Plenum den 17 september 2008 kl. 13.00

Ålands lagting

STENOGRAFISKT PROTOKOLL

 

 

 

 

 

 



Plenum den 17 september 2008 kl. 13.00

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.(Frånvarande: ltl Jan Salmén, ltl Folke Sjölund och ltl Veronica Thörnroos).

Ltl Folke Sjölund infann sig efter uppropet.

27 ledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens och onsdagens plenum anhåller lagtingsledamoten Veronica Thörnroos för privata angelägenheter. Om ledighet från plenum den 22 september anhåller Johan Ehn för kommunalt förtroendeuppdrag. Beviljas.

Meddelande

Meddelas att talmanskonferensen enligt bestämmelserna i 49 § LO har beslutat att en debatt utan anknytning till särskilt ärende skall hållas vid plenum fredagen den 26 september 2008 kl. 10.30. Samtidigt har talmanskonferensen beslutat att debatten skall ägnas Åland och EU - inflytandefrågor och Lissabonfördraget.

Enligt talmanskonferensens beslut tillämpas i arbetsordningens 39b § 2 mom. bestämd tidsbegränsning. Inledande anförande av lantrådet eller annan företrädare för landskapsregeringen samt inledande gruppanföranden får inte överstiga tjugo minuter. Övriga anföranden får inte överstiga tio minuter. Talmannen vill påpeka att detta är bestämmelser som gäller utan undantag. Talmanskonferensen rekommenderar dock, att inga anföranden överstiger tio minuter.

Antecknas.

Föredras för bordläggning

Näringsutskottets betänkande nr 7/2007-2008 angående lagstiftning av bolagisering av Posten Åland. (FR 25/2007-2008).

Ärendet bordläggs till plenum måndagen den 22 september 2008.

Föredras för remiss

Landskapsregeringens framställning angående ändring av betalningsrutinerna för vissa stöd till kommunerna. (FR 26/2007-2008). /Fu/

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkännes? Godkänt. Diskussion.

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

Herr talman! I samband med att lagtinget antog, det som kallades landskapsandelsreformen, ett nytt sätt att finansiera den kommunala verksamheten, så ändrades ett moment i den gamla lagstiftningen som hette "Stöd enligt prövning" till två nya former. Den ena kallas för "Samarbetsunderstöd" och den andra för "Särskilt understöd". Det torde vara nästan en miss att man inte, i samband med att sätten att finansiera kommunerna till dessa delar, ändrade betalningsrutinerna. Betalningsrutinerna som nu är lagstadgade motsvarar inte riktigt det syfte som den lagstiftning hade som man antog.

"Samarbetsunderstödet" är en form av rationaliseringsstöd. Det betyder att om två eller flera kommuner kommer samman om ett gemensamt projekt som leder till effektivitetsvinster så skall landskapet kunna stödja dem i det. Det är inte ett likviditetsstöd som det gamla stödet enligt prövning var.

Det som nu heter "Särskilt understöd" är mera ett stöd för någon enskild kommun som är i en ekonomiskt besvärlig situation. Det är ett likviditetsstöd men avsikten med särskilda understöd är inte att man ger ett tillägg till den kommunala ekonomin rakt av, utan det kräver att kommunen ifråga själv antar en plan för att rekonstruera sin egen ekonomi. Den planen skall tas i de kommunala förtroendeorganen för att sedan verkställas. I samband med verkställigheten kan landskapet ge stöd i enlighet med den ordning som den egna kommunala planen förutsätter och säger.

Betalningsrutinerna är sådana nu både för "samarbetsunderstödet" och "särskilt understöd", att om en kommun lämnar in en ansökan så skall stödet i sin helhet betalas innan utgången av året. Det här passar inte in i syftena som jag beskrev det. Vi föreslår en ändring av rutinerna så att "samarbetsunderstöd" skall kunna utbetalas mot redovisning av kommunerna själva betalda och godtagbara kostnader och det särskilda understöder skall utbetalas i enlighet med en plan som landskapsregeringen fastställer. Den betalningsplanen grundar sig förstås på den kommunala planen som man har tagit internt efter att man har utfört de åtgärderna som planen föreskriver. Tack!

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

Föredras för remiss

Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2007. (RB 2/2007-2008)/Fu/

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

Föredras för remiss

Landskapsrevisorernas berättelse för år 2007. (RB 1/2007-2008). /Fu/

Föredras

Landskapsregeringens meddelande angående landskapets åtgärder med anledning av landskapsrevisorernas berättelse för år 2007 (M 6/2007-2008)./Fu/

Föredras

Landskapsregeringens berättelse för år 2007. (LB 1/2007-2008).

TALMANNEN:

Talmanskonferensen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § Arbetsordningen att gemensam diskussion tillåts angående ärendena 4, 5 och 6 eftersom båda berättelserna nära ansluter sig till varandra och landskapsregeringens meddelande direkt anknyter till landskapsrevisorernas berättelse. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Talmanskonferensen föreslår att revisionsberättelsen och meddelande remitteras till finansutskottet, medan förvaltningsberättelsen inte remitteras till utskott. Godkännes?

Godkänt.

 

Om förslag om bordläggning väcks, anses förslag avse alla tre ärendena. Diskussion.

Lantrådet Viveka Eriksson:

Herr talman! Landskapsregeringen har tagit del av landskapsrevisorernas berättelse. Under arbetsåret 2007 var det en annan landskapsregering som var verksam och det gäller också förstås för den berättelse som landskapsregeringen har antagit och skickat över till revisorerna och till lagtinget för godkännande. Samtidigt är det så att nuvarande landskapsregering tar till sig de synpunkter som revisorerna tar upp och de påpekanden som revisorerna gör och drar slutsatser utifrån det som sägs i revisionsberättelsen och kommer också därmed att följa upp de olika konkreta åtgärdsförslag som revisorerna pekar ut. Vi har också i enlighet med ett system som infördes redan förra arbetsåret gjort ett kort meddelande där vi lite kort svarar på de olika påpekandena från revisorerna sida. Det här är ett ganska kortfattat meddelande som skall ses som ett direkt svar på att olika frågor är uppmärksammade och att vi arbetar med dem. Man kan också konstatera att i många av de här frågorna har kommer landskapsregeringen att återkomma i samband med budget och i samband med olika lagstiftningsframställningar.

Jag vill ändå passa på att beröra några frågor även om det är så att vi från landskapsregeringens sida noga kommer att följa debatten i lagtinget och lyssna på vilka frågor som lagtinget tycker att är viktiga och som vi ytterligare följer upp. Några övergripande frågor tänker jag ändå beröra.

Landskapsrevisorerna pekar på det faktum att man vid upprepade tillfällen, faktiskt, i lagtinget har efterlyst en utredning kring justitiekanslerns och justitieombudsmannens befogenheter i landskapet. Det här är en diskussion som har förts redan med förra landskapsregeringen och förra lagtinget. Man har skrivit från lagtingets sida i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande med anledning av den årliga redogörelsen att det här är en fråga som man måste följa upp från landskapsregeringens sida. Man skall granska JK:s och JO:s verksamhet i landskapet och vilket behov det finns för att titta på möjligheterna att utarbeta egna system, egna JK och JO system eller om det kanske är så att det nuvarande systemet är tillfredsställande. Utgångspunkten för det här arbetet skall givetvis vara enskilda medborgares rättssäkerhet och att man skall kunna pröva de beslut som tas inom förvaltningen och inom landskapsregeringen. Enskilda människors möjlighet att följa upp sådana beslut skall kunna tillgodose.

Det jag kan säga om den här frågan är att det här arbetet är igångsatt. Man gör en beredning inom förvaltningen och vår avsikt är att det arbetet skall vara slutfört till våren 2009.

Ett ärende som har lite anknytning till JK och JO diskussionen är en fråga som också revisorerna lyfter upp och gäller vem som övervakar förvaltningschefen. Det är så att förvaltningschefen övervakar lagligheten i förvaltningen, allmänt taget, i enlighet med den landskapslag om Ålands landskapsregerings allmänna förvaltning som är ganska nyformulerad. I det sammanhanget, blev också förvaltningschefens roll ändrad. Man ändrade från en kanslichef till en förvaltningschef och i det sammanhanget blev det ett system där förvaltningschefen sitter på landskapsregeringens förtroende. Det har lett till att, det egentligen inte finns någon i vårt nuvarande system som övervakar förvaltningschefen. Givetvis måste det finnas en möjlighet att övervaka förvaltningschefen mot bakgrund av allmän rättssäkerhet. Därför bör man, precis som revisorerna påpekar, titta på det här från landskapsregeringens sida. Det avser vi att göra i samband med den här utredningen om JK och JO. Egentligen också i samband med att vi gör en översyn av revisions- och övervakningsverksamheten i landskapet.

En stor fråga som revisorerna lyfter upp är fastighetsförvaltningen och då handlar det särskilt om utrymmesbehoven - utrymmesbehoven i landskapsförvaltningen och också i lagtinget. Det här är en fråga om har varit aktualiserad under ganska många år. Redan i början av år 2000 fanns det förslag om att man skulle bygga till och om både den administrativa delen i landskapsregeringen och också här i lagtinget. Man skulle göra vissa ändringar i lagtingshuset också. Det här har funnits med i flera olika budgetar men lades sedermera på is. Det finns långt framtagna ritningar och planer på hur man skulle kunna bygga till utrymmena. Det är en viktig personalpolitisk fråga. Det är ett faktum att det är trång i landskapsregeringens arbetsutrymmen. Vi har fått ta till olika åtgärder för att lösa den mest akuta situationen. Det har funnits en arbetsgrupp på tjänstemannanivå som har jobbat med frågan. De har haft i uppdrag att hitta en lösning kortsiktigt men också titta på den här problematiken mera långsiktigt. Kortsiktigt har man vidtagit vissa åtgärder, man har byggt om mötesutrymmen och gjort dem till arbetsutrymmen. Dessutom är det så att flera av de anställda finns utstationerade runt om i olika lokaler i staden. Det här ger förstås en situation som gör att effektiviteten kan bli lidande genom att kontakterna blir mer tungarbetade när man inte sitter i samma hus. Det skulle vara önskvärt att man hade en mer sammanhållen förvaltning till många delar.

I den här problematiken finns samtidigt att vi har utrymmen som inte är ändamålsenliga sett ur handikappsynpunkt. Tillgängligheten borde vara bättre. Det finns också säkerhetsaspekter på det. Numera finns det också en politiskreferensgrupp som jobbar med den här frågan och vi har lyft in i diskussionen också möjligheten att göra vissa utlokaliseringar. Eventuellt kunde någon arbetsplats finnas, inte direkt i Mariehamn, utan i randkommuner och skärgård. Det här är frågor som vi jobbar intensivt med just nu och de kommer att återkomma i budget. Jag vill understryka att revisorerna har satt fingret på en väldigt viktigt punkt när man tänker på vi skall ha en effektiv och ändamålsenlig verksamhet inom förvaltningen. Vår strävan är att vår förvaltning skall vara så effektiv som bara möjligt.

En fråga som landskapsrevisorerna också har pekat på är revisionsverksamheten som jag också vill ta upp. Här finns också en kortsiktig aspekt och en mera långsiktig aspekt på den frågan. För det första handlar det om att lösa en konkret situation där vi skulle få verksamheten att flyta bättre. Revisorerna pekar mycket riktigt på att det i t.ex. revisionen av ÅHS, som är en väldigt stor del av landskapets budget, finns brister. Man har inte reviderat ÅHS tillräckligt. Det är en sak som vi från landskapsregeringens sida måste vi få att fungera på ett bra sätt. När det handlar om den kortsiktiga lösningen för att få arbetet att flyta bättre, finns det konkret saker på gång redan. Jag ser att vi förhoppningsvis hitta lösningar på de problem som finns. Långsiktigt har landskapsregeringen dragit igång ett arbete med att se över revisionsverksamheten. Vi initierade ett studiebesök till riksrevisionsverket i Stockholm och granskade deras modell och funderar nu vidare på hur vi skulle kunna göra en ny och kanske lite modernare revisionsförvaltning, revisionsenhet, övervakningsenhet som också skulle ha uppgiften att vara behjälplig till landskapsrevisorerna. Idag är systemet det att landskapsrevisorerna tar hjälp av de interna revisorerna. Här finns anledning att tillsammans med landskapsrevisorerna ytterligare nu utveckla systemet och få en bättre organisation för revision och övervakning.

När det gäller finansavdelningens ansvarsområde skall jag säga det att mina kolleger i landskapsregeringen svarar sedan säkert gärna på frågor. Om det finns frågor om vad som konkret är på gång. Det jag ville peka på när det gäller finansavdelningens ansvarsområde, är att revisorerna åter igen pekar på behovet av finansförvaltningslag. Många av de problemställningar de tar upp ser man att skulle kunna lyftas in i arbetet med en finansförvaltningslag. Det arbetet är igångsatt. Det har utarbetats ett underlag för att gå vidare med lagberedning till den delen. Vi jobbar med det och det är ett väldigt prioriterat ärende för landskapsregeringen.

Revisorerna tar också upp personalbokslutet. Jag vill också, med anledning av att det finns i landskapsregeringens berättelse ett avsnitt om personalbokslut, lyfta upp den frågan. Det är en viktig fråga för framtiden. Ett personalbokslut ger vid handen nulägets status och det är en väldigt viktig baskunskap för hur man arbetar vidare. Vi är övertygade om att det här med personalförsörjning i framtiden kommer att vara en ganska stor uppgift för landskapet. Allt färre på arbetsmarknaden och krav på hög kompetens, som det finns inom förvaltningen, så behöver vi ligga på vågens framkant och verkligen se till att vi för en personalpolitik och har en personalförsörjningsplan som ser till att vi i framtiden kan möta de krav som ställs från medborgarna sida på en god förvaltning.

På två ställen har revisorerna ställt frågan om det finns tillräckliga resurser och det handlar om EU-arbetet och It-utvecklingen. Det är självklart att bägge är utvecklingsområden. Det händer väldigt mycket inom dessa områden. Från landskapsregeringens sida har vi krav på att det skall hända mycket inom de här områdena. Samtidigt finns också revisorernas resonemang om att man med oro följer kostnadsutvecklingen i landskapet och att man samtidigt som inkomsterna planar ut har utgifterna stadigt ökat. Det här är en oro som landskapsregeringen delar med landskapsrevisorerna. Det är alldeles självklart att vi måste se till att vi har resurser för att kunna göra de viktiga utvecklingsarbetena men vi måste också vara medvetna om att det kommer kärvare tider och att man måste hålla igen på den allmänna kostnadsutvecklingen.

Den sista frågan som jag bara kort tänkte beröra och som kommer att föranleda mycket diskussion, åtminstone var det diskussion redan i samband med tilläggsbudgeten, är projektet "Åland i Helsingfors". Jag vill igen understryka att det var ett positivt evenemang, själva händelsen, samtidigt har det med förstås med tanke på den efterföljande uppföljningen av budget och ekonomi givit en något besk eftersmak. Från landskapsregeringen sida konstaterar vi att det finns system och finns rutiner för budgetuppföljning, men uppenbarligen så har det inte varit tillräcklig eller åtminstone inte tillräckligt efterlevts. Det är uppenbart att det har funnits brister i budgetuppföljningen i det här projektet. Från landskapsregeringen sida beställde vi omgående, när det har blev uppdagat, en rapport från den interna revisionen där man skulle granska det här projektet ingående. Den rapporten är nu genomförd och lagtinget kommer att kunna ta del av den. Något beslut om konsekvenserna av revisionsrapporten har inte tagits eftersom vi inte har haft möjligheten att analysera rapporten och se vad det kan få för eventuella konsekvenser.

Barbro Sundback, replik

Herr talman! Den här frågan om landskapets interna revision har fått en medial belysning och det är frågan om samarbetet på den här lilla revisionsbyrån. Landskapsregeringen säger att man kortsiktigt under hösten skall vidta åtgärder i syfte att förbättra samarbetet i revisionsbyrån och därmed skapa en effektivare revisionsverksamhet. Jag tycker att det skulle vara angeläget att lantrådet klargjorde för vad man tänker göra eftersom det säkert väcker mångas intresse. Vad det är som är på gång och vad tänker landskapet göra kortsiktigt för att få det att fungera?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! Jag kan inte direkt gå in på de förvaltningsmässiga åtgärderna som kommer att vidtas. Det är ganska strikt en förvaltningsmässig fråga. Däremot är det så att vi har tagit tag i frågan och vi försöker lösa den till det bästa för alla som är berörda av den här situationen. Vårt mål är att få den interna revisionen att fungera smidigt och på ett bra sätt komma åt de brister som har påpekats.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det är väldigt viktigt och det är bra att regeringen tar tag i det här. Det kan inte fortsätta att den interna revisionen inte fungerar, speciellt när det är så få som sysslar med det. Verksamheten blir helt lamslagen. Vilka är det största bristerna enligt lantrådet?

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! Bristerna är att arbetet har blivit lidande av olika orsaker. Vi försöker nu hitta lösningar på hur vi skall vi det att fungera på ett sådant sätt som man kan kräva. Det finns olika delar i det här och olika aspekter som kan vara svåra att debattera offentligt.

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Ltl Roger Jansson:

Herr talman! Det här är en bra tidsmodell. Kunde vi få revisionsberättelsen ytterligare någon månad vore det ännu bättre, men det har skett förbättringar. Den goda tidsmodellen betyder att landskapsregeringens kommentarer till revisionsberättelsen kan avhandlas samtidigt som revisorernas berättelse och det här var en förändring som infördes ifjol av den förra landskapsregeringen. Det är alldeles utomordentligt. Landskapsregeringen har inte haft mycket tid att behandla revisorernas olika påpekanden gör att informationen, precis som lantrådet var inne på, är en information om åtgärder som man avser att starta. Det är relativt lite konkret vad de åtgärderna skall resultera i, enbart lite om politiska målsättningar i anledning av revisorernas synpunkter. Det kan också vara klokt att vänta med alltför noggranna detaljer i vissa frågor i väntan på lagtingets och finansutskottet behandling av revisionsberättelsen. Man redogör för att en del utredningar kommer att göras.

Några kommentarer, som har att göra både med revisionsberättelsen och med verksamhetsberättelsen och därmed landskapsregeringens allmänna verksamhet, vill jag komma med. Några synpunkter är starkt kritiska också.

För det första när det gäller revisionsbyrån, säger revisorerna på sidan 18 att "revisorerna anser därför att det är nödvändigt att vidta åtgärder i fråga om revisionsbyrån. Det gäller både den löpande verksamheten och själva organisationsformen - om revisionsbyrån som en eventuellt fristående enhet. Detta är en viktig fråga för finansutskottet. Dels för att se, vad man har skrivit tidigare i frågan, men särskilt att i dagens belysning utreda frågan. Vi, här i lagtinget, skall styra hur revisionsverksamheten utformas och inte landskapsregeringen själv. Landskapsregeringen är ju den som revideras både av internrevisionen och av externrevisionen. Vår uppgift här är att vara beredande och t.o.m. klart målgivande för hur verksamheten skall vara.

Genom åren har jag funderat rätt mycket på att det vore bra att ha en helt fristående revisionsbyrå, men jag har under senare år blivit mindre säker på det. Landskapsregeringen gjorde revisionsbyrån mera fristående från sin verksamhet. Efter att revisionsbyrån startade med en anställd för ungefär 15 år sedan så styrdes revisionens årliga plan av lantrådet. På det sättet hade revision ett bollplank, en möjlighet att diskutera med landskapsregeringens representant, lantrådet, hur programmet skulle läggas upp. Det fungerade väl Det blev aldrig några konflikter eller olika synpunkter hur det skulle fungera. Man gjorde om detta och det har tyvärr resulterat i detta att det känns som om verksamheten på revisionsbyrån skulle ha problem, delvis på grund av den här omorganisationen och flyta lite ostyrt för sig själv. Det vi har läst i massmedia idag förstärker det här intrycket. Trots att man på femton år har utökat personalen med det bubbla så konstaterar revisorerna att internrevisionen inte fungerar till alla delar. När ÅHS grundades för 15 år sedan och revisionsbyrån samtidigt grundades, så var beslutet att uppemot hälften av en revisors verksamhet skall ägnas åt ÅHS på grund av den stora verksamheten där. När jag kom tillbaka som styrelseordförande ifjol och blev kallad till revisorerna för att diskutera den här frågan. Jag konstaterade då själv att det sker ingen internrevision mera och har inte gjort det på många, många år. Bara den saken borde ha erfordrat en ledning av lantrådet enligt min uppfattning, så att revisionsbyrån hade haft det till uppgift helt enkelt att göra det såsom det var tänkt. Alldeles särskilt nu när man har fördubblat sin kapacitet. Det förefaller alltså som en effektiv, fungerande arbetsplanering inte föreligger. Vad det sen beror på är svårt att säga, men ledningsfunktionen, alltså granskningen av revisionsbyråns verksamhet måste fås att fungera. Det måste vara från politiskt håll. Antingen skall landskapsrevisorerna ges en roll i lagstiftningen, eller lagtingets finansutskott men det är nog lite sökt att de skulle ges en funktion i sammanhanget. Inte heller kanslikommissionen skulle vara bra. Därför återkommer jag till att tidigare fanns det en ledning eller styrning när lantrådet hade ansvaret att se till, också inför parlamentet att internrevisionen fungerade. Internrevisionen kan väl vara underställd de exekutiva organen eftersom det samtidigt är en hjälp åt de exekutiva organen att hitta de rätta lösningarna på olika svåra organisatoriska och andra ekonomiska förvaltningsmässiga frågor. Det som tycks ha stört arbetet vid revisionsbyrån, verkar vara EU-projekten som är orimliga i förhållande till sin litenhet när det gäller byråkratin. Väldigt många som sysslar med dem känner sig jagade av kontrollfunktionerna i dem. Vad är det för samhälle vi håller på att skapa? Nog fordras det att finansutskottet nu skulle anstränga sig att skapa sig en bild av det här och komma med ett intelligent förslag som lagtinget med tacksamhet kunde godkänna och inte behöva kritisera det i sin tur.

När det gäller landskapsregeringens fastighetsförvaltning med utrymmen, åtskilliga fastigheter, hus och huvudsaklig hårdvara så har det länge diskuterats hur man borde organisera. Det har konstaterats genom årtionden att den inte fungerar väl på vissa håll, på vissa håll fungerar den hyfsat och på andra håll fungerar den nästan inte alls. Något slag av omorganisation borde man komma till. Det här är en evighetsfråga som det skrivs om med jämna mellanrum både från lagtinget och från revisorernas sida och från landskapsregeringarnas sida. Någon effektivering tycks det inte bli utav den, åtminstone inte på annat sätt än vissa detaljnivåer. Jag har förut tyckt att man borde skapa en separat fastighetsförvaltning med en beställarfunktion som sedan skulle använda utförarfunktioner också på den privata marknaden men även inom egen verksamhet. Det här borde göras i kommunerna och man kunde kanske samarbeta kring det också. Då skulle man få en mycket effektivare privat verksamhet inom fastighetsförvaltningen eftersom marknaden skulle breddas betydligt och flera företag kunde arrangera sig i det och då skulle konkurrensen öka och också tillgängligheten till service skulle öka. Det är viktigt att lagtinget och finansutskottet sätter foten.

En separat fråga som har diskuterats här i lagtinget i dagarna och särskilt i ansvariga organet kanslikommissionen, är lagtingshusets förvaltning. Våra preliminära diskussioner har till den delen varit eniga och vi anser att vi har kommit så långt i självstyrelsens utveckling, att vi kan göra som i andra statsbildningar, att parlamentet har hand om sitt eget hus. Det var en praktisk lösning, när det här byggdes på basen av dåvarande lantrådet Alarik Häggbloms förnuftsresonemang som var mycket gott, att när landskapsstyrelsen har en fastighetsförvaltning så kan man erbjuda sig att sköta lagtingshuset också. Så har det fungerat ända sedan dess. Parlamentets verksamhet har ändrats väsentligt sedan dess och nu finns det orsak för oss här i lagtinget att enas om att överta det här huset. Vi har egen beslutsrätt i den här frågan. Om landskapsregeringen har konkurrenskraftiga tjänster att sälja att åt oss så kan vi använda dem då. Det här är en fråga som vi har orsak att återkomma till när budgeten för 2009 skall behandlas. Jag hoppas att landskapsregeringen på basen av finansutskottets behandling av det här ärendet beaktar dessa synpunkter.

Herr talman! Därmed skall jag komma till mitt huvudärende som gäller Ålands hälso-och sjukvård. Storleken är i förhållande till landskapsförvaltningen större än vad vi i allmänhet tycker oss veta. Den är en fjärdedel av budgetomslutningen eller av totala kostnaderna och det är ju riktigt. Av revisionsberättelsen och av bokslutet framgår att det faktiskt är betydligt mera än så . På sidan 28 i revisionsberättelsen anges antalet anställda, ordinarie tjänstemän, tills vidare anställda arbetstagare, tillfälligt anställda vikarier och tjänstförrättande tjänstemän som är utan ÅHS 1 056 stycken. De har ökat med 32 på ett år. På följande sida 29 står det att inom ÅHS finns det 1 064 motsvarande anställda. De har ökat med 14, alltså hälften mindre på ett år. Det här betyder att huvuddelen av landskapets anställda finns inom ÅHS, över 50 procent. Det säger någonting om ÅHS volym. Om vi tittar på siffrorna när det gäller personalkostnaderna tycks det vara billigare folk på ÅHS än vad det är inom resten av förvaltningen. Om det beror på skärgårdstrafiken, vet jag inte, men i stället för att vara över 50 procent av personalkostnaderna så står ÅHS för 45 procent av personalkostnaderna, lite över 50 procent av antalet och resten av förvaltningen står för 55 procent av personalkostnaderna och lite under 50 procent av antalet anställda. Det var en siffra som förvånade mig lite, med tanke på att vi ändå har ganska höga ersättningar åt många inom hälso- och sjukvården. Det kommer sannerligen att öka betydligt om vi skall vara med i konkurrensen om kunnigt folk framöver, där vi stora bristsektorer. Utmärkande för ÅHS är att det gavs, i samband med lagstiftningen för 15 år sedan, en mycket fristående roll. Det skulle vara en självstyrande enhet inom landskapsförvaltningen. Därför gavs också styrelsen och ledningen, en från landskapsregeringen fristående roll. Budgeten skulle innehålla blott fyra rader vill jag minnas. Finansavdelningen har velat lägga sig i budget mycket mera än vad lagstiftningen angav att skulle vara målsättningen. Revirtänkandet, som är så markant i offentliga sektorn, egentligen i alla sektorer där människor är inblandade, har ställt till problem genom åren.

Det som nu skulle vara viktigt efter 15 års verksamhet, är att man skulle fullfölja det som bestämdes när ÅHS bildades. Man har en lagstiftning som styr verksamheten och en förordning. Fullmakterna finns fullt ut i lagen som reglerar allting som hör till en förordning och som landskapsregeringen skall bestämma över. Sedan kan det inom organisationen finnas olika instrument för att få verksamheten att löpa såsom organisationsplan, reglemente, detaljbudgetering under de fyra raderna i lagtingets beslut o.s.v. Av någon lustig anledning har detta under alla de här åren inte genomförts utan ÅHS styrelsen tvingades inledningsvis i början av medlet på 1990-talet göra ett reglemente som också innehöll de bestämmelser som borde finnas på förordningsnivå och fastställas av landskapsregeringen. Därför har reglementet fortsatt vara felkonstruerat. Det innehåller en massa sådan som borde höra till en förordning. Därför har det också blivit en konstig situation när man har diskuterat vem som fastställer reglementet. När det har varit den här konstruktionen är det självklart att det är landskapsregeringen som skall fastställa det. Men för några år sedan gjorde man felaktigt, tycker jag, en förändring så att det blev ÅHS styrelsen som fastställer reglemente. Med andra ord utfärdar föreskrifter på förordningsnivå. Det går ju inte. Detta bör naturligtvis förändras. Inte kan man ändra det i samband med en lagstiftning om "second opinion" inte. Inte ens i en lagstiftning om "third opinion" eller någonting annat. Det måste naturligtvis vara ett berett ärende och som sådan föras till lagtinget. Inom ÅHS styrelse har det inletts ett projekt för att överse lagstiftningen och reglementet och jag har förstått på minister Katrin Sjögren att motsvarande har startas inom landskapsregeringen. Det här är ytterst brådskande att man gör för att få det korrekt.

Det är samma med ÅHS planen som vi har i samband med budgeten varje år. Den borde innehålla verksamheten för budgetåret framöver, men på grund av de bristande principerna för regelföring inom den här sektorn, jag vill inte peka ut någon, jag bara konstaterat att det är så, innehåller halva planen allmänna bestämmelser om ÅHS verksamhet. De hör definitivt inte till en verksamhetsplan. De hör delvis också till en förordning faktiskt. Till någon del kanske de tillhör ett internt reglemente, men inte nödvändigtvis, utan mest till en förordning. Det har genom åren funnits en bristande lagberedningskapacitet inom landskapsförvaltningen och kanske också en bristande prioritet. Därför har det här blivit ogjort genom så här många år.

Jag skall sluta med att vara kritisk. Det gäller landskapsregeringens personalpolitik med hänvisning till Ålands hälso- och sjukvård. Där styrelsen år 2006, i anledning av en omorganisation som slog ihop två ledande tjänster till en chefsläkare, konstaterade att bland de sökande skulle det billigaste lönekravet resultera i en viss lön och att den skulle överstiga förvaltningschefens. Med god insyn i hur ÅHS fungerar och hur stort jobb det är att vara förvaltningschef för en verksamhet som har över 50 procent av landskapets anställda och en mycket stor budgetomslutning och där ekonomiförvaltningen inte alls kan jämföras med den som landskapsregeringen förfogar över utan den är mycket mindre, gör att förvaltningschefens uppgifter både när det gäller administration, juridik, arbetsledning och ekonomi är klart större än den landskapsregeringens förvaltningschef har inom motsvarande sektorer. Det är en så tung och väsentlig post inom ÅHS organisation så länge man har en lekmannastyrelse, ursäkta inte en lekmannastyrelse, utan en fritidsstyrelse som sköter om detta stora verksamhetsområde. Det är inte riktigt rimligt alltså, utgående vare sig från verksamheten eller den planering som fanns från början. Utgående från att förvaltningschefen har dessa tunga uppgifter sig pålagt, så är det naturligtvis rimligt att lönen bestäms utgående från som är praxis i branschen och vad som erfordras i förhållande till arbetsvolymen, ansvaret, kunskap och förmåga och vad andra har inom organisationen. Jag förstår väl den dåvarande styrelsen 2006 som fattade det formellt felaktiga beslutet som ingen av de inblandade, det var en enhällig politisk styrelse och närvarande var två representanter från landskapsregeringen, men ingen insåg att det var ett felaktigt beslut. Sedan var det någon som hittade en bestämmelse som visade att det var felaktigt och då kom den stora revirstriden in i bilden. Då startade det, en närmast löjeväckande process som har pågått ända till dessa dagar. Jag är ytterst kritiskt till detta. Styrelseordföranden avgick i protest mot denna behandling. Ny styrelse valdes. Jag fick ansvaret att leda den kommande styrelsen . Jag insåg snabbt att här måste vi agera praktiskt så att vi får det här ur världen, varför vi med den drabbades goda minne sänkte lönen. Några byråkrater har kommit till att så kan man inte göra utan har ett beslut vunnit laga kraft går det inte att ändra ens om den drabbade ber om det. Naturligtvis kan det inte vara på det sättet. Den nya styrelsen gav genast i januari 2007 landskapsregeringen möjlighet att fatta beslut på rätt nivå. Det gjorde man också enhälligt precis som det tidigare lönebeslutet. Dåvarande landskapsregeringen hade dåliga rådgivare och valde att gå via högsta förvaltningsdomstolen för att återbryta det beslut som redan var återbrutet. Ni hör hur tokigt det kan vara. Den processen har naturligtvis dragit ut på tiden och beslutet i vår var ju självklart vad det skulle vara. Om landskapsregeringen anhåller om återbrytning av ett sådant beslut och det inte föreligger några juridiska hinder för en återbrytning blir naturligtvis svaret ja, och då tar man inte ställning till själva sakfrågan över huvudtaget. Efter det här beslutet fattade den nuvarande ÅHS styrelsen beslutet att man skulle föra ärendet till landskapsregeringen för att kunna justera lönen i rätt instans på nytt. Den här landskapsregeringen gjorde inte det. Sådan här personalpolitik under två års tid är någonting som landskapsregeringarna och vi politiker får skämmas för. Jag ber finansutskottet studera frågan. Tack!

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Tack herr talman! Jag skall uppehålla mig vid frågor kring ÅHS dock ej det här speciella juridiska fallet. Kollegan Roger Jansson säger att reglementet för ÅHS är bristfälligt. Jag delar den synen helt och hållet, men den bristen kan inte rättas till nu, i förbindelse med framställningen om det som kallas "second opinion". Min bedömning är nog den att läget är så akut av det som Jansson nämnde, men också av den rättsordning som vi nu tillämpar och som vi har fått dom på från HFD som hördes, att detta olidliga läge inte kan fortsätta. Det måste rättas till med alla medel. Min strikt juridiska tolkning är att inga hinder föreligger och att utskottet, där Roger Jansson för övrigt är medlem, i förbindelse med denna lagframställning, rättar till detta stora fel.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Jag håller med om att läget på något sätt är akut. Kanske inte generellt när det gäller felaktigheten med vem som fastställer reglemente för det har varit så ett antal år nu och inte har det i sig resulterat i några akuta problem. Den här "second opinion lagen innehåller inte heller ett resonemang kring, att reglementet skall kompletteras med sådana väsentligheter, att man betraktar läget akut. Den här frågan som vicetalman Jansson nu tar upp om att utskottet kunde göra, jag nämnde det också själv att man kunde göra den här förändringen i ett icke öppnat moment i lagen, så har mer att göra med parlamentens funktion, huruvida ärendena bör vara beredda när de kommer hit inför åtgärder eller inte, och vilken roll skall lagtinget ta, skall vi bli lagberedare också?

Ltl Olof Erland:

Herr talman! Först vill jag säga när det gäller revisionsberättelsen för 2007 är jag personligen involverad i åtminstone två ärenden. Det ena gäller maktutövning si september 2005, om jag får uttrycka det så, när jag påstods ha gjort felaktigheter. Det andra gäller landskapsdagarna som jag initierade som föredragande i juni 2005. Den här revisionsberättelsen gäller 2007 men efterdyningarna finns ju med i revisionsberättelsen. Jag skall vid det här tillfället avstå från att dra några personliga poänger på det här eller utnyttja revisionsberättelsen utan jag tänkte försöka hålla mig till principiella frågor. De här frågorna är också ganska framträdande som principiella frågor i revisionsberättelsen. Revisionsberättelsen är ett tillbakablickande och en redogörelse för vad som har varit bra eller i kanske ännu högre grad, vad som kanske inte fungerar. När man diskuterar det här så bör man beakta, för det första att det också finns en berättelse från landskapsregeringen för 2007 och det finns ett meddelande från landskapsregeringen 2008 som tar upp alla frågor mer eller mindre i revisionsberättelsen och talar om vad man avser att göra och vad den förda politiken innebär i förhållande till vad revisorerna säger. Här bör man beakta landskapsregeringens handlingsprogram. Det här handlar om tidigare regeringar men de principiella frågorna kan vara av intresse eller d är helt enkelt av intresse och relevanta. När man diskuterar detta på ett principiellt plan kan man i alla fall försöka göra en bedömning av hur vårt politiska system fungerar och vad som är viktigt. Utan i jämförelser i övrigt så tycker jag att USA:s konstitution från 1 700-talet är synnerligen relevant i det fallet. Det är också en konstitution som man ofta tillbaka till och säger att där har man fångat upp de grundläggande principerna för också en modern demokrati. D.v.s. utgångspunkten är fri- och rättigheter, vad människor, medborgare har rätt till och sedan någonting som på engelska kallas "checks and balances". Det betyder ungefär att man kontrollerar och rättar till. På det sättet är revisionsberättelsen viktig. Den kontrollerar och utmaningen är vad man kan rätta till och hur man skall rätta till det hela. Vi har ett system på Åland där 3 § i självstyrelselagen säger att lagtinget representerar Ålands folk. Vi har ett system med självstyrelselag och förvaltningslag som säger vilka regler och normer man skall följa. Vi har också interna regler i förvaltningen vilka regler man skall följa. När jag har gått igenom de här konkreta fallen, så kan man säga att nästan allting handlar om tre saker. För det första att det finns regler i förvaltningen som man av olika anledningar inte följer. För det andra att det finns en politisk styrning som inte fungerar enligt de grundläggande principerna. För det tredje att utvecklingsfrågorna ofta blir trängda åt sida, så att säga.

För det första, när det gäller förvaltningen och politiken. Vem skall styra om inte politikerna? Men det är just här den amerikanske konstitutionen kommer in. Man kan inte låta någon styra på egen grund, "rule of man" som man säger i rättsfilosofin, utan det gäller alltså "rule of law", i rättssamhället. Det betyder, att om en politiker som innehar makt vill göra någonting, så skall de göras inom ramen för de förvaltningsregler som finns, de normer som en regering stakar ut och de lagar som lagstiftande församlingar, parlament stiftar. Det vill säga är det fel på lagstiftningen så skall lagtinget gripa in. Är det fel i förvaltningen skall så skall politikerna ta ansvar inom ramarna. Går man igenom det här dokumentet kan man hitta exempel på när förvaltningen brister på grund av att man inte följer reglerna. Vi har ett exempel, det är landskapsdagarna. Ett annat exempel, när politik och förvaltning inte går ihop är när man gör upp avtal med enskilda tjänstemän om särskilda förmåner eller icke förmåner eller hur man betraktar det. Vi har också ett exempel med sjölönerna. När man som politiker inte tar ansvar för helhetsbilden och ser hur avtalen har rättsverkan och vilka konsekvenserna blir när binder upp sig i olika avtal.

Jag skall faktiskt, i det här skedet säga två konkreta förslag när det gäller förvaltningens utveckling. Dessa baseras på alla de exempel som jag ytterligare skall återkomma till och nämna. Det ena är, när landskapet gör stora åtaganden, vi kan ta kk-huset och landskapsdagarna som exempel, så borde man lyfta ut den tillfälliga verksamheten om den är av en viss storlek och betydelse. När det gäller kk-huset kunde man göra som Färöarna numera gör, större projekt lägger man in i ett aktiebolag. Då har man ett färdigt regelverk med ansvarsförhållanden och uppgifter. Man har en ägare, en projektägare, i det här fallet landskapsregeringen som ger i uppdrag åt någon att göra ett effektiv genomförande av projektet. När det gäller kk-huset har det pågått som konkret projekt i ca tio år. Tio års aktiebolag skulle ha överlämnat nyckeln i början av år 2 009. Det här betyder att det ekonomiska ansvaret är givet för dem som skall förverkliga projektet. Om det blir vinster eller förluster är det bolagsstämman som ordnar det. Samma sak med landskapsdagarna. Om vi ser på hur det projektet gick till, så tog jag det till landskapsregeringen i juni 2005. När jag slutade i februari 2006 så skulle det tillsättas en projektledare. Facit av detta projekt är att överskridningen blev 50 procent och de kostnader och intäkter som fanns i projektet, en del intäkter fördes på projektet, medan kostnaderna fördes på andra konton. Man kunde tycka som ekonom att det är en administrativ och ekonomisk villervalla. Ser man på regelverket så finns det ett sådant. Men fråga är vem är ansvarbar? Det är klart att det politiska ansvaret också finns där även om revisorerna inte skriver om det. Det finns en politiker som tar beslut. Ett exempel på beslut är när man under projektets gång valde nya inriktningar och strategier. Man lät uppföra en omfattande restaurang i Helsingfors, där det remarkabla var att i beslutet fanns det inte angivet kostnader över huvudtaget. Det sponsorpengar som kom in användes för representation riktat till sponsorerna på denna restaurang. Nu har jag inte hunnit ta reda på hur stor vinsten för restauratören var, men det var ett projekt som var utan tyglar. Då måste man, om man inte gör ett aktiebolag för ett projekt, sätta upp strikta ansvarsregler, strikta konteringsregler, strikta redovisningsregler, beslutsförteckningar o.s.v. Allt detta finns inom förvaltningen, i regelverk, beslut om budgetens förverkligande. Men poängen är den att ett projekt är tidsavgränsat och skall ha en projektledare som har samma funktioner som en vd har i ett aktiebolag, alltså frihet under ansvar och frihet inom ramen för de medel som finns. 'Slutsatserna är de att förvaltningen skall införa nödsignaler på ett tydligare sätt. Nu finns det i regelverket att finansavdelningen skall ingripa om man behöver ta tag i saker. Men om informationen inte kommer fram så blir det svårt. Ansvaret ligger på politiker och tjänstemän. Men systemet måste få former som gör att det finns signaler och det är en förvaltningsutvecklingsfråga. Det här är det som gäller förhållandet - politik och förvaltning. Det ena gäller aktiebolag det andra gäller projekt att organisera verksamheten.

Det andra gäller föredraganderätten och ansvaret. I slutet på 90-talet infördes ett system där politikerna skulle få mera makt och de fick de om de ville ha den men det fanns inte en motsvarighet i det som kallas "checks and balances" utan de som tidigare hade varit föredragande på eget ansvar inför beslutsfattande fick en funktion som protokollförare. Det har i många, många, många fall visat sig att det inte fungerar särskilt bra. Jag anser att förvaltningen borde återgå till det gamla systemet med strikt föredragningsansvar för tjänstemännen. Det kanske kunde vara i olika former, det behöver inte vara som tidigare, men ett minimum skulle vara att man gör upp en promemoria ett protokoll i större frågor som talar om att det här är det regelverk som gäller. Men i de frågor som är av betydelse borde också tjänstemännen ha ansvaret för att lägga upp planeringen och sedan är det visserligen landskapsregeringen som beslutar. Orsaken till att man införde det här maktomfördelningssystemet utan tillräckliga kontrollinstanser, var förmodligen den att många av de ärenden som tas i landskapsregeringen är rent politiska, som t.ex. svar på spörsmål, meddelanden o.s.v. Då är det en annan sak att en ledamot i landskapsregeringen kan föredrag det här. Kanske man skulle göra den skillnaden att förvaltningsärenden som finns inom ramen för norm- och regelsystemet att de skulle göras med tjänstemannaansvar på ett tydligare sätt än idag medan de rent politiska dokumenten till lagtinget kunde föredras av politiker. Detta är alltså ett förslag som man kunde titta på när man ser på förvaltningsreformen liksom behovet av rättschef för att vara med och tydliggöra den här balansen mellan politik och förvaltning.

Herr talman! Det finns konkreta frågor här som har berörts i rapporten som oftast har att göra med förhållandet mellan politik och förvaltning, alltså den politiska möjligheten att styra men samtidigt den förvaltningsmässiga och demokratiska nödvändigheten att det här sker inom ramar och viss tydlighet.

När det gäller ett annat exempel, det här med tjänstemannahanteringen, om vi uttrycker det på det sättet, så tycker jag revisorerna är ganska klara i sin slutsats på den punkten. Man säger att det inte kan vara landskapsregeringens roll att söka felaktigheter hos tjänstemännen för att sedan kunna agera utan man måste ha en tjänstemannalag en tjänstemannasäkerhet och man måste ha en procedur för att påvisa de här felaktigheterna. Det räcker alltså inte, bör inte räcka om jag tolkar revisorerna rätt, att en politiker kommer och säger till en tjänsteman, "att det här är fel, du har fört fram vilseledande uppgifter", för at uttrycka det lite mildare än begreppet "icke med sanningen överensstämmande". Här skall jag ta upp ett exempel från egen erfarenhet, inte för att det är personligt utan för att det belyser så tydligt vad det är frågan om. Om en politiker säger, som det gällde i mitt fall, "stöd till golfbanor kan ges med 40 procent", därför att det har man också gjort tidigare enligt mitt beslut på en snökanonanläggning i Jomala. När jag påstod att det var skillnad, så far jag fram med osanning. Ja, det kan man påstå, men vem har rätt och vem har fel? Det måste man reda ut. Om man inte förlitar sig på en tjänsteman så måste man kunna gå till en instans där man reder ut "att hur ligger det nu egentligen till?" Reder man ut det här fallet så går den som reder ut det tillbaka till andra tilläggsbudget för 2001 och ser att där har lagtinget bestämt om kriterier för kommersiella investeringar, samhällsekonomiska investeringar och kommunala investeringar. Det vill säga helt skilda stödordningar. Då skulle saken vara klar och man skulle slippa en procedur med dubbla löner som det blev i det här fallet. Alltså måste finnas inne i förvaltningen tydliga regler för "checks and balances", kontroll och hur man rättar till eller förklarar. Det är alltså ett systemutvecklingsproblem kan man säga om det inte fungerar idag och det utgår jag ifrån att det skall göra.

Herr talman så långt de grundläggande principerna som drogs upp av Thomas Jefferson för ett par hundra år sedan. De gäller fortfarande.

Jag önskar ta upp några ärenden ytterligare, för det första - revisorerna. Revisorernas oberoende måste man garantera det är grundläggande. Samtidigt som revisorerna, nu talar jag om internrevisorerna, skall ha en integritet, skall de också ha kännedom om förvaltningen och som främsta funktion precis som inne i ett aktiebolag hjälpa styrelsen hjälpa förvaltningen. Därför måste man överväga vad som skall vara internt i förvaltningen och vad som skall vara externt oberoende så skall det vara oberoende kan man säga. Det är revisorernas roll. Revisorerna skall kunna förlita sig på sin kompetens och sin objektivitet och sin distans till politiska intressen eller särintressen. Så fungerar revisorerna också idag även om det här har diskuterats om problem. Problemen är förvaltningsmässiga och skall lösas naturligtvis. Systemet behöver inte vara fel för det utan det, som nämndes här av ledamoten Roger Jansson, EU-hanteringen är fruktansvärt omfattande för våra program. Vi har en osedvanligt effektiv hantering av det här, men ändå är den omfattande. Från andra håll kommer man till Åland för att se hur det fungerar. Hur kan det fungera i en så här liten förvaltning? Jo. därför att det är uppbyggda system och det är kontroll och revision helt enligt regelverket. Regelverket är det man skall ge sig på om man skall klandra det hela.

Jag nämnde tidigare sjölönerna. Där gäller det att kunna se till helheten när man gör ett enskilt beslut i en stor och viktig fråga som handlar om miljoner. D.v.s. hela avtalssystemet måste man behärska innan man går in och sätter ned foten i ett sådant ärende.

Herr talman! Jag kanske skall avgränsa mig något i de enskilda punkter jag tar upp. Det gör säkert andra. Jag har talat om förvaltningens effektivitet, förhållandet förvaltning - politik men också utvecklings- och effektivitetsfrågor som kanske kan sättas på sidan om det här, även om de naturligtvis är beroende. Det gäller för det första It-utvecklingen. Där finns en ganska kritisk genomgång från revisorerna för landskapsregeringens utveckling under 2007. Vi har ett IT-politiskt utvecklingsprogram eller målprogram från 2002, tror jag att det var, som borde revideras. Det säger landskapsregeringen att är på gång. Men när det gäller IT-utvecklingen är det också där fråga om två saker att staka ut utvecklingsvägen och skilja åt den tekniska supporten och användarsidan. Man bör vara tydlig på det sättet och samordnar kanske landskapsregeringens verksamhet med skolornas, där det finns mycket kompetens på användarsidan. Här måste man uppnå effektivitet samtidigt som man har de här utvecklingsmöjligheterna. Det är en budget- och en resursfråga. Det är också en fokuseringsfråga. Var sätter man målsättningen för It-utvecklingen?

Samma resonemang kan man i princip föra när det gäller utrymmena i förvaltningen över huvudtaget. Nu har vi alltså, som revisorerna visar, en hel massa uppköpta, upphyrda utrymmen som gör att förvaltningen är så effektiv och det gör att det inte heller är så kostnadseffektivt. Där borde man för det första se över det egna fastighetsbeståndet. Man kan t.ex. se hur man förädla fastigheterna, jag tar som exempel Godby centrum. Där finns 2 000 kvadratmeter i en gammal saluhall som man kunde sälja, bolagisera, knappast i egen regi men på ett eller annat sätt se till att man förädlar fastigheten så att den får ett mervärde som är positivt samhällsekonomiskt. Där kan man alltså skapa utrymmen för affärsfastigheter, kommunalverksamhet industrihus liknande utrymmen, lägenheter, vad som helst. Men där finns ett värde att ta vara på. Det kan också finnas i andra fastigheter. Sedan måste man väga detta mot utrymmesbehovet i självstyrelsegården och i landskapsförvaltningen. Det behövs inte mycket, så kallad okulär besiktning, för att se att utrymmesbehovet är stort i förvaltningen.

Herr talman! Jag har inte i det här sammanhanget berört meddelandet från landskapsregeringen desto mer, man talar om vad man anser. Jag har inte heller berört landskapsregeringen berättelse för år 2007 och det är egentligen inte heller ett politiskt dokument som jag ser det utan en dokumentation om vad som har hänt under året och som är värdefull att ha till hands. Det är knappast av större politiskt intresse, anser jag, att gå tillbaks och diskutera den berättelsen, annat än upplägget, layout och det som jag har sagt tidigare för länge sedan, att dela upp berättelsen i en snabb genomgång av måluppfyllelsen i budgeten och en mera utförlig dokumentation.

Sammantaget herr talman, så vill jag återgå till min utgångspunkt. Vi har anledning att ser över vårt regeringssystem med anledning av revisorernas berättelse på många enskilda punkter och det utgår jag ifrån att förvaltningen gör. Men vi måste också fundera på de system vi har, att vi som är folkets representanter har en effektiv förvaltning som uppfyller det som den amerikanska institutionen en gång drog upp som grund för vår västerländska demokratiska samhällsutveckling, d.v.s. fri- och rättigheter som är tydliga för varje enskild medborgare, ett system som kontrollerar dem som har ansvaret, man skall göras ansvarig om man har makt och att man rättar till de fel som görs. Till den delen är det revisionsberättelsen av nytta. Den här dialogen som faktiskt uppstår när landskapsregeringen kommer med en snabb reaktion, tycker jag att är positiv.  Då finns det möjligheter att gå vidare och utifrån handlingsprogrammet göra de här kontrollerna, de här "checksen" och se till att man ställer de förtroendevalda i landskapsregeringen till svars. Det är ju det som det parlamentariska arbetet handlar om, inte att nödvändigtvis hitta fel utan hitta sådant som kan rättas till och göras bättre. Tack herr talman!

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! När jag lyssnar på ledamoten Olof Erland finner jag att han är en mästare att väva in slängar i mycket av det han säger som känns som personliga vendettor. Jag hoppas att vi har i plenisalen kunde försöka undvika personlig byktvätt. Det kan bli väldigt mycket sådant, vi borde ställa oss över det och ta upp sådant i andra sammanhang.

Jag begärde replik i anledning av pleniföredragningarna som ledamoten föreslog, en nyordning eller återgång till gammalt. De föredraganden tjänstemännen, alltså de som bereder ärendena är närvarande som sakkunniga i plenum, när man fattar beslut. Det är tjänstemännen som har tagit fram underlaget och de har en väldigt stark ställning. Här i landskapet har vi inte alls gått lika långt som i riket. Där saknar tjänstemännen vid föredragningarna en roll helt och hållet. Ministrarna är direkt chefer på ministerierna.

TALMANNEN:

Detta replikskifte är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag uppfattade ledamot Erlands ambitioner som så att han inte skulle beröra sin egen roll som tjänsteman. Tyvärr höll inte det löftet hela vägen och i likhet med ledamot Jansson så konstaterade jag att ledamot Erland inte accepterar den demokratiska styrning av förvaltningen som har införts. Han vill återgå till ett gammalt tjänstemannavälde, där tjänstemännen har, helt oberoende av ministrarna, rätt att bereda ärendena och lägga fram sina förslag. Skall man tolka det så att ledamot Olof Erland inte godkänner den nuvarande ordningen?

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman! Det är inte jag som skall godkänna eller inte godkänna någonting utan den ordning som finns är beslutad av lagtinget, inte med min medverkan om jag minns rätt. Jag har fört fram synpunkten att det inte fungerar bra. Jag har också exemplifierat det. I vissa fall borde det vara ett större ansvar på tjänstemännen. Vad handlar landskapsdagarna om? Är det för lite ansvar på politikerna och för mycket på tjänstemannen eller tvärtom. Jag tycker att det är så belysande, om jag tar ett exempel som jag känner till, att man kan tolka det positivt som så, att jag kanske möjligen är initierad i hur det fungerar i förvaltningen. Jag anser att den amerikanska grundprincipen från 1700-talet är väsentlig. Det är därför den diskuteras i alla sammanhang idag. Politikerna skall styra men de skall också kontrolleras och det skall balanseras. Det är det systemet som jag eftersträvar.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det måste ändå finnas en principiell grund för ledamot Olof Erlands ställningstaganden. Jag uppfattar det som att han inte personligen tycker att den nuvarande ordningen är bra utan att man borde återgå till det gamla. Jag tycker också att det är en bra beskrivning av den konflikt som tydligen förelåg mellan ledamot Olof Erland och den som var ansvarig för området. Det är klart och tydligt att det är frågan om två helt olika uppfattningar. Det som skulle vara intressant att veta om Olof Erland nu i denna stund är politiker eller tjänsteman? Det blir mer och mer schizofrent det här, ju längre debatten pågår.

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman! Jag skall inte diskutera debattnivån. Jag skall diskutera saken. Jag var inte tjänsteman under landskapsdagarna när de genomfördes. Det vill jag påpeka. Om jag hade varit det, hade jag naturligtvis följt regelverket. Jag har inte sagt att man skall återgå till någonting annat. Jag har sagt att det är ett problem att man har skilda roller för politiker och tjänstemän, där politikerna egentligen har ansvaret men lägger det på tjänstemännen som inte i föredragningen kan föra fram sitt förslag och stå till svar för det. Man borde söka och hitta lösningar som gör den här kontrollen och balansen bättre. Det är det jag har sagt i mitt anförande. Problemen som revisorerna pekar på har att göra med skärningspunkten mellan politik och förvaltning och då bör man söka lösningar på de problemen.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Ledamot Erland berörde i förbigående det som revisorerna har lyft fram nämligen landskapsförvaltningens utrymmesbehov. Det är viktigt att vi tar det till oss här i lagtinget och tittar på lösningar. Det skapar en viss vantrivsel som det är nu och framförallt blir arbetet ineffektivt. Kanske det inte alltid är tillbyggnad som är lösningen utan som ledamot Erland sade, att man borde titta på andra lösningar.

Orsaken till att jag begärde replik, är polishuset. Polishuset ligger strategiskt och bra till för en organisation men kanske inte riktigt ändamålsenlig för polisverksamhet. Huset är ett fint och bra kontorshus och strategiskt placerat.

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman! Jag är tacksam för repliken. Det är alldeles riktigt att jag har funderat över hur man skall kunna utveckla utrymmena på olika sätt, så att man tillgodoser förvaltningens behov. Det betyder inte att jag vill återgå till det gamla, med utlokalisering i staden.  Men hur skall man utveckla landskapets fastigheter. Man kunde kalla det fastighetsförädling. Det inkluderar naturligtvis polishuset. Vi har haft en ingående diskussion för att försöka göra någonting för att få moderna utrymmen. Det vet ledamoten Mattsson lika väl som jag att budgetläget är sådant att man noga måste överväga det projektet och alla andra projekt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Jag kommer att vara betydligt kortare än föregående talare i pluralis. På grund av oförutsedda göromål denna morgon, önskar jag förbereda mig ytterligare på det här ärendet och föreslår därför bordläggning till lagtingets plenum på måndag.

 

TALMANNEN:

Ärendet kommer att bordläggas. Beträffande de gemensamma ärendena, ber jag övriga talare om de så tycker, uttala sig om tiden för bordläggning. Debatten fortsätter med talare på listan.

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman! Det här ärendet kommer att bli bordlagt, så det kommer fler tåg, man behöver inte säga allt nu utan man kan hålla sig till de mest diskuterade frågorna hittills.

Jag vill också säga någonting om det här med revisionsverksamheten. Revisorerna föreslår att man skulle undersöka möjligheterna till bildandet av en extern revisionsenhet. Det har fått stöd men åtminstone ledamot Roger Jansson har förhållit sig något kritisk till förslaget. Det sades här att revisorerna måste garanterat vara oberoende! Jag tror att frågan egentligen, åtminstone i dagsläget, inte handlar om vi har extern- eller internrevisionsbyrå. Frågan handlar nog om att de som är revisorer i praktiken, de facto, är oberoende och inte är politiskt uppbundna.

Om man jämför med den här svenska verksamheten så är det så att revisorerna inte får vara med i föreningsstyrelser, överhuvudtaget inte ha kopplingar till sådana intressen där eventuellt allmänna medel finns tillgängliga eller används. Så är det inte på Åland. Den ledande revisorn har tydliga politiska uppdrag och har haft det länge. Så länge vi har det så, kommer det inte att upplevas som oberoende revision. Jag har under flera tillfällen påtalat det att jag tycker att förvaltningen politiseras. Kanske inte så systematiskt och öppet men genom lösa liberala förbindelser. Man rekryterar folk, man ställer upp dem i val de får poster lite här och där. De behöver antagligen inte vara medlemmar i partiet. De åläggs inte att följa något partiprogram. De förväntas inte gå på möten, men kopplingen finns och det i sig skapar lojaliteter. Så är det för alla. Det spelar ingen roll vilket parti det är, men det är särskilt uppenbart när det gäller det liberala partiet.  Det här är en sak som man inte vågar diskutera på Åland. Men jag vågar diskutera det. Det är oacceptabelt att ha en revisor som har så starka politiska kopplingar som vi nu ser.

Sen skyller man på EU. Det är så mycket med EU och ÉU-revisionen. Kanske det är så att det är lättare av politiska skäl att hålla på och revidera EU-program än att titta på fiskodlingar och jordbruksstöd. Jordbruksstöden är i och för sig mycket kontrollerade av EU, men man kan kontrollera hur skolorna fungerar. Sådana saker borde kontrolleras, där man kanske kommer att gå emot sådana intressen där tjänstemän försvarar sina positioner. Det är inte någon lätt sak det här, inte för ett litet samhälle som det åländska där det finns så mycket kopplingar på olika plan.

Man kan också ifrågasätta att en av landskapsrevisorerna är gift med en av förvaltningscheferna i huset här. Det är inte garantier för att det blir oberoende revision, tvärtom. Det kommer in hänsyn och lojaliteter och man vill inte heller trampa varandra på tårna, för det kan kanske gälla en själv i något annat sammanhang. Om vi skall ha oberoende revision måste vi gå ett steg längre. Inte bara tala om externa byråer och förvaltningsrutiner utan det måste vara så att revisorerna faktiskt är oberoende. Det är ett av de grundläggande kraven i den här svenska modellen. Inte är det bara det, att det är en extern byrå. Man kan sedan undra om det finns sådana människor på Åland och knappast finns det någonstans personer som inte har kopplingar åt något håll. Men liksom uppenbara partipolitiska kopplingar går inte ihop med en oberoende revision. Sedan kan den vara mindre belastande eller mer, men i det långa loppet så belastar det mer. Där tror jag man skall se upp. Hur garanterar vi att de som sysslar med revision är verkligt oberoende? För den här revisionsverksamheten vi sysslar med är en av de viktigaste parlamentariska kontrollfunktionerna. Det är lagtingets kontroll över att de beslut och de pengar vi beviljar går till sådana ändamål som det är tänkt.

Sen herr talman är finansförvaltningen ett långt och innehållsrikt kapitel och det slutar med några sammanfattande kommentarer. Vilka kanske, i och för sig, inte är några nyheter men de är värda att också tas på allvar. Vi vet alla som har varit med länge att landskapsbudgeten anslag ofta är ganska så generöst tilltagna. Dessutom har man en tradition att man gör reservationsanslag och dem får man nyttja ännu därpå följande år.  Det betyder att avdelningarna har ganska mycket pengar och vi vet inte från år till år vad verksamheterna kostar, eftersom det finns pengar med från tidigare år.

Så här får man inte ha det i kommunerna. Inte får man ha det så här i bolag heller, men landskapsförvaltningen får ha det. På det här sättet kan man ju också, antar jag, visa att man har ganska god ekonomi och att överskotten är stora. Ett sätt att råda bot på det här, för det finns motstånd från förvaltningen att ändra på systemet, är att införa en lagstiftning, den här finansförvaltningslagen.

Det är många som har försökt det. Det påbörjades under den senaste perioden och jag hoppas verkligen att den sittande regeringen lyckas med det här. Det är en nödvändig reform och man bör se till att det här otyget, som jag beskrev, försvinner. Vi behöver få veta vad verksamheterna har för kostnader per år och "that is it".

Sedan talar revisorerna om att de kommer att bli mindre pengar i klumpen. Det har vi också blivit upplysta om av landshövdingen. Som den "hemmafruekonomi" som vi har, är det bara att rätta sig efter detta. Vi har inga åtgärder egentligen, för att förändra våra intäkter utan det är mest på utgiftssidan. Här är det centralt att vi får veta hur regeringen tänker sig med den här resurs- och behovsplanen som vi har blivit utlovade till september. Den skall väl balansera upp tilldelningen från klumpsumman.

Ett intressant kapitel är nog fortsättningsvis kapitlet om jordbruket. Om man tittar på revisorernas uppgifter, sedan 1980 så hade vi cirka 1 000 jordbrukslägenheter på Åland som var större än två hektar. Idag har vi 600 men tilldelningen av medel har inte totalt sett minskat utan ökat. Det är kanske inte den rätta jämförelsen, utan jämförelsen borde göras från det vi gick med i EU och fram till dags dato. Det var 1995 och då fanns det 800 gårdar, jordbrukslägenheter på Åland som var över två hektar. De har alltså minska med en fjärdedel. Här tas upp inte bara de direkta stöden, som miljöstöd och LFA och vad de allt heter, utan här tas också upp landskapets övriga kostnader för jordbruket. Man visar antalet anställda på näringsavdelning som sysslar med jordbruk. Man berättar om hur många som jobbar på Ålands försöksstation och hur många vi har i avbytarservice. Hur många som finns i kommunerna som stöder hanteringen av de här stöden och hur många staten har anställda för att kontrollera den här verksamheten och sedan också hur många som via det s.k. landsbygdscentrum är engagerade i jordbruksfrågor. Om man räknar huvuden så är det cirka 60 personer som servar den här gruppen på 600 lägenheter. Det blir tio lägenheter per person. Tänk om vi hade det inom socialförvaltningen, hur den då skulle se ut. Men den här gruppen är väl tillgodosedd. År 2006 behövdes det cirka 20 miljoner euro för att hålla igång hela den här ruljansen. Jordbrukets intäkter är 18 miljoner 500 000. Det är alltså en dyr verksamhet det här

Revisorerna har nu haft så mycket mod den här gången att man säger att näringsavdelningen måste se över sin organisation. Det är klart att det här är en historisk reminiscens att vi har en näringsavdelning som egentligen är en jordbruksavdelning. Medan alla andra som jobbar inom det privata näringslivet, företagare och nystartade företag är bara en detalj i sammanhanget. Då måste man komma ihåg att jordbrukarna minskar i antal och dessutom stor del av stöden leder till att vi får övergödning av våra vattendrag. Nog finns det mycket att göra inom den här sektorn.

Herr talman! På den sociala sidan är det ändå värdefullt att notera att den lagstiftning som skall trygga de funktionshindrades rättigheter, den lagstiftningen är upphävd i riket. Vi har en lag som är från 1993. Egentligen har vi blankettlagstiftning men utan den här mekanismen att vi skall följa förändringar i riket. De personer på Åland som har stort behov av social service för att klara sin dagliga tillvaro har inga större förmåner av att leva i det självstyrda landskapet Åland. Man säger också att bristerna drabbar personer med funktionshinder eftersom vi har så många kommuner och tillämpningen av den här OBSOLETA-lagen är väldigt dålig. Här finns det fog för oss alla att titta oss i spegeln och göra stora förändringar och snart. Det som är bra, det har sagts förut, men betonas en gång till att det skall göras en tillsynsplan. Det kräver resurser om dessa människor skall få sina förmåner tillgodosedda på någorlunda likvärdiga grunder, åtminstone som i riket. Då skall vi komma ihåg att Finland inte är i topp när det gäller handikappservice. Det krävs mera resurser på landskapets hälso- och socialvårdsavdelning. Där jobbar ett fåtal personer. På försöksstationen jobbar det dubbelt flera än på den här avdelningen . Det krävs nog en omfördelning av resurserna.

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Fru talman! Det som revisorerna säger om finansavdelningen härrör sig mycket till behovet av en finansförvaltningslag, precis som ledamoten Sundback sade. Jag tror, jämte förstås normal budgetering och planering av ekonomin, så är det med all sannolikhet den störst reform, som utgående från den position jag har idag, som skall genomföras under den här valperioden. Det är synnerligen prioriterat. Ledamoten Sundback sade här att det var igångsatt under förra valperioden. Det må hända och den signalen fick jag av ledamoten Sundback under förra valperioden. När jag inledde arbetet på min post så ville jag ha utkast för att se hur långt man hade kommit, men det fanns inga sådana. Man kan säga att arbetet har påbörjats från nollstadiet och inget fel i det. Vi kommer att få diskutera de här sakerna längre fram. Just de här sakerna med anslag, hantering av likviditet, överskridning m.m. skall beröras i den framställningen.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Ledamot Perämaa har varit inne på det här tidigare att ingenting var gjort när han kom. Om det är så, så beklagar jag. Nu vill jag åtminstone se framåt och jag lyckönskar ledamot Perämaa i sitt arbete och jag tror säkert att det kommer att finnas stöd för en sådan här reform. Det är bara att jobba vidare.

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik

Fru talman! Nog om det vad som har varit och vad som kommer. Det som kommer är det viktigaste. För övrigt så håller jag med det resonemang som ledamoten Sundback hade om problemen med t.ex. reservationsanslag, vilket inte är överskådligt, det blir inte särdeles lätt för någon att kunna läsa budgeten. Vilka medel som de facto gäller för enskilda år eftersom de förs över. Jag har lyssnat till många erfarna politiker som har debatterat de här frågorna tidigare, så jag tror i sista ändan att vi kommer att hitta en ganska stor samsyn i de här frågorna. Det finns mycket att göra för att göra budgeten mera transparent, det finns överskridningshanteringen, eller minusresultatshanteringen o.s.v. Vi har utjämningsfonderna hur de skall hanteras. Det finns många saker av stort intresse och stor betydelse.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Om finansminister Perämaa är övertygad om detta och driver igenom det redan i den här budgeten så, är åtminstone jag väldigt öppen för en sådan förändring. Den behövs egentligen inte heller nödvändigtvis, även om det ur rättssäkerhetssynpunkt inte kan fortgå hur länge som helst, att man inte har en lagstiftning på det här området. Men om man tycker att det är dåligt det här system vi har med reservationsanslag och andra saker som här nämndes, så kan man ju genomföra reformera ändå. Lagstiftningsprocessen kommer då lite efter. Den är ju långsam så det är kanske inget fel att ha den turordningen den här gången.

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman! Ledamoten Sundback tar upp både internrevisorernas och landskapsrevisorernas lämplighet. Beträffande internrevisionen ligger olämpligheten i att personen råkar vara liberal och det kan man inte göra någonting åt om det inte är olagligt. Men det som förvånar mig är den här insinuationen att det bland landskapsrevisorerna finns någon som är olämplig p.g.a. att hon/han är gift med en tjänsteman i landskapet. Vi har en valsituation när vi väljer landskapsrevisorer. Det valet kan klandras p.g.a. lagligheten. Varför har inte ledamoten Sundback sagt att valet är olagligt om det är så annars är det bara insinuationer. Vissa skillnader måste göras på det.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag tar upp det nu, eftersom det i debatten har framkommit nu senast av ledamot Erland, att revisorerna måste vara oberoende. Jag håller helt med. Men som jag ser det idag, är man inte oberoende om man är med i ett parti eller om man är nära släkting till dem som skall revideras och man själv är revisor. Så uppfattar jag problematiken. I den svenska modellen som beskrivs här och som landskapsregeringen har varit och tittat på är det uteslutet med sådana kopplingar. Mitt förslag är att vi lagstiftar om det också här. Annars tror jag inte att det fullföljs utan man slätar över det. Man säger att det är känsliga frågor, det här personligt o.s.v. Det är inte det! Det handlar om offentlighet - om skattepengar. Det skall inte vara så att andra hänsyn än rent lagliga och förvaltningsmässiga tas.

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman! Man kan vara inskriven i ett parti och vara mycket lojal mot sin tjänst. Sen kan man vara helt partilös men ha väldigt starka ideologiska synpunkter i sitt liv och leverne. Där kan man inte dra en gräns. Beträffande landskapsrevisorerna så har man alltid rätt att jäva sig om det är frågor som gäller just den nära anhörigas förehavanden. På ett litet ställe som Åland, kan ingen vara invald någonstans mera, i synnerhet om vi är liberaler. Socialdemokraterna duger ju förstås de har kontroll på vad de gör.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Jag tycker att det här sista anförandet var mycket osakligt. Vi har haft en diskussion i lagtinget om det här också, att ledande tjänstemän inte skall sitta på liberala uppdrag i t.ex. kommunstyrelser. Lojaliteterna kommer för nära. Det här är en diskussion som jag hoppas liberalerna för intern. Vi kan inte ha en offentlig förvaltning som är en del av det liberala partiets verksamhet.

TALMANNEN:

Replikväxlingen är avslutad.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Landskapsrevisorernas berättelse är genomskådlig och bra och lätt att läsa. Jag konstaterar vilka saker man har uppmärksammat och meddelandet från landskapsregeringen visar vilka åtgärder man tänker vidta p.g.a. revisorernas berättelse eller att man håller på och utreder. Det kan vara så att åtgärderna inte är riktigt konkreta, men vi får ta del av att man tänker göra någonting åt de olika sakerna.

Det som är glädjande, som vi ser av bokslutet och revisionsberättelsen visar, att det är 23 miljoner överskott. Det visar att det har gått bättre än föregående år, visserligen är klumpsumman lite större också så det hjälpte till.

En sak som jag har fäst mig vid och som jag har tittat på tillbaka i tiden, den har också nämnts här idag samt talats om i flera år, är det landskapsrevisorerna skriver om stiftandet av en finansförvaltningslag så snart som möjligt. Dessutom borde en lag stiftas om en utjämningsfond. Jag har den uppfattningen att det alltid är bra om det finns klara regler hur utjämningsfonden skall användas och dels också hur budgetarbetet skall bedrivas. Finansförvaltningslagen som nu finns är från 1971 behöver förnyas. Det är bra att det här lyfts fram av revisorerna. Vi får se fram emot att det händer någonting nu.

En annan sak, fru talman, som revisorerna tittat på är Ålands industrihus. Jag vill förena mig med revisorernas uppfattning att det skulle vara bra om landskapsregeringen som majoritetsägare i Ålands industrihus tillsammans med de andra ägarna kunde titta på om man kunde göra Kvarteret iTiden till ett separat fastighetsaktiebolag. En sådan bolagsbildning, skriver revisorerna, skulle innebära möjligheter att sälja aktier till företag som hyr utrymmen i iTiden och på så sätt frigöra kapital för tillbyggnader.

Sedan har det nämns någonting om anslagsöverskridningar. De kommer fram på flera ställen och jag har en känsla av att det finns ganska goda rutiner, men de är kanske ändå inte tillräckliga. När man har olika projekt på gång och gör beställningar borde det vara på det sättet att summan för beställningen skrivs in i en dator till ett konto så att man vet hur mycket som går åt och när det är flera som sysslar med samma projekt kan beställningar göras oberoende av varandra. Det är klart att misstag ändå alltid kan hända. Det är inte så lätt att få det rätt. Om man jämför med hur det är i kommunerna brukar det komma tilläggsbudgeter och ändringar av årets budget inför årsslutet. Då tittar man på överskridningarna av kommunens budget. Det är ett dilemma med långsamma faktureringar. Skulle man betala kontant då hade man det ganska klart.

Till övriga delar vill jag för Centern del säga att vi omfattar de åtgärder som upptas utgående från revisionsberättelsen.

Ltl Olof Erland, replik:

Fru talman! När det gäller utförsäljningen av fastighetsbolaget iTiden så var det meningen att man skulle följa den princip som man har gjort i industrihusen, att sälja ut efter hand till kommersiella intressen. Orsaken till att det inte blev så när det byggdes, var att det var en nedgång i ekonomin, och sedan har det varit en osäkerhet inom den sektor som har funnits där. Jag håller helt med om att nu är det dags att göra någonting som jag tidigare kallade för fastighetsförädling, d.v.s. som ledamoten Slotte sade här att frigöra kapital för andra ändamål Det är så det borde fungera och jag hoppas att det skall ske så också.

TALMANNEN:

Replikväxlingen är till denna del avslutad.'

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman! Det var samma ämne som jag också tänkte ta upp. Jag håller med det revisorerna säger och som jag uppfattar att också lagtingsman Slotte gör på Centerns vägnar, d.v.s. att man tar och säljer ut aktierna till företag som verkar iTiden. Däremot håller jag inte med det som sades tidigare, att det nu är rätt tidpunkt, när man ser oron i ekonomin. Detta är någonting som borde ha gjorts tidigare. Det är ett steg i rätt riktning. Jag undrar hur Centern ser på det här, hade det inte varit det bästa att iTiden hade byggs i privat regi redan från första början? Är det inte så egentligen?

Ltl Roger Slotte, replik:

Fru talman! Den åsikten har vi inte haft inom Centern. Vi har inte diskuterat den heller. Men det är klart att Ålands industrihus har haft en del bekymmer redan från starten med saneringar och allt som har varit på den tomten Kvarteret iTiden ligger idag. Jag kan också tänka mig att tiden för utförsäljning av aktier i ett fastighetsbolag inte är det rätta, men däremot kan man förbereda det genom att Kvarteret iTiden blir ett särskilt aktiebolag vars aktier ägs av Ålands industrihus som koncern och sedan när man finner lämpliga köpare kan man besluta om att sälja ut.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman! Lagtingsman Slotte säger att "den åsikten har vi inte haft i Centern att det skulle ha byggts privat." Nå, det är aldrig för sent att bli klokare. Man kan alltid ändra sig. Om vi tar sikte på det vi har här i landskapsrevisorernas berättelse, är det precis såsom framkom tidigare, att det här är tanken med industrihusets verksamhet, d.v.s. man bygger lokaliteter, när man har köpare så säljer man dem för att kunna gå vidare. Om man gör ett separat bostadsbolag just av Kvarteret iTiden så konstaterar jag att lagtingsman Slotte och jag är helt överens om att så borde det göras. Vilken tidpunkt som är den rätta att sälja kan man ha olika åsikter om, men skall man göra någonting så skall man göra det nu. Man skall inte hålla på och utreda det i åratal för nu redan börjar det se lite oroligt ut när det gäller det privata företagandet.

Ltl Roger Slotte, replik:

Fru ordförande! Jag kan hålla med om att man bör vidta mått och steg i det här skedet och det kommer ändå att ta en ganska lång tid innan det blir veklighet. Jag ser fram emot att ägarna kommer överens om den här frågan på ett lämpligt sätt.

TALMANNEN:

Replikväxlingen är avslutad.

Ärendena kommer att bordläggas. Önskar någon yttra sig om bordläggningstiden. Ärendena bordläggs till plenum måndagen den 22 september 2008.

Föredras

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående fisketurismen.  (EF 10/2007-2008).

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter. Ordet ges till lagtingsledamot Danne Sundman.

Ltl Danne Sundman:

Fru talman! Verksamhetsförutsättningarna för fisketurismen har varit livligt diskuterade den senaste tiden utgående från tillgången på fiskevatten och fisk kontra respekten för det privata vattenägandet och hållbar användning av naturresurserna. Problematiken förtjänar att uppmärksammas av landskapsregeringen men därifrån hörs inget i frågan. Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga.

Vilka åtgärder ämnar landskapsregeringen vidta för att föra en politik som garanterar fisketurismens verksamhetsförutsättningar samtidigt som vattenägandet respekteras och ett hållbart fiske garanteras?

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

Fru talman! Inledningsvis skall jag hålla en redogörelse som är nedskriven och jag återkommer med tilläggsuppgifter vid det två, förmodligen kommande svaren.

Landskapsregeringen samarbetar sedan lång tid tillbaka med parterna som berörs, d.v.s. vattenägarna, turismnäringen med bl.a. logiföretagare och fiskeguider. Dessutom finansierar landskapsregeringen marknadsföring av sportfisket på Åland som är en viktig produkt och säsongsförlängare för besöksnäringen. Rådgivning och initiativ som främjar samarbete mellan parterna sköts i första hand av fiskesektorns branschorganisation. Av landskapsregeringen vattenresurser finns det idag 17 olika fiskekortsområden runt om på Åland och information om detta är framtaget och delas ut. Landskapsregeringen erbjuder möjlighet att lösa sportfiskekort på landskapets vatten och beviljar därutöver årligen, i förhållandenas bärkraft ett avvägt antal fiskerätter för yrkesfiskare.

Vid Ålands fiskodling i Guttorp produceras fiskyngel för utplanteringsändamål i syfte att stärka och upprätthålla lokala fiskbestånd som är föremål för yrkes- och fritidsfiske. Arbetet är långsiktigt och resurskrävande och förutsätter bra faktaunderlag om vattenmiljöns och fiskbeståndens tillstånd och nyttjande samt samarbete med såväl vattenägare som olika nyttjandegrupper. Under 2008 produceras ca 150 000 smolt av havsöring, ca 100 000 ensomriga sikyngel samt ca 2 miljoner nykläckta gäddyngel. Laxproduktionen beräknas bli ca 40 000.

Landskapsregeringen konstaterar att utökat samarbete mellan turismnäringen och vattenägarna kan leda till att ytterligare fiskevatten kan göras tillängligt för sportfiske. I den mån parterna så önskar bistår landskapsregeringen i en sådan process. Enligt landskapsregeringen mening är det ett bra system att det är vattenägarna som styr över hur de väljer att använda sina vatten. Ansvaret för övervakning av användningen av fiskevattnen ligger på vattenägaren. Enligt fiskerilagstiftningen är innehavare av fiskerätt skyldig att ordna vården av sitt fiskevatten och sitt fiske så att fisk eller kräftstammens fortbestånd tryggas. Denna skyldighet gäller således envar som erhållit fiskerätt enligt Finlands grundlag.

I landskapsregeringens handlingsprogram ingår målsättningen att arbeta för att ett fiskevårdsprogam upprättas. Vid fiskeribyrån finns en fiskeribiolog som särskilt arbetar med dessa fiskebeståndsfrågor. Årligen genomförs provfiske för att få en bild av beståndens utveckling. Kunskaperna kring bestånden, dess reproduktionsområden och resurserna för att erhålla dessa är emellertid långt ifrån heltäckande och tillräckliga för hur gäddstammen utvecklas. Det kan jag återkomma till i tilläggssvar. För övrigt är detta också en stor fråga för den marina miljö på Åland som vid debatterade här om dagen.

Ltl Danne Sundman:

Fru talman! Orsaken till att jag ställde den här frågan var att jag saknar landskapsregeringens engagemang i den här frågan. Jag måste säga, att efter det här svaret kan jag egentligen inte uttolka några vidare åtgärder, förutom de som redan genomförs idag som givetvis är till gagn för de här värdena som jag uppmärksammade. Jag tror, att vad landskapsregeringen, fiskeribyrån och andra krafter inom landskapsregeringen borde göra är att försöka jämka de här intressena. Visserligen finns turistförbundet som understöder och utvecklar själva fiskerinäringen till den här delen, men när det gäller, att få de här intressena sammanjämkade och verka för att det skall blir större och flera fiskevattenområden, så visst skall det ske på frivillig bas men man borde ha någon som är medlare mellan intressena. När det gäller gäddan som är en populär fisk när det gäller fisketurismen, så finns det kanske saker att göra som landskapet borde initiera. Det finns mycket idéer ute bland fisketuristerna själva bland guiderna och stugbyägare o.s.v. Man borde samla de här intressena och försöka få till något fiskepolitiskt program till den här delen. Det är min fråga, kunde man tänka sig det att man från landskapsregeringen initiera en sådan här diskussion och försöka enas om vilka idéer som är bra?

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

Fru talman! Frågan om specifikt gäddan är intressant. Som jag var inne på tidigare så är gäddan ett problem. De övriga intressanta sportfiskarna som sik, gös och abborre kan man genom provfiske konstatera hur stammen ser ut om två, tre och fyra år men det kan man inte göra med gäddan. Där skulle vi behöva få fram ett rapporteringssystem över fångad gädda, små och stora samt var de fångas. Det är en rapportering som inte fungerar idag. Jag vill bara visa församlingen, jag har inte gjort mig besväret att få fram en översiktsbild, men när man tittar på den här, Turistförbundets karta över fiskekortsområden på Åland, så ser man att nästan hälften av Åland, drygt en tredjedel av allt vatten på Åland, idag har organiserade fiskekortsområden. Jag vill också poängtera, att i de flesta av de här, kanske 90 procent av dem fungerar sportfisket och turistfisket väldigt bra. Men det finns exempel där det inte fungerar, där man inte har upplåtit sina vatten till gemensamma fiskekortsområden och där man inte kommer överens överhuvudtaget. Jag dristar mig till att jämföra och har en förhoppning, att vi så småningom skall komma fram till ett så gott resultat när det gäller samarbete om fisken, som man har i de flesta rådjursjaktlag och älgjaktlag. Man har ett gemensamt intresse och man träffas på älghippa och rådjurshippa och har en trevlig sittning och därmed också en grund för ett gemensamt intresse.

Det som ledamot Sundman efterlyser, att landskapsregeringen skall ta tag i det här, det har jag gjort. Jag har beslutat att hålla ett första möte, det kommer att annonseras ut, den 2 oktober 2008 i lagtingets auditorium, där parter i den här frågan bjuds in och övriga intresserade får gärna delta. Avsikten med detta är att skapa samarbete och förståelse för att framledes ha större fiskekortsområden där alla kan delta och där det finns utrymme att fiska. Det grundläggande för allt fiske är ändå att man vet vad tillgången är. Då måste vi få till mera rapportering mera uppföljning och lite mera kontroll om man säger så.

Ltl Danne Sundman:

Fru talman! När det gäller tillgång på gädda, så visst kan det vara så att man inte känner till tillgången lika bra som för annan fisk. Men man vet att på vissa ställen, t.ex. i Brändö skärgård så står det verkligt illa till när drygt 50 båtar var utan fisk överhuvudtaget och det team som anses vara det allra duktigaste på Åland, inte fick en enda gädda. Där behöver man inte undersöka mera, utan där vet man att det är på tok. Det beror på alltför hård fiskning av gädda.

Det var glädjande att höra, och borde ha hört till huvudsvaret, att det kommer att ordnas ett möte där man samlar dessa intressen. Det är just sådana åtgärder jag efterlyser och det är glädjande att frågan har åstadkommit det. Jag hoppas att landskapsregeringen efter det här mötet kan ta en lite aktivare roll i den här utvecklingen. Man är ju den enda parten som inte är direkt kopplad till det ena eller andra intresset. Det är viktigt, som jag skriver i min fråga att man respekterar vattenägande och skall man uppmuntra flera vattenägare att upplåta sitt vatten måste det vara förenligt med vissa ekonomiska morötter eller andra attraktiva fördelar som gör att man väljer att upplåta vatten som tidigare inte har upplåtit. Det finns kanske också lagstiftningsåtgärder och styrmedel som landskapsregeringen måste använda för att garantera att det finns tillgång på fisk, långsiktigt. Jag hoppas att det här mötet är startskottet för någonting positivt i den här frågan så att man kommer till en lösning på de problem som finns idag. Det finns väldigt stora problem på vissa håll, men sen är det precis som ministern säger, fungerar det väldigt bra på andra håll. Dessa problemområden bör man noggrant hjälpa från landskapsregeringens sida.

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

Fru talman! När det gäller konkret Brändö, kan man konstatera att den här situationen uppstod väldigt snabbt. Från att tidigare ha varit ett fiskekortsområde eller en tävling, som där här handlade om, med väldigt goda resultat så hamnade man det här året på ett väldigt dåligt resultat. Det här har drabbat många fiskeplatser. En del av problemet kan vara, för det första, att det var dåligt fiskeväder. Det har åtminstone drabbat mig och de flesta andra som har fiskat. Men bortsett från det, så är fisketrycket det som avgör tillgången på fisk. Fiskar man mera än reproduktionen klarar av att återställa eller sköta om, så minskar det självklart. Just när det gäller gäddan, är det ett stort problem att man inte genom provfiske kan konstatera beståndet av de små gäddorna som skall fiskas upp om två eller tre år eftersom de inte går att fiska upp med nät, de simmar inne i vassarna och uppe på grunt vatten o.s.v. Det skulle behövas en annan kontrollfunktion. Det skulle vara tacksamt om, och det skall vi ta upp på mötet, man kan ordna en rapportering över all fångad gädda som finns. Det skulle ge en bild av hur många små gäddor det finns i ett område, om man räknade de små gäddorna som man släpper tillbaka, av vad den stammen klarar av. Det finns många goda incitament till att lyckas i den här frågan nu. Eftersom den är väldigt aktuell, tycker jag att det är lämpligt att den kommer på bordet nu. Vi får återkomma i det här ärendet flera gånger. Det skulle vara tacknämligt om vi kunde få alla fiskevatten tillgängliga för fiske, men samtidigt måste vi vara medvetna om att vi måste ha fredade vatten mot fiske, så att det inte blir rovfiske överallt. Fisken måste ha fredade platser där den i lugn och ro får reproducera sig.

TALMANNEN:

Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

Föredras för enda behandling

Ålands delegations i Nordiska rådet berättelse för tiden 1.1- 31.12.2007. (NRB 1/2007-2008).

Enligt 6 § landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet skall Ålands delegation i Nordiska rådet årligen uppgöra och till lagtinget överlämna en berättelse över de för Åland väsentliga frågorna i Nordiska rådet. Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till kännedom. Diskussion.

Ltl Olof Erland:

Fru talman! Även om berättelsen för Nordiska rådets verksamhet inte är så lång, måste jag säga att jag läste den med ett verkligt intresse, inte bara därför att jag själv tidigare har varit aktiv i råd och ministerråd, utan för att det egentligen är så att de nordiska frågorna är ganska anonyma. Vad det beror på, det kan man diskutera och det bör diskuteras hur man skall få den här kopplingen till de nationella parlamenten och den nationella befolkningen inklusive de självstyrande områdenas befolkning. Den här rapporten innehåller några frågor som är viktiga att beröra, anser jag. Det är självstyrelseområdenas ställning, det är litteraturpriset och det är Nordiska rådets inriktning på globalisering. Det senaste kanske är det allra viktigaste därför att det har konsekvenser för Nordiska rådets verksamhets inriktning på sikt och vad man egentligen sysslar med om jag får spetsa till den frågeställningen. Sedan är det också viktigt att notera att i Nordiska rådet pågår det hela tiden en verksamhet som inte är så synlig som sessionerna o.s.v. Det är instituten, det är stipendieformer och kulturanslag o.s.v. Vi får t.ex. veta att journalisten Thomas Thornefjell har fått 9 000 euro för att bekanta sig med isländska jazzmusiker. Det är ett exempel på inslag i vad man sysslar med.

Men först, fru talman, när det gäller de självstyrande områdenas ställning, är det en evighets fråga sedan 1970-talet med Helsingforsavtalet o.s.v. Vad skall de självstyrande områdena tillåtas göra snarast i förhållande till de riktiga, så att säga medlemmarna, nationalstaterna? Områdena har en ganska framskjuten roll men dock inte en självständig roll och särskilt från Färöarnas sida har man tagit initiativ för att höga statusen. Man skall kunna medverka som en självständig medlem, delta i statsministrarnas möten, ingå i presidiet och sådan saker. Den här processen har varit, inte för Nordiska rådet osedvanligt lång, men i allmänhet osedvanligt lång. Det här senaste initierades i början på 2 000-talet, 2 002 om jag minns rätt, och det har först lett till en process i ministerrådet sedan har det övergått från ett medlemsförslag till Nordiska rådet, sedan har man tillsatt en tjänstemannautredning. Den utredningen har gjort att det har blivit ett ärende där det närmast är en politisk fråga. En del tycker att områden kan få den här ställningen, andra tycker att det onödigt. Den processen fortsätter och här har Ålands position i allmänhet varit den, att man följer de andra områdena medan, tidigare åtminstone, Färöarna var det pådrivande området. Jag vet inte hur det är idag men i alla fall är det här ett ärende som finns noggrant redogjort i berättelsen. Det är absolut av intresse att få en framskjuten roll för våra självstyrande områden av tre skäl.

Den första synligheten i sig är viktig, för det andra är de otroligt viktigt att skapa relationer med dem som är i Nordiska rådet. Tar vi Finlands nuvarande regering och också Sveriges, så är det flera av de personerna som idag är ministrar som delvis har skolats i Nordiska rådets verksamhet och de här relationerna lever naturligtvis kvar länge och Åland kan dra nytta av det. Det är synligheten, relationerna men också framförallt resultatet. Vi har alltså särskilt intresse av gränshindersfrågor när det gäller utbildning och annat. Kranförarfallet är ju ett av de mest kända exemplen där det har varit ett evigt nötande för att få en dialog mellan Sverige och Finland. Man tycker att det skulle kunna vara lätt, men utbildningsideologierna i Sverige och Finland är fortfarande så pass olika att flexibiliteten inte medger pragmatiska lösningar alla gånger. Självstyrande områdenas roll är viktig.

Fråga nummer två, möjligheten för Åland att nominera till Nordiska rådets litteraturpris. Varför skulle det vara ett problem? Ja, argumenten är många och ju sämre desto krångligare. Man hänvisar till att Åland inte är ett eget språkområde, man hänvisar också till att vi inte har så mycket litteratur att komma med. Vår tradition är annan än den på Färöarna och Grönland. Naturligtvis är det här ett strunt argument skulle jag säga. Hur mycket litteratur vi har är inte ett kriterium utan hur bra litteratur vi har och om den på något sätt särskiljer Åland, inte enbart som ett språkområde utan som ett språk- och kulturområde. Det är skrivet på svenska visst, som även finlandssvenska författare och svenska författare, men det är skrivet ur en åländskt kulturperspektiv inklusive eventuella nationella skillnader och kulturskillnader, sedvänjor o.s.v. Så hur litet området är, så är det ett område som för sig har en ställning i Nordiska rådet och för sig ska ha en ställning när det gäller rätten att nominera. Det här är också ett ärende som pågår i Nordiska rådet och delegationens ordförande Raija-Liisa Eklöw sliter dagligen med frågan och därmed torde den få en lösning med hjälp av också andra krafter, skall jag tillägga. Den är inte en symbolfråga utan det är en viktig kulturfråga.

Om den lite mera omfattande frågan som dessutom är global, så skulle jag säga att globaliseringen visserligen är ett faktum men globaliseringen är inte som Nordiska rådet tydligen föreställer sig, att man från nordisk sida är ute på världshaven och världskartan och etablerar kontakter utan globaliseringen skulle innebära, som jag ser det för Norden, att man har anledning att stärka den lokala konkurrenskraften för att balansera de effekter som globaliseringen har. Om man tar förskjutningen av ekonomierna från USA och Väst-Europa till Indien och Kina, råvaruhandeln och råvarupriserna, livsmedelsproduktionen, livsmedelspriserna, utlokaliseringen av industriarbeten o.s.v. är det globala tendenser. Men frågeställningen borde vara den, vad är specifikt nordiskt i det hela? Ja, t.ex. om vi tar vår industri så är den industrin som utlokaliseras inte tillverkning i allmänhet utan enkel tillverkning. Den tillverkning som finns kvar i de flesta nordiska länderna är avancerad småindustri och avancerad storindustri. Storindustri med globala förgreningar, småindustrin med stark lokal förankring i kompetens och teknologi, det är en ena tendensen. Där är alltså utmaningen också för Åland densamma i princip att stärka den lokala industrin så att den är avancerad och kan konkurrera globalt. Vi har alltså flera små företag på Åland som är relativt okända som säljer på en global marknad och som bygger på att de har hög kvalité i produktionen, hög kvalité i produktkontrollen o.s.v. men överlåter själva försäljningen och exporten till bolag i andra länder. Vi har en annan tendens som gör att globaliseringen återverkar på behovet av lokal försträkning och det är kunskapstjänster. När man utvecklar kunskapstjänster så finns de att tillgå också i Kina, Indien och andra länder, men det betyder inte att vi kan utlokalisera dem utan de är ofta lokalt beroende så vi måste ha samma styrka här, inte samma volym men samma styrka. Jag anser att den riktning som Nordiska rådet nu är inne på, att man satsar på att utreda på nordisk nivå den globala utvecklingen, gör att man tränger ut andra områden som är viktiga för lokalsamhällets utveckling och därmed viktiga för att balansera den globala utvecklingen. Det är miljöfrågor, det är välfärdsfrågor, sociala trygghetsfrågor och det är utbildning. Saker som vi har och måste ha på hemmaplan. Om man drar ner på kulturbudgeten på välfärdsfrågornas behandling i Nordiska rådet så tror jag att man kan göra en felbedömning. Det här är Nordiska rådets delegations sak att diskutera och vidare utveckla. Jag tror, att Åland som självstyrande området mycket väl skulle kunna profilera sig som en liten motvikt, till det här mode-floget, som det heter på fågelspråk, mot att se allting som globalt och globaliserat. Den strukturen och det fenomenet finns men det behöver alltså lokala motkrafter. Det är det viktigaste för Nordiska rådet. Tack!

TALMANNEN:

Följande anförande hålls av lagtingsledamot Eklöw, vilket hon borde ha fått initialt eftersom hon kommer att presentera rapporten och det fick hon inte, vilket jag ber om ursäkt för.

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman! Jag kommer delvis att beröra samma saker som den tidigare talaren, men eftersom jag har förberett ett anförande så håller jag mig till det. Berättelsen innehåller de praktiska åtgärder som de åländska representanterna har tagit i rådet.

Vi behandlar berättelse för Ålands Delegation i Nordiska rådet året 2007.

Delegationen skall varje år tillställa lagtinget en redogörelse över sin verksamhet.

I berättelsen bifogas de dokument som har under respektive året varit av betydelse för Åland.

Det praktiska arbetet hänger ju stort på hur mycket de valda ledamöterna är beredda att aktivera sig och stort på den tjänsteman i lagtinget som har Nordiska rådet som sitt arbetsfält.

Året 2007 var Ragnar Erlandsson och jag som ordinarie medlemmar fram till valet. Efter valet blev jag vald till delegationens ordförande och ledamoten Fredrik Karlström som ordinarie medlem. Ersättarna är ledamöterna Veronika Thörnroos och Johan Ehn. Jag sitter i Nordiska rådets miljö- och naturresursutskottet och ledamoten Fredrik Karlström sitter i kultur- och utbildningsutskottet. Enligt landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet har varje medlem personlig ersättare. Vi skulle kunna vinna på ändamålsenligheten om vi skulle ändra systemet så att ersättarna inte är personliga såsom jag redan påpekade ifjol i mitt anförande. Vi kommer att föreslå en lagändring inom kort i denna riktning, från delegationens sida och hoppas att vi får stöd för det. I det praktiska arbetet skulle det vara mycket enklare om man inte hade personliga ersättare. Så är fallet också i de andra parlamenten.

Fru talman! Officiellt är de åländska representanterna medlemmar i den Finska delegationen med rätt att delta i delegationsmöten i riksdagen. Detta försöker vi göra om det bara praktiskt är möjligt. Det händer även att de åländska representanterna får förtroendet att representera Finland i olika arbetsgrupper, således utvidgas våra uppgifter. De finska ledamöterna brukar ha ett möte på Åland varje år och då brukar vi informera om ålandsaktuella och specifika ärenden såsom PAF, sjöfart och många andra aktuella ärenden. Dessa möten har ofta mycket goda resultat med att informera och initiera de finländska riksdagsledamöterna.

Under året 2007 behandlades det Färöarnas initiativ för ett självständigt medlemskap i Nordiska rådet. Initiativ i denna riktning har tagits redan 2003 från Färöarnas sida. Ålandsdelegation har bifallit initiativet med det tillägget att vi förutsätter att alla självstyrande områden behandlas lika. Vi har i utlåtande från Ålands sida sagt att vi har beredskap och möjligheter att ta det ansvaret som kommer att ligga på oss om vi får fullständigt medlemskap. Det kommer ju inte bara föra med sig rättigheter utan även förpliktelser .

Som ni kan läsa i berättelsen konstaterade en tjänstemannarapport efter en utredning i ärendet att det inte finns några juridiska hinder att stärka de självstyrande områdenas ställning i det nordiska samarbetet. Arbetet fortsatte sedan med en ny tjänstemannagrupp med representanter från alla länder och självstyrande områden där vår representant var Marine Holm-Johansson.

Arbetsgruppen la ett förslag över förbättringar till påverkningsmöjligheter för de självstyrande områden och presenterade sitt förslag för samarbetsministrarna i Mariehamn i september 2007. Förslagen godkändes och beslutet kallades "Ålandsdokumentet", vilket tillåter deltagande i råds och ministerrådsarbetet i större utsträckning än tidigare utan att för den delen öppna det s.k. Helsingforsavtalet som reglerar arbetet inom NR och NMR. Vi i delegationen kan konstatera att Ålandsdokumentet är samstämmig med de positioner vi hade lagt som mål här på Åland. Dokumentet har en större betydelse på ministerrådssidan än på rådssidan eftersom det ger ministrarna större möjlighet att delta och till exempel svara på frågor riktade till ministrarna inom självstyrelseområdenas kompetens. Redan med dagens system har vi ju på rådssidan haft möjligheter att delta i olika kommittéer och vi har ju till och med haft presidentskapet på Åland när Olof Salmén mycket framgångsrikt ledde rådet. Så möjligheter har funnits, det har bara hängt på delegaternas aktivitet hur mycket vi har nyttjat dem.

Fru talman! Så till litteraturpriset. I olika omgångar har Åland lyft fram problemet att vi inte kan delta i arbetet att nominera och vara delaktiga i bedömningskommittén för det nordiska litteraturpriset på samma sätt som Färöarna och Grönland. Motiveringen är att det är språkområden och inte nationsgränser som är avgörande i nomineringsarbetet. Detta finns beskrivet i berättelsen ingående så jag tänker inte läsa upp det här.

Vi från Ålands sida har lyft fram det faktum att litteraturen inte bara är fråga om rent språkligt till exempel finska, svenska eller danska utan att det, som ledamoten Olof Erland sade, för små områden är fråga om kulturell hemtvist och särart. De språkliga argumenten räcker inte till heller i den bemärkelsen att det till exempel från Finland nomineras både finskspråkiga och svenskspråkiga verk. Skulle man gå på språkområdessystem så borde Sverige nominera de finlandssvenska verken.

Jag kan bara konstatera att ärendet ännu är under beredning och slutligen kommer detta att avgöras under hösten 08.

Om gränshindersproblematiken pratade ledamoten Olof Erland redan så jag går inte närmare in på den utan går vidare.

Åland brukar hålla sig framme i det nordiska samarbetet. Utanför berättelsen vill jag berätta att vid presidiemöte nästa vecka på Island, kommer man antagligen besluta att nästa hösts utskotts- och presidiemöten kommer att hållas på Åland. Då har vi möjlighet att inviga det nordiska samarbetet i Alandica-huset och visa att vi klarar av möten av denna kaliber. Men det förutsätter att vi samstämmigt tar emot dessa gäster och går in i arbetet och ger vårt stöd till det.

En efterlysning skulle jag ännu vilja rikta till lagtinget att och det är att vi från lagtingets sida efterlyser initiativ till och förslag till arbetet så att det inte blir bara en sak för oss som nu råkar vara valda till uppgiften. Det är lättare om 30 personer kommer med idéer till det nordiska arbetet än fyra. Ledamöter, ni är alla välkomna komma med idéer, problem om gränshinder o.s.v. som vi kan ta upp samt inslag till medlemsförslag som vi har möjlighet att ställa, att det inte bara heter att vi far dit och festar. Detta kan ju hjälpa till att minska till exempel de gränsproblemen som finns. 30 personer hör mera än 4 . Och på så sätt kan alla känna sig delaktiga. Vi har även startat arbetet att få tillstånd mera samarbete med landskapsregeringen för att gemensamt kunna ta upp de frågeställningar som är viktiga för Åland.

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! Tack för den goda redogörelsen. Det ät tyvärr så att de här frågorna inte väcker så hemskt aktivt intresse i lagtingsdebatten. Några drar sig även för att förlänga debatten. Det kan vara en orsak och så har det alltid varit. Det nordiska samarbetet är väldigt viktigt för oss och jag ville ställa en fråga till ledamot Eklöw. Jag kan inte hitta någonting om den åländska delegationens uppfattning i och arbete för det färiska förslaget om fullt medlemskap för Färöarna. Vilken ställning tog Åland i det sammanhanget och hur har man debatterat i frågan även offentligt. Det finns ju föredömligt debatterna relaterade, men jag hittar bara att färingarna själva har talat för det här och inte någon åländsk representant.

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman! Om ledamoten Roger Jansson undrar hur vi har debatterat det här i Nordiska råds sammanhang eller här hemma, så här hemma har vi fått en förfrågan som vi har besvarat med de önskemål och de positioner som vi har lagt fram. Det viktigaste var att vi stöder Färöarnas strävan men vi säger också att alla självstyrande områden skall behandlas lika. Vi har också meddelat att vi har möjlighet både utrymmesmässigt, efter att Alandica-huset blir klar, kan ta emot större möten. Det här är en logistisk fråga inte bara vilja. Positionerna har vi för fram både skriftligt och via vår ledamot i kommittén Marine Holm-Johansson.

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Ltl Barbro Sundback:

Fru talman! Det är lite trist att de här nordiska frågorna inte tänder lagtinget mera än de gör. Många av dem är av central betydelse för oss och inom många av de här områdena har vi lagstiftningsbehörighet. Varför det inte är på det sättet har vi diskuterat att otal gånger och jag tror att det beror på att vi inte har någon "Norden-politik" utan de är mycket upp till de enskilda delegaterna att aktivera sig och ta initiativ. Det finns ingen samordning med ålandspolitiken i övrigt. Lite samma är det med EU-frågorna. Jag har som ett försök att skapa större samordning och framförhållning i olika fora föreslagit att vi skulle ha en utrikesminister som skulle ansvara för Ålands politiken både på nordiskt och EU-plan. Så länge det inte finns någon som har det övergripande ansvaret så tror jag att det kommer att fortsätta på det här viset.

Jag ser att det som sker säkert är bra och värdefullt men för att det skall ske en utveckling så måste det tas ett större övergripande ansvar för det här arbetet. Man kan läsa landskapsregeringens berättelse, förlåt mig, jag menar Ålands delegations i Nordiska rådet berättelse och i boken vad som har avhandlats. Ålandsdokumentet är väldigt framträdande i den här berättelsen och det är roligt att det finns ett dokument som har det namnet i all synnerhet som det var Lasse Wiklöf som jobbade med det och lade ner både tid och engagemang för att få igenom det. Idag framstår det som ett viktigt arv efter honom.

Herr talman! Det som jag ville ta upp finns i den här lilla boken på bl.a. sidan 12. Där talas det om Östersjöns tillstånd. Det finns också nämnt på sidan 16 och på sidan 25. Östersjön och Östersjöns tillstånd är det som bekymrar ålänningarna mest av alla miljöfrågor. I den utredning som landskapsregeringen har gjort om ålänningarnas beredskap att ändra sitt beteende och värdera miljöfrågor, så är det Östersjöns tillstånd som tar 80 procent av ålänningarnas engagemang. Övriga frågor är betydligt mindre viktiga.

Därför, herr talman tycker jag att det är på sin plats att den frågan närmare diskuteras här och vad som har åstadkommits i nordiska sammanhang. På sidan 12 finns en mycket dramatisk skildring av Östersjöområdet av EBDR:s eller Europeiska återuppbyggnadsbankens direktör Jaakko Henttonen och Utrikespolitiska institutets programdirektör Tapani Vaahtoranta. De säger att den nuvarande Östersjöpolitiken kommer att sluta i en tragedi. Det är många av oss som tror att det kan gå så illa, eftersom de enskilda åtgärder som de nationella regeringarna och parlamenten har lovat att de skall vidta, dels vidtas de inte i den omfattning som man har lovat och framförallt har det visat sig, att de tillsvidare inte har haft någon egentlig effekt på Östersjöns tillstånd. De döda bottnarna breder ut sig, övergödningen fortsätter och annan nedsmutsning av Östersjön är fortfarande ostoppade.

På sidan 16 har Tuula Peltonen understrukit betydelsen av ren miljö och minskad användning av kvalitetsförsämrande bekämpningsmedel och halten av tungmetaller i jordmånen samt en etisk husdjursproduktion. Hon efterlyser en revidering av EU:s jordbruksstöd. Jag undrar om de åländska representanterna har stött det förslaget? Som jag ser det är EU:s jordbrukspolitik en av de största farorna mot Östersjön.

Men sedan herr talman, finns det en direkt hänvisning till miljö och naturresursutskottets diskussioner och där är det så lyckligt att Åland har en representant och det är också delegationens representant, ltl Raija-Liisa Eklöw. De har lämnat en rapport och det sägs att utifrån rapporten antogs 25 rekommendationer för regeringarnas samarbetsorgan Östersjöstaternas råd o.s.v. Det där har ännu bekräftats nu nyligen i Visby. Jag tycker faktiskt att det är på sin plats att vi får en redogörelse över de 25 rekommendationerna och på vilka sätt delegationen har tänkt sig att de här skall implementeras på Åland? Vilka effekter kommer de att ha? Som jag ser det så är det här, den viktigaste inte bara åländska miljöfrågan, utan nordiska och europeiska ur ett åländskt perspektiv.

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman! Det är så i praktiken att rekommendationerna går till ministerrådet och där via sedan till de olika regeringarna. Som ledamoten Sundback vet var ledamoten Lasse Wiklöf väldigt aktiv i det här sammanhanget och Åland kunde många gånger säga, att vi hade gått längre med det senaste miljöprogrammet än vad rekommendationerna över huvudtaget gäller. Om det tröstar ledamoten Sundback, har jag själv mycket aktivt deltagit i miljöutskottet, i Östersjöarbetet t.ex. genom ett medlemsförslag om totalförbud för toalettavfall som mycket snabbt gick igenom rådets instanser och har nu kommit till HELCOM och högre instanser. Jag har inte i alla fall dåligt samvete, att vi på rådet inte skulle ha deltagit i de här miljöfrågorna. Som sagt, de förs ju vidare. Rådet kan inte göra någonting åt dem annat än att vi har rekommenderat olika regeringar att se till att de blir åtgärdade.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det där är mera en beskrivning av den formella gången. Men på vilket sätt kommer de här åtgärderna och rekommendationerna att implementeras av regeringen Eriksson i Mariehamn? Är det inget av de här förslagen som är av den kvaliteten att vi skulle behöva beakta dem, utan gäller de enbart för de andra? Är Åland så långt hunnet i de här frågorna eller finns det någonting som ledamot Raija-Liisa Eklöw tycker att vi borde beakta i den åländska miljöpolitiken med tanke på Östersjöns utsatta tillstånd?

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Ja, herr talman! Jag antar och vet att regeringen Eriksson, likaväl som den förra regeringen vars verksamhetsperiod den här berättelsen beskriver, tar mycket viktigt på miljöärendena och jag kommer inte här att redovisa åt ledamoten Sundback i vilket mått åtgärder vidtagits. Vi har en långt gående miljöhandlingsplan i det här landskapet, som Socialdemokraterna brukar skryta med att de har arbetat fram, så jag garanterar att det i alla fall kommer att vara på den nivån. Senast diskuterades det fosfater i tvättmedel och säkert kommer den frågan att snart tas upp här.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Ja, jag måste säga att jag är lite besviken på ledamot Raija-Liisa Eklöw. Hon kan inte konkretisera det här och inte är det för mig eller Socialdemokraterna, utan det här är för Ålands folks parlament och de har rätt, tycker jag att få veta vad ledamot Raija-Liisa Eklöw och rådet och det här utskottet har kommit fram till eftersom Östersjön är en så viktig fråga. Men jag måste väl ta reda på det själv då om inte ltl Raija-Liisa Eklöw vill svara på de frågorna.

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman! Jag kom in i slutet av år 2007 Nordiska rådet. Jag var med på ett möte, ett kultur- och utbildningsutskottsmöte, så den här berättelsen har jag inte så jättestor del i, tyvärr. Nästa år så skall jag försöka vara mera aktiv i den.

Jag vill berätta lite om mina synpunkter om de senaste månaderna och det senaste arbete som har gjorts i det nordiska. Det är väldigt intressant. Jag kom in i slutet av år 2007 i början av december och blev direkt inslängd i hetluften, kan man säga, angående det nordiska litteraturpriset. Det var en fråga om ledamot Raija-Liisa Eklöw och Ragnar Erlandsson hade skrivit ihop gemensam och som jag fick ärva när jag hamnade i kultur- och utbildningsutskottet.

Första mötet jag var på fick jag känslan av att det här var ganska svårt att få igenom. Jag tyckte att många länder och självstyrande områden inte såg det här som en prioriterad och viktig fråga, utan de såg det som en mindre fråga som var viktig för Åland. Man lade inte mycket energi och tankar på det. Men efter att Raija-Liisa Eklöw och jag själv jobbade med frågan sedan december, har det skett en stor ändring. Det har varit mycket lobbande mot grupperna utanför de officiella kanalerna, de utskott vi sitter i. Så på det senaste mötet som vi hade i Stavanger och som vi var på båda två, så tyckte jag helt plötsligt att alla länder och de självstyrande områdena hade svängt från decembermötet. Helt plötsligt var det en viktig fråga som man ville driva på. Tyvärr, kan man vara så pass ärlig, att de enda som uttalade i sig emot det här förslaget var den finska delegationen och det tyckte jag var anmärkningsvärt. Den svenska delegationen uttalade sig väldigt positivt på sidan om och alla de andra länderna uttalade sig positivt. De enda som var emot, och riktigt hårt emot var den finska delegationen. De tyckte inte att ålänningarna skulle ha rätt att nominera för litteraturpriset. Så vi har lite kvar att jobba med där både ledamot Raija-Liisa Eklöw och undertecknad och det får vi fortsätta med nu på Island och försöka övertyga dem också så tror jag att det här snart är i hamn.

Vi sitter i olika grupper i Nordiska rådet. Jag sitter i den konservativa gruppen, och det tycker jag är väldigt positivt att man inte sitter i samma politiska konstellation, utan vi kan angripa ämnena från två olika håll. Att ha kontakt med två olika politiska partier och det är väldigt positivt att man har det på det sättet. I den konservativa gruppen blev jag själv invald och utsedd till rapportör för den konservativa gruppen vad det gäller kultur- och utbildningsfrågor och jag blev också instoppad i en arbetsgrupp, utan att jag själv insåg att jag hade blivit invald. Visar man att man är positivt inställd till det nordiska får man mer än gärna uppdrag därifrån också. Den erfarenhet jag har från arbetsgrupperna är inte så stor, jag har bara varit på ett möte. Jag har sagt till mig själv att jag inte kommer att åka på fler möten om de sker på det sättet som senast. Det handlade om att åka på ett arbetsgruppsmöte till Köpenhamn. Det är en lång resa från Åland på morgonen och sedan åker man ner till Köpenhamn och har ett möte som varar en timme och så åker man hem. Jag har sagt, att från och med nu kommer jag inte att åka på, i så fall skall det vara väldigt viktiga frågor. Om det är frågor som inte är väldigt viktiga för Åland så kan man delta, men kräva att man får vara med på videokonferens för det finns ingen anledning att åka kors och tvärs för ibland ganska små frågor som inte har så stor betydelse. Däremot så tycker jag att det är väldigt viktigt med de utskottsmöten som vi har, där man får träffa de andra parlamentarikerna från Norden och skapa kontakter. Sedan december, känner jag att jag har fått ett helt annat nätverk med både socialdemokrater och moderater och andra både i Sverige och Finland och i de övriga nordiska länderna. Jag tror att jag kommer att kunna skapa mycket gott framöver. Nu har jag bara varit med tio månader så det har inte skett några stora underverk från min sida ännu, men jag har i alla fall lyckats sätta Åland på kartan några gånger.

Det här inlägget hade inte så mycket med berättelsen för år 2007 att göra men jag ville bara säga att det nordiska är viktigt. Egentligen skulle man vilja ha lite mera makt och lite mera konkret ut av det, kanske utan att det förflyttas från att vara en diskussionsklubb och en samkvämstillställning så skulle det kunna vara mera konkreta sakfrågor som borde jobbas vidare med. Jag skall försöka styra den nordiska skutan till det, men det är inte så enkelt.

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman! Jag vill ännu tacka ledamot Karlström för den komplettering han gjorde beträffande litteraturpriset. Det var han som hade ärendet i det utskottet han sitter. Beträffande problematiken med resorna som ledamoten Karlström tar upp, så har jag i miljöförbättrande syfte faktiskt tagit initiativ till ett medlemsförslag som innebär att Nordiska rådet och Ministerrådet går igenom möteskulturen just i syfte att mera använda teknik. Det är ju inte bara parlamentariker som åker på dessa endags resor till Danmark, utan det är massor med tjänstemannaresor. Jag hoppas att den motionen får lika snabbt gehör som den förra.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Jag blev väldigt negativt överraskad förra mötet jag var på när den konservativa gruppen gick igenom ekonomin och budgeten för det nordiska samarbetet och vi insåg att det fanns 2 200 arbetsgrupper, kommittéer och projekt som pågick som ingen egentligen hade riktigt reda på. Om man tar 2 200 arbetsgrupper, kommittéer och projekt så är det ganska många människor som skall resa kors och tvärs över Norden. Jag kan redan säga att det inte finns anledning för alla dessa människor att resa så pass mycket utan man kan använda dagens teknik i stället så kan man åstadkomma betydligt mycket mer för betydligt mindre pengar.

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman! Kan Norden göra en skillnad? Det är närmast en retorisk fråga och när det gäller två avgörande frågor för Nordens del så är det Östersjön och klimatförändringarna som skall vara framträdande och på tapeten.

När det gäller för Ålands egen del, så har vi sagt från landskapsregeringens sida, att det är mycket viktigt att miljöarbetet har mål och strategier och att vi jobbar på alla plan, på EU-nivå, på nordisk nivå och på det lokala planet. När det gäller Östersjön så har Åland den största möjligheten att direkt påverka vattenkvalitén i våra inre skärgårdar där vattenomsättningen är liten och andelen av de egna utsläppen har stor betydelse. I ytter skärgården har vi liten möjlighet att påverka med våra egna utsläpp. Därför är våra samarbetskanaler helt avgörande.

Jag deltog i början av september i miljöministermöte i Stockholm och det var väldigt intressant. Där kom de nordiska miljöministrarna fram till det att man tillsätter ytterligare en arbetsgrupp men med ett väldigt kort mandat som skall ta fram konkreta förslag för planering och förvaltning och skötsel av haven. Det fanns en enighet om att skarpa förslag är nödvändiga och det är en särskild utmaning att se till att havsfrågorna integreras bättre i EU:s jordbruks- fiske- och regionalpolitik. Där var det min uppgift att från Ålands sida uttryckligen uttala ett väldigt, väldigt starkt stöd för Sveriges miljöminister som har varit värdland under det här året. Det är min uppfattning att Andreas Carlgren driver de här frågorna väldigt hårt och sparar ingen möda.

Kan Norden göra en skillnad? Jo, jag tror det. År 2009 inleds med att Sverige blir ordförandeland i EU. Man har sagt från hela svenska regeringen att man kommer att sätta Östersjön högst på agendan. Det jobbas intensivt med att göra Östersjön till ett pilotområde inom EU:s havspolitik. När det gäller klimatförändringarna kan också Norden vara av betydelse. Genom våra nordiska traditioner och genom vår tradition av samarbete. FN:s klimatpanel sammanträder i Köpenhamn i november 2009. Där finns det också klara linjedragningar om hur vi kan minska klimatförändringarna. Min personliga åsikt, efter den korta insyn jag har fått i det nordiska arbetet så inser jag att det är av central betydelse för miljön. Tack!

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman! Det var en mycket bra redogörelse. Mycket av det här arbetet känner jag igen som tidigare ledamot i landskapsregeringen. Det fanns en fråga igen som trillade bort och det var att Ålands landskapsregering genom undertecknad, i förra perioden på sommaren, tog ett initiativ i vilket alla nordiska länder och självstyrda områden gick med på att jobba fram en gemensam nordisk strategi för landbaserade fiskodlingar. Det har det varit tyst i den frågan, som jag sade i samband med att jag presenterade min motion om landbaserade fiskodlingar. Jag undrar vad som har hänt med den frågan? Den frågan redogjorde inte ledamot Katrin Sjögren för.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! När det gäller det nordiska samarbetet och fiskodlingarna och vattenbruket så konkretiseras det nu med att beställa ett projekt på Vilt-och fiskeriinstitutet. Alltså att konkretisera, ta del av de förslagen och de idéerna som fanns där och gå vidare med att försöka konkretisera, att se på landbaserad fiskodling, miljöfoder och musselodling.

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman! Jag vet inte om vi pratar om varandra nu. Jag undrar vad som hände med det här initiativet som Åland tog i Nordiska rådet, där man konstaterade på mötet sommaren 2007 att det finns ett jättebra underlagsmaterial men man skall ha en gemensam strategi så att man inte kan utlokalisera till det ena landet för att de har ett lättare regelverk än det andra. Det var det som var huvudsyftet med den frågan. Alltså vart har den frågan försvunnit?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Det är en fråga som jag inte känner till tillfullo. Jag skall ta reda på det. Jag vet inte om det är en fråga för näringsavdelningen men jag skall ta reda på det.

TALMANNEN:

Replikväxlingen är därmed avslutad. Begäres ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Lagtinget antecknar sig berättelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Föredras för remiss efter bordläggning

 

Vtm Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion om rehabiliteringsförmåner. (HM 51/2007-2008). /Smu/ (Bordlagd 16.4.2008).

Lagtinget har redan beslutat att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! Äntligen får vi debattera den här angelägna frågan. Det här är alltså en motion som tar sikte på att landskapsregeringen skall tillse att det finns ekonomiska förutsättningar för psykiskt sjuka, handikappade och utvecklingsstörda att behålla rehabiliteringsförmåner även efter uppnådd vuxen ålder eller utvecklingsnivå.

Det här är någonting som har kommit mig till känna, och att det inte fungerar på ett tillfredsställande sätt idag. Det finns ett stort behov inom det här området på många olika fronter. Ett bekymmer som man också har påpekat ifrån Handikappförbundet och från många av dem som är knutna till verksamheter runt personer med olika typer av handikapp, är behovet av en rehabiliteringssamordnare. Det här finns nu med i ÅHS budgetförslag som kommer hit till lagtinget så småningom och som jag hoppas skall få en positiv behandling. Det betyder att det här initiativet som jag väckte i ÅHS styrelse och som man enhälligt gick in för skall bli ett projekt under ett år skall kunna genomföras. Vi kan säga, att det till en viktig del redan är på gång.

Den andra viktiga delen inom det här området skulle vara att personer, som idag lever under väldigt knappa förhållanden och som många gånger är helt beroende av att det finns människor i deras omedelbara närhet som har möjlighet att bekosta olika terapier eller andra ska vi säga verksamheter som gör att deras välbefinnande infinner sig till en större grad än före, skulle få rehabiliteringsförmåner. Personer som har olika former av handikapp, jag har nämnt dem här, psykiskt handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och det finns säkert många andra grupper. De är dessa grupper jag tänker främst på eftersom det är många av dem som har tagit kontakt. Jag vet att många av dem fortfarande i vuxen ålder är i behov av olika typer av rehabilitering. Man kanske får ett svar ifrån rehabiliteringssidan, rehabiliteringsverksamheten på Åland att man är slutbehandlad att man alltså har uppnått den nivån som man anses kunna uppnå. Det finns många former av verksamheter och terapier som ändå skulle vara både stimulerande både psykiskt och fysiskt för personer med de här olika handikappen, men tyvärr har man inte råd. Man har inte råd att gå på de här olika terapierna. Jag har nämnt ridterapi som en sak här. Då skall man alltså bekosta den själv och med den knappa inkomst man har så finns det andra hål att stoppa dem i. Man skall betala precis som alla vi andra hyror, mat, el och telefoner, så det här kommer sist på prioriteringslistan. Det här är någonting som jag hoppas att landskapsregeringen skall se över, alltså de här olika förmånerna och den ekonomiska situationen hos de här personerna. Det är väldigt, väldigt angeläget. Det är säkert inte en lätt sak, men vem har sagt att allting skall vara lätt att fixa. Det går säkert att göra det. Det finns många som är insatta i den här frågan och som kan komma med kloka råd. Det hoppas jag att man skall ta till sig och att man skall försöka göra förbättringar på det här området. Det är en mycket angelägen fråga. Tack!

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Jag kan konstatera att vicetalman Lindholm, tack och lov, har fel i sitt påstående att den avgiftsfria rehabiliteringen för handikappade skulle ta slut när man är vuxen. Jag kan intyga att så inte är fallet. Som gravt handikappad har man rätt till rehabilitering som bekostas av FPA tills man fyller 65 år sedan är det ÅHS som har ansvaret för rehabiliteringen. Tack!

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Då har vi nog lite olika information i det här ärendet. Man bör nog i så fall informera om det på det här sättet. De personer som har tagit kontakt med mig, säger att det här är ett bekymmer, men är det bara ett administrativt bekymmer är det verkligen lätt. Men även personalen, som sysslar med ridterapi som jag har nämnt här, säger att det inte är på det sättet som Sirpa Eriksson säger. De säger att man inte har den här förmånen längre utan man får betala det själv om man är utvecklingsstörd.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Till exempel ridterapi räknas som fysioterapi och det är alltid läkaren som bedömer om man för tillfället behöver just ridterapi eller om man kan använda någon annan terapiform. Det är en medicinsk bedömning och de skriver man in i rehabiliteringsplanen.

Just det här med informationen bör förbättras. Jag har själv jobbat tio år på ÅHS inom rehabiliteringen och när jag tittade på ÅHS hemsidor står det om olika rehabiliteringsformer men inte vem som kan få det, inte om vem som informerar om det, det stod ingenting om min egen yrkesgrupp, socialkuratorerna var inte ens nämnda. Det här är någonting som vicetalman Lindholm kan ta upp i ÅHS styrelse. Man bör förbättra hemsidorna och informationen inom ÅHS att folk måste få veta sina lagliga rättigheter.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Den här frågan är angelägen för mig och jag har tagit upp den i ÅHS styrelse och jag hoppas också att man inom liberalerna arbetar för den här frågan. Vi kommer till saken där skon klämmer när man säger att det här är läkarens bedömning, att det är medicinsk bedömning. Det är det som är själva kärnfrågan. Läkarens medicinska bedömning kanske inte är densamma som den här personen själv uppfattar skulle vara rehabiliterande och skulle vara bra som terapiform att få fortsätta med. Därför att läkaren säger att den medicinska bedömningen är sådan att nu har man uppnått det stadiet där man helt enkelt inte kan komma längre. Det är inte samma sak som att få den som en terapiform även i fortsättningen.

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman! Den här sista dialogen mellan ledamot Eriksson och vicetalman Lindholm är säkert rätt ur båda perspektiven. Alltså man får rehabilitering på medicinska grunder, föreställer jag mig, i syfte att på något sätt förbättra sin kapacitet. Men när läkaren och dessa allvetande experter som vet hur alla mår, när de tycker att rehabilitering inte mera behövs är det slut på det hela. Det kan ändå ur individens synvinkel vara väldigt betydelsefullt för att upprätthålla en god livskvalitet. Jag föreställer mig att båda har rätt. Jag tycker att den här motionen är viktig på det sättet att den igen tar upp de utsatta grupperna på Åland. Den som har följt med skattesänkningar och inkomstutveckling i Finland, vet att under de senaste tio åren har löneutvecklingen varit väldigt god, speciellt för högre tjänstemän och de som har medellöner. Men i stort sett är det ändå ökat för alla. Men inte för de människor som måste för att få sitt dagliga bröd leva på olika typer av pensioner eller utkomststöd. Sådana människor finns det. De är inte lata. Det är inte det att de inte vill arbeta, utan många till och med arbetar men de får inte lön för sitt arbete t.ex. de utvecklingsstörda. De får en liten pension. För dessa människor har utkomstnivån försämrats under de här åren. Utvecklingen av de sociala stödsystemen i Finland har stått på noll och med inflation och ökade levnadskostnader så minskar det ännu mera. Det är en mycket, mycket osolidarisk utveckling som har varit med den mest utsatta gruppen i vårt land och så är det också på Åland. Man kan t.o.m. säga att det är ännu värre på Åland eftersom vi har så höga levnadskostnader. Pengarna räcker till ännu mindre här på Åland. Landskapsregeringen har gjort en utredning av funktionshindrades ekonomiska ställning som jag ser som en uppföljning av den här andra utredningen om den relativa fattigdomsgränsen på Åland. Den här utredningen visar att många har nästan inga marginaler alls utan de går minus varje månad och skulle de inte ha anföriga som stöder dem skulle de inte klara sig helt enkelt, om man anser att det är rimligt att man har egen bostad och eget hushåll. Det är alldeles klart att sådana här viktiga fritidssysselsättningar eller rehabilitering eller terapier som man önskar ha för att livet skall vara lite lättare och roligare, och som för många av oss är möjligt att välja ganska fritt, är det många i den här gruppen som inte har råd med det. Sen är det förstås så att alla i den här gruppen inte har lika dålig ekonomi utan det kan finnas andra inkomster via förmögenheter o.s.v. som gör att livet är lättare för dem. Men för den grupp som enbart skall leva på sin pension eller utkomststöd så är det här uteslutet. Det är en viktig sak som vicetalmannen tar upp men den är en del av ett betydligt större paket som rör det sociala skyddssystemen i landskapet.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Jag håller helt med ledamot Sundback om ur dålig utvecklingsstördas ekonomi är. De är folkpensionärer och den ersättningen de erhåller för det skyddade arbete de håller på med är några euro, kanske 4,50 ändå får folkpensionärerna tjäna 588 euro i månaden så det skulle finnas goda möjligheter att höja ersättningen. I Finland försöker man få utvecklingsstörda ut i riktiga arbetsmarknaden. Här har vi mycket att göra.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Hela lagstiftningen om pensioner är så snedvriden i Finland. Den går ut på att om man har en stor arbetspension får man tjäna mycket, har man en liten får man bara tjäna lite, i relation till den. Det borde egentligen bygga på hur många timmar man så att säga orkar jobba. Det är en riksangelägenhet och åtminstone vi socialdemokrater har jobbat för att den här lagstiftningen skall ändras via den här Sata-kommittén. Jag tror dock att det är ganska svårt eftersom den här kommittén har oerhörda problem att komma fram till någonting. Vi får hoppas på det bästa och inte kasta yxan i sjön. En sak som talar för en förbättring är bristen på arbetskraft. Det kan möjligen spela den här gruppen i händerna.

TALMANNEN:

Replikskiftena är därmed avslutade. Begäres ordet?

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! På senare tid har jag blivit van vid att motionerna som jag har skrivit har gått fort igenom. De har nästan inte hunnit lämna den här salen. Det var motionen om valfinansiering senast, som blev positivt bemött redan under tiden som den var bordlagd. Trots det, och eftersom jag anser att det här är en angelägen fråga, och jag lovar ledamot Sirpa Eriksson att jag jobbar med det här i ÅHS, men det är inte rätt instans. Det är på socialbyrån här inom landskapsregeringen som den här saken skall skötas och därför är jag väldigt intresserad av hur man ser på det här från landskapsregeringens sida just idag. Vad har man för planer just idag? I fall den här motionen blir njuggt behandlad, som många motioner blir och att man glömmer dem och vi får göra det här igen efter flera år, så skulle det vara intressant att veta hur man arbetar med den här frågan idag. Eftersom också landskapsrevisorerna påpekade i sin berättelse att man såg fram emot att det skulle komma en lag på det här området, så landskapsregeringen antagligen tagit tag i den här frågan och börjat jobba med kraft på den.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Jag skall också tillägga att det är kommunernas ansvar att ge rehabilitering för handikappade, också lindrigt handikappade. Beträffande ridterapi, efter att läkaren har konstaterat att det inte behövs, så är det ypperligt för kommunen att betala den.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Det är många som tydligen har ansvar i den här frågan. Jag tycker också att lagtingsledamot Sirpa Eriksson har ett stort och tungt ansvar i den här frågan. Så sätt igång och jobba med den här frågan nu. Tack!

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman! Också det här är en angelägen och alldeles aktuell motion. Som det tidigare påpekats så har, en vidare undersökning med Åsub:s kartläggning om ekonomisk utsatthet på Åland som grund, landskapsregeringen kartlagt de funktionshindrades situation. Där fanns det femton åtgärdsförslag och vi har prioriterat tre stycken i det här läget. De som man ansåg som mest angelägna. Sedan är det fullständigt självklart att den här rapporten blir ett viktigt arbetsdokument i landskapsregeringens fortsatta arbete. De tre sakerna som prioriterades i de här djupintervjuerna, var en rehabiliteringskoordinator. Den står också inskrivet i handlingsprogrammet och i budgetdiskussionerna inom ÅHS så föreslår man det här som ett projekt. Man har påtalat orättvisa i avgiftssystemet inom ÅHS. Där har ÅHS tillsatt en arbetsgrupp som skall se över avgiftssystemet. Den tredje punkten vara sysselsättning när de gäller de funktionshindrade.

 Där delar jag ledamot Erikssons och ledamot Sundbacks uppfattning att egentligen står vi inför ett vägskäl eller regimskifte när det gäller att se på arbetskraft. Det är arbetskraftsbrist och man ser det funktionshindrade som en av de största arbetskraftsreserver som vi har i hela Norden.

Det finns ett lagförslag som är fem före att skickas ut på remiss och det gäller sysselsättning och handikappades rättigheter till tolkningstjänst och sysselsättning. Jag har personligen ett möte inplanerat med Ålands handelskammare och Fix-tjänst för att vi skall kunna se på de här frågorna i ett bredare perspektiv. Där blir AMS också en central del i det här med sysselsättning och arbete åt de funktionshindrade. Det är inte bara på det viset att man kan dra fördelar av att folk har en meningsfull sysselsättning, det har också klara konsekvenser på personens rehabilitering och hur man mår helt enkelt. I landskapsregeringens handlingsprogram har vi också sagt att lagen om utkomststöd skall moderniseras med utgångspunkten att arbete skall löna sig. Det är orättvist att man inte har möjlighet att jobba, att man inte kan få de inkomsterna man förtjänar. Vi har också sagt att enskilda personers delaktighet i samhällslivet och på arbetsmarknaden tryggas i en lag om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Vi vill också ha en lag om social kreditgivning. När det gäller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte vill vi speciellt lyfta upp ungdomar. Här blir det också ett sidospår, ett stickspår till sysselsättningen. Det här är också en sak som påtalas av anhöriga till unga missbrukare. Det är av central betydelse för att man skall lyckas bli fri från sitt missbruk att man har studier eller arbete. Tack!

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Ledamot Katrin Sjögren nämner tre olika punkter och jag kan konstatera att två av dem ligger ganska tungt inom ÅHS och som vi redan har på gång. Jag skulle vilja ha ett förtydligande beträffande översynen av utkomststödet. Vad har man för tidsplan? När kan vi förvänta oss någonting från landskapsregeringen vad beträffar just utkomststödet?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Arbetet är igångsatt och det är kanske förmätet av mig att säga någon exakt tidpunkt, då slår det tillbaka, men arbetet är igångsatt och kanske efter årsskiftet.

TALMANNEN:

Replikskiftet är därmed avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det var värdefull information det här om vad regeringen tänker göra för att förbättra sysselsättningen för personer som har olika funktionshinder. Det som oftast är det stora problemet är att hitta arbetsgivare. Tyvärr är inte våra kommuner eller ens landskapet särskilt intresserade. I riket har man en lag om sociala företag och den lagstiftningen hade vi gärna sett att redan skulle ha tillkommit under senaste mandatperioden men vi hade inte samma förståelse riktigt hos våra regeringskumpaner då. Jag undrar om det inte skulle vara värt för ministern att titta lite på det där förslaget. Det gäller att hitta arbetsgivare för att det inte skall bli alldeles för onaturliga arbeten helt enkelt.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Lagtingsledamot Sundback har helt rätt. Det är det som är avgörande att få ordentliga arbetsplatser. Här ser jag faktiskt en öppning från Ålands handelskammares sida. Vi skall jobba vidare på det spåret. Det här med sociala företag är något som jag inte känner till så det skall jag också fördjupa mig i.

TALMANNEN:

Replikskiftena är därmed avslutade.

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Föredras för remiss efter bordläggning

Ltl Johan Ehns m.fl. hemställningsmotion om införande av en barnomsorgspeng. (HM 54/2007-2008). /Smu/ (Bordlagd 16.4.2008).

Föredras för remiss

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om förverkligande av hälsovårdarberedskap i skärgården.  (HM 63/2007-2008). /Smu/

Föredras för remiss

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om utredning om socialbyråns behov av personal och övriga resurser. (HM 64/2007-2008). /Smu/

TALMANNEN:

Ärendena nummer 10,11 och 12 avföres och upptas till behandling under näst inkommande vecka.

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående resurs- och behovsplan. (EF 11/2007-2008).

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras, skall landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 22 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.47.)

Originalfil