Plenum den 2 december 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 2 december 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Wiklöf, ltl Sjölund och ltl Lindholm).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Wiklöf på grund av sjukdom. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att svar med anledning av ltl Sundbacks enkla fråga nr 4/2002-2003 och ltl Sundmans enkla fråga nr 3/2002-2003 kommer att avges vid plenum måndagen den 9 december.

Antecknas.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående ny lagstiftning om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen. (FR 25/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de förkastades vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig. Slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 46 § körkortslagen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående ändring av blankettlagen om statens pensioner. (FR 2/2002-2003).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts i andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändringar av kommunallagen och lagstiftningen om kommunindelning. (FR 24/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 25.11. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Detta ärende har diskuterats en hel del, dels före remiss till utskottet och nu efter. Jag motsätter mig, som det tydligt måste ha framgått, att man skulle ändra på bestämmelsen att man inte får sitta både i kommunstyrelsen och nämnd samtidigt. Jag har motiverat varför jag tycker så. Det är främst en demokratifråga, man skall bredda det kommunala beslutsfattandet. Det har förvånat mig att ändringen har föreslagits, men förklaringen är att ofta när vi politiker föreslås lagstiftning tänker vi på oss själva och på våra kompisar och då blir det lätt så här. Det är klart att det lätt blir ett problem för oss politiker att hitta på och ta fram nya människor till politiken. Ibland vill man inte heller engagera nya människor för man ser dem som ett hot. Det är väl det som är bakgrunden till ändringen, man ser hur det är när man själv är politiker ute i kommunerna och vilka problem vi har. Vi skall ändå inte lagstifta för politikernas skull utan vi skall lagstifta för medborgarnas skull, man skall alltid se till medborgarnas bästa. Visserligen är vi också medborgare, men vi är en mycket liten del av Ålands folk, numerärt, även om vi representerar dem. Jag kommer att föreslå att stora utskottet skall titta på det här och betänker sig om det verkligen är klokt att göra ändringen.

 

Ltl Eklöw, replik:

Fru talman!

Precis i den andan som ltl Sundman säger, om man tar lagstiftningen så lämnar man ansvaret till kommunerna och då ligger det på kommunpolitikernas ansvar att se till att saken sköts. Resonemanget som ltl Sundman för, att det är frågan om personer och personers eget tyckande, går stick i stäv med själva saken.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När jag utövar mitt uppdrag som ledamot av Ålands lagting gör jag det som vald av Ålands folk, inte som vald av Ålands kommunpolitiker. Jag lagstiftar direkt för medborgarna. Givetvis är kommunerna och deras förtroendevalda en del av systemet, men i första hand är det medborgarna som vi skall tänka på och därför tänker jag så här. Jag tänker på medborgarna!

 

Ltl Eklöw, replik:

Fru talman!

Det finns olika nivåer av beslutsfattande på Åland. Vi har lagtingsnivån, vår lagstiftning, vår kompetens och sedan har vi kommunala nivån, där de mera naturnära och befolkningsnära besluten tas. Då ligger det i vårt intresse på den här nivån att se till att den lägre nivån får goda förutsättningar att fungera. Tyvärr är det så på Åland att förutsättningarna på den lägre nivån är väldigt olika, just beroende på befolkningsantalet i kommunerna när vi har från 138, eller vad det nu är i Sottunga, till Mariehamns över 10.000. Jag skulle vilja säga: Låt alla blommor blomma!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Visst är det som ltl Eklöw säger att det är vårt jobb att skapa förutsättningar för kommunerna. Den här bestämmelsen är inte till gagn för medborgarna, det blir en koncentrerad makt i kommunerna. Det är mycket sundare om man fördelar förtroendeuppdragen. Det är klart att det är olika utmaningar. Har man partier i kommunerna så kanske det för ett mindre parti kan vara en större utmaning och för en mindre kommun kan det vara en större utmaning, men det måste man ta. Man kan inte göra avkall på sådana här grundläggande demokratiska värden, det tycker jag inte.

 

Ltl Lundberg:

Fru talman

Huvudfrågan i detta lagförslag är om man skall sitta i styrelse och nämnd samtidigt. Antar vi det här förslaget är det en möjlighet enligt lagen. Sedan är det upp till kommunen och kommunens politiker att fördela uppdragen på ett bra sätt. För medborgarna är det inte av intresse huruvida de olika partierna fördelar posterna sinsemellan. Det viktiga är att man har ett bra skolväsende, fungerande väghållning, bra äldreomsorg, tryggt på dagis osv. Rädslan över att möjligheten att sitta i både nämnd och styrelse skulle leda till maktkoncentration och gubbvälde tror jag att är överdriven.

 

Jag har förhoppningen att man i kommunerna är mogna nog att använda kommunens krafter på ett konstruktivt och bra sätt. Våra kommuner är så små att de som är intresserade och har sakkunskap behöver tas till vara. Om det finns någon som har tid och resurser i en liten kommun att sitta i både nämnd och styrelse, ser jag inte några stora problem med det - det är väl bättre än att en som inte alls är intresserad tvingas åta sig uppdraget. Det finns idag inga begränsningar för hur många nämnder man kan sitta i, eller finns det? Finns det folk så ligger det väl i allas intressen att sprida på uppdragen, men det är när det inte finns folk det här kan vara till stor fördel. Jämställdhetslagen finns för att förhindra gubbväldet. Om man inte får sitta i både nämnd och styrelse finns det en annan risk i de små kommunerna, nämligen att det blir stora nämndsammanslagningar. Det kan leda till att en hel sektor kan komma i en undanskymd position. Vi vill väl inte komma tillbaka till den tiden då alla beslut togs i kommunstyrelserna.

 

Jag håller inte med om att det kommunala arbetet är ideellt, som ltl Sundman tyckte tidigare i debatten. Det är inget bra sätt att marknadsföra det kommunala arbetet. Vi behöver hjälpas åt för att få folk att vilja jobba i kommunpolitiken. Särskilt nu när det kommer att bli tuffare tider. Slår man ut vad man förtjänar per timme tycker jag inte att det är så tokigt. Är det underbetalt så behöver vi väl i så fall göra något åt det, men om vi tycker att de kommunala politikerna arbetar ideellt så är det nog många yrkesarbetande som också gör det.

 

Ltl Perämaa:

Fru talman!

Jag skall kortfattat upprepa vad jag för liberalernas del anförde vid behandling av detta ärende före bordläggning senaste måndag. Vi anser att den befintliga kommunallagen till stora delar har fungerat tillfredsställande och bra, men vi vill korrigera lagen till den del där den inte har varit ändamålsenlig, alltså vad gäller rätten för fullmäktige att utse en person till uppdrag i både styrelse och nämnd. I motsats till speciellt de obundna anser vi att de folkvalda i respektive kommunfullmäktige är fullt kapabla att i demokratisk anda välja de mest lämpade personerna för uppdrag i styrelser och nämnder eller i vissa fall båda. Ltl Sundman har öppet i lagtingsdebatten gett uttryck för sina tvivel för förmågan hos kommunernas fullmäktige att ta demokratiska beslut. Ltl Sundman vill inte på något sätt ta intryck av kommunernas önskan om att få ändring på denna punkt. I princip samtliga kommuner har genom Ålands kommunförbund begärt att få rätten för sina fullmäktige att vid behov få tillsätta en person både i styrelse och nämnd i enlighet med det som gällde i den tidigare kommunallagen. Ledamoten Sundman och de obundna har tydligen ett behov av att detaljstyra kommunerna och invånarna även i denna fråga. Vi bör minnas att de folkvalda i respektive kommuns fullmäktige är tillsatta av Ålands folk enligt samma valsystem som vi lagtingsledamöter och har därför ett motsvarande demokratiskt uppdrag att genomföra som vi lagtingsledamöter. Att påstå att en fullmäktigeledamot inte har samma demokratiska förmåga är för oss liberaler fullkomligt främmande.

 

Fru talman!

Vid senaste behandling påstod ltl Sundman bestämt att liberalerna har ändrat ståndpunkt i detta ärende. Under debatten bemötte jag detta påstående, men vill för klarhetens skull ytterligare redovisa den tidigare behandlingen av detta ärende här i lagtinget. Det gäller alltså behandlingen av den lagframställning som är gällande, nuvarande lag. Lagutskottet behandlade framställningen enligt vanlig ordning och lagutskottet röstade med rösterna 3-2 för att fullmäktige inte skulle få utse person till uppdrag i både styrelse och nämnd. Liberalen och ordförande i utskottet Lotta Wickström-Johansson reserverade sig skriftligen mot beslutet som lagutskottet tog den 28 januari 1997. Lagtinget beslöt därefter föra ärendet till stora utskottet som efter omröstning 5-4 beslöt i enlighet med lagutskottets förslag. I stora utskottets betänkande av den 15 april 1997 bifogades en reservation undertecknad av liberalerna Folke Sjölund, Lisbeth Eriksson och Raija-Liisa Eklöw. Jag kan bara konstatera att liberalerna har varit konsekventa i denna fråga.

 

Vad som får ledamoten Sundman att påstå att vi har ändrat åsikt i denna fråga lämnar jag åt eventuella lyssnare att bedöma. Möjligen ger det en liten inblick i hur ledamoten Sundman anser att ärendena kan och bör behandlas här i lagtinget i ltl Sundmans egen självkonstruerade demokratiska anda.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa vill själv upprepa det han sade tidigare. Han glömde att beakta det jag sade förra gången om varför man har systemet med nämnder och varför man har en kommunstyrelse. I nämnderna får fullmäktigeledamot delta medan styrelsen bör ha en åsikt och då är det inte så lämpligt att ledamöterna sitter där. Det är bra att man fördelar makten på flera så att flera får vara med. Har man den åsikten som ltl Perämaa har, förstår jag inte varför inte liberalerna föreslår en ny kommunallag där det bara skulle vara en paragraf: Vad gäller kommunerna bestämmer dessa i enlighet med vad kommunfullmäktige besluter. Lagen slut.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är uppenbart att vi liberaler och de obundna har olika syn på saken. Vi ser det som helt klart att de folkvalda fullmäktigeledamöterna, som bestämmer i kommunerna, har samma förmåga att ta demokratiska beslut som vi här i lagtinget. Därför är det mest ändamålsenligt att vid s.k. närpolitik, när man bestämmer om en enskild kommuns angelägenheter, är det lämpligast att fullmäktige själv bestämmer vilka personer som sitter i respektive organ.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det är där våra åsikter inte går ihop, när demokrati blir lika med maktpolitik. Det är bättre att fördela på flera personer så uppkommer inte det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vill inte detaljstyra kommunerna, vi behöver ett balanserat regelverk. Jag vill varken avskaffa kommunallagen eller alltför mycket byråkratisera kommunerna, men kanske ltl Perämaa vill avskaffa kommunallagen. Kanske det skulle passa Perämaas syften, men det är klart att vi måste ha ett regelverk. När Perämaa säger att jag ifrågasätter kommunernas demokratiska förmåga är det fel, det gör jag inte. Jag ifrågasätter inte heller liberalernas även om jag inte har sett prov på den förmågan.

 

När det gäller tidigare behandling är jag inte bunden av det, jag är vald till Ålands lagting på mina egna röster, jag behöver inte ta ställning till tidigare lagtingsbeslut. Snarare är det förvånande att majoriteten har ändrat uppfattning i den här viktiga frågan som tydligen har varit till stora utskottet tidigare också. Det är nog bra att stora utskottet får ta sig en titt.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Nu kom det igen ett uttalande från ltl Sundman som är helt overifierat, att jag kanske skulle vilja vara med och avskaffa kommunallagen och kanske kommunerna också. Det här är väl tydligen den teknik enligt ltl Sundman för debatten vidare, han kastar fram overifierade påståenden som inte har någon grund.

 

Sedan säger ltl Sundman att han inte är bunden av tidigare beslut och då kan jag bara konstatera att det uppenbarligen är så. Han är inte bunden av tidigare behandling, men jag redovisade för den tidigare behandlingen här i lagtinget och där kunde vi klart konstatera att liberalerna har haft den här åsikten hela tiden konsekvent i detta ärende, medan ltl Sundman påstod något annat. Det kanske är ett uttryck för att han inte är bunden av tidigare behandling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag skall inte upprepa vad som tidigare har sagts i debatten utgående från att jag tycker att lagframställningen har vi kunnat leva förutan. Det är en onödig lagstiftning eftersom kommunallagen även till den här delen fungerar alldeles utomordentligt väl. Eftersom den nu har kommit till lagtinget och remitterades till lagutskottet hade vi att ta ställning till frågan. En av huvudfrågan var huruvida man skall tillåta att personer i kommunerna sitter på dubbla stolar och har dubbel makt på det sättet som föreslås av landskapsstyrelsen, att sitta både i nämnd och styrelse.

 

Det har varit en svår fråga för oss i frisinnad samverkan att ta ställning till eftersom vi i grunden har inställningen att man skall bredda demokratin. Vi har förstått av kommunernas utlåtande att det finns ett antal kommuner som får praktiska problem med nuvarande kommunallag. Därför har vi varit beredda att vara med och kompromissa i lagutskottet på den här punkten, så att dessa små kommuner som har problem själva skulle få lösa det på ett annorlunda sätt än vad vi har angivet i lagen idag. Jag har för min del utgått från att varken Hammarland, Mariehamn eller andra större kommuner på Åland skall ha behov av en sådan här förändring. Nu har det visat sig, när ärendet kommer till plenibehandling, att åsikterna är lite annorlunda. Man tycker att åtminstone när det gäller de större kommunerna, är den ur demokratisynpunkt inte är ett bra tillvägagångssätt.  Om vi skall ha en kommunallag som här tidigare sades i replikerna skall den väl innehålla någonting och det är alltid en gränsdragning var man drar gränserna. Det här tjafset som är i plenum nu om att det bara är svart eller vitt och att det är självklart vad som skall stå i kommunallagen och vad som inte skall stå, får stå för ledamöterna själva.

 

Jag är något förvånad över den diskussion och det anfall mot ltl Sundman som anförs från ett par ledamöter från majoritetens sida, särskilt ltl Perämaa, Det är som om man tror att man inte skulle vara i Ålands lagting utan i något sublimare sammanhang, kindergarten eller något sådant. De synpunkter ltl Sundman har haft har varit motiverade av demokratiskäl. Kan man smutskasta människor för att de har ett önskemål om att vidmakthålla en så bred demokrati som möjligt må man väl göra det, men det får stå för en själv. Några större politiska talanger ligger inte bakom det, eller statsmannamässigt agerande i regeringsställning.

 

Utgående från vad jag har hört från majoritetens sida är jag beredd att stöda att förslaget går till stora utskottet. Därför har vi möjligheten att i första behandling föra ärenden till stora utskottet när det uppstår politiska frågetecken kring specialutskottets betänkande. I det här fallet har jag varit med i specialutskottet och kommit överens om en sak, men orden har varit lite för hårda här i plenum för att man inte skall låta ärendet gå till stora utskottet och där avgöras rent politiskt så jag kommer att stöda det förslaget.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var en attack rakt på sak av ltl Roger Jansson. Han hänvisade till och ansåg att jag för min del hade attackerat ltl Sundman här i debatten idag, men nu var det på det viset att ltl Sundman i den tidigare debatten före bordläggning kom fram med ett påstående som uppenbarligen avvek från sanningen till stora delar, så då är det väl inte mer än rätt att vi får korrigera den saken. Om ltl Roger Jansson anser att det i sin tur är en attack mot någon person eller ledamot får det i sin tur stå för honom.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vad jag här just nu kritiserade ltl Perämaa för var hans angrepp på ltl Sundmans demokratisyn när det gäller lagstiftningen. Det är en helt annan sak att ltl Sundman var på vils förra gången när det gäller liberala partiets hantering av den här frågan tidigare. Det noterades redan förra gången under plenum, jag förstod att ltl Sundman fick information om att till den delen var det fel. Det var inte det som jag överhuvudtaget uttalade mig om från talarstolen idag.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag anser att det kan vara brister i det demokratiska tänkandet om man inte är villig att låta kommunerna och deras fullmäktige själva besluta i sådana här frågor. Som ltl Roger Jansson till slut sade så var det uppenbarligen så att ltl Sundman var på vils i denna fråga i tidigare anförande och där kan jag bara säga att jag håller med ltl Roger Jansson.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag har varit med så länge i politiken så jag låter mig inte imponeras av sådana här finter som ltl Perämaa hänger sig åt genom att blanda äppel och päron i debatten. Jag tror att de som lyssnar på debatten, särskilt i den här salen, hör vad folk säger och vet att ltl Perämaa kraftigt angrep ltl Sundmans demokratisyn när det gäller frågan om att sitta på två stolar.

 

Jag har själv uttryckt problem med att kunna avgöra vad man skall ta in i kommunallagen och vad man inte skall ta in. Det är alltså en politisk bedömning man skall göra. Man kan inte säga att det ena eller det andra är självklart. Nu har det anförts bekymmer här från ledamöters i salen sida om vad man skall reglera i kommunallagen när det gäller den här frågan. Skall man t.ex. ha en gräns för att kommuner med under 500 invånare skall ha på ett visst sätt och de över på ett annat sätt. Vad vet jag? Vi har inte behandlat det i lagutskottet så vi får höra om det går till stora utskottet vad lagtingets ledamöter, som har säte och stämma i stora utskottet kan ha för synpunkter i frågan. Det är väl också en demokratifråga, om ett antal personer önskar behandla frågan enligt lagtingsordningens bestämmelse så skall man få göra det.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Begärs ordet?

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag föreslår remiss till stora utskottet.

 

Ltl Häggblom: Jag understöder ltl Sundmans förslag.

 

TALMANNEN: Ltl Sundman, understödd av ltl Häggblom, har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslaget om detta. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Sundmans förslag att resa sig.

 

Talmannen konstaterar att förslaget omfattats av minst åtta ledamöter. Ärendet remitteras därför till stora utskottet.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående ikraftträdande av Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring samt om godkännande av Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP 11/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan ärendet remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Förenta Nationernas klimatkonvention syftar till att stabilisera halten av klimatpåverkande växthusgaser i atmosfären så att skadliga störningar i klimatsystemet inte inträffar till följd av människans handlande. Sådana störningar är t.ex. torka, översvämningar, stormar och en höjning av havsytan. Klimatförändringarna är ett globalt problem och med konventionen har man skapat en ram för ett flexibelt och internationellt samarbete. Konventionen är den första globala konvention som beaktar den hållbara utvecklingens principer. Konventionen förpliktigar parterna att inventera de egna utsläppen av växthusgaser samt att utforma och genomföra nationella program, både kortsiktiga och långsiktiga, för hur utsläppen skall minskas. Konventionen innehåller endast summariska och flexibla mål och ett generellt förpliktande att begränsa utsläppen av växthusgaser. Exakta mål och tidsramar för utsläppsreduktionen skall parterna själva bestämma om. Parterna skall rapportera om sina planer och om förändringar av utsläppen. Utgående från det här kommer konventionen att utvärderas och vid behov skärpas.

 

Talman!

Lagutskottet har granskat konventionen och också inbegärt specialutskottets, social- och miljöutskottets, utlåtande. Lagutskottet har absolut ingenting att invända mot ett samtycke till ikraftträdande av konventionen och Kyoto-protokollet utan vi förordar ett bifall. Utskottet betonar vikten av att Åland tar konventionen på fullaste allvar och snarast vidtar de åtgärder som förutsätts. Koldioxidutsläppen på Åland kan tyckas som en droppe i havet, men konventionen bygger på att alla parter gör sitt yttersta eftersom det är det enda sättet att åstadkomma resultat. Åland har de facto relativt höga utsläpp av växthusgaser i förhållande till sin yta och sin folkmängd.

 

De åtgärder landskapsstyrelsen genast bör vidta, då lagtinget gett sitt samtycke och konventionen trätt i kraft, är att inventera våra utsläpp. Därefter skall landskapsstyrelsen göra upp ett reduktionsprogram med kort- och långsiktiga mål samt åtgärder och tidsramar för hur målen skall nås. Det här behöver inte vara någon kostsam och avancerad historia för landskapet. Det viktiga är att vi kommer igång med arbetet och börjar vidta åtgärder för att reducera våra utsläpp. Åland är en del av ett globalt sammanhang och det är vår skyldighet gentemot världen att vidta de åtgärder vi kan. Vi ser fram emot att miljöministern tar i frågan och presenterar en klimatstrategi som lagtinget får ta ställning till under våren. Vi får hoppas på en engagerad debatt här i lagtinget om det viktiga, dvs. vad Åland skall göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Det vi gör genom att godkänna det här är att visa vår vilja att ta ett globalt ansvar för ett globalt problem och att sätta press på oss själva att visa att handling snarast.

 

Ltl  Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att både lagutskottet och social- och miljöutskottet har gjort ett bra arbete och betänkandet är på många sätt hedervärt. Det som lite bekymrar mig är mera av formell karaktär, men dock inte oviktig i sammanhanget. Det är att strikt taget ger vi bara vårt bifall till den här konventionen och nu redogjorde utskottets ordförande för vad man från lagutskottets sida förväntar sig att landskapsstyrelsen skall göra med anledning av konventionen. Det tycker jag också att är mycket bra, men rent parlamentariskt undrar jag vad lagtinget har för möjlighet att i samband med den här konventionen ålägga landskapsstyrelsen att göra någonting. Landskapsstyrelsen kanske inte ens har tagit ställning till avtalet, jag kommer inte ihåg hur det var. Hur ser man i lagutskottet på att man nu uppdrar i samband med det här ärendet, att landskapsstyrelsen skall göra en hel del i den anda och mening som det här avtalet gäller.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Något formellt uppdrag finns inte i vårt betänkande, någonting som lagtinget godkänner nu utan det var det jag redogjorde för. Klart är att då Åland godkänner det här förbinder vi oss att vidta de åtgärder som förutsätts i konventionen och det är landskapsstyrelsen som skall verkställa det.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker också att det i och för sig borde vara klart, men av erfarenhet kan jag konstatera att det finns en hel del konventioner som vi har givit vårt bifall till, vars effekter man inte har sett några större spår av i landskapsstyrelsens arbete eller deras förslag till lagtinget. Eftersom det här är en viktig konvention känns det ännu mera angeläget att det verkligen händer något och inte bara stannar vid fromma förhoppningar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Talman!

Både lagutskottet och social- och miljöutskottet är enhälligt för att FN-konventionen om klimatförändring med Kyotoprotokollet ska träda i kraft också på Åland. Knappast finns det någon opposition i lagtinget mot detta.

 

Dessa dokument berör främst vårt vattenskydd, vår hantering av kemikalier, vår renhållning och våra åtgärder mot luftförorening. Social- och miljöutskottet pekar på behovet av ett åländskt program för hur utsläppen av växthusgaser ska minskas, till exempel genom att användningen av fossila bränslen bromsas. Vägtrafiken, fartygstrafiken och uppvärmningen av alla hus måste granskas, enligt utskottet.

 

Vid FN:s miljötoppmöte i Johannesburg beslöt man att andelen förnyelsebar energi ska öka väsentligt. EU krävde i det längsta klara mål beträffande procent och datum men misslyckades. USA stred emot och vann. EU har förklarat sig vilja samla de länder som vill gå före, för att visa gott exempel.

Ryssland undertecknade Kyotoprotokollet, som reglerar de gaser som orsakar klimatförändringar. Därmed har länder som står för över hälften av jordens utsläpp skrivit på och det innebär att protokollet kan träda i kraft.

 

Talman,

Kyotoprotokollet är ingalunda sista ordet i klimatfrågan, det ska vi ha klart för oss. Forskare framhåller att det behövs nya klimatavtal av det här slaget åtminstone vart tionde år under de kommande 100 åren, i annat fall blir det svårt att få ner koldioxidutsläppen till en rimlig nivå.

 

Datamodeller påvisar att 5,2 procents minskning av växthusgasutsläppen 1990-2010 bara är en mycket blygsam början. Industriländerna måste minska utsläppen med minst 50 procent och antagligen några tiotal procent mera om inte växthuseffekten ska rubba jordens klimat långt mer än vi kan överblicka. En liten minoritet av forskare tror mer på att variationerna i klimatet inte har så mycket med människornas aktiviteter att göra.

 

Talman,

Hur som helst: konventionen och protokollet ställer tydliga krav på omställning av våra dagliga liv. Det måste bli mindre resande och mycket klokare användning av fossila bränslen som kol och olja. EUs mål är att transporterna ska öka mindre än tillväxten i ekonomin. Det målet nås inte nu och då ökar trycket från växthusgaserna.

 

Fram till år 2020 strävar EU efter att ersätta 20 procent av bensin och diesel med naturgas, biobaserade och alkoholbaserade bränslen med mera. I september signalerade EU-kommissionen att skatt på nya bilar ska avskaffas på sikt. I stället vill EU att man går in för bruksavgifter och miljöskatter.

 

Det var ett stort steg när Kalifornien i september beslöt införa en lag som tvingar framtidens bilar att uppnå ”maximalt möjlig minskning” av växthusgasutsläppen. Förhoppningen bland miljövänner är naturligtvis att bilindustrin ska börja sälja bilar som uppfyller de stränga kaliforniska kraven även på andra håll.

 

Inom 20 år kan det dock mycket väl finnas massproducerade bilar som drivs med vätebaserade bränsleceller, enligt en grupp högt uppsatta forskare hos General Motors. De kallar sina nya bränsleceller för en ”revolutionerande teknologi”.

 

Talman,

Nya tekniker liksom nya bränslen och energisystem väntas radikalt kunna minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Höga energipriser driver fram energieffektiv teknik som kan vara kostsam i början, men som i förlängningen leder till låga kostnader för minskade utsläpp. Tvånget att effektivera, investera mera i energisnålare teknik och förnya maskinparkerna kan bli en stimulans för världens ekonomier. Klimatprogrammet kan ha en tillväxtfrämjande effekt till slut.

 

Finland har som mål att öka produktionen av solenergi till någon procent så att den motsvarar motsvarar uppvärmning av 10 000-20 000 villor. Många villor och sommarstugor i glesbygden är enligt sakkunskapen väl lämpade för soluppvärmning. Finland är - trots sin placering i världstoppen vad beträffar vindkraftteknik - nästan sämst i EU på att producera vind-el. Utvecklingen går mot allt större vindkraftsparker och allt större snurror. Havens vågor innehåller enorma mängder energi, på sätt och vis lagrad vindenergi, också en energikälla som är gratis och som ständigt förnyas. Expertis i Sverige tror dock att vågkraften aldrig tar hand om mer än några procent av det totala energiutbudet. Vågrörelserna i Östersjön är för små, helt enkelt.

 

Talman. Få experter tror på genombrott för bränslecellsanläggningar tidigare än 2010 eller på självförsörjande vätgassamhällen förrän år 2040. Andra forskare talar om high-tech-lösningar, som rymdbaserade solpaneler, varifrån energin skickas ned till jorden via mikrovågor. Totalt skulle det behövas enorma forskningsanslag till alternativ energi, i klass med hela det amerikanska rymdprogrammet ”Apollo”, menar de.

 

I Sverige förutsätter Ingenjörsvetenskapsakademiens experter inom projektet Energiframsyn i sitt klimatscenario att landets kärnkraftproduktion kan fasas ut efter år 2030. Då räknar man med att alternativa energisystem har hunnit utvecklas och mogna så pass att det är realistiskt att räkna med att de kan ta över. Då är - tror experterna - vätgasteknik, bränsleceller samt sol- och vindbaserad energiteknik så långt framme att de kan försörja den dåtida samhällsstrukturen i Sverige med den energi som behövs. Man bör notera att scenarierna är optimistiska. De förutsätter att den globala ekonomin växer, och att klyftorna mellan länder och världsdelar minskar. Dessutom förekommer det inte några större internationella konflikter i den här framtidsbilden. Om vi inte kan ersätta våra nuvarande tekniker, som är helt beroende av olja och gas, med alternativa tekniker för att framställa energi och råvaror fruktar forskare  globala krig om de sinande resurserna.

 

Talman,

Avslutningsvis vill jag påminna om Nordiska rådets rekommendation till regeringarna angående miljöhandlingsprogrammet 2001-2004. Där påminns bland annat om uppföljning av miljöräkenskaper för energi och etablering av ett system för att prissätta miljökostnaderna för elproduktion samt projekt för att pröva Kyotomekanismerna i Östersjöområdet. FN-konventionen och Kyotoavtalet ger oss mycket att ta itu med också på det praktiska planet på Åland.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Ltl Svenssons anförande, som jag inte riktigt visste vart skulle leda, talade mycket om forskarrapporter och att det kommer att krävas nya konventioner osv. Det är säkert helt så, men jag skulle vilja få fokus på det viktiga i att vi börjar vidta åtgärder själva. Även om det finns olika forskarrön måste vi vidta åtgärder för att göra något åt problemet. Det kan vi göra utan konventioner och avtal även om de sätter lite mera press på oss.

 

Växthusgaserna har en väldigt lång livslängd i atmosfären, upp till 200 år. Det är ett otroligt långsiktigt arbete att minska klimatförändringarna. Vi borde ha börjat med arbetet för länge sedan, men vi vet att det inte har funnits resurser och prioritering av det här inom landskapsstyrelsen. Det som är det viktiga är att vi förstår att vi måste börja med det här arbetet, oavsett om det säkert behövs mera forskarinsatser och nya konventioner. Det viktiga är att vi börjar arbeta med frågan, konkret.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Med min lilla översikt vill jag bara antyda vad det är vi står inför. Det är så lätt att säga att det finns ett protokoll eller en konvention, men någonting av det jag nämnde i min översikt kommer vi att behöva åstadkomma. Jag tackar för stödet för min sista mening i mitt lilla anförande som jag fick från ltl Wickström-Johansson, nämligen: FN-konventionen och Kyotoavtalet ger oss mycket att ta itu med också på det praktiska planet på Åland.

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vill börja med att tacka för ett intressant anförande. Som ltl Svensson säger finns det mycket forskning och många funderingar på ny teknik som kan lösa de här problemen. Tyvärr är det så att ekonomiska intressen håller den nya tekniken tillbaka. Det är politikernas uppgift både här i Ålands lagting, i nationella parlament i övrigt och på EU-nivå att ändra på förutsättningarna för ny teknik. Så småningom börjar man förstå att det är pengar i det här också.

 

Fru talman!

Det är lätt att rabbla fina ord i artikelform om de här frågorna, men man måste också handla i praktiken. Här vill jag i likhet med tidigare replik säga att vi också måste börja handla på Åland. Jag har kommit med många initiativ här i lagtinget och inte fått något stöd för det. Som vi vet har t.ex. tre miljoner EU-pengar gått Åland förbi tack vare landskapsstyrelsemajoritetens handlingar, pengar som kunde ha understött vindkraft. Som vi vet har vi inte så gott om pengar så det förvånar mig om man har en så här positiv inställning till den här saken, att man inte tog det tillfället i akt. Man kan inte bara vara för en sak i ena sammanhanget och sedan vara emot i praktiken. Jag förväntar mig stöd i t.ex. finansmotioner som handlar om det här, som är inlämnade.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Rent formellt är det här ärendet inte problematiskt. Det är bifall hela vägen och alla är överens om att det här är en viktig sak, men jag tycker att det är problematiskt fortsättningsvis. Både social- och miljöutskottet och lagutskottet är i sina motiveringar väldigt tydligt inne på att landskapsstyrelsen skall göra någonting för att möta de krav som konventionen ställer i första hand på nationer, men att vi också här på Åland skulle vidta motsvarande åtgärder. Social- och miljöutskottet säger t.o.m. att landskapsstyrelsen bör anta ett program för hur utsläppen av växthusgaser skall minskas. Sedan redovisar man vad det betyder: "Vid sidan av de landbaserade utsläppen, där uppvärmning av fastigheter och vägtrafiken är stora källor till lokala utsläpp, vill utskottet lyfta fram fartygstrafiken som är en av de största förbrukarna av fossila bränslen. Även elkonsumtionen kan indirekt ge upphov till växthusgaser."

 

Lagtinget måste följa upp detta och jag vill göra det genast. Eftersom miljöministern är här så önskar jag att han, om inte i dag så i andra behandling, redogör för hur det skall gå till och vad man har för tidtabell för ett sådant här program, eller tänker man göra något annat. I handlingsprogrammet står det att landskapsstyrelsen skall utreda olika möjligheter att minska luftföroreningarna. Har man redan gjort något möjligtvis? Sedan finns det också angivet att landskapsstyrelsen redan i februari 2002 tagit del av konventionen, men inte haft något att invända. Man har haft tid ända sedan våren att vidta några åtgärder.

 

Till sist säger lagutskottet att det kommer att kräva åtgärder från landskapets sida för att man skall kunna uppfylla de förpliktelser som anslutningen medför. På många punkter i betänkandet är det helt klart att lagutskottet och social- och miljöutskottet förväntar sig någonting konkret av landskapsstyrelsen. Eftersom det här ärendet inte går till landskapsstyrelsen är det motiverat att landskapsstyrelsens representant eller ansvariga för miljöfrågor, faktiskt intygar att man kommer att leva upp till det som efterlysts här både av social- och miljöutskottet och lagutskottet. Annars är det här inte värt så mycket även om det är bra skrivet och jag håller med om det, och det är ytterst viktigt att det blir genomfört.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Jag håller med mycket av det som ltl Sundback säger och jag ser det som alldeles självklart att landskapsstyrelsen snarast under våren presenterar en klimatstrategi för lagtinget som vi skall ta ställning till. Konventionen innehåller mycket flexibla bestämmelser, men det är helt klart att parterna åläggs en förpliktelse att inventera, fastslå mål och åtgärder och tidsramar för sig själv. Det är någonting som också vi åläggs. Fastän det inte utgår något direkt bud från oss nu till landskapsstyrelsen ser jag det helt klart så att det blir en förpliktelse från landskapsstyrelsen och resultatet vill vi se under våren. Absolut.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Wickström-Johansson och jag har samma uppfattning i frågan, det här avtalet förpliktar, men det är de facto så att ärendet inte direkt är en uppmaning till landskapsstyrelsen utan det är ett bifall till presidentframställningen. Jag önskar därför fortfarande att någon representant från landskapsstyrelsen tar emot uppdraget och deklarerar att man tänker ta det här på allvar och göra något, antingen i dag eller i andra behandling. I annat fall är det väl som med alla andra miljökrav som vi har ställt i lagtinget, det skall utredas eller tillsättas arbetsgrupp eller göras program och så är det val igen och löftena upprepas och ingenting händer.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Det finns faktiskt en väldigt fin möjlighet för lagtinget att ge ett direkt uppdrag till landskapsstyrelsen. Det ligger nämligen en motion i social- och miljöutskottet om en klimatstrategi som händelsevis råkar vara undertecknad av mig själv. Den kan social- och miljöutskottet snarast föra till lagtinget för behandling och där kan vi ge en direkt uppmaning från lagtinget till landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Beträffande konventionen och behandlingen av den är det alldeles klart att om lagtinget går in för att godkänna den gäller den också för Åland. Det säger sig självt att vare sig det direkt sägs i betänkandet eller inte är det förpliktigande för landskapsstyrelsen att följa de överenskommelser som lagtinget har antagit. Det är inget märkligt i det. Vad landskapsstyrelsen sedan gör är en politisk fråga, men rent formellt skall vi följa det som lagtinget har antagit.

 

Jag kan berätta att vi från landskapsstyrelsens sida har vi varit med och jobbat fram miljöindikatorer som finns i nordiska sammanhang och är rätt ambitiösa och vi kommer naturligtvis också att följa upp dem. Vi ligger inte helt på latsidan vad gäller de här frågorna, nog jobbas det hela tiden. Jag ser framför mig att man tar fram någon form av program för hur man skall behärska utsläppen av växthusgaserna. Det är alldeles klart.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är bra att vi fick höra att ledamot Sune Eriksson ser ett program framför sig som skall utarbetas helt självklart. Det är inte så lång tid kvar av den här mandatperioden, vi har januari, sedan är det uppehåll och sedan har vi bara ett par månader kvar. Det skulle vara viktigt att få programmet hit så fort som möjligt, annars blir det som med så många andra program som har antagits just innan det har blivit nyval, de har inte förpliktigat varken det lagting som tog programmet eller det nya. Jag skulle gärna se en precisering och ett förtydligande av när vi kan få se programmet så att det inte går som med alla andra program och utredningar.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan också nämna att energiplanen, som det arbetas med, har en viss anknytning till de här frågorna, så till den delen är det något på gång. Inte så lång tid kvar. Nej, jag förutsätter att om lagtinget antar och sätter ikraft Kyotoprotokollet för Ålands del slutar inte arbetet upp när den här landskapsstyrelsen slutar utan om vi inte får fram det fortsätter man att jobba med frågorna. Som det sades här i ett inlägg förbättras inte utsläppen på en månad eller två. Det är ett långsiktigt arbete och det kommer säkert att ta en hel del tid innan vi och alla andra som är i samma situation, har bringat ner utsläppen av växthusgaser.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Kyotoprotokollet är, som vi alla håller med om, någonting som lagtinget och Åland skall anslutas till. Kyotoprotokollet handlar om utsläpp av växthusgaser för att styra upp de klimatförändringar som finns. En till viktig och stor källa till växthusgaser är energiproduktion. Det är lite olika i det europeiska länderna och även i Norden, vilken elmix man har, men det är viktigt att varje åtgärd som kan minska utsläpp av växthusgaser från elproduktion skall vidtas. Här kan Åland förutom att minska sin direkta påverkan genom elproduktion, också exportera minskningar för andra och på så vis minska sin totala påverkan.

 

Jag tänker främst på vindkraften, som finns redan på Åland och kunde utvecklas mycket. De tekniska förutsättningarna finns för att vi också skulle kunna ha vindkraft på export. Vi kunde alltså ha en vindkraftsandel som överstiger 100 procent. För att kunna sälja den miljövänliga elen behöver man ta fram något som heter gröna certifikatsystem. I grunden bygger det på att när man köper el inte bara skall se till priset utan också till miljöpåverkan. Detta anknyter lite till det som Nordiska rådet har tagit fram, nämligen vad saker och ting kostar ur miljösynpunkt. Elcertifikatsystemet skulle fungera inom Åland, men det är en sak som vi måste fundera på, hur vi skall ha det internt på Åland. Dessutom borde vi genom landskapsstyrelsen främst se till att de åländska vindkraftproducenterna får tillgång till elcertifikatmarknaden i Sverige och i övriga Norden för att kunna sälja och exportera sin el. Totalt sett blir det ändå en miljöförbättring för Åland eftersom man får bort annan elproduktion.

 

Fru talman, om jag kort skall beskriva elcertifikaten kan jag läsa innantill på Svenska energimyndighetens hemsida där det står: "Principutformning av elcertifikatsystemet. Elcertifikatsystemet bygger på att producenten av förnybar el får elcertifikat för den el som produceras. Varje megawattimme föreslås ge ett certifikat. Försäljningen av certifikaten skall ge producenterna en intäkt för produktionen utöver intäkten från elförsäljningen. För att skapa efterfrågan på certifikat blir det obligatoriskt för elanvändare att köpa en viss mängd certifikat i förhållande till sin elförbrukning, en s.k. kvotplikt införs. För varje år ökar mängden certifikat som elanvändaren är skyldig att köpa och det medför en ökande efterfrågan på certifikat och därmed en stimulans till ökad produktion av förnybar el." Så kan man enkelt beskriva det.

 

Det här systemet kommer att införas under nästa år i Sverige och det kommer att öka behovet av förnybar el. Det är också klart definierat vilken el som räknas som förnybar och i övrigt är regelverket klart. Jag tror inte att det är så stort jobb för Åland att haka på det här och ta efter regelverket. Vad jag har förstått verkar det vara så i Finland att man inte riktigt har kommit fram till hur man skall göra utan Sverige är lite före. Det kommer så småningom att bli en helt europeisk marknad eftersom det finns ett EU-direktiv i botten, som säger att hela EU skall införa det här systemet. När det blir dess tur kommer det här, liksom den övriga marknaden, att europeiseras. Jag ber landskapsstyrelsen att överväga att införa detta på Åland och framför allt fundera på de två principiella frågeställningarna: Hur skall det vara på Åland? Hur ger man de åländska aktörerna tillgång till den nordiska marknaden? Det skulle vara en viktig sak och det här är en så stor grej att det eventuellt krävs lagstiftning, annars är det Kraftnät Åland som får bli myndigheten som utfärdar certifikaten. Den bör också vara godkänd av svenska myndigheter för att den skall fungera. Jag hoppas att landskapsstyrelsen tar en funderare på det här.

Ltl Jan-Erik Mattson, replik:

Fru talman!

Jag vet inte riktigt vad det här ärendet om grön el har att göra med Kyotoprotokollet, men det är klart att grön el kanske inte smutsar ner. Logiken i resonemanget som ltl Sundman för förstår jag inte riktigt. Med certifikat vill man tvinga elkunderna att köpa vindel till ett fastställt pris och det måste bero på att efterfrågan på vindel tydligen är för liten. Vad gäller den hundraprocentiga försörjningen av vindel på Åland måste jag ställa en sådan tankegång att hur vi då skall finansiera den utöver möjlighet att se till att vi har el också när det inte blåser.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Tyvärr är det så att i och med elmarknadens avreglering blev det enbart elpriset som var det avgörande för var man köper sin el. Miljöpåverkan tas inte hänsyn till. Därför vill man införa dessa certifikat för att återställa det och få en hållbar utveckling. Vad gäller produktion av vindkraft i framtiden tror jag att med certifikatsystemet i kraft i hela Europa blir vindkraften, eller annan förnybar energi, man har talat bl.a om bioenergi i budgeten, en kommersiellt gångbar produkt som man kan sälja i Europa. Då kan det mycket väl vara så att vi har bioenergi, vindkraft och kanske annan förnybar energi på Åland också i framtiden som överstiger vårt eget behov och som vi säljer. De tekniska förutsättningarna finns. Införs certifikatsystemet finns också de marknadsmässiga förutsättningar. Det är inte hållbart att vi med samhällsmedel skall subventionera förnybar energi åt andra än oss själva. Eftersom vi tydligen inte kan göra det till oss själva, vilket jag förespråkar, är det viktigt att certifikatsystemet kommer i bruk även på Åland så att vi kan börja med verksamheten och få en sundare ekonomi i förnybar energi. Idag är det inte ekonomi i någon typ av energiproduktion, med det låga elpriset som finns. Det behöver svänga in på elmarknaden ännu.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är intressant att höra de ord som ltl Sundman säger, att det är marknadskraften som skall råda och utveckla det här. Skulle de få råda nu skulle man bygga upp vindel och sälja den, men han vill sälja den till ett fastställt pris, alltså lagstifta om försäljning som man har i Tyskland och som man också resonerar i Sverige. Man måste köpa. Köper jag in en megawattimme elström måste jag också köpa en viss mängd vindel, annars kan man inte producera. Nu vill han lagstifta på förhand innan ny teknik har kommit fram som kan producera el på ett så bra sätt att den är vettig. För mig är det helt klart att jag köper den billigaste elen. Framför allt för vår värderade exportindustri tror jag att det är nödvändigt att den kan tillgodogöra sig så billig elenergi som möjligt. Jag kan inte tänka mig att ltl Sundman faktiskt vill föreslå att t.ex. de energislukande företag, som gör av med ganska stora mängder el på Åland idag, måste tvingas köpa en fjärdedel av sin konsumtion i grön vindel, som någon annan uppifrån har bestämt priset på, till en väsentlig högre nivå än marknadspriset. Det här med marknaden tilltalar mig ännu i den här frågan, den dagen vindkraften blir konkurrenskraftig behöver inte samhället stiga fram och bygga någon vindkraft. Det gör ju den fina marknaden, som ltl Sundman också vill ha.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Man kan helt klart ha olika uppfattningar om saker och ting och det är fullt tillåtet. När det gäller elpriset skall det inte sammanblandas med priset på certifikaten. Med elpriset blir det en marknad för certifikaten och då är det tillgång och efterfrågan som styr priset. Jag är en stark förespråkare av marknadsekonomi, men det är vi politiker som sätter villkoren för marknadsekonomin, hur reglerad den skall vara. När det gäller miljöintresset vill jag ha en reglering för jag vill se en hållbar utveckling även inom energiproduktionen. Börjar företag förstå att vi har grön el så vill folk köpa våra produkter i större utsträckning så det kommer inte att vara något problem. Tvärtom, redan idag finns det många elintensiva industriföretag på Åland som använder grön el, som till och med själva investerar i det för att de ser att det är är det enda hållbara. Tänkandet som ltl Jan-Erik Mattsson har är förlegat. Det är konsumenten som styr i dag och de företag som använder grön el har en fördel av det och inte en nackdel.

 

Ltl Jan-Erik Mattson, replik:

Fru talman!

Ärendet handlar om Kyotoprotokollet, men eftersom ltl Sundman i sin replik tilläts en utvikning är det skäl att ta fasta på den och hur man behandlar utvecklingen av energimarknaden. Den är väsentlig för vårt klimat, det har väl ingen ifrågasatt det här. Kan vi sluta producera el med kol är det helt klart en fördel. Det är ingen som har ifrågasatt det, men någon sådan produktion sker inte på Åland och vi kan inte heller styra den produktionen, inte ens med bästa vilja. Om jag förstår saken rätt finns det tydliga intentioner att man genom lagstiftning skall tvinga elanvändare till en produktion som inte är ekonomiskt lönsam ur investeringssyften eller är ekonomiskt lönsam på sikt, då tycker jag att det är väsentligt att man får säga ifrån. När ltl Sundman drar in och säger att det kan vara bra ur marknadsföringshänseende för företag att använda grön el är det helt riktigt. När en produkt som man säljer vars pris består av två procent el är det oväsentligt vad elen kostar, men en produkt som säljs där priset på elen står för 60 procent av produktens värde är det ytterst väsentligt vad elen kostar. Därför motsätter jag mig inriktningen på att man skall sälja el med certifikat. Råder marknadskrafterna behövs inte några certifikat, då säljer man den el som är värd, till sådana produkter som vill marknadsföra grön el som en del av sin produkt behövs inte några certifikat.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag kan förstå er oro för att vi kommer från ämnet, men det här med elcertifikat är synnerligen relevant när det gäller utsläpp av växthusgaser. För det första är det enda sättet vi idag kan påverka utsläppen av växthusgaser från Åland i större grad. Det är det enda gebitet inom vilket vi kan exportera miljöbesparande åtgärder, om vi får igång certifikatsystemet. När ltl Jan-Erik Mattsson säger att vi inte kan styra vilken sorts el vi producerar på Åland är det fel, visst kan vi styra det, det är helt upp till oss själva vad vi köper in för el. Vi har tidigare debatterat, ltl Jan-Erik Mattsson och jag, huruvida vi förbrukar kolkraft på Åland eller inte. Jag vill inte vara kaxig, men det står faktiskt i den nya energiplanen att bl.a. dansk kolkraft ingår i den åländska elmixen. Kanske inte till någon större grad, men i varje fall så bidrar vi till den kolkraftproduktion som förekommer och i förlängningen till de byar som skövlas i Tyskland när vattenfall bryter nya kolgruvor, dagbrott. Inte är det något som vi slipper undan.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson säger också att produktionen inte är ekonomiskt motiverad. Det är mycket annat som inte är ekonomiskt motiverat om man bara ser till priset. Ta t.ex. en bil, det är mycket billigare att inte ha någon teknik alls i en bil, att inte ha någon miljövänlighet alls i en bil utan vi kör med bilarna som de var på 50-60-talen, det är absolut det enklaste. Det är klart att det kostar när vi måste ta ansvar för miljön, det är ingenting som är gratis, men vad blir nettokostnaden. Det är så man måste se det. Så måste vi också se på de övergripande frågorna som Kyotoprotokollet. Vad blir nettokostnaden om vi inte tar hand om miljön, om vi inte bryr oss om atmosfären? Det är när vi kommer på sista raden som det blir dyrt med det kortsiktiga tänkandet, att det blir billigast för dagen.

 

När det gäller certifikatsystemet i Sverige har man undantagit elindustrin och det kan vi mycket väl göra på Åland också. Det är frågan om vi har någon industri som kan kallas elintensiv. Sverige har också väldigt lite sådan industri.

 

Det är en oroväckande inställning när en från regeringsblocket aktivt deklarerar att man är emot gröna certifikatet. För det första är det ingenting vi slipper undan eftersom det finns ett EU-direktiv som säger att det skall införas. Vi obundna får väl då stöd för vår strävan att utträda ur EU. Vi kan inte komma undan detta och jag tycker att vi skall vara med från början för att få de effekter som finns när systemet byggs upp. Jag hoppas att ltl Jan-Erik Mattsson lite kan revidera sin uppfattning för det här är någonting som vi skall fundera på. Det är en sak hur vi gör internt på Åland och hur vi sedan gör när det gäller export av certifikat. Idag har vi på Åland redan en förhållandevis stor del vindkraft i omlopp och det är väl det vi kan åstadkomma att det skulle bli jämnare fördelat. Idag är det en del airkonstruktioner som har en stor del täckt av vindkraft, men de flesta har det inte alls.

 

Det handlar inte bara om vindel utan det handlar också om annan förnybar energi, som t.ex. det planerade bioenergikraftverket, som man skissar på i budgeten. Den el som kommer därifrån kan också säljas med hjälp av gröna certifikat och det kan bli en ganska betydelsefull industri det också om man väljer att ta tillvara allt skogsavfall och producera el med det. Jag har svårt att se hur man skall få det lönsamt, men tydligen tror man på det. Kanske det var lite hastigt påkommet så man inte visste vad det handlade om, men jag hoppas att landskapsstyrelsen tar det här till sig och återkommer med funderingar kring det här. Vad jag har förstått har landskapsstyrelsen, det borde ha varit tidigare i år eller i fjol, yttrat sig till EU och sagt vad man avser att göra i den här frågan. Åtminstone gjorde jag det i ett skede på min tid så man kan inte vika från den linjen nu helt plötsligt. Då blir det med det här som det blev med vårfågeljakten.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundman påstod att jag i princip är en väldigt stark motståndare till certifikat för grön el, men jag har inte tagit ställning till den frågan än. Jag anser att vi inte skall ta till flera kostnadsdrivande åtgärder för energin på Åland, när vi redan idag har ett högre kostnadsläge för elenergi än på andra ställen för distribution. Vi måste t.ex. tillhandahålla hundraprocentig reservkraft. Jag har inte hört ltl Sundman säga ett enda ord om att den skulle ha med klimat och utsläpp att göra. Tydligen har han inte tagit ställning till det heller.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Vi får inte blanda ihop begreppen. Att man inte har lyckats få bort den extra nätavgiften från Sverige skall inte drabba produktionen av förnybar energi. Det insulära läge vi har skall inte heller göra att vi måste bli något miljöskatteparadis där det är billigare el för att vi inte har miljövänlig el, medan Finland, Sverige, Norden och Europa går in för certifikatsystemet. Det skapar ingen bra bild av Åland.

 

Till sist, vad det är som kostar. Man får se på sista raden: Vad blir nettoeffekten av att vi skövlar naturen och att vi använder upp de icke förnybara resurserna istället för att ha en hållbar utveckling. Det är det som är innebörden i begreppet hållbar utveckling. Det måste man ta till sig och räkna så, då kommer man fram till ett annat pris på elen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Nu för ltl Sundman ett mycket bra resonemang. Är det så att vi skall ta det fulla ansvaret för vår egen miljö, men även, som han säger, ansvaret för den miljö där den el vi idag köper, t.ex. brunkolsgrejerna i Tyskland som han nämnde. Det skulle vara intressant att höra hur ltl Sundman ställer sig till, om vi i vårt insulära läge skulle stå för allt och all vår energiproduktion helt själva utan vare sig kablar eller någonting annat, om vi skulle ha endast vindenergi, vad den fasta elkraften, som vi måste ha tillgång till när det inte blåser, skulle bestå av. Det tycker jag att ltl Sundman måste ta ställning till.

 

 

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller dagens energiproduktion har vi en kabel till Sverige som vi alla är mycket medvetna om, och vi har också en kabel till Finland med mindre kapacitet. Det är den teknik vi har valt idag. Vi har byggt kraftverk för att klara oss själva, vi kan klara oss själva idag också. Tillfälligt kan vi köra vår drift och det görs också när det är ombyggnation osv., men när det gäller vindkraften är det så att man inte kan ha vindkraft som enda energikälla om ltl Jan-Erik Mattsson trodde det, utan när det inte blåser måste vi ha annan kraft och då har vi Sverigekabeln. Däremot kan det hända att inom en ganska snar framtid, säg om10-20 år, kommer det sådan teknik där man med hjälp av vindkraft kan producera vätgas som man lagrar och i bränsleceller producerar el ånyo. Det är inte hypotetiskt med den forskning som finns idag att tänka sig, ett samhälle i framtiden kan vara självförsörjande med vindkraft, men då måste man ha en buffert, man måste kunna lagra energi. Då måste man en energiproduktion som stundtals överstiger behovet, eftersom man måste producera ett lager.

 

Jag sade tidigare när vi pratade om Kyotoprotokollet att man borde utreda huruvida sjöfart kunde drivas med vätgas, som produceras av vindkraft. Det är heller inte någon utopi längre, tekniken börjar komma. Vi kommer att få se många steg tas i den här utvecklingen, men sedan är det frågan om man vill gå med eller om man vill stå och titta.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2002-2003 angående Europeiska unionens framtida utveckling. (M 1/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Vtm Christer Jansson:

Fru Talman,

Nice-fördraget var ytterligare ett steg på vägen att inom ramen för Europeiska unionen skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt, som det heter i Romfördragets första artikel.

 

Det meddelande från landskapsstyrelsen som självstyrelsepolitiska nämnden nu behandlat gäller den vidare utvecklingen av denna process, bl.a. den vitbok som Europeiska kommissionen utarbetat beträffande unionens framtida styrelseformer och också  arbetet i det s.k. konventet som skall förbereda nästa regeringskonferens.

 

I det digra material som presenterats har självstyrelsepolitiska nämnden valt att närmare behandla endast sådana frågor där ett mer omedelbart åländskt intresse kunnat spåras, enkannerligen frågor som rör den åländska autonomins förhållande till unionens politik och rättssystem.

 

De problem som för Ålands och andra autonomiers del följer av att Europeiska unionen i princip inte befattar sig med rent inomstatliga konstitutionella frågor ens när de inverkar materiellt på unionens eget beslutsfattande har vi ju redan lång erfarenhet av och de kräver ingen närmare beskrivning i detta sammanhang.

 

Det från åländsk synpunkt intressanta i den utveckling som nu pågår är att frågan om autonomiernas, de lagstiftande regionernas, delstaternas, eller vad man nu vill kalla dem, ställning inom unionen nu aktualiserats på ett så tydligt sätt, inte minst genom regionernas egna samarbetsorgan, att man kan förvänta sig åtminstone någon form av respons i det slutdokument som konventet småningom kommer att lägga fram.

 

I sitt meddelande till lagtinget och i olika framställningar till de ansvariga riksorganen och även til kommissionen direkt har landskapsstyrelsen framfört konkreta förslag till lösningar av vissa av de mer grundläggande problem som EU-medlemskapet visat sig innebära för självstyrelsen. Bl.a. säger landskapsstyrelsen att subsidiaritetsprincipen måste utvecklas så att också regional lagstiftnings- och förvaltningsrätten beaktas. Rent konkret innebär detta som bekant ett krav på att självstyrelseorganen ges rättslig möjlighet att dels medverka i unionens lagstiftnings- och förvaltningsprocess dels nyttja tillgängliga rättsmedel, dvs. talan inför EG-domstolen, när man anser att unionen har överskridit sin behörighet på ett sätt som kränker självstyrelsen.

 

I det här sammanhanget återkommer landskapsstyrelsen till den fortfarande olösta frågan om en åländsk parlamentsplats som enligt landskapsstyrelsens mening och även enligt självstyrelsepolitiska nämndens mening bör lösas genom gemenskapslagstiftning om den inte kan lösas på nationell nivå, vilket förefaller ganska svårt.

 

Också frågan om stadgan beträffande vissa grundläggande rättigheter bör göras juridiskt bindande handläggs av konventet. Landskapsstyrelsen gör i fråga om stadgan en utredning för att utröna om självstyrelsen på något sätt skulle kunna hotas om stadgan blir juridiskt bindande.

 

Jag föreställer mig att landskapsstyrelsen särskilt kommer att undersöka att stadgan inte äventyrar det skydd för svenska språket som ju är en grundläggande förutsättning för att Åland skall kunna höra till Finland och ändå förbli svenskt.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden finner ingen anledning att ifrågasätta något av de förslag som landskapsstyrelsen framför. Som framgår av betänkandet och nämndens ställningstaganden när det gäller våra positioner anser nämnden tvärtom att landskapsstyrelsen på alla rimliga sätt bör verka för att subsidiaritetsprincipen ges ett materiellt innehåll också vad gäller landskapet Ålands relationer till Europeiska unionens organ.

 

För att utveckla subsidiaritetsprincipen har det inom konventet lagts fram ett helt nytt förslag som syftar till att öka de nationella parlamentens medverkan i unionens lagstiftningsprocess. De närmare detaljerna framgår av vårt betänkande men kortfattat kan jag i alla fall säga det att tanken är att kommissionen i framtiden skulle sända sina lagförslag till respektive medlemsstats parlament som skulle ha sex veckor på sig att framföra eventuella synpunkter på förslagens förenlighet med subsidiaritetsprincipen.

 

Som förslaget för närvarande är utformat beaktar det inte den omständigheten att Finlands riksdag inte företräder Åland i angelägenheter som faller under självstyrelsen och att Finlands riksdag därför inte kan uttala sig i frågan om de aktuella lagförslagens relation till självstyrelselagstiftningen i subsidiaritetshänseende. Landskapsstyrelsen har uppmärksammat denna brist och påtalat den hos såväl regeringen som hos riksdagens stora utskott, där frågan för närvarande torde vara anhängig.

 

För Finlands del måste det eventuellt kommande regelsystemet alltså utformas så att lagförslagen  delges såväl Finlands riksdag som Ålands lagting. Om man lämnar lagtinget på sidan om förfarandet, så blir ju konsekvensen den att den åländska befolkningen inte kommer i åtnjutande av samma rättigheter inom Europeiska unionen som övriga delar av Finlands befolkning har. Vad gäller bevakningen av subsidiaritetsfrågan kommer alltså Åland att utsättas för ett slags diskriminering.

 

Herr talman!

I själva verket kan man här dra en parallell till hur det åländska kravet på en parlamentsplats behandlats. Kravet på en åländsk parlamentsplats motiveras som bekant med att Åland, liksom Finland, avstått en del av sin självbestämmanderätt till Europeiska unionen.

 

Förslaget om hörande av de nationella parlamenten föranleds ju också det i grunden av att de i unionen deltagande staterna avstått delar av sitt självbestämmande till unionen. Följaktligen, om man också nu negligerar Åland så negligerar man samtidigt ännu en gång vår självstyrelse.

 

Som jag sade inledningsvis har landskapsstyrelsen uppmärksamgjort Finlands regering på konsekvenserna om man lämnar lagtinget utanför det föreslagna systemet, som man kallar early warning – tidig varning. Efter vad nämnden erfarit har regeringen beslutat sig för att inte föra fram de åländska synpunkterna, vilket föranlett landskapsstyrelsen, som i ärendet hört självstyrelsepolitiska nämnden, att vända sig direkt till riksdagens stora utskott i frågan.

 

Varken den nu nämnda frågan eller några andra frågor är förstås avgjorda i sak förrän resultatet av nästa regeringskonferens föreligger. Å andra sidan vet vi ju på grund av tidigare erfarenheter att förslag som inte kommer med redan i ett tidigt skede vanligen har ganska små möjligheter att bli beaktade i dessa sammanhang.

 

Från självstyrelsepolitiska nämndens sida motser vi alltså att landskapsstyrelsen fortsätter sina ansträngningar med att åstadkomma sådana förändringar i unionsfördraget att de helt rimliga krav som vi ställer från åländsk sida i en eller annan form tillmötesgås.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Jag skulle gärna begära ett litet klarläggande från vtm Christer Jansson. Han sade att platsen i Europaparlamentet och möjligheten att delta i early warning hade någon sorts parallell, alltså att platsen i Europaparlamentet skulle motiveras av att vi har övergett vår behörighet, men är det inte så att vi har övergett behörighet i lagtinget väl medvetna om att vi har gjort det. När det gäller early warning-systemet är det i konstitutionen så att Finland har två parlament. När man skall klargöra EUs roll gentemot nationella parlament kommer man inte undan det åländska lagtinget på logiska grunder. I Europaparlamentet är det frågan om ett demokratiproblem, dvs. vi har ingen att ställa till svars egentligen i Europaparlamentet. Till den delen är det inte en fullständig parlamentarisk täckning i Europa. Jag skulle gärna höra hur vtm Jansson resonerar vad gäller när de här två problemen skulle vara likartade.

 

Vtm Jansson, replik:

Herr talman!

Jag delar den syn vicelantrådet gav uttryck för, det finns ett motiv för att vi hörs redan av den anledningen att det finns två olika parlament i Finland. Samtidigt är det så att idén med att de nationella parlamenten får rätten att uttala sig grundar sig på det faktiska förhållandet att de olika staterna har övergett en del av sitt självbestämmande till den gemensamma unionen. Man vill att de skall komma med in i bilden av den enkla anledningen. Även om det är på det sättet att man inte direkt kan jämföra med det som hände när vi gick med och när vi medvetet gav över en del av parlamentet, med den situation som finns idag, finns det dock paralleller i det avseendet jag anförde och även i det avseende som vicelantrådet här tog fram. Det ena resonemanget utesluter inte det andra i det här sammanhanget. Tvärtom, det är bra att ju fler argument man kan lägga fram för det vi uppfattar båda två som ett rimligt, vettigt och logiskt krav från landskapet Ålands sida.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Detta fylliga för att inte säga gedigna betänkande är ett uttryck för  självstyrelsepolitiska nämndens ökade engagemang i EU-processen. Talman Viveka Eriksson har beslutsamt tagit rodret för att inlemma självstyrelseparlamentet i beslutsgången.

 

Uppgiften är inte så enkel. Intresset för EU-ärenden har från många lagtingsledamöters sida åtminstone hittills förefallit begränsat. Det kan förklaras med att medverkan i EUs beslutsprocess för Ålands del är arbetskrävande och spänner över ett brett fält av ärenden. Dessutom ska självstyrelsens del av EU:s beredning gå via ministerier och olika riksorgan i Helsingfors. Ofta blir det väldigt bråttom för Åland att anlägga synpunkter och effekten av ansträngningarna kan förefalla ytterst måttlig. Ändå måste självstyrelsen ligga i för att ta del i EUs beslutsprocess. Det gäller att utveckla också lagtingets kunnande om denna process. Det gäller att utforska och  systematiskt pröva de påverkansmöjligheter som ändå finns i vad som i dag verkligen inte är utrikespolitik. EU-processen handlar i många stycken om åländsk externpolitik på samma sätt som åländsk politik i relation till Helsingfors är externpolitik.

 

Herr talman!

I självstyrelsepolitiska nämndens betänkande skildras arbetet med att förnya EUs styrelseformer, som också landskapsstyrelsen går igenom i sitt meddelande. Arbetet i det så kallade framtidskonventet i Bryssel går nu in i slutskedet. Senast i sommar ska konventet komma med sitt förslag till en förenklad konstitution och med fördragstexter som ska underlätta intagningen av många nya medlemsländer i unionen och även bidra till ett mer öppet och strukturerat politiskt och förvaltningsmässigt arbete inom unionen.

 

När Åland valde att gå med i EU hade man i Bryssel skapat mottot ”Regionernas Europa”, vilket gav många intrycket att den lagstiftande regionen Åland skulle få möjligheter att arbeta mot Bryssel i många frågor. Beroendet av riksmyndigheter tycktes kunna minska till förmån för kontakter med Bryssel och gränsöverskridande samverkan mellan regioner. EUs inre marknad tycktes kunna öppna för direkta handelsförbindelser med inte minst Sverige.

Det blev inte riktigt så. Genom Ålandsprotokollet som fogades till Finlands och Sveriges anslutningsavtal med EU 1995 gav EU vissa garantier för Ålands nationalitetsskydd och där möjliggjordes också fortsatt skattefri försäljning inom färjtrafik som berör Åland. Men samtidigt ställdes Åland utanför EUs skattegräns, något som byråkratiskt och ekonomiskt  problematiserar inte minst Ålandshandelsförbindelser med omvärlden.

 

Herr talman!

I självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nämns en rad principer och ställningstaganden som Åland har all anledning att framhäva i diskussionerna om EU framtid. Ett centralt krav riktas till EU från Åland och närmare 75 andra lagstiftande regioner i Europa samt ett mycket stort antal lokala myndigheter av olika slag i Europa, där inte minst kommunerna i Norden har markant självstyre av lägre ordning. Det kravet är att EU inte bara formellt ska erkänna den regionala dimensionen i EU-processen utan också erkänna den regionala dimensionen i praktiken. Det kravet innebär att regioner och lokala myndigheter inte endast ska vara skyldiga att implementera, alltså förverkliga, EU-beslut utan också att medverka när besluten kommer till, verkligen vara parter i målet.

 

Regionerna bör till exempel få möjlighet att uttala sig om EU-kommissionens utkast till direktiv och andra lagar, innan dessa slutligt avgörs och träder i kraft. Konventet överväger ett sådant system för tidig varning, ”early warning” för de nationella parlamenten. Varför ska sådana utkast eventuellt nå Ålands lagting via Finlands riksdag, som ju inte har något att göra med de frågor som berör självstyrelsens behörighet?

Åland har mycket starka konstitutionella skäl för att ställa sådana här krav. Liberalerna uttrycker detta bland annat så här: ”Ålands lagting är ett av två nationella parlament i Finland, en folkrepresentation inom våra behörighetsområden som fastslås i grundlagen och i självstyrelselagen. När EU skall klarlägga rollen gentemot ’nationella parlament’ kan vi konstatera, som ett konstitutionellt faktum, att Finlands riksdag inte kan representera hela Finlands folk i alla frågor.”

 

Herr talman!

De vägar som finns för självstyrelsen att påverka de här frågorna är via Finlands regering och riksdag, via EUs regionkommitté i Bryssel, olika interregionala organisationer, det informella samarbetet mellan lagstiftande regioner. En konkret viljeyttring från Åland har framförts i ett bidrag till EU-konventet med hjälp av bland andra de ledamöter  som representerar Finlands riksdag samt Finlands regerings representant men också Regionkommittén och Europaparlamentet med flera.

Det var ett utmärkt resultat av lagtingets direktkontakter med dessa krafter i konventet, med socialdemokratiske riksdagsmannen Kimmo Kiljunen som första namn under bidraget till konventet.

 

I bidraget sägs bland annat: ”De regionala parlamentens roll bör klargöras och vederbörlig hänsyn tas till deras möjligheter att granska föreslagna EU-lagar inom de områden där de regionala parlamenten har lagstiftningsbehörighet. Olika procedurer bör skapas som gör det lättare för parlamenten i de lagstiftande regionerna att delta i EUs parlamentariska samarbete.”

 

Herr talman!

Regionkommittén har bland annat i ett yttrande till Europaparlamentet, som ska avge ett förslag till konventet, framhållit att ”även de lagstiftande parlamenten med lagstiftande befogenheter, inte bara de nationella parlamenten, måste vara anknutna till förhandskontrollen av subsidiaritetsprincipen” och att ”befogenhetsfördelningen respekteras”.

 

Inför EUs toppmöte i Köpenhamn i december har Regionkommittén antagit en resolution där den bland annat tar ställning till regionernas framtid. Som medlem av Regionkommittén och dess i sammanhanget tunga konstitutionella utskott har jag fått intrycket att konventet i det läge som råder kan betona regionernas och de lokala myndigheternas rättigheter i EU-processen med skrivningar som i första hand ålägger medlemsstaterna att utveckla sitt samspel med dessa. Det är ju en klar rättvisefråga. Eftersom regionala och lokala myndigheter är med och verkställer EU-beslut inom sina behörighetsområden ska de också ha rätt att påverka beslut som fattas inom denna process.

För Åland, som konstitutionellt har en klar befogenhetsfördelning mellan självstyrelsen och staten, kan en sådan markering innebära betydande positiva förändringar gentemot det system vi har nu. Skulle de lagstiftande regionerna få rätt att vid behov vända sig till EG-domstolen för att hävda sina rättigheter gentemot Bryssel skulle också det bidra till en bättre tingens ordning för oss i EU.

 

Herr talman!

För övrigt anser jag att vi snarast skall övergå till att också officiellt beteckna lagtinget för vad det är: ett parlament. ”Legislative Assembly” ger inte en riktig bild av lagtingets ställning och arbete.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande är ett omfattande dokument som på ett tydligt och bra sätt sammanfattar det centrala i europaproblematiken på ett föredömligt kärnfullt och kortfattat sätt.

 

Vår huvudståndpunkt är liksom landskapsstyrelsens, dvs. att det är viktigast att se till att självstyrelsen oberoende av utvecklingen i EU, både kan bevaras och utvecklas och att delaktigheten i EUs beslutsprocess stärks.

Det är svårt att få Åland att passa in i systemet. Åland delar den politiska makten med Finland samtidigt som EU inte har någon uttrycklig skyldighet att ta hänsyn till inomstatliga maktfördelningar. Vi hamnar i Finlands händer och blir beroende av Finlands välvilja och det är inte bra.

 

Jag har valt att kort uppehålla mig vid några av betänkandets rubriker:

 

Först KONVENTET. Europeiska konventet har till uppgift att föreslå ramar och strukturer för EU vilka är anpassade till utvecklingen i världen. Att tillsätta ett konvent är ett sätt att bredda arbetet inför nästa regeringskonferens. Konventet har tillsatt en mängd arbetsgrupper och en del av dessa arbetsgruppers ståndpunkter får man del av i detta betänkande.

 

I konventet finns ingen särskild arbetsgrupp som ansvarar för regionerna. Från åländskt håll har man på många olika sätt framfört önskemål om att det skulle vara angeläget.  Eftersom EU strävar till att ta beslut så när den berörda människan som möjligt så skulle det falla sig naturligt att regionerna skulle få mer att säga till om. Svaret jag fått är att man är rädd för att det skulle komma fram så många åsikter. Jag förhåller mig frågande till det svaret. Finns det många åsikter så försvinner de ju inte bara för att man inte lyssnar till dem!

 

Inom EU finns en uppsjö av olika regioner, över 70 stycken. I betänkandet skriver vi att målsättningen skall vara ett erkännande av alla EU:s lagstiftande regioner och att Åland på så sätt skulle få sin rättmätiga talerätt inför EU.

 

Ett annat spår är att motivera Åland lagtings rätt som ett nationellt parlament genom att hävda att Åland har och borde ha rätt till en särställning i och med att Åland har en särställning i den finländska konstitutionen som delar makten mellan Åland och riket. Vi har en särställnig i folkrätten och delvis en särställning i EU:s egen primärrätt, som vi skriver i betänkandet. Vid en första tanke verkar det lättare att vinna gehör genom att hävda Ålands särställning.

 

Men min optimism får sig en törn när jag får höra historier om hur man från finländskt håll bemött Åland under EU-förhandlingarna. Kanske det är så att vi måste arbeta sida vid sida med de andra drygt 70. Skall alla EU:s lagstiftande regioner erkännas innebär det att det är en mycket heterogen skara av regioner som det skall tas hänsyn till. Inom regionkommittén kan man skönja en avundsjuka, en rädsla för att regionerna skall delas in i ett A- och B-lag.

 

Subsidiaritetsprincipen, principen att beslut skall tas så nära den berörda som möjligt. En mekanism så att medlemsländer skall få sex veckor på sig att komma med yttranden om man anser att principen följts eller inte skall införas. Den kallas tidig varning, som har sagts här tidigare.

Tidig varning – men hur gör man i praktiken?

 

Finlands riksdag representerar inte den åländska befolkningen. I rapporter som utgivits sägs att det föreligger inget hinder att de lokala och regionala organen är involverade i arbetet, men det är inte på samma sätt när landskapet hör kommunerna.

 

Vinner förslaget gehör, dvs att endast de nationella parlamenten har rätt att uttala sig om subsidiaritetsprincipen följs så måste en samordning mellan Finlands riksdag och Ålandslagting tas fram. Skall då Ålands uttalande med i Finlands riksdags uttalande? Skall vi kräva att det är bifogat som ett eget yttrande? Det måste ju tydligt få framkomma när vi har olika åsikter. Hur kan vi bevaka hur dessa yttranden ges?  Det låter kanske misstänksamt men vi har fått oss flera törnar när det gäller Helsingfors sätt att komma ihåg Åland i  EU-frågor.

 

EU vill inte ge rätten till andra än medlemsländer -  man säger att det finns en risk att det  skulle påverka jämvikten mellan medlemsländerna. EU verkar tycka att de nationella lösningarna är bäst.

Utrikesministeriet vill också se en inomstatlig lösning för Ålands del, dvs.det här skall Finland och Åland lösa tillsammans: Varför frågar jag mig?

 

Vad beror det på? Mister man makt? Tror man ej vi klarar av det eller är det så att Finland inte vill?

Man vill ej krångla? Eller är det nonchalans? Eller är det så att man saknar kunskap?

 

Så, herr talman, över till Grundstadgan.

En stadga om de grundläggande rättigheterna i EU dess status skall finnas på dagordningen i nästa regeringskonferens. Detta kräver en granskning från vår sida. I vilken mån kan den nya grundstadgan i EU bli ett problem om man ser ur självstyrelsens synvinkel? Är det här förenligt med hembygdsrätten? Behövs det i samband med grundstadgans tillkomst göras en sorts undantag för Ålands del? En ändring av stadgan får inte innebära en försvagning av självstyrelsen!

Uppkommer en konflikt med självstyrelselagens språkskydd?

 

Det är viktigt att följa med hur den förhåller sig till Ålandsprotokollet. Rättshierarkiskt får stadgan inte ha högre status än Ålandsprotokollet.

 

REGIONKOMMITTÉN

I betänkande skriver vi att vi anser att kommitténs roll bör stärkas. Det är i linje med att man skall arbeta för att de lagstiftande regionerna skall erkännas inom EU.

 

Min övertygelse fick sig en törn när jag deltog i ett seminarium med flera olika möten. Vid mötet där olika nationer var representerade och deltagarna fungerade inom olika nivåer inom EU så verkade man betydligt mer intresserade av Åland och dess särställning än inom det möte jag följande dag deltog i med regionkommittén. Regionkommitténs medlemmar var mera på sin vakt och  ifrågasatte varför vi skulle få större rättigheter än andra och man framförde också en rädsla för att regionerna skulle komma att delas in i ett A- och B-lag beroende på dess konstitutionella status. Det sticker i ögonen att lilla Åland med sina 26.000 invånare skall ha högre status än stora regioner med miljontals invånare.

 

Så till sist, herr talman, EUROPAPARLAMENTET

När vi gick med i EU överförde vi lagstiftningsbehörighet till EU-nivån. De länder som har fått plats i Europeiska unionen har fått det med just den motiveringen – för att de överfört lagstiftningsbehörighet. Finland borde arbeta för en gemenskapsrättslig lösning vad gäller en egen plats i Europeiska unionen. Efter utvidgningen får alla medlemsländer ge ifrån sig platser till de nya länderna. Även Finland lär mista en plats. Förhoppningen är att få en inomstatlig lösning, dvs. att Finland då skulle ge ifrån sig en plats när man fått färre är inte sannolik däremot får man hoppas att det blir intressant för Finland att jobba för en egen plats åt Åland då – en möjlighet att få stöd från resten av Norden.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

När lagtinget har till behandling en av de största frågorna i självstyrelsens utveckling och Ålands framtid gapar lagtingets stolar relativt tomma. Trots det skall vi inte ge oss utan vi måste på seriösast möjliga sätt behandla frågorna om Ålands ställning i Europeiska unionens utveckling. Jag har under årens lopp sett att intresset har varit litet. Intresset har inte avtagit eftersom det har varit på botten utan det har lite förbättrats. Betänkandet från självstyrelsepolitiska nämnden och det arbete som är utfört i självstyrelsepolitiska nämnden visar att det sakta, sakta under åren blir insikt om att frågorna om vår position i den Europeiska unionen är viktiga för oss och för våra efterkommande.

 

Bakom ärendet ligger Europeiska kommissionens vitbok om den framtida utvecklingen. Ett stort och viktigt dokument, som landskapsstyrelsen visserligen kallar att det var ett värdefullt inlägg i debatten om Europeiska unionens framtid, men det kanske är en något högre ambition från kommissionens sida än att vara ett inlägg i debatten. Det var en målsättning med hur man skulle förändra den Europeiska unionen. Landskapsstyrelsens svar på denna vitbok finns också bilagt detta ärende. Bilagt finns också i bilaga 2: Självstyrelsepolitiska nämndens allmänna, övergripande positioner för lagtingets och Ålands del om Ålands ställning i den framtida utvecklingen och arbetet i det europeiska konventet. Bakom dokumentet finns också frågan om regionaliseringen av Europeiska unionen och det nya begreppet RegLeg där samarbetet mellan de lagstiftande regionerna, över 70 st, som kom igång för fem år sedan, numera har blivit en del av den politiska verkligheten från att ha varit nästan hånat under tidigare år. En utveckling sker hela tiden och underlaget till den debatt vi skall föra här är väsentligt och stort. Till det hör också konventsarbetet. Till det hör också en ny konstitution för den Europeiska unionen.

 

Det arbete som självstyrelsepolitiska nämnden har lagt ner här har resulterat i ett digert betänkande som presenterades på ett alldeles utomordentligt sätt av viceordförande i nämnden, vtm Christer Jansson. Det är svårt att komma vidare i diskussionen här i lagtinget med anledning av betänkandet från nämnden om vi inte nu i det här skedet får landskapsstyrelsens respons.

 

Jag har sett att självstyrelsepolitiska nämndens betänkande innehåller en relatering av åtskilliga olösta frågor på linjen riket-Åland. Landskapsstyrelsen har i sin korrespondens med riket tagit upp flera av dem och vi har gjort det i självstyrelsepolitiska nämnden och i stort sett alla är fortfarande olösta. Inställningen i riket till självstyrelsens position i Europeiska unionen är sådan att de antagligen kommer att förbli olösta om man inte kan föra en väldigt lyckosam politik från åländsk sida. Lyckas man inte med den politiken blir framtida ålänningars position och framtida självstyrelseposition, både nationellt och internationellt i unionen, hopplös. Därför skulle det vara väldigt viktigt att vi diskuterar problemen som vi har oss förelagda när det gäller att få Ålands ställning accepterat nationellt i förhållande till det internationella samarbetet och naturligtvis sedan, vilket är svårare och som vi inte klarar utan hjälp av många andra stora, att få Ålands ställning accepterad i det internationella systemet, som vi är en del av, alltså Europeiska unionens beslutsprocess. Där har vi tunga företrädare, vi har över 50 procent av Europas övriga befolkning med oss i de ansträngningarna. Däremot när det gäller Finlands behov av att osynliggöra självstyrelsen i det internationella samarbetet och i det här fallet specifikt i Europa-samarbetet är det någonting som vi måste kämpa med själva utan hjälp av någon annan. Indirekt kommer vi att få hjälp av andra genom att i den mån det skapas system i resten av Europa och inom Europeiska unionen som kan hjälpa oss att få det att fungera i det här frågorna, så att vi får talerätt där självstyrelsen är fullständig i förhållande till Helsingfors och i förhållande till Europeiska unionen och så får vi även i de nationella lösningarna hjälp av Europeiska unionen.

 

Jag hade inte tänkt hålla något anförande idag och därför var det här bara en kort motivering till förslag till bordläggning. Jag menar också att lagtingets partier och ledamöter borde respondera på de svåra frågorna, särskilt de stora åsiktsskillnaderna mellan riket och Åland när det gäller självstyrelsens ställning i unionen och det faktum, som både landskapsstyrelsen och självstyrelsepolitiska nämnden övertydligt numera säger, att vi i landet har två nationella parlament och att Ålands lagting inte till någon del inom självstyrelsens positioner representeras av Finlands riksdag. Det vill man inte erkänna i Helsingfors, kanske inte någon av de 200 riksdagsmännen riktigt vill göra det. Därför vore det väsentligt om man fick respons särskilt från landskapsstyrelsen utgående från landskapsstyrelsens tankar i frågan. Landskapsstyrelsen är den för vår del som för diskussionerna med riket och som har det tunga lasset att dra. Landskapsstyrelsen har fört många diskussioner med självstyrelsepolitiska nämnden om det. Landskapsstyrelsen har stor hjälp av det här betänkandet och de positioner självstyrelsepolitiska nämnden tidigare har kortfattat kommit fram med. Nu är vi i ett nytt skede när vi i lagtinget skall diskutera hur vi skall lösa de olösta frågorna. Då skulle det vara nödvändigt med landskapsstyrelsens synpunkter på det. Det meddelande som är underlag för det här ärendet är till den delen högaktuellt, men också till delar lite föråldrat eftersom mycket har hänt sedan det skrevs. Nu har också lagtingets vederbörande organ, själstyrelsepolitiska nämnden, kommit med sitt betänkande. Det finns säkert andra synpunkter på datum för bordläggningen och det stöder jag gärna om man vill ha längre tid. Jag vill helst inte ha så långa bordläggningstider så jag föreslår att ärendet bordläggs till nästa onsdag den 11 december.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det är ingen lätt sak att diskutera på basen av det omfattande betänkande som självstyrelsepolitiska nämnden lämnat, men om man ser mera europapolitiskt på det hela så är det väl ändå obestridligt så att unionen utvidgas. 2004 kommer det flera nya medlemsländer till, vilket försvårar den process som en tid kallades fördjupning, dvs. den reform av beslutsprocesser och institutioner och att, som det också har uttryckts, öka demokratin och öppenheten i det beslutsarbete som förs inom unionen. Det är två kolossala processer var för sig och att dessutom få dem att gå samman är nästan orimligt. Det övergår en människas förmåga att tänka hur det fungerar att man tar in länder, som man eufemistiskt säger, med transitionell ekonomi som inte har demokratiska, parlamentariska traditioner, i det här ekonomiska och politiska samarbetet och ännu till försöker förändra arbetet inifrån. Det är kolossalt komplicerat och det kommer inte att lösa sig enkelt.

 

Under stagnationen av det interna reformarbetet inom unionen aktiverade sig naturligtvis olika grupper och regioner. Det framkommer tydligt i det här betänkandet att de lagstiftande regionerna under en längre tid har organiserat sig och uttrycker sitt missnöje över att man inte kan påverka tillräckligt sin egen lagstiftning och förvaltning. Så är det också, det känner vi väldigt väl till från åländsk horisont. Beaktar man de två makrostrukturerna är jag ganska pessimistisk över att de lagstiftande församlingarna på något vis skulle erkännas och bli likvärdiga med medlemsstaterna. Det skulle ytterligare göra situationen förvirrad. Skall man vara någorlunda realistisk måste man utgå från att det är medlemsstaterna, alltså nationalstaterna, som under överskådlig tid kommer att vara de som spelar nyckelrollen i unionsspelet. De lagstiftande församlingarna kommer inte att få en sådan position att de skulle kunna blockera sina modersnationers möjligheter att ingå beslut som gäller unionens gemenskapsrätter.

 

Jag är ledsen om jag lite grusar förhoppningarna med alla dessa möten och sammanträden, som man har inom den här organisationen med lagstiftande regioner, men man inser ganska klart och tydligt att det är orealistiskt att tänka sig att framgången skulle vara särskilt stor. Då måste man från åländsk sida särskilt fundera om det faktiskt är en framgångsrik väg att försöka öka vårt inflytande i ärenden som gäller oss inom Europeiska unionen. Man måste fundera två gånger. Det som är alternativet är att utnyttja de nya möjligheterna som förändringarna i självstyrelselagen för med sig. För en del bjuder det säkert emot att samarbeta mera med Finland eftersom man av ideologiska skäl hela tiden vill framställa Finland som ointresserat, hånfullt, en medarbetare som aldrig identifierar oss och våra problem osv., men det uppfattar jag som en sorts politisk retorik, som åtminstone inte jag känner till. Det beror lite på en själv också vilka kontakter man har till rikssidan.

 

Oberoende av vad man har för uppfattning om det realistiska i kraven som de lagstiftande regionerna framför, kommer den här vägen genom samråd och olika former av ställningstaganden tillsammans med regeringen i Finland och riksmyndigheterna att vara en väg som vi inte kan eliminera och negligera för då mutar vi in oss själva i en rejäl återvändsgränd. Åtminstone måste man föra en dubbel strategi. Det kräver däremot mycket resurser, framför allt måste man veta vad man vill. Vad är det man vill få till stånd politiskt. Inte bara att man skall ha mera makt och mera represenation utan vad är det man skall jobba för. Ett seminarium i januari blev inhiberat och vi vet alla att beslutsgången är väldigt komplicerad inom EU och trots att vi via Finland har varit medlemmar länge tycker jag inte att vi ännu har fått ett fungerande system ens här på hemmaplan.

 

För att vara framgångsrik måste vi kanske ändå försöka komma ner på jorden och se vad vi har för konkreta möjligheter att föra fram våra åsikter och ställningstaganden. I vilka frågor skall vi lägga kraften och hur vi skall utnyttja självstyrelselagens kommande möjligheter. Det övriga är kanske mera charming, men man får resa till Florens och det säger säkert inte någon nej till den här tiden på året eller någon annan tid heller. Florens är en fantastisk stad som man gärna besöker. Bryssel, trevlig på sitt sätt, men det finns många andra resmål i Europa som många av oss vill resa till och delta i konferenserna. Det är säkert viktigt att vi är med och det är fantastiskt att märka att på många ställen känner man idag väl till Åland, men det är en sak som man pratar om över en cocktail, eller när man annars träffas i hissen upp eller ner i en konferens. Det betyder inte att vi har fått något mera till stånd vad gäller våra egna politiska intressen. Det skall bli intressant att höra på den fortsatta diskussionen om vilka möjligheter det finns.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var intressanta synpunkter som ltl Sundback kom med så här appropå. Det talar för att det blir intressant att fortsätta diskussionen. Det bekymrar mig lite när hon använder sig av uttrycket "att det finns en politisk retorik om Finlands osynliggörande av Åland". Till vissa delar är det säkert riktigt att det finns en sådan retorisk bakgrund till en hel del av de synpunkter som kommer, men det finns också en väsentlig faktabakgrund. I nämnden hade vi ett exempel där landskapsstyrelsen hade skrivit ett brev på basen av sin egna och självstyrelsepolitiska nämndens synpunkter om konventet. Strax därefter fick vi läsa Finlands regerings beslut i sammanhanget och där fanns ingenting av det som Åland tyckte överhuvudtaget. Det är de facto osynliggörande och inte retoriskt osynliggörande. Jag har flera exempel av samma art när det gäller Ålands position i förhållande till unionen där man från Finlands regerings sida menar att alla frågor skall lösas på nationell nivå när det gäller självstyrelsen.

 

När det gäller regionaliseringen finns det 12 enhetsstater i unionen idag och tio nya är på kommande, men det finns tre icke-enhetsstater, varav Tyskland och Österrike är de kända, federala staterna. Sedan har vi en helt splittrad stat, Belgien, som också gentemot EU inte till någon del fungerar som en enhetsstat utan som en splittrad stat. Med hjälp av både Tysklands, Österrikes och Belgiens medborgare tror jag att Ålands självstyrelse har väldigt mycket att vinna på att det sker en utveckling på basen av deras önskemål och krav. Det tror jag att säkert kommer.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Inom politiken förekommer en hel del osynliggörande. Det är den första härskartekniken. Den som makten haver har också möjlighet att osynliggöra och synliggöra. Att man skickar brev till Helsingfors låter lite som 1800-tals politik för mig. Det är några kurirer som far med papper och står och läser upp det på torget i Helsingfors. Idag måste man driva politik på något annat sätt om man har något viktigt som man vill få igenom. Det vet vi alla, hur mycket brev det kommer från alla möjliga intressenter, som önskar att man beaktar just deras behov. Många gånger är de säkert viktiga, men jag tror faktiskt inte på brevskrivandet som åberopas som ett sätt att få sin röst hörd. Jag tror inte att det räcker, speciellt inte om det är verkligt viktigt, i så fall kan vi skicka brev till Florens och andra ställen, vi behöver inte resa någonstans om det är så vi tror att våra intressen skall bli beaktade. Det kommer nog mycket an på politiska kontakter, att man har tillgång till dem som makten har och kommer till tals. Det är ett hårt arbete i dagens värld för det är många som konkurrerar om intresset och att bli synliggjorda av dem som har makten.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis riktigt det som ltl Sundback säger att det är de politiska kontakterna och tjänstemannakontakterna bakom som är avgörande för om man skall ha framgång. Då måste den stora motparten vara medveten om att den lilla motparten är sakkunnig, välmotiverad och bestämd. Det är ingen som man kör över särskilt lätt fastän den är liten. Man måste ha förtroende hos dem som makten haver så att de inte negligerar en utan att de tar allvarligt på de synpunkter och önskemål som finns. Då hjälper det inte med brev utan det är naturligtvis frågan om att ibland ha ganska tuffa förhandlingar och ibland betydligt trevligare förhandlingar. Allt växlar. Jag valde ett exempel eftersom det fanns ett direkt exempel som vi hade noterat i självstyrelsepolitiska nämndens behandling. Det var så att Finland begärde att få ett skriftligt svar på ett brev som man hade skrivit och då måste man naturligtvis svara brevledes, men jag delar naturligtvis uppfattningen att brevskrivaren måste se till att man uppfattas som en bestämd, kunnig och välmotiverad motpart, annars får man ingenting igen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror att vi är överens om den saken, jag kan bara citera ett feministiskt uttryckssätt, på något sätt kommer man som kvinna i politiken alltid att tänka på att Ålands förhållande till större makter är positioner som man som kvinna väldigt väl känner igen: Man måste vara dubbelt smartare för att komma åtminstone hälften så långt som en karl.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Om vi beaktar det senaste uttalandet från ltl Sundback skall vi se till att vi har kvinnliga förhandlare nästa gång vi skall diskutera EU-frågorna så att vi kommer så långt som möjligt. Det är glädjande att ta del av betänkandet från självstyrelsepolitiska nämnden och också av den efterföljande diskussionen. Det är få ämnen som diskuteras i den här församlingen som vi har så stor enighet om från åländsk sida. Det handlar egentligen om hur vi skall nå största möjliga framgång kring de här frågeställningarna och ha en så konstruktiv och bra diskussion som möjligt. Jag uppskattar förslaget om bordläggning från ltl Janssons sida till onsdagen den 11. Då skall jag försöka ge en mera sammanfattande beskrivning av hur långt vi har kommit i arbetet hittills med de frågeställningar som är aktuella här.

 

Herr talman!

Det som togs upp från ltl Sundback var frågeställningen om vårt arbete i det som kallas Leg Reg, alltså samarbetet med andra regioner med lagstiftande makt ute i Europa och vårt arbete gentemot regeringen. Jag förstod ltl Sundback på det sättet att vi skall fokusera på arbetet med regeringen för att nå framgång i frågeställningarna. Från landskapsstyrelsens sida har vi hittills gjort så att vi har jobbat med den kraft vi har haft enligt båda spåren. Vi tror att det ena stöder det andra i arbetet. Inledningsvis kände jag själv en viss osäkerhet med arbetet tillsammans med de andra regionerna, kan det verkligen ge något resultat i det stora sammanhanget, men jag vill erkänna att jag i det här fallet har blivit positivt överraskad över den kraft som finns ute i arbetet bland regionerna i Europa. En kraft som jag också tror att kommer att ge resultat i nästa regeringskonferens.

 

Det som har stärkt mig i den tron idag var en positiv nyhet för mig, som jag blev informerad om på förmiddagen. Det var den s.k. Napolitana-rapporten har avancerat ett steg vidare och har behandlats i EU-parlamentets s.k. konstitutionella utskott. Ni som har tagit del av Napolitana-rapporten kanske har noterat att han inledningsvis inte var så speciellt sakkunnig när det gällde Åland, men det kan man ha viss förståelse för, men också en viss tveksamhet till regionerna med lagstiftande makt. Efter behandlingen i EU-parlamentets konstitutionella utskott har den fått ett nytt innehåll, som är positivt för Åland när det gäller tre punkter. För det första har man konstaterat från utskottet att regioner med lagstiftande makt skall särskilt omnämnas i den kommande konstitutionen för EU, för det andra att subsidiaritetsprincipen också skall genomföras på lokala och regionala nivån och för det tredje att regioner och regionkommittén skall få talrätt inför EG-domstolen. Det är de saker vi själva har framfört här och nu har det också omfattats av konstitutionella utskottet i EU-parlamentet. Det ser jag som ett tecken på att debatten och kraften som finns ute i det regionala arbetet färgar av sig så småningom bara man orkar ha uthållighet i arbetet. Nu återstår den s.k. plenarbehandlingen av ärendet och som vi vet kan det få ett annat utseende efter det. I varje fall har det tagits några steg i rätt riktning. På det sättet kan man skapa en miljö som gör det lättare att komma fram enligt det nationella spåret. Där delar jag naturligtvis ltl Sundbacks uppfattning att skall vi ha framgång i arbetet är det väldigt viktigt att vi har ett nära och bra samarbete med regeringen och framför allt med EU-enheten vid statsrådets kansli.

 

Vårt bekymmer har hittills varit det, som flera talare har sagt, att man nog är beredd att hitta pragmatiska lösningar, som gör att arbetet fungerar någorlunda i praktiken, men den sista biten är man väldigt stenhård på, att det är nationalstaten Finland som representeras i EU. Vi kommer fram till den gränsen, men inte längre. Det arbetet kan vi inte vara framgångsrika med på det nationella spåret utan där måste vi vara med de andra regionerna och arbeta ute i Europa och skapa en sådan miljö som gör att också Finland måste komma med på tåget. De olika spåren stöder varandra.

 

Herr talman, jag ber att få återkomma den 11 december med en mer övergripande översyn över läget.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman

Man måste ändå göra skillnad på när Europaparlamentet är intresserat av någonting, vad det har för politisk legitimitet och när medlemsstaterna beslutar någonting. Nu ser man en flykt från Europaparlamentet. Framgångsrika politiker har tröttnat eftersom de inte ser att de egentligen får någonting till stånd där, de skall tillbaka hem till sina nationella parlament. Det beror på att parlamentet har för liten makt. Jag kan inte bedöma vad en konstitutionell kommitté är intresserad av och vad rapporten har för betydelse, men jag skulle vara mycket på min vakt om det har något annat än symboliskt värde. Jag säger inte att man inte skall vara med i arbetet med de lagstiftande regionerna, men jag tror ändå att det är på väldigt lång sikt. Jag ser att det är möjligt att integrera dessa i en federation, men då skall vi ha en europeisk federation, med en europeisk grundlag, där alla nivåer är inkluderade och där alla har accepterat det, annars är det politiskt ganska osannolikt att man skall kunna bygga på det redan mycket kaotiska systemet att fördela makten ytterligare på en aktör.

 

Lantrådet, replik:

Herr talman!

Jag vill inte verka överoptimistisk när det gäller möjligheterna, men jag vill också se att arbetet lönar sig och därför ville jag ta exemplet med Napolitana-rapporten. Ett utgångsläge som verkade ganska svårt kan efterhand förbättras om man hjälps åt från många olika håll. Det är inte bara Ålands insats, den är säkert ganska liten i det sammanhanget, men det är som det flera gånger har sagts från talarstolen, att regionerna är majoriteten i Europa. Politiskt är det en kraft som man inte kan förbise helt och hållet om man vill fortsätta med EU-bygget och hålla ihop EU i framtiden. Det är en av de viktigaste sakerna för dem som makten haver i EU att fundera på. Hur skall man hålla ihop EU? Hur skall man få medborgarna som finns i EU att tycka att EU är något bra? Där tror jag att regionerna och speciellt regionerna med lagstiftande makt har en väldigt viktig funktion att fylla. Hanterar man dem på rätt sätt kan man få ett väldigt stark engagemang för EU, men hanterar man det på fel sätt kan det bli motsatt effekt och det kanske inte är så väldigt bra för EUs framtid. EU är en process och det är väldigt svårt att förutse vad som kommer att hända i framtiden, till och med de närmaste åren.

 

Det vi nu arbetar med inför konventet är att bereda marken för nästa regeringskonferens. Det som är absolut avgörande är att man har ett klart budskap den dag som Finlands delegation åker ner, om det är till Bryssel eller vart man åker, för att ha regeringskonferensen, för det är där det kommer att avgöras. EU är inte på det sättet någon demokratisk organisation, för det avgörs genom att statscheferna går in i ett rum och sätter sig ner och så kompromissar man sig fram till en lösning. Naturligtvis gäller det att bädda så bra som möjligt och det måste vi alla hjälpa till med, att bädda så bra som möjligt för lösningar som är positiva för självstyrande områden som Åland.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag vill inte verka grinig, men att alla skall hjälpa till så mycket som möjligt och att man gör så gott man kan är för mig en lite för svag målsättning. Om Åland vill att de lagstiftande församlingarna på något vis skall bli juridiska personer i det här systemet med egen makt och eget inflytande för att så många tycker att man skall slippa gå via Finland, så är det första man tänker på att relativt sett blir Åland ännu mindre i det sammanhanget. Det är svårt att tänka sig att Åland som en enskild aktör inom Europeiska unionen skall få ökat inflytande över unionen än om man har vägen via Finland. Man måste klargöra vad det egentligen är man söker med de olika engagemangen, vad man vill få till stånd. Man kan inte se någon annan möjlighet än en federation om det skall bli så att de lagstiftande regionerna skall ha en klart avgränsad roll, ett eget ansvar inom unionen. Är det det vi vill? Då får vi en federation på samma gång. Vi skall skriva in i något avtal att de lagstiftande regionerna skall få vara med och bestämma lite på sidan om alla andra institutioner, Europaparlamentet, kommissionen, ministerrådet, regeringskonferensen. Man ser att det inte är möjligt och de kommer framför allt inte att få regeringsstaterna att gå med på det för det splittrar ju makten ännu mer. Vad vill vi egentligen?

 

Lantrådet:

Herr talman!

Jag blir lite förvånad när jag hör ltl Sundback nu, eftersom jag ändå har uppfattat att det finns en bred enighet från Ålands landskapsstyrelse och Ålands lagting om vad vi vill. De punkterna finns klart och tydligt angivna här. En av huvudpunkterna är att få ett erkännande av att det förutom nationalstater även finns regioner med lagstiftande makt i Europeiska unionen och att de områdena också skall kunna komma fram och behandlas på ett likvärdigt sätt på de områden som man har lagstiftningsbehörighet. Hårddrar man det som ltl Sundback säger måste vi acceptera att vi inte har någon självstyrelse egentligen och det är lite långtgående konsekvenser. Samtidigt blir jag lite förvånad för den nationalistiska inställningen som jag tycker mig höra, för jag brukar uppleva ltl Sundback som en ganska internationellt tänkande människa i andra sammanhang. Här försöker vi från landskapets sida agera som en ansvarsfull aktör också på den europeiska arenan tillsammans med andra områden och andra som har liknande intressen som vi.

 

Ltl Lindeman: Herr talman! Jag vill understöda förslaget om bordläggning och tiden för detsamma.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning är gjord till plenum den 11 december. Finns det någon som begär ordet angående tidpunkten? Ärendet bordläggs till plenum den 11 december.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar. (FR 5/2002-2003)

 

 

Lagtingets nästa plenum är den 4 december kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.37).

 

Originalfil