Plenum den 17 april 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 17 april 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Svensson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 8a/2001-2002 angående förlängning av lånetiden i 16 § landskapslagen om bostadsproduktion. (FR nr 13/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 22.4. Godkänt.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 13/2001-2002 angående ändring av landskapslagstiftningen om skatter och avgifter med anledning av övergången till euro. (FR nr 11/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Fru talman! 

Näringsutskottet har behandlat landskapsstyrelsens framställning nr 11/2001-2002 ändring av landskapslagstiftningen om skatter och avgifter med anledning av övergången till euro. I den föreslår landskapsstyrelsen att lagstiftningen när det gäller skatter och avgifter ändras så att markbelopp omvandlas till eurobelopp och hänvisningar till finska marken i stället avser euron. Dessa konverteringar berör ett helt lagpaket om sju stycken lagar. I den första, landskapslag om ändring av landskapsskattelagen, ändras beräkningen av den beskattningsbara förvärvsinkomsten så att begreppet ”skatteöre” nu inte längre finns eftersom en hel finsk mark av den beskattningsbara förvärvsinkomsten motsvarade s.k. skatteöre. Denna benämning togs bort redan 1997 när den nya kommunallagen kom men i stället infördes begreppet ”inkomstskattesats”. Den nedre inkomstgränsen för uppbärande av skatt går vid 10 euro, tidigare 100 mark, och skattesatsen för landskapsskatt är nu 3,5 procent.

 

I landskapslagen om ändring av 2 § landskapslagen om apoteksavgift i landskapet Åland har markbeloppet vid uträkningen av apoteksavgift ändrats från 300.000 mark till 50.500 euro och apoteksavgift som understiger 5 euro uppbärs inte. Beloppet här följer rikslagstiftning och indexjusteras varje år.

 

Den tredje lagen är landskapslagen om ändring av 3 § landskapslagen om resandeavgift. Vid en eventuell tillämpning av denna lag fastställer lagtinget genom särskilt beslut såväl tid som belopp. Högsta avgift per passagerare är 34 cent. Här hade vi en diskussion om vi skulle ha rundat av beloppet, för vi tyckte att det var en lite underlig summa, men det är så i praktiken att det blir inte enbart en passageraravgift utan det blir en större summa som man i så fall kan runda av.

 

Den fjärde lagen är landskapslagen om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland. De bestämmelser som innehåller markbelopp anger självriskbelopp eller maximibelopp för vissa avdrag. Avdragen som berörs här är resekostnads-, sjukdomskostnads- och studieavdrag. Små avrundningar har här föreslagits från landskapsstyrelsen i samband med konverteringen till euro, men utskottet har ansett att de är av så ringa betydelse så vi har inget att invända mot dessa.

I landskapslagen om hundskatt, som också finns med i detta lagpaket, har utskottet föreslagit att landskapsstyrelsen skall överväga att vidta åtgärder för att upphäva denna lag med motiveringen att den inte överhuvudtaget tillämpas i någon kommun. Den är snarare till ett irritationsmoment många gånger eftersom den måste tas upp till behandling varje år i kommunerna då det handlar om en avgift. Men detta bör naturligtvis ske efter att ha hört kommunerna eftersom det trots allt handlar om en möjlighet till inkomst för kommunerna som man i så fall skulle ta bort.

 

I landskapslagen om bostadshusreservering vid kommunalbeskattningen finns bestämmelser om förutsättningarna för samfund att vid kommunalbeskattningen avdra reserveringar avseende byggnadsunderhålls- och reparationsutgifter för bostadshus samt underhållsutgifter för tomt i anslutning till bostadshus. Dessa bestämmelser står i nära överensstämmelse med den lagstiftning som tillämpas vid statsbeskattningen. Också här har en avrundning gjorts, kanske litet större än de övriga vid omvandlingen till euro, men höjningen är ändå av marginell betydelse och med tanke på den olägenhet det innebär för företagen att ha olika gränser vid kommunal- och statsbeskattningen har vi i utskottet inte heller här anfört några ändringar.

 

I landskapslagen om avdrag vid kommunalbeskattningen för amortering på studielån ges den som är stadigvarande bosatt i landskapet rätt att i kommunalbeskattningen göra avdrag för amortering på studielån. Det belopp som får avdras som amortering har en övre gräns på 500 euro, vilket faktiskt utgör en sänkning med 27 mark. På ansökan från kommun med svag skattekraft kan landskapsstyrelsen sänka övre gränsen för avdraget till 250 euro, vilket då är i proportion till det övre beloppet.

 

Utskottet har kunnat konstatera att detta förslag innehåller vissa små justeringar i beloppens storlek, men vi har samtidigt också erfarit att flera av lagarna som ingår i lagpaketet inte överhuvudtaget tillämpas och i de övriga lagarna är förändringarna relativt små, nästan marginella, så näringsutskottet har här inte föreslagit ändringar beslutet är enhälligt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 14/2001-2002 angående landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av 29 kap. strafflagen. (FR nr 14/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Fru talman! 

Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av 29 kap. strafflagen har behandlats av näringsutskottet. Utskottet föreslår att lagtinget antar landskapsstyrelsens förslag med en mindre ändring. Lagens 29 kapitel handlar om brott mot den offentliga ekonomin och landskapsstyrelsen föreslår att denna lagstiftning skall i den lydelse som gäller i riket även tillämpas inom landskapet Åland, alltså även på de gärningar som faller inom landskapets behörighetsområde. Brott mot den offentliga ekonomin kan bestå av t.ex. skattebedrägeri, grovt eller lindrigt, skatteförseelse, subventionsbedrägeri m.m. Utskottet anser det vara viktigt att heltäckande straffbestämmelser finns såväl när det gäller bedrägerier riktade mot landskapets medel som mot rikets eller Europeiska gemenskapernas medel och att de bör behandlas på samma sätt oberoende var de uppstår. Det är också önskvärt att subventioner på områden som hör till landskapets behörighet har samma straffrättsliga skydd som på områden som hör till rikets behörighet och t.ex. inom sådana sektorer som jordbruket där behörigheten är delad och många söker subventioner från både landskapet och riket.

 

Genom förslaget kommer brott mot den offentliga ekonomin att behandlas lika oavsett om brotten riktar sig mot landskapet, riket eller Europeiska gemenskaperna.

 

En liten ändring i landskapsstyrelsens förslag som utskottet har gjort är ett tillägg i 1 § att med subvention enligt 29 kap. strafflagen avses i landskapet även landskapsandel eller landskapsunderstöd till kommun eller till ett kommunalförbund. Detta för att i rikslagens 29 kap. talas endast om statsandelar och vi tyckte att det var riktigt att klargöra att dessa motsvaras av landskapsandelar i landskapet Åland.

 

Näringsutskottet har varit helt överens i behandlingen av denna framställning och betänkandet är enhälligt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål om avskaffande av den svenska elnättariffen. (S nr 7/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 3.4.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman! 

Antagligen är vi ovana här i lagtinget att hålla anföranden utan koncept och de tenderar då att bli lite lång, så av två skäl har jag nu valt att skriva ner mina synpunkter som jag nu kommer att redogöra för. Det ena skälet är att hålla mig inom något slags rimlig tid. Vi har redan behandlat det här ärendet i ett plenum och jag har hållit ett anförande. Det andra skälet är att frågan är så pass invecklad att det rent juridiskt, konstitutionellt och praktiskt är skäl att verkligen hålla logiken klar för sig när man reder ut de här frågorna.

 

Det var värdefullt med denna bordläggning på två veckor. På det sättet har lagtinget kunnat ta del av Handelskammarens elprisdebatt i går på Hotell- och Restaurangskolan. Och på det sättet har vi alla, åtminstone jag och landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, kunnat detaljstudera den svenska regeringens proposition på 176 sidor av den 14 mars med förslag till ändring av den svenska ellagen.

 

Diskussionen i går hos Handelskammaren gav tyvärr ingen klar bild av prisbildningen på el för olika grupper av konsumenter på Åland. Faktiskt har vi då här i lagtinget sett på väggen en tydligare bild av prisbildningen sedd ur konsumenternas synvinkel. Medelpriset för alla elkonsumenter på Åland med alla kostnader inkluderade ligger på över 50 p/kWh. Och det är dyrt jämfört med i Finland. Särskilt är det dyrt för små och medelstora förbrukare inom småindustrin.

 

Debatten igår gav däremot en klar bild av var man inte kan finna inbesparingar respektive var man säkrast kan finna inbesparingar. Tyvärr visade det sig inte finnas så mycket annat än nättariffen på Sverigeimporten som idag är över 2 p/kWh + skatter, det vill säga brutto cirka 6½ miljoner mark per år, som var en uppenbar sparmöjlighet och som ur rättvisesynpunkt är rimlig och behövlig. Landskapsstyrelsens linje att bara plocka hem en del, t.ex. hälften av denna oriktiga debitering, möttes förstås inte av varken synliga eller hörbara ovationer.

 

Svenska regeringens proposition nr 143/2001-2002 till riksdagen om ändringar i ellagen från 1997 innehåller ingen paragraf som försvårar att lyfta bort elnätstariffen på exporten till Åland. Däremot ingår i propositionens motiveringar ett resonemang som likställer Åland och Bornholm ur ellagstiftingssynpunkt. Om det får stå opåtalat genom riksdagsbehandlingen, så kommer den texten att försvåra landskapsstyrelsens framtida  förhandlingar med regeringen om att uppnå rättvisa och likabehandling. Det felaktiga  resonemanget till denna del i propositionen är direkt hämtat ur en av näringsdepartementet beställd ”Elnätsutredning”, en enmansutredning som har färdigställts nu under vintern.

 

Den kärnfråga som vi nu i samband med denna spörsmålsdiskussion här i lagtinget har att ta ställning till är: Är landskapsstyrelsens helt nya linje om en kommande förhandling om en viss prisreducering rätt väg?  Eller bör landskapsstyrelsen fullfölja sin enhetliga och konsekventa linje från och med år 1999 fram till 5 februari detta år att Åland i kraft av sin självstyrelse som egen elmarknad, med egen EU-anpassad elmarknadslagstiftning skall jämställas och likställas med de övriga nordiska länderna inklusive Finland?  Det är alltså två vägar att välja bland för lagtinget.

 

Frågan är av konstitutionell betydelse och av stor betydelse för vår roll som fullvärdig medlem inom Nordiska Rådet - speciellt och utan undantag inom de sektorer där vi har egen, självständig lagstiftning, som vi ju har inom detta område.

 

Ur den här synvinkeln har jag studerat den gällande ellagen i Sverige från 1997 och den nu aktuella propositionen nr 143. Resultatet av mina ingående studier är följande:

 

Ålands Kraftnät Ab har den 29 juli 1999 av Sveriges regering beviljats ”nätkoncession för utlandsförbindelse” i leveranspunkten Senneby i Roslagen. Denna koncession beviljades på basen av 1997 års ellags 10 § i andra  kapitlet. Denna paragraf ändras inte nu. Den svenska energimyndigheten påpekade 1999 i sitt remissyttrande att beviljandet av nätkoncession för utlandsförbindelse till Kraftnät Åland inte strider mot 2 kapitlet 10 § andra stycket i ellagen.

 

Paragrafen lyder i sitt för beslutet relevanta moment:

 

”Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet…. Nätkoncession får dock beviljas andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet.”

 

Regeringen har i beslutsmotiveringen bedömt att förbindelsen till Åland får anses vara av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Detta 1999.

 

I årets proposition nr 143 skriver regeringen:

 

”Den gemensamma nordiska elmarknaden omfattar samtliga nordiska länder, exkl. Island. ……… Även i våra nordiska grannländer har elmarknaderna avreglerats. ……… Det ingår också i Svenska kraftnäts uppdrag att främja utvecklingen på den nordiska elmarknaden. ……… En väl fungerande konkurrens på den nordiska elmarknaden är beroende av att en gemensam marknad kan upprätthållas. ……… Detta talar för att överföringskapaciteten mellan länderna bör byggas ut i högre grad än vad som redan sker. ……… I sammanhanget framför Elkonkurrensutredningen också att utlandsförbindelserna så långt som möjligt bör vara offentligt ägda och förvaltade av systemoperatörerna. Detta är idag fallet med förbindelserna till Finland, Norge och Danmark.” Som vi vet gäller detta också det nordiska medlemslandet Åland

Sveriges regering skriver också:

 

”En fortsatt integrering av den nordiska elmarknaden kommer enligt regeringens  mening att kräva såväl ett närmare samarbete mellan de systemansvariga som harmonisering av vissa ramvillkor på marknaden. …… Av betydelse i detta sammanhang är Europeiska kommissionens förslag till förordning för gränsöverskridande elhandel. Bestämmelserna i denna förordning kan komma att få betydelse också för hur samarbetet mellan de systemansvariga i Norden utvecklas. ……… Därutöver övervägs också, inom ramen för samarbetet inom  Nordiska Ministerrådet, behovet av åtgärder på politisk nivå, som kan förbättra marknadens funktion och reducera begränsningar i överföringssystemet.”

 

Av dessa citat ser vi klart att den internordiska elmarknaden är viktig och central i Sveriges regerings resonemang och i den svenska ellagstiftningen. Citaten klargör också att Åland, som i konstitutionell och juridisk mening, är ett nordiskt självständigt och fullvärdigt el-land, måste behandlas som ett sådant.

 

Förvåningen blir därför stor när vi kommer 25 sidor längre fram i propositionens motiveringar. Där finns under rubriken ”Överföringsförbindelserna till Bornholm och Åland"” kapitel 7.6.6: Regeringens bedömning:

 

”Förbindelserna för överföring av el till Åland och Bornholm har i dagsläget inte funktionen av utlandsförbindelser, i den mening som avses i 2 kap. 10 § ellagen (1997:857) och bör därmed inte behandlas som sådana när det gäller ekonomiska villkor och rätten att använda dessa förbindelser.” - Spänningen stiger mera i salen kanske än i ledningarna!

 

Slutsatsen är rimligen riktig för Bornholms del. Men den bortser helt dels från att Åland har självstyrelse och i detta sammanhang är ett av de nordiska elländerna och dels från regeringens eget beslut från den 29 juli 1999 där Sverigekabeln och dess ägare Kraftnät  Åland Ab beviljats nätkoncession uttryckligen för utlandsförbindelse och dels från regeringens beslut 18 februari 1999 som jag skall återkomma till i min avslutning! Sedan kan det hända att man måste betala för elinstallationer.

 

Hur kan det ha gått så här tokigt??

 

Förklaringen hittar vi litet längre fram i texten på sidan 67 i propositionen:  ”Vid ett möte den 12 februari 2002 – för två månader sedan - på Näringsdepartementet framförde Ålands landskapsstyrelse att de hade förståelse för att förbindelsen till Åland i dagsläget inte fullt ut kan betecknas som en utlandsförbindelse. De framförde dock att de anser att den avgift som Åland betalar till Vattenfalls regionnät är oskäligt hög.”

 

Den 5 februari 2002, en vecka tidigare,  hade samma landskapsstyrelse i brev till Näringsdepartementet skrivit att ”förbindelsen till Sverige bör betraktas som en utlandsförbindelse och hanteras på samma sätt som andra utlandsförbindelser mellan Sverige och Finland.” Också detta citerar Sveriges regering ordagrant i föreliggande proposition. Tala om snabb kappvändning inför öppen ridå och inför Sveriges riksdag och regering av Ålands landskapsstyrelse. Det var tunga argument för att göra någonting sådant.

 

Fru talman

Landskapsstyrelsen har nu fallit i en försåtlig, men delvis förståelig fälla. Man har låtit sig övertalas av några tjänstemän i Sverige, helt emot regeringens tvenne beslut från 1999, att vår anslutning i Senneby får betrakats som en del av det regionala nätet i Sverige och att därför frågan om priset måste underställas prisöverläggningar inom Sverige.

 

Skulle Åland, såsom Bornholm, sakna självstyrelse och inte vara ett självständigt nordiskt elland, så vore slutsatsen helt riktig. Men nu är det inte så. Åland fyller kriterierna sedan 1 juli 1999 såsom självständigt elland inom europeiska unionen och EES och skall sedan dess behandlas som den femte bland fyra övriga nordiska broderländer. Sådan är vår lagenliga ställning och den får inte förhandlas bort av Ålands landskapsstyrelse!

 

För att ytterligare förstärka det självklara i mitt resonemang skall jag leverera er det utlovade kompletterande viktiga citatet. Efter att Sveriges regering i februari 1999 tillät Finland och Norge att använda utlandsförbindelserna utan nättariffer skrev minister Björn Rosengren i ett långt och välmotiverat regeringsbeslut den 18 februari 1999 till affärsverket Svenska kraftnät bl.a. följande:

”Vad gäller Finland har Sverige också en mindre överföringsförbindelse till Åland. Elförsörjningen på Åland regleras i särskild ordning genom ellagen för landskapet Åland (38/1982). …… För närvarande pågår en lagstiftningsprocess med syfte att bl.a. formalisera reglerna för elhandeln och att genomföra Europaparlamentets och Rådets direktiv av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el. …… De aktuella lagändringarna beräknas träda i kraft under hösten 1999. Enligt vad regeringen har inhämtat är de närmare formerna för organisationen av den gränsöverskridande elhandeln på Åland ännu inte fastställd. Mot denna bakgrund bör Åland för närvarande inte omfattas av det nu aktuella förordnandet beträffande utlandsförbindelser till Norge och Finland.

På regeringens vägnar Björn Rosengren.    Karin Widegren.”

 

Med den här kunskapen i ränseln, som ni nu hört om här i lagtinget, borde landskapsstyrelsen självklart ha förhandlat direkt med minister Björn Rosengren, som ju säkert skulle ha fullföjt den självklara logiken, juridiken och politiken i sina beslut från 1999. Landskapsstyrelsen har gjort ett stort misstag som riskerar att kosta oss ålänningar åtskilliga miljoner mark per år under många, många år framöver.

 

Fru talman!

Lyckligtvis går det ännu att reparera detta misstag!

Landskapsstyrelsen bör för det första i Sveriges riksdag be om företräde för att klargöra situationen i det utskott som behandlar ellagsändringen. Min redogörelse här idag är tydlig och klar liksom landskapsstyrelsens egna dokument från 1999 och fram till februari 2002. På det sättet bör svenska regeringens märkliga misstag gällande Åland i motiveringens kapitel nr 7.6.6 kunna tillrättaläggas.

 

Landskapsstyrelsen bör för det andra, på basen av svenska regeringens beslut från den 18 februari 1999 – det som jag just citerade - och regeringens beslut om utlandsförbindelse-nätkoncession för Kraftnät Åland av den 29 juli 1999 samt Ålands nya ellagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1999, be den svenska regeringen att nu äntligen likställa Åland med Finland vad gäller nättariffen!

 

Med anledning av allt detta nästan övertydliga resonemang och självklara läge ber jag att inför lagtinget få föreslå följande beslut i anledning av landskapsstyrelsens svar på spörsmål nr 7/2001-2002:

 

att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att den fullföljer           förhandlingarna med Sveriges regering i avsikt att avlyfta nättariffen på utlandsförbindelsen i leveranspunkten Senneby för att likställa elleveranserna från Sverige till Åland med elleveranserna från Sverige till Finland.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Jag håller med ltl Roger Jansson om att detta är en svår fråga, men jag skall försöka att förklara landskapsstyrelsens åsikt så gott det går. Och under tidens gång har jag kan hända bytt åsikt hur jag borde förhandla i den här frågan. Först vill jag klargöra en sak, att Åland konstitutionellt är lika ställt med övriga nordiska länder vad gäller den här frågan. Det är helt klart och det tror jag att vi alla är eniga om. Det är inte heller problemet i den här frågan. Därför skall jag nu försöka förklara praktiskt hur landskapsstyrelsen resonerar i den här frågan, och så tydligt som möjligt, jag vet inte om jag klarar av det, men jag skall försöka!

 

Varför bygger man elledningar mellan två länder? Jo, av två orsaker. Den ena är att de berörda länderna skall kunna köpa elström av varandra när det av någon anledning är brist på elström. Den andra orsaken är att man regelrätt vill köpa elström ensidigt. När respektive land bygger en ledning mellan länderna avtalar man om att de också får använda varandras stamnät, t.ex. till ett kärnkraftverk eller till ett vattenkraftverk utan avgifter. Om Finland till södra Finland vill köpa elström från Sverige från ett vattenkraftverk som ligger i Norrland, så får man använda det svenska stamnätet helt gratis, hela vägen, ända från svenska Norrland till kabeln som går över till Finland och till södra Finland. Precis på samma sätt får det andra landet göra. Sverige får använda finska stamnätet gratis om man vill köpa elström. Det är en ömsesidig nytta man har av varandra. Det här är, som sagt, bara för att om det uppstår elbrist i ena landet skall man kunna köpa från det andra landet.

 

För Ålands del är det lite annorlunda. Vi köper ca 90 procent av elströmmen från Sverige. Den svenska regeringen har givit nätkoncession för Sverigekabeln med motiveringen att den är av mindre betydelse för elöverföringen. Det har ingen större betydelse för elöverföringen i båda riktningarna. Detta betyder i praktiken att Sverigekabeln inte är till nytta för Sverige i det fall det skulle råda elbrist i Sverige. Då det inom Sverige finns en effekt om ca 30.000 megawatt och på Åland ca 30 megawatt, varav 25 megawatt består av icke-konkurrenskraftiga dieslar, återstår ca 5 megawatt från vindkraft som vi kan exportera till Sverige, alltså har vi 5 megawatt elström att kunna sälja till Sverige, medan vi i princip kan köpa in hur mycket som helst från Sverige.

 

Detta talar förnuftsmässigt om att det inte råder en ömsesidig nytta mellan Sverige och Åland som skulle motivera att använda varandras stamnät gratis. På grund av dessa orsaker har landskapsstyrelsen meddelat näringsdepartementet att Åland är berett att betala en liten elnätstariff för det svenska region- och stamnätet. Den kostnaden skulle vara den del vi förorsakar de svenska konsumenterna. I dag betalar vi ca 0,35 cent/kWh och jag tror att vi kan få ner det till minst 60-70 procent, kanske nästan mot noll. Det är en förhandlingsfråga med de svenska elmyndigheterna. Den svenska regeringen har också meddelat oss att de är beredda att ställa upp och förhandla så att vi betalar en avgift som anses vara skälig, alltså en avgift som vi förorsakar de svenska konsumenterna. I annat fall betyder det att de svenska konsumenterna betalar det vi förorsakar, och det går förstås inte den svenska regeringen och myndigheterna med på.

 

Konstitutionellt är det inte några problem i det här fallet utan skulle vi ha någon form av elkraft att sälja till Sverige, skulle vi bygga ett vattenkraftverk eller något annat verk som vi skulle kunna sälja skulle det komma i ett litet annat läge, men då måste vi förmodligen också bygga en annan kabel till Sverige som samägs av Svenska Kraftnät och Kraftnät Åland i så fall. Den möjlighete finns förstås.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson lovade betydligt mera när han inledde sitt anförande om vad han skulle försöka förklara än vad han gjorde. Det här var inte särskilt matnyttigt för den här diskussionen av det skälet att i den svenska ellagen hittar man ingenstans stadgat om den s.k. ömsesidiga nyttan, utan på basen av ellagen har Sveriges regering i februari 1999 beslutat att avskaffa nättarifferna för utlandshandeln gentemot Finland och Norge, sedermera också mot Danmark. Något som helst underlag för beslutet vad gäller den ömsesidiga nyttan finns inte i den svenska ellagen utan detta är ett politiskt beslut som svenska regeringen har möjlighet att fatta på basen av övriga stadganden i ellagen, bl.a. andra kapitlets 10 § och fjärde kapitlet om nättariffer. Det gäller fullt ut för Åland också, förutsatt att Åland är ett elland i enlighet med det regelverk som gäller inom Europeiska unionen och EES. Den förklaring som landskapsstyrelseledamoten Karlsson ger visar att landskapsstyrelsen har missförstått det här och är av de tjänstemännen som vill ha det på det här sättet förda bakom ljuset, men de tjänstemännen kan inte heller gå emot minister Björn Rosengrens regeringsbeslut, som är tagna två gånger under 1999. Landskapsstyrelsen har hur mycket konstitutionellt och juridiskt som helst i den här frågan, men man väljer att böja sig i en tjänstemannaförhandling. Backa nu landskapsstyrelseledamoten Karlsson, det finns ännu tid att göra det för de åländska elkonsumenternas bästa!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Det här en bedömning som vi har gjort. När det gäller den svenska lagstiftningen finns det ingenting stadgat, men andemeningen är att det skall finnas en ömsesidig nytta; annars skulle man aldrig bygga en ledning mellan två länder. Varför vi har valt den här vägen är just att vi anser risken vara mycket stor för att inte alls nå något resultat om vi följer den gamla vägen att det skall vara gratis; då stänger de svenska förhandlarna dörren och säger tack, vi förhandlar inte längre! Vad gör vi då? I stället går vi den här vägen när svenska regeringen och förhandlarna har öppnat dörren och sagt att vi diskuterar gärna avgiften, vi anser den vara oskäligt hög och vi diskuterar på vilken nivå den skall vara. Vi kanske kommer ner till strax över noll och då är det väl bättre att vi gör det än att ta en stor risk och få behålla 0,25 cent eller 2p/kWh. Det är klart att det är en förhandling, men vi bedömer att den här vägen är den bästa för konsumenterna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Elledningarna mellan de nordiska länderna är byggda för elhandel mellan de nordiska länderna. Det finns ledningar på regionalnät och det finns ledningar på stamnätsnivå. Det åländska stamnätet är anslutet till det svenska stamnätet via regionnätet i Senneby. Det är ett tekniskt bekymmer för de tjänstemän som ni har resonerat med, men det är inte ett juridiskt eller ett politiskt bekymmer. Det är två stamnät som är förbundna med varandra via Sverigekabeln och de stamnäten talar man om i de internationella överenskommelserna som finns och i den svenska ellagen. Det finns ingenstans sagt i den svenska ellagen om detta med ”andemening”, att det skulle vara någon slags andemening att man måste exportera si och så många volymer energi för att den här regeln skall gälla. Det här är nonsens, landskapsstyrelseledamoten Karlsson – och det vet landskapsstyrelseledamoten Karlsson också. Däremot är det naturligtvis ett sätt att motivera varför landskapsstyrelsen har valt den här konstiga vägen. Den risk som landskapsstyrelsen har satt sig i i det här sammanhanget är att man i tjänstemannaöverläggningar har gått med på någonting som är ett jättemisstag ur åländsk självstyrelsesynpunkt. Man har satt sig i denna situation genom att inte förhandla med rätt nivå: med minister Björn Rosengren, som har fatta båda dessa beslut 1999. Jag förstår att landskapsstyrelsen har gjort detta misstag och jag ursäktar er det, men var nu så rakryggade att ni är beredda att åtminstone korrigera det, för misstaget kostar för många miljoner för Ålands folk! Att sedan svenska regeringen, i så fall att ni skulle välja den vägen, inte skulle förhandla med er! Tror ni att svenska regeringen skulle bortse från sina egna beslut, från internationella avtal och från sin egen ellag – ingen risk!

 

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Man kan göra den här frågan mycket komplicerad i sina detaljer, och det har ltl Roger Jansson gjort här. Han ansåg sig behöva vara övertydlig om självklarheter. Om jag på samma sätt skulle försöka vara övertydlig om en självklarhet, så ställer jag frågan: Vem har tolkningsföreträde när det gäller tillämpningen av eltariffer i Sverige, Sverige eller Åland? Eller är det någon här i lagtinget som skall tolka lagen åt svenska regeringen? Jag tror att det är övertydligt och det är självklart nog.

 

Låt mig ge lite bakgrund till detta utöver det som landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson har sagt om de konkreta förhandlingarna,  som efter mycket om och men har kommit till stånd och som vi hoppas att skall ge ett konkret resultat.

 

När det gäller för det första målsättningen för landskapsstyrelsen i elfrågan är det att vi skall få lägre priser än vad vi har i dag, de skall vara konkurrenskraftiga, dvs. de kan komma att vara höga också när de är höga i omgivningen, men låga och konkurrenskraftiga och sedan har lagtinget prioriterat reservkraften, säkerheten.

 

När det gäller handlingsutrymmet för landskapsstyrelsen är det naturligtvis begränsat i en så här svår fråga som gäller ett helt system av generering av el och distribution av el samt konsumtion och organisation. Vi kan för det första påverka Sverigetariffen. Det försöker vi göra och det är det som det här handlar om. Vi kan för det andra bygga ut reservkraften, dimensionera den, finansiera den på ett sådant sätt att vi får ett lägre pris. Vi kan för det tredje organisera verksamheten, de bolag där vi har ägarintressen, så att vi får en effektivare användning av el, och det kan ingå att vi blir mindre beroende av Sverige-el. För det fjärde: nya energikällor, nya sätt att producera el, alternativa energikällor, biobränsle osv.

 

Av dessa fyra huvudsakliga komponenter är eltariffen naturligtvis viktig. Därför har vi under den tid jag har varit med i landskapsstyrelsen på många olika sätt försökt få den här frågan att gå framåt med näringens företrädare, bl.a. Kraftnät Ab. Då har vi, med kännedom om det svenska politiska systemet, insett att det här måste följa en viss gång; för det första gäller det producenten som tar ut tariffen, Vattenfall, en myndighet inom energiområdet, som skall göra sin bedömning. Det svenska systemet bygger på att man inte har ministerstyre utan man överlåter myndigheterna att först reda ut vad det är som gäller. Då har landskapsstyrelsen i dialog med Sveriges regering och andra intressenter i energifrågorna fått till stånd en enmansutredning, som, när den är klar, kommer till departementet, i det här fallet till näringsdepartementet,  och i våra förbindelser, som också inkluderar ministernivån, har vi diskuterat hur den här frågan handläggs och man har sagt att i det här skedet, när det inte finns en klar tolkning av någon lag som skulle säga att Åland direkt skall betraktas på samma sätt som andra elland i Europa, så behandlar man det på tjänstemannanivå i näringsdepartementet. Det är inte alla dagar man kallar in ministern för att hantera sådana här frågor utan de är med på det övergripande politiska planet, vilket man har varit på olika politiska nivåer i det här systemet.

 

Landskapsstyrelsens övergripande uppfattning har alltså varit den att naturligtvis vill Åland, liksom Bornholm, bli betraktad som ett elland på det sättet att vi skulle vara ett utlandselland för Sverige där tarifferna är noll. Men om man på olika sätt motiverar att det är inte så i Sverige, om vi ger Sverige rätten till tolkningsföreträde när det gäller den egna lagstiftningen, vilket jag tycker att vi nog skall göra i ett rättssamhälle, måste vi göra bedömningen: skall vi accepter det här och gå den juridiska vägen genom ändrad lagstiftning, påverka EU, påverka förhandlingar mellan Finland och Sverige eller någonting, ja, den dörren är naturligtvis fortfarande öppen; det finns ingenting som utesluter att landskapsstyrelsen också verkar för att vi skall komma till en sådan elöverenskommelse inom Norden om tariffen, som i och för sig kan motiveras av praktiska skäl såsom landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson här har sagt och vilket man gör i Sverige, att det här med ömsesidig nytta inte skall ha den betydelse som det anses ha i dag. Då kommer vi i ett annat läge. Men också här tycker jag att det är tydligt och självklart, om vi i dag, med den elsituation vi har, med den uppbyggnad vi har av vårt nät och våra förbindelser, får möjligheten att få ett lägre pris skulle det vara ett svek mot elkonsumenterna om vi inte skulle ta den möjligheten. Det skulle vara ett stort misstag. Det skulle vara felaktig politik att inte göra det och därför förs det förhandlingar, det förs diskussioner och där kommer man steg för steg framåt. Jag tror att det är alternativet att vi här i lagtinget hävdar att vi har alla rättigheter, alla möjligheter, alla lagar, alla paragrafer och allting bakom oss för att säga att eltariffen skall vara noll. Att vi hävdar det här hemma spelar ingen roll. Vi skall föra den diskussionen med regeringsföreträdare, med dem som kan påverka EU:s politik, men medan vi gör det, medan gräset växer skall vi inte låta kon dö, utan vi försöker, i konsumenternas intresse, få bort det vi kan få bort inom den här ramen. Det här är en politisk fråga som är övergripande, men det är också en praktisk fråga: när vi får möjligheten att förhandla, så gör vi det, när Sveriges regering erbjuder oss i landskapsstyrelsen att förhandla på näringsdepartementet, på vilken nivå det vara må, så tar vi den förhandlingsmöjligheten. Vi har en målsättning att få ner elpriset, vi har en begränsning när det gäller bindningen till Sverigekabeln, vi har politiska möjligheter att föra en dialog, och allt detta har lett fram till en möjlighet som vi tar. Det är alltså realpolitik. Det för saken framåt, steg för steg; kanske vi kommer så långt någon gång att vi kan få ett sådant regelverk att tariffen kommer bort helt och hållet, det är naturligtvis önskvärt. Men huruvida det är önsketänkande eller inte kan man naturligtvis ha sin egen bedömning om.

 

Det som vi gör i landskapsstyrelsen, den förhandling som landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson inledde, den kommer konsumenterna att få se på sina elräkningar, det kommer Åland och konsumenterna tillgodo. Om man sedan vill säga att det är ett stort misstag för att det inte kommer Åland och konsumenterna ännu mer tillgodo, så är det naturligtvis en politisk bedömning. Men enligt vad landskapsstyrelsen har haft för möjlighet att utveckla den politiska dialogen och komma ett steg vidare tycker jag att vi har ingenting att dölja i den här frågan. Att vi arbetar vidare på längre sikt med samma målsättning som ltl Roger Jansson har just i dag, så det är det väl kanske inte så mycket att säga om, men vi har vägen utstakad ganska tydligt, kanske inte övertydligt, men ändå ganska självklart.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag håller med vicelantrådet om de övriga vägarna att få ner priset för elkonsumenterna på Åland. Han nämnde de fyra vägarna och ärendet i dag gäller en av de vägarna, uttryckligen. Jag är överens om reservkraftens betydelse i sammanhanget, jag är överens om organisationens betydelse i sammanhanget och nya produktionsmetoder för att producera och transferera el.

 

Men dagens fråga gäller nättariffen, som den svenska regeringen 1999 har beslutat att avskaffa på utlandsförbindelserna till Finland och Norge. I det beslutet i februari 1999, taget av minister Björn Rosengren på näringsdepartementet, har regeringen uttryckligen skrivit: ”De aktuella lagändringarna – på Åland - beräknas träda i kraft under hösten 1999.” Det blev tidigare: 1 juli 1999. ”Enligt vad regeringen har inhämtat är de närmare formerna för organisationen av den gränsöverskridande elhandeln på Åland ännu inte fastställd. Mot denna bakgrund bör Åland för närvarande inte omfattas av det nu aktuella förordnandet beträffande utlandsförbindelser till Norge och Finland.” Det här är ju så väldigt tydligt. Att sedan enmansutredningen har gjort missgreppet – en tjänsteman som antagligen inte är författningsjurist – att jämställa Bornholms ellagstiftning med Ålands ellagstiftning – ett jättemissgrepp – har skapat den här situationen, eftersom landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson den 12 februari 2002 var över till Stockholm och diskuterade med tjänstemän om den här frågan. Då kom svängningen. Före det hade man några dagar tidigare, den 5 februari, skickat ett brev till näringsdepartementet som följde det som den här landskapsstyrelsen i elva månader före det hade följt, alltså den fasta linjen från 1999 om att Åland är ett elland, om att vi skall fullfölja det som Sveriges regering 1999 har accepterat, bara vi får ellagstiftningen i skick. Med detta arbete har landskapsstyrelsen fått bistånd från Kraftnät Åland Ab, där jag sitter med i styrelsen som Mariehamns representant. Vi har förstås stöttat landskapsstyrelsen i detta, men nu är vi förvånade efter den här ändringen i linjen och förstår ingenting från bolagens sida.

 

Landskapsstyrelsen fick alltså ett protokoll från mötet den 12 februari 2002 på näringsdepartementet med den text som jag tidigare läste upp och som nu har kommit in i propositionen. När landskapsstyrelsen fick detta protokoll skickade man in ändringar i de båda meningarna till näringsdepartementet. Jag skall inte läsa upp dem, men jag har landskapsstyrelsens förslag till ändringar av protokollet framför mig. Det gick inte tjänstemännen i Stockholm med på utan de lät det vara oförändrat. Nog är det klart att det stora misstaget som landskapsstyrelsen har gjort, förutom att man har bytt fot efter tjänstemannaöverläggningen, så är att man inte har talat med ministern, den minister som 1999 fattade dessa beslut och skrev under texten om att efter den åländska lagstiftningen är i skick skall frågan behandlas på ett annat sätt. Det finns alltså inget annat sätt än att följa internationella avtal, lika behandlingsprincipen och den svenska ellagen. Vicelantrådet frågade vem som tolkar den svenska ellagen. Ja, det har minister Björn Rosengren gjort när det gäller andra kapitlets 10 § 2 mom. 1999 på ett väldigt tydligt sätt; han har haft en energimyndighet under sig som har givit ett utlåtande att det här är en korrekt tolkning. Man kan nästan säga att planen ligger asfalterad framför oss för att nå det här resultatet, som inte behöver vara 100 procent, men det är 100 procent när det gäller nättariffen, men sedan kan det innebära någon kostnad till. Så säger vicelantrådet att varför skall man riskera 50 procent genom att begära 100 procent! Ibland skall man inte göra det, men när svenska regeringen har asfalterat s.a.s. uppkörsbanan för landskapsstyrelsen bara man skulle ha förhandlat på politisk nivå. Den diskussion som vi för i dag skulle vara helt okej, om landskapsstyrelsen skulle säga, jo, vi hade hårda förhandlingar med Björn Rosengren, men vi kom ingen vart trots att vi hade hans egna beslut från 1999 på bordet. Men landskapsstyrelsen säger inte det, utan landskapsstyrelsen säger att vi har nog haft några politiska kontakter. Redogör då, vicelantrådet, för vilka politiska kontakter landskapsstyrelsen har haft med den svenska regeringen mellan den 5 februari 2002 och 12 februari 2002 när landskapsstyrelsen plötsligt bytte fot! Då kan vi tro på att landskapsstyrelsen har gjort det som självstyrelsen kräver av sin exekutiv när det gäller att värna om åländska intressen. Men det är alltså svenska regeringen som har tolkat den svenska ellagen själv och sagt att bara Åland får lagstiftningen i skick så är situationen i en annan dager. Då skall vi inte behandlas som en del av det svenska regionnätet utan då skall vi behandlas som utlandsförbindelse i enlighet med den koncession som Kraftnät Åland Ab har fått 29 juli 1999.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Ibland får man intrycket att ltl Roger Jansson inte känner till de politiska turerna i den här typen av ärenden, vilka kontakter det bygger på när man får en möjlighet att förhandla med departement. Det är så att vi har inte sagt att vi tar chansen 50 procent och lämnar resten, utan i den här situationen har landskapsstyrelsen fått möjligheten till en förhandling, dvs. steg för steg har man gått från det att här är det ingen utlandsförbindelse, här är det en utlandsförbindelse av en viss typ och här har vi en förbindelse som möjliggör en diskussion praktiskt hur man skall få ner tariffen. Det steget har vi valt att ta; det är inget misstag. Man kan naturligtvis säga att den tjänsteman som gjorde utredningen inte är kompetent eller har den rätta kompetensen, att det svenska politiska systemet är fel därför att man har ett förbud mot ministerstyre, vi borde ha haft formella förhandlingar med ministern i stället för att sondera på politisk nivå vem vi skall förhandla med och vilka möjligheter vi får och sedan ta de möjligheterna.

 

Fru talman!

Min bedömning efter att ha hört ltl Roger Jansson i två anföranden är att han nog skjuter långt på sidan om målet i den här frågan. Det är mitt bestämda intryck. Jag har inte heller den uppfattningen att ltl Roger Jansson har rätt referenser när han talar på Kraftnät Åland Ab:s vägnar och säger att ”vi anser”. Ltl Roger Jansson anser säkert.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det kommer alltmera märkliga påståenden från landskapsstyrelsebänken i den här frågan. Jag är alldeles perplex inför flera av dem: ”att jag inte skulle ha rätt referenser” från Kraftnät Åland Ab:s styrelse där jag själv är medlem och där vi har fattat enhälliga beslut i frågan om våra utlåtanden till landskapsstyrelsen! Ytterst märkligt resonemang! Det är att någon annan då inom bolaget skulle ha några andra synpunkter än vad styrelsen enhälligt har beslutat om, insinuerar vicelantrådet. Det tror jag inte på en sekund. Däremot vet jag att vår VD har varit med i landskapsstyrelseledamoten Runar Karlssons delegation och från början haft en litet annan inställning till de konstitutionella frågorna än vad han sedermera har fått när han som ingenjör har blivit insatt i också de frågorna, åtminstone delvis. Men nog tror jag att vi här i lagtinget behärskar de konstitutionella frågorna ganska bra i alla fall. Kompetensen var stor hos enmansutredaren i Sverige när det gäller eltekniska frågor; det var hans uppdrag. Jag talade om hans kompetens när det gäller statsrättsliga frågor, åtminstone hade han ingen skriftlärd kompetens inom den sektorn. Att jag skulle ”skjuta långt på sidan av målet” när jag hänvisar till svenska regeringens egna beslut i denna för Åland väsentliga fråga är att desavourera den svenska regeringens kompetens. Jag har säkert haft bra många flera minister- och ministerikontakter än vad Olof Erland har hunnit med på det här året. Ju längre man sitter i landskapsstyrelsen desto mera sådant hinner man med, så att jag inte skulle förstå hur man för förhandlingar på politisk nivå mellan regeringar är väl ändå att ta i! Självklart, med tanke på den bakgrundsbild jag här har givit och som vi alla känner till, också delvis från tidigare när det gäller den här frågan, så är det minister Björn Rosengren som är den centrala och uppenbarligen har landskapsstyrelsen inte förhandlat med minister Björn Rosengren. Det svaret har jag tydligt fått nu.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

När den här frågan senast debatterades stod vi på olika barrikader vid inledningen av debatten och den dagens debatt slutade med relativt stor konsensus och vi lovade att återkomma med mera argumentation. Spörsmålsställaren ltl Roger Jansson hade verkligen läst på. Jag har inte så mycket mera att komma med i den frågan. Det är intressant att medvetenheten om den åländska elmarknaden har höjts väsentligt i lagtinget. Den kostnad vi har för överföring av energi från Sverige, som kallas regionnätskostnad, den fungerar som en gränskostnad och kan väl kallas som en utlandsskatt på elenergi, är inte bra för oss, den saken är helt klar och det är vi alla väldigt medvetna om. Det är en av ingredienserna i det åländska elpriset och när jag igår på det nämnda elforum som handelskammaren mycket förtjänstfullt hade arrangerat hörde på synpunkterna om hur den åländska elmarknaden ser ut, så är det intressant att se att spörsmålet behandlar en liten ingrediens av det åländska elpriset, en av de ingredienser som vi ensamma inte kan påverka, men som vi måste påverka så mycket vi kan och det har jag förhoppningar om att landskapsstyrelsen skall fortsätta med att få bort den till 100 procent, om det går i avgift och eventuelle materiella kostnader, såsom jag redan nämnde tidigare i debatten: det gäller att komma upp på det svenska stamnätet, som är på 220 kilovolt till en kostnad som i dagsläget är okänd, men som det har sagts mig att vi antagligen kunde tjäna in på 2,2 pennis avgiften på ca två och ett halvt år.

 

Den andra delen i elpriset är den rena energidelen, som vi själva inte påverkar nämnvärt överhuvudtaget enbart genom duktiga elhandlare på den fria elmarknad som finns i dag. Effekten av det har vi redan sett. Vi fick reda på att en av elaktörerna på Åland sänker elpriset fr.o.m. den första juni som ett resultat av den fria elmarknaden. Det visar att den fria elmarknaden fungerar, och det är skönt att veta att det inte är bara problem med den.

 

Jag tänkte ta upp frågan om vilka andra kostnader de åländska elkonsumenterna har som vi själva med våra egna beslut kan sänka. Som har sagts här tidigare har vi flera aktörer; när det gäller distributionsnäten har vi två aktörer som har varsin koncession på sina områden. Hur effektivt skötta de är i dag är en fråga som kom upp lite grann igår på handelskammaren; man kunde konstatera att samordningseffekter på ett par procent förmodligen skulle vara möjliga; ett par procent av 28 procent av totalen kanske inte ger en så stor effekt, men det kan vara ett mål och borde vara ett mål. Ovanpå dem ligger Ålands Kraftnät .Vari består då Ålands Kraftnäts kostnader? Man har ett lokalt elledningsnät på Åland, stamnätet runt Åland, som är på 45 kilovolt. På det kan vi knappast i någon större utsträckning ta ner kostnaderna. Vi kan naturligtvis på initiativ härifrån gå in och försöka subventionera eller ge bidrag till utbyggnad av det nätet, men det påverkar knappast nämnvärt. Vi har Sverigekabeln som är den verkligt dyra delen. Vi kan inte gå in och subventionera den ytterligare eftersom det finns EU-beslut på hur mycket den får subventioneras. Vad har vi då kvar? Jo, reservkraften. De frågor som kom upp igår var att när det gäller reservkraften, som enligt lag måste finnas i ett stamnät till slutanvändaren, skulle man öppna lagen och försöka få en möjlighet att förhandla bort priset för reservkraft. Det är faktiskt större än svenska regionnätskostnaden; vi betalar 2, 8 penni/kWh för reservkraften. Det är bara att ledsamt nog konstatera att när reservkraften skulle ha behövts, dvs. när Sverigekabeln inte fungerade, då fanns det ingen reservkraft! Under år 2001 har man fakturerat av de åländska elanvändarna ca 6,5 miljoner mark i reservkraftskostnader, men någon reservkraft har inte producerats. Det kanske man skulle ställa sig mera frågande till. De som är medvetna om priset i dag på el, de större användarna, ställer sig nog frågan varför man har betalat så mycket pengar för reservkraften och icke fick den när den behövdes. Det nämndes flera fall där den skulle ha varit nödvändig. Här står man inför det alternativet att kan man förhandla bort priset för reservkraft skulle man förmodligen ha råd att införskaffa sig egen reservkraft som startar upp sådan kraft, som det finns några privata aktörer som har, som vårt sjukhus har, som Ålands Vatten har och några andra. Trots att de har investerat i fullständig reservkraft betalar de ändå fullt ut för reservkraft via ordinarie elpris.

 

Det kommer en elförsörjningsplan från landskapsstyrelsen så småningom som skall ta tillvara alla dessa intressen och där kommer det också att finnas skriverier om gränstariffen. Kanske att vi vid det tillfället har möjlighet att konstatera hur det har gått med förhandlingarna; det skulle vara väldigt trevligt.

 

Det är intressant att se att tariffen som har funnits inbakad i det gamla elpriset men som synliggjordes först vid den fria elmarknaden när alla ingredienser i elpriset måste lyftas fram nu kan börja åtgärdas.

 

Slutligen förstår jag att det ligger i sakens natur att spörsmålsställaren vill att landskapsstyrelsen skall få lite ris i debatten, annat är inte att vänta sig.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl J-E Mattsson om att det är bra att det har förts en eldebatt på Åland. Själv har jag försökt sätta mig in i frågorna så gott jag kan och det gjorde jag före vi skrev spörsmålet. Sedan kunde jag ytterligare delta i debatten igår. När det gäller det sista som ltl J-E Mattsson sade att spörsmålsställarna vill ge lite ris åt landskapsstyrelsen så är det åtminstone inte min målsättning och inte vår lagtingsgrupps målsättning, utan det är helt klart att vi skall få ett lägre elpris för konsumenterna. Det är det primära för oss. Därför vill vi belysa frågan grundligt, vilket jag också tycker att min partikamrat ltl Roger Jansson gjorde i sitt anförande. Även om debatten efter vicelantrådets inlägg tenderade att bli en allmän eldebatt vill jag ändå återkomma till spörsmålsfrågeställningen och fråga ledamoten J-E Mattsson hur han ser på frågan utgående från de beslut som den svenska regeringen har tagit och vändningen från landskapsstyrelsens sida som jag personligen tycker att är ologisk. Kan vi inte i alla fall vara överens om att någonting har gått snett i diskussionen mellan landskapsstyrelsen och tjänstemännen på energidepartementet i Sverige. Ger vi landskapsstyrelsen uppdraget att förhandla vidare sätter vi också press på det.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Om vi börjar med det andra som ltl Strand var inne på om vad spörsmålsställarna ville, så har jag förstått vad han vill och vad vi alla vill och vad vi är helt överens om. Jag sade att det hör till sakens natur att företrädare för oppositionen också gärna vill ge lite ris åt landskapsstyrelsen. Det är väl inget fel i det, det är väl oppositionens roll.

 

När det gäller det sakliga innehållet i ltl Roger Janssons anförande om tillvägagångssättet och landskapsstyrelsens handlande samt de beslut som tidigare har fattats så ter det sig naturligtvis ganska underligt. Jag vill framföra följande citat från Nordiska ministerrådet i Helsingfors av den svenska delegationen: ”Kostnader för utlandsförbindelse skall täckas av stamnätsavgifter och skall inte behöva tas ut i dessa fall. Tillsyningsmyndigheten skall granska avgifterna till Åland på grund av möjlig oskälighet.” Det här var på ett möte i år den 20-21 mars, så det finns medvetenhet även på ämbetsmannasidan. Huruvida de sedan har direkt kontakt till ministernivå det kan inte jag uttala mig om.

 

När det gäller landskapsstyrelsens ändrade ställning kan inte jag ta närmare ställning till den frågan, men jag utgår från att man har gjort det man har kunnat och känt att har varit möjligt.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag skall börja med det sista: ”Man har gjort vad man har kunnat”. Jag tycker att min kollega ltl Roger Jansson har visat på tankefelen i det man har gjort och då borde vi kunna vara så ärliga och säga att det här har gått snett och kanske ge landskapsstyrelsen i uppdrag att förhandla vidare; annars kanske man vidblir sin gamla linje som kommer att kosta skattebetalarna och de åländska företagen många miljoner. Under ett tioårsperspektiv är det fråga om 20-30 miljoner. Det här tär på konkurrenskraften och även på min egen plånbok. Vår roll är inte att ge ris utan att försöka visa på alternativen i åländsk politik. Här har vi visat en framkomlig väg. Vårt förslag är att man skall återuppta förhandlingarna på en politisk nivå och kanske komma förbi tjänstemännen, så vi är inte nöjda med förhandlingarna som landskapsstyrelsen har fört utan vi vill ha ett alternativ, och det har vi visat på, så det tycker jag att vi skulle kunna enas om här. Vi har också hittat samförstånd i några andra frågor, så varför inte i den här!

 

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är så att det har inte gått snett ännu. Det kan gå snett. Det finns tid kvar, precis som ltl Roger Jansson sade i sitt anförande. Jag utgår från att landskapsstyrelsen tar med sig inslag ur debatten här, i den mån man har möjlighet att använda sig av dem och de sakliga fakta som har förts fram tycker jag att har varit helt okej. Sedan måste landskapsstyrelsen, precis som också har framförts från deras sida, handla efter den situation som man hamnar i vid förhandlingarna. Jag kan se andemeningen i den kläm som är ltl Roger Janssons förslag till beslut i spörsmålet: att det finns en god avsikt och en förhoppning om att landskapsstyrelsen också skall kunna genomföra en lyckad förhandling, klar tills elförsörjningsplanen kommer på våra bord. Då ser jag fram emot en lång och saklig debatt även i den frågan med ltl Strand.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har noterat att talmännen tillåter alla utvidgningar i de här ärendena! Elpriset är i medeltal ungefär 50 p/kWh och vi har en motion av ltl Anders Englund som kommer att behandla elpriset. Den fråga som spörsmålet gäller är nättariffen från Sverige och den är ungefär 5 procent av medelkonsumentpriset. Det är den del som är mest påverkbar och som kan påverkas utan att det kostar oss ålänningar någonting. Vi har alltså internationell reglering och nationell reglering i Sverige som möjliggör att ta bort den. Den diskussionen för vi nu varför landskapsstyrelsen har bytt fot och hur motiverat det samt varför man inte har fört politiska diskussioner i själva huvudfrågan utan att man plötsligt kastar om och att detta kan stå oss dyrt. Om man nu tänker vänta på elförsörjningsplanen och den diskussion vi skall ha om den, så är det en intern fråga. Det är någonting vi diskuterar inom Åland. I frågan om nättariffen har vi alla fakta på bordet och de starkaste fakta har svenska regeringen själv levererat i sina beslut från 1999. Det är det som landskapsstyrelsen har glömt bort och missat. Man har inte läst på ordentligt, man har inte läst den svenska ellagen ordentligt så att man kunde gå i svaromål när de sade att här måste det finnas ömsesidighet osv. Jag vill inte bråka med landskapsstyrelsen och jag vill inte ge landskapsstyrelsen ris i debatten utan faktiskt i den här frågan från min position som elkonsument, politiker och medlem i styrelsen för Kraftnät ville jag faktiskt att vi skulle göra det politiskt rätta från Ålands sida så att vi får bort denna 5 procent. Vägen har varit fullständigt klar och svenska regeringen har varit med oss. Nu är det bråttom med riksdagsbehandlingen att man får den felskrivning som finns i propositionen korrigerad i riksdagen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Jag vill för det första understöda det klämförslag som ltl Roger Jansson har lagt till spörsmålet. Det är i och för sig någonting som alla skulle ha trott, dvs. att landskapsstyrelsen för den linjen. Men den här debatten har visat att landskapsstyrelsen inte för den linje, som har varit helt klar från tidigare landskapsstyrelse med lantrådet Roger Nordlund, så uppenbarligen har Roger Nordlund nu bytt fot och därför skulle det ha varit intressant att höra lantrådet Roger Nordlunds åsikt i den här frågan, att han alltså kommer fram och säger varför han har bytt fot. Det är han som är ansvarig för den landskapsstyrelse som sitter och som nu ändrar. Den tidigare hade tid på sig till maj senaste år att fixa frågan. Det ställdes krav från Kraftnät Ålands styrelse, där jag själv var medlem och styrelseordförande. De fick den tidsramen på sig för att fixa det här och det lovade de att göra. Det var också avsikten att de skulle träffa Sveriges finansminister. Vilka kontakter? Ingen från den nuvarande landskapsstyrelsen har ens frågat mig vad Kraftnät Åland hade för åsikt då; man bryr sig inte om det, utan man har en politisk åsikt som skadar det åländska samhället. Man bryr sig inte ens om att prata med folk här hemma och därför bryr man sig inte heller om att prata med  folk utanför Åland. Vad kan det bli för förhandlingsresultat? Jo, det blir av noll och intet värde, precis det som landskapsstyrelsen har svarat här: man kommer ingen vart, utan man hör på vad tjänstemän i Sverige säger. Det var det som landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson sade. Det är förvånansvärt att när man skall sitta och förhandla så sätter man upp nät för sig själv. Om man inte har uppnått ett förhandlingsresultat  skall man väl försöka gå och få fullt ut i varje fall. Men vicelantrådet ställer sig upp här och säger, att inte skall vi gå och förhandla på det sättet. Jag skulle vilja veta från lantrådet Roger Nordlund, som inte befinner sig här salen, varför han inte har svarat på den frågan. Varför har han som lantråd bytt fot i denna för Åland mycket viktiga fråga och där alla elbolag har varit inne för det här. Ingen har gått emot det. Det skulle vara intressant att få höra det. Om jag förstod ltl J-E Mattsson rätt, så håller han med om att det är också åsikten från de bolag som har varit aktuella i frågan. Jag kan inte förstå mig på att centern går och byter fot på detta sätt Vad är det som har hänt i landskapsstyrelsen?

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Vtm Häggblom frågar efter lantrådets åsikt. Jag kan meddela att lantrådet tyvärr är sjuk i dag, så han kan inte svara på frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Vi har via vår ledamot Roger Jansson lagt ett klämförslag som jag hoppas att lagtinget enigt kan ta. Jag ser det ur två perspektiv, dels är det bra för landskapsstyrelsen att kunna säga att vi har ett enigt parlament på Åland som stöder det som vi nu förhandlar om och dels den andra frågan, som är helt självklar för mig, dvs. den som röstar mot klämförslaget röstar mot att vi har självstyrelse. Det handlar nämligen om att Sveriges riksdag skall respektera Åland som ett eget elland med egen lagstiftning, som ltl Roger Jansson har beskrivit här. För mig handlar detta om att visa att vi är en självstyrd region med egen lagstiftning och den som röstar mot klämförslaget skall inte i fortsättningen komma och säga att man värnar om självstyrelsen.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Jag hade inte tänkt ta till orda i den här debatten, men jag känner mig tvingad. Man får en känsla av att man blir slut när man ser hur landskapsstyrelsen har hanterat detta ärende. Det är närmast tragikomiskt att se hur landskapsstyrelsen i den här frågan – återigen – har gjort avkall på självstyrelsens positioner. Det är fullkomligt uppenbart att Åland med hänvisning till sin självstyrda status och som eget elland skall slippa den avgift som vi diskuterar. Inte kan man göra avkall på sådant och öppna dörren för några andra praktiska förhandlingar – eller hur energiminister Karlsson uttryckte det. Vi måste stå på oss och hänvisa till vår självstyrda status. Det förvånar mig att en centerledd landskapsstyrelse och en centerminister agerar på det här viset.

 

Vad som saknas är politiska överläggningar. Det har under en lång tid pågått tjänstemannaöverläggningar i den här frågan och redan för ett år sedan när jag lämnade av som minister var det moget för politiska kontakter; då hade vägen beretts av tjänstemän, likaså beredde vi den på ett energiministermöte på Grönland. Vad som återstod då var att ta kontakt med Sveriges regering, dels med finansministern och dels med näringsministern. Inte några diskussioner med några tjänstemän – jag blir så trött på det. Man måste inse att en minister i Ålands regering diskuterar med en minister i Sveriges regering. Det är där man har gjort fel. Därför har det blivit så här. Det gäller nu att ta alla goda krafter och försöka få detta på rätt, men inte är det någon lätt sak när man har målat in sig i ett hörn på det här viset.

 

Jag hoppas verkligen att man kan reda upp detta. Den föreslagna klämmen är mycket bra och den visar på den rätta vägen, så den understöder jag.

 

Herr talman!

När det gäller elpriset i allmänhet är det en otroligt komplex fråga. Men jag tycker att den har belysts bra här i lagtinget liksom också på seminariet igår vad elpriset består av och vad som är möjligt att ändra på. Om man backar ett steg och tittar på varför vi har det som vi har det är det helt enkelt det att vi bor på en ö. Att vi bor på en ö gör att vi måste ha en anslutning, populärt kallad Sverigekabeln. Att vi bor på en ö gör också att vi måste ha reservkraft till 100 procent medan man på annat håll kan koppla från andra håll osv. Risken för fullständigt avbrott är mycket mindre. Ålands demografiska förutsättningar gör att vårt elpris blir dyrt. Det är den krassa sanningen. Vi kan alltid i detalj diskutera om det här och där går att få ner priset, men det handlar om tiondelsprocent, tiondelscent också. Det går inte att i nämnvärd utsträckning effektivisera de åländska elbolagen. Det framgick också av seminariet igår. Det enda som skulle gå att slå ihop är Mariehamns stad elverk och Ålands Elandelslag, men den del av personalen som är administrativ personal är väldigt liten. Det enda vi kan göra är i princip att få bort avgiften och om vi ytterligare vill ha ner elpriset måste det till skattesubventioner och där vet vi att vi är ganska hårt hållna av EU:s regelverk. Vi kan inte gå in med mera skattesubventioner i Sverigekabeln och knappast heller till övriga delar. Sedan har vi frågan kring reservkraften. Hur är vi beredda att få den billigare? Det är väldigt svårt eftersom vi fortfarande bor på en ö, vi kommer inte från det, så skall vi ha en hundraprocentig täckning, en reservkrafteffekt som motsvarar värsta fallet: maxbelastningen till strömavbrott, vilket är ytterst osannolikt, men då kostar det. Den diskussionen skall vi inte ta här i dag, utan vi väntar med spänning på landskapsstyrelsens ställningstagande hur man avser att lösa reservkraften. När man kommer med den lösningen väljer man förhoppningsvis en långsiktig lösning som på sikt får ner kostnaderna för reservkraft. Tyvärr har det som har läckt ut inte visat på en sådan lösning, men det återkommer vi till.

 

Jag tycker att vi skall göra allt för att hålla elpriset lågt, men det är ingen fördel för Åland att ha elintensiv industri. Det är snarare tvärtom att sådan industri där elpriset är av stor betydelse bör vi nästan undvika jämfört med andra extremfall som är åt andra hållet, t.ex. Island, som har väldigt billig elenergi. Det här sätter i alla fall en piska på vår rygg att hålla ner det vi kan hålla ner, bl.a. denna avgift och vill jag upprepa att jag hoppas verkligen att man kan återigen byta fot till den rätta foten och reparera detta med att ha politiska diskussioner med politiker. Nu är frågan hur man hanterar processen i Sveriges riksdag. Det är enligt min mening mycket svårare än när frågan helt och hållet låg hos Sveriges regering.  Jag stöder klämmen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Under överläggningen i ärendet har ltl

Roger Jansson, understödd av vtm Häggblom och ltl Sundman, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att den fullföljer förhandlingarna med Sveriges regering i avsikt att avlyfta nättariffen på utlandsförbindelsen i leveranspunkten Senneby för att likställa elleveranserna från Sverige till Åland med elleveranserna från Sverige till Finland.”

 

Enligt 38 § 5 mom. AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling som hålls vid plenum tidigast påföljande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs tll plenum i morgon torsdag den 18 april. Kan det godkännas? Godkänt. Förslaget är bordlagt till den 18 april.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Finansutskottets redogörelse angående behandling av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 2001.

 

Enligt 36a § 4 mom. LO skall finansutskottet för varje år till lagtinget avge redogörelse över handläggningen avgodkännande eller annan behandling av ärende rörande tjänstekollektivavtal.

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget redogörelsen till kännedom. Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget antecknar sig redogörelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 6:

 

Ltl Dennis Janssons m.fl. hemställningsmotion angående behörigheten om alkohollagstiftningen. (HM nr 11/2001-2002).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är redan fattat. Ärendet är bordlagt från den 10.4.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Dennis Jansson:

Herr talman!

Jag har inlämnat en hemställningsmotion som gäller övertagande av behörigheten angående alkohollagstiftningen. Jag tänkte först ge en redogörelse över vad som har hänt före min tid under åren 1972-91.

 

I arbetet med att revidera självstyrelselagen har frågan om alkoholpolitiken följt med i hela processen och fick i 1991 års lag en lösning som då var tillfredsställande och framåtsyftande. I 1981 års betänkande föreslog den parlamentariska kommittén enhälligt att hela alkohollagstiftningen skulle överföras till Åland. Motiven var då: ”Förslaget att landstinget skulle medges lagstiftningskompetens såvitt gäller de med alkohol sammanhängande frågorna motiveras dels av deras nära samband med socialvården och sjukvården och dels därav att regleringen av hithörande frågor har särskild betydelse för landskapet på grund av att dess ekonomi i stor utsträckning är beroende av turistnäringen, som lätt påverkas av beslut och åtgärder av alkoholpolitisk art.” I Ålandskommitténs betänkande 1987 föreslogs en uppdelning av rättsområdet så att till Åland överfördes utskänkningsregleringen, medan allt övrigt kvarblev på riket. Dock med det väsentliga tillägget att detta insattes på den s.k. B-listan i 29 § 4 punkten. Detta ingår även i Frisinnad Samverkans framtidsavtal på B-listan som en av de punkter som skall övertas. Motiveringen lyder: ”Till landskapets behörighet hör många områden som har nära samband med alkoholfrågor, såsom socialvården, hälso- och sjukvården; även frågor som gäller ordning och säkerhet ankommer på landskapet. Landskapets näringsstruktur är stor och det ekonomiska beroendet av turismen gör att frågor av alkoholpolitisk natur är betydelsefulla för landskapet.”

 

I landet har efter detta begränsningarna i rätten att tillverka alkoholhaltiga drycker luckrats upp. Många små tillverkare har utvecklat intressanta lokala drycker. Så också på Åland. Tjudö vingård börjar redan få ett brett och intressant sortiment. Tyvärr är begränsningarna dock betydande för att utveckla försäljningen, både lokalt och genom det statliga utminuteringsmonopolet Alko.

 

Herr talman!

Åland kunde utvecklas till en region med förhållandevis stor export av egna producerade alkoholprodukter. Detta med tanke på den enorma marknad som flyter genom vår övärld. I dag kan som exempel nämnas situationen för vår enda alkoholtillverkare. I dag får Tjudö vingård sälja sitt vin till besökare, men om någon vill köpa en flaska av gårdens prisbelönta starkspritsprodukter är det genast stopp. Detta är bara ett exempel där landskapet kunde ha ett enklare regelverk. Ett annat exempel där egen åländsk anpassning av lagstiftning vore lämplig är skärgården. Skärgårdsborna måste i dag åka in till Mariehamn för att köpa flaska vin, om man så önskar detta till maten. Vi vet att skärgårdsbutikerna i dag har det jobbigt med lönsamheten och kunde här få möjlighet sälja någonting som det finns efterfrågan på på nära håll samt därmed förbättra sina resultat.

 

EU har en liberal alkoholpolitik, vilket sätter press på Sverige och Finland att anpassa sig och avskaffa sina statliga utminuteringsmonopol. Detta har vi ålänningar i dag velat göra i sann EU-anda.

 

Det finns i dag inga motiv kvar för att kvarhålla en del av alkohollagstiftningen i rikets händer. Delade rättsområden är alltid problematiska. 29 § tillkom för att så snart som möjligt renodla fördelningen av de här angivna rättsområdena.

Med anledning av detta föreslår jag, tillsammans med flera undertecknare av motionen, att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att förhandlingar genomförs i syfte att genom rikslag enligt självstyrelselagens 29 § överföra hela det i punkten 4 angivna lagstiftningsområdet till landskapet.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Som framgår av handlingarna har även jag undertecknat motionen och jag tycker att jag kan säga samma sak som jag sade om motionen om att överta flygfältet, som också ltl Dennis Jansson har lämna in, att den här typen av utvidgning av självstyrelsen är bra. Jag sade då att man diskuterar ofta att få flera paragrafer med egentligen inte så mycket praktiskt innehåll. Det här skulle ge en praktisk möjlighet för näringsutveckling i landskapet på flera sätt, som ltl Dennis Jansson nämnde. Därför vill jag å det varmaste understöda en sådan här utveckling av självstyrelsen. Det finns många sådana här små exempel som kanske inte ser så stora ut rent konstitutionellt men ger otroliga möjligheter. Det är ju så med möjligheterna att de intresserar sig aldrig för den som inte intresserar sig för möjligheterna och jag hör gärna till dem som vill intressera sig. Det här är en möjlighet som vi kan ta upp här på Åland. Det gäller att se potentialerna av en sådan här ändring. Som ordspråket säger: man saknar inte kon förrän båset är tomt, men i det här fallet har vi inte heller något bås att ha någon ko i.

 

Därför hoppas jag på en positiv behandling av motionen och att vi kunde se att behörigheten överförs, eftersom det är ganska enkelt att göra det då den finns på B-listan.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Ltl Dennis Jansson tog i sin presentation upp nästan enbart de ekonomiska fördelarna med att Åland skulle ha egen alkohollagstiftning. Jag är ganska övertygad om att han vill ha det för att man skulle kunna ha liberalare lagstiftning, att både utminutering och utskänkning samt produktion av alkohol skulle utökas på Åland, det skulle bli mera åländska alkoholprodukter och att de skulle säljas på fler ställen än bara på Alko osv. osv. Det är klart att det kunde ge några slantar i någon kassa, men det är ändå så att i själva motionens motivering nämns också socialvården, hälso- och sjukvården, och det hoppade ltl Dennis Jansson helt över.

 

Tillgängligheten och konsumtionen av alkohol resulterar som ett brev på posten i ökade kostnader som skattebetalarna skall stå för inom hälso- också sjukvård samt inom ordningsväsendet. Jag har förstått att bl.a. ltl Dennis Jansson och många med honom har varit väldigt ivriga motståndare till droger, men i det här fallet tycks man göra ett undantag och man ser inte heller kopplingen mellan bruk av alkohol, tobak och andra narkotiska medel t.ex.

 

Jag tycker alltså att ltl Dennis Jansson gör det lite för enkelt för sig när han bara lyfter fram den näringspolitiska aspekten på motionen. Dessutom är det nu föreslaget så av talmannen att motionen skall gå till just social- och miljöutskottet, så jag förmodar att utskottet kommer att fästa alldeles särskilt stor vikt just vid de sociala effekterna och sjuk- och hälsovårdens konsekvenser med tanke på en liberalare alkoholpolitik på Åland. Social- och miljöutskottet kan ju höra näringsutskottet om deras syn på den ekonomiska betydelsen av en sådan här ”reform”.

 

Personligen tror jag inte att man skall bygga ett samhälles ekonomi på sprit i det långa perspektivet. Det vill oftast ge bakslag, och som vi nu ser kommer taxfree-mjölkkon att sina småningom, så jag undrar om detta är riktigt välövertänkt, men det skall bli intressant att läsa social- och miljöutskottets betänkande och jag hoppas, som sagt, att de i sin tur hör näringsutskottet.

 

 

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback saknade den sociala biten i mitt anförande och jag skulle vilja säga som så att i dag vet man inte i Norden, man är rädd för EU:s liberala alkoholpolitik, att det finns vin i butikerna och eventuellt andra sorter också, man vet inte hur en befolkning reagerar som har varit van med att ha utminuteringsmonopol och mellanöl i butikerna och nu vill man i Finland t.o.m. gå tillbaka till lättöl. Åland är i dag en liten egen nation egentligen, men här kan man snabbt agera, man kan snabbt anpassa sig och jag är absolut inte den personen som vill att folket på något sätt skall ta skada av en oansvarig alkoholpolitik, absolut inte, utan snarare skulle vi kunna vare föregångare här på Åland och helt enkelt bevisa att det fungerar att hålla en EU-politik. Jag vet inte, det här är någonting som social- och miljöutskottet verkligen skall titta mera noggrant på. Jag vill absolut inte höja volymerna av alkoholkonsumtionen, men däremot kanske utbudet kunde vara mera åländskt än vad det är i dag.

 

Beträffande drogpolitiken har jag en väldigt klar bild av vad man skall tänka på och det är att alkohol är tillåtet i lag att konsumeras av myndiga personer. Narkotika är strängt förbjudet, rent olagligt och straffbart – viktigt att komma ihåg!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

När det gäller beroendet såsom det utvecklas på individnivå är det inte beroende av lagstiftning utan det följer sin egen lagbundenhet och nu är det så att vi i Norden har en sällsynt välutvecklad alkoholforskning, kanske den bästa i världen. Man har kunnat konstatera att det är med väldigt stor regelbundenhet som skadorna ökar i relation till konsumtionens ökning och tillgänglighet. Sedan kan man inte säga vad som i det enskilda fallet har orsakat ett utvecklat beroende, men det finns en regelmässighet här som är väldigt förutsägbar. Nu säger ltl Dennis Jansson att han inte vill öka konsumtionen, men liberaliseringen leder till det eftersom vi har en dryckeskultur i Norden som gör att man är starkt benägen att berusa sig. Detta innebär att ju flera tillfällen man har att berusa sig desto mera alkohol används det. All statistik visar också att konsumtionen ökar hela tiden. Det finns alltså inte något argument som talar för att om vi skulle öka utbudet skulle konsumtionen minska. Om man sedan vill ha mera åländska produkter i sortimentet så är nuvarande lagstiftning naturligtvis ett problem, men det är väl ganska få produkter som det tillsvidare är fråga om och månne man inte kunde försöka lösa den frågan separat.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback talar om att forskningen i Norden är långt utvecklad och framstående i Europa. Det kan mycket väl vara så. Då tycker jag att det är utomordentligt viktigt att samtidigt nå ut med informationen att människan tar ansvar för sina handlingar, att man får reda på alla dessa fakta och att man hela tiden informerar om dem. Min motion kom i huvudsak till utgående från Tjudö vingårds problematik med att få sälja sina produkter. Det är ett fantastiskt ställe och de har tagit fram otroliga alkoholsorter som blir prisbelönta och det finns en enorm efterfrågan från företag osv. som vill ha produkterna som gåvor. Det är jättesvårt för dem som situationen är i dag. Där kunde faktiskt lagtinget stifta lagar som skulle vara mera lämpliga för en lokal export.

 

När det gäller frågan om en liberalisering av alkoholpolitiken efter att man har tagit över behörigheten skall detta givetvis kombineras med information, än en gång, man får inte tappa sitt sociala ansvar gentemot människor utan man måste givetvis också komma ihåg den biten.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  Om motionen ändå har sin upprinnelse i det här speciella företagets intressen att sälja sina produkter är jag ännu mera övertygad om att det här borde lösas separat. Om företaget skall vänta tills vi eventuellt har övertagit alkohollagstiftningen så hinner nog (från salen, ltl Wiklöf: kunderna törsta ihjäl) jo, kunderna törsta ihjäl! eller går till andra källor. Ser man realistiskt på det finns det få politiska motiv för varför vi skulle ta över lagstiftningen. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om det, men om vi tänker på att man i Sverige och Finland samt i Norden överhuvudtaget också i den här frågan försöker föra en gemensam politik och att vi på Åland skulle ha en avvikande lagstiftning förefaller inte sannolikt. Jag tycker att detta skall näringsutskottet, förutsatt att social- och miljöutskottet  hör dem, ordna det via dispenser eller på annat sätt göra det möjligt att i viss begränsad omfattning på detta speciella ställe sälja denna ”souvernir”!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag skrev själv på motionen och det var inte utgående från det som ltl Sundback tog upp att man automatiskt sätter likhetstecken mellan att överta alkohollagstiftningen och liberalisering. För mig är det mera fråga om att vi själva skall kunna bestämma över helheten, både när det gäller näringar, när det gäller alkoholpolitik och de frågeställningar som ltl Sundback tog upp. Jag har också ett motiv till det. I och med Finland har ett visst samhälle som skiljer sig från det åländska med vårt taxfree-undantag och liknande så borde vi själva bestämma på alla plan vad beträffar alkohollagstiftningen. För mig hade det ingenting att göra med liberaliseringen kontra övertagande av lagstiftningen. Jag anser att vi som ett självstyrt ösamhälle med vårt taxfree och liknande bör ha bestämmanderätten i dessa frågor.

 

Ltl Englund:

Herr talman!

Man kan konstatera att onekligen är det en ganska intressant motion om man ser detta i ett litet större sammanhang. Vi vet att alkoholfrågan är komplex eftersom människor har olika förmåga att hantera alkohol men också för att alla inte brukar alkohol. Alkoholfrågan kräver en bred förankring oavsett var vi står politiskt eller vad vi har för personlig inställning till alkoholen. Ser vi tillbaka, särskilt före EU-inträdet, så har skattehöjningarna varit det vedertagna angreppssättet för att minska konsumtionen av alkohol och tobak. I stort sett har det också varit ett effektivt instrument så länge det inte har funnits några andra marknadsalternativ. Dock har vi, om vi ser speciellt på Sverige, de höga svenska alkoholskatterna som har varit utformade att skapa återhållsamhet men som i stället kommit att bli kontraproduktiva, eftersom det har uppstått en osynlig handel om man läser tidningarna i Sverige.

 

Det var någon talare som just tog upp taxfree-frågan. Vi ser att det är många saker som vi diskuterar och för fram från Åland och som är svåra att få gehör för den utveckling som våra näringar behöver. Kommer det att gå så, som det kan gå i framtiden om några år, att taxfree-handeln skulle försvinna, vad skall vi då satsa på på landbacken? Behöver vi skapa förutsättningar för att få folk att satsa på förädling av nya produkter också på landbacken? Vi far ofta utrikes på resor. Vi far till vingårdar, spritgårdar, om vi säger så och tittar på dem runt om i Europa. Det är här i Norden som vi är lite ovana med dem, men detta har liberaliserats sakta mak sedan vi kom med i EU.

 

Jag ser i alla fall fram emot behandlingen i lagtingets utskott hur man kommer att behandla en sådan här sak. Det är ett stort perspektiv för hela Åland och vi måste här se framåt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående utredning av bränsleprisnivån. (HM nr 24/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Motionens motivering talar för sig själv kan man säga. Den lyder så här: ”Nivån på bränslepriserna på Åland är föremål för ständig diskussion. Priset på bensin är högre på Åland än i Finland än i omkringliggande regioner. Jämfört med priset i Finland kan det skilja upp till 17 cent – en gammal mark och i  jämförelse med Sverige kan skillnaden vara ännu större på grund av valutakursen.” Skillnaderna är sådana som jag själv har erfarit, det kan finnas ännu större skillnader. ”Åsikterna går isär om vad som är orsaken till denna skillnad. Bränslekonsumenter hävdar att orsakerna främst är bristfällig konkurrens och det spekuleras t.o.m. i en eventuell kartell”, vilket är en mycket grov felaktighet om det förekommer. ”Bränsleförsäljarna förklarar skillnaden med transportkostnader, den småskaliga marknaden och en hög servicenivå med påföljande höga fasta kostnader. För att få fakta och få slut på spekulationer som inte gagnar någon part samt en förklaring till prisskillnaden borde en opartisk utredning göras där orsakerna klarläggs”, antingen så att det här görs av landskapsstyrelsen, t.ex. av ÅSUB eller att det görs av någon annan myndighet. Hur som helst, föreslår vi att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att utredningen görs om orsakerna till den höga bränslenivån på Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Anders Englunds m.fl. hemställningsmotion angående elpriset på Åland. (HM nr 37/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Englund:

Herr talman!

Jag får konstatera att sedan jag tog upp eldiskussionen här i lagtinget i samband med budgetbehandlingen har det blivit en mycket livlig debatt i alla led och även ute med folk på gatan. Personligen tror jag att vi alla måste ägna ett större engagemang i dessa energifrågor. Vi ser att i många andra sammanhang där Åland för fram förändringar som finns internationellt stöter det också på patrull, exempelvis sjöfarten. Hur skall vi då klara konkurrensen här hemma på landbacken om vi inte har konkurrenskraftiga elpriser. Vi kan inte förlora den konkurrenskraften också på landbacken. Jag tycker nog att det här frågor, precis som i den motion som ltl Danne Sundman just presenterade, där vi alla borde vara eniga, oberoende var vi står politiskt och vad vi har för bokstav efter efternamnet. Det här är i alla fall en sak som betyder mycket för de åländska företagarna om vi skall producera på hemmaplan och producera och skicka våra varor till andra regioner där de har lägre kostnader för detta. Vi har nu diskuterat detta i olika sammanhang, även här i dag har man varit lite inne på dessa saker i det spörsmål som ltl Roger Jansson hade, och det har diskuterats debatter också mycket positivt från Ålands handelskammare, men jag kan konstatera att jag tror att i utskottet har man nog en hel del att titta över fortfarande. Det finns hållhakar här och där som man kanske behöver lösa. Det som kan betecknas positivt nu efter elprisdiskussionen är att vi har sett att några av de åländska bolagen verkligen har försökt sänka elpriset ut till kunderna och det gläder mig mycket att man har kommit till den vägen, men det finns, som sagt, en hel del obesvarade frågor i det här sammanhanget och man kanske behöver höra olika personer i utskottet, så jag skall inte desto mer gå in på dem.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag håller förstås helt med ltl Englund om det nödvändiga i att motionen behandlas seriöst och någorlunda snabbt av näringsutskottet. Varje dag som goda lösningar dröjer kostar oss mera. Jag måste återigen få säga det som vi visade på väggen häromdagen och det som i stort sett alla konsumenter har fått utskickat: Ålands Elandelslags kaka över elpriset på Åland som består av fyra delar, ungefär lika stora plus en liten del förluster i elnätet, det ger en väldigt bra grund för diskussionen om elpriset på Åland. Vad de glömmer att säga, antaligen aktivt, från elandelslaget och andra, är vad totalpriset är och att jämföra totalprist med vad det är på annat håll. Det skulle vara viktigt att landskapsstyrelsen skulle ta på sig den rollen och jag har sagt inom kraftnät att vi måste också ta på oss den rollen att visa den total prisbildningen. Även på seminariet igår som handelskammaren ordnade talade var och en för sig, man talade om att jag är billigast, vi är billiga på vår del och det stämmer när det gäller distributionen i de båda åländska huvudbolagen: Ålands elandelslag och Mariehamns elverk, särskilt det senare. Man ligger ganska bra till när det gäller kostnaderna jämfört med andra småbolag runt om i Finland åtminstone. Men totalpriset för oss konsumenter är sannerligen inte billigt utan det sades på mötet igår att vissa industrier t.o.m. kan ligga 50 procent över priset i riket. Man nämnde t.o.m. högre procenttal. Det är viktigt att vi härifrån lagtinget ser till att vi politiker talar om helheten och har totalansvaret och den totala synen på det. Det styrs av den nordiska marknaden, man kan köpa billigare och dyrare och man köpa smutsigare och renare och det som är billigast i dag på Åland är antagligen också det smutsigaste när det gäller produktionsformen. Generellt kan man säga så. Det är viktigt att vi som konsumenter, när vi köper el, också tar reda på vad den tillverkas av, på hur rent sätt den tillverkas. Det andra är sedan våra två huvuddistributörers kostnader som på den här bilden är 22 procent, och det är inte hemskt mycket att göra åt det, eftersom nyinvesteringsbehovet för dem också är ganska stort i ledningsnätet, särskilt för Ålands elandelslags del som har långa ledningar. Det är alltså de två andra huvudgrupperna som vi kan göra någonting åt. Det ena är skatterna, och det har vi diskuterat för lite; självstyrelsen är helt i händerna på riksmyndigheterna här, vi har ingen behörighet när det gäller energiskatterna. Det är fel det! Det är klart att vi inom självstyrelsen skall ha hand om den typen av punktskatter, som har mycket stor betydelse både för regionalpolitiken och näringspolitiken på Åland. Men nackdelen med det instrumentet är att det skall tas från någon annan då i den här totala omfördelningen i landskapet, om man skall använda sig av skatteinstrument. Nu när 0,45 är förbrukad av löpande driftskostnader kan vi inte ta av den heller särskilt mycket utan det blir omfördelning, så skatteinstrumentet är nödvändigt och viktigt på lång sikt när det gäller elpriset att få över. Det är 24 procent av elpriset i dag som i medeltal ligger lite över 50 penni, så det är mycket: 12-13 penni i skatt till finska staten. Den fjärde delen är överföringskostnaderna från Sverige, Sverigekabeln och huvudledningarna som är grövre än 10 kilovolt. Där är det egentligen bara det som vi diskuterade tidigare i dag, nättariffen i Sverige, som är den som är självklar att man kan få bort; så mycket annat är inte självklart när det gäller elpriset, men den är självklar, om lagtinget nu väljer att följa självstyrelsens grundprinciper och hävda vår rätt på den punkten.

 

Den andra delen är sedan den som flera talare har varit inne för i de tidigare ärendena och ltl Englund i det här ärendet, där det hör hemma: reservkraftskostnaden, där vi i dag ligger på 2,8 penni netto utan skatt och utan påslag. Om vi får en 3-4 procentig höjning av elenergiförbrukningen varje år, vilket är rimligt om vi skall öka vår småindustriverksamhet, kommer vi att vara tvungna att göra ganska stora investeringar i reservkraften om vi går in för att behålla den reservkraft vi har i dag, alltså kraftverkets dieslar och gasturbiner, uppdaterar dem och så måste vi ändå skaffa oss tilläggsreservkraft, åtminstone en stor gasturbin till. Det kostar mycket pengar och då tenderar kostnaden för reservkraften att stiga upp emot 5 penni i värsta fall. Här kan vi då välja vägen att subventionera det, att betala en del av det via skattsedeln, alltså den som har största skattekraften betalar mest eller via elpriset: de som konsumerar mest el betalar mest. Det här är en politisk väg som jag hoppas att utskottet tar till seriös diskussion därför att frågan måste avgöras inom det närmaste året, egentligen det närmaste halvåret, vilken väg man väljer när det gäller energipolitiken och energiprispolitiken.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har inte något annat att tillföra debatten än att jag tycker att det här är en kärvänlig fråga, precis som de andra ledamöterna har sagt och som jag sade tidigare i mitt anförande om gränstariffen. Det var dock en sak jag måste protestera mot när ltl Roger Jansson kategoriskt förklarade att den billigaste elenergin man köper är troligen den smutsigaste. Det är ingalunda så därför att om man säkerställer inköpen för vintern 2004 i dag kan man bara fråga sig: vem sätter upp elproduktion som man inte känner till priset på i dag för vintern 2004 eller vintern 2003 eller längre fram. Det är nämligen så elköpen går till. Jag vet att den icke-reglerbara vattenkraften t.ex. sätts ut i väldigt god tid därför att man vill ha avsättning för den. Alternativet är att man måste stänga av helt och hållet. Jag motsätter mig alltså att den billigaste energin är den smutsigaste. Det är nämligen så att den smutsigaste energin framställs via kolkraft och den är långtifrån den billigaste. Det är det sista man startar upp när man behöver mera elström när det är brist på all annan ström.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ltl J-E Mattsson och jag har säkert sett samma prisbildningsstatistik både för Norden och för Europa när det gäller de olika energiproduktionsformerna. Den är intressant endast när man tar bort alla subventioner och räknar på bruttoinvesteringarna samt bruttoproduktionsvärdet. Då visar de siffrorna att kärnkraftsproduktionen är den billigaste elen. Det kan sedan finnas olika synpunkter på om den är smutsig eller ren. Det är slutförvaringen som är det stora problemet där och kärnkraftsolyckor, men själva produktionen är fantastisk ren, om man säger så, men effekterna kan bli väldigt extremt smutsiga i det sammanhanget. Det nästbilligaste är sedan kolkraften och gasproduktionen. Det är inte förnyelsebara energikällor utan det är ett jättebekymmer som smutsar ner luft och annat, medan den dyraste är den ekologiskt producerade, kan man säga, vindkraften. Det finns extrema kortsiktiga produktioner som man inte använder för en fortlöpande produktion med extremt dyra fossila bränslen. Men det skall vi inte tala om när det gäller den långsiktiga produktionen. Det var så jag resonerade när jag talade om den billigaste och smutsigaste.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Det är riktigt spännande med denna strida ström av inlägg i dagens elektricitetsdebatt! Vi är vid det här laget på klara med var vi är när det gäller elpriset och vad vi kan göra. Jag höll ett anförande tidigare i dag i spörsmålsdebatten.

 

I samband med den här motionen vill jag slå ett slag för lokalt producerad el. Vi skall komma ihåg att när vi importerar el får vi för det första en förlust på stamnätet, Sverigekabeln och det överliggande stamnätet, som är ganska betydelsefull; det handlar om flera procent som vi slipper om vi producerar vår el lokalt med vindkraft eller annan produktionskraft. Vi får också möjligheter att avlasta reservkraftskostnaden. Det är nämligen så i dag att orsaken till att reservkraften är så dyr för oss är att vi, som situationen är i dag, håller 100 procent kapacitet i stand by för att eventuellt om Sverigekabeln slår ur eller andra fel uppstår skall vi kunna producera vår el själva. Denna produktionskapacitet används nästan inte alls utan vid några få tillfällen på grund av att den består av i huvudsak dieslar och gasturbiner; dieslarna är lönsamma endast vid vissa extremförhållanden och gasturbinerna är aldrig lönsamma. Det är det absolut dyraste sättet att producera el. I stället är gasturbinerna snabba att starta – inte i somras! – och kan snabbt bygga upp nätet, man kan belasta dem snabbt; dieslarna är inte riktigt lämpade som reservkraft eftersom de i sig inte kan bygga upp nätet utan man måste bygga upp nätet med gasturbin och sedan lägga över last på dieslarna. Den situation vi har i dag är en produkt av många satsningar som har gjorts och när de satsningarna gjordes verkade det väldigt förnuftigt totalekonomiskt sett. Man byggde upp det som då hette Ålands Kraftverk och som i dag heter Ålands Energis anläggningar; eftersom man då kunde producera el och ta tillvara värmen så var det väldigt klokt. Med de förutsättningar som nu råder på den nya elmarknaden är det precis tvärtom, och det kunde väl ingen förutspå före man började fundera på den öppna elmarknaden, så den har haft nackdelar också och eftersom vi trots allt har de här resurserna i samhällets ägo måste vi ta vara på dem. Spelbrickan med Ålands Energis anläggningar är det som försvårar när det gäller att få fram en lösning på reservkraften. Jag brukar säga att skulle vi befolka Åland i dag och bygga upp reservkraft så skulle det vara någonting helt annat, om det skulle vara tomt här s.a.s. Det måste vi ta hänsyn. Men när det gäller lokal kraft kommer jag till det i en motion som behandlas senare, men jag vill redan i den här motionen påpeka att det kan ha påverkan på elpriset att man delar upp reservkraftskostnaderna. Har man lokal produktion så är detta i sig en reservkraft mot avbrott från Sverige eller Finland. Därför är det ett starkt motiv för att hålla elpriset i styrning. Sedan skall man givetvis få in det här i de rätta strukturerna i elmarknaden. Det går inte att samhället börjar med det här utan ett företagskonsortium eller liknande samarbetsprojekt inom näringslivet som måste bygga anläggningarna. Till den delen vi har möjligheter inom EU:s regelverk kan vi stöda det från samhällets sida, men vi måste komma ihåg att det är stora utmaningar.

 

Det här tycker jag att utskottet skall fundera på när det gäller motionen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Anne-Helena Sjöbloms m.fl. hemställningsmotion angående extra lönetillägg. (HM nr 15/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Den här motionen handlar om att landskapsstyrelsen har möjlighet att enligt prövning bevilja lönetillägg för landskapets tjänstemän utöver tjänstekollektivavtalet; tilläggen har alla möjliga olika benämningar, som tillägg, personliga lönetillägg och arvoden. Tilläggen kan vara procent på lönen eller som löneklasser och de kan vara tillsvidare gällande samt tidsbundna för vissa uppgifter. Principerna har för mig alltid förefallit väldigt oklara. Man kan också få uppfattningen att de i vissa fall kan vara diskriminerande särskilt för kvinnor i de mera lågavlönade arbetsuppgifterna inom landskapet. Det framkommer av landskapsstyrelsens beslut att lönetillägg kan vara ganska vanliga, de kan återkomma för samma personer år efter år och i vissa fall kan någon få tillfälligt för att den fått en tilläggsuppgift eller ett tillfälligt tilläggsansvar. Enligt besluten under år 2001 var det ungefär ett tjugotal personer som har fått extra tillägg utöver tjänstekollektivavtalet och det var ungefär 15 personer som jobbade på samma arbetsplats som har fått det extra lönetillägget. Av dessa 15 personer var två män, så under fjolåret har man beviljat 16 kvinnor och fem män tillägg. Men det beror naturligtvis att det är en kvinnodominerad arbetsplats, i princip, inom förvaltningen har alla fått tre, två eller en löneklass mera eller någon procent på lönen. Det är en tillfällig lösning.

 

Det som jag ändå tycker att är lite komplicerat är att det aldrig framgår i budgeten att de extra tilläggen finns. Tittar man i budgeten och jämför med besluten så stämmer inte den löneutbetalning som görs, utan budgeten bygger helt och hållet på tjänstekollektivavtalets löneklasser. Det där är en litet olycklig situation och det framkommer inte heller av landskapsstyrelsens berättelse och det saknas statistik inom förvaltningen på detta område. Det finns helt enkelt bara landskapsstyrelsens beslut och skall man ha reda på hur många och hur länge samt könsfördelningen så skall man själv bli någon sorts forskare, och det var inte det jag ville bli! Jag tycker att man måste på olika sätt förbättra den här möjligheten; det står naturligtvis landskapsstyrelsen fritt att pröva sådana här ansökningar och enligt de uppgifter som jag har fått kan det komma upp till 40-50 ansökningar per år, men man har genom åren blivit mer och mer restriktiv och det är bra att respekten för ingångna tjänstekollektivavtal finns, så att man inte å ena sidan sitter och förhandlar om tjänstekollektivavtal och så är de inte bindande utan sedan kan man för vissa enskilda personer och uppgifter bevilja extra lönetillägg. Jag tror också att ju närmare makten man jobbar desto lättare kanske det går att söka. Jobbar man här i huset i landskapets förvaltning så jobbar man nära makten och kanske kan påvisa att man skulle behöva lite extra, medan om man jobbar ute i periferin, på någon skola eller inom hälso- också sjukvården, det redan blir lite svårare.

 

Därför anhåller jag om att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att landskapets lönepolitik ändras så att kvinnor och oberoende av yrkesgrupp behandlas mera rättvist i fråga om extra lönetillägg.  Det innebär också  att man måste kunna upplysa om att om man skaffar sig en tilläggskompetens som är till stor nytta för arbetslivet att man skall kunna ansöka om lönetillägg;  det skall inte vara förunnat bara vissa som jobbar nära maktens korridorer, utan tilläggen, procentuella löneförhöjningar och arvoden skall räcka till alla grupper inom landskapets förvaltnings anställda.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 10:

 

Ltl Harriet Lindemans m.fl. hemställningsmotion angående branschavtal för de vårdanställdas fackavdelningar Tehy och SuPer. (HM nr 38/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Detta är ingen ny fråga utan den kom upp i ett tidigare sammanhang när det gäller branschavtal för fackavdelningen inom vården Tehy och SuPer. Man anhöll om att få ingå branschavtal och resultatet av det blev att de fick inte ett önskat avtal. Min tanke är att man inte skall släppa det önskemålet utan att lagtinget ger landskapsstyrelsen i uppdrag att man ger den här möjligheten. Man kan fråga sig vad det är för nytta med ett branschavtal. Vi vet att för några år sedan när besvikelsen över lönerna inom vården var stor gick det ett ”påbud” att nu skall vi ha ett eget avtal. Det är en viss skillnad på eget avtal och branschavtal; när man började sansa sig lite och började fundera på vad det skulle innebära i verkligheten och i arbetet att ha ett alldeles eget avtal så insåg merparten högst antagligen att det kanske är någonting som vi skall fundera en gång till på. I stället började man diskutera möjligheten till ett branschavtal. Då har man fortfarande samma avtalsparter, men möjligheten för vårdpersonalen att få teckna ett eget underavtal. Det är vanligt inom många områden och om man ser t.ex. på läkarna, som man många gånger jämför med så vet vi att läkarna på rikshåll ofta är kommunalt anställda. Här har vi alla landskapsanställda när alla är anställda av landskapet i princip via ÅHS. Där har man ett eget avtal helt och hållet för de kommunala och det har i sin tur lett till att man har en  s.k. läkarbilaga i landskapets avtal som innehåller i stort de avtal som finns på rikssidan i det kommunala avtalet, med vissa justeringar och vissa kompletteringar ut ett åländskt perspektiv naturligtvis.

 

Eftersom vi ofta diskuterar frågor om vårdpersonalen, hur skall vi göra, vad kan vi göra för att få dem att stanna kvar här och för att få dem att känna tillfredsställelse i arbetet m.m. tycker jag att man måste titta på olika möjligheter. Lönerna är naturligtvis springande och senaste avtal var åtminstone någorlunda i rätt riktning – säger jag att det var bra, säger nog alla att jag överdriver! Men det var ändå ett relativt gott avtal, en början på någonting nytt. Skulle man också ge den här möjligheten har man på något sätt gett dem ytterligare en känsla av att vara med och påverka i ett närmare sammanhang. Då har man också här gått till mötes och det finns andra saker inom just vården där man talar om att gå till mötes för att få sjuksköterskor, få närvårdare att arbeta inom vården och få dem att fortsätta att stanna på Åland osv., så jag hoppas att man vid behandlingen av motionen faktiskt funderar noga på frågan om det inte kunde vara en möjlighet att på det här sättet tillmötesgå dem som jobbar. Det är i alla fall över 500 personer vi pratar om, det är ingen liten grupp, som mycket väl t.o.m. kunde rymmas inom ett eget avtal, men det är som sagt ett branschavtal de har begärt och jag tycker att vi kunde tillmötesgå dem i den frågan.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag har möjlighet att fördjupa mig i motionen i finansutskottet, men det är en sak som jag skulle vilja ha klargjord här. Det står i motionen att takorganisationen TCO stöder dem. Det är säkert så. Men så har man vid förhandlingsbordet avgjort detta enligt huvudavtalet och man har i förhandlingar kommit fram till att egna branschavtal inte skulle ingås. Nu står det i klämmen om att ge de vårdanställdas fackavdelningar Tehy och SuPer rätt att teckna egna avtal. Då är min fråga: Är det den huvudavtalspart som finns i dag som skall förhandla om branschavtalet eller är det de båda facken Tehy och SuPer? Skall vi ha ytterligare ett avtal eller hur har ltl Lindeman menat?

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Efter de huvudregler som gäller i avtalsrörelsen är det naturligtvis huvudparterna, de som i dag förhandlar, som också skall förhandla om det här. Jag kan hålla med om att skrivningen kan läsas som att landskapsstyrelsen på egen hand kan ge detta, men då vill jag förtydliga från min sida att avtal måste naturligtvis till. Det viktiga är dock att landskapsstyrelsen i avtalssituationen som uppkommer på grund av detta visar sin vilja, att man faktiskt är beredd, för det är fråga om två parter och alla har viljor. Det är klart att sedan vet man aldrig om resultatet blir det här, men det är viktigt att landskapsstyrelsen har en tydlig viljeyttring från sin sida när de går in i just den här avtalsfrågan.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Då blir jag ännu mera fundersam, eftersom huvudtavtalet säger att det skall vara gemensamma förhandlingar. Det betyder att de tre fackorganisationerna först förhandlar om ett allmänt avtal med landskapet och sedan skall man gå till nästa förhandling och förhandla om vårdfackens avtal, eftersom avtalsförhandlingarna skall vara gemensamma!

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi talar lite om olika saker. Jag talar om det avtal som skulle möjliggöra ett branschavtal. Sedan kommer man naturligtvis till nästa steg när innehållet i de olika branschavtalen skall komma till stånd och förhandlas fram. Där får man komma överens om i texten hur man gör. Det finns modeller till branschavtal att ta till från andra håll, där man har löst det trots att man inte har flera avtalsparter. Jag har ingen exakt vetskap om hur man går tillväga, men grundtanken är att vårdanställda på ett tydligare sätt skall komma direkt och kunna föra förhandlingar om sin bransch, men i slutändan måste det också godkännas av huvudavtalsparterna.

 

Ltl R-L Eklöw:

Fru talman! 

Ltl Harriet Lindeman tar upp en angelägen fråga i sin motion. Men som redan framkom är klämmen lite olyckligt formulerad på det sättet att intentionen inte har varit att Tehy och SuPer skulle skriva ett eget avtal utan att man inom TCÅ-sfären skulle ingå ett branschavtal och fortsättningsvis ha TCÅ som förhandlingsorganisation därför att det skulle minska både på byråkrati och också vara mera ekonomiskt och på allt sätt mera ändamålsenligt än att börja med egna avtal för vårdpersonalen.

 

Jag har personligen jobbat mycket med den här frågan och jag vågar t.o.m. påstå att jag hör till dem som har tagit initiativ till möjligheten att få ett eget branschavtal i och med att jag som medlem i rikets Tehys fullmäktige deltog i deras möten. Under de mötena behandlades ofta önskemålet i riket om att stora Tehy skulle få ingå branschavtal tillsammans med SuPer där inom FTFC-sfären. De önskemålen var en del av de totala inkomstpolitiska avtalsförhandlingarna. Det är alltså inget direkt åländskt påhitt på det sättet. Under den förra förhandlingsperioden i riket kom man så långt att Tehys och SuPers förhandlingssamarbete FNO fick ett löfte om ett visst förhandssamarbete inom det stora förhandlingssystemet så att de har kommit en bit på vägen i riket. Det har också uppmuntrat åländska Tehyuiter och SuPeriter att föra fram önskemålet ännu aktivare.

 

Det stämmer som ltl Harriet Lindeman säger att det här kom väldigt tydligt fram i de förhandlingar som fördes här för några år sedan när vårdpersonalen upptäckte att man inte inom ett förhandlingssamarbete kom så långt som man hade önskat och som man delvis politiskt och delvis genom en ”signal” från samhället insåg att man skulle ha kunnat komma längre med önskemålen. Då ställdes samarbetet på prov och vårdpersonalen kunde inte gå vidare. Det är också så att ansökan om branschavtal gäller inte enbart ÅHS-anställd vårdpersonal utan en likadan ansökan har också gått till Kommunala avtalsdelegationen vad gäller den kommunala avtalspartern, men den biten är utanför landskapsstyrelsens kompetens, så på sätt och vis hör den inte hit, men detta är en del av en större helhet.

 

Som redan framkom anhöll TCÅ i de allmänna förhandlingarna om rätt till branschavtal för vårdpesonalen, men då blev det back från landskapsstyrelsens sida. Jag är övertygad om att landskapsstyrelsens beslut att inte bevilja de vårdanställda eget branschavtal inte beror på politisk ovilja utan jag tror att det är fråga om en kompromiss eller ett led i det arbete som pågår. En bidragande orsak är att det är väldigt svårt att få de övriga facken att godkänna detta. Det som en fackavdelning önskar ställer de övriga sig emot och då är det väldigt svårt för avtalspartern, arbetsgivaren, att gå emot de andra. Jag försvarar inte landskapsstyrelsens beteende på något sätt därför att jag har själv jobbat för det här så mycket att jag inser att de har sin fulla rätt att söka andra och nya lösningar i avtalssystemet. Vi säger ofta att man har kommit in i en rulle och det är de gamla mönstren som upprepar sig, så jag kommer så länge jag sitter i majoritetsblocket att försöka föra fram de nya tänkesätten när det gäller att lösa förhandlingsproblematiken. Det är samma personer som sitter på de här positionerna och man låser sig för ett visst mönster. Delvis lägger jag skulden på landskapsstyrelsen och delvis på bristen på facklig solidaritet: den rädsla som finns att släppa fram någon annan framom en själv. Jag tror att det är det största hindret för en utveckling av det fackliga är just att man låser sig. Man måste släppa fram någon annan för att själv nästa gång komma upp. Om man alltid lägger lock på kommer ingen upp. Det finns mycket att göra för att komma vidare med detta ärende. Viktigt är att hitta en lösning som kan tillfredsställa de andra därför att det finns så många olika arbetsförhållanden att det är nästan ohållbart att samma avtal skall gälla för alla.

 

Jag tror inte att sista ordet är sagt i detta viktiga ärende utan bollen rullar och jag tror att det fordras mycket nytänkande och mycket konstruktivt arbete för att få en lösning till stånd. Jag tror också att man i riket kommer till en lösning och då har vi lättare att på Åland se det här som en lösning.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att det var ett mycket bra anförande av ltl Eklöw. Hon belyste de olika frågeställningarna och problemen. Jag hoppas verkligen, eftersom det verkar som om ltl Lindeman och ltl Eklöw har funnit varandra i den här frågan till stora delar att ltl Eklöw kan hjälpa till att få den liberala representanten i finansutskottet att ha förståelse för dessa frågor. Frågorna är verkligen angelägna och jag tänkte efterhöra om ltl Eklöw har tänkt i de banorna.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Fru talman! 

Jag har framfört mina åsikter och jag har redan förut framfört dem till landskapsstyrelsen, så jag gör vad jag kan, men jag kan inte garantera att mina partikamrater har samma åsikt, men ltl Lindeman och jag har tidigare haft samma åsikt i detta ärende, så vi kan nog ta varandra i hand!

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Det här är en mycket komplicerad fråga och jag tror inte alls att den är slutdiskuterad på länge utan den kommer att dyka upp många gånger och det kommer att komma andra önskemål om branschavtal från andra anställda osv. Jag tyckte för övrigt att ltl Eklöw hade en bra redogörelse. Det var några saker som jag reagerade på. Ltl Eklöw sade bl.a. att TCÅ fick back på sin anhållan från landskapsstyrelsens sida. Min uppfattning är att landskapsstyrelsen gjorde som man skall: kallade till förhandlingar. Landskapsstyrelsen uppträdde väldigt ansvarsfullt som avtalspart i och med att man respekterade förhandlingsresultatet.

 

När man pratar om facklig solidaritet så funderar jag nog ibland vart den har tagit vägen. Åtminstone har vi i finansutskottet blivit informerade om de avtalsförhandlingar som nu är avklarade och jag tror att det finns en samfälld uppfattning om det i finansutskottet, där vi också har rekommenderat att avtalen skall godkännas, att specifikt den grupp det gäller – Tehy och SuPer – fick ett något förmånligare avtal än övriga anställda i landskapet. Det största hindret för att utveckla lönerna är det vettlöst gamla lönesystemet från tsartiden som vi dras med: låg ingångslön, lång semester och ju längre du har tjänat tsaren desto högre lön skall du ha! Till den delen har de vårdandställda i det nya avtalet kommit bort från det första tjänstetillägget, så det finns hopp om att det skall bli bättre! Det finns ett litet hopp om att vi skall lämna tsaren bakom oss. Jag har tänkt mycket på uppvaktningen som var här för några år sedan när Tehy och SuPer organiserade en demonstration, och den var väldigt bra, men en sak som ännu i dag bekymrar mig är varför de kom till lagtinget som icke-avtalspart. Det är landskapsstyrelsen som är part i avtalet. Man pratar vitt och brett om att det finns bara sjukskötare, men tittar man på Metall, som alltid har varit ledande i avtalsrörelsen så finns det svarvare i Metall, oj, vad det finns svarvare! Det finns säkert 30 olika svarvare och alla svarvare har olika lönenivåer! Det är liksom männens sätt att plocka pengar från arbetsgivaren! Ta och förvandla ”svarare” till vad dessa 30 allt kan heta och det där är en svaghet i de kvinnodominerade branscherna inom offentlig sektor. Vi har inte bara en sorts sjuksköterskor, vi har säkert 420 olika sorter och för det borde man få betalt och inte någon lika lön för olika arbete. De får väl inte lika lön för samma arbete utan de får lika lön för olika arbete.

 

När det gäller lönefrågorna inom offentlig sektor, speciellt i arbetsplatser där det finns väldigt mycket kvinnor, måste man bli bättre, för arbetsgivaren kommer inte och säger att nu skall ni få så här mycket till, utan kravet måste komma från de anställda och man måste hitta nivåer och strukturer för att bli bättre. För mig har det alltid varit en jättestor sorg när det gäller de kvinnodominerade yrkena inom offentlig sektor.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Fru talman! 

Ltl Sjöblom säger just att det kommer att komma andra önskemål från andra anställda och det var just det jag menade med nytänkandet och att se förbehållslöst på fackliga avtal överhuvudtaget. Det är kanske den vägen vi måste gå för olika grupper. Jag är inte alls för att just vårdpersonalen måste få sitt eget branschavtal, utan får de det först, så kanske man inser att det här är bra och då kan man göra branschavtal också för andra. När det gäller det som ltl Sjöblom tog upp om att det finns så många svarvare och att de får olika löner har vi kvinnor oss själva att skylla därför att vi har haft så svårt att släppa fram någon annan. Vi har ändå kommit lite längre; under den tiden vi jobbade inom Ålands centralsjukhus och hade A-löner var det precis exakt på marken samma lön, nu är vi i alla fall på väg att sprida det just på grund av utbildning och uppgiftsbaserad lön, så vi är på god väg, men vi har ännu lång väg att vandra!

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Vi har nog långt att vandra med tanke på att mans- och kvinnolöner slopades i början på sextiotalet och sådana stora förändringar brukar ta ungefär 80 år! Jag kan hålla med om att vi är på god väg. Jag har inte någonting mot branschavtal; det är bara det att jag som gammal fackföreningsmänniska har stor respekt för det resultat man har nått i förhandlingarna, och vid de förhandlingar som har varit har man inte nått någon enighet om särskilda branschavtal för vissa yrkesgrupper utan man har kommit fram till att det här skall gå att lösa inom ramen för det huvudavtal som gäller.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 11:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående utredning om ett biobränslebaserat kraftvärmeverk. (HM nr 27/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Min motion handlar om en utredning av biobränslebaserat kraftvärmeverk. Igår, som har sagts här tidigare, höll handelskammaren ett elprisseminarium och i en artikel med anledning av seminariet i Nya Åland är rubriken ”Mer åländsk el behövs”. Man kan säga att det kunde också vara rubriken på min motion. Som motiveringen säger och vi alla vet är Åland sedan en tid en del av den nordiska elmarknaden och man kan lugnt säga att detta innebär helt nya förutsättningar och utmaningar för den åländska elförsörjningen. En stor skillnad mot tidigare är att den el som förbrukas på Åland är till största delen importerad el i stället för att som tidigare ungefär hälften producerades lokalt, även om det var till största delen dieselbaserad produktion var den i alla fall lokalt producerad med vissa samhällsekonomiska effekter. Det är just samhällseknomiskt som det skulle vara gynnsamt om en större del av den förbrukade elen kunde produceras lokalt på Åland. Då borde man väl prioritera miljövänlig energi som vindkraft och biobränslebaserad produktion. Jag har tidigare talat för vindkraften och ni känner alla till min åsikt i den frågan.

 

Som ett alternativ borde man utreda vad man kunde kalla ett kraftvärmeverk som drivs med bl.a. flis och brännbart avfall. Båda dessa saker har funderats på. Det finns långtgående funderingar på att etablera en till biobränslepanna, visserligen endast för värme, det har också funderats på att etablera en avfallsförbränningsanläggning på Åland. Om man kunde hitta en teknik, vilket jag har förstått att finns, som kunde drivas både med avfall och biobränsle så kunde man kanske få en lösning som skulle löna sig mot bakgrund av dagens elpris. När det gäller avfallet får man specifikt i den här anläggningen ett s.k. negativt bränslepris eftersom man får betalt för att bränna avfallet, så det är till stor fördel. Dessutom har avfall klassats av EU som bioenergi eftersom EU säger i sitt avfallsdirektiv att som tredje prioritet skall man utvinna energin som finns kvar i avfallet innan man som fjärde deponerar det, före skall man återanvända och återvinna.

 

Det  har också förts fram frågor, t.ex. på seminariet, huruvida man kan elda spannmål och vad det skulle kunna ges för pris för spannmålen. Det är en intressant sak. Det beror på vad det är för energiinnehåll i spannmål osv. samt hur det priset står sig mot övriga användningsändamål. Det finns också möjligheter att odla energiskog; man odlar skogssorter som växer snabbt och skördar och skulle det också finnas avsättning för det så kanske det kunde vara ett alternativ för vissa typer av jordbruk. Då är det intressant vad man får för avkastning per areal.

 

Det är också viktigt att man kan ta vara på värmen från kraftvärmeverket och detta gör att det måste placeras i närheten till Mariehamn eftersom Mariehamn är den största värmeförbrukaren. Det är också i Mariehamn det på sikt finns ett behov av tillskottsvärme. Jag tycker dock inte att man skall räkna bort närliggande regioner, Jomala i första hand, dit det kanske kunde löna sig att dra en ledning från ett eventuellt kraftverk eller att man placerar kraftverket gynnsamt för Jomala. Det har också funderats på en biobränsleanläggning i Jomalas centralort och det kanske kunde knytas till projektet.

 

Alla dessa faktorer borde analyseras och man borde också analysera den senaste tekniken och göra en grundlig utredning hur detta skulle kunna utformas för att bli lönsamt. Man bör också fundera på hur samhället kunde stöda projektet med hänvisning till samhällsekonomiska vinster och miljöpolitiska vinster, såsom att vi tar hand om vårt avfall till den delen det förbränns. Vi får också en större grad av raffinering av skogsprodukterna; i stället för att köra bort bränslet kan vi använda det hemma: producera el som vi ändå behöver. Det är alltså helheten som borde belysas i utredningen om förutsättningarna att bygga ett kraftvärmeverk på Åland som skulle drivas av dels biobränsle och dels brännbart avfall.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Ltl Sundman nämnde att det i min hemkommun Jomala kunde vara möjligt med biobränslebaserat kraftvärmeverk. Det kan hända. Det jag däremot vet är att vi har tittat på flera olika områden, bl.a. centralortsområdet, de nya områden som vi har på gång i Jomala, om skulle vi kunna ha värmeverk baserat på biobränsle och där har det visat sig att det går inte i dag att få ekonomi i det. För kunden blir det betydligt dyrare än andra alternativ, så ur det perspektivet samt diskussionen om att få ner energipriserna så tror inte jag, med hänvisning till vår småskalighet, att vi kan få någon ekonomi för kunden. Om de pengar som genereras till de egna bolagen på något sätt via transfereringar kan komma tillbaka kunden tillgodo, så kanske det finns möjligheter att få någon form av ekonomi i det.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller etablering av biobränslebaserade fjärrvärmenät är det inte själva energin som är dyr utan den står sig nog konkurrenskraftig, men däremot är det dyrt att etablera den infrastruktur, bäraren, ett fjärrvärmenät, som behövs. Det lönar sig enbart om man har väldigt många förbrukare på en liten yta och jag tror att om man är etablerad i samhället, som Jomala är i färd att göra, så kan man ställa vissa krav som man t.ex. har gjort i Mariehamn, där det är krav på att man ansluter sig till fjärrvärmenätet. Det är både för- och nackdelar med det, men i förlängningen innebär det att få en effektiv energiproduktion centralt , ur miljö och ekonomisk synpunkt, i stället för att alla har sin panna som står och puttrar där hemma. Det är en sådan samhällsutveckling man måste eftersträva särskilt för miljön. Det finns några områden förutom Mariehamn där man långsiktigt kunde göra så här. När man etablerar kraftverket borde man ta hänsyn till om det kan placeras nära ett sådant område och ändå vara nära till Mariehamn.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Sundman att man borde försöka hitta alternativa former, speciellt om vi kan ta tillvara vår skog, spannmål nämndes,  men samtidigt blir debatten snäv om vi i ena stunden står här och säger att vi måste få ner priset för konsumenten och kunden, medan i andra fallet det får kosta mer än de billigare lösningarna. Ltl Sundman säger att man skall på små områden initialt försöka hitta lösningar och det är helt riktigt, men fastän man de facto går in för en sådan lösning och även påtvingar kunden lösningarna så blir driftskostnaderna dyrare än om man har andra lösningar.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller elprisbilden är det inte elenergipriset som är problemet utan det handlas med på den nordiska öppna elmarknaden utan det är överföringskostnaderna som vi har problem med. Jag skulle säga att man måste utgå från det elpris som råder i dag på Nordpol och räkna om det finns förutsättningar med det som bas. För att få en anläggning som går ihop ekonomiskt måste man ta med alla aspekter jag nämnde, att man har ett negativt bränslepris på avfallet, att man har avsättning för värmen osv. Då kan man producera el som är försvarbart och jag vill påstå att det finns teknik i dag som gör detta möjligt, det är en så pass billig investering, men jag har inte de fakta att jag kan säga att det är så. Det skall utredningen visa och dels säga ja eller nej till ett kraftvärmeverk. Jag håller med ltl Strand att vi måste se till att vi inte bygger in oss i någonting som fördyrar elpriset. Det är väldigt viktigt även om man också måste ta miljöaspekter i beaktande, som är viktiga för mig.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 12:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående regelverk för landskapets utbildningsförmåner. (HM nr 39/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag skulle önska att ärendet bordlades till plenum den 29.4.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29.4. har väckts. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 13:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående ett ekonomisktpolitiskt program. (HM nr 32/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman! Jag föreslår bordläggning av ärendet till plenum den 29 april detta år.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29.4. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29. 4.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Roger Janssons enkla fråga angående behandlingstiderna vid Ålands förvaltningsdomstol. (EF nr 11/2001-2002).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum hålls torsdagen den 18.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.20).

 

Originalfil