Plenum den 19 mars 2007 kl. 13.00

PLENUM den 19 mars 2007 kl. 13.00.   

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Anne-Helena Sjöblom, ltl Katrin Sjögren och ltl Gun-Mari Lindholm. Ltl Lindholm infann sig efter uppropet).

27 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2006-2007 om godkännande av 1) ändringen av överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar och 2) ändringar av normen 1 som bifogats överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar. (RP 7/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 21.3. Godkänt..

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om svensk examensbehörighet. (S 3/2006-2007).

 

Enligt 38 § arbetsordningen skall då svaret eller meddelandet att svar inte ges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 26.3. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturella uttryck. (RP 6/2006-2007).

 

Beslut om remiss till lagutskottet har redan fattats. Begärs ordet?

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Jag begärde att det här ärendet skulle bordläggas då det var upp senast eftersom jag inte hade hunnit bekanta mig med det. Anledningen till att jag ville bekanta mig med det, vilket jag nu har gjort i stora drag är det att jag ville se att det inte på något vis står i strid med självstyrelsens syften. Som vi alla vet har vi självstyrelsen därför att vi skall bevara det svenska språket, den svenska kulturen och de lokala sedvänjorna. Som tur var kom mina farhågor lite på svenska när jag läste framställningen som snabbast, men jag ber att lagutskottet under sin behandling noggrant sätter sig in i just de här frågeställningarna om det på något vis kan påverka dessa värden. I så fall kan man höra kulturutskottet; jag erbjuder härmed kulturutskottets tjänster om det skulle behövas.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens framställning om ny pensionslagstiftning för dem som omfattas av regelverket om statens pensioner. (FR 12/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet . Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Landskapsregeringen föreslår med den här framställningen att lagtinget antar en ny blankettlagstiftning om statens pensioner.

 

Pensionsskyddet för landskapsanställda regleras sedan, som vi alla känner till, sedan lång tid tillbaka av en blankettlagstiftning genom vilken riksförfattningar om statens pensioner i huvudsak oförändrade gjorts gällande i landskapet. Vi har oss också bekant att även rektorer, lärare och timlärare vid grundskolor i landskapet samt de anställda vid Posten omfattas av samma regelverk. Avsikten med detta system har varit att landskapets anställda skall komma i åtnjutande av samma penionsförmåner som statens anställda.

 

Enligt gällande blankettlag är 1966 års rikslag om statens pensioner och 1968 års rikslag om familjepensioner gällande i landskapet. I riket genomfördes emellertid vid det senaste årsskiftet en reform av det statliga pensionssystemet, vilket medförde att en ny lag om statens pensioner kom att ersätta rikslagstiftningen om statens pensioner och familjepensioner.

 

Genom den nya rikslagen om statens pensioner fick man nu en enda lag om det statliga pensionsskyddet som lagstiftningen till sin struktur kom att stämma överens med den nya pensionslagstiftningen för löntagare inom den privata sektorn, som också den trädde i kraft 1 januari 2007. Samtidigt har också terminologin i lagstiftningen blivit väsentligt tydligare och enklare. Den nya lagen om statens pensioner medför i egentlig mening inga ändringar i pensionsskyddets innehåll med avseende på exempelvis pensionstillväxten, pensionsåldern, sättet att räkna ut pension eller villkoren för pension.

 

Genom den nya blankettlagen antas lagen om statens pensioner och lgen om införande av lagen om statens pensioner att gälla i landskapet. Lagen om överföring av pensionsrätt mellan arbetarpensionssystemet i vårt land och Europeiska gemenskapernas pensionssystem, som redan är gällande inom landskapets pensionssystem,  föreslås fortsättningsvis äga tillämpning hos oss.

 

Den nya blankettlagen som landskapsregeringen nu föreslår skulle träda i kraft den 1 januari 2008 och omfatta landskapsanställda som den 31 december 2007 är anställd eller varit anställd hos landskapet. För nyanställda därefter kommer som bekant den nyligen av lagtinget antagna blankettlagen om pension för arbetstagare att gälla.

 

Samtidigt, värderade ledamöter, föreslås att landskapslagen om landskapet Ålands pensionsfond kompletteras med nya bestämmelser om retroaktiv innehållning av pensionsavgifter, preskription av pensionspremier eller pensionsavgifter, återbetalning av en pensionsavgift som har innehållits utan grund samt preskription av återbetalning av en pensionspremie eller en pensionsavgift som har betalats utan grund. Dessa stadganden har tillkommit därför att de saknas i vår pensionslagstiftning och de är uteslutande ägnade att öka den enskildes rättssäkerhet.

 

Jag hoppas att lagutskottet och lagtinget skall kunna välsigna den här nya ordningen som i sig inte innehåller någon större dramatik.

 

TALMANNEN: Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/2006-2007 om sänkning av kommunernas ersättning för vården vid Gullåsen. (FR 9/2006-2007).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Social- och miljöutskottet har behandlat framställningen. Vi har enhälligt tyckt att det det har varit en bra framställning. Den har varit efterfrågad av kommunerna. Framställningen har skett i samarbete med Ålands kommunförbund och det kommer att bli billigare för kommunerna att ha patienter som vårdas på Gullåsen än tidigare. Samtidigt, som vi alla säkert har läst och som vi tycker är bra, kommer det att bli en höjd avgift för de kommuner som inte tar emot sina färdigbehandlade patienter från Gullåsen och även från specialsjukvården. Det här gör att vi hoppas på att kommunerna skall ta sitt ansvar. Alla försöker väl och då ser jag fram emot att man kan ta hand om de patienter som vårdas att de behöver vara längre än nödvändigt på Gullåsen eller i övriga sjukvården. Det är ändå så i slutänden att vården hemma på omsorgshem osv. anses säkert ofta mer tillfredsställande för de åldringar som oftast berörs.

 

Det sades här i salen att man borde titta på specialomsorgen. Vi har i social- och miljöutskottet bestämt att det är fråga om ett helt annat ärende, så det har vi inte berört.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

På samma sätt som när det här ärendet remissbehandlades det i allt väsentligt fick motta ett ganska gott betyg för de vällovliga syftena och i belysning av de positiva uttalanden som ltl Sune Mattsson nu i egenskap av utskottsordförande lägger fram här, så vill jag framföra ett stort tack. Det är roligt när man någon gång får ord faktiskt som värmer i en viktig process.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf är också glad för det här. Det är roligt när det är en framställning som man kan omfatta tillsammans och att alla är nöjda och glada.  

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende 6:

 

Landskapsregeringens meddelande angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland år 2007-2011. (M 2/2006-2007).

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Åke Mattssons m.fl. spörsmål om landskapsregeringens drogpolitik. (S 2/2006-2007). (Bordlagt 7 och 12.3.2007).

 

Ärendena har varit bordlagda 7 och 12 mars. Gemensam diskussion om ärendena har tidigare fattats. Diskussion.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Jag skulle vilja ta fasta på något som minister Lindeman lade fram i presentationen av programmet den 7 mars, men som inte finns med som ett konkret förslag för lagstiftningsåtgärder. Det är att minister Lindeman sade att hon när som helst skulle vara beredd att sänka alkoholgränsen till 0,2 promille vid bilkörning för att ge en klar signal att bilkörning och alkohol inte hör ihop. Nu blir det en diskussion om hur mycket man skall våga dricka, och det är inte sunt sade ministern. Jag och den socialdemokratiska gruppen håller fullständigt med om detta att vi borde sänka alkoholgränsen. Vi har t.o.m .motionerat om det här.

 

Det sker alltför ofta bilolyckor på Åland, unga människor och oftast unga män skadas allvarligt eller mister livet i bilolyckor där alkoholpåverkan har varit en faktor. Det är tragiskt och skapar onödigt lidande för de skadade, efterlevande och vänner. Statistik visar nämligen att det är just unga människor i åldern 18-24 år som riskerar att råka ut för olyckor. Den vanligaste dödsorsaken – 47 procent enligt vissa källor – är trafikolyckor. Vid olyckor till följd av trafikonykterhet var två tredjedelar mellan 15 och 34 år och 96 procent av dem var män. I en genomgång av 112 studier som har gjorts av forskarna Moskowitz och Fiorentino år 2000 visas tydligt på en försämring av körförmågan vid alkoholkoncentrationer över 0 promille. En studie från år 2000 som jämförde alkoholkoncentrationerna i blodet hos olycksförare med alkoholkoncentrationerna hos förare som inte var inblandade i olyckor fann att manliga och kvinnliga förare i alla åldrar med alkoholkoncentrationer i blodet på mellan 0,2 och 0,49 promille löpte tre gånger större risk att dö i singelolyckor och hade man mellan 0,5 och 0,79 promille i blodet var risken sex gånger så stor. Mellan 0,8 och 0,99 promille löper förarna elva gånger så stor risk för singelolyckor. Samtliga studier bekräftar att den positiva effekten av lagstiftning med lägre alkoholgränser är större om den åtföljs av offentliga diskussioner, mediakampanjer och förstås strängare övervakning. Alltså en kombination av lagstiftningsåtgärder som sänker promillegränsen, strängare tillämpning och aktiv upplysning.

 

Vi har tidigare här i lagtinget hört att om vi sänker promillegränsen så minskar vi på individers möjlighet att ta en öl ett glas vin till maten om vi är ute på restaurang och sedan skall bege oss hem. Men jag är beredd och villig att avstå från det glas vin eller den öl som man lagligen, troligen, kan dricka om vi på så sätt kan förändra attityder i samhället som i förlängningen räddar en enda ung människas liv eller gör att människor inte blir invalidiserade eller svårt skadade i olyckor som skett då alkohol varit inblandad.

 

Vi måste få in det i ryggmärgen att alkohol och bilkörning aldrig någonsin är okej. Det skall vara lika självklart att inte köra bil när man druckit alkohol som det är att ta på sig säkerhetsbältet innan man startar bilen. Och den enda vägen är en kombination av sänkt promillegräns, strängare tillämpning och aktiv upplysning.

 

Vad jag har förstått är även trafikminister Runar Karlsson inne för en sänkning av promillegränsen. Minister Lindeman är det och socialdemokraterna är för en sänkning. Så vad väntar ni på, bästa landskapsregering, kom med en framställning, vi är redo! Vi har inte råd att låta barn och unga bli drogmissbrukare, men vi har inte heller råd att låta dem förolyckas eller skadas i trafiken.

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett mycket bra anförande som ltl Carina Aaltonen säkert vet att jag skriver under till 100 procent. Det här är någonting som jag stöder fullt och fast. Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ att man lyfter den här frågan ytterligare. Man pratar om ett narkotikafritt Åland och det är en vision som vi skall ha, men till att börja med kan vi ha en målsättning att vi skall ha narkotikafria zoner. Där är trafiken en, arbetslivet en, uppväxten, skolan osv. Man s.a.s. tar blocken som man skall ha fria från framför allt narkotika men också alkohol. Jag tycker att det var ett mycket lovvärt och fint initiativ av ltl Carina Aaltonen.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Jag tackar för det stödet från ltl Åke Mattsson. Jag vet att ltl Åke Mattsson är mycket initierad och kunnig i de här frågorna, så vi får väl vänta oss också stöd från liberalt håll när förslaget till lagframställning kommer så småningom.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Jag tänker i mitt anförande beröra lite hur jag ser på narkotikasituationen på Åland och lite av historien där. Första gången jag var med att arbeta för narkotika var när det tillsattes en grupp 1982. I den utredning som följde var det ungefär 40 personer som åkte fast för narkotikabrott. I dagens läge kan man tycka att det var ganska harmlösa narkotikabrott med tanke på vad vi har i dag, men just då var det väldigt allvarligt för Åland. Vi hade en ganska omfattande odling i en av skärgårdskommunerna. Man konstaterade faktiskt i det här sammanhanget att den cannabis som producerades där hade den högsta halten TOC som någonsin har producerats i Finland. Vi har tydligen goda förutsättningar att kunna odla här! Jag kan konstatera att det var Kumlinge som det här gällde.

 

Intressant med de 40 som åkte fast är att vi fortsättningsvis i dag har kontakt med flera av dem som är vuxna personer i dag och har skaffat sig ett etablerat liv i samhället. De fel och misstag som vi gjorde då var framför allt att man jagade dem väldigt hårt; många påstod att de skulle ha slutat röka cannabis mycket tidigare och slutat missbruka tidigare om det inte var för att man lekte katt och råtta från polisens sida.

 

Ett stort problem var då att de som erkände sitt brott och berättade utförligt om vad de hade gått igenom fick väldigt kännbara straff, de som blånekade fullständigt och inte medgav någonting klarade sig väldigt lindrigt undan i det här sammanhanget. Det är någonting som man tycker från myndigheternas sida att man inte skall prata så högt om, men det här är ett stort problem i narkotikautredningen och all polisutredning i dag. Man premieras väldigt lite för att erkänna sina brott och i det här sammanhanget fick man väldigt kännbara straff som sagt. Det här betydde att man i fortsättningen fick väldigt lite hjälp och lite information från själva missbrukarna en lång tid framöver.

 

Under resten av åttiotalet fanns inte så mycket narkotikabrott. I slutet av åttiotalet jobbade jag några år i tullen som hundförare och tittade på den biten, skaffade kunskaper om hur tullens arbete går till. När jag kom tillbaka i början av nittiotalet började narkotika komma tillbaka till Åland mer och mer och en orsak var kanske arbetskolonin vid Kastelholm, det var vissa personer därifrån som stannade kvar på Åland och spelmissbruket vidare. Vi började få odling av cannabis osv. Vi hade ett visst grepp om vad som försiggick, men vi kunde däremot inte få fast personerna. Enligt statistiken var det alltså lite narkotikabrott på Åland fast det förekom en hel del.

Någonting som jag tycker att man skall ta till sig och fundera lite kring i dag är odlingen av cannabis som tydligen är på gång till Åland. Det startades odling av cannabis på Åland i det här skedet också. Många ungdomar testade den och provade den; jag har fått mig berättat att det var riktiga stigar ner till odlingarna på en del ställen. Man torkade det i ugnen och provade röka det och fick ingen som helst effekt av det, man märkte inte någonting. Det finns en risk i och med detta; i och med att man har tagit det här lilla klivet och provat den legala cannabisen kan man också få intresse av att gå vidare och prova annat. Vid husundersökningar under hela nittiotalet påträffades den legala cannabisen gång på gång i olika bostäder som man hade varit och plockat, testat och rökt osv. Flera missbrukare hävdade att det här var första gången de kom i kontakt med någonting som hade med droger att göra. Jag tycker att vi kan ha en diskussion att skall vi odla cannabis här på Åland eller inte. Jag vet att det är en väldigt bra gröda för jordbrukarna, den har ett bra rotsystem, den kväver vitroten och den producerar mycket energimassa, så den har fördelar också.

 

Om jag går vidare till vad som hände sedan, så i slutet av nittiotalet började det bli ganska stora problem här. Då hade vi heroin här, vi hade amfetamin och sådana som hade missbrukat en väldigt lång tid och var heltidsmissbrukare. Vi visste väldigt mycket men man kom inte fram med det från polisens sida. Då fanns det en möjlighet i den finländska narkotikalagen som är unik för Finland och som jag tycker att vi skall försöka använda och ta till oss, nämligen söker man vård så kan det finnas möjlighet att man slipper straff. Det här tittade vi lite på, vi tyckte det fanns en möjlighet, vi pratade med domstolar, åklagare och missbrukarvården och gick framåt. Den 15 maj ?? använde vi förhörsmetoden första gången, 20 maj hade vi ungefär 40 missbrukare dokumenterade i förhör på Åland som höll på med missbruk. Efter det fortsatte vi med den här metoden fram till mars 2003. Under den tiden var det ungefär 180 missbrukare vars missbruk uppdagades på olika sätt och man kunde vidta åtgärder av varierande grad. Utav dem som har fått åtalseftergift är det väldigt få som har fått hela….ut?? Däremot fick man ett väldigt gott samarbete med polisen och missbrukarvården osv.

 

Under den tid som jag har jobbat mot missbruk har jag engagerat av olika anledningar mer eller mindre i arbetet. Det som har gjort att jag har engagerat mig hårdast av allt var ett samtal som jag hade per telefon med en förälder vid namn Carola Kapell vars dotter hade avlidit på grund av missbruk. Hon gick sedermera ut i massmedia, också i lokal massmedia och berättade om dotterns missbruk. Men det är en sak att läsa om det här i tidningen och en sak att prata med en person själv om det .Jag tänkte efter samtalet, att jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva att en åländsk förälder skall hamna i samma situation som den här damen, att jag skall göra allt vad som står i min makt för det. Det är också den intentionen man jobbade mot, men där kanske det inte alltid är stränga straff och den typen av straff som stoppar upp det utan det är också viktigt att man jobbar på alla tänkbara åtgärder, provar alla tänkbara sätt att komma framåt. Gång på gång möter man paradoxer. Det finns en uppsjö av exempel, man tycker att man är motsägelsefull, men polisen måste uppdaga narkotikabrott, polisen måste sätta fast folk och straff folk för narkotikabrott, det är en självklarhet. Det har också visat sig att efter att man har åkt fast av polisen, det har uppdagats och föräldrarna vet om det, så efter det kan man få ett okontrollerat missbruk, så det kan öka också. Det finns alltså paradoxer. För den skull måste polisen göra allt som står i deras makt, att vi tolererar inte narkotika på Åland och vi skall ha en nolltolerans här. Det finns svårigheter att komma framåt med de här metoderna.

 

Efter samtalet tyckte jag att samtliga som jobbar med narkotika borde tänka den tanken jag hade i det här sammanhanget och det är det: hur skulle jag vilja att den personen som sitter framför den här missbrukaren skulle agera om det var mitt barn, vilken polis skulle jag vilja att mitt barn skulle träffa om det åkte fast för missbruk? Jag har försökt att utgående från det arbeta som den typen av polis inom laglighetens gränser och tänkt skaffa information, kunskap, prata med föräldrar. Under den här tiden har jag i timtal intervjuat kanske hundra olika missbrukare, frågat dem, vad har jag kunnat göra för dej för att du skulle sluta missbruka, vad skulle samhället ha gjort och hur kan man stoppa det här missbruket. Ju mera frågor man ställer desto mera komplext och svårt blir problemet.

 

Det är kanske därför vi har debatten här i lagtinget, att alla tror att just de själva sitter på svaret på det här problemet och man vill s.a.s. lyfta fram det och komma framåt. Men det finns inte ett svar utan det finns många hundra svar. En sak som kan vara bra i ett område kan vara en katastrof i det andra. Naturligtvis är det bra att ha urinprov i skolan och testa barnen väldigt mycket, det är väldigt bra att ha enkäter i skolan och fråga ut barnen hur mycket droger de använder, men för varje gång som man gör en sådan här sak väcker man en varseblivning hos dem också om det här med droger. För de rebelliska sensationslystna ungdomarna som inte tänker riktigt som andra så kanske det här kan ge en liten felaktig signal till att man s.a.s. vill bryta mot normen och man väcker den björn som sover om man anmäler alldeles för mycket. Det finns olika åsikter om det. Däremot är det en sak där det inte finns några paradoxer som är väldigt klar och enkel och som alltid fungerar som man inte behöver vara det minsta orolig för. Det är att man informerar föräldrarna i god tid och att man är väldigt tidigt ute. Där kan man göra en väldigt bra insats och den är hundraprocentig. Det är samma sak med tobaksrökning; förbjuder man tobaksrökning och ser till att man får bort tobaksrökningen så vet man ganska säkert att narkotika också minskar. Det finns ingen risk med att informera bort narkotika heller.

 

När det gäller min kritik mot landskapsregeringen i den här frågan står jag fortfarande fast vid den. Man hänvisar till att jag är motsägelsefull, att t.ex. när det gäller Rensa Åland-projektet står jag ena gången och säger att det var ett suspekt utspel och andra gånger står jag och berömmer det. Jag anser att det som de anställda gjorde i Rensa Åland-projektet var ett väldigt bra arbete som man utförde, det är ingen diskussion om den saken. Med den korta tid man hade till sitt förfogande är det ett väl utarbetat program, strukturen på det är bra, man kartlägger problemen, man kartlägger resurser och vad man kan göra åt det. Men fortsättningen av det tycker jag är en fullständig katastrof; man hänvisar till Rensa Åland och så förväntar man sig att man skall ha mycket poliser, man tillsätter två poliser som jobbar det här året. Ingen av dem har erfarenhet av narkotikabrott sedan tidigare utan det är helt nya på det området; däremot är de väldigt engagerade i det här, det skall vi komma ihåg. Tar man i beaktande att det har jobbat fyra poliser med det här tidigare så är det väldigt lite. Chefen för den här gruppen går i pension, i mars stiger han av sitt arbete, börjar ta semester och försvinner. Han erbjuder sig, efter vad jag har förstått, att jobba året ut, men det erbjudandet tar man inte till sig, trots att han har gjort ett bra jobb i Rensa Åland och fungerar bra på det området. Chefstjänsten tillsätts först i slutet av hösten, så det blir tomt på den tjänsten, man tillsätter ingen ny. Det här är kanske sådant som man inte skall lämna ut och prata så mycket om, men om man går ut och säger att det här har vi löst till hundra procent, så anser jag att det har man inte gjort och därför blir jag frustrerad när det gäller den här biten.

 

Det finns andra områden i Rensa Åland som jag tycker att man har lämnat bort. Jag kan inte förstå varför man inte fullföljer intentionen fullt ut.

 

I budgeten skrevs det om halvdagshem. Vart har det tagit vägen? Finns det någonstans? Vitboken, som man talar om i budgeten, finns inte heller i handlingsprogrammet. Man har också i Rensa Åland-projektet tagit bort polisens preventiva arbete, att man skall inte vara på den preventiva sidan där. Är det en strategi som man har tagit fyra år framåt eller vad handlar det om? Jag anser att polisen har en väldigt viktig roll att jobba preventivt, men där är det tomt.

 

Man har också satsat en del pengar på narkotika, men vi skall komma ihåg att det kommer 18 miljoner euro in på PAF-pengar och dessa har satsats någonstans. Det finns många missbrukare med och det är spelmissbrukare. Jag kan inte se någonstans att landskapsregeringen tänker vidta åtgärder mot spelmissbruk och jag tycker också att man kunde vara litet mera generös med pengar till missbrukararbetet för det finns trots allt pengar på något konto som man kan använda till detta.

Ser man på mitt engagemang så i det utvecklingsarbete som jag gjorde på en poliskurs 2002 skrev jag ett 20-30 sidor långt projektarbete om drogsituationen på Åland och vilka åtgärder som kunde vidtas. Där fanns inte med något förslag om att man skulle gå till skolorna och ta drogprover och inte heller tvångsvård för jag tycker att det är så långt borta för att man skulle kunna ta till sådana åtgärder. Däremot finns det väldigt mycket med om föräldrautbildning, som jag tycker att var viktigt och samarbete samt framför allt att man skulle få en drogsamordnare som har tid och energi att satsa på detta arbete. Där fanns som bilaga med ett handlingsprogram för skolorna. Det fanns alltså redan 2001 samlad kunskap här på Åland i de här frågorna som man kunde ha gått vidare från, men jag tycker att det har hänt otroligt lite om man tittar på handlingsprogrammet vad man har åstadkommit i dag och vad som har kunnat göras under tiden. Man planerar fortfarande, man säger vi skall göra, vi skall starta upp, men jag tror att det eventuellt kan behövas en liten piska.

 

Jag skall inte så mycket gå in på kritiken som jag har fått, men när det gäller det här hackandet som man påstår att jag håller på med ifrågasätter jag verkligen om det är grundad kritik för det. Jag har blivit påhackad väldigt mycket under här tiden för att jag inte har gjort någonting, för att jag inte har rytit till och tagit initiativ i den här frågan. Men landskapsregeringen har trots allt haft två års arbetsro från mig när jag inte har sagt nästan någonting överhuvudtaget i den här frågan. Jag har inte hackat utan jag har låtit dem jobba i lugn och ro, låtit dem komma vidare för jag tror att de är på rätt väg, jag tror att de har saker på gång. Men jag blir irriterad och störd när det visar sig att man nästan inte har någonting på gång, man har knappast gjort någonting utan allting står och stampar på stället och framför allt så har man inte ordentligt strukturerade planer för framtiden.

 

Jag tycker inte att det gör så mycket om man tar två eller tre dagar som man kritiserar och ifrågasätter. Däremot ifrågasätter jag väldigt mycket ltl Göte Winés och ledamoten Britt Lundbergs argumentation i det här sammanhanget, att när jag kritiserar landskapsregeringen så vänder de den kritiken ifrån sig och riktar den mot de anställda och personalen i missbrukarvården och säger att jag har kritiserat den.  Jag säger att vi har en bra missbrukarvård, de enskilda individerna som jobbar med det här gör ett fantastiskt arbete, långt utöver kraven för deras arbetsuppdrag egentligen, man kanske engagerar sig för mycket emellanåt, så det är inte fråga om att inte folk arbetar ute på fältet och gör sitt yttersta, men vi har väldigt dålig planering, samordning och struktur på det här och det ser inte ut som om det skulle bli bättre heller de närmaste halvåren.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson säger att han inte har kritiserat missbrukarvården. Senaste gång vi debatterade tog ltl Åke Mattsson en replik och sade att han håller med om att vi inte har en bra missbrukarvård. Det kan inte jag tolka på något annat sätt. Jag har definitivt inte sagt att jag har tolkat, när vi har haft replik, att ltl Åke Mattsson har på det sättet gått åt personalen, utan då har jag tagit rena ord. Sedan tycker jag att ltl Åke Mattsson förvillar lite när han pratar om Rensa Åland; när ltl Åke Mattsson pratar om polisens arbete och tar bort det förebyggande är det ingenting som är med i Rensa Åland-projektet som vi har diskuterat där. Det här är ltl Åke Mattssons åsikt om vad som hände inom polisen. Vi har tittat framåt vad vi konkret kan göra, men vi går inte in alltför djupt i de olika sakerna. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Anledningen till att jag kritiserar är att man tidigare här i anförandena har sagt att Rensa Åland var genomfört i princip till hundra procent. Då tycker jag att om man misslyckas så katastrofalt med att ha en så viktig del som polisen till stora delar borta från arbetet – vi har jobbat fyra stycken tidigare mot narkotika – genom att helt plötsligt få ner till två, med också semestrar under tiden. Den kommissarie som tillsattes arbetade väldigt lite utav tiden mot narkotika, på grund av rån, semestrar och andra angelägenheter som dök upp under den här tiden. Det har med det att göra. Om jag återgår detta med att kritisera, så har jag i ett tidigare anförande sagt att man borde byta namn på missbrukarvården, typ Maria Ungdom eller någonting annat och det är inte personalen som jobbar med de här frågorna som jag kritiserar, utan missbrukarvården på Åland fungerar inte på Åland på grund av att det är dålig organisation, men det är helheten, hela missbrukarvårdsbiten.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson vet mycket väl att skulle jag kunna bestämma skulle det jättegärna vara fyra poliser inom narkotikaspaningen. Ltl Åke Mattsson vet att jag har pratat för det hur länge som helst och hur mycket som helst. Det verkar vara rekryteringssvårigheter eller vad det är, men vi kan inte gå in härifrån och handgripligen flytta personerna, som jag tror att ltl Åke Mattsson vill att vi skall göra. Vi har uppmanat från politiskt håll att det skall sättas resurser och att det skall prioriteras. Vi har t.o.m. haft möten där lantrådet har varit inne och sagt att narkotikaarbetet skall prioriteras. Vi har verkligen jobbat för det och det har fått ett otroligt stort engagemang från hela landskapsregeringen. Det är viktigt. När ltl Åke Mattsson pratar om enkäter i skolan, så två frågor av 25 är om drog och narkotika. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller polisen och deras verksamhet så finns det anledning att kritisera landskapsregeringen på det sättet att det finns en styrgrupp där polisledningen och andra sitter som egentligen borde ta itu med det här och kontrollera hur det fungerar. Men man hade ett enda möte med gruppen som man lyfter fram gång på gång, fram till dess att jag tog upp det i debatten här – då tror jag att man  har kastat in ett par tre möten till för att visa att man nog har haft möten under året. Fram till november tyckte man att det räckte att en enda gång ha ett styrgruppsmöte. Jag anser inte att det här är speciellt prioriterat. Fungerar det inte inom ett område, så borde man ha vidtagit lite mera åtgärder. Det är en sak vad man står och säger här. Jag tror att det är sant att man vill, men det är egentligen resultatet: vad har man åstadkommit, vart har man kommit i de här frågorna? Det är det som är det centrala.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson är en väldigt engagerad person när det gäller drogpolitiken. Jag tror att många av oss är lika engagerade fast vi inte pratar så mycket, men det är bra att någon håller låda, tänkte jag säga! Jag begärde ordet för att konstatera att ltl Åke Mattsson var skeptisk till att vi på Åland skall odla fiberhampa och kopplade ihop det med att det kan vara drogframkallande. Jag kan säga som ett litet relationstal när man pratar om att man måste röka ungefär 14 balar hampa för att man skulle kunna känna den här kicken, att jag undrar vem som orkar det! Jag tror att man skall inte se spöken i alla vrår utan hålla sig lite till verkligheten och angripa där det verkliga drogerna är tunga. Den viktigaste frågan är nog att få attitydförändringen hos allmänheten gentemot droger. Det är där som insatserna skulle göras.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var en mycket bra poäng som ltl Brage Eklund lyfte fram, jag hade inte kunnat göra det bättre själv! Jag är inte alls säker på att vi behöver förbjuda hampan här, men däremot har jag en viss kunskap och jag tycker att vi kan föra en debatt om vi skall ha det eller inte samt väga för- och nackdelar mot varandra. Är det så att fördelarna talar emot nackdelarna skall vi odla hampa, det är inget större problem för mig, jag kan acceptera det, men jag tycker inte att det är fel av mig att ta upp frågan.

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag begärde replik därför att hampa har blivit en väldigt intressant gröda att odla i energisyfte. Därför kan det vara intressant på Åland att utveckla energigröda från hampan. När den tidigare odlades på Åland var det mera som en utfyllnadsgröda som gröngödsling. Jag tror alltså inte att man skall förstora upp och se spöken i allting utan hålla sig till verkligheten och i stället försöka få till stånd en attitydförändring till droger hos allmänheten. Det är nog viktigare.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det håller jag med om, men för den skull har vi diskuterat hampan ganska mycket. Jag tror, med den rollen jag har haft i det här sammanhanget, att man skulle bli mycket förvånad om jag inte lyfter problemet och diskuterar kring det. Jag anser att det är en del av rollen som jag har här i lagtinget att påtala problemen. Man behöver definitivt inte göra som jag säger utan man måste lyssna på så många olika aspekter som möjligt. Jag brukar säga att sju balar skall man röka för att man skall bli påverkad av hampan – tydligen är det ännu sämre sort än vad det har varit förut!

 

När det gäller frågan om attitydförändring är det någonting som man pratar om och som man kastar ur sig spontant, men enligt forskaren Anders Karlsson, som var här och höll ett anförande, är det så att de attityder man har när man går in i puberteten finns kvar till 80 procent när man går i pension. Det är ingenting som man informerar bort eller gör någonting åt utan det är också känslor med.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson säger att man inte gör något åt spelmissbruket, men mig veterligen jobbar missbrukarvården och samarbetar väldigt mycket med Ålands penningautomatförening när det gäller just spelmissbruk.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Man anser att man har ett väldigt bra handlingsprogram som är bearbetet och skall hålla fyra år framåt. Man borde ha tänkt igenom att spelmissbruket kommer att komma upp och borde ha tagits med i större omfattning än vad nu är fallet. Det intressanta med programmet är att nu står centern, de frisinnade och socialdemokraterna och säger att det här är det optimala programmet, det är det här som vi tycker att vi klarar av att göra fyra år framåt. Det är ett väldigt bra program och här har vi bränt vårt krut och det här kan vi åstadkomma fyra år framåt just nu. Liberalerna säger att det här duger inte, det är inte ens i närheten, utan vi tycker att det är ett dåligt program, att vi vill ha ett betydligt bättre med mera material och information samt mera struktur. Tycker center, socialdemokrater och frisinnade att det är bra så får de stå för det!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Av ltl Åke Mattssons senaste replik får jag i alla klart och tydligt den uppfattningen att det de facto är så att den här regeringen också jobbar med spelmissbruk.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är flera diskussioner som kanske försiggår parallellt med varandra, men jag har väldigt starkt kritiserat handlingsprogrammet och ifrågasatt hur det är, konstaterat att det är otroligt stora luckor i det och det är ett hafsverk, trots att man har haft väldigt lång tid på sig. Om man jobbar med de här frågorna och jobbar parallellt på sidan om det skulle det vara bra att man hade det med i handlingsprogrammet så att folk vet om det och vet att det här finns, om man tittar i  handlingsprogrammet. Men nu skall man leta i budgeten, där det skrivs om en vitbok, om ett halvdagshem och man skall titta i Rensa Åland-projektet, vad har vi där? Så har vi ett handlingsprogram, vad har vi där osv. Varför kan man inte göra ett ordentligt handlingsprogram där det framgår att de här resurserna har vi och så  här tänker vi jobba och utvärdera det framöver också. Det efterlyser jag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag blir lite konfunderad när jag hör ltl Åke Mattsson, att å ena sidan och å andra sidan, å tredje sidan, å fjärde sidan! Det är ändå de facto på det sättet att han både berömmer och han skäller på det alkohol- och narkotikapolitiska programmet, men sist och slutligen förefaller han ändå i slutändan ganska nöjd med programmet.

 

Min partikamrat ltl Carina Aaltonen tog upp frågan om rattfylleri och jag vill ytterligare repetera det som jag sade i mitt första anförande när det gäller rattfylleri, att det är också bra att man utvärderar kursen alkohol och trafik som sker i samråd med missbrukarvården, ÅHS och polisen. Det är en kurs där personer som åkt fast för grovt rattfylleri eller två rattfyllerier under de senaste två åren måste genomgå för att få ett förnyat körkort. Som jag sade tidigare har Åland varit föregångare när det gäller den biten att informera om dels alkoholens skadeverkningar för de rattfyllerister som åker fast men samtidigt också en upptäckt av ett begynnande eller aktivt missbruk hos många av våra rattfyllerister.

 

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att debatten och diskussionen om det alkohol- och narkotikapolitiska programmet varit så aktiv här i salen. När man diskuterat så här ingående kanske man ibland upplever att det mesta blivit behandlat, men jag vill ändå komma med lite synpunkter på programmet och diskussionen.

 

Som jag sade i mitt första anförande finns det ingen perfekt system i världen för att hitta en totallösning på drogproblematiken, utan det gäller att ta ut det bästa ur alla modeller.

Vi har diskuterat alltifrån det barnet föds vilka stödåtgärder som kan sättas in, som föräldrautbildning till tidig upptäckt av problem och avvikelser i barnomsorg och skola. Jag tror att det är viktigt att vi utvecklar föräldrautbildningen och jag vet at man inom barnomsorgen och skolan arbetar på metoder för att tidigt upptäcka och åtgärda avvikelser och problem som kan negativa konsekvenser för barnets framtid. En viktig faktor är också när det berör barnomsorgen och skolan att barngrupperna och elevklasserna inte får bli för stora. 

 

Jag har i mitt tidigare anförande stött tanken på utvecklande av  tvångslagstiftning på Åland och tycker det är bra att landskapsregeringen tar tag i saken, men det gäller främst överförande av behörigheten, väl medveten om de olika svårigheter som också den medför och som bl.a. flera ledamöter i debatten varit inne på, utgående från sina erfarenheter.  För det är så att å ena sidan ha en lagstiftning och å andra sidan tillämpa den. Det finns nämligen också idag en lagstiftning som åtminstone i vissa fall möjliggör tvångsvård. Då tänker jag i första hand på det som också framkommit i debatten, nämligen barnskyddslagen som man kan tillämpa på barn och ungdomar under 18 år. Där barnet/ungdomen omhändertas antingen frivilligt eller med tvång av kommunens socialnämnd och placeras på behandlingshem. Men eftersom det är så i Finland och på Åland att det inte finns behandlingshem för drogmissbrukare där du med tvång kan hållas kvar upplevs vidtagande av en sån åtgärd inte speciellt motiverad. Åtgärder av de slaget kan främst gälla vid avgiftning som nu sker på Grelsby  och det är bara under en kort tid. Det går heller inte att sända drogmissbrukare oberoende av ålder på tvångsvård till ett annat land. Det är mot gällande lagstiftning. Man får inte tvångsvårda någon i ett annat land. Jag tänker främst om man skulle ha samarbete med Sverige.

 

I den nuvarande lagen om missbrukarvård som gäller i Finaland och på Åland finns det stadganden om tvångsvård, dels  på medicinska grunder och dels på sociala grunder. När det gäller de sociala grunderna är orsaken till ett tvångsomhändertagande ”våldsamhet”, dvs. personen är aktivt våldsam och mer eller mindre farlig för sin omgivning. Då kan kommunens socialnämnd i samråd med den tillförordnade tvångsvårdschefen, som idag är socialdirektören i Mariehamn besluta om tvångsvård, maximalt 14 dygn. Personen omhändertas av polisen och placeras vid Grelsby sjukhus. Tvångsvård på grund av våldsamhet har tillämpats endast ett fåtal gånger. Om man nu kan tala om resultat så har det inte känts tillfredsställande. Dessutom är kriteriet att personen våldsam, så det utesluter de flesta drogmissbrukare och har mer karaktär av skyddslag än vårdlag. 

 

Lagens tillämpning på medicinska grunder har mig veterligen inte tillämpats en enda gång på Åland. Det vore i så fal intressant att veta hur många gånger den tillämpats, antagligen för att lagen och tillämpningen är alltför oklar. För att ett akut omhändertagande skall kunna ske så krävs det att två läkare gör en bedömning av personen och den maximala vårdtiden är fem dygn. Enligt rapporten som Kognitivt Forum gjort ang. det alkohol- och narkotikapolitiska programmet är regelverket inom hälso- och sjukvården komplicerat och innebär praktiska bekymmer när det gäller tillämpningen av lagen.

 

Mitt förslag är att landskapsregeringen samtidigt som man ser över behörigheten också fördjupar sig i den lag som idag redan finns och ser om den kan tillämpas på ett smidigare sätt.

 

I debatten har förekommit diskussioner om att strängare straff skulle begränsa narkotikamissbruket. Generellt tror jag inte på strängare straff i alla fall inte de som innebär frihetsberövande, alltså det att man sätts i fängelse. Min erfarenhet är att det hela tiden förekommer narkotika i fängelserna. När jag senast arbetade inom  missbrukarvården upprätthöll vi månatliga kontakter med länsfängelset Kakola i Åbo, genom att ungdomsbehandlarna besökte de ålänningar som satt inne för narkotikabrott. Det var inte ovanligt att de ålänningar som ungdomsbehandlarnna då mötte var narkotikapåverkade vid besöket. Och då är Kakola en av de tuffaste fängelserna.

Så det har fått mig att inse att hårdare straff i form av fängelse inte hjälper utan snarare skapar nya kontakter i narkotikakretsar och narkotikahandeln. En värld som de flesta av oss är lyckligt omedvetna om som präglas av livsfarlig brottslig verksamhet. Straff i form av samhällstjänst, ja straff som domineras av sysselsättning, det är att rekommendera.

 

Däremot tycker jag att det är bra att polisen och tullen effektiviserat sin verksamhet och dom gör ett bra jobb och bör få de resurser de anser sig behöva i narkotikabekämpningen.

 

Fru Talman!

Senaste gång vi debatterade programmet påstod ledamot Sundman, och  jag citerar honom: ”Det är onekligen så att sist och slutligen är missbruket samhällsfinansierat. Man får olika stöd ; när man hamnar i en sådan situation har vi stödsystem som är tänkta att ta vara på en. Pengarna går ofta till droger.” Jag protesterar mot ett sådant påstående; ett påstående som oftast ytterhögern tar till. Att angripa det sociala skyddssystemet och de personer som av olika anledningar har rätt att lyfta utkomsstöd  är nedvärderande och  visar vilken människosyn man har.  En ytterhöger som själva inte säger nej till de samhällsstöd som de anser sig ha rätt till.

 

Fru talman!

De som arbetar inom missbrukarvården har i olika medier av personer utsatts för en oförskylld kritik. En kritik som är väldig svår att bemöta, bl.a. med tanke på att personalen har tystnadsplikt och den komplexitet som missbrukarvården utgör. Det är klart att drogmissbrukare och hans eller hennes näromgivning upplever situationen emellanåt kaotisk, ja väldigt kaotisk, och till bilden hör att skylla ifrån sig, skylla på andra och det drabbar också personalen. Så har det alltid varit, och det är personalen också medveten om. Men nu tycker jag att ribban blivit för låg - till det har de anonyma messen i lokaltidningarna  bidragit. Jag förordar absolut ingen censur, men jag delger bara min och den uppfattning och känsla som finns hos mången personal inom missbrukarvården. Man kan utan bevisbörda och utan att den kritiserade har möjlighet att gå till svars frejdigt komma med kritik. Det kan på sikt skada vård och behandling då det alltid finns en risk att den nu kunniga och kompetenta personalen bl.a. vid missbrukarvårdens enheter A-kliniken, Ungdomsenheten och Stödboende- och sysselsättningsenheten och ÅHS:s olika enheter söker sig till andra arbetsuppgifter.

 

Vi har också konstaterat i ett jämförelseperspektiv att den behandling och vård som vi kan erbjuda på Åland står sig mycket väl i en jämförelse med närliggande områden. Och de brister som finns bl.a. en separat tillnyktrings- och avgiftningsenhet och mera ekonomiskt stöd till kommunerna och liknande för vård vid behandlingshem lyfter också landskapsregeringen fram i sitt program.

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag måste nog säga att det föreligger ett missförstånd om det framkommer att jag är nöjd med programmet. Jag är inte nöjd med programmet som man har lagt fram. Jag anser att man borde ha arbetat mycket mera och haft det tydligare gjort i dagens läge. Vi är ett lagstiftande parlament, vi skall ligga väldigt högt när vi går ut med sådana här dokument. Jag rekommenderar på finska sidan kommunen Kyrkslätts handlingsplan bl.a., man kan se hur långt de har kommit och vilken nivå det är på den, för att inte tala om alla kommuner i Sverige. Vi skall vara ännu bättre än vad de är, och vi är inte ens i närheten av det med det här programmet. Jag är förvånad över att man just nu lyfter upp frågan om tvångsvård så pass mycket. Jag skall gå in på det i ett anförande längre fram: varför är det just missbrukarna man angriper här och skall sätta fast dem? Vi har också hustrumisshandlare, fortkörare, som kanske borde tas om hand mycket längre tid och vårdas för sina problem.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

När det gäller programmet som sådant delar jag inte ltl Åke Mattssons synpunkter. När det är fråga om tvångsvård, varför man lyfter upp det är så att det finns en alldeles uppenbar önskan från s.a.s. från fältet. Jag tycker att det klart och tydligt har framkommit här i debatten att man i vissa fall skall kunna ha möjlighet att tillämpa tvångsvård. Därför är det intressant att konstatera att vi de facto redan i dag har en lag om tvångsvård, men den tillämpas möjligen inte på det sätt som den är avsedd och det är därför jag tycker att landskapsregeringen skall titta på den saken.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi har en viss samsyn här. Ltl Christian Beijar har också insikt i hur effektivt detta med tvångsvård är. Det kanske inte fungerar hela vägen ut, men just när det är missbrukare gäller det inte oss, utan då är det någon annan, tycker man, då kan man hitta på de här lite speciella åtgärderna. När det gäller en som misshandlar sin fru så går det att vårda bort, tvångsvårda dem också, spärra in dem kanske sju-åtta månader, så slutar de eventuellt. Det är samma sak med de notoriska fortkörarna, det kanske man också kan s.a.s. vårda bort och ta hand om, men där pratar man inte om det här. Samma sak med fortkörning: höj straffen där också på gränsen till dödsstraff, så tror jag att vi slutar köra för fort! Får vi 10.000 euro i böter så fort vi kör 5 kilometer för fort, så slutar man köra fortare. Med lagstiftning kan man ta till vilka metoder som helst mot missbruk och knarkare, tycker man, för det är inte någon av oss, men skall man tillämpa det på andra brott i samhället inser man kanske det slår lite fel. Det är kanske fel person som jag riktar mig till för jag tror att ltl Christian Beijar har en ganska sund inställning till detta. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag vill påminna ltl Åke Mattsson om att det är det alkohol- och narkotikapolitiska programmet vi pratar om och därmed också missbrukarna. Det är alldeles tydligt på det sättet att det har framkommit från framför allt föräldrar men också från dem som jobbar inom missbrukarvården att man borde ha en motsvarande lag som man har i Sverige för tillfälliga tvångsvårdsomhändertaganden när man upplever att situationen med en drogmissbrukare inte går att lösa på ett annat sätt. Vi är alla medvetna om, och det har framkommit i debatten, att det är absolut ingen lösning på problemet, men det kan förhindra en livsfarlig situation såväl för missbrukaren som för dennes anhöriga att kunna vidta åtgärder.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi har diskuterat de här frågorna i tre dagar; en del har redan hållit fem-sex anföranden, så det är klart att det kanske blir en viss rundgång. När det gäller tvångsvård tycker jag att ltl Christian Beijar blandar ihop äppel och päron när han pratar om tvångsvård på grund av våldsamheter, dvs. det är mera en tvångsvård för att skydda omgivningen och inte den det berör. Jag tog själv upp frågan om tvångsvård i mitt anförande, i likhet med LUV-lagen i Sverige, just på grund av att anhöriga känner en väldig maktlöshet när man ser personer, ungdomar, över 18 år som har narkotika och man inte kan få till stånd en ordentlig avvänjning som tar lite tid. När det gäller den problematiken har vi inte behörigheten och redan första dagen lovade ansvarig hälsominister Harriet Lindeman att försöka reda ut den här biten, så jag tycker inte att det behövs desto mera hälsningar till regeringen, den här saken är under lupp redan, som det populärt brukar heta!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag framhöll i mitt anförande och stödde också tanken på det här och det sade jag också i mitt första anförande, att landskapsregeringen skall jobba för att se över behörigheten. Det är inget nytt. Men nu lyfter jag ytterligare fram – och det vet också ltl Anders Eriksson – att det är inte bara en två dagars grej att se över behörigheten utan under tiden behöver man se över om man kan tillämpa och om man tillämpar den nuvarande lagstiftningen på rätt sätt, och om utifall att så kan man åtminstone börja tillämpa den under en övergångsperiod.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Min uppfattning är, när jag tittade på frågan inför mitt anförande, att den tvångsvårdslagstiftning som vi har och som ltl Christian Beijar nämnde mera tar sikte på att hindra omgivningen från våldsamheter, den är inte tillämpbar i det här fallet. Men jag har heller ingenting emot om man tittar på den saken. Det kan vara bra att vara eniga också och jag håller helt med ltl Christian Beijars uppfattning dessa anonyma mess, det börjar väl bli allt flera ålänningar som börjar fundera vad nyttan är med dem, men det hör inte riktigt till den här debatten!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag anförde tidigare att den nuvarande lagen är uppdelad dels på sociala grunder och dels på medicinska grunder. På sociala grunder gäller våldsamhet som kriterium, men det finns också medicinska grunder. Där kan man ytterligare fördjupa sig hur man kunde tillämpa lagen på medicinska grunder.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Ltl Christian Beijar gör ett litet utfall mot mig med anledning av vad jag sade i mitt tidigare anförande. Det är viktigt att påpeka, att jag har inte ifrågasatt existensen av de sociala skyddsnäten som jag nämnde, men de skall vara till för dem som verkligen behöver dem. Det var där jag satte in min kritik. Jag står för att man kritiskt måste granska de stöd som ges. Ges stöden till missbrukare och de facto går till att införskaffa droger, så nog måste väl ändå ltl Christian Beijar hålla med om att då är det någonting som har gått snett.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

När man kommer med sådana där generella påståenden så är det så att det drabbar hela gruppen. Man påstår rent allmänt att missbruket är samhällsfinansierat. Vad finns det för bevis på det? Det är absurt att komma med sådana påståenden. Vi har ett socialt skyddssystem där personer har rätt under vissa förutsättningar att erhålla utkomststöd och då måste vi respektera det. Man kan inte generellt säga att då skulle alla missbruka det. Det protesterar jag mot.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Ltl Christian Beijar hör på mina ord som en viss potentat läser Bibeln. Inte har jag någonsin sagt att alla som lyfter utkomststöd på något vis skulle vara missbrukare eller ens missbruka samhällsmedel. Jag har sagt att de systemen skall vara till för dem som verkligen behöver dem. Visst är uppgiften generell, inte stämmer det för alla missbrukare, men frågar man missbrukare själva: hur finansierar ni missbrukare ert missbruk, så de som inte själva langar och finansierar det den vägen, de som inte har ett arbete och klarar av att finansiera det eller får finansiering av sina närstående, så finansierar det ofta genom att köpa det för de pengar de får från sos. Det är ingen hemlighet i det och det är visserligen generellt, men man måste åtminstone kunna diskutera det. Stöden lyfts enligt regelverk som vi fastställer här i lagtinget. Är det så att regelverken inte är tillräckliga, att stöden missbrukas av missbrukare tycker jag att man åtminstone måste kunna föra det på tal och fundera på saken. Det är i sig en allvarlig sak.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag vidhåller fortfarande det som framgår av de stenografiska protokollen där ltl Danne Sundman säger: ”Det är onekligen så att sist och slutligen är missbruket samhällsfinansierat.” Det är ett verkligt påhopp på ett helt socialt skyddssystem. Det finns ingen som skulle använda sådana begrepp när det gäller olika samhällsstöd för andra sektorer. Det är väldigt missriktat att komma med sådana här påståenden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Fru talman!

Narkotikahandeln i världen omsätter ungefär 8 procent av all världshandel, och det är ganska mycket! Att en individ börjar använda narkotika kommer inte från en klarblå himmel precis, lika litet som att en individ som varit narkotikamissbrukare börja leva ett vanligt liv. Vägen ut ur drogmissbruk är som en process. Att sluta använda droger betyder inte bara att upphöra med själva bruket, utan det innebär även att man måste frigöra sig från behov, ekonomiska och sociala relationer samt aktiviteter som utvecklas i missbrukarens livssituation. Individer måste lära sig leva i nya sociala sammanhang, leva på ett nytt sätt och hitta en ny mening med livet. Det här är inte några småsaker, det här gör man inte i en handvändning.

 

Beslutet att lämna missbruket växer fram, antingen genom att brukaren ifrågasätter sit tliv i narkotikavärlden eller att brukare under en längre period vägt för- och nackdelar med livet som brukare av narkotika.

 

Eftersom motivation är en avgörande grund för att människor som missbrukar narkotika skall sluta med missbruket är det av betydelse att missbrukaren vill och tror att det är möjligt att sluta använda droger. Detta är de flesta överens om i dagens narkotikadebatt, tror jag. Problemet är att hur attraktiv man än gör vård och rehabiliteringsarrangemangen lyckas man bara locka en bråkdel av narkomanerna från deras verksamhet. Så ser det ut i dag. Så såg det ut på sjuttiotalet, åttiotalet och nittiotalet. Ingen av oss säger här att vi har den slutliga lösningen på narkotikamissbrukarproblemet. Det är komplicerat, det är väldigt svårt. Det är jättesvårt.

 

Vi har diskuterat tvångsvård eller inte tvångsvård. Den debatten hade vi i Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Den drevs mycket hårt av polisläkaren och narkotikaprofessorn Nils Bejerot, som är en ganska känd man i de sammanhangen. Han fick sin vilja igenom i Sverige. Det blev tvångsvård av narkomaner. Jag har jobbat inom narkomanvården delvis och inom tvångsvården. Jag vet att det behövs och jag vet att man kan rädda vissa människor från en slutlig död på någon toalett någonstans med en heroinspruta i armen. Det finns faktiskt en möjlighet att hjälpa de här människorna, men det är inte själva tvånget i sig utan att de sedan kopplas till en motiverande behandling. Men de som har jobbat med tvångsvård och abstinens vet att narkomaner kan bli väldigt våldsamma, stolar, sängar, möbler kan flyga och det här är ganska jobbigt helt enkelt. En avvänjningsperiod kan vara 7-14 dagar; då krävs det faktiskt resurser, psykisk styrka och mod, för det är inte alla som klarar av att jobba med narkomaner. Ltl Sune Mattsson och jag - han är inte här i salen - har båda jobbat på Långbro sjukhus, så vi har erfarenhet av det här. Vi fick t.o.m. tillkalla polisen till tvångsavdelningen för att skydda oss själva från våldsamheterna som förekom.

 

Det här är alltså väldigt komplicerat, det är inte lätt, och att tro att man kan snacka bort allt missbruk fungerar inte heller, även om det behövs snack. Samhället behöver visa en kraftig attityd mot narkotika på olika plan. Vi är ganska dubbelmoralistiska när det gäller alkohol, tobak och allt det här, som vi vet att också förstör människan i grund och botten, men ändå tillåter vi – för att vi kan tjäna pengar på det. Som jag sade, narkotikabranschen är världen omsätter 8 procent av den totala världshandeln, så det är inte några småpengar vi pratar om. Hur skall vi alltså ersätta 8 procent av världshandeln med någonting annat? Det är stora och komplicerade frågor.

 

När det gäller landskapsregeringens drogmissbruksprogram skiljer det inte sig så mycket från de andras; man utgår från visionen om ett narkotikafritt samhälle. Och inget samhälle på det här jordklotet har hittills blivit totalt narkotikafritt, oavsett vilka program respektive regering har presenterat. Så komplicerad är den här frågan.

 

Vi har diskuterat om att landskapsregeringen skall titta och utreda detta med tvångsbiten. Jag är för den för den kan faktiskt rädda några liv, och några liv är bättre än inga liv.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett mycket bra anförande som lyfte fram många av problemen som finns, framför allt frågan om tvångsvården, att det är inte bara att bestämma att vi skall ha tvångsvård och få hit lagstiftningen utan det kommer att kosta mycket pengar. Vi kan inte tvångsvårda någon i Sverige utan vi skall göra det på Åland och vi skall tillsätta de resurser som krävs. Det är möjligt att det kan rädda livet på någon. Det finns också många andra trådar att dra i.

 

Visionen om ett narkotikafritt samhälle är en mycket bra synpunkt och det skall vi jobba stenhårt efter. Men man har en målsättning i handlingsprogrammet om att det skall vara ett narkotikafritt Åland och det tror jag inte att vi kommer att uppnå med tanke på vilken omsättning narkotikan har i världen osv. Däremot kanske man kan ha en målsättning inom vissa speciella områden, att man skall stanna vid det.

 

Är lotsar någonting som ltl Henrik Lagerberg tycker att vi skall satsa på eller fördömer han det?

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

För mig personligen är lotstanken intressant. Om jag har förstått saken rätt behöver man som missbrukare en vägledare här i livet som kan styra och ställa med en när man inte själv kan göra det. Lotssystemet prövas i Sverige och det kan vara ett tillvägagångssätt. Jag är dock för dåligt insatt i hur det har slagit ut i Sverige.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi tycker att systemet med lotsar är bra. Jag har sett att i Rensa Åland-projektet finns det familjer med; personal som jobbar med de här frågorna lyfte fram att man ville ha olika stödfamiljer som skulle jobba med detta. Har man lyft fram det? Finns det med överhuvudtaget? Det finns ju inte handlingsprogrammet, men ingår det fortsättningsvis i Rensa Åland-projektet eller hur är det med det, känner ltl Lagerberg till det?

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Lotsprojektet är någonting som är hämtat från Sverige; jag känner igen diskussionen därifrån. Jag vet inte hur man vetenskapligt har utrett om det har haft någon effekt eller inte. Det är mycket i verksamheten som är tycka och tro och som saknar vetenskaplig bakgrund. När det gäller att stöda människor och narkotikamissbrukare samt deras anhöriga tror jag att det är väldigt viktigt. Det är naturligtvis väldigt jobbigt för de anhöriga, liksom det är jobbigt för narkotikamissbrukaren själv och viktigt att man får stöd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, att man får vara ödmjuk i de här frågorna. Jag personligen besitter inte en bred sakkunskap i de här frågorna, som många andra här i salen gör; jag har en viss kunskap om vissa frågor och följer med intresse med debatten och vill göra mina små inlägg ibland.

 

Det finns mycket drogfrågorna som fungerar. Missbrukarvården fungerar till vissa delar bra. Det finns ett drogengagemang här i salen och bland personalen i detta hus samt runtom på Åland. Många anhöriga kämpar med näbbar och klor för att driva de här sakerna vidare och för att förstås rädda sina anhöriga också ur drogmissbruket. Som sagt, mycket fungerar, jag tänker fokusera på det som vi tycks vara överens om att inte fungerar.

 

Det har uppgetts siffror här i salen under debatten som har varit under flera dagar att så många som 25-30 personer, kanske upp till 60-70 personer, sitter fast i ett tungt drogmissbruk, personer som kanske inte med bara sig själv som egen kraft kan ta sig ur det missbruket. Dessa personer kommer antagligen att behöva ha hjälp på många plan för att kunna bli hjälpta, att komma ur missbruket.

 

Liberalernas tidigare förslag om att vi skall ha resurser och ha lotsar som handleder dessa personer har fått stöd här under debatten, senast under senaste inlägg från ltl Lagerberg. Det här är någonting som vi har drivit på. Vi tycks vara eniga om att lotsar behövs. Efter att missbrukarna har blivit avgiftade från sina droger kommer de att behöva ha handledarhjälp i sitt vardagsliv, de kommer att behöva hjälp med att få jobb, de kommer att behöva få hjälp med att bryta sina tidigare vardagsrutiner. Om detta tycks vi, som sagt, vara eniga.

 

Lite historik ändå, herr talman, med tanke på den kritik som ltl Åke Mattsson har råkat ut för av många talare från denna stol.

 

Under denna valperiod fr.o.m. 2003 har vi liberaler under första året medverkat till en regering tillsammans med centern och några partier till. Eftersom jag är gruppledare för liberalerna vet jag att ltl Åke Mattsson redan då visade ett engagemang för dessa frågor. Vi gjorde vad vi kunde för att lyfta upp dem, och det gjorde säkert många andra i den regeringen också, men den regeringens tid blev så kort, den varade bara ett år, så vi hann inte med mera än det vad vi hann med, det får man bara konstatera. Så bytte vi regering, vi sitter nu i opposition. Jag som gruppledare tyckte, och många i min grupp, att ltl Åke Mattsson skulle lyfta de här frågorna i ett tidigt skede här i salen i samband med finansmotioner och hemställningsmotioner, men ltl Åke Mattsson ville ge den regering som sitter nu tid att arbeta med de här frågorna för att inte göra denna viktiga fråga till ett politiskt spel. Ingenting hände, tiden gick, det alkohol- och narkotikapolitiska programmet kom inte till debatt här i salen så fort som vi önskade och inte efter den beställning som gjordes internt inom majoritetsblocket, det tog rätt så länge. Narkotikasituationen för de personer som sitter fast i sitt tunga drogmissbruk blev hela tiden värre.

 

Under budgetbehandlingen för detta, alltså nästan två år efter att denna landskapsregering tillträdde, så lade vi ett antal drogmotioner, bl.a. den som gällde 1 miljon euro just för att förverkliga det lotsprojekt som här tidigare har beskrivits och som har fått ett visst stöd. Allt röstades ner utav denna majoritet, samtliga motioner, så vi uppfattade det som helt klart att det fanns inget intresse att ta med oss i detta arbete. Motionerna röstades ner med samma tonläge som ni nu under denna debatt för gentemot ltl Åke Mattsson då ni ifrågasätter hans engagemang.

 

Men jag tänker för min del försöka få ett slut på det politiska käbblet genom att ge ett, som jag uppfattar det, kompromissförslag eftersom själva saken är den viktigaste här. Ledamoten Britt Lundberg sade under debatten senast före bordläggningen, att lås oss göra det här arbetet tillsammans. Hon sade så ordagrant. Alla detaljer finns inte med i handlingsprogrammet, detaljer som visar hur man går tillväga. Om vi nu då avstår från att lägga ett klämförslag som har färdiga rubriker, vi behöver inte kalla det lotsar, vi behöver inte säga att det skall vara 1 miljon euro, utan vi ger er i majoriteten en möjlighet att sätta rubrikerna, kalla det vad ni vill, anslå de medel som behövs för att förverkliga det, så kommer vi att vara med på tåget.

 

När vi kommer till behandlingen av spörsmålssvaret kommer jag att lägga ett förslag om en hemställningskläm som lyder: ”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i tilläggsbudget ger förslag på åtgärder samt anvisar medel för att motverka den akuta drogsituationen i landskapet och särskilt fokusera på den grupp personer som är i omedelbart behov av hjälpåtgärder.”

 

Jag hoppas att om vi som ett slut på den här debatten kunde enas om att vi ger landskapsregeringen, majoriteten, i uppdrag att ge förslag och ger förslag om de resurser som behövs, så tror jag att vi skall kunna enas i slutändan på ett bra sätt.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman!

Ltl Mats Perämaa var inne på lotsprojektet och förde mycket diskussion kring det. Det är som jag sade i mitt senaste anförande. Jag tror att ltl Mats Perämaa var på uppvaktning då och det har jag all förståelse för. Att lotsprojektet skulle vara integrerat med dem som jobbar i missbrukarvården och att idén kommer därifrån och att det inte ses som ett politiskt utspel, att det här vill politikerna att de skall börja jobba med, det är inte vår uppgift. Det viktiga är att de som jobbar med det köper idén och ser den som en sak som de vill driva med än att de känner att det här är en sak som ger mera jobb. Det är en viktig sak som jag i alla fall vill. När man har pratat med missbrukarvården just nu – ltl Åke Mattsson säger att han har diskuterat det här med dem, men själva vet det för lite om det för att kunna ta ställning, och det är en viktig sak ltl Mats Perämaa.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag kan inte i den dialog med ltl Göte Winé stå till svars för ltl Åke Mattssons eventuella diskussioner med vem som helst, men jag tror att vi är överens och det finns detaljer hur man syr ihop det här som inte jag utger mig för att vara expert på. Men, som sagt, mitt klämförslag ger er i majoriteten möjligheter att sy ihop ett koncept som involverar alla parterna på ett bra sätt. Naturligtvis skall man ha personalen med sig, man skall ha de anhöriga med sig och man måste ha den hjälpbehövande med sig också  för att kunna förverliga det här, så vi ger ett uppdraget och jag hoppas att ni kan vara med och ta klämförslaget så att det skulle kunna nå en enighet till slut där vi alla ser konstruktivt på de här sakerna och arbetar framåt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag vill se konstruktivt på det här. Däremot har jag svårt med att klämmen lovar någonting som vi inte kan hålla genom att man letar sig till en grupp som man med ekonomiska pengar lyckas få dem att sluta. Missbruket är för stort, de är för beroende för att man skall kunna säga att här får ni pengar, här har ni resurser, nu slutar ni! Vi måste också se på andra möjligheter, ltl Mats Perämaa. Till slut en fråga: Vem i detta lagting har ifrågasatt ltl Åke Mattssons engagemang? Ltl Mats Perämaa, har jag ifrågasatt ltl Åke Mattssons engagemang i den här frågan? Det skulle vara intressant att veta.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Nej, jag tror inte att ltl Göte Winé personligen här har ifrågasatt engagemanget men nog kanske misskrediterat ltl Åke Mattssons anförande på andra sätt. Klämförslaget låser inte fast några åtgärder, det ger inga löften om att alla de 25-30, 60-70 personerna kan komma ur sitt drogmissbruk med bara denna åtgärd, men det är ett steg på vägen och det är viktigt att vi ger personerna hopp också, att vi visar att nu får det kosta lite pengar för att hjälpa personerna ur missbruket. Drogfrågorna måste antagligen kosta en hel del. Om vi skall ha hjälppersoner så kommer det att kosta pengar, men det är viktigt att vi kan ge en enig signal; röstar ni ner klämmen är det inte bra. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman!

Jag kan hålla med en tidigare ledamot att det börjar bli rundgång, man är nästan uppe och pratar om samma sak hela tiden. Men jag kunde inte låta bli för när jag och ltl Åke Mattsson hade replik senast, som det har blivit många diskussioner med, så kritiserade ltl Åke Mattsson styrgruppen och att vi har nonchalerat styrgruppen oerhört och att man inte har haft möten med dem. Det är nog enbart för att ltl Åke Mattsson vill göra politik av det på det här sättet. Det som har varit är att vi tyckte att vi ville ha ut mera och vi ville också höra fotfolket, de som jobbar med det här och vi hade helt enkelt startat upp en operativ grupp som fick gå in och hjälpa oss på vägen hurudan politik skall vi föra, vad är det som är bra, hur ser läget ut, för ofta när man frågade styrgruppen blev det ett svar, att ja, vi har inte hunnit prata om det och så. Här var det egentligen så att vi ville få det förankrat lägre ner: vad är det för politik de vill att vi skall göra? Däribland var tvångsvården en sak som kom därifrån till slut.

 

Jag hade också tänkt svara ltl Åke Mattsson tidigare, men jag hann inte i repliken. Det gäller enkäterna och om jag förstod honom rätt nämnde han att man inte skall gå ut med så mycket enkäter i skolorna för att det kan väcka den björn som sover, sade ltl Åke Mattsson. Men såvitt jag vet har det gjorts en enkät i stort sett och det är ”17 frågor om livet” som fältarna har hållit i. Där är två frågor av 25 om narkotika. Jag håller med ltl Åke Mattsson att man inte kan släppa in för mycket, framför allt är det viktigt hur frågorna är ställda, så att det inte blir så att det väcker björnen. Jag vet att genom att Stakes gjorde en undersökning så drog fältarna bort sina 17 frågor om livet för att det inte skall bli för mycket, vilket var otroligt synd.

 

I ett annat replikskifte sade ltl Åke Mattsson att vi har sagt att det här är det optimala handlingsprogrammet. Jag har i alla fall inget minne av att jag har hört det för jag vet inte om det skulle vara det, för vad är ett optimalt handlingsprogram? Jag har sagt att jag är otroligt nöjd med arbetet. Handlingsprogrammet skall ge riktlinjer och strategier. Det är som jag har sagt tidigare att man skall inte lägga in för mycket detaljer för då kan det bli svårare att få in något annat under tiden. Det måste finnas en viss öppenhet. Ltl Åke Mattsson jämförde med Kyrkslätt och att man måste vara bättre än så. Ja, på det politiska planet skall det vara bättre än så. Jag har inte sett Kyrkslätts program, men jag kan tänka mig att Kyrkslätt är en kommun och de går otroligt in i det operativa, behandling, hur man skall göra. Det skall kommunen göra, medan vi i landskapsregeringen måste se vad vi kan göra politiskt optimalt. Det är en otroligt stor skillnad.

 

När det här ärendet blev bordlagt pratade ltl Jan-Erik Mattsson om att han ville ha en diskussion om tvångsvård och straff, vad som behövs där. Det absolut viktigaste är att man får konsekvenser för sitt handlande. Det är jätteviktigt. Där behöver man nog se till hur man kommer vidare och vad man gör där, för konceptet med en direkt dagsbot tror inte jag på. Jag har för mig att man vid ringa narkotikabrott kan slippa undan med dagsbot. Det måste bli konsekvenser för ett handlande och gärna direkt. Nu är det så att åker du fast för ett narkotikabrott och det går vidare till rättegång så kan det ganska länge. Ltl Fredrik Karlström pratade senast om att det måste bli ett hårdare straff. Jag är inte alls inne på samma linje. Vi får titta på det här och se vad vi får för behörighet, men varför skulle man inte kunna bli dömd till vård? Det är också någonting som behövs, men det måste finnas en konsekvens och det skall bita till lite.

 

Men, herr talman, nu har jag fått förtydliga mig lite och samtidigt har jag fått tala lite om konsekvenser och framför allt mina åsikter i fråga om straff.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Enkäter är ingenting som jag klart och tydligt ifrågasätter, utan jag lyfte fram det som en av paradoxerna som det är ett problem med. Det finns i handlingsprogrammet, som man stöder fullt ut, en begäran att skolorna skall ha regelbundna enkäter med eleverna om deras drogvanor. Det vände jag mot, inte vad man har gjort, utan varför finns det med i handlingsprogrammet? Det är lite onödigt formulerat, man kan s.a.s. ställa felaktiga frågor och väcka en björn som sover. När det gäller frågan att inte styrgruppen blev inkallad så i och med att det inte fanns poliser som jobbade med den här frågan tillräckligt mycket borde man kanske ha tagit in styrgruppen och frågat: vad sysslar ni med och gjort en revidering där. Det har de facto varit väldigt lite resurser på polisens narkotikafront under en lång tid och därför borde man kolla upp om det verkligen fungerar. Där skulle styrgruppen ha haft ett viktigt verktyg.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

När det står regelbundet så kan det vara med jämna intervaller, typ att det är vartannat år eller så, men att man ser trenderna och för att statistiken skall kunna läsas så behöver det finnas att det är återkommande. Det står inte att det skall vara en gång per termin, men det måste finnas en uppföljning så att man kan se trenden, framför allt så att politikerna vet om den. Ltl Åke Mattsson, jag vet att landskapsregeringen har jobbat med att diskutera polisens arbete, men man behöver kanske inte göra det i styrgruppen där alla är; det kanske arbetas även på andra håll. Det är bara ltl Åke Mattssons linje, annars är det ingenting! Jag lovar, och jag har sagt det tidigare, att den här landskapsregeringen har jobbat oerhört bra och försökt vara så effektiva som möjligt och faktiskt sett till att det skall finnas möjligheter så mycket som möjligt i narkotikafrågorna. Det här är ingenting som man har nonchalerat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Då är det beklämmande om det är så att landskapsregeringen har jobbat så hårt med det här, och man ser resultatet därefter också, att det har väl aldrig varit så lite poliser på narkotikaområdet som det har varit det här året när man körde Rensa Åland i alla fall, den saken är klar. Det är bara en av många olika frågor som jag tycker att man har misslyckats med. Det är därför jag är upprörd, det är därför jag är irriterad för jag hade väldigt stora förväntningar på att det skulle hända någonting under den här tiden och så har man inte kommit till skott med någonting utan man fortsätter med att utreda, man skall starta upp och man skall göra saker och ting, saker och ting som kunde ha varit gjorda för två år sedan. Det är där som problemet ligger. Resurser hjälper; det borde ltl Göte Winé ha klart för sig, att gör man en stor satsning, en stor gruppinsats och visar att vi bryr oss om missbrukarna, så tror  jag att man vet att nu har man chansen, nu söker man sig till vård. Det här efterlyser missbrukarna när man pratar med dem, att skulle vi allihopa släppa samtidigt att det var ett stort projekt på gång, så skulle vi gå med på vården. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Enligt ett tidigare anförande skulle vi tycka synd om ltl Åke Mattsson för att han har fått så mycket spott och spe. Det är väl ingenting mot vad ltl Åke Mattsson har kritiserat vissa andra politiker att vara fullkomligt inkompetenta och det ena och det andra. Jag vet också var skon klämde. Det har ltl Åke Mattsson och jag haft en diskussion om och den tänker jag inte ta här. Jag tycker att det är synd att ltl Åke Mattsson försöker rädda sitt nästa lagtingsval på de här frågorna. Jag tycker att just nu är det ren och skär populistisk politik. Efter alla diskussioner vi har haft, bästa ltl Åke Mattsson, har det vänt otroligt de senaste månaderna och det tycker jag är synd för jag tycker om dig, du är en otroligt bra person och du jobbar rätt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Det börjar som sagt bli rundgång i den här frågan, men å andra sidan vet jag att det här är en väldigt angelägen fråga för många invånare på Åland. Jag konstatera, som jag har sagt förut, att jag ställde upp i det här lagtingsvalet huvudsakligen för att arbeta med narkotikafrågor. Jag har aldrig tidigare varit politiskt aktiv, men eftersom många uppmanade mig att ställa upp och engagera mig politiskt beslöt jag mig för att göra det.

 

Det beror väl på min politiska oerfarenhet, men jag har fortfarande svårt att begripa att man har ett så omfattande revirpinkeri i nuvarande landskapsregering att man inte i något sammanhang kan initiativ till att diskutera narkotikafrågorna med oss som sitter i opposition. Man tillsätter grupper, man målar upp olika samarbetsforum, man tar hit expertutredare som skall forska i hur drogsituationen ser ut på Åland. Den forskaren gav uppenbarligen upp för han gjorde ingen utvärdering hur drogarbetet fungerar på Åland. Han konstaterade däremot att vi kanske behöver ha en annan lagstiftning här. Man strävar hela tiden till att hålla mig och övriga i oppositionen utanför. Jag anser att om människor svävar i livsfara borde man inte titta på blockpolitik utan se att alla kunskaper som finns för att lösa problemen skall tas tillvara. Det här borde gälla alla 365 dagar i året, inte bara två dagar i året när man möts av svidande kritik här i lagtinget; då pratar man om att vi skall samarbete och då tycker man att man hackar. Jag har inte hackat före den här debatten kom till stånd utan jag började diskutera den här saken i samband med finansmotionerna.

 

Om vi skall ändra och revidera promillegränsen i trafiken så kanske vi borde titta på innehavet av cigarretter. Det är en väldigt enkel lagändring som vi kan göra här på Åland. Där har vi lagstiftningsbehörighet och där kan vi gå vidare.

 

Alkolås har man inte alls med i debatten. Jag är själv ingen stor supporter av alkolås, men det är kanske någonting som man borde diskutera: hur långt skall vi gå i den frågan? Borde man ha haft det med i handlingsprogrammet också, skall olika fordon ha alkolås osv.?

 

Jag begärde ordet egentligen om hur man ser på drogpolitiken, hur man ger sig på missbrukarna och den typen av problemmänniskor. Man upplever tydligen att det här är inte en sådan som jag. Skulle man vidta samma kraftiga åtgärder mot andra brott så skulle man kunna stoppa dem också, men det är just narkotikan som man pratar om; det finns många problemområden som man skulle kunna lösa med högre straff och genom att ta över lagstiftningen. Det är en sak som man borde ta till sig.

 

Jag har diskuterat hemsidan gång på gång, men jag tycker att man har lämnat bort så stora bitar och det är därför jag angriper den här. Fritidsledarna nämns inte, gränsbevakningen åsidosätter man. Hepatit finns på Åland i dag i en viss omfattning, vi har hiv på Åland. Vad kommer man att vidta för åtgärder för att stoppa det? Det är en angelägen och viktig fråga det också för att hålla folk vid liv och för att de skall må bra. Också de som jobbar med missbrukarna: har man någon vaccineringsvåg på gång för att skydda dem mot hepatit? När det gäller villkorligt frigivna måste vi göra någonting åt dem. Får man ett villkorligt fängelsestraff eller är villkorligt frigiven så skall det vara någonting, man skall känna att det är ett straff. Det bryr man sig inte heller om.

 

Tullen skall ha beröm här. De tog Rensa Åland på allvar, de har satsat väldigt mycket resurser sista året, på alla fronter och de har byggt upp en bra organisation. När det gäller tullen borde man också titta: vem är det som har högsta behörigheten mellan polisen och tullen på olika områden. Det finns inte något direktiv och det borde man titta på.

 

När det gäller förhållandena i fängelserna i Finland kan vi också göra mycket. Det finns någonting som heter reseförbud som man kan tillämpa i olika sammanhang från polisens sida, om det är så att man är misstänkt för brott. Det betyder att man kan tvinga folk genom en överenskommelse att de inte får vistas annat än i skolan eller i hemmet, man kan tvinga dem att stanna på ett missbrukarhem fram till rättegångsförhandlingarna osv. Det är kanske en sådan sak som man borde lyfta fram och använda lite mer.

 

Jag har en väldigt lång lista på olika frågor och jag ser att ledamöterna börjar bli trötta och tycker att det börjar bli rundgång, men vi har otroligt många förslag från liberalernas sida. Vi presenterar dem ganska ostrukturerat och kastar upp dem som idéer för det här är inte färdigt processat, det här är någonting som skall gå igenom den liberala organisationen, omfattar man det här, står partiet bakom det, finns det andra synpunkter, man vänder s.a.s. in och ut på dem innan vi kommer fram till ett tydligt och klart förslag som är detaljerat. Det kommer som sagt att ha ett litet annat innehåll än det program som man har presenterat nu. Vi kommer att stå på en betydligt högre nivå med en bättre styrning än vad det här har varit.

 

Tittar vi på lagstiftningen kom det en lagförändring 2001 där man sänkte straffet, som ltl Göte Winé var inne på, för användning av narkotika till böter eller fängelse under sex månader. För att man skall få göra en husundersökning skall det vara ett fängelsestraff över sex månader. Det betyder att efter att man gjorde lagändringen i Finland så kan man inte göra en husundersökning; många tvångsmedel, gripande osv. kan man inte vidta från polisens sida på grund av att man har förändrat lagstiftningen. Det är också ett ganska stort problem i det här sammanhanget. Fängelse för narkotikabrott borde vara högre än sex månader om man tar över behörigheten till Åland, det är en viktig aspekt. Det är väldigt komplext och stort problem, det handlar inte bara om tvångsvård eller inte tvångsvård utan börjar man röra i det och skall ta över är det ett väldigt stort paket man skall ta itu. I stället borde man satsa 95 procent av energin och använda den lagstiftning och den behörighet vi har samt de resurser och möjligheter som vi kan jobba med här och till en liten del kan man jobba på med det här området. De som är i akut behov av hjälp just nu kommer knappast att få hjälp av tvångsvård på Åland, det är så pass långt dit.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Herr talman!

Vi var inne på lotsprojektet och jag tittade just över vad Riksförbundet för narkotika- och läkemedelssmissbruk anser om lotsprojektet. Det är ett projekt som har inriktats på missbrukare på Sergels torg. Avsikten har varit att missbrukarna sedan får hjälp av lotsar och särskilt stöd för att inte falla ur vårdkedjan. Syftet är att hjälpa en missbrukare till vård och att stänga de öppna drogarenorna. Projektet presenteras som lyckat, men hur lyckat är det frågar RFL? I Lots för livet: 198 högaktiva narkotikamissbrukare främst på Sergels torg söks upp av polis och erbjuds avgiftning och därefter fortsatt behandling. 44 accepterade direkt intagning för avgiftning och 29 av dessa fortsätter efter avgiftning i behandling för sitt missbruk. Här påstår RFL att en annan drogarena uppstod samtidigt på Liljeholmen i stället för på Sergels torg.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Här har vi ett väldigt, väldigt tydligt exempel på det som landskapsregeringen tycker, att man skall springande efter dem som en liten hund och lämna lite meddelanden nu och då, så får man ett totalt fullständigt missförstånd. Det här som ltl Lagerberg pratade om nu, herr talman, har ingenting att göra med det lotsprojektet som jag förespråkar. Man tar namnet och man lyssnar inte på vad jag säger fullt utan man bara kör ett projekt. Till mitt lotsprojekt fick jag idén från Gotland. Jag vet inte om det hette lotsar utan det är namn som jag hittade på själv som jag tyckte att var lämpligt. När man slår på Internet och hittar lotsar så kan man väl hitta både det ena och det andra. Det finns också sådana som lotsar båtar. Men det här upplever jag gång på gång och om man försöker hjälpa regeringen och komma med åsikter osv., så trampar man på det och kastar det tillbaka i ansiktet och säger att det här kan du göra själv, det kan du göra ideellt, man är inte intresserad av att få någon input utifrån utan ”jag kan själv, jag vill jobba själv själv med det här” och det viktigaste är tydligen att hålla sitt revir ordentligt instängt. Det är det som är skrämmande och det är det som gör mig upprörd.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Projektet kallas Lots för livet och som kriminalvården satte igång i Sverige. När det gäller narkotikadebatten finns det så många infallsvinklar och vad som är vetenskapligt och beprövad metod i det här fallet får man väldigt lite fakta om. Man kan tycka och tänka mycket i drog- och narkotikadebatten, och det har det gjorts under de senaste 40 åren. Det finns fortfarande inga enkla lösningar på problematiken.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Men vad jag har försökt säga gång på gång här i talarstolen är att utvärdera vad vi håller på med överhuvudtaget! Nu har vi ett handlingsprogram som vi har kört i flera repriser utan att vi har gjort någon ordentlig utvärdering: är vi på rätt väg, vad sysslar vi med? Vi hade Kognitivt Forum hit som fick i uppdrag att utreda narkotikaverksamheten på Åland, efter vad jag förstod, men man fick ett helt annat svar, man ansåg uppenbarligen att det var Mission Impossible eller varför man inte fullföljde utredningen vet jag inte. Landskapsregeringen ställde en fråga till dem som man ville ha svar på och man fick ett helt annat svar, man brydde sig inte ens om att svara. Beror det på att det är en sådan kaos här i struktureringen? Det har ingenting att göra med personerna som jobbar, alla jobbar väldigt intensivt och håller på och bränner ut sig för att försöka göra ett bra resultat, men för den skull måste man göra någonting för att få en struktur i det. Anställ då en människa som har mandat och pondus att styra narkotikafrågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Herr talman!

Mycket har kretsat kring tvångsvården här i dag och landskapsregeringen skall gentemot den nya kommande regeringen i Finland arbeta för ett övertagande av både straff- och tvångsvårdslagstiftningen angående missbruk så att vi själva skall ha behörighet att besluta kring det. Lagstiftningen avses bli mera lik den som man har i Sverige, där alltså möjligheterna till tvångsvård är mera utvecklade än vad de är i Finland i dag. Det här är inte för att på något sätt ge sig på ungdomarna utan en tanke är att ungdomarna ger sig in i vård men möjligheten att hjälpa dem över krisen, när begäret blir så starkt att det sunda förnuftet och allt det man kanske har lovat och gett löften om att både anhöriga, vänner osv. att det här skall jag klara, men sedan är det narkotikan som ändå tar över och blir den starkaste. Det är då som vi skulle vilja ha möjlighet att hjälpa att hålla fast några dagar eller hur länge det tar, det har jag ingen aning om, men så att den värsta krisen är över. Det här skulle vara för att gynna missbrukaren att slippa göra så många misslyckanden och också för att skona nära och kära från många besvikelser som de i dag utsätts för när det ser ut att det håller på ordnar sig, och så är begäret så starkt och besvikelsen kommer på nytt.

 

Förutom att diskutera överföringen är det en mängd frågor som vi måste diskutera. På grund av språket anlitar vi mest vård i Sverige. Huruvida det sedan är möjligt att fatta beslut på Åland om tvångsvård men att genomföra den i ett annat land – i Sverige – är någonting som man kan se eventuella internationella komplikationer med. Det här måste självklart utredas. Det kanske krävs en överenskommelse mellan Finland och Sverige, vad vet jag, men det här är någonting som ingår i hela paketet. Det är som sagt inte klart ännu utan här förs diskussioner och det är kanske en av orsaken till att det inte finns med i handlingsprogrammet; det är en ambition vi har, men vi kan inte skriva ner alla ambitioner vi har förrän vi vet vad konsekvenserna är, vad vi faktiskt sist och slutligen sedan går in för. Under tiden till dess vi har en egen behörighet – det tar tid att ändra självstyrelselagen – så tycker jag att man skall göra vad man kan med det regelverk vi har i dag. Förenklat kan man säga så att man kanske kan töja lite på gränserna och fundera lite, att vad står det egentligen i alla anvisningar? Går det att dra ut den gränsen lite till? Går det att närma sig ordet tvång från frivillighet? Det är många gånger bara hur man uttrycker saker och ting, så kan det bli en väldigt stor skillnad och i stället för att hålla fast någon kan man hålla i den. Där tycker jag att man visar skillnaden mellan frivillighet och tvång.

 

Så till en annan skrivning som finns i handlingsprogrammet och det är att landskapsregeringen vill bidra till en förändrad krogkultur på Åland. Vi har fått en hel del respons på dagens krogkultur och den är inte alltigenom positiv, om vi säger så. Framför allt om vi tittar ur Turist-Ålands synvinkel är det många som är besvikna och tycker att det är trist att komma till Åland och gå ut och kanske äta en bit mat eller om man vill gå ut och dansa eller något liknande och restaurangerna gapar tomma till klockan ett på nätterna. Det här är kanske inte riktigt bra och därför har vi skrivit in i vårt program att vi vill diskutera med branschen om hur man skulle kunna ändra på krogkulturen. Jag hörde en av restaurangcheferna i staden i en intervju i radion för ett antal veckor och med hennes intentioner, som sammanföll väldigt långt med det som landskapsregeringen vill, kommer det att finnas goda förutsättningar att få en förändring till stånd och att folk förhoppningsvis kan ha roligt lite tidigare på kvällarna och kanske kommer i säng till vargtimmen. Målsättningen med detta skulle alltså vara att minska berusningsdrickandet på krogen och därmed också våldsbrotten.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var bra synpunkter som kom fram. Jag hoppas att vi alla är överens om att tvångsvård är någonting som vi skall försöka få hit, men det kommer kanske inte att hjälpa speciellt många och det kommer att ta tid, bli bråkigt och framför allt kommer det att bli dyrt. Ledamoten Britt Lundberg lyfte också upp krogkulturen; där har vi tagit över stadprojeket från Sverige och det är över 100 kommuner i Sverige som redan har det etablerat där. Det är ett väl inarbetat program, evidensbaserat också att det fungerar och det är viktigt. Öppethållningstiderna är en katastrof och där kanske vi borde ta efter Gotland och stänga åtminstone klockan ett, fast klockan tolv för min del. Det är litet osäkert med handlingsprogrammet för på ett ställe, i början, står det att man skall stänga tidigare vintertid, men sedan när man behandlar själva frågan längre in i programmet så finns det ingenting om vintertid. Hur är det tänkt med det? Skall man ha olika årstider? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

När det handlar om tvångsvården tror jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg alla dem som har vittnat om att det är tack vare att någon har hållit kvar dem med tvång över krisen som de har kommit ur sitt missbruk. Det kanske inte gäller precis alla, men gäller det en stor andel så är det väldigt att man gläds över dem man kan rädda.

 

När det gäller öppethållningstiderna på krogarna tror jag att om man genom ett samråd med krogarna skulle komma fram till en lösning som kan ge ett trevligare Turist-Åland skulle alla vinna på det. Den diskussionen förde vi väldigt ingående i landskapsregeringen innan programmet godkändes. Det är dock möjligt att det finns någon fotnot för vi gjorde en ändring från landskapsregeringens sida mot vad det stod ursprungligen i programmet, så det är möjligt att det finns någon inkonsekvens där.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Då har vi en någorlunda samsyn på det här med tvångsvårdshanteringen. Vi skall försöka få  hit det om det går, men jag tycker att vi borde satsa på finsk lagstiftning också. Har man läst igenom åklagarens handlingsprogram med rätt syn på det här? Där står det att i stället för att man skall ge ett straff åt en minderårig skall det vara ett klandrande samtal tillsammans med åklagare, polis, föräldrar och representanter för sociala myndigheter. Man skall också titta vilka åtgärder som behöver vidtas från sociala myndigheter och andra för att den här personen skall få en bättre start i livet och komma bort från missbruket. Man skall jobba tillsammans på den här biten. Det står också utförligt vilka intentioner man har med programmet. Det är framför allt att man skall försöka få bort en missbrukare från ett destruktivt missbruk. Jag skriver under allt det som finns i det här, men varför gör vi inte det här på Åland? Det är ett stort frågetecken för mig. Varför tillämpar vi inte det här? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag är säker på att det är viktigt att ta över tvångs- och strafflagstiftningen, men det är knappast det enda saliggörande och det är ingenting heller som vi nu skall slå oss till ro och vänta: nu kan vi inte göra någonting förrän vi har den här lagstiftningen! Vi är helt eniga och jag har sagt det också i anförandet – säkert många, många gånger – att under tiden måste vi utveckla det arbete vi har möjlighet till inom regelverket i dag. Det går att töja på regelverken långt, det går att göra en tolkning av vad som gäller. Precis som med reglerna för tystnadsplikten och också med tvångsvården kan man säga, att, nej, jag får inte utan att ens försöka, men man kan försöka, man kan övertala, man kan diskutera, man kan föra en sådan här diskussion på många olika plan och det tycker jag är viktigt också att man för fram.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Herr talman, bästa kolleger!

Vi har i dag en debatt om narkotikans varande på Åland. Diskussionen har varit återkommande under flera mandatperioder. Vi har diskuterat olika lösningar. Vi har också satsat pengar, vi har gjort olika insatser, öppnat missbrukarenhet; för några veckor sedan öppnades den på Grelsby sjukhus och det har suttit flera regeringar under den här tiden som narkotikadebatten har förts, dvs. ingen går fri, ingen är utan skuld och ingen har heller löst problemet. Det som snarare har hänt är att narkotikaproblemet på Åland har kulminerat under tiden.

 

Då kan man fråga sig: Vad gör vi för fel eller vad gör egentligen missbrukarna för fel? Jag vill inleda med att understryka individens fria vilja och individens skyldighet att fatta beslut som berör individens eget liv. Vi har en rättighet att välja saker och ting här i livet men också en skyldighet att sluta med missbruket. Vi politiker kommer aldrig att förmå någon att sluta med missbruk, om inte missbrukaren själv verkligen vill det, vi kan bara hjälpa till på olika sätt.

 

Herr talman!

Som jag ser det bör vi inrikta insatserna från politiskt håll mot två målgrupper. Det är först och främst de som har fallit dit, dvs. de som har börjat missbruka, börjat använda narkotiska produkter.

 

Som tidigare talare har berört vill jag också understryka problematiken med avsaknaden av tvångsmedelslagstiftning. Detta gör att vi har ett jätteproblem på Åland; vi har lagstiftning av olika slag som tvingar oss att ge vård åt var och en som vill ha vård, men vi är förhindrade att tvinga någon att ta emot en viss sorts vård som kunde hjälpa missbrukaren att komma på rätt. Övertagande av lagstiftning även här, precis som i många andra fall, är ett ofrånkomligt måste.

 

Talman!

Vi kan motivera, hjälpa och stöda föräldrar och målsmän till missbrukare, men det måste också vara förknippat med krav på en vilja till förbättring. Missbrukarenheten på Grelsby har öppnat och med anledning av den vill jag betona två saker som vi bör tänka på framöver. Det ena är vikten av att utbilda personalen. Det här är en ny form av behandling, en ny form av problematik, som säkert många av de anställda inte har varit vana vid att arbeta med tidigare. Internutbildningen är alltså väldigt viktig. Det andra är att vi tar hänsyn till patienter i psykiatrisk sjukvård, dvs. patienter på Grelsby sjukhus får inte hamna i en sämre situation, få en sämre vård på grund av att vi lägger resurser på det här, dvs. de nya resurser som har tillförts Grelsby sjukhus får inte belasta befintliga resurser på sjukhuset.

Herr talman!

Den andra målgruppen är de barn och ungdomar samt vuxna människor som ännu inte har fallit dit, som ännu inte har påbörjat ett missbruk. Vi måste i den här debatten komma ihåg att det finns väldigt många jättefina barn och ungdomar på Åland som i dag aldrig har befattat sig med narkotika. Här är det lika viktigt att vi lägger in minst lika mycket resurser på att hjälpa dem att inte hamna in i det så förödande missbruket. Vi måste stötta och vi måste motivera, vi måste glädja, men vi måste också skrämma dessa fina barn och ungdomar, skrämma dem från narkotikans verklighet. Det här med att skrämma för mig in på den s.k. ANT-undervisningen, som jag själv fick uppleva under min skoltid. Till skillnad från många andra är jag en stor kritiker till, inte ANT-undervisningen som sådan, men just det här att man slår ihop a:et, n:et och t:et i samma begrepp. Med all respekt för de experter, för den statistik, som säger att ingen knarkare har börjat knarka utan att först röka en Marlboro, vill jag hävda, att vi kan inte blanda ihop alkohol, narkotika, tobak som vi i dag gör. Alkohol, narkotika och tobak är inte samma saker. Alkohol och tobak är någonting som vi i samhället har legaliserat, vi har kontrollerat det, vi beskattar det, men det gör vi inte med narkotikan. Sedan är det mycket möjligt så att den som använder narkotika har rökt Marlboro, NorthState eller vad som helst före det, men det är två skilda saker. Här har ni en som har prövat både a:et och t:et, men jag har aldrig i mitt liv befattat mig med n:et. Det kan hända att jag inte är ett bra exempel, men jag vill ändå understryka att det måste vara en fel signal vi ger till barn och ungdomar när vi jämställer drogerna, som de alla är tillsammans. För vad skall barnet och ungdomen som får denna ANT-undervisning i skolan tro när de kommer till hemmet, de ser pappa ta sig en cigarr, mamman tar sig ett glas vin, kanske tvärtom, hur skall budskapet gå hem på rätt sätt: alkohol, narkotika, tobak? Hur skall det här barnet förstå hur fruktansvärt farligt narkotika är när pappa tar en cigarr, tar en tobak, mamman tar ett glas vin, förbrukar alkohol. Hur skall barn förstå skillnaden mellan A, N och T? Med all respekt igen för all expertis, all statistik, men min uppfattning är att här har vi ett attitydproblem.

 

Herr talman!

Som jag ser det har vi två saker som vi från politiskt håll prioritera extra mycket. Det ena är att vi bör ifrågasätta samhällets konkurrens mot familjen. Inget dagis, ingen förskola, ingen grundskola, kan erbjuda den värme, trygghet, kärlek som en familj kan göra. Jag säger kan göra, för det finns familjer som inte erbjuder det här åt sina barn och det finns många skolor, daghem och förskolor som gör det här jättebra, men utgångsläget är att familjen är det bästa stället att vara på för ett barn, åtminstone enligt Frisinnad Samverkans ideologi. Den här aspekten bör man väga in när vi benämner nya daghem, nya skolor, som som en del i välfärdsbyggandet, en slags konkurrens mot familjen.

 

Barnomsorgspengen kan vara ett sätt att frångå denna utveckling. Stärkt familjepolitik är någonting som vi förespråkar.

 

Herr talman!

Jag vill vidare ansluta mig till ltl Fredrik Karlströms inlägg här i debatten tidigare när det gäller straffen för narkotikabrott. Jag vet att vi saknar behörighet även här och vi i Frisinnad Samverkan förespråkar därför ett strafflagsövertagande. Straff avskräcker från brott, det vet vi. Givetvis, talman, kommer det aldrig att löna sig att bura in 15-16-åringar på tio år i fängelse, oavsett vad de gör, det blir aldrig någonting lyckat. Men det jag talar om är de som gång på gång på gång släpar hit narkotika till Åland och kanske döms till 60 dagsböter, dvs. det är inget straff. Jag vill dra en parallell till straffet för att köra dieselfordon på brännolja. Jag vet inte var böterna för det ligger, men jag vet att det är någonting som har varit belagt med väldigt, väldigt höga bötesstraff. Vad har det fått för effekt? Folk är livrädda för att få en droppe brännolja i sina dieselfordon, och det är högst förmodligen straffet som avskräcker. Om jag minns rätt var det flera tiotusen mark som det kostade att synda mot det här förr, och folk lät bli.

 

Straff avskräcker från att begå brott, talman, och därför bör vi, i den mån vi har möjlighet, verka för att straff mot narkotikabrott bör skärpas väldigt mycket.

 

Avslutningsvis, herr talman, vill jag upprepa det jag inledde med. Det finaste hos oss människor är vår fria vilja, vår rätt att fatta våra egna beslut. Men det här innebär också en skyldighet, ett ansvar hos var och en att ta ett beslut som berör ens eget liv. Samhället skall stöda, samhället skall hjälpa, samhället skall motivera, men beslutet att sluta med missbruket ligger hos missbrukaren själv, det måste vi komma ihåg.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag vill återknyta till frågan om stränga straff. Nu ger man sig på människor som förstör sitt eget liv och anhörigas. Vi har många andra områden, vi har fortkörarna som konstant ligger och kör med överhastighet och beter sig illa i trafiken. Jag tror att man borde göra en revidering av hela lagstiftningen och höja straffen radikalt. Som sagt, får du 10.000 euro i böter om du kör för fort så slutar du köra fort. Vi lever också i ett humant samhället på samm gång, så kanske man skall titta på allihop, man ger sig gärna på missbrukarna som en isolerad grupp och slår ner på dem och tycker att det är häftigt att nita knarkarna men andra låter man vara ifred, men jag tycker att man skall revidera hela lagstiftning och ge sig på alla klandervärda beteenden; hustrumisshandlare, nämnde jag förut och det är också en sak som det är alldeles för lindrigt straff på i dag. När det gäller ANT kan jag glädja ltl Fredrik Lindqvist med att det kommer fältarna att avsluta, det kommer inte att finnas ANT-undervisning i fortsättningen för det visar sig att det inte har någon nämnvärd effekt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med ltl Åke Mattsson om att vi bör se över all strafflagstiftning och vid ett övertagande av strafflagen till detta parlament får vi anledning att göra det i så fall. Det jag angrep i mitt anförande var att en narkotikamissbrukare kan i dag dömas till 60 euro i böter, och det är inget straff. Vi har hårda straff mot vissa brott, men jag håller helt med ltl Åke Mattsson att vi bör se över våra straff och att det finns många brott som är förenade med för låga straff. Hustrumisshandel bör absolut straffas mycket, mycket hårt i dag. Vi är helt överens. Jag är jätteglad att få hör att det är på det här sättet med ANT-undervisningen, men problemet var inte ANT-undervisningen i sig utan att man hissade a:et, n:et och t:et lika högt, det var det som jag tyckte var ett problem och det kommer kanske också att fortsätta att vara ett problem.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det finns så mycket i den här debatten och jag skulle, som sagt, kunna stå här och prata en hel vecka om det här, tror jag! Vi kan t.ex. ta villkorlig fängelsedom. Att man kan få kännbara bötesstraff är en sak, men det märks, får du villkorligt fängelse så händer absolut ingenting, du går vidare i livet som om ingenting skulle ha hänt överhuvudtaget. Du betalar ingenting osv., det finns noterat någonstans att du borde ha ett straff, det är allt och det här bryr man sig inte överhuvudtaget om utan man är väldigt glad över att man slapp fri, så ungdomarna förstår inte det här. Det är ett stort problem. När det gäller alkoholen kan vi inte bortse från risken med den; man vill gärna göra det från Frisinnad Samverkan. Jag tycker att vi skall hantera alkoholen lite som kärnkraften, att har vi kontroll och styrning på det, så är det en bra sak, men tappar vi kontrollen är det fullständigt förödande för individen och människan, men den har å andra sidan fördelar -  hur många här i salen skulle vara gifta här i dag om inte alkoholen hade funnits?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Återigen, jag håller fullständigt med ltl Åke Mattsson. Vi har på tok för låga straff. Villkorligt fängelsestraff är inget straff, visserligen kan det bygga på och bli straff på sikt. Narkotikabrott skall straffas med ovillkorligt fängelse eller liknande, samhällstjänst osv.

 

Vad gäller jämförelsen med alkohol och kärnkraft, så kärnkraften anser man att kan vara relativt säker, men jag vill inte, ltl Åke Mattsson, mura in våra missbrukare bakom en meter betong!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Ltl Fredrik Lindqvist säger att hemmet är den bästa miljön för barn att växa upp i och så borde det väl vara, men så är det inte alltid. Statistiken visar att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor att vistas i i Finland. Över 50 kvinnor per år dör i sina hem. Barn utsätts för sexuella övergrepp och de ser övergrepp ske på sina mammor också ofta sker detta i samband med alkohol. Jag tycker att man inte skall blanda in barnomsorgspengen i den här debatten. Jag tycker att det är irrelevant. Dagis och skola är för de allra flesta barn en plats där utsatta barn verkligen kan känna sig trygga.

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det där var lite elakt av ltl Carina Aaltonen. När jag lyfter fram de många – jag sade inte alla – många, många fina trygga hemmen på Åland där barn får växa upp i en trygg miljö med föräldrar som ger dem all trygghet kärlek och inte blir misshandlade, inte blir utsatta för olika brott, så jag tycker att det var lite plumpt av ltl Carina Aaltonen att dra paralleller till misshandlande män och misshandlade kvinnor. Det är klart att de här problemen finns, men där är problemet att det finns för mycket män som inte sitter inne i fängelset, de som misshandlar sina kvinnor, de som ger sig på sina barn, de skall också buras in. Jag ville understryka att det finns många, många varma hem på Åland och det är det finaste som finns och det är dem vi skall värna om, men där skiljer sig vår ideologi: vi inom Frisinnad Samverkan tror på kärnfamiljen, vi tror på familjen och familjens rätt att själv fatta sina egna beslut och ta hand om sina egna barn.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Naturligtvis är det så att det finns otroligt många fina och goda hem, men att börja blanda in barnomsorgspengen och kritisera att dagis och skola inte skulle vara trygga motsätter jag mig. Jag vet att det finns oerhört mycket våld i hem som inte är bra för våra barn. Att komma åt det våldet och övergreppen är kanske inte så enkelt som att bura in folk, men vi måste lyfta den här debatten och vi måste samtidigt värdera det arbete som görs i skolor och dagis.

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det var just det jag gjorde i mitt anförande. Jag lyfte barnomsorgen och jag sade att barnomsorgen är jättefin på Åland, eftis och skola, men jag tror att vi får inte frånta familjen och hemmet dess betydelse som det har haft för många, många barn som har växt upp i en trygg miljö. Det finns rötägg överallt. Nyligen kunde vi läsa i kvällspressen att på ett dagis i Sverige har någon våldfört sig på ett barn. Rötäggen finns överallt, det är dem vi skall lägga bakom lås och bom också skall vi låta våra barn få den bästa möjliga uppväxt och trygghet de kan få, i den kommunala barnomsorgen, i den privata barnomsorgen men också i hemmets trygga vrå. Jag vill understryka, att vi får inte frånta hemmet och familjen den otroligt viktiga betydelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ytterligare ordet i den gemensamma diskussionen? Diskussionen är avslutad.

 

Härefter vidtar fortsatt diskussion med anledning av meddelande nr 2/2006-2007. Begärs ordet? Ingen diskussion.

 

Enligt 1 § 2 mom. lagtingsordningen hänskjuts landskapsregeringens meddelande till utskott om lagtinget så beslutar. Beslutar lagtinget att inte hänskjuta ärendet till utskott antecknas meddelandet till kännedom. Talmanskonferensen föreslår att ärendet inte skall hänskjutas till utskott. Kan förslaget godkännas? Godkänt.

 

Lagtinget antecknar sig meddelandet till kännedom.

 

Härefter vidtar fortsatt diskussion med anledning av svaret på spörsmål nr 2/2006-2007. Begärs ordet?

 

Ltl Mats Perämaa: Herr talman! Jag föreslår en kläm som lyder: ”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i tilläggsbudget ger förslag på åtgärder samt anvisar medel för att motverka den akuta drogsituationen i landskapet och särskilt fokusera på den grupp personer som är i omedelbart behov av hjälpåtgärder.”

 

Vtm Viveka Eriksson: Talman! Jag vill understöda ltl Mats Perämaas klämförslag.

 

TALMANNEN: Begärs ytterligare ordet? Diskussionen förklaras avslutad.

 

Under överläggningen har ltl Mats Perämaa, understödd av vtm Viveka Eriksson, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i tilläggsbudget ger förslag på åtgärder samt anvisar medel för att motverka den akuta drogsituationen i landskapet och särskilt fokusera på den grupp personer som är i omedelbart behov av hjälpåtgärder.”

 

Enligt 38 § 5 mom. arbetsordningen skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 21.3. Godkänt. Förslaget är därmed bordlagt till plenum den 21.3.

 

 

Föredras ärende nr 8:

 

Landskapsregeringens meddelande om språkpolitiskt program. (M 3/2006-2007).

 

Enligt 51 § 2 mom. lagtingsordningen kan lagtinget om ärendet prövas vara av synnerlig vikt besluta att hänskjuta meddelande till utskott om lagtinget så beslutar. Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Diskussion

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman! Med tanke på ärendets stora betydelse och att den föregående debatten dragit långt ut på tiden föreslår jag att ärendet bordläggs till onsdagen den 21 mars, då vi kan ha en enhetlig debatt.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Torbjörn Eliasson, understödd av vtm Viveka Eriksson, föreslagit att ärendet bordläggs till plenum den 21.3. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum 21.3.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående ny källskattelag för Åland. (HM nr 2/2006-2007).

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående stöd för nybyggnation av uthyrningsstugor. (HM nr 3/2006-2007).

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående höjd avskrivningsprocent för stuga. (HM nr 4/2006-2007).

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående åtgärd för att analysera Ålands relation till EU. (HM nr 5/2006-2007).

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående förfarandet vid utnämning av landshövding på Åland. (HM nr 6/2006-2007).

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder för att tillrättalägga så att inflyttade pensionärers skatter tillfaller bosättningskommunen.  (HM nr 7/2006-2007).

 

Ltl Anders Eriksson m.fl. hemställningsmotion angående informationskampanj om språksituationen riktat till det åländska näringslivet. (HM nr 8/2006-2007).

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder för att förbättra ekonomin för växtodlingsgårdar. (HM nr 9/2006-2007).

 

Ltl Anders Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående vikten av ungdomars fritidssysselsättning för att motverka användande av droger. (HM nr 10/2006-2007).

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående ändrade regler för import från Sverige.  (HM 11/2006-2007).

 

Ltl Mats Perämaas hemställningsmotion  angående översyn av jordförvärvslagstiftningen. (HM 12/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående behov av utbildning av expertsjukskötare. (HM 13/2006-2007).

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. hemställningsmotion om utlokalisering av förvaltning. (HM nr 14/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion om projektet "Den kulturella skolryggsäcken". (HM nr 15/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående trädgårdsturism på Åland. (HM nr 16/2006-2007).

 

Ltl Roger Erikssons hemställningsmotion angående lagstiftning om oljeutsläpp. (HM nr 17/2006-2007).

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående ekonomisk redogörelse över fuktskador i offentliga byggnader.  (HM nr 18/2006-2007).

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående ekonomisk hjälp vid fuktskador i privathus. (HM nr 19/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående främjande av arbetskraftsinvandringen på Åland. (HM nr 20/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens hemställningsmotion angående utvärdering av Eckerö Hallen. (HM nr 21/2006-2007).

 

Ltl Sune Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående användning av förpackningsmaterial. (HM nr 22/2006-2007).

 

Ltl Fredrik Karlströms m.fl. hemställningsmotion angående jakt på lodjur. (HM nr 23/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående system för utsläppsrätter för kväve och fosfor till Östersjön. (HM nr 24/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående globaliseringsstrategi för Åland. (HM nr 25/2006-2007).

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående körkortsundervisning på gymnasialstadiet. (HM nr 26/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående uppdatering av IT-politiska programmet och framtagande av en sajberstrategi för Åland. (HM nr 27/2006-2007).

 

Ltl Fredrik Karlströms hemställningsmotion angående landskod för telefontrafik. (HM 28/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion  angående samarbetskonsekvensbedömning för kommunerna. (HM 29/2006-2007).

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående profilbärande utbildningar. (HM 30/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående möjlighet till delad kommunalskatt. (HM nr 31/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion om tillsättande av en förtroendekommission. (HM nr 32/2006-2007).

 

Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående internationell gymnasieutbildning. (HM nr 33/2006-2007).

 

Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående en litterär kanon för Åland. (HM nr 34/2006-2007).

 

Vtm Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående syntolk.  (HM nr 35/2006-2007).

 

Vtm Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående sällskapsdjur i vård och omsorg. (HM nr 36/2006-2007).

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. hemställningsmotion angående företagsamhet år 2008. (HM nr 37/2006-2007).

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående handlingsplan mot korruption. (HM nr 38/2006-2007).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående inventering av ålänningarnas miljökunskaper. (HM nr 39/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående utredning över ansvaret för Ålands vägnät. (HM nr 40/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående gästhamn i Geta. (HM nr 41/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående ersättning för glasögon. (HM nr 42/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående förbud för innehav av tobaksprodukter. (HM nr 43/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående utredning av trafiksäkerhetsåtgärder. (HM nr 44/2006-2007).

 

Ltl Åke Mattssons hemställningsmotion angående framtidsplanering för fordonstrafiken. (HM 45/2006-2007).

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 21 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.24).

 

 

 

Originalfil