Plenum den 2 april 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 2 april 2003 kl. 13.00. 

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar. (FR 5/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 9.4. Godkänt.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Fyllnadsval av en medlem i lagutskottet

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem ltl Fredrik Lindqvist. Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion .

 

Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Fredrik Lindqvist förklaras därför vald till ordinarie medlem i lagutskottet för återstoden av innevarande valperiod.

Antecknas.

 

 

Föredras ärende nr 3:

 

Fyllnadsval av en medlem i självstyrelsepolitiska nämnden

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem ltl Harriet Lindeman. Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion .

 

Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Harriet Lindeman förklaras därför vald till ordinarie medlem i självstyrelsepolitiska nämnden för återstoden av innevarande valperiod.

Antecknas.

 

Enligt lagtingets beslut den 1 november 1999 skall antalet ersättare i nämnden uppgå till fem. Då ltl Harriet Lindeman tidigare varit ersättare i nämnden och nu valts till ordinarie medlem i nämnden har det fastställda antalet underskridits, varför fyllnadsval av en ersättare kommer att förrätas vid plenum måndagen den 7 april. Kandidatlistor för valet skall inlämnas till lagtingets kansli senast fredagen den 4 april kl. 15.00.

Antecknas.

 

 

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Fyllnadsval av en ersättare i kulturutskottet

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ersättare ltl Fredrik Lindqvist. Enligt 51 § AO tillåts vid vald diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion .

 

Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Lindqvist förklaras därför vald till ersättare i kulturutskottet för återstoden av innevarande valperiod.

Antecknas.

 

 

 

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2002-2003 angående godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP 1/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 19.3.2003. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Konventionen har nu behandlats i lagtingets utskott och jag har med glädje noterat att man föreslår bifall, och det hoppas jag att blir fullföljt.

 

Det som jag tycker att jag ändå vill upprepa är att vi skall komma ihåg att det huvudsakliga syftet med konventionen är att åstadkomma utveckling och förbättra praxis för erkännande av examensbevis i EU-regionen och man strävar till att öka den akademiska rörligheten genom olika gemensamma lösningar på erkännandefrågorna. Detta startade i och med Lissabonkonventionen, följdes upp av Bolognakonventionen och diskuteras fortfarande. Det har varit ett möte i Prag efter Bologna och det kommer att bli ett möte i Berlin i september i år.

 

Jag vill stöda de diskussioner som fördes förra gången ärendet var uppe, då bl.a. lantrådet sade att vi är helt överens med kulturutskottet och vi förbättrar gärna rutinerna när det gäller att bereda presidentframställningarna. Vi har ingenting emot det, varken avdelningen eller jag.

 

Om lagtingets bifall ges till konventionen kommer man att vidta de eventuella lagstiftningsåtgärder som kan behövas. Med den kännedom vi har om konventionen i dag, behövs inga lagstiftningsåtgärder, för vi skall komma ihåg att när vi behandlade både högskolelagen och försökslagen om yrkeshögskolan implementerade vi egentligen alla konventioners bestämmelser i det arbetet. På det sättet kan man säga att lagtinget verkligen har funderat över det här, liksom landskapsstyrelsen.

 

Vi tror alltså inte att det kommer att behövas lagstiftningsåtgärder, såsom vi ser det i dag. Däremot åligger det landskapsstyrelsen efter bifallet att meddela regeringen – i praktiken förmodligen utrikesministeriet – som för ärendet vidare till depositarierna. Här krävs att Ålands landskapsstyrelse ger en bra information om vår högskoleverksamhet, men det kan vi inte göra förrän lagtinget har givit sitt bifall. Vi har redan startat det förberedande arbetet så att vi kan komma med informationen.

 

Som jag sade reglerar konventionen egentligen förhållandet mellan staterna, och i det sammanhanget är vi en del av Finland.

 

Vi har också en annan fråga som har varit upp som jag noterade från det stenografiska protokollet, nämligen frågan om examensgiltigheten, som egentligen är en skild sak; den hör inte till Lissabon-konventionen. Den processen fortskrider, precis som vi har sagt förut här. Vi har en dialog med berörda tjänstemän på undervisningsministeriet och man har lovat att snabbt komma med en mera ingående reaktion på våra förslag när det gäller det ömsesidiga erkännandet. Men nu pratar vi nationellt, alltså erkännande mellan Finland och Åland i utbildningsfrågorna.

 

När det gäller vår förordning kunde jag notera när jag var på Nordiska ministerrådsmötet nyligen att Åland har i alla fall i ett sammanhang varit steget före; det var när vi tog vår högskoleförordning, där vi skriver: ”För att underlätta erkännande och tillgodoräknande av de examina, som anges i 2 mom. vid anställning och fortsatta studier utomlands, i riket och på Åland, skall det till examensbetyget bifogas en bilaga som beskriver utbildningen och dess plats i utbildningssystemet.” Det är det här som kallas Diploma Supplement och det är någonting som kommer att bli ett krav enligt förordningen, det kommer kanske upp i Berlin och vi har redan infört det i vår lagstiftning, så här har vi lyckats i alla fall vara i god tid.

 

Vi ser alltså inte några problem med det här, att vår utbildning på något sätt inte skulle ligga i paritet med de övriga.

 

Jag vill också kommentera en artikel i pressen där man talade om att det är synd om de åländska eleverna, att utbildningen är inte vattnet värd osv. Vi har haft en diskussion med studieservice-enheten, med yrkesvägledningsbyrån och ingen av de ansvariga tjänstemännen där kunde erinra sig något problem av den arten som man skrev om i tidningen. Om det har funnits något problem någonstans, vilket det säkert har funnits, så är det inte specifika problem för Åland, utan det är problem när det gäller vilka nationer som helst. Vi skall alltså inte överdriva oron när det gäller Ålands examina och Ålands högskola.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Ledamoten Gun Carlson säger att det är en skild sak med högskolans examina och deras nationella giltighet, att det hör inte ihop med konventionen. Det håller inte jag med om. Det är som om botten faller ur hela konventionen om vi inte har sådan giltighet för de examina som högskolan utfärdar. Ledamoten Gun Carlson säger helt riktigt att konventionen reglerar samarbetet mellan nationalstaterna. Eftersom Åland inte själv förhandlar måste de åländska högskoleexamina få detta erkännande inom republiken Finland för att konventionen skall få den verkan som är tänkt, också motvarande för att vi skall få systemet att fungera. Men detta undviker ledamoten Gun Carlson galant genom att säga att det är en skild sak och att det inte har någonting med det här att göra.

 

Jag tycker att det är plågsamt hur länge det tar för landskapsstyrelsen att få examensgiltigheten till stånd. Den diskuterades redan under den tid högskolan bedrevs med en försökslagstiftning, vilket förlängdes flera år och då sade man, att, ja, vi kan ingenting göra förrän vi har fått en högskolelag som har vunnit laga kraft. När sedan lagen trädde i kraft den 1.1.2003 har det varit en massa bortförklaringar – vi fick höra i dag att ”processen fortskrider” och det pågår dialog med berörda tjänstemän som snabbt lovar att ge svar och reagera!

 

När blir de åländska högskoleexamina värda någonting formellt? Det är det som vi måste få veta; annars, ledamot Gun Carlson, är det bara prat det här om konventionen som en grund för erkännande av examensbevis och det ökar inte den akademiska rörligheten. Nu talar jag om formaliteter, inte någonting sånt här åländskt ”går det så går det”! Vi har ett rättssäkerhetssystem som vi skall slå vakt om också här i det åländska parlamentet.

 

Jag har sagt att jag ger inte mitt bifall till konventionen förrän landskapsstyrelsen har ordnat detta med examensgiltigheten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Konventionen stipulerar att i lagstiftningen – vi skall komma ihåg att vi har två lagstiftningar i landet – skall det finnas förteckningar. I Finland har man det i sin högskoleförordning och vi har våra uppgifter i vår högskoleförordning som bygger på vår lagstiftning. Precis det som ltl Barbro Sundback efterlyser finns redan i konventionen och i vår lagstiftning. Att man sedan börjar blanda ihop det ömsesidiga erkännandet, anser vi att är en annan sak, men som trots det bygger på flera gällande konventioner. Vi har STCV-konventionen om sjöfarten, den är fullt gällande och det finns inga diskussioner om att de examina inte skulle gälla. Vi har för vården en konvention, vi har för handels, vi har för teknik och det är samma sak: de gäller och är i kraft också internationellt. Alltså är de åländska examina precis lika mycket värda som andra. Vi får inte glömma bort det. Det vi ytterligare diskuterar är en liten sidogrej som beror på att vi har parallellagstiftning: vi har vår lagstiftning och Finland har sin och vi måste hitta ett ömsesidigt erkännande, men det gäller inom Finland, det bryr inte utlandet sig om.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag ser inte det som någon bisak, utan jag ser det som grundläggande för att hela högskolesystemet skall ha det rättsskydd som eleverna har rätt att få. Ledamoten Gun Carlson har fortfarande inte lyckats med det som är grundläggande för hela den här verksamheten. Det går sedan att prata om allt möjligt, om Lissabon, Bologna och Berlin och få det att låta fint, men det centrala är att examina skall gälla i hela Finland och naturligtvis vidare ut i Europa. Detta ömsesidiga erkännande tycker jag att lagtinget skall se till att vi har innan vi släpper iväg konventionen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag får upprepa, att vi har gällande konventioner i så gott som alla högskoleprogram utom möjligen restaurang och administration. Nog är det väl ändå underligt om man går och vill påskina att vi inte har giltiga examina när vi har konventioner som gäller och som är i kraft, som vi följer och som utvärderingsrådet har funnit att fyller alla krav! Nu skall vi nog försöka tänka på Ålands och de studerandes bästa och inte låta oss förirra oss i sådana här debatter om ingenting!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jaha, har det ömsesidiga erkännandet nu blivit en debatt om ingenting! Jag tyckte att ledamoten Gun Carlson väldigt klart framhöll att processen fortskrider och att man skall reagera snabbt från rikets sida. Jag ser inte det här som en debatt om ingenting, utan jag tycker fortfarande att det är grundläggande för att den åländska högskolan skall ha den status som den förutsätter och att eleverna skall ha sitt rättsskydd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   Begärs ordet?

 

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag föreslår att ärendet förs till stora utskottet.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag understöder förslaget om remiss till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Ltl Sundback, understödd av ltl Wiklöf, har föreslagit att ärendet skall remitteras til stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta lagtingsledamöter omfattar förslaget om detta. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Sundbacks förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att förslaget omfattats av minst åtta ledamöter och ärendet överlämnas därför till stora utskottet.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 6:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående pensionärernas bostadsbidrag. (HM 6/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 24.3.2003. Diskussionen fortsätter. Begärs ordet?

 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

För dem i vårt samhälle som har små inkomster, dvs. framför allt pensionärer och låginkomsttagare är bostadskostnaderna ofta den största utgiften och i ett läge där det finns brist på bostäder går bostadskostnaderna upp och det kan bli svårt att klara av levnadskostnaderna. Därför finns det bostadsbidrag. Det finns egentligen tre bostadsbidrag: ett som studerande enbart har rätt till, ett allmänt bostadsbidrag och ett bostadsbidrag som särskilt pensionärer har rätt att lyfta.

 

Det allmänna bostadsbidraget ligger inom landskapets behörighet och det betalas ut av Folkpensionsanstalten, men besluten om dess storlek och nivåerna på dem fattas här i lagtinget. Pensionärernas bostadsbidrag betalas ut av Folkpensionsanstalten i dess helhet. När talar om pensionärer är det inte bara fråga om personer över 65 år utan det är också sjukpensionärer av olika slag. Hit kan man räkna personer med olika kroniska sjukdomar, personer med funktionsnedsättningar av både fysiskt och psykiskt slag.

 

Det allmänna bostadsbidraget är alltså ett åländskt bostadsbidrag och pensionärernas bostadsbidrag är ett statligt finansierat bidrag. Dessa bostadsbidrag finns i tre storlekar som  hänför sig till vilken kommun i Finland man bor i. Den högsta kommunen, dit Helsingfors, Grankulla, Esbo och Vanda hör, har det högsta bidraget. Det åländska allmänna bostadsbidraget följer den högsta normen i Finland, de ålänningar som lyfter det allmänna bidraget på Åland har i många fall ett högre allmänt bidrag än motsvarande grupper i Finland, förutom de som bor i Helsingfors, Grankulla, Esbo och Vanda. De åländska pensionärerna lyfter däremot det sämsta bostadsbidraget som pensionärer skall få, de lyfter det lägsta, det som ligger i kommungrupp 3. Det är alltså så att de åländska pensionärerna jämfört med övriga medborgare i landskapet får ett sämre bostadsbidrag och missgynnas följaktligen av den situation som råder när det gäller pensionärernas bostadsbidrag.

 

Att det är på det här viset är otillfredsställande, eftersom många pensionärer har små inkomster. För att få en ändring till stånd i fråga om pensionärernas bostadsbidrag måste de ansvariga myndigheterna – i det här fallet landskapsstyrelsen – försöka påverka berörda riksmyndigheter för att få upp bidraget till samma nivå som det allmänna bidraget, dvs. att det skall ha samma storlek som motsvarande bostadsbidrag för pensionärer i Helsingfors, Grankulla, Esbo och Vanda. I pengar rör det sig inte om så stora belopp, men för den som har små inkomster är det viktigt. Det kan röra sig om ca 80 euro i skillnad, 480 gamla mark. Det är ganska mycket pengar för den som har små inkomster.

 

Nu är inte det här lagtinget känt för att ta tillvara de svagaste gruppernas intressen utan kanske mera tvärtom, men det kanske ändå den här gången skulle vara dags att engagera sig i pensionärernas situation. Frågan är nämligen inte ny på något sätt utan vi har i socialdemokraterna redan på nittiotalet tagit upp frågan: 1990 och 1991. När den togs upp 1990 tyckte man att, nej, det här skall vi inte bry oss om, det får förfalla. Det var nämligen så att då betalades en del av pensionärernas bostadsbidrag ut av kommunerna och det var någon representant för Jomala kommun som inte ville vara med och förbättra situationen för pensionärerna den gången. Det blev bättre 1991; då ville lagtinget nog ta upp frågan och man avslog motionen med hänvisning till att frågan var ”på gång”, landskapsstyrelsen arbetade med frågan redan 1991! Det sades så här, att man blev ”tillfredsställd över att ärendet redan är aktualiserat inom landskapsstyrelsen. Kontakter har via riksdagsmannen tagits till riksmyndigheter och även inom Folkpensionsanstalten har saken uppmärksammats.” Och man ansåg från utskottets sida att det var mycket viktigt att det här åtgärdades för att den här gruppen inte talar med så stark röst om sina behov i politiken.

 

Nu har det gått 12 år – det här var i april 1991 – och absolut ingenting har skett. Därför tar vi upp frågan igen och hoppas att det här lagtinget är lite mera socialt kännande och försöker lösa frågan för de pensionärer som har små inkomster. Nu är det så lyckligt, åtminstone för Jomala, att kommunen inte behöver betala ett penni för bostadsbidraget utan det betalas helt och fullt av Folkpensionsanstalten, så den kommunala girigheten skulle i det här fallet vara borta och det skulle kanske vara dags för oss att med förenade krafter försöka få frågan reglerad på nytt och på ett bättre sätt för de åländska pensionärerna.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ingenting blir gjort, förstår man av ltl Sundbacks inlägg i den här frågan. Det var ju så att socialdemokraterna satt i landskapsstyrelsen den period som kom efter 1991 i fyra år. (Från salen: nej, nej, det var Sune Erikssons landskapsstyrelse!)

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det var liberalt styre 1991, både på åländsk front och i riksdagen. Jag vet inte om det är förklaringen till att det inte blev någonting gjort, men så var det i alla fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 7:

 

 Ltl Bert Häggbloms hemställningsmotion angående landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna. (HM 5/2002-2003).

 

Beslut om remiss till näringsutskottet är tidigare fattat. Ärendet bordlades den 26.3.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Det här är en gammal fråga som inte har blivit löst fastän vår lagstiftning om jordförvärv, som är en rikslag har gällt sedan 1975. Det gäller hur man skall kompensera markägarna i skärgården eftersom vi har den skyddsbestämmelse vi har, vilket har varit till gagn för vårt samhälle och är en av hörnpelarna i vår självstyrelse. Frågan bör få en lösning beträffande framtiden för skärgården. Vi vet att skärgårdskommunerna avfolkas och har gjort det under lång tid och under den snart trettioåriga tid som lagen har varit i kraft vet vi också att skärgården minskar allt mer i befolkning. Näringsstrukturen är inte gynnsam om vi ser framåt och då är frågan: Vad kan vi göra för att få en ändring till stånd så att också de som vill driva företag i skärgården har möjlighet till det och att de då kan finansiera sin verksamhet?

 

Ofta är det så att det är säkerheten som är problem när man skall starta företag. Vad har man för säkerheter i skärgården? Den mark man har tillgång till har ett mycket ringa värde i förhållande till markvärdet och säkerhetsvärdet vi har på fasta Åland.

 

Det fanns en kommitté tillsatt på sjuttiotalet, 1973, som avgav ett betänkande 7 februari 1975. Ordförande var Henrik Gustafsson, medlemmar var Karl Sundblom, Åke Bamberg, Nils Jansson, Bertel Söderlund och sekreterare nuvarande lagtingsledamoten Ulf Andersson. Då gav man landskapsstyrelsen i uppdrag att komma med ett förslag: betänkande, avgivet av kompensationskommittén, dvs. att man skulle ge kompensation till markägare i synnerhet i skärgårdskommunerna för skillnaden mellan priserna. När lagmotionen diskuterades i lagtinget, som alltså gick till riksdagen och som sedan blev lag – man var så företagsam då, det är den senaste lagmotionen som har gått till riksdagen som har gått igenom, men rätta mig om jag har fel – tog man också upp frågan om kompensationen och man gav landskapsstyrelsen i uppdrag att komma med ett lagförslag. Det har inte kommit och nu på senare år tycker jag att den diskussionen har avtagit.

 

Min hemställningsmotion gäller inte direkt kompensation utan man skulle ställa upp landskapsgarantier så att man skulle få säkerhet i marken i stället. Landskapsstyrelsen går in i mellanskillnaden och ger ett säkerhetsvärde i förhållande till vad man får på fasta Åland. På så sätt skulle man också skapa bättre förutsättningar för ungdomar och andra som vill starta företag ute i skärgården, som har möjlighet till det. Det här gäller kompensation för markägare, sedan kan man också diskutera hur man i övrigt skall vitalisera näringslivet i skärgården. Jag tror att det är viktigt att man tänker till i de här banorna och får någonting gjort, för jag tycker att det här har varit en beställning under många, men ingenting sker och då bör man också komma till ett slutresultat, om man avser att göra det eller om man inte avser att göra det. Vi vet att skärgården kan inte leva bara av sin skärgårdstrafik, det måste också finnas företag i skärgården. Vi vet från diskussionen om fiskodlingarna som var i måndags, att många vill ha bort fiskodlingarna som är företag i skärgården. Vad skall komma i stället? Hur skall man få nytt näringsliv i skärgården? Hur detta skall göras bör vi föra en allvarlig debatt om, om vi vill ha skärgården levande. Det är kanske så att alla inte vill ha det.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är glad över att de obundna har kommit med i den här diskussion, som egentligen har pågått länge i skärgården och jag vet att många skärgårdsbor tycker att de har fått betala ett högt pris för jordförvärvslagen. Vi skall jobba på det här. Det som ltl Häggblom kanske inte vet är att frågan är aktualiserad i skärgårdsnämnden. Skärgårdsnämnden diskuterade först huruvida man skulle ta in den här frågan i skärgårdslagen, som är under lagberedning, såvitt jag vet, men nämnden beslöt att ta det som en skild fråga och utreda den. Nu berättade ltl Häggblom att man har funderat över den här saken ända sedan sjuttiotalet, och nu har vi tagit upp den på nytt. Jag hoppas att skärgårdsnämnden tillsammans med utskottsbetänkandet skall kunna lägga ännu mera bakom sitt krav på garantier i enlighet med modellen i motionen. Det får vi se.

 

 

 

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag tackar för det understöd som kom. Jag tror att man kan påskynda det här. Det är bra om skärgårdsnämnden tar det, men eftersom ltl Lisbeth Eriksson också är med i majoritetsblocket tror jag att det skulle vara mera gångbart att ta det direkt till landskapsstyrelsen och kommer med en framställning. Då kan man påskynda ärendet under sittande mandatperiod.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Skärgårdsnämnden har i total enighet skickat sitt förslag vidare till landskapsstyrelsen. För närvarande kan vi inte just mera göra. Det är naturligtvis inte så alldeles enkelt att utreda det här, så jag kan inte ha förhoppningar om att det skall gå så hemskt fort, men det som kan göras kommer i alla fall att göras.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag tackar för löftet från regeringsblocket att ”att det som kan göras kommer att göras”. Det skulle vara intressant att veta inom vilken tidsperiod det kommer att göras. Vi vet att det har gått snart 30 år sedan kommittén avgav sitt betänkande, så vi bör komma till resultat, för under tiden dör skärgården ut eller avfolkas alltmer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag har inte så hemskt mycket att tillägga efter den senaste replikväxlingen än att bara säga att det här är ett bra och vällovligt initiativ från de obundna och vi är glada över att omtanken om skärgårdsproblemen även finns hos de obundna. Förutom att saken bereds och drivs i skärgårdsnämnden ser jag det bara som bra att ärendet också diskuteras grundligt i näringsutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 8:

 

Lasse Wiklöfs hemställningsmotion angående PSSA-status för skärgårdshavet. (HM 10/2002-2003).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet har tidigare fattats. Ärendet bordlades den 31.3.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Vilken grupp av människor i Östersjönsfären skulle känna starkare än vi för att Östersjön på sikt skulle bli rent och att alla väsentliga skyddsåtgärder kunde förverkligas. Ja, inga andra än vi! Vi tillhör dem som har den allra största orsaken att göra någonting åt det.

 

Nödvändigheten av att lagtinget godkänner hemställningsmotionen och därmed förmår landskapsstyrelsen att hos IMO anhålla om att vårt åländska territorialvatten, vårt Skärgårdshav, erhåller status som särskilt känsligt havsområde, PSSA, är alldeles uppenbar. Det är en nödvändighet samtidigt som ett flertal andra länder, inklusive Finland, nu också överväger att begära PSSA-status för sina vattenområden.

 

Det här är viktigt därför att belastningen av Östersjön, som vi alla vet vad gäller både kväve och fosfor med undantag för Bottenviksystemet, fortfarande är alldeles för hög och därför att fartygstrafiken, speciellt trafiken med oljetankers, de närmaste åren kommer att öka enormt och därmed också mycket kraftigt öka riskexponeringen för oljeutsläpp. Alla i det här parlamentet känner till att Östersjön är ett av världens mest belastade innanhav. Östersjön är dessutom unikt. Det handlar, som vi alla vet, om en grund och känslig jättebassäng med bräckt vatten som på många sätt är utsatt för hård belastning. Det gäller utsläppen från land, från de enormt långa kustavsnitten, där jordbruk, bosättning och företagsamhet i olika former belastar. Det gäller utsläppen från luften, från främst industriell verksamhet, kommunikationer, flyg och fartyg och inte minst bilismen, men Östersjön belastas också av verksamheter som är direkt beroende av vattnet. Där har vi speciellt den internationella fartygstrafiken, inte minst oljeutsläppen, och här har vi för egen del också verksamheter som vi har diskuterat, inte minst vår fiskodlande verksamhet.

 

Att Östersjön vid sidan av radikalt minskade utsläppsmängder på gödningens område också behöver ett omfattande skydd för att minimera utsläpp av mer påtagliga, synliga utsläppsfaktorer, borde inte kännas främmande för någon av oss.

 

När det gäller att erhålla PSSA-status för Östersjön har vi från åländsk sida varit både föregångare och pådrivande och nu gäller det att följa upp och slutföra det arbetet.

 

Fru talman!

När jag själv för ett antal månader sedan vid den parlamentariska Östersjökonferensen i Petersburg på vägnar av den åländska delegationen i Nordiska rådet fick äran att representera landskapet nådde vi så långt som jag tidigare har erinrat om, att åtta av nio nationer insåg nödvändigheten av en sådan här åtgärd. Som känt var det enbart Ryssland som gick emot den gången. Men jag kunde märka då att hela Östersjön som en PSSA-region ändå inte var förberedd och genomtänkt av alla nationer. Det kunde jag bl.a. notera vid den interna överläggningen som vi hade före mötet med de nordiska delegationerna i Nordiska rådet, men efter diverse konsultationer slöt ändå alla upp på att Östersjön borde bli ett PSSA-område.

 

I arbetet med Finlands delegation i Nordiska rådet, där vi efter ett par sammanträden fick hela republiken bakom ett åtgärdsprogram för Östersjön, med tonvikt på sjöfarten, har jag också märkt att republiken Finland tar mycket allvarligt på de här frågorna. Jag utgår från att landskapsstyrelsen och Ålands lagting är minst lika angelägna.

 

När oljefartyget Prestige förolyckades i höstas blev det också fart på EU. Jag har mig bekant att EU i sina vatten inte tänker vänta med dubbelskrovade fartyg till 2015, som IMO beslutat, utan att denna regel skall införas redan 2010, ja, kanske tidigare. Ett mycket klart framsteg. Men i Östersjön kan vi inte vänta till 2010 när vi ser utvecklingen. Det vore att nonchalera vårt ansvar. Det är ur issynpunkt undermåliga fartygen Stemniza och Minerva-Nono som i vintras under uppseendeväckande omständigheter hämtade olja i Primorsk var ytterligare ett memento när det gäller de risker vi löper för katastrofer i Östersjön.

 

Den 11 februari i år höll Östersjöfonden sitt årsmöte på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. I anslutning till årsmötet hölls ett seminarium i Östersjöfondens och Världsnaturfondens regi. Seminariet fick mycket stor uppslutning. Bland talarna fanns bl.a. Finlands miljöminister Jouni Backman. På plats var också företrädare för Greenpeace samt diplomater från många ambassader i Helsingfors. Vid det mötet presenterade WWF och Östersjönfonden i ett uttalande de havsområden, om inte hela Östersjön kan täckas som PSSA, som oundgängligen behöver PSSA-skyddsstatus och specialåtgärder för att skyddet skall ha någon effekt. Man konkretiserade sig i fem krav:

 

  • Förbud för fartyg med enkelt skrov
  • Enhetlig isklassificering för hela Östersjön
  • I smala sund och inom svårnavigerade områden lokal lotsplik samt sommartid bogsering och vintertid isbrytarassistans
  • Tillräckligt antal isbrytare och oljebekämpningsfartyg måste finnas
  • Fartygstrafiken skall styras så att den minimalt belastar natur och naturvärden och behovet av av optimalt navigationssystem underströks, särskilt på Finska vikens vatten

 

Det här full i mycket god jord, det har vi kunnat se i senare uppföljningar från ministeriets sida.

 

När det gäller PSSA-status för Finska viken, Skärgårdshavet och Kvarken betonades vid sidan av de miljö- och sjöfartsmässiga aspekterna även rent socioekonomiska skäl: rent vatten och natur är livsvillkor för fiskare, turism, stugägare, båtturister m.m. För oss ålänningar som är ett sjöfarande folk är trovärdigheten hög om vi också försöker påverka fartygstrafiken i miljömässigt hänseende. Trovärdigheten är hög därför att alla vet att vi har så mycket rederier på Åland. Ser vi enbart till Finska viken och de ryska utskeppningshamnarna av olja ger verkligen de orsak till eftertanke. På Finska viken fraktas för närvarande omkring 40 miljoner ton olja per år. Mängden förutspås öka till åtminstone 160 miljoner ton år 2010. Tala om ökning! Finlands och Sveriges miljöministrar har på senare tid vädjat om stöd för en ansökan till IMO om PSSA-status för Östersjön och som vi vet har också Nordiska ministerrådet, där Åland är med, också visat frågan stort intresse. Från landskapets sida har man också den vägen röjt sitt engagemang för frågan. Också EU:s ministerråd inom trafik och miljö har uppmant Östersjöländer med gemensamt intresse att överväga ansökan till IMO i den här frågan.

 

Fru talman!

För oss på Åland, som har erfarenheter av oljekatastrofer – Antony Gramski-olyckan – glömmer vi knappast någonsin – som titt och tätt ondgör oss över varför tusentals olagliga oljeutsläpp i Östersjön inte beivras, inga straff utmäts, för oss är det självklart att agera och göra det nu. Inget bör kunna hindra Åland från att formulera en framställning och i den ansöka om särskilda skyddsbestämmelser som landskapsstyrelsen naturligtvis i detalj själv senare skall pröva. Jag hoppas på lagtingets stöd och att den här frågan skall uppfattas så angelägen att den verkligen blir behandlad i social- och miljöutskottet innan nyval, följaktligen innan motionen faller.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Det här är en motion i ett angeläget ärende huvudmotionären Wiklöf har förklarat vad den syftar till och jag har ingenting att erinra mot det. Jag vill ändå berätta vad som är s.a.s. på gång. Redan för två år sedan på ett miljöministermöte förde jag fram frågan om skyddet av Östersjön, i all synnerhet när det gäller oljetransporter och liknande och det var i ett sammanhang där man diskuterade de baltiska länderna och Nordvästryssland och samarbetet där, och det klingade synbarligen inte för döva öron. Jag kan berätta att den 18 februari i år hade de nordiska miljöministrarna ett möte i Köpenhamn, där jag också deltog och där frågan var högaktuell. De nordiska miljöministrarna, inklusive jag själv, fattade ett beslut om att man gemensamt med Östersjöländerna och Helcom skulle formulera ett förslag till ansökan hos IMO om att Östersjön skulle pekas ut som ett särskilt känsligt havsområde. Jag vet också att samarbetsministrarna har behandlat den här frågan, så den diskuteras och observeras på bred front inom det nordiska arbetet. Jag kan bara säga att i det ursprungliga förslaget, som lydde ungefär så att man skulle peka ut hela eller delar av Östersjön som ett särskilt känsligt område, hade jag synpunkter på ”delar”; jag tyckte att tar man ett sådant här beslut, så tar man hela Östersjön med. Det här är ändå inte speciellt enkelt därför att den internationella sjöfartsorganisationen IMO kan naturligtvis på ansökan av ett eller flera länder enligt vissa riktlinjer klassa ett havsområde som ett särskilt havsområde, s.k. PSSA-område, men det innebär att de stater som har jurisdiktion över sina områden kan ställa specificerade krav på trafik och vad man gör där. Man kan från ländernas sida i ett sådant sammanhang inte göra begränsningar som strider mot FN:s internationella havsrättskonvention.

 

Frågan är alltså aktuell. Just nu håller man förstås på att få fram en ny miljöminister i Finland, men den tidigare miljöministern Jouni Backman var med på mötet i Köpenhamn och jag förutsätter att man vidhåller det som miljöministrarna kom överens om att göra och i så fall skulle det finnas möjligheter att få en ansökan behandlad vid Helcoms ministermöte i juni. Det skulle vara en framgång.

 

Fru talman!

Jag tycker som sagt att detta är en angelägen fråga och ett lagtingsbeslut i positiv anda av motionen uppfattar jag som ett välkommet stöd för det arbete som landskapsstyrelsen redan håller på med.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag blev uppriktigt glad. Det känns roligt när man vet att många i salen tänker och tycker likadant, när man vet att det finns folk i landskapsstyrelsen som känner engagemang i den här frågan, men jag vet så många gånger annars att saken är lite påbörjad och då skall motionen förkastas. Jag tyckte att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson hade en ypperlig infallsvinkel - den efterlyser jag också - där ett enigt lagting skulle få ställa sig bakom förslaget för att ge ytterligare kraft åt en åländsk åsikt på det här området. Jag vill säga, landskapsstyrelseledamoten Eriksson, att det värdesätter jag mycket.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är mycket angeläget att man nu får upp den här frågan. Som vi hörde av landskapsstyrelsen har man kommit ganska långt. Som vi alla vet är oljan kanske inte en av de värsta utsläppen vi pratar om, det finns en hel del andra utsläpp och miljöförstöringar, men oljan är verkligen den stora boven i Östersjöns marina miljö, för den förgör ju praktiskt taget allt om den kommer ut i den marina miljön. Vi vet också att det finns många båtar som dagligen kör inom Östersjön lastad med olja och olyckor har hänt och det kommer säkert att hända många fler. Det skulle vara väldigt nödvändigt att få till stånd en förbättring på det här området med säkrare oljetransporter inom Östersjöns marina miljö.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag vill liksom landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson understryka betydelsen av våra möjligheter att delta i olika slag av samarbete. Det gäller Europeiska unionen där också den här frågan är aktuell genom Prestige-olyckan och i Nordiska rådet. Som ledamoten Sune Eriksson nämnde är det både på miljöministersidan och samarbetsministersidan som vi har haft möjlighet att påverka frågan. Ltl P-E Eriksson nämnde oljeproblematiken och den kommer också in, men däremot är det så att i det här sammanhanget kommer man inte att ställa krav på fartygens utformning, konstruktion, utrustning eller bemanning. Men också den frågan är aktualiserad på annat sätt i det nordiska samarbetet och naturligtvis också inom EU.

 

Det som händer nu och som är viktigt för oss att följa med är att i Sverige har man gjort en utredning som visar, som ett första steg, som sakunderlag, att Östersjön fyller kriterierna på att vara ett känsligt havsområde, nämligen för det första att havsområdet bevisligen är av ekologisk, social, kulturell, ekonomisk eller vetenskaplig betydelse, för det andra att internationell sjöfart kan skada havsområdet och för det tredje att åtföljande skyddsåtgärder kan vidtas inom ramen för IMO. Detta har man konstaterat att är uppfyllt. I Sverige har man också tagit in i beslutet det som ledamoten Sune Eriksson sade, att man är ute efter en klassning av Östersjön som helhet eller enbart den svenska delen och det är naturligtvis i vårt intresse att Östersjön som helhet skall klassas på det här sättet. Jag tolkar ledamoten Wiklöfs motion, när han skriver: ”åtgärder i syfte att vårt skärgårdshav av IMO erhåller PSSA-status” att det är också den norra delen av Östersjön som i finska sammanhang kallas Skärgårdshavet, att det också skall täckas in av det hela.

 

Det kan också vara värt att nämna – jag uppfattade inte om det sades av motionären – att de skyddsåtgärder som man kan vidta inom det här området är skärpta utsläppsregler, det är ruttplanering och rapportsplikt samt lotsplikt, men däremot inte på fartygens konstruktion. I det här sammanhanget kan jag också nämna att vi hos kommunikationsministeriet för en tid sedan har anhängiggjort vårt intresse av att kunna vara en del av EU:s säkerhetssystem för sjöfarten, man skall alltså inrätta ett institut för sjösäkerhet där man kan ha regionala administrativa enheter och där skulle det vara av åländskt intresse att kunna ha en del av ruttplanerings-, rapporteringsplikts- och lotspliktsfunktionen. Den delen drivs på EU-nivå.

 

Här finns det möjligheter för Åland att vara aktiv och om lagtinget också debatterar de här frågorna också och visar vårt intresse, så tror jag att det är till fördel för saken.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag blev ytterligare stärkt i mitt goda humör! Jag vill tacka vicelantrådet också för de här synpunkterna. Det stärker min uppfattning ytterligare att det finns en vilja att verkligen försöka göra någonting i den här frågan. Jag tycker att det är bra. När vicelantrådet indikerar att lagtinget skulle ställa sig bakom det här tycker jag att det är jättebra. Det här är någonting för Åland att faktiskt manifestera sin vilja för Östersjön. Jag blev också mycket glad när jag läste sjöfartsverkets utredning kring premisserna huruvida det här fyller kraven på PSSA-villkor och det var ganska entydigt att så är fallet. Jag är naturligtvis en tillskyndare till att hela Östersjön skall bli ett PSSA-område. Vi vet alla vad som händer om oljan till någon del i detta vattenområde kommer lös, då kan den fara sju-åtta varv runt hela Östersjön innan den slutligt når stränderna. Det är många som kan drabbas av det och därför borde de rigorösare bestämmelserna naturligtvis gälla hela detta havsområde, men för åländskt vidkommande är det väl ändå så att vi primärt måste tala för våra egna vatten, det är väl där vi har vår juridiska rätt att ta oss talan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Just det som ltl Wiklöf behandlar i sin motion och det han framförde här i sitt anförande är helt riktigt och är väldigt viktiga synpunkter. Jag tycker att det är väldigt viktigt och bra om vi inom lagtinget, både landskapsstyrelsepartierna och oppositionen, strävar mot samma mål. Det är viktigt om vi i en så här central och livsavgörande fråga för hela Åland kan helt vara eniga; då är förutsättningarna mycket bättre att nå ett resultat.

 

Fru talman!

Frågorna kring Östersjöns miljö, framför allt i samband med sjösäkerheten och fartygstrafikens påverkan på Östersjömiljön har uppmärksammats på olika sätt under de senare åren, bl.a. finns Östersjöparlamentarikernas årliga konferens, Baltic Parlamentary Sea Conference, som har behandlat just den här typen av frågor under de två senaste åren, för det första i Greifswald i Tyskland år 2001, där fyra medlemmar från lagtinget deltog – där jag själv var med – och där uppmärksammades just sjösäkerheten och fartygstrafiken som ett av de centrala teman för hela konferensen. Det gjordes en rapport från konferensen och den rapporten behandlades sedermera i Köpenhamn, där man tog några steg vidare och involverade också då i processen regeringssidan därför att Baltic Parlamentary Sea Conference består av de olika parlamentens representanter runt Östersjön. Konferensen utarbetar en resolution som man tar ställning till; resolutionen och dess innehåll ges sedan vidare till regeringarna med förhoppningen om att de skall ta resolutionens innehåll ad notam och vidta åtgärder. Denna konferens hölls våren 2002.

 

Senaste höst i månadsskiftet september-oktober var motsvarande konferens i S:t Petersburg och då hade jag själv förmånen att samarbeta med ltl Wiklöf i utarbetandet av resolutionen. Från åländsk sida föreslog vi just att Östersjön skulle förklaras som särskilt skyddsvärt PSSA-område. Det fick faktiskt ganska god genklang, men på slutändan gick det inte igenom och fastän det kanske hade funnits förutsättningar att få in en skrivning kring detta i resolutionen föll det på motstånd från Ryssland.

 

Det är klart att ansträngningarna att gå vidare inte får ta slut, de pågår, som vi har hört från landskapsstyrelsens håll, man arbetar intensivt med frågorna att gå vidare och det är klart att vi från åländsk sida skall göra vad vi kan för att skynda på den processen. Även om Östersjön skulle klassas som PSSA-område är därmed inte alla problem lösta, utan det är egentligen inledningen till en ny process där man kan konkretisera en hel del saker och att man kan vidta åtgärder som gör det lättare att skydda Östersjön. I den här processen är det faktiskt så, när det gäller fartygstrafiken, att Sverige och Danmark, men även Tyskland, är i en nyckelställning eftersom de länderna ”behärskar” inloppet till Östersjön. Inom ramen för PSSA-samarbetet finns möjlighet att ställa miljökrav på fartygstrafiken också i viss mån.

 

Det är minst sagt lite tragiskt att det är nästan så att det måste hända en större katastrof innan vi är mogna att ta till de konkreta åtgärder som behöver vidtas. När jag säger ”vi” menar jag alla vi, dvs. inom hela Europa. Det är så att EU:s senaste ställningstagande om tankfartygstrafiken är faktiskt ett väldigt glädjande framsteg, men det är bara ett på vägen, det behövs många andra åtgärder också innan vi har kommit fram till en miljömässigt hållbar Östersjö – därför att det är ändå vårt gemensamma mål.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Vi tackar naturligtvis för de stödjande synpunkterna också! För att man skall vinna tid i den här processen ville jag lansera den idé som också Östersjöfonden och Världsnaturfonden hade upp i Helsingfors, nämligen nödvändigheten av att samtidigt som man formar man en ansökan om PSSA-status till IMO skulle man också komma med önskemålen om skyddsbestämmelser och alltihopa. Då får man testen samtidigt och det tror jag faktiskt att är det smartaste och mest ändamålsenliga sättet att gå tillväga. Då tror jag man vinner många månvarv, för att inte säga år, om man tar det i samma process. Jag tycker att det känns att vi är på utomordentligt god väg och när man också känner den internationella responsen i de här frågorna nu, så tror jag faktiskt att man med tillförsikt kan börja titta på Östersjöns framtid, också i detta skyddshänseende.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Ronald Bomans enkla fråga angående vårdlöner. (EF 7/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges.

 

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 7.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.15).

 

 

 

 

Originalfil