Plenum den 16 december 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 16 december 2002 kl. 13.00. 

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Erlandsson, ltl G-M Lindholm och ltl J-E Mattsson). Ltl Lindholm och ltl Erlandsson infann sig efter uppropet. 

27 lagtingsledamöter närvarande.

 

Meddelande

Landskapsstyrelsen har i skrivelse av den 12 december meddelat att de beslutat återkalla landskapsstyrelsens framställning nr 6/2001-2002 med förslag till ny plan- och bygglag. Talmannen meddelar med anledning härav att ärendets behandling enligt 42a § AO omedelbart avbryts. Antecknas.

 

Meddelas vidare att landskapsstyrelsens framställning nr 8/2002-2003 angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården kommer att föredras vid plenum onsdagen den 8 januari 2003. Antecknas.

 

Meddelas vidare att ärendena nr 3 och nr 4 på dagens föredragningslista kommer att byta plats. Antecknas.

 

 

Föredras från tilläggslista för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående budget för landskapet Åland 2003. (FR nr 3/2002-2003 och FM nr 1-79/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 18 december.

 

 

Föredras ärende nr 1:

 

Val av fyra ordinarie landskapsrevisorer och två ersättare för dem för finansåret 2003.

 

Enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ landskapslagen om landskapsrevisionen skall före finansårets ingång 2003 väljas fyra landskapsrevisorer jämte två ersättare för dem. Inom föreskriven tid och i behörig ordning har till kansliet inlämnats endast en kandidatlista för valet och listan upptar följande namn: ordinarie revisorer: Magnus Lundberg, Johan Ehn, Pär Eriksson och  Tuula Mattsson samt ersättare: Folke Karlsson och Marie Löfström.

 

Enligt 51 § arbetsordningen tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion. Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § arbetsordningen ingen särskild valförrättning. Talmannen förklarar därför de på kandidatlistan upptagna fyra kandidaterna valda till landskapsrevisorer för finansåret 2003, nämligen Magnus Lundberg, Johan Ehn, Pär Eriksson och Tuula Mattsson. Till ersättare för dem förklaras de två följande på listan upptagna kandidaterna, nämligen Folke Karlsson och Marie Löfström.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar. (FR 5/2002-2003).

 

Beslut om remiss till näringsutskottet är tidigare fattat. Ärendet var bordlagt den 9.12. Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Fru talman!

Ltl Sundback efterhörde i samband med presentationen av lagförslaget frågan om politiska bedömningar vad gäller exempelvis om jordbrukspolitiken ändrats eller något liknande. Jag kan säga att med det här lagförslaget om finansiering av landsbygdsnäringar är inte avsikten att jordbrukspolitiken ändras. Däremot har en del lagar sammanförts till en lag och det är alltså sex lagar som därmed upphör, bl.a. gårdsbrukslagen, som delvis är obsolet.

 

Vidare påpekade ltl Sundback att det förekommer en del byråkrati vad gäller inte minst övervakningssystem. Däremot framgick det inte desto närmare vad som avsågs. Jag kan intyga att det förekommer ett omfattande övervakningssystem, inte minst med hänsyn till vår egen lagstiftning, vår egen behörighet härvidlag och behov av att Åland också har hela kedjan av övervakningssystem vad gäller de stöd som vi betalar ut. Inte minst handlar det om säkerhetsbilden och spårbarheten. Det här är någonting som vi har valt att ha: egen lagstiftning, egna system, och det förpliktigar också.

 

När det gäller lagstiftningen är det naturligtvis bättre att det är en lag och att man därmed får en överblick. Sedan handlar det om att finslipa de administrativa systemen och se till att det blir smidigast möjligt för lantbrukarna. Därvidlag pågår det ett stort arbete och det finns säkerligen en hel del att påpeka, men det har skett förbättringar och det är också så att när det gäller t.ex. frågan om beslut, information kring beslut osv., så förekommer det mycket kontakter med lantbrukarna och de får också protokoll så att de vet vad det är som fallerar och vad som skall göras. Naturligtvis kan man ytterligare gå igenom systemet, och det sker också, men själva lagstiftningen härvidlag utgör grunden och sedan bygger man vidare,  på den grunden, olika administrativa system.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Socialdemokraterna på Åland är angelägna om att också vår landsbygd och vår skärgård vid sidan av staden Mariehamn ges optimala framtidsförutsättningar. Vi vill att den åländska politiken skall formas så att vårt åländska jordbruk som en basnäring för lands- och glesbygd ges de bästa förutsättningarna samtidigt som vi bör skapa strukturer och därmed möjligheter också för annan näringsverksamhet.

 

Ser vi till vår livsmedelsproduktion är det åländska jordbruket en mycket viktig del, om vi vill uppnå bl.a. miljöpolitiska mål i form av ett öppet och attraktivt landskap och särskilt om vi vill eftersträva möjligast korta transporter mellan producent och konsument, som i sig innebär, också det, ett viktigt miljömål och dessutom bästa möjliga transportekonomi. Samtidigt vet vi att konsumenterna på Åland gärna också köper åländska produkter, en utveckling vårt parti gärna vill främja. Att socialdemokraterna härutöver gärna ser ett vidgat ekologiskt inslag i det åländska lantbruket skall heller inte ses som en motsägelse till det jag just har sagt. I vårt parti har vi ägnat jordbruksnäringen och djurhållningen en hel del diskussion utifrån det faktum att vi dels vill vara med och främja näringen och dess förutsättningar och dels därför att enligt vårt mening jordbruket från att ha varit en nationellt genomreglerad näring blev det i ännu högre grad genom inträdet i europeiska gemenskapen. Det är definitivt så att vårt åländska jordbruk naturligtvis inte kan mäta sig i avkastningsresultat och arealer och inte heller i klimat med det som finns längre söderut, där vi vet att man också, beroende på grödor, kan få ända upp till fyra skördar per år. Men vi kan mäta oss i kvalitet och mindre bekämpningsmedel och vi kan också mäta oss i en bättre djur hållning. Och det är faktorer som vi faktiskt har allt skäl att beakta. Ett faktum är också att den integrerade odlingen baserad på markkartering och alltmer anpassade gödselgivor i form av integrerad produktion utgör ett viktigt steg mot en ekologiskt hållbarare utveckling, samtidigt som denna anpassning på ett avgörande sätt kan bespara den åländska bonden överhöga gödningskostnader. Det är alltså en väg åt rätt håll.

 

Föreliggande förslag till lagstiftning är säkert motiverat, men enligt vår synpunkt hade det varit till mycket stor fördel om landskapsstyrelsen redan innan detta förslag komponerades hade gjort en uttömande seriös utvärdering av hur den praktiska tillämpningen av de olika stödformerna och kontrollen av dessa verkligen fungerar. Vi erkänner att systemet förutsätter en viss byråkrati, men skulle övriga näringsidkare och löntagare underkastas samma omständliga pappersexercis och byråkrati, kontrollapparat och de bedrövliga konsekvenser som en felskrivning i en inlämnad redogörelse kan få, så tror jag faktiskt att många skulle överväga att byta jobb.

 

En kritisk genomgång av existerande system vad gäller ansökningshandlingar till kommunerna, till landskapsstyrelsen och till staten och därav föranledd kontroll och byråkrati som de facto existerar på Åland kan inte försvaras ens av den mest illvilliga EU-byråkrat. Det måste gå att göra systemet enklare, rationellare, klarare och mer rättssäkert ur den åländska jordbrukarens synpunkt än vad fallet är i dag. Och även om lagen nu går igenom med de korrigerar som bör vidtas, så måste själva handläggningen av dessa frågor bli vettigare. Vi förutsätter att bonden också måste vara trygg i systemet och t.o.m. visa sådan hänsyn att han åtminstone har tid att bruka sin egen åker och inte bara pappersexercerar.

 

Uppfinningsrikedomen måste vara större och intelligensen högre i landskapsstyrelsen än vad nu                                         nuvarande hantering av existerande system ger vid handen. Vi vet också att det föreligger ett betydande missnöje med nuvarande byråkratiska ordning ute bland jordbrukarna. Ett sätt att göra systemet smidigare vore att alla ansökningar och redovisningar gick via den kommunala landsbygdsnäringsmyndigheten, vilken i sin tur skulle rekvirera handlingarna vidare till landskap respektive staten för myndighetskontroll och fastställelse.

 

Vi politiker är inte till för att försvåra för medborgarna utan för att där vi kan i stället underlätta och förenkla och faktiskt också främja likabehandling av alla och rättssäkerheten. En sådan process vill socialdemokraterna se igångsatt av landskapsstyrelsen på detta område. Det är lika naturligt, menar vi, som man på många andra håll och områden efter viss tid också där ser över verksamheter och rutiner. Här är det särskilt angeläget för att underlätta för våra åländska jordbrukare, som ändå inte har det lätt och knappast heller får det lättare genom EU:s östutvidgning.

 

Frågan är om inte den kommunala lantbruksnäringsmyndigheten kunde vara kontaktorganet; den har ju den omedelbara kontakten med jordbrukarna och de skulle också i högre utsträckning därför kunna vara lämpade att svara för informationen ut till bönderna. Även kontrollmekanismen, som nu i flera fall är dubblerad, kunde med lite fantasi handhas av betydligt rationellare genom samarbete.

 

Avslutningsvis, fru talman, måste det vara ett tankefel i 20 § om tilläggsbetalning. Det heter i paragrafen: ”Har någon fått stöd till ett mindre belopp än denne borde ha fått på grund av skriv- eller räknefel vid registrering hos landskapsstyrelsen, skall en tilläggsbetalning göras utan dröjsmål.” Det står dock ingenting om detta bör verkställas jämte ränta, vilket är fallet om någon på grund av skriv- eller räknefel får ett för högt belopp och måste betala tillbaka. Samhället kan enligt vår mening inte handla på ett sämre sätt än vad man avkräver av jordbrukaren. Någon rim och reson skall det vara och jag hoppas att utskottet kan rätta till den här punkten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

När det gäller en utvärdering pågår en halvtidsutvärdering. Den är omfattande och kommer att delges även lagtinget. Vi utgår från att vi får ett rikt material att gå vidare på när det gäller halvtidsutvärderingen. När det gäller intelligenta utvecklingssystem får vi lov att säga att det pågår ett förbättringsarbete och i och med dessa intelligenta påpekanden av ltl Wiklöf tror jag också att vi kan få god hjälp att gå vidare!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Vi vet att på riksplanet har man en lindrigare holmgång med dem som är föremål för dessa stödformer. Såvitt jag har mig bekant behöver man där bara komma via kommunen och så är saken klar. Jag tycker att man skulle kunna eftersträva ett sådant system även hos oss. Sedan är frågan om halvtidsutvärderingen, som påstås pågå, faktiskt också gäller förvaltningen och handläggningen. Det kunde vara intressant att veta det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

Utvärderingen gäller systemen och i samband med det kan man också se på det administrativa förfarandet. När det gäller rikets övervakning är det ett system. Som jag nämnde tidigare drabbas våra lantbrukare av två olika system och därvidlag arbetar vi på en samordning och förbättringar. Att det är två olika system beror som sagt på areal-Cap-stödet som utgår från riket och sedan våra egna.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Får man in den kommunala myndigheten i detta sammanhang mer konkret tror jag att man har kommit ett långt steg på vägen. Jag tror inte att man behöver utesluta en samsyn eller ett sätt att samarbeta också med riksmyndigheten i det här sammanhanget. Det är ingen rim och reson såsom systemet ute på fältet fungerar i dag. Det måste bli en ändring och jag förväntar mig nu att den åberopade halvtidsutvärderingen som pågår faktiskt skall resultera i det. Bönderna har det omänskligt med den pappersexercis som vi har i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl G-M Lindholm:

Fru talman!

Det här är en lag som kommer att behandlas i näringsutskottet och jag har förmånen att delta i utskottsarbetet. Men det finns ändå några frågor som jag tycker att det är skäl att vi diskuterar här i salen eftersom de är på den nivån att det tarvar vissa förklaringar från landskapsstyrelsens sida. Vi har igen, får jag säga, en lag från landskapsstyrelsen där man skriver i lagtexten att ”närmare bestämmelser utfärdas i förordning”.  Vi vet att vi flera gånger under den senaste tiden har fått på fingrarna, att detta inte s.a.s. duger, utan det skall skrivas klart och tydligt i lagtexten vad man menar, det skall alltså framgå redan i lagen vad man avser. Man har på flera ställen, tycker jag i alla fall, uttryck och formuleringar som gör att det blir en väldig osäkerhet vad det är man menar. Det är en prövning som man ger till en tjänsteman som har dessa ärenden på sina bord i landskapsstyrelsen. Det här är någonting som jag skulle vilja att vi skulle diskutera här i salen och kunna få en förklaring på varför man fortsättningsvis kommer med en framställning där sådant här ingår. Jag kan ta som exempel 12 §: ”Behovsprövningen utgår från marknadssituationen, kapacitetsbehovet på gården och i omgivningen…” Vad menar men med det? Menar man att om någon annan granne tvärs över gärdesgården odlar gurka så är det inte meningen att jag skall göra det, eller vad är det man menar? I 16 § tycker jag det är onödigt att säga: ”Den kreditinrättning som beviljat räntestödslånet skall på begäran ge landskapsstyrelsen sådana uppgifter som är nödvändiga för att utreda om den sökande varit i behov av stöd eller inte.” Har man redan uppfyllt förutsättningarna så varför då säga ”om man varit i behov av stöd eller inte”! Är det så att om jag redan har kapital är inte jag berättigad att få olika stöd från landskapsstyrelsen – är det det man avser med skrivningen?

 

På flera ställen står det att man skall bo på lantbrukslägenheten och det har jag också förstått att har funnits med tidigare. Det här tycker jag också att skulle tarva en liten förklaring från landskapsstyrelsens sida vad man anser att är det viktigaste. Är det viktigaste att man bor på lägenheten eller är det viktigaste att man håller landskapet öppet? Vad är avsikten med hela lagstiftningen? Jag tycker att dessa två saker står i strid med varandra eftersom man inleder på ett litet annat sätt och pratar om just öppna landskap.

 

Man säger heller ingenting om hur man har tänkt underlätta byråkratiseringen. Vi vet också att det har kommit en skrivelse från norra Ålands lantbruksnämnd där man gärna ser att man förenklar handläggningen av de ärenden som rör jordbrukarna, att LFA-stöd och miljöstöd skulle handläggas av lantbrukssekreterarna. Det här kommer i och för sig senare när lagstiftningsproceduren har satt igång, men jag tycker att det skulle vara intressant att höra, efter det att man har fått informationen från norra Åland, hur man ser på den frågan. Jag har nämligen förstått att det är en viktig sak för jordbrukarna att man har så få människor som möjligt att göra med när man lämnar in ansökningarna samt att diskutera frågorna med. Det skulle vara väsentligt att här tillsammans kunna diskutera det och inte bara i utskottet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

Det var bra att dessa frågor kom upp. Utskottsbehandlingen är ju till för att det här skall diskuteras. När det gäller förordningar står det närmare om vad förordningarna avses innehålla, bl.a. i 28 §. När det gäller den s.k. behovsprövningen är detta en prövning som har förekommit länge och den finns fortfarande med, men där behovsprövningen i och för sig har varit mer fokuserad på behovet för själva lantbruksföretaget. Den kan i och för sig tolkas vidare. Det är mycket möjligt att det kan vara lämpligt att ha en vidare behovsprövning än gällande praxis. När det gäller syftet med lagstiftningen framgår det, även det öppna landskapet och när det gäller bosättningen står det också i närheten, men den viktigaste stödgrunden är att man är bosatt på Åland.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Det står faktiskt på sidan 12: ”förutsätts att stödtagaren bor på lantbrukslägenhetens driftscentrum eller på ett sådant avstånd därifrån så att företaget blir lämpligt skött”. Ett ”lantbruk” kan betyda väldigt mycket, det ingår t.o.m. hantverk i det, så jag tycker att här finns många osäkerhetsaspekter. Är det så att man faktiskt menar att man måste bo där för att kunna syssla med just de olika sakerna som man har uppgett under de specifika områdena?

 

När det gäller förordningsmakten borde vi någon gång lära oss: skall den finnas jämsides eller skall det framgå i lag. Helst skall det vara så att den enskildas rätt skall framgå i lag klart och tydligt, det skall inte finnas tolkningsmöjligheter och olika syn på den saken. Det är hög tid att vi nu lär oss det. Vi har fått det tillrättalagt så många gånger och lagarna har kommit tillbaka för att vi inte uppfyllt det kriteriet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

Det står i kriterierna vad förordningarna skall innehålla och det är också avsikten med förordningsmöjligheten att man närmare beskriver det. När det gäller lantbruksföretaget är det meningen att man skall bo på ett sådant avstånd att man kan sköta lantbruksföretaget. Det kan vara olika bedömning beroende på vad företaget handlar om.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är precis just det jag menar som ledamoten Sarin Grufberg sade: det finns ”olika bedömningar”. Jag kanske tycker en sak men ledamoten Sarin Grufberg tycker en annan sak, att det här går eller det går inte och en tjänsteman på näringsavdelningen tycker en tredje sak! Det måste framgå klart och tydligt så att det inte uppstår en prövningsrätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att ltl G-M Lindholm ställer frågor, för precis som hon sade kommer vi att behandla lagförslaget i näringsutskottet, där jag hoppas att vi skall kunna diskutera och komma fram till svar på alla frågorna. Jag tänkte ta upp en av de frågeställningar hon hade, nämligen att man skall bo på lantbrukslägenheten. Så har det varit förr. Jag minns när jag var suppleant i landskapsstyrelsen att det fanns sådana fall där man inte kunde betala ut stödet på grund av inte den sökande bodde på lägenheter. Därför tycker jag att det nu är ett steg i rätt riktning; det står nämligen bara i lagtexten att man skall vara bosatt i landskapet. Det kan säkert finnas tillfällen då man eventuellt är bosatt ute i skärgården och har ett markområde i andra ändan på Åland där det kanske inte är så ändamålsenligt att man kan sköta det på ett lönsamt sätt. Det kan vara möjligt att landskapsstyrelsen behöver ha denna prövningsrätt. Jag tycker alltså att detta är en klar förbättring jämfört med den tidigare lagen. Nu kan man i praktiken bo var som helst i landskapet.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det finns tydligen ändå ett rätt stort missnöje bland odlarna över just handlläggningen och hanteringen av stödordningarna. Grunden till det är att vi i stöd av självstyrelsen har tagit över vissa system som gäller miljöstöd, LFA-stöd och startstöd. Grundfrågan är om detta är en lyckad självstyrelsepolitik. Har detta gjort att verksamhetsförutsättningen för de åländska odlarna har förbättrats? Det här med en överstor byråkrati kan kanske uppvägas av om stöden är betydligt förmånligare eller om hanteringen på något sätt skulle vara effektivare med tanke på att den beslutsfattande myndigheten och verkställande är betydligt närmare odlarna än om detta sköttes från Helsingfors. Det är väl en avgörande fråga för hur man skall bedöma lagstiftningens betydelse. Det är klart att rent tekniskt är det för myndigheterna bättre att all lagstiftning är samlad i en och också för dem som åtnjuter stöden är det till fördel; det är i sig givet att man bör eftersträva en så enhetlig lagstiftning som möjligt. Men grundfrågan kvarstår: Är det här systemet till fördel för dem som det berör, ger det bättre stödanordningar, ger det en effektivare handläggning? Har vi bättre service genom det här systemet än om odlarna skulle gå via Helsingfors? Det skulle vara intressant att höra om ansvariga ministern har synpunkter på det, för det är väl det som man nu ifrågasätter, att om detta sköttes från Helsingfors kanske det t.o.m. var effektivare och framför allt skulle det vara betydligt mera transparent eftersom informationen och rådgivningen är svår för landskapsmyndigheterna att fullfölja eftersom det här är komplicerade frågor.

 

Rättssäkerheten nämndes här liksom förordningen och det stämmer som sägs att i 28 § har förordningsmakten bestämts ganska i detalj, men om man sedan tittar under 10 § står det om statsstöd, LFA-kompensationsbdirag och miljöstöd: ”Landskapsstyrelsen utfärdar genom landskapsförordning närmare bestämmelser om stödbelopp, allmänna villkor för stöden och genomförandet av systemet.” I likhet med ltl G-M Lindholm tror jag att detta kan vara oförenligt med grundlagens fullmakter vad gäller delegering. Det gäller nämligen direkt enskilda människors ekonomiska rättigheter, dvs. stödbeloppen och de allmänna villkoren för stöden. Det kanske är ett förbiseende, det vet jag inte, men det står i 10 § på ett sätt, medan det i 28 § verkar vara en annan lagstiftningspraxis som man följer.

 

Det är väl ändå så att odlarna i dag skall ha kontakt med åtminstone tre myndigheter: kommunen, landskapsstyrelsen och staten här på Åland. Det är klart att det är komplicerande eftersom speciellt det stöd som landskapsstyrelsen prövar och verkställer också skall beredas i kommunerna. Det sker tydligen en parallell behandling i här i landskapsborgen. För mig låter inte det som någon bra förvaltningspraxis. Det är väl så att landskapsstyrelsen borde vara en övervakande myndighet och inte på samma symmetriska nivån som kommunen i det här fallet. Det märks också på det viset att man inte har besvärsrätt till den åländska förvaltningsdomstolen utan man måste gå hela vägen till högsta förvaltningsdomstolen, om man av någon anledning är missnöjd över det beslut om stöd som man får från landskapsstyrelsen, och så blir ju gången om det är landskapsstyrelsen som fattar det här beslutet.

 

Det som skulle vara mera förenligt med vår tradition är att man kan besvära sig över det kommunala beslutet och att landskapsstyrelsen mera är en fastställande myndighet. Visst är det alltså komplicerat för dem som lagen berör och det skulle ur deras synvinkel underlätta betydligt om det var kommunen som man gick till och där fick handläggning av bidragssystemen.

 

Det är fortfarande så att vi inte har någon lag om förvaltningsförfarande på Åland och detta gör att vår rättssäkerhet är betydligt sämre än i stora delar av Västeuropa. Landskapsstyrelsen har någon slags allmän fullmakt i många fall att göra prövningar som sker på grunder som inte är tillräckligt underbyggda. Det är tyvärr så att nu får också jordbrukarna lida av den bristen.

 

Näringsutskottet har nog här en viktig uppgift att granska lagstiftningen, inte för att vi från socialdemokratiskt håll har något emot den, men för att den skulle bli bättre och fungera enligt de önskemål som man har från odlarnas sida och att rättssäkerhetsaspekten förstärks.

 

Det finns en punkt som jag vill rikta ordförandens blickar på, nämligen 3 § om definitioner, under gårdsbruksenhet. Det är i och för sig en detalj, men den kan vara nog så viktig. Där talas det om att definition på gårdsbruksenhet är en eller flera lägenheter eller lägenhetsdelar som har samma ägare, men det är väl inte helt ovanligt att man också arrenderar mark för att bruka, så månne inte det begreppet borde utvidgas för att lagen skall vara riktigt ändamålsenlig.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

När det gäller definitionen gårdsbruksenhet tolkar jag det så att det är just för att skilja åt ett gårdsbruk från en gårdsbruksenhet. Det är som sagt vanligt att jordbrukarna har arrendemark. Det är samma ägare som kanske arrenderar flera gårdar, kanske t.o.m. i olika kommuner och då är det en gårdsbruksenhet som jordbrukaren brukar. Men ett gårdsbruk är en gård. Det har förstås bara en ägare, men för att inte behöva skilja på att det finns gårdsbrukslägenheter i flera kommuner kallar man det för en enhet. Så är min tanke. Jag lovar att vi skall titta på det. Det kan kanske finnas någon annan tolkning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Det är bra att dessa frågor diskuteras. Det största misstaget tycker jag är att det är bara att skriva om nuvarande lagar och det är ingenting som är riktigt nytt. Jag hade väntat mig en redogörelse över att man med förhandlingar med regeringen i Helsingfors skulle ha kommit fram till att det klokaste är att vi skulle ha tagit över de statliga stöden hit till Åland och fått den tilläggsersättning som riksmyndigheterna i dag betalar direkt till det åländska jordbruket. Då skulle man ha vunnit en rationell hantering och dessutom vunnit närheten till dem som hanterar frågorna och också dem som drabbas av det, om vi säger så, men det kanske kommer längre fram, så vi hoppas i alla fall att landskapsstyrelsen energiskt fortsätter med att försöka få sakerna diskuterade och förhandlade med riksmyndigheterna.

 

När man diskuterar här hur viktigt det är att kommunerna skall ta över detta – och det stöder jag – är det också viktigt att komma ihåg att ersätta kommunerna för de ökade kostnaderna och uppgifterna som detta medför. När man diskuterar med t.ex. Norra Ålands lantbruksnämnd, som har idéer om det här, så är det viktigt att den morot som man lägger på bordet är av lämplig storlek så att man verkligen kan få den rationella hanteringen som ett sådant arbete skulle medföra, om kommunerna skulle sköta detta och, precis som sades här, bara övervakningen skulle finnas kvar hos landskapsstyrelsemyndigheten.

 

Bara en liten randanmärkning. Jag har under senare tid fått höra, just när man talar om ökade ekologiska inslag i jordbrukslivet, att ekologiska odlare – jag tänker inte på dem som odlar på några tusen kvadratmeter, utan jag tänker på sådana som odlar på hela lägenheterna – är i dag synnerligen konfunderade över de forskningsresultat som nu mer och mer och mycket oftare börjar droppa in, att utsläppen i miljön många gånger är lika stora även om man har ekologisk odling. Detta gör dem verkligt konfunderade och man väntar nu på nya resultat. Framför allt på svenska sidan har det givits ganska mycket medel för att stärka forskningen så att man verkligen skall få ordentliga resultat och att man i fortsättningen vet hur man skall driva sin inriktning.

 

När det gäller stöden till jordbruket, som det alltid talas om, är det så att de flesta jordbrukare helst skulle slippa stöden och få det pris som man behöver ha för att ens företag skall gå ihop. Om vi riktigt tänker efter är det vi som inte odlar, vi konsumenter, som har den största nyttan av EU-systemet som ger oss billigare mat. När ltl Wiklöf nämnde livsmedelsproduktion och förädling tycker jag att vi här på Åland ändå skall känna oss rätt nöjda med den produktion och den förädling som finns här på Åland. Vi vet att det finns väl ingen i hela landet som levererar så mycket råvara till förädling som de som ägnar sig åt potatisodling. Samma sak har vi med grönsaker. I dag görs det färdigt att lämna in till butiken och samma sak har vi med vår äppelodling. Köttproduktionen börjar också gå längre och längre, så att det blir färdiga produkter som levereras och samma sak vet vi sedan länge att har funnits på mjölksidan. Jag vill påstå att vi verkligen väl kan mäta oss med många av de regioner som är runt omkring oss och det hoppas vi bara att skall utökas. Produkterna mår så klart bäst av att kunna säljas så nära konsumenten som möjligt.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag gläder mig över den samsyn som vi har i den här frågan och när vtm Salmén tar upp detta att om kommunerna skall överta mera av handläggningen av ansökningarna om stöd bör de få mera medel är det möjligt att en viss påspädning måste göras på kommunal nivå. Men tanken är att man skall kunna dra ner på den utomordentligt stora stab som man nu har också här på landskapsstyrelsen, vilket betyder att man delvis utför dubbelarbete både på det som görs i kommunen och på landskapsnivå. Det funkar inte, utan det skapar mera oreda och var makten ligger är oklart och otydligt för odlarna.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag är helt övertygad om att vi är överens. Jag nämnde bara ett ord som jag vill upprepa: rationell hantering. Om vi får en rationell hantering i kommunernas regi är jag säker på att man samtidigt tar bort kostnaderna, för den hantering som i dag sker på annan nivå räcker nog till för ett ordentligt stöd till kommunerna!  När det gäller övervakningen vill jag påminna om det som kanske är det bästa här på Åland: att man vet att de bästa övervakarna är grannarna! Med närhet till beslutsfattarna är det inget problem för grannar att ringa och meddela om de vädrar att grannen får fem penni för mycket!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

När det gäller rättssäkerhet tror jag att vtm Salmén och jag har helt olika utgångspunkter hur den skall skötas! Jag tycker inte att vi behöver underblåsa den här avundsjukan här i lagtinget, utan tvärtom, hitta andra system som gör att det blir mera rättvist och alla känner att de behandlas lika inför lagen. Men det som är bra med att kommunalisera verksamheten är att det också förstärker den förvaltning som finns på kommunal nivå, dvs. det skulle man kunna se som en utlokalisering av vissa delar av hanteringen som nu sker på landskapsstyrelsenivå.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

På sätt och vis gläder det mig att vi har olika åsikt framför allt när det gäller jordbrukspolitiken. Det känns skönt att veta! När det däremot gäller hur det kommunala fungerar på landsbygden talar jag av gammal erfarenhet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Det nya förslaget till landskapslag om finansering av landsbygdsnäringar är en länge planerad reform genom att man då skulle förnya och modernisera befintlig lagstiftning, särskilt gårdsbrukslagen och anpassa den rent juridiskt också till EU-regleringen. Vad jag kan se av förslaget innehåller det inte mycket politiska förändringar i praktiken utan det är ett fastställande och konstaterande av det regelverk som redan finns, men i den mån det finns större politiska förändringar är det säkert orsak för utskottet att detaljbehandla den delen. Att överhuvudtaget detaljbehandla förslaget är väsentligt eftersom det berör en så stor del av självstyrelsens administration, alltså hela jordbrukspolitiken, som av kända skäl är överstor i vår förvaltning och säkert delvis skall fortsätta att vara det, men den här lagen anger vissa grunder också för den fortsatta utvecklingen och det är det som här i debatten tillsvidare har diskuterats mest, alltså den byråkrati, det tjänstemannaarbete, på olika nivåer som skall utföras. Den här lagen har med all säkerhet konsekvenser, och ganska stora konsekvenser, huruvida man har möjligheter att rationalisera. Det är säkert intressant om utskottet skulle fördjupa sig även lite i den problematiken. Men naturligtvis måste utskottet också kontrollera lagförslaget gentemot gällande EU-program, som nu gäller fram till 2006 och tidigare regelverket och reglerna också i landet i övrigt.

 

Här har i debatten ifrågasatts fördelarna med självstyrelsens behörighet inom sektorn jordbrukspolitik och till den delen står det klart att både för perioden 1995-1999 och 2000-2006 har man tack vare självstyrelsen lyckats förhandla sig fram till klart bättre regler när det gäller de nationella stöden. Jordbrukarna på Åland är att gratulera till det, men dessutom har man genom det styrelsesätt vi har här i landskapet med stark representation för lantbrukarkåren i de politiska organen i självstyrelsen utöver det man har förhandlat sig fram till resultat också genom egna budgetbeslut höjt stöden jämfört med motsvarande områden i riket, höjt stöden i den mån man kan göra det inom ramen för regelverket. Det är ostridigt att det är en fördel för självstyrelsen att vi har det på det här sättet och det har diskuterats om man skulle ta hand om även rikets behörigeht i administrationen. Det är en stor kostnadsrisk med det. Det innebär att självstyrelsen drar på sig budgetkostnader som antagligen skulle bli överstora i förhållande till nyttan. Antagligen är det fråga om att lösa det problem som vi har, och det är utan vidare byråkratin för ”de drabbade”, jordbrukarna och lantbrukarna. Den är otvetydigt överstor. Huruvida man sedan kan göra någonting åt den blir en intressant fråga för utskottet att reda ut. Det är ett brett önskemål här i lagtinget om att man nu skulle ta tillfället i akt och titta på det; man kunde väl ha gjort det under de båda gångna programperioderna i unionsmedlemskapet, men intresset har varit mycket måttligt från lagtingets sida till den delen. Det är alltså bra om man gör det nu. Vi har de tre nivåerna av myndighetsutövning: vi har den kommunala lantbrukssekreterarnivån, vi har länsstyrelsens statliga nivå och vi har landskapet som arbetar i kombination med landsbygdskonsult, som är det rådgivande organet. Det är alldeles säkert så att kombinationer genom rationalitet går att finna, och det är väsentligt att man nu anstränger sig på den punkten. Visserligen är det ännu väsentligare när man går in i nya programperioder. Då är det det stora arbetet, men det finns mellanstationer under den pågående programperioden också för jordbrukarna som är väsentliga, att man fram till dess får ytterligare förenkligare till stånd.

 

Däremot kan man knappast säga att det skulle vara säkert att det är bra om de kommunala lantbrukssekreterarnas arbete utökas. Jo, i den mån det finns utrymme för det inom befintlig organisation är det säkert nödvändigt t.o.m. och viktigt, eftersom närheten till jordbrukarna är klar för deras del, men sedan finns det en hel del i systemen som vinner i rationalitet på att vara centraliserade och det är kombinationen av de båda fördelarna och möjligheterna att få det att fungera väl för jordbrukarna som jag hoppas att utskottet särskilt ägnar tid åt. Det är inte självklart att man bara flyttar över från den ena myndigheten till den andra och så blir det bättre. Det kan delvis också bli sämre, men det finns nog sådant som skulle vinna på att ligga närmare.

 

Med dessa synpunkter hoppas jag att näringsutskottet engagerar sig djupt i den här frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för fortsatt första behandling ärende nr 3:

 

 

Lagutskottets betänkanden nr 15/2001-2002 och 5/2002-2003 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR  20/2001-2002 och HM  5/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Lagutskottet har behandlat jordförvärvslagen en andra gång utgående från den debatt som fördes i lagtinget om utskottets första betänkande och som ledde till beslut om återremiss till lagutskottet. Vi har ändrat två paragrafer: 4 och 12 §§. I övrigt hänvisar vi till vårt tidigare betänkande.

 

I 4 § som rör bröstarvingars jordförvärvsrätt vid förskott på arv föreslår vi en komplettering och omformulering av lagtexten så att det tydligt framgår att jordförvärvsrätten gäller sammanlagt högst tre hektar fast egendom som fås som förskott på arv. Däremot räknas inte tidigare innehav som grundar sig på något annat fång än förskott på arv in i tre hektars begränsningen. Beslutet om 4 § har fattats genom omröstning och ledamöterna Salmén och Roger Jansson har bifogat en reservation till betänkandet på den här punkten.

 

I 12 § har vi strukit sista meningen i 1 mom., som lyder: ”En sökande som är bosatt i landskapet sedan minst fem år skall beviljas jordförvärvstillstånd om inte särskilda talar mot det.”

 

Lagutskottet anser att det inte är ändamålsenligt att begränsa landskapsstyrelsens prövningsrätt på det här sättet på grunder som är opreciserade och generella. Lagutskottet vill dock betona att personer som har bott på Åland fem år men som inte på grund av medborgarskap, dvs. avsaknad av finskt medborgarskap, kan erhålla åländsk hembygdsrätt som regel skall beviljas jordförvärvsrätt. För övriga fysiska personer sker en prövning utgående från främst de kriterier som framgår av 12 §, dvs. sökandens anknytning till landskapet och avsikt att fast bosätta sig här samt markområdets storlek, beskaffenhet och användningsändamål.

 

Talman!

Lagutskottet har lyssnat på lagtinget och gjort kompletterande ändringar utgående från de synpunkter som framfördes i debatten. Jag hoppas att lagtinget nu kan godkänna jordförvärvslagen i enlighet med de förslag vi har framfört i våra två betänkanden.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

I samband med behandlingen här i plenum den 11 november av lagutskottets första betänkande i ärendet berömde jag det goda samarbetet i utskottet och då inte minst ordförandens progressiva inställning till rimliga kompromisser. Efter tilläggsberedningen i utskottet finns det tyvärr nu inte utrymme för motsvarande beröm.

 

Jag förvånades stort över den fundamentala inställningen i utskottet från majoritetens representanter i behandlingen av den 4 §, som reglerar villkoren för gåva av åländsk jord i form av förskott på arv till bröstarvingar utan hembygdsrätt. Det gavs i lagutskottet inte utrymme för tillräckliga diskussioner eller till överläggningar mellan partierna, utan beslut tvingades fram på det första och enda mötet då utskottet sakbehandlade det återremitterade ärendet. Den behandlingen hade föregåtts av en ytterst informell och preliminär diskussionen runt bordet i ofulltalig skala några dagar tidigare, då jag personligen med reservation för vår grupps inställning var beredd att kompromissa i frågan om tidigare markinnehav. Det bestämdes snabbt att vi i utskottet skulle ha en omröstning  i frågan och resultatet är nu redovisat i betänkandet nr 5.

 

Jag ber att få antecknat en rättelse om reservationen, att den gäller betänkande nr 5 och inte nr 15a.

 

I landskapsstyrelsens ursprungliga framställning till 4 § 2 mom. fanns inga som helst arealbegränsningar för jordförvärvsrätt för gåva i form av förskott på arv. I lagutskottet kunde Frisinnad Samverkan acceptera att begränsningen om åtta års innehav som villkor för gåvogivaren skulle intas i stället för den begränsning som nu är 15 år. Som alternativ har också 12 år och 10 varit på bordet genom åren. Men vi för vår del accepterar åtta år, förutsatt att någon form av arealbegränsning samtidigt intas. Detta för att försöka förhindra att produktiva jordbrukslägenheter splittras upp, om man på olika sätt med förhandlingar och på annat sätt kan förhindra det. Det är också så att arvingar i andra, tredje, fjärde, femte osv. led inte har så stort intresse att äga stora markområden på Åland när de är födda och uppvuxna på helt andra ställen i världen. Normalt räcker det alldeles väl för dem att ha en tomt för fritidsstugan.

 

Det var därför rimligt att föreslå att totala arealen för sådana här gåvor skulle begränsas vad avser den automatiska rätten till innehav till 30.000 kvadratmeter, alltså en betydande utökning av hittillsvarande princip som har begränsat innehavet som följd av gåva eller anant fång till 4.000 kvadratmeter. När arven senare fördelas finns som känt inga begränsningar, varken i tid för ägandet eller i areal. Men vid gåva finns ännu en möjlighet till påverkan för att hemmavarande lantbrukare skall kunna slippa ifrån att arrendera fädernejorden av småkusins barn och andra ännu mera avlägsna släktingar. Det finns då utrymme vid gåvotillfället att föra diskussioner med gåvogivaren, med lagens anda och mening som grund. Med centerns och liberalernas inställning försvagas eller egentligen borttas den möjligheten. Jag vill informera er om att hittills har sådana här diskussioner i flera fall givit resultat så att den som brukar jorden har fått tillgång till mindre splittrade ägor, trots gåvogivarens annorlunda ambitioner inledningsvis.

 

Tyvärr uppkom i ärendets första behandling av ärendet en betydande miss och därför togs ärendet tillbaka till utskottet för förnyad prövning. Utskottet hade missat i brådskan. Det var många andra paragrafer som vi också ingående diskuterade att i den första behandlingen gå igenom effekterna av, dels om flera upprepade gåvor ges eller gåvor ges av flera gåvogivare och dels effekterna av om gåvotagaren äger betydande markområden från tidigare. I landskapsstyrelsens framställning från mars 1996 var dessa bägge frågor fullt ut beaktade.

 

Utskottsmajoriteten var beredd att korrigera det första misstaget om upprepade gåvor men var inte villig att diskutera det andra förbiseendet, som i den första behandlingen var helt odiskuterat, alltså problemet med tidigare innehav, utan påstod att det självklart hade varit underförstått att inga sådana innehavsbegränsningar var tänkta. Nåväl, om de inte var tänkta, så borde det väl då ha sagts ut, särskilt i utskottsbehandlingen, men rimligen också i betänkandet. Men så icke! Alltså var det ett förbiseende av oss alla fem i utskottet.

 

I reservationen redogörs för beslutet om jordägande i Nationernas Förbunds beslut från 1921. Vi är nu på väg att luckra upp den princip som då slogs fast, dvs. att den åländska jorden skall ägas av dem som bor här, och då tänkte man särskilt på dem som brukar jorden. Jag är förvånad att särskilt centern på Åland nu så markant går emot den principen och emot beslutet från Genève 1921, ett beslut som vi har försvarat gemensamt i alla sammanhang, inte minst vid anslutningen till Europeiska unionen i förhandlingarna 1994.

 

Fru talman!

Jag tror att ärendet kunde få ett bättre utfall om majoriteten skulle acceptera mera diskussioner i frågan. Frisinnad Samverkan har velat ha igenom den här lagen. Det betyder a priori att vi hela tiden har varit villiga att diskutera och kompromissa. Eftersom det inte tilläts i lagutskottet, kommer vi att föreslå att ärendet förs till stora utskottet. Den vägen är särskilt tillskapad och utformad för att möjliggöra fungerande politiska kompromisser efter specialutskottsbehandlingar. Det är inte bara socialdemokraterna som är villiga till kompromisser i den här frågan som har felaktigt har angivits i den offentliga debatten hittills, men en förutsättning för kompromisser är dels att bägge parter har en vilja och dels att man pratar med alla partier; varken lantrådet eller någon annan i regeringsblocket har förhandlat med Frisinnad Samverkan.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Ltl Roger Janssons skildring av behandlingen i utskottet är för mig mycket främmande. Alla har fått komma till tals, behandla frågan och jag vill säga att det från min och de övrigas sida har funnits en mycket bra inställning till kompromisser hela vägen. Vi har från liberalernas sida, och jag har från min sida gått mycket långt från min ursprungliga åsikt i den här frågan i syfte att visa på god vilja att få ett enigt beslut. Som jag sade förra gången handlar det både om att ge och ta. Jag tycker att det är mycket märkligt att man har den åsikten att beslut och behandlingar är goda endast då ens egna åsikter omfattas av de andra. I den här frågan var det så att majoriteten av utskottet inte delade ltl Roger Janssons åsikt. Det tycker jag att ltl Roger Jansson bör ha respekt för, likaväl som jag respekterar ltl Roger Janssons åsikter även om jag inte delar dem. Det är politiska åsikter i den här frågan och det finns ingen som kan komma och säga vad som är rätt eller fel. Vi har våra åsikter i den här frågan och vi har försökt sammanjämka; ltl Roger Jansson kan inte hävda att någon annan har fel för att man inte delar hans åsikt.

 

Jag vill också beklaga att ltl Roger Jansson har missat och förbisett mycket i vår behandling, som jag tycker att har varit grundlig. Jag tycker att var och en har ett ansvar för att studera de förslag som vi behandlar i utskottet. Det ansvaret har jag tagit och jag har utgått från att de övriga har tagit det och varit fullt medvetna om vad vi besluter och sysslar med i utskottet.

 

Då det gäller 4 § fick jag beskedet under behandlingen, då jag lyssnade på debatten, att man ansåg det oklart vad gällde begränsningen av tre hektar, om det var en sammanlagd begränsning eller enskilda begränsningar. Vi tog upp det till diskussion och justerade det i enlighet med lagtingets vilja här i salen – som jag uppfattade den.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ltl Wickström-Johansson påstod att min skildring av vad som varit var främmande för henne. Enligt henne hade alla fått komma till tals. Jag har inte överhuvudtaget sagt att inte någon skulle ha fått komma till tals. Min kritik gällde intresset av att diskutera ingående för att se om man kunde finna varandra någonstans på halva vägen eller däremellan, mellan de olika åsikterna. Jag är helt övertygad om att för oss alla trettio här i lagtinget är den egna åsikten viktig, den är viktig för mig, den är viktig för ltl Wickström-Johansson. Det betyder inte att vi inte kan jämka på våra åsikter och mötas någonstans på vägen de gånger vi har olika åsikter. Men man når endast sådana resultat genom diskussioner och knappast genom att meddela att nu skall vi fatta beslut, jag tänker inte mera diskutera den här frågan, jag har kompromissat tillräckligt! Om man säger så har man visat att man inte vill fortsätta diskussionen.

 

Det var intressant att den enda som har missat någonting i första behandlingen av utskottsbehandlingen var jag. Jag tackar för den passningen, men det är så, ltl Wickström-Johansson, att även solen har fläckar!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

I diskussionen kring 4 § var faktum faktiskt det att ltl Roger Jansson visade att den grupp han företräder, Frisinnad Samverkan, var väldigt låst vad gäller förskott på arv och att gruppen dessutom ändrat sig ganska markant i den här frågan från vår tidigare behandling. Det här förvånar förstås lite, att man ändrar positionerna så grundligt efter att man redan har klubbat ett betänkande, men det får vi acceptera. Jag uppfattade det som att situationen var fullkomligt låst för Frisinnad Samverkans del till ett jämkande. Vi har jämkat mycket i övrigt och jag är inte alls bunden; jag är nöjd med betänkandet, fast vi har gett med oss mycket på många punkter. Jag tycker att alla har givit och tagit, men jag tycker att det här sista är lite dåligt av ltl Roger Jansson.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag blir mer och mer förvånad över informationen och jag har förstått att den här typen av information har spritts i regeringspartierna om vad Jansson har gjort och vad Frisinnad Samverkan har gjort. Det är ytterst allvarlig. Det är en politisk metod som jag alltid har tagit avstånd från och som jag inte tycker om.

 

Om vi nu skall prata om vad som hände på utskottsmötet var det ordföranden ltl Wickström-Johansson som lade fram ett klart skriftligt förslag, i god tid så att vi hann läsa igenom det före mötet. På mötet lade jag fram en kompletterande text till detta förslag, klart och tydligt och så hade vi någonting att diskutera! Så var det, så det fanns alltså två förslag att diskutera och det förslag jag lade fram baserade sig på de diskussioner vi hade haft i vår lagtingsgrupp. Frisinnad Samverkan hade inte till någon del ändrat sig när det gäller frågan om tidigare innehav. Däremot var jag beredd på det föregående helt informella mötet och diskussionen vi hade om den här frågan att ordentligt diskutera frågan om tidigare innehav. Det tror jag att alla som lyssnade – om man bryr sig om det – kan bekräfta. Som jag sade i mitt huvudanförande, hänvisade jag till att det blir sedan beroende på vad gruppen säger, men jag personligen har en sådan inställning. Att då påstå att Frisinnad Samverkan har ändrat sig är fruktansvärt fult, faktiskt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

I det här sammanhanget måste man komma ihåg att det är fråga om gåva som ges från föräldrar till barn. Även ltl Roger Jansson måste erkänna och fundera över vad det har för konsekvenser att denna mark, som då ges som gåva, kommer i 99 procent av fallen, vågar jag påstå, ändå sist och slutligen att ärvas av gåvogivarnas barn och då finns det inga som helst begränsningar, det är inte tre hektars, inte 300 hektar, inte 3.000 hektars begränsningar, utan man får ärva precis hur mycket som helst. Skillnaden mellan förslagen är inte större än den att man enligt Frisinnad Samverkans och Obunden Samlings förslag får vänta några år på att få samma mark som man nu kan få genom gåva, så jag tycker att man behöver inte dramatisera upp frågan genom att säga att det här är ett brott osv. mot Nationernas Förbunds råds beslut osv., eftersom det faktiskt är på det sättet att de människor som kommer i fråga för att kunna få gåvan ändå kommer att marken. Det måste man ha klart för sig i bakhuvudet när man diskuterar de här frågorna. När det gäller jordbruksmark, som ltl Roger Jansson också var inne på, så är det faktiskt så att i en arvsituation finns det möjlighet för den som vill fortsätta att driva jordbruket – om det finns en hemmavarande son/dotter – att lösa in syskonen och kanske inte behöva betala fullt markvärdespris. Men det kan man ändå diskutera när det gäller gåvogivaren och ta hänsyn till det om man så önskar, och jag är övertygad om att detta gör man i de allra flesta fall.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Gåva i form av förskott på arv enligt jordabalken gäller som sagt barn till föräldrar och barnbarn, alltså barn i rakt nedstigande led från föräldrarnas barn. I 99 procent av fallen är det precis som vtm Christer Jansson säger, kanske t.o.m. i 100 procent av fallen, att jorden kommer någon gång – om 30 år, om 20 år eller något annat – att ärvas och då gäller inga begränsningar, som jag sade i mitt huvudanförande. Men vi diskuterar nu enbart egentligen frågan om intresset från nu levande jordbrukare och kommande jordbrukare, huruvida man är intresserad att få en annan lösning till stånd vid gåva, benämnd förskott på arv, när det gäller splittringen av lantbrukslägenheter, både odlad jord, skogsmark och annan mark. Jag sade i mitt anförande att det finns flera praktikfall runt om på Åland där det har visat sig att begränsningen vi har haft i dag har resulterat i annorlunda arvsskiften, det har resulterat i andra gåvoupplägg, så att produktionsgårdar har blivit mindre splittrade. Det är intressant att centerns representant i lagutskottet inte alls resonerar i de här banorna, inte överhuvudtaget. Jag skall inte säga vad vtm Christer Jansson har sagt i lagutskottet när det gäller den frågan, men om någon frågar utanför salen så skall jag göra det!

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Jag måste faktiskt säga det att av en person som brukar berömma sig för så hög moral som ltl Roger Jansson är jag förvånad över resonemanget, att man skall inte säga vad som har sagts i utskottet och det och det har sagts i utskottet osv. Jag tycker att vi koncentrerar oss på själva sakfrågan. En för mig relevant aspekt i den här sakfrågan är den att detta är en relation mellan föräldrar och barn och jag tycker att det skall finnas så få begränsningar som möjligt när det gäller föräldrars rätt att avstå sin egendom till sina barn, oberoende var de råkar vara bosatta. Man kan också säga det, när man resonerar kring arv kontra gåva, att här har vi ändå en begränsning på åtta år innan man kan ge bort egendomen till sina barn för att undanröja risken för bulvanförhållanden. Men faktum är att om föräldern råkar avlida innan åtta års perioden har gått till ända, kanske en dag efter han/hon har förvärvat egendomen, då går egendomen utan några begränsningar alls till barnen. Sist och slutligen är det så, om vi är ärliga – och det tror jag säkert att ltl Roger Jansson i sitt innersta ändå vill vara – att det har ganska liten praktisk betydelse om man går in för den lösning som utskottsmajoriteten har gjort eller om man går in för den lösning som ltl Roger Jansson nu föreslår. Mot den bakgrunden får ltl Roger Jansson ursäkta mig, men jag får den bestämda känslan att man från Frisinnad Samverkans sida ser detta mera som en prestigefråga än en sakfråga.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vtm Christer Jansson kom in på frågan om moral när det gäller vad som har sagt i lagutskottet och här började man diskussionen med att säga vad jag hade sagt och vad Frisinnad Samverkan hade sagt i utskottet! Jag har säkert inte någon bättre moral än vtm Christer Jansson, men vi är väl ganska likartade! Det gäller inte nu frågan om rätten att ge, utan den rätten finns alltid. Du får ge hur mycket mark du vill åt vem som helst när som helst. Nu gäller frågan hur icke på Åland bosatta skall ha rätt att äga och besitta mera än 30.000 kvadratmeter. Då är det inte bara fråga om att man i lagen skriver in den rätten om att äga hur mycket som helst för dessa personer, utan man bör också diskutera huruvida det finns orsak att fundera över om man skall ge tillstånd, ifall man inte har den här automatiska rätten. Vtm Christer Jansson vill ge den automatiska rätten. Jag vill ge den automatiska rätten upp till 30.000 kvadratmeter före arvstillfället och för resten, om man vill ha mera, vilket många kanske vill ha, så är det fråga om tillstånd från landskapsstyrelsen, enligt de paragraferna. Betydelsen av det här har jag varit inne på, att det gäller egentligen bara uppsplittringen av jordbrukslägenheter och inte någonting annat. Jag har en rätt stark känsla för den delen, vtm Christer Jansson, vilket kanske inte vtm Christer Jansson har då? Vad vårt förslag är, när man diskuterar och kompromissar, är det ingen som vet, åtminstone inte ni, eftersom ni inte har varit beredda att föra de diskussionerna.

TALMANNEN: Tiden är ute!  Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson beskriver här i dag lagutskottets behandling på ett för mig helt främmande sätt. Vid behandlingen innan lagutskottet gav sitt ursprungliga betänkande i detta ärende var det så att liberalerna kompromissade sig till den arealnivå som hade angetts av Frisinnad Samverkan tillsammans med de obundna, alltså tre hektar som maxgräns för förskott på arv. Det var med långa tänder som de liberala representanterna gjorde kompromissen, men vi gjorde den i varje fall.

 

Det var uppenbart så vid lagtingets behandling av lagutskottets betänkande att det var dåligt angett/formulerat i den omtalade 4 §, så ärendet återremitterades för att vi skulle precisera den paragrafen. Nu pratar då ltl Roger Jansson om att det fanns ett ytterligare förbiseende där om att man skulle också beakta tidigare ägande i tre hektars arealgränsen. Det elementet i diskussion hade överhuvudtaget inte diskuterats i lagutskottet. Ltl Roger Jansson hävdar att det är hela lagutskottets fel att man inte har beaktat dessa saker, men för mig är det helt och enbart Frisinnad Samverkans bristfälliga argumentering som har lett till att man inte har fört fram de saker som man tycker att är viktiga.

 

Nåväl, sedan slutade det på det viset att i sista behandling, när vi skulle ge vårt nya betänkande, ändrade Frisinnad Samverkan genom ltl Roger Jansson ståndpunkt i det här ärendet. Det är ett faktum och då fanns det inte mera några möjligheter för oss andra att kompromissa.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag blir mer och mer frustrerad och särskilt förvånad över desinformationen som tydligen sprids från utskottsarbetena. När det gäller 4 § kompromissade Frisinnad Samverkan om tiden: vi gick ner från 15 år till åtta år. Det hade vi vid överläggningar med ledamoten Sune Eriksson i landskapsstyrelsen tidigare angivit till tolv eller tio år. Vi kompromissade på den punkten. Liberalerna kompromissade när det gäller tre hektars begränsning på gåva. Däremot säger man nu i efterhand att man hade tänkt sig att tidigare innehav överhuvudtaget inte skulle ha någon betydelse. Det får jag veta på vårt senaste möte i lagutskottet och nu här i plenum, eftersom man, precis som ltl Perämaa bekräftade, inte alls har diskuterat den frågan. Det säger jag när det gäller seriös lagstiftning; när vi skriver om en paragraf som landskapsstyrelsen har formulerat på ett visst sätt och vi i lagutskottet ändrar den helt och hållet, liksom i lagtinget, så måste man diskutera alla konsekvenser av det. Och om vi inte har diskuterat alla konsekvenser av det, så är det allas vårt fem ansvar att vi inte har gjort det. Att liberalerna kompromissade till tre hektar har inte så hemskt stor betydelse när tidigare innehav inte överhuvudtaget skall beaktas i sammanhanget.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är helt riktigt att Frisinnad Samverkan för sin del kompromissade vad gäller tiden som man skall äga mark innan man kan ge förskott på arv åt sina bröstarvingar. Så var det med arealgränsen; där kompromissade liberalerna väldigt mycket. Om man vill få fram vissa aspekter i en lag, så bör man föra fram dem i utskottsbehandling; man kan inte förvänta sig att andra partier och andra ledamöter skall på något vis kunna beakta det som en viss ledamot inte kommer ihåg att föra fram i behandlingen. Så fungerar det inte, utan man måste föra fram sina argument för att få med dem i betänkande. Så har inte Frisinnad Samverkan genom sin representant Roger Jansson gjort i det här fallet. Förbiseendet är helt och hållet ltl Roger Janssons.

 

För vår del var det sedan i detta sena, sista skede helt omöjligt att ytterligare kompromissa i den här saken. Vi hade i nästan tio behandlingar berört den ena paragrafen mest och att de sedan skulle ändras helt fundamentalt i en sista behandling var inte mera möjligt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag kommer inte  att för min del understöda den nya inställningen i lagutskottets behandling av ärenden så att när man skriver om landskapsstyrelsens förslag på ett väsentligt sätt – sakinnehållet ändras helt och hållet – så skulle man inte gå igenom och diskutera alla konsekvenser av det. Man skulle inte dissekera det förslag man lägger fram inför lagtinget så att alla konsekvenser är klarlagda i utskottsbehandlingen. Men om majoriteten nu vill ha det på det sättet, så vet jag det och då betyder det att lagberedningsansvaret på oppositionen kommer att öka markant! Vi måste alltså själva fundera ut alla konsekvenser av alla förslag eftersom vi inte får någon hjälp av de övriga ledamöterna till den delen. Till den delen tar jag på mig det fulla ansvaret. Jag visste inte om att en sådan här regel gällde i det lagutskott, som jag har blivit medlem i för en tid sedan. Jag hoppas nu inte att ltl Perämaas åsikter till den delen skall delas av de övriga i utskottet utan att vi skall fortsätta att ta fullt ansvar för den lagstiftning vi behandlar i utskottet.

 

När det gäller frågan om ändring från Frisinnad Samverkans sida är det så att ltl Perämaa tolkar det att jag sade på förmötet att jag personligen är beredd att gå med på att tidigare innehav inte skulle beaktas, men att det skall diskuteras i gruppen och det får vi se på vårt möte sedan vad vår inställning är. Jag har ändrat mig efter att ha diskuterat med gruppen – det gör jag ofta. Jag ändrar mig när jag diskuterar med andra människor – det gör jag väldigt ofta. Men att skylla på Frisinnad Samverkan är inte rätt, utan det är jag personligen som har ändrat mig efter diskussion.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag tycker att när ltl Roger Jansson talar om samarbete i den här frågan är det skäl att påminna om att innan landskapsstyrelsen satte igång med detta arbete erbjöds från den ansvariga ledamoten Sune Erikssons oppositionspartierna att medverka i den processen, att alltså ingå i en gemensam arbetsgrupp som skulle ta fram förslag till ny jordförvärvslag. Det här erbjudandet avböjde Frisinnad Samverkan. Detta bara för att konstatera att så var det.

 

Min spontana reaktion när det gäller Frisinnad Samverkans förslag i detta sammanhang är att det är ett omyndigförklarande av jordägarna på Åland. Det är konsekvensen. Man lägger sådana restriktioner när det gäller gåva till bröstarvinge att jordägarna på Åland inte längre kan förfoga över sin egendom på ett vettigt sätt. Det är faktiskt så att, som utskottsordföranden ltl Wickström-Johansson just konstaterade, att liberalerna har kompromissat ganska långt i begränsande riktning. Vi hade velat ha ett mera modernt och öppet synsätt på den här frågan, inte minst mot den bakgrunden att när det gäller dem som bor utanför Åland är det inte en åkerplätt vid hemgården de vill ha utan de vill ha en plats för sommarstugan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

”Plats för sommarstugan” har de fått med gällande regler och det skulle de sannerligen få med vårt förslag på 30.000 kvadratmeter. Det blir många sommarstugor det! 4.000 kvadratmetersregeln gäller i dag och den räcker för sommarstugor.

 

När det gäller förhandlingarna med landskapsstyrelsen är den korrekta historieskrivningen följande. Jag kunde säga: i sann liberal anda, utgående från den tid liberalerna var i opposition sade man alltid att landskapsstyrelsen får komma med förslag, så tar vi ställning till det sedan! När landskapsstyrelseledamoten önskade partiöverläggningar var vårt svar att ta fram ett förslag, så skall vi sedan sätta oss ner och diskutera det. Så fort landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson hade ett förslag klart tog han kontakt med vårt partikansli och vi ställde omedelbart upp; hela lagtingsgruppen var med och vi hade förberett oss väl och hade förslag till ändringar på fem punkter. 4 § var en och där hela vårt förslag inklusive tidigare innehav fanns med, alltså förslaget från 1996. Av de fem punkter vi hade önskemål om fick vi en fullt ut genomförd i landskapsstyrelsens förslag och en delvis särskilt i motiveringarna. Resten icke!

 

När det gäller omyndigförklarandet av jordägarna på Åland så var det en intressant synpunkt. Det som har fungerat i snart 80 år har när det gäller självstyrelsens skydd varit ett sådant omyndigförklarande enligt ltl Sjölunds vokabulär! Det är starka begränsningar i jordskyddet på Åland, men inte skulle jag vilja kalla det omyndigförklarande.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

När det gäller beredningen av det förslag som landskapsstyrelsen kom med så visst har det förekommit också att det har varit arbetsgrupper tillsatta på förhand som har diskuterat ihop vissa grundprinciper innan landskapsstyrelsen har lagt sina förslag, så det finns nog olika varianter på det.

I alla händelser var avsikten den att ta med också oppositionspartier från allra första början.

 

När det gäller jordförvärvsprinciperna är det alldeles riktigt vad som kom ut av Nationernas Förbunds råds beslut 1921 att det har varit väldigt restriktivt, men samhället har förändrats på 80 år väldigt mycket. I dag finns det faktiskt lite annorlunda inställningar också när det gäller jordförvärvsfrågorna. Det är klart att det är just därför som den här lagstiftningen nu ligger på vårt bord; vi har nämligen ett klart behov av att modernisera principerna, inte minst mot den bakgrunden att det var faktiskt ett löfte som gavs från åländsk sida i samband med att den nu gällande självstyrelselagen stiftades att det skulle finnas regler på lagnivå i form av en landskapsag när det gäller dessa saker. Det är klart att tiderna har förändrats och vi måste följa med och helst skall vi ligga så att vi kan styra utvecklingen och inte bara följa med den.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Repliken till den delen den gällde nödvändigheten av att förnya och modernisera var kanske lite missriktad när den kom till mig. Jag var lantråd 1996 när vi förde över ett förslag till lagtinget med sådana förnyelser och moderniseringar. Ltl Sjölunds parti tillsåg att det inte blev någon lag av det! Det gjorde att vi landskapsstyrelsen, fortfarande med mig som ansvarig minister för verksamheten, tog fram ett nytt principdokument som ändå moderniserade på ett tillräckligt och bra sätt, så att särskilt borta-ålänningarna var nöjda med det sätt som man praktiskt tillämpade. Däremot ville man från deras sida hemskt gärna ha den lag som dåvarande lagting hade backat. Jag har sannerligen en av flera företrädare och föregångare när det gäller att modernisera. Nu påpekar jag, och vi har gått med på alla de förändringar som har föreslagits, utom att vi ifrågasätter den här, om man i vissa fall kunde undvika att splittra jordbrukslägenheter onödigt, så skall man försöka använda sig av de instrument som man kan tänkas ha i lagstiftarens eller landskapsstyrelsens hand. Det är den frågan vi diskuterar nu enbart och blott när det gäller 4 §. Det blir lite märkligt när man behöver en sommarstuga och skall tidigare få äga 50 hektar och så får man tre hektar till. Det är naturligtvis också ett sätt att hantera 1921 års Genève-beslut!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Historien bevisar att det här är en svår framställning eftersom det nu är tredje gången som en landskapsstyrelse försöker få till stånd en framställning som skulle kunna vinna tillräckligt stöd här i lagtinget, nämligen kvalificerad majoritet. 1994 gjordes första försöket under lantrådet Ragnar Erlandsson, 1996 gjorde lantrådet Roger Jansson andra försöket och nu gör vi i den här landskapsstyrelsen det tredje försöket.

 

Som det har sagts här ligger det lite ansvar i den här frågan på det sättet att vi nog faktiskt behöver försöka få till en lagstiftning på det här området, enligt de löften som har givits. Därför har det också varit nödvändigt att kunna kompromissa från alla håll så mycket som möjligt. Det tycker jag också att man har kunnat göra väldigt långt, för sist och slutligen kanske man ändå inte är så där väldigt långt från varandra i slutskedet i debatten och förhandlingen om framställningen.

 

Jag hoppas att den här diskussionen skall kunna leda fram till en så stor och bred majoritet som möjligt därför att det är en viktig fråga för vår självstyrelse. Om man skall vara ärlig, finns det antagligen nästan lika många åsikter som det finns ledamöter här i lagtinget, i varje fall nyanser. Därför måste man försöka hitta någon minsta gemensamma nämnare eller vad man kallar det för som kan användas på ett vettigt sätt och som också kan få nödvändig majoritet.

 

Det är många viktiga frågeställningar som finns i framställningen, dels har vi äganderätten och dels arvsrätten, alla för oss heliga. Jag har varit med under de tre försöken och jag har också före det varit med och diskuterat sådana här frågor, också på den tiden när det var väldigt kärvt mellan hemma-ålänningar och borta-ålänningar och jag fick mycket kritik när jag var centerordförande första gången i min karriär – jag fick många arga samtal för den politik som vi förde här hemma på Åland då. Jag försvarade den därför att jag tyckte att det var rätt i den tid vi levde då. Men jag måste nog erkänna att jag har lite förändrats i mitt tänkande, utgående från den tid vi lever i också. Jag har allt mer kommit fram till det att det är väldigt viktigt att ägarna till marken eller till den gård som det handlar om, har bästa möjliga förutsättningar att försöka skapa ett så vettigt arvskifte som bara är möjligt. Därför tror jag att begränsningar bör det finnas; det måste det antagligen vara för att vi skall kunna få framställningen klarerad, men jag tror ändå att det är viktigt att vi ger föräldrarna det här ansvaret, för jag tror att det är de som ändå har känslan för att jorden skall bevaras så långt som möjligt i åländsk ägo och för att gården som sådan skall kunna fortsätta att verka. Det ansvaret är jag beredd, och jag tror faktiskt att jordbrukarna själva är de bästa när det gäller att göra den bedömningen.

 

Jag vill understryka att det är verkligen Åländsk Centers målsättning också fortsättningsvis att så mycket mark som möjligt skall vara i produktiv verksamhet här på Åland och också i ägo av åländska jordbrukare. Sedan kan man naturligtvis diskutera vilket sätt som är det bästa att lösa det på och jag är inte säker på att någon av oss kan säga att vi har den abosluta sanningen där, utan det som vi säger här är vad vi tror att är det bästa för Åland. Jag tror att det är bra att föräldrarna har stor möjlighet att själva kunna påverka detta.

 

Herr talman!

Det som har gjort mig lite frågande till det som föreslås i reservationen från vtm Salmén och ltl Roger Jansson är att man skall ha begränsningen att tidigare markinnehav skall påverka. Jag kan på ett sätt förstå tanken, men det finns ett problem, om grundtanken är den som ltl Roger Jansson sade, att man skall försöka bibehålla produktiv mark i åländsk ägo därför att det kan försätta arvtagare i olika situation. Det kan mycket väl vara en sådan situation att det är t.ex. tre arvtagare i Sverige och några här på Åland, men före dessa arvtagare har flyttat från Åland, när de fortfarande har haft hembygdsrätt, så kan de ha köpt 2.000 kvadratmeter, fem hektar eller tio hektar som man redan har införskaffat sig och då kommer de personerna – som sedan har förlorat sin hembygdsrätt genom bortavaro – att vara i en annan situation än vad de arvtagare som inte har gjort det. Det försvårar för arvdelningen, eftersom då kan inte föräldrarna som äger en gård, från vilken man skulle vilja ge ifrån, hantera detta på ett rationellt sätt. Det kan alltså bli en olika behandling av arvtagare här och detta är någonting som man borde fundera på.  Man bör inte ha en olika behandling av arvtagare.

 

Jag tycker att man bör ha så klara och enkla regler som möjligt. Jag har hanterat de här frågorna i tre år utgående från de riktlinjer och principdokument som vi har nu i landskapsstyrelsen och det har jag lärt mig under dessa år att inget fall är det andra likts, utan det finns många olika situationer, så det skulle vara bra med en så enkel och tydlig lagstiftning som möjligt.

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Man blir nästan bestört när man hör lantrådet säga att arvtagare skulle behandlas olika. Enligt gällande lagstiftning får den som ärver ärva hur mycket som helst. Inte finns det några begränsningar överhuvudtaget. Nu är det fråga om förskott på arv. För arv behöver man inte hembygdsrätt, man behöver inte ens tillstånd från landskapsstyrelsen, man får lagfart omedelbart, t.o.m. på 3.000 hektar. Det är ingen olika behandling. Åland lagting har inte lagstiftningsbehörigheten på arvsrätten. Där blir alla arvtagare behandlade lika. Det som förvånade mig i lantrådets framställning är att vi vet att vi aldrig kan backa från framställning; det finns ingen möjlighet. Det är det som lagtinget nu går in för, eftersom lantrådet också har stått i spetsen och gått med i EU innebär det att lagtinget aldrig kan backa från de undantag man gör, utan i och med att vi gör ändringar kan vi bara göra det lindrigare. I förhandlingarna med EU har vi undantag att jorden skall vara jorden kvar i den kvarvarande befolkningens ägo. När lantrådet är så osäker, så vad är det som gör att han anser att han är bäst skickad i dag att inte tillämpa minsta gemensamma nämnare, dvs. att det inte är bäst att ha försiktighetsprincipen när det gäller det här, för det finns aboslut ingen ångervecka att ändra och gå tillbaka till något annat.

 

 

Lantrådet:

Herr talman!

Om jag uttryckte mig otydligt eller om ltl Häggblom missförstod mig, så beklagar jag det. Naturligtvis är det förskott på arv vi hanterar nu. Det har sagts här ett flertal gånger under dagens debatt att när man kommer till den verkliga arvsituationen är det den lagstiftningen som gäller och alla äro lika. Jag menar att när man försöker reda upp sådana här förhållanden på förhand genom att t.ex. använda möjligheten att ge gåva eller förskott på arv skall man försöka behandla alla så lika som möjligt. Jag har full förståelse för att man skall försöka nå så stor enighet som möjligt i de här frågeställningarna, men samtidigt är det så att vi har stupat två gånger med lagstiftningen här i lagtinget och jag tycker att nu måste vi faktiskt anstränga oss från alla håll. Det har man gjort i vår grupp, det har man gjort i den liberala gruppen och jag hoppas att man kan göra det i flera grupper för att faktiskt få till stånd en lagstiftning på detta område.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det skulle vara intressant att veta varför centern har backat från det här och anser att inte den kvarvarande befolkningen skall ha ett indiantänkande, att vi har egentligen bara jorden till låns under den tid vi lever. Det är alltid den befolkning som bor kvar på öarna, såsom det också var 1921, som skall ha tillgång till marken. När det gäller barn och andra som flyttar ut från Åland är det någon som överhuvudtaget har kritiserat att inte tre hektar är tillräckligt för dem? De flesta sverige-ålänningar – det är närmast dem det berör – som jag åtminstone har kommit i kontakt med säger att vi behöver inte mera än dessa tre hektar, det är egentligen för mycket, utan vad vi vill ha på Åland är en sommarstuga  eller annat som vi kan komma hem till, något annat behöver vi inte, utan det skall ni själva ha på Åland så att ni kan leva kvar där och vi kan komma till en levande ö – så att inte den dör bort som själva vet att det var på sextio- och sjuttiotalet när stora kullar gjorde att många måste flytta ut från Åland för att få en utkomst. Tappar vi taxfree-trafiken, så vad skall vi livnära oss på här, om man inte ens kan hyra ut stugorna, utan det är någon utanför Åland som hyr ut dem och de inkomsterna aldrig genereras i det åländska samhället?

 

Lantrådet:

Herr talman!

Jag kan inte uttrycka mig lika bergsäkert som ltl Häggblom kan om vad som är bäst, för i min diskussion försökte jag redogöra varför jag tror att det kanske faktiskt är bäst och för bibehållandet av så mycket produktiv mark som möjligt i åländsk ägo om man ger föräldrarna en så bred fullmakt som möjligt att hantera sin egendom, det som man äger och det som barnen ändå i slutändan en dag kommer att ärva, att faktiskt på förhand kunna reda upp. Jag tror att föräldrarna faktiskt är starkast medan både mamman och pappan lever och man kan diskutera att så här vill vi försöka reda upp vårt arv och här tror vi att vår gård bäst kan leva vidare. Om man inte ger dem tillräckliga instrument att kunna göra det, blir det när de har gått bort en normal arvsituation när arvet helt enkelt delas och då försvinner marken ur åländsk ägo absolut enligt något slags matematiska regler. Det tycker jag är tråkigt. Jag har förtroende för markägarna och jordbrukarna på Åland att de faktiskt kan sköta det här på ett ansvarsfullt sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Eftersom lantrådets anförande andades lite osäkerhet och några frågetecken vill jag bara nämna att från Frisinnad Samverkans sida har vi diskuterat lagen mycket och vi har hela tiden i gruppen sagt att vi skall försöka hitta en lösning. Däremot har vi fört diskussionen så att rusa inte på, tänk efter, för begränsningen som finns ända sedan 1921 kan vi aldrig – precis som ltl Häggblom sade – strängera igen. Därför måste vi tänka efter och diskutera alla konsekvenser. Det har varit ledorden för vår medlem i lagutskottet. Det var med stor förvåning man fick ta del av konfrontationen som har varit i lagutskottet. Jag säger inte att det är den enas eller den andras fel. Utgående från lantrådets frågetecken och diskussion, finns det någon diskussionsmån från centerns sida mer eller är uppgörelsen med liberalerna och socialdemokraterna total? Det skulle vara bra om lantrådet kan redogöra för det för den fortsatta behandlingens skull.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Jag försöker faktiskt vara en kompromissernas man så långt som det bara är möjligt i olika sammanhang och som jag sade, det var 1994, det var 1996 och nu är det år 2002 som vi försöker få till stånd en sådan här lagstiftning, så nog har det funnits ganska mycket tid att fundera på de olika frågorna och ärendet har också varit två gånger i lagutskottet för diskussion. Jag tror att det skulle vara bra om  man skulle försöka hitta en sådan lösning som ligger så nära det som lagutskottet har kommit fram till som möjligt; börjar man ändrar på någonting börjar det röra sig på andra håll och jag tror att det skulle vara bra om vi skulle komma till beslut. Jag tror att i praktiken är det inte så himmelens stor skillnad på det som Frisinnad Samverkan och Obunden Samling föreslår. Jag hoppas att man i de grupperna ännu kan överväga att ansluta sig till framställningen såsom den ligger, för det skulle nog vara en styrka för det här lagtinget.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag tolkar lantrådet att det inte finns så mycket diskussionsmån här. Jag håller inte riktigt med lantrådet att det här skulle vara det bästa. Jag rör mig också ute på landsbygden och diskuterar de här frågorna och de har inte riktigt samma uppfattning som lantrådet i dem. Men om det är så att uppgörelsen är total, så kanske vi inte hittar varandra i de här frågorna.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Vi rör oss väl alla så mycket vi bara kan ute i det åländska samhället och naturligtvis – det måste jag medge – finns bägge skolor, den som ltl Strand företräder och också den som jag försöker företräda. Ingen människa kan säga att det här är den absolut bästa lösningen utan vi försöker tänka och arbeta oss fram till ett system som vi tror att skall i förlängningen trygga så mycket produktiv mark som möjligt i åländska ägo. Det är framtiden som får visa vad som var rätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

På ett sätt är det lite synd att man skall vara tvungen att vara med om en sådan här lagstiftning när man just håller på och skall avsluta sin politiska karriär i Ålands lagting, dvs. att vi har glömt, åtminstone en del av oss, varför vi har lagstiftningen. Under de här veckorna efter det att det har stått i tidningen om lagutskottets betänkande och den reservation som jag är med om kan jag lugnt säga att jag aldrig någonsin har fått så mycket samtal från jordägare i den här frågan och inte i någon annan fråga heller. Jag har kanske själv inte riktigt förstått hur djupt detta ligger hos de åländska jordägarna. Jag har nämligen själv ansett att det är så självklart att de som fortfarande far hem och har släkt här på Åland skall få mark att bygga sina fritidshus på.

 

Ltl Sjölund undrade om det hade varit några förhandsdiskussioner och arbetsgrupper. Vi från Obunden Samling ansåg att vi hade ingen orsak att vara med, för vi tyckte att det var så bra det som var: att man söker och får tillstånd efter de principdokument som finns. Det tyckte vi inte att var några stora problem. Om det sedan i behandlingen av ärendena hos landskapsstyrelsen var orationellt och lite sådant, så ansåg vi att det kan man alltid förbättra, men att gå till en sådan här sak som vi nu har!

 

Jag har fått många sådana frågor, som jag själv tidigare har ställt: Vad skall man göra med allt detta? Vad skall man ha den här marken till? Tänker ni ändra byggnadslagen, har man frågat, så att det kommer att krävas tre hektar för att få bygga en sommarstuga! Det har jag nog inte trott att kan bli fallet, utan det är nog så att man här har diskuterat att det här behöver vara helt fritt egentligen att få ge bort mark som man själv äger. Då har jag fått frågan av jordägare: vet man inte mera varför vi har jordförvärvslag! Håller man på och glömmer bort att vi har självstyrelse. Jag vet att de här frågorna ställdes i samband med producentförbundets årsmöte för en vecka sedan. Det var många gamla jordbrukare som sade åt min son: är det så här nu? Både han och jag sade att så kan det inte vara. Vi måste komma ihåg här: vad är det vi diskuterar? Jo, det är förskott på arv när det gäller åländsk jord. Det gäller inte arvsrätten. Om inte andra lösningar kan nås, så ärver de därtill berättigade den åländska jorden även om man inte är bosatt på Åland.

 

Jag har verkligt svårt att förstå diskussionen om ge och ta. Vad är det vi ger och vad är det vi tar? Vi har enligt mitt sätt att se haft en hygglig och rätt generös behandling av de ansökningsärenden som har kommit in till landskapsstyrelsen och de flesta har efter redogörelse för sina motiv att vilja ha den åländska jorden fått tillstånd. Det har gått rätt snabbt och bra.

 

Man säger också att man skall komma ihåg att det här gäller gåvor från föräldrar till barn. Okej, skulle vi bo i övriga Finland eller skulle vi bo i Sverige är det helt klart, där finns inga begränsningar! Varför har vi det här systemet på Åland? Det är en fråga som jag har fått höra åtskilliga gånger och som jag själv tidigare också har undrat: varför kommer man inte ihåg det här! Samtidigt sägs det, men, jo, jo, de får ju ändå äga marken sedan när det blir arv. Det är helt okej! Jag redogjorde just för arvsituationen. Men vi vet också att det här är en helt annan fråga. Det gäller förskott på arv och vad man skall göra med den här marken. Jag har inte fått något svar på det och har själv heller inte kunnat producerat något.

 

Därför vill jag återkomma igen till, herr talman, att jag är verkligt glad över att jordägarna på Åland tydligen är klart medvetna om vikten av att hålla den åländska jorden i den bofasta befolkningens ägo. De har klart för sig att det är bra att man nu ger jordförvärvsrätt i stället för att ansöka och på det viset slipper bort från ett ansökningsförfarande som i vissa fall för en del har förefallit lite byråkratiskt. Jag är fantastiskt glad över att det blev återremiss till lagutskottet när man får höra att det är med långa tänder man har gått med på att ge jordförvärvsrätt till betydligt större områden än vad vi nu i dag diskuterar! Jag erkänner villigt att jag åtminstone uppfattade i lagutskottet den diskussion som vi hade då att det gäller tre hektar, punkt och slut! och inte att man skulle få hålla på och ge åländska jord om ungefär tre hektar till varje jul eller någonting liknande.

 

Sedan var det en verkligt intressant sak som jag fick höra under debatten här, nämligen att det har givits löften vid senaste självstyrelselagsrevision att vi skulle förändra jordförvärvslagen. Jag hoppas att det nu under behandlingen av jordförvärvslagen kommer fram någon som berättar vilka löften man har givit och till vem, till vem har man givit dem? Har man från finländsk sida krävt att vi skall ändra jordförvärvslagen? Jag satt med i många år i beredningen av den senaste självstyrelselagen och en sak som vi fick imatade i oss av dåvarande ordföranden i Ålandskommittén, högsta domstolens president, Curt Olsson, var att viktiga lagparagrafer som har varit med från början, så ändra dem inte för ändrandets skull! Det fanns nämligen sådana som ansåg att man borde nödvändigt ändra dem till modernt språkbruk, men, som han sade, ändra inte sådana här lagar! Vi ser också nu när vi på något egendomligt sätt gick med på att vi skulle ta bort ordet ”förklaring”, som stötte en del, vad det kunde ge för vinster åt oss – inte har jag märkt något mycket av dem åtminstone!

 

Vi har, herr talman, ett mycket bra instrument och det är hembygdsrätten. De villkor som ställs i samband med hembygdsrätt är verkligen bra att använda också när det gäller det här.

 

En sak till skulle jag vilja säga innan jag slutar. Det talas om produktiv mark på lilla Åland och med den situation vi har i dag, så är all mark produktiv mark.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Vtm Salmén ifrågasätter varför vi alls behöver lagen. Nu är det så att orsaken till framställningen är att vi sedan 1993 enligt jordförvärvslagen, alltså rikslagen har en skyldighet att lagfästa de bestämmelser som i dag ingår i principdokumentet. Det är det vi nu gör med lagstiftningen.

 

Vad gäller 4 § är vår syn i gruppen och partiet, att det inte finns några skäl att begränsa föräldrarnas rätt att disponera sin egendom mellan sina barn under sin livstid. Barnen kommer ändå att få egendomen. Det är, som vtm Christer Jansson sade, så att vi skall inte överdramatisera den här frågan.

 

Jag har också stort förtroende för markägarna. De som ger förskottet på arv är också markägare. Vem skulle ge en stor jordbruksfastighet till ett barn som bor utanför Åland! Det kan jag inte tänka mig att man ens gör och vilket barn bosatt utanför Åland skulle vara intresserad av att äga en stor jordbruksfastighet som man inte kan nyttja här på Åland! Nej, jag tycker vi avdramatiserar frågan och har förtroende för våra ålänningar!

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag förstår av utskottsordföranden ltl Wickström-Johansson att egentligen anser hon att man inte behöver ha lagen, utan om man har stort förtroende för markägarna behöver man inte ha någon lag med begränsar. Jag hänvisar till det jag sade förut. Vi har skyldigheter att göra många lagar. Det är inte så tätt med lagförslag som kommer fram till lagtinget nuförtiden, men att man skulle måsta ha den här att köra, så då tycker jag att man kunde ha skrivit av det principdokument som man nu då och då talar – det kunde ha varit den lag som vi har i dag. Det är så att jordägare har sagt åt mig att egentligen är det hemskt bra att kunna hänvisa till jordförvärvslagen när man diskuterar att ge bort och sälja bort mark!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Tar vi ingen lag nu, så nu är begränsningarna mycket större. Det är inte så att om vi inte tar den här lagen skulle vi vara utan begränsningar, utan det vi gör nu är att vi lagfäster de principer som finns i dag och vi gör det lite enklare för vissa kategorier som får en direkt jordförvärvsrätt i stället för att söka jordförvärvstillstånd. Det är bröstarvingar, det är makar i vissa fall, det är näringsidkare.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag hänvisar till att det har fungerat hemskt bra nu också. Det kan väl vara någon utflyttad som gnäller, men inte många andra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Vtm Salmén frågade vem som har givit löften om att vi skall ändra jordförvärvslagen. Det har Ålands lagting egentligen gjort i och med att man godkände jordförvärvslagen i samma lydelse som riksdagens, där det står i 3 § att man genom landskapslag skall bestämma under vilka förutsättningar bröstarvingar eller make skall få jordförvärvsrätt med stöd av testamente och likaså under vilka förutsättningar en make kan äga eller besitta sådan egendom tillsammans med den andra maken som har hembygdsrätt samt under vilka förutsättningar en make kan äga eller besitta sådan egendom när makarnas samlevnad har upphört eller efter äktenskapsskillnad. Det här har Ålands lagting gått med på att lagstifta om, och det har inte blivit gjort ännu. Man kan kanske uppfatta det som ett löfte från Ålands lagting att det skall lagstiftas om de här sakerna och det har inte blivit gjort, så det är åtminstone ett minimum som borde göras.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Det är säkert riktigt att dessa löften har givits, men sedan är frågan hur förslaget ser ut. Man går mycket, mycket längre än man någonsin har gjort!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Just det som jag relaterade till finns med i framställningen från landskapsstyrelsen, men sedan har vi naturligtvis, på grund av olika orsaker, bl.a. att folk skall veta vad det handlar om, tagit med också sådant som finns i principdokument, vilket jag inte tycker att är fel eftersom man på det sättet bringar till kännedom genom lagstiftning det folk har rätt att få veta och inte bara hänvisar till ett principdokument som i och för sig inte har någon status på det sättet som lagstiftning har.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag såg och läste det förslag som inte hade några begränsningar alls när det kom på vårt bord. Principdokumentet skulle ha varit en bra grund för en sådan här lag. När framställningen var upp förra gången fanns det tydligen andra grupper som då ville fälla förslaget!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Häggblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 januari 2003.

 

Vtm Salmén: Herr talman! Jag stöder förslaget om bordläggning till den 10 januari.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av vtm Salmén, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 10 januari 2003. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10 januari 2003.

 

 Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens förslag till andra tilläggsbudget för år 2002. (FR 7/2002-2003).

 

Talmanskonferensen har beslutat att ärendet skall remitteras till finansutskottet. Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Tilläggsbudgeten är på drygt 6 miljoner euro. Det betyder att för det här året är det budgeterat sammanlagt 247,5 miljoner euro.

 

En nettotilläggsbudget för ÅHS 4,1 miljoner euro är naturligtvis någonting att ta på allvar. Det är alltså en stark signal om att någonting inte är som det skall vara eftersom en budget i allmänhet skall hålla året ut. För de flesta av de andra posterna är det fråga om en s.k. städarbudget. Det är alltså omständigheter som har gjort att saker och ting har förändrats och då justeras det i den här budgeten. Också i ÅHS har saker och ting förändrats. Räknar vi med första tilläggsbudget var där ett belopp på 1,2 miljoner euro åt andra hållet, men det var alltså en felräkning för föregående år. Det finns all anledning att återigen, liksom vi har gjort alla år, diskutera ÅHS och om det är någonting exceptionellt som har hänt i verksamheten eller om vi kan räkna med att den omorganisation, den uppstramning och det arbete som görs kan föra saken på rätt.

 

Kring ÅHS har man alltså fört en diskussion om problemen under alla år organisationen har existerat. ÅHS är en landskapet underlydande myndighet, där landskapsstyrelsen har vissa möjligheter att påverka organisationen och framför allt då lagtinget genom budgeteringen. Men för övrigt finns det en förordning som möjliggör att landskapet går in och ändrar i den administrativa indelningen. Det finns naturligtvis indirekta kanaler mellan landskapet och ÅHS och man kan säga att landskapsstyrelsens roll är att utöva ett slags systemtillsyn, där vi i budgetprocessen lägger upp allmänna målsättningar, resursprioriteringar och uppföljningar.

 

Diskussionen har, som sagt, pågått länge fokuserat på de olika problemen med budgetering, ekonomistyrning, personalpolitik, ledningsfunktionerna, styrelsearbetet osv. Innan jag går in på det här vill jag ändå sätta dessa problem in i ett sammanhang, där vi, tror jag, ganska enhälligt kan konstatera att vi har en mycket hög kvalitet på hälso- och sjukvården på Åland, inklusive vård utom Åland. Det här är alltså en betydande del av det åländska välfärdssamhället, rent ekonomiskt naturligtvis men också den hälso- och sjukvård som vi kan få och som vi också har anspråk på att kunna få. Det här är alltså ett mycket viktigt problem för landskapsstyrelsen, lagtinget, ÅHS-styrelsen och ledningen.

 

Vad är då orsaken till att tilläggsbudgeten har blivit så här stor? Det är naturligtvis inte så där alldeles lätt att peka på bestämda orsaker utan det är många samverkande faktorer. I landskapsrevisorernas berättelse för 2001 tog man upp problemen med att införa nya lönesystem, nya informationssystem, nya ADB-system. Det har alltså varit en upphandling som inte har fungerat tillfredsställande och det har varit svårt att få problemen att fungera såsom åtminstone vi från landskapsstyrelsen och särskilt finansavdelningen har önskat. I budgetprocessen senaste år kom underlagen sent. Det har varit svårt att kontrollera utvecklingen, men det har också blivit bättre. Vi har förhoppningar om att uppföljningssystemen skall fungera bättre under nästa år och jag kommer i egenskap av finansansvarig att begära att få regelbundna uppföljningar av budgeten och också mera information om hur man avser att budgetera för nästkommande år. Det är alltså viktigt att vi har budgeteringen  på ett sådant sätt att det varken blir överskott eller underskott utan en mycket stramare kontroll.

 

Landskapsrevisorerna har, som sagt, pekat på de här problemen. Sedan har vi också en utvärdering av samordningen av hälso- och sjukvården i den s.k. Sonkin-rapporten. Den rapporten har diskuterats inom organisationen i landskapsstyrelsen; den säger – för att nu säga det så kort som möjligt – att ÅHS i och för sig mår bra men kunde må bättre. Däremot får jag tillägga att en patient kan må bra, men det gäller att patienten också skall tillfriskna och bli oberoende av medicinering. Den utredningen tycker jag att har prickat in problembilden ganska bra när det gäller organisationen och det arbetet fortgår naturligtvis inom ÅHS och i landskapsstyrelsen.

 

Jag tror – om jag får göra en liten avvikelse från själva tilläggsbudgeten – att det är viktigt att särskilt analysera vilken typ av organisation ÅHS är och vad hälso- och sjukvården handlar om. Det handlar alltså om speciella yrkesroller, en speciell organisation där det på de flesta håll har varit problem att hitta en bra lösning. Jag tror att vad Sonkin-rapporten egentligen säger är att man här ändå har lyckats ganska bra med samordningen. Det finns ute i världen köpar-säljarmodeller och förvaltningsmodeller, förstatligande, bolagisering i Norge och lekmannastyrning i Italien, välfärdsmodeller, försäkringssystem i England och Holland osv. Men på alla håll har man ungefär samma problematik. Styrningen i den här typen av organisation måste ha som utgångspunkt att i vårdarrollen, hälso- och sjukvårdsrollen, bygger det väldigt mycket på en särskild kunskap, en särskild erfarenhet och en särskild kompetens, som i allmänhet endast kan utövas när de som vårdar möter den som söker vård. Det finns alltså väldigt få möjligheter att göra ett rutinarbete av det hela, att göra kalkyler och därför måste man bygga på den mänskliga kontakten, interaktionen, och också den kunskap som förvärvas som förvärvas av personer med särskild utbildning, skötare och vård på alla nivåer, läkare, och, som vi alla vet att när yrkesroller blir speciella blir det en normgivning, en professionalisering, man har alltså sina egna normer som inte kan styras utifrån beroende på att jobbet ofta är så svårt att man inte kan ta handboken och se vad som skall göras, utan det är ofta ett ganska pressande arbete när det handlar om hälsa, liv och död osv. Då har man också ett tryck på sig. Den utgångspunkten tror jag att är viktig att ha när man diskuterar ÅHS och inte bara ser det som ett problem som skall lösas med ekonomisk styrning.

 

I sjukvårdsdebatten har man, när man visar på vilka system som inte fungerat talat om någonting som heter McDonaldisering, dvs. man försöker sköta hälso- och sjukvården som en hamburgarrestaurang. Den synen bygger för det första på att man har effektivitet som utgångspunkt, att effektivitet kan mätas. Det bygger på att man kan i varje skede kalkylera vad saker och ting kostar och att man kan tala om kvantiteter. Det bygger på att det som skall göras är förutsägbart och det bygger på att all kontroll kan vara teknisk s.a.s. Det är självklart för alla att går man in i en hamburgarrestaurang så ser man att det fungerar, det löper på och man kan säkert kalkylera både budget och vinster väldigt tekniskt och förutsägbart, men så kan man inte göra i hälso- och sjukvården. Då blir problemet att man måste hitta styrmodeller, där den professionella, nära kunskapen, närvårdande kunskapen, så att den skall finnas kvar, men man skall ändå kunna ha en stramhet i budgeteringen och uppföljningen och kontrollen.

 

Jag tror att det här är en uppgift som man inte löser i en handvändning och det har också pågått försök i åtta år att lösa det här. Man måste naturligtvis diskutera organisationen, styrelsen, styrelsearbetet, är styrelsen för stor, skall det vara en mera fokuserad styrelse som riktar in sig på just de här kontrollfunktionerna, målen, prioriteringarna och resursfördelningen, medan organisationen i sitt vård- och hälsovårdsarbete skall ha en större frihet. Då måste man också föra ner kostnadsansvaret på t.ex. basenhetscheferna, att det är där man skall följa upp det hela.

 

Jag tror också att man starkare måste prioritera de övergripande valen när det gäller etiken i vården och prioriteringarna och sådant, att det i dag finns teknik att bota nästan allt. Det finns mediciner och teknik för att förlänga livet ganska länge. Det är mycket svåra avväganden som knappast skall göras i ett lagting eller en landskapsstyrelse utan av dem som har stor erfarenhet och kompetens och har möjlighet att göra de etiska bedömningarna.

 

Den fråga som vi i landskapsstyrelsen måste ställa oss är naturligtvis kopplingen mellan ÅHS och landskapsstyrelsen. Vår roll har varit, och skall också i fortsättningen vara, att lyssna till ÅHS och föra en dialog, försöka stöda och bistå. Men jag tror också att man måste gå in och se över den formella rollen som landskapsstyrelsen skall ha. Vi har diskuterat om det är önskvärt att reglementet skall fastställas av landskapsstyrelsen. Vi har också diskuterat hälso- och sjukvårdens plan och status när den kommer till landskapsstyrelsen och behandlas i lagtinget. Det kanske inte har blivit den diskussion kring viktiga prioriteringar och resursfördelning som man hade önskat sig; där måste vi alltså gå vidare och se hur vi kan förbättra organisationen.

 

Man kan också räkna med att den moderna tekniken kan möjliggöra bättre samordning, bättre regionalberedskap; vi har nu i landskapsstyrelsen ett telemedicinprojekt där vi hoppas komma fram med konkreta förslag under våren och det är klart att telemedicin är inte någonting i hälso- och sjukvården utan det är ett sätt att få en bättre organisation, att kunna föra ut information, att få in information och föra en dialog trots geografiska avstånd.

 

När det gäller det mera konkreta, vad vi skall dra för slutsatser när det gäller finanserna och ekonomistyrningen av detta, skall vi fortsätta dialogen med ÅHS:s organisation och ledningsgrupp för att få uppföljningen och kontrollen att fungera. Det är alltså ett krav på organisationen som vi måste kunna ställa, att vi under nästa år skall kunna följa budgeten på ett annat sätt. Det gäller alltså rapporteringen och dialogen i budgetprocessen. Där har vi också vård utanför Åland, som är en prioriteringsfråga. Mycket av den moderna vården som kräver mycket resurser kan vi inte själva på hemmaplan, utan den måste utföras i samverkan med andra och där måste man också göra en prioritering. I genomgången av budgeten för ÅHS sedan början noterade jag att under 1998 var det plötsligt en puckel när det gäller vård utanför Åland och då ser man att när den s.a.s. kom igång gjordes det, förmodar jag, utan något särskilt regelverk, det gick från ungefär 3 miljoner euro till 5 miljoner euro på ett år, om jag minns rätt och nu är vi ungefär på en nivå närmare 5 miljoner. Då är det alltså under ett år av försök att prioritera, att göra upp handlingar och få det så billigt som möjligt. Den diskussionen måste naturligtvis fortsätta. Men jag tror att det inte är så enkelt att reducera vård utom Åland, om vi skall ha kvar kravet på hög kvalitet. Den diskussionen måste, som sagt, också föras i olika sammanhang.

 

När det gäller orsakerna till årets höga tilläggsbudget står det i motiveringarna att man för första gången egentligen under ÅHS:s historia har en någorlunda fulltalig bemanning och det är klart att detta avspeglas direkt i budgeten. Ser man på tidigare års budgetering är det ett ganska tydligt mönster: man budgeterar ett belopp och sedan visar det sig, under flera år, att budgetutfallet är under detta belopp. Går man in och ser i lite mera detalj är det alltså så att konsumtionsutgifterna ökar medan man sparar in på att inte ha full bemanning på specialistvården, men primärvården är däremot någorlunda förutsägbar och möjlig att beräkna. Nu har vi alltså för det första en specialistvård som är dyrare när det gäller läkemedel, förnödenheter och inte minst löner; vi har full bemanning och då slår det ut i tilläggsbudgeten på det sättet. En del har uttryckt det på det sättet att rekryteringskampanjen, som var motiverad av att man hade underbemanning, svårigheter inom organisationen, har lyckats så väl att man också har fått en viss överbemanning. Jag vill inte påstå att det är så, men det har sagts att det är så. Slutsatsen som jag drar av det är att man måste ha en bättre kontroll över personalresurserna. I och med att man har en någorlunda full bemanning inom organisationen tror jag – en del säger det – att personalsituationen har blivit så pass mycket bättre att det också spiller över på kvaliteten och arbetsorganisationen osv. Jag tror att det också är en väsentlig sak att vi måste ta ansvar på övergripande nivå för bemanningens nivå, men när man har gjort det skall tjänsterna vara tillsatta. Det skall inte vara så att man försöker komma undan budgetansvaret genom att inte tillsätta tjänster. Det är ingen bra styrning av verksamheten.

 

När man ser över organisationen skall man också se att kompetensen, kunskapen och erfarenheten som jag talade om tidigare finns på alla nivåer, även om en del har mera utbildning och andra mindre. Därför tror jag också att man skall se på att personalinflytandet finns med både i verksamhetsstyrningen och i ekonomistyrningen och ansvaret. Däremot tror jag att om man skall ha en ekonomistyrning, en budgetprocess som skall hålla också efter det att budgeten är tagen, när man skall förverkliga den, måste man också dels föra ner resultatansvaret men t.ex. när det gäller löner tjänster osv. minska antalet beslutsfattare. Därför att i det i fallet såg vi här under senaste år från lönepersonalbyrån särskilt att det fanns så många olika personer som kunde sätta löner utanför ramarna egentligen, att det leder till en intern drivkraft och press på lönerna. Det blir alltså en löneglidning som inte är bra. Där tror jag att det behövs en centralisering; om det sedan är styrelsen eller ledningen som håller i det är någonting för organisationen att diskutera.

 

Som sagt, en förklaring till tilläggsbudgeten är den fulla bemanningen, en annan förklaring är naturligtvis avtalsförhandlingarna, där landskapsstyrelsen faktiskt prioriterade en höjning av personalen inom hälso- och sjukvården; läkarlönerna måste höjas som en konsekvens av strejker och strejkhot i riket. Men till den delen kanske man ändå kan säga att ÅHS är i dag en fungerande organisation när det gäller hälso- och sjukvården, bemanningen, kompetensen osv. Men om vi inte i den allmänna budgeteringen kan få ner den offentliga sektorns kostnader och om vi inte i ÅHS-budgeteringen/processen kan få en bättre kontroll på organisationen och ekonomistyrningen kommer vi att bli tvungna att gå in med prioriteringar i hälso- och sjukvården, det vi kan erbjuda: kvaliteten, verksamheten, liksom i andra delar av offentlig sektor. Men jag tror, trots denna tilläggsbudget, att den process som är igång inom ÅHS:s organisation och den process som är igång i landskapsförvaltningen, att vi kan bibehålla den här viktiga delen av välfärdssektorn, där Åland har en hälso- och sjukvård som är på minst lika bra nivå som i omgivningen. Det är ett högt mål och det kostar, men jag tror att de flesta är villiga att kämpa för att vi skall behålla vården. Det kan betyda ekonomiska uppoffringar, men det kan också vara så att vi genom en medveten budget och finanspolitik kan klara av den här uppgiften.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag vill för mitt partis del och för egen del understryka att chocken var utomordentligt stor när vi fick ett tillägg på 30 miljoner gamla mark för ÅHS. Man trodde inte sina ögon, det måste jag verkligen säga. Det är för rysligt! Lika mycket som två års budgeter för Ålands lyceum kommer man här och övertrasserar med. Lika mycket som det kostar att bygga ett jättestort nytt reningsverk i Mariehamns stad är årsövertrasseringen. Detta från en budget på 55 miljoner euro, som är utgångsbudet. Det är närmast fantastiskt. Det trotsar all beskrivning. Min frågeställning är: om man övertrasserar mer än 3 miljoner gamla mark per månad, när man går över ramen och inte har fullmakter att gå över ramen, det ändå är möjligt att faktiskt gå över ramen? För mig är det här ofattbart, ingen annanstans skulle det här gå! Jag menar att landskapsstyrelsen nog skall diskutera med ÅHS-ledningen, men jag tror att landskapsstyrelsen för egen del måste gå in för att arbeta fram ekonomistyrningsmedel och krav som håller i förlängningen. Så här kan vi bara inte ha det. Allt seriöst budgetarbete som har gjorts från förvaltningens sida och allt vad vi har försökt här i Ålands lagting är peanuts och raserat i en handvändning när sådana här budgetsiffror kommer upp. Hur är det möjligt att övertrassera en budget med närmare 10 procent när man inte har haft fullmakt att göra det?

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Också landskapsstyrelsen har fått den här informationen sent, tycker vi själva, men vi har också gett en plats i ÅHS:s styrelse till socialdemokraterna, där man borde ha fått den här informationen. ÅHS är underlydande myndighet där det är ledningen och styrelsen som har ansvar för att följa upp budgeten och ledningssystemet. I det här fallet utnyttjar vi våra informella möjligheter att kräva rapporter, information och att vi skall bistå i uppföljningen av budgeten på ett mycket mera aktivt sätt än tidigare. Det är klart att vi kan inte göra något annat i landskapsstyrelsen än att föra, liksom alla tidigare år, tilläggsbudgeten till lagtinget där vi justerar de belopp som behövs för verksamheten enligt ledningens beräkningar. Det är inte första året det är en tilläggsbudget för ÅHS, utan det är för att systemen inte har fungerat, för att verksamheten egentligen, om vi ser på analysen här, har fungerat så bra att man har full bemanning och har då gett vård på en sådan nivå att det kostar så här mycket. Det är alltså en informationsmiss från de socialdemokratiska styrelsemedlemmarna, om inte ltl Wiklöf känner till vart utvecklingen har varit på väg.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag skall försöka vara snäll när det närmar sig jul, men jag tror inte att felet ligger på den socialdemokratiska styrelsemedlemmen, som har gjort ett heroiskt arbete för att hjälpa till att få lite styrning på skutan. Ytterligare vill jag säga, att om inte landskapsstyrelsen tar ordentliga krafttag med den här problematiken så kommer det att gå på tok igen nästa år. Den indikationen anser jag mig ha efter det att man höjde budgeten från 55 miljoner euro till 58,5 miljoner, vilket är en markant förhöjning, men vid ÅHS deklarerade man att man inte har fått någon förhöjning utan man har fått kraftiga nedskärningar. I förvissningen om att det är så man resonerar kommer inte det heller att gå bra följande år. Jag är djupt oroad över vart den ekonomiska utvecklingen är på väg inom ÅHS.  Om inte andra gör det måste vi här i lagtinget ta ett mycket större ansvar och verkligen se till att vi får ekonomistyrning på den här skutan; annars går det rakt in i fördärvet. Vi har inte råd med det vi håller på med nu.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Som jag sade i mitt anförande pågår det många olika processer för att bygga upp register och kontrollsystem, uppföljningssystem osv. Det är ett arbete som landskapsstyrelsen medverkar i, även om ÅHS är en underlydande myndighet som har det egna ansvaret. Det är så att skall man göra drastiska åtgärder som ltl Wiklöf säger skall man öppet och ärligt – som ltl Wiklöf brukar säga ibland att han brukar vara – säga att vi måste göra prioriteringar: vilken vård är det som ltl Wiklöf inte vill ge ålänningarna, vad är det han vill skära ned på när det gäller personalen? Vad är det som skall prutas på? Det är det som är tvånget, om man inte är med och sanerar hela landskapets budgetekonomi, en process som vi har satt igång med stor möda. Det är det det handlar om. Vi måste hålla igen för att kunna ge en bra vård till ålänningarna, det är det viktigaste målet.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet avslutat.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi står i en sådan situation just nu att vi kan inte göra så mycket mera än att ta en tilläggsbudget. Har vi lust, kan vi ju diskutera i timmatal hur den har uppkommit. Det är klart att det inte har förekommit en tillräckligt stor uppföljning i den här situationen och då kan man inte plötsligt stänga hela ÅHS de sista två månaderna för att balans i budgeten, hur gärna man än skulle vilja ha balansen. Den här gången är det ovanligt mycket; jag har inte ett minne av att vi skulle ha kommit till 55 miljoner euro tidigare. De sista åren har det s.a.s. gått klart; budgeterade medel har räckt till. Det har delvis berott på brist på personal. Nu har vi tillräckligt med personal inom ÅHS, sägs det, och det är någonting vi strävar till hela tiden. Men det kan inte få vara så att när tjänsterna är besatta räcker inte budgeten till, för varenda tjänst har pengar i budgeten. Det som antagligen har hänt är att man har trott att också i år kommer vi inte att ha tillräckligt med tjänster och så har man använt sig av tjänsternas pengar till annat. Man har löst det kortsiktigt utan att tänka att hur får vi personal till sommaren osv.  Det är i den situationen vi står i dag. Det är naturligtvis uppföljningen som måste till och det är på olika nivåer. Det får inte heller vara så, som det ibland upplevs på avdelningarna, att varför skall vi spara när inte dom och dom behöver spara! Behöver inte han spara, så inte tänker vi göra det osv., utan det handlar om att faktiskt genomsyra det ekonomiska tänkandet på alla nivåer och att det känns rättvist för dem som jobbar med de här frågorna, så att det inte är någon som åker gräddfil för att de ungefär har lyckats bättre än andra. Det är svårt arbete. Det handlar också om att vi härifrån inte kan beställa en RollsRoy om vi bara har pengar till en Wolkswagen. Ibland hoppas vi här i salen att det skall gå att få hur mycket som helst för en viss summa pengar! TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag tycker det är konstruktiva åsikter som ltl Lindeman har. Det är naturligtvis så att hon har satt sig in i organisationen och vet vad det handlar om. Det är precis min uppfattning. Jag har inte så mycket erfarenhet av hälso- och sjukvårdspolitik från tidigare annat än från social- och miljöutskottet, men det är precis som ltl Lindeman säger: att det har blivit en kultur, en syn som har genomsyrat organisationen där man inte tar ansvaret för ekonomin, och det skall inte personalen belastas för. Det är så att tidigare under alla år ser man att det har varit hoppande tilläggsbudgeter därför att man har spelat med konsumtion och tjänster, och det får man inte göra. Därför är budgeten och tilläggsbudgeten ganska intressant: för första gången har man full bemanning och man får ett mått på att så här ser det ut. Problemet i dagens moderna sjukvård är att när man tillsätter en tjänst är det ofta så att den drar med sig andra kostnader, förnödenheter osv., det visar våra analyser. Det är också så att om man har en fullbelagd organisation, som gör sin verksamhet på ett bra sätt, skall man inte i första hand dra ner på verksamheten och personalen utan vi måste få systemen att fungera. Därefter skulle man säga att när man har en effektiv organisation – och det betyder helt klart en kulturförändring – måste man gå in för prioriteringsfrågorna, som är långsiktiga och svåra; där skall man dra gränsen för när man ger vård, hur mycket vård man ger och när man inte ger vård. Alla som har kontakt med hälso- och sjukvården vet att det är svårt, men jag vill fortfarande hävda att om vi med gemensamma ansträngningar försöker få organisationen att fungera, då kommer vi att kunna behålla den här nivån på god hälso- och sjukvård.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

I samband med puckeln 1998 och att det då var så mycket pengar för vård utom Åland så om jag minns rätt berodde det på att bl.a. kirurgiska enheten nästan var utan läkare, så det skickades oerhört mycket patienter för vård utom Åland därför att man inte kunde göra någonting på Åland. Det är alltså ett bra exempel på hur det är, olika områden s.a.s. byter kostnadsställe, om man inte kan göra någonting på Åland utan måste skicka många bort. Kan man göra det på Åland är det i allmänhet billigare, men man måste ändå överväga olika specialiteter.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är en intressant iakttagelse därför att 1998 var tilläggsbudgeten större än vad den är nu. Här är det så att nu får vi en tilläggsbudget därför att vi har full bemanning; förra gången var det för att vi hade för lite bemanning. Detta visar hur svårt det är att balansera en sådan här organsation. Men jag tror att det som har hänt det senaste året är att man har rekryterat folk, visserligen med högre löner och därmed dyrare kostnader, men att man har full bemanning ger organisationen möjlighet att vara effektiv och hålla en hög kvalitet och på sikt sparar det kostnader i långtidssjukskrivningar, stress osv. Jag tror att även om det här också förhoppningsvis är en puckel kommer det att visa sig att organisationen är på väg åt rätt håll. Det finns mycket som tyder på det. Det är naturligtvis ett hårt jobb – det vet alla som sitter i styrelsen – och det är ett sort ansvar, men det är en svår organisation – det har åtta års lagtingsdebatt visat att det är.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lindholm:

Fru talman!

Alltid när det det uppstår en situationen att man övertrasserar de tillgångar man har börjar man fundera på orsakerna varför det blir så här. I styrelsen fick vi reda på tilläggsbudgetens summa i augusti och på de månader som återstår av året är det inte så väldigt mycket man gör, samtidigt som man säger från landskapsstyrelsens sida att verksamheter inte skall dras ner, permitteringar skall inte förekomma, så det är ett väldigt område som man har att arbeta inom för att åtgärda detta. En stor orsak till detta är att ÅHS:s organistionsmodell gör att det aldrig är någons ansvar när någonting sådant här händer. Man håller inte reda på vad den andra avdelningen gör eller ens vad den egna avdelningen gör. Det är alltid någon annan än jag själv som bär ansvaret och i sista hand är det förstås styrelsen som har det. Vi har också enligt reglementet väldigt mycket delegerat, och vi vet vilket liv det blir när man återtar ett delegeringsbeslut, en sak som har förekommit en gång under väldigt många år. Jag tror att vi har mycket att söka i själva organisationsmodellen, dvs. att man klargör för chefer och ledare inom organisationen, de som också har ett ekonomiskt ansvar, att det ekonomiska ansvaret faktiskt åligger dem, att man strängerar både budgetuppföljning och budgetering.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Fru talman!

Vi har nu fått förslaget till andra tilläggsbudget för 2002 på vårt bord och med tanke på hur landskapets ekonomiska situation i dag ser ut är det naturligtvis för många en chockerande läsning, speciellt när det gäller behovet av tilläggsmedel i ÅHS ser det, som redan har framkommit här, inte bra ut. Vi skall dock komma ihåg att ÅHS:s årsbudget går på i runda tal 60 miljoner euro, så en överskridning av kostnaderna här kan naturligtvis verka oproportionerligt stora i jämförelse med andra verksamheter, i synnerhet om man använder sådana siffror som ltl Wiklöf gjorde när han talade om att budgeten är 55 miljoner euro men överskridningen var 30 miljoner mark. Då får man kanske en effekt som blir ännu större än den i verkligheten är, men jag håller med om att det är stora siffror.

 

När vi i ÅHS-styrelsen presenterades de siffror som uppföljningen av budgeten visade på i augusti, som redan ltl G-M Lindholm sade var det ingen trevlig läsning, men vi stod på något sätt inför fullbordat faktum. Det här är ingen vanlig butik som man kan stänga några månader när man ser att det här kommer inte att sluta bra. Vi vet också att ÅHS:s budget består av 70 procent personalkostnader. Det är helt naturligt att förändringar i tjänstestaben, som t.ex. då hälften av läkartjänsterna inom primärvården var obesatta under långa tider, så har det blivit en inbesparing på lönesidan som man sedan har tillåtit kompensera merkostnader med under det momentet. Det är i praktiken också så att anslaget för löneökningar blev för lågt budgeterat 2002, just på grund av antalet som man kom fram till i löneförhandlingarna; för läkarna t.ex. budgeterades 8 procent och resultatet av löneförhandlingarna blev 10,5 procent. Som jag redan sade var ett antal tjänster obesatta, vilket ledde till att det blev ett överskott och det kompenserade överskridningarna i budgeten på övriga konton – och det var väl inte riktigt som det skulle vara.

 

Framgångsrik rekrytering har nu medfört att ett stort antal tjänster är besatta, så gott som alla, och det är positivt, men det leder till att det inte längre finns någon buffert i budgeten. Det leder också till högre kostnader, eftersom, om vi har 14-15 läkare inom primärvården som jobbar i stället för sju leder det också till kringeffekter s.a.s., vården blir dyrare när fler läkare jobbar.

 

Avtalen gav totalt 123.000 euro mer än budgeterat, förhöjt Ålandstillägg gav 438.000 euro, första erfarenhetstillägget inkluderat i grundlönen gav 336.000 euro, Kristi himmelsfärdsdagen blev en ledig dag, vilket medförde ökade vikariekostnader jämfört med tidigare. Det här är någonting som var svårt att förutse vid budgeteringen. T.ex. utryckningspenning och mer tid och övertid gav också 122.000 euro mer än vad som var budgeterat. Sedan kommer det ytterligare kostnader i samband med svårt sjuka och personalintensiva patienter. Jag kan nämna att inom intensivvården II, respiratorpatienter har kostat 700.000 euro. Det är också sådant som man inte har kunnat förutse eftersom det är olycksfall och som höjer budgeten.

 

Med detta vill jag säga att det är ganska svårt att budgetera rätt, men vi kan konstatera att det har varit för lågt budgeterat.

 

En annan sak är läkemedelskostnaderna, som också har blivit mycket högre än budgeterat, eftersom kostnadsökningen har varit betydligt större än väntat. Enligt den prognos som vi fick såg det ut som om de skulle överskrida budgeten med 55 procent eller 637.000 euro och det beror bl.a. på dyra reumamediciner och cytostatika. När vi diskuterade detta med läkarna kom det fram att t.ex. en reumapatient som måste få den dyra medicinen, kanske två injektioner per vecka, som kostar 100 euro/styck, så kan i stället vara verksam i arbetslivet i stället för att kanske bli sjukpensionär. I vissa fall kan det också vara så att det man förlorar på gungorna vinner man på karusellen eller tvärtom!

 

Vård utom Åland är också ett moment, där, som det redan har sagts, är väldigt svårt att budgetera. Enligt prognosen visar också det på att det skulle stiga, och det har det också gjort med en summa av 1.200.000 euro. De kostnader var i första hand på den kirurgiska sidan; där överskreds budgeten med 660.000 euro och medicin med 375.000 euro och barn med 200.000 euro. Det beror dels på den allmänna kostnadsökningen, dels på behandling av t.ex. prostatacancer, som har utvecklats och patienterna har behandlats utanför Åland i större utsträckning, ökning av axel-, knä- och höftoperationer samt protesoperationer utanför Åland. Men vi har fått en bättre situation när det gäller ortopedspecialitet och här har vård utom Åland fr.o.m. hösten 2002 minskat kraftigt.

 

Det är, som vi hör, väldigt svårt med budgeteringen. ÅHS-styrelsen har också sagt att översynen måste fortsättningsvis ske, eftersom man inte från 2002 hann sätta in åtgärder som ledde till några större inbesparingar. I viss mån blev det en del inbesparingar ganska snabbt, men det har så liten effekt och det syns knappast i bokföringen ännu.

 

När det gäller ÅHS:s mastodontskuta kan man säga att den har byggts upp under goda år och det måste finnas både besättning och befäl som har kompetens att klara av den moderna tekniken och som ser till att alla ombordvarande blir väl omhändertagna. Kapar man bara helt snabbt farkosten rakt av i båda ändar så sjunker den. Det måste ta tid att förminska och bygga om den så att man kan anpassa besättning och befäl till passagerarantalet, men det betyder också att kön som står kvar på kajen blir längre. De som söker sig till sjukvården måste alla omhändertas och är det så att man minskar kapaciteten på sjukhuset blir köerna längre och kanske också vården utom Åland blir större. Det är ingen lätt ekvation att lösa, men, som sagt, arbetet är i full gång och tillsammans med sjukhusledning och personal jobbar vi nu med inbesparingsplaner och rationaliseringar.

 

Ett annat problem är också att läkarnas tid för egentlig patientkontakt och patientarbete har minskat betydligt på grund av att byråkratin ökar. Datoriseringen tar en hel del tid, datakurser, ledarskapskurser, möten av olika slag tar mycket tid. I tidningen Dagens Medicin läste jag att i Sverige har man kommit fram till att 50 procent av läkarnas tid går åt till annat än patientvård. Det är också någonting som man borde titta på. Säkert är det billigare att anställa mera kanslipersonal, sekreterare, om man kunde få mera tid för läkarna för den direkta patientvården. Läkarna är dyra sekreterare.

 

Ett av våra problem är också att vi har ett befolkningsunderlag på endast 26.000 personer så att vissa specialiteter som vi har byggt upp skulle kunna betjäna dubbelt mer, men här finns det också en diskussion om att man skall kunna småningom börja sälja tjänster, t.ex. vet vi att i Stockholms-området har man svårt med förlossningskliniker, där man kan få åka många mil för att komma till en förlossningsklinik. Här kanske det skulle finnas en möjlighet att eventuellt ta emot dessa mammor. Men det handlar också om ett ansvar som måste utredas först och vilka garantier man kan ge.

 

Jag skulle vilja tillägga att medvetenheten när det gäller personalen inom ÅHS tycker jag att har ökat betydligt under det sista året när vi har diskuterat budgeten för 2003; även om det säkert finns mycket mer att göra så börjar man nog inse på avdelningarna, även bland vårdpersonalen, att det måste till inbesparingar. Detta är någonting som man måste fortsätta med. Man har t.ex. nu lagt upp budgetuppföljningsrapporter på Intranätet och kommer att visa varje konto på detaljerad nivå för att man hela tiden skall kunna följa upp hur kostnaderna ligger i relation till budgeten. Det finns alltså ett arbete som pågår och som tidigare har sagts är det viktigt att man fortsätter det arbetet och också ökar insatserna, men det går inte snabbt, det tar tid att vända denna skuta.

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Man blir fullständigt kall! Jag förstår att det är först i år som man i någon mån har någonting som man skulle kunna benämna budgetuppföljning inom ÅHS. Annars borde man ju veta minst månad för månad, för att inte säga vecka för vecka, hur verksamheten går och hur den står i paritet med budgeten. Vi har ett par rättesnören: lagtinget budgeterar och vi antar en sjukvårdsplan. Menar man då att det inte är något riktmärke? Är det ingenting som man har orsak att följa? Är budgeten och sjukvårdsplanen bara tagna ur luften? På alla andra områden inom hela landskapsförvaltningen kräver man att budgeterna följs; det är nämligen enda sättet för att man skall kunna hålla någon sorts rätsida på vart ekonomin i vårt landskap är på väg. Här tycks det vara rena Vilda västern. Vård vill vi alla ha, och jag är inte säker på att det är det som är kärnfrågan, utan jag tror att det är ekonomistyrningen som är fullständigt på ”vajs”. Så här kan det bara inte fortsätta! Vi lever ännu under brinnande högkonjunktur och vi klarar inte ekonomin. Kära vänner, vart skall det bära hän när vi får en verklig lågkonjunktur? Ja, bäva månde, inte minst medborgarna på Åland!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag antar att det har varit budgetuppföljningar varje år. Det var det säkert också när ltl Wiklöf satt med i ÅHS-styrelsen. Men om det är så att verksamheten ändrar, det kan vara väldigt stora skillnader år från år i akuta olycksfall, det kan faktiskt komma saker som är oförutsedda när det gäller sjukdomar och man måste ta hand om alla. Jag vill hävda, att det är omöjligt att förutse allt, men jag tror också att vi har haft en för låg budgetering i flera år. Det visar användningen av bufferten som uppstod av att vi inte har haft alla läkartjänster besatta. Den har använts till att betala högre löner osv., där man har varit tvungen att rekrytera från bemanningsfirmor och sådant för att överhuvudtaget få verksamheten att fungera. Det är att beklaga att man måste betala högre löner åt vissa som kommer in och vikarierar än åt den ordinarie personalen på sjukhuset. Men det är väldigt svårt att förutse på ett sjukhus, det är inte som en skola, som ltl Wiklöf jämförde med förut. Där är kostnaderna konstanta, men ltl Wiklöf, som själv har suttit i ÅHS-styrelsen, vet att inom sjukvården, med olycksfall osv., är det omöjligt att förutse allt. Jag kan hålla med om att man behöver lägga ned mera arbete på att faktiskt få en rätt budgetering från början.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag förstår av ltl A-M Pehrssons resonemang att om landskapsstyrelsen fortsätter sin budgetering med sjukvårdsplanen som grund, i relation till de anställda vi har, så kommer vi varje år i stort sett att kunna påräkna en riktigt ordentlig överskridning därför att inom sjukvården kan man omöjligt beräkna allting. Nog hade vi respiratorpatienter på min tid också och nog vet jag att det här är svårt, men mitt intryck är att budgeterings- och uppföljningsfrågorna samt makten ligger inte på styrelsen. Det har jag kritiserat många gånger förut. Styrelsen är den som skall ta ansvar och får utstå en massa spott och spe, men de har inte det reala, verkliga inflytandet på hur pengarna används. Det är min åsikt. Jag anser att det ligger ganska så mycket på basenhetscheferna. Jag tror att det behövs en förändring så att sjukhusstyrelsen får ett mycket större ekonomiskt ansvar. Jag tror dessutom att många av dem är bättre skickade att hålla i pengarna.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Skall vi ha en fortsatt god sjukvård eller skall vi börja pruta på vården? Vi vet att diagnostiseringen har blivit bättre, man kan ta reda på mycket mera sjukdomar, man sätter in botemedel för mycket flera sjukdomar, man har dyrare mediciner, man har dyrare metoder på alla sätt och det är en utveckling som hela tiden sker inom sjukvården. Kanske vi måste sätta en gräns någonstans. Jag skulle också vilja säga att en av de åtgärder som vi från styrelsens sida infört och bestämt att skulle ske från 1.1.2003 är en samordning av jourmottagningen för primärvården och akuten. Den måste vi rösta igenom eftersom t.ex. socialdemokraternas ledamot gick emot den rationaliseringen, som också skulle ha gett en del inbesparingar. Det är inte alltid så att man från socialdemokratiskt håll går med på alla inbesparingsförslag.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är fantastiskt att år efter år höra samma förvåning över att det går som det går för ÅHS. Den ena efter den andra frågar sig vad det kan bero på och den ena ministern efter den andra skall föra dialog och diskutera och det rullar på år efter år! Den enkla sanningen är den att det finns alltför många inom specialistsjukvården, speciellt, som sitter och betalar ut löner och allt möjligt annat som de tydligen inte har fullmakt för enligt budgeten. Det är där som pudelns kärna finns. Det har framkommit tidigare i debatten och kanske det är någon här som kan säga exakt hur många det finns inom organisationen som beslutar om löner, men det är bra många över tio. Det betyder att det finns en hel del, speciellt inom specialsjukvården men också annars, som sitter och ger lön åt sina kolleger. Det är ett ohållbart system. Det blir för mycket klia varandra på ryggen.

 

Jag tycker att finansutskottet ändå skall granska lönebiten som är närmare 2 miljoner euro. Ltl Pehrsson angav vissa orsaker till att den har stigit, men förutom det lönetillägg som har gjorts till enskilda tjänsteinnehavare och det skulle vara intressant att se vilka i organisationen det är som har fått förhöjd lön eller som krävt lön över budgeterade nivåer; det ligger tydligen runt 1 miljon. Det som händer är att det blir bestående förhöjningar i budgeten, det är inte några tillfälliga löneförhöjningar, utan de som har fått dem skall ligga kvar på sina nivåer och antagligen ha mera och så där spelar det på.

 

Problemet är inte obegripligt. Det är inte på något sätt svårt att inse att de som har ansvar för att förverkliga budgeten inte håller sina ramar för de anslag som de ansvarar för. De människorna måste också ta ett ansvar och det är vi politiker och revisorer som är skyldiga att påpeka för dem att de begår tjänstefel om de betalar ut pengar som de inte har. Det här är ju ändå fråga om en högt utbildad yrkeskår, det är inte så att de inte förstår, utan de struntar tydligen i konsekvenserna. Här står vi sedan år efter år och ojar oss och vojar oss och är förvånade över detta! Det är så att de som har ansvaret inte följer det budgetansvar som alla andra får ta i landskapsförvaltningen.

 

Den andra sidan är att den politiska kontrollen är för svag. Flera av oss vet av erfarenhet att sitter man i ÅHS-styrelsen så inte har man någon kontroll över det här - pengarna är utbetalda, som här sades i augusti fick man en budgetuppföljning som visade att det, hoppsan, gått en 30 miljoner över budget!

Det är för dåligt, inte kan man acceptera ett sådant system. Det måste vara uppföljningar varje vecka eller varje månad och det måste vara någon som politiskt ansvarar för uppföljningen. Om inte ÅHS:s chef talar med sin ordförande i ÅHS:s styrelse så är det väl landskapsstyrelsen som måste be in uppföljningarna månatligen eller veckovis. Jag ser inget annat sätt att få kontroll över det hela.

 

Jag delar inte vicelantrådets syn om tilläggsbudgeten som en ”städarbudget”, det är som en lite ”prutthurtig” kommentar när miljonerna rinner iväg. Vi har inte haft ont om pengar i landskapsförvaltningen. Om det händer oförutsedda saker eller om man ser att pengarna inte räcker till, så måste man före utgiften skall betalas komma till lagtinget och kräva mera pengar. Det är för att vi har ett system som gör att man kan övertrassera utan att det har några följder för verksamheten eller för dem som gör dem som den här slappa ekonomiska politiken fortsätter i landskapet.

 

Det kräver alltså att de som har ansvar följer sitt budgetansvar; annars – och det har vi länge talat för – måste man se över reglementet, men varje gång det kommer till tals får någon beslutsångest och detta för att man är rädd att ta kampen mot läkarna som nu sitter och har hand om pengarna. Man skulle alltså minska på deras möjligheter eller öka kontrollen över deras budgetansvar. Men det borde vara så att ÅHS:s styrelse också skall ha makten, inte bara ansvaret och det kan styrelsen bara få om de också får den ekonomiska makten över organisationen. Det här borde framför allt liberalerna ta itu med som har hela det politiska ansvaret, ända från ansvarig minister till ÅHS:s ordförande, finansministerposten,

t.o.m. finansutskottsordförandeposten innehas av liberalerna, så det finns utmärkta möjligheter för det partiet att här ta sitt ansvar.

 

Nu har man tydligen kommit på också i majoriteten att det är bäst att budgetramen för ÅHS skulle tas här i lagtinget. Det är en åtgärd som i och för sig är bra, men den räcker inte, inte så länge det inom organisationen finns en sådan inställning att det som vi säger här behöver man inte bry sig om. Det gäller inte bara pengarna utan det gäller också andra prioriteringsbeslut som vi har gjort här, t.ex. med hälsovårdarberedskapen i skärgården. Man säger, att det finns inte rum inom ramen därför att man har redan överskridit den med 30 miljoner, men inte har någon givit löfte eller sagt att ni får överskrida med 30 miljoner gamla mark! Vi måste inse att det finns sådana i organisationen som blankt struntar i vad vi beslutar, både vad gäller vårdens innehåll och vad gäller pengarna.

 

När man säger så här blir man anklagad för att man vill sänka vårdens kvalitet. Det är det inte fråga om utan det är fråga om att få ekonomisk kontroll över verksamheten, för annars är det igen så att de svagaste grupperna drabbas. Det finns inte utrymme för hälsovårdarberedskapen i skärgården, det finns inte pengar för missbrukarvården, det finns inte pengar för utvidgningen av mödrarådgivningen och kvinnorådgivningen, det finns inte pengar för barnpsykiatri – det finns bara pengar för dem som sitter och bevakar sina egna intressen i toppen. Det är säkert bra vård som man får där, men det är inte någonting som följer det som vi som folkvalda representanter har valt. För oss är det också viktigt att hälsovårdarberedskapen i skärgården utvecklas osv. Jag tycker att man ser en tendens att resurserna flyttas över ändå från allt förebyggande arbete till specialistsjukvården, och det är ofrånkomligt eftersom den slukar så hemskt mycket pengar. Det är inte alls omöjligt att landskapsstyrelsen skall göra mera prioriteringar, men då måste vi få sådana underlag och sådana möjligheter att vi kan göra prioriteringar. Sjuk- och hälsovårdsplanen är nu bara ett papper som läggs till budgeten. Vi har nog minsann gjort försök att komma med ändringsförslag. Vi har t.o.m. lyckats, men trots det struntar ÅHS i det och den ledningsgrupp som finns där och den nödvändiga kopplingen mellan landskapsstyrelsen och ÅHS tycks inte finns för att landskapsstyrelsens åsikt i fråga om verksamheten skall slå igenom.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet har tidigare försökt förklara varför det har stigit så mycket. Beträffande personalutgifterna är det så att alla tjänster nu torde vara besatta. Så har det inte varit tidigare, och det har varit en viss inbesparing. Sedan är det också så att de allra flesta vad jag känner till som jobbar inom ÅHS ligger nog i topp vad beträffar lönerna. Vi hade en diskussion med ledningen för ÅHS inför tilläggsbudgeten och där kom vi helt naturligt också in på 2003 och verksamheten då. Vi fick i alla fall sådan information att man nu har skapat uppföljningssystem, man skall kontinuerligt göra uppföljning inom förvaltningen av använda budgetmedel och på det sättet hålla en kommunikation med dem som ansvarar för budgeten. Förhoppningsvis skall det resultera i att de som är ansvariga inom ÅHS blir mera medvetna om hur mycket pengar man har och vad man man kan röra sig med. Vicelantrådet sade också att man från landskapsstyrelsens sida kommer att begära redovisningar kontinuerligt för hur situationen är därför att det är otillfredsställande såsom det är just nu.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det låter bra det där! Men hur skall det bli egentligen? Vem är ”de som ansvarar”? Kan landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson tala om det för oss? Det är det som hela tiden undandras den offentliga debatten. Man pratar om ”man” och ”dom har ansvar”. Vem är de? De som har ansvar måste småningom börja framträda och ta sitt ansvar, eftersom, om man får makten att betala ut pengar som är allmänhetens, så måste man också ta ansvaret för att inte överskrida sitt ansvar. Jag tycker att det är så givet, så hur kan det vara så att inom en viss organisation inte samma principer skall gälla som inom övrig landskapsförvaltning! Det vill jag gärna ha redogjort för. Sedan är det ”man” som är här också och gör vissa saker. Är ”man” ledningsgruppen, är det ÅHS-styrelsen eller är det landskapsstyrelsen? Det är så med makten och ansvaret att om det delas för mycket så kan man aldrig utkräva det utan det blir en katt-och-råtta-lek där den ena skyller på den andra hela tiden för det som har uppstått och aldrig är det någon som säger att jo, det här är mitt ansvar! Jag skulle alltså vilja veta vem ”man” är som har lovat att nu skall det bli ordning på torpet och vilka är det som har ansvar för att det sker konkreta övertrasseringar av anslag?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Om jag inte är alldeles på fel så är det basenheterna som sköter dessa frågor och ledningen och styrelsen har naturligtvis ett ansvar i de här frågorna också, men knappast det direkta ansvaret, utan det ankommer på förvaltningschefen och ekonomichefen och av dem har vi i landskapsstyrelsen fått sådan information nu att man har skapat system för att följa upp detta gentemot basenheterna och till dem som ansvaret att använda pengarna har delegerats. På så sätt förväntar vi oss att det skall fungera, det skall vara en uppföljning, en kommunikation och en medvetenhet om var man står i budgethänseende.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag är överens med landskapsstyrelseledamoten Eriksson att det är basenhetscheferna som har det konkreta budgetansvaret och det är förvaltningschefen och ekonomichefen som skall se till att man har system så att de som sitter i toppen kan ha en överblick av helheten. Men vad händer nu om det finns för lite pengar någonstans? Hur skall vi motverka att det inte bara är ett nytt system, men att vi förhindrar att den situation uppkommer igen som vi står inför? Finns det direktiv eller några anvisningar för hur man skall gå tillväga? Hur skall basenhetscheferna göra om pengarna tar slut? Vem har ansvar för att se till att de inte fortsätter som tidigare?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

När jag hörde förklaringen till årets tilläggsbudget är jag också övertygad om att Sonkin, som det har hänvisats till, hade rätt när han säger att fusionen har gått bra, men, hur har det gått med det ekonomiska tänkandet, hur har det utvecklats? Landskapsstyrelsen har säkert fått indikationer, och det har vi hört här också, att det skulle bli stora överskridningar och då är frågan vad man har givit för instruktioner, att ramen gäller och att om man vill höja kostnaderna på ett område så skall man se till att man minskar på ett annat. Rationell hantering av verksamheten tycks helt saknas. Jag är övertygad om att en stark ledning är nödvändig att få till stånd. Det är inte populärt men nödvändigt.

 

På den tiden som den mycket illa åtgångna förvaltningschefen Kjell Allberg var här – han kallades för doktor Alban därför att han satte vissa herrar på plats! – försökte man åtminstone se till att budgeten var någonting som man skulle följa och se till att man fick flytta pengar från en sak till en annan, men den budgetram som gavs av landskapsstyrelsen gällde det verkligen att se till att skulle följas.

 

Fru talman!

I samband med budgeten för 2003 frågade jag om någon skulle kunna förklara hur man nu inom den här organisationen bjuder ut arkitektplanering för utbyggnad och ombyggnad för ett större projekt än vad man själv har angivit vid tidigare diskussioner. Jag räknar nästan inte med att få någon skrivning, men kanske det kan komma i samband med tilläggsbudget, nu när man antagligen får lite mera tid på sig att titta och höra efter vad det kan bero. Jag frågade en arkitektbyrå varför de inte har lämnat in och fick då en kopia på svaret som gör att jag kan ställa de här frågorna. Är det så att man nu tänker bygga storstilade men inte realistiska byggnader tror jag att det skulle vara viktigt att verkligen se till vad som får hända i det avseendet så att man inte för framtida lagting skapar ännu värre bekymmer än vad man har i dag.

 

Den andra saken som jag gärna skulle vilja att finansutskottet skulle titta på är att efterhöra hur långt landskapsstyrelsen har kommit i diskussioner med riksmyndigheterna: hur kan man garantera ålänningarna vård på svenska när man är tvungen att få vård utanför Åland. Det är ett löfte som vi har från riksmyndigheterna, alltså har man säkert på gång diskussioner, om det visar sig att det är dyrare än att få vården på rikssidan, så skall riksmyndigheterna stå för de kostnaderna.

 

Jag hoppas verkligen att finansutskottet ger sig lite tid nu. Jag förstår den stora brådskan i samband med ordinarie budgeten för 2003, men nu ser vi; hur mycket är det papperet värt när vi ser den här typen av överskridningar? Är det någonting som man alls skall bry sig om, eller hur är det? Jag har hört under eftermiddagens lopp ord som säger att det är svårt med budgetering och det är mycket kurser som man springer på och det finns nya mediciner och det finns allt möjligt sådant. Det är klart att om man inte behöver bry sig om kostnaderna för det, så far det iväg! Det har sagts tillräckligt om ÅHS; jag har inte så där kraftfulla uttryck som min kollega ltl Wiklöf att hugga till med, så därför håller jag mig lite lugnare.

 

Men jag har ett par saker till, fru talman, i det här sammanhanget och det gäller trafikavdelningen.

Nu tycks inte ansvariga för trafiksidan vara här, men han har två små punkter. När jag läser dem börjar jag få det som min hustru sade hemma, att det är väl så att ännu har de flesta inte kommit underfund med att vi har euro och euron är 6 gånger högre än marken! Man tycker inte att 5 miljoner i överskott på ÅHS är så mycket, 355.000 på understöd för flygverksamheten är inte så mycket, 399.000 euro är inte så mycket, men om man börjar multiplicera dem med 6, då skulle det bli fart på! Jag hoppas att man kan utreda understöden för flygverksamheten, att det är väl inte det här som riktigt står här utan det kan vara något förtäckt stöd till Ryanair, som skulle vara en av de viktigaste sakerna vi skulle kunna få till Åland på sikt. Jag tror när det sägs att vi inte har kapacitet att ta vara på dem, så räkna jag ut, fru talman, att det är mycket enkelt att hålla sig inom de ramarna!

 

Sedan kommer jag till sjötrafiken, och nu är det ett bekymmer igen! Jag har just snackat om ramar och så ger landskapsstyrelsen mig den fantastiska chansen att tala om att egentligen bryr man sig inte heller inom landskapsstyrelsen om ramar, för man skriver lugnt: ”Trafiken har utökats på vissa sträckor utan att motsvarande inbesparingar har gjorts i övrig trafik.” Är detta att hålla ramar? Nej, bästa landskapsstyrelse, nu måste ni nog försöka hålla min värderade vän från västra Saltvik lite i herrans tukt och förmaning. Det kan inte få fortsätta att han släpper lös. Om jag har förstått det rätt i mina kontakter med skärgårdsbor, så säger de att först kommer det en färja utan passagerare och 20 minuter senare kommer det en färja utan bilar! Det är nog ganska viktigt att man tittar efter: att vill jag utöka trafiken på vissa sträckor som kräver det, då skall jag säkert kunna hitta pengar att man inte behöver komma hit med det här rätt stora beloppet, enligt gamla pengar 2,5 miljoner, det är rätt vackra summor!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Vtm Salmén pratade om arkitektupphandlingen av utbyggnaden på sjukhuset när det gäller sjukhus-köket och en del lagerutrymmen. Det är någonting som en byggnadskommitté just nu håller på och jobbar med. Vi gör allt för att minimera det projektet så att det inte skall byggas något utöver det som är absolut nödvändigt, minimera både kostnader och ytor. Vi har gjort ett besök på ett sjukhus där man hade en väldigt effektiv lagerhållning. Kan vi organisera vår lagerhållning på samma sätt så kommer det att betyda att det behövs väldigt lite lagerutrymmen. Man kan helt enkelt köra varorna direkt från bilarna upp på avdelningarna.

 

När det gäller hur det s.k. papperet för 2003 skall hålla är det klart att det är helt annat; där har vi hunnit göra en ordentlig beredning. Vi har i beredningen skurit ner med 15 miljoner gamla mark, men vi hinner också vidta åtgärder, vilket man inte hade möjligheter att göra på samma sätt för 2002 när det kom en utvärdering om vartåt det höll på att bära med bokslutet för 2002. Där fanns det inte så stora möjligheter mera att sätta in åtgärder, men inför 2003 är det vår avsikt att anpassa verksamheten till budgeten och det hoppas jag att vi skall klara.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Som allmän kommenterar till det där vill jag säga att spåren förskräcker nog! Om man i augusti får reda på stora övertrasseringar och fortfarande inte anser sig kunna göra någonting, då är det nog så att ekonomisk styrning och rationell hantering av verksamheten definitivt saknas!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag sade inte, att vi inte har kunnat göra någonting. Det är klart att vi satte in en hel del åtgärder snabbt, men som förstås inte har gett ett så väldigt stort utslag i bokslutet eftersom det inte fanns så mycket tid mera. Vi har här redan berättat om orsakerna till det här, t.ex. bemanningen, som nu är hundraprocent, som har gjort att det har ätit upp den s.k. bufferten vi hade tidigare, även lönehöjningar osv. som inte vi har rått på, eftersom avtalen har gjorts efter förhandlingar som blev mycket högre än vad de budgeterade medlen var.  De högre procenterna som man kom till genom avtalsförhandlingar utgjorde över en halv miljon euro. När det gäller anpassningen av årets budget har man, som sagt, större möjligheter och hinner vidta större omorganisationer och större åtgärder.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag har inte hunnit gräva i fjolårets protokoll från dessa diskussioner, men jag känner igen dem ganska bra. Jag förstår mycket väl när man inte från styrelsens sida har budgetansvar och ingen styrelseordförande som sätter sig ner och tillsammans med förvaltningschefen noga håller i det här . Det är en av de viktigaste sakerna som en styrelseordförande har att göra, att hänga med här om det skall kunna bli någonting. Jag förstår mycket väl att det är helt omöjligt för styrelsen, som kommer på mötena en gång i månaden eller någonting sådant att kunna klara av det, men styrelseordföranden har ett visst ansvar tillsammans med förvaltningschefen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag föreslår bordläggning av ärendet till den 10 januari 2003.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10.1.2003 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Vtm Salmén: Fru talman! Jag skulle vilja stöda ltl Wiklöfs förslag, men vi måste vara realistiska så jag skulle föreslå att vi bordlägger ärendet till torsdagen den 19 december. Kanske vi, med tanke på det tunna papperet vi har fått, skulle kunna klara av det hela på onsdagen, men jag föreslår torsdagen den 19, för vi måste låta finansutskottet jobba från den 20 december till den 10 januari.

 

Ltl Sjölund: Fru talman! Jag hade tänkt föreslå en bordläggning till onsdagen den 18, men den saken spelar ingen roll, så jag kan understöda vtm Salméns förslag till den 19.12.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag återtar mitt förslag.

 

TALMANNEN: Ltl Wiklöf återtar sitt förslag. Förslag om bordläggning till plenum den 19.12 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet kommer att bordläggas till plenum torsdagen den 19.12. På talarlistan finns ännu ltl Roger Jansson, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag har varit på ett annat möte under tiden. Eftersom mina kolleger i oppositionen delvis nagelfarits när det gäller ÅHS och eftersom jag sitter med i styrelsen sedan en inte alltför lång tid tillbaka skulle jag vilja säga några ord om den här våldsamma överskridningen som nu begärs täckt av lagtinget. Det finns egentligen inget rimligt försvar för den här typen av resultat. När man budgeterar betyder det att de delar av förvaltningen som får möjlighet att verka inom ramen för budgetanslagen har ett budgetansvar och det budgetansvaret har jag konstaterat att inom ÅHS har försvunnit med åren. Jag tror inte att det är bara den här styrelsen utan det är uppenbarligen också tidigare styrelser, och kanske särskilt de, som inte har avkrävt förvaltningen ett budgetansvar, trots att ett sådant ansvar är lagstiftat. Har man alltså 10 miljoner euro till någonting, så får det inte kosta mera än 10 miljoner. Är det så att mediciner och annat blir dyrare måste signalerna vara så tydliga att man kommer in och säger till att nu är det på väg att gå på det här sättet och så skall det finansieras. Så fort man känner till någon kostnad står det i lagstiftningen att man skall tilläggsbudgetera och det finns ingen rätt att dröja.

 

När jag i styrelsen så sent som i augusti informerades om vad som hade hänt under 6 månader i det skedet, så var chocken naturligtvis total. Omedelbart satte vi i styrelsen igång – åtminstone några av oss – att ta reda på hur det här kan vara möjligt, alltså inte bara att få de förklaringar som förvaltningen gav oss, som ni säkert har hört här om dyrare mediciner och mera vård utom Åland och den relativt lilla påverkan som löneavtalet hade. Det har förstorats upp till proportioner som inte stämmer överens med verkligheten; det var inte så stora differenser som man inte kände till. Den slutsats jag kom till var att det är helt enkelt kulturen i huset, kulturen i organisationen, som har varit sådan att pengar alltid tillkommit. Det har inte varit så här stora överskridningar alla gånger, men det har varit stora överskridningar. Jag gjorde själv ett ganska stort arbete i styrelsen eftersom ingen annan gjorde det, inte heller i förvaltningen, och gick igenom var förändringarna hade skett i kostnadsstrukturerna genom åren och nu senast. Det visade sig att det fanns sådana som tog sitt budgetansvar och hade budgetdisciplin, och så fanns det sådana som inte hade det. Och de som inte hade det var huvudsakligen inom specialsjukvården. Administrationen hade en hyfsad budgetdisciplin, primärvården hade en hyfsad budgetdisciplin, mentalvården hade hyfsad budgetdisciplin, delar av specialsjukvården hade en hyfsad budgetdisciplin, men tyvärr inte allt och tyvärr inte där de största pengarna rörde sig. Så fort det här kom fram krävde styrelsen en aktiv plan för hur man skulle kunna förändra detta. Den har sedan varit under arbete och fortsätter att vara under arbete; glädjande nog, faktiskt, i december 2002 kan man konstatera att kulturen är på väg att ändras, men det är inte alldeles lätt med en organisation med 800 tjänstemän, där det inte heller har funnits en solidaritet mellan de olika delarna, utan var och en har s.a.s. begärt att få maximalt för sig och det har inte funnits något behov av samarbete heller egentligen.

 

Jag som har suttit i ÅHS-styrelsen från starten och flera år framåt och såg vad som borde förändras och vad som var särskilt viktigt att förändras är lite chockerad över att det har gått åt andra hållet när det gäller vissa delar, och just det här med budgetdisciplinen är en sådan.

 

Ooppositionsrepresentanterna har gjort stora insatser i styrelsen, och hur skulle det ha gått om inte vi skulle vara där? Ltl Pehrsson kan säkert redogöra för hur det eventuellt skulle ha kunnat gå, men det är ointressant därför att vi jobbar ändå som ett team i styrelsen och ansvarar för verksamheten, men jag vill uttrycka min särskilda förvåning över landskapsstyrelsens ointresse. Vi har kallat till varje möte och underlagsmaterialet har funnits och det som jag har kallat en katastrof när det gäller budgetdisciplin har funnits med i varje lista och landskapsstyrelsens representant har kallats varje gång – och aldrig kommit! Nu när vi hade en uppredning här i lagtinget från lagtingets talarstol i slutet av november i frågan med landskapsstyrelsen har det på ett möte synts representanten för landskapsstyrelsen. Men det är så dags nu när s.a.s. hela arbetet är utfört, både med orsakerna till och arbetet med nästa års budget för 2003. Det är alldeles klart att resultatet för 2002 kommer att betydligt öka svårigheterna att klara av 2003 års budget, eftersom en stor del av arbetet med 2003 års budget baserar sig på siffrorna i våras och under försommaren, som var felaktiga, över kostnadsutvecklingen. Men åtskilligt av det som styrelsen har bestämt om att skall vidtas inom ÅHS när det gäller budgetdisciplin och när det gäller besparingsåtgärder och när det gäller andra insatser för att hålla sig inom givna ramar kommer naturligtvis ändå att minska risken för att någonting ens i närheten likartat skulle hända under 2003. Det tror jag inte på en sekund numera, men visst är det så att det är väldigt farligt med offentlig sektor när a) solidariteten med andra minskar så att man roffar åt sig, men tar åt sig allt som man möjligen kan få ut ur systemet och b) när man inte bryr sig om den lagstiftning som kräver budgetdisplin av tjänstemän.

 

Det är långt ett ledningsproblem och det finns ledningsutvecklingsbehov inom ÅHS som är ganska stora. Däremot finns det inte så mycket behov av att andra organisationen på toppen utan den är i och för sig bra, men genomförandet av ledningsfunktionerna är alltid beroende av de människor som sitter på de olika posterna. Där har det varit bra och det har varit mindre bra och nu är det ganska bra i alla fall, bara alla får den här förståelsen för behovet av budgetdisciplin och kostnadsuppföljning och att bry sig om att läsa rapporterna som kommer från bokföringen. Det har varit inom hälso- och sjukvården och inom ÅHS en ganska markant känsla, har jag märkt och den har nästan blivit värre med åren, att de där papperen som kommer från ekonomikontoret, så dom ids vi nu inte se på så mycket, utan vi har till uppgift att sköta patienterna på bästa sätt! Det är en bra, en nödvändig och den viktigaste målsättningen för personalen, men man kan bara inte bortse från redovisningen över vilka resurser man har för att göra detta och inom vilka ramar man måste arbeta.

 

Ärendet tilläggsbudgeten i sammanhang med landskapsrevisorernas berättelse och i sammanhanget med 2003 års budgetbehandling i finansutskottet tror jag att är viktigt att resulterar i förstärkta signaler till hela ÅHS-förvaltningen om nödvändigheten av budgetdisciplin, rationalitet och inte minst solidaritet. Det är inte rimligt att primärvården i det här skedet och det förebyggande hälsoarbetet skall bli lidande för att delar av specialsjukvården inte har haft den här disciplinen, särskilt när man ser att det praktiskt finns väldigt stora möjligheter att spara; man har levat i en situation där resurstilldelningen har varit väldigt stor. Det är bra, men det får inte resultera i att man inte sedan blir sig om lagstiftning, budgetdirektiv och budgetdisciplin. Då har man missförstått någonting, och det är en del av vårt folk där som får tänka till nu. Jag tycker faktiskt att senhösten här har varit att ansvarstagandet börjar öka.

 

Men det är synd att man inte kan komplettera bilden med att från landskapsstyrelsens sida har man med stort intresse följt upp detta och man har hjälpt till för att ÅHS skall kunna hålla sig inom budgeterna osv. Tyvärr kan jag inte stå här och säga det därför att det har inte förekommit, men jag tycker att de flesta inom styrelsen ändå känner det här ansvaret starkt. Därvidlag är jag lite stolt för både socialdemokraternas representant och övriga oppositionspolitiker i styrelsen; ansvarstagandet är stort, även från en del av regeringspartiernas representanter. Men sammantaget finns det när det gäller regeringspartiernas skötsel av det här stora misslyckandet, när det gäller budgetdisciplin och budgetuppföljning, mycket i övrigt att önska. Det gäller inte bara det här ärendet utan det gäller också många andra, som vi har sett.

 

 

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jo, vi har haft ett bra arbete inom ÅHS:s styrelse. Jag har tidigare uttryckt min uppskattning över att oppositionen har tagit sitt ansvar när det har gällt ekonomin. Men ltl Roger Jansson får det nästan att låta som att det är enbart de som har skött det här. Det tycker jag inte riktigt stämmer, även om han har varit mycket aktiv och jobbat mycket med det här. Överskridningar på grund av avtal och löneförhöjningar är nog inte så obetydliga. Enligt de uträkningar vi fick när det gäller personalkostnader vet vi att t.ex. läkarlönerna var budgeterade med 8 procents höjning och uppgick sedan till 10,5 procent. Vårdargruppen hade man budgeterat 3 procent för och där gav avtalet också mera, sammanlagt en kostnad på 437.000 euro och då finns det ytterligare vikariepengar som borde läggas där till.

 

Jag vill också påminna om att när vi nu skulle genomföra en av de första besparingsförslagen, nämligen överföring av jourverksamheten till akuten och därmed göra en del omorganiseringar och minska ”läkarengagemanget”, som ger en inbesparing, så blev det tyvärr så att oppositionen inte stödde det förslaget utan det var majoriteten, liberalerna och centern, som måste dra igenom det förslaget till inbesparing. Jag tror alltså att vi har hjälpts åt!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det där sista var nog verkligen ett bottennapp som jag inte känner ltl A-M Pehrsson för att stå för i normala sammanhang! Det visade sig att den samordnade akutjouren, ”lätt-akuten”, inte innebär någon inbesparing. Däremot visade det sig att man inte hade förhandlat färdigt med den berörda personalen, och det var det som vi i oppositionen i styrelsen motsatte oss och bad om en längre tid för att man skulle kunna diskutera färdigt med personalen, men det gick regeringspartierna emot och de vann och nu håller man på och genomför det utan att man är helt klar med personalen. Men någon inbesparing resulterade det tyvärr inte i. Däremot anvisade de första kalkylerna en inbesparing, men den försvann sedan snabbt.

 

När det gäller avtalen finns det kända kostnadshöjningar på grund av avtalen och de beräknade avtalen och det är landskapsstyrelsen som förhandlar om dem, så det kan inte vi i ÅHS- styrelsen göra någonting åt överhuvudtaget. Det kan däremot landskapsstyrelsen göra. Då fanns det kända kostnadshöjningar och så fanns det okända i budgeteringstillfället; de okända understiger alltså 10 procent av det som vi nu skall tilläggsbudgetera för ÅHS. Resten var alltså känt, men det var delvis underbudgeterat av det som var känt, och det är inte acceptabelt.

 

En förutsättning när man anställer mera folk är två saker: det skall finnas en tjänst tillsatt eller ett förordnande också så skall det finnas pengar i budgeten!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Faktum är i alla fall att den inbesparingsåtgärd som vi gjorde fick vi inget stöd för och nog fick jag den uppfattningen av ledningsgruppen att man hade förhandlat. Jag var själv också till akuten och diskuterade och det är klart att man inte var så väldigt intresserad av att vi skulle genomföra det här eftersom det betydde mera jobb på akuten och det betyder en omorganisation som man säkert inte ville ha eftersom man tyckte att man hade det bra som det var. Jag hoppas att det nu skall börja fungera, men jag blev faktiskt besviken att inte få stödet, för jag förstod att vi var ganska eniga om det, även om inbesparingen i slutändan kanske inte blev så stor som det visade från början, men genomgående har vi fått göra små inbesparingar och fått gå efter devisen: ”många bäckar små gör till sist också en stor å”! Nog måste vi försöka göra de inbesparingar vi kan och på detta 20 punkts program som sedan utökades av ltl Roger Jansson med 16 punkter till så tycker jag ändå att det är viktigt att man kommer igång och gör omorganiseringarna. Det här gällde egentligen en försöksverksamhet för att se hur det utfaller – och så långt borde man ha kunnat sträcka sig.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag var naturligtvis för blyg för att berätta hur de olika punkterna i besparingarna kom till, men jag tackar för informationen! Det gjordes som sagt ett stort arbete för att försöka hjälpa till att få ner underskottet för året och jag hoppas personligen att det skall ge resultatet att hela 5 miljonern inte skall gå åt i det sammanhanget. Däremot är det sorgligt att höra relateringen av styrelsens behandling av ”lätt-akuten”, eftersom på det mötet där ltl Pehrsson beslöt att nu inför vi den rakt av direkt med våld förelåg det ett nytt papper i styrelsen som var underskrivet av alla anställda på ordinarie akuten, som var berörda, inklusive deras chef och det lilla vi från oppositionen då begärde var att man skulle se om man kunde lösa en del av de frågor som fanns i detta brev som vi fick på bordet när vi kom till mötet. Nej, sade ltl Pehrsson och de andra, nu genomför vi det här! Skulle detta ha varit en besparing som på något sätt skulle ha synts någonstans, så hade det varit bra, men vi informerades av primärvårdschefen, som var ansvarig för detta, att tyvärr har besparingen helt och hållet krympt bort! Men däremot kan det vara möjligt att systemet när det kommer igång kan innebära besparingar på sikt, men det erfordrar i så fall minskade personalinsatser och därmed minskad ersättning för personalen, eventuellt färre tjänster och de besluten måste ännu tas, de är inte tagna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett väldogt värdefullt inlägg som ltl Roger Jansson höll och han var väldigt logisk och det kom tydligt fram just detta med det bristande ansvaret hos dem som har hand om pengarna på de olika enheterna och att vi alla står ganska maktlösa så länge de inte tar sitt ansvar. Det är faktiskt allvarligt om man tänker att det finns lagstiftning på detta område. Det är helt enkelt inte lagligt att göra på det här sättet. Om det nu till äventyrs är så att dessa högt utbildade människor inte förstår det, så måste lantrådet och landskapsstyrelsens ansvariga ministrar informera dem om en sådan grundläggande del av deras tjänsteutövning. Det är där som hela pudelns kärna finns.

 

Jag är lite allergisk mot talet om de olika kulturerna när folk inte samarbetar eller när det inte fungerar, och visst kan man uttrycka det så, men det blir lite att lägga en kollektiv skuld på alla. Där menar jag att det är olika. Det har alltför länge varit för diffust. Nu måste de som har ansvaret träda fram och ta det. Jag tycker att det också kom väldigt tydligt fram att de som följer budgeten och har en disciplin, de förlorar på det här, inte ökar vi tillgången av medel till primärvården och det förebyggande arbetet alls i samma takt som de som överskrider budgeten får mera pengar till sin verksamhet! Den som är fräck och inte följer spelreglerna, tryggar sin finansiering i framtiden på det här sättet, och det är djupt orättvist mot dem som jobbar inom organisationen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag var väldigt noga och jag vill ytterligare inskärpa att när det gäller kulturfrågan, hur man ser på budgetmedel och hur man är beredd att beakta att man har ett lagstadgat ansvar som tjänsteman att inte använda mera pengar än vad man har fått för hela året, så var jag väldigt noga med att understryka det, och jag gör det igen, att det skiljer sig väldigt mycket från enhetchef  enhetschef. Det är en enhetscheferna som har budgetansvaret, alldeles klart, och ingen annan, kan man säga, för enheterna, men naturligtvis är det andra som har för avdelningarna och för helheten. På det sättet finns det ett hierakiskt ansvar. Det är särskilt vissa enheter som det har fallerat på när vi dissekrerar de här siffrorna och orsakerna till varför det har gått som det har gått. Det är det medicinska ansvaret som helt och hållet styr resultatet, hur man ser på kombinationen av det medicinska ansvaret och det ekonomiska ansvaret. Om man inte bryr sig om det ekonomiska ansvaret går det som det har gått här. Då finns inte heller en tillräcklig dialog mellan dem som bokför – ekonomikontoret – och dem som skapar underskotten, överskridningarna. Vi politiker har naturligtvis ingen möjlighet att gå in och säga att här får ni lov att ändra i det medicinska ansvaret, i det medicinskt baserade beslutet, för att ekonomin inte tillåter. Ta en enkel sak som t.ex. remittering av patienter till vård utom Åland. Jag vill understryka att det är en väldigt stor skillnad och därför kan man gå in med punktinsatser också när det gäller utbildningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 19.12.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 18.12 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.17).

 

 

Originalfil