Plenum den 19 mars 2008 kl. 13.00

PLENUM den 19 mars 2008 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Margaret Lundberg).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Margaret Lundberg för deltagande i styrelsemöte. Beviljas.

  

 

Föredras för första behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 5/2007-2008 om godkännande av avtalet med Vitryssland för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Det här handlar om ett avtal för att undvika dubbelbeskattning med Vitryssland och det har inte tidigare funnits ett sådant. Med utveckling av handelsförbindelserna finns det behov av det. Avtalet följer helt och hållet OECD:s modellavtal, liksom de flesta dubbelbeskattningsavtal gör, men med vissa undantag som gäller ränta, royalty, arbetsinkomst och pension, som då är till fördel för Vitryssland med tanke på de utvecklingsbehov som finns i det landet.

 

För övrigt, herr talman, vill jag till protokollet ha sagt, även om det inte diskuteras här i lagtinget att dubbelbeskattningsavtal för Åland är mycket viktiga i framtiden.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.  Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2007-2008 om godkännande av ändringen av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringen som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Den här framställningen handlar om att tydliggöra en oklarhet i den tidigare s.k. Åhuskonventionen. Om man så vill kan ärendet göras mycket komplicerat. Det handlar om behörighetsfördelningen mellan Åland och riket i t.ex. genteknik, då för ca tio år sedan en blakettlag som Åland utarbetade om genmodulering förföll därför att man ansåg att det är rikets behörighet. Till vissa delar har ministeriet tolkat det som att det här berör landskapet och man har i beredningen av detta ärende bett om utlåtande från landskapsregeringen, vilket landskapsregeringen har givit och därför berör konventionen Åland enligt riksmyndigheternas bedömning. Det kan ha en viss betydelse på det kommunala planet när det gäller information och liknande i miljöfrågor. Men såsom den här framställningen är utformad berör det egentligen ett klargörande när det gäller informationsplikten.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. 

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2007-2008 om ändring av trafikbrottslagen. (FR 15/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Det är motionstider och lagutskottet är flitigt. Framställningen handlar om ett förbiseende i beredningen av lagen. Det gäller en hänvisning från en paragraf till en annan som nu rättas till.

 

För övrigt finns det inte någonting mera att säga i själva sakfrågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.  Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Ltl Harry Janssons m.fl. hemställningsmotion om skyldigheten att inrätta skyddsrum. (HM 5/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Föreliggande motion syftar till att åtgärda en brist som vi har vad gäller den språkliga rättigheten om vi kallar det så och sedan att allmänt diskutera systemet med skyddsrum, någonting som kanske tillhör en förgången tid med de nya hot som finns mot allmän säkerhet och ordning.

 

Om jag först kommenterar behörighetsaspekten, i och med att jag har förstått att det har diskuterats i talmanskonferens, vill jag peka på att enligt en överenskommelse har landskapsregeringen och därmed indirekt lagtinget en roll att spela vad gäller de förberedande befolkningsskyddsinsatserna. Det som ytterligare motiverar att lagtinget diskuterar den här frågeställningen är förstås behovet av att anvisningar som skall tillämpas på Åland finns tillgängliga på svenska, enligt självstyrelselagens 42 §. Behörighetsfrågan torde därmed vara tillräckligt utredd.

 

Vad gäller den första delen om bristen på tillräckligt detaljerade anvisningar på svenska har jag inhämtat att landskapsregeringen årgång 2005 har försökt påverka bristen, men, tyvärr, drygt tre år senare är fortfarande inte de RT-kort som Bygginformationsstiftelsen ansvarar för inte tillgängliga på svenska. Jag skall inte trötta er med detaljer vad det handlar om, men ibland handlar det om ventilationssidan som är oerhört central för ett fungerande skyddsrum och det är klart att skall vi ha skyddsrum bör i alla fall lufttillförseln vara tryggad oavsett om det byggs här eller i Finland i övrigt.

Enligt ett brev från inrikesministeriet 2006 skulle man försöka påverka Bygginformationsstiftelsen att få de nödvändiga RT-korten översatta till svenska, men nu 2008 är det fortfarande en brist i det här avseendet.

 

Jag hoppas att social- och miljöutskottet, som tar hand om det här ärendet, verkligen tar det till sig och försöker få en ändring till stånd. Jag tycker att det borde väl inte vara så komplicerat trots allt att få de resterande bitarna åtgärdade så att byggandet sker på rätt sätt, om vi skall ha det här systemet.

 

Vad gäller behovet av skyddsrum i stort tar motionen fasta på att ifrågasätta behovet av dem. På basen av vad vi kunde inhämta torde det vara några länder som har det här systemet kvar: Israel, Schweiz och Finland, men i övrigt tycks man ha frångått den gamla tekniken att skydda sina medborgare.

 

När det gäller Åland specifikt finns det enligt information jag fick i dag av Rainer Åkerblom på länsstyrelsen ca 200 skyddsrumsplatser på Åland, med plats för ca 13.000 invånare. Det betyder att skulle man ha tvingats nyttja dem någon gång under årens lopp skulle drygt hälften av ålänningarna ha haft plats. Det är det här som jag i tidigare funktioner inom förvaltningen etc. alltid ställt mig frågan: Vilka är de lyckliga som skall rymmas i skyddsrummen i händelse av en kris? Länsstyrelsens statistik visar att Mariehamn sannerligen har varit en föregångare och t.o.m. har mer platser än vad befolkningsantalet skulle förutsätta, hela 109,5 procent vad gäller täckningsgraden, om vi kallar det så. Jag tycker att man i det här sammanhanget måste betona att länsstyrelsen på Åland sannerligen försöker vara smidig och beviljar dispenser när möjlighet finns. På basen av vad jag kunnat inhämta från olika byggnadsinspektörer förstår man att det ibland blir orimligt; man kan av enskilda skäl erhålla dispens.

 

Men tyvärr många gånger leder kravet på skyddsrum till att byggarna helt enkelt anpassar fastighetens storlek så att den understiger den magiska 600 kvadratmetersgränsen bara för att slippa ta itu med den byråkrati som kravet förutsätter. Redan det påverkar samhällsfunktionerna i stort.

 

På basen av inrikesministeriets diskussioner sitter som bäst en arbetsgrupp som tittar över själva skyddsrummssystemet och det är mycket möjligt att det inom en snar framtid kommer en rejäl höjning av kvadratmeterytan som skulle förutsätta att det fanns skyldighet att inrätta skyddsrum. Det kommer nog att bli lättnader i systemet.

 

Vi motionärer skulle önska att social- och miljöutskottet diskuterar behovet överhuvudtaget av detta för åländsk del. Skall vi på Fredens öar fortsätta att bygga skyddsrum med de tilläggskostnader som det medför eller kan vi inleda en diskussion med Finland om att överenskommelseförordningen även skulle inbegripa ett undantag från det allmänna kravet så att vi skulle komma ifrån den här mycket speciella omständigheten, som kanske är en kvarleva från betydligt kallare geopolitiskt klimat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag känner till att detta är en mycket angelägen fråga både bland byggare och entreprenörer samt inom alla områden ifrågasätter man det här väldigt mycket. Det är en stor frustration över detta på Åland just nu. Jag vet inte i hur många olika sammanhang som vi också har blivit uppvaktade om det. I samband med behandlingen av plan- och bygglagen lyfte vi fram frågan och också då vi höll på med energicertifieringen av bostäder tittade vi på den här biten och vi har samtliga samma uppfattning att det är frustrerande att vi skall ha skyddsrum här på Åland. Vi kommer från utskottets sida att försöka få frågan prioriterad, men om vi kommer framåt och når något resultat är svårt att säga i det här sammanhanget. Att utreda behovet av skyddsrum på Åland kan vara en intressant fråga i sig.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Tack för det, ltl Åke Mattsson, jag tar det som en liten intäkt på att du som utskottsordförande kan försöka få ärendet prioriterat för precis som antyds är det en stor frustration bland både byggherrar och de som är platsansvariga vid byggnationer. Särskilt skulle jag önska att utskottet skulle diskutera om det är så att det är ett krav att stiftelsen gör översättningarna för att det skall vara ”hundraprocentigt”, facksäkert, eller är det så att landskapet skulle kunna åstadkomma dessa översättningar på egen hand. Sedan kan man alltid diskutera vem som skall stå för kostnaderna. I alla fall kunde utskottet betona att bristen bör åtgärdas så fort som möjligt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi skall titta en del på översättningarna också och se vad vi kan ta från Sverige också, men jag föredrar nog att satsa mesta krutet på att vi skulle få ett undantag från skyddsrum överhuvudtaget här på Åland, att det är kanske det mest angelägna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är så att det finns skyddsrum och skyddsrum. Den klassiska defintionen av skyddsrum handlar egentligen om att bygga bombsäkra skyddsrum i samband med krig och sådant, men jag tror att det ändå kan vara skäl att inte kasta hela tanken om skyddsrum överbord därför att man kan tänka sig skyddsrum av andra orsaker och av annan konstruktion. Jag tänker på att det kan tänkas inträffa olyckor med kemikalier, brand eller något annat liknande som avger brandfarliga gaser och sådant som kan göra det nödvändigt att skydda befolkningen den vägen. Det här är nog en ganska mångfasetterad fråga.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med om att frågan är mångfasetterad, men det moderna tänkesättet vad gäller räddningsinsatser är att man typ vid en kemikalieolycka inte berordrar allmänheten ut på gator och vägar för att de skall börja transportera sig till skyddsrummen utan man ber dem stanna inomhus och avvakta vidare anvisningar från myndigheter över radion, så det är därför som man nog kan ifrågasätta om skyddsrumstanken är befogad. I de mest hemska scenarier är det klart att även riktigt bombskyddat utrymme skulle vara att föredra, men i ett läge där enbart en del av befolkningen skulle ha tillgång till den här biten, bl.a. på skolor, måste man nog ifrågasätta själva grundtanken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Det är två väsentliga frågor som ltl Harry Jansson tar upp i denna hemställningsmotion och, som här har sagts, är bekymrande för den åländska byggsektorn, särskilt det här med RT-korten. Det är alltså ett bra initiativ och det gläder mig också att social- och miljöutskottets ordförande tycker samma, så kanske vi kan få ett budskap till landskapsregeringen i de här frågorna ganska snabbt. Jag hoppas så.

 

Några ord om RT-korten som inte har ansetts falla under språklagen i Finland, eftersom de inte tas fram av en statlig myndighet utan det är alltså på ett lägre plan som de tas fram. Vi hade när jag satt i riksdagen ett likartat ärende som jag jobbade ganska mycket med och det var revisionsbestämmelserna i landet, där det visade sig att det var exakt samma system som här att lagstiftningen sköttes av riksdagen, som här, ministeriet gav ut förordningar och närmare bestämmelser, som här, Finlands byggbestämmelsesamling är en sådan bestämmelse och ministeriet hade sedan övervakningsuppgiften. Sedan var det icke-statlig myndighet som gjorde de mera detaljerade reglerna för revisorer. I det fallet var det handelskammaren och CGR-föreningen som gjorde det. Då blev det i riksdagens näringsutskott en ganska ingående utredning av detta och där kom man till att eftersom ministeriet är övervakande myndighet och förutsätter att sådana här regler tas fram för att systemet skall fungera ansågs språklagen gälla också för framtagande av de här uppgifterna, och ministeriet gavs i det fallet av riksdagen i ett betänkande den uppgiften att hantera det när det gäller revisionsfrågan. Jag antar att här borde gälla samma sak.

 

När det gäller den andra frågan om skyddsrum är det en fråga som länge också har diskuterats i landet och man har konstaterat att man har börjat höra till de enda i världen som har det här, som redan sades här, det är ett ganska föråldrat skyddssystem men kan nog vara bra i många situationer. Då har man resonerat mera att det skall vara allmänna skyddsrum, stora bergrum dit befolkningen tar sig vid olika former av katastrofer och inte fastighetsbundna sådana. Vid det säkerhets- och riskseminarium som ordnades här en trappa ner för en dryg vecka sedan var inrikesministeriets representanter här och redogjorde även för den här frågan, och det visar sig att ltl Harry Jansson är ute i rätt därför att just nu bereds på inrikesministeriet lagstiftningen gällande skyddsrum och de krav man i framtiden skall ställa på skyddsrumsbyggandet. De var rätt långt i beredningen visserligen, det hade varit på remiss och det hade kommit in mycket synpunkter och representanter för ministeriet trodde inte det skulle bli så stora ändringar, så på det sättet brådskar beskedet från landskapet om man vill göra sin röst hörd i det här sammanhanget. Det tycker jag att vi borde göra. Precis som av motionen framgår är har vi det svenska tänkandet närmare det svenska fastlandet och resonerar kanske därför lika som dem och har lite samma behov också när det gäller skyddssystemen som finns i Sverige. Det kan vara svårt att nå fram med det generella undantaget på skyddsrum för Åland, men det är åtminstone läge nu att göra framställningen och jag hoppas att landskapsregeringen, som inte nu är närvarande, ändå kunde före motionen behandlas faktiskt ta i det eftersom det brådskar, om man vill påverka den kommande lagstiftningen.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Det är två aspekter i detta ärende som det är värt förmedla till landskapsregeringen. Det första gäller språklagen; där har vi diskuterat i samband med det språkpolitiska programmet att man borde en översyn av språklagen. Det gäller egentligen den här aspekten och en annan aspekt på olika nivåer. Om vi först tar språklagens bestämmelser när det gäller regelverk som är underordnade statliga myndigheter borde det klarare framgå att de regelverk, som man som medborgare eller annan myndighet är tvungna att följa, oberoende av om det utfärdas av statlig myndighet som offentlig handling eller inte, borde dessa översättas till svenska. Hur det är exakt i den här frågan vet jag inte, men det borde alltså vara så att föreskrifter som skall följas skall finnas på svenska. Det är det ena och är ett ganska logiskt och rimligt krav.

 

Det andra är ett exempel som jag själv tog upp före senaste riksdagsval som gällde en diskussion om det finansiella utrymmet för Finlands ekonomi under riksdagsmandatperioden, där finansministeriet gjorde några kvalificerade ekonomiska utredningar som då låg till underlag för den politiska debatten och för det beslut man skulle ta när det gäller finanspolitiken. Dessa utredningar var helt enkelt inte en officiell handling eller beslut utfärdad av myndighet, men dock ett viktigt bakgrundsmaterial. Det här borde gälla samma sak: viktiga utredningar, bakgrundsmaterial och kvalificerade analyser borde översättas till svenska. I en insändare i Husis skrev jag till socialdemokraternas partiordförande Heinäluoma att i värsta fall får man kanske nöja sig med en engelsk resumé, men det är ett minimum. Den uppfattningen står jag inte för i dag. Jag tycker att kravet helt enkelt skall vara svenska också för utredningar.

 

När det gäller själva sakfrågan om skyddsrum och lagstiftningen på riksnivå är det lämpligt att landskapsregeringen i sina kontakter påverkar inrikesministeriet i den riktning som är önskvärd, sannolikt då förenklingar, möjligheter till dispenser och en diskussion om behovet av skyddsrum samt vilken typ av behov det finns i dagens läge, med det krisscenario som kan målas upp som gäller klimatförändringar och olyckor som inte är förutsägbara; om man då också räknar in krigssituationer i det hela är kanske en knepigare fråga vad det innebär. Det finns en del att göra inom detta område.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om forum och mentorbank för pensionärer. (HM 16/2007-2008).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det innevarande och för den del också kommande decenniet avgår en stor generation fyrtiotalister i pension, alltså den stora efterkrigsgenerationen. Dessa personer utgör en enorm kompetens- och erfarenhetsresurs i det åländska samhället. Samtidigt som det här sker blir ålänningarna allt friskare och medellivslängden ökar. Det betyder att många av dessa pensionärer har mycket kvar att ge och också intresse och vilja för det. För att kunna samordna och ta tillvara den resursen borde ett forum upprättas för dessa personer dit man kunde anmäla sitt intresse för att eventuellt finnas till förfogande för olika saker. Ett slags ”mentorbank” skulle skapas i vilken man kan sätta in det humankapital man vill att skall vara till förfogande. Det skall alltså vara helt frivilligt och göras av eget intresse för dem som vill engagera sig. Det kan handla om t.ex. att jobba som lärare, sitta med i bolagsstyrelser, vara rådgivare i olika sammanhang eller nätverk att umgås inom och över generationsgränserna, framför allt det sistnämnda inom näringslivet när man i många sammanhang talar om generationsskiftesproblematiken inom näringslivet att få företag att gå vidare till nästa generation. Projektet kunde t.ex. drivas av Ålands teknologicentrum i samarbete med näringslivets organisationer och det kunde den vägen vara självfinansierat genom en liten avgift för förmedlingen. Näringslivets organisationer, framför allt företagarföreningen och också handelskammaren och varför inte också sjöfartens organisationer, kunde vara delaktiga. En annan part som naturligt sysslar med det här egentligen fast före pensioneringen är AMS, arbetsmarknads- och studieservicemyndigheten.

 

Vad man i praktiken egentligen behöver göra är en portal på Internet som liknar bemanningsföretagens webbplatser där man kan anmäla sitt intresse och varifrån man kan forma en källa som företagare och andra kan ösa ur och förmedla kontakten. Man behöver dels hjälp att hitta varandra och sedan en grundläggande hjälp att bygga relationen om det är en ung företagare som söker upp en pensionerad entreprenör hur man kommer överens om att bygga upp sin relation. Det här tror jag att skulle betyda mycket på Åland där vi behöver ta tillvara den kunskap som finns i den generation som nu går i pension och jag tror, som sagt, att intresset skulle vara stort från bådas sida.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Ett par kommentarer för det är vissa intressanta tankar som tas upp i hemställningsmotionen. I bl.a. England har det blivit väldigt vanligt med volontärverksamhet bland pensionärer, man arbetar frivilligt; det är mycket frivilligt arbete inom den sociala sektorn. Också i Sverige försöker man få pensionärer att engagera sig i daghemsverksamhet osv. Nu uppfattade jag att motionen inte direkt tar sikte på det utan man pratar mera om humankapital och rådgivning, men sammantaget tycker jag att klämmen i motionen är bra, att man försöker ”etablera ett forum för pensionärer i syfte att tillvara det humankapital som pensionärerna besitter”. Det finns de facto en stor resurs, ett stort kunnande, men pensionärer, likaväl som alla andra grupper i samhället är olika. Det finns de som är väldigt besvikna efter pensioneringen och upplever att man inte behövs mera, de tror jag definitivt att skulle vara intresserade av någonting sådant här. Sedan finns det också de som tycker att de har gjort sitt och vill ta det lugnt och det får man respektera.

 

En direkt kommentar till social- och miljöutskottet: ta och hör med pensionärsorganisationerna hur de ser på detta för det är ändå där som grunden för att tankarna i motionen skall lyckas.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson tar upp en viktig aspekt. Det är absolut motionens mening att ta tillvara de idealister i den nämnda generationen. Återväxten till den delen i samhället är lite dålig. För dagens unga generation, som jag själv börjar bli i slutet av, skall det, som min mormor brukar säga ”flyga stekta sparvar i mun helst”, men i den här generationen finns det många idealister som gärna jobbar ideellt i olika sammanhang, så det inbegriper absolut också dem. Precis som ltl Anders Eriksson säger har det gjorts sådana framgångsrika projekt på flera håll. Det är delvis därifrån jag har fått idén. Man skall absolut räkna med dem för att få generationer att umgås med varandra, det är en viktig sak i dagens samhälle där vi också har påfört samhället rollen att generationer skall umgås.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Vi är helt överens!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

 

____________________________________

 

utskrift pågår…..

__________________________________________________

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Vtm Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion om ungdomars välbefinnande. (HM 27/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Det här är en motion som rör ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag tror också många andra. Den rör alltså ungdomars välbefinnande.

 

Det har nyligen presenterats resultat av en undersökning där det framgår att många åländska ungdomar känner sig deprimerade.  Det här är en väldigt svår och komplex fråga. Det är ingenting som man sköter på en kafferast, även om kafferasten hör till en av de längre kafferasterna. Mycket medveten om det vill jag ändå få upp frågan på dagordningen. Jag hoppas att den får en seriös och gedigen genomgång behandling i social- och miljöutskottet. Jag tycker också att nuvarande landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren i många frågor har visat på en öppen attityd även om olika frågeställningar och diskussionsunderlag kommer från andra grupper än från den egna eller från regeringsgrupperna, så även om jag är medveten om att motionerna oftast blir förkastade – även om jag har haft turen att under mina år i opposition ha fått ett antal igenom, och det är roligt – hoppas jag ändå att man tar den här diskussionen med sig och försöker i andra sammanhang göra någonting åt det. Vi har sett i landskapsregeringens handlingsprogram att det finns mycket frågor där som vi tidigare har motionerat om och som nu har dykt upp där som konkreta förslag till programskrivningar.

 

Som sagt mycket medveten om att det här är en svår fråga, den rör väldigt många områden, det här är inte bara en fråga för den som är ansvarig för sociala frågor eller hälsofrågor i regeringen, utan det här är en fråga som också rör utbildning, kultur och säkert mycket annat också. Förutsättningarna för ungdomarna i dag är goda vad gäller materiellt och i ekonomiskt avseende. I dag har vi ett välstånd på de områdena som aldrig förr. Däremot märker man i svaren i undersökningen att det man upplever från ungdomarnas sida är att man har svårt att hinna med, man har svårt att ha tid för varandra och man saknar många gånger vuxenkontakter. Det är en ganska hemsk utveckling att inte de här sakerna skulle kunna gå hand i hand, att vi skulle kunna ha ett välstånd vad gäller materiellt och ekonomiskt men också att man skulle försäkra sig om att man kan ge en god uppväxtmiljö åt sina ungdomar. Tyvärr är det så att många i dag inte har den här tiden inom familjerna och man har inte tid att lyssna på varandra. Det här är ett problem och jag brukar säga många gånger att skulle man ha en injektion skulle jag hoppas att jag skulle kunna ge den här injektionen till många föräldrar som medan barnen är små och växer upp har så väldigt mycket annat som känns viktigt och pockar på sin uppmärksamhet än det som egentligen är det viktigaste: den egna familjen.

 

Tiden för varandra är en sak och föräldrarnas situation och arbetssituation; den press som också många ungdomar i dag känner att de gäller studieprestationer, man kanske har det från föräldrarnas sida, man kanske har det från sina kompisars sida, men sedan tror jag faktiskt också att ungdomar i dag är väldigt bra på att sätta press på sig själva, även om man inte känner den hemifrån. Det kan man i och för sig förstå i och med att det är väldigt höga krav i dag på studieprestationer för att man sedan skall komma vidare in till nästa nivå vad beträffar studier. Dessutom ändrar förutsättningarna. Jag har en motion som så småningom kommer att presenteras och det gäller betygsomräkningsskalan, som nu också under en kort tid kommer att ändra när man då i stället för som i dag har haft fulla poäng när man söker in till svenska högskolor och universitet behövt ha 9,3 i betyg här hemma på Åland för att få 20 poäng i Sverige så kommer det att ändra till 9,5. Man kan ju tänka sig att de som t.ex. sökte in till t.ex. Ålands lyceum och gick på nian har haft ett sabbatsår efter Ålands lyceum och nu skall börja studera till hösten, på de fem åren har deras förutsättningar ändrats med 0,2 i betyg för att uppnå samma poängskala som tidigare, omräknat till den i Sverige.

Det här tror jag också är någonting som är väldigt stressande. Man säger i dag att man har väldigt många möjligheter. Vi som är äldre och har gått i skola för kanske 25-30 år sedan säger att i dag har ungdomarna alla förutsättningar, tänk det hade inte vi när vi gick, i dag kan man söka till vad som helst om man har ekonomiska möjligheter. Det har man, men man har inte möjligheter att göra precis vad som helst. Den drömmen som många ungdomar kanske bär med sig ända från tidig ålder märker man kanske under gymnasietiden att man inte lyckas med, jag kan inte prestera så mycket för att nå dit jag skulle vilja. Det här kan upplevas frustrerande och också leda till att man blir deprimerad.

 

En annan sak är att möjligheterna till Komvux studier, alltså att man kan läsa upp sina betyg, kommer att dras in och försvinna. Det är också någonting som har varit en sista livlina för många studerande, att okej, jag fick inte så bra i just det här, men nu har jag möjlighet att läsa upp.

 

Det är en väldigt komplex fråga och avståndet mellan den som lyckas och den som lyckas sämre, för att inte säga misslyckas, är ganska stort; det finns ett stort spann däremellan. Jag tycker att det är tråkigt att unga människor i tidig ålder blir utslagna, åtminstone känner man sig mindre värd och har säkert en känsla av misslyckande innan man kanske ens fyllt 20 år.

 

En positiv sak är att man har startat verksamheten inom Katapult. Varje år upplevs det åtminstone inom verksamheten att man gärna skulle vilja ha mera resurser, man hinner inte med, det blir lite skrap på ytan för var och en av dem som jobbar där att ägna sig åt ungdomarna som är där. Det är också ett område som man behöver titta efter och titta att det finns tillräckligt med resurser där.

 

Från vår sida är det här ett väldigt angeläget området att jobba för och med. Vi är också villiga att sätta mera resurser på dessa områden, inte bara som jag nämner i hemställningsmotionens ingress att sätta till resurser för att lindra inom ungdompsykiatriska mottagningar utan faktiskt att sätta resurser att försöka reda ut var och varför det har blivit som det har blivit. Vi kommer inte att motsätta oss om det kommer förslag från regeringens sida på det här angelägna området, men vi är medvetna om att det är en svår och komplex fråga, men någonstans måste vi börja.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det är viktiga frågor som vtm Gun-Mari Lindholm tar upp och hon har säkert rätt i många av sina påståenden och slutsatser. Jag tycker dock för min del att motionen är väldigt allmänt hållen och det blir lätt så att det blir så allmänt att det blir svårt att se vilka de konkreta åtgärder är som man kan vidta för att råda bot på de missförhållanden som påtalas och framför allt: vem är det som har ansvaret? Är det familjen, är det samhället, är det skolan? Det är onekligen så att många unga i dag upplever stress och depression osv., men för min del känns motionen väldigt generellt, det blir svårt för utskottet att säga vad som egentligen skall göras.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag kan hålla med om att hemställningsmotionen är allmänt hållen, men det är just därför att frågan är så komplex, man kan inte bara säga att det beror på föräldraskapet eller att det beror på ekonomiska förutsättningar när man skall studera eller att det beror på att man tittar på svensk TV som håller på till klockan halvett på natten. Det är många områden som måste tittas över och ett förslag till social- och miljöutskottet skulle vara att man skulle införa ett projektarbete inom landskapsregeringen för att fördjupa sig i detta. Alla de områden som jag har nämnt: kultur, utbildning, social, hälsovård och säkert många andra också kan penetrera det här problemet.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Nu förstår jag att det är landskapsregeringen som skall ta itu med den här frågan, och det är kanske ett sätt att få en ingång till problematiken, men vi har ju fått en socialvårdsplan och den är ganska omfattande, också ungdomarnas situationen beskrivs där. Det är kanske därifrån man skall utgå och se om inte det är tillräckligt så kanske utskottet kan föreslå ytterligare åtgärder. Det är trots allt så att det inte finns inom landskapet några experter eller sakkunniga tjänstemän på det här området. De finns närmast inom kommunerna eller inom tredje sektor. Landskapet har egentligen aldrig satsat på socialpolitik utan det är hälso- och sjukvård som man har värnat i första hand.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det var just med anledning av den nyligen presenterade undersökningen som jag tyckte att det var lämpligt att återigen aktualisera frågan. Den borde hela tiden vara levande, men tyvärr är den inte det. Jag tror att de skrivningar som finns i socialvårdsplanen inte direkt är knutna till den här problematiken. Jag tror också att ltl Barbro Sundback och säkert många fler i salen har samma mål att vi vill förbättra för den här gruppen, säkert för många andra också, men i den här motionen gäller det ungdomarna. Målsättningen är densamma och jag hoppas att vi hittar vägar att nå den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Herr talman!

Det är en väldigt angelägen fråga som det läggs fokus på i den här hemställningsmotionen. Väldigt viktigt att lyfta fram och som vi inte får glömma bort är – det blir så lätt i en sådan här diskussion att man blir så bekymrad, att det blir så besvärligt – att vi har väldigt många ungdomar, de allra flesta, som mår väldigt bra i vårt samhälle och som har det väldigt bra. Men vi får absolut inte glömma bort dem som inte gör det och det är dem som motionen handlar om. Det är de ungdomarna som man också behöver ha lite extra fokus på.

 

Det är alldeles riktigt som vtm Gun-Mari Lindholm säger att vi har just haft en stor utredning om ungdomars mående, trivsel och situation, Hälsa i skolan, och den har lett till ett stort engagemang och också mycket debatt, och det är jag glad för. Det som vi dock måste komma ihåg när vi läser utredningen är att vi faktiskt är på rätt väg, det har skett en förbättring, det är ett bättre resultat den här gången än vad det var förra gången i undersökningen och det skall vi glädja oss åt och förstås bibehålla sådant som har gjort att vi nu mår bättre och ta itu med de bitar som fortfarande inte fungerar så bra och där man skulle kunna få våra ungdomar att må ännu bättre.

 

När det gäller depression, som är det som först nämns i motionen, är det förstås alarmerande att ungdomar överhuvudtaget skall bli deprimerade i dag. Till det finns det förstås många orsaker och mycket bottnar väl i en obalans i levernet helt enkelt, precis på samma sätt som många vuxna blir utbrända i dag och det kan i sin tur leda till depression.

 

När man läser utredningen och efter att också ha diskuterat med elevvårdarna så visar det sig att man kanske lyfter fram en sida som jag tycker är väldigt ledsam och som kanske är en följd av vår livsstil i dag, nämligen vår ensamhet och ytlighet. Det är någonting som speglar samhället i dag och det är kanske det som är en av de stora bekymren i dag. Annars när det gäller insatser i elevvården har vi i vårt handlingsprogram ett väldigt starkt fokus på detta område och kommer också att prioritera det väldigt högt. Vi har just fått ett initiativ från ÅHS där man föreslår ordet ”centraliserad” men där jag skulle föredra en ”samordning” av alla resurser som finns för elevvården. Det handlar både om skolkuratorer, skolpsykologer och om skolhälsovårdare och att den här gruppen kanske tillsammans med preventivmedelsrådgivning och andra som jobbar med ungdomar och ungdomars välbefinnande skulle kunna samarbeta på ett bättre sätt, kanske t.o.m.ha gemensamma lokaler, för att kunna stöda varandra. Det här ser vi positivt på frånlr och vi har kanske skickat bollen tillbaka och bett att man skall ta fram en modell för hur det här skulle se ut,  men att man absolut inte får lämna bort den uppsökande verksamheten därför att om man centraliserar skolhälsan så finns det en risk att man sätter fokus på de ungdomar som söker sig till hälsovårdaren, och det är en grupp, men vi måste komma ihåg att det finns många inåtagerande som också behöver sökas upp. Vi får alltså inte ta bort verksamheten från skolorna utan det behöver finnas ett både och på ett bra sätt här. Där hoppas jag att vi får en fin modell.

 

När det gäller föräldrarna och föräldrarnas krav, prestationskraven hos eleverna osv. kan jag hänvisa till en annan undersökning som också i och för sig diskuteras ivrigt, nämligen Pisaundersökningen och den visar att både åländska och finländska föräldrarna engagerar sig väldigt mycket i ungdomarnas skolarbete. Det är väldigt positivt och det tror man att är en av huvudorsakerna till att Åland och Finland placerar sig så väl i Pisaundersökningen. Däremot är det intressant att se att de åländska och finländska ungdomarna inte upplever att det är föräldrarna som har krav på att de skall prestera i skolan. Det ger en sympatisk bild av oss föräldrar, att vi engagerar oss, men vi lägger inte väldigt hårda krav på våra barn och ungdomar. Det är, som sagt, sannolikt från någon annanstans som dessa prestationskrav kommer. Det jag har funderat på och som också är en del av de delar som gör att Åland och Finland klarar sig väldigt väl i Pisaundersökningen är det att vi har i vår hela skolstruktur ett väldigt fokus på elevers självvärdering, alltså vi har fokus på ett annat ställe än vad t.ex. Sverige har, där man sätter mera fokus på skolresultat än på de vuxna i skolan. Vi lyfter ofta upp självvärderingen och därför har också betygen en väldigt viktig roll i vårt skolsystem. Det här tror jag att är bra, men samtidigt skall vi komma ihåg att det finns en baksida som vi behöver analysera och fundera på när man gläds åt resultaten i Pisaundersökningen och det är det att i länder som Norge och Danmark, som inte klarar sig så bra, trivs barnen bättre i skolan än vad de åländska och finländska gör. Det optimala är förstås, och som kanske skulle göra oss till världens bästa skola, skulle vara att man skulle kunna kombinera dessa toppresultat också med att man också trivs och mår väldigt bra. Därför tycker jag att det är rätt också att vi har väldigt stor fokus på de här frågorna.

 

Överlag handlar det förstås om vårt tempo i livet och att vi i familjelivet lever mycket i ett ekorrhjul, att vi har väldigt höga krav på oss, inte bara på skolbarnen och skoleleverna utan också på oss vuxna, vi har krav på att vi skall ha vackra hem, vi har krav på att vi skall ha en intressant och stimulerande fritid, vi har krav på att vi skall ha intressanta semestrar, spännande middagar i helgerna, ett intressant umgänge och vi skall ha intressanta kulturella begivenheter som vi engagerar oss, vi skall utveckla oss och förverkliga oss själva osv.  Vi har höjt ribban väldigt mycket, det är väldigt lite tid som vi ägnar oss till att göra ingenting i dag. Det här tror jag nog att våra barn och unga känner av och det är kanske det som också blir orsaken till att det blir mycket yta i samtalen mellan barn och vuxna, och det tror jag att är en av baksidorna. En annan baksida till detta ekorrhjul är också att det ställer väldiga krav på ekonomin, vilket också blir en stressfaktor i familjen som gör att man kanske jobbar ännu mer och som gör att man har ännu mindre tid och att det blir mera yta.

 

De här frågorna är stora, som sades i replikväxlingen, de är väldigt omfattande, men vi har ett starkt fokus på dem i landskapsregeringen, vi jobbar från både utbildnings- och kulturavdelningen men också förstås från socialavdelningen jobbar vi nära tillsammans med de här frågorna och vi kommer också i nära samarbete med ÅHS att utveckla elevvårdsbiten så att den blir ännu bättre samt att vi framför allt kan sätta fokus på de inåtagerande och de ungdomar som är deprimerade och själva inte orkar ta itu med sin situation utan som behöver upptäckas och få hjälp att komma vidare. Detta är mina kommentarer till hur landskapsregeringen jobbar med de här frågorna.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var ganska mycket! Det avslutades med om tankar hur vi arbetar med de här frågorna. Jag måste säga att om någon skulle fråga mig vad landskapsregeringen gör i det här avseendet skulle jag ha lite svårt att sammanfatta minister Lundbergs konkreta åtgärder. Det blir en väldigt svår diskussion om vi använder uttryck som man och hur vi lever osv. Det är någon slags underliggande norm som man hänvisar till som jag tror att är ganska farligt. I de flesta fall är det väl så att man pratar om sig själv och sin egen livssituation och sin familj. Det tror jag inte att gynnar den här diskussionen, så jag skulle gärna vilja höra vilka de konkreta åtgärderna var för att förändra den psykosociala miljön till det bättre för våra ungdomar.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

För det första tror jag att det är viktigt att vi också tittar generellt på hur attityder, livssituationer, hur cyklar ser ut och att vi gör det ur ett ganska generellt perspektiv för att också spegla de här frågorna för även om det inte är lika för alla, vilket jag inledde med att det är många som mår väldigt bra, så är det här ett generellt bekymmer som inte bara är åländskt och som knappast berör just min familj – om det var det som ltl Barbro Sundback ville påskina. Konkret från mitt område är det just det att vi skall göra en utredning om skolhälsan, skolkuratorerna, skolpsykologerna, preventivmedelsrådgivningen skulle kunna jobba tillsammans på ett bättre sätt för att få ett bättre nätverk för alla ungdomar för att det skall bli lika tillgång till hälsovård för alla. En annan viktig del är att se över avhoppen från skolorna, framför allt hur man tar tillvara elever som avslutar sin skolgång tidigare. TALMANNEN: Tiden är ute!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var bra att vi fick den där sammanfattningen. I mina öron låter det bekant! Det är samma saker som har diskuterats ganska länge och under senaste mandatperiod fanns i Struktur-07 ett förslag till en gemensam skolhälsa. Men det är klart att om man fortsätter på det arbetet så kanske det blir ännu bättre. Fortfarande vidhåller jag att man skall vara försiktig med de generella ”vi” och ”man” om hur vi lever, cyklar osv. Det är inte så för alla och då är frågan att vem är det då man pratar om. Det beror mycket på om ungdomar växer upp i skärgården eller i staden, det beror på om deras föräldrar är ensamförsörjare eller om det är två familjeförsörjare, det beror på om de är funktionshindrande osv. osv. Det är det som gör att åtgärderna måste beakta att det finns olikheter, inte några allmänna fraser om hur stressigt det är osv.  TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag tycker nog att det skall stå var och en fritt att få diskutera frågor på en sådan nivå som man tycker att känns angelägen och viktig. Det här är ett generellt sätt som man också återspeglar både i massmedia, TV, i diskussioner med skolhälsovårdare osv., så det här är en bild som generellt ges vidare och diskussionen kan förstås föras någon annanstans huruvida det är tillåtet att föra den här typen diskussionen i lagtinget eller inte. När det gäller skärgårdseleverna har också ett arbete avslutats. Det har gjorts en rapport över hur man skulle kunna stöda skärgårdsungdomar som väldigt unga får flytta från sina hem för att kunna fortsätta sina studier i centralorten, oftast Mariehamn, Jomala eller Finström. När det gäller den uppsökande verksamheten är det ett nytt inslag i det tidigare förslaget till centraliserad skolhälsovård som jag tror att är en väldigt viktig del att lyfta in och framför allt har ett beslut tagits att det skall göras en utredning om det, vilket inte har gjorts förut. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

FÖRSTA VICETALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Talmannen påminner om att debatten gäller ungdomars psykosociala miljö.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman!

Jag kommer att försöka hålla mig till ungdomars psykosociala miljö och mycket hålla diskussionen kring utredningen Hälsa i skolan. Man blir bekymrad när man läser den, eftersom jag inte har märkt att mobbningen har ökat bland ungdomarna, men tydligen gör den det enligt undersökningen. Det är inte bra. Det finns också mycket annat, bl.a. nämndes depressioner. Hur kan man göra för att färre ungdomar skall må dåligt. Initiativet till hemställningsmotionen är jättebra för det är någonting man behöver börja titta på och det går inte bara att peka på en sak att det är det här vi skall jobba med.

 

Herr talman!

Jag skall nämna lite olika saker och hur jag ser på de olika sätten för att åtgärda olika problem. Vi har otroligt många unga som mår dåligt i dag. Minister Britt Lundberg nämnde elevvården i skolorna och en centralisering av den, men nu pratar vi om gymnasialstadiet. Jag hörde att minister Lundberg nämnde att man var rädd att centralisera för det uppsökande arbetet, men det uppsökande arbetet måste nog göras tidigare, det måste ske åtminstone i högstadieåldern, om inte tidigare och där är inte någon centralisering på gång, vad jag vet i alla fall. Där är det fråga om kommunala medel och då måste man försöka se till att det finns möjligheter att hålla det kvar i den mån det finns. Det får inte vara så att man måste tänka vilken dag skall jag må dåligt för att kunna få kontakten till skolhälsovårdaren eller kuratorn. I högstadieåldern måste det finnas i stort sett någon varje dag som man kan gå och prata med. Jag har reagerat på att ungdomar är otroligt spontana, de vill gå direkt och prata; väntar man två-tre dagar så har det gått över och ”då ordnar det sej nog ändå”.

 

Någonting som jag också har reagerat på är att vi har ett otroligt stort utanförskap. Många ungdomar är ensamma. Hur skall man hitta dem? Det var synd att minister Lundberg sprang iväg för jag tänkte faktiskt ställa frågan hur man i skolan hittara de som är ensamma, de ”inåtagerande”? Det är jättebra men samtidigt är det otroligt svårt att veta hur man skall gå tillväga och då är det så att man måste börja se på resursfrågan. Apropå resursfrågan kan jag inte låta bli att gå in på lite av sjukvården och då tänker jag på BUP, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Jag har själv suttit i ÅHS:s styrelse och skulle jag ha vetat det här när jag satt där skulle jag ha jobbat för det tidigare, men det är en otroligt lång kö just nu till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen och vad jag har förstått är det så stor belastning där att det finns ungdomar som inte får tid därför att de inte mår tillräckligt dåligt! Personal från socialkanslierna har haft kontakt med mig och frågat vad de kan göra för att ge ungdomarna bättre möjligheter när det gäller att få tid till BUP. Just nu är det så fullt och sådana väntetider att de inte orkar vänta: ”vi får ändå inga rum, vi får ändå inga platser, det blir ingenting”. Jag har t.o.m. förstått att det har funnits ungdomar som har blivit nekade. Vi bör ändå komma in i ett tidigare skede; ungdomar behöver ha trygga vuxna att ty sig till. Det måste finnas vuxna i ungdomarnas närhet och då är det jättelätt att säga men vi är så stressade i dag. Det är sådant tempo på alla vuxna att de inte hinner vara föräldrar. Det stämmer, men vi har också föräldrar som inte orkar och inte kan vara föräldrar på det sättet och orkar hjälpa och lyfta sina barn i den mån de behöver. En viktig sak är, och det är upp till kommunerna, att kunna främja barns uppväxtvillkor och finnas där. Det bör finnas en öppen fritidsverksamhet. Det finns kommuner som har en jättebra verksamhet och sådana som har en mindre bra verksamhet, men det är viktigt att det finns någon trygg vuxen att gå till och ta kontakt när man finns. Det är faktiskt så att vi har ett stressat samhälle och många lever bra, men så har vi de som inte orkar hjälpa till och lyfta sina barn. Ensamstående föräldrar måste i dag jobba oerhört för att få ihop till hyra och mat, barns kläder och önskemål, framför allt lever vi med stora inkomstklyftor och det gör faktiskt att vissa föräldrar inte kan uppnå barnens önskemål om hur de skulle vilja ha det. Det är sådant som gör att föräldrar nästan dubbelarbetar för att de skall kunna ge det här lilla extra till sina barn som de önskar. Varför får inte jag när de andra får? Det är så mycket och vi har otroligt många som lever gott och har det bra på Åland och sedan har vi en stor del som har det tungt ekonomiskt. Det gör att dessa ungdomar känner att de inte har samma möjligheter och det är här jag anser vi i ett tidigt skede bör stöda genom kommunerna; kan vi så skall vi lägga resurser där, så att det finns någon som de kan fara och prata med. Jag är otroligt allergisk mot att alla kommuner nästan stänger fast under sportlov osv. för att alla reser bort, men det är inte alla som reser iväg och det är här det är så viktigt att man inte börjar känna ”alla andra men inte jag”, utan samhället skall vara öppet för alla.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Återigen en motion i ett ytterst angeläget ärende som kommer till social- och miljöutskottet där jag får vara med och behandla det. Man kan säga att vi har redan börjat behandla det här ärendet; vi har en barnskyddslag som ligger i utskottet just nu och jag kommer att ha orsak att återkomma till de här frågorna när det betänkandet sedan ligger på våra bord.

 

Men det kan man säga att situationen är till stora delar skrämmande för alltför många av barnen på Åland i dag, från daghemsåldern till gymnasialstadiet. Flickor skär sig, gör sig illa mer och mer i sin otrygghet och protest, pojkar är aggressiva, ångest och sömnproblem vittnas det om i ökad omfattning bland våra barn. Otryggheten är stor och det beror på många, många olika saker. Man kan inte här heller generalisera utan det är dålig ekonomi, det är vårdnadstvister, det är våld, det är missbruk, det är stora skillnader mellan de barn och ungdomar som far illa.

 

Det har framkommit väldigt klart att vi har en stor resursbrist när vi skall försöka hjälpa när det redan har hänt, men motionären skriver i sin hemställningsmotion att ”man bör söka orsaken till problem och inte bara lindra symptomen”. Samhället i dag har resurser att i viss utsträckning lindra symptomen men inte ens där räcker resurserna till. När det gäller att lindra symptomen, att hjälpa barnen och ungdomarna så har vi resursbrist inom socialvården i de 16 kommunerna, i skolorna, på alla stadier, i daghemmen, i öppenvården, inom ÅHS. Och det är alldeles klart det som motionären säger att för att minska symptomen framöver bör man söka orsaken till problemen, men det räcker inte. Orsaken till problemen har man rätt väl kartlagda runt om när det gäller dem som inte faller in under mörkertalen, vilka också är väldigt stora, utan problemet är nog, när man känner orsaken till problemen, att finna lösningarna. Där behöver man mera verkstad och mindre prat, mindre utredningar och det är en jätteuppgift för vårt samhälle i dag att försöka minska orsakerna till problemen. Då får man inte vara generalist utan då måste man in helt enkelt och lösa där problemen finns, mycket i familjerna naturligtvis. Då kommer vi in på den personliga integriteten som är bekymmersam i sammanhanget.

 

Vad som behövs här är alltså goda förslag och insatser. Kommunerna har huvudansvaret, landskapsregeringen måste peka med hela handen och hjälpa till och skapa resurser. Det är i sådana här sammanhang det konkreta som är det svåra. Jag hoppas också att motionen skall få en relativt snabb och seriös behandling eftersom den passar så väl in i det ämne som vi just nu håller på och behandlar i social- och miljöutskottet och där vi har kunnat konstatera att den personal i kommunerna och i landskapet som jobbar med de här frågorna är uppgiven när det särskilt gäller förutsättningar att komma åt symptomen, men även när det gäller den reella situationen för barn och unga. Det är stora problem och därför är det naturligtvis viktigt att i samband med barnskyddslagen landskapsregeringen kommer med sådana åtgärder som kan ha effekter och förbättra situationen. Vi kommer sedan antagligen vid behandlingen av hemställningsmotionen att få reda på vad landskapsregeringen avser att göra. Annars hoppas jag att det här lagtinget skall vara bättre än sin föregångare när det gäller behandling av motioner. När utskotten har skäl att finna att motionerna är väsentliga för att förbättra situationen för medborgarna och få Åland att fungera bättre, att man då går in för att behandla motionerna.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman!

Liksom min kollega i social- och miljöutskottet ltl Roger Jansson finns det mycket som jag kan hålla med om som sades i det tidigare anförandet. Jag tycker att det är bra att vtm Gun-Mari Lindholm i hemställningsmotionen tar upp ungdomars välbefinnande, men jag tycker att man borde ha haft med barnperspektivet, eftersom i en allt tidigare ålder börjar barn må dåligt, redan på dagis finns små barn som river sig, som agerar både utåt och inåt. Det finns inte tillräckligt med resurser inom primärvården och inom kommunerna för att hantera de här små barnen som av olika anledningar inte mår bra. Här har jag och troligtvis hela social- och miljöutskottet ett önskemål till landskapsregeringen och det är att man kräver av kommunerna att det måste satsas mer på specialbarnträdgårslärare så att samtliga barn i dagisåldern kan få det stöd och de insatser som behövs. Ju tidigare vi börjar se barnen och ge rätt omsorg och rätta åtgärder till de barn som far illa desto bättre är det och då kanske barnen mår lite bättre när de senare växer upp och kommer upp i skolåldern.

 

Vi har också fått erfara i samband med höranden med anledning av barnskyddslagen att vi har ett växande antal fattiga barn på Åland, barn som inte kan delta i fritidsaktiviteter, de kan inte följa med resor som skolan gör, de har inte tillgång till sådant som andra barn har, som dator och bredband, rätt kläder eller knappt ens kläder - fattiga barn som växer upp i en torftig miljö långt från den verklighet som säkert vtm Gun-Mari Lindholm, vicelantrådet Britt Lundberg och jag lever i. Här finns insatser att göra. Det är inte bara barn till ensamförsörjande det handlar om, utan det handlar också om barn i familjer med två föräldrar, det handlar om familjer där man har olika störningar, både i staden, på landsbygden och i skärgården.

 

En annan mycket skrämmande sak är detta med sexuella övergrepp. Nordisk statistik och internationell forskning visar att ungefär 10 procent av barn och ungdomar någon gång har utsatts för sexuella övergrepp. Det är en bråkdel av barnen som berättar om det här och där det faktiskt utreds och blir ett barnskyddsärende. Vi måste börja tala om det och agera från vuxenvärlden att sexuella övergrepp på barn och ungdomar är oacceptabelt så att vi sätter in alla resurser vi bara kan för att förhindra att det händer, men också för att ta hand om dem som drabbas.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm var också inne på ungdomsprojektet Katapult och eftersom jag är verksamhetsledare och ansvarig för den verksamheten kan jag konstatera att det är faktiskt i dag en oumbärlig verksamhet i landskapet. Katapult drivs av en organisation inom tredje sektorn: Ålands fredsförening -Emmaus som har huvudansvaret för verksamheten. Den har varit otroligt viktig för att stöda de ungdomar som av olika anledning har hoppat av gymnasialutbildningen eller som bara helt enkelt inte har fått någon studieplats när man har gått ut högstadiet eller som har blivit hemma av någon anledning efter det att man har gått ut nian. I dag är det ungefär 10-12 ungdomar som har sin dagliga verksamhet på Katapult; de får prova på arbetsplatser, de jobbar mycket med egen utveckling, de gör studiebesök och de driver också ett företag, Möbelreturen. Det skulle finnas mycket mer att göra på det här området och därför har vi tagit initiativ till att söka just EU-medel, socialfondspengar, för att utveckla Katapultprojektet att också omfatta ungdomslotsverksamhet, som inte är en daglig verksamheten, men där personer kan följa med och stöda ungdomarna som inte känner sig riktigt hemma hos AMS eller som inte har kommit i någon utbildning eller som har hoppat av skolan, så att man i ett tidigt skede får tag i ungdomarna och lotsar dem in på rätt väg. Jag tror faktiskt att rollen som min förening har som utförare och AMS som beställare av verksamheten har fungerat väldigt bra. Jag tror inte att det finns någon från politiskt håll som skulle säga, att, nej, nu får inte den här verksamheten fortsätta längre utan vi jobbar på under 2008 och sedan för 2009 är det dags att söka nya medel. Jag är övertygad om att man från AMS:s sida, bara medel beviljas från landskapsregeringen, kommer att beställa fortsättning på just  ungdomsprojektet Katapult.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman!

Kanske är det så att vi står vid ett vägskäl när det gäller socialpolitik i landskapet Åland. Jag ser det som väldigt hoppingivande att en sådan här fråga diskuteras så mycket och så ingående i Ålands lagting. Det kanske har varit på det viset att man har trott att lilla Åland har varit en glansbild och att vi inte har haft samma problem som runt omkring oss, vi har inte haft missbruksproblem bland ungdomar, inte depressioner, inte incest, inte barnmisshandel och kanske det är en lite nymornad debatt att Åland är precis som alla andra samhällen i Norden. Vi har våra fördelar, men vi har också våra problem och utmaningar.

 

Barns- och ungdomars välbefinnande är en engagerande framtidsfråga och motionären vtm Gun-Mari Lindholm har tagit upp den i många sammanhang. Vtm Gun-Mari Lindholm refererar också i sin motion till undersökningen Hälsa i skolan, och det ser jag som ett av de viktiga verktygen som vi har för att förbättra ungdomars situation. Undersökningen genomförs regelbundet i landskapet vartannat år och syftet är just att producera information för kommuner och skolor om barnens och ungdomarnas hälsa, levnadsvanor och skolerfarenheter. Dessutom har bara Ålands lyceum ingått i studien hittills när man har pratat om gymnasialstadiet; nästa gång undersökningen genomförs om två år kommer hela gymnasialstadiet att delta och det tycker jag är en viktig bit och ett relevant faktaunderlag att ta till sig vidare sedan.

 

Materialet som kommer från undersökningen är omfattande och väldigt detaljerat. Skolorna får sitt eget material sig tillsända för att kunna genomföra förbättringar. Ett alldeles konkret och färskt exempel är Strandnäs skola där man har bjudit in hälsoinspektören Eivor Nikander, som håller i undersökningen på social- och miljöbyrån. De vill att hon skall redogöra för undersökningen, de vill diskutera den med henne och samtliga lärare kommer att delta, Hem och Skola samt föräldrar har inbjudits för att gemensamt kunna utarbeta konkreta förslag som skräddarsys för Strandnäs skola.

 

Skolan spelar en alldeles avgörande roll i barn och ungdomars välmående. Det har en alldeles avgörande betydelse att vi har små barngrupper i barnomsorgen och att det finns tillgång till specialbarnträdgårdslärare, som ltl Carina Aaltonen påpekade, att vi fortsättningsvis har sådan kommunal ekonomi att vi kan ha små undervisningsgrupper.

 

Som så många andra har det upprört mig och jag har grunnat väldigt mycket på att flera åländska barn upplever sig som ensamma, att föräldrarna inte har någon koll på vad man gör och att man upplever att man inte har någon nära vän. Och hur skall man angripa det problemet! Det är inte helt lätt. Men jag tror att en viktig sak är att vi diskuterar det här och att det förs diskussioner i media, att man helt enkelt diskuterar föräldrarollen.

 

Ytterligare en viktig faktor, herr talman, i barns och ungdomars psykosociala miljö är tredje sektorn. Där finns det många föreningar som drar sitt strå till stacken; jag vill nämna t.ex. Pusselfamiljen, Rädda Barnen, Vuxna på stan, Folkhälsan, Katapult, Föräldraföreningen för barn med särskilda behov DUV och Power Club, så det finns också här en myriad av åtgärder och det kanske skulle vara skäl att försöka få ett helhetsgrepp på det för att se vad som görs och vad vi konkret kan göra för att förbättra och kanske samordna.

 

Det fanns en undersökning som genomfördes 2003 som var en omfattande undersökning och som också gick på djupet och som tog med småbarns årens, nämligen Barns villkor på Åland. Det kunde vara skäl att göra en uppföljning av den undersökningen. Det är en sak som jag har diskuterat bl.a. med barnombudsmannen att man borde följa upp och göra en omfattande undersökning igen.

 

Samtidigt är det en paradox detta med att barns och ungdomars förbättrade levnadsförhållanden inte syns i hälsan. Det här är också en sådan här klurig fråga som det inte finns alldeles klara svar på. Kloka människor som jag nu har förmånen att arbeta med, som barnombudsmannen och hälsoinspektören, refererar till undersökningar som visar att efterkrigstida ungdomsgenerationerna upplever att de har en sämre hälsa. Och vad beror det på? Kan det också vara ett sådant faktum att man faktiskt talar om de här sakerna, att man inte pratade på samma vis när man var 13, 14, 15 år att man mådde dåligt. Då kommer vi också in på stigmatiseringen av psykiskt illamående, att depressioner också är något av en folksjukdom och det är ingenting ovanligt att man i vissa delar av sitt liv har en depression. Det här är bara ett resonemang, men jag vill ändå avsluta med att säga, herr talman, att frågan är angelägen och den är på agendan och jag uppskattar det engagemang som finns i frågan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var kloka ord minister Sjögren! Men jag vill ge ett gott råd i anledning av den bild som har givits av så många som jobbar med frågorna om familjesituationer och psykosocial miljö för barn och ungdomar och det är att man vet egentligen det mesta redan, men man har inte resurser till åtgärderna och allra sämst har man resurser till att förebygga. I stället för ytterligare utredningar hoppas jag på mera verkstad, mera direkta förslag till förbättringar av den situation som vi vet att finns.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson sitter i social- och miljöutskottet och har hört flera höranden. Har ltl Roger Jansson några konkreta förslag på var vi borde sätta in preventiva åtgärder?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om det är min uppgift att komma med slutgiltiga lösningar på väldigt svåra problem till minister Sjögren, men visst har det i behandlingen av barnskyddslagen diskuterats mycket konkret också när bilden av situationen alltmer har klarnat. Säkert kommer det i betänkandet en del resonemang om det. Önskar minister Sjögren föra en diskussion med mig om de konkreta åtgärderna ställer jag upp när som helst till både kaffe och lunch.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Min önskan om ett klargörande var fullständigt prestigelös. Jag ville veta om det finns någon form av patentlösning eller något viktigt som vi har förbisett så skulle jag gärna ta det till mig och absolut åtgärda det. Svar på konkreta frågor: det finns i årets budget 100.000 euro för att konkret förbättra det sociala samarbetet på kommunal nivå. Jag hoppas att det skall ge konkreta resultat. Men där spelar också kommunerna själva en väldigt aktiv roll. När det gäller BUP tror jag att ett stort problem där är att det är svårt att få tag i kompetent och behörig personal. Problemet är inte pengarna utan problemet är att det inte finns behörigt folk.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Barbro Sundback

Herr talman!

Begreppet ”psykosocial miljö” har ingen ännu försökt sig på att klargöra vad betyder, men det kommer från två ord: barnens eller ungdomarnas psykologiska och sociala miljö. Jag tolkar det som så att det handlar om de relationer som barnet har under sin uppväxttid, de psykologiska och de sociala relationerna, eftersom varje individ på sätt och vis är summan av alla sina relationer. Det är knappast någon som kan utvecklas i något socialt och psykologiskt vakuum, utan människans identitet är oftast och i hög grad resultatet av sina psykologiska och sociala relationer. Om man ser på utvecklingen under efterkrigstiden så är väl det stora som har skett i barnets psykologiska och sociala tillvaro det att kärnfamiljen har minskat i betydelse. Ännu på femtiotalet och några decennier därefter levde de allra flesta i en kärnfamilj med mamma och pappa, t.o.m. att skilsmässor var ovanliga, då talade man om sådant som oäkta barn, det fanns flickor som blev med barn som gick i skolan och måste sluta medan fadern nog kunde gå kvar, det var en helt annan familjeuppfattning som man hade på den tiden, och den har förändrats otroligt. I dag har vi en uppsjö av olika sorters familjekonstruktioner. Naturligtvis är den vanliga kärnfamiljen den förhärskande fortfarande, även om det är säkert runt 50 procent som skiljer sig, det blir s.k. nyfamiljer, det finns enkönade familjer, det finns ensamförsörjare, det finns ofta också kvinnor som skaffar sig barn genom konstgjord befruktning och det tycks också gå bra. Men det som är den stora skillnaden ur de uppväxande barnens och ungdomarnas synvinkel är att de har olika psykologiska primärrelationer i mycket, mycket högre grad än vad barn hade tidigare i det mera traditionella samhället, där också manlig och kvinnliga könsroller var väldigt stereotypa. Det är väl kanske det intressanta att för ungdomarna förefaller den sociala miljön att ha blivit mycket mera betydelsefull än de psykologiska primärrelationerna. Ungdomarna i dag är mycket, mycket mera beroende av vad andra ungdomar tycker och tänker om dem och de har ett mycket mera utvecklat socialt liv än vad ungdomar hade bara för 50 år sedan, just vad gäller kommunikationsmönster, nätverk osv. Det är alltså där som stora strukturella förändringar har skett i fråga om barns och ungdomars uppväxtmiljö i dag.

 

Sedan kan man naturligtvis spekulera i om det är bra, om det är dåligt, men vi kan knappast göra någonting åt den utveckling som har skett, vi kan inte vrida tiden tillbaka; hur många som än tycker att kärnfamiljen är det ideala och det man bör eftersträva så ser inte verkligheten ut så här. Det är kanske det här som beaktas för lite i diskussionen. I stället koncentrerar man sig ganska mycket på generella uttalanden om livets stress osv. Jag brukar alltid tänka på en artikel som jag läste i Ålandstidningen från 1911när en mycket beskäftig lärarinna höll tal vid midsommarstången vid Lilla Holmen där hon förklarade hur fruktansvärt stressig tiden var just nu och ingen hade tid för barnen, ja, det var i stort sett precis samma kommentarer som man hör dagligdags fortsättningsvis. Och det är antagligen så att detta att ha småbarn, att försörja, att själv ha ett både rikt och varierande socialt liv, det gör att man blir stressad. Men på något vis måste var och en ändå ta ansvar för sitt eget liv. Men vad gäller barn och ungdomar är det klart att vuxenvärlden har ett ansvar och då skulle jag nog säga att vi måste koncentrera oss på inte något slags allmänt kollektivt ansvar, utan vilka institutioner i samhället är det som skall ta ansvaret? Jag tror att i samma grad som kärnfamiljen har minskat i betydelse har skolan vuxit som en sorts ersättning för de trygga vuxenkontakter som ltl Göte Winé talade, så i många fall kan en lärare, en skolkurator, en som jobbar i köket eller vilken annan person som helst i skolsamfundet vara en mycket viktig person för den unga växande generationen. Men det tycks inte räcka. Min erfarenhet är nämligen den att dagens grundskollärare är väldigt kompetenta, inte bara som lärare utan också som fostrare, men många av dem ger uttryck för att de klarar inte av vissa barn som har så stora svårigheter att de inte kan klara av sina sociala relationer inom skolsamfundet och då kommer oftast kommunen eller tredje sektorn in. Tredje sektorn kanske oftast är specialiserad på olika målgrupper, och det är bra, jag tror inte att vi kan göra så mycket där, men på den kommunala nivån tror jag att det finns oerhört varierande resurser på Åland. Mariehamn har satsat ganska mycket, men redan om vi går utanför kommungränsen ser vi nog att resurserna är ganska så bristfälliga. Detta tror jag har att göra med att våra kommuner är så små. Det finns problem i små kommuner där kanske stora delar av den vuxna befolkningen är engagerad i kommunalpolitiken där barn far illa. Det är inte sällsynt att det är barn till inflytelserika personer i kommunerna som både blir utsatta för våld, för incest osv. Hela samfundet förlamas av den här kunskapen, man klarar inte av att hantera den eftersom den är så komplicerad och känslomässigt svår med den påföljden att den lätt sopas under mattan. Det är då offret i det här fallet som ofta får bära skulden och hela problematiken med sig långt in i vuxenlivet, om man någonsin blir av med sådana erfarenheter.

 

För en mera strukturerad diskussion tror jag att man måste ta in i bilden de olika familjesituationerna och inte bara det här med kärnfamilj och alla andra varianter utan också detta med att leva i väldigt små traditionella samhällen där patriarker i århundraden har bestämt vad som är viktigt och vad som inte är viktigt – och i det samhället var inte barns känslor eller kvinnors rätt till jämställdhet särskilt viktigt. Vi skall komma ihåg att det är så sent som på nittiotalet som våld mot kvinnor har blivit ett offentligt mål, att vem som helst kan anmäla det. Före nittiotalet var våldtäkt i hemmet helt och hållet någonting som var accepterat. Alla problem kommer nu fram med kraft eftersom det inte mera är lagligt att bete sig på det sätt som många manliga generationer av män har hållit på med.

 

 

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Ser man historiskt, kanske inte alltför lång tid tillbaka, har vårt samhälle utvecklats, det har blivit mera välmående, vårt välstånd är högt, vi lever i ett välfärdssamhälle. Samtidigt blir det dock allt tydligare att det finns grupper som inte lever med i detta välmående. När vi i den allmänna samhällsdebatten diskuterar problem så är de väldigt stora, de är så stora att man kallar dem som tar upp problemen alarmister. Det gäller klimatfrågan, det gäller jämställdhet, särskilt våld i parförhållanden och det gäller barn och ungdom och deras välmående. Jag försöker se det i termer av landskapsregeringens handlingsprogram, där man lyfter fram detta med uthållig utveckling i alla dimensioner, och här har vi alltså den sociala dimensionen. Jag tror att man kan se den politiska vägen framåt på två sätt: det ena är att man genom debatt försöker förstå vad det faktiskt handlar om. Jag tycker att en utgångspunkt är att barn i sig mår inte dåligt, ungdomar i sig mår inte dåligt och kanske inte heller vuxna; vuxna ställer ofta till det för sig själva och har sig själva att skylla, men det gäller inte barn och ungdomar, utan det är den situation de befinner sig i. Samhället är på ett eller annat sätt sjukt eller lider av ”anomi”, som den franske sociologen Durkheim sade: samhället har någon böld eller har s.a.s. tappat riktningen. Och det måste man väl säga när det gäller barns och ungdomars situation att här har vi hela samhällsutvecklingen med alkoholbeteende, stress, yrkesliv och upplösta familjer som följer av det och det är ett problem. Det finns en riktning i den här utvecklingen som säger, att, jo, visst är det så, samhället utvecklas på det här sättet, det är en given framgångsväg för många och ett problem för andra och därför har vi professionella specialutbildade personer som tar hand om det, och det är kommunernas roll när det gäller de nära relationerna, det är landskapsregeringens roll när det gäller arbetsmarknad och arbetsliv samt alkoholpolitik och socialpolitik. Det är alltså någonting som man aldrig hittar en snabb lösning på, liksom när det gäller jämställdhet, liksom när det gäller klimatfrågor. Då är en annan politisk väg att gå att försöka hitta konkreta projekt där man i alla fall tar något steg framåt. Gör man det varje dag hela tiden så blir det kanske till slut en förbättring.

 

Jag hörde här att någon nämnde projektet Katapult och jag kom ihåg när vi behandlade det en gång i tiden när jag var med i landskapsstyrelsen att det fanns ett resonemang att, jovisst, kan man göra ett projekt, men ett projekt skall alltid ta slut och det här kostar väldigt mycket. Det var samma sak med arbetsstöd till missbrukare osv., det kostade alldeles för mycket; då gjorde vi en samhällsekonomisk bedömning – det låter ganska krasst - men ser man på alla problem med att sätta in resurser för familjer som har problem, för barn som har hamnat i svårigheter, för ungdomar som behöver stöd och hjälp, så gör man en vinst i slutändan när det gäller samhällsekonomin, alla dessa familjer som under en lång tid får dras med problemen så gör att det förvärras, det är svårare att göra insatserna, problemen blir större.

 

En politisk möjlighet för en landskapsregering som har en mandattid på skall vi säga högst fyra år är att få igång konkreta projekt, se till att det finns resurser när det gäller t.ex. barnpsykiatri, där man, såvitt jag vet i alla fall, har en stor brist, man hinner inte med och antalet klienter, om man får uttrycka det så krasst, ökar dagligen. Det är verkligen anledning att i det här fallet vara ”alarmist”, det är någonting där man måste dra i många trådar, om inte någon har den enkla snabba lösningen, men det tror jag knappast på. Jag vill alltså säga till landskapsregeringen och den socialansvariga ledamoten att starta ett positivt projekt varje dag så blir det i alla fall en utveckling på rätt väg.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Jag sade redan i inledningen av presentationen av hemställningsmotionen att det här är ett försök att föra upp frågan på agendan. Det är ett komplext område och allting är inte färdigt utfunderat. Jag är verkligen nöjd med den diskussion som har varit, även om jag kan hålla med om att den är lite ostrukturerad, allting är inte färdigt uttänkt, ibland är den också lite yvig. Men det visar på ett stort engagemang och jag ser fram emot den behandling som social- och miljöutskottet kommer att ha. Debatten ger legitimitet för social- och miljöutskottet att sätta ner tid för att arbeta med frågan.

 

Ett försök från vår sida var att lyfta den här frågan till diskussion och upptäcka luckor, att försöka konkretisera förbättringar och åtgärder samt förhoppningsvis en förbättring för de ungdomar som detta berör, om inte allting på samma gång, men stegvis och det är jag väldigt nöjd med så här långt. Jag hoppas att diskussionen inte stannar här utan att vi äntligen har börjat prata socialpolitik och familjepolitik i det här parlamentet – det är inte så där väldigt vanligt. Jag kommer ihåg mitt första anförande som jag hade i den här salen och som handlade om familjepolitik och då sade min dåvarande kollega Bert Häggblom att det var första gången någon har hållit ett gruppanförande som enbart har handlat om familjepolitik. Men nu är det fler och det är jag väldigt tacksam för och jag hoppas på en positiv behandling av det här ärendet. Tack för det allihopa!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Naturligtvis kommer vi efter tid och möjlighet att titta på hemställningsmotionen i social- och miljöutskottet, men jag känner kanske att det är ett sådant ärende som inte är så super angeläget för utskottet på grund av den orsaken att jag tror att regeringen har tagit till sig det som har sagts här förut och är redan på banan med den här frågan, man kommer att utreda och också jobba parallellt med utskottet, så jag tror att man kommer framåt.  (Från salen, ltl Barbro Sundback: är det bara en undersökning?)

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Protesterna är höga från de andra medlemmarna från social- och miljöutskottet, så antagligen kommer ltl Åke Mattsson att bli nedröstad i utskottet vid behandlingen av motionen. Det har också frågats eftger konkreta förslag från den här salen av ledamoten Katrin Sjögren. Det kunde inte i dag presenteras konkreta åtgärder utan man frågade vad lagtinget hade för konkreta åtgärder! Nog finns det alltså all orsak att man diskuterar det här i utskottet och som jag också sade tidigare: legitimitet för att lägga ner tid på arbetet finns det eftersom debatten har varit så pass engagerad.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag var medvetet lite provocerande, men vi har faktiskt redan diskuterat frågan ganska mycket i samband med den nya barnskyddslagen och vi är väldigt medvetna om problemen i utskottet. Just de grupper som berörs har vi redan vidtalat. Jag tror att i och med att barnskyddslagen kommer att diskuteras inom en snar framtid kommer det här igen också upp till diskussion. Jag hoppas på att vi i och med det kommer med lite signaler till regeringen vad man bör göra i de här frågorna för de ligger väldigt parallella.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Polisiära frågor eller frågor som handlar om narkotikamissbruk är sådant som engagerar, vet vi alla här i salen, ltl Åke Mattsson. Han kan tala länge om de frågorna. Det här är en fråga som engagerar mig och väldigt många andra i den här salen – ungdomars välbefinnande – och jag hoppas att ltl Åke Mattsson också kan ta de frågorna till sig och föra upp på utskottets agenda. Det här är också viktiga frågor!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Replikerna tog slut så jag vill därför ta ett kort anförande. Anledningen till att jag har engagerat mig i droger och polisiära frågor är till största delen mitt engagemang i ungdomsfrågor, barns och ungdomars välbefinnande. Jag har också tagit fram ett handlingsprogram ”Mot droger, kriminalitet och missbruk” för liberalerna där svar finns på många av de frågor som man ställer just nu. Följer man det programmet kommer man att komma ganska långt, det är bara det att det kostar väldigt mycket pengar och vi måste få in det i budgeten så småningom. Det är någonting som vi kommer att jobba för. Varför jag tyckte att det inte var en så angelägen fråga för social- och miljöutskottet är att jag tror att vi kommer att bli efter där. Det här är så viktigt, så angeläget och så betydelsefullt att man inte behöver knuffa på det från ett utskott för att få fart på den här processen utan jag förutsätter att den processen skall vara i full gång redan nu. Är det så att man inte har fått igång det med den här debatten kommer det att komma igång efter att social- och miljöutskottet har presenterat nya barnskyddslagen

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är lite förvånad över ltl Åke Mattssons logik; eftersom han har svaret redan på de flesta frågorna, förstod vi ju nu, så kan det väl inte vara så tidsödande att presentera dem för social- och miljöutskottet och då kan de understödas och tas med i betänkandet och han får hoppeligen i den frågan hela lagtinget bakom sig. Jag tycker nämligen i motsats till ltl Åke Mattsson att landskapsregeringens representanter inte hade någonting nytt att komma med – allt det där har redan aktualiserats av den förra regeringen. Det som var verkligen förvånande var att ingen nämnde om den ökade mobbningen i våra skolor. Det verkar inte som om regeringen riktigt skulle vara ikapp de här frågorna.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Man är nog medveten om de här frågorna, men vi skall veta att det är en motion som behandlades och det är mera oppositionens forum där man för fram sina synpunkter och sitt tyckande i det här skedet, så jag tror att skulle det ha varit ett spörsmål och man skulle ha haft en närmare diskussion hade man haft ett betydligt tydligare och bättre bemötande. Man är medveten om problemet fullt ut, den saken är klar. Naturligtvis behandlar vi hemställningsmotionen i social- och miljöutskottet när det blir det för det, men vi vet att motionerna normalt har en väldigt låg prioritet enligt lagtingsordningen. Man kan kanske driva den här frågan i ett annat forum än genom en motion i social- och miljöutskottet. Jag tycker att vi skall dra den i alla fora.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det skulle vara rätt intressant att se var i lagtingsordningen det står att motionerna är av underordnad betydelse! Nej, nu är det så att, som förut har varit väldigt engagerad i de här frågorna inte vill fortsätta sitt engagemang. Han vill mota oppositionens förslag med procedurfrågor. Men var är engagemanget nu? Försvann det så snabbt när ltl Åke Mattsson kom med i majoritetspartiet? Var är de nya förslagen? Var är lösningarna på alla frågor som ltl Åke Mattsson har? Inte hörde vi något sådant från regeringens sida, det var samma gamla vanliga: ny utredning, flera undersökningar!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Närmast kan man gå in på liberalernas hemsida och se på drogprogrammet; annars kan jag överlämna det personligen till ltl Barbro Sundback. Mitt engagemang för ungdomsfrågor har definitivt inte minskat på något sätt överhuvudtaget. Men det är sättet att processa dem som jag tycker att vi skall titta på. Vi kanske inte skall köra det genom den här motionen utan jag tycker i stället att vi skall lägga kruter på barnskyddslagen när den presenteras, ta en ny debatt där och se vilka svar man har på de frågorna, för då kommer det att komma betydligt mera konkreta saker fram och vi kommer också från utskottets sida att redogöra för det vi har fått fram under den processen när vi behandlat den lagframställningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Ltl Åke Mattsson har tidigare visat på ett brinnande intresse i olika frågor och ett stort engagemang. I dag är det faktiskt första gången som jag känner mig väldigt besviken på ltl Åke Mattsson. Han säger egentligen att makt är rätt. Är det här det nya ledarskapet för liberalerna innebär: oppositionen, ni må nu prata hur mycket ni vill och vi kan väl lyssna lite grann, men inte bryr vi oss egentligen för vi gör som vi vill! Egentligen säger ltl Åke Mattsson dessutom att landskapsregeringens handlingsprogram är liberalernas valprogram! Ltl Åke Mattsson skriver alltså uner det som vtm Gunnar Jansson talade om i tidningen när landskapsregeringen tillsattes: ”det är vi som bestämmer”! Stackars centern, säger jag!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Frågan som ställdes till mig var om jaghar svar på frågorna.Vad finns det för åtgärder och då svarade jag att jag har svaret och det finns i det programmet, titta i det. Det är inte landskapsregeringens svar, men det frågades om det finns svar på de frågorna och jag kan ge svaret att man där kan titta på vilka åtgärder som finns att vidta. Bara för att man nu inte hoppar på tåget också skriker hurra för att det har kommit en motion och nu kommer alla problem med ungdomsfrågorna att lösas så är man negativ, jag är emot, jag vill inte arbeta med dem! Det handlar inte om det utan jag säger att det kanske inte är så att utskottet behöver fördjupa sig i motionen utan här kommer att hända ganska mycket saker före det här kommer upp på agendan i utskottet för vi jobbar väldigt intenstivt för närvarande i utskottet med det här, vi har hört många personer, vi vet hur situationen ser ut.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Ltl Åke Mattsson borde engagera sig även i de här frågorna. De här ungdomarna kan vara just de ungdomar som blir de ungdomar som ltl Åke Mattsson engagerar sig för, de som får narkotikamissbruk. Jag tycker att han borde engagera sig i de här frågorna i ett initalskede så kanske de också blir färre för ltl Åke Mattsson.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Mitt engagemang som polis kritiserades väldigt mycket från polisen och där ifrågasattes mina arbetsmetoder och vad jag höll på med på grund av att jag satsade väldigt stor del av mina resurser på barn och ungdomar, jag satsade väldigt mycket på Power Club för jag tycker att det är en bra organisation och det är viktigt att jobba där. Jag anser att man skall jobba med barn i dagisfrågor, jag tycker att barnträdgårdslärare är extremt angeläget, jag har lyft fram det hela tiden. Det här är de frågor jag har brunnit för hela tiden. Det är de här frågorna som jag har jobbat stenhårt för hela tiden och jag jobbar fortfarande för dem. Därför sade jag lite raljerande, lite provocerande, att vi kanske inte behöver jobba med det här så mycket i utskottet för det här kommer redan att gå framåt. Jag tror att de som sitter med i utskottet håller med om att vi är långt på gå i social- och miljöutskottet när det gäller de här frågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det är väl inte första gången som jag och ltl Åke Mattsson går i replik om ungdomsfrågor. Jag vet att ltl Åke Mattsson är en engagerad ungdomspolitiker, men jag blev lite nyfiken när ltl Åke Mattsson nämnde liberalernas handlingsprogram mot narkotika och kriminialitet. När vi hörde ministern kom det mest fram om utredning. Varför kom inte detta fram då, för det måste ju börja hända någonting, eller hur ligger det till? Ltl Åke Mattsson måste hålla med om att visst skulle det vara positivt om ett enigt utskott skulle lyfta fram ungdomsfrågorna till landskapsregeringen, att nu har vi hört folk, man har fått säga. Det är ett år sedan som jag fick så på pälsen av ltl Åke Mattsson för att det hade tagits fram ett handlingsprogram och inte hört folk. Nu, ltl Åke Mattsson, har du möjlighet att verkligen lyssna på folket som jobbar och lyfta fram det de vill till landskapsregeringen och låta alla partier social- och miljöutskottet vara med, ta den chansen nu!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag vill lyfta fram ännu en gång att jag har inte överhuvudtaget sagt att vi inte skall jobba med detta i utskottet utan som jag sade lite provocerande, att det här kanske vi inte behöver fördjupa oss i för vi har fördjupat oss i den här frågan i samband med barnskyddslagen. Där kommer ett enigt utskott att lyfta fram de här frågorna som ganska centrala och viktiga. Vad ministern uttalar sig om här uppe i talarstolen får hon naturligtvis svara för. Utskottet är verkligen på g i de här frågorna, väl insatta och pålästa och kunniga när det gäller ungdomsproblemen just nu.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag är inte det minsta bekymrad över kunskapen i social- och miljöutskottet. Jag har i dag hört otroligt bra anföranden av medlemmar från social- och miljöutskottet som har velat lyfta fram den här frågan. Däremot blir jag lite orolig över ltl Åke Mattssons raljerande, som han nämner själv, när vi pratar om ungdomar och depresssion. Att man lyfter fram barnskyddslagen är bra, men det här kan man se ur ett ännu större perspektiv: skolan, fritidsverksamhet, som jag vet att ltl Åke Mattsson jobbar för, hur ser det ut osv. Även det bör man titta på. Spara raljerandet  och försök sätta in sig i den här frågan i stället, för jag vet att ltl Åke Mattsson har kunskap, så lyft gärna upp den här frågan i stället.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Oavsett vad frågorna gäller har vi ett engit lagting. Det är angeläget, det är viktigt och man bör jobba stenhårt med frågorna. Jag tyckte att det var glädjande att känna den här stämningen att det inte finns någon som inte ställer sig bakom och jag vill uttryckligen än en gång säga att jag står bakom att vi skall jobba med de här frågorna, men jag förutsätter att de som sitter i landskapsregeringen är så kloka och förståndiga att de har fått den här signalen tydligt härifrån att nu skall vi jobba stenhårt utan att vi behöver knuffa på dem från utskottet, utan vagnen kommer att rulla,  tåget kommer att gå ganska bra.

 (Från salen, ltl Barbro Sundback: undersökningarna kommer attt rulla!)

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Jag tyckte att det var intressant att lyssna på den här debatten; när jag var ute och hämtade kaffe hörde jag upprörda röster härifrån salen och förstod inte riktigt vad som var meningen. Ändå måste det vara så att en hemställningsmotion är en katalysator för diskussion som kan leda till konkreta åtgärder, det kan leda till ett kort formulär i utskottet, det kan leda till ett långt formulär. Utskottet bestämmer inom sig vad man vill göra av motionerna, och motionerna är ju inte enligt lagtingsordningen det som prioriteras utan det är presidentframställningar osv. Jag ser det som så att utskottet, när utskottet får motionen, bestämmer vad mana vill göra, men samtidigt är det viktigaste att vi har en förvaltningsapparat där det finns kompetens, där det finns resurser. Vi har behörighet i kommunerna att också där händer någonting, man tar tagi i saken och då skall vi inte vara missnöda med det, tycker jag. Allt borde vara frid och fröjd, vad jag kan se.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det var en sak som jag fastnade vid i ltl Olof Erlands anförande, nämligen att inom avdelningarna finns det resurser. Förstod jag det rätt att ltl Olof Erland menade social- och miljöavdelningen och det skulle finnas gott om resurser där, så undrar jag om ltl Olof Erland verkligen vet hur pass få personer som jobbar där, med all den verksamhet som också finns ute i kommunerna som man skall se över och kunna hjälpa till med. Nog måste väl ltl Olof Erland hålla med om att det är lite kort om personal just på den avdelningen, det är inte den som det har satsats på genom åren.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det är mycket möjligt, mycket av behörigheten ligger ute i kommunerna och där vet jag att resurserna är knappa både när det gäller pengar och personal samt framför allt att åtagandet på det sociala området hela tiden ökar. Där har vi definitivt ett resursproblem i samhället, hela hälso- och sjukvården och den sociala tryggheten kommer att kräva personal och resurser. Vad jag menar i förhållande till hemställningsmotionen är att utskottet jobbar med motionen på det sätt de vill, men signalerna ut i förvaltningen och i kommunalförvaltningen bör vara, och har varit det under lång tid, att här är det ett område där verkligen är anledning att alarmera, det är någon som håller på att gå snett i vissa delar av vårt samhälle.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Nu verkar det som om ltl Olof Erland i alla fall håller med om att det är lite knappt om resurser inom det sociala. Ser vi på ungdomssidan och utvecklingen av den – visserligen är det en kommunal behörighet – vad landskapet har för resurser för att hjälpa till och utveckla och föra en ungdoms- och socialpolitik, så har vi inom landskapet otroligt små resurser här för att föra den politik som verkligen behövs här på Åland. Vi är helt eniga om att mycket av resurserna i kommunerna borde förbättras, men det är prioriteringsfrågor. Man borde dock se på hur landskapets resurser kunde förbättras för att föra ut politiken.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag utgår från att landskapsregeringens målsättning om också social uthålligt leder till att man ser över resurserna och hur de används. Det är en fråga om vad man gör på landskapsnivå och vad man gör på kommunal nivå. Det är väl klart, av den här debatten och många tidigare debatter samt social- och miljöutskottets arbete under den här perioden, att det behövs åtgärder för barns och ungdomars välbefinnande, som i sin tur beror på samhällsutvecklingen och de vuxnas problem. Resurserna kommer säkert till diskussion i samband med tilläggsbudgeten i första hand.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson

Herr talman!

Eftersom i det här ärendet frågan om behandlingen av motionerna i utskottet, specifikt den här hemställningsmotionen har kommit upp här och vi är i början av behandlingen av 69 hemställningsmotioner, är det skäl att det här lagtinget skulle ha någon slags principiell inställning till behandling av motioner. Jag har varit med, om det nu är sjätte lagtinget jag är med i, kanske litet mera, och det har varit litet olika principer från varje lagting, beroende litet på regeringsmakten hur mycket man har tyckt att makt är rätt. Jag har själv när jag har suttit på makten varit litet konfunderad över maktpartiernas inställning; jag tyckte inte att den har varit bra eftersom man måste få göra bedömningar i utskotten på prioriteringarna. Här har hänvisats till lagtingsordningen, där det i 34 § och framåt anges vad de olika utskotten skall behandla, och i lagtingsordningen finns ingen prioriteringsordning, utan där anges vilka ärenden som skall behandlas. Däremot finns i arbetsordningen en 22 § som säger att "Utskott skall i allmänhet uppta de ärenden som remitteras till utskott i följande ordning:” och då kommer framställningar från republikens president som nummer ett och EU-ärenden från landskapsregeringen som nummer två och så fortsätter det så här; som nummer sju kommer lagmotioner, som nummer åtta kommer utlåtanden till andra utskott över motioner och som nummer nio kommer hemställningsmotioner. Så stadgas det: "Om skäl därtill föreligger kan utskott, med beaktande även av vad som sägs i 23 § 2 mom., behandla ärenden i annan än i 1 mom. angiven ordning." I 23 § gäller det då motioner som har att göra med framställningar som landskapsregeringen har givit, och då kan man behandla den i samband med det.

 

Jag tycker nog att lagtingsordningen är klar på den här punkten, att det finns inga bestämmelser om att motioner skall vara lägregradsärenden, men sedan har vi på lägre nivå, i lagtingsordningen, angivit när utskotten har väldigt mycket arbete i vilken ordning man skall ta dem. Har utskotten mindre arbete så existerar inte problemet utan då ligger motionerna tidigare i röret.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion om övergång till energisnål teknik för utomhusbelysning. (HM 37/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman!

Igårkväll höll socialdemokraterna en klimatdebatt och det var en ganska intensiv och bra diskussion. Det som tydligt kom fram var att klimatförändringarna berör oss alla och det är nu hög tid att agera, att göra någonting. Nu behövs det inte flera strategier och program, utredningar och forskningar. Vi vet som måste göras och nu är det bara att ta beslut och börja agera i riktning mot ett mer hållbart samhälle. Då kommer motionen som ett brev på posten. Här är ett konkret förslag på vad som kan göras för att just hushålla med energiförbrukningen.

 

I och med att en ny LED-teknik nu börjar finnas tillgänglig för utomhusbelysning skulle det vara både eftersträvansvärt och möjligt att landskapet går i bräschen och övergår till alternativet med lysdioder i lampor som finns i vägbelysningen vid landskapets vägar. Lysdioder kan såväl minska energiförbrukningen som växthusgaserna; man räknar med att man sparar ungefär 60 procent elenergi gentemot de vanliga högtrycksnatriumlamporna. I vit lysdiodlampa ger ungefär 2,2,5 högre ljusstyrka per watt än en halogenlampa. Man säger också att det är bättre färgåtervinning och synlighet med dessa lysdioder. Livslängden är överlägsen jämfört med dagens kvicksilver- eller metallhalogenlampor. De är också miljövänliga och innehåller inte några tungmetaller. Både i Sverige och Finland utreder nu många och alltfler kommunerna övergår till att använda energisnål teknik för gatu- och vägbelysning. Utvecklingen sker i rasande takt. Jag har tagit som ett exempel här i min motion att i t.ex. London används en konstruktion med solpaneler ovanpå gatubelysningen och av den energi som alstras av solpanelen används ungefär 10-15 procent av lampan och resten går in som ett tillskott i det vanliga elnätet. Det finns också konstruktioner med små vindkraftverk och solceller i kombination. Det finns också andra platser i vår värld där man har satsat mycket på lysdioder; det finns ett samhälle i Michigan som har beslutat att ersätta sina 1.400 gatlyktor med lysdioddlampor. Detta innebär att man halverar strömförbrukningen och får ner underhållskostnaderna till en femtedel. Också andra städer i Kanada och i North Carolina kommer man att övergå till lysdioder. Enligt det amerikanska energidepartementet svarar belysningen för 22 procent av all elförbrukning som konsumeras i USA.

 

I Jomala kommun har ett initiativ tagits och lämnats över till byggnadstekniska nämnden, som har fått i uppdrag att utreda om kommunen kan övergå till att använda lysdioder eller annan energisnål gatubelysning. Det här ligger alltså i tiden. Också här på Åland bör vi inta en framskjuten position inom energiområdet. Vi bör spara elektricitet och ta tillvara de möjligheter som den modernaste tekniken medger och därför hemställer jag och mina kolleger i socialdemokraterna om att landskapsregeringen successivt bör övergå till energisnåla lampor i all vägbelysning längs landskapets vägar samt att all tillkommande utomhusbelysning skall vara energisnål.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Den här motionen är alldeles lysande! Av den energi som vi förbrukar går faktiskt, särskilt här uppe i mörka Norden, en stor del åt till belysning, medan själva ljuset vi får ur lamporna är en liten del, särskilt med gammal teknik. Som nämns i motionen är LED-teknik tre steg i utvecklingen.

 

Ett bra exempel är vi själva. I den här salen finns det i taket 70 stycken lampor och när vi i vår lagtingsbänk spekulerade i hur stor effekt de är trodde jag själv ungefär 100 watt, men de är 500 watt styck! 500 watt gånger 70 blir 35 kilowatt i kostnad att lysa upp lagtingets plenum och det innebär lite snabbt räknat en årsförbrukning på ungefär 50.000 kilowatt timmar, alltså fyra-fem egnahemshus, bara här i Ålands lagting i plenisalen. Med LED-teknik kunde det kanske minskas till uppskattningsvis 15.000-20.000 kilowatt timmar, om min uträkning på ursprunglig förbrukning stämmer. Det finns många sådana här exempel på offentlig belysning. När man går hem kan man titta på halogenlampan som lyser upp lagtingets fasad; jag vågar inte spekulera i hur många watt den är, men det måste åtminstone vara 1.000 watt och det är flera sådana lampor som lyser upp lagtinget på utsidan på natten när vi inte är här. Om man tar all offentlig belysning så innebär den förbrukning man kan spara ganska mycket. I motionen nämns gatubelysning. På Åland har vi ganska mycket gatubelysning också på landsbygden och om man skulle generellt gå in för sådan här teknik skulle det göra en ganska stor skillnad, man eldar åt kråkor med gammal teknik, den energi som förbrukas försvinner i värme – och de lokala kråkorna klarar sig nog ändå, de har det inte så illa stält, de har det ganska varmt, särskilt en sådan här vinter.

 

Jag hoppas att utskottet kan se på detta. Det är också tillåtet för regeringen även om de inte är här och lyssnar att ta idén och fara iväg med den omedelbart och kanske börja med att se över sitt eget hus och vårt hus när det gäller belysningen som är från sjuttiotalet och omodern och icke- miljövänlig.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Jag nämnde tidigare klimatfrågorna, att det finns de som kallar hela debatten som alarmistisk. Jag tycker att det här är ett bra exempel på motioner där det faktiskt går att göra någonting. Det skall inte heller vara så svårt att i det här komplexet göra någonting; det finns en energiansvarig som har jobbat i många år med små konkreta saker, senast har man bytt ut handdukarna av papper till handdukar av tyg. På de flesta platser står det att man skall släcka ljuset. Jag har för mig att man har diskuterat också det här med lågenergilampor, men om kommunerna också, som jag förmodar att har hand om gatubelysningen kan utnyttja de moderna LED-tekniklamporna tar vi ytterligare ett steg, och så här bör man hålla på. Det ena och det andra kan genomföras. Jag känner inte exakt till tekniken, men jag vet att den är under utveckling och den anses bli kommersiell, så pass kommersiell att den kommer att ersätta all annan typ av belysning inom fyra-fem år eller någonting sådant har jag för mig. Det här är alltså någonting som man skall ta till sig och göra vad det går, en konkret motion om sådant som omedelbart kan sättas igång. Om det sedan skall vara en diskussion om hur mycket utskottet skall lägga ner på det här, så det har jag ingen aning om, men det är genomförbart och värt att pröva.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Jag tackar för stödet för denna konkreta motion och hoppas att ltl Olof Erland genast kan gå över till regeringen och tala om att det här är en konkret sak som verkligen går att genomföra. Det är inte så att LED-gatubelysning är bara under utveckling utan det finns redan i dag färdiga lampor och system att köpa in, så det är egentligen bara det att budgetera eller begära in offerter. Om man tänker på underhållet för de lampor som används i dag, så håller de här lamporna betydligt mycket längre, tio år, jämfört med kanske bara två år för vanliga lampor, så man redan börja köpa in sådan här belysning med underhållsbudgeten som finns.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag kanske inte är insatt direkt i vad som föreslås i motionen. Jag vet att forskare i Lund har tagit fram en ny teknik där de räknar med att den skall revolutionera det här området inom några år. Det är mycket möjligt att det är fråga om någon annan teknik här. Ungefär för tio år sedan, kanske det var Margot Wallström som var miljöminister och hon föreslog att man i Sverige skulle byta ut glödlamporna till lågenergilampor som fanns på den tiden; då räknade man ut att själva utbytet skulle ta mera energi än man sparade på lampbytet, men nu har tekniken gått framåt och om ingen annan gör det skall regeringsgruppen säga det att när det energipolitiska meddelandet kommer skall man ta i det, om man inte redan har det där, så det gäller att jobba så snabbt som möjligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutads. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Göte Winés m.fl. hemställningsmotion om högkostnadstak för sjukpensionärer. (HM 42/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman!

Den 6 oktober 2006 antog ÅHS-styrelsen de nya patientavgifterna på ett uppdrag av den dåvarande landskapsregeringen. Jag fick själv möjligheten att sitta med i kommittén som skulle arbeta fram ett förslag till nya avgifter. Vårt tankesätt var att storkonsumenterna av ÅHS-tjänster skulle få det bättre; därför lade vi en stor koncentration på högkostnadstaket. Samtidigt måste man se vad man kan göra för dem som använder ÅHS frekvent. Oftast när det blir äldre blir också tyvärr besöken till ÅHS tätare. Därför lade jag fram ett förslag om ett s.k. pensionärstak, en sänkning som skulle innebära 325 euro om man jämför med det tidigare allmänna högkostnadstaket på 450 euro där pensionärerna ingick. Vi hade alltså en sänkning för pensionärerna med över 70 procent som var till fördel för pensionärerna. Redan i avgiftskommittén försökte jag lägga fram ett förslag om att sjukpensionärerna skulle ingå i pensionärstaket, men jag märkte snabbt att om jag ville få ett pensionärstak skulle det vara med plus 65 års gräns, ett s.k. ålderspensionstak. För att få förslaget vidare till styrelsen när jag hade fått mitt ålderspensionärstakförslag till styrelsen så försökte jag där också jobba med att sjukpensionärerna skulle ingå i det s.k. pensionärstaket men även där blev det stopp.

 

Det gällde att jobba vidare och ge upp, så därför står jag här nu för sjätte eller sjunde gången och debatterar om sjukpensionärerna att de bör ingå i högkostnadstaket på 125 euro per år. Tidigare hade vi ett låginkomstskydd som kom som förslag från just socialdemokraterna, men tyvärr blev det inte som vi hoppades utan det slog fel; eftersom man måste söka om låginkomstskyddet innebar det att de som mest behövde, de som var mer sjuka och äldre, inte orkade med att söka låginkomstskyddet. 2005 sökte 113 stycken låginkomstskyddet. Majoriteten av dem var över 65 år gamla. Då räknade jag ut att sjukpensionärer somär lite yngre men ändå rejält sjuka orkar inte med allt pappersjobb, söka, få in alla papper som skall vara för låginkomstskyddet, så det kom dem aldrig till godo utan det blev så att de inte orkade och det fick vara.

 

Därför, herr talman, har vi nu hemställningsmotion nr 42 där vi föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att även sjukpensionärer skall ha ett högkostnadstak på 125 euro per kalenderår i samband med ÅHS-besök.

 

Bästa regering! Låt nu inte prestige gå i den här saken utan se det här som en grupp som vi behöver jobba tillsammans för på alla sätt vi kan så att de blir behandlade på ett rättvist sätt. Det är redan nu en hårt belastad grupp som har det svårt ekonomiskt och en stor procent av dem har också redan nu högre sjukvårdskostnader. Medan vi låter regeringen jobba med att se över åtgärdsförslag för pensionärer som har låga inkomster och som lever på marginalen och får extra stöd, som det lovas i handlingsprogrammet, kan vi i alla se vad vi kan göra för att sänka utgifterna för dem som verkligen behöver det här. Här har vi en grupp som kan ha stor nytta av att vi tittar på utgiftssänkningen när vi har en möjlighet, så jag hoppas att social- och miljöutskottet tar sig tid att jobba med motionen och att resultatet för de redan nu hårt utsatta sjukpensionärerna får något att glädja sig åt.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag kan konstatera att den här motionen berör en fråga som har varit angelägen och viktig inom den liberala lagtingsgruppen, ett ärende som vi också drev under förra mandatperioden. Jag anser att det här är en fråga för ÅHS:s styrelse och jag kommer att ge dem i uppdrag att titta över hur man på ett lätt och smidigt sätt kan involvera sjukpensionärerna i systemet och att de också får ett lägre högkostnadstak. Jag tycker precis som ltl Göte Winé att det slår väldigt snett om pensionärer har ett högkostnadstak på 125 euro och sjukpensionärer betydligt högre. Det är en angelägen och viktig fråga för ÅHS.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag tackar minister Sjögren. Det lät som ljuv musik i mina öron. Det skall bli intressant att se uppföljningen och jag hoppas att de får det bättre.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutads. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om ändring av klientavgiftslagen. (HM 49/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Barbro Sundback: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 28 april.

 

Ltl Göte Winé: Herr talman! Jag stöder ltl Barbro Sundbacks förslag om bordläggning och bordläggningstiden till den 28 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 28 april har väckts och förslaget har vunnit understöd. Ärendet kommer därför att bordläggas. Vill någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 28 april.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Talmanskonferensens framställning om ändring av Ålands lagtings beslut om arvode för landskapsrevisorerna. (TMK 6/2007-2008).

 

Ärendet upptas till behandling vid nästa plenum.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 26 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.45).

 

 

 

 

Originalfil