Plenum den 2 december 2013 kl. 13.00

 Ålands lagting

PLENARPROTOKOLL

 

 

 

 

 

M W-A


Plenum den 2 december 2013 kl. 13.00

Plenum börjar 1

Andra behandling. 1

1    Godkännande av protokollet med Belgien för att ändra avtalet för undvikande av dubbelbeskattning

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 2/2013-2014)

Republikens presidents framställning (RP 1/2013-2014)

Andra behandling. 2

2    Godkännande av avtalet om enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 3/2013-2014)

Landskapsregeringens yttrande (RP 14/2012-2013-s)

Republikens presidents framställning (RP 14/2012-2013)

Andra behandling. 2

3    Godkännande av avtalet med Panama om utbyte av upplysningar i fråga om skatteärenden

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 4/2013-2014)

Republikens presidents framställning (RP 2/2013-2014)

Första behandling efter bordläggning. 2

4    Ålands ombudsmannamyndighet

Lag- och kulturutskottets betänkande (LKU 1/2013-2014)

Landskapsregeringens lagförslag (LF 26/2012-2013)

Föredras. 10

5    Policy för Ålands demilitarisering och neutralisering

Landskapsregeringens meddelande (M 1/2013-2014)

För kännedom.. 49

6    Redogörelse enligt 26 § LO för Åland om ministrarnas bindningar

Landskapsregeringens redogörelse (RS 1/2013-2014)

Plenum slutar 49

 

Plenum börjar

Närvaroregistrering. 29 ledamöter närvarande.

Talmannen meddelar att lagtingets social- och miljöutskott har valt lagtingsledamoten Petri Carlsson till sin viceordförande. Antecknas.

Meddelas vidare att en frågestund enligt bestämmelserna i 35 § AO hålls vid ett särskilt plenum onsdagen 04.12.2013 klockan 13.00. Landskapsregeringen har meddelat att samtliga ledamöter kommer att vara närvarande vid frågestunden. En lagtingsledamot som önskar ställa en fråga vid frågestunden ska anmäla sig till lagtingets kansli senast dagen före alltså 03.12.2013. Antecknas.

Andra behandling

1        Godkännande av protokollet med Belgien för att ändra avtalet för undvikande av dubbelbeskattning

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 2/2013-2014)

Republikens presidents framställning (RP 1/2013-2014)

Först tillåts allmän diskussion och efter det kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till lagförslaget i presidentens framställning eller vägra ge ett sådant bifall.

Diskussion. Ingen diskussion.

Lagförslaget i presidentens framställning föreläggs lagtinget för bifall. Lagtinget har i andra behandling lämnat sitt bifall till lagförslaget.

Betänkandets motivering föreläggs för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

Ärendets andra behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Andra behandling

2        Godkännande av avtalet om enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 3/2013-2014)

Landskapsregeringens yttrande (RP 14/2012-2013-s)

Republikens presidents framställning (RP 14/2012-2013)

Först tillåts diskussion.

Diskussion. Ingen diskussion.

Förordningen i presidentens framställning föreläggs lagtinget för bifall. Lagtinget har i andra behandling lämnat sitt bifall till förordningen.

Betänkandets motivering föreläggs för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

Ärendets andra behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Andra behandling

3        Godkännande av avtalet med Panama om utbyte av upplysningar i fråga om skatteärenden

Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 4/2013-2014)

Republikens presidents framställning (RP 2/2013-2014)

Diskussion. Ingen diskussion.

Lagförslaget i presidentens framställning föreläggs lagtinget för bifall. Lagtinget har i andra behandling lämnat sitt bifall till lagförslaget.

Betänkandets motivering föreläggs för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

Ärendets andra behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Första behandling efter bordläggning

4        Ålands ombudsmannamyndighet

Lag- och kulturutskottets betänkande (LKU 1/2013-2014)

Landskapsregeringens lagförslag (LF 26/2012-2013)

Ärendet bordlades vid plenum 27.11.2013. Först tillåts fortsatt diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen av de lagförslag som ingår i betänkandet. Klämförslagen upptas till behandling i samband med ärendets andra behandling.

Diskussion.

Ltl Petri Carlsson

Fru talman! I onsdags var jag sjuk och kunde inte delta i debatten här i salen, men jag utnyttjade möjligheten att lyssna via webben så jag hörde en del av det som sades då. Hemifrån kunde jag ju inte få taltur eller replikera så jag är glad att ärendet bordlades så kan jag vara med idag i debatten.

Till själva ämnet, ltl Katrin Sjögren har reserverat sig mot lag- och kulturutskottets betänkande om vad gäller att ltl Sjögren vill att benämningen ombud används istället för ombudsman i alla sammanhang. Det har bland annat motiverats av att Norge, som är föregångare inom jämställdhet, gått in för det och så några universitet i USA. Detta skulle alltså legitimera att vi går in för ett könsneutralt ord som ombud. Stopp och belägg! Det här kan jag inte gå med på.

Vtm Roger Jansson redogjorde förtjänstfullt i förra plenum om skillnaderna mellan orden ombud och ombudsman och deras respektive betydelser så det går jag inte in på desto mera. Däremot vill jag lyfta fram ett par andra saker. Ordet ombud är könsneutralt och man menar att ordet ombudsman inte är det, men är det verkligen så? För mig är ordet ombudsman könsneutralt. Åtminstone i det biologiska hänseendet. Jag associerar inte alla ord som innehåller man-ändelser med det biologiska manliga könet. Grammatikaliskt genus är inte samma sak som biologiskt genus.

Jag tycker inte vi ska börja ha förbud mot man-ändelser, särskilt som åtskilliga, trots ändelsen, faktiskt är att betrakta som könsneutrala på samma sätt som gamla invanda uttryck som gemene man, gå man ur huse, på tu man hand etc. I vissa fall är det för mig ok med alternativ till man-titlar. Idrottare i stället för idrottsman, polis i stället för polisman och justerare i stället för justeringsman för att nämna några exempel.

Men ombudsman är och borde förbli ombudsman. Det är även ett av få svenska ord som lånats in i de stora världsspråken och jag tycker att det är orimligt att helt plötsligt laborera med det begreppet. Och om könet är viktigt får man ange kvinnlig ombudsman, precis som vi använder begreppen "herr och fru talman". Ändelsen -man i ombudsman kommer ju från människa, inte från begreppet manlig. Vill man särskilt markera kön är det bättre att använda adjektiven kvinnlig och manlig: Kvinnliga skådespelare har sämre betalt än manliga, skolan behöver fler kvinnliga tekniklärare o.s.v. för att nämna ett par exempel.

Så nej! Inget förbud mot man-ändelser, precis som jag inte tycker att vi bör ha förbud mot kvinnliga ändelser på ord. Till exempel är inte MiliTANT eller represenTANT något jag associerar med enbart kvinnor. Snart kommer väl också ett lika urfånigt förslag om att vi ska ersätta begreppet talman. Med vaddå? Talare? Nej, talare kan inte ersätta talman. Talmannen fördelar ordet till talare. Herr talman och Fru talman fungerar tillräckligt bra för att hantera könet.

Allt det här verkar vara något populistiskt drag, påverkat av extremfeminismen. För inte tror väl någon egentigen att det här är jämställdhetsarbete? Att symboliskt ändra begreppet ombudsman till ombud? Det viktiga är väl att lönen är densamma oavsett tjänsteinnehavarens kön, eller hur? Samma sak gäller hela debatten kring att införa den engelska hönan, alltså hen, i vårt språk istället för han och hon. På svenska betyder hen: brynsten för er som inte har läst svenska akademiens ordlista.

Hela den här genushetsen kring ord verkar vara mer ideologisk än baserad på vetenskap. Lars-Gunnar Andersson, språkvetare och professor i modern svenska vid Göteborgs universitet, anser att de som lovordar ett könsneutralt pronomen, som t.ex. hen, drivs av en genuspolitisk agenda och är inte intresserade av att se vare sig det kompakta folkliga motstånd som finns mot påhittet eller de negativa språkliga effekterna. Nya ersättande könsneutrala ord kan skapa förvirring, och det kommer inte nödvändigtvis att medföra en större jämställdhet utan snarare oreda. Jag kan inte göra annat än att hålla med professorn.

Ltl Sara Kemetter, replik

Tack, fru talman! Det var ett laddat anförande som ltl Petri Carlsson höll. Den första frågan som jag vill diskutera gäller det som ni tog upp alldeles i slutet, diskussionen kring ordet hen. Upplever ni då att det finska språket består av en total oreda där man har ett könsneutralt ord som ”hän”?

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Nej, men jag anser att det skulle innebära en oreda att gå in och ändra på våra begrepp; hon och han i det svenska språket. När man diskuterar de här frågorna så brukar det hävdas att om ett könsneutralt ord som hen skulle införas i språket så skulle det bli mer jämställt. Jag tror inte på det. Könsneutrala ord finns redan i Azerbajdzjan och i Uzbekistan och majoriteten av världens språk har könsneutrala pronomen för det här och inte är de mera jämställda än Finland, Åland eller Sverige. Jag tror inte det.

Ltl Sara Kemetter, replik

Tack, fru talman! Jag tycker att det är otroligt viktigt att vi har en genusdebatt. Det här har varit en viktig diskussion som liberalerna har lyfts fram i och med detta. Jag tror att det finns ett stort behov av att vi diskuterar det vidare, speciellt efter att jag har hört ltl Petri Carlssons anförande här.

Däremot när det gäller ombudsmannamyndighet så håller jag med regeringen i det här fallet. För annars hamnar vi på ett dilemma kring att ändra på alla benämningar, även tjänstemannalagen osv. Hur ser ledamoten på det här?

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Jag håller fullständigt med. Jag tycker inte heller att vi ska ändra på ombudsman, särskilt med beaktande av att det är ett av de ord som faktiskt har anammats i språken runt om i världen. Jag tror inte att det finns något annat motsvarande ord, smörgåsbord har nämnts, som används mera runt om i världen. Det har faktisk kommit från det svenska språket. I det svenska språket finns den första dokumenterade förekomsten av ordet ombudsman, inte i norskan eller i något annat språk.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, fru talman! Det var ord och inga visor. Det är ju bra när folk säger vad de tycker och tänker. I mångt och mycket tyckte jag att det var logiskt utgående från ltl Petri Carlssons värderingar. Men på ett ställe brast det; kvinnlig ombudsman, sade ltl Petri Carlsson, men inte manlig ombudsman. Där uppkom en lucka i logiken, tyvärr. Annars höll det ganska bra. Det visar att det fortfarande är normerande att man kopplar ihop det och man ser det ur ett könsperspektiv att det är en man. Kvinnliga banbrytare får alltid svara på frågan hur det är att vara kvinnlig talman och kvinnlig politiker osv. Språket är ju inte genusneutralt.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Att jag skulle ha brustit och inte nämnt manlig ombudsman så kan det möjligen vara en miss att jag inte skrev in det. Men jag tycker faktiskt inte att ombudsman för mig är särskilt laddat som ett biologiskt kön. Precis som jag nämnde så sade jag herr och fru talman, precis såsom vi säger här i salen. Jag ser inte att jag har brustit på den punkten för jag anser inte att ombudsman på det sättet är relaterat till kön.

Ltl Barbro Sundback, replik

Jag tror inte att vi behöver ta upp biologiskt kön, utan det vi diskuterar är socialt kön, alltså kön som konstruktion. Nästan alla herrar här har kostym på sig, ingen går i kjol eller klänning och det är ett uttryck för socialt kön. Det är inte en biologisk dräkt som herrarna bär på sig utan den varierar. Sedan att språket av tradition innehåller genus konnationer är ju alldeles klart. Det är delvis ett hinder för att t.ex. kvinnor kan identifiera sig med vissa saker, inte så mycket nu men tidigare.

Sedan tror jag faktiskt att man i Sverige i lagspråket nu övergår till hen, det är ganska praktiskt och bra istället för att skriva han eller hon.

Ltl Petri Carlsson, replik

Jag tror inte det. Psykologiskt går man igenom det här när man är liten. Man går igenom denna process. Att då säga att man ska vara ett neutrum, hen, istället för att vara han eller hon, det tror jag inte är riktigt bra. Jag tror att det kan göra människor förvirrade.  Att förneka att det finns han eller hon kan på sikt göra att världen blir mer oromantisk. Det är antihumant att säga det.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Även jag tycker att det är bra att man står för sina åsikter. Är man konservativ så tycker jag att man ska stå för det.

När det gäller jämställdhetsfrågor så kan de drivas på flera plan. Man kan ha flera tankar i huvudet. Man kan som politiker driva mera jämställdhet för föräldraledighet, jämställda pensioner, likvärdig lön för likvärdigt arbete och också direkta symbolfrågor. Man kan ha flera tankar i huvudet på samma gång.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Jag delar fullständigt den åsikten att man kan ha flera tankar på en gång. Det var bra att vi nu fick erkännandet att det här är en symbolfråga och inte ett led i att få till stånd något praktiskt i jämställdhetsarbetet. Det är en symbolfråga och för mig väger det över mera att ombudsman är ett begrepp som har rotats sedan länge i vårt språkliga bruk och är en del av det internationella sammanhanget och en marknadsföringsgrej för svenska språket i världen.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Visst är det en symbolfråga precis som det är när man ändrar polisman till polis och tjänsteman till tjänsteinnehavare. Precis som ltl Sundback sade så har mannen varit norm. Där man kan ändra detta på ett lätt sätt så tycker vi att man ska göra det.

Jag tycker att det är lite sorgligt att man tar in populistiska drag, att man inte ska få prata om militant och att man ska förbjuda mannagryn. Det är en debatt som inte är värdig Ålands lagting, det är sorgligt.

Ltl Petri Carlsson, replik

Nu är det en debatt som inte är värdig Ålands lagting. För mig är de orden lika könsneutrala ord som ombudsman. Jag upplever ordet ombudsman som könsneutral. Jag upplever inte att ordet representant har något med det kvinnliga könet att göra. Jag upplever heller inte att ombudsman har någonting med det manliga könet att göra. Vi verkar ha helt olika uppfattningar om de ordvalen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Igge Holmberg, replik

Kanske ltl Carlsson borde lyfta tanken lite högre än till sin värld. Om man ser lite längre än till ens egen värld så ser man strukturer som är uppenbara även för oss som inte är extremfeminister. Bara det att ltl Carlsson använde uttrycket extrem för en rörelse som sysslar med att avveckla de missförhållanden som finns mellan könen säger ju en hel del om ltl Carlsons syn på feminism.

Det jag verkligen fastnade för är att ombudsman inte har med kön att göra.  Jag ber då ltl Carlsson läsa ”Det andra könet” skriven av Simone de Beauvoir så kanske hans värld utvecklas lite.

Ltl Petri Carlsson, replik

Jag associerade det åtminstone inte på något sätt med det biologiska manliga könet. För mig finns inte sammankopplingen där. 

När man söker lite på Internet så hittar man att språkvetare och språkrådgivare från Svenska Akademin har nämnt att ombudsman är ett könsneutralt ord. De vill framhålla att det också ska klassas som ett könsneutralt ord.  Jag delar i så fall den uppfattningen med många andra.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Katrin Sjögren

Talman! Jag vill understryka några saker. Det är lite symptomatiskt att när det gäller ett lagpaket och vi pratar om diskriminering så har vi hakat upp oss vid ordet.

Det viktigaste för liberalerna är att myndigheten och diskrimineringsombudet, diskrimineringsombudsmannen verkligen börjar fungera och att ålänningarna har möjligheten att vända sig till en myndighet om man upplever sig att man har blivit diskriminerad. Vi fått utfästelser från landskapsregeringen att man ska se över det och om det behövs en överenskommelseförordning eller hur man ska lösa den här frågan.

Den andra saken som var viktig för liberalerna var tillgängligheten hos myndigheten, att alla vet var myndigheten finns och att den finns centralt. Och det tredje var detta med ombud kontra ombudsman.

Som jag sade här i en replikväxling så tycker jag att det är lite trist att man använder nedlåtande argument och tar ganska absurda exempel. Jag vill understryka att absolut ingen har talat om någon slags förbud mot ordet man.

Utvecklingen går framåt och så gör också språkutvecklingen. Vi pratar om polisman-polis, tjänsteman-tjänsteinnehavare. Faktum är att en orsak till att fackföreningarna vill att vi ska revidera tjänstemannalagen är att man uppfatta ordet tjänsteman som gammalmodigt.  Man vill att det ska heta tjänsteinnehavare, vilket fackföreningarna har tryckt på flera gånger.

Tidigare norm i politiken var att man pratade om riksdagsman och lagtingsman. Nu pratar man om riksdagsledamot och lagtingsledamot och ingen har ju dött av det. Det är fullt naturligt att prata om riksdagsledamot och lagtingsledamot.  Tidigare sade vi städerska och nu säger vi lokalvårdare. Vi har byråsekreterare-handläggare. Visst, det är en symbolfråga.

Nog blev det ju en freudiansk felsägning från ltl Petri Carlsson när han sade kvinnlig ombudsman. Man måste ändå sätta genuset före själva ordet ombudsman.

När det gäller ordet ombud så kan ett begrepp ha flera betydelser, det framgår alldeles klart och tydligt av sammanhanget och det är absolut inget ovanligt med det. Enligt Svenska Akademins ordlista så är ett ombud; ”en person med uppdrag att utföra något för någons räkning, en representant eller företrädare.” Här finns det inte någon begränsning till att det ska vara en rättssak eller juridisk fråga, utan det pratas tvärtom om något, alltså vad som helst.

De ombuden som berörs av lagen, förutom barnombudsmannen, kan under vissa förutsättningar agera som ombud i enskilda fall, dvs. som företrädare och representanter.

Man kan ha samma begrepp, ombud. Vi föreslår olika kombinationer; myndighet, nämnd, patient, barn eller diskriminering och där framgår det vilket ansvarsområde ombudet har, t.ex. patientombud. Det är mycket naturligare i mina ögon och öron att kombinera ordet ombud med patient än med man. Tack.

Ltl Barbro Sundback

Fru talman! Jag tycker ändå att det är en ganska betydande skillnad mellan begreppet ombudsman och ombud. Jag uppfattar att ombud mera är en person som är ett personligt ombud för en annan.

I handikappförbundet har man nyligen anställt en socialarbetare som är ett personligt ombud. Hon är en sådan person som personer med funktionsnedsättningar kan vänder sig till och hon ger råd och stöttar osv.

Men när man talar om en myndighet, som det nu är frågan om här, så tycker jag tvärtemot det som har sagts här att det är en ganska särskiljande beteckning att man talar om en ombudsmannamyndighet.

Jacob Södermans var EU:s första ombudsman. Det handlade mycket om frågor som gällde hela EU:s uppbyggnad. Man kunde få information och fråga honom hur man skulle komma till rätta i samhället.

Detsamma gäller ombudsmännen i den här nya myndigheten. De är också representanter för samhället och har ett samhällsuppdrag. För mig är det här inte någon bra förändring som liberalerna föreslår, tvärtom. Man kommer att blanda ihop t.ex. det personliga ombudet i handiCampen med landskapets ombudsmän och det är ändå en betydande skillnad. 

Språkliga förändringar har ju skett som en följd av 70-tals uppvaknande och feminismens framsteg.  Ordens betydelse förändras delvis för att kvinnor intar sådana positioner i samhället där det ibland känns klumpigt och konstigt att kalla en kvinnlig representant för någonting, riksdagsman till exempel. Men i vissa fall så kanske det ändå är någon slags tradition och värt att hålla fast vid, som talman. Man säger fru talman och herr talman. Visst framhåller man ofta att vi har en kvinna som talman eller ett kvinnligt lantråd osv. Ordet råd har ännu ingen uppfattat som särskilt manligt utan ändelsen man ingår i begreppet, alltså könet man.

Det centrala är den sociala konstruktionen och den förändras också vartefter kvinnor intar allt flera roller och positioner i samhället.

Jag tänkte avsluta med en skojig anekdot som en långvarig journalist på en av våra dagstidningar en gång berättade. Hon hade goda insikter i riksdagens arbete i Helsingfors.  Det hette länge riksdagsman. Till och med på damtoaletten stod det ”endast för riksdagsmän”, men jag tror nog att toaletten utnyttjades av rätt kön i alla fall. Så detta med kön kan ibland ta sig lite lustiga uttryck.

Om man tänker på språk där man inte gör den här skillnaden så tror jag inte att de blir mera förvirrade vad gäller kön och är mindre romantiska eller någonting annat. Det där sköter sig nog, oberoende av språket. Tack, fru talman.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! När det gäller ombudsmyndigheten så kommer ju de olika ombuden att få prefix; patientombud och diskrimineringsombud. Jag tror inte att det finns någon risk att man sammanblandar det.

När det gäller ombudsman och det internationella genomslaget så kunde jag konstatera, när jag undersökte saken lite, att flera universitet i USA; Washington, Kentucky, Alabama och i Kanada så har man gått ifrån att använda ordet ombudsman till ordet ombud.

Ltl Barbro Sundback, replik

Min huvudinvändning mot förslaget är att det är en skillnad mellan personliga ombud, det jobbet som t.ex. finns på handiCampen, och juridiska ombud. Man betonar mera den här myndighetskaraktären när man säger ombudsmannamyndighet. Det är en tjänst som inrättas av lagtinget, så jag tycker att det är bra att man gör den åtskillnaden och att vi ska ha det på det sättet.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Samtidigt kan man konstatera att Norge har gått in för ordet ombud. Norge kanske har varit mest på tåspetsarna när det gäller jämställdhet och jämlikhetsfrågor. Även vid hörande framkom att när Finland reviderar diskrimineringslagen så funderar man på att kalla det för diskrimineringsombud framgent.

Ltl Barbro Sundback, replik

Ja, jag har fått all information som ltl Katrin Sjögren ger här. Det är väl bara då att konstatera att åtminstone jag tänker annorlunda än vad de gör i Washington, i Kanada och i Norge. Det är ofta svårt att jämföra filologiskt och synonymt. Språken har ändå olika innehåll och betydelse i olika sammanhang. Jag tycker att regeringens förslag är bra på den här punkten.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

Detaljbehandlingen börjar. I detaljbehandlingen föreläggs det första lagförslaget i delar och de övriga lagförslagen var för sig i deras helhet.

Föreläggs först förslaget till landskapslag om Ålands ombudsmannamyndighet för godkännande paragraf för paragraf.

Föreläggs lagens 1 §.

Ltl Katrin Sjögren

Fru talman! Jag föreslår att 1 § godkänns i den lydelse den har i min reservation till betänkandet.

Ltl Gunnar Jansson

Talman! Jag stöder ltl Sjögrens förslag.

Talmannen

Under diskussionen har ltl Katrin Sjögren, understödd av ltl Gunnar Jansson, föreslagit att 1 § godkänns i den lydelse det har i ltl Sjögrens reservation till betänkandet.

Omröstning kommer därför att verkställas.  

Den som omfattar lag- och kulturutskottets betänkande, röstar ja; den som omfattar ltl Katrin Sjögrens ändringsförslag, röstar nej.

Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

Jag ber ja-röstarna resa sig. Jag ber nej-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja.

Majoritet för ja. Lagtinget har alltså godkänt lagtexten enligt utskottets betänkande.

Kan lagtinget i övrigt omfatta lagförslaget i den lydelse det har i lag- och kulturutskottets betänkande? Förslaget är omfattat.

Föreläggs förslaget till landskapslagen om ändring av landskapslag om ändring av 4 och 6 §§ landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 10 och 11 §§ landskapslagen om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2e § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Lagförslagens första behandling är avslutad. Ärendets första behandling är avslutad.

Föredras

5        Policy för Ålands demilitarisering och neutralisering

Landskapsregeringens meddelande (M 1/2013-2014)

Enligt 30 § i arbetsordningen kan lagtinget på förslag av talmannen remittera ett meddelande till ett utskott eller till självstyrelsepolitiska nämnden. Beslutar lagtinget att ett meddelande inte ska remitteras antecknas ärendet för kännedom.  

Talmannen föreslår att ärendet ska remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden. Kan förslaget godkännas? Godkänt. Ärendet kommer att remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

Talmannen vill också påminna om att talmanskonferensen med anledning av att Nordiska rådets president uppmanat parlamenten i Norden att avhålla en debatt om nordiskt försvars- och säkerhetssamarbete, och beslutat att lagtingets debatt hålls i anslutning till debatten om landskapsregeringens meddelande till lagtinget om Ålands demilitarisering och neutralisering.

Diskussion.

Lantrådet Camilla Gunell

Fru talman! Bästa lagting, 2013 är året då landskapsregeringen för första gången presenterar ett policypolicydokument för Ålands demilitarisering och neutralisering, ett dokument som redogör för den historiska bakgrunden, för konventionerna och den erfarenhetsbaserade praxis som under årens lopp har vuxit fram av tolkningen och hanteringen av konventionerna – men som också ett dokument som tittar framåt och diskuterar olika scenarion som vår nutid och framtid kan medföra och där man behöver dra upp riktlinjer för hur Ålands demilitariserade och neutraliserade status ska hanteras.

2013 är också året då världen nås av avslöjanden om omfattande statlig spaning och avlyssning. När president Obama för första gången besökte Norden, skuggades besöket av mörka uppgifter om USAs avlyssning av europeiska makthavare och där EU-toppmöten som skulle ha behandlat flyktingkatastroferna i medelhavet istället drog ut ända ut till natten på grund av avslöjandena om att USA avslöjat även förbundskansler Angela Merkels mobiltelefon. Spioneri och avlyssning är inte EU-frågor, men Merkel och Hollande krävde nu stöd från övriga EU-ledare för att öka pressen på USA:s Barack Obama efter att den amerikanska regeringen inte svarat på kraven om att öppet redovisa vilka man avlyssnar.

Länderna och dess säkerhetstjänster runt omkring oss har uppenbarligen, efter den 11 september 2001, inriktat sitt arbete på informationsinhämtning för att kartlägga terrorambitioner och annan allvarlig kriminalitet. För dessa verksamheter finns det inte lagstöd och i de verksamheterna har vi medborgare ingen insyn. Knappast skulle vi idag ens veta så mycket om det inte hade funnits Whistelblowers som Edward Snowden.

Världen vi lever i förändras. Den värld som fanns då konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering tillkom under 1800-tal och 1900-tal var helt annorlunda än dagens. Krig var krig med militär, soldater, minor, fartyg och pansarvagnar. Stater var stater med gränser runt omkring sina territorier och dit kunde man inte komma med främmande makters militär utan att konflikt uppstod. 

De hotbilder som fanns på våra breddgrader var annorlunda, hoten var militära och Åland har under historiens gång fått uppleva och påverkats av både krig och fredsslut.

Åland blev föremål för internationella överläggningar 1856 efter Krimkriget, efter första världskriget 1921, efter vinterkriget 1940 och efter fortsättningskriget 1947. Ålands läge mitt i Östersjön har alltid varit intressant ut militärstrategisk synvinkel eftersom den som hade makten över Åland kontrollerade inloppet till bottniska viken, finska viken och St. Petersburg och Stockholm. Krig och fred i Norden och Europa har på ett konkret och genomgripande sätt lett till att Åland idag är vad det är med sin demilitariserade/neutraliserade status, självstyrelse och internationella garantier för språk, kultur och sedvänjor.

Det kalla krigets dagar delade upp världen och Finland och Sverige ställde sig neutrala. Sedan har nya krig mot terrorism och andra hot tillkommit som också kan beröra oss. Krigsföring idag är något helt annat och det behöver inte föras mellan två nationalstater. De hot vi ser idag som de främsta hoten är kopplade till internet, cyberattacker, avbrott i elnät och media, människohandel, pandemier, naturkatastrofer som följd av klimatförändringar, kärnkraftsolyckor och oljekatastrofer.

Hot som inte känner några nationella gränser och som därför, om det inträffar, måste hanteras så att alla hjälps åt. Därför förändras idag begreppen säkerhet och försvarssamarbete och istället för att inrikta sig på att föra krig mot varandra, hjälpa varandra i omfattande nätverk mot olyckor och attacker som hotar människors trygghet och säkerhet, miljö och infrastruktur.

I Norden har man alltsedan Stoltenberg rapporten börjat samordna sina resurser inom ramen för den civila krishanteringen och sedan 2009 påbörjat det så kallade Haga-samarbetet inom civil säkerhet och krishantering för att överkomma nationella hinder för ett ökat och mer integrerat försvars- och säkerhetspolitiskat samarbete. Detta ivrigt påhejat av Nordiska rådet och med anledning av dessa nordiska ambitioner hålls också denna debatt i Ålands lagting. Ökat samarbete inom dessa områden finns också inom det Arktiska rådet och den nordliga dimensionen, inom det Nordisk-Baltiska samarbetet och inom EU där Lissabonavtalets Artikel 222 kräver ett mer integrerat europeiskt nätverk av samarbete för att bistå varandra i kris och även för att skicka humanitär hjälp till olika områden i världen. 

Man öppnar alltså de territoriella gränserna för varandras resurser inom krishantering, man stärker dessa resurser gemensamt och delar relevant information för att på det mest optimala sättet kunna möta dessa krissituationer. Och att dessa insatser inte utesluter militära resurser är helt klart.

Skillnaderna mellan civilt och militärt blir i vissa situationer oklart och i allt högre grad menar man att militärt utbildad personal och utrustning också avsedd för krigssituationer ska betjäna i civil krishantering. Samma utveckling ser vi också i Finland, också mycket p.g.a. sparkrav, och Finland har till uppgift att skydda Åland i krissituationer, och förvarets material och utrustning, fartyg och fordon används allt mer i olika typer av civila insatser.

Här kommer utmaningarna för Åland, för Finland och för konventionernas efterlevnad. Frågan är hur man mot bakgrund av det nya säkerhetslandskapet ska utveckla en krisberedskap och ett säkerhetspolitiskt samarbete som går att förena med konventionerna som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering? Likaså är det inte helt uppenbart vem som bär ansvaret. Därför måste vi själva på Åland skapa oss en uppfattning om hur Ålands demilitarisering och neutralisering ska respekteras under nya förutsättningar som uppstått. Detta kräver fakta, kunskap och politisk samsyn. I en sådan fråga som berör demilitariseringen och neutraliseringen krävs en koncensus och en omfatande och ingående diskussion.

Ska då Åland vara med och utveckla ett nordiskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete? Är det förenligt med konventionerna och om vi är med? Vilken ska vår roll och position i detta samarbete då vara?

Vi ska komma ihåg att det inte är endast Ålands roll att besvara dessa frågor. Det är också en fråga för Finlands utrikes-, inrikes- och försvarsministerium att förhålla sig till hur civil krishantering ska hanteras inom den demilitariserade och neutraliserade zonen så att konventionerna efterlevs. Därför är det också viktigt att den utredning som man aviserade i den senaste redogörelsen över Finlands säkerhets- och försvarspolitik genomförs och att diskussionerna hålls.

Mitt budskap till Nordiska rådet i samband med den nordiska sessionen om försvars- och säkerhetsfrågor i april i Stockholms riksdag var att demilitariseringens inverkan på säkerhetsläget i Östersjön har varit positiv och bidrag till stabilitet och säkerhet.

Det är viktigt att vi betonar vad konventionerna innebär, att lösningen är internationellt förankrad, vad demilitarisering innebär dvs. ett förbud mot att placera militär personal, anläggningar och materiel samt befästa området.

Att neutralisering innebär att krigshandlingar mot eller inom Åland inte är tillåtna. Då landskapet Åland är en autonomi under finsk suveränitet är Finland förpliktat att garantera att denna status upprätthålls.

Syftet med konventionerna är att säkerställa att Åland och åländskt territorium aldrig ska komma att utgöra någon fara för någon ur militär synpunkt. Man kan hävda att Ålands folkrättsliga ställning som neutraliserat och demilitariserat område har haft betydelse för säkerhetssituationen i Östersjöområdet.

Ålands roll i det säkerhetspolitiska samarbetet kommer alltid att vara en röst om fred, stabilitet och trygghet för alla människor och länder i Östersjöregionen. Därmed kommer vi också att delta och följa utvecklingen av det nordiska försvarspolitiska samarbetet.

Vår roll är påminna om Ålands särställning som väletablerad och ska inte påverkas av eventuella förändringar och nya försvarpolitiska initiativ inom Norden, EU eller internationellt.

Ålands speciella status påverkas inte heller av Lissabonfördragets bistånds- och solidaritetsklausuler.  I samband med behandlingen av Lissabonfördraget 2009 uttalade riksdagens försvarsutskott att ”Ålands folkrättsliga status måste beaktas i Finlands säkerhetspolitik och att den säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen i Europeiska unionen inte inverkar på Ålands folkrättsliga status. Men det är bra att klarlägga hur Ålands särställning ska beaktas i olika slag av framtida militära krissituationer för att myndigheterna ska ha en adekvat beredskap”.

Vi lyfter också fram Åland som fredscentrum. Åland har med anledning av sin historia en speciell roll då det gäller freds- och konfliktsforskning. Ålands fredsinstitut grundades år 1992 främst med hänvisning till behovet av en organisation som kunde bevaka och analysera Ålands status. Fredsinstitutet är en oberoende stiftelse som sysslar både med forskning och praktiskt fredsarbete. Landskapsförvaltningens brist på resurser inom det säkerhetspolitiska området har lett till att fredsinstitutet i praktiken kommit att spela en central roll i bevakandet av Ålands demilitarisering och neutralisering samt som kunskapsbas i frågor rörande freds- och konfliktlösning.

Det internationella intresset för det så kallade Ålandsexemplet är stort och kan fungera som inspiration och modell inom internationell medling och konflikthantering. Självstyrelsemyndigheterna deltar aktivt i detta arbete, vilket även sker i gott samarbete med utrikesministeriet och kontaktgruppen.

Ett stort intresse finns för Ålandsexemplet.  I denna policy finns det också all anledning att lyfta fram Ålandsexemplet och man kunde översätta policyn i sin helhet, eller åtminstone en sammanfattning, eftersom dokumentet även kan ha intresse internationellt.  

Man kan under senare år notera en ökad militär aktivitet i Östersjön både från Natohåll, t.ex. den stora Northern Coast-övningen i september 2010, och även från ryskt håll såsom övningarna Ladoga-och Zapad-2009 har visat. Östersjön har därmed inte helt tappat sin säkerhetspolitiska betydelse efter kalla krigets slut. Närheten till det arktiska området och säkerställandet av transporter av bl.a. olja och gas genom Östersjön kan vara bidragande faktorer i den utvecklingen.

Det betyder att demilitariserings- och neutraliseringsreglerna fortfarande fyller en viktig funktion för Östersjöområdet. Därmed behövs det kunskap om Ålands status i Norden och EU bland alla konventionernas fördragsparter, inklusive Ryssland.

Nato-debatten är inte särskilt aktuell i landet just nu och nuvarande regering har också sagt att frågan inte kommer upp under den här mandatperioden. Men om frågan åter blir aktuell vilken ska då Ålands hållning vara? I policyn säger vi att Ålands status i alla sammanhang ska respekteras.  Frågan är om den demilitariserade och neutraliserade statusen alls är förenlig med att ingå i ett säkerhetspolitiskt samarbete som Nato.

Detta dokument är också ett sätt att fortsätta stärka Åland som ett subjekt i dessa frågor, som tar initiativ och lyfter upp dessa frågor på agendan. Åland ska vara en röst i världen för fred och nedrustning och med andra länder och samarbetsparter vara aktiva fredsbyggare.

För att vara det ska vi synas och höras i de forum när frågorna kommer på tal, och att skaffa oss de kunskaper och fakta i dessa frågor som vi behöver för att vara ett aktivt subjekt och kunna försvara Ålands demilitarisering och neutralisering i alla sammanhang. Och att kunna fortsätta hävda Ålands framtida säkerhet och fredens bevarande i Östersjön. Tack, fru talman.

Ltl Anders Eriksson, replik

Lantrådet ställde frågan om Åland ska vara en del av det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet men lämnade frågan rätt långt obesvarad. Samtidigt står det i meddelandet: ”Ett utökat nordiskt försvarssamarbete kan och måste ske på ett sådant sätt att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen ovillkorligen efterlevs, d v s att Åland lämnas utanför ett sådant samarbete.” Det tycker jag är fel. Personligen och det parti jag företräder tycker att Åland har väldigt mycket att tillföra i det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet när det gäller fredsbygge och konfliktlösning. Demilitariseringen och neutraliseringen borde vara väldigt viktiga redskap i det nordiska försvarssamarbetet. Jag är lite förvånad över att landskapsregeringen så här pass kategoriskt ställer sig på sidan om det nordiska försvarssamarbetet.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Vår roll är viktig att diskutera och definiera i de här sammanhangen. Jag anser att det är viktigt att Åland är med och känner till vilka typer av försvars- och säkerhetspolitiska diskussioner som förs. Vi ska komma ihåg att mycket inom det här området inte hör till åländsk behörighet. Vår roll är att delta genom att informera oss om vilka diskussioner som försiggår men att också, vid varje tillfälle som ges, påminna om Ålands särställning och status i de här sammanhangen.

Ltl Anders Eriksson, replik

Inledningsvis vill jag säga att det här är ett väldigt bra dokument. Jag tycker att det är en bra början. Men att vi aktivt skulle positionera oss så att vi lämnas utanför det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet är jag väldigt tveksam till. Speciellt när lantrådet själv säger att Åland behöver bli ett subjekt, vi behöver synas och höras mera.

Detta fokus som säkerhetspolitiken har fått i Nordiska rådet så det skapar nya möjligheter för Åland att synas och höras. Jag tycker att vi ska vara betydligt mer aktiva i det här samarbetet och inte ställa oss utanför. Jag tycker att det är en lite olycklig formulering. Däremot tas frågorna om konfliktlösning, demilitarisering och neutraliseringen upp i följande stycke. Men båda styckena är lite motsägelsefulla.

Men igen, fru lantråd, jag tycker att det är ett bra dokument, det är en bra början och jag hoppas att självstyrelsepolitiska nämnden noggrant går igenom frågorna så att vi får det rätt.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Tack för det. Man får komma ihåg att det säkerhetspolitiska samarbetet, bl.a. Hagasamarbetet, är ju påtecknat av fem stater i Norden och att de självstyrande områdenas roll i detta samarbete behöver diskuteras. Vi agerar inom de områden där vi har behörighet.

Det är klart att säkerhetsfrågor och krishantering är relevant för alla vars medborgare kan drabbas och det kan ju alla medborgare göra. Därför är det viktigt att vi håller oss a jour med vad som pågår i dessa diskussioner. Vi måste också hela tiden hävda att det som sker och hur man hanterar dessa kriser även måste vara förenligt med de konventioner som gäller för Ålands del.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Katrin Sjögren, replik

I mitt tidigare yrke var jag väl bekant med katastrofplaner och katastrofberedskap. Man ska förbereda sig för det värsta och hoppas på det bästa, det har jag i ryggmärgen. Därför har jag fäst mig vid 4.4, En civil krisplan för Åland. Landskapsregeringen skriver: ”I samband med diskussionen om gränsbevakningen har tanken på en civil krisplan för Åland framförts. En sådan plan skulle utgå ifrån en utredning om hur räddningsaktioner i olika tänkbara situationer, till exempel i fall av naturkatastrofer och olyckor, kan ske med endast civila enheter. I fetstil anser landskapsregeringen att man ska utarbeta en sådan här särskild plan. När tänker man göra det? Vilken är tidsaspekten när det gäller den civila krisplanen?

Lantrådet Camilla Gunell, replik

För det första måste man väl säga att denna policy är ett första viktigt steg i att hantera hela det här paketet av aspekter och dimensioner kring de här frågorna. Ett annat viktigt steg är det som finns i den finländska säkerhetspolitiska redogörelsen som gick till riksdagen i fjol. Där står att en särskild utredning ska göras kring hur man hanterar kriser inom det åländska området. Just nu förs diskussioner med ministerierna kring den här utredningen. Det är ett väldigt viktigt första steg för att se hur kris beredskapen är upplagd inom riksmyndigheterna idag och var skillnaderna riktigt är mellan civilt och militärt.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Här bör landskapsregeringen vara pådrivande. När vi behandlade polislagen så kunde vi konstatera att man raderade alla de paragrafer som hänförde sig till polisiärt samarbete med militären ur den åländska polislagen. Lag- och kulturutskottet skrev i sitt betänkande att det finns all anledning att återkomma. Jag har inte detta helt klart för mig. Jag tycker att det är väldigt, väldigt viktigt att man har en civil krisplan.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Ja, det här är mycket viktigt och inte särskilt enkelt heller. Jag tycker att det är mycket bra om självstyrelsepolitiska nämnden fortsätter den här diskussionen kring en sådan plan och vilka aspekter den kunde innehålla. Ju mer man fördjupar sig i de här frågorna desto svårare är det att besvara alla eventualiteter.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Den finländska säkerhets- och försvarspolitiken tangerar den åländska motsvarande politiken och det ämne som vi diskuterar här idag.

När riksdagen diskuterade den finländska säkerhets- och försvarspolitiken i april detta år så fick den åländska riksdagsledamoten en direkt fråga av en kollega om värnplikten. Frågan var om inte värnplikt också kunde införas för åländska ungdomar på Åland nu när självstyrelselagen ska reformeras. Jag ställer frågan till lantrådet eftersom jag inte finner svaret i det här dokumentet som vi diskuterar idag. Har landskapsregeringen för avsikt att delta i diskussioner som kunde leda i den här riktningen?

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Den frågan har inte aktualiseras vare sig i landskapsregeringen eller i nämnden under de förberedande diskussioner som har hållits, nej.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Tack för det. Värnplikten för övrigt är en stor fråga. När man ställer frågan till ålänningarna vad det demilitariserade Åland är och hur man upplever det i vardagen så tror jag att väldigt många svarar att frånvaron av värnplikten är det som man känner till närmast i vardagen. Enligt min uppfattning kunde den frågan ha fått lite större utrymme i det här dokumentet. Men ifall det blir fortsatt behandling av den här frågan i nämnd eller utskott så ser åtminstone jag gärna att den frågan kunde belysas ytterligare. Men rent folkligt så ser man frånvaron av värnplikt som det starkaste vardagliga beviset för att vi verkligen är demilitariserade här på Åland.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

I min värld, rätta mig om jag har fel, så varför ålänningarna inte deltar i värnplikten och i finska militären det är mera kopplat till språkfrågan än till demilitariseringen och neutraliseringen. Men det är klart att det finns en koppling och om att lagtinget önskar diskutera den mera så är det fritt fram.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Vtm Roger Jansson

Fru talman! Bästa kollegor och radiolyssnare, Åland är litet i världen. Särskilt räknat till oss 28 500 invånare. Men till ytan, från Bogskär i söder till Rannöarna i norr, från Märket i väster till Skiftet i öster, är vi inte obetydliga i Östersjöområdet och därtill belägna i områdets mitt. Det är också skälet till att vi i folkrätten har en mycket speciell ställning som balanserande geografisk faktor i ett genom århundradena av krig sargat område. Freden är vår roll och identitet. Så får det också gärna vara inom Åland, inte minst i politiken.

I demilitariseringens och neutraliseringens anda har moderaternas lagtingsgrupp och Obunden Samlings lagtingsgrupp upphört och lagtingsledamöterna från dem har tillsammans bildat Moderat Samlings lagtingsgrupp, med 8 lagtingsledamöter och 3 ministerposter i vår regering. Kära kolleger: uppfatta detta som en fredsbyggande gärning. Lagtingets nu största grupp, med ltl Gun-Mari Lindholm som ordförande vill visa vägen till bredare överenskommelser och mera enighet i utvecklingen av vårt gemensamma Åland.

Ålands demilitarisering tillkom efter Krimkriget i Parisfreden 1856 som ett skydd för Sverige. Ålands förnyade demilitarisering och tillkommande synnerligen betydelsefulla neutralisering tillkom 1921 i Ålandsförhandlingarna i Geneve som ett fortsatt och förstärkt skydd för Sverige. Sveriges roll i Ålands fredsstatus är synnerligen central och garanterad av många länder. Garantierna har genom utvecklingen av folkrätten och sedvanerätten en bindning också till alla andra stater.

Ålands demilitarisering utan neutralisering, i avtalet mellan Finland och Sovjetunionen från 1940, är en fortsättning på Rysslands förbindelse i Paris från 1856 men också en markering av Sovjetunionens stormaktsställning och det faktum att de inte var med i Nationernas Förbund år 1921. 1940 års bilaterala avtal, som övertogs av Ryssland 1992, är ett annorlunda avtal än 1921 års demilitariserings- och neutraliseringskonvention och bör behandlas som ett sådant särskilt avtal med annorlunda bakgrund och innehåll.

Demilitariseringen och neutraliseringen ger således Ålandsöarna i ett internationellt sammanhang en mycket stark och ovanlig status. Denna status är av sådan styrka att den borde vara en av världens mest studerade och beundrade förhållande bland avtal som reglerar krig och fred. Man kan på goda grunder fråga sig varför det ändå inte är så.

Jag ska i fyra punkter redogöra för moderat samlings lagtingsgrupps övergripande överväganden i detta ärende:

1. Hur känd är demilitariseringen och neutraliseringen bland ålänningarna och vad betyder de båda begreppen för oss?

Jag vill tro att vår allmänna status som demilitariserat område är välbekant för vår befolkning. En av våra tre officiella flaggdagar är demilitariserings och neutraliseringsdagen den 30 mars varje år, dock ännu med låg flaggningskultur. De andra två är Ålands flaggas dag, sista söndagen i april, och självstyrelsedagen, 9 juni. De allra flesta vet alltså att Åland är avmilitariserat och att försvarsmateriel, fartyg, försvarspersonal med vissa undantag inte får befinna sig på Åland. Men sedan tror jag att kunskapen tunnas ut.

Vet man att avtalet är ett av de första rustningsbegränsningsavtalen i världen och därtill ett av de få som har varit i kraft så länge och att det än idag är så? Vet man hur central neutraliseringsregimen i 1921 års avtal egentligen är för Åland, Sverige och numera också för Finland? Den kunskapen är knappast allmän och välspridd. Här hoppas vi att den här nya sammanhållna kunskapsbanken som detta dokument utgör ska vara till stor nytta.

Värnplikten nämndes här i en replik och den hör ju inte ihop med demilitariseringen och neutraliseringen överhuvudtaget, utan den tillkom i samband med självstyrelsens tillblivelse som en reglering p.g.a. de språkbestämmelser Ålands enspråkighet har i självstyrelselagen eftersom kommandospråket i den finska militären enbart är finska. 

Avmilitariseringen kan sägas vara en förutsättning för att neutraliseringen ska fungera vid krigshot eller i krig. Så var det under andra världskrigets två krigsskeden för Finland. Full demilitarisering gäller i fredstid, men inte under krigshot eller i krig. Full neutralisering gäller dock fullt ut vid krigshot och i krig, dvs. landskapet ska hållas utanför krigshändelser och ska varken vara mål eller utgångspunkt för anfallsberedskap. Allt detta för att hålla Sverige skyddat och så att farvattnen runt Åland och norr om Åland kan användbara för civil trafik.

Informationen om demilitariseringen och neutraliseringen måste bli ännu bättre på Åland. Ålands fredsinstitut gör fortgående och allt bättre insatser för att sprida kunskapen, men både skolorna, kommunerna, landskapsregeringen, lagtinget och våra massmedier bör sprida mera och bättre ljus över den internationellt och reellt märkliga och starka status Åland inom politikområdet krig och fred har. I arbetet med ett nytt självstyrelsesystem i Ålandskommittén 2013 som leds av president Tarja Halonen bör vi också fundera över om den konstitutionella lagstiftningen om Ålands status, som nu ska förnyas, borde innehålla viss reglering av den status som är så stark i internationell rätt och i sedvanerätten.

2. Hur stark är då demilitariserings och neutraliseringsregimen i internationella sammanhang och vid krigshot eller krig?

Det står idag klart, efter många vetenskapliga utredningar och enskilda uttalanden från både politiska organ, statsvetare och folkrättsjurister, att Ålands demilitariserade och neutraliserade ställning hör till de stabila regimerna i internationell rätt. Vi kan säga att vi idag har hela världen som garant för vår ställning.

Inom EU finns regimen bekräftad både i samband med Finlands anslutningsavtal 1994 och i dess särskilda Ålandsprotokoll likväl som vid ikraftträdandet av Lissabonfördraget genom en särskilt finsk deklaration.

Lissabonfördraget är för övrigt till sitt säkerhetspolitiska innehåll nästan kongruent med Natos avtal om militärt stöd vid anfall på medlemsstat.

EU:s Lissabonavtal innehåller såväl en säkerhetsgaranti som en biståndsklausul som alltså gör medlemsstaterna till medlemmar i en de facto försvarspolitisk allians.

Av det sagda förstår vi att Ålands demilitariserings- och neutraliseringsregimen står mycket stark inför nya militärpolitiska allianser som Finland och Sverige må vara på väg in i en framtid. Inte minst kunde ett fullt finländskt Natomedlemskap framöver stärka skyddet vid krigshot eller krig för Ålandsöarnas neutraliserade situation och status. Men också ett formaliserat nordiskt försvarssamarbete skulle stärka neutraliseringen inför krigshot eller i krig.

3. Behöver vi ytterligare förstärka statusen?

I olika sammanhang har genom åren ställts frågan om antalet garantistater bör utökas utöver de 11 som finns sedan 1921. Också frågan om en ersättande funktion för Nationernas Förbund genom t.ex. FN har väckts.

Ur åländsk synpunkt kan det vara klokt att vara försiktig med varje steg mot ett öppnande av 1921 års konvention. Vi kan inte veta vad som kan bli resultatet. Det behöver inte leda till en förstärkning. Det kan leda till en försvagning eller t.o.m. till förslag om slopande av regimen.

Däremot kunde det vara läge att försöka få till stånd något som i FN-sammanhang kallas en kontrollkonferens. Alltså en konferens för genomgång av hur regimen har hanterats och klarat sig genom skiftande geopolitiska situationer. Självstyrelsepolitiska nämnden kan väl uppta frågan om en sådan konferens till bedömning.

Åland har allt sedan slutet av 1980-talet försökt stärka sin ställning som faktisk part i hanteringen av konventionen. Detta både mot Finland och mot traktatstaterna. Ursprungligen, både 1856, 1921 och 1940, var vi blott ett objekt för andras beslut och intressen. Också under Stockholmsplanens dagar på 1930-talet var ålänningarna och Ålands landsting mycket aktivt. Sådan hög aktivitet ger resultat. Idag är vi mera part, aktör och t.o.m. subjekt än vad vi någonsin har varit. Men vi får inte sätta oss till ro. Detta dokument som vi nu behandlar är ett ypperligt material och kan fungera som avspark för vidare steg mot en ännu starkare ställning för Åland som part och subjekt.

4. Slutligen, fru talman, hur löser vi konflikten mellan civilt och militärt i förhållande till regimen och hur får vi Finland att mera respektera regimens regler?

Vi får inte stoppa huvudet i busken och varken negligera den allt starkare kopplingen i landet mellan den militära organisationen och den civila inom gränsbevakningen eller det faktum att olika civila katastrofer inom Åland ibland kan kräva militära insatser.

Denna policy slår fast att militär närvaro i landskapet ska ske på basen av landskapsregeringens godkännande och främst inom ramen för du undantagsbestämmelser som finns i konventionen. Insatser utanför detta ska alltid notifieras till traktatstaterna. Detta är bra och tillräckligt. Men vi bör också på förhand lista de scenarier som kan läggas till grund för militära insatser i fredstid.

Svårare att förhålla sig till är utvecklingen av gränsbevakningen till en alltmer till den militära organisationen kopplad organisation inom landet. Gränsbevakningens sjöbevakning är för oss ålänningar värdefull och viktig. Den har tillsammans med vårt brand- och räddningsväsende många viktiga roller i vårt samhälle, inom vår sjöfart och inom vår skärgård. Det är skäl att överväga att framöver överföra sjöbevakningen under självstyrelsens kontroll för att säkerställa dess fortsatt civila status.

Fru talman!  Moderat samlings lagtingsgrupp vill ge en särskild ros åt denna rapports huvudförfattare Michaela Slotte och hennes rådgivare lagtingsdirektör Susanne Eriksson. Men också en ros åt lantrådet Camilla Gunell som starkt engagerat sig i projektet att ta fram en så bra och fullständig policyrapport som möjligt. Tack för det! Rapporten är nu i lagtingets och självstyrelsepolitiska nämndens händer. Vår behandling här kan bara göra policyn ännu bättre! Tack.

Ltl Harry Jansson

Tack, fru talman! Det är en speciell dag som vi upplever genom att vi debatterar Ålands demilitarisering och neutralisering. Om man får tillåta sig ett lite skämt här så kanske det är första gången vtm Jansson har pratat i 15 minuter utan att få en replik från salen i övrigt. Det visar att ämnet är viktigt och ger oss anledning till eftertanke.

Fru talman! Centergruppen välkomnar varmt föreliggande förslag till policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Liksom så mycket annat i vår värld är det säkerhetspolitiska läget i ständig förändring och för åländsk del ställer örikets icke-militära status särskilda krav på vaksamhet för att möta nya utmaningar, som lantrådet här förtjänstfullt lyfte fram.

Landskapsregeringens förslag till policy redogör på ett mycket tillfredsställande sätt för vad dessa utmaningar består av.

För centergruppens del hoppas vi att den gemensamma önskan om en s.k. policy ska fortsätta att bidra till åländsk enighet om dess slutliga utformning. Slutmålet bör underlättas dels av att arbetet startades upp under Viveka Erikssons första regering för drygt fyra år sedan och förs nu i mål under ledning av lantrådet Camilla Gunell, dels av att samtliga partier har haft och kommer att ha fortsatt möjlighet att påverka policyns utformning.

Allvaret bakom det dokument som nu förs till lagtinget för behandling understryks förmodligen bäst av att vi här har själva fundamentet för Ålands särställning. Med 1856-års konvention om Ålandsöarnas demilitarisering skapades en särskild europeisk offentlig rätt som inte bara överlevt bl.a. två världskrig, Finlands självständighet och landets EU-inträde och t.o.m. nationernas Förbunds upplösning och alla dessa händelser har på ett sätt förstärkt denna status på ett remarkabelt sätt.

Fru talman! Det finns förstås otaliga episoder i åländsk historia som skulle vara värda ett omnämnande en dag som denna. Likaså många åländska aktörer som på olika sätt bidragit till att dagens ålänningar med fog kan säga att vi lever på Fredens öar. Ett begrepp som kanske först av allt myntades av dåvarande talmannen Sune Carlsson i början på 80-talet. Tillkomsten av Ålandskonventionen 1921 är givetvis central vid alla analyser av demilitariseringen och neutraliseringen.

Jag har själv i centerns gruppanförande valt att göra avstamp i Ålands EU-process eftersom det är en närhistoria jag själv och många andra i denna sal delar med starka personliga minnesbilder.

Det är ganska exakt för 20 år sedan dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson och Finlands utrikesminister Heikki Haavisto räddade EU-förhandlingarna mellan Mariehamn och Helsingfors från total kollaps.

När den åländska delegationen vandrade in i utrikesministeriets lokaler på Skatudden hösten 1993 visste vi inte utgången av den dagens förhandlingar. Finlands EU-förhandlingar började komma in i slutskedet och av för mig rätt okända skäl än idag hade statsmakten valt att ta in Åland så sent som möjligt i processen. Hade vi fått ännu en tidsförlust på axeln Mariehamn-Helsingfors, efter mer än ett och ett halvt år av interna förhandlingar eller t.o.m. en total vändning ifråga om Ålands kommande EU-relation, så hade vi fått en situation vars konsekvenser är svåra att förutse.

Men på punkt efter punkt klargjordes den åländska hållningen och på punkt efter punkt förklarade utrikesminister Haavisto att den åländska positionen kunde accepteras. En lättnadens dag för alla inblandade.

Svåraste nöten att knäcka var inte oväntat just frågan om Ålands icke-militära status. Till den delen utmynnade diskussionerna i en gemensam deklaration undertecknad av lantrådet Erlandsson och utrikesminister Haavisto där Finland för första gången deklarerade att det förstående EU-medlemskapet inte skulle påverka Ålands folkrättsliga status. Ett stort steg framåt på en törnbeströdd stig.

För många av dagens åländska politiker kanske det är svårt att föreställa sig den totala låsning som Ålands demilitarisering och neutralisering förorsakade. Vi måste dock alla minnas att EU-förhandlingarna följde direkt efter en period av allvarliga slitningar mellan Åland och Finland. Allt beroende på att den finska marinen under perioden 1988-1990 på allvar testade den åländska befolkningens inställning till den fredade statusen. Marinens härjningar i de inre åländska vikarna ackompanjerades av militära hökars budskap om att det var dags att militarisera Åland.

Mitt i allt detta steg en handfull idealister fram och väckte ålänningarna till insikt om att det fanns en kamp väl värd att kämpa. En dag som denna då vi kan ägna kraften åt att diskutera hur vi kan stärka Ålands status, finns det anledning att än en gång tacka Barbro Sundback, numera bortgångne kyrkoherden Stefan Snellman m.fl. för en aktion och ett mod utöver det vanliga. Många ålänningar hade önskat ha modet att öppet demonstrera mot kanonbåten Turunmaas PR-besök i Mariehamn i augusti 1988 men bara några hade styrkan att utstå spott och spe i offentligheten. Här kan vi tala om en vändpunkt i Ålands självstyrelsehistoria! Demonstrationen blev nämligen ett startskott för ett uppvaknande om vilket ansvar ålänningarna hade för Ålands särställning till denna del. Thusse Eriksson har för alltid skrivit in sig i den åländska historien som självstyrelsens kyrkstöt. Det vore inte mer än rätt att tillskriva i synnerhet Barbro Sundback samma betydelse ifråga om Ålands icke-militära status. Demilitariseringens kyrkstöt har ju också legat bakom Ålands fredsförening och sedermera Ålands fredsinstitut som innehar en otroligt viktig roll när det gäller Ålands status och forskningen kring Ålandsmodellen.

Fru talman! Med tanke på de rubriker och känslor som de finska krigsfartygen skapade i slutet på 1980-talet på bägge sidor om Skiftet är det fortfarande för mig personligen en gåta hur den nu gällande självstyrelselagen kunde lotsas genom Finlands riksdag parallellt med allt detta. Det var en period av hätskhet. Även president Koivisto, denna lågmälde person, har i sina memoarer gett uttryck för sin bitterhet över att ålänningarna vände den finska marinen ryggen. Kanske vi någon gång kommer att få höra kollegan riksdagsrådet Gunnar Jansson berättat hur självstyrelselagen lotsades i hamn, trots allt detta i kulisserna.

Uppvaknandet kring demilitariseringen och neutraliseringen resulterade dessutom förvånansvärt snabbt i att Åland övergick från att vara ett relativt passivt objekt till att vara ett aktivt subjekt, till att bli en aktör i allt som gäller Ålands status till denna del. Dagens policydiskussion är ju sannerligen ett bevis på hur vår roll har utvecklats.

Jag vill en dag som denna betona den insats som Ålands Kulturstiftelse gjorde genom att i början på 90-talet, ungefär samtidigt som diskussionen pågick som hetast, se till att Ålands folkrättsliga dokument finns samlade, både i bokform och sedermera på Internet så att den finns att tillgå för alla intresserade i vår omvärld. Det är främst professor emeritus Peter Wahlberg som vi får rikta ett varmt tack till för hans insats.

Fru talman!  Jag konstaterade redan att Finlands och därmed Ålands EU-anslutning blev en framgång på det folkrättsliga området. Finland avgav – mer eller mindre frivilligt – en särskild förklaring om Ålands särställning inför unionens samtliga medlemsländer 1994. Den största framgången blev dock den s.k. preambeln eller inledningen som fogades till Ålands EU-protokoll, helt utan Finlands vetskap om denna passus på förhand.

Fru talman! När det gäller passusen i Ålandsprotokollet så även om lagtingsdirektören har lämnat salen för tillfället så ska vi tillskriva upphovet av den texten till den nuvarande lagtingsdirektören Susanne Eriksson. Det var hon som inspirerade oss EU-förhandlare till den text som sedan kom att stå i Ålandsprotokollet. Jag citerar: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten”. Det här är en preambel som har gett upphov till allehanda tolkningar under årens lopp. Idag tycks dock de flesta acceptera att denna formulering täcker in hela Ålands status; såväl autonomin som demilitariseringen och neutraliseringen. Ett otroligt stort steg med tanke på vad vi har upplevt under historiens gång.

Har då den finska militären gett med sig och accepterar att Ålands särställning förblir status quo? Efter flera för Ålands vidkommande direkt upprörande säkerhetspolitiska redogörelser från Finlands regeringar under de senaste decennierna, tycks svaret i ljuset av 2012-års redogörelse på frågeställningen vara jakande.  Här hittar vi formuleringar rörande Åland som visserligen är korthuggna men de är ändå sakligt utplacerade i texten och har ett innehåll som är godtagbart. Det är ett enormt framsteg jämfört med de upplevelser som bl.a. dåvarande riksdagsledamöterna Gunnar Jansson och Roger Jansson har fått uppleva under tidens gång.

Fru talman! De kommande hörandena i självstyrelsepolitiska nämndens regi kommer säkert att leda till ytterligare preciseringar av policyns linjedragningar men i det stora hela utgår vi från centergruppens sida att vi nu har en strategi som kan antas enhälligt av lagtinget. Det är klart att det finns några små misstag som behöver rättas till. Personligen är jag inte helt tilltalad av att man använder formuleringen att det är landskapet som anser si och så när det gäller sammanfattningen under vissa punkter. Här skulle man önska att det är lagtinget eller landskapsregeringen som är aktörens som äger frågan. Det är en bisak men något som vi ska återkomma till i nämndens behandling.

När vi riktar blicken framåt finns det två utvecklingsförslag som centern gärna ser att blir föremål för diskussioner i nästa steg. Det första tangerar vtm Janssons diskussion om en s.k. granskning eller granskningskonferens. En konferens där signatärmakterna och alla andra länder som anser sig ha intresse av Åland status bereds möjlighet att analysera tillämpningen av Ålandskonventionen.

Nu har vi den lyckliga omständigheten att vi har Ålands fredsinstitut. Om man bedömer, som vtm Jansson var inne på, att det finns anledning till oro så fort vi börjar diskutera Ålandskonventionen på det internationella planet då kan vi t.ex. be Ålands fredsinstitut att hålla tyglarna för en sådan konferens. Det är inte ovanligt i omvärlden att när man diskuterar internationella konventioner så åtar sig olika tankesmedjor och andra ganska högstående organisationer rollen som koordinator för det hela.

Egentligen är det lite märkligt att vi från åländsk sida inte har tänkt på detta tidigare. Det är först nu som vi inser att vi faktiskt har haft ett instrument att tillgå för att hålla kunskapen om Ålandskonventionen existens vid liv hela tiden.

Vi har nu alla möjligheter från åländsk sida att fundera på hur en granskningskonferens kan läggas upp och så får vi anlägga ambitionerna utgående från den riskanalys som vi bör utsätta den här frågan för av naturliga skäl.

Jag noterade också att vtm Jansson nämnde 11 signatärmakter i o m att Island blev en egen stat på 40-talet. Men i likhet med att Danmark förträdde Island så företrädde Storbritannien Irland.  Vad vore mer naturligt att också då i samband med en sådan här granskningskonferens få Irland att acceptera sin roll som signatärmakt till Ålandskonventionen?

Det andra utvecklingsförslaget har redan mina kolleger i självstyrelsepolitiska nämnden fått sig till livs. För mig har frågan om Ålands demilitarisering och neutralisering och dess status permanent arrangemang tilldragit sig mitt intresse under flera år, alltså en s.k. objektiv regim som alla världens stater har att respektera.

Det är få arrangemang i världen som kan påräkna sig statusen som permanent och tvingande för världssamfundet. När jag satt på min kammare igår och funderade på denna text så kom jag endast att tänka på Suezkanalen med dess speciella historia.

Om vi tänker på vilken dramatisk historia Ålands status har, med dess starka kopplingar till världssamfundet via Nationernas Förbunds två behandlingar, via fredsfördrag, via Europeiska unionen etc. så tror jag att alla förstår att vi har en så pass unik folkrättslig bakgrund och status att uppnå. En status som permanent, objekt regim är fullt möjlig bara vi tar en sådan kraftfull ansats.

Till sist, fru talman, kanske vi från centergruppens sida kunde uppmuntra till en doktorsavhandling om det här ämnet där vi faktiskt skulle få en fördjupning. Vad vore mera naturligt än att lagtinget, via minnesstiftelsen, skulle vara med och finansiera ett sådant forskingsanslag. Tack, fru talman.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, fru talman! Tack ltl Harry Jansson för de vänliga orden och erkännandet för arbetet med fredsinstitut. Det var mycket trevligt att få höra.

Samtidigt vill jag understryka att stiftelsen är en oberoende juridisk person. De beslut som fattas där är också helt autonoma. Man bör kanske komma ihåg det innan man tar ställning till vilka uppdrag stiftelsen eventuellt ska göra för regeringens räkning.

Ltl Harry Jansson, replik

Ltl Barbro Sundback har mycket rätt vad gäller fredsinstitutets självständiga status, vilket den nuvarande direktören Sia Spiliopoulou Åkermark varit mycket noga med att framhålla även inför självstyrelsepolitiska nämnden. Det är klart att den statusen ska respekteras. Jag hoppas att Fredsinstitutet skulle finna en invit om att börja diskutera ett ansvar för en granskningskonferens som någonting utmanande och något som skulle passa mycket väl in i institutets verksamhet i stort.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! President Mauno Koivisto fyllde 90 år för en vecka sedan. Det är riktigt som kollegan Harry Jansson anförde att president Koivisto hade en mycket framträdande position och en avgörande roll i många skeden av den nuvarande självstyrelselagens tillkomst. Det är också riktigt att president Koivisto framförde i sina memoarer, han sade det många gånger till mig personligen, att han var för egen del var villig redan på 80-talet att bedriva en betydligt mera långtgående självstyrelse för Åland än vad som blev fallet. Men han tog så illa vid sig, som talaren anförde här, och därför blev det som det blev. Han var väldigt neutral under behandlingen i riksdagen. Den proposition som lämnade regeringen blev också i stort sett resultatet.

Ltl Harry Jansson, replik

Kollegan Gunnar Jansson har rätt i sin historiska tillbakablick. Jag tror att många av oss kommer ihåg och fortfarande kan känna en viss reaktion över att dåvarande president Koivisto faktiskt vägrade motta en uppvaktning för en diskussion om självstyrelselagens innehåll från lagtingets dåvarande presidium, med talman Olof Jansson i spetsen. Det om något kanske vittnar om den dåvarande presidentens skarpa reaktion på ålänningarnas uppförande.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Gunnar Jansson

Tack, fru talman! Jag ska på den liberala lagtingsgruppens vägnar uttala mig om policyn för Åland demilitarisering och neutralisering.

Jag inleder med att konstatera att detta i allra högsta grad är ett nordiskt arrangemang. Därför är det enligt min och min grupps åsikt helt korrekt att sammanföra de här två debatterna i en. En all nordisk parlamentarisk diskussion, debatt om säkerhets- och försvarspolitiken i Norden, med debatten om Ålands status i det avseendet, som i allt väsentligt är av betydande intresse och nära förknippad med Ålands självstyrelse och regimen som styr den.

Jag kommer att dela in detta anförande i tre avsnitt. Det första kan vi kalla från praxis till handbok, processen från att omfatta en dylik policy till nivån av en handbok där åtminstone jag framför mig ser en tid där handbokens innehåll så småningom bör kunna övergå i en för Åland gällande doktrin.

Det andra avsnittet kommer att gälla strukturen i detta meddelande. Tekniskt är ju detta ett meddelande. Jag kommer att tala om min syn på fortsättningen av hanteringen av detta ärende.

Och, som sig bör, till sist, vad jag och min grupp uppfattar att saknas i detta meddelande.

Först om tillkomsten. Det här är ett långt projekt. Diskussionerna har pågått länge. Det har utbildats en stabil praxis. Jag har för egen del haft förmånen att följa med den i många, många år. Jag konstaterar på det allmänna planet att från en ganska högtidlig, lite abstrakt hantering och ett umgänge parterna emellan, (med part avser jag Åland, jag återkommer till orsaken till det) så har denna atmosfär övergått till en mera avslappnad, alldaglig och till och med lite vardaglig diskussion. Det är i allt väsentligt en positiv utveckling och den ska naturligtvis fortsätta under dylika avslappnade former.

Jag gör här en liten avvikelse till det som kollegan Harry Jansson nämnde om avtalet på hösten 1993 mellan dåvarande lantrådet Erlandsson och utrikesministern i Finland Heikki Haavisto. Jag var vittne till dess tillkomst. Jag såg då de goda drag som fanns i dylika administrativa avtal, som enligt min övertygelse ryms under självstyrelsens kompetens, men som vi, enligt min mening också, alldeles för sparsamt har tillämpat. Jag ser det avtal som ett avtal mellan parter. Dess karaktär är administrativt, det behövde inte vare sig genomgå Ålands dåvarande landsting eller riksdag, utan så här var parterna överens om att hantera det hela.

Från tidigare och långt tillbaka i tiden har jag egen erfarenhet av ett administrativt avtal som fungerade på samma sätt. Jag hoppas att kunna beröra det i slutet av mitt anförande. Det gällde värnplikten som jag för övrigt anser att hör hemma i denna diskussion.

Jag bedömer också detta meddelande utifrån dess förtjänster och då ingår naturligtvis en beställning på kritik av detsamma, även om vi medlemmar av självstyrelsepolitiska nämnden var något slags reaktionsråd när den här texten tillkom. Men åtminstone jag intog en mycket avvaktande hållning för att inte förlora den frihet som man ska här i lagtinget att uttala sig utan tidigare uppbundenhet.

Policyn, som jag ser närmast som en handbok som också texten anger, har en hög ambitionsnivå. Redan på sidan 3 anslås tonen: ”Syftet är att meddelandet ska kunna användas som handbok i och med att all relevant information och praxis rörande demilitariseringen och neutraliseringen har samlats i ett och samma dokument.” Med all respekt tar jag mig friheten att betvivla det påståendet. Det är bra med hög ambitionsnivå men att påstå att i ett dokument av den här karaktären ha samlat all relevant information är helt enkelt inte möjligt. Så kan det inte vara. Jag kan anföra två skäl. Informationen är ju utvald av författarna. Den är relevant men representerar säkerligen inte all befintlig information, därför har nämnden att göra. Policyn representerar den informationen som författarna har, men naturligtvis ingalunda all relevant information.

Vad gäller praxis så är det min uppfattning att här i salen finns det personer som på olika grunder har fått information om praxis på ett sätt som går utöver vad som framgår av denna policy. Så är det alltid och så kommer det alltid att vara. Men, det här är bara ett konstaterande. Nämnden har säkerligen all möjlighet att också fördjupa sig i den här typen av frågor i praxis, inte bara den rekommenderade praxisen här i slutet på meddelandet utan också hur det går till i praktiken de facto. Hur hanteras gråzonen mellan militära och civila aktiviteter i praktiken?

Vad sedan gäller tillkomsten av policyn så är den naturligtvis resultatet av den verklighet var i man har levt och fortsätter att leva. Här brukar man citera J. K Paasikivi som mycket väl kände den åländska verkligheten, först som minister i Stockholm och därefter som statsminister och president i Finland. Han sade alltid; ”mycket kan man ändra på men inte på geografin”. Nog är det väl så att Ålands geopolitiska läge fortfarande är sådant det är. Vi kan väl ha synpunkter på det men vi kan göra väldigt lite åt den saken. Medan däremot, och det har framgått i diskussionen och det framgick också väl i lantrådets presentation, den politiska och den tekniska verkligheten har undergått stora ändringar i Östersjöregionen. Vi känner till vad som hänt med t.ex. Warszawapakten, med regimen på Island, Sovjetunionens sammanfall och förändringen av den bipolära världspolitiken etc. varav vi är en del som vi påverkas av. Det här är delvis beaktat i meddelandet. Här vill jag ge ett erkännande åt lantrådet som i presentationen gick ganska mycket länge än själva texten vad gäller den nya verkligheten vi lever i. Vi har någonting över oss som vi anar men inte kan se eller höra. Det är denna cyberverklighet eller den elektroniska tid vi lever i och det som sannolikt pågår i den verkligheten. Jag går inte särskilt mycket längre in på det. Jag vet att kollegan Tony Asumaa kommer att anföra synpunkter på det. Det är omständigheter som, lika som lantrådet anförde, har implikationer för Ålands demilitariserade och neutraliserade regim alldeles säkert. Det här är förhållanden som nämnden, enligt min mening, alldeles avgjort kommer att behöva titta närmare på.

Jag går nu över till strukturen i meddelandet, i policyn, i handboken eller vad vi vill kalla den, och vilken fortsättning jag gärna ser att hanteringen får.

Strukturen är överskådlig, åtminstone så långt man kan se. De relevanta avsnitten avslutas med ställningstaganden eller framtidsvisioner och de är många. Man kan räkna dem på olika sätt men jag har kommit till ungefär 28. De går ganska mycket in i varandra. Ställningstagandena kan man kategorisera i tre grupper. Jag brukar göra det för minnets skull.  Av dessa grupper är den första och största gruppen där hela 18 ställningstagande gäller definitioner, giltighet, tolkning och tillämpning. Det är okej att upprepa. Upprepningen är grunden för all visdom. Jag hade kunnat föreställa mig att man kunde ha nöjt sig med ett färre antal och så tror man på dem som man definierar. Med mitt sätt att räkna så har vi 18 stycken i denna första kategori. Vi har fem om respekten för regimen om arrangemangen, neutralisering och demilitarisering. Vi har ungefär fyra som gäller behov av ytterligare utredningar. Väl så!

Detta är ju ett levande dokument som jag gärna skulle se att övergår från sedvanligrättslig praxis till en vit bok, men om vi har ork och kraft kunde vi bygga ut den till en doktrin. Men det ställer krav på oss alla, värderade kollegor.

Därför ser jag i fortsättningen att det är mycket angeläget att lagting och nämnd initierar en bred medborgardiskussion om denna policy. En medborgardiskussion som går utöver vad politiker och experter och andra i ämnet i inkomna kan tänkas tycka och tro i ämnet. Det har framkommit tydligt att vi har ett behov av att föra ut vår åsikt och det gör vi också. Jag tror också att bästa sättet att starta den processen är att självstyrelsepolitiska nämnden arrangerar offentliga höranden över denna handbok. Som jag ser det har det den fördelen att medborgarorganisationer eller medborgare engageras på ett mycket närmare och mera handfast sätt i den här processen, men också att nya infallsvinklar kommer in i ärendet och gör hela den här frågan mera känd. Det är med kunskap och kännedom om frågan som man kommer ut till medborgarna, enligt min mening. Det är möjligt att ytterligare höranden kan bli aktuella. Jag kommer i nämnden att försöka medverka till att nämnden åtar sig denna uppgift för offentliga höranden i detta breda ärende.

Sedan, herr talman, övergår jag avslutningsvis till den tredje delen; vad jag saknar. Jag saknar just denna medborgerliga förankring av det hela. Det är riktigt att vi sedan länge har jobbat för en utveckling från att vara föremål för vad andra har hittat på, beslut fattas högt över våra huvuden, till att ta oss talan i det som åtminstone medborgarna ser som vår egen sak, dvs. vara subjektet i egna ärenden.

Vilka är de kanaler där medborgarna vänder sig till när det gäller ärenden under demilitariseringen och neutraliseringen? Jag har hela tiden hävdat den åsikten att medborgarna inte ska behöva bekymra sig för kompetensfördelningen här. Medborgarna vänder sig till dem som de är vana vid att vända sig till. I ärenden som rör ålänningarnas vardag ska självstyrelsemyndigheten vara aktörer. Om det sedan rör sig om behörighetsgränsdragningar så ska apparaten, självstyrelseorganen, sköta de sakerna. Jag tycker faktiskt lite att det här saknas. Jag har förstått det på det sättet att nu när någonting rör sig i vårt samhälle som eventuellt är tveksamt i ljuset av den demilitariserade och neutraliserade regimen så vänder man sig till tidningarna, till medierna, och säger; ”nu är det något konstigt på gång, gör någonting!”. Det vore väl om det skulle finnas en omedelbar och lätthanterlig kanal för medborgarna att använda sig av där.

Jag tycker också att frågan om beredskapslagstiftningen omkring oss, i Finland, i Sverige och vid Östersjöns stränder, är en fråga som också kan röra oss. I Finland gäller en tämligen modern ny beredskapslagstiftning. Jag hade gärna sett att behandlingen, kanske under avdelningen civil krishantering, hade kunnat beröra de omständigheterna. Men jag ser det också naturligt att självstyrelsepolitiska nämnden gör en studie av den kopplingen för beröringspunkterna är uppenbara. Vad gör republikens myndigheter, enligt sin suveränitetsförpliktelse för hela territoriet som också inkluderar Ålands område och befolkningen här, för att bemästra kriser och krissituationer? Det är just som bl.a. kollegan Katrin Sjögren sade, det är situationer som kräver kroppsarbete. Det är ofta sådant som inte regleras på papper eller med konventionen utan det kräver insatser av människor och materiel. En sådan här studie kunde vara påkallad.

Den tredje delen som jag saknar är fortfarande kopplingen till värnplikten. Jag delar inte den uppfattningen som har förts fram här att åländska mäns befrielse från värnplikten enbart skulle vara en språkfråga. Tvärtom, jag har åtminstone uppfattat Ålands historia som sådan att när första självstyrelselagen stiftades 1920 så var den unga republiken Finland fullt medveten om vad som komma skulle. Om Nationernas Förbunds beslut var man inte medveten om men den demilitarisering och neutralisering som komma skulle på det internationella planet var man fullt medveten om, åtminstone har jag uppfattat historiebeskrivningen på det sättet. Därför ansåg Finlands regering och riksdag att det var strategiskt klokt att redan på förhand inlemma sig i en försvarspolitisk regim vad gäller värnplikt för Åland som annars kunde tänkas bli reglerad på ett internationellt sätt. För mig så finns det ett samband mellan befrielse från värnplikt och vår demilitariserade och neutraliserade regim. Som framgick här i en replikväxling när man frågar människorna; ”vad är det bästa med demilitariseringen” så svarar de allra flesta; ”att man inte behöver göra värnplikt”. Det här är verkligheten, vi kan inte blunda för den. Att ålänningar skulle ha varit befriade från att fullgöra värnplikt av språkliga skäl, dvs. att man 1920-1921 inte skulle ha klarat värnplikt på svenska i Finland är ju inte sant. Kommandospråket är finska, det är riktigt, men fortfarande finns det ett förband för de svenskspråkiga i Finland. Regeringsformen från 1991 föreskrev det ju redan som en bindande förpliktelse.

Den här frågan nämner jag därför att den var väldigt framträdande på grund av tystnad när den nuvarande självstyrelselagen skrevs. Vi som var med kommer ihåg att allt kunde debatterats utom 12 §. Det var så. Nuvarande 12 § i självstyrelselagen är identisk med den som tillkom 1951 och den i sin tur är en avskrift av den första. Den är inte riktigt likadan. 12 § är inte bra, värderade kollegor. Paragrafen är inte bra. Den har två egendomligheter. Det ena är att istället för värnplikten så kan ålänningar beordras att tjänstgöra i lots- och fyrväsendet på ett sätt som föreskrivs i rikslag med lagtingets utlåtande. Det är det första som har stört mig. Utlåtande! Lagtinget är ju ingen myndighet som ger utlåtande. Lagtinget fattar beslut och säger vad man anser ska vara gällande.

I följande mening sedan i paragrafen så sägs det att om annan civil tjänstgöring istället för värnplikt, än vid lots- och fyrväsendet, stadgas i rikslag med lagtingets samtycke. Det är förnuftigt. Men det första är inte bra.

Ni kolleger kanske kommer ihåg att jag skrev ett förslag i ett konstitutionellt sammanhang, att om att lagtinget ställs inför den situationen att ge utlåtande över alternativ värnplikt, så måste ett sådant utlåtande ha formen av en landskapslag och för att den lagen skulle gälla måste den antas med tvåtredjedelars majoritet. Jag ser lite allvarligt på den här värnpliktsfrågan. Jag vill inte riktigt avfärda den, det främmande för mitt tänkande att den avfärdas bara som en språkfråga. Tvärtom, och nu kommer jag till exemplet med administrativt avtal.

Det är alldeles riktigt att intensiteten har gått i vågor, både vad gäller marin aktivitet men också vad gäller att inkalla ålänningar utan hembygdsrätt i militärtjänst. Framförallt i slutet på 70-talet var det en omfattande drive att fånga in ålänningar utan hembygdsrätt, men med medborgarskap i Finland, som flyttat till Sverige. Man skulle från Sverige kallas in till värnpliktstjänstgöring i Dragsvik. Det här kanske några kommer ihåg som ett väldigt framträdande och akut problem. Därför att uppbrottet var ju totalt egentligen. Man hade förlorat hembygdsrätten utan att riktigt känna till det, man hade etablerat sig i Sverige och plötsligt kommer det en inkallelseorder som kunde betyda nio månader i Dragsvik. Det löstes i många fall genom att man bytte medborgarskap. Men det fanns ju naturligtvis sådana som valde en annan väg. Då hade jag förmånen att skriva ett administrativt avtal, som ännu gäller, med försvarsmakten i Finland. Avtalet sade att personer som förlorat sin hembygdsrätt och som kunde vara föremål för inkallelse till värnpliktstjänstgöring i Finland är befriad från sådan tjänstgöring i fall de genom att återflytta till Åland kunde återfå hembygdsrätten omedelbart. Och så blev det. Detta administrativa avtal ingick sedan 1977, därefter har förhållandena lugnats skäligen bra.

Därför, herr talman, tror jag att vi finner kopplingar till denna värnplikt.

Jag tror också att nämnden kan tänka i banor av att Sverige har upphört med allmän värnplikt. Det är sannolikt att vi går samma väg i Finland. Den allmänna värnplikten kan så småningom ersättas med en yrkesmilitär. Vad händer då? Vilket tryck uppstår då på att eventuellt göra ingrepp i självstyrelselagen? Inga alls, kan man tänka, för då slocknar möjligen paragrafen ut om det nu blir så.

Jag menar att nämnden bör ta tag i denna fråga. Nämnden bör fördjupa sig i hur man ska initiera en bred medborgardiskussion i detta ärende och hur ålänningarna helt enkelt ska finna fungerande kanaler att delta i detta med självstyrelsen väldigt näraliggande projekt.

Policyn, som jag hoppas övergår till en handbok och kanske utmynnar i en doktrin, ska vara ett levande dokument. Den dagen kan nämligen komma. Och jag ansluter mig också till Janssonbröderna om att den dagen kommer sannolikt när det arrangeras en granskningskonferens om den här typen av frågor på det internationella planet där regimen för Åland intar en framträdande ställning. Tack, talman.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, herr talman! Det är lite förvånande att ltl Gunnar Jansson, om han tycker att frågan om befrielse från värnplikt hör till demilitariseringen, inte alls nämnde detta i de samrådsdiskussioner som vi hade med regeringen, vilka inte enbart vara redaktionella, enligt mig.

Sedan att arbetet tog slut i ett visst skede så det har en annan historia.

Jag är ändå också förvånad över själva frågeställningen. År 1856 när konventionen kom till fanns ju ingen allmän värnplikt, utan det hör ju ihop med Finlands självständighet och nationalstaten. Det är väl dessutom ett avsteg från grundlagens fri- och rättigheter att tvinga befolkningen till armén. På vilket sätt skulle man anknyta Ålands demilitarisering och neutralisering till de här konventionerna? Det skulle vara intressant att höra. Vilken uppfattning har liberalerna i den här frågan?

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Samrådet i självstyrelsepolitiska nämnden tog plötsligt slut, ja, jag håller med om det. Jag hade ju andra idéer om vad som kunde ha framförts där. Allt detta i ljuset av det jag återkommande sade; det är inte lämpligt att självstyrelsepolitiska nämnden blir ett redaktionsråd för landskapsregeringen. Samråd är bra, men då ska vi få förslag att ta ställning till. Vi ska avhålla oss från att formulera de förslag som regeringen ska komma med. Regeringens frihet bör vara minst lika stor att föreslå vad den anser vara bäst och sedan tar nämnden ställning till det. Men så var plötsligt debatten slut och det hade jag ingenting emot. För det kan ju inte vara förbjudet att här i kammaren debattera samma ämne, det är ju därför vi har ärendet här.

Ltl Barbro Sundback, replik

Min historieuppfattning är en annan.

Angående värnplikt, vad anser liberalerna? Vill ni ha en ändring till stånd i sakernas tillstånd?  Eller är det bara någon processuell fråga? Var skulle man i så fall reglera befrielsen från värnplikt? Vill man ta bort värnplikten? Vill man att ålänningarna de facto ska göra värnplikt i framtiden? Vad är den politiska meningen med hela den här diskussionen? Det är ju klart att om man inte ska göra värnplikt i Finland, vilket regleras genom lagstiftning i Finland, så måste det regleras någonstans, men inte i någon doktrin eller några dogmatiska inlägg. Hur ska det se ut i praktiken? Jag tycker att det är bra att det regleras i självstyrelselagen. Det är ju på samma nivå som en grundlag, annars kan regeringen ta bort det precis när som helst.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Jag hinner inte på en minut redogöra för den liberala åsikten. Vad jag kritiserade var den lite tokiga skrivningen i självstyrelselagen, jag var mot den. Jag har ändå en del av ansvaret för att skrivningen är som den är. 12 § är inte bra.

Den liberala hållningen är att den befrielse från värnplikt som råder ska fortsätta, att kopplingen till tjänstgöring till lots- och fyrverket är en kvarleva som inte hör hemma i den här tiden. Ingen i de förvaltningarna klarar sig utan specialiserade människor.

Alternativ civiltjänstgöring-ja, men hurdan? Det är för många oklarheter. Liberalerna vill ha ordning och reda i de här sakerna och förknippar befrielse från värnplikt med självstyrelsesystemet och den demilitariserade och neutraliserade regimen men under bättre regler än de nuvarande, i korthet på det sättet. Det här kommer jag att utveckla i nämnden.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sara Kemetter, replik

Tack, herr talman! Ltl Gunnar Jansson för ett intressant resonemang kring värnplikten. Det fick mig att fundera lite vidare.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér fick samma fråga under debatten i riksdagen här för någon vecka sedan. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér fick frågan, från någon ledamot i den blandade kommittén där hon är viceordförande, om det är så nu när vi reviderar självstyrelselagen att det är dags att också införa värnplikt för ålänningarna. Hon svarade då ja på den frågan. Det var en intressant diskussion. Men hon menade då i första hand unga framstående jurister som specialiserade sig inom folkrättens område, och att de då vet hur man ska försvara Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Alltså riksdagsledamot Elisabeth Nauclér blandar ihop dessa två. Värnplikten hänger ihop med neutraliseringen, såsom ledamoten för fram, men lyfter också fram det här i samband med självstyrelselagens reformering. Det är intressant resonemang. Vill ni kommentera?

Ltl Gunnar Jansson, replik

Talman! Jag kan inte och jag ska inte ens försöka tolka vad riksdagsledamoten avser. Jag har den åsikten att värnplikt för ålänningar inte ska införas, inte ens för jurister! Det här är min hållning. Jag har lite svårt att ta allvarligt på den här situationen för den är så allvarlig att jag inte vill hantera den i en replik.

Om det är sant det som kollegan här säger, att vi har en riksdagsledamot som vill införa värnplikt för ålänningar så låt mig bara konstatera att jag är själv jurist och jag har klarat mig hyfsat utan att ha fullgjort värnplikt.

Ltl Sara Kemetter, replik

Tack, herr talman! Det kommer ju fram här ur handlingarna i riksdagen. Det intressanta är egentligen att ledamoten tar upp självstyrelselagen i sitt anförande, att värnplikten är en del av självstyrelselagen och därför inte borde ifrågasättas. Det är detta som jag lyfte fram. Nu när självstyrelselagen reformeras, finns det en risk då att även den här punkten kommer att diskuteras, i och med att det är sådant resonemang som tycks föras på rikets sida?

Ltl Gunnar Jansson, replik

Talman! Tack för denna fråga. Jag vill hänvisa till vad jag sade i början. Jag tycker att atmosfären nu är mycket mera avspänd än vad den var för länge sedan. Man kan nu diskutera friare än vad man kunde göra tidigare. Processen var sådan på 80-talet att 12 § inte diskuterades, den var för känslig. Den paragrafen ska vara så som den skrevs då för länge sedan. Jag tror och hoppas att stämningen nu i Ålandskommittén, där många av oss är med, är sådan att vi kan diskutera fördomsfritt allt, utan begränsningar.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Sara Kemetter

Tack, herr talman! Jag skulle vilja tacka föregående talare, trots deras långa anföranden så har det varit otroligt intressant att lyssna på. Det är verkligen beundransvärt hur mycket man lär sig under plenumsessionerna. Det är roligt att det nu också går ut i radion. Jag tror att Ålands folk är mycket intresserade av den här debatten och de här frågorna.

Socialdemokraterna är nöjda med meddelandet och glada att det nu äntligen finns en policy att utgå från. Det är viktigt att landskapsregeringen har en klar syn på hur konventionerna i framtiden bör tolkas mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det här är en mycket bra början.

Jag håller nu socialdemokraternas lagtingsgrupps anförande. Vi har analyserat det här meddelandet ur ett nordiskt perspektiv.

En militär konflikt eller incident i vårt närområde skulle påverka alla länder i regionen och kan inte mötas av ett land i Norden allena. Tillsammans kan de nordiska länderna stärka säkerheten och omforma försvaren i enlighet med framtida uppgifter och behov. Regeringsbeslut i Sverige har tagits vad avser gemensam utveckling av artillerisystemet Archer mellan Sverige och Norge.

Samarbete inom ramen för sjöövervakning i Östersjön utvecklas för närvarande, vilket innebär att sjölägesinformation och radarbilder kan utbytas mellan de nordiska länderna.

Sverige och Finland förhandlar med Norge som värdland, om utbyte av luftlägesinformation med Nato. Det skulle möjliggöra utbyte av luftlägesinformation mellan samtliga nordiska länder. I förlängningen finns möjligheter för ett gemensamt utnyttjande av luftrummet över Norden.

Implementering av de 40 första aktiviteterna har påbörjats, och i ett första skede handlar det främst om att utbyta information och att synkronisera nationernas olika planer.

På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; t.ex. truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

Vad betyder detta för Åland och den demilitariserade och neutraliserade statusen?

Herr talman!  Åland har en etablerad ställning i internationell rätt. Tryggandet av landskapets särskilda ställning hindrar inte att Finland intensifierar sitt militära samarbete inom Norden, Europeiska unionen och i internationella organisationer.

Demilitariseringen och neutraliseringen har blivit en del av ålänningarnas identitet och bevakas noga av både befolkningen och vi politiker.

Demilitariseringen och neutraliseringen är en värdefullt som ett regionalt säkerhetspolitiskt arrangemang för Finland som här har något att tillföra omvärlden både i FN och i den utrikes- och säkerhetspolitik som EU kommer att utveckla.

Herr talman! Det finns få områden i världen som är både demilitariserade och neutraliserade, men bara ett enda som också är självstyrt, nämligen Åland.  Det här är unikt. Om man som idag ser till den militära säkerheten och försvaret av den har neutraliseringen fått för lite uppmärksamhet, enligt min åsikt, och jag vill därför passa på att lyfta fram den. I fredstid ska Åland vara demilitariserat, och vi känner väl till alla de restriktioner som finns, och som inte alltid följs, mest på grund av att de fallit i glömska. Ett område där försvaret inte får öva, inte får ha befästningar ja, det kan rimligen inte försvaras, och därför är området helt logiskt neutraliserat, inga krigshändelser får förekomma i fall av väpnad konflikt.

Neutralisering ska inte sammanblandas med neutralitet. Om Finland är indraget i en väpnad konflikt är inte heller Åland neutralt, men väl neutraliserat. Eftersom ett regelrätt territoriellt försvar således är omöjligt ska och måste Ålands försvar gå ut på att försvara neutraliseringen.

Herr talman!  Juridiskt sett föreligger inget krav på alliansfrihet för att konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering ska vara fullt verksamma. Däremot kan förpliktelser under andra avtal komma att påverka Finlands möjlighet att fullfölja sina åtaganden inom demilitariserings- och neutraliseringsregimen. Dessa förpliktelser kan även påverka andra staters förväntningar om tillträde till det åländska territoriet eller spaningsinformation producerad inom detta territorium.

Utrikesministeriets utredning om ”Verkningarna av ett eventuellt finländskt Natomedlemskap” undersökte överhuvudtaget inte effekten på Ålands demilitarisering och neutralisering. Helt klart torde det vara att Nato- fartyg skulle behöva följa samma procedur såsom föreskrivs i konventionerna och att Nato-trupper inte har tillgång till vistelse och rörelse inom det åländska territoriet, vilket normalt ingår i Nato-medlemskapets materiella innehåll.

Demilitariseringen medför förpliktelser till nedrustning och förbud till upprustning i fredstid och begränsar därmed Finlands och alla övriga staters suveränitet över det aktuella demilitariserade området. Demilitariseringen som institut kan inte frånta staten rätten att försvara sitt territorium i krigstid och mot angrepp, i enlighet med den princip som sedermera bekräftades i Ålandskonventionen.  Samtidigt innebär neutraliseringen att Finland har en förpliktelse att försvara och skydda demilitariseringen och neutraliseringen, och hålla området utanför de militära aktiviteterna såsom föreskrivs i Artikel 7 II i 1921 års konvention. Enligt den bestämmelsen ska Finland vidta åtgärder för att ”uppehålla och tillbakavisa angriparen” intill dess att övriga parter i avtalet kan ingripa ”för att åvägabringa neutralitetens respekterande”. Det är tunga ord, herr talman.

Bristen på kunskap om överträdelserna av bestämmelserna och diskussion är även av praktisk betydelse såsom det har varit tydligt i samband med militära övningar i Östersjön där de övande stridskrafterna de facto bortsett från konventionernas krav.

Finland ansåg att övervakningssystemet förstärker Ålands demilitarisering och neutralisering. Självstyrelsepolitiska nämnden ansåg att det kunde anses vara i strid med Artikel 4 i Ålandskonventionen. I utrikesutskottets behandling i den finska riksdagen kom man fram till att det inte finns en motsättning mellan Open Skiesavtalet och Ålandskonventionen. Man menade dock att landshövdingen på Åland ska informeras och att det är osannolikt att överflygningar över Åland kommer ske. Många frågetecken målas upp av det kommande Nordiska militärsamarbetet. Hur kommer artikel 14 i Ålandskonventionen att tolkas? Det är ett intressant resonemang som självstyrelsepolitiska nämnden gärna får diskutera.

Herr talman!  Det behövs kunskap om Ålands demilitarisering och neutralisering både i Finland, i Norden, bland alla konventionernas fördragsparter, inklusive Ryssland och inom EU.

Det finns få demilitariserade och neutraliserade områden i världen. Saknaden av goda exempel har skapat osäkerhet över hur Åland ska försvaras. Tolkningen har varit att Åland ska försvaras som vilket område som helst, ett strategiskt viktigt område, men ur Finländsk försvarsmaktens sida ett klassiskt territorialförsvar.

Detta har inte varit någon lätt uppgift och demilitariseringen har setts som ett problem, och när sedan invånarna, ålänningarna, slagit vakt om demilitariseringen har det lett till diskussioner mellan representanter för försvarsmakten och landskapet.

Herr talman! Istället för att uppfatta Ålands demilitarisering och neutralisering som ett problem är det dags för oss att se det som en tillgång, en möjlighet och en resurs. Ålands status kunde göras ännu mer levande. För det första har demilitariseringen och neutraliseringen ända sedan 1856, trots historiska konflikter, fungerat som en stabiliserande faktor. Den har setts som en sedvanerätt som binder även andra stater än signatärmakter och som därför inte kan ändras genom en ändring av konventionen, alltså ett status quo.  

Slutligen anser socialdemokraterna att man borde utgå från dessa speciella förutsättningar för att utveckla fredstänkande i Norden. Man borde använda fredstanken som en balanserande faktor mot det försvars- och krigstänkande som håller på att utvecklas inom Norden, mycket bara för att skapa effektiva ekonomiska strävandena och för att ekonomiskt effektivera inköp av vapen osv.

Åland bör eftersträva att öka sin kompetens på området för att fortsättningsvis kunna utgöra en aktör i frågor som rör internationell medling. Den känns inte relevant att det här ärendet diskuteras på endast ekonomiskt plan som det görs i Nordiska rådet. Vi borde lyfta diskussionen på ett högre plan, på ett fredsplan. Därför tycker socialdemokraterna att det här meddelandet som landskapsregeringen nu ger är och bra och vi stöder skrivningarna i det. Tack.

Ltl Anders Eriksson

Tack, herr talman! Nordiska rådet hade tidigare en temadebatt om gränshinder. Där var vi väldigt aktiva. Nu har vi också en temadebatt om nordiskt försvarssamarbete. Motsvarande debatter, som vi har här, hölls i Norge i stortinget den 30 april, i den svenska riksdagen hölls debatten den 5 juni och i den finska riksdagen hölls debatten den 6 juni. 

De säkerhetspolitiska frågorna i Nordiska rådet har blivit mycket tyngre. Med tanke på det som sades avslutningsvis i förra anförandet så har jag noterat att en av drivkrafterna bakom detta är de minskade ekonomiska resurserna. När man t.ex. börjar diskutera gemensamma inköp av jaktplan så erkänner jag att det blir lite över huvudet på en demilitariserad ålänning. Men det finns mycket gott i det här arbetet. Solidaritetsförklaringen på det utrikes- och säkerhetspolitiska området är ett exempel som jag vill nämna.

Som jag sade tidigare i ett replikskifte med lantrådet så är jag lite förvånad över den formuleringen som landskapsregeringen har, att Åland skulle lämnas utanför ett sådant här samarbete. Som jag sade då har Åland mycket att tillföra när det gäller fredsbygge och konfliktlösning och demilitariseringen och neutraliseringen är två väldigt viktiga redskap i ett nordiskt försvarssamarbete.

Det nya fokus som säkerhetspolitiken har fått inom Nordiska rådet öppnar nya möjligheter för Åland att göra sin röst hört och den möjligheten tycker jag att vi ska ta vara på.

Begreppet ”fredens öar” och det bakomliggande engagemanget slog rot bland ålänningarna i början av 1980-talet, mycket tack vare dåvarande talman Sune Carlsson som mera aktivt förde fram Ålands demilitariserade status i olika sammanhang.

Självstyrelsemyndigheternas agerande i demilitariseringsfrågor blev också betydligt mera aktivt vid den tidpunkten. Det var positivt. Jag pekar inte finger åt någon annan. Politiskt kanske intresset för de här frågorna lite har sjunkit. Därför är det dags att vi lyfter upp dem igen. Vi har varit lite för passiva. Jag tycker att detta är ett väldigt bra dokument, det är en väldigt bra början. I likhet med ltl Harry Jansson från centern så visst kan man ha kommentarer på vissa formuleringar och det kommer jag också att ha. Men jag vill inledningsvis säga att det är en bra början. Det var flera som berömde Mikaela Slottes penna bakom det här dokumentet och jag kan förena mig i det berömmet.

Tittar vi på konventionerna så har de stärkts undan för undan som en del av det arbete vi har drivit. EU-medlemskapet ledde till att konventionen har stärkts. Utgångspunkten i samtliga konventioner är att Ålandsöarna ska vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid. Den här uppdelningen gjordes 1921.

På sidan 11 finns det en formulering där landskapsregeringen skriver så här: ”Landskapets uppfattning är att ingen militär aktivitet ska förekomma i krigstid och ingen militär närvaro ska förekomma i fredstid”. Det är ju ett väldigt kategoriskt uttalande. Huvudregeln är att militären inte ska vara på Åland. Ändå vet vi att vi har regelbundna besök.

Vi vet också att det var mycket liv tidigare runt de olika flottbesöken. Det här visar lite hur sårbart vårt system är många gånger. Orsaken till att den frågan lyftes upp så pass aktivt då var egentligen dåvarande kanslichef Peter Lindbäck som i alla sammanhang reagerade och lyfte upp detta när det var överträdelser av konventionen.

Det gäller att se till att ingenting är hugget i sten. Som kanske många av er kommer ihåg och som också framgår av det här meddelandet så vid Estoniakatastrofen 1994 landade svenska militärhelikoptrar vid Ålands centralsjukhus. Skulle vi då ha börjat hävda demilitariseringen och neutraliseringen och sagt; ” nej, nej kom inte hit” så hade det ju varit ett fullständigt orimligt ställningstagande. Med det menar jag att ingenting är hugget i sten, men den här formuleringen är väldigt kategorisk. Det ska inte vara någon militärnärvaro under fredstid på Åland.

På sidan 25 i meddelandet tas gränsbevakningen upp, vilken är ett av fyra önskemål som vi har till självstyrelsepolitiska nämnden. Det framgår också av skrivningarna här att gränsbevakningen under årens lopp har utvecklats till en allt mer militär organisation. Det kan man ju se av gränsbevakningslagen.

I statsrådets redogörelse till riksdagen rörande Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009 står det: "Gränsbevakningsväsendet deltar i försvaret av landet och utgör en viktig del av försvarssystemet".

I regeringens ställningstagande står det så här: ”Landskapet anser att riket, mot bakgrund av Finlands åtaganden gentemot övriga signatärmakter, måste kunna säkerställa att den gränsbevakning som är verksam på Åland är organiserad så att de konventioner som reglerar demilitariseringen respekteras.” Jag tycker att det är ett rätt intetsägande ställningstagande. Ettdera respekterar man konventionerna eller annars respekterar man dem inte. Om det är så att man respekterar konventionerna så borde det framgå hur. Med jämna mellanrum brukar frågan om gränsbevakningen och sjöbevakningen dyka upp.

Självstyrelsepolitiska nämnden kan bra titta på vad det skulle innebära om vi hade som målsättning att själva ta över gränsbevakningen.

Enligt artikel 8 i 1921-års konvention ska konventionens bestämmelser förbli i kraft, ”vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön.” När det gäller den här formuleringen säger landskapsregeringen: ”De konventioner som reglerar demilitariseringen är som ovan nämndes ännu idag i högsta grad giltiga och levande. Neutraliseringen är föremål för reglering i 1921-års konvention, som stadgar att konventionens bestämmelser ska förbli i kraft, vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön. Detta innebär att Åland förblir neutraliserat oavsett vilka åtaganden som Finland i övrigt ikläder sig. Neutraliseringen har dessutom blivit föremål för en sedvanerätt som binder även andra stater än signatärmakterna och som därför inte kan ändras genom en ändring av konventionen.” Detta är enligt mitt förmenande helt sant. Men om man tar fasta på det som har sagts, och som står i det här policydokumentet, att Åland ska flytta fram sina positioner från objekt till subjekt, dvs. att vi ska bli en aktiv spelare, kliva ner från åskådarläktaren och kliva in på plan, då krävs det en helt annan aktivitet än vad vi ser idag. Här tar man bara ställning oavsett vilka ställningstagande Finland ikläder sig.

Den språkliga utvecklingen i Finland gör att grunden för hela självstyrelsen snart är borta. Om detta var vi eniga i den s.k. Roger Janssonkommittén.

Tar vi fasta på det här, ”vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti i det nuvarande status quo i Östersjön”, så kan det ifrån språkligt hänseende innebära att Åland börjar närma sig i Sverige på ett eller annat sätt, eller att Åland blir självständigt eller att Åland blir en del av den nordiska unionen.

Enligt min och Ålands Framtids uppfattning betyder det att demilitariseringen och neutraliseringen består oavsett statstillhörighet eller om Åland blir självständigt. Jag ber att självstyrelsepolitiska nämnden också utreder det här. Man borde utreda den här saken mera noggrant och faktiskt höja blicken och titta lite mera framåtsyftande om vi ska flytta positionerna från objekt till subjekt.

I punkt 4.12 tas landskapets inflytande över demilitariseringskonventionerna upp. De fördrag som reglerar Ålands demilitariserade och neutraliserade status hör enligt självstyrelselagens behörighetsfördelning till rikets lagstiftningskompetens. Där säger regeringen i första stycket: ”Huruvida en ändring av självstyrelselagen behövs eller frågan kan lösas på annat sätt borde utredas närmare i samarbete mellan landskapet och riket.” Men kanske vi rent av själva först skulle bestämma vad vi vill. Vad vill vi uppnå? Här tycker jag att skrivningen är lite passiv, om vi ska flytta fram positionerna från ett objekt till att bli ett subjekt.

Behörigheten gör att vi kanske skulle inta positionen att vi enbart ska vara ett objekt, men det har landskapsregeringen sagt att vi inte ska, utan vi ska flytta fram positionerna och det sluter vi från Ålands Framtids sida absolut upp bakom.

Internationella avtal inom vår behörighet kräver lagtingets godkännande, tyvärr har det blivit så att man alltid godkänner de här avtalen per automatik. Obunden samlings försvinnande gör åtminstone att jag är lite orolig för att ytterligare en självstyrelsepolitisk lampa har slocknat när det gäller att vara aktiv i de här sammanhangen. Har jag fel så är jag enbart glad.

Alla konventioner och internationella avtal som berör åländsk behörighet ska godkännas av lagtinget. Här borde man också se till att avtal som t.ex. berör demilitariseringen och neutraliseringen på ett eller annat sätt så måste landskapet få ta ställning till. Oftast står lagtinget inför fullbordat faktum, förhandlingar och allt är klart och då blir det mycket spring här i lagtinget så att inte någon ska bli sur på rikssidan.

Man borde ha ett Opt In förfarande, dvs. att när Finland förhandlar internationellt skulle de klargöra från första början ”att sedan har vi speciellt område som heter Åland, det området berörs inte nu utan det området kan ansluta sig senare när deras parlament behandlat saken. Vi vill ha en Option In för ålänningarnas del. Vi behöver det”.

Det här hoppas jag att man också diskuterar i självstyrelsepolitiska nämnden och jag vet att frågan också har diskuterats i nämnden, men man borde ta ett ganska klart ställningstagande när det gäller det.

Jag ville avsluta med att igen säga; om vår målsättning är att flytta fram positionerna så är jag väldigt glad över det som både ltl Roger Jansson och ltl Harry Jansson har sagt vad gäller en speciell granskningskonferens. Vi från vår sida ser att syftet med en sådan konferens skulle vara att uppdatera och stärka konventionernas status kanske genom att utöka antalet signatärmakter, det kan vara en idé. Och också att upprätthålla diskussionen om konventionerna. Sedvanerätten är något som måste hållas levande, det går inte av sig själv.

Som lantrådet sade i sin presentation så tror jag också att det inte verkar vara aktuellt nu med ett finländskt NATO-medlemskap, men frågan kan dyka upp igen och då är det bra om man från åländsk sida kan vara lite proaktiv och ha rett ut saker och ting vid en granskningskonferens när det gäller den biten.

Sedan gäller det också att rent konkret stärka Ålands roll som internationell aktör/subjekt. Här kan man faktiskt utnyttja initiativrätten i 58 § självstyrelselagen som ger landskapsregeringen rätt att "hos behörig myndighet göra framställning om förhandlingar om fördrag och andra internationella förpliktelser." Man kan också trycka på så att Finland initierar för det första en granskningskonferens där signatärmakterna diskuterar hur konventionen efterlevts i praktiken och för det andra en uppföljande diplomatkonferens i syfte att få flera att ansluta sig.

Samtidigt skulle det vara bra om man från åländsk sida skulle utnyttja våra tänkbara internationella plattformar; Nordiska rådet, Baltic Sea Parliamentary Conference och CPMR. Innan man börjar göra något åt de här frågorna så behöver de synkroniseras på ett seriöst sätt i självstyrelsepolitiska nämnden. Tack, fru talman.

 Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, fru talman! Jag har nu några gånger hört ltl Anders Eriksson beklaga sig över ställningstagandena under punkt 4.5 Nordens försvar och säkerhetspolitiskt samarbete. Jag tror att det är viktigt att man gör skillnad mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Försvarspolitiken är en del av säkerhetspolitiken. I första stycket står att man ska avhålla sig från att bli en del av det nordiska försvarssamarbetet. Då gäller de här konventionerna. Däremot i diskussioner om säkerhetspolitik, som inrymmer utrikespolitik, internationella avtal och sådana sammanhang, där ska naturligtvis Åland vara så aktivt som möjligt. Den här bokstavstrogna tolkningen av konventionerna har vi ju varit överens om i säkerhetspolitiska nämnden att den är viktig.

Ltl Anders Eriksson, replik

Vilken nämnd det riktigt var blev lite oklart för mig, men jag tror att jag vet. Ja, det kan vara bra att skilja åt försvars- och säkerhetspolitiken på ett åländskt plan, det håller jag absolut med om. Men i det nordiska samarbetet så diskuteras detta som en enighet och det är alltid gemensamma debatter.

Igen, väldigt försynt, vill jag be självstyrelsepolitiska nämnden att titta på den här formuleringen när regeringen så pass kategoriskt säger att Åland ska lämnas utanför ett sådant här samarbete. Det tror jag inte är riktigt bra. Vi har definitivt någonting som vi kan tillföra här. Som jag också sade i mitt anförande; när det börjar handla om gemensamma inköp av jaktplan osv. så åtminstone jag, och förhoppningsvis de flesta företrädare för landskapet Åland, håller en ganska låg profil i de sammanhangen.

Ltl Barbro Sundback, replik

Jag tror inte det betyder att man inte får sitta med på diskussionerna och säga vad man vill. Det handlar om hur Åland som ett demilitariserat och neutraliserat område ska förhålla sig till eventuella överenskommelser och beslut som fattas. Där gäller linjen fortfarande. Vi har en väldigt dogmatisk tolkning av de här konventionerna. Vi ska inte göra avsteg från dem och börja tolka dem som det hände med Open Skyes. Det är det som avses med detta. Försvarssamarbete går mest ut på att samordna materialinköp, hålla övningar och underrätta varandra om militära hemligheter och det ska vi inte heller vara en del av. Försvarssamarbete ska vi känna till men vi ska hålla Åland utanför.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag tror att ltl Sundback inte riktigt hörde på vad jag sade. Jag har aldrig pratat om att konventionerna ska tolkas och allra minst att de ska luckras upp på något sätt. De ställningstaganden som landskapsregeringen har när det gäller det så är definitivt bra och de står vi bakom, men för att spara tid så upprepade jag inte allt som jag håller med om. Jag hade fyra punkter som jag ville att självstyrelsepolitiska nämnden speciellt skulle titta på. Den här formuleringen som vi hörde i det här replikskiftet kan man synbarligen läsa in vad som helst i olika formuleringar. Jag tror att det är väldigt bra att självstyrelsepolitiska nämnden titta igenom det här och försöker finna ut vilken roll Åland kan ha när det gäller det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Den rollen som man kommer fram till bör kommuniceras ut av alla företrädare för landskapet Åland, bara man slår fast en gemensam strategi som vi alla står bakom.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Vtm Roger Jansson, replik

Tack, fru talman! Tack ltl Eriksson för ett intressant och bra gruppanförande. Det fanns dock en politisk släng där som jag begärde replik på. Det gällde en undran om en självstyrelsepolitisk lampa har slocknat nu när det inte längre finns någon lagtingsgrupp för obunden samling. Jag vill därför fråga ltl Eriksson om han historiskt, under sin tid i självstyrelsens tjänst, har sett någon skillnad på lyskraften i moderaternas respektive obundnas starka självstyrelsearbete och självstyrelsevilja?

Ltl Anders Eriksson, replik

Det är en seriös och bra fråga och det har jag faktiskt gjort. När det gäller ingående av internationella avtal, om vi ska biträda dem eller inte, så hade obunden samling en helt annan inställning, i och för sig före man gick in i regeringssamarbetet, än vad t.ex. moderaterna hade. Mot den bakgrunden var jag lite orolig för att en självstyrelsepolitisk lampa skulle ha slocknat. Men jag hoppas att lampan blinkar till, för den behövs.

Vtm Roger Jansson, replik

Fru talman! Det var en detalj i det som vi kallar självstyrelsepolitik. Självstyrelsepolitiken är jag närmast att stå för det som självstyrelsesystemet genom självstyrelselagen och annan lagstiftning reglerar och dessutom viljan av att utveckla självstyrelsen.

Kanske ledamoten drar sig till minnes det stora dokument som moderaterna under sitt tidigare namn tog fram för ungefär tio år sedan där man verkligen lät den självstyrelsepolitiska lampan lysa starkt. Ltl Eriksson kan vara lugn för de åtta personer som nu ingår i moderat samlings lagtingsgrupp har alla en gemensam inställning till utveckling.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag hoppas verkligen att det är så. Jag kommer också att ta tillfället i akt att upplysa vtm Roger Jansson när jag tycker att det inte är så.

Jag har blivit rädd för att använda det tidigare namnet för moderaterna för vtm Roger Jansson brukar alltid bli så sur när jag pratar om det.

Jag vet om det här avtalet som togs fram, dokumentet var progressivt, det var bra, det var självstyrelsepolitiskt framåtsyftande, absolut. Men vi har lång, lång väg innan vi överhuvudtaget har fått någonting av detta förverkligat, men vi får väl hjälpas åt.

Angående det jag sade i anförandet så gällde det ingående av internationella avtal och där har jag noterat att moderaterna ofta backar ganska snabbt när det gäller att stå upp för de åländska värdena, tyvärr.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Minister Gun-Mari Lindholm, replik

Talman! Anders Eriksson visade en viss insinuation som jag tycker att är helt onödig.

Vi som kommer ifrån obunden samlings lagtingsgrupp, och nu har bildat moderat samling, vi kommer att ha samma åsikter som vi har haft tidigare. Den rädsla och den oro som finns hos ltl Eriksson kan han släppa.

Om det är så att någon lampa har lyst tidigare i de här frågorna så kan jag också försäkra om att den bara kommer att lysa starkare och kraftigare med den här stora åtta manna gruppen.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag tänker på det som sades tidigare om ”manna” eller inte, man får väl säga gruppen som består av kvinnor och män.

Jag noterade det uttalandet som gavs. Jag hoppas verkligen, för jag anser att det är viktigt, att man självstyrelsepolitiskt står upp för det som är viktigt för Åland. Jag är tacksam för det här och jag hoppas att det ska gå bra. Sedan får framtiden utvisa vad som är rätt eller inte. Samtidigt var det inte de största linjedragningarna i mitt anförande ni tog upp, men ni är så känsliga när man kommer in på de här frågorna. Jag ska nu se tiden an och inte kommentera detta dess mera före jag får anledning.

Minister Gun-Mari Lindholm, replik

Ja, talman, framtiden får visa både vad ltl Anders Eriksson och jag går för. På det sättet står vi på samma startlinje i alla frågor. Jag tror att det finns anledning att ibland också titta på vad man själv har sagt och lovat i olika frågor.

Vad beträffar känsligheten så det är klart att det är känsligt om man kommer med ett påhopp, vilket det här var. Det fanns en viss insinuation i detta och det var riktat till oss. Därför ska vi också besvara det, vilket jag har gjort. Jag tyckte att det var onödigt av ltl Anders Eriksson.

Ltl Anders Eriksson, replik

Diskuterar man så här pass viktiga frågor så kommer åtminstone jag alltid att säga det jag menar, tycker och tänker och det som jag känner mig orolig för. Men ltl Lindholm, jag noterade de utfästelser som gavs g ifrån er sida och det kommer jag att ta fasta på. Sedan är det säkert bra för oss alla att rannsaka oss vad vi har sagt och vad vi har lovat.

Sist och slutligen, tack och lov, så är det väljarna som avgör vem som har lyckats bäst och det vet vi om två år.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! I början av anförandet var ltl Eriksson lite orolig för detta på sidan 11; att ingen militär närvaro ska förekomma i fredstid och att detta skulle vara lite väl kategoriskt. Har ltl Eriksson läst fortsättningen på sidan 22-25? Där resonerar man om det här och särskilt artikel 4 i konventionen. Jag förstod inte riktigt resonemanget. Är ltl Eriksson för att det skulle vara mera militär närvaro i fredstid? För jag förstod inte hur han resonerade. Jag tycker att man för ett bra resonemang i det här meddelandet. Självstyrelsepolitiska nämnden kommer ju att titta vidare på det här. Resonemanget var ganska bra och utgångspunkten är ju att det inte ska förekomma militär närvaro i fredstid.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag kan försäkra ltl Carlsson att jag har läst det här dokumentet. Det är ett intressant dokument. Det är en bra startruta för en gemensam strategi som förhoppningsvis hela lagtinget kan stå bakom.

Däremot nämnde jag att uppdelningen i demilitarisering och neutralisering egentligen kom så sent som 1921. Det här är en formulering som jag uppfattar att är basen av den uppdelningen. Där sägs att ingen militär närvaro ska förekomma i fredstid. Det är ett väldigt kategoriskt uttalande som faktiskt inte återspeglar den verklighet vi har idag. Men för att visa att det här inte är någon lätt fråga som man hugger i sten, ”släpp ingen över bron” som Sven Dufva sade, så tog jag exemplet med Estonia bara för att visa att också vi har förståelse för att det krävs noggranna avväganden ifrån det ena fallet till andra.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Jag vet inte om jag blev klokare av det där, lite kanske. Jag tycker ändå att man för ett resonemang på sidorna 20-25. Man resonerar att landskapsregeringen ska utarbeta en plan för när det är synnerligen extra ordinära situationer, t.ex. vid storolyckor. Resonemanget finns med i det här meddelandet. Jag förstod inte riktigt den här oron för att detta skulle vara väldigt kategoriskt. För mig måste utgångspunkten vara just det man kom överens om 1921, dvs. att ingen militär närvaro ska förekomma i fredstid.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag kan troligtvis inte göra kollegan Carlsson så mycket klokare. Jag uttrycker mig väl för diplomatiskt för att det ska framgå vad jag menar. Jag vill att självstyrelsepolitiska nämnden faktiskt tittar på den här biten och den här formuleringen för den avspeglar inte riktigt situationen såsom den är idag. Jag ställer mig frågan vad regeringen menar. Jag har ingen oro men jag ser att det här helt enkelt inte hänger ihop. Jag hoppas att självstyrelsepolitiska nämnden tittar noggrant på det här, för det är en viktig sak.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, fru talman! Kollegan Anders Eriksson uttrycker en berättigad oro för gränsbevakningsväsendets förhållande till försvarsmakten i skarven mellan sidorna 25 och 26. På sidan 26 framgår det också att de här frågorna hanteras som beredskapsfrågor.

Jag vill då upplysa om den senaste ändringen av grundlagen i Finland som säger att när kommendören för försvarsmakten föredrar militärmål för republikens president så är alltid försvarsministern närvarande. Det är en nyhet, tidigare var det inte så. Nu är försvarsministern alltid närvarande. Därför ligger det i vårt synnerliga intresse att alltid ha civila både försvarsministrar och inrikesministrar i det här landet.

Ltl Anders Eriksson, replik

Bekymret över att gränsbevakningen och militären allt mera flyter ihop kom många gånger upp i självstyrelsepolitiska nämnden under de år jag var med i nämnden. Därför var jag inte så diplomatisk under den här punkten. Jag uppmanade självstyrelsepolitiska nämnden att faktiskt se på vilka möjligheter vi har att ordna gränsbevakningen själva på Åland. Jag hoppas att också ltl Gunnar Jansson kan ge support till självstyrelsepolitiska nämnden, men jag lär antagligen inte få någon öppen utfästelse när det gäller det.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Det kan jag säkert bidra till. Jag behöver då bara backa i mitt eget minne till 1970 när det fanns långt framskridna planer inom självstyrelsen för landskapets sjöpolis. Man skulle lämna gränsskyddet till dem som har behörigheten, medan ordning och säkerhet inom Ålands område skulle vara normal polisverksamhet. Så blev det nu inte den gången. Sedan dess har de här diskussionerna förts med blandad intensitet, men inte särskilt allvarligt. Diskussionerna måste hela tiden hållas vid liv. Jag tror säkert att nämnden kommer att beröra detta ämne.

Ltl Anders Eriksson, replik

Gränsbevakningen är en av många frågor som vi har diskuterat länge utan att egentligen göra något slutgiltigt ställningstagande.

Jag vill inte vara så negativ. Jag tycker att det är ett bra dokument, jag tycker att det är en bra start och jag pekar inte finger åt någon annan heller. Jag bara konstaterar att intresset för att driva frågan om fredens öar och demilitarisering och neutralisering inte ligger lika högt upp på den politiska agendan längre. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter kan slå fast en strategi i självstyrelsepolitiska nämnden på basen av det här dokumentet. Det är en viktig fråga som förtjänar stor politisk uppmärksamhet.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Lantrådet Camilla Gunell

Fru talman! Bästa lagting, jag önskar ge några kommentarer till diskussionen och debatten.

Det känns som en remarkabel dag i Ålands lagting och en debatt präglad av stort samförstånd och mycket bra inlägg. Att till och med obundna och moderaternas samgång skulle ses som en fredsaktion kom kanske lite oväntat.

Jag tycker ändå att vtm Roger Jansson är en viktig källa i de här frågorna. Vi måste komma ihåg att mycket av den information som finns i policyn i många fall är erfarenhetsbaserad. Här finns ju i Ålands lagting många som bär på erfarenheter av hur konventionerna har hanterats i olika sammanhang. Därför blir det här ett grundarbete som också bygger mycket på intervjuer och grundforskning. Det är ett område som kan utvecklas betydligt. Jag hoppas att alla som i olika skeden har varit med och bidragit också är villiga att dela sina erfarenheter. Då har vi ett mera fylligt och starkt material.

Det var också trevligt att höra ltl Harry Janssons generösa beröm till ltl Barbro Sundback och hans visade tacksamhet över det mod och engagemang som visades i samband med aktionerna 1988. Jag tycker att vi i Ålands lagting också har behov av att uppmärksamma ltl Harry Janssons engagemang i de här frågorna och framförallt i samband med EU-inträdet. Den intressanta politiska tiden och de processerna som då pågick kanske vi får läsa mera om i kommande memoarer.

Ltl Gunnar Jansson lyfte upp att dokumentet gör anspråk på att innehålla all relevant information. Det är inget uttryck för övermodighet och heller inget anspråk på att få sagt allt som går att säga i dessa frågor. Man ska tolka det som all den information som landskapsregeringen har haft tillgång till och upplevt att ha varit relevant att delge finns i detta dokument.

Jag vill också i det här ögonblicket tacka författarinnan till detta dokument, Mikaela Slotte, som har mycket kunskap om de här frågorna. Jag vill också tacka alla andra som har bidragit till dokumentet.

Om det är dags för en doktrin, hur dokumentet ska utvecklas och om den mogenheten finns idag eller om den kommer med tiden vill jag gärna att man i nämnden diskuterar närmare. Visst finns det mycket att utveckla i de här diskussionerna som kräver både studier, forskning och intervjuer och framförallt också en mer utvecklad omvärldsanalys där man placerar in demilitariseringen och neutraliseringen i en allt mer föränderlig värld.

År 2010 höll fredsinstitutets direktör Sia Spiliopoulou Åkermark ett föredrag på demilitariseringsdagen om Ålands demilitarisering och neutralisering med rubriken; ”Juridisk beständighet och omgivningens föränderlighet”. Det är en ganska bra sammanfattning om juridiskt beständighet och omgivningens föränderlighet. Det här är ju väldigt sammanfattande för mycket av vad de här diskussionerna de facto handlar om.

Angående medborgerlig förankring och vad demilitariseringen idag betyder för ålänningarna så tycker jag också att det är en fråga som man kunde utveckla. I policyn påpekar vi betydelsen av att man i undervisningen, i civilsamhället, i samband med demilitariseringsdagen, i turistlandskapet och i samhällsbilden ytterligare kan uppmärksamma demilitariseringen och neutraliseringen. Det kan man kontinuerligt utveckla.

Beträffande ltl Anders Erikssons uppmärksamgörande av sidan 27 och den svarta texten om det nordiska försvarssamarbetet så är det viktigt att påpeka att försvarssamarbete inte är detsamma som säkerhetspolitik och civil krishantering. Man måste kanske hålla de där lite isär. Därför står det som det gör: ”Ett utökat nordiskt försvarssamarbete kan och måste ske på ett sådant sätt att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen ovillkorligen följs, d v s att Åland lämnas utanför ett sådant samarbete.” Vi har varken resurser eller behörighet vad gäller försvarssamarbete. Sedan står det vidare: ”Landskapets representanter avser i diskussionerna om det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska arbetet synliggöra och öka kunskapen om Ålands status” vilket jag i mitt anförande sagt att det naturligtvis är en viktig uppgift.

Angående Estoniahändelsen så ställde svensk militär frågan till dåvarande statsminister Carl Bildt som gav tillåtelse till att flyga in i den demilitariserade zonen och han tog också på sig ansvaret att reda upp frågan i efterhand. Från åländskt håll uttrycktes det heller inte några formella protester. När olyckan är framme då använder man, naturligtvis, alla tillbudsstående medel för att rädda liv, miljö och egendomar. Force majeure bidrar sedan till att man agerar på bästa sätt för att rädda och därefter kan man skicka en not till signatärmakterna om att det så har skett.

Sedan diskussionen om Åland ska skaffa sig flera signatärmakter eller ska vi hävda att vi nu har uppnått en sedvana? Här tror jag att man i argumentationen måste välja väg. Blir sedvanerätten starkare om vi har flera signatärmakter? Jag anser att hävdar vi sedvanerätten så hävdar vi sedvanerätten och då är det den argumentationslinjen som man måste följa. Det här är en intressant diskussion. Det finns säkert lite olika synpunkter på om konventionerna blir starkare om vi får flera signatärmakter. Eller väcker vi snarare en ängslan över att de inte skulle vara giltiga och gällande, precis som vi själva gång på gång säger att de är?

Ja, det var de kommentarer som jag hade. Tack, fru talman.

Ltl Anders Eriksson, replik

Tack, fru talman! Tack för ett bra anförande.

När det gäller det som jag framförde att jag känner mig lite bekymrad om Åland ligger utanför det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet, så tycker jag att de här två styckena är lite motsägelsefulla. Men det är bra om självstyrelsepolitiska nämnden kan titta på det. Jag, som är en av två företrädare i Nordiska rådet, vill ju driva samma linje som man slår fast i självstyrelsepolitiska nämnden och det tror jag också att lantrådet vill göra. När det gäller de här frågorna så måste vi lämna regering och opposition åt sidan.

Den andra saken i mitt anförande, som lantrådet berörde, var detta att ingen närvaro får förekomma i fredstid. Jag står bakom den här formuleringen, men jag ville ta Estoniakatastrofen som ett exempel på att det inte går att hugga allting i sten. ”Ibland måste man använda sunda förnuftet även om det tar emot”, som Gunnar Sundlöv sade en gång i tiden.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Det är ju detta som den här diskussionen handlar om. Oförenligheten eller svårigheten med förenligheten kring konventioner som tillkommit i en annan tid och som vi hävdar att är gällande och som ska vara gällande. Det är också starkt önskvärt att de är gällande. Sedan måste man se hur man kombinerar dessa med den föränderlighet som hela tiden sker i omgivningen och förstås också i samband med civila kriser. Jag har angett ett flertal kriser där man behöver ha ett scenario klart för sig hur konventionerna hanteras så att man kan rädda människoliv, egendom och miljö.

Ltl Anders Eriksson, replik

Här är vi väldigt samstämmiga och det känns bra när det är så här pass viktiga frågor. Visst är det som lantrådet säger, att frågorna blir komplicerade på grund av att konventionerna är uppbyggda i en annan tid, men också på grund av vår begränsade behörighet. Vi kan ju påverka väldigt lite när det gäller dessa konventioner som är så enormt viktiga för Åland.

Jag tycker att det är ett bra dokument. Jag blev uppriktigt glad när jag läste igenom det här. Jag tycker att det är en bra start för en strategi där vi med gemensamma krafter kan försöka kombinera de här olika motsägelsefullheterna.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Jag söker inte sak med lantrådet, jag blott citerar, sidan 3, stycke 3, första meningen: ”Syftet är att meddelandet ska kunna användas som handbok i och med att all relevant information och praxis rörande demilitariseringen och neutraliseringen har samlats i ett och samma dokument.”  Så står det. Det hade varit ett värdefullt tillägg att skiva all den information som varit landskapsregeringen tillgänglig – ja. Då ger det också ett visst utrymme för mig och kollegorna här i kammaren att öppna munnen vilket vi har gjort.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Jag beklagar om ltl Gunnar Jansson har funnit det stötande att vi gör sådana anspråk på att kunna säga allt. Naturligtvis är det inte så. Den information som har varit relevant och där vi har haft material att tillgå är presenterad i det här dokumentet.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, fru talman! Jag ansluter mig till lantrådets bedömning om att dagens diskussion och budskapet som har förts fram ur talarstolen har varit mycket bra kvalitativt sett.

Vad gäller valet av förstärkningsmekanismer så tycker jag inte att vi kan tala om något motsatsförhållande. I de fall som jag anser är naturligt handlar det om republiken Irland som då företräddes av Storbritannien 1921. I och med att Irland idag är en självständig republik så kunde Irland anslutas på samma odramatiska sätt som Island blev en signatärmakt efter skilsmässan från Danmark.

Jag håller helt med lantrådet om att det är genom att förstärka den sedvanliga rättsliga ställningen, dvs. den oskrivna rätten, som vi bör arbeta på. Där kommer vi osökt in på mina tankegångar i centerns gruppanförande; att det är att ta fasta på Ålands status som permanent regim inför morgondagen.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Det var någon här i debatten tidigare som diskuterade riskerna. Det står ju konventionen från 1921, det är ju inte bara Island som med tiden har blivit en signatärmakt. Man har också börjat skicka en not om någonting har hänt och det skickas också till Island. Men här står ju: ”Förenade kungariket Britannien och Irland och av det brittiska besittningarna på andra sidan haven.”  Och det står; ”kejsaren av Indien” osv. Jag tror att man måste väga fördelar och nackdelar. Jag tror att det är ett starkare sätt att hävda sedvanerätten som giltig och gällande. Vid olika seminarier och sammanhang ska man ständigt påtala Ålands ställning.

Åland har under de här åren varit mycket aktiv spelare på den internationella arenan genom att uppmärksamma Ålandsexemplet i ett otal länder. Vi har faktiskt också vid två sammanhang i FN diskuterat Ålandsexemplet och naturligtvis lyft upp demilitariseringen och neutraliseringen.

Ltl Harry Jansson, replik

Det är därför, fru lantråd, som en granskningskonferens vore ganska lämpligt instrument att testa bl.a. Irlands syn på det här, i och med att Irland inte har, vad jag vet, reagerat på samma sätt som Island. Idag räknar vi Island som en av signatärmakterna. Island räknas mycket riktigt upp i det här utkastet till policy. Därför tycker jag vi kan testa Irlands syn på sin ställning med andra frågor i samband med en granskningskonferens, gärna i Ålands fredsinstituts regi.

Lantrådet Camilla Gunell, replik

Jag lämnar nu över dokumentet i goda händer till självstyrelsepolitiska nämnden för att fortsätta att diskutera den här konferensen eller vad det kan leda till.

Det som jag dock märker när man talar om Ålands status i olika sammanhang bland ambassadörer och andra så slås åhörarna av den internationella förankringen som de facto Ålandslösningen har. Det är väldigt många som tycker att det är oerhört speciellt och hur starkt förankrat ändå Ålands status är i internationell rätt.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Tony Asumaa

Tack, fru talman! I meddelandet för policyn för Ålands demilitarisering och neutralisering redogör landskapsregeringen på ett föredömligt sätt för den historiska bakgrunden till Ålands demilitarisering och neutralisering samt för de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen.

Vi vet att dagens militära aktioner inte bara bedrivs på traditionellt vis utan allt mera av de militära aktiviteterna kommer i framtiden att ske mera i den s.k. cybervärlden.

Jag ska i mitt anförande i princip koncentrera mig bara på stycket 4.1. Den nya säkerhetspolitiken och där nämna några kommentarer i detta s.k. levande dokument som hoppeligen självstyrelsepolitiska nämnden sedan kan fördjupa sig i.

Fru talman! Någonstans är det fortfarande så att om man tar ord som brottslighet, spionage och krig och sätter cyberprefixet framför så låter det som science fiction för oss flesta.

Men det är verklighet och det är en verklighet som företag, privatpersoner och nationer kommer att behöva bekanta sig med än mer i framtiden. Det här gäller också Åland i högsta grad.

Det finns en stor samstämmighet om att samhället idag är betydligt mera sårbart än tidigare. I takt med att allt fler samhällskritiska system kopplas upp ökar antalet möjliga ställen att attackera och i takt med att vi blir allt mer beroende av dem växer den möjliga skadan vid en incident.

Väldigt många av våra basala funktioner är starkt beroende av IT idag, dvs. elförsörjning, vattenförsörjning, avlopp osv. Vid ett eventuellt cyberkrig är dessa man först riktar in sig på. Vi kommer väl ihåg hur det gick igår när det blåste lite och Åland slocknade. Då var det naturens krafter som påverkade, men vid ett cyberkrig kanske det inte räcker med att elandelslaget åker ut och sågar av träden och får igång strömmen.

Hur väl är Åland förberedd på cyberterrorism eller cyberkrig eller andra hot där attacker på IT-infrastrukturen används för att förlama en organisation, myndighet eller kanske hela Åland?

På sidan 20 skriver landskapsregeringen i sitt meddelande: ” Utvecklingen mot det moderna informationssamhället med datorer, internet och trådlös kommunikation ökar sårbarheten för informationskrigföring såsom cyberattacker. Det digitala hotet bidrar till att gränsen mellan civilt och militärt suddas ut. Olika typer av IT-hot överskrider ofta nationsgränser. För att få en fungerande krishantering krävs samarbete över nationsgränserna. Det internationella samarbetet går till stora delar ut på att dela med sig av information.”

Landskapsregeringen har rätt i sitt meddelande då de skriver att IT-hoten överskrider nationsgränserna. Det är inte på den nationella nivån som de största utmaningarna finns.

Enligt en rapport ”Cyber security the vexed question of global rules” från SDA(security and defence agenda) som är en försvarsinriktad tankesmedja med säte i Bryssel, så finns de största hoten inom internationella samarbetet och speciellt på hur länderna ska dela med sig av informationen genom att globala regler saknas idag. De påstår också att det är helt orealistiskt att upprätthålla sådana regler idag.

SDA:s rapport visar på att om något händer finns det inga tillförlitliga system för att globalt och i realtid dela information om vad som skett och vad som sker.

Svårigheterna i att få till ett internationellt samarbete kring den här typen av frågor åskådliggörs tydligt i rapporten där man lyfter fram problemen med att internationellt dela med sig av information då det idag saknas bl.a. gemensamma definitioner på begrepp som ”cyberkrig” och ”cyberterrorism”.

Och innan man har gemensamma definitioner är det svårt att bestämma vad man ska bekämpa, än mindre hur man ska göra det och hur man ska dela informationen mellan länderna.

Landskapsregeringen skriver meddelandet att man redogör för landskapets syn på hur konventionerna i framtiden bör tolkas mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Fru talman! Under punkt 4.1, där den nya säkerhetspolitiken beskrivs, är landskapets syn att frågan om hur de digitala hoten ska hanteras i förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen kräver ytterligare utredningar.

Där har landskapsregeringen rätt, det krävs ytterligare utredningar. För synen om att de digitala hoten till stora delar bekämpas med internationellt informationsutbyte överensstämmer inte riktigt med vad den försvarsinriktade tankesmedjan SDA beskriver i sin rapport. Jag hoppas att självstyrelsepolitiska nämnden kan fördjupa sig i rapporten och kanske eventuellt kan kommat till en annan slutsats.

Även vad gäller behörigheten på området lämnas det något öppet i meddelandet och jag hoppas att det kan klarläggas något mer noggrant i självstyrelsepolitiska nämnden. För vad har landskapsregeringen för instrument att bevaka t.ex. privata IT- entreprenörer som allt mer anlitas för militära uppdrag, eventuellt också på Åland? Hur bevakas säkerheten inom cybervärlden på Åland? Det kan ju inte vara så att det är militären i Finland som också bevakar våra system här på Åland. Det skulle vara något olyckligt på ett demilitariserat och neutraliserat område som Åland är.

De här frågorna kan kännas lite verklighetsfrämmande, men vi vet att framtiden kommer att se ut på det viset.

Dessa är för Åland viktiga framtidsfrågor som behöver få ett svar för att vi i framtiden ska kunna vara ett demilitariserat och neutralt område enligt de konventioner som reglerar detta.

Vi vet att gränsen mellan civilt och militärt håller på att suddas ut. Tack, fru talman.

Ltl Sara Kemetter, replik

Tack, fru talman! Tack, ltl Tony Asumaa, det var ett intressant resonemang. Enligt mig så håller inte riktigt det här resonemanget tydlighet. Det som ni beskriver är egentligen terrorism och att bekämpa terrorism i de här cyberattackerna. Det är ett osynligt hot. Att terrorister inte skulle respektera demilitarisering och neutralisering är ju ganska självklart. Detta respekterar terroristerna nog inte. Hotbilden som ni målar upp, hur mycket är egentligen USA-propaganda? Jag tycker att det är ganska intressant att jämföra med den bolleffekt som blev efter 9/11 när vi nu hädanefter hamnar att gå igenom alldeles fruktansvärda kontroller i hela världen när vi ska stiga ombord på ett plan, allt för att kontrollsystemen har ökat p.g.a. ett terroristhot. Resonera gärna lite mera kring det här. Jag kan återkomma i nästa replik.

Ltl Tony Asumaa, replik

Tack, fru talman! Vi kan säkert resonera om detta fast hela kvällen om så behövs. Problemet är jag diskuterade inte terrorism utan skillnaden mellan cyberterrorism och cyberkrig. Det finns inte någon definition. Vi behöver inte heller vara blåögda. Vi behöver vara realister för allt mer av verksamheter idag förs i Internetvärlden. Cyberkrig är vardag idag, kanske inte på Åland eller kanske vi inte vet om det och det är kanske problemet.

Ltl Sara Kemetter, replik

Jag anser att när det gäller demilitarisering och neutralisering så det är väl om ett skilt land börjar utföra cyberkrig mot Finland och då blir Åland inblandat. Då gäller så klart de här regelverken. Men det som du lyfter fram är ett osynligt hot som jag tolkar som en terroristaktion. Det är ju inte ett land, t.ex. Tyskland som plötsligt skulle föra något slags cyberkrig med Finland utan det är ju någon form av organisationer som inte är bundna till länder.

Ltl Tony Asumaa, replik

Vad är terrorism och vad är krig? Också spionage är väl en del av ett krig. Det finns exempel inte så långt ifrån där NSA spionerar hos förbundskansler Merkel i Tyskland. Vi vet att försvarsministeriet i Finland har blivit hackat. Jag tror att det finns omkring oss, men vi är gladeligen omedvetna om det. Jag pratar om framtiden. Det här kommer säkert att finnas framför oss en tid och därför ville jag lyfta den här frågan. Det finns en punkt i det här dokumentet som heter ”Den nya säkerhetspolitiken” och som faktiskt handlar om framtiden, att man verkligen funderar på de här sakerna. Vi är väl lyckligt omedvetna om allt vad som sker i vårt nät. Vi måste komma ihåg att vi är ganska centralt belägna vad gäller Internet förbindelser. De går från Finland i öster till Sverige i väster och rakt över Åland. På det viset är vi kanske attraktivt som område.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, fru talman! Det var ett mycket värdefullt inlägg från ltl Tony Asumaa. Han visar på något som är centralt för den säkerhetspolitiska diskussionen idag. Den nya tekniken förändrar begrepp som fred och krig och terrorism osv. De gamla begreppen fungerar inte längre. Vad ska vi kalla det här som sker med omfattande underrättelseverksamheter som staternas myndigheter håller på med? Oftast är inte de ansvariga politikerna ens informerade. Hänvisningen till den här rapporten tycker jag var viktig, jag hoppas att vi kan få den. Lite nedslående var det att ltl Asumaa sade att man i rapportern inte såg någon möjlighet att kontrollerade det här.

Ltl Tony Asumaa, replik

Tack, fru talman! Tack för repliken. Det förvånar mig också när jag läste rapporten och fann att man på sidan 23 nämner att det faktiskt är orealistiskt att överhuvudtaget kunna formulera regler och begrepp för att definiera cyberkrig och spionage. Men Internetvärlden förändras också varje dag. Det är otroligt svårt att hålla sig a jour inom den världen. Vi är säkert ett steg efter i varje fråga vad gäller cyberkrig. Jag är övertygad om att det sker varje dag bara vi är medvetna om det. Det är lättare att säga stopp när det gäller örlogsfartyg, ”här är gränsen, stopp”. Internet är ändå gränslöst. Det strömmar varje dag över de åländska demilitariserade och neutraliserade områdena också. 

Ltl Barbro Sundback, replik

Fru talman! Om man har den utgångspunkten att det leder till att ingen kan kontrollera det här så betyder det ju i förlängningen att nationalstatens enda uppgift som inte kan övertas av någon annan blir en nullitet, dvs. att ett lands regering, riksdag och försvarsmakt inte kan skydda sina medborgare. Genom det där resonemanget kommer man ju fram till en dystopi. Jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det är ganska frustrerande. Det är antagligen så att ingen vet idag hur man ska bete sig för att få kontroll över det här systemet. Men om experterna säger att man inte kan få kontroll över det så då är vi illa ute.

Ltl Tony Asumaa, replik

Visst, det kan kännas frustrerande. I den här rapporten framgår också att man har gjort stresstester på länder i Europa. Finland och Sverige är toppnationer när det gäller att skydda sina medborgare, de går i bräschen för Internetsäkerhet. Vi har flera bolag som är internationellt stora. Men det är enormt resurskrävande rent ekonomiskt att upprätthålla ett sådant försvar. Rent pengamässigt är det väl det största problemet att överhuvudtaget försvara sig mot cyberattacker och s.k. cyberkrig. Hur väl är Åland rustat när det sedan kommer till kritan att börja försvara sig mot sådant här? Vilka resurser kan det i så fall innebära? Det är väl också det största hotet rent ekonomiskt.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Jag aviserade i mitt gruppanförande att kollegan Asumaa skulle lägga ut texten. Jag tror att ingen är besviken efter det vi nu har hört. Det reser problem och de är till för att tacklas. Var i vida världen ska nämnden få tillgång till den sakkunskap som krävs för att hantera de frågor som cyberverkligheten säkert öppnar för oss? Vi ser ju redan omkring oss i världen ett slags medelbart krigsförande där stater hyr in privata arméer för att på deras vägnar föra krig av olika typer. Vad gör vi då om den verksamheten tas ut i cyberrymden eller ifall den kanske redan är där? Vi behöver all den kunskap vi kan få till nämnden. Men jag vet bara inte varifrån vi ska ta kunskapen.

Ltl Tony Asumaa, replik

Tack, fru talman! Som lantrådet sade, att det var de tillgängliga rapporterna och information man hade och man hade källhänvisningar till de rapporterna. Det här var bara ett tips till självstyrelsepolitiska nämnden att den här rapporten finns. Rapporten är gjord av den oberoende tankesmedjan SDA som är belägen i Bryssel. Den här rapporten finns tillgängligt på nätet att ladda ner, 105 sidor på engelska. Där har ni lite att bita i och läsa igenom rapporten till att börja med.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Christian Beijar

Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 4 december.

Ltl Barbro Sundback

Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning och tiden för densamma.

Talmannen

Bordläggning har begärts av ltl Christian Beijer och understötts av ltl Barbro Sundback. Önskemålet är att ärendet ska bordläggas till den 4 december. Finns det andra förslag och bordläggningstider?  Ärendet är bordlagt till den 4 december.

För kännedom

6        Redogörelse enligt 26 § LO för Åland om ministrarnas bindningar

Landskapsregeringens redogörelse (RS 1/2013-2014)

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 04.12.2013.

Plenum slutar

Nästa plenum hålls 04.12.2013 klockan 14.00. Frågestund hålls klockan 13.00 samma dag. Plenum är avslutat.

Originalfil