på en ganska fri, liberal inställning till droger. Den förhärligar, upphöjer drogpåverkade artister – det ser vi ganska ofta. Det fanns en ganska bra insändare i tidningen häromdagen där det skrevs om idolerna och förebilderna för ungdomarna, som väldigt ofta gör mycket smygreklam i sina sånger och texter, smygreklam som man inte alltid förstår. Jag kommer själv ihåg att det dröjde länge innan jag insåg att marijuanabladet var en symbol för narkotika, och det tror jag många andra också kanske har tänkt.

 

Negativt i dag är att man inte bara förhärligar artisterna utan man ser också t.ex. efter en rallytävling eller en racertävling står vinnaren med champagneflaskan i handen, det är liksom det första. Man kan se bilder från ishockey- och fotbollsbås efter matcherna där man gärna visar att man festar och firar. En modern kulturyttring i dag är festivaltrenderna: ju mer folk på samma ställe desto bättre och naturligtvis skall det vara alkohol med. Vi har Internet-sidorna som vi inte skall på något sätt förringa, utan de är kanske en av de färdiga bomberna, färdiga att brisera när det gäller narkotikafrågorna. Hela globaliseringen. Trenden i dag bland ungdomarna att man skall åka runt ett år i världen, ta ett sabbatsår; det handlar många gånger om att man kommer i beröring med andra narkotikakulturer än vad vi har. Någon nämnde utlandspraktiken. Ja, det är också riktigt. Förändringarna i trafiken, förändringarna att röra sig världen. Allt det här påverkar negativt.

 

Jag vill påstå att ju större grundtillit, ju större grundtrygghet, ju säkrare identitet man har, desto bättre skydd för yttre påverkan. Det gäller egentligen att bygga upp en inre kompass som leder våra ungdomar på rätt.

 

När det gäller skolan har den ett stort ansvar för narkotika- och alkoholpolitiken. Barnen är i skolan hela dagarna; det är mycket som händer i skolan, mycket kan påverkas. Utbildningsavdelningen har gjort en undersökning som finns i Åländsk  utredningsserie: skolornas undervisning om tobak, alkohol och andra droger. Den undersökningen gjordes för att man skulle kunna se i vilken mån undervisningen påverkar attityderna till alkohol. Den gjordes på det sättet av professor John Lilja och vårdlärare Kirsi Jansson vid vårdinstitutet och man gjorde en enkät före undervisningen, enligt SANT-plan, som har varit uppe här i dag också, man gjorde en enkät under tiden och man gjorde en avslutande enkät i höstas. Det här ger en hel del intressant information. Jag kan naturligtvis inte nu ta tiden och berätta om hela utredningen, men här finns mycket som är värt att fundera på. Undersökningen gjordes i våra samtliga högstadieskolor och i skärgårdens också, alltså i alla högstadieskolor. Den visar bl.a. på att det råder väldigt stor skillnad i kulturen i de olika skolorna, t.o.m. inom Mariehamns stad, där det finns två högstadieskolor är attityderna olika när det gäller konsumtionen av alkohol.

 

När vi diskuterar dessa frågor är det nog alkoholen vi borde börja med. Vi har hoppat över ett steg när vi går till narkotikaanvändningen. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att veta varför skillnaderna finns i skolorna och jag har en förhoppning om att Hem och skolaföreningarna skulle ta itu och diskutera med skolorna i de här frågorna. Jag vill inte här peka ut vilken skola som är annorlunda, bättre eller sämre, men i skolorna vet de det nog. Det här visar också – det som jag tycker att är viktigt – vad det är som betyder olika saker för olika elever. Jag har sagt det förut och jag sade det på debatten, men jag säger det igen, att det är sådana här grundläggande saker som visar vad som styr eleverna och det är bl.a. trivseln i skolan; ju bättre eleverna trivs med undervisningen desto mindre använder man alkohol, det finns en tydlig koppling. Får de bra uppmuntran av föräldrarna är det bättre. Så kan vi gå till festerna: föräldrafria fester. Ju mera föräldrafria fester man är på desto tidigare och desto mera använder man alkohol. Det här är en direkt uppmaning till föräldrarna att vara observanta. Byte av kompisgäng har vi hört om. Det visar sig här i utredningen, som har väldigt många frågor och väldigt många svar. Man kan också konstatera att ju större veckopeng desto mera alkohol använder ungdomarna. Det här är också en direkt uppmaning till föräldrarna att tänka sig för lite. Man kan inte betala bort barnen; man kan inte delegera sitt ansvar för barnen genom att betala.

 

Gruppen högstadieelever hade väldigt liten användning av narkotika och det är förstås tacksamt. Det som undersökningen visade på är att under undersökningstiden hade inte, trots undervisningen, alkoholkonsumtionen minskat; däremot hade förväntningarna faktiskt blivit mera negativa till alkohol. I alla skolorna blev eleverna mer kritiska.

 

Undersökningen visar på hur man på ett bra sätt kunde bygga upp undervisningen och där tror jag det viktiga är att man försöker få ett enhetligt undervisningssystem så att alla elever får ungefär likvärdig utbildning. Man har t.ex. i Strandnäs högstadieskola prövat att eleverna ger undervisning till lägre årskurser och det har visat sig ge väldigt positiva attitydförändringar. Man kan ur undersökningen dra ett stort antal slutsatser som gör att man kan vidta konkreta åtgärder som ligger helt i fas med de åtgärder som vi nu har framställt i det alkohol- och narkotikapolitiska programmet.

 

Jag nämnde redan Hem och skolaföreningarna som borde dras in i arbetet och få informationen. Det krävs också mycket för att informera och stärka föräldrarnas roll, föräldrarollen kan inte nog betonas i det här sammanhanget.

 

Men väldigt viktigt är attitydförändringen. Och jag undrar jag vem här i salen som inte någon gång har höjt sitt vinglas eller grogglas och skålat med ett litet duktigt barn, jätteduktigt barn, som kan t.o.m. höja nappflaskan eller muggen och säga ”skål” och alla tycker att det där är jätteroligt, det här är ett jätteduktigt barn! Det har jag åtminstone gjort och samtidigt har jag inte insett – men gör det i dag – att det här är det första steget in på de positiva förväntningarnas väg när det gäller alkohol. Det är just så här vi skapar positiva attityder. Det är fest, det är lite sång, alla är glada, alla är fina, god mat osv., det lilla barnet tycker också att det här är någonting, så här skall vi leva, det här är modellen. Det finns många exempel man kan gå vidare med.

 

Jag vill ytterligare säga att den 6 mars kommer lagtinget igen att ha tillfälle att höra mera om detta med attityder och attityders påverkan, då har vi en attitydforskare här från Sverige som heter Anders Karlsson och vi har också John Lilja och Kirsi Jansson och beskriver det arbete som jag just har talat om, så det vill jag att man lägger på minnet.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson frågade vem av oss här i salen som inte har höjt ett glas till skål inför ett barn. Jag kan garantera, att det har jag aldrig gjort och jag kommer aldrig heller att göra det. Men i samband med det skulle jag vilja spinna vidare på en sak som förvånar mig och det är att det har kommit till min kännedom att man inom ÅHS:s BB-avdelning när föräldrarna får barn symboliskt skålar med alkohol. Det är nog ett system inom hälso- och sjukvården som jag ifrågasätter, att det första som skall ske när man får ett barn på Ålands centralsjukhus är en symbol för skål i alkohol!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Tack för det ltl Anne-Helena Sjöblom! Det är just sådana här attityder vi så lätt ramlar in i utan att vi riktigt förstår vad vi gör. Det var ett bra exempel.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det här med ändrade attityder är någonting som ofta anförs i samband med missbruksdiskussioner. Det är klart att attityderna bör diskuteras, men det som man sällan kopplar till attityderna är de beteenden och värderingar som ligger under attityden. Attitydförändringar skapas inte, om inte beteendet samtidigt förändras. Jag tror att det är svårt att tänka sig att man i ett modernt demokratiskt samhälle skulle kunna skapa kollektiva attityder till alkoholen som är negativa i någon större grad eftersom de flesta ändå dricker alkohol och avser att fortsätta med det. Däremot kanske man skulle koppla dryckesmönstret – berusningsdrickandet – till attityderna till alkohol. Där tycker jag att det största problemet är alkoholkulturen här på Åland och på många andra ställen i Norden, dvs. berusningsdrickandet, som ofta är kopplat också till både våld och andra beteendemönster som är väldigt förödmjukande både för den som dricker och för omgivningen. Jag tycker att om man vill vara en förebild skall man för det första gå ut och deklarera, att jag dricker mig aldrig berusad, jag lovar det eller att man helt avstår, att man säger att jag lovar att hålla ett vitt år. Då har man verkligen bevisat att ens attityd också har några konsekvenser för ens drickande.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag förstod inte vad ltl Sundback hade för påstående, fråga eller förundran. Men jag vill bara igen rekommendera attitydforskaren. Han kommer att ge svar på många av de eventuella undringarna.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är en lite billig poäng detta med att skåla med små barn. Jag ser inte riktigt vad det har för sorts konsekvenser, varken för attityder eller beteenden. Jag antar att ledamoten Gun Carlson fortsättningsvis dricker alkohol, även om hon inte skålar med små barn, och det är ju det som de små barnen, och de stora, ser och det är det de följer. Det är det beteende som uppstår i samband med drickandet som är avgörande för hur barn ändå identifierar sig med vuxnas drickande. Då är det tyvärr så att toleransen för berusningsdrickandet är ganska högt i vårt samhälle. Jag har varit på lagtingsfester där lagtingsmän efter att ha druckit lite börjar att berätta fräckisar och tycker själva att de är kolossalt underhållande. Det släpper på barriärer där det kommer fram andra beteenden, som inte är särskilt respektabla. Man blir lullig och lallig och man somnar och man beter sig allmänt på ett sätt som man inte förväntar sig att vuxna människor skall göra. Jag tror att det är det som komplicerar attitydfrågan när det gäller alkohol.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Mycket kan man möjligen beskylla mig för men inte för att dricka alkohol, det är ett som är säkert! När det gäller attityderna vill jag fortfarande uppmana ltl Sundback att gå och lyssna på attitydforskaren. Det är just de allra första beteendena, när man visar på att någonting är postivit, som den första attityden skapas. Jag rekommenderar igen: 6 mars!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sjölund:

Herr talman!

Jag vill prata om några saker här och kanske lägga upp det lite annorlunda, försöka ha en röd tråd i inlägget men samtidigt också ett antal spridda kommentarer.

 

Det är faktiskt så att om de senaste 25-30 åren har drogdebatterna blossat upp med ojämna mellanrum. Nu är en sådan debatt aktuell igen. Därför är tidpunkten också bra för att debattera detta program, men det hjälper inte enbart med en debatt – det viktigaste är att genomföra det som programmet ställt upp som målsättning. Mycket görs också, men det är inget glamoröst arbete som sker i offentlighetens och medias strålkastarljus. Det arbetet varken kan eller får vara av den karaktären. Jag återkommer till det här lite senare.

 

Enligt min uppfattning är landskapsstyrelsens program en bra grund att stå på för det vidare arbetet. Däremot finns det skäl att på vissa punkter komplettera och konkretisera programmet. Det är möjligt att det vore bra att lagtinget skulle behandla programmet i utskott, men det får absolut inte fördröja igångsättandet av de åtgärder som redan nu föreslås. Det kan, som sagt, kompletteras senare.

 

Programmet omfattar faktiskt hela befolkningen, alla åldrar. Fokuseringen ligger dock på barn, ungdomar och unga personer; det är också helt naturligt.

 

Herr talman!

Jag går vidare och kommer in på det preventiva arbetet och dess betydelse. Enligt min uppfattning borde ännu större tyngd läggas på det preventiva arbetet. Där är det viktigaste att sträva till att skapa anti-drogattityder hos våra barn och ungdomar. Vi bör ha ett pedagogiskt upplagt program för detta, där man redan i förundervisningen på ha ett pedagogiskt riktigt sätt skall kunna styra attitydfostran i önskad riktning. Det finns ny forskning och utredningar över hur informationen till barn och unga borde läggas upp och det är oerhört viktigt att metoderna är de rätta. Min uppfattning är också att vi måste våga satsa ordentligt på just de preventiva åtgärderna. Det blir faktiskt förutom det billigaste även det mänskligaste. Varje ungdom som kan räddas från missbruk och all den mänskliga tragedi och lidande det medför är den bästa investeringen vi kan göra för framtiden.

 

Det preventiva arbetet är en fortgående process som aldrig någonsin blir färdig. Varje åldersklass av uppväxande måste uppfostras så att personerna inte hemfaller till missbruk av njutningsmedel. Bara som ett konkret exempel: varje placering av en person i ett drogbehandlingsprogram utanför Åland finansierar på årsbasis två personer som kan göra preventivt arbete på heltid.

 

Herr talman!

Det är faktiskt en sak som jag saknar som borde ingå i programmet men som inte återfinns i rubriken och det är tobaksrökningen och dess roll. Programmet handlar visserligen om alkohol och narkotika, men i detta sammanhang kan inte tobaksrökningen undvikas. Den är i varje fall den vanligaste inköpsporten till bruk av alkohol och droger. För ett barn/ungdom är det oftast tobaken som är den första tröskeln som skall överstigas när det gäller bruk av njutningsmedel. Varje gång följande tröskel skall överstigas visar det sig att de kommande trösklarna blir allt lägre och lägre. Därför bör vi gå in för att göra grundskolan helt fri från tobaksrökning. Detta innebär att eleverna har totalförbud, men det innebär också att lärare och personal inte heller får röka i elevernas åsyn. Detta för trovärdighetens skull. Detsamma gäller självklart också daghemspersonal. Om vi skulle lyckas åstadkomma en tobaksfri skola visar all erfarenhet att det samtidigt innebär en senareläggning av alkoholdebuten för väldigt många unga, och det är positivt. Faktum är att det finns unga som går från tobaksrökning direkt till haschrökning. En mycket viktig sak är att de som börjar röka hasch till nästan hundra procent först har lärt sig att röka tobak. Om eleverna i grundskolan kan fås att inte börja röka höjs alltså tröskeln avsevärt för alkoholdebuten och därmed även för att börja med andra droger.

 

Herr talman!

Den avgiftsklinik som man har talat om och som det finns en utredning måste inrättas vid Ålands centralsjukhus snarast möjligt. Det borde finnas rätt goda förutsättningar just nu eftersom det torde finnas lokaliteter som har frigjorts och som kan användas för detta ändamål.

 

När det gäller föräldrarnas roll gentemot ungdomarna har den understrukits här, och det är naturligtvis riktigt och viktigt, men då skall vi också komma ihåg att alla föräldrar är inte lika och alla föräldrar har inte samma förutsättningar och inte ens intresse av sina barn och deras uppfostran, dessvärre är det så. Det finns nämligen, och det kommer de sociala myndigheterna i kontakt med i samband med barnskyddet, föräldrar som också är missbrukare av droger. De har naturligtvis en helt annan situation än de flesta andra föräldrar. Det här vill jag bara peka på som en sak som ytterligare komplicerar hela frågan om droganvändning.

 

När det gäller ungdomar och de som har kommit i kontakt med alkohol och har ett begynnande missbruk eller är inne i ett missbruk är det så att de största insatserna görs i form av öppen vård. Då har det sagts i offentligheten lite på något sätt med förvåningens finger i häpnadens mun, att jaha, nu har vi en drogvåg och det händer ingenting! Det här är inte sant. Det händer hela tiden en hel del. Jag tycker att det snarast är så att det är ett slag i ansiktet och ett hån mot alla dem som jobbar häcken av sig med de här frågorna, inom polis, tull, socialförvaltning, A-kliniken, fältarna, skolan, frivilligorganisationer och en lång rad andra enskilda insatser. Men detta är ingenting som görs inför öppen ridå – som jag redan konstaterade. Det hör till sakens natur att den här typen av arbete, att omhänderta ungdomarna, är någonting som är baserat på förtroende. Det är samma förtroende som sker inom hälso- och sjukvård, det är samma förtroende som sker inom många andra sektorer och överhuvudtaget inom den sociala sektorn. Institutionsvården är någonting som man undviker så långt som möjligt, men det blir i en del fall den sista utvägen för vård av missbrukare.

 

Jag kan också säga att Mariehamns stad söker faktiskt förstärkning med två personer till barn- och ungdomsavdelningen, en som skall fungera som ungdomsbehandlare och den andra som skall jobba inom barnskyddet.

 

De insatser som görs via frivilligorganisationer är viktiga. Vi har olika projekt som har pågått: SANT är ett projekt som har riktat sig mot skolan, Power Club, som också riktar sig mot skolan/skolbarnen och som är ett bra initiativ och borde ges betydligt större resurser och tyngd än vad den har i dag; den hade för ett par år sedan en mycket bra verksamhet, den har fortfarande en bra verksamhet, men den behöver säkerställas. Det finns också en rad andra organisationer som gör insatser: idrottsrörelsen, Rotary, JC mot narkotika, föräldraföreningen Fri från narkotika och en rad andra.

 

Sedan gäller frågan vad som händer efter det att någon ungdom har behandlats, antingen på institution eller inom öppenvården. Då kommer eftervården in. Tillsvidare har det inte satsats tillräckligt på eftervården. När en ungdom kommer från en behandling eller tillfälligt är i behov av stöd borde det finnas ett eftervårdshem, eller vad vi vill kalla det, som skulle ta hand om ungdomen och hjälpa till att ”slussa in” ungdomen i samhällslivet på nytt. Det handlar om att verka som motkraft till det tidigare umgänget, att hjälpa med att vid behov skaffa bostad, jobb, utbildningsplats eller liknande. Det här är i många fall viktigt för att förhindra återfall i ett tidigare missbruk.

 

Det har i offentligheten också förekommit en del uppgifter som det är skäl att kommentera och kanske rätta till, t.ex. uppgiften om att det skulle finans 260 langare på Åland. Den uppgiften är naturligtvis orimlig och gripen ur luften. Antalet langare, om man definierar det som yrkesmässig försäljning och distribution, är en kärntrupp på fem-sex personer. Sedan finns det naturligtvis ett visst ”hov” kring var och en av dem. För att säga något om antalet ungdomar som sysslar med droger, där en del använder alkohol och andra knark eller båda, kanske också vissa andra ämnen, så hade A-kliniken 74 ungdomar under 25 år som klienter under 2002. Av dem var 15 stycken under 18 år. Självklart finns det ett mörkertal här. Men den uppskattningen som har rört sig om att ca 250 ungdomar kommit i kontakt med droger under ett års tid är kanske inte alltför långt från verkligheten. Det är naturligtvis alltför många.

 

Idén om ett behandlingshem på Åland har utretts och slutsatsen var att det inte är realistiskt och inte heller ändamålsenligt. Det beror på att varje missbrukare är en individ, och vilken typ av behandling som passar var och en varierar väldigt mycket. Missbrukarna är av olika ålder, de är av olika kön, det finns en massa olika metoder för behandling på behandlingshem och det är alldeles klart att samma metod inte passar alla missbrukare. För varje behandlingshemsplacering görs en det mycket noggrann genomgång och analys och sedan söker man det mest lämpliga behandlingshemmet som har den lämpligaste behandlingsmetoden för just den individen.

 

Som en slutsats vill jag säga, herr talman, att programmet som nu föreligger skall omsättas i praktiken. Det kräver fortsatt arbete. Det gäller att ta vara på all kunskap, som det faktiskt finns mycket av på Åland och samordna den. Det gäller heller inte att uppfinna hjulet på nytt, utan det gäller att samla in kunskap om olika sätt att hantera drogfrågorna på från olika håll och anpassa den kunskapen till våra förhållanden och behov. Det viktiga är att samordna alla resurser och instanser som är inblandade till ett stort fungerande nätverk. Det här är en uppgift som helt naturligt ligger på landskapsstyrelsen att göra. Förutom det behövs ett närnätverk för varje individ som blir inblandad och detta närnätverk är familj, släkt och vänner, skola, arbetsplats eller vad som finns närmast för att alla skall kunna hjälpa dem som drabbas av missbruk.

 

Om någon har en tanke på att landskapsstyrelsen skulle på något sätt överta den operativa hanteringen och behandlingsverksamheten när det gäller drogmissbrukare, så är min uppfattning den att det går inte. Det är en helt orealistisk tanke och det beror på att man inte kan separera ut verksamheten skilt för sig och behandla den som någon isolerad företeelse. Tvärtom är det här någonting som är beroende av en lång rad andra sociala insatser, inte minst inom barnskyddet. Det här är någonting som måste skötas av de sociala myndigheterna. Sedan kan det finnas olika sätt att bygga upp själva verksamheten på, men så är min syn på de här saken.

 

Slutligen, herr talman, vill jag faktiskt säga att vad jag står här och pratar om är definitivt inget förbudssamhälle, det är inte det det handlar om, utan slutresultatet måste vara att vi hittar metoder att lära våra ungdomar att umgås med olika njutningsmedel på ett sätt som gör att de under resten av livet kan umgås med njutningsmedel, med varandra och med samhället på ett normalt, hållbart sätt utan att hemfalla till missbruk. Det bör vara den övergripande målsättningen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

I början av sitt anförande berörde ltl Sjölund behovet av avgiftning och en plats inom ÅHS där detta kunde ske. Han verkade förhoppningsfull om att detta kunde ordnas. I programmet är landskapsstyrelsen rätt så sval, de överväger och så där. Jag tyckte att ltl Sjölunds inställning var mera hoppfull, så jag skulle gärna vilja att han förtydligade sig på den här punkten. Jag var med och startade missbrukarvården på Åland; i slutet av sjuttiotalet infördes en ny lagstiftning i riket som vi sedan mer eller mindre övertog här och man började organisera upp missbrukarvården, som tidigare hade varit en rätt så integrerad del av mentalsjukvården, som det hette då. På den tiden var de flesta alkoholister på Åland intagna på Grelsby eller på något annat ställe, men det visade sig att den vården inte var så effektiv utan folk åkte ut och in och på sätt och vis hände ingenting.  När vi sedan fick A-kliniken och Andreashemmet byggdes om ville inte sjukhuset inte alls höra talas om avgiftning och Grelsby var då redan uteslutet, så man byggde vid Andreashemmet en liten avgiftningsavdelning, men problemet var att den låg inom socialverksamheten och även om det fanns en sjuksköterska som såg  till den och det var under läkaröversikt, så fungerade det inte riktigt bra. Ända sedan dess har detta med avgiftning varit ett problem. Från ÅHS:s sida har man ganska konsekvent varit avvisande och det har aldrig funnits plats för det här, men om man nu med draghjälp av det här skulle få till stånd en avgiftsklinik.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det förekommer redan nu inom ramen för akutmottagningen avgiftning också på centralsjukhuset, men det är mera av tillfällig karaktär. Behovet har också förändrats. När det fanns folk som missbrukade någonting separat, alkohol t.ex., så var det mindre komplicerat, men jag har sett behovet och hur det har förändrats på senare tid, inte minst genom det omfattande blandmissbruk, där missbruk av alkohol, mediciner och kanske andra preparat görs samtidigt och som gör att det blir ännu mera komplicerat. Därför måste man ha en avgiftning som har mycket högre kompetens än vad det har funnits behov av tidigare. Jag ser nog att det är helt nödvändigt att det inom ÅHS och vid sjukhuset måste göras just en särskild avgiftningsklinik som har anpassade utrymmen också för det hela. Jag kan naturligtvis inte lova att det lyckas, men jag kommer åtminstone att försöka driva på vad jag kan för att åstadkomma en sådan här sak.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är bra ju fler som driver på, för det här är en väldigt svag länk i hela vårdkedjan. Det står och faller mycket på att avgiftning som sker på akuten är egentligen inte riktig avgiftning. Det måste ske under flera dagar, vanligtvis en vecka åtminstone under övervakning, så där är det väl så att man lugnar ner folk och så skickar man ut dem med lite mera piller i sämsta fall. Det vi har behov av, en riktig avgiftningsavdelning, finns nämligen inte. Det finns alltså inte några konkreta förslag, utan ltl Sjölund är personligen engagerad i den här frågan. Om det är så, så hoppas jag att han påverka sina partikamrater och också övriga att eventuellt utskottsbehandlingen här eller någonting resulterar åtminstone i ett sådant konkret förslag att det omgående inrättas. Det är när man får missbrukarna i det skedet som man kan motivera till eftervård. Det finns inte hopplösa fall, men om man inte kan motivera dem just då, så fortsätter det.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag delar den uppfattning som ltl Sundback ger uttryck för, att det är helt klart att det finns ett uppenbart behov av en bra ordnad avgiftning, där man har möjlighet, oftast som en inledning på vårdkedjan, att ta hand om missbrukare. Det är så när det gäller drogmissbrukare att där får man överhuvudtaget inte avbryta kedjan, inte ens för en halvtimme, för då riskerar man hela resultatet. Det finns en utredning gjord på hur en avgiftningsklinik skulle kunna inrättas vid centralsjukhuset och med den som utgångspunkt tror jag att det finns goda möjligheter att organisera upp det. Det är åtminstone vad jag kommer att jobba för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Först vill jag säga att det som ltl Sjölund tog upp om olika insatser som samhället har gjort under de senaste åren håller jag med om, dvs. att det är många som har fått en orättvis kritik. Det har jobbats på och skulle det finnas patentlösningar skulle inte dessa problem finnas. Men det var två andra saker där jag inte riktigt uppfattade ltl Sjölund. I sitt anförande tog han upp betydelsen av de olika föreningarna Power Club, Fri från narkotika, idrottsföreningarna och bedyrade hur mycket man värnar om dem. Det är lite förvånande därför att ltl Sjölund har, exempelvis mot idrottsrörelsen, jobbat emot detta i samband med finansutskottets behandling och skulle viljan finnas från ltl Sjölunds parti har man alla möjligheter i dag, man sitter på alla tunga poster där man kan hjälpa till i de här sammanhangen: finansminister, socialminister, ÅHS-ordförande och liknande. Jag tog upp i mitt anförande, att det gäller inte bara att prata vackert, utan det gäller att i praktisk politik också visa handling.

 

Ltl Sjölund sade, att det finns en stor del föräldrar som inte har intresse av barnuppfostran. Jag är helt övertygad om att alla föräldrar har intresse av barnuppfostran. Sedan kan det finnas problem på vägen som gör att man måste få hjälp från samhället.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är inte första gången som ltl Strand för fram sådana här tankar om att jag eller liberalerna skulle vara mot idrottsrörelsens engagemang i drogfrågor. Det är överhuvudtaget inte sant därför att de förslag som har funnits i de här riktningarna från idrottsrörelsen och annars också finns beaktade, nu i budgeten, som vi har godkänt. Inte finns det där några skiljaktigheter i syn. När det gäller föräldrarna stämmer tyvärr det som jag har sagt. Jag beklagar djupt att det är så, men jag har en viss insyn i de här frågorna.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det finns säkert föräldrar som har problem, men i grunden är de intresserade av sina barn. Det finns säkert orsaker sedan på vägen som gör att det blir problem. Jag sade att där bör man hjälpa till. När det gäller idrottsföreningarna är det så att landskapsstyrelsen tog pengar från idrottsrörelsens övriga verksamhet: man tog med ena handen och gav med den andra. Det finns en jättestor besvikelse. Idrottsförbundets förra ordförande, liberalen, tog upp det här i finansutskottet; han var ytterst besviken på förfarandet. Om inte ltl Sjölund känner till det, så kan jag bara beklaga. Jag har också tittat på resursfrågan. Var finns resurserna till föreningarna som ltl Sjölund sade att han värnade om? Det finns under punkt 8 resurser, men det finns inte så att det räcker till, som ltl Sjölund påstod i sitt anförande. Därför finns det kanske möjligheter att i utskottsbehandlingen ta upp de här frågorna och tillföra resurser. Det skulle vara ett bra förfarande; då visar man med praktisk politik att man vill göra det som mun säger!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Till att börja med vill jag säga att det kanske är tur att tjugondagknut har varit så att julen har sopats ut, för programmet som vi diskuterar är inte så värst mycket att  hänga i julgranen. Programmet innehåller visserligen helt behövliga dagsaktuella åtgärder, men det stannar vid det. Programmet har karaktären av ett handlingsprogram. Var är visionerna och analysen? Var är helikopterperspektivet? Var är svaret på frågan: Varför har vi hamnat där vi är?  Jag skall försöka ge mitt bidrag till debatten i form av det jag saknar i programmet.

 

Herr talman!

Tyvärr är det för sent att stiga tidigt upp i den här frågan. Den offensiv som regeringspartierna nu har kokat ihop gör att det verkar som om problemet har uppstått under julhelgen! Även om det är bra – det säger jag – att alla partier nu är på banan i den här frågan så är det faktiskt lite av en skymt mot dem som missbrukar, dess anhöriga och de som arbetar med drogmissbrukare att mitt i allt uppfinna hjulet på nytt och försöka dra poäng på det. Ltl Sjölund var inne på samma sak, att det är många som ”jobbar häcken av sig” med det här och man skall inte försöka framställa det som om att ingenting har gjorts. Det kanske skulle vara så att om det som har gjorts inte skulle ha gjorts skulle problemet vara mycket större och det kanske är så att vi inte har kunnat göra så mycket mera när det gäller sådana ungdomar som redan har hamnat i missbruk.

 

Inför valet 1999 ordnades också paneldebatter och stormöten i den här frågan. Vi måste fråga oss vad som har hänt mellan valen och vad skall hända fram till nästa val. Står vi här igen i den här salen 2007 med ännu värre problem? Vad är det problemet? Ganska enkelt beskrivet är det så att alltfler ungdomar – det rör sig till största delen om ungdomar mer eller mindre fördärvar sitt liv genom att bruka droger av olika slag. Förutom de själva, deras anhöriga och deras vänner, drabbas även samhället som helhet av ökad kriminalitet, våldshandlingar och kostnader för vård av missbrukare. Problemet är väldigt mångfasetterat. Drogmissbrukarna i dag är ingen homogen grupp. Det stor skillnad på en heroinist och en som tar ectasy. Olika individer har olika problem, både till karaktär och drag. Problemet berör oss alla men härrör från några få individer. De allra flesta barn och ungdomar är faktiskt skötsamma och det som är  normen i dag, att man är skötsam, inte att man har dessa problem. Men för den skull har vi ett gemensamt ansvar att ta tag i problematiken.

 

En viktig princip i problemställningen är: Skall vi skilja på alkohol och narkotika? Det har delvis berörts här i dag. Är det två olika problem att det missbrukas alkohol och att det missbrukas narkotika? Jag skulle inte säga det eftersom det handlar om drogmissbruk. Det går inte att rättfärdiga ett alkoholmissbruk och samtidigt vara helt emot narkotikamissbruk. Det handlar om en allmän trend, en allmän uppfattning om vad som är okej. Man kan inte tycka att det är okej att man super järnet med polarna och sedan klagar man på ”dom där knarkarna”, utan det är egentligen samma typ av problem. Ponera att vi inte skulle ha alkohol i dag, men mitt i allt skulle någon komma på att det här kan man dricka och så blir man full och jätteberusad och glad. Om vi skulle komma på det i dag, hur skulle vi då reagera mot alkoholen? Givetvis skulle vi slå bakut och måla upp hemska hotbilder – som skulle vara sanna. Om vi ser vad alkoholen gör i dag, så är för det första alkoholen fortfarande det största problemet, vilken enorm skada den gör i samhället, för dem som dricker alkohol som det går snett för, för dem som inte har vad man populärt kallar ölsinne, som kanske slår någon på käften i fyllan. Man kan enligt min mening inte skilja på de här problemen och därför har vi svårt på Åland att tala emot även narkotika när vi för det första grundar vår ekonomi på att sälja sprit till turister. Det är denna ständiga dubbelmoralen med vårt näringsliv som vi har svårt att komma ifrån. Samtidigt försöker vi vara skenheliga och stoppar någon som vill ha ett mellanölstillstånd någonstans och har rigorösa bestämmelser om sådant. Det är så här man borde se på problematiken. Jag säger inte heller att man inte kan häva grunden för den åländska ekonomin, men man måste å andra sidan se realistiskt på förhållandena.

 

Frågar man sig: Varför tar ungdomar droger? Det beror givetvis på många omständigheter. För det första är det inget nytt att människor tar droger. Det går i vågor. Alkoholmissbruket har funnits sedan urminnestider; i Bibeln står det mycket om hur man drack vin, man hade säkert problem även då med många som drack lite för mycket vin osv. Jag skulle säga att den problemkaraktär vi har i dag beror mycket på dagens generations behov. Om vi lite krasst delar upp 1900-talets generationer i tre: för dem som är födda i början på seklet gällde det att klara livhanken, att få mat för dagen, att få husrum, varmt på vintern osv., hade man det så var man nöjd; sedan kom generationen efter kriget och då hade man mat för dagen, man hade husrum osv., då ville man ha prylar och man ville kanske resa, men framför allt prylar. Jag kanske inte tillhör den generation som kommer sist men den generation som växer upp nu som har fötts i slutet av nittiotalet och i början av det här seklet. Det är klart att man har basbehovet, det är klart att man har alla prylar, det är klart att man har en mobil osv. Vad vill man då ha? Jo, man vill ha upplevelser. Då kommer nöjesindustrin att explodera osv. Den växer starkt i dag på grund av den generationens behov av upplevelser. Då räcker det inte med de upplevelser man kan få, utan man måste ha droger för att få ännu starkare upplevelser. Man är mer mottaglig och man är mer behövande för upplevelser.

 

Vi har också fått ett öppnare samhälle, främst tack vare Internet och det kommer att visa sig också att Internet kommer att öppna samhället globalt, på gott och ont. Vi kan inte i dag längre dölja någonting för ungdomarna, vi kan inte som förr hota med brunnsgobbin och säga att ”brunnsgobbin kommer och tar dej om du går nära brunn”; då gick inte barnen nära brunnen, för de visste att brunnsgobbin var där. Det går man inte på i dag, för man chattar med kompisar runtom i hela världen och de har ingen brunnsgobbe. Överlag är samhället fritt och man har inte samma icke-kritiska respekt för vad vuxenvärlden säger. Detta gör också att man blir mer känslig för trender och kulturer sprider sig lättare, särskilt inom den unga generationen. Man tar lätt efter sina idoler, t.ex. inom musik finns det många exempel på topplistorna i dag på artister som aktivt propagerar för droger. Som en artist sade häromdagen: man borde ge ectasy åt alla elever i skolan, så skulle undervisningen bli mycket roligare. Det där tar ungdomarna åt sig och det blir någon slags del av deras värdegrund.

 

Vidare har vi europeiseringen; vi integrerar oss alltmer med Europa. Vad har man där? Jo, man har mycket större både alkohol- och narkotikakonsumtion än vad vi har här och det gör oundvikligen att vi dras med, om vi låter oss integreras i det tänkande man har i övriga Europa. Det försöker man stå emot här i Norden, men jag skulle säga att Finland kanske står emot mindre än Sverige och ett område där detta märks är i brott och straffrätten, som också är en ingrediens i det hela, för det är så för ungdomar att det som inte är förbjudet är faktiskt tillåtet.  Vad skickar det för signaler till ungdomar om man för ett innehav av t.ex. några gram hasch får fem-sju dagsböter. Jag har hört om flera fall där ungdomar har åkt dit för innehav av hasch. Trimmar du din moped så får du tio gånger hårdare straff ekonomiskt sett, för du får betala en skatt plus att du blir av med körkortet, du får uppskjutet körkort om du över 17 år osv. Moppetrimning är ett mycket hårdare brott än att missbruka hasch. Det är den krassa verkligheten i dag. Det skickar signaler till ungdomen att det är relativt okej, det är en mindre förseelse. Däremot propagerar jag inte för att de som är missbrukare skall låsas in i fängelse och glömmas bort, utan där borde man försöka få ett system där man tar hand om dem och vårdar dem, och ditåt går trenden. Det är kanske lätt att säga att ”dom borde sättas i fängelse dom där knarkarna”, men det hjälper dem inte för då kallhamrar man dem till grova brottslingar, då har vi ett verkligt problem sedan när de kommer ut. De skall straffas är langarna, de som tjänar på att andra hamnar i missbruk. Det är viktigt att man stryper den verksamheten. Vi har hört här att det handlar om ungefär fem stycken på Åland och det är de här personerna som borde sättas åt.

 

Vad borde man då göra åt den här problematiken? Jag håller absolut med det som står i programmet att man borde först vidta de omedelbara åtgärder som redovisas i programmet. Jag tycker också att behovet av samordning är stort och det berörs delvis i programmet, men det skall inte vara samordning bara inom de offentliga instanserna utan i samhället som helhet. Man borde bilda en enad front mot problemet. Där har vi inom Obunden Samling i samband med budgetbehandlingen motionerat om att det skulle grundas en antidrogfond som skulle bli en sorts knutpunkt i ett nätverk där man samlar dels de offentliga aktörerna men också företag och privatpersoner. Vi såg att det finns ett otroligt engagemang bland privatpersoner, vanligt folk, att delta på ett eller annat sätt och då borde man få ett nätverk som sträcker sig även till dem, för det blir lätt så att samhället löser alla problem, men det återkommer jag till. I motionen föreslår vi att grundplåten skulle ges av landskapet i form av 200.000 euro, men sedan skulle man ge möjlighet att fonden skulle få växa och avkastningen skulle användas vartefter till olika åtgärder. Vi gav exempel på tio olika punkter i syfte att minska tillgängligheten, att visa uppskattning för dem som arbetar med det här osv. Det förvånar att det var så lite debatt om den motionen, så nära inpå den här enorma debatten. Det är klart när en debatt briserar, så briserar den.

 

Lösningen av problemet handlar till stor del att se ungdomarna som unga medborgare. Det blir lätt så att även jag som är relativt ung skiljer ut ungdomarna som någon skild grupp, ”dom där ungdomarna”, pratar man om fast man just har varit där själv. Där tror jag att det ungdomspolitiska programmet har en mycket stor betydelse, kanske större än detta program, att man skapar en meningsfull fritid och tillvaro för ungdomen. Det handlar sist och slutligen om att lära ungdomarna att stå på egna ben och göra egna val. Tar man en drog skall man förstå de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Man skall inte matas med skräckpropaganda, att du kan dö, du kan dö av ectasy -  man kan dö av alkohol också. Man måste förstå att visst kan man ta både ectasy och man kan röka hasch och andra droger också och man kan klara sig, men vad ger det för konsekvenser, vad är insatsen? Ungdomar måste tillåtas och uppmuntras att ha en vision för sitt liv. Man frågar alltid: vad skall du bli när du blir stor, och det är en väldigt viktig fråga att ställa till ett barn. Om man har en vision förstår man också att delmålen uppnås endast med rätt vägval. I dag tycker jag att ungdomen får ett alltmer kortsiktigt livsperspektiv. Det här, vill jag påstå, att har att göra med samhällets allt större inblandning i folks liv. Snart är vi nog där att alla, oavsett om man kan gå eller inte, har fått ett par kryckor av samhället. Inom skolan t.ex. är det så att så fort ett barn inte är precis som andra normala barn, har det s.k. särskilda behov. Det får en stämpel i pannan i form av en flashig diagnos och sedan en assistent. Ofta är det kanske samhället som har ”särskilda behov”. Kanske man borde inse att barn är olika, en del är väldigt intelligenta och teoretiskt lagda; andra är inte fullt så intelligenta, men de kanske har ett synnerligen praktiskt handlag; en tredje grupp är blivande entreprenörer. Det har visat sig i forskning att det underlättar om man är lite tokig för då vågar man satsa och tro på något – då blir man entreprenör. Jag säger inte det, att visst finns det barn som har handikapp som behöver hjälp, men jag vill påstå att man diagnostiserar många i  onödan. Som tur var för mig fanns det ingen diagnos på de särskilda behov jag hade, så jag slapp undan, medan mina kompisar fick någon bokstavskombination, så jag klarade mig! I dag skulle jag säkert ha fått en diagnos av assistenten. Så är det!

 

På ungdomarnas fritid är det likadant. Det knappast tillåtet längre för ungdomarna att ta egna initiativ. All fritidsverksamhet har kommersialiserats och serveras ungdomarna enligt samhällets villkor. Barn får t.ex. inte längre bygga kojor i träden, hörde jag häromdagen, för EU godkänner inte det som lekplats! Du får inte ha vissa typer av gungor längre, för EU godkänner inte det!

 

Jag tycker att när det gäller ungdomen på Åland borde landskapsstyrelse och lagting samarbeta med Ålands ungdomsförbund, göra en storsatsning på ungdomsföreningarna och återbörda initiativet till ungdomarna. I dagens samhälle, när samhället blandar sig i alltmer, blir det så att generationerna har allt mindre kontakt med varandra. Den är inte obefintlig, men trenden är att den blir mindre. Samhället vill producera mer och mer s.k. välfärd, barnen lämnas till barnomsorg, de äldre lämnas till äldreomsorg. De som däremellan är fast i ekorrhjulet för att de skall arbeta så mycket eftersom de skall betala skatt för att finansiera välfärden. Detta gör att barnen får mindre kontakt med sina föräldrar och med sina mor- och farföräldrar. Tyngdpunkten för ansvaret för barnens uppfostran förskjuts från föräldrarna över till samhället. Det här är galet. Det är inget generellt problem ännu, men vi ser en trend. Skolan måste börja uppfostra barnen, inte bara undervisa. Samhället blir ofta den som är problemlösare. Förr löste man problemen inom familjen, inom släkten, grannar emellan och i byn – nu lassas allt på samhället.

 

Vi har självstyrelse på Åland och vi kanske borde fundera och granska kritiskt om den s.k. nordiska välfärdsmodellen är rätt väg att vandra. Kanske vi borde ha större valfrihet våra barn till fromma. Kanske vi håller på att drabbas av någon slags välfärdsförgiftning? Allt detta gör i sin tur att dagens unga generation får ett alltmer osjälvständigt tänkande – samhället tar hand om mig oavsett vad jag gör. Livsperspektivet blir kort, för samhället väljer väg åt mig, jag behöver inte fundera själv. Som Sveriges kung sade i sitt nyårstal, att det är inte bra om det flyger stekta sparvar i munnen! Det handlar enligt min mening om samhället i stort, den samhällsutveckling vi har avspeglar sig i de problem vi får, som t.ex. drogmissbruk. Vi får den generation ungdomar som samhället förtjänar. Jag tycker att Åland förtjänar bättre.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman brukar ofta framhäva sin ungdom, men slutfasen av hans tal tyckte jag nog var ett sådant som man hör äldre människor ofta moralisera över tidernas förfall! Det var ganska generaliserande och att det skulle vara så fel på välfärdssamhället och vi blir si och vi blir så, att det finns någon slags inre dekadans på gång! Jag tror inte att det är ett hållbart att argumentera. Bortsett från det ville jag ta fasta på inledningen, som jag däremot tyckte betydligt bättre om, nämligen resonemanget om alkohol och narkotika och att det delvis är samma problematik. Men om man tänker ur missbrukarens synpunkt är det väsentligt stor skillnad i alla fall. Man vet från tidigare, speciellt i Norden, där man har sysslat mycket med både alkoholpolitik och alkoholvård att det är ganska bortkastat att syssla med tvångsvård. Det enda som kan befria en människa från missbruk är att han och hon verkligen själv vill och har en insikt om sin problematik, och detta skapas i vanliga fall inte förrän missbruket har gått ganska långt. Det är då just avgiftningssituationen är aktuell och som alkoholister är väldigt motiverade för att göra någonting; det lyckas ibland inte första gången, men kanske andra gången och det är då som man plockar upp missbrukarna i öppen vård. Det är endast i öppen vård där den som är missbrukare vill fortsätta att kämpa för ett annat liv som det är möjligt, men problemet för dem som missbrukar narkotika är det att det är ett illegalt missbruk. Narkomanerna oroas inte bara sitt missbruk och hur de skall få tag på knark utan att de skall bli upptäckta av polisen och då blir det en helt annan problematik, inte bara vård, utan det blir också fråga om brott. Det försämrar ofta motivationen för vård.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det har varit så egentligen i hela Norden att man får inte ifrågasätta den s.k. nordiska välfärdsmodellen. Ett system kan inte bara ha fördelar, utan kanske vi också börjar se vissa nackdelar. Jag propagerar absolut inte för avskaffande; vi har det fantastiskt bra tack vare vårt system, men man kunde kanske ha större valfrihet och att det kunde vara medborgarna som visste bäst, t.ex. föräldrarna som ve bäst om sina barns omsorg i stället för att samhället skall vara experten och samhället skall erbjuda service, så kunde föräldrarna själva göra det här. När det gäller olika typer av drogmissbruk är det visst så att det kan vara helt olika förutsättningar vilken drog man missbrukar och det är t.o.m. så att det per individ är väldigt speciella förhållanden. När det gäller legalisering eller att ha det illegalt att missbruka andra droger är det en intressant diskussion och om man jämför resonemanget att det inte är så stor skillnad på drogerna, så finns det argument som pekar mot en legalisering, men jag tycker att det skulle vara att ge upp. Det skulle vara ett erkänna problematiken på ett sätt att gör att då har vi gett upp. 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Nej, inte tror jag att det finns någon här som argumenterar för legalisering. Jag nämnde bara att det är en stor skillnad om man missbrukar eller om man missbrukar alkohol eller eventuellt både och. Då är man alltid naturligtvis orolig om man söker vård eller på annat sätt avslöjar sitt narkotikamissbruk att man också råkar ut för straff. Det försvårar samhällets och andra näras möjligheter att motivera narkomanen för rehabilitering.

 

När det gäller välfärdssamhället tror jag att det är en välsignelse att vi har välfärdssamhället i en sådan här situation när t.ex. drogproblemen börjar växa. Den generella välfärden ger just trygghet åt alla, alltså lösningar där man har åtminstone några möjligheter att välja om man vill ta emot vård eller om man vill göra det ena eller det andra. I ett samhälle där alla skall klara sig själva vet vi att de som har de sämsta förutsättningarna och drabbas av ett missbruk också är de som sannolikast går under. Välfärdssamhället löser inte alla problem, det tar inte ifrån föräldrarna deras ansvar, men det ger en viss valfrihet åt alla.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller missbrukare som är rädda att få vård för att de får repressalier i form av straff, eftersom deras missbruk är olagligt, tycker jag att man absolut skall verka för att vi väljer en sådan väg där sådana missbrukare som är beredda att bli kvitt sitt missbruk, som är beredda att ta vård inte skall drabbas av så hårda straff. Även om man inte i första skedet, som man gör nu, skall skicka signaler att det är helt okej att börja missbruka eftersom man får bara en handfull dagsböter för innehav. Där borde det vara hårdare straff. Men om de som har varit i träsket vill komma ur det skall de inte hotas med åtal utan där skall man kunna ge åtalseftergift. Det råder olika uppfattningar i samhället hur man skall behandla dessa ungdomar, men jag tror att ltl Sundback är överens om att man inte skall straffa dem utan försöka få bort tröskeln för att söka vård.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman inledde sitt anförande med att programmet inte var någonting att ”hänga i julgranen”. Lite senare höll han egentligen med om allt som stod i programmet, så det visar på ett visst vankelmod.

 

Han lyfte fram alkoholens betydelse i detta sammanhang. Det finns rätt mycket om det i programmet och i min presentation nämnde jag också alkoholen som en mycket allvarlig del. Att vi har en dubbelmoral kommer vi inte ifrån, men ambitionen måste vara att kunna behärska frågorna så att det inte går till alltför mycket överdrifter, inte ens vad gäller alkoholkonsumtionen. Det jag mest fäste mig vid var ltl Sundmans uttalande om att samhället blandar sig i. Min erfarenhet är precis tvärtemot, att det är alltfler som ropar efter samhällsinsatser, inom barndagvård, inom äldrevård, inom ideella organisationer - landskapet och kommunerna skall stå för snart allt! Man kräver mer och mer och man tror och mer och mer på samhällsinsatser samt avhänder sig, medvetet eller omedvetet, bestämmanderätt och initiativ på det sättet. Det är min erfarenhet av 24 års politik på den här nivån.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag kritiserade inte programmet för dess innehåll utan för det innehåll som jag tycker att det saknar. Det har faktiskt tagit ett och ett halvt år att ta fram programmet och jag tycker att på den tiden borde man ha kunnat ta sig tid att göra en liten analys och beskriva en vision för framtiden samt spåna lite i varför de här problemen egentligen finns: vad är det för bakomliggande orsaker. Nu har man gått väldigt nära själva drogmissbruket. Varför har vi de här trenderna. Det var det jag saknade. Jag håller i stort sett med det som annars står där, men jag hade höga förväntningar på programmet eftersom man höll på så länge.

 

”Att samhället blandar sig i”. Det är precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger att alltfler ropar efter samhället och det gör man därför att samhället vill att man skall ropa efter det. Man måste komma ihåg att samhället är vi alla medborgare, man måste vända på steken och se vad kan vi göra? Du skall inte fråga vad ditt landskap kan göra för dig – du skall fråga vad du kan göra för ditt landskap.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Det har varit en lång och givande debatt angående det alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Det är ganska svårt att säga det som man från början har tänkt därför att det blir en upprepning – någon frågade: har du kopierat av de andra eller har du gjort ett hopplock. Jag tycker att det ändå är roligt att stå här i dag, för fastän det har funnits vissa meningsskiljaktigheter så har alla ändå dragit åt samma håll, att det är ett problem och det skall vi lösa tillsammans. Det tycker jag är väldigt bra.

 

Det finns ändå några saker av det som har sagts i dag som jag tänkte ta upp nu. Det ena gäller avgiftning som många har pekat på, vilket jag håller helt och hållet med om. Det är av högsta vikt att vi får en avgiftningsenhet, naturligtvis gärna i närheten av Ålands centralsjukhus, av den enkla orsaken att man vid viss avgiftning i dag faktiskt kan behöva både intensiv vård och akuthjälp för att klara av avgiftningen. Det är inget som är ens är lämpligt att göra på Grelsby, alltså i en skild lokal bara för avgiftning. Jag håller med om det som sades på stormötet och det som har sagts här, att det är olyckligt om man blandar ihop psykotiska personer med missbrukare som är inne för avgiftning. I och för sig kan missbrukare vara psykotiska, men det är en helt annan problematik.

 

Frågan om tystnadsplikten togs upp av ltl Lundberg. Jag vill belysa det ur en litet annan synvinkel, som jag själv har råkat ut för när jag jobbade inom missbrukarvården, nämligen när man säger att det är fel att föräldrarna inte blir kontaktade när en ungdom/ett barn, en 16-åring, själv söker vård för att den kommit i kontakt med narkotika. Det första barnet säger är, att jag vill inte att mamma och pappa skall ha reda på det. Då måste man säga, ja, vi har tystnadsplikt, du får komma och vi försöker ta oss an dig i alla fall. Alternativet är, om vi säger att du måste ta morsan och farsan med dig, att man aldrig får se personen igen. Däremot tycker jag att i en behandlingssituation, när man har fått kontakt, är det av yttersta vikt att man uppmanar ungdomen, att du kommer aldrig att klara dig utan föräldrarna, du behöver ha kontakt med dem. Så ser jag på tystnadsplikten. Jag skulle kunna dra ett litet parallellfall. Det finns föräldrar som blir arga när deras döttrar får p-piller när de är 16 år och säger, att varför tog de inte kontakt med oss först! Det har också förekommit, de har ringt till doktorn och skällt ner honom och tror du att dom skall bli någon sorts vaddå och vaddå! Någonstns går det alltså en gräns.

 

Det talades också om ekonomiska resurser för behandlingen och det nämndes 3.000 euro, men jag kanske missförstod det. Gruppen som jag har varit med i föreslår 200.000 euro för behandling på behandlingshem under 2003. Så mycket pengar är det alltså fråga om.

 

När det gäller alkohol och narkotika håller jag helt med dem som säger att största skillnaden är att alkoholen är legaliserad i dag och att vi t.o.m. i vissa fall uppmuntrar dem genom att ha taxfree-försäljning osv., medan narkotika är en illegal drog, som man naturligtvis inte får använda och inte får ta in och ha här. Men när det gäller det som ltl Sundman var inne på om brott och straff och narkotika har han inte rätt i det han sade. Jag anser att det är så här: du får inget straff för att du vårdar dig för bruk av narkotika, du får straff om du åker fast för innehav eller brukar narkotika hos polisen före du söker vård. Ingen vårdinstans tar kontakt med polisen och säger att nu vårdar vi en som har innehaft narkotika och nu måste han straffas. Det är precis två skilda saker, så jag tycker att det är fel att säga att man får straff om man söker vård för missbruk av narkotika. Det är två helt skilda saker.

 

När det gäller programmet, som har fått väldigt liten kritik, är det ett styrmedel, ett sätt att få igång arbetet och det ges inte några färdiga lösningar, men däremot hänvisar man till vad man tror att skall behövas för att lösa olika problem. De personer som kommer att jobba med dessa frågor har kunskaper och om de inte har det bör de få utbildning för att få ett bra system som gör att vi kan minska på droganvändningen. Tror man däremot att ett program skall göra någonting, så är ett program ingenting, utan det är bara ett papper som man kan ha nytta av.

 

Både här och i tidningarna har det pratats om utskrivningen av narkotika. Jag vill att man väldigt, väldigt noga skiljer på legal utskrivning av narkotikapreparat som i många fall är väldigt viktiga. Det är otroligt hemskt att de preparaten ibland skrivs ut till sådana som inte behöver dem eller att de kommer på villovägar från dem som behöver dem. Man har pratat mycket om antidepressiva medel. Den som vet lite om läkemedel vet att de är inte de medlen som står högst på listan, i synnerhet de nya morfinbaserade medlen, ersättning får vård i livets slutskede av cancerpatienter, är också på drift. Det är betydligt värre. De måste finnas, men där gäller det för den läkare som skriver ut recepten att uppmana dem som får läkemedlen att vara försiktiga med dem. Det förekommer faktiskt sådant.

 

När det gäller behandlingshem är min syn att det är bra om våra ungdomar som skall avgiftas kommer till ett behandlingshem som kanske inte ligger på Åland;  Åland är litet, de får lätt kontakt med de gamla knarkarkompisarna osv. Då tror jag att det kan vara en fördel att behandlas utanför Åland. Ett bra behandlingshem utanför Åland utesluter inte familjen från vården, de ropar efter att familjerna skall komma. T.ex. på Harggårdens behandlingshem, där jag själv har varit på studiebesök, är det närapå ett krav att familjen skall komma dit regelbundet. De tycker också att familjen skall vara inblandad i den eftervård som de erbjuder. Jag tror att alla seriösa behandlingshem ser att familjens del i behandlingen är mycket viktig.

 

Ltl Strand var inne på idrottens roll som drogförebyggande. Det är sant att idrotten gör mycket. Problemet är att idrotten, sporten, i lika hög grad som alla andra föreningar lider av problem med drogmissbruk. Det sker t.o.m. på högsta elitnivå, som ungdomarna ser upp till. Vi ser det i TV regelbundet. Det sker även inom motorsporten. Det är förvisso en viktig verksamhet, men vi ser att vad man än gör får du problem med droger. Det är någonting elakt som har bitit sig fast hos oss som vi inte kommer ifrån.

 

Till sist tänkte jag ta upp det här med ”skål” och det var faktiskt landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson tog upp den saken, att skål i sig själv är någonting tokigt. Jag tror att det inte alls är tokigt att skåla. Det finns både religiösa, helnykterister och andra som skålar. Det är faktiskt fråga om vad man skålar med. En del skålar i pommac, på kalas kommer man med en hel bricka och skål som sådant är inget missbruk. Om man har sagt skål på BB, som ltl Anne-Helena Sjöblom sade, så tycker jag att det är otroligt att man från BB:s sida föreslår att man skall skåla med sprit. Det måste vara ett missförstånd. (Från salen: det är sant) Då hoppas jag att de också har ett alkoholfritt alternativ; annars kan jag tänka mig att föräldrarna vill skåla med ett glas vin för den nyfödda. Jag trodde att det var som med det här att pappan ofta blir bjuden på en cigarr. Min lillebror skulle röka en cigarr och han blev faktiskt sjuk när han skulla röka den cigarr som jag gav honom när han fick barn, så det är kanske inte att uppmana till droger direkt för att någon ger en cigarr! (Från salen:du måste bjuda på bättre kvalitet nästa gång) Ja, man skall bjuda på bra kvalitet!

 

När det gäller vilken expertis styrgruppen för programmet har anlitat var det någon som undrade varför man inte har hört barn- och ungdomsenheten på Åland. Det har varit fältare med, verksamhetsledare Beijar, socialsekrterare, vi var på Harggården och hörde deras syn på ungdomars bruk av narkotika. Dem som vi har hört tycker jag uppfyller alla kriterier, med deras samlade erfarenhet. Det hade inte varit fel att höra barn- och ungdomsenheten, men vi kunde inte höra alla. Vi gjorde så gott vi kunde och nu är det för oss i samhället att ge resuser, att se till att arbetet kan fortsätta, det arbete som är just och just påbörjat. Det var någon som frågade: var har vi gjort i samhället. Vad hade hänt om vi inte skulle ha gjort någonting? Jag tycker att de som har jobbat med detta har jobbat väldigt bra, det är stora insatser, det är många som vi aldrig träffar varken i rättssal eller på sjukhuset som har prövat på narkotika som har kommit i kontakt med rätt personer och lätt slutat. Det är inte förebyggande men det är vård i tidigt skede.

 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det talas så där problemfritt om vård när det gäller missbruket, men jag menar att man väldigt kraftigt förbiser motivationsfaktorn hos den som missbrukar. Det är egentligen det som är besvärligt i den här vården. Det är egentligen inte så svårt att vårda missbrukare rent medicinskt, utan problemet är själva motivationen hos missbrukaren, eftersom ju mer man missbrukar desto mer betyder själva drogen och desto mindre betyder allting annat. Förlusten för en missbrukare som hotas eller tänker sluta är väldigt stor. När jag pratade om att det är olika förutsättningar för sådana som missbrukar alkohol och sådana som missbrukar droger, så vet jag av erfarenhet att hotet om straffpåföljder är en väsentlig problematik för den som vill höja drogmissbrukarens motivation.

Det kanske inte går att göra något åt det, men det är betydligt svårare både att motivera och att rehabilitera narkomaner jämfört med alkoholister.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag kanske var otydlig, men jag menar att söka vård för missbruk av narkotika innebär i sig själv inget straff utan har du inte åkt fast för innehav av narkotika blir du aldrig anmäld, så alla kan tryggt söka vård för att de har prövat narkotika, och gärna innan de åker fast hos polisen. Jag håller med om att de som har åkt fast en gång kan vara svårmotiverade, för de vet att kommer det här ut får de ett straff, men i sig själv är det inget brott.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller straff om man söker vård menade jag inte att det är så att om man söker vård får man straff, för då kommer det fram att man har missbrukat narkotika, utan det är så att om man är åtalad för innehav, för missbruk osv., så skall man, om man vill reda upp sitt missbruk, inte straffas, sättas i fängelse och få en massa böter. Vill man förlikas med sitt bruk skall man kunna få ett lägre straff mot löfte att man reder upp sitt liv, men här råder det olika uppfatningar om hur lång man skall gå.

Det är förstås fråga om ett förtroende från missbrukaren att man i samarbete med vårdaren sköter sig och inte återfaller samt inte utnyttjar systemet. Har man missbrukat droger har man i första hand begått ett brott mot sig själv och det är inte i någons intresse att personen i fråga blir hårt straffad om den vill sluta. Men däremot skall man inte när det gäller det första steget, för att undvika att ungdomar lätt prövar och kommer i missbruk, nästan uppmuntra, som det är i dag med så låga straff som det är för innehav utan det borde vara en högre tröskel. Ungdomarna har den uppfattningen att det som inte är förbjudet är tillåtet. Det var så jag menade!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med ltl Sundman när han säger att har du en gång åkt fast för innehav skall du våga ta emot vård osv. och du kunde få ett lägre straff; ingen vinner på att åka i fängelse och komma ut som en brottsling, du blir möjligen en kallhamrad brottsling på länsfängelset. Jag håller alltså inte med dem som säger, att kasta dem i fängelse bara så går allt bra, utan jag tror att man måste ge dem en chans. Jag vet också att tingsrätten på Åland ser lindrigare på det om de går med på ett vårdprogram osv. Det kan ofta bli samhällstjänst osv., om man själv är intresserad. Det finns många som har klarat sig väldigt lindrigt undan på grund av det och väldigt många också som har lyckats bra med det, så jag förespråkar samma linje som ltl Sundman.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Sune Mattsson tog upp idrottsrörelsen och nämnde att det också där finns problem. Det är ingenting att sticka under stol med att det inom idrottsrörelsen också brukas alkohol och liknande. Däremot anser jag att idrottsrörelsen i grunden är sund och det fina med idrottsrörelsens initiativ i den här frågan är att man har tagit tag i det, man jobbar på att få en gemensam drogpolicy i alla åländska idrottsföreningar, man jobbar precis med det som skrivs i programmet: att skapa nätverk och liknande. Det var det som jag tog upp i mitt anförande, att man borde ta tillvara Ålands största folkrörelse; nätverken finns, kanalerna finns i det förebyggande arbetet. Det sträcker sig från barn till seniorer, så man har mycket gratis om skulle vilja stöda verksamheten utan att ta pengar från idrottsförbundets ordinarie verksamhet. Det var det som var det bekymmer som jag tog upp i mitt anförande. Jag försökte rätta till detta i samband med finansutskottets behandling av budgeten, men jag fick inget stöd av liberale ordföranden Sjölund.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Ltl Strand har också rätt i det han säger. Jag vet att idrottsrörelsen tar stora krafttag mot i synnerhet narkotika just nu i alla fall och jag vet också att man i kommunerna, åtminstone i min hemkommun, ser väldigt positivt just på idrottsrörelsen; det är ett sätt att ha sysselsättning och gör kanske att intresset för droger blir mycket mindre. Det är faktiskt en väldigt nyttig förebyggande åtgärd också hos ungdomar.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Vi är helt överens när det gäller den sista konklusionen som ltl Sune Mattsson gör. Jag skulle vilja att vi skulle ta tillvara hela nätverket och ge förutsättningarna i pengar som idrotten behöver för att kunna bedriva sin ordinarie verksamhet och för att också kunna driva projektet  ”Åländsk idrott visar vägen”. Kan ltl Sune Mattsson i liberalerna hjälpa till med det i samband med utskottsbehandlingen av programmet eller i form av en tilläggsbudget är jag mycket tacksam.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är viktigt att man ger de resurser som behövs för drogbekämpning, och de kan ges till idrottsrörelsen också. Man måste se vilket program de har och hur de ställer upp. Vi har räknat upp i programmet vilka resurser vi tror att behövs, men jag tycker att idrottsrörelsen också är en resurs. De kan också uppmana ungdomar som har kommit lite på glid att söka vård. Man ser lätt i en roll som ledare att här är inte allt som det skall vara, de har varit duktiga förut, nu går det mycket sämre.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

För att det inte skall föreligga något missförstånd tror jag att det är så att ltl Sune Mattsson har missförstått eller inte hört efter ordentligt när jag hade en replik till landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson. Jag sade att det har kommit till min kännedom att man på BB-avdelningen inom ÅHS bjuder på pommac och skålar i det när man har fått en nyfödd till världen. För mig som individ symboliserar det skål i alkohol och jag råkar faktiskt ha en ganska restriktiv hållning till var och när man skålar. För mig finns det ingen orsak att skåla för att man har fått ett barn. Det är mycket möjligt att det är väldigt individuellt, andra kan tycka att det är okej. Attityden till skålarna börjar ganska tidigt i livet!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag är alldeles övertygad om att ltl Sjöblom inte sade ”skåla i pommac”. Då tror jag inte att jag hade reagerat, men det kan också hända att jag missade det. Däremot tror jag att ordet skål inte har någon större betydelse. Du kan gott och väl skåla med pommac, det är inget fel. Ordet skål gör inga alkoholister, inga knarkare heller!

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det är mycket möjligt att det är så, men jag sade nog tydligt i mitt replikskifte att det gällde pommac. Här ser man hur olika det är när det gäller attityder och vad skål betyder för ltl Sune Mattsson och vad skål betyder för mig. ”Skål” betyder för mig att man har alkohol i glaset, det är därifrån det kommer. Sedan har andra tagit efter, och det må anses vara lite löjligt och lite barnsligt och så där, men det beror på hur man ser på vad skål är.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Jag tog förra veckan i stadsstyrelsen del av en mycket ingående redogörelse för drogsituationen i Mariehamn och på Åland. Det var för mig mycket lärorikt och det jag fick höra var också oerhört skrämmande. Omfattningen av det åländska missbruket och det stora utbudet av alla upptänkliga drogsorter var kuslig information. Men det som skrämde mig mest var nog den drogbenägna attityden bland våra ungdomar som vi fick vittnesmål om. Vi fick bl.a. höra om en ungdom som i en avlyssnad dialog med en kompis inte sade sig vara intresserad av en viss typ av drog förrän han fick höra att just det aktuella drogpartiet var direkt livsfarligt. Då väcktes hans intresse och han ville definitivt köpa drogen. Vi hörde även om droger som ger direkta nära-döden-upplevelser vid användning och att det här är någonting som lockar många. Jag undrar vad det säger om vårt samhället då våra ungdomar är så villiga att laborera med sina liv och använda droger med vetskap om att de kan ha dödlig utgång.

 

Ungdomar är ungdomar, det kommer alltid att finnas en lust att pröva gränser och testa nytt och gärna lite farligt, men en så här utbredd vilja att leka med döden som vi hörde om är nog någonting annat.

 

Andra har varit inne på det tidigare i den långa diskussionen i dag, men jag vill också med bestämdhet säga att vi behöver en värdedebatt i samhället, en debatt om attityder, hur vi lever våra liv och vart vårt samhälle är på väg. Vi har ett välmående samhälle på Åland, åtminstone på ytan. Skrapar man lite och tittar under så är det nog annorlunda på många håll i vårt extremt materialistiska samhälle. Jakten på ekonomiskt välstånd tar all tid och de mänskliga relationerna glöms ofta bort. Många barn och ungdomar växer upp i en situation där tiden för föräldrakontakt är på tok för kort. Många barn och ungdomar är ensamma alldeles för mycket med sina helt naturliga funderingar över livet och med Internet som enda svar på sina många frågor. En del föräldrar är för upptagna med sina egna liv för att hinna med sina barn och många är alldeles för osäkra på sig själva för att våga ta sitt föräldraansvar utan överlåter det åt samhället. Samtidigt har vi inte kvar det medborgaransvar, det ansvar för medmänniskan som i större utsträckning fanns förr och som kan vara en fördel i små samhällen som vårt.

 

Hur många orkar, hinner och ids bry sig om då det inte direkt handlar om oss själva? Reagerar vi om vi ser droghandel på ett café, på krogen, på gatan? Reagerar vi då vi ser grannens barn ragla omkring på fredag kväll? Reagerar vi då en arbetskamrat är bakfull allt oftare på jobbet? 

 

En värdediskussion innehåller svåra frågor och känsliga frågor, men jag är övertygad om att vårt samhälle har kommit till en punkt då vi på allvar måste diskutera vart vi är på väg. Vi lurar oss själva om vi tror att vi kommer ifrån dagens situation vad gäller droger bara genom att ge mera resurser till polis och tull.

 

Dagens diskussion här i lagtinget visar på ett mycket stort engagemang och jag tycker att det är väldigt mycket klokt som har sagts, och det finns en stor enighet. Vi måste nu se till att vi aktar oss för att tappa det här engagemanget, som så ofta händer då diskussionen är avslutad och att det här programmet, som så många andra program, bara blir en hyllvärmare.

 

Jag tycker också vi skall akta oss för att göra bara politik av frågan och förhindra resultat med politiskt käbbel, vilket också ofta händer. Om vi skall nå resultat måste vi agera gemensamt, starkt och tillsammans med hela samhället.

 

Talman!

Jag skall inte kommentera själva programmet - det har gjorts i många timmar här – men det jag vill hålla med om är behovet av mera konkreta åtgärder vid sidan av de allmänna, mycket goda målsättningarna. I morgon har vi en diskussion i Mariehamn, där vi kommer att fatta beslut om många konkreta åtgärder för staden och vi kommer också att uppmana landskapsstyrelsen att vidta många åtgärder på landskapsnivå, möjligen kan också det här diskuteras senare här i lagtinget.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman, värderade lagtingskamrater!

Det har diskuterats väldigt mycket i detta ämne, som kanske är det allra viktigaste vi har diskuterat i Ålands lagting under senare tid. Jag tror att vi alla är besjälade av en vilja att faktiskt komma någon vart och inte bara föra diskussion utan att det resulterar i konkreta åtgärder som verkligen kan ge resultat.

 

Jag hade också tänkt rekapitulera lite händelseförloppet från Mariehamns stadsstyrelse senaste torsdag, men föregående talare Lotta Wickström-Johansson var lite inne på det, så jag skall inte upprepa det. Jag vill i varje fall dela hennes värdering om att det var en mycket skrämmande bild man bibringades av vad som sker i vårt åländska samhälle. Det var synd att stadsstyrelsens ledamöter på grund av den här stora genomgången med tull, polis, sociala myndigheter, A-kliniks företrädare och övriga inte kunde delta i en diskussion som förekom på det allmänt utlysta mötet här i självstyrelsegården. Det var orsaken till varför vi inte kunde vara med.

 

Innan jag går vidare vill jag säga en sak till. I Mariehamns stad anser vi att vi har en ganska stor kompetens bland berörda tjänstemän på detta område. Det förhåller sig så att Mariehamn tillhandahåller den service som betjänar alla åländska kommuner på detta område. Utifrån den aspekten tror jag det är ganska viktigt att Mariehamns synpunkter, som jag tror att kommer i morgon då stadsstyrelsen på nytt skall försöka slå fast vissa kriterier för det här arbetet för sin del, på något sätt skulle kunna länkas in i det program som vi har oss förelagt. Mot den bakgrunden kommer jag att föreslå att detta ärende skall bordläggas till fredag för att stadsstyrelsen i morgon för sin del skall kunna slå fast de kriterier som vi anser att är viktiga och bör vägleda det här arbetet.

 

Jag vill ytterligare säga några saker. När det gäller narkomanernas antal på Åland tror jag att vi är många som har levt i den uppfattningen att det är ett tämligen ringa antal och att problemet trots allt kanske inte är så väldigt stort. Själv fick jag den första konkreta kontakten med de här frågeställningarna när det uppdagades att det i innebandylaget VÅSC fanns en utövare som hade varit konfrontation med det här ämnet. Det var en nyttig läxa för mig och det lärde mig oerhört mycket, både i kontakt med sociala myndigheter och med polisen. Nu vet vi att senaste år 2002 hade A-kliniken 72 narkomaner att ge handräckning till. Då vet man också att det finns en koefficient – man talar om 1-7 – har man ett konkret fall, så har man i allmänhet att beakta att det i dess omgivning finns ungefär sju utövare till som använder drogerna. Det skulle betyda att vi kanske på Åland har ett par hundra som sysslar med detta, och det är mycket.

 

Senaste gång vi diskuterade detta utifrån ett socialdemokratiskt initiativ var när jag i en enkel fråga frågade vad landskapsstyrelsen ämnade göra för att de polisiära resurserna, som hade reducerats från fem till två, skulle kunna återställas igen. I anslutning till det intervjuade jag en av våra narkomaner, som då berättade för mig att han och hans kamrater bedömde att det bara i deras vänskapskrets och dem som de kände till fanns ca 300 personer som sysslade med intag av allehanda droger. Det är en mycket allvarlig bild. Tittar vi framåt lite grand kommer vi ganska snart att ha en ytterligare accelererad trafik på Mariehamn och då tänker jag på Estlandstrafiken. Riskerna med den trafiken är åtminstone för mig ganska uppenbara. Jag tror att här gäller det verkligen att stämma i bäcken om vi långsiktigt skall klara det här problemet. Även om trafik främjar resande och umgänge med goda förtecken, så kommer det också att föra med sig en hel del ledsamheter, det är jag tyvärr övertygad om.

 

Vi har i många sammanhang talat om resurser som måste till för att hjälpa människor som har hamnat i problem, och det är jätteviktigt, därför att det kostar så oerhört mycket att rehabilitera människor som har hamnat i den här olyckan. Men ett ännu viktigare område är: hur skall vi förebygga så att inte flera hamnar i den här situationen. Frånsett att vi skall hjälpa alla som har råkat ut för det här och göra vårt yttersta för att de skall återanpassa sig i vårt samhälle och slippa detta gift, så är det oerhört mycket viktigare att också stämma i bäcken att det kommer inga flera in i den här hanteringen. Här har nämnts alla möjliga idrottsrörelser och ideella rörelser som måste integreras i det här; det tror jag också, kulturliv, allt måste in i den här bilden och det kommer inte att räcka med att vi pratar om det här, skriver vackra teser och formar vackra program utan vi måste jobba på fältet, om vi skall klara det här. Jag skall berätta att jag blev ganska rädd när den narkoman som jag intervjuade sade, att om inte han hade en person ständigt vid sin sida som såg till att avhöll sig från att inta droger så skulle han fortsätta. Det är jättestora problem som vi har framför oss.

 

När vi diskuterar det nya programmet vill jag säga att vi hade tidigare ett program som hette Strategi för landskapets drogförebyggande arbete åren 2000-2001. Enligt mångas mening var det ett bra program. Det var t.o.m. så att den arbetsgrupp som gjorde detta program förklarade sig villig att också se till att det praktiskt konkretiserades och verkställdes. Men det gick inte, för det skulle social- och hälsovårdssidan på landskapsstyrelsen sköta. Det betydde att resultatet av det programmet blev att man plockade ut några fragment och förverkligade, men i stora drag blev det bara en hyllvärmare. Det är jättesynd. Där hade vi redan ett fint program.

 

Hela avgiftningsklinikfrågan, som vi också tycker att är en första rangens fråga, har också varit uppe i samband med detta strategiska program och det finns klara utredningar som har gjorts för länge sedan, men det har inte verkställts. Nu är vi där igen och tar ny ansats och gud give nu att det förverkligas! Men vi vet att ÅHS, som har en positiv grundsyn, har sagt att det här skall ske i anslutning till att psykiatriavdelningen flyttar till Mariehamn. Så har jag förstått det. Jag tror att det behövs tidigare. Vi måste hitta någon form som klarar ut det här.

 

Bästa lagtingskamrater! Det finns hur mycket som helst att säga om det här och jag tycker faktiskt att de erfarenheter man har inte alls är så där rysligt hoppingivande, men jag föreslår att vi bordlägger ärendet till fredagens plenum, då också stadens samlade insats eventuellt skulle kunna kompletteras eller så att utskottet får ta del av det och möjligen kan jobba in stycken som finns där. Jag vill ändå hävda att en stor del av den kompetens som vi har på Åland på det här området finns i Mariehamns stad. Även om de fragmentariskt har varit med i sammanställningen av föreliggande program tror jag kanske att man har talat ännu friare inför stadsstyrelsen. Jag hoppas vi kan förfara så att detta bordläggs till fredagen och att vi alla då oberoende av politiska schatteringar inte gör det här till en partipolitisk fråga utan att det blir en samlad aktion från alla medvetna människor i det här parlamentet, likaväl som på det åländska fältet.

 

Ltl Lindeman: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Wiklöfs förslag om bordläggning och jag återtar mitt anförande och återkommer på fredag.

 

TALMANNEN:  Förslag om bordläggning till plenum den 17 ds har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Är det någon som önskar uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 17 januari.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående utveckling av regelverket om parlamentarism. (FR 11/2002-2003).

 

Ärendet kommer upp till behandling vid plenum den 17 januari.

 

Föredras från tilläggslista: Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående sjöfarten. (S 1/2002-2003).

 

Ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål angående yrkesträningsundervisningen. (S 2/2002-2003).

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens kulturpolitik. (S 3/2002-2003).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålen avges eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara dem kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålen lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen i dag den 15 januari. Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum är på fredag den 17 januari kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.55).

 

 

 

 

 

 

 

 

Originalfil