Plenum den 18 september 2006 kl 13.00

PLENUM den 18 september 2006 kl. 13.00.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Barbro Sundback).

29 lagtingsledamöter närvarande. 

 

        

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 6/2005-2006 angående miljöhandlingsprogram för Åland 2005-2008. (M 3/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 20.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning från tilläggslista ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 8/2005-2006 angående förslag till andra tilläggsbudget för år 2006. (FR 21/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 20.9. Godkänt.

 

 

Talmannen föreslår att vi gör en omstrukturering av dagens lista och upptar ärende nr 6:

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2005-2006 angående ny blankettlag om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor. (FR 14/2005-2006).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Social- och miljöutskottet har behandlat framställning nr 14 om ny blankettlag om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor. Detta grundar sig på att landskapsregeringen    föreslår att lagtinget antar en ny blankettlag om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor.

 

Landskapsregeringen föreslår att kemikaliesäkerhetslagen görs tillämplig i landskapet med i blankettlagen angivna avvikelser. Enligt framställningen skall bl.a. tillämpningsområdet för bestämmelserna om besiktning av oljecisterner utvidgas till att omfatta cisterner av en i förordning angiven konstruktion och minimistorlek, oavsett var de är belägna. Det här betyder i klartext att man får nu bestämmelser på att i princip alla cisterner som det uppbevaras olja i skall besiktas och det kommer att i förordning bestämmas vilken storlek av cisterner som skall besiktas, när de skall besiktas och hur det skall gå till.

 

Vi konstaterar att i riket har man en minimistorlek på oljecisterner som skall besiktas på 3 kubikmeter. I Sverige har vi konstaterat att man har besiktningstvång på cisterner ner till 1 kubikmeter. Det ankommer nu på landskapsregeringen att i förordning fastslå vilken gräns vi skall ha på Åland. Personligen anser jag att oljecisterner, åtminstone om de ligger belägna på speciella områden, skulle kunna besiktas om de är 1 kubik stora. Det är också så att det ankommer på den som har cisternen – det är så redan – att se till att cisternen är i skick; det kommer också att ankomma på den som har cisternen enligt det nya förslaget att se till att den blir besiktad enligt de bestämmelser som uppgörs.

 

När det gäller explosiva varor har utskottet konstaterat att de personer vi har hört har inte haft någonting att erinra mot detta. De tycker att det som vi föreslår är tillfredsställande, det medför inga problem. Det är sådana som håller på med pyrotekniska artiklar och andra sprängämnen som skall göra det.

 

Det är också så att detta kommer att medföra en kostnad. Det är det redan för den som måste besikta en tank, om det är villatank och man gör det frivilligt så kostar det, men det kommer också att betyda att har man en utomhus farmartank kommer man att få en besiktningskostnad. Det är lika för alla, oberoende om du är fiskare, jordbrukare eller om du är en privatperson. Det gäller för landskapet att se till att intervallerna för besiktning blir rimliga för det här; annars kan det bli orimliga kostnader. Det gäller som sagt också inomhuscisternerna som folk har till sina oljepannor som man själv får betala. Jag har också pratat med dem som håller på med det här och utskottet har också fått ta del av vad det kostar. En rengjord tom tank är naturligtvis mycket enklare att besikta eftersom man kanske måste in i den och titta osv. Men skall man också ha rengöring av den och utpumpning är det säkert en kostnad som inte alla gånger är ringa. Det här kommer som sagt landskapsregeringen med närmare anvisningar om i förordning.

 

Med hänvisning till det anförda samt att de föreslagna åtgärderna är en miljöförbättrande åtgärd stöder social- och miljöutskottet landskapsregeringens förslag till utvidgade bestämmelser om besiktning av oljecisterner.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!

Utskottsordföranden Mattsson var inne på diskussionen om tankar och besiktningen av dem samt var för att han kunde tänka sig 1 kubikmeter. Men har inte utskottet någon egen åsikt om var man skulle kunna lägga nivån på som helhet? Nu lämnas det otroligt öppet från utskottets sida för att komma med en förordning. Det skulle vara roligt att veta om utskottet har diskuterat t.ex. 2 kubik, om man kunde ha lagt sig mitt emellan Sveriges och Finlands nivå.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi har diskuterat, men vi har inte fastslagit någon gräns på det, kan jag svara till ltl Anders Englund. Däremot tycker jag att den gräns som man har i Sverige på 1 kubik, 1000 liter olja, skulle kunna vara lämpligt, men det är min egen tolkning. Vi har lämnat det öppet, precis som ltl Anders Englund säger.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Jag stöder helt och hållet förslaget om att ta lagstiftningen som en blankettlag till stora delar. Den förändring som har gjorts skriver jag också under, dvs. att man strängerar besiktningen av farmartankar. Jag har själv en tank och jag vet av erfarenhet att man kanske inte inspekterar den så noga och tittar på den så ofta, så därför kan det vara skäl att myndigheten har en viss kontroll här.

 

Däremot är jag lite skeptisk när vi här på Åland strängerar lagstiftningen gentemot Finland; då borde man fundera lite på vem som skall ta konsekvenserna och vem som skall ta kostnaderna. I det här fallet är det privata företagare som får ta kostnaden för besiktning av tankarna. Det betyder att man blir i ett lite sämre läge än vad man är på fastlandet, som vi kanske närmast skall jämföra oss med i det här sammanhanget. Jag tycker att frågan kanske inte är en miljöutskottsfråga fullt ut utan det är mera en näringspolitisk fråga, men man borde från regeringen se på: kan man gå till mötes vid besiktningar osv. så att inte hela kostnaden skall läggas på de enskilda företagarna utan att landskapet också tar del i det här. Det är en miljöfråga som är angelägen för hela landskapet att det inte kommer ut olja. Men skall de enskilda jordbrukarna och företagarna på Åland ta den här kostnaden själva, det är en fråga som man kan fundera lite kring i alla fall.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson sade att det inte är en så stor miljöfråga utan mera näringspolitiskt. Men när vi pratar om vi som skall betala besiktningen och hur den skall göras, så nog är det väl ändå, bäste ltl Åke Mattsson, att det här är en miljöfråga som är mycket viktig. Det kan ge oanade följder om det finns tankar som är i mycket dåligt skick. Menar ltl Åke Mattsson att man med skattemedel skall betala besiktning av tankar för att få ner avgifterna eller hur tänker ltl Åke Mattsson sig det?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag anser att det kanske är så att landskapsregeringen måste använda skattemedel för att betala delar av detta så att det inte blir en ful ovana att man här på Åland lagstiftar på olika områden hårdare än vad man gör i våra randkommuner och sedan skall också enskilda företagare ta den smällen. Det här kan vara ett steg åt det hållet och en början på det hela och därför tycker jag att man bör vara uppmärksam på det i ett tidigt skede. Jag återkommer till att jag anser inte att det är en miljöfråga vem som betalar, hur hårt det slår mot näringen, utan när det gäller miljön anser jag att det är ett mycket bra beslut som man har tagit att tankarna skall besiktigas och det framhöll jag också tidigare i mitt anförande. Det här är en miljöfråga och den är bra, så därför har jag inte reserverat mig mot betalningsdelen för jag anser att näringsaspekterna kommer fram på ett annat sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson säger mycket riktigt att det drabbar företagare och jordbrukare. Jag vill bara komplettera med att säga att det drabbar alla, det finns många privatpersoner som har en 1 kubikstank eller 2 kubikstank till sin båt osv. Alla blir drabbade av det i form av kostnader hur det än blir, inte bara företagarna  utan även privatpersoner.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett riktigt påstående i sammanhanget. Det är en komplex fråga för i och med att det är överjordiska tankar som vi har här på Åland som vi har undantagit som är under 3 kubik som inte skall besiktigas, så är det ganska komplicerat för vi kommer att få en uppsjö av 2, 5 kubikstankar om det är så att de kommer att subventioneras att man skall betala bara vissa tankar. Jag kan hålla med om att det är inte lätt att lösa frågan, men jag ville bara fästa uppmärksamheten på att det inte skall bli en vana att man låter enskilda företagare stå för miljön här på Åland om man inte gör det i de omgivande regionerna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

När det gäller social- och miljöutskottets betänkande är det viktigt att komma ihåg att huvudsyftet med reformen är i enlighet med 80 § grundlagen, alltså att överföra bestämmelser om skyldighet för den som handhar kemikalier och explosiva varor från förordningsnivå till lagnivå. Så gör man i riket och så gör vi också här på Åland.

 

När vi i social- och miljöutskottet började arbeta med framställningen kände jag ett stort tvivel, speciellt när det gällde landsbygden och skärgården, jag tänker på våra farmartankar. Så tänkte jag så är att är det faktiskt så nu att landskapsregeringen måste in och peta i precis allting som en enskild människa gör, får man överhuvudtaget göra någonting snart utan att det finns en lag eller en förordning som talar om att det här får man göra eller det här får man inte göra. Så tittade vi lite på vad man gjorde på rikssidan och på svenska sidan. Under processens gång har jag kommit fram till att landskapsregeringen gör helt rätt! Det finns ingen anledning för oss att jämföra oss med vad man gör i riket – det måste väl ändå vara av sekundär betydelse om vi har en egen lagstiftning. Och tittar man på miljöbiten är detta viktigt.

 

Det som var ganska intressant var när vi skulle försöka få reda på hur många farmartankar det finns på Åland, alltså det finns ingen människa som i dagsläget vet om vi har 3.000 farmartankar, har vi 5.000 farmartankar eller har vi 7.000 farmartankar. Det man i alla fall vet är att de flesta är belägna på landsbygden och i skärgården. Det som jag tycker är viktigt när man stiftar lagar är att man försöker få det så rättvist som möjligt.

 

Ltl Åke Mattsson resonerade om vem som skall betala för besiktningen. Det är en intressant fråga. Man kan ställa frågan så här: Är det rimligt om du bor på Kökar och får betala kanske 600 euro för en besiktning? Nu är det ingen som vet hur ofta det blir, om det blir vart tredje år eller vart nionde år eller vart tolfte år, men är det rimligt i förhållande till vad du betalar om du bor i Jomala t.ex.? Jag tycker inte det är rimligt. Jag tycker att när man skriver förordningstexten så bör man beakta de regionala skillnader och de transporttider och sträcker som finns. I nuläget finns det tre företag på Åland som har rätt att kontrollera tankarna.

 

Jag är alltså för en kontroll av farmartankarna för att skydda miljön, i mån av möjlighet, men jag anser också att man bör titta på betalningen. Jag tycker inte det är rimligt om den enskilde själv skall betala en oskälig kostnad. Man kan jämföra t.ex .med en restaurang. Det är samma pris om du får din restaurang granskad, inte betalar du skilt för att du bor på Kökar eller om du har restaurangen i Mariehamn, det är samma taxa som gäller och därför tycker jag att man i förordningstexten skall försöka få in det, så att man tar bort de regionala orättvisor som det annars kan medföra.

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker att det här är bra. Det är bra för miljön och får vi det också rättvist är det bra för hela Åland.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är samtliga i överens på den punkten att det här är en bra lag och att det är bra att tankarna kontrolleras, men det är avgiften som gör en fundersam. Jag tycker också att vi skall vara vaksamma i samtliga utskott om det är så att det stiftas lagar som gör att företagarna här på Åland kommer i sämre läge än vad man gör i regioner runt omkring oss. Det är en viktig grej. Jag har inte klart för mig vem som skall betala subventionen av skärgårdstankarna. Är det så att det skall vara väldigt hög avgift på fasta Åland för dem som besiktas här så att man skall ta pengar från dem och betala det eller skall det vara skattemedel som kommer in här? Det är en intressant synpunkt. Jag kanske inte var riktigt tydlig i mitt anförande, men min tanke var att det är typ bilbesiktningen; oavsett fordonstyp och vilken tid det tar kostar det alltid en summa att få det besiktat och det är ett system som fungerar bra.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det är trevligt att få stöd av ltl Åke Mattsson och vi är helt överens om att kostnaderna inte får bli oskäliga för den enskilde. Hur sedan betalningen skall ske, vem som skall stå för fiolerna tycker jag att utredningsarbetet får visa så småningom.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Som tidigare sades i replikskiftet är vi eniga om att detta är en bra och nödvändig lagstiftning för miljön. Jag undrar bara när ltl Veronica Thörnroos säger att det blir dyrare i skärgården än på fasta Åland; någon sådan diskussion har vi inte haft tidigare och det förstår jag inte riktigt.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag baserar mitt uttalande i första hand på sunt förnuft. Det är ingenting annat som blir i skärgården. Det är transporttiden som gör att de enskilda företagare som skall göra besiktningen sätter bort en stor del av sin aktiva arbetstid med att sitta på färjan. Naturligtvis vill de kompenseras för det, det är helt naturligt, det ligger i företagens anda.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vet att vi har transporttider, men ger inte detta också en möjlighet att kunna investera och satsa så att en skärgårdsbo kan bli besiktare och kan utveckla det här. Måste det vara någon som kommer från stan och gör det? Här kan vi ge skärgårdsborna möjligheter att få göra någonting och hitta möjligheter till nyskapande. Det är väl det vi skall försöka göra i stället för att ta bort allting från skärgården – kanske vi kan få någon att göra det därifrån.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

I den bästa av världar, ltl Göte Winé, i den bästa av världar skulle detta vara ett drömscenario! Men tyvärr om man tittar på investeringskostnaderna för en bil som skall kunna suga ur tanken, kunna separera det som skall tas bort därifrån osv., så är det fråga om enorma investeringar. Detta gör att man som företagare måste ha ett ganska stort område, man måste ha väldigt mycket jobb för det näringspolitiskt och ekonomiskt skall vara möjligt att bedriva sådan verksamhet. Så mycket tankar tror jag nog inte att det finns ute i skärgården att någon är villig att göra den investeringen, tyvärr!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett intressant anförande som ltl Veronica Thörnroos höll och jag håller helt och hållet med att det är fullständigt underordnat vad man gör i Finland eller Sverige utan vi skall göra det som vi tycker att är bra här så länge vi har lagstiftningsbehörighet. Men för att spara tid kan jag säga att jag ganska långt håller med det som ltl Åke Mattsson sade; det är ett bra miljöbeslut, men konsekvenserna för företagarna, vad är det för byråkrati vi igen bygger upp borde man också ha klarlagt. Om man tar ett exempel att köper man i dagens läge en ny oljebrännare skall det vara en auktoriserad oljebrännarmontör som installerar den, men likaväl skall det komma en från brandmyndigheterna och titta om slangarna sitter fast och som skriver en räkning på 60-70 euro kanske. Risken är stor att man får samma typ av bekymmer här. Jag uppfattade att ltl Veronica Thörnroos också var lite lurig på vem som skall betala det här, vad blir det för regionala orättvisor osv. Varför har man inte tagit upp någonting om det i utskottsbetänkandet?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det beslöts att brand- och räddningsväsendet skulle hantera frågan, så det blev på kansliavdelningen, men ur ett miljöperspektiv har jag naturligtvis följt med den. Den diskussion som nu förs när det gäller avgifterna och kostnadsneutraliteten i förhållande till skärgård, fasta Åland och överhuvudtaget skall jag framföra och ta med mig till landskapsregeringen. Jag började fundera på att om man tittar på andra avgifter – vi har hälsonämnden som har olika avgifter och det finns många avgifter i vårt landskap – så är det lika oberoende om de far ut och besiktigar någonting ute i Brändö eller om de gör det i Jomala. Egentligen tycker jag i alla fall att fastän man här måste anlita entreprenörer som har bilar osv., så borde den regeln vara gällande också när det gäller detta. Det är min helt personliga åsikt som jag började fundera på här i samband med diskussionen, men jag lovar att den diskussion som har förts här skall jag ta med mig till landskapsregeringen och försöka göra det så rättvist som möjligt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Kan det inte vara så att landskapsregeringen tillhandahåller utrustning, som man t.ex. gör vid test av sprutor osv., att man  helt och hållet har en egen entreprenör som kommer in och gör det, så att man försöker subventionera under en övergångsperiod. De facto är det ett problem att vi har en kostnad som påförs jordbrukarna och andra företagare som man inte har på fastlandet. Kan man inte på något sätt tänka sig att vara tillmötesgående på den punkten?

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är möjligt att man på kansliavdelningen har tänkt lite längre i de här banorna, men det har inte varit på landskapsregeringsnivå mera konkret hur man skall gå vidare på förordningsnivå. Säkert finns den möjligheten; det finns också den möjligheten att landskapsregeringen köper tjänsten, tar avgifterna och då blir den lika för alla, så det finns många möjligheter ännu. Jag hör också till dem som tycker att det kan inte bli oerhört mycket dyrare för att man skall besiktiga en tank i Kumlinge, Brändö eller Kökar eller om man gör det i Jomala. Jag tycker inte att politiken när det gäller avgifter, om man tittar bakåt, har varit på det sättet. Det skulle vara mycket underligt om man nu skulle gå in för en sådan modell.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Landskapsregeringen har sagt att man skall avbyråkratisera den offentliga sektorn och göra det enklare för fotfolket. Jag kan inte se att framställningen gör det här enklare på något vis. Nu kommer det ytterligare en myndighet eller någon som skall upprätthålla kontrollen av cisternerna och tankarna även om man köper tjänsterna och då påförs de som äger tankarna en ganska stor kostnad. Enligt förslaget i betänkandet att man skall ha kontroll, suga ur, gå in och kontrollera och öppna manluckor är man snart uppe i 1.000 euro snart när man köper tjänsterna och alltihop per tank. Det skulle vara roligt att veta åtminstone vad landskapsregeringen har för tankar i fråga om avgifterna.

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi har ännu inte diskuterat avgifterna ännu. När det gäller att landskapsregeringen vill avreglera har jag åtminstone personligen sagt många gånger att det inte får vara på bekostnad av miljön. Jag bedömer nog att det är bra för miljön att det blir någon form av kontroll av tankarna. Om det händer en olycka är den ganska stor. Det finns redan i dag bevis på att det kan bli ganska mycket arbete när tankarna av någon anledning inte fungerar och går sönder, det sprider sig i en ganska stor omgivning. Att helt och hållet låta bli det här för att man inte skulle införa någon ny byråkrati kan jag inte hålla med om, men att försöka göra det så bra, ändamålsenligt och så smidigt som möjligt tycker jag är helt riktigt.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är ändå lite märkligt att man för fram en framställning och inte har några tankar på vad kostnaderna kommer att bli och på vilket sätt det skall fördelas, om det är den enskilde som skall betala eller om myndigheterna skall gå in och subventionera på något vis, så nog har man önskat och tyckt att social- och miljöutskottet skulle ha kunnat haft några sorts tankar hur de har tänkt genomföra detta. Nu lastar man allt på en förordning som landskapsregeringen tar ställning till, och den vet man inte vad blir.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är synd att inte ledamoten Britt Lundberg är här från kansliavdelningen för det är möjligt att man på kansliavdelningen håller på och arbetar med någonting som vi inte känner till ännu som inte har kommit till landskapsregeringens bord, så jag kanske står här och säger någonting som inte stämmer utgående från det, men i samband med lagen var inte den här diskussionen upp.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Våra partier försöker många gånger förenkla lagstiftningen men med ganska dåligt resultat, det är inte så mycket vi har förenklat, men när det gäller att införa nya och hårdare regler är vi tvärtom mycket bra på det! Egentligen finns det en stor anledning att jämföra all vår lagstiftning, oavsett vad det är, med de omkringliggande områdena. Vi konkurrerar med vår export av produkter från företagen och även kanske enskilda tjänster med våra områden runt omkring och vi kan inte tappa den konkurrensförmågan. I den här lagstiftningen, som utskottet har behandlat, förvånar det mig att man inte redan från landskapsregeringens sida har diskuterat en minimigräns; det måste kunna finnas en minimigräns, inte kan vi ta alla plåtdunkar och vad det är som man måste godkänna, det är omöjligt. Det skulle vara roligt att få ett besked här om man har 1 kubik, 2 kubik eller om det skall vara bara 50 liter. Någon uppfattning måste man också kunna ha i dagens läge också från landskapsregeringen i de här frågorna. Jag tycker faktiskt att så här flummig lagstiftning kan man inte släppa ifrån sig och bara diskutera en förordning som snart skall vara på gång utan att ha något resultat med det.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

Jag skulle vilja rikta en information till ltl Brage Eklund. När vi diskuterar hur mycket det här kan tänkas kosta så gjorde vi i social- och miljöutskottet en liten utredning och då fick vi reda på att det pris som ligger i dagsläget, alltså för rengöring av en tank ovan jord och för kontrollerna, beroende på om tanken är gjord i metall eller om den är gjord i plast, kostar 267 euro. Man gör redan i dag frivilliga kontroller för den som så önskar. Hur det beloppet slår längre bort och ute i skärgården fick vi inte riktigt något grepp om, så därför valde vi att lämna bort det, men vi har tittat på det och det är 267 euro som gäller.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Detta är ett ytterligare bevis på att utskottet inte har diskuterat frågan tillräckligt noga. Man kunde i betänkandet också ha haft kostnaderna med, vad det kan bli, betalningen och vem som skall stå för vad, om det är den som äger tanken eller landskapet skall gå in och ha någon slags gemensam taxa så att man behandlar alla lika. Det är precis som ltl Veronica Thörnroos sade att det säger sig självt att skall man fara ut till skärgården och besikta en tank så kommer det att bli helt andra kostnader än om det är på fasta Åland, så det är inte genomtänkt.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag håller inte riktigt med om att utskottet skulle ha gjort ett så dåligt arbete som ltl Brage Eklund vill påskina. Vi har tagit fasta på kostnaderna, vi vet ungefär vad det kostar. I utskottet är åtminstone ltl Åke Mattsson och jag av den åsikten att det skall vara ett pris för alla oberoende av boningsort, och det har vi också fått stöd för av landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman i dag. När det gäller en minimigräns på tanken är det klart att vi kunde ha fattat ett beslut där, men vi valde att inte göra det.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är roligt att höra att ltl Veronica Thörnroos och ltl Åke Mattsson är eniga om att det skall vara ett pris för alla, men då tycker jag att man kunde ha drivit den frågan i utskottet och fört fram det som sin åsikt. Hade man inte nått enighet i utskottet kunde man ha reserverat sig i utskottsbetänkandet och haft en klar linje, men nu finns det inte en tydlig linje.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är en intressant diskussion och det visar på att det finns många åsikter i frågan, och det tycker jag är bra. Ltl Veronica Thörnroos sade att själva rengöringen kostar och det är en sak av kostnaden, men det är faktiskt så att bolagen som rengör tankarna tar också betalt för den olja som de pumpar ur en tank och de tar också betalt för det slam som de tar tillvara och för till en problemavfallsanläggning. Det är inte alldeles billigt och lätt.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag säger naturligtvis inte emot ltl Anne-Helena Sjöblom, men den information som vi fick till utskottet var att rengöring och omhändertagande av restfallet kostade 267 euro.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Det blev mycket diskussion om det här ärendet och det är bra att det är diskussion och jag är glad att landskapsregeringen till viss del är här och lyssnar, i synnerhet miljöansvarige Lindeman.

 

Men när det talas om vad det kostar och vem som skall betala nämns ofta företag och jordbrukare. Jag anser att det drabbar privatpersoner lika hårt. Det finns många privatpersoner som har en dieseltank vid sin båtbrygga, det finns många som har det av hobbyskäl och de har ingen möjlighet att få en inkomst på den tank de har, de har den inte för förtjänstens skull. Vad som inte alls tas upp, i skärgården eller på fasta Åland, är kostnaderna vid läckage. Jag förmodar att om 1 kubik olja rinner ut i skärgården i något jordlager, så kommer kostnaden att var betydligt dyrare om det händer än vad en besiktning kostar av en tank. Inte vet jag om jag så ofta har så mycket förtroende för landskapsregeringen, men så mycket förtroende har jag nog att inte lär regeringspartierna komma med någon helt orimlig lösning. Nog tror jag att de försöker hitta en rimlig lösning. När det gäller det som sades om minsta lilla plåtdunk så har vi alla fall i utskottet talat om farmartankar. Det finns t.o.m. lag på vad man får ha i dem, så det är onödigt att säga.

 

Skall rengöringen av min tank bekostas av det allmänna. Om jag har en tank hemma, skall inte jag betala den själv! Så tycker jag själv, att har jag en tank så betalar jag för den. När det gäller oljan, slammet och rengöringen, så skall inte jag betala rengöringen av min egen oljetank! Jag vill ju ha bort skrotet som är i botten och som förstår både filter i dieslar och som stoppar pannan, det har jag eget intresse av. Jag har aldrig varit i den situationen att jag har fått så mycket från det allmänna att jag måste säga att det allmänna skall betala mina kostnader för sådant. Jag är beredd att ta dem själv; annars får jag väl kasta ut oljetankern om jag inte kan göra det – det kanske jag får göra en dag ändå av andra orsaker! Jag tycker inte att man skall hänga upp sig helt på det här utan kom ihåg att kostnaden för oljespill så slipper ni nu, alla som tar reda på sitt oljespill ordentligt, som tar bort jorden som man skall, för den till Nystad för behandling. Gör det på alla oljetankar, så kanske ni kommer på att kostnaden är ganska billig.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag har inte motsatt mig att man skall besiktiga oljetankarna, som det står i framställningen. Jag har velat ha ett förtydligande från utskottet om avgifterna, att man kunde ha nämnt hur man har tänkt sig avgifterna, storleksklassen och vem som är betalare samt på vilket sätt det skall utföras. Det är det som jag är lite kritisk till. Jag tycker att utskottet kunde ha behandlat det.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller kostnaden fick vi, som ltl Veronica Thörnroos sade, en preliminär kostnad just nu och det är inte sagt att den inte kan vara högre i framtiden, men de företag som utför besiktningar har inget tvång på att de måste hålla samma pris, de kan sänka och höja den. När det gäller skärgården har jag i alla fall funderat på att det vore lämpligt att man försökte samla in och göra 10-20 tankar i Brändö när man kommer dit, att man får det i perioder, att man inte far för varje tank varje gång när det en dag gick ut. När det gäller betalningen har vi inte diskuterat det så mycket; det finns frågor som har kommit fram här, men personligen anser jag att man får själv betala för sin tank. Man slipper i så fall kanske att den läcker.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det här med kostnaderna och avgifterna blev en väldigt viktig fråga och det är naturligtvis viktigt. Det bästa skulle alltid vara att man i samband med lagarna har en färdig förordning med; då vet man vad det handlar om och det vet vi också när vi tittar på annan lagstiftning att tiden kommer emot och någon enstaka gång har det varit så men oftast är det inte så. Det jag tänkte säga är att jag vet inte i dag om man på kansliavdelningen möjligtvis håller på och jobbar på en förordning redan och vad den i så fall innehåller. Det kommer en andra behandling, så kanske man till dess kan ta reda på mera. Jag skall diskutera det med ledamoten Britt Lundberg.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill hålla med ltl Sune Mattsson om mycket som han sade, t.ex. om vem det är som betalar. Nog är det ganska viktigt att den som äger också skall stå för det. Att sedan vissa vill försöka styra priserna, att vi genom lagstiftning skall börja säga att max så här får det kosta och om landskapet sedan väljer att gå in och subventionera priserna är det en annan sak, men jag tycker att det är konstigt om vi med skattemedel skall börja subventionera vissa. Se det i stället som en möjlighet, att någonting nu sänks, genom att man får sänkt försäkring, om man får en möjlighet och har en bra tank. Vad jag har förstått är vissa försäkringsbolag ganska angelägna om att man bör se över sina tankar lite mer regelbundet. Där måste vi börja titta vem som gör vad och vem som betalar vad.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Jag håller helt med de ord ltl Göte Winé sade.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Sune Mattsson hade ett bra anförande och jag håller i stort sett med det som ltl Sune Mattsson sade. Det är nog så att diskussionen mycket har kretsat kring kostnaderna om vem som skall betala. Det är nog på det sättet att händer det en olycka, oberoende om man är privat person eller ett företag, så kostar det betydligt mycket mer än vad kostnaden för besiktning och rengöring är, om man måste utföra en oljesanering. Det blir betydligt mycket dyrare än vad taxan för besiktning och rengöring av tanken är.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller också till stora delar med vad ltl Sune Mattsson har sagt i detta ärende, men framför allt vill jag understöda ltl Anders Englunds anförande om att man kan inte påföra alltföra stora kostnader på enskilda företagare. Det blir dyrare att bo på Åland för det är inte bara företagare utan det är befolkningen som har en sådan har tank som får betala dessa summor och därför tycker jag att det borde vara en minimiavgift så att man inte behöver betala alltför mycket för en besiktning. Det kanske skulle vara första besiktningen; när man går igenom alla tankar på landskapet skulle det vara en avgift så att man subventionerar i det skedet. Det heter att förorenaren skall betala och det är ingen som har förorenat ännu som hamnar att betala för det här, men i fortsättningen får man ta den konsekvensen att köper man en tank skall man vara medveten om att den också skall besiktigas. Men nu påför man s.a.s. lagstiftningen bakåt att det visste man inte när man köpte tanken att den skulle bli så dyr att inneha som det här blir. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är klart, ltl Åke Mattsson, att går man in och subventionerar första gången så kan man säga att då är alla ålänningar med och betalar om det är min tank det gäller, då får alla ålänningar hjälpa till och betala vad min tank kostar att besikta och rengöra. Det kanske inte heller är riktigt rätt. Det finns många som bor i Mariehamn som inte har sett en tank ens en gång, tänkte jag säga, men det var fult sagt, förlåt, men som inte har en tank i alla fall. Jag har lite svårt att tänka mig samhället. Däremot måste man slå fast rimliga krav på när det skall besiktas, hur ofta det är nödvändigt, det får inte bli något slags självändamål att besiktingsfirmorna får väldigt mycket jobb bara för jobbets skull utan det skall vara rimligt, det skall utarbetas på ett vetenskapligt sätt; då måste man besikta första gången, då måste man besikta nästa gång och om tanken är i gott skick får man vänta längre till nästa besiktning.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Innan går vi vidare i replikskiftet så kanske man bör lyfta fram också den centrala frågan om tankarna skall inspekteras eller inte och där råder det en hundraprocentig enighet i den här salen, så det kanske vi skall ta till oss innan vi fortsätter med dessa i sammanhanget ganska små frågor men som ändå är värda att diskutera. Då tycker jag att vi kastar ut otroliga summor på sophanteringen och där går samhället in och subventionerar, där är det inte några problem som man ser det just nu utan de summorna tar vi till oss och det är betydligt mindre summor det rör sig om  här, så att alla skulle vara med och betala tror jag inte är någon katastrof för det skyddar också alla att man slipper få ut oljan om man skall bada någonstans osv. Det är den allmänna miljön som skyddas tack vare att tankarna inspekteras.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag tror att utskottsordföranden Ltl Sune Mattsson och jag är överens när det gäller granskning av tankarna och att det är viktigt ur miljöhänseende att man granskar att man granskar. När det gäller frågan om vem som skall stå för kostnaderna är vi helt oense. När det gäller summan 267 euro för en granskning vart tionde år, 26,70 euro, så är det inte pengarna jag motsätter mig utan det är principen att man inte skall lagstifta direkt mot enskild individ i tredje syfte och sedan skall den enskilda individen helt accpetera det och ta det. Vill man lagstifta direkt mot enskild individ, så skall också samhället ta ett solidariskt ansvar där. Det tycker jag är rätt och riktigt.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Veronica Thörnroos i det mesta, men jag måste säga att om jag skaffar mig en tank anser jag fortfarande att dessa 267 euro som det kanske skulle kosta får jag nog lov att betala själv, annars får jag vara utan tank! Det är samma med bilen, när jag måste byta tank på den tycker jag nog att min gick lite fortare söndare, men jag får ändå byta den själv när besiktningen säger att nu skall den bytas!

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

De jämförelser som ltl Sune Mattsson gör är fullständigt inkommensurabla! Här försiggår en jämförelse mellan äppel och päron och gud allena vet vad! I nuläget enas vi om att vi är oense och därmed kan vi korta ner den här debatten och bespara våra radiolyssnare en hel del dravel!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att vi kanske skulle kunna bespara radiolyssnarna ganska mycket om vi hade varit tysta i dag! Jag tänker inte kommentera det här desto mera. Däremot var det ett mycket fint ord som ltl Veronica Thörnroos nämnde som jag inte begriper mig på och som jag måste slå upp i lexikon – annars skulle jag svara på frågan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Den här ärendebehandlingen trodde jag från början att skulle vara kort och enkel. Men man har lyft fram en sak i behandlingen och det är väl kanske så att utskottet har missat lite om vilken fråga som hade stor och liten betydelse.

 

Att avgiften för besiktning av tanken skall vara lika över hela Åland är en självklarhet och jag jämför det med när vi far och besiktar våra bilar; oavsett var du bor får du ta bilen och fara till bilbesiktningen i Möckelö och det kostar lika. Däremot kostar det olika beroende på vad du har för bil; en personbil kostar en sak, en lastbil en annan sak, en buss en tredje sak osv. Det är kanske en sak att ta fasta på; nu är det lite sent i behandlingen när framställningen redan har varit i utskottet att få in de här aspekterna till landskapsregeringen, men de får väl läsa stenografiska protokollet och dessutom har vi en andra behandling till vilken landskapsregeringsledamoten Lindeman skulle ta reda på vissa saker.

 

Jag tänkte spinna vidare på jämförelsen med bilbesiktningen. Det är nämligen så att bilbesiktningskontoret går i princip runt i dag, vi har en självkostnadsavgift för att besikta våra bilar. Jag tror inte att vi har något stort budgetmoment för att sponsra den verksamheten. Så kanske besiktningen av oljetankarna också borde vara, så avgiften får i varje fall inte bli så stor som sägs här att det lönar sig bättre att köpa en ny tank. Det är nämligen så att går vi ner som utskottsordföranden Sune Mattsson var inne på, ända till 1 kubik, så är frågan vad en 1 kubiks tank kostar om du börjar köpa många i något företag som säljer dem. Kanske 267 euro ligger nära vad du kan få möjligast enkla farmartank för och då har vi enligt min uppfattning skapat någonting som är oändamålsenligt. Därför borde man nöja sig med att besikta bara större

 

Bilbesiktningsavgiften är lika för alla, men den drabbar nog väldigt olika; när du skall besikta bilen måste du göra det före. Ltl Sune Mattsson var inne på det att har du en riktigt risig tank så kan rengöring och kostnaderna för det vara väldigt höga, har du en risig bil och för den till verkstad för att få den besiktad är det precis samma sak, du kanske måste köpa fyra nya däck, du kanske måste reparera avgasproblemet som man får på vissa äldre bilar när de släpper ut för mycket och du kanske måste göra en hel del på styrning och bromsar som gör att kostnaden för reparation och underhåll mångdubbelt överstiger själva besiktningen. Det här hänger också ihop oljetankarna: en dåligt skött tank med dålig vattenavskiljning och sådant kostar mycket att rengöra. Det här är skäl värt att tänka på. Men det är också skäl värt att tänka på att det som ligger i bakgrunden för båda besiktningarna är säkerheten; när det gäller bilar är det personsäkerhet i trafiken, när det gäller oljetankar är det säkerheten för miljön.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det verkar som om vi i utskottet inte skulle ha diskuterat den här frågan och jämförelsen med bilbesiktningen har vi gjort. Vi har också diskuterat att det går att transportera tankarna, en normal farmartank som en jordbrukare har går att transportera in till stan för besiktning och då är man lite jämställd; det tar betydligt längre tid förstås att åka från skärgården. Är det någonting sådant som ltl Jan-Erik Mattsson tänker på?

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tänker inte rent konkret på hur man skall gå till väga. Det finns också bränsletankar som är väldigt skrymmande och dessutom inbyggda i fastigheter, t.ex. när det gäller villatankar, som du bara inte kan lyfta ut, åtminstone inte när som helst på året. Jag saknar ett klart ställningstagande från utskottet vad man avser, så på något vis saknas en del av utskottets erfarenheter i betänkandet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det kanske vi kände lite av också, men i och med att det här är sådant som skall komma i en förordning är det ganska svårt att lagstifta om avgifter och sådant som egentligen borde vara i en förordning. Vi ville gärna att det skulle ha varit betydligt bättre berett också samt vilka planer man hade från regeringens sida, så även om man inte hade en förordning klar skulle det ha varit betydligt bättre om vi hade haft ett större underlag vad man har tänkt och vad man hade för planer för nu var det ganska diffust, det var svårt att komma med en konkret slutsats hur det skall se ut. Vi frångår bestämmelserna på fastlandet om en viss storlek på tankarna; när det är över 3 kubik har vi exakt samma sak som på fastlandet, där är det inte något konkurrensförhållande och någon skillnad. Vi diskuterade väldigt mycket hur mycket man kunde subventionera de mindre tankarna, men det var svårt att få någonting konkret till pappers.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Social- och miljöutskottet har i första behandlingen av utskottsbetänkandet också kommit fram till en hel del frågeställningar som man har diskuterat i utskottet, men man har inte tagit ställning vare sig för eller mot. När det gäller frågan om att någonting skall subventioneras så har väl ingen gått ut och sagt att vi skall subventionera bilbesiktningar och reparationer för bilbesiktningarna heller, och det finns väl vissa åsikter här, men själva besiktningsavgiften i sig är lagtinget överens om att skall vara lika för alla oavsett om du bor i Brändö, Eckerö eller i Mariehamn. Numera saknar jag utskottets klara ställningstagande om vad som gäller! Vi har lyft en massa problem på bordet i dag och hoppas att landskapsregeringen skall ta dem till sig, men vi får väl se.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Det är ganska vanligt att en till synes liten fråga som man tänker att det inte blir någon diskussion om – och så blir det en väldigt lång debatt! Debatten handlar egentligen inte om själva kärnfrågan, för den är vi tydligen överens om, man tycker att det är ett bra syfte, det är en miljöförbättrande åtgärd och ingen har haft någonting att säga mot det. Men sedan uppstår en liten pseudodebatt om vem som skall betala. Och jag får lite den känslan när jag hör debatten – nästan som vanligt, tänkte jag säga -  att när det gäller den egna plånboken, när det svider i någons och inte alltför sällan i jordbrukarnas plånbok, då gäller det att ställa upp!

 

Vi kan väl hålla med om det i alla fall att det är lite upp-och-ner-vända världen när centern, den borgerliga centern, vill gå in och samhällsfinansiera en sådan här avgift, medan socialdemokraterna tycker att man själv skall betala avgiften!

 

När vi nu i dagarna har sett en allians i Sverige som  har åstadkommit någonting som man inte har gjort på många, många år i Sverige och som  man har hoppats på – jag har själv tagit initiativ till ett samarbete på en borgerlig sida på Åland – säg, nog är det ju svårt att veta bland dessa ideologier var folk egentligen står!

 

Debatten ter sig nästan lustig när man pratar emot sig själv. Vi i Obunden Samling blir många gånger beskyllda för att inte ha någon ideologi, men nu tycker jag nog att alla borde titta sig i spegeln och lite fundera var man står. Säg som det är, att man tittar på sakfrågorna – inte är det fråga om någon ideologi här, för alla pratar ju emot sig själva!

 

 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

I sak har jag ingenting att anföra mot ltl Gun-Mari Lindholm för hon sade definitivt inte var hon står i den här frågan. Däremot valde hon att kritisera centern. Om hon inte förstod vad jag sade är det lite märkligt, men jag förklarar det nu. För min del jämförde jag besiktningsavgiften och kostnaden för rengöringen med bilbesiktningsavgiften; det är en självkostnadsavgift och man betalar för den rengöring man måste ha för att kunna göra besiktningen, man kan inte besikta en halvfylld smutsig oljetank utan den måste tömmas. Då jämförde jag med att du också måste ta bilen och fara till verkstad för att få den besiktad och kontrollera att däcken fungerar, göra avgastest osv. Det här är helt jämförbart. Jag har för centerns del i alla fall inte talat om några subventioner i den här frågan, men däremot samma avgift för alla.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

”Samma avgift för alla” – är inte det någon form av subvention? Om det är så att avgiften de facto är olika, det är transporter och det är annat som gör att det skulle kosta olika, beroende på om man kör 10 kilometer ut till Kungsö eller om man far flera, flera timmar ut till Kökar. Det tar nästan en hel dag det, förmodar jag. Visst är det en form av subvention! Det har också ltl Veronica Thörnroos sagt. Jag undrar om det är någon annan som har uppfattat det på något annat sätt än att centern är för subventioner i den här frågan.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman! Eftersom ltl Gun-Mari Lindholm avsiktligt vill missuppfatta vad jag säger är det inte så lätt, men hon har definitivt inte sagt vad hon själv vill i den här frågan, vilket är remarkabelt. Jag jämförde med besiktningsavgiften för bilar. Jag undrar om ltl Gun-Mari Lindholm anser att besiktningsavgiften i dag är subventionerad; i så fall får vi ta upp den frågan i samband med ordinarie budget, där den finns som ett budgetmoment och begära en utredning över hur stor del av verksamheten vid besiktningskontoret som subventioneras. Någon gjorde tidigare en jämförelse med ÅHS-avgiften för hälsonämndens besiktningsverksamhet när man far ut och besiktar en restaurang på Kökar, i Brändö, i Eckerö eller i Mariehamn som är samma kostnad och den är inte subventionerad.

 

Ltl Gun- Mari Lindholm, replik:

Talman! Min och min grupps inställning i den här frågan hoppas jag att är klar även om man inte uttalar den, att man betalar det som det kostar. Det är inte fråga om någonting annat och det gäller inom ganska stora områden där man oftast vill ha samhällssubventioner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Det var en mycket intressant aspekt som ltl Gun-Mari Lindholm tog upp. Då kan jag inte låta bli att redogöra för vad liberalerna ofta brukar säga, att det är de här pragmatiska små frågorna som är aktiv självstyrelsepolitik. Det är de små frågorna som berör den enskilde ålänningen som är riktig självstyrelsepolitik, långt bort från symbolfrågor och flaggviftande. Är det så att det blir en bra lösning för miljön och det blir en lösning som näringsidkare kan leva med, då blir det också bra självstyrelsepolitik.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Nej, till den delen är vi helt överens om att det är en fråga som säkert berör ett antal människor och det är säkert en intressant fråga för många av dem, men min reflektion är just att när det är små frågor som de facto rör lite pengar om man slår ut det på många år så blir det en väldigt lång debatt och det är då avsaknaden av ideologier egentligen kommer fram, då kommer det här enskilda tyckandet. Därför är det intressant och avslöjande med en sådan här debatt i lagtinget!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Min frågeställning var från varför utskottet inte har kunnat påvisa de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde i framställningen och nu blir man kritiserad för att prata i egen sak för att man är jordbrukare, och de flesta jordbrukare är förstås drabbade av det här. Ltl Gun-Mari Lindholm började med att inte säga någonting om de obundnas ställning, men nu har hon klargjort att var och en skall betala för sig själv. Jag tycker att man har all rätt när man påför avgifter för näringsidkarna att få veta i framställningen ungefär vad det kommer att röra sig om, utan det är helt öppet och sedan blir man beskylld för att man försvarar sin egen näring.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det är ofta så det är i alla fall att när det är någonting som rör en själv och den egna plånboken – det är väl allmänt känt att det är på det sättet – då vaknar alla upp. I lagstiftningen måste grunderna finnas till avgiften, man kan inte lämna det till förordningsnivå; det är i så fall kardinalfel nummer ett. Bäst skulle det vara om man säger rent ut i lagstiftningen vilken avgift det är som gäller. Jag tycker fortfarande att det mest intressanta i debatten är att se de olika gruppernas inställning.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Principiellt är det så att man när kommer med en sådan här ganska viktig lagframställning tycker jag att man kunde ha fått veta grunderna för avgiftstaxan. Vi har andra avgifter, t.ex. när vi skall skjuta rådjur har vi en minimiavgift eller maximiavgift; här kunde det också ha varit en minimiavgift eller maximiavgift. Jag vidhåller att när det gäller pålagor som kommer  med ökad byråkrati, om konsekvenserna av det finns inget sagt i framställningen, så skulle allt det här ha utretts av utskottet.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Syftet är, som sagt, bra, det är i miljöförbättrande syfte. Men det som saknas är faktiskt grunderna för avgiften och det måste finnas i lag. Vi har fått så många gånger på pälsen från ”Överheten” att det inte kommer att gå igenom, så det här borde man ha tänkt på redan i utskottsarbetet. Men det är bra att debatten blir här i alla fall så att vi får veta var vi har vandra i frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Sakfråga, talade ltl Gun-Mari Lindholm om och det stämmer. Det här är en sakfråga, men då måste vi också se till helheten: vad är det vi eventuellt skall bekosta med skattemedel? Här pratar vi om olika sorters tankar, vad kan man annars titta på: vem betalar elavgifter, vatten, avlopp osv. För mig kan man gärna se på helheten och principiellt, men då skall vi inte bara se på någon lag som nu där vi bara ser till 80 procent som är jordbrukare utan vi måste i så fall ha en helhetsdiskussion. Det här tycker vi att mera är en rättvisefråga: vem är det som skall betala vilka saker osv. Det har framför allt varit en intressant diskussion i dag.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Av det tidigare replikskiftet med ltl Göte Winé förstod jag att socialdemokraternas inställning var att det här inte skulle subventioneras från samhället utan att man skulle bekosta avgiften själv. Så förstod jag det, men jag har kanske fel i den frågan. Det intressanta är i alla fall när socialdemokraterna talar emot det som man annars brukar säga att är viktig, att samhället går in och finansierar medan centern nu säger att det är samhällsmedel som skall bekosta detta, vilket deras ideologi inte borde tillåta, om vi säger så.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jo, ltl Gun-Mari Lindholm, du uppfattade helt rätt! Vi är inte för att skattemedel skall subventionera besiktning av tankar osv. I så fall måste man se på en helhetsprincip och inte alltid göra som vissa ser det, att skall du ge skattemedelspengar skall de gå till jordbrukarna, utan vi måste börja se på helheten och inte bara som vissa springa mot en sorts grupp när det används lite skattemedel men så fort det är annat är det hel okej!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman! Det var bra med det förtydligandet och vi är helt överens.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm nämnde vilka som tyckte vad. Jag trodde att jag klargjorde att jag tycker att man själv skall betala både besiktning och rengöring om man har en tank. I fråga om att inte utskottet inte har slagit fast summor så var det ganska svårt att få tag i, vi fick en summarisk uppskattning från ett företag, men det är säkert beroende på hur mycket jobb det är, hur långt de måste fara, som har sagts här redan. Visserligen skulle man kunna jämna ut dem, men jag anser att man får stå för den kostnad som är. Vad gäller jämförelsen med en bil så förmodar jag att när man skall fara från Kökar och besikta sin bil så blir kostnaden större än när jag far från Lemland på 10 minuter och besiktar den, så det beror på boningsort osv.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det är ett visst risktagande som social- och miljöutskottet har gjort när man inte har fastslagit avgifterna i lagstiftningen. Det har ingenting med eventuellt förtroende eller icke förtroende för nu sittande regering utan det har att göra med den enskildas rättighet, rättsäkerheten att alla skall behandlas lika, man skall själv kunna tillgodogöra sig detta genom lagstiftning, man skall själv kunna läsa sig till det i lagen. Det är alltså ett risktagande man gör och det är inte särskilt god lagstiftning tycker jag när man inte har grunderna i lagen. Jag tycker inte att det är en särskilt bra jämförelse med bilbesiktningen. Om jag åker in till stan från landet eller från skärgården har jag andra ärenden samma dag när jag skall till bilbesiktningen. Det här är en tjänst som jag köper och som jag skall bekosta till någon annan, så jag tycker inte att det är en relevant jämförelse. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag nöjer mig med det svaret. Däremot förstår jag att vi är helt överens om att den som har en kostnad för en besiktning betalar den själv. Det uppfattar jag som ltl Gun-Mari Lindholms och Lindholms partis linje i alla fall. Jag tycker att hon har sagt det flera gånger här.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Vi är också överens i den frågan. Men just detta att man jämför med bilbesiktningen som man har tagit upp flera gånger från centerns sida tycker jag inte att är en relevant jämförelse. Det här är faktiskt en tjänst, någon annan människa kommer ut på sin arbetstid och vi bekostar resan inklusive arbetstiden. Det är någonting helt annat än vad en bilbesiktning är, så det är absolut inte jämförbart.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det har gjorts en intressant analys av detta ärende, men jag tror att man har drog lite för stora växlar på det. Det finns trots allt ingen reservation i ärendet och det är ett enigt betänkande som har kommit från utskottet. Däremot ville vi lyfta den här frågan och så högt i tak måste vi ha här i lagtinget att man kan diskutera och argumentera en sådan här sak: hur skall vi ha det i framtiden och hur mycket skall den enskilda individen stå för när det gäller miljökrav som vi ställer enskilt här på Åland. Det kan vara en intressant fråga och vi märker av debatten att det är någonting som vi behöver diskutera och gå vidare med. Annars håller jag i stora drag med vad ltl Gun-Mari Lindholm har sagt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tycker att det är lite konstigt att man säger att man är överens från utskottets sida. Jag kan till den delen förstå eftersom man inte har nämnt avgiftsfrågan, man har inte nämnt en avgift, ni har inte haft den diskussionen och försökt närma er en avgift. Debatten här i lagtinget i dag har visat att man inte är överens. På det sättet kan jag förstå att ni kan säga att ni är överens eftersom ni inte har sagt någonting i utskottsbetänkandet, men jag tycker inte att det är särskilt bra att lämna ifrån sig ett sådant här utskottsbetänkande utan det borde ha funnits med i lagstiftningen.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi gjorde inte den bedömningen i utskottet och därför ligger lagen här. Det centrala, det som hade med miljön att göra bedömde vi att var väldigt viktigt att lagen kom vidare, att man kom framåt och att det var en viktig åtgärd att tankarna blir besiktade, inte kanske till varje pris – det hör kanske mera hemma i snusfrågan – men möjligen att man också t.o.m. får stå för konsekvensen och betala det själv, men att man bör lyfta frågan och se om det finns möjligheter att vara tillmötesgående. Vi ansåg i utskottet att det är inte av central betydelse, men det viktigaste är att alla tankar blir besiktade på Åland och där var vi otroligt eniga, vi vill ha igenom den förändringen.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Men när man jobbar med lagstiftning måste man vara så pass vidsynt och mångfasetterad att om man också har detta som mitt huvudområde, som miljön är, så blir påföljden av det här att det är en avgift som skall betalas för att man skall kunna kontrollera att detta också efterlevs. Då måste man kunna säga någonting, man måste kunna överens och om man inte gör det så finns det antagligen en majoritet som är för någonting så att den människan som skall försöka efterleva lagstiftningen vet vad man har att rätta sig efter, och det tycker jag att är öppet nu. Förmodligen blir det så, om man vill tolka det till den berördas fördel, att man har fått någonting att efterleva och antagligen tar samhället över den eventuella kostnaden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm satte egentligen huvudet på spiken och det hon sade var mycket intressant, att nu drabbar detta jordbrukarna och företagarna. Diskussionen här i lagtinget har ju skett mellan utskottsmedlemmarna och det har varit mycket intressant, men min uppfattning om varför diskussionen uppstått är att de allra flesta som har oljetankar är under 3 kubikmeter och är inte underställda besiktning, medan man nu kommer med en framställning där man kanske skall besikta de mindre tankarna och då helt plötsligt har det blivit ett problem. Egentligen har de som har oljetankar undanhållit sig detta genom att krypa under lagens gränser.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag älskar ideologiska debatter, det är nästan det roligaste som finns! Ltl Gun-Mari Lindholm gjorde en intressant analys. Tyvärr tycker jag att den haltar lite grand, men vi debatterar förstås för att föra fram våra åsikter. Det är självklart att om man skulle bara se till bara avgiften, om någon vill subventionera eller inte vill subventionera kostnaden, så kan man bedöma om man är socialistiskt lagd eller borgerligt lagd, men i grunden i det här fallet ligger ändå det faktum att vi vill påföra enskilda människor och företagare en åtgärd, vi vill kontrollera deras verksamhet och det kostar pengar. Då tycker jag som borgerlig politiker att det är rimligt att man analyserar vad det kostar och kommer det att påverka deras konkurrenskraft. Det bör man alltid göra när man diskuterar lagstiftning av det här slaget, när man påför någon någon åtgärd. Därför är jag inte så säker på att analysen är helt korrekt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det var synd att tiden tog slut, jag tror att ltl Mats Perämaa hade mycket mer att säga, men han kom inte riktigt till skott, så jag skall bjuda på en replik till så vi får höra resten för det här kan jag tyvärr inte kommentera så hemskt mycket!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Nu kommer del två! Jag kan inte förstå inte det som så att de obundna, som är ett borgerligt parti, anser att man skall påföra företagare kostnader utan att diskutera och fundera på finansieringen av det, med tanke på konkurrenssituationen. Om man rakt säger som ltl Gun-Mari Lindholm här att det är klart att företagarna skall betala för det här, så kommer det kanske en situation när vi diskuterar en annan lagstiftning – det kan vara arbetsskydd, t.o.m. efter en behörighetsöverföring av skatter, att vi diskuterar mervärdesskatter eller att någon tycker att man skall höja skatten – och då kanske de obundna, som en konsekvens av det här resonemanget, tycker att, nå, företagarna betalar den högre skatten. Man kan inte hela tiden diskutera så här heller utan finansieringen av det man ålägger personer och företag måste man alltid kunna diskutera.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det där är en väldigt viktig sak och jag tror just att den diskussionen måste man ta inför varje lagstiftningsområde där man påför någon en ny uppgift. Det är då man skall göra det, inte när man redan har antagit lagstiftningen, vilket nu social- och miljöutskottet har sagt: vi skall ha den här lagframställan. När man har diskuterat det färdigt i utskottet börjar man i plenum diskutera avgiften! Det är fel sätt att gå tillväga. Då skall man säga det redan från början, att vi vill inte ha den här lagframställan, för det kommer att betyda mer byråkrati och mera kostnader för den det berör. Då är jag med på tåget, men inte på det här sättet. Går man in för det som en framsträvande åtgärd för miljön, då tar man kostnaderna och konsekvenserna av det – också medföljande ideologiska syn på det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Om jag skulle gör en summering av debatten så framgår det klart att från de obundnas sida av ltl Gun-Mari Lindholm att de obundna medvetet vill påföra t.ex. företagarna i Seglinge nästan dubbelt högre avgift än samma företagare och enskilda har i Lemland. Det är lagstiftning som vi nu diskuterar. En del av lagtingets medlemmar är av den åsikten. Beställer man en enskild firma eller någonting från Mariehamn ut till t.ex. Kökar så vet man att taxametern börjar rulla när man kör från Mariehamn. Det tar många, många timmar för den enskilde företagaren när han sitter på färjan och som kunde utföra annat arbete, runt till olika ställen i Jomala eller på centrala Åland. Det är dyrare, men det här är en lagstiftning som lagtinget diskuterar och jag hoppas att man verkligen tittar på helheten här. Det rör sig om nästan dubbelt mera kostnader.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det är en vacker tanke att man värnar om framför allt jordbrukarna i Seglinge. Tyvärr är de väldigt få. Jag tror att den lindholmska familjen är den enda som äger djur på den holmen. Men om vi är överens, centerns Andes Englund och Obunden Samling, att vi inte antar lagframställningen därför att de påför jordbrukare och andra företagare för mycket byråkrati och för mycket kostnader, då kan vi diskutera den saken, men nu har redan centern varit med i utskottet och sagt att man antar den. Då måste det också bekostas av någon, och skall samhället bekosta alla avgifter som vi nu påför i vår iver att byråkratisera Åland, så är jag inte inne för det, men om det är så man vill från centerns sida så vet jag inte vad vi skall göra! Obunden Samling har ingen ledamot i social- och miljöutskottet. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman, bästa åhörare och radiolyssnare!

Ni kan avgöra själva om ni tycker att Ålands lagting skall fatta beslut om att man påför en nära dubbelt högre avgift genom lagstiftning för en del av Ålands befolkning, oberoende om det är företagare, enskilda jordbrukare eller vad man vill kalla dem. Någon rättvisa måste det vara!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag måste säga att jag börjar lite rädd för varifrån vi skall ta alla pengar till alla avgifter som centern och Frisinnad Samverkan förmodligen kommer att påföra från regeringens sida. Vi har hört att socialdemokraterna har en helt annan inställning – tack och lov, får vi väl säga! Vi får hoppas och önska dem lycka till så att vi inte får mer byråkrati ute i det åländska samhället. Jag är inte för det och då blir det inga avgifter heller, men om det är så att man skall ha en massa byråkrati, någon skall utföra arbetet i landskapet och någon ute som skall kontrollera att lagstiftningen efterföljs – det är det som man gör nu – och någon skall betala det och vem är det? Är det hela tiden skattemedel som skall påföras?

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!

Jag sade i mitt tidigare anförande att man bör titta på lagstiftningen också i den omkringliggande regionen. Här har vi nu påfört en ny, strängare lagtolkning än vad man har i riket Finland, dit vi säljer våra produkter; det är av betydelse. Visst kan det säkert behövas en kontroll av många cisterner, men det är miniminivån som man har efterlyst här utan att ta till så mycket kontrollapparater, och då kostar det också mindre.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsrevisorernas berättelse för år 2005. (RB 1/2005-2006).

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens berättelse för år 2005. (LB 1/2005-2006).

 

Ärendena bordlades den 13.9. Beslut om gemensam behandling är tidigare fattat, också beslut om att landskapsrevisorernas berättelse remitteras till finansutskottet. Diskussionen fortsätter.

Kl. 14.30.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Ltl Ronald Boman anförde senaste onsdag när ärendet var uppe för behandling första gången att det här är ett dåligt dokument och jag talar då om landskapsrevisorernas berättelse för år 2005. Orsaken till att dokumentet inte skulle vara bra är det faktum att en majoritet av landskapsrevisorerna består av samma majoritet som har regeringsmakten här i landskapet för tillfället och därigenom skulle man inte kunna revidera politiskt så skarpt som kanske opposition skulle ha gjort. Ungefär så här anförde ltl Ronald Boman. Det här stämmer. Det finns en klar majoritet av majoritetspersoner som i grunden är lojala mot den sittande regeringen bland landskapsrevisorerna, men ändå är jag är övertygad om att dessa personer försöker göra ett gott arbete. Det finns en lagstiftning till grund som styr arbetet och jag tror att alla har en ärlig avsikt att göra sitt bästa. Men ett visst politiskt filter finns det i behandlingen, den saken är klar.

 

Om man läser dokumentet med ett ”omvänt filter” så blir ändå resultatet, som jag ser det rätt bra; man kan utläsa en konstruktiv kritik i berättelsen. Det finns förslag om hur man kan gå tillväga för att ändra sig och allt det här är bra. Det viktigaste av allt, det som slutligen visar på om dokumentet är bra eller inte, är om man kan ta lärdom av den kritik som finns, om man kan förvalta det i fortsatt politiskt arbete. Om så kommer att hända får man ju se.

 

Det som jag tänker koncentrera mig på under mitt anförande är den s.k. brutna beslutskedjan som landskapsrevisorerna beskriver, alltså att man vid vissa tillfällen under politiska överläggningar fattar beslut i stället för att göra det under plenum, där man har protokollfört resultatet, förslagen och besluten. Det här är någonting som vi måste försöka komma ifrån. Detta sätt att arbeta har lett till konflikter på olika avdelningar, till konflikter mellan politikerna och tjänstemän. Vi har fallet med skrotningen av fiskefartyg, med det stöd som skulle utbetalas för skrotningen; där blev det en uppenbar konflikt mellan landskapsregeringen och en tjänsteman, då man uppenbarligen fattade beslut också på politisk nivå om hur det skulle bli och sedan efteråt försökte baxa in beredningen för att motsvara det här. Vi har ett exempel med den s.k. golffadäsen, då landskapsregeringen också under överläggningar kom till politiska beslut som sedermera inte kunde anpassas till rådande regelverk till en beredning och beslut den korrekta vägen.

 

Jag tycker att dessa två exempel är mycket beskrivande på hur det inte skall gå till. Det är mycket bättre att man utnyttjar tjänstemannakåren, den kunskap som där finns, kunskap om regler och lagar, förstås diskuterar ärendet men sedan ger utrymme för beredningen så att man i slutänden har ett bra beslut som grundar sig på lag och ordning. Ur rättssäkerhetsaspekten är det synnerligen viktigt att så sker, ur en demokratisk process där alla kan följa besluten, alla kan läsa protokollen, man har möjlighet att besvära sig, så av dessa skäl är det viktigt att man kommer till rätta med problemen och ändrar sina förvaltningsrutiner.

 

Det gäller att vara ödmjuk, vi måste alla vara det när vi läser berättelsen. Vi skall kunna utläsa kritiken, vi skall kunna utläsa förslagen till förändringar och vi skall kunna använda oss av det och förändra verksamheten. Därför blir det lite besvärligt och problematiskt när centern för sin del under behandlingen senaste onsdagen avvisade kritiken, rakt av, som jag såg det och uppenbarligen inte för sin del tänker förändra förvaltningsrutinerna, tänker inte ta till sig detta för att förbättra i förvaltningen. Jag hoppas att de få centrar som sitter kvar i salen för detta vidare och försöker använda sig av det som står i berättelsen. Man måste ändå komma ihåg att centern har ordförandeskapet i landskapsrevisorerna; det är förstås ingen illvilja att man har kommit fram till det här och om man läser det med det omvända filtret så kan man läsa att det finns ett behov till förändring.

 

Vi tycker att det som står i berättelsen kunde ge en avstamp till en diskussion om en ny förvaltningslag. Socialdemokraterna har tidigare i oppositionsställning pratat varmt för en förvaltningslag; behovet av den är nu, som det tycks, ännu större än tidigare och det råkar sammanfalla med socialdemokraternas medverkan i regeringen, om det är slump eller inte, vet inte jag, men behovet är ännu större nu än tidigare. Den här diskussionen borde ge avstamp i en diskussion om en förvaltningslag, alternativt att man tar den lagmotion som liberalerna har lämnat in för behandling, men vi måste komma till resultat. Det här är inte en bra situation.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa pratar om socialdemokraterna och att vi tidigare har talat för en förvaltningslag. Det är helt korrekt, vi har också velat ha en förvaltningslag och enligt de uppgifter som jag nu har fått är det så att landskapsregeringen har påbörjat arbetet med en ny förvaltningslag.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är en bra information vi får av socialdemokraterna och det tackar vi för. Vi kommer för vår del konstruktivt att medverka till att arbeta för att vi skall få en sådan lag och en lag som är en bra produkt i sistan änden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Min kommentar var ungefär i samma riktning, en information om att det föreligger ett förslag till förvaltningslag som nu är på remiss och att det kommer till lagtinget under vintersessionen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Tack för det också! Jag har samma kommentar, men jag vill ytterligare förtydliga det  som har förekommit i media – kanske en felskrivning – att man betraktar den förändring av förvaltningslagstiftningen som nu nyligen togs här i lagtinget som en förvaltningslag; det är inte alls en heltäckande sådan utan det vi nu diskuterar är någonting annat som helt och hållet kan styra förvaltningen på Åland.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Så är det precis och det är mycket angeläget att vi får förvaltningslagen. Det har funnits med i landskapsregeringens handlingsprogram ända från början, men det är en omfattande lagstiftning så det tar en viss tid att få fram ett sådant dokument så att det blir hållbart och att det blir bra i det långa loppet. För övrigt finns det oerhört mycket arbete att göra vad gäller en förbättring av förvaltningen när det gäller service till medborgarna osv.; det är också en angelägen uppgift som landskapsregeringen jobbar på kontinuerligt.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är säkert så och det är en omfattande lagstiftning som behöver bearbetas noga, alternativt kan man tänka sig blankettlagstiftning, men det är förstås upp till landskapsregeringen att avgöra vilket spår man vill välja. Som jag beskrev tidigare finns det skäl att utveckla förvaltningen, men så fort vi börjar se att det går åt rätt håll tror jag nog att en förnöjelse kommer att infinna sig även i våra led – nu har vi tvärtom sett det som att man går åt fel håll. En diskussion om en förvaltningslag med avstamp i landskapsrevisorernas berättelse är mycket bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Jag har haft förmånen att tidigare ha fått sitta tillsammans med landskapsrevisorerna och utföra landskapsrevisionen och det har varit ett mycket lärorikt arbete utgående från det personliga planet. Jag måste säga att när man nu får se arbetet också från salens sida, från lagtingets sida, så tycker jag också att det är ett mycket bra dokument för oss här i lagtinget att få ta del av. Till skillnad från vad som har framkommit i debatten tidigare tycker jag att det dokument som presenteras är ett väldigt bra dokument för det beskriver också de processer som har pågått sedan ett förslag till beslut uppkommer och tills vi får ett beslut i de delar som landskapsrevisorerna väljer att presentera.

 

Vi skall också komma ihåg att landskapsrevisorernas roll är i första hand att fungera som lagtingets förlängda arm vad gäller kontrollarbetet. Det är inte på det sättet att lagtingsrevisorerna skall vara någon slags ytterligare opposition utan det skall vara en kritisk granskning av det arbete som landskapsregering och förvaltning gör, och det tycker jag också att man till största delen också lyckas med. Naturligtvis är det på det sättet att det säkert finns nyansskillnader i hur man ser på saker beroende på om man tillhör regeringsblocket eller oppositionsblocket därför att man lägger in också politiska värderingar, men min erfarenhet från revisionsarbetet är att det sist och slutligen brukar gå ganska enkelt att diskutera sig till någorlunda enstämmiga utsagor kring hur man ser på förvaltningen. Det ser vi också den här gången: vi har en revisionsberättelse där man inte har några avvikande åsikter. Det är säkert så att det har föregåtts av en del kompromissande, men trots allt har vi en berättelse över hur revisorerna ser på hur landskapet har förvaltats under den senaste tiden.

 

Det var egentligen inte därför jag begärde ordet utan jag tänkte ägna mig åt en liten del av revisionsberättelsen som jag hoppas att vi också kunde få finansutskottet att titta lite närmare på när den kommer dit. Det gäller enhetslånen för bostadsproduktionen. Det är ganska stora mängder pengar som man har avsatt just för enhetslån för bostadsproduktion och en fråga som man berör från landskapsrevisorernas sida men som man egentligen inte lämnar något svar på är huruvida enhetslånen verkligen kan vara överensstämmande med de statsstödsregler som finns. Vi diskuterar statsstöd med jämna mellanrum här i salen och här konstaterar man kallt från landskapsrevisorernas sida att från förvaltningens sida har man sagt att de torde uppfylla kraven. Det som jag tycker att finansutskottet kunde titta på är just den biten att om man skall gå in för den här typen av subventioner, vilket bevisligen har gjort att vi har fått en produktion av bostäder, men då borde man också följa regelverket, och i regelverket sägs det att det i första hand skall ges för specifika behov, s.k. social housing, framför allt att man bygger för grupper eller regioner med speciella behov. Vi upplever att det kanske inte är hundraprocentigt sagt i regelverket hur det här skall ske. Det är ganska stora belopp som det här motsvarar; om man läser på i revisionsberättelsen kan man se att subventionerna motsvarar ungefär 850.000 euro per år. Tittar man på statsstödsreglerna borde det i så fall förknippas med någon typ av regelverk: vem får hyra, någon slags motprestation alltså, antingen vem får hyra eller att man har någon slags krav på hyresnivåerna.

 

Jag hoppas att finansutskottet, som sagt, tittar närmare på denna fråga. Jag kan också upplysa om att det står i revisorernas berättelse att Sverige har ett liknande system, och det är satt under klagan. Det är viktigt att man följer med vad som händer också där. I Sverige har någon vänt sig till kommissionen för att få detta prövat. Det finns vissa likheter mellan det system som man har i Sverige och det som vi har här.

 

I övrigt vill jag från den frisinnade gruppens sida tacka landskapsrevisorerna för ett väl utfört arbete och det är, som sagt, alltid lika intressant att få ta del av det mycket digra arbete som landskapsrevisorerna gör. Jag vill ännu en gång påpeka att det är ett dokument som vi får hit till lagtinget som vi skall ta väl tillvara och som vi faktiskt skall lära oss någonting av därför att vi skall inte se det som i första hand pekpinnar utan vi skall lära för framtiden och bygga bort sådant som har gått fel.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Jag tänkte egentligen gå igenom två ärenden i korthet i landskapsrevisorernas berättelse. Den första är skrotningen av fiskerifartygen eller, som det heter, avvecklingsstöd för fiskerifartyg.

 

Den som har läst landskapsrevisorernas berättelse om hur landskapsregeringen har förvaltat frågan om ersättning för skrotande av yrkesfiskarnas båtar blir ganska häpen över hur ingående revisorerna har granskat ärendet. Som man kan läsa finns det många öppna frågor, och det är kanske lite svårt att förstå hur landskapsregeringen har agerat i det här ärendet.

 

Som ni kanske kommer ihåg ställde undertecknad m.fl. ett spörsmål om hur landskapsregeringen har hanterat den här frågan och jag kan konstatera att revisorerna resonerar ungefär lika som jag och mina undertecknare gjorde. I korthet ser frågan ut så här. I länderna runt omkring oss har det här ärendet hanterats på tjänstemannanivå eftersom ärendet i sig är väldigt komplext och har många infallsvinklar. Just därför bör ett sådant här ärende skötas på tjänstemannanivå i stället för som det nu har blivit: behandlat med politiskt godtycke och andra politiska bedömningsgrunder.

 

Ärendet bereddes av fiskeribyrån här i förvaltningen, men efter att det kom till landskapsregeringens kännedom att byråns förslag grundade sig på den gemensamma fiskeripolitiken i EU och att deras förslag skulle betyda likabehandling av våra yrkesfiskare som fiskar i våra närregioner så tog landskapsregeringen över ärendet och körde över byrån totalt. När man på ministerrådsmötet i mars 2004 tog beslut om att utöka förbudet för drivgarn på de gemensamma vattnen även till Östersjön insåg man givetvis också att det här naturligtvis skulle ha konsekvenser för de drabbade yrkesfiskarna. Därför nämnde man även i beslutet att staterna får använda sitt befintliga strukturprogram och stödmöjligheterna däri för att ersätta fiskeriföretagen, de som de facto är de enda som blir drabbade av beslutet. Med detta i åtanke öppnade även landskapsregeringen stödmomentet sommaren 2004 och begärde in anbud av yrkesfiskarna för permanent avveckling av fiskeriverksamheten med drivgarn. De fiskebåtar som uppfyllde kriterierna för ersättningen lämnade in sina anbud och det framkom hur mycket de behövde för att ha möjlighet att avsluta sin fiskeriverksamhet. Yrkesfiskarnas mål var att kunna fortsätta fiska i annan verksamhet och därmed bedriva sin näringsverksamhet.

Men det blir ohållbart om inte gemensamma överenskommelser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken hålls från politiskt håll, gemensamma spelregler är viktiga, inte minst i ersättningsfrågor. Med det nuvarande beslutet missgynnades dock åländska fiskare gentemot fiskare i våra närregioner. I Finland har man gett det maximala stödet för att lindra effekterna av drivgarnsförbudet och i Sverige har nyligen fiskeriverket höjt sin ersättning till det maximala, vilket man aviserade redan från början och dessutom har man gett nationellt stöd för fiskarnas redskap. Man skall veta att det är inte bara båtarna som yrkesfiskarna investerat sina pengar i utan det är även en betydande del kapital som satsas på verktyg, garn, redskap osv. som efter det här politiska beslutet har blivit totalt värdelösa.

 

Landskapsregeringen konstaterar själv i sitt nuvarande beslut att verksamhetsförutsättningarna är omöjliggjorda efter drivgarnsförbudet och då är det märkligt att man frångår själva fundamentet i sin egen fiskeripolitik när man skall ersätta de drabbade fiskarna. Särskilt besynnerligt blev landskapsregeringens agerande eftersom EU är med och finansierar avvecklingen till 50 procent från den gemensamma fiskerifonden.

 

Ett gott förvaltningsförfarande från landskapsregeringens sida inför sina medborgare hade varit att med alla medel försökt ersätta de fiskare som drabbats av förbudet som mycket som det egentligen bara är möjligt enligt gällande strukturprogram och på det sättet lindra skadorna som uppstått på grund av myndighetsbeslutet.

 

Faktum är att fiskarna har blivit förbjudna att utöva sin näring med båten byggd och utrustad. De tappar all framtida förtjänstmöjlighet och att ersätta fiskarna enligt maxbeloppet, som man har gjort i Sverige och Finland, skulle fortsättningsvis vara ett väldigt lågt pris för att tvinga någon avsluta sin verksamhet. Vad är då 75 procent av marknadsvärdet på något som inte får finnas eller bedrivas verksamhet med? Värdet på båten är inte fiskebåten i sig, utan det är värdet i möjligheten att tjäna pengar på den nu och i framtiden - marknadsvärdet på en båt som är förbjuden verksamhet med är förstås noll.

 

Att upphandla avvecklingen under sken av ett system baserat på den gemensamma fiskeripolitikens strukturprogram, att det skulle gälla, och sedan ändra spelreglerna utifrån sina egna bedömningar under pågående upphandling är enligt mig inte god förvaltningssed och uppenbarligen inte heller enligt landskapsrevisorerna. Jag kan tyvärr inte annat göra den här gången än att konstatera att subsidiaritetsprincipen, alltså att besluten skall tas nära dem som berörs, var till en väldigt stor nackdel för den åländska fiskerikåren. Skulle det här beslutet ha tagits i Finland eller varit ett EU-direktiv för landskapsregeringen att följa skulle rättvisan i Europa ha fungerat, men nu drabbas de åländska fiskarna mycket värre än sina motsvarande kolleger eftersom de åländska politikerna inte ser till sina medborgares bästa, till skillnad från övriga länder i EU.

 

I korthet alltså: beslutet som startade denna process togs av EU:s ministerråd genom drivgarnsförbudet och den gemensamma fiskeripolitiken förespråkar att yrkesfiskarna skall behandlas lika mellan länderna och ges möjlighet att fortsätta att bedriva sin näring, trots det tagna beslutet. Detta kan göras om man följer strukturprogrammet till fullo på samma sätt som övriga länder har gjort. EU medfinansierar beloppet till 50 procent och tar inte vi emot de pengarna så går de tillbaka och används till något annat land och vår nettobetalning till EU blir bara större. Fiskeribyrån har alltså blivit överkörd av landskapsregeringen och beslutet är taget i plenum utan någon egentlig motivering. Kontentan är att de enda som har blivit drabbade och tvingats betala för att politikerna nere i Bryssel har tagit ett omotiverat beslut är de åländska yrkesfiskarna. Och sällan, om inte aldrig tidigare, har en grupp blivit så kapitalt svikna av sina egna politiker och det är inte att undra på att revisorerna anser att det här ärendet har varit dåligt förvaltat, så jag hoppas att finansutskottet tittar på det här ärendet igen och kan komma med ett förslag som skulle medföra att våra yrkesfiskare på Åland inte skall vara de enda i Europa som får betala för drivgarnsbeslutet. Är inte våra fiskare värda att bli behandlade lika som fiskare runt om oss! 

 

Det var den ena frågan jag ville att finansutskottet skulle titta närmare på. Den andra frågan, som landskapsrevisorerna har tagit upp, är hur man s.a.s. har behandlat kapitalet i Skärgårdsflygs kassa; revisorerna har undrat lite smått över hur man bedriver den politiken. Jag vill bara konstatera att det är inte första gången som man använder ett bolags pengar till att bedriva politik med. Här handlar det om att flyga cancerpatienter till och från Åbo, en mycket behjärtansvärt sak som jag stöder till fullo, men jag anser att det skall inte gå via Skärgårdsflyg, ett aktiebolags kassa och kapital. Det borde vara ett eget moment i budgeten och att man skulle upphandla tjänsten på rätt sätt. Nu är det Skärgårdsflygs styrelse som har tagit ett beslut att köpa en tjänst från någon och man har inte alls tittat på hur man har upphandlat tjänsten.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Ltl Fredrik Karlström tog upp flygtrafiken till Åbo och påstod att vi bedriver politik i bolaget genom att möjliggöra behandlingsresor till Åbo Universitetssjukhus. Det är ingalunda politik vi har bedrivit utan det är rent humanitärt som vi inleder trafiken via Skärgårdsflyg och det berodde i sin tur på tidsbrist och den mekanism som finns här i lagtinget. Skulle vi ha gått via budgeten hade vi inte kunnat upprätthålla trafiken såsom vi har gjort i dag utan då hade det tyvärr varit så att det skulle ha varit trafikuppehåll upp tre-fyra månader. Det var rent humanitärt som vi i bolaget gjorde detta och personligen tar jag som styrelseordförande det fulla ansvaret för den handlingen.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag håller fullständigt med om att det är ett behjärtansvärt beslut man har tagit från Skärgårdsflygs styrelse. Principiellt är det lite fel. Det är ingen som kommer att klandra Skärgårdsflygs styrelse för att man har gjort det utan man ifrågasätter att så här kan man kanske inte kan fortsätta i all evighet utan man måste hitta en längre lösnig på det. Det är de facto inte första gången detta händer, och det vet landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson också att man under de senaste åren har förbrukat ungefär 1 miljon av Skärgårdsflygs kapital till tillfälliga lösningar. Det är att gå förbi lagtinget som institution som fördelar pengarna till landskapsregeringen att hantera.

 

Största delen av mitt anförande handlade om hur landskapsregeringen har hanterat fiskerifrågan och uppenbarligen finns varken lantrådet eller näringsministern i salen; jag ville bara kommentera det.

 

TALMANNEN: Talmannen påminner om att replik skall riktas mot den som man har fått replik av.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Det kan i och för sig vara ett principiellt fel som har begåtts, men ibland måste det finnas en viss konstruktivitet även hos oss politiker. Jag vill också påpeka att fortsättningen av trafiken finns med i tilläggsbudgeten så vi har förfarit nu som man skall förfara utan att för den skull ha uppehåll i trafiken. Det är nog rent humanitärt och behjärtansvärt varför vi har gjort så här och jag har, som sagt, ett stort ansvar som styrelseordförande i bolaget – och det ansvaret tar jag.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Principiellt, igen, anser jag att det inte skall gå via Skärgårdsflyg. I tilläggsbudgeten går pengarna till Skärgårdsflyg igen; pengarna borde som sagt få ett eget moment i landskapets budget och att man på så sätt upphandlar tjänsten på rätt sätt i stället för att lösa det temporärt via Skärgårdsflyg.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Eriksson:

Herr talman!

Jag kan inledningsvis konstatera att landskapsrevisorernas berättelse diskuterades redan föregående vecka på onsdagen och mycket har redan blivit sagt. Jag skall dock uppehålla mig vid två punkter.

 

En punkt, kan jag konstatera, har redan fallit bort här i dag när vi har fått information från landskapsregeringshåll om att de planerar en förvaltningslag. Det är mycket glädjande för oss liberaler att höra informationen. Vi har motionerat om detta med mig själv som första undertecknare, så det är med glädje jag konstaterar att landskapsregeringen har kommit till samma insikt som vi också har. Det tackar vi för.

 

Herr talman!

Så till mitt egentliga anförande. Revisionsberättelsen är mycket intressant att läsa, det är ett facit som man kan plocka fram lite saker ur. Det som jag närmast har reagerat på är den s.k. utjämningsfonden. Om jag minns rätt är det i dagsläget närmare 30 miljoner euro i hela fonden, alltså en stor summa pengar och det som jag är kritiskt inställd till och kan konstatera att revisorerna också har samma funderingar är att det finns någon lagstiftning om detta. Det är ju så att fondmedel skall ha en lagstiftning där det står hur de skall förvaltas och styras, pengarna liksom försvinner under mattan och en lagstiftning skulle berätta vad som skall ske. Redan 1998 påpekade dåvarande landstinget detta och i dag har vi 2006, det är alltså åtta år sedan och fortfarande har vi ingen lagstiftning om en konjunkturutjämningsfond eller utjämningsfond, vad man nu vill kalla den. Ihop detta hänger också behovet av en finansförvaltningslag. Detta har påpekats av revisorerna och jag finner det synnerligen anmärkningsvärt att det har gått sex år och ingenting har hänt. Det är så att utjämningsfonden innehåller mycket pengar. Och varför är det så? Det är så att landskapet har fått en hel del pengar från klumpsumman och det har blivit överskott och jag kan också försvara det resonemanget att man s.a.s. vill samla i lador för dåliga tider. Det är helt okej. Men då skall det i budgeten finnas ett moment där det står bara utjämningsfond och att lagtinget skall ha en översyn och insikt i hur dessa medel förvaltas och spenderas, för just nu finns det ingenting. Vi i lagtinget kan egentligen inte veta vad som händer, vad landskapsregeringen har planerat för dessa pengar. Beror det på att pengarna har kommit, är det för höga skatter eller är det, som man brukar prata om Norge-syndromet, att man har brist på idéer och empati? Det kan vara det också, men i alla fall pengarna finns här och det är ålänningarnas pengar som sitter i en fond som de folkvalda inte har insyn i. Detta finner jag ganska principvidrigt.

 

Jag instämmer alltså i revisorernas kritik och kräver å det snaraste en ny lagstiftning om fonder och dithörande lag om finansförvaltningen.

 

Det självklara som jag nyss beskrev att de folkvalda skall ha rätt att kunna se vart våra pengar används – det är faktiskt de åländska medborgarnas pengar – det tankesättet är grunden för en demokrati och en ekonomi hur det skall med offentliga medel skötas. Detta resonemang finner också stöd i grundlagens 87 §.

 

Med dessa ord, förutom det som vår gruppordförande Perämaa har anfört, så ville jag kommentera revisionsberättelsen.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Jag förstår att det säkert kliar i fingrarna vad gäller pengarna i utjämningsfonden, men för den här landskapsregeringen har det varit synnerligen viktigt att vid goda tider kunna spara i ladorna för att det kan också komma tider då det behövs att det finns lite sparat. Det tror jag verkligen att ålänningarna uppskattar. Framför allt har vi stora utbyggnader som säkert väntar inom både vård och omsorg för den äldre befolkningen som kommer att vara en kostnadskrävande post för framtiden och speciellt för det hänseendet är det viktigt att det finns resurser.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ledamoten Camilla Gunell och jag sade också inledningsvis i mitt anförande att jag har ingenting emot att man samlar i ladorna för kommande dåliga år, om vi säger så. Det som jag är kritiskt inställd till är bristen på lagstiftning om detta, hur lagtinget skall kunna få en full insyn i hur man använder och verkställer fondens medel.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det som också vårt handlingsprogram syftar till – och vi får väl se hur mycket man hinner inom den här mandatperioden – är att vid sidan av förvaltningslagen lägga fram en finanslag. Det är också med på agendan.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för den informationen och uppfattar det då som ett löfte att det skall komma en lagstiftning på dessa två områden, dvs. finansförvaltning och lag om fonder. Jag kan bara konstatera att detta framfördes redan 1998, men ännu har ingenting hänt.  Kanske vi har en ljusning på gång.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Herr talman!

Jag vill helt kort på den socialdemokratiska lagtingsgruppens vägnar framföra några synpunkter när det gäller landskapsrevisorernas berättelse. Det har framgått att landskapet för närvarande har en god ekonomi och att finanserna sköts väl samt att landskapsregeringen arbetar aktivt med olika ärenden.

 

Vi vill från socialdemokraternas sida säga att vi tycker att landskapsrevisorerna har gjort ett väldigt omfattande och noggrant arbete där man också har fördjupat sig i viktiga frågor och verkligen satt sig in i de olika ärendena, så att vi tycker att landskapsrevisorerna har gjort ett gott arbete och kommit med viktiga påpekanden.

 

Som redan framhållits i diskussionen är detta ett viktigt dokument för oss i lagtinget och naturligtvis också för landskapsregeringen att fördjupa sig i de frågor som landskapsrevisorerna har anfört. När det gäller frågan om att vara jävig som ltl Mats Perämaa antydde, samtidigt som han sade att han inte tycker att det är på det sättet, så delar jag också hans synpunkt i frågan att revisorerna, trots att de s.a.s. är valda från olika politiska partier, gör ett väldigt självständigt arbete.

 

Herr talman!

Det finns många intressanta synpunkter här, bl.a. synpunkten kring frågorna om bostadsproduktion, där man skriver att landskapsrevisorerna erinrar om att stora bostadssubventioner i allmänhet stimulerar bostadsproduktionen, men kan snedvrida konkurrensen mellan bostadsbolag och att man då också bör överväga att bättre konjunkturanpassa stöden för främjande av bostadsproduktionen, såsom också budgetmotiveringarna anger. Det låter bra, men vi vet i praktiken, åtminstone från Mariehamns stad, att när det har varit dåliga tider har det inte funnits samma intresse av att producera bostäder, trots att det borde s.a.s. ha varit nödvändigt. Men det är svårt att följa bokstaven att konjunkturanpassa bostadsproduktionen, så det är en synpunkt som vi naturligtvis alla skulle eftersträva om det skulle vara möjligt. I praktiken har det åtminstone tidigare visat sig vara väldigt svårt.

 

En sak fäste jag mig vid och det gäller Posten och frågan om att man saknar en lag där man närmare skulle reglera posttjänsternas innehåll och kvalitetsnormer för dem. Det är en väldigt viktig fråga för alla ålänningar hur Posten skall fungera och bl.a. att det skulle skapa klarhet i vilka operatörer som framdeles har rätt att verka i landskapet, att man klargör vem som har rätt att verka i landskapet. En liten detalj som berör Posten men berör oss alla är att man både i riket och Sverige har valt att på lagnivå reglera också sådana frågor som gäller utdelning av post till hushållen, postlådor eller utdelning i dörren. Det är en väldigt viktig fråga, vi får en allt äldre befolkning som kanske bor i flerfamiljshus och där det är viktigt att garantera dem att de faktiskt också i fortsättningen får posten in genom sin lägenhetsdörr. Nog så viktigt! Det förefaller att vara en liten detalj, men det skulle vara viktigt att också kunna garantera den här servicen också i framtiden och kan man göra det på lagnivå är det helt okej.

 

Herr talman!

Det finns mycket mera att säga, men, som sagt, vi tycker att landskapsrevisorerna har gjort ett omfattande och gott arbete och jag vill på detta sätt framföra ett tack till alla dem som har varit engagerade i berättelsen.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Herr talman!

Ltl Gun Carlson höll vid ett tidigare tillfälle centerns anförande och jag vill nu föra fram mina personliga reflektioner när det gäller trafikavdelningens förvaltningsområde. Jag tycker först att det är ganska intressant när man börjar titta på fartygens ålder, att vi faktiskt har fartyg i trafik som är 47 år gamla! Säg vilka andra maskiner som håller så länge! Landskapets egen flotta har en ålder av 21 år och det tycker jag nog att indikerar att det är dags för ett nybygge här ganska så småningom.

 

Det jag egentligen skulle uppehålla mig vid är en tabell som visar antalet motorfordon som inte ryms med vid enskilda färjturer. Vi vill i lagtinget och från landskapsregeringens sida arbeta för att hela Åland skall leva. Vi vill att det skall finnas förutsättningar också att leva och bo i skärgården, och som alla vet är det en grundförutsättning att det finns trafik. Finns det ingen trafik är det omöjligt att få ut mera människor till skärgården och lika svårt är det att få dem tillbaka till fasta Åland. Tittar man då på statistiken över Föglölinjen så visst är det beklämmande! Visst är det beklämmande att i juni lämnades 200 fordon kvar, i juli 245 och i augusti 212. Det enda man kan säga om det är att det är tur att färjorna går ganska tätt och att färjpasset inte är så väldigt långt, men visst är det tråkigt, tänk er själva att sitta nere i Svinö med två-tre trötta barn med sig och man skall över till Föglö en sväng och så kommer man inte med, man blir ju så besviken, så besviken blir man. Som turist tror jag inte att man väljer Föglölinjen en gång till; då far man någon annanstans.

 

När det gäller norra linjen är juni helt okej, det är 18 fordon kvar och det tycker jag att det kan man leva med, men i juli är det 221 stycken som har blivit lämnade kvar på kaj, 221 stycken! Det är siffror som helt enkelt är för dåliga med tanke på dessutom att färjan bara går tre gånger i dygnet; då får man vänta ett antal timmar innan man kommer ut nästa gång. Jag tycker faktiskt inte att det skall vara. Det är fullständigt omöjligt för våra näringsidkare ute i skärgården att öka sin beläggning, att få flera turister dit om man inte får en bilplats.

 

Nej, bästa landskapsregering och ansvarig minister Runar Karlsson! Här finns lite att göra. Jag vet att när det gäller Föglölinjen försiggår en utredning huruvida vi skall ha ett tunnelbygge eller om vi skall ha kortare färjpass eller vad vi skall göra, men när det gäller norra linjen så förs inga diskussioner överhuvudtaget. Skall vi ha ett tilläggstonnage dit eller skall vi inte ha det? Jag kommer i den kommande budgetbehandlingen i höst att försöka förespråka att vi får ett tilläggstonnage, inte bara till Föglölinjen under sommarmånaderna, utan även till norra linjen och därigenom har vi möjlighet att öka besöksfrekvensen ute i skärgården.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Delvis är vårt tonnage ganska ålderstiget, men det är så att färjorna håller i princip hur länge som helst om de är välskötta, och det är de. Vad som ofta kommer emot är viktbegräsningarna som blir i och med att utvecklingen har sin gång och fordonen blir större och tyngre. Där kan det komma emot en del plus att trafiken förstås ökar på vissa linjer. För att motverka det har vi, som ni alla vet, begärt in anbud på en ny färja och vi förväntar oss att få in anbuden i oktober så att vi kan presentera anbudssumman för lagtinget i budgeten för 2007. Det är på gång och det är under kontroll och tanken är att den färjan skall sättas in på Föglölinjen och i och med det torde den flaskhalsen vara åtgärdad. Hur man löser norra linjen får man titta på och återkomma till. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Det är bra att landskapsregeringen har initierat ett nytt färjbygge, men samtidigt vet vi alla som sitter här i salen att någon ny färja kommer inte att trafikera Föglölinjen nästa sommar, då vi har en ny säsong. Det är den vi talar om i första hand. När det gäller norra linjen måste det helt enkelt sökas ersättningstonnage och den eftersökningen bör börja nu, inte i maj, så att man har möjlighet att sätta in en extra färja under t.ex. åtta veckor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att minister Karlsson försöker få till stånd någonting sådant tills inkommande säsong.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Det är klart att man kan börja söka tonnage redan nu, men sist och slutligen är det alltid en penningfråga att vi måste få betydligt mera medel i budgeten än vad vi har fått i rambudgeten hittills och i budgeten, så vi får se och vi får återkomma till det här den dagen vi har fått mera pengar i budgeten, då får vi rätta oss efter det – beviljas det mera medel av lagtinget, så kommer vi naturligtvis att se till att trafiken uppfylls.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Naturligtvis är det en penningfråga. Politik handlar sist och slutligen om hur vi fördelar våra resurser. Jag tar det som ett halvt löfte från minister Karlsson att vi tills nästa säsong har tilläggstonnage både på Föglölinjen och på norra linjen. Vi kan se det som ett försök, så kan vi utvärdera det sedan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Landskapsrevisorernas berättelse remitteras till finansutskottet.

 

Enligt 51 § 2 mom. lagtingsordningen hänskjuts landskapsregeringens berättelse till utskott om lagtinget så beslutar. Talmanskonferensen föreslår att ärendet inte hänskjuts till utskott. Begärs ordet? Lagtinget antecknar sig berättelsen till kännedom. Behandlingen av landskapsregeringens berättelse är därmed avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2005-2006 om godkännande av protokollet med Schweiz för att ändra avtalet för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet och därtill hörande protokoll samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP 6/2005-2006).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2005-2006 om hjortdjur. (FR 18/2005-2006).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens meddelande  Växtkraft - kulturpolitiskt program 2007-2011. (M 5/2005-2006).

 

Enligt 51 § 2 mom. lagtingsordningen kan lagtinget om ärendet prövas vara av synnerlig vikt besluta att hänskjuta meddelande till utskott om lagtinget så beslutar. Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Herr talman, bästa lagting!

Det är en stor glädje att få presentera landskapsregeringens kulturpolitiska program för åren 2007-2011. Det främsta målet med programmet är att placera in kulturen i en samhällskontext och sedan den som en integrerad del av samhällsutvecklingen i stort och förstås som en naturlig del av människors vardag.

 

Många människor gör dagligen saker som hänför sig till kulturens område, lyssnar på musik, läser böcker, ser en film, tar del av massmedier; de flesta av oss är kulturkonsumenter på ett eller annat sätt. Kultur är för många också en hobby och rekreation och det utgör för många målet på resor, t.ex. teater, konstutställningar, opera etc., där kulturen får en roll som guldkant på tillvaron. Men det finns också människor som kulturen har en mera livsnödvändig funktion för som finner stor mening i att skapa, som kanske inte kan eller vill uttrycka sig på annat sätt än genom konst i någon form och där kulturen blir ett sätt att kommunicera med sin omgivning. Rätten att uttrycka sig genom konst och kultur är en grundpelare i all civilisation, yttrandefrihet och demokratisk dialog. Konst och skapande kan också vara livsnödvändigt genom att det är ett sätt för inlärning, det bidrar till tillfrisknande på olika sätt, det motverkar stress och ytlighet som är en av dagens välfärdsåkommor.

 

Vi är alltså kulturkonsumenter men också producenter och för dem som producerar kultur i ideella sammanhang eller med kultur som yrke gäller kanske andra villkor än för dem som vi som konsumenter alltid ser.

 

Landskapsregeringens kulturpolitiska program tar fasta både på producentperspektivet men också konsumentperspektivet och vilka behov och villkor som gäller för dessa båda grupper. Namnet på programmet ”Växtkraft” är hämtat från odling, eftersom odling är kultur, och odling och kultur ordagrant överensstämmer. Det beskriver den växtkraft kultur kan vara för den enskilda människan, för en grupp eller ett folk och för ett samhälle. Värdet med kultur för en grupp, ett nätverk, en förening, är förstås glädjen att åstadkomma någonting tillsammans, att utveckla ett evenemang, en tradition, att göra en föreställning, en  körafton, det ger gemenskap, social sammanhållning och det är förstås givande att vara med i ett kreativt sammanhang.

 

För Åland har kulturen en särskild plats eftersom den är en av grundpelarna i självstyrelsen och det som binder ålänningarna samman via språket, traditionerna, sångerna. Av den anledningen och för att lyfta fram kulturen på en tydligare plats vad gäller en sammanhållning för ålänningarna som grupp tycker jag att det vore viktigt att skapa en tydligare självstyrelsedag för alla där gemenskap och samhörighet kunde stärkas och där också nya ålänningar, inflyttade, fann sin plats. Med en senarelagd skolstart med avslutning 9 juni, med ett lagting som kanske avslutar den 9 juni och genom att den 9 juni inbjuda alla som får hembygdsrätt till lagtinget för en ceremoni kunde man stärka den samhörigheten och att det under den dagen också bjöds på olika kulturella evenemang och program.

 

Värdet med kultur för den allmänna samhällsutvecklingen kommer starkt både i Europa och i Norden. En livaktig kultur och kreativ miljö på en ort gynnar näringsliv, det höjer ortens attraktionskraft, forskning och innovation.

 

Under en näringslivsdag som ordnade på Åland för ungefär ett år sedan sade Kjell A. Nordström att Los Angeles var en ort som bubblade av kreativitet, där fanns mycket konstnärer, det fanns ett utrymme för mera alternativa och fria sätt att tänka. Där blev platsen att placera ett Silicon Valley.

 

När människor i dag inte längre behöver lägga all tid på att få mat för dagen och tak över huvudet så finns det också ett ekonomiskt utrymme att vilja ha någonting mer, sådant som utvecklar en som person, som ger livskvalitet och upplevelser, och dit hör all typ av upplevelseindustri, turismen och naturligtvis kulturen.

 

Åland har, som programmet konstaterar, en god jordmån. Här finns växtutrymme och rikligt med solsken, men det finns också en hel del att utveckla och förbättra. Ett sätt att utveckla och förbättra är ett kontinuerligt idéutbyte med andra länder och regioner. Redan Shakespeare visste i Romeo och Julia att ”there is a world outside Verona” – det finns en värld utanför Verona, och det är kanske anledning att komma ihåg på Åland. Vi behöver andra för att mäta oss i kvalitet, hämta hem idéer och experiment, och vi behöver också ge av det som vi är bra på: lyfta fram det unika för Åland, i självstyrelse, demilitarisering, traditioner och de kulturprodukter som vi har och som vi är bra på.

 

I den rapport som Nordiska ministerrådet utkom med ifjol om Norden som en global vinnarregion konstaterade man att Norden som märke eller brand behöver marknadsföras ute i världen. Det nordiska signalementet skulle bestå av kvalitet, av god design, det skulle vara en motkraft till Hongkong-tillverkat tingeltangel. Och Norden som ett samnamn är värt att marknadsföra starkare i världen tillsammans än de enskilda länderna för sig; också i det här perspektivet skall Åland vara med för att kunna erbjuda och visa upp sig som besöksmål och de varor och tjänster som här finns.

 

Vad gäller design och den utvecklingen är beslutet viktigt som lagtinget kommer att fatta om den nya hantverksskolan. Den kan lägga en bra grund för fler åländska hantverkare och framtida designers och där finns en verkligt positiv utvecklingspotential.

 

Det kulturpolitiska programmet lyfter särskilt fram behovet av en ökad samverkan mellan kultur och näringsliv. Man behöver se kulturen i relation till turismen, de stora sommarevenemangen som skapar mervärde för dem som besöker Åland och kulturen i den bemärkelsen som en del av produktionsmedlen. Dessa evenemang, underhållning och lokala projekt, speciellt om de är av god kvalitet, så är viktiga bitar i Turist-Åland. Där finns mycket att vinna på att främja ett tydligare samarbete mellan företagen inom produktionsutveckling när det gäller just designen, för förpackningar, marknadsföring och formgivning. En senapsburk säljer bra om senapen är god, men den säljer bättre om den också är snygg. Därför är ett av målen i detta program att landskapsregeringen avser främja en ökad samverkan mellan kulturturism och näringsliv och stöda nyföretagsamhet inom kultur- och konstsektorn samt genom olika projekt synliggöra och öka efterfrågan på kulturföretagens tjänster. De projekt som landskapsregeringen initierat tillsammans med handelskammaren kan här vara en bra inledning på det arbetet.

 

Det kulturpolitiska programmet lyfter också starkt fram det ideella arbetet och det ideella engagemanget. Den oerhörda arbetsinsats som människor sammantaget gör på Åland inom kultur och kulturarv, inom idrott och ungdomsverksamhet och inom frivilligt socialt arbete är en resurs som vi från politiskt och myndighetshåll bara kan känna tacksamhet för och bekräfta och lyfta fram den. Alla de evenemang som under sommartid särskilt men även andra säsonger skapas är oerhört värdefulla för hela Åland, både turismen och för vårt eget välbefinnande och trivsel. Där har vi tittat på att göra om den evenemangsfond som i dag hanteras av finansavdelningen och göra den mer relevant för de evenemang som finns i dag. Vi har fattat det beslutat att sträva till att nuvarande evenemangsfond omformuleras så att den kan stöda utveckling och marknadsföring av befintliga evenemang av särskilt kulturturistiskt intresse.

 

Frågan om kulturlivets professionalisering har av olika orsaker varit känslig på Åland. Professionalisering har på vissa håll upplevts som ett hot mot de ideella verksamheterna och något som kunde slå ut amatörverksamheten. Jag tror att man i dag har tagit ett steg vidare ur den diskussionen. Det finns många föreningar som producerar kultur av olika slag - diskussionerna kanske främst rör teaterverksamheten – och som själva strävat till en ökad kvalitet och att förstås bli bättre och bättre; man vill själv få in nya tankesätt och har tagit in professionella kulturarbetare i olika sammanhang. Vi har också unga människor som i dag studerar konstämnen och estetiska ämnen som yrke och det bidrar också till att Åland på sikt kommer att ha fler professionella kulturarbetare. Vi har även haft en inflyttning, vilket förstås är mycket glädjande. Jag tycker att man på basen av de, åtminstone på teatersidan, upplevelser som man har haft den här sommaren, nog väl i dagsläget kan säga att det finns en potential och ett embryo till att bilda en professional teater på Åland, vilket jag hoppas att åtminstone någon gång kan förverkligas.

 

Landskapsregeringen slår fast att det finns en vilja att under den här projektperioden främja fördjupning, utveckling och förnyelse av kulturlivet genom att tillföra ny kunskap, att utreda yrkesverksamma kulturarbetares verksamhetsvillkor och stöda kulturlivets ambition till ökad professionalisering.

 

I det här programmet nämns inte kk-huset, men det är naturligtvis så att om det förverkligas så kommer det att spela en stor roll i det framtida kulturlivet. Jag tror det är viktigt när huset finns där och börjar fungera att man tittar på hur kulturen kommer till uttryck i huset, om det fungerar såsom man hade önskat och att man utvärderar det efter en tid för att faktiskt se att kulturen har fått den plats den behöver och som den har efterfrågat i så många år.

 

När det gäller den estetiska miljön och det offentliga utrymmet strävar vi till att också enprocentsregeln i framtiden skall gälla om offentlig utsmyckning. Det är ett sätt att stöda aktiva konstnärer framför allt, både foto och bildkonstnärer och det är också ett sätt att skapa en attraktiv stadsbild.

 

Programmet lyfter även fram hur man på olika sätt kan använda offentliga rum på ett mera oväntat sätt, t.ex. gator och torg, för olika typer av evenemang, som bara på det sättet att de befinner sig någonstans än inom institutionerna kunde locka nya grupper att bli intresserade. På den punkten lyder landskapsregeringens mål: ”att upprätthålla och utveckla en hållbar, genomtänkt och attraktiv fysisk miljö där konsten utgör en naturlig del av det offentliga rummet.”

 

Kultur för barn och unga är alltid ett omhuldat område, och det skall det naturligtvis vara och är även i strategin för 2007-2011. Barn behöver tidigt komma i kontakt med konst och kultur för att själva bli goda kulturkonsumenter men även få uttrycka sig i olika kreativa sammanhang. Även ungas egna initiativ skall tas tillvara. Därför har kulturdelegationen under flera år nu haft en typ av brandkårspengar som har kunnat ges till ungdomsprojekt för att i rätt tid komma in med det stöd som behövs för att de skall komma vidare i sina ambitioner.

 

Det jag även ser fram emot är att landskapsregeringen nu har fått en ungdomskonsulent och att det kommer att ge ungdomspolitiken en ny och mera framträdande roll.

 

Programmet, vid sidan av barn och unga, tar också fasta på en annan grupp, nämligen den äldre befolkningen. Den ökade gruppen äldre befolkning kommer också att efterfråga olika typer av konst och kultur, och det skall bli bra intressant att se hur det går med fyrtiotalisterna på institutioner: vad är det för kultur som de kommer att efterfråga? Jag brukar skämtsamt säga att alla gamla börjar inte automatiskt gilla eterneller och virkade dukar bara för att de blir äldre!  Jag tror inte att 68:orna kommer att vara så förtjusta! Meningen med det är att gruppen äldre inte på något sätt är homogen, utan där finns individer med många olika intressen, och det här får man försöka bemöta och tillgodose på olika sätt. Men att kulturen är viktig som en del i de äldres omsorg av olika slag tror jag absolut för vitalitet, hälsa och stimulans samt även något som bryter social isolering.

 

Även vad kulturen kunde betyda för vård- och omsorgsbranschen i stort bör man titta närmare på och kanske utreda. För den äldre befolkningen är det viktigt att evenemang finns på tider och platser som gör att de är tillgängliga; dagtid är oftast bättre än kvällstid och att platsen är sådan att den är tillgänglig även med rullator eller någon annan rullstol.

 

Det här målet sammanfattas på det sättet att landskapsregeringen uppmuntrar initiativ som ökar tillgången och främjar kvaliteten på kultur för barn, unga och äldre i landskapet Åland samt finansieringen av ungdomsprojekt skall utvecklas för att ta tillvara ungas egna initiativ.

 

Allas delaktighet och möjlighet att både konsumera och producera kultur lyfts fram. Det gäller att se till att även människor med funktionshinder kan delta, att jämställdheten gynnas, att nya grupper i samhället hittar sin plats, antingen i redan befintliga sammanhang eller uppmuntras att organisera sig själva på andra sätt, att ta tillvara kultur som en integrationsfrämjande kraft och att stärka den lokala demokratin. Det är även viktigt att man räknar in regionerna, vilket kan vara ett problem i dag när inte alla kan komma till staden och väldigt många evenemang sker här. Det är viktigt att kulturen utvecklas på landsbygd och i skärgård, att man utnyttjar de bibliotek och de hembygdsgårdar som finns samt att man stärker samarbetet med kommunerna och använder sig av de små sammanhangens möjligheter vad gäller t.ex. studiecirklar och det nya Leader-programmet som nu är aktuellt. Här har vi formulerat målet så här:

 

”En av den åländska kulturpolitikens centrala målsättningar är att varje ålänning skall ges möjlighet att ta del av ett mångsidigt kulturutbud och att själva ha möjlighet att utveckla sin egen kreativitet, oberoende var man bor. Under programperioden skall landskapsregeringen särskilt fokusera på insatser för dem som bor perifert och på grund av avstånd inte kan tillgodogöra sig kulturutbudet på centralorten.”

 

Som beslutsfattare och myndighet skall vi på olika sätt skapa goda förutsättningar för kulturlivet att verka. Det kan vi göra genom en bra infrastruktur, ekonomiska stödformer, genom att ha en aktiv dialog med kulturfältet och se till att medlen fördelas rättvist och gynnar de mål som här har ställts upp. När det gäller det behöver vi se över vilken typ av statistik vi har, vilken typ av uppföljningsredskap vi har, så att fördelningen av medel också gynnar jämställdhet, integration och allas delaktighet.

 

Bästa lagting! Det skall bli spännande och intressant att få ta del av era synpunkter på landskapsregeringens strävanden på det kulturpolitiska området och speciellt intressant skulle det också vara att höra lite grand om rollfördelningen mellan samhället och det fria kulturlivet, vad vi beslutsfattare och som myndighet ytterligare kan göra för att förbättra och utveckla kulturlivet på Åland.

 

Och mina slutord kommer att vara desamma som i programmet, nämligen att  

Kulturen har en unik chans att bidra med växtkraft, både för enskilda individers växande, för olika gruppers delaktighet i samhället och därmed till den sociala och ekonomiska förnyelsen och tillväxten på Åland.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Herr talman!

Av tradition har frågor som berört kulturen och utvecklingen av det åländska kulturlivet varit av stort intresse och ett prioriterat område för liberalerna. Det är kanske en av kulturpolitikens viktigaste områden att ha armlängdsprincipen och att optimera resurserna, att synliggöra kulturen och kulturens möjligheter.

 

Landskapsregeringens meddelande nr 5 Växtkraft – kulturpolitiskt program berör kulturen på Åland på ett omfattande och mångsidigt sätt. I Mariehamn har vi haft en parallell process. Vi har också sammanställt ett kulturpolitiskt program för Mariehamns stad. Att göra ett kulturpolitiskt program är inte en helt lätt process. Det blir lätt väldigt övergripande och det är svårt att vara tydlig, dels för att kultur är ett så omfattande område som berör demokrati, folkbildning, kommunikation, jämlikhet osv. osv., men också för att kultur är ett uttryckssätt inom så många områden som t.ex. bildkonst, musik, teater, litteratur, arkitektur och film.

 

Liberalerna omfattar och understryker att tillgänglighet, delaktighet och mångfald är primärt när det gäller att kunna ta del av kulturlivet och att själv kunna vara utövare oberoende om man är ung eller gammal, om man är inflyttad eller om man har någon form av funktionshinder. Det är också angeläget att ha ett genusperspektiv vid kulturproduktion och kulturkonsumtion men också när samhällsmedel fördelas.

 

Ytterligare ett viktigt perspektiv är att kulturlivet skall täcka ett stort spektrum som möjligt. Vi bör satsa på det som kan anses smalt, men i framtiden kan även det smala mycket väl komma att utgöra en del av en bred kulturuppfattning.

 

Herr talman!

Landskapsregeringens kulturpolitiskt program är övergripande och allmängiltigt. Det är först när landskapets budget är lagd som oppositionen har konkreta förslag inom kulturområdet att ta ställning till.

 

Liberalerna anser att kk-huset är styvmoderligt behandlat i programmet. Samtidigt som det påtalas att det saknas ändamålsenliga utrymmen för bl.a. teater- och musikframförande, att ändamålsenliga utrymmen är av stor betydelse och att tillgodose detta behov är en angelägen uppgift så nämns inte kk-huset med ett enda ord. När liberalerna har diskuterat kulturens del i ett framtida kk-hus har vi funderat över möjligheten att anställa en verksamhetsledare till kk-huset som skulle ha haft till uppgift att marknadsföra och organisera verksamheten i huset. Tanken var då att landskapet och staden skulle ha bildat ett gemensamt bolag som skulle ha drivit kk-huset. Det skulle också ha funnits möjlighet att inrätta en kulturcentral i kk-huset, kanske en begynnande takorganisation för kulturutövarna och kulturorganisationerna som också kunde ha haft till uppgift att samordna, ge basservice, upprätthålla hemsidor och fungera som biljettcentral.

 

I programmet tas också evenemangsfonden upp. Det finns resurser på näringsavdelningen för kulturevenemang som till stora delar har blivit outnyttjade. Den har helt enkelt inte funnit sin form. Där skulle det kanske vara skäl att ha tydligare strukturer, bättre marknadsföring och kanske också ett intimare samarbete med kulturdelegationen, som ju skall vara en förbindelselänk till det åländska kulturlivet.

 

Förra veckan var det kulturpolitiskt programmet föremål för en ledare i Ålandstidningen. Ledarskribent Eklund tog upp att IT-teknikens möjligheter saknades i programmet. Där håller liberalerna med; det var en mycket intressant aspekt. Det finns oanade möjligheter när det gäller interaktiv kultur. Tänk nu att se en interaktiv operaföreställning eller popkonsert med fantastiskt ljud och bild i kk-huset!

 

Herr talman!

Spindeln i kommunernas kulturnät är biblioteken. Det samarbete som biblioteken har på Åland är en form av avancerat kommunalt samarbete. Därför är det av yttersta vikt att landskapet får ett bibliotekspolitiskt program som tar ett helhetsgrepp på biblioteksverksamheten i landskapet.

 

Herr talman!

Jag föreslår en bordläggning till måndagen den 6 november.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Det var så när vi skrev det kulturpolitiskt programmet att vi inte visste riktigt hur det skulle gå med hela kk-huset, så det var viktigt att inte skriva in någonting som man inte hade tagit ställning till. Det är oerhört viktigt för ett program som har en så  här lång livstid, ända till 2011, att man håller det på ett sådant sätt att det är fräscht hela perioden ut, att det inte finns saker som är alldeles för knutna till där vi står precis nu eftersom bäst-före-datumet då går ut rätt snabbt. Vad gäller IT-frågan och den utvecklingen tycker jag att programmet verkligen starkt betonar detta med mötesplatser och hur viktigt det är med möten och att de kan ske även på nätet. Jag ser mest IT här som en teknik och inte ett mål i sig.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Då är vi helt eniga, det är inget mål i sig utan det är ett medel. Jag förstår också resonemanget att skriva ett program som sträcker sig ända till 2011 att det måste vara ganska allmängiltigt för att det skall kunna vara aktuellt, men samtidigt har vi sagt i staden när vi har skrivit vårt program, som också sträcker sig till 2011, att det här är ingenting som är skrivet i sten, det kan förändras under resans gång. Nog blir det så, om lagtinget går in för att bygga kk-huset, att det blir en ganska stor inaktuell del i landskapsregeringens kulturpolitiska program, om man väljer att inte alls nämna kk-huset och de möjligheter som finns där.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Det kulturpolitiskt programmet är den övergripande kulturpolitiska målsättningen. Därtill skall det årligen skrivas handlingsplaner och i dessa går det sedan att ta in och verkligen konkretisera olika typer av projekt och förverkliganden, så det finns heller ingenting som förhindrar att detta tas in i programmet så fort som huset finns där och är aktuellt för kulturlivet att jobba i.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Det är så med kulturpolitiskt programmet att en del är bra, och det måste jag också försöka komma ihåg att nämna, för det som är mindre bra brukar man på något konstigt sätt alltid komma ihåg att nämna!

 

Det jag lite saknar kommer jag att nämna och det finns också en del som jag ställer mig frågande till. Det jag saknar, nu när vi har ett kulturpolitiskt program, är att vi skulle ha haft det kulturarvspolitiska programmet på samma gång. Jag tycker att resonemanget lätt blir haltande annars, det är en så pass väldigt viktig del av den åländska kulturen, framför allt när det handlar om det som jag lite saknar i programmet, dvs. kulturens roll när det gäller den åländska identiteten.

 

Programmet börjar med  ”mångfald, delaktighet och förnyelse är ledorden i Ålands landskapsregerings framtida kulturpolitik”.  Jag undrar om det där med delaktighet riktigt stämmer, för enligt vad jag har förstått är inte ens kulturdelegationen riktigt med mera bakom programmet, men jag hoppas att detta inte stämmer. Det sägs vidare i inledningen: ”För ett gott resultat behövs bl.a. en god jordmån, sådd och bevattning samt aktuell kunskap om förnyade odlingsmetoder.” Om jag nu inte kan allt om kultur, men just det här begriper jag mig på! Det hänger förstås ihop med det som sägs att ”kultur” betyder ”odling”, och när jag själv under många år var ordförande i kultur- och ungdomsföreningen Odlingens Vänner så alltid när vi var runt i Norden trodde alla att jag kom från någon lantbruksförening! Det hänger förstås ihop med den här förklaringen.

 

Det sägs att ”Växtkraft” som man anser att är namnet på programmet är ”ett övergripande idéprogram”. Det där ställer jag mig lite frågande till. Jag tycker faktiskt inte att det är så väldigt mycket konkreta idéer, det är mera en summering, det är mera ett konstaterande var vi står i dag. När det gäller idéer har jag förstått att det julspel som fanns på stadshuset senaste år och som var väldigt uppskattat av ålänningarna, så kommer det antagligen inte att kunna genomföras i år just på grund av att det inte finns en scen och då tycker man att den typen av idéer kunde komma fram i ett sådant här program; vi kan inte ha allt stå stilla i väntan på kk-husets vara eller icke vara. T.ex. Bio Savoy kanske skulle vara en ypperlig lokal för det här och man skulle i stället försöka få en mindre filmsal. Den typen av idéer tycker jag att skulle ha varit bra.

 

Det sägs vidare i programmet att inom allt entreprenörskap är kreativiteten av stor betydelse. Det skriver jag under. ”En levande folkbildning och ett ideellt kulturengagemang bidrar till samhällets förnyelse och den sociala utvecklingen.” Vidare kan man läsa att ”en av kulturpolitikens centrala uppgifter är att främja individens möjlighet till utveckling inom kulturens område”. Jag tror att det är svårt för någon att säga att det här tycker jag är absolut fel, det är så pass allmänt så att de flesta som är lite intresserade av kultur tror jag ställer upp bakom det här, men det vore intressant att få veta lite mera rent konkret hur man tänker genomföra de olika åtgärderna, åtminstone saknar jag det.

 

Kulturen är en väldigt viktig byggsten om vi skall Åland till ett blomstrande och spännande samhälle. Minister Gunell sade att programmet lyfter fram de ideella krafterna. Om jag gör en liten utblick, så de flesta har väl noterat att det var ett ganska spännande val i Sverige igår och i alla program som har varit i P1 denna morgon är det valet och resultatet och bl.a. i kulturprogrammen har man pratat länge om att nu kommer det att bli någonting helt annat, nu kommer det att bli privat kultur i stället för samhällsstyrd kultur. Den typen av vägskäl saknar jag i programmet. Nå, jag tycker personligen att det ena behöver inte utesluta det andra, men det är viktigt att vi stöder de privata initiativ som finns. Jag tycker nämligen själv, och jag skall återkomma till det, att man lätt kan få uppfattningen att det inte är bara inom näringspolitiken utan också inom kulturpolitiken som den sittande regeringen vill göra mycket.

 

Det sägs, herr talman, under rubriken ”En god jordmån” att stommen i åländskt kulturliv utgörs fortfarande av ideella krafter, och jag vill tillägga att så hoppas jag att det också skall vara framöver. Så sägs det att ”den ökade inflyttningen av professionella kulturarbetare utgör en bra grund för kulturlivets vidare professionalisering och kvalitetsutveckling”. Och det var väl det som ledamoten Camilla Gunell var inne på, att det har funnits lite konflikter mellan dessa båda intressen, och det kan ju lätt bli en konflikt, men också här hoppas jag att man kan få till stånd någon typ av symbios, för båda delar behövs enligt mitt förmenande och jag ser det som viktigt att kulturdelegationen och landskapsregeringen i slutänden är en god balanserande kraft mellan dessa ibland lite motstridiga intressen.

 

En direkt fråga vill jag ställa och det gäller gäststipendieverksamheten som tas upp i programmet. Man nämner de gästbostäder som finns i Eckerö Post- och tullhus och ute på Källskär och det sägs att verksamhetens idé är att vistelsen ger kulturstipendiaten tid för skapande, naturupplevelser och kännedom om åländskt kulturliv samtidigt som stipendiatens verksamhet ger nya influenser till det åländska kulturlivet. Det förstnämnda tror jag att man uppfyller, men hur är det med det sistnämnda. Åtminstone jag känner inte till, och det kan mycket väl bottna i min okunskap, hur mycket nya influenser det sist och slutligen har gett till det åländska kulturlivet. Kunde kulturministern svara på det vore det intressant.

 

Under punkt 4. Delaktighet – kultur för alla sägs det att Åland upplever en ökande inflyttning från olika delar av världen, det är sant och det är bra. ”De nya ålänningarnas delaktighet och möjligheter att påverka det befintliga kulturlivet skall främjas och uppmuntras” – någonting jag ställer upp på till hundra procent och jag tror också som det sägs i programmet att kulturen har en viktig roll som brobyggare och integrationsfrämjande kraft.  Det har varit glädjande att notera, efter de flesta av oss läste en artikel om en italienare som inte fick sin svenska språkundervisning, hur alla partier har engagerat sig i att det här är fel, så här kan det inte vara, men egentligen är den frågan mera en integrationsfråga än en direkt arbetsmarknadspolitisk fråga, som det ofta har varit i debatten. Men, ändå, skrivningarna ställer vi från Ålands Framtid upp på till 100 procent och vi tycker att det är roligt, såsom jag har uppfattat det, att samtliga åländska partier också ställer upp på det.

 

Till sist under det stycket står det så här: ”Landskapets evenemangsfond omformuleras till att stöda utveckling och marknadsföring av befintliga evenemang av särskilt kulturturistiskt intresse.” Det här kan vara en bra sak. Det finns många goda projekt som skulle vinna mycket på om man fick hjälp med administration och marknadsföring, men det finns också risker med detta. Risken är att landskapsregeringen blir med hela paketet i sin famn, och det tror jag inte är speciellt är bra; man måste vara medveten om att ju mera man går och försöker hjälpa desto mera kan man också bli dragare av hela projekt. Om vi t.ex. tar ett projekt i min hemkommun, det åländska bondbröllopet, så var det helt och hållet Pär Olof Janssons förtjänst att det kom till, han jobbade oerhört, Odlingens Vänner, ungdomsföreningen jobbade med projektet; så ställde man upp med lite hjälp från kommunens sida – nu finns det inte ideella krafter som drar det här mera utan det har helt och hållet blivit ett kommunalkulturpolitiskt projekt. Det finns alltså risker med det här, som jag ser det.

 

Det sägs under prioriterade områden att ungdomarna är samhällets främsta framtidsresurs och deras kreativitet, engagemang och kritiska tänkande skall tas tillvara inom kulturpolitiken. Framför allt skall ungdomens förmåga att av egen kraft skapa kultur och konst uppmuntras. Det är mycket den här typen av allmänna skrivningar och det är väldigt lätt för mig att säga att också det här stöder jag till  punkt och pricka, men jag skrev när jag läste det här i marginalen precis samma sak som ltl Katrin Sjögren var inne på, att när det gäller ungdomars förmåga att av egen kraft göra någonting så är Internet det moderna mötesrummet. Ser jag t.ex. på den ungdomsgrupp som vi har inom Ålands Framtid så sköts all kontakt via datorn. Inte går det att få ungdomar att gå in i föreningar, ta del i styrelser, ta den här byråkratin som vi är vana vid utan de jobbar på ett helt annat sätt. Jag vill inte riktigt säga vi äldre, jag är ju ungdom fortfarande,  men vi måste respektera att det här är ungdomarnas sätt att jobba och därför saknar jag i likhet med ltl Katrin Sjögren och också i likhet med ledarskribenten Benita Eklund-Mattsson, tydligen också, att Internet är så pass centralt när vi pratar om kultur för unga att det är märkligt att det inte är med.

 

Det sägs till sist och finansieringen av ungdomsprojekt skall utvecklas för att ta tillvara ungas egna initiativ. Är det inte så i dag, kulturminister Gunell? Jag hoppas verkligen att jag läser fel här. Om jag har förstått upplägget i programmet rätt är det som är skrivet med kursiv stil som landskapsregeringen tänker göra. Därav frågan.

 

Minister Gunell uppehöll sig mycket vid samverkan mellan kultur och näringsliv och det är en intressant sak. Det sägs i programmet att det på Åland finns några få etablerade företag inom formgivning, hantverk, design och musikproduktion. Tittar vi t.ex. på vårt västra grannland Sverige så är det en mycket viktig näring. Och vi har faktiskt duktiga ålänningar, vi har en del hemma tack och lov, men vi har de flesta utanför Åland och det är en stor utmaning för oss att få hem dem; då gäller det att skapa en kreativ miljö när det gäller den här typen av företagande och det gäller, precis som det sägs i programmet, att skall vi få nya utövare måste vi också ha en modern och professionell utbildning. Men ändå när vi pratar om samverkan mellan kultur och näringsliv är det kulturturismen man börjar tänka på, man tänker på konferenser, att det finns någonting att göra för dem som kommer hit. Kulturturism i sig är en viktig turistform men också som komplement till övrig turism. När vi pratar om samverkan mellan kultur och näringsliv behöver det inte vara bara det, utan jag tror också – och det uppfattade jag att ministern var lite inne på – att får vi Åland profilerad som ett intressant, spirituellt samhälle är det en positiv profil som man kan använda inom marknadsföring av livsmedel och övriga produkter, vad som helst egentligen, så det gäller att få en positiv syn på Åland.

 

Herr talman!

Under rubriken ”Kultur i regionerna” kommer projektet för skärgårdskommunernas kulturella främjande upp igen. Pratar man med skärgårdsbor – jag försöker prata med så mycket folk som möjligt så att man skall veta vad som händer och sker – så ställer sig väldigt många frågande till projektet: Vad är det riktigt sist och slutligen? Det uppfattas som någonting som kommer uppifrån, att man vill styra upp det kulturliv man har. De som är riktigt frågande till det här pratar t.o.m. om att det handlar om att skapa sysselsättning för närstående, men det hoppas jag att är elakt förtal. Men många ställer sig frågande, att vad är det här, vad är riktigt meningen med det sist och slutligen? Jag tror faktiskt att man har börjat med det här projektet från fel håll, dvs. uppifrån. Det sägs också under samma rubrik: ”I alla kommuner finns bibliotek och ungdomslokaler. Det är angeläget att dessa används så mycket som möjligt och fungerar som lokala mötesplatser.” Det här är en bra skrivning och den ställer jag också upp på. Det här är en kommunal angelägenhet som vi kanske inte skall blanda oss i så väldigt mycket från lagtingets sida; många kommuner har ungdomsledare, man har kultursekreterare, men det kommer ganska lite ut ur detta sist och slutligen. Är det en ungdomsledare som är intresserad av innebandy, så den enda verksamhet som är så är innebandy! Det ställs för lite krav från de kommunala beslutsfattarna. Trots att jag själv tycker att man inte skall gå in och styra kulturen, så tycker jag här att man mera borde styra upp detta. Det här är trots allt också långt en fritidssysselsättning som kommunerna betalar.

 

Under rubriken ”Strategier” tas kulturdelegationens roll upp. Det är förstås för att anslå medel. Men det sägs också att man skall ta initiativ till förnyelsearbete, aktualisera för kulturlivet angelägna frågor, initiera fortbildning och seminarier. Här tycker jag att det andas lite styrning av kulturlivet, speciellt om man går in på den avslutande rubriken, och avslutningsvis från min sida, så sägs det: ”Den politiska styrningen av kulturen skall riktas mot visioner, infrastruktur, strategier och finansieringsformer – det kan jag ställa upp på – samt formulering av uppdrag och utformning av system för uppföljning och utvärdering.” Här tycker jag, igen, med den färska ideologidiskussionen från Sverige i minnet, att här går man för långt när man skall formulera uppdragen för kulturutövarna, man skall ha ett system för att uppfölja och utvärdera det noggrant; om man inte följer de riktlinjer som landskapsregeringen drar upp, så uppfattar jag att utvärderingen leder till att man blir utan pengar i fortsättningen. Det är inte bra.

 

Jag blev ombedd att stöda förslaget om bordläggning och gör härmed detta.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Jag försöker få ordet, så kanske det skulle vara lättare om jag får bemöta det, det var så mycket.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson tar upp kulturdelegationens delaktighet i landskapsregeringens kulturpolitiska program. Om jag är rätt informerad fanns det ett förslag till ett kulturpolitiskt program som kulturdelegationen hade utarbetat. Det förslaget skulle friseras. Man gjorde faktiskt från landskapsregeringens sida en ganska omfattande bearbetning och såvitt jag vet har förslaget inte varit tillbaka till kulturdelegationen utan det är antaget av landskapsregeringen. Bl.a. mot den bakgrunden ville liberalerna bordlägga programmet.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är i och för sig samma sak som också har kommit mig till livs. Det är i och för sig intressantare, med all respekt, ltl Katrin Sjögren, hur man ser på det från regeringsbänkens sida. Det fanns ändå ett färdigt program, som jag har förstått, och det har kanske inte bara friserats utan det har väl också klippts ganska rent, om jag säger så. Jag har full respekt för att man från ansvarig ministers sida vill lägga lite egna synpunkter på ett sådant här program – det skulle jag göra själv också om jag var i motsvarande sits – men när man pratar om delaktighet i inledningen som någonting som genomsyrar hela programmet så blir man lite frågande faktiskt!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Absolut! Delaktighet är inte en envägskommunikation utan det är en dialog.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson ställde i och för sig en fråga till kulturministern om hur gäststipendiaterna bidrar till det åländska samhället. En verksamhet som finns nära mig i Emmaus-huset är Galleri Kakelhallen och kan jag upplysa ltl Anders Eriksson om att det är många utställningar som hålls där som just hålls av gäststipendiater, men också många ålänningar har under årens lopp t.ex. vistats på Källskär, författare, bildkonstnärer, musiker osv. som sedan ger tillbaka. 

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Katrin Sjögren, understödd av ltl Anders Eriksson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 6 november. Bordläggning kommer därför att ske.  Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggas till plenum den 6 november. På talarlistan finns ännu minister Gunell, ltl Gun Carlson, ltl Carina Aaltonen och ltl Christian Beijar; dessa kommer att beredas tillfälle att yttra sig. Talmannen ger nu ordet till minister Gunell för att besvara de av ltl Anders Eriksson ställda frågorna under hans anförande.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Herr talman!

Det var väldigt många synpunkter som kom fram och jag tar gärna ordet så jag kan bemöta dem bättre än i en replik.

 

Jag skall börja med det som gällde skärgårdskulturprojektet. Jag tycker att det är underligt att det påstås att det är någonting som kommer uppifrån och som skärgårdsborna inte önskar. Det finns säkert skärgårdsbor som inte tycker att det här är relevant överhuvudtaget. Men det är så att idén om ett särskilt projekt för skärgårdsregionen kom väldigt starkt fram när kulturdelegationen 2002 hade ett kulturting; ett kulturting är en årlig mötesarena mellan kulturdelegationen och politikerna och kulturfolket. Idén lades fram från skärgårdens sida, den diskuterades på tinget, omfattades och fick ett helhjärtat stöd, så jag upplever att idén kommer underifrån. Det var naturligtvis så att när landskapsregeringen antog handlingsprogrammet i januari 2005 så ansåg man att det fanns ett behov av att göra särskilda ansträngningar för regionen skärgården. Då gällde det ansträngningar på många olika plan och även det planet som gällde kultur, ungdom, sammanhållning, trivsel och att skapa mera attraktiva boplatser. I hela den kontexten kom initiativet till detta projekt. Och hur det utvecklas, det får vi se. Landskapsregeringen tillsätter nästa vecka en ledningsgrupp för det här och vårt mål är då att det är en medlem plus en ersättare från varje kommun och att de tillsammans förstås skall lista vilka behoven är och också komma med de konkreta förslagen hur man går vidare, hur det här kan bli någonting konstruktivt och kreativt för den här regionen, för det är landskapsregeringens mål.

 

I fråga om ungdomar och IT är det, som många har noterat, inte ett särskilt tema i programmet. Däremot är det förstås så att hela IT-utvecklingen är en del av det förnyelsearbete som landskapsregeringen eftersträvar och naturligtvis är det önskvärt och på alla sätt naturligt att man ger ungdomar möjlighet att utveckla sig där de själva önskar, om det så är på nätet eller någon annanstans. Vi ser att inte är det riktigt i ungdomslokalerna de finns utan de sitter förmodligen hemma och surfar och har en ganska livaktig dialog den vägen. Det här programmet hindrar ingenting när det gäller ungdomar och IT-utveckling, utan det är någonting där det finns väldigt mycket drivkraft i sig självt och ingenting som man från samhällets sida behöver gå in och särskilt stöda. Det rullar på ändå. Ungdomars intresse för IT finns där och de klarar de rätt bra själva.

 

Att utveckla dataspel är nuförtiden en nordisk målsättning, det finns t.o.m. särskilda pengar avlagda på nordiska nivå för att utveckla dataspel, allt detta finns där och är det så att det kommer in sådana projekt till kulturdelegationen för att anhålla medel är jag säker på att de räknas in i en förnyelsepott och i det perspektivet.

 

Ungas initiativ skall uppmuntras och de gör de förstås, det var det jag nämnde i mitt anförande om brandkårspengarna, eftersom man utgår från att det finns en extra stor otålighet bland den unga generationen att man vill komma igång så fort som möjligt och därför har man sagt att man skall behålla den här typen av stödform för att inte intresset skall falna medan den byråkratiska kvarnen mal på.

 

Ltl Anders Eriksson efterlyste också kulturarvsprogrammet och det kommer att komma i nästa andetag. Jag hoppas det blir i november, tätt påföljt av det språkpolitiska programmet. Vi noterar i det här dokumentet att de är nära besläktade och det finns också många relevanta beröringspunkter i alla tre.

 

Så till om det är ett idéprogram och vad är ett idéprogram? Idéprogram för mig är inte som för ltl Anders Eriksson någonting väldigt konkret där man har en idé om hur man gör någonting; en idé är också en princip och en målsättning, så det är snarare i den terminologin man skall talka detta med idéprogram. Det är så om man läser kulturpolitiska program på andra ställen - jag har framför allt tagit del av rätt många svenska läns och landstings samt olika städers kulturpolitiskt program – så är de nuförtiden väldigt mycket skrivna i den här kanske lite mera abstrakta versionen. De är inte så konkreta att de säger att man skall gå in och bygga ut eller köpa in Bio Savoy, det är inte på det planet, utan det kommer sedan i handlingsprogram, även om jag tycker att detta med Bio Savoy faktiskt är en lockande möjlighet!

 

Eftersom kulturdelegationen är på tapeten kan jag också säga att de handlingsplaner som görs så görs först upp på förslag från kulturdelegationen; kulturdelegationen är en underlydande myndighet till landskapsregeringen, dit landskapsregeringen delegerar vissa uppgifter. Dit har sedan många, många år hört uppgiften att fördela medel och den uppgiften kommer de att fortsätta att ha. Landskapsregeringen har dessutom fört över ytterligare ansvarsområden till kulturdelegationen, t.ex. ungdomsfrågorna. Jag skulle säga att vi har på det sättet stärkt kulturdelegationens roll från tidigare.

 

Jag vill också i det sammanhanget säga att det här med kurser, ny information som tillförs kulturlivet inte heller är den politiska styrning som ltl Anders Eriksson är rädd för. Kulturdelegationen har en roll att lyssna in vad kulturlivet vill. De skall vara länken mellan landskapsregeringen och kulturfältet. Det är meningen att de skall ha örat mot marken och veta vad kulturlivet har för önskemål och det är meningen att på det sättet föra upp frågor till landskapsregeringsnivån så att vi sedan kan ta dem vidare och eventuellt till budgeter och där det behövs olika insatser. Det handlar om att mera tillgodose de behov som finns än att göra någon styrning uppifrån, det har inte varit ett mål.

 

Det är ingen överraskning för mig att man skulle fastna väldigt mycket vid processen hur har det kulturpolitiskt programmet tagits fram och att detta med kulturdelegationens arbete skulle misstänkliggöras på något sätt. Det är så att 2004 gavs kulturdelegationen i uppdrag att ta fram ett kulturpolitiskt program; en särskild arbetsgrupp tillsattes att jobba med det här som bestod av en ledamot från centern, en ledamot från liberalerna och en ledamot från Frisinnad Samverkan. Detta underlag höll de på med och jobbade med när den här regeringen tillträdde och jag tyckte då att det var bra att den gruppen gjorde sitt arbete klart, och när den hade gjort klart fick den överlämna till landskapsregeringen och landskapsregeringen tog den sedan till vidare behandling. Jag tycker att speciellt för mig som själv kommer från kulturfältet är det naturligtvis så att jag har mycket synpunkter på kultur och hur jag vill att den skall fungera för att vara bra, och jag är även glad att landskapsregeringen i övrigt har omfattat dessa strävanden. Jag tycker att man kan ta fram de här två dokumenten om man vill och titta på dem samt se på den förändring som har gjorts. Jag tror att man ändå ser att det har blivit ett bättre program. Det som fanns var ett bra underlag, men det som finns i dag är ett kulturpolitiskt program.

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag kanske inte fick svar på alla frågor, men jag tycker att de svar jag fick var bra. När det gäller detta med skärgårdskulturprojektet,  om jag kallar det för det, så den beskrivning som minister Gunell gav låter bra att det var ett demokratiskt arbetssätt. Jag ställer mig fortsättningsvis i och för sig frågande – det är ändå bra många människor jag har pratat med – som är kritiska till det och menar att det här är någonting som kommer uppifrån. Om det har skötts på det här sättet och idén till på köpet har kommit från skärgården själv så är det nog lite informationsarbete som återstår för alla är inte riktigt med på kärran!

 

När det gäller IT så visst, minister Gunell, är det så att det finns ett starkt intresse för IT bland ungdomarna, det är inte fråga om det, men det intressanta skulle vara att ha en något större konkretiseringsfas när det gäller IT inom kultursektorn, vilket vi diskuterar här. Jag konstaterar också att vi ser på detta med idé litet olika; jag tycker att en viss konkretiseringsfas måste finnas. Jag hoppas ändå att ministern noterade att mycket av det som står i programmet är bra och det ställer jag upp på, men det var en annan som sade att det här var bara allmänt svammel, och så kan det bli om det blir för abstrakt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Det är intressant; i så fall är det rätt många program, speciellt inom kultur, som är bara svammel. Men det är också så att det krävs en viss abstraktionsnivå för att kunna skriva det här och veta vad det står i det hela. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att konkretiseringsfasen kommer i de årliga handlingsplaner som läggs, men det gäller att ha ett program som inte har ett bäst-före-datum som går ut redan 2008. Det här skall vara aktuellt ända till 2011.

 

Det togs också upp en sak om huruvida landskapet skulle bli producent och för mycket hamna in i olika  projekt. Jag vill verkligen påpeka, att landskapet har inga avsikter att bli någon slags egen producent utan det handlar om att stöda och bistå på olika sätt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller producent blir åtminstone jag lite fundersam när jag läser det som står idet avslutande stycket, dvs. ”formulering av uppdrag”; då är man ändå ganska långt inne och säger hur man vill ha det. Åtminstone min syn på kulturutövningen är nog att man kommer från kulturutövarnas sida med en idé vad man vill göra och ansöker om medel. Förklara gärna, för minister Gunell har gett goda förklaringar på mina andra frågor, läser jag in fel eller vad handlar det om? Det står ändå ”formulering av uppdrag” och då får åtminstone jag den uppfattningen att man beställer någonting från det åländska kulturlivet, och det är det som jag ser som styrningen.

 

Jag vill passa på att fråga om det som jag tog upp om den åländska identiteten. Jag anser att kulturen är ett väldigt viktigt inslag där – det hörde jag ingenting om!

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Identiteten är ett stort kapital, så det kanske vi kan återkomma till. Jag tycker ändå att programmet ganska väl lyfter fram traditionerna och självstyrelsen som grund för hela kulturens utveckling; där tycker jag att identiteten är inbegripen utan att den har på det sättet något eget kapitel.

 

Frågan om beställningar tror jag man måste ta på det sättet att det skall vara en samverkan och vi vet att på Åland är vi rätt nära varandra. Det betyder att det skall finnas en dialog, det skall inte handla om beställare och utförare i den roll som vi annars talar om när landskapet eftersträvar en viss verksamhet utan det måste vara en pågående dialog. Poängen med hela programmet är att där finns det här flödet och diskussionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Vi har i vår hand ett kulturpolitiskt program som i mångt och mycket är, precis som vi har hört här, övergripande och som i vissa fall är bra. Men jag måste säga att jag tycker att man har lite lättvindigt halkat förbi självstyrelselagens grunder där kulturen, det svenska språket och de lokala sedvänjorna är en viktig sak för den åländska identiteten, så vi från centern skulle ha önskat att man kanske ändå skulle ha orkat med lite mera. Det är klart att det är möjligen omodernt att tala om identitet, speciellt på Åland, men jag håller nog fast vid att det här borde man ändå ha berört.

 

Jag tycker att det är bra med bordläggning därför att dels kan vi få höra vad kulturdelegationen har för åsikt om programmet. Jag tycker ändå att kulturdelegationen är en viktig samarbetspartner i den här frågan och bör få komma till tals. Men samtidigt tycker jag också och hoppas att kulturarvsprogrammet skulle kunna föreläggas lagtinget så att man kunde behandla det samtidigt. Jag tror att det skulle vinna på det.

 

Jag vill också nämna det här som man har använt i skrivandet. Man har använt vissa metaforer, man försöker tala i bilder, man har ordat ganska mycket runt detta med odling, skörd, förädling, god jordmån, sådd och bevattning, det här som vi åtminstone från centern, jordbrukare som många av oss är och vi tycker att det kanske blev nästan lite oseriöst; vi har också påpekat det, kan jag lugnt säga. Jag tycker t.o.m. att det kan vara lite farligt att jämföra alltför mycket med odling och sådana saker – för att genomföra en god odling måste man också rensa i odlingarna, man måste gallra och då kan det bli konstiga metaforer om man fortsätter på den här odlingsdiskussionen, så det är nästan lite farligt.

 

Utan att desto mera försöka göra något större av det här vill jag säga att det finns några saker som jag tycker att vi skulle ha velat ha med lite mera. Då är det dels en förklaring, en fråga, eftersom jag ser att kulturansvariga när man talar om att kulturpolitikens centrala uppgifter är att främja individens möjligheter till utveckling, också inom mer experimentell, smal konst osv. som inte kan existera på marknadsvillkor. Menar man då att relativt sett skall dessa smala elitkultursatsningar få proportionellt sett större satsningar än vanliga populärkulturella som folk ändå går på? Jag vet inte riktigt hur vi skall läsa det här. Det här är ingenting som vi har kunnat diskutera.

 

Jag är glad att man förde in ungdomsförbundet som en kulturinstitution. Jag tycker att den ändå har en viktig uppgift och har i många år varit en viktig aktör. Det är klart att uppgifterna har förändrats i takt med att ungdomsföreningarna har ändrat sina verksamheter osv. Det är inte vad det har varit, men jag hoppas ändå att vi inte försöker marginalisera ungdomsförbundet och minska stöden för jag tror att de kommer att hitta sin roll här lika bra som någon annan.

 

Jag sade att det mesta är naturligtvis centern med på i programmet. Eftersom vi har nämnt kk-huset och eftersom vi kommer att nämna det på onsdag igen vill jag säga att man talar här om 1-procentsprincipen och då vill jag säga att kk-huset kommer att bli utsmyckat med en procent av summan; det skall utlysas en tävling, jag är inte säker på var den ligger i dag. Så tycker jag naturligtvis att det är roligt att vi kanske får ett kk-hus och då har man just det som programmet frågar efter, dvs. ändamålsenliga utrymmen för kultur.

 

Vi har också hört ansvariga Camilla Gunell tala om det övergripande, att man medvetet har valt bort konkreta åtgärder. Det kan hända att det kommer tydligt i den årliga planen; jag tycker nog ändå att programmet andas en viss förändring som kommer att medföra nya budgetbehov och de kommer kanske i samband med de årliga handlingsplanerna.

 

Jag tror att jag inför bordläggningen inte behöver säga så mycket mer utan tycker som sagt att det är bra att meddelandet bordläggs till november.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag förstod på ltl Gun Carlson att hon oroar sig för att detta med smal konstform på något sätt skall slå ut andra typer av konstevenemang, men jag förstår inte riktigt vad man menar. Jag tror att det finns utrymme för båda att samexistera. Det har i alla fall hittills inte varit något problem.

 

Odling och en symboliken kommer väldigt naturligt eftersom kultur betyder odling och vi har också, som ltl Anders Eriksson var inne på, Odlingens Vänner, så detta symbolspråk har använts i många olika former och jag tycker för min del att det är väldigt beskrivande och bra för just Åland att ha ett kulturpolitiskt program med den terminologin. Vi hade också ett projekt som hette Åländskt ordbruk som också anspelade på det här med jordbruk, så det verkar naturligt och bra för Åland.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är kanske inte lika naturligt för den jordbrukande delen av centern. Jag ställde frågan om skrivningen på sidan 3 att man skall se till att man stöder även sådana projekt som i motsats till populärkulturen inte enbart kan existera på marknadsmässiga villkor. Det var därför jag ställde frågan: Skall man tolka det så att man kommer att proportionellt ge dem större bidrag än andra?

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Nej, jag tror inte att man skall tolka det så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Vi har framför oss ett välgenomtänkt, välformulerat och innehållsrikt kulturpolitiskt program, där kulturen placeras in i ett sammanhang i förhållande till andra samhällsområden. Landskapsregeringen med främst kulturminister Camilla Gunell har all anledning att känna sig stolta över resultatet.

 

Från socialdemokraterna är vi mycket positiva till detta nya grepp om kulturpolitiken där mål och prioriteringar presenteras framom tidigare beskrivande kulturprogram.

 

De tre ledorden mångfald, delaktighet och förnyelse är begrepp som omfattar och kan inbegripa mycket.

 

Med mångfald ges plats och utrymme till nya kulturyttringar, nyålänningars mångkulturella utövande, likaväl till amatörers och autodidakters som till professionellas möjlighet att utöva sin verksamhet. Det är högt i tak men också bredd och djup i det nya kulturpolitiskt programmet och framför allt betonas möjligheten till korsbefruktningar mellan kulturliv och andra samhällsområden, som t.ex. turism, design och konsthantverk.

 

Delaktighet ger så många som möjligt – alla skall med – möjlighet att ta del av och själv utöva kulturell verksamhet och i programmet betonas funktionshindrades, barns eller äldres och även ungdomars delaktighet.

 

Förnyelse och vidareutveckling, att ständigt tillföra och producera ny kunskap, är också viktigt så att därigenom kulturen och kulturutövarna höjer sin nivå och blir bättre på de som det gör, så bra att man kanske kan få utkomst från sitt engagemang - att kunna leva på sin kulturform är drömmen för många. Det är också bra att landskapet bibehåller den s.k. 1-procentsprincipen, att 1 procent av de offentliga byggkostnaderna används till offentlig utsmyckning.

 

Det finns ett stort och blomstrande föreningsliv på Åland. Föreningar som ofta med ett fåtal ideella krafter i spetsen drar ett stort lass med att göra Åland levande, lockande och leende. Det är bra att landskapsregeringen tänker i högre grad stöda de oumbärliga krafter som sliter och kämpar, offrar fritid och semestrar för att arrangera och upprätthålla allt från postroddar till sjödagar och visfestivaler. Vad vore Åland utan alla evenemang. Men för att hålla kvaliteten, bli synligare genom marknadsföring, finnas ute på nätet och utveckla evenemanget så omfattar socialdemokraterna förslaget att nyttja evenemangsfondens medel till att förädla de existerande tillställningarna och kulturaktiviteterna. Bra är också att uppmuntra till nya samarbetsformer där ideella, privata och offentliga organisationer samverkar.

 

Turist-Åland mår bra om föreningslivet och dess aktörer mår bra.

 

Det finns en stor potential inom upplevelseindustrin. Människor i dag har mer fritid, mer pengar, än generationerna före oss; de flesta har jobb, mat och tak över huvudet.  Precis som kulturminister Gunell sade konsumerar vi människor alltmer kultur och upplevelser i alla former. Vi köper dataspel, böcker, filmer och designade inredningsvaror. Vi njuter av god mat och går på konserter, vi köper kläder, ser på TV och ibland går vi på museum. Upplevelseindustrin är ett samlingsbegrepp för just människor, organisationer och företag med ett kreativt förhållningssätt som har till huvuduppgift att skapa eller producera upplevelser i någon form, t.ex. inom design, film, konst, litteratur, mode, musik, mat, teater, turism eller spel. I Sverige växer samtliga av upplevelseindustrins branscher och de har i dag ca 5 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Branscherna sysselsätter ungefär 300.000 personer. Och visst har vi möjlighet att utveckla den åländska upplevelseindustrin!

 

Socialdemokraterna tror på att för att man skall kunna ta tillvara möjligheten att utveckla upplevelseindustrin behövs, ja det krävs ökad samverkan mellan forskning, utbildning, näring och kultur, ökat samarbete på många olika plan mellan olika aktörer.

 

Inom kulturen saknas ofta kunskap om och tradition av affärsutveckling, näringslivets behov varierar, men för många av upplevelseindustrins små och mikroföretag saknas ofta finansiering vid rätt tidpunkt och i den nivå som önskas. Utbildningar för t.ex. kreativt skapande saknar ofta studier om företagande, trots att det just är företagare som många konstnärer kanske ofrivilligt blir till slut. Även tillämpad behovsrelaterad forskning behövs. Här finns alltså utvecklingsmöjligheter.

 

På Åland finns nu också bredd i kulturlivet – nu är det dags för spetsen att börja utformas. Här kan vi dra paralleller till åländska fotboll: ju fler som spelar fotboll som unga desto fler fotbollsplaner, även året runt med inomhushall, som finns, ju fler entusiastiska tränare vi har desto bättre går det. Och se, nu har vi två lag i högsta ligan! En större och bättre bredd ökar förutsättningarna att få fram en spets, men det behövs som sagt också samarbete mellan utbildnings-, kultur- och näringsavdelningen samt mellan olika aktörer inom kultur- och näringsliv.

 

Så tänkte jag säga några ord om just Ålands ungdomsförbund som föregående talare berörde. Ålands ungdomsförbund hör, som sägs i programmet, till de äldsta kulturinstitutionerna och det är en takorganisation för åländska ungdomsföreningar. Jag som bor på landet i en kommun med två ungdomsföreningar är uppriktigt orolig för utvecklingen både av förbundet och ungdomsföreningarnas framtid. Förbundet får årligen ett stöd för administration m.m. på 120.000 euro;  en stor del av landskapets medel för ungdomsverksamhet upptar just det här budgetmomentet, men resultatet på landsbygden är nedslående. Det är svårt att få ihop styrelser för ungdomsföreningarna, ännu svårare att upprätthålla en kontinuerlig och livskraftig ungdomsverksamhet, de stora och kostnadskrävande ungdomslokalerna blir en belastning för många av föreningarna. Här tycker jag att det är viktigt att vi ställer oss frågan: Vilken roll skall ungdomsförbundet ha i framtiden och borde deras uppdrag göras om så att det blir mera tidsenligt? Vi måste alltså hitta nya former och jag har inte något svar på den här frågan, men jag skulle gärna se att Ålands ungdomsförbund i framtiden får i uppdrag att jobba nära kommunerna, speciellt kommunerna på landet, staden har sina ungdomsgårdar redan och i skärgården finns t.ex. Skunk. Men jag skulle gärna se att ungdomsförbundet jobbar nära kommunerna i sitt arbete med ungdoms- och kulturverksamhet. De åländska landsbygdskommunerna behöver få stöd i sitt arbete för att just ordna fritidsaktiviteter för unga och upprätthållandet av ungdomsgårdar osv., så jag hoppas att diskussionerna går vidare inom förbundet och ungdomsföreningarna men också i kulturdelegationen samt förstås i kommunerna.

 

Så tänkte jag säga några ord om studieförbunden. De är viktiga för att lära ut grundläggande demokratiarbete, livslångt lärande och integration. Bengt Göransson, som tidigare var kulturminister och ABF-ordförande i Sverige, har sagt att folkbildningen är viktig i ett samhälle där det mesta numera har ett pris, när stat, kommun och landsting ger bidrag till folkbildningen handlar det inte om att betala med skattemedel för grannens fiollektioner utan att se till att det finns musik i samhället. Att främja folkbildningen handlar om att bygga upp ett samhälle som alla har tillträde till, och där gläder det oss att lagstiftningen på det fria bildningsområdet skall moderniseras på ett sätt som beaktar landskapets småskalighet, där t.ex. mindre grupper behövs för att bilda en studiecirkel om man bor i skärgården. Även Leader+programmet som är ett av studieförbunden är dragare för är bra; där är det lovvärt att man kommer att med kulturen i beaktande när den nya programperioden startar 2007.

 

Till sist, fru talman, stöder socialdemokraterna ett fortsatt kulturellt samarbete med regionerna runt omkring oss. Det finns en värld utanför Åland och vi skall aktivt ta del av och bidra till den världen. Låt Åland utvecklas till en spännande mötesplats för kulturellt liv i Östersjöområdet!  Liksom de kam- och gropkeramiska kulturerna, en från öst och en från väst, gjorde när de möttes på Åland för tusentals år sedan skall vi fortsätta den traditionen med Åland som mötesplats för nyskapande kultur. Låt Åland få blomma upp och ut sprängfylld av växtkraft under de kommande fem åren!

 

Jag vill också påpeka från socialdemokraternas sida att det inte gör någonting om det finns lite tisslar och målla i den kulturella odlingen!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Ltl Carina Aaltonen berörde Ålands ungdomsförbund i sitt anförande. Det är ju så att det pågår en förnyelse inom Ålands ungdomsförbund, men det är inget litet arbete och man skall också komma ihåg att Ålands ungdomsförbund trots sitt namn inbegriper mycket mer än ungdomsarbete, och det har det gjort ända från början under all tid. Det har gått upp och ner med ungdomsföreningarna. I det här skedet behöver man ge dem arbetsro och inte hålla på och jaga dem och försöka få deras pengar till andra föreningar, utan, som jag sade när vi i budgetdebatten ändrade på deras eget moment i budgeten blir det en olycklig situation. Man skall inte flytta ungdomsföreningen närmare kommunerna. Det största misstaget vi har gjort var när vi började kommunalisera ungdomsföreningsverksamheten, det tog verkligen livet av den, det var ett stort, stort misstag och det skall vi inte ytterligare förstärka utan tvärtom ge initiativet tillbaka till ungdomarna och låt dem få frihet under ansvar.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Jag tycker utvecklingen i kommunerna är oroande för hur vi skall kunna bedriva ungdomsverksamhet och vad ungdomslokalerna skall fyllas med samt vad man gör när ungdomsföreningarna kommer till kommunen och ber om hjälp, om man inte då kan få hjälp och stöd från sitt förbund. Jag har inte sagt att vi på något sätt skall ta pengarna från ungdomsförbundet, men jag tycker att deras uppdrag och roll måste klargöras och det är bra att ett förnyelsearbete pågår; jag stöder det varmt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Ltl Carina Aaltonen säger att det inte handlar om att ta pengarna från Ålands ungdomsförbund, men nog har man känslan ibland av att man vill ta pengarna och föra dem till av socialdemokraterna mer närstående föreningar. Det skall sägas och det kommer jag att också gå vidare in på i mitt anförande som kommer efter bordläggningstiden.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Är det då korrekt att pengarna, 120.000 euro som går till förbundets driftsbudget och till största delen till administration, ligger under ungdomsmedel och då används pengarna till annat än för ungdomsverksamhet. Jag tycker att det här är någonting som behöver ses över i så fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Tack ltl Carina Aaltonen, det var ett väldigt uppmuntrande anförande som du höll. De tankar som du förde fram kring ungdomsförbundet är intressanta av den orsaken att jag tycker att man på landsbygden efterfrågar i dag ett bättre arbete vad gäller kultur, ungdom och idrott. Landskapsregeringen ger också landskapsandelar för att utveckla den sidan. Jag tycker att det skulle vara spännande att ha en diskussion kring hur man kan samverka för att förbättra detta utan att man, som ltl Danne Sundman, kommunaliserar  (Från salen, ltl Danne Sundman: det var inte replik till mig!). Det tror jag att man absolut inte skall göra utan det här skall fortfarande vara en fri tredje sektorverksamhet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 6 november.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Republikens presidents framställning om godkännande av protokollet med Amerikas förenta stater om ändring av avtalet för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP 7/2005-2006).

 

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Azerbaidzhan för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om  ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 8/2005-2006).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Marocko för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 9/2005-2006).

 

Ärendena upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum.

 

 

Ltl Katrin Sjögrens enkla fråga om kurser i svenska för inflyttade. (EF 18/2005-2006).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det lagtinget mottagit från. Kan frågan inte besvaras skall landskapsregeringen meddela lagtinget detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 17.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.50).

 

 

.

 

Originalfil