Plenum den 20 januari 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 20 januari 2003 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Ulf Andersson och ltl Sundman).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet på grund av privata angelägenheter anhåller ltl Sundman för tiden 20-21.1. samt ltl Ulf Andersson på grund av privata angelägenheter för tiden 17-21.1.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående utveckling av regelverket om parlamentarism. (FR 11/2002-2003).

 

Beslut om remiss till lagutskottet är tidigare fattat. Ärendet bordlades den 17.1. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är inte så lätt att förklara på vilket sätt den här framställningen har betydelse för utvecklandet av demokratin på Åland, för det är i alla fall det som är meningen med de lagändringar som nu föreslås. Den parlamentarismkommitté som landskapsstyrelsen tillsatt för att bereda dessa frågor har haft till uppgift att utvärdera landskapsstyrelsens och lagtingets roll i vårt parlamentariska system och att vid behov föreslå organisatoriska förändringar samt därav eventuellt föranledda lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka demokratin.

 

Den första uppgiften för kommittén har varit att utvärdera det nuvarande systemet och det andra uppdraget har varit att på basen av utvärderingen föreslå ändringar. Det kommittén kommer med är egentligen bara en del av vårt uppdrag. Kommittén är fortfarande sysselsatt med att fundera på vilka förändringar som vi skulle kunna föreslå för att ytterligare förbättra det parlamentariska systemet.

 

Som medlem i kommittén tycker jag att har varit väldigt intressant och fortsätta att vara med och diskutera de här frågorna. Det är alldeles särskilt intressant om man blickar tillbaka på de förändringar som har skett under åttio- och nittiotalet med vår parlamentariska ordning. Det är flera här i lagtinget som har varit med rätt länge och som har upplevt förändringarna och som också kommer ihåg hur det var före 1998. Man kan väl säga att självstyrelsen närmast fungerade som en kommun – då tänker jag på själva beslutsprocessen – och maktfördelningen mellan lagtinget och landskapsstyrelsen avgjordes via s.k. proportionella val. Det betydde att fem lagtingsledamöter satte in en representant i landskapsstyrelsen. Lantrådet valdes av lagtinget, men det hade inte så mycket med politik och någonting annat att göra, utan någon lyckades väl vaska fram en lämplig kandidat och så valdes lantrådet, och han – som det då var enbart – hade egentligen samma läge som en tjänsteman och satt på lantrådsposten tills han gick i pension eller av andra orsaker avgick.

 

 Dåförtiden var landskapsstyrelsens roll mindre politisk och mera förvaltningsmässig. På något sätt upplevde man ofta att politikerna var mera symboliskt tillsatta för att bekräfta de ledande tjänstemännens förslag och deras uppfattningar om hur förändringar skulle ske i verksamheterna osv. Systemet var ganska låst också på grund av att vi ekonomiskt var så beroende av riksbudgeten; mången lagstiftning följde just av detta beroende. Man kan säga att nästan all social trygghetslagstiftning tillkom på det här sättet utan att varken landskapsstyrelsen eller lagtinget gjorde någon slags politiska bedömningar och val, utan man tog över lagstiftning för att det innebar att man då också kom i åtnjutande av pengar.

 

Detta betydde att politiken var ganska ointressant och det utvecklades i stället ganska mycket maktspel mellan enskilda personer och majoriteterna i lagtinget kunde variera; man kunde i vissa situationer få till det så att kanske t.o.m. en landskapsstyrelse hotades. Det skedde i början av åttiotalet att en landskapsstyrelse föll, men den valdes åter i samma form. Det betyder att trots att landskapsstyrelsen inte hade lagtingets förtroende återvaldes den. Då hade vi kommit till en situation där systemet inte mera fungerade överhuvudtaget, dvs. det folkvalda organet lagtingets beslut hade ingen som helst betydelse för landskapsstyrelsens sammansättning.

 

Det finns många olika sätt att se på begreppet parlamentarism, men så där ganska allmänt sett brukar det definieras som att den verkställande makten, dvs. regeringen, har legitimitet så länge den åtnjuter förtroende hos parlamentets majoritet. Om vi översätter det här till åländska förhållanden innebär det att en landskapsstyrelse sitter så länge den har lagtingets förtroende.

 

En annan viktig aspekt på parlamentarism är att parlamentets talman skall utse regeringsbildaren. Ett särdrag ytterligare för parlamentarismen, vilket kanske just är viktigt i samband med den här framställningen, är att förändringar i partiernas understöd efter val skall återspeglas i den regering som sedan bildas. Här har vi en intressant erfarenhet just från det senaste valet. Om regeringsbildaren eller i vårt fall lantrådskandidaten inte lyckas forma en majoritetsregering är det möjligt i de flesta andra parlamentariska system att bilda s.k. minoritetsregeringar. Det är väl det som är det viktigaste med den här framställningen att kommittén, och nu också landskapsstyrelsen, föreslår att minoritetsregeringar också skall bli möjliga i vårt system. Det här är inte alls ovanligt ute i andra demokratiska stater. I Sverige kan man säga att det är mer regel än undantag att man har haft minoritetsregeringar och det är ganska intressant just att jämföra Finlands och Sveriges parlamentariska system och de olika politiska kulturer som finns i dessa länder. Det ger en bild av två helt olika politiska utfall av system som ändå i grunden är likadana. I Sverige domineras politiken av det stora socialdemokratiska partiet och trots att också de borgerliga partierna haft majoritet har det varit nästan omöjligt för dem att bilda majoritetsregeringar; det är alltså socialdemokraterna som har bildat minoritetsregeringar och har i förhandlingar utverkat stöd från vissa små partier i parlamentet. Det finländska systemet är nästan det rakt motsatta. I Finland har man tre ganska jämnstora partier och detta gör – det finns också andra skäl – att man har eftersträvat majoritetsregeringar och så har man tvingat en av de stora s.a.s. i opposition för att få en någorlunda intressant debatt i parlamentet. Det är också viktigt för det parlamentariska systemet hur oppositionen ser ut. Är den väldigt liten eller ideologiskt ointressant blir det ingen debatt i parlamentet.

 

Dessa två politiska kulturer ger helt olika resultat. Medan den svenska debatten är ganska tydlig i fråga om vad blocken vill i olika sakfrågor är det precis det motsatta i Finland; väljarna vet nästan inte överhuvudtaget vad de stora partierna tänker i konkreta sakfrågor och det är närmast en politisk kultur i Finland att säga så lite som möjligt. Den fråga som man märker nu inför riksdagsvalet att är på agendan utan att någon har satt den dit är Natofrågan, men alla skyndar sig att säga att de inte har tagit ställning – i en fråga som antagligen skulle intressera väljarna väldigt mycket. Risken är då att valdeltagandet sjunker. En av utgångspunkterna för initiativet när lantrådet ville att kommittén skulle tillsättas var att han upplevde att det sjunkande valdeltagandet i vissa val var hotande och att vi skulle med de här reformerna också tänka på det, dvs. att valdeltagandet på Åland inte får sjunka i framtiden. Då är detta med minoritetsregeringar ett argument.

 

Man brukar ofta förstås på Åland säga att det är så annorlunda här för att vi är så få. Men jag tycker inte att det argumentet egentligen har någon betydelse. Detta med parlamentarisk ordning handlar inte om kvantitet, utan det är fråga mera om kvalitet. Det som skiljer Åland är att vi inte har haft politiska partier förrän på sjuttio- och åttiotalet, och parlamentarismen förutsätter partier.

 

Om vi sedan ser på de förändringar som skede 1998 och sedan senare, 1995, ser vi ändå att det parlamentariska systemet på Åland, trots att man har haft många invändningar, det har varit sådana som har trott att det här inte är bra för Åland och man har försiktigt, försiktigt ändrat systemet, så går vi hela tiden mot en alltmer parlamentarisk ordning. Jag tycker att det nu är alldeles nödvändigt att vi inför möjligheten med minoritetsregeringar. Om vi tänker på det som hände senaste val när liberalerna blev det starkaste partiet och fick regeringsförhandlaruppdraget och det misslyckades, så i den situationen kunde man just tänka sig att liberalerna tillsammans med något annat parti eller för sig hade bildat en minoritetsregering. Då är det många här som tror att det inte kan fungera. Jag tror att det är viktigt att man frågar sig varför man inte tror på det. Det självklara svaret är förstås att vi aldrig har haft något sådant förut, och det som man inte har haft förut är man rädd för, men jag tror att det kan vara en ganska viktig utveckling att gå till mötes. När man har minoritetsregeringar måste man ha en annan sorts politisk debatt än den som vi har. Nu är det så att debatten tidvis blir ganska häftig för att oppositionen vet nästan alltid att ingenting av det som vi säger går igenom. Det är frustrerande antagligen för båda parter; det resulterar ofta i att oppositionen ensam debatterar och majoriteten befinner sig utanför parlamentet för att man antagligen inte orkar höra på diskussionen, eftersom utgången är given på förhand, dvs. att majoriteten stöder sin landskapsstyrelse. Införandet av minoritetsregeringar kan i vissa fall förändra den politiska kulturen och det är väl inte någonting att vara rädd för.

 

Det är svårt för mig att förstå varför landskapsstyrelsen går emot kommitténs förslag att lämna det upp till det blivande lantrådet att avgöra hur många medlemmar som skall ingå i landskapsstyrelsen. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur landskapsstyrelsen själv underkänner lantrådets förmåga att göra den här bedömningen. Det som är mycket betecknande för ett parlamentariskt system är flexibilitet, att man inte skall ha så mycket bestämmelser och regler som vårt system kringgärdas av. Kommittén var helt enig i det här fallet och jag tycker att lagtingets lagutskott skall överväga att införa det som kommittén föreslår. Om jag stöder en lantrådskandidat är jag beredd att acceptera att hon eller han har kapacitet att bedöma hur många ledamöter som skall ingå i landskapsstyrelsen för att den skall fungera effektivt och genomföra det handlingsprogram som man har fått till uppdrag att genomföra. Det tycker jag är ett förtroende som man måste vara beredd att ge lantrådet. Det här kan möjligen ha att göra med att lantrådets roll i vårt system är mindre än i andra parlamentariska system när det just gäller själva prövandet av makten. Man ser i våra kringliggande system att statsministern är den som representerar det politiska livet och för att en statsminister eller ett lantråd skall kunna ha den här dynamiska funktionen måste hon eller han också på ett enkelt sätt kunna pröva sitt förtroende gentemot lagtinget. Men här finns det ett motstånd bland majoriteten. Man vill gå med på minoritetsregeringar på så vis att man är beredd att tillsätta dem med färre än 16 röster, alltså en grupp som lägger ner sina röster eller två kan bidrag till att passivt stödja tillkomsten av en minoritetsregering, men man är inte beredd att ge samma möjlighet för lagtinget att s.a.s. friställa en landskapsstyrelse. Man vill inte heller att lantrådet på ett enkelt sätt skall kunna pröva sitt förtroende när det gäller olika frågor, utan där har vi också ett formaliserat system.

 

Detta är kanske mera finlir och vi får väl leva med de traditioner vi har. Jag tycker ändå att det här är ett stort framsteg och som jag sade i början är det en delreform. Kommittén diskuterar nu också på vilket sätt lagtingets upplösning skall kunna ske och det är en mycket intressant fråga. Vi har också under hela tiden diskuterat den s.k. lex-Gunnar, dvs att landskapsstyrelseledamöter också skulle kunna vara medlemmar i lagtinget och vad det har för konsekvenser. Det nuvarande systemet med ersättare är inte parlamentariskt bra, för det är de mest regeringstrogna – ramlar de ut så är det besvärligt. Det är också besvärligt med ersättarna ur den synpunkten att om regeringen faller mitt i en period och det skall in nya ersättare efter en nybildning av regeringen skall de människorna plockas från något jobb som de har varit sedan valet, så vi har vissa praktiska problem också med det system som vi har i dag.

 

Det skall bli spännande att se vad lagutskottet säger om det här. Jag hade varit beredd att gå ännu lite längre i den parlamentariska förnyelsen, men för att vi skulle uppnå enighet var jag villig att kompromissa och vi får väl ta ett litet steg i taget – så länge vi tar det tillsammans.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag hade nöjet i medlet av åttiotalet att vara med i den tidigare parlamentarismgruppen, den som föreslog ett system som utvecklade den dåvarande åländska parlamentarismen, som var en form av parlamentarism också; kanske inte direkt när det gällde lantrådet, men även när det gällde lantrådet, han var ju dock avsättningsbar. Att nu 15 år senare vara med i 2000-talets kommitté har varit mycket intressant och gjort att man har haft orsak att utvärdera på ett särskilt sätt det system som vi har haft. Det måste jag säga, att trots att vi, Frisinnad Samverkan tillsammans med liberalerna, var ganska måttligt intresserade av införande av en långtgående parlamentarism på lilla Åland, som vi sade på den tiden, så har det fungerat för det politiska fältet och för det politiska beslutsfattandet bättre än förr. Systemet har inneburit att det politiska ansvaret har tydliggjorts och ansvarsfördelningen mellan landskapsstyrelse och lagting.

 

Det negativa kan man då säga är att många alldeles utomordentliga tjänstemannainsatser som togs initiativ till förr i det gamla systemet har för de ledande tjänstemännen känts mindre motiverat att göra, eftersom det är politikerna som styr hela samhällsutvecklingen. Men med det goda kommer allting någonting mindre gott och sammantaget måste man ändå säga att man kan vara nöjd med såsom det har fungerat.

 

Lantrådet Roger Nordlund beslöt i januari 2001 att en kommitté skulle få i uppdrag att utvärdera det parlamentariska systemet och att föreslå organisatoriska förändringar samt därav eventuellt föranledda lagstiftningsåtgärder i syfte att förstärka demokratin. Kommittén har uppfattat, under sina olika ordförande, detta uppdrag som brett när det gäller frågan om att förstärka demokratin. För min del har jag en lista på elva punkter som skulle verka i den riktningen. Nu föreliggande lagframställning åtgärdar två av elva. Några ledamöter har säkert några till punkter antecknade, någon kanske något färre, så det är inte en särskilt stor reform; om man räknar matematiskt är det en 20 procentig del av uppdraget som nu är utfört. Kommittén sitter kvar ännu det  här året och har orsak att lösa många frågor. Det som man nu åtgärdar är regelverket för tillsättande av landskapsstyrelse och frågeinstitutets utveckling. Det som man inte åtgärdar är regelverket för likställda möjligheter att kandidera i val och att vara invald i lagtinget eller utsedd till medlem av landskapsstyrelsen för Ålands medborgare. Vad man inte åtgärdar nu är förändringar i budgetprocessen som skulle förstärka parlamentets demokratiska roll. Vad man inte åtgärdar nu är upplösningen av lagtinget vid sådant behov, även om det finns i självstyrelselagen en uppgift angiven för presidenten. Vad man inte åtgärdar nu är den s.k. lex-Gunnar. Vad man inte åtgärdar nu är en eventuell rösttröskel i vallagstiftningen. Sedan sådant som har mindre med lagstiftning att göra, delvis med budgetering, men som är väldigt viktigt är det politiska umgänget, att komma överens om utveckling av politiska umgängesformer. Förutsättningen för det är att lagtingsgrupperna har tillräckliga resurser och att resursanvändningen är klok, att man inte låter pengarna ligga på hög till nästa val om fyra år, som åtminstone någon grupp här i lagtinget nu gör, utan att man använder dem för att stärka demokratin under fyraårsperioden. Huruvida resurserna räcker till för oppositionens del är en särfråga som bör utredas i gruppen. Man har inte heller löst det allmänna förhållandet mellan regering och opposition, man har inte diskuterat igenom det utgående från erfarenheten från vår utvecklade parlamentarismperiod. Deltagande i landskapsstyrelsen underställda organ är också en fråga som väcker heta politiska känslor från tid till annan. En övergripande fråga är förhandlingskulturen i tyngre politiska ärenden mellan landskapsstyrelsen och lagtinget, mellan regeringspartierna och oppositionen, sådant som vi bör utveckla.

 

Det finns alltså mycket ogjort här. Den här framställningen löser blott få saker när det gäller utvecklandet av den åländska parlamentarismen.

 

Några korta kommentarer kring de förändringar som nu föreslås ytterligare, fru talman. När det gäller frågeinstitutet har vi ett väldigt trubbigt sådant i dag där vi skall lämna in frågorna på förhand och några få blir godkända. Vi har alla möjlighet att varje vecka, åtminstone en gång i månaden, följa med via teve debatterna i Sveriges riksdag som går på vårt språk och i Finland riksdag som går på ett språk som många av oss inte behärskar. Men erfarenheterna från bägge riksdagar talar för att vårt system är ganska outvecklat. Regeringens ministrar bör kunna ställas inför vilka frågor som helst utan desto mera förberedelser. Är de inte beredda att svara på frågorna, så kan de helt enkelt säga att det här är jag för stunden inte insatt i, men jag skall ta reda på det och återkomma till saken i ett annat sammanhang.

 

Jag hoppas att den här fullmakten, som nu föreslås ges till talmanskonferensen när det gäller frågestunden, av de kommande talmanskonferenserna skall uppfattas som väldigt vid så att verkligen kan göra ett minst lika bra system som man har i Stockholm och Helsingfors när det gäller frågeinstitutet. Det gällde 48 §.

 

60 § om tillsättande av minoritetslandskapsstyrelser uppfattar vi i Frisinnad Samverkan inte som någon stor reform. Ltl Sundback var inne på dess positiva effekter och man kan säkert säga så mycket positivt som hon gjorde, men knappast mera och redan det var kanske lite mycket. Men det är säkertbra att ha den här ventilen att släppa ut luften med. Vår åländska litenhet gör att vi inte vill ha landskapsstyrelser som sitter väldigt kort tid. Det är ganska jobbigt att bli landskapsstyrelseledamot; det är lika jobbigt att avgå som landskapsstyrelseledamot rent praktiskt. Med tanke på att vi inte har reträttposter osv. i vårt system tror jag inte att det kommer att inträffa särskilt många gånger, om ens någon.

 

Sedan kan man beträffande misstroende ha många åsikter hur stödet där skall vara. Nu har kommittén fastnat för den här metoden och den kommer säkert att fungera väl. Det är samma system som vi har i dag när det gäller misstroende och behov av 16 röster bakom ett sådant. 64b § anger en betydligt snabbare och smidigare gång när det gäller tillsättande av ny landskapsstyrelse eller ombildning av landskapsstyrelse när det gäller lantrådskandidatens tid som står till förfogande och här finns heller ingen slutdatum mera, som tidigare var 28 dagar, utan man får fortsätta så länge man klarar av det utan att bilda en landskapsstyrelse beaktande den politiska pressen på att nå resultat, så jag tror inte att det blir så långvarigt. Vad som i det sammanhanget är relativt oreglerat och som kommittén skall fortsätta att diskutera är om man inte lyckas bilda en ny landskapsstyrelse borde nyval i något skede utlysas. Det finns inte reglerat i förslaget utan det är någonting som kommittén skall diskutera vidare. Det enda som finns i dag är, som jag sade redan, presidentens position.

 

I landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse, 1 §, har landskapsstyrelsen i förhållande till kommittén gjort en förändring om att högst åtta personer skall sitta i landskapsstyrelsen och jag tackar landskapsstyrelsen för den förändringen och den preciseringen, så slipper vi föreslå det själva. Vi hade tänkt så från Frisinnad Samverkans sida nämligen, eftersom det blev lite förhastat i kommittén i slutskedet av arbetet att vi tog bort helt och hållet en övre gräns för ledamöterna i landskapsstyrelsen. Orsaken till att vi tog bort den var åtminstone för min del en bakomliggande förhoppning om att självstyrelsen kan breddas och utvecklas mycket framöver och då behöver det vara flera ministrar; från tid till annan får man då bedöma hur många man behöver beroende på hur självstyrelsen har utvecklats, vilka områden vi har tagit över. Men den dagen den sorgen – då kan vi ändra den här lagen – den dagen den lyckan, vill jag säga, kan vi ändra den här paragrafen också om det behövs flera framöver, så jag tyckte att det här var bra. Det var ingen bra signal att ha ”obegränsningen”, behövligt antal, som det hette i paragrafen. Intressant är nu att stadgandet innebär att det räcker med två stycken i landskapsstyrelsen: lantrådet och en ledamot! Om man tolkar paragraftexten tror jag att man kommer till det resultatet, och det kan ju också vara ett alternativ i något sammanhang, särskilt om man bildar en minoritetslandskapsstyrelse skulle det kanske vara skäl att ha bara två! Det var mera skämtsamt.

 

Till sist 15 § i samma lag, där man ändrade bestämmelserna om när landskapsstyrelsen är beslutför. Nu har det varit en speciell regel som säger att om man har t.ex. sju i landskapsstyrelsen räcker det med att vara fyra närvarande bara man avgör ärendet enhälligt, och det har varit en konstig paragraf; den tar man nu bort och säger kort och koncist bara att när hälften av medlemmarna är närvarande är landskapsstyrelsen beslutför, även uppenbarligen om lantrådet och vicelantrådet är frånvarande. Jag har nöjet att vara med också i lagutskottet och behandla framställningen och tycker att reformen kan genomföras, om det inte kommer fram någonting nytt här i plenum eller i hörandet, men jag vill understryka att egentligen återstår det stora arbetet när det gäller ökad demokrati i kommittén. Ansvaret ligger därför tungt på nuvarande ordförande att försöka driva de frågorna vidare.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson har tidigare framfört en viss avundsjuka mot att mitt parti, Ålands Framstegsgrupp, har pengar i kassan och eftersom han är så avundsjuk är det väl så att Frisinnad Samverkans kassa är tom, kanske sponsorerna har börjat svika – inte vet jag vad det beror på. Jag vet inte om det är någon vits att med samhällets pengar producera papper som endast de närmast sörjande läser; det är väl dit Frisinnad Samverkans pengar har gått. Jag undrar vad man skall göra när alla jobbar gratis för Ålands Framstegsgrupp. Skall vi tvinga dem att ta betalt nu för tjänsterna bara för att ltl Roger Jansson vill att vår kassa skall vara tom! Nej, ltl Roger Jansson, sparsamhet lönar sig, om det är andras pengar eller egna spelar inte så stor roll, men vi kör den linjen!

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är så lyckligt att Frisinnad Samverkans kassa är mera välfylld än inför tidigare val. Orsakerna till det kan man alltid spekulera ikring. Den kassan innehåller inte några sponsorbidrag utan det är de pengar, som lagtinget har beslutat att skall fördelas mellan grupperna, som vi har kunnat spara oss fram till. Det var meningen med införandet av pengarna i självstyrelsesystemet till partierna att man under fyraårsperioden skulle använda dem till ett politiskt arbete för att inte minst sprida ut politiken ute i samhället. Visar det sig att man kan klara av det på ett någorlunda bra sätt i förhållande till vad som var avsikten behöver man inte pengarna. Då borde man överväga att betala dem tillbaka. Inte begär jag det av ltl Boman, utan jag bara konstaterar att han troligen har mest pengar av alla partier sparat inför valet och det är väl trevligt det!

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Det var intressant att höra att Frisinnad Samverkan har pengar kvar, men är det bara Frisinnad Samverkan som skall få ha pengar kvar eftersom han är så kritisk till framstegsgruppens pengar, som tycks vara mera än vad Frisinnad Samverkan har! Det finns ett gammalt talesätt: ”den som spar han har” och jag tror att vi skall leva efter det också i fortsättningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att jag är något fövånad över ltl Roger Janssons inlägg. Jag tycker att han faktiskt uppträder väldigt dubbelt i den här frågan. Han säger att det stora arbetet återstår. Ja, han kan möjligen se det så, men nu har vi nog en kommitté som fungerar enligt demokratiska principer och agendan sätter vi gemensamt. Vårt mål har varit att utföra ett arbete som i så hög grad som möjligt leder till enhällighet. Då kan inte någon enskild ledamot säga vad som är viktigt och vad som återstår utan det formulerar vi gemensamt. Vi har formulerat agendan. Vi har valt ut bland de frågor som ltl Roger Jansson har aktualiserat, vissa frågor som prioriteras osv., så jag tycker att det var negativt och nedvärderande av kommitténs arbete. Det må vara så att man inte tycker att införandet av minoritetslandskapsstyrelser är en stor reform, men då skall ltl Roger Jansson komma ihåg att det var Frisinnad Samverkan som var mest emot det och som fördröjde hela kommitténs arbete. Vi skulle ha kommit betydligt längre om Frisinnad Samverkan i ett tidigare skede hade gått med på det här.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Både det sista och det första förvånar mig ju långt mycket mera uppenbarligen, eftersom vi i ett tidigt skede sade från Frisinnad Samverkans sida att vi är inte särskilt imponerade av möjligheterna att tillsätta minoritetslandskapsstyrelser men vi går med på det. Att vi skulle ha försenat arbetet håller jag alltså inte med om. Tvärtom var det så när jag var ordförande att vi fick fart på lagstiftningsprocessen och förslagen och då skrev vi in den här paragrafen alldeles enhälligt, så någon försening där förelåg inte för kommitténs del. Däremot är det intressant med vårt arbete här i lagtinget med frågan i förhållande till det uppdrag som vi har fått av landskapsstyrelsen. Tycker man att möjlighet att bilda minoritetslandskapsstyrelse och förändring av frågeinstitutet är s.a.s. de två stora verkligt viktiga sakerna som skall göras för att fylla uppdraget om att öka demokratin och förbättra parlamentarismen, så är det helt okej, det må man tycka! Jag har långt högre ambitioner än så när det gäller att få det politiska systemet och beslutsfattandet och umgänget att fungera i landskapet. Därför tycker jag att alla övriga punkter som vi har diskuterat och som andra också har kommit fram med, som jag sade i mitt huvudanförande, är väldigt väsentliga och att vi har ett stort uppdrag framför oss. Om ltl Sundback med det uppfattar att jag skulle ha nedvärderat förslaget om de här två punkterna har hon uppfattat mig fel. Jag avsåg inte det.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har det intrycket att alla som har suttit ordförande i kommittén, eftersom vi har ett rullande system, har gjort sitt bästa för att nå enhälliga resultat, också under ltl Roger Janssons gjordes det framsteg. Men visst var det så att Frisinnad Samverkan var minst intresserad av frågan om minoritetsregeringar. Det har man rätt att vara, men det tog längre tid innan vi nådde ett enigt resultat på den punkten. Under ltl Roger Janssons ordförandeskap gick frågan framåt, så det kanske kompenserade en viss del av den fördröjning som vi hade att dras med. Men det är ganska svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter. Vi har olika värderingar. Vi har olika sätt att se på de här frågorna. De är minsann inte enkla och det finns inte givna svar, så jag tycker att det är allt skäl att vara nöjd med det som har åstadkommits och jag hoppas verkligen att kommittén skall, på den kort tid vi har kvar, nå ännu längre. Däremot tror jag inte att vi kan slutföra alla de åtta punkter, som ltl Roger Jansson ville att skulle behandlas, men kanske två-tre till – det är redan en stor framgång.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Förslaget om minoritetsregeringar är någonting som lagutskottet bör titta på. Jag är inte den som vill förorda något sådant med tanke på att Åland har en speciell ställning eftersom vi ännu inte är en självständig stat och det kommer säkert att dröja länge ännu, åtminstone till 1.1.2049 förrän vi är det. Det gäller för en landskapsstyrelse att ha ett parlamentariskt förtroende också från lagtinget när man förhandlar med Finland. Därför tror jag att det är bra att man har en så pass stark landskapsstyrelse som kan visa på det här, att det inte blir så att man försöker med vykortspropaganda och dylikt påverka regeringen på rikssidan hur de skall agera eller på något annat sätt undergräva landskapsstyrelsens arbete. Därför tror jag att lagutskottet noga bör betänka om man kan tillstyrka en sådan här förändring av lagstiftningen.

 

Det förvånar mig lite att landskapsstyrelsen avger den här framställningen till lagtinget i det här skedet eftersom man i framställningen säger att man nu tänker förlänga tjänstledigheterna och har fört ut till kommunerna för remiss, dvs. att man återigen kommer att favorisera dem som är offentligt anställda från att ha haft tjänsteledighet i fyra år med bibehållna pensionsförmåner och nu tänker man förlänga det till åtta år. Jag vill säga, att det är inte demokratiskt riktigt. Jag tycker man borde flera gånger innan man kommer med ett sådant lagförslag till lagtinget. Det här typiskt från liberaler och center att man försöker prioritera vissa och försöker påverka valet i förtid. Det är inte ett demokratiskt val utan man försöker gynna vissa grupper i samhället. Det är inte riktigt. Samtidigt har vi fått en utredning från ÅSUB som visar att de privata företagarna i landskapet minskar, men det är väl det politiska budskapet man vill ge, att man skall ha mer offentligt anställda. Vi vet alla att ett sådant samhälle inte fungerar. Det här ingår i lagstiftningen vilken riktning man vill ha i samhället. Lagförslaget är inte i den riktningen.

 

Jag tycker att det är bra att frågeinstitutet tas med och skall utvecklas, som jag har varit inititiavtagare till. Jag var inte nöjd med den kompromiss man tidigare nådde, men däremot saknar jag att frågestunden för den här sessionen har uteblivit, vilket jag inte har varit med om förut. Vid sista plenum under sessionerna brukar man ha en frågestund, men den hoppas jag att talmannen ser till att blir med en gång på våren i marssessionen att vi börjar med en frågestund då eftersom den inte kom nu. Jag hoppas, som sagt, att lagutskottet tittar på det här och man bör också, som jag sade förra gången ärendet var uppe, också titta på att ta bort lex-Gunnar-regeln samtidigt som man skulle spara till samhället med tanke på den ekonomi vi har idag. De svårigheter som uppstår när en landskapsstyrelse faller och att det kan bli problem för dem som är invald och kommer in som ersättare försvinner, då behöver man inte fundera på de problemen.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är inte särskilt stora förändringar som landskapsstyrelsen har gjort i framställningen i förhållande till det som parlamentarismgruppen har lagt fram. Det är naturligt att det är gruppen som har sin förankring i lagtinget som drar upp riktlinjerna. Man kan i och för sig fråga sig om det skall vara mera ett principdokument och att lagberedningen skulle göras inom förvaltningen, men det är väl en fråga om hur man praktiskt gör det. Det kan i alla fall noteras att själva rubriken på framställningen är regelverket om parlamentarism, hur det utvecklas och inte egentligen parlamentarismen i sig. Det är kanske en lite annan sak. Men det här är alltså ett steg i en process, kan man säga, som har pågått åtminstone sedan början av åttiotalet när den s.k. parlamentarism-utredningen gjorde sitt första arbete. Sedan har man tagit olika steg; förvaltningsreformen 1995 var egentligen det som påverkade arbetet mest och jag utgår från att parlamentarismgruppen har diskuterat det och kanske också gör det i fortsättningen, för där tror jag för min del att vi har ett systemfel, dvs. tjänstemännen har en roll som hänger lite i luften. Jag var själv med när övergången från det gamla systemet till det nya skedde. Jag tyckte som tjänsteman på den tiden att det var en balans mellan tjänstemännen och den politiska landskapsstyrelsen. Det är knappast möjligt att hitta ett hundraprocentigt perfekt system, men där tror jag att det finns någonting att göra.

 

Vi har, som sagt, förändrat rubriken, men sedan var det några frågor som var uppe här som vi också har gått in och jag tycker att det är väl rätt av en landskapsstyrelse att försöka överväga om det faktiskt är någonting vi kan stå bakom och om det finns argument för de förändringar som föreslås. Det första är att vi har sett detta med nyval som en viktig mekanism när man bildar en landskapsstyrelse. Det är ett hot för en del och en möjlighet för andra med nyval, och nyval skall inte tillämpas så där alldeles enkelt, så det är fråga om i vilka situationer och på vems initiativ man kan begära nyval. Men den potentiella möjligheten, det potentiella hotet, bör finnas i ett parlamentariskt system.

 

När det gäller begränsningen på åtta ledamöter i landskapsstyrelsen har jag för min del inte hittat några vägande argument för att man skulle ha ett öppet tak. Man kan anlägga principiella och praktiska synpunkter, men en praktisk fråga är att landskapsstyrelsen i någon mån speglar eller är kopplad till avdelningsindelningen. Det är också så att man måste tänka sig att det kan inträffa situationer där något parti eller partier får majoritet och av någon anledning tvingas att missbruka en sådan här regel, tvingas av olika skäl att öka antalet ledamöter på ett sätt som inte är opraktiskt. Man kan naturligtvis tänka sig att se att parlamentarismen skall vara flexibel, som ltl Sundback sade, så lite regler som möjligt. I Sverige har man ingen begränsning, inget tak, i Finland har man haft, jag vet inte om man har tagit bort begränsningen på 18 ledamöter, men åtta ledamöter i en landskapsstyrelse betyder 3.200 ledamöter i en svensk regering om man ser till befolkningsproportionen, så frestelsen att utöka landskapsstyrelsen för att få in suppleanter i lagtinget eller för att ge tjänster åt någon kan inträffa i extrema situationer. Jag tycker att det är helt rimligt att lagutskottet tar fram argument för detta med ett öppet tak. Jag har i alla fall diskuterat med många och inte funnit några vägande skäl.

 

När det gäller minoritetslandskapsstyrelse har jag inte heller hört många som är attraherade av en sådan lösning. Man säger också att det kommer nog knappast att bli. Jag tror också att det kan vara bra för lagutskottet att se på den diskussion som finns i olika länder som har haft minoritetsregeringar. I Sverige pågår en diskussion om s.k. positiv parlamentarism där man skall försöka bygga in mekanismer för att undvika minoritetsregeringar. En sådan mekanism är t.ex. att man efter nyval skall bilda en ny landskapsstyrelse med majoritet i parlamentet, såsom vi har i dag. I Sverige förlorade socialdemokraterna en hel del i föregående val men kunde sitta kvar ändå och bilda en minoritetsregering. Där pågår den diskussionen om en positiv parlamentarism. I Tyskland har man också en sådan regel som säger, att för att väcka misstroende mot regeringen skall man ha ett färdigt paket, ett alternativ med regeringssammansättning och regeringsprogram. Det är också en regel som gör att man inte skall byta regering för ofta. Det skall finnas mekanismer som gör att parlamentarismen blir stabil. Det är alltså väldigt angelägna frågor hur man skall göra det här, men man måste också ha målsättningen klar: att byta regeringar är inget självändamål; å andra sidan skall det finnas mekanismer som man kan koppla in när det behövs.

 

Fru talman!

När det gäller de punkter som återstår att göra finns det en hel del att göra i regelverket, men det är också flera punkter  här som ltl Roger Jansson räknade upp som egentligen har att göra med attityder och umgängessätt. Det är alltså hur man förhandlar, hur man bemöter argument och motargument i debatten och där kan vi alla se oss i spegeln, under årens lopp, men kanske också under de senaste veckorna att där finns mycket att göra för att stärka politikens anseende i allmänhet utan att man behöver ändra i regelverket. Det är fråga om hur man skall ta det parlamentariska ansvaret och föra debatten på ett sådant sätt att det faktiskt går framåt. I grunden betyder parlamentarism att man skall föra saker och ting framåt genom att förhandla och argumentera. Det lär komma från franskans parleur eller någonting liknande, så genom att argumentera och förhandla skall man dels upplysa medborgarna att de vet de skall rösta på nästa gång och man skall också komma fram med argument som gör att sakerna förs framåt. Det kan man väl säga om framställningen att det är ett steg i en process där man utvecklar vårt parlamentariska regelverk.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Vicelantrådet ansåg att han inte hade funnit några vägande argument för att lantrådet skulle ha rätt att bestämma hur många ledamöter som skall ingå i hans exekutiv. Jag tycker att frågan är egentligen den motsatta: Varför skulle man begränsa den rätten? I det parlamentariska systemet är det viktigt att just den här flexibiliteten värnas, för man skall inte ha så mycket regelverk, så att den skall fungera just på basen av det som är politiskt effektivt. Nu angav vicelantrådet självt hur det här kunde missbrukas och att man tog in för många eller jag förstod inte riktigt problematiken, men det måste vara upp till lantrådet att motivera om man tycker att det är för många och det måste vara öppet för parlamentet och journalister samt övriga att kritisera en övertung regering eller landskapsstyrelse, om ett lantråd vill ha en, som någon tycker, för stor landskapsstyrelse. Förslaget om åtta ledamöter är ganska stort jämfört med vad vi brukar ha, så det som föreslås är en möjlighet att ha större landskapsstyrelser än det som är vanligt. På det viset tycker jag att det är motsägelsefullt: man vill begränsa, men man vill begränsa det till någonting ganska omfattande jämfört med vad vi har haft tidigare. Om jag  har möjlighet att stöda en lantrådskandidat måste hon/han ha åtminstone ha det grundläggande förtroendet att själv bestämma hur många ledamöter som skall ingå i landskapsstyrelsen för att arbetet skall fungera och för att handlingsprogrammet skall kunna genomföras. Det är väl det som är det avgörande.

 

Det är lite förvånande att vi ännu inte har någon minister som har hand om EU-frågor eller nordiska frågor eller om man vill se det som integrerat, vilket man kanske gör, så behöver man inte det, men det finns olika grunder att resonera på när lantrådskandidaten fastställer antalet medlemmar i sin regering

 

Det är säkert så att man i Sverige diskuterar både det ena och det andra, men jag tror att det inte är rätt slutsats att dra att man skulle införa något slags begränsningar när det gäller formandet av regeringen, utan all utveckling säger det motsatta: att man skall ha så lite bestämmelser som möjligt. Här har vi en problematik som kommittén inte har gått in, nämligen att vårt parlamentariska system är så lagtingsstyrt. Det motsatta, dvs. att lantrådet oftare skulle ställa förtroendefrågor eller pröva lagtingets stöd sker inte särskilt ofta. Det är på det viset en stor obalans i vårt system. Nu är lagtingets kontrollfunktion ganska stark och den utövas också av den nuvarande oppositionen ganska effektivt. Men i ett mera balanserat system skulle det vara viktigt att lantrådet oftare prövade sitt förtroende, att det inte bara skedde andra vägen. Det tror jag skulle ge en intressantare debatt och det skulle också göra att balansen mellan exekutiven och den lagstiftande församlingen blev bättre. Det är det som är den riktiga parlamentarismen att landskapsstyrelsen, regeringen, skall ha det här förtroendet och utverka det själv också så ofta som möjligt. Det skall inte bara prövas av lagtinget.

 

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående sjöfarten. (S 1/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom.

 

Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så beslutar.

 

Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Sjöfarten är sedan långa tider en av Ålands viktigaste näringar. Det är en näring som redan på 1880-talet blev en global eller åtminstone internationell näring och därmed utsatt för konkurrens. Konkurrensvillkoren har för det mesta varit bestämda av den globala marknadssituationen och om vi hoppar framåt i historien något så kan man säga att för de senaste 10-15 åren har det varit en ständig diskussion om utflaggningshot. Olika områden har inrättat s.k. bekvämlighetsregister med förmånliga villkor för bemanning, för kapital, för beskattning, rederibeskattning och liknande. Detta har varit ett dilemma för de s.k. välfärdsländerna, som bygger på skatteinkomster för att trygga välfärden för invånarna. Det dilemmat lever vi fortfarande kvar med i allra högsta grad.

 

Den Europeiska unionen förde länge en debatt om de här frågorna och lyckades aldrig komma fram med ett gemensamt sjöfartsregister för att trygga sysselsättningen, för att undvika utflaggning, för att ha kontroll på miljö- och säkerhetsfrågorna, för att få skatteinkomster och för att få en utveckling av en näring som har en stor betydelse i de flesta industriländer, inklusive i allra högsta grad Sverige och Finland, men också andra traditionella sjöfartsländer som Tyskland, Holland, Danmark, Norge, Storbritannien.

 

När EU bestämde sina riktlinjer var Finland en av de länder som naturligtvis var med och utformade riktlinjerna och stod bakom dem.

 

Redan för drygt tio år sedan fanns det registerutredningar där Åland var representerat och där det så småningom utvecklades ett s.k. parallellregister. Diskussionen har på senare år förts kring detta parallellregister, som också då, ansåg man, borde öppnas för den allt viktigare passagerarfärjtrafiken.

 

I början av 2001 ändrade Sverige sin sjöfartspolitik radikalt. Jag tror att det var en utredning 1999 som gavs ut i departementsserien som hette ”Att reda sig själv”, där man med ekonomiska kalkyler och argument visade att det lönar sig inte att ge subventioner till sjöfarten. Man hade då i Sverige ett liknande system som i Finland att man gav ett direkt stöd till sjöanställda. Det ekonomisk-politiska förslaget var att man i stort sett skulle dra bort subventionerna. Men när Tyskland först började utnyttja möjligheterna enligt EU:s riktlinjer och då Danmark följde efter blev det en fokusering på sysselsättningen; man kunde så småningom med utredningar, fakta och argument, visa att sjöfarten i ett land som Sverige inte enbart var en fiskal fråga, utan det handlade om jobben. Jag minns en rubrik som sade att ”Danmark tar jobben ifrån oss” och man införde i Sverige tillfälliga skattelagar för att skydda de svenska arbetstagarna som då skulle hamna i ett oförmånligt skattesystem och bli tvungna att flytta till Danmark.

 

I maj år 2001 tog Sverige beslut om att införa ett system som i princip återförde lönebikostnaderna till rederierna genom ett system där man egentligen inte betalade in någonting och betalade ut någonting, utan genom en kontoföring kunde man klarera det via budgeten.

 

I Finland blev det en diskussion, mot bakgrund av regeringsprogrammet, att man skulle utforma en sjöfartsstrategi med internationellt konkurrenskraftiga villkor och det ledde så småningom till att man öppnade parallellregistret för passagerartrafiken och gav ett stöd som inte fullt ut motsvarade det svenska stödet. I den här processen förde man också förhandlingar mellan arbetsgivarna och arbetstagarna på regeringens uppmaning för att få ner kostnaderna. De överenskommelserna resulterade i en kostnadssänkning, men det räckte alltså inte till.

 

Hotet med utflaggning har egentligen funnits med hela tiden under nittiotalet och ännu mer accentuerat under de senaste åren. I dagarna har vi då fått ett besked om att Vikinglinjen avser att flagga ut ms Cinderella och detta i samband med att man ändrar rutten från Estland till Sverige – Åland i september. Beslutet har tagits i Vikinglinjens styrelse, men det pågår också förhandlingar med Sjömansunionen. Det pågår ett arbete med utredningar i kommunikationsministeriet, en strategiutredning som blev klar i december och en s.k. klusterutredning som ser på sjöfartssystemet som skall bli klar i vår. Från åländsk sida har vi haft den politiken att vi skall med alla möjliga tänkbara medel som vi har till hands försöka förmå regeringen att utforma ett stödsystem som ger likvärdiga konkurrensvillkor. I det arbetet har mycket energi lagts ner på att försöka visa att sjöfarten inte är en liten enprocentsnäring utan det är en näring som har stor betydelse för logistiken, i transportsystemet, för industrin, för hamnar, för varvsindustri, leverantörer, underleverantörer.  Direkt kan man säga att i sjöfartssystemet i Finland jobbar det 6.000 inom färjpassagerarsjöfarten; sammantaget med alla kringeffekter är det 10.000 personer och med multiplikatoreffekterna 17.000-18.000 personer. Dessa siffror visar att kringeffekterna är betydande. Det säger man också i dag mycket tydligare i kommunikationsministeriets diskussioner, i sjöfartsdelegationen och i andra sammanhang.

 

Faktiskt råkar det sig i dag att den utredningsgrupp, som tillsattes som ett resultat av regeringens aftonskola i höst, har sammanträde i dag här i Mariehamn, faktiskt i det här huset. Den gruppens mandat finns beskriven i spörsmålssvaret och där står det t.ex.: att sjöfartsnäringen skall ses i ett brett samhällsperspektiv som omfattar bland annat rederier, varv, hamnar, myndigheter och utbildning, säkerhetsfrågor och liknande. Det här gäller hela landet. Tidigare har man sagt att sjöfarten är en åländsk fråga; det är en fråga där åländska redare lyfter dividender och en mer eller mindre suspekt trafik och hantering på kryssningsfärjorna. Den bilden finns säkert kvar i vissa kretsar, men det finns också en annan bild, som det här mandatet visar. Åländsk sjöfart är av enormt stor betydelse för det åländska samhället, men det är också av betydelse att Finland, som egentligen har nästan alla sjöfartspolitiska instrument – jag skall återkomma till det – har det breda samhällsperspektivet och kan utforma sjöfartspolitiken efter det.

 

Om jag går till spörsmålet – motiveringarna skall jag inte desto mer kommentera, de förefaller något ödesmättade – är själva frågan relevant: Vad avser vi att göra på kort sikt? Det är alltså att bl.a. via arbetsgruppen försöka förmå regeringen att redan före valet ta upp de här frågorna till en diskussion. Det har vi fått information om att man avser att göra; däremot finns det knappast några större förhoppningar att man skulle kunna ge något extra stöd eller någonting sådant eftersom budgeten redan är spikad, men det kan komma värdefulla synpunkter från en sådan diskussion. Framför allt är meningen att ta fram ett underlag för regeringsförhandlingarna i samband med nästa regeringsprogram.

 

Frågan vad som kan göras på längre sikt tas också upp i arbetsgruppens mandat: ”Uppdraget innefattar även att utreda möjligheterna att utöka handlingsutrymmet för en åländsk sjöfartspolitik genom behörighetsöverföringar enligt 29 § i självstyrelselagen.” De flesta här känner säkert till att det här har varit en fråga som tidigare har aktualiserats, och en verkningsfull egen sjöfartspolitik egen sjöfartspolitik kräver skatteöverföringar, skattebehörighet. Senast när vi hade en referensgrupp här i lagtinget om självstyrelselagsrevisionen fick vi veta att det fanns inget intresse av att behandla samfundsskatten i samband med den. Jag tror att det var i slutet av 1998. Det är alltså inte lätt att komma med de här frågorna. Jag vill också påminna om att lagtinget har haft en något försiktig hållning i sjöfartspolitiken och man skrev i näringsutskottets betänkande 1998-99: ”Under utskottsbehandlingen har framkommit att utskottets uppfattning om vilka åtgärder landskapsstyrelsen omedelbart bör vidta inte till alla delar sammanfaller med landskapsstyrelsens.” Man ville alltså ha mera utredningar, mera torrt på fötterna om vad konsekvenserna skulle kunna bli. Jag tror att i dag har vi till stora delar det underlagsmaterial som behövs för att göra konsekvensbedömningarna. Vi får kanske återkomma i ett annat sammanhang. Vi förbereder ett meddelande i förvaltningen om skattepolitiken.

 

Det kan i alla fall vara värt att något kommentera skattefrågorna i samband med det här. När det gäller de valmöjligheter som finns, så finns det också i svaret nämnt de huvudsakliga instrument som EU-riktlinjerna ger möjligheter till och som regeringen kan lagstifta om och där man kan förhandla om bemanningsregler och liknande.

 

Det är för det första att man har ett stödsystem som omfattar det som EU-riktlinjerna ger rätt till, dvs. att restituera och återföra eller innehålla lönebikostnaderna på något sätt. Där finns möjligheter att göra det till hundra procent, vilket Sverige har gjort i stort sett, medan Finland ligger på ungefär 60 procent. Där finns alltså ett gap; det är därför man säger att Cinderella kan byta flagg och då få 30 procent lägre kostnader.

 

Det andra är blandbesättning på finskflaggade fartyg. Den här diskussionen har förts i lagtinget, eller i alla fall i offentligheten, där man har sagt att landskapsstyrelsen är för blandbesättning. Det är vi inte, utan vi är för ett sådant system där arbetstagarna, arbetsgivarna och regeringen kommer överens om under vilka villkor kan man tillåta blandbesättning. Det förutsätter en överenskommelse. Gör arbetsmarknadens parter och regeringen överenskommelse har inte vi ansett att vi skall sätta oss emot det. Man diskuterar nu i ministerierna om det finns några andra möjligheter att klara av konkurrensen med estniska rederier än att kombinera ett sådant stödpaket, som också tar in detta med blandbesättning. Det är alltså en förhandlingsfråga där vi får se vad som händer.

 

Det tredje är ett ändamålsenligt tonnageskattesystem. Det system man har i dag är inte ändamålsenligt därför att det inkluderar inte t.ex. passagerarfärjornas skattefria försäljning. Detta kan synas något märkligt; man argumenterar ibland från rikssidan på det sättet att varför skulle vi subventionera färjorna på olika sätt, de har ju den skattefria försäljningen. Men det är så att den skattefria försäljningen eller ombordförsäljningen är en grunddel i själva konceptet. Man kan ha transporter av hög kvalitet och någorlunda frekvent på Åland just därför att man har den här möjligheten att sälja taxfree, och för att göra det måste man locka folk ombord med underhållning, konferenser och ett utbud av varor osv. Om vi skulle lämna skatteundantagets möjligheter till att ha skattefri försäljning, så skulle vi få fartygstrafik med ett annat koncept. Landskapsstyrelsen har gjort, vill jag påstå, ganska grundläggande överväganden när det gäller skatteundantagets betydelse till den här delen och meddelade i diskussionerna med finansministeriet, att vi avser inte att begära att man skall ändra på Ålandsprotokollet eller att vi skall avstå från möjligheten att ha skattefri försäljning i trafiken. Det är en möjlighet för rederierna att fortsätta med det framgångsrika koncept man har, även om betydelsen minskar och det är en garanti för att vi kan behålla en trafik på en rimlig nivå.

 

Vi har alltså stödet till rederierna kopplat till skatterna för sjömän. Vi har bemanningsreglerna och vi har tonnageskatten eller andra reserveringssystem som borde kunna utformas på ett sådant sätt att de också gynnar beställningar av nya fartyg. Medelåldern på fartygsflottan i passagerartrafiken är 22 år och Estland har två nybeställningar; på Åland är det en: Birka Line. Det finns alltså ett uppdämt behov för nybeställningar. Detta har sedan att göra med latenta skatteskulder osv., där en del av Vikinglines fartyg, om jag är rätt underrättad, har den åldern, efter det att de byggdes, att de kan säljas ut förmånligare och därför har man kanske den här omflyttningen av ett fartyg från Estlandstrafiken till Sverigetrafiken.

 

När det gäller utsikterna för den åländska ekonomin har tidigare landskapsstyrelser och ÅSUB gjort utredningar. Det finns ett underlag för att göra bedömningarna. Skall man göra en bedömning av Cinderellas effekter på den åländska ekonomin kan det vara svårt att säga det exakt i siffror därför att man har också möjligheter att reglera vinsten mellan moderbolaget på Åland och dotterbolaget i Sverige genom intern prissättning till en viss del. Samfundsskatten gäller det bolag där verksamheten finns, dvs. Åland går miste om samfundsskatt; därmed minskar skattegottgörelsen direkt och därmed får kommunerna mindre skatteinkomster. När det gäller penningautomatföreningen kan de via sitt dotterföretag i Sverige fortfarande ha kvar verksamhet, men det får också vissa effekter på beskattning och utdelning. Å andra sidan kan man säga att det här skapar nya arbetsplatser. Vem det gynnar är svårt att säga; vi har för närvarande ingen arbetslöshet på Åland att tala om. Det kan öka trafiken med mera hamnavgifter osv. Nettoeffekten kan alltså vara svår att bedöma, men det är en direkt skatteminskning i den åländska samhällsekonomin.

 

Det är naturligtvis inte bra om utflaggningen genomförs och det är absolut inte bra om det här fortsätter. Då kommer vi naturligtvis fram till: kan vi göra någonting mer än det som nu görs i en gemensam arbetsgrupp med regeringen? Vi har en sak som har aktualiserats, som vi skall gå vidare med, nämligen det gamla systemet med återföring av sjömansskatten, där man en gång i tiden förhandlade sig till en lösning för de åländska kommunerna där Sverige betalade en del av den frångångna kommunalskatten och Finland en annan. Vi har en annan möjlighet: vi har alltså lagstiftningsbehörighet när det gäller näringsskatter. Tonnageskattelagen i riket skall granskas på nytt under det här året och vi hoppas då på en lösning som är bättre än den nuvarande. Här i lagtinget har det framförts att tonnageskattelagen skulle vara en näringsskatt i den åländska självstyrelselagens mening. Det är mycket möjligt att det skulle kunna vara det, och det är väl en fråga som jag förutsätter att spörsmålsställarna har bildat sig en uppfattning om, så det kan vara intressant att höra vad det finns för förslag i den vägen. Vi har också behörighet när det gäller kommunalskatten, samfundsskattens kommunaldel; man skulle rent hypotetiskt kunna tänka sig att ta bort kommunalskatten för näringsverksamhet generellt. När det gällde captivelagstiftningen fick vi i alla fall så pass starka argument under den långa processen att vi har tagit bort den specifika, riktade, skatterabatten. Skulle man ha en generell skattesänkning skulle det naturligtvis drabba kommunalskatten och landskapets ekonomi, och det skulle heller inte vara tillräckligt för att ha en avgörande betydelse. Vi har haft och har fortsättningsvis anledning att se på vilka möjligheter Ålandsprotokollet kan ge. Där sitter vi på ett känsligt instrument därför att kommissionen har enligt protokollet skyldighet att bevaka att det inte missbrukas. Men här skulle man kunna tänka sig,  om vi skulle kunna åstadkomma behörighetsöverföring på rätta områden, att man kan använda passageraravgiften, man kan få behörighet när det gäller farledsavgifter eller liknande. Sedan har vi det som också en möjlighet, som säkert alla här i lagtinget har tänkt på: om vi själva skulle stöda sjöfarten över budgeten. Ingen finansmotion har inlämnats av den karaktären vad jag vet; det är i alla fall teoretiskt möjligt, men i praktiken är det knappast rimligt att göra det. Om vi skulle få över behörigheten på skatteområdet när det gäller samfundsskatten, om vi skulle få et tonnageskattesystem, om vi skulle kunna ha kontroll över kommunalskatten, så måste vi ställa det i relation till vad det kostar att ge en subvention som motsvarar Sveriges. Det betyder att vi skall generera en inkomst från fartygen  på 60 miljoner euro, om man räknar i grova drag, dvs. det skulle vara en synnerligen väsentlig del i vår budget. Problemet där är att vi kan inte förlita oss på att samfundsskatten från rederierna är på samma nivå som tidigare. Konkurrensen hårdnar, den kan minska. Vi kan inte förlita oss på att så många fartyg flaggar in att tonnageskatten skulle räcka till för stödet och vi kan inte heller förlita oss på att kommunalskatten skulle ha någon avgörande betydelse.

 

När det gäller de specifikt åländska instrumenten är det en fråga för det första på sikt: det kräver behörighetsöverföring, och frågan är om det ändå skulle räcka till. Och frågan är också: skulle vi kunna få ett politiskt stöd ute i samhället för en sådan lösning. Det är väl ändå tveksamt.

 

Herr talman!

För att sammanfatta: Vi har en arbetsgrupp tillsammans med kommunikationsministeriet, det har varit diskussioner med regeringen. Vi anser att det här är så nära en direkt dialog man kan komma, om man inte t.o.m. kan säga att det är en direkt dialog. Vi har fått gehör, tycker vi själva i landskapsstyrelsen, i opinionen; hösten 2001 när budgeten för därpå kommande år behandlades var sjöfartsstödet uppe till diskussion och alla regeringspartier, utom ett, var beredda att höja på beloppet. Men reglerna är sådana att om ett parti inte omfattar det hela så blir det ingenting. I diskussionerna senaste år har man mer och mer kommit in på sjöfarten som ett system och Ålands beroende av sjöfarten. Vi försöker förmå regeringen att förbättra sin sjöfartspolitik och i det arbetet är det naturligtvis bra om lagtinget står bakom en sådan sjöfartspolitik, men samtidigt är det så att landskapsstyrelsen skall lyssna på alla förslag som kommer fram här i lagtinget och finns det konstruktiva förslag skall vi självklart ta dem till oss och se vad vi kan göra. Men det här är alltså den redogörelse vi kan lämna. Vi försöker på kort sikt förmå regeringen att genomföra åtgärder i enlighet med EU:s riktlinjer. Vi försöker på längre sikt skaffa ett större handlingsutrymme. Det är alltså kort sammanfattat vårt svar på själva frågan.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vi vet alla att politiskt är det så att samlingspartiet har varit emot att ge motsvarande stöd till den finska sjöfartsnäringen som man har i Sverige. När det gäller arbetsgruppen som man har finns det säkert behov av att diskutera med riksmyndigheterna om den åländska situationen. Men med tanke på det politiska livet och riksdagsvalet i mars är jag lite orolig över arbetsgruppens tidtabell. Det står här att dess mandattid slutar 30.6.2003. Då är det nya regeringsprogrammet för länge sedan lagt. Om samlingspartiet igen ingår i regeringen är det här bl.a. ett sätt att skjuta frågan ifrån sig. Jag är lite orolig över mandattiden. Jag tror att den åländska sjöfartens överlevnad hänger bara på en enda sak: att vi får motsvarande system som i Sverige. Om inte det införs på Åland hjälper knappast någonting annat. Det signalerar rederierna ganska kraftigt. Det innebär betydande ekonomiska svårigheter för det åländska samhället på många nivåer. Med tanke just på det tycker jag att det skulle vara intressant att veta – jag tycker inte att det framgått i den allmänna debatten – ungefär hur många ålänningar är anställda på Cinderella som skulle påverkas av utflaggningen. Man kan nämligen inte räkna med att de automatiskt skall bli anställda under svensk flagg.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det måste vara ett missförstånd. Arbetsgruppen skall ta fram underlag för regeringsförhandlingarna och eftersom man inte i ministerierna vet vilken sammansättning regeringen får gör man detta ute i ministerierna. Uppgiften är alltså tvådelad: dels är det att ta fram underlaget, som egentligen är en sammanställning av saker och ting som finns inför regeringsförhandlingarna. När det gäller samlingspartiets sjöfartspolitik är det beroende på personer; jag skulle inte säga att nuvarande kommunikationsministern är negativ till sjöfartsnäringen. Däremot finns det en tradition i finansministeriet att se fiskalt på de här frågorna. Det är kanske svårt att nu få en ”Sverigelösning”, men i samband med det här årets budgetprocess är det viktigt.

 

När det gäller anställda på Cinderella har vi 1.626 personer inom sjöfartsnäringen och på Cinderella rör det sig om 25 personer. En logik i Cinderellas utflaggning är att man byter besättning till svenskspråkig besättning när man ändrar rutt och det betyder att man också är intresserad av att anställa ålänningar, så egentligen betyder den interna åländska konkurrensen på Stockholmstrafiken att ålänningarna blir mera eftertraktade, naturligtvis också svenskar, men sysselsättningsmässigt räknar man med att det blir flera ålänningar på Cinderella.

 

Ltl Sundback, replik:

Herrr talman!

Jag måste säga att jag är lite bekymrad när det gäller inställningen till politik . Jag tror inte att det är en utredningsproblematik hur sjöfartsstödet skall utformas. Det är framför allt en politisk fråga: vill man ge motsvarande stöd som i Sverige. Det är möjligt att det kan uformas på olika sätt, men det bästa skulle vara att det hade samma struktur som det svenska; annars kommer det att vara mycket konflikter när det gäller att införa olika delreformer. Jag tror att det bara drar ut på den här pinan. För Ålands del är nog den kommande regeringens sammansättning och dess program viktig och en politisk fråga, i all synnerhet om det bland finansminiseriets tjänstemän finns en ovilja att gå in för sådana här förändringar. Det bara stärker det politiska i hela problematiken.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Det är alldeles riktigt. Det är så det. Vi lade ner stora ansträngningar för att förmå de politiska grupperna i riksdagen att omfatta ett större sjöfartsstöd, men det var en grupp som inte gick med på det. Det är en politisk process som fortsätter. Vi har fört den politiska diskussionen i t.ex. aftonskolan och i andra möten med ministrarna, men nu gäller det att skapa ett underlag för de nya ministrar som kommer och för partierna att när de skall lägga sitt regeringsprogram skall det finnas sakkunnigförslag, underlag osv. Landskapsstyrelsen är en politisk instans och det är också politik vi bedriver när vi försöker ändra opinionen i regeringen och i partierna samt i den kommande regeringen. Det är alldeles riktigt att det är politisk det handlar om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

För det första vill jag säga att jag understöder den synpunkt som ltl Sundback gav uttryck för, att det är ett system på finländsk nivå som motsvarar det svenska som har bärighet över tiden. Jag tror att det är enda sättet. Jag menar också att vi har orsak att känna djup oro. Signalerna blir allt tydligare, att det inte är bara en som överväger de här åtgärderna, utan det är flera. Vi vet också att om man flyttar till Sverige och den vägen stärker konkurrenskraften är den ändå inte i paritet och nivå med den som är förhärskande inom Estlandsrederierna. Det är alltså en hel del bekymmer vi har framför oss och jag vill inte ens fantisera om var det kan sluta för det åländska samhället.

 

I svaret säger landskapsstyrelsen att sjöfartsnäringen skall ses i ett brett samhällsperspektiv som omfattar bl.a. rederier, varv och hamnar, myndigheter och utbildning. Vicelantrådet var också inne på industrin, vilket naturligtvis äger sin riktighet. Jag vet inte om en sektor finns med i 17.000-18.000 personers multiplikatoreffektsresultatet, men för hela turismen och handeln är passagerartrafiken egentligen pulsådern, den fundamentala förutsättningen. Alla vet vi, inte minst på Åland, att kanske en tredjedel av de intäkter som genereras via turismen återfinns i handeln. Dit går en mycket stor del och jag vågar påstå att en mycket stor del av det åländska butiksnätet står och faller med att turisttrafiken via passagerarfärjorna upprätthålls. Det borde räknas in.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Ingenting ont som inte har något gott med sig! Nu blir det mera trafik. Vikinglinjens flaggskepp kommer att gå i trafik på Sverige. Vi har i dag kryssningstrafiken med 574.000 inresande från Sverige. Övriga inresande är 781.000, alltså 1,3 miljoner. Skatteundantaget ger möjligheter till skattefri försäljning. Man måste fråga sig, trots alla dessa problem med sjöfartspolitiken i Finland, i förhållande till Sverige, så satsar Birka Line på ett nytt fartyg. Vikinglinjen sätter in ett av sina större fartyg på den trafiken. När det gäller trafiken har vi anledning att än så länge se positivt på det hela. Jag vill också kommentera att det skulle vara enda sättet att efterlikna den svenska lösningen. Det är ett sätt, men vi kan inte utesluta andra sätt; vi har som målsättning i landskapsstyrelsen att de möjligheter som finns, stöd, bemannningsregler, tonnageskatt, skall kunna ge likvärdiga konkurrensvillkor så att man skall kunna fortsätta under finländsk och åländsk flagg. Det är det som är det viktiga. Men om ltl Wiklöf vill åka till Stockholm så utökas möjligheterna och valmöjligheterna! Till den delen finns det utvecklingsmöjligheter.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det var inte riktigt det jag ville resonera. Nog begriper jag att trafiken är på väg att utvidgas. Men när man diskuterar multiplikatoreffekten av passagerarsjöfarten och tar in hamnar, rederier, myndigheter, utbildning och alltihopa, så ville jag bara ytterligare peka på ett par omständigheter som inte är ovidkommande, nämligen passagerartrafikens generering av turism och handel. Det var det jag ville säga. Jag vet inte vad man har räknat in eftersom det står ”bland annat”, men om det är 17.000-18.000 personer som genererar sysselsättning av den här verksamheten, såsom landskapsstyrelsen har resonerat, så hoppas jag att turism och handel också är med, eftersom där finns ett mycket stort utfall som helt står och faller med den här trafiken. Jag ville se någonting mera positivt i det här. Det var inte så att jag säger att trafiken är i fara!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det som ltl Wiklöf säger är alldeles riktigt. Passagerarna på färjorna stannar kvar till en stor del, men det är också sådana som går iland. Det är lite av en paradox om man säger att det här är en positiv effekt. Det är faktiskt så att ett motstånd mot ett ökat sjöfartsstöd i Finland kommer från hotell- och restaurangnäringen, för de ser fartygen som en konkurrensfaktor. Men egentligen är det så att inom turismen och särskilt hotell- och restaurangnäringen i storstäderna genereras en enorm ekonomisk effekt därför att den här verksamheten skapar vanor. Går man på restaurang på en båt, så gör man det också iland och man efterfrågar mera kvalitet. En åländsk turism utan dessa fartyg får stora bekymmer. Det är helt riktigt att det har stora multiplikatoreffekter på många områden, men på Åland särskilt inom turismen (Från salen, ltl Wiklöf: och handeln) och handeln.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag vill först tacka talmanskonferensen för möjligheten till den här debatten om utflaggningshotet och utflaggningskonsekvenserna. En förutsättning för att kunna hålla den debatten är att landskapsstyrelsen skulle svara på spörsmålet och jag tackar landskapsstyrelsen för snabbheten i svaret.

 

Också vicelantrådets anförande var modererat och analytiskt, och, vill jag påstå, med även en delvis ny bredd på synen på sjöfarten jämfört med tidigare debatter. Landskapsstyrelsens svar tycker jag att är sakligt analyserande och välavvägt. Skall man finna någon kritik mot landskapsstyrelsens svar är det i en viss övertro på att ytterligare en i raden av utredningsgrupper, med fyra tjänstemän från riket och Åland, skulle åstadkomma några lösningar. Deltagarna i arbetsgruppen är alla dugliga och duktiga, men vad vi nu inte behöver mera är mera utredningar. Är det någonting som har utretts mer än vad som t.o.m. är nödvändigt med beaktande av att det finns färdiga lösningar i de flesta europeiska maritima länder, så är det sjöfartspolitiken. Vad som nu krävs är enbart tillräckliga politiska beslut och en politisk vilja, som hittills har saknats och som vi nu här på Åland måste locka – eller kanske pressa fram, eller både och.

 

Om det är som vicelantrådet sade att arbetsgruppen främst skall formulera texten till nästa regeringsprogram och jag hoppas också i så fall då till åtgärder inom lagstiftning och budgetering, så är det okej med en arbetsgrupp till, men några mera grundläggande, ingående utredningar behövs inte.

 

En mycket hård motsvarande kamp stod 1996-98 för att rädda fraktsjöfarten under finsk flagga. Utflaggningshoten var mycket större då; Finnlines, kommer vi ihåg, att hade i stort sett hela sin flotta på väg ut från finsk flagga. Den kampen kröntes då mot de flesta odds med framgång och Finland har därefter haft en sjöfartspolitik för frakttonnaget som är helt EU-anpassad och konkurrenskraftig inom unionen.

 

Jag tror att samma framgångar skall kunna nås för färj- och kryssningstrafiken, bara alla drar åt ungefär samma håll. Som vi minns gjorde fraktredarna inte det; det var en hearing 1998 i riksdagens trafikutskott där sju olika representanter för frakttonnaget framförde tolv olika inriktningar som de prefererade. Då var det inte lätt för riksdagens ledamöter att veta vad som var det klokaste. Men lyckligtvis fanns det sådana som kunde samordna och sammanfatta och så blev det så småningom i alla fall en lösning. Genom oenigheten fördröjdes lösningen ganska kraftigt då; jag tror att vi har en bättre situation nu när det gäller färj- och kryssningstrafiken.

 

Frågan för Åland och för sjöfarten är nu: Vad skall göras? Hur skall det göras och när genomförs det?

 

När det gäller utredningar om konsekvenser för vårt landskap har vi flera grundläggande utredningar. Vi har ÅSUB:s rapport i juni 2000 om de ekonomiska effekterna av utflaggning. Vi har Ålands kommunförbunds rapport nr 2000/3 om kommunalekonomiska konsekvenser av aviserade åtgärder inom rederinäringen. Vi har ÅSUB:s rapport nr 2002/1 från januari 2002 om det åländska rederiklustret. Vi har landskapsstyrelsens sjöfartspolitiska program för Åland från juni 1999. Vi har den finska sjöfartsstrategirapporten, som vicelantrådet nämnde från december 2002. Vi har den svenska, snart två år gammal och den finska sjöfartsklusterutredningen, som är på kommande om en dryg månad m.m. Utredningar finns det alltså alldeles tillräckligt av; också när det gäller lösningarna finns det flera utredningar plus modellerna i de olika länderna.

 

Risken för att Vikinglines utflaggningsbeslut för ms Cinderella, som i sig som enskilda företeelse inte egentligen är särskilt alarmerande eller ens negativ – det finns både negativa och positiva konsekvenser av det – startar en fortsatt nedgående spiral, en smygande sämre ekonomi i vårt samhälle, är överhängande. Det är klart värre för ett samhälle, som i det här fallet är det åländska, när det sker på det sättet under en lång följd av år en nedgång än när nedgången kommer direkt som ett stort beslut, t.ex. när man tar ett nedläggningsbeslut för en industri på en ort. Man kan säga att vi har upplevt något likartat i och med Slitekonkursen, även om det inte alls var lika förödande som en nedläggning eller utflyttning eller omfördelning, som vi i dag diskuterar. Slitekonkursen i början av nittiotalet ledde till en kraftigt ökad arbetslöshet på Åland och var faktiskt huvudorsaken till att vi då ökade från  4 procents arbetslöshet till strax över 8 procents arbetslöshet. Det tog oss ungefär 5-6 år att ta oss ur det. Men det var en mycket mindre händelse än utflaggningshotet kunde bli, om den får fortsätta, för då hade vi kvar de åländska rederierna SF Line, Birka Line och Eckerölinjen.

 

ÅSUB-rapportens indikationer för Åland ifall av utflaggning av färj- och kryssningsflotten anger sammanfattningsvis följande resultat. Det innebär då en total utflaggning av färj- och kryssningsflottan, vilket vi skall tillse på alla sätt att inte inträffar, men det kan vara värt att känna till värdena ungefär såsom de har utretts och framställts. Bortfall från Ålands bruttonationalprodukt: 700-750 miljoner mark, varav bortfall av åländska löner 140-150 miljoner mark. Bortfall av Ålands arbetsplatser: 600-650. Den siffran är naturligtvis väldigt osäker eftersom det beror på villkoren i det land man flaggar ut till, naturligtvis också de anställdas egna beslut. Bortfall av kommunala skatteintäkter: 40-45 miljoner mark.

 

Kommunförbundets rapport är å andra sidan mera ospecifik, men visar att med en begynnande utflaggning skulle de åländska kommunerna få betydande negativa årsresultat. Det första året, enligt kommunförbundets utredning, på minus 16 miljoner mark i resultat, det andra året minus 36 miljoner mark, det tredje året minus 60 miljoner mark. För de första tre åren 110 miljoner mark och nedgången skulle sedan accelerera. Skärgårdens 6 kommuner skulle göra förluster på 14 miljoner mark över de första tre åren, landskommunerna på 56 miljoner mark och Mariehamn på drygt 40 miljoner mark. Kalkylen är drygt två år gammal och är beträffande samfundsskatten lite bristfällig; jag tror också att kalkylerna när det gäller Cinderellas utflaggning till den delen har varit lite bristfälliga därför att när man flaggar ut håller moderbolaget kvar på Åland, åtminstone tillsvidare och det betyder att man med koncernbidrag lägger huvuddelen av den utdelningsbara vinsten i moderbolaget. Det vill man göra för att inte hålla sina aktieägare skadelösa. Därmed skulle en del av samfundsskatten kvarbli under finsk beskattning, men nu är vi på väg att helt tappa den för Ålands kommuners del, så det är kanske lika långt som brett för oss.

 

En sådan här utveckling skulle tvinga fram stora skattehöjningar i våra kommuner, och detta med största säkerhet på ett minskande befolkningsunderlag. Det här vore en omöjlig och förödande ekvation eftersom det är att späda på den nedåtgående spiralen; att i en nedgående ekonomi höja skattetrycket påskyndar bara ytterligare sämre ekonomiska förhållanden.

 

Den tredje utredningen jag hänvisade till, sjöfartsklusterutredningen från ifjol, visar att åländska rederier skapar ungefär lika många sjöarbetsplatser under finsk flagg som Göteborgs och Stockholms samlade rederier skapar under svensk flagg. Efter Sveriges EU-anpassning av sin sjföartspolitik håller nu Åland på att bli akterseglad till den här delen igen, och det kan man lugnt säga att en påbörjad utflaggning till Stockholm ändrar mycket snabbt läget till Ålands nackdel. Men vi har några år nu legat i en situation där vi alltså har haft en större hemmaflaggad sjöfart än vad Göteborg och Stockholm har haft tillsammans, de gamla sjöfartsmetropolerna av hög klass.

 

Den största förlusten, förutom de ekonomiska konsekvenserna vid en utflaggning, kan bli den smygande förusten av Ålands främsta humankapital: sjöfartskunnandet ombord och på rederikontoren och i stora delar av det åländska samhället inom klustret, inom utbildningen osv. När humankapitalet uttunnas, så uttunnas också underlaget och intresset för maritimutbildning i landskapet, en i dag stor och framgångsrik utbildning. Ingenting av det här får ske. Klusterutredningen anger att det åländska sjöfartsklustret omsätter ca 6 miljarder mark eller 1 miljard euro brutto per år och genererar 7.000 arbetsplatser. Detta är ofantliga siffror för lilla Åland. Det Ålands genererade sjöfartsklustret omsätter på Åland, i riket och i Sverige mera än vad hela Åland gör självt och genererar hela 60 procent av det antal arbetsplatser som finns på hela Åland, även om 40 procentenheter av dem finns utanför Åland, främst på Finlands fastland i Nyland och Åboland. Värdet av det här – det har också landskapsstyrelsen och vicelantrådet många gånger varit inne på – framhålls och syns alltför lite inom finsk politik, liksom värdet av att för landet hålla såväl persontransporterna som frakttransporterna i stor utsräckning på egna kölar.

 

Vi ser av siffrorna för Åland att vi måste få politiska beslut tagna i rätt riktning, och det fort.

 

Avslutningsvis beträffande lösningar pekar landskapsstyrelsen i sitt svar på det man kallar ”huvudsakligen tre åtgärdsalternativ”: å ena sidan och dels på landskapsstyrelsens mål på kort sikt och landskapsstyrelsens mål på lång sikt. Man tycker att målen kort sikt och på lång sikt borde korrelera med dessa ”huvudsakligen tre åtgärdsalternativ”. Av någon anledning gör de inte riktigt det, men vi skall inte bry oss om sådana detaljer, utan koncentrera oss på lösningar som är möjliga.

 

När det gäller det första förslaget under ”tre åtgärdsalternativ” så är det bra. Det är det som också tidigare i landskapsstyrelsen har framhållits, arbetats för och utretts, alltså att man kunde ha ett nettolönesystem, som landskapsstyrelsen skriver: ”Lönesystemen bör utvecklas så att de i mindre grad belastar statsbudgeten”, alltså inte att ta det svenska systemet rakt upp och ner utan söka andra lösningar. Ett alternativ att ta det svenska systemet rakt upp och ner, men som vi tidigare har sagt här i lagtinget är det betydligt politiskt knepigare i Finland genom att det årligen skall budgeteras i Finlands årsbudget såsom ett stöd, medan det i Sverige genom en slags fiskal lösning blir skött blott genom lagstiftningen och inte genom budgeten. Det är mycket lättare politiskt att få det genomfört i Sverige, men det är ett bra förslag.

 

Det andra förslaget bland huvudalternativen är kanske inte bra och jag tror inte att det är särskilt väsentlig heller. Det är alltså att man tillåter blandbesättning på finskflaggade fartyg. Det viktiga för oss är att hålla åländsk arbetskraft sysselsatt inom sjöfarten och i viss mån kan det komma in blandbesättningar på färj- och kryssningsfartyg, men naturligtvis inte i främsta ledet mot kunden intill serviceledet. Därmed tror jag inte att behovet är så väldigt stort på de båtarna att man skall ha blandbesättningar. Men, okej, lär de sig en god svenska är det säkert fullt möjligt det också. De bör  i så fall å andra sidan inte ha särskilt sämre villkor än vad de åländska sjömännen har.

 

Det tredje förslaget talar om tonnageskattesystemet och vicelantrådet kompletterade det på ett korrekt sätt med att säga ”eller andra reserveringssystem”. Det är kanske det som är mera gångbart i finansministeriet att hitta lösningar på. Vi har i landet haft sådana utvecklade reserveringssystem många gånger under efterkrigstiden.

 

Dessa tre åtgärdsalternativ skall då jämföras med landskapsstyrelsens målsättning att på kort sikt ge möjlighet för passagerarsjöfarten att konkurrera på lika villkor som övriga EU-flaggor har och att man därför skall reformera stödet till sjöfarten och anpassa lagstiftningen och rederibeskattningen så att konkurrensnackdelarna minskar. Det här tycker jag är bra formulerat av landskapsstyrelsen, för det anger inte exakt att det är fråga om Persson-systemet i Sverige, utan det kan också vara en kombination av övriga EU-länders system. Jag tror som sagt att det är mera politiskt gångbart i Finland att söka sådana lösningar än att direkt säga att det är blott beloppet som är avgörande. Effekten för rederiet, för att det skall vara konkurrenskraftigt med sådana som kör med svensk flagga i aktern, med andra flaggor i aktern, är det väsentliga.

 

För det femte talar landskapsstyrelsen om lösningen på längre sikt och där måste jag ge landskapsstyrelsen en komplimang för att man har infört diskussionen om Ålands självstyrelses möjlighet att vara med och rädda finsk sjöfart. Där tror jag att vad vi till stor del har missat i den åländska debatten är att vi har talat i svart-eller-vitt-termer, antingen övertar Åland ansvaret för ett system som man har t.ex. i Sverige, men det är inte det som har diskuterats genom åren utan det är kombinationer av olika system i Finland och på Åland i samspel med varandra som skall rädda kvar den finska sjöfarten, i det här fallet färj- och kryssningstrafiken. Det här budskapet har inte gått fram, att det är fråga om ett samspel fullt ut där Finland, kan man säga, utnyttjar att Åland har självstyrelse, men egentligen inte utnyttjar, utan det är ett samspel där båda hjälper varandra. Utan att resonera på det sättet tror jag inte att man kommer framåt.

 

Finland kan alltså föra en helt egen anpassad sjöfartspolitik, som man har bestämt sig för att man skall göra i dag och som har kommit till vägs ände när det gäller färj- och kryssningtrafiken. Man kan kombinera denna med att utnyttja Ålands särställning, man kan låta Åland delvis föra en kompletterande sjöfartspolitik och man kan låta Åland föra en parallell sjöfartspolitik till riket, som båda kompletterar varandra och allt det här måste ske i samspel och samordning mellan riket och Åland. Vi har inte heller makten att göra någonting annat för vår del. På det här sättet har Storbritannien låtit Isle of Man utveckla ett parallellt kvalitetsregister av hög europeisk klass som är mindre bekvämlighetsregister än vad Hollands, Danmarks, det nya Storbritanniens registret osv. Samma gäller Portugal kontra Madeira och i viss omfattning kan man också säga att Spanien till den här delen har nyttjat Kanarieöarna, men det är mera begränsat. Det finns alltså flera exempel inom unionen hur Finland och Åland kunde förfara tillsammans.

 

Åland har redan nästan tillräckliga utredningar för hur en åländsk sjöfartspolitik i samarbete med Finland kunde utformas. Jag hoppas att landskapsstyrelsen ordentligt dammar av de förslagen. Jag ser och hörde på landskapsstyrelsen att nog var fullt medveten om situationen och också intresserad av den. I Frisinnad Samverkans förslag till framtidsavtal för självstyrelsens utveckling har vi för vår del som politiskt parti också skissat och har någorlunda allmänna färdiga skisser om hur behörighetsöverföringarna både avseende det som landskapsstyrelsen talar om, B-listan i självstyrelselagen och till övriga delar, hur det kunde hanteras över tiden och drivas politiskt framåt.

 

Det är klart, precis som vicelantrådet var inne på, att det är med politiska förhandlingar och resultat av politiska förhandlingar som vi nu kan komma framåt i den här frågan. Jag hoppas att vi kan vara överens om att nu är det mera brått än någonsin – det kan man säga för varje månad som går, utan att rimliga lösningar nås så blir det mera bråttom. Det är en automatik med det och ibland kommer man till en situation när det inte mera är bråttom, och den situationen kommer vi till när båtarna börjar bli utflaggade. Så enkelt är det. Och frågan är då: Är vi i den situationen när Cinderella är utflaggad, om Cinderella flaggas ut slutligt? Ja, kan man säga, men vi har ännu en viss respit eftersom, med tanke på hur många Silja har under svensk flagg, det är rimligt att också Vikinglinjen söker sig likartade regler. Men inte vill vi ha en båt till utöver Cinderella utflaggad. Det var precis ett riktigt konstaterande som vicelantrådet har – och man kunde säga mera om det här – att det är naturligt att flytta den gamla båten Rosella till Estlandslinjen; på  grund av de avfasningsregler som våra färjfartyg är underställda i finsk lagstiftning är det fullt förståeligt att man gör på det här sättet. Men det innebär nog inte att inte risken är alldeles uppenbar även för övriga båtar när man en gång kommer igång.

 

Herr talman!

Det kommer att hända en del under januari och februari. Det finns skäl att diskutera frågan som är upptagen i spörsmålet även i mars, så efter att den här diskussionen börjar falna avser jag att föreslå bordläggning till inledningen av mars. Skulle majoriteten tycka illa om det, så måste vi ha extra plenum nu; vi kan naturligtvis också lägga klämförslag, men vi tänkte att det är kanske bäst att vänta med det till mars.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson framför i sitt spörsmål bl.a. farhågor om de konsekvenser utflaggningen kommer att betyda för de åländska kommunerna. Det är alldeles rätt. De åländska kommunerna kommer att bli de stora förlorarna vid en massiv utflaggning av de åländska passagerarfartygen. Personalens bekymmer är mindre än kommunernas - för goda sjömän kommer det alltid att finnas arbete.

 

Problemet uppstod när Sveriges regering och riksdag beviljade även de passagerarfartyg som drar stor ekonomisk nytta av det åländska taxfree-undantaget rätt till nettolönesystemet. Orsaken till denna generositet är svår att förstå, för det var ingalunda någon krisbransch man beviljade samhällsbidrag. Detta bidrag från det svenska samhällets sida torde innebära att rederiernas vinster kommer att öka och då kan man åtminstone hoppas att de har råd att betala de anspråkslösa hamnavgifterna till Mariehamns stad.

 

Men det finns en utväg för att hålla de åländska kommunerna skadelösa. Vi har nämligen en landskapslag om resandeavgift, som efter en viss uppfräschning bra kunde användas för att kompensera kommunerna för det skattebortfall en utflaggning innebär för dem. Redan vid en avgift om 1 euro per utresande kunde summan bli över 2 miljoner euro, med 5 euro, som kanske är en realistisk summa, är det fråga om 10 miljoner per euro eller 60 miljoner gamla mark – och det är en ansenlig summa att fördela till de åländska kommunerna.

 

Jag anser att de rederier som fortsättningsvis tjänar stora pengar på det åländska skatteundantaget även i fortsättningen skall delta i de åländska kommunernas kostnader.

 

Med detta korta anförande ville jag peka på den möjlighet som finns för att hålla de åländska kommunerna skadelösa.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag kan hålla med ltl Boman om att de stora förlorarna i ett sådant här rally som kan uppstå med utflaggningar är kommunerna. Men jag vill med bestämdhet säga att minst lika stora förlorare är alla som jobbar inom passagerarsjöfarten, och det är fråga om över 1.000 ålänningar. Sedan är det också åtskilliga anställda i det här klustret, stödfunktioner till sjöfarten, som förlorar; även om trafiken blir oförändrad eller t.o.m. kan växa så att inte turism och den typen av service förlorar är det många andra som är leverantörer till rederierna på grund av att de är finskflaggade som förlorar. Ltl Bomans lösning till den situation som kan uppkomma är att sätt mera pålagor på rederierna! Den passageraravgiftslag vi har i landskapet betyder att pengarna går till landskapsstyrelsen, inte till kommunerna. Sätt mera pålagor på rederierna, säger ltl Boman, samtidigt som vi andra diskuterar konkurrensläget för våra rederier! Skall alltså andra rederier, estländska, grekiska, italienska, holländska osv., successivt ta över marknaden, svenska i det här fallet, från åländskt flaggade fartyg? Ja, det bryr sig ltl Boman inte så mycket om, utan han bara tittar på huruvida det egna kapitalet som är insatt i bolagen ger liten eller stor avkastning och så förenklar han det utgående från det! Det är vissa politiker i Helsingfors som gör lika och därför har vi denna situation för sjöfarten.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

I mitt korta anförande pekade jag på hur de åländska kommunerna skulle klara sin ekonomi. Säkert finns det också möjligheter för de andra som enligt ltl Roger Jansson skulle bli lidande, men det får någon annan komma underfund med. Däremot vill jag mena att alla som i fortsättningen kommer att dra nytta av det åländska skatteundantaget skall drabbas eller betala resandeavgiften, oavsett om det är grekiska, estniska eller vad det är. Men om vi skall möta alla, om vi med det åländska samhällets pengar skall ge bidrag åt de åländska redarna – nu pratar man om 30 procents lägre personalkostnader för de svenskflaggade båtarna och man pratar om 70 procent för de estniskt flaggade – så är det nästa steg som de åländska skattebetalarna skall stå för?  Skall vi ner i ännu större subventioner? – detta måste ta slut någon gång.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Som ltl Boman väl känner till så har jag förordat system i Finland och för Ålands del som endast marginellt belastar skattebetalarna, i något fall kanske inte alls. Men det tror jag inte man kommer ifrån när man tittar på systemen i Mellaneuropa; någon form av statlig ersättning måste till för att nå upp till det jämlika konkurrensläge som är en förutsättning för att driva business. Det är mycket möjligt, ltl Boman, att de som kör med kostnaden 30 procent av 100 eller 40 procent av 100 eller 50 procent av 100 på Mariehamn och på de tre åländska färjhamnarna skall påläggas ökade avgifter, men när man lägger ökade avgifter på dem som kör med kostnaden 100 procent, alltså den finska nivån i dag, så fungerar det inte. Då slår man definitivt ut dem från marknaden ännu hårdare än vad de redan är utsatta för. Det är ett inte alldeles enkelt instrument som ltl Boman förordar, men det kan möjligen vara populärt i vissa kretsar.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

I vanlig ordning har inte ltl Roger Jansson lyssnat på vad jag sade. Jag sade att om det blir en massiv utflaggning och då menar jag att om man flaggar ut hela den åländska passagerarfartygsflottan skall man ta till de av mig föreslagna åtgärderna. Då är ingalunda deras kostnader 100 procent, utan då har de flaggat ut till Sverige och har redan fått ner sina kostnader med 30 procent – då finns det nog god marginal att betala en anspråkslös resandeavgift till det åländska samhället. Ltl Roger Jansson sade att pengarna går till det här huset och inte till kommunerna. Jag tror att vi har kompetens att fördela dem. Så mycket litar jag nog på landskapsstyrelsen att de kan fördela pengarna rättvist.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Boman hade svårt att förstå varför den svenska regeringen hade gått in för detta stödsystem. Det är alldeles klart att målet var att trygga svenska sjömäns anställningsförhållanden under svensk flagg. Det var den socialdemokratiska svenska regeringens uttryckliga mål med det hela och att bl.a. förhindra s.k. blandbesättningar, vilket är en sorts arbetsdiskriminering, kan man säga. Det är också så att om en svenskflaggad båt eller en redare anställer en ålänning är inte stödet 30 procent utan det är bara 15. De på Åland bosatta sjömännen kommer inte att kunna konkurrera med de svenska i det långa loppet. Det här visar bara hur sjukt hela systemet är. Det som man håller på med är skattekonkurrens och det borde absolut bort från hela EU:s ekonomiska politik och näringspolitik. Men det är lättare sagt än gjort, men kanske man kommer till den punkten småningom.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lundberg:

Herr talman!

Jag måste tillstå att jag tycker att sjöfartsfrågan är mycket komplicerad och svår. Jag tycker också att besluten som man skall ställas inför är en svår balansgång. När man tittar på utvecklingen i dag funderar man, att är det så att sjöfarten snart är en näring som eventuellt inte genererar några skatter alls till Åland och vilken blir då samhällets roll?

 

Många frågor väcks. Är det så att Åland kanske bara blir en angöringspunkt mer än en turistort som får stora fördelar av att många kommer till Åland? Är det själva kryssningstrafiken som skall bli näringen vi skall satsa på? Eller är det så att vi skall värna i första hand om trafiken, liksom skärgårdstrafiken, att vi har trafik att komma från vårt örike och att turister kan komma till vårt Åland och till våra åländska företag?

 

I vilket fall som helst är det viktigt att vi får till stånd ett stödsystem som ger likvärdiga konkurrensvillkor inom EU. Men vid en utflaggning är det, som har sagts här, många arbetsplatser som är hotade. Vi hörde en siffra här som jag tycker att låter extrem men säkert är sann, eftersom den kommer från ÅSUB, på 600-650 platser. Vilka är det då som är mest hotade? Befälet tror jag att har ganska stora chanser att få nya arbetsplatser, kanske få sitt jobb på nytt när man söker det på nytt. Så har man diskuterat med Cinderella nu att alla sägs upp och man söker sina jobb på nytt. Men när det gäller möjligheten att konkurrera om sin arbetsplats ligger nog de sämst till som har byggt upp sin arbetskarriär på långvarit slit och bred erfarenhet och kanske därmed har lyckats få sig en hyfsad lön – jag är rädd för att de ligger illa till. Vilka är det då? Jo, i första hand är det kvinnor, kvinnor som i dag jobbar som hyttvärdar, städare, kanske också till viss del servitörer, även om de har utbildning. Vilka arbeten kommer de här personerna att kunna söka i framtiden? Utan att ha belägg för det får man en känsla av, när man tittar sig omkring på båten, att det här är största delen av personalen.

 

Sjöfarten är en liten näring i Finland men är en otroligt viktig näring för Åland. Många av de anställda på de åländska båtarna kommer från och bor i riket. Här tycker jag att det är viktigt att riket också borde se efter hur stor andel de har av sina anställda har i de åländska rederierna, så kanske engagemanget blir lite större.

 

Landskapsstyrelsen har ett viktigt arbete på gång och även ett otroligt viktigt arbete framför sig. Men jag funderar om inte vi härifrån lagtinget också har ett ansvar och skulle kunna hjälpa till genom att skapa kontakter och försöka att hjälpas åt. Väldigt viktigt är det i alla fall att vi alla enhälligt jobbar för att bibehålla skatteundantaget och taxfree, även om de har många nackdelar med sig.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Vi förde här med lantrådet en liten viskande diskussion huruvida det skulle vara negativt för sjöfartspolitiken om man skulle bordlägga det här ärendet till mars beaktande förpostfäktningar som nu pågår beträffande nästa regeringsprogram, nästa regering som alltså kommer att tillsättas i april detta år. Jag tycker att en bordläggning till den delen inte har negativa effekter, eftersom enigheten här i lagtingsdebatten i dag har varit väldigt stor kring huvudlinjerna. Landskapsstyrelsens skriftliga svar, landskapsstyrelsens muntliga svar och resonemanget från vicelantrådet och det som utöver det har anförts här tycker jag att visar att innehållet i landskapsstyrelsens svar kan landskapsstyrelsen nu driva hårt vidare i förpostfäktningarna inför nästa regeringstillsättande. Men om ärendet ändå är öppet i lagtinget så visar vi i lagtinget att vi följer med frågans utveckling, vi är mycket intresserade av att se resultat och vi vill föra en ny diskussion i mars om hur utvecklingen har varit. Själva det intresset visar för Finland ett fortsatt stort engagemang i Ålands lagting för frågan, vilket är självklart i och för sig. Men det visar att vi vill föra en fortlöpande diskussion här. Jag förutsätter då att den diskussionen skall vara lika konstruktiv som dagens diskussion har varit och som landskapsstyrelsens svar. Jag hade skissat tillsammans med gruppen på ett klämförslag i sammanhanget och det skulle sedan i sig förstärka landskapsstyrelsens arbete, men jag kan väl tänka mig att lägga det klämförslaget i mars.

 

Jag föreslår, herr talman, att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 10 mars 2003.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Med tanke på den hovsamma diskussionen och alla kloka ord som har sagts samt landskapsstyrelsens fina svar tänkte jag till att börja med stöda förslaget om bordläggningstiden till mars. Jag skulle vilja tillägga att det hade avsiktsmässigt varit bättre att vi hade haft spörsmålet och diskussionen under ordinarie sammanträdestid, men det går bra så här också.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har tidigare uttryckt mig glädje över att landskapsstyrelsen så här snabbt svarade, och det tror jag beror på att landskapsstyrelsen är synnerligen medveten om vikten av problematiken. När det gäller tiden för spörsmålets utskrivande och ställande är det ingenting som vi har kunnat påverka, jo, vi kunde ha låtit bli att föra en debatt i Ålands lagting om den här frågan, men vi tyckte att den var för stor, så vi måste föra en debatt. Jag tror att alla är glada för att den möjligheten gavs, även om få har engagerat sig. Det var så att Vikinglines styrelsebeslut kom vid en sådan sen tidpunkt att det fanns ingen möjlighet att få ett tidigarelagt spörsmål, så jag beklagar till den delen att det blev så sent, men det var tur att inte Vikinglinjen fattade sitt beslut tidigare å andra sidan!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi kan inte från lagtingets sida välja tidpunkt för allting, men med beaktande av att det föreligger tre spörsmål för diskussion i dag, så kanske man kan framföra en förhoppning om att behandlingen av de övriga spörsmålen får ett lika lyckligt förlopp!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

TALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade. Under diskussionen har ltl Roger Jansson, understödd av ltl J-E Mattsson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 10 mars 2003. Bordläggning kommer därför att ske. Är det någon som önskar uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 10 mars 2003.

Föredras för enda behandling  ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål angående yrkesträningsundervisningen. (S 2/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så beslutar.

 

Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har skriftligen avgett svar på spörsmålet om yrkesträningsundervisningen och där har framkommit ganska tydligt, tycker jag själv, vad landskapsstyrelsen har gjort i den här frågan. Egentligen dök frågan upp i budgetdebattens elfte timme i december och jag vet att jag då sade att jag kommer att återkomma till lagtinget när vi vet någonting om detta.

 

Nu har då landskapsstyrelsen svarat och det vi har påpekat är att vi har hänvisat till gällande lagstiftning. Vi har påpekat att enligt lagstiftningen skall verksamheten i skolan utformas så att även studerande med särskilda behov kan genomföra utbildning.

 

I budgeten för 2003 fastställdes att landskapsstyrelsen har som målsättning för utbildningspolitiken att alla elever som genomgått grundskolan och önskar studera vidare skall erbjudas en studieplats på gymnasialstadiet. Den målsättningen inkluderar även de elever som genomgått grundskolan i form av träningsundervisning.

 

När vi sedan har diskuterat detta efter budgeten och efter juluppehållet har vi börjat med att diskutera frågan med Ålands yrkesskola. Våra tjänstemän var till träningsundervisningen och diskuterade vad som kan och bör göras.

 

Det är också skäl att säga här att ett föräldrainitiativ låg till grund för en uppvaktning av landskapsstyrelsen och mig i början av december eller november, då de berättade om den oro de kände för att deras barn inte skulle kunna få utbildning. Också då lovade jag att det här skall vi reda ut, som vi brukar säga.

 

Nu har då diskussionerna med yrkesskolan lett till att vi kan se en lösning och landskapsstyrelsen har också tagit ett beslut där man ger yrkesskolan i uppdrag att planera för en utbildning för dessa elever så att yrkesskolan skall handha både undervisningsarrangemanget och det pedagogiska ansvaret.

 

Det utmynnade i – det syns också i landskapsstyrelsens svar – att vi ber dem utreda om de kan planera köp av tjänster från direktionen för Ålands husmodersskola; eftersom det finns ett beslut att skolans nuvarande verksamhet inte kommer att kvarstå finns det både utrymme och kanske t.o.m. lärarkrafter, men detta skall alltså diskuteras med Ålands husmodersskolas direktion.

 

I och med detta tycker jag att vi har en ganska bra tillfällig lösning. Det är att observera en tillfällig lösning, för landskapsstyrelsen har inte ändrat sina åsikter om att yrkesträningsundervisningen bör vara en integrerad undervisning; det vill vi inte släppa ännu i alla fall.

 

Detta är de tillägg jag vill göra till vårt skriftliga svar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det finns en allvarlig komplikation i förslaget att man skall köpa tjänster av direktionen för husmodersskolan, som från hösten 2003 skulle tillhandahålla undervisning för den här gruppen. Den komplikationen kommer sig av att man samtidigt meddelar att husmodersskolan kommer att försvinna hösten 2003. Då kommer det väl knappast att finnas någon direktion. Vem skall man då köpa tjänster av? Var är de människorna anställda som man skall köpa tjänster av? Det här förutsätter att husmodersskolan antingen eller kvar eller att lärarna får tjänst någon annanstans, men såsom det nu är skrivet verkar det inte riktigt klart och väl eftertänkt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är varken Ålands husmodersskola eller någon personal som kommer att försvinna. Däremot kommer den nuvarande utbildningen att upphöra, men husmodersskolan och personalen blir kvar i landskapets tjänst.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Skall man tolka det så att husmodersskolan skall vara kvar, lärarna skall vara kvar, direktionen skall vara kvar hösten 2003, men det skall inte vara någon utbildning på husmodersskolan?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl G-M Lindholm:

Herr talman!

Det är många elever som går ut grundskolan i vår. Jag har själv en dotter som går ut grundskolan. Alternativen vad man skall göra sedan är ganska många. Det är nästan så att det är svårt att välja och som förälder att vägleda in på den bana som ganska långt kommer att vara vägledande för den yrkesbana man väljer i framtiden. Det här skall vara gjort av eleverna inom februari, början av mars.  Det finns också en del elever som kommer att gå ut grundskolan i vår, nämligen de elever som i dag går i träningsundervisningen och för vilka det i dag inte finns alternativ. Inte ett enda där man kan säga att det är det här som det kommer att bli!

 

Vi förstår själv att det här är ingen lätt sits, varken för föräldrarna när det gäller att vägleda, att stödja, eller för eleverna själva.

 

Det var ett seminarium senaste lördag här i huset i auditoriet till vilket också vi politiker var inbjudna. Vi var två politiker på plats den lördagen. Jag förstår att det är väldigt mycket för alla människor, speciellt när det är helg, men det var väldigt lärorikt för mig. Jag var bara där på eftermiddagen, men det räckte för att jag skulle få klart mig hur problematiskt det är för många av dessa föräldrar, föräldrar till barn som har särskilda behov. Oftast är det redan från det barnet föds som man får föra en kamp – det var så de själva sade – för barnets rättigheter. Detta är säkert väldigt tungt. Glädjen har många gånger bytts ut mot en stor sorg, och i den sorgen skall man också kunna strida för barnets rätt och för familjens rätt. Det framkom väldigt många tänkvärda och kloka förslag, som vi också här i lagtinget under budgetarbetet försökte få igenom men som inte lyckades.

 

Just den här biten är också ett stort bekymmer. Jag blev själv kontaktad förra veckans måndag på kvällen av föräldrar till barn som går ut till skolan i vår. ”Hur kommer det att bli, vad hörs det?” Man hade kunnat ta del av det förslag som ltl Sundback lade här i samband med budgeten men visste också att det inte hade gått vägen. ”Hur är det tänkt”? – ingen hade den informationen. Jag försökte själva reda i det här, tog kontakt med yrkesskolan, med olika personer och det framkom att frågan ännu är olöst. Därför ställde jag detta spörsmål. Jag lämnade in spörsmålet på onsdagen; på torsdagen fick vi ett svar från landskapsstyrelsen, där det framgick att man hade hänskjutit ärendet till yrkesskolans direktion.

 

Efter att jag har diskuterat på flera varv med Ålands yrkesskolas rektor tror jag att detta kommer att lösa sig, för det är en människa som tydligen går in med all kraft för att lösa det. Det var säkert vettigt av landskapsstyrelsen, eftersom man själv inte har tillräcklig handlingskraft, att hänskjuta det till direktionen för Ålands yrkesskola, för där tror jag att detta går vägen.

 

Det är tydligen så att det måste finnas ett politiskt engagemang för att speciella frågor skall lösas. Det måste finnas en blåslampa och ett engagemang. Det har vi sett i den debatt som fördes förra veckan, att man måste ha ett visst engagemang. För den här gruppen av ungdomar har det tydligen inte funnits ett tillräckligt engagemang.

 

Jag hoppas att det här skall leda till ett resultat, men för att vara på den säkra sidan har jag lämnat ett klämförslag som går ut på att landskapsstyrelsen skall presentera de möjligheter som står till buds för eleverna från träningsundervisningen inför hösten 2003. Det här vill jag att man presenterar senast den 31 mars 2003. Det är egentligen alldeles för sent, för det borde redan ha funnits ett konkret förslag för eleverna och också för deras familjer, så att man vet vad som kommer att hända. Men det här är ändå en rimlig tid.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Vi skriver nog ganska tydligt i vårt svar vad som kommer att hända hösten 2003. Jag vill också påminna om frågan om vem som skall handla och vem som skall ha handlingskraft. Landskapsstyrelsen gav i början av 2001 eller i slutet av 2000 direktionen för yrkesskolan i uppdrag att ordna yrkesträningsundervisningen totalt sett; det står också i spörsmålssvaret, så det borde inte råda något tvivel om vem som har ansvaret för att arrangera.

 

Ltl G-M Lindholm nämnde att hon hade talat med rektorn på onsdagen, men det var faktiskt på måndagen som landskapsstyrelsen diskuterade med Ålands yrkesskolas rektor och kom överens om detta blir en bra lösning inför hösten 2003 och det här skall föras vidare. Vi var helt överens om det. Det är faktiskt så att rättigheterna är tillgodosedda i och med landskapsstyrelsens olika beslut om träningsundervisning. Att det har dragit ut på byggnadstiden och att det har varit oklart hur många elever det egentligen är fråga om samt vad de vill ha för undervisning är sedan en annan sak, men grunden är att det är Ålands yrkesskola som sköter yrkesträningsundervisningen och de skall se till att det här kommer att skötas i höst. Jag tror att det här kan bli en ganska bra lösning.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Faktum kvarstår att senaste måndag fanns inget förslag, inte som föräldrarna eller eleverna kände till -  eftersom man vid diskussioner på kvällen inte visste det. Om man har löst det här under den senaste veckans gång är det bra. Men jag tror att det behövs ett visst politiskt engagemang för att vissa saker skall hända. Landskapsstyrelsen hänskjuter i praktiken detta till Ålands yrkesskolas direktion, varifrån också förslaget från början kommer – så har jag förstått det enligt uppgifter. Jag tror att just den lösningen är väldigt bra därför att där är man intresserad och engagerad att lösa det här problemet för eleverna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt så, som jag just sade, att det är Ålands yrkesskola som har det här ansvaret, som skall göra det här, så det är helt i sin ordning att det också är de som kommer med idéer om hur man kan genomföra undervisningen. Det är faktiskt deras uppgift.

 

Vidare vill jag säga att om föräldrarna inte visste någonting i förra måndags är det sant, därför att vi tog beslutet först på torsdagen. Som jag sade, har det att göra med semestrarna på utbildnings- och kulturavdelningen över julhelgen.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det senaste som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sade var bra, att det var på torsdagen man tog beslutet. Det var bra att det framkom.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är kanske lite onödigt att replikera. Det är fullständigt klargjort i landskapsstyrelsens svar vad som är planerat och vad som gäller och vad som kommer att ske med just de här eleverna. Ålands skolans direktion har faktiskt diskuterat under ganska lång tid hur man skall lösa den här frågan. Vad jag har förstått har de redan i december utformat förslaget och presenterat just den här lösningen. Detta helt oberoende av det enligt mitt sätt att se helt överflödiga spörsmålet. Ålands yrkesskola ansvarar och handhar huvudmannaskapet för undervisningen och ämnar placera den utanför själva yrkesskolans lokaliteter i Ålands husmodersskola.

 

Enligt mitt sätt att se, herr talman, är klämförslaget helt överflödigt. Det finns ingen som helst anledning att godkänna det. Den här frågan är skött ändå.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag hade förväntat mig av ltl Sjölund, som är engagerad inom den sociala sektorn och ömmar för personer med speciella behov – har jag trott i alla fall – att just han skulle stödja ett sådant här förslag. Att komma och säga att det här är ett onödigt spörsmål tycker jag är kränkande mot de personer och de familjer som det här berör. Det fanns inga alternativ förra veckan. Det kanske det finns nu. Det beror på direktionen i Ålands yrkesskola och dess fortsatta arbete där. Det här är ingenting som är onödigt. Det är väldigt allvarligt för många människor, som, som jag sade tidigare, måste föra en kamp – och det är helt uppenbart eftersom det finns personer som tycker att sådant här är onödigt.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag har faktiskt följt med de här sakerna under en lång tid. Jag har också diskuterat med direktionens ordförande, socialdirektören Gunnel Nordlund-White, om dessa saker. Jag har också diskuterat med rektorn för Ålands yrkesskola, så jag är helt på det klara med vilka planer som man har och har haft hela tiden för att ordna träningsundervisning för dem som inte ryms in i yrkesskolan. För mig är det ingenting nytt. Det kan naturligtvis vara bra ur informationssynvinkel att den här informationen går ut till de föräldrar som är berörda, men jag är helt övertygad om att den informationen till stora delar redan har gått ut och naturligtvis kommer de att omedelbart få

eda på när beslutet är fattat vad som gäller.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

För det första vill jag säga, ifall det råder någon tveksamhet, att ingenting är bestämt ännu. Man har hänfört ärendet vidare till direktionen, där man skall jobba vidare. Att ltl Folke Sjölund talar med administratörer i den här frågan är säkert bra. Vi håller kontakt med olika intressegrupper. Jag tycker att just de personer som här berörs, eleverna, är viktiga och jag tycker att informationen just till dem är väldigt viktig. Det räcker inte med att ha diskussioner endast med administratörerna; man måste också föra diskussioner med de personer det berör.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

När det gäller yrkesträningsundervisningen i yrkesskolan är det inte så lätt, om man tittar bakåt. Det var överhuvudtaget svårt att få den till stånd i tidernas morgon. När den väl kom igång vid yrkesskolan, när yrkesskolan tog den till sig, så jobbade de jättebra med den, men det var ingen självklarhet för yrkesskolan i tidernas morgon att detta var deras ansvarsområde. Sedan tog de itu med detta och de har jobbat väldigt bra med de här frågorna. Nästan alla man talar med är positivt överraskade hur bra det faktiskt har gått att inlemma eleverna i yrkesskolans verksamhet.

 

I förra årets budgetbehandling ville jag, som ni säkert kommer ihåg, påskynda tillbyggnaden vid yrkesskolan just med tanke på att eleverna skulle bli fler och att man i tid skulle hinna få det klart. Nej, det gick inte! Men nu står vi här och vi har fortfarande ingen tillbyggnad klar. Vi har inte ens planeringen klar i den här frågan, men jag är glad för att vi är överens om att det är vid yrkesskolan det skall byggas till och att det är där yrkesträningen i framtiden skall finnas. Men det måste till ett glapp, en osäkerhet, nästan i onödan, vill jag påstå och det handlade om prestige osv.

 

Ser vi till föräldrarna och de här barnen, så tänk om vi alla när våra barn går ut nian skulle stå i den situationen att man inte riktigt vet var man skall placera sina barn – det är ingen lätt situation. Och att just de här barnen och föräldrarna skall råka ut för det att man inte vet hur det skall ordnas, utan via brev och uppvaktningar måste försöka få undervisningen ordnad, det är beklämmande. Det borde inte få vara så; det borde vara en självklarhet för dem, när verksamheten väl har kommit igång, att de är trygga i vetskap om att det finns åtminstone en plats där de har rätt att fortsätta sina studier. Men det var inte möjligt den här gången. Nu tycks det vara en lösning på gång. Vi kan inte ens säga att det är klart, utan man har gett yrkesskolan i uppdrag och det finns många praktiska lösningar som ännu måste till innan man kan säga att allt är klart. Men eftersom yrkesskolan i allmänhet när de åtar sig någonting också brukar fullfölja det är jag optimist att det här kommer att gå vägen, om jag får uttrycka det så.

 

Jag vill också anknyta lite grann till det seminarium som hölls senaste lördag eftersom jag själv var vidtalad att vara debattledare. Jag måste säga – efter lördagen – att nog är det jobbigt för föräldrarna; man tänker kanske inte på dem om man inte har någon i sin nära vänkrets och i sin nära omgivning alla dagar, men när man under en hel dag får höra hur de upplever den här kampen och rätten, som vi tar som självklar, och att just de föräldrarna måste kämpa för sina platser medan vi andra, som har det enklare i livet, vi har det som en självklarhet. För min del hoppas jag faktiskt att vi inte skall behöva uppleva på nytt situationen att just de här barnen och deras föräldrar är osäkra var de kommer att få börja studera i höst när grundskolan är avslutad.

 

Utgående från det här vill jag också understöda ltl G-M Lindholms klämförslag.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Jag begärde ordet för att understöda klämmen, men nu är det redan gjort. Jag reagerade också på att ltl Folke Sjölund i debatten talade om ett ”onödigt spörsmål”. Först sade han att det var ett onödigt klämförslag och sedan var det ett onödigt spörsmål, men det är klart att om man har den åsikten att det är ett onödigt spörsmål är följaktligen också klämmen onödig för ltl Sjölund. Jag skulle vara intresserad att veta hur då ltl Sjölund tolkar det svar som har givits från landskapsstyrelsen, eftersom det är så många oklara punkter i det:  ”Inför hösten 2003 har landskapsstyrelsen gett direktionen för Ålands yrkesskola i uppdrag att planera för att anta en undervisningsgrupp till programmet för yrkesträningsundervisning samt att kostnadsberäkna sitt föreslagna undervisningsarrangemang. Eventuella behov av tilläggsanslag redovisas i tilläggsbudget.” Detta bevisar att landskapsstyrelsen inte har någon planering. Man skyller på yrkesskolan, men man har inte ens pengar, man har inte beviljat pengar heller. Då är det väl inget onödigt spörsmål. Samtidigt säger ansvarig ledamot att beslutet fattades i landskapsstyrelsen dagen efter att spörsmålet lämnades in. Det är väl bra att det blev lite fart på det här ärendet!

 

På sidan 2 i spörsmålssvaret står det också: ”Undervisningsutrymme för undervisningsgruppen är inte möjligt att frambringa inom Ålands yrkesskolas nuvarande lokaler, varpå direktionen har fått i uppdrag att planera ett köp av tjänster från direktionen för Ålands husmodersskola eftersom skolans nuvarande verksamhet inte kvarstår från och med hösten 2003.” Sedan står det: ”De köpta tjänsterna kan bestå av både undervisnings- och lokaltjänster.” Visst finns det många osäkerhetsfaktorer i landskapsstyrelsens svar!

 

Nog är det all anledning att lagtinget får en uppföljning av det här och därför hoppas jag också att lagtinget kan anta klämmen. Eftersom finansutskottets ordförande inte har läst svaret och skall behandla det i finansutskottet i samband med en tilläggsbudget är det bra att han granskar ärendet lite bättre!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sena beslutet var det så att så snart julsemesterarna var slut kom, som sagt, ansvarig tjänsteman tillbaka den 7 januari, då vi hade en diskussion om att det här skall vi lösa. Det ledde till att det planerades ett möte med Ålands yrkesskola, som alltså hölls i måndags den 13 januari. Då visade det sig att yrkesskolan hade helt klart för sig hur det här skall gå, men vi kunde inte skriva klart i spörsmålet eftersom yrkesskolan inte heller, vad jag känner till, har haft detta upp till ett formellt beslut i sin direktion. Det är ändå yrkesskolans direktion som skall besluta om detaljfrågorna. Därför är svaret formulerat på det här sättet. Så mycket fortare kunde det inte gå. Det beslut vi tog i torsdags var svaret till föräldrarna, där vi har skrivit och svarat föräldrarna hur vi tänker göra det och så är också uppdraget formulerat till Ålands yrkesskola.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för det klargörande som ansvarig landskapsstyrelseledamot gav. Det bevisar bara att det är all anledning att spörsmålet kom och att också klämmen kommer att godtas av lagtinget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag upplever nog att utbildningen för den grupp som det gäller fortfarande är helt oklar. Det finns ju inget beslut om någonting! Det finns utfästelser och beskrivningar av vilka beslut som eventuellt skall tillkomma i framtiden – eller kan landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson här i dag säga vilken utbildning som erbjuds och var? Av det här svaret framgår det nämligen inte annat än det som många av oss visste från förut: att Ålands yrkesskolas direktion har fått ett uppdrag och de har varit angelägna. Problemet har varit att lagtingets majoritet och landskapsstyrelsen hela tiden har satt käppar i hjulet för deras planer. Utbyggnaden sköts upp och man tog därför inte hänsyn till de problem som vi just nu står inför i dag. Jag kommer väl ihåg diskussionen när landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson deklarerade att utbildningsmöjligheter och utrymmen skulle ordnas, om inte inom skolans ramar, så någon annanstans. Men det finns inte i dag ännu några utrymmen och inte någon utbildning.

 

Det är dock inte bara en utrymmesfråga. Tänker vi på elevernas rätt att göra något som helst val vad gäller intresse för olika utbildningar räcker det kanske inte bara med att bygga ut yrkesskolan. I det här skedet gäller det fyra elever, av vilka tre redan har fått ett slags löfte och t.o.m. varit i kontakt med husmodersskolan, pryat eller varit där på försök och sagt att de har trivts och gärna vill gå vidare där. Det är alltså tre tjejer som är intresserade.

 

Det är alltså inte så enkelt att allt bara ligger på Ålands yrkesskolas direktion. Här finns ett uppdrag beskrivet hur man tänker sig att yrkesskolan skall upphandla tjänster för direktionen för Ålands husmodersskola, ”eftersom skolans nuvarande verksamhet inte kvarstår från och med hösten 2003”. Hur skall det då kunna bedrivas utbildning där? Det är enligt min uppfattning ganska svårt om inte husmodersskolan finns kvar. Då måste det bli fråga om en övergångslagstiftning eller ett avtal med lärarna. Vi vet redan hur svårt det är när skolor förändras eller lagstiftningen förändras. Allt detta kan i det här skedet ses som bara byråkrati osv., men min erfarenhet från det här huset är nog att det kan ta ganska lång tid. Det är väl också så att i det här fallet har de ordinarie tjänsteinnehavarna att säga nej eller avstå.

 

Med tanke just på föräldrarnas rätt att få information om hur det skall bli i framtiden för deras ungdomar bör vi nog godkänna klämmen; annars är det igen uppe i det blå, som det har varit i långa tider nu. Lösningen med Ålands husmodersskola förespråkar jag varmt, men jag litar inte på skrivningen, för vi har hört så många gånger hur det skall reda upp sig och hur det skall göras si och så, men sedan blir det ändå ingenting i slutändan.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Barn med särskilda behov är enligt lagstiftning garanterade tillgång till skolgång och också garanterade tillgång till yrkesskolgång i form av dels träningsundervisning, som nu är organiserad invid Kyrkby högstadieskola, dels den inledning som nu har skett inom ramen för Ålands yrkesskola när det gäller yrkesträningsundervisningen. Det är avsikten att det här skall fortsätta, stabiliseras och göras på ett för barnen bra sätt. Jag har hela tiden utgått från att den här saken är klar. Det här är någonting som vi skall göra och se till att kommer att fungera.

 

Som en liten bakgrund: finansutskottet specialstuderade just den här problematiken inför behandlingen av budgeten för 2002. Finansutskottet besökte träningsskolan, vi besökte också Ålands yrkesskola och gick igenom yrkesträningsundervisningen där och de planer och prognoser som fanns då. Vi fick reda på att antalet elever för det här året kommer att öka. Det handlade då om tre-fyra elever till fr.o.m. år 2003. Antalet kommer att öka ytterligare; de prognoser som finns i dag pekar på att om ett par, tre år kommer antalet barn med behov av yrkesträningsundervisning att vara ungefär 10-12. Prognosen och beräkningarna utgår från att ungefär på den nivån kommer antalet att stabilisera sig. Mot den bakgrunden skrev faktiskt också finansutskottet i sitt betänkande inför budgeten för 2002 en del saker och gav för sin del en klar signal för att fortsätta planering och projektering av tillbyggnad av de nödvändiga utrymmen som skulle behövas vid yrkesskolan för att det här skulle fås att fungera på lång sikt. Jag har hela tiden utgått från att detta skall förverkligas.

 

Med arrangemangen för läsåret 2003-2004 vet vi att de tilläggsutrymmen som behövs vid yrkesskolan inte kommer att bli färdiga innan den terminen börjar och därför finns planen på att utnyttja utrymmen vid Ålands husmodersskola för just den här verksamheten, som en tillfällig lösning, fram till dess att ändamålsenliga utrymmen har byggts vid Ålands yrkesskola. Det här är åtminstone mina tankegångar, min avsikt att arbeta för just en sådan här lösning och att det inte skall skjutas fram mer därför att det är alldeles klart att de här barnen behöver tillgång till yrkesträningsundervisning och behöver ha den i sin hemmiljö så långt som möjligt.

 

När det gäller frågan somär aktualiserad i det här spörsmålet om det kommande läsårets arrangemang har jag hela tiden utgått från och vet också att den här frågan är under kontroll och den avancerar. Jag är fullständigt övertygad om att när det gäller kommande läsår kommer den här frågan att vara löst på ett tillfredsställande sätt. Det är, som sagt, Ålands yrkesskola som helt naturligt har ansvaret för den pedagogiska verksamheten. En del av eleverna kommer fortsättningsvis att vara kvar i yrkesskolan, men de som kommer att finnas vid Ålands husmodersskola kommer att få sitt undervisningsbehov tillfredsställt genom att Ålands yrkesskola kommer att ansvara för verksamheten.

 

Det är därför min övertygelse att det inte har någon betydelse om klämförslaget godkänns eller inte och jag tycker att det faktiskt är onödigt, för den här frågan kommer att skötas ändå.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Folke Sjölund uttalar sig som om han skulle ha någon slags kontroll över utvecklingen och situationen. Det intresserar mig faktiskt i egenskap av vadå? Är ltl Folke Sjölund månne medlem av yrkesskolans direktion eller på vilket vis känner han att situationen är under kontroll? Kan han då verkligen svara på när beskedet skall vara klart? Det är så att en del av föräldrarna med tanke på sitt yrke är beroende av att saken ordnas och de bör få veta i tid. Om vi inte får det inom mars, när kan de då förväntas få svar på att allt är ordnat?

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det svaret har redan givits av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att det har förbigått mig. Jag skulle gärna se att ltl Sjölund verkligen klargör när detta skall vara helt ordnat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Ltl Sjölund säger vid flera olika tillfällen att han har utgått från att detta är skött. Om jag vore ltl Sjölund skulle jag se till att det man har utgått från verkligen överensstämmer med verkligheten. Sedan säger ltl Sjölund också – som jag uppfattar det i alla fall – att det spelar ingen roll om man stöder klämförslaget eller inte. Då skulle jag rekommendera, t.o.m. be, ltl Sjölund, om det inte har någon betydelse, att han stöder klämmen. Då vet vi som är osäkra och känner oss otrygga att det finns en möjlighet att det faktiskt blir av.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Som min kollega ltl Lindeman tidigare sade är det här en fråga som Frisinnad Samverkan var med och drog igång, dvs. verksamheten vid yrkesskolan under dåvarande direktionsordförande K.G. Erikssons ledning.

 

Frågan har diskuterats många gånger under min treåriga tid i lagtinget. Om jag inte minns fel började det med ett spörsmål från nuvarande talman, dåvarande lagtingsledamoten Viveka Eriksson, där hon tog upp frågan om att komma igång med verksamheten vid yrkesskolan. Jag ställde själv en enkel fråga för ett och ett halvt år sedan och fick då utfästelser om att detta var inte något problem, frågan var skött, men den s.k. Mattsson&Mattsson-utredningen kom emellan. Det skulle inte ställa till något bekymmer utan det skulle ändå lösas.

 

Nu är vi inne i januari 2003. Ltl G-M Lindholm ger i sitt klämförslag respit till 31 mars, då man skall presentera vilka möjligheter som står till buds. Jag tycker att klämmen är bra. Vi tar klämmen och så får det bli en förtroendefråga: är detta löst den 31.3 eller är det inte? Jag litar inte på att det är löst. Vi har, som jag sade tidigare, diskuterat det i samband med med spörsmålet, min enkla fråga, budgetberedningarna och alla gånger har det sagts, att, jo, det är är på gång, det här fixar vi och det har varit olika svar alla gånger. Men frågan är olöst.

 

Jag hade inte tänkt gå upp i debatten därför att en av undertecknarna är min kusin och hennes barn, så jag hade tänkt ligga lågt, men jag kunde inte hålla mig när man bara får höra att det här skall skötas och det här fixar vi, men jag tycker att vi tar klämmen och så får det bli en förtroendefråga till 31 mars: Är det skött eller inte skött? Det skulle vara rejält av lagtingsmajoriteten och menar liberalerna någonting med den här politiken som man i spörsmålet från dåvarande lagtingsledamoten lyfte fram. Menar man någonting med den här politiken så vågar man klämmen och sätta press på landskapsstyrelsen, men skall det få fortgå med utredningar och ifall om vi fixar det här, så är det min övertygelse att det inte är löst i höst. Jag har också ganska god insikt i det tack vare att min fru under en tid i våras jobbade med träningsundervisningen och vet hur oroade föräldrarna och barnen är; de var t.o.m. på studiebesök hit till lagtinget och träffade talmannen Viveka Eriksson. Då var det inte några stora problem att lösa det här, men nu ser vi problem. Låt det här bli en förtroendefråga och då tar vi klämmen!

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Det här blir en förtroendefråga om inte landskapsstyrelsen ordnar det, eftersom det är en lagstadgad verksamhet. Det verkar som om ledamöterna i oppositionen inte vet att det ligger en lag i botten på det här och att man nu håller på att lösa det, precis som man gör på alla andra lagstiftade områden. Naturligtvis kan man göra som oppositionen för att oroa många människor, men lagen måste följas, landskapsstyrelsen måste göra det här, och gör landskapsstyrelsen inte det, då blir det naturligtvis en förtroendefråga. Men en kläm gör varken mer eller mindre till den här frågan.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Vi behöver nog inte göra de här människorna oroade, de är tillräckligt oroade genom det sätt som landskapsstyrelsen sköter det. För min del tycker jag att ltl Lisbeth Eriksson skall läsa spörsmåls-svaret. Skulle det vara klara raka besked med en fastställd tidtabell i svaret skulle jag kunna köpa det, men det är för mycket runt omkring och ifall om man skall planera och liknande. Men låt det nu för en gångs skull bli en förtroendefråga! För mig har det gått snart två år med liberalerna i landskapsstyrelsen; vi var politiskt överens med liberalerna, när Frisinnad Samverkan blev utkastade ur landskapsstyrelsen, att den här frågan skall lösas – och den är fortfarande olöst. Visa att ni menar någonting med er politik! Det skulle jag lyfta på hatten för.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi är fortfarande överens om att det här skall lösas, så det finns ingen plats för oro överhuvudtaget när det gäller den saken. I spörsmålssvaret beskrivs en tillfällig lösning. Då kan man ju betrakta det som oppositionen gör, om man så vill. Det finns i alla fall ingen anledning till oro eftersom detta är en lagstadgad verksamhet. Det måste helt enkelt göras.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

I två år har jag väntat på att det skall göras som ltl Lisbeth Eriksson nu säger att måste göras. Jag har hört den här diskussionen i samband med nuvarande talmannens spörsmål, min enkla fråga, två budgetdebatter och de facto är frågan olöst. Jag tror inte mera på det, men om ltl Lisbeth Eriksson och jag är överens, så stöd klämmen, så ser vi 31 mars om svaren finns på dessa frågor. Det är ganska enkelt. Finns inte svaren är det alltså en förtroendefråga – vi är överens ltl Lisbeth Eriksson!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tvivlar på om detta är en lagstadgad och subjektiv rättighet till utbildning på gymnasialstadienivå. Vi har allmän läroplikt, dvs. att alla skall ha rätt till grundutbildning, men någon lagstadgad subjektiv rätt till yrkesutbildning har man inte. Jag kommer nog ihåg att liberalerna i tiden drev en sådan linje att det skulle bli en subjektiv rätt, men det gick inte igenom. Däremot sägs det i svaret att Ålands lagting har fastställt i budgeten för år 2003 på förslag av Ålands landskapsstyrelse att en målsättning för utbildningspolitiken under året är att alla elever som genomgått grundskolan och önskar studera vidare skall erbjudas en studieplats på gymnasialstadienivå. Det är alltså ett politiskt löfte att man skall ges. På det sättet kan man nog se detta som en förtroendefråga, eftersom målsättningen uttryckligen inkluderar också elever som genomgått grundskolan i form av träningsundervisning, men någon subjektiv rätt är det inte enligt lag.

 

 

TALMANNEN:  Begärs ordet. Diskussionen är avslutad.

 

Under överläggningen har ltl G-M Lindholm, understödd av ltl Lindeman, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer att landskapsstyrelsen senast den 31 mars 2003 presenterar de möjligheter som till buds hösten 2003 för träningsundervisningens elever.” Enligt 38 § 5 mom. AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 21 januari. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 21 januari.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens kulturpolitik. (S 3/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så beslutar.

 

Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Att det ställs spörsmål i lagtinget är helt förenligt med lagtingsordningen. Att det ställs spörsmål om kulturpolitiken är också helt rätt och riktig. Att det dock ställs på grund av att jag som kulturansvarig genom mina uttalanden har, oavsiktligt, men ändå, trampat på några synnerligen ömma tår och blivit medvetet feltolkad av både media och andra – enligt spörsmålet är jag bl.a. ”ytterst snäv, isolationistisk och förlegad i min kultursyn” – kan jag bara beklaga och jag tycker inte om att ta upp lagtingets tid med den här diskussionen. Men skall jag ändå presentera svaret och komplettera.

De styrdokument som vi anger i vårt svar talar för sig själva. De stora styrdokument vi anger är det kulturpolitiska programmet, landskapsstyrelsens handlingsprogram och senaste budgettext, men kulturpolitiken omnämns i andra budgeter också.

 

Vi har också i svaret angivit att det viktigaste för landskapsstyrelsen är kulturens betydelse för en stark åländsk identitet och mångfalden i det åländska kulturlivet, dvs. rötter och vingar för våra barn och ungdomar och för dem som tycker om kultur.

 

När det gäller mångfalden är det ganska enkelt att beskriva den genom de beviljade stöden genom åren. Vi har många olika stödmottagare för många olika verksamheter och projekt, t.ex under fjolåret –de senaste åren ligger ganska nära varandra – får ungefär 50 föreningar verksamhetsbidrag, 20 föreningar har fått projektstöd, 20 enskilda kulturutövare har fått stipendier för allehanda projekt. De olika verksamheterna som stöds är t.ex. musik av olika slag, CD-inspelningar, konsthantverks-utställningar, åländsk litteratur till Helsingfors bokmässa, stöd för filmprojekt, skärgårdsturnéer, Kulings ungdomsteatergrupp, dokumentation av det åländska orgelbeståndet, bio i skärgården, fotboll, opera osv.

 

Det här var ett litet axplock ur stöden för 2002.

 

När det gäller teaterstöden vill jag säga några ord om dem. Mariehamns teaterförening har de senaste åren erhållit ca 50.000 finska mark. Ungdomsförbundets teaterverksamhet stöds via ungdomsförbundets moment. Övriga teaterstöd har varit t.ex.: år 2000 fick Teater Kuling, som då var en oregistrerad förening – en förening skall nämligen vara registrerad på Åland minst ett år innan verksamhetsstöd kan beviljas – i stället ett projektstöd, 2001 erhöll också Teater Kuling 40.000 finska mark som projektstöd, eftersom teatern då var registrerad men för ung och år 2002 erhöll samma grupp 60.000 finska mark/10.000 euro som verksamhetsbidrag, samtidigt som teaterföreningen erhöll 26.000 euro. 

 

Landskapsstyrelsen har också bedrivit en del kulturell verksamhet utanför Åland och vice versa. I fjol hade vi t.ex. ett samarbetsprojekt med Operan i Helsingfors som hette Rödhamn, som alla kommer ihåg. Katrina i Helsingfors stödde vi när den var där senaste gång med 1,2 miljoner; tidigare har vi stött Katrina här hemma.

 

Nytt för i år är att vi kommer att delta i CPMR’s kulturfestival som är öregioners sätt att utbyta kultur mellan olika öar. Det blir ungefär 20 europeiska öar som deltar och med detta vill man främja en ny typ av turism inom respektive maritima område. Det här stödet har jag faktiskt initierat i vår förvaltning, så det visar att jag kanske inte bara försöker stöda hemmaverksamheter.  Vi är också med i Ars Baltica.

 

När det gäller kulturens betydelse för en stark åländsk identitet ger vi penningstöd till olika föreningar som är typiska hembygdsföreningar, som, kan man säga, verkar bevarande och stärkande av identiteten. Många experter är faktiskt överens om att de lokala förankringarna är viktiga och betydelsefulla. Här har vi då språket som är det starkaste verktyget i den här frågan.

 

Språket är en del av kulturen, av den kulturella identiteten, visar vårt ursprung, visar vår självbild. Det språk vi använder speglar vår tillhörighet och identitet. En sak när det gäller språket som inte nämns i landskapsstyrelsens svar, men som är så viktig att jag vill nämna det nu är det fyraåriga landskapskonstnärprojektet Ordbruk, som nu är inne på sitt fjärde år. Ursprungstanken där var en höjning av kompetensen för de åländska skrivarna att utveckla det åländska skrivandet, bedriva språkvård, ingen politik skulle bedrivas i ordbruksgruppen osv. Projektet har utvärderats av kulturdelegationen och man har konstaterat att många bra delprojekt har genomförts. Kritik har framfört i olika sammanhang, men ordbruksprojektet går vidare; i år kommer man att ha någonting som är helt nytt på Åland: en debatttekniktävlan mellan olika samhällskategorier. Det kan säkert bli ganska intressant.

 

Så antar jag att det är lika bra att jag kommenterar mina uttalanden. Det jag har gjort är att jag ett flertal gånger – första gången i maj 2001 – har sagt att jag vill framhålla det åländska. Mina tidigare uttalanden har inte väckt något uppseende, men de finns faktiskt dokumenterade. Det är jag själv som ansvarar för mina uttalanden och tankar. Jag inser också naturligtvis att alla människor inte delar mina övertygelser, varken i den här frågan eller andra, men jag skulle aldrig uttala kränkande omdömen om dem för det. När jag säger att det är vackert på Åland, säger jag inte samtidigt att det är fult i Pargas eller någon annanstans. Och när jag säger att artisten XX är mycket duktig och borde absolut få stöd, säger jag ingalunda att artisten YY och alla andra är sämre och absolut inte kan få några pengar.

 

Och när jag nu då säger att jag gärna stöder åländsk teater med våra skattepengar, säger jag faktiskt inte att jag inte kommer att stöda någon annan teater. Det har jag just redan bevisat att jag genom åren många gånger har stött teater med olika aktörer.  Och när jag dessutom genast i den omtalade intervjun tydligt säger hur jag vill att tolkningen om mitt yttrande skall göras, dvs. att jag inte avser att säga något negativt om någon, så fanns det nog möjligheter att förstå om man hade velat göra det. Det har funnits gott om förhastade slutsatser här.

 

Jag har också sagt tidigare, och under den här tiden flera gånger, att vi alltid har behövt, och säkert alltid kommer att behöva, olika kompetenser utifrån, inte bara inom kulturen, utan vi har vården, skolan, präster, domare osv. Jag har sagt och säger att vi skall vara glada över att man vill komma hit och arbeta. Tänk bara på våra satsningar Arbeta och bo på Åland, Kom hem.nu, Kompetenslänken. Dessa satsningar har vi tillsammans i landskapsstyrelsen drivit, och i flera landskapsstyrelser har vi drivit dem. Till vår glädje har vi nått positiva resultat. Vi är flera än någonsin på Åland nu. Dessa sanningar har varit helt ointressanta nu.

 

När det gäller ännu en sak om teaterspråkuttolkningen är det faktiskt mycket vanligt med en viss anpassning till språknormer, mer eller mindre. Det är inte alls ovanligt, speciellt i s.k. regionteatrar och inte heller på nationalteatrar. Det här visar också teaterdebatten 2001. Den här debatten, eller drevet, kanske man skall säga, har visat på två tendenser; det ena: när verklighetsmakarna, opinionsbildarna, har bestämt sig för att skildra något på ett sätt, hjälper det inte att den som kritiseras gång på gång försöker förklara sig. Är det ett slags omvänd yttrandefrihet, månntro? Man kan undra: För vem gäller yttrandefriheten?  - synbarligen inte för mig, som inte får uttrycka mina tankar i nyårsintervju om visioner inför det nya året. Däremot är det tydligt att media anser sig ha ett suverän tolkningsföreträde i olika frågor. Det har vi också fått lära oss och noterat. Men vi skall inte föra en mediadiskussion i lagtinget. Den andra tendensen som drevet visar är betydligt allvarligare och visar på ett djupt gående hot mot vår självstyrelse, och jag anser att man skall fråga sig vem som egentligen har skadat Ålands anseende i den här frågan. Det allra allvarligaste är att jag i dag måste stå i lagtinget, försvara och förklara att jag har talat för det åländska. Ser vi detta i ett självstyrelsepolitiskt perspektiv är det skrämmande: Vart är vi på väg, om det inte är legitimt att hävda det åländska? Är det mera legitimt att raljera med och håna vårt system och misstänkliggöra åländska ideologier? Är det månntro ett försök att undergräva vår självstyrelse? Hur skall vi kunna bedriva en progressiv självstyrelsepolitik, om vi inte ens vågar erkänna för oss själva och omvärlden att vi håller på Åland!

 

Som ledamot i landskapsstyrelsen kommer alltid mitt rättesnöre att vara att slå vakt om självstyrelsens fortlevnad och utveckling – och greppet om det snöret släpper jag inte.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

 Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson återkommer till diskussionen 2001 när Nordens Institut ordnade ett seminarium om professionell teater. Jag var med där och kommer mycket väl ihåg uttalandet om det åländska språket. Men tvärtemot landskapsstyrelseledamoten Carlson kan jag säga att det väckte uppseende. Själv förstod jag inte vad det för språk och under pausen var det några deltagare som frågade mig, att vad är det här åländska språket för någonting, är det ett särskilt språk? Jag måste då till min sorg säga, att såvitt jag vet finns det inget åländskt språk, men landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson kanske kan närmare redogöra för det.

 

Det har sagts många saker i den här frågan. Jag tror att grundproblematiken med uttalandena är att omgivningen inte förstår vad det är landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson menar med det åländska språket. Då är det risk för att media spekulerar ganska mycket. Ett klargörande på den här punkten är väldigt viktig för den fortsatta debatten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det frågades vad det åländska språket är. Ja, det är klart att vet man inte det, så är det kanske lite svårt att förklara. Det är ändå så att vi talar olika dialekter, det finns olika deldialekter på Åland, men nog torde alla lagtingsledamöter här i salen känna skillnad på en åländsk dialekt, en svensk dialekt eller en finlandssvensk dialekt. Det är ingenting att hymla om. Det skulle vara konstigt om vi inte känner igen den. Man kan kalla det vad man vill, men vårt språk som vi talar på Åland är för mig det åländska språket.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

”Språk” är ett väldigt politiskt laddat begrepp. Det finns nationer som går i döden för att bevara sitt språk och det finns majoriteter som förtrycker minoritetsspråk. Men efter ledamoten Gun Carlsons inlägg här förstår jag att det här med åländskt språk är ett samlingsbegrepp för henne för de olika åländska dialekterna. Är det så man skall förstå det?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Ltl Barbro Sundback talade just åländska. Tack för det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Som jag ser det finns det ingen åländsk kulturpolitik. Så säger åländske konstnärsprofessorn Johan Scott i en intervju i Nya Åland i dag. Tyvärr måste jag  som liberal instämma att det ligger någonting i det. Visst bedriver landskapsstyrelsen politik på kulturområdet och det sägs bra saker om kulturpolitiken i regeringsprogrammet. Men det blir mest så som Johan Scott säger: Politik för att avgränsa ett geografiskt styrt område. Politik för att motivera att vi  har självstyrelse — inte för att upptäcka någonting hos människorna som bor här.

 

Vi på Åland är ingalunda ensamma om en sådan inställning till kulturpolitik. Nationalism är ett hittills orubbat underlag också för traditionell kulturpolitik i till exempel Sverige.

 

 

Fru talman!

Liberalerna vill utveckla vår kultur på basen av en humanistisk människosyn och ett öppet, på sak grundat offentligt samtal. Människor söker fortfarande efter mening i tillvaron — frågorna om livets mening, moral och attityder finns alltid kvar.

Om debatt förs utifrån ogrundade eller verklighetsfrämmande attityder blir det en  diskussion utan kunskap och argument.

 

Politik ska vara pragmatisk och inte ha för stora anspråk. Samhället måste styras på ett sätt som är förankrat i mänsklig erfarenhet. Det blir farligt om abstrakta idéer får för stort inflytande i vardagslivet, i politik och moral. Politiken ska skapa stabilitet och ge ramarna – inte diktera idéer uppifrån. Fria människor kan vi bara vara i ett samhälle som respekterar och tolererar olikhet och mångfald.

 

Men att erkänna olika värderingar betyder inte att allt godtas och att man inte tar ställning. När okunnighet premieras blir kunskap föraktlig, ja, till och med hotfull. Samhällets legitima beståndsdel är individen, från vars perspektiv alla frågor och sanning och rätt måste avgöras. Historiska traditioner och sociala konventioner kan respekteras men ska inte stå i vägen för sökandet efter det egna jaget. Kulturella olikheter inte är negativa i sig. Det gäller hur vi förhåller oss till olikheter, vilken relevans vi ger dem.

 

Fru talman!

Människors identitet är socialt och kulturellt betingad. För den skull är människorna inte infångade i den dominerande kulturen för resten av livet. Fädernas fördomar ger kanske en trygg identitet, men de bidrar knappast till medmänsklig förståelse och en bättre värld.

 

Kultur är en livsstil som människor är beredda att försvara, trots att de inte själva valt den. Kultur är också ett sätt att tänka. Någon har sagt: ”En riktigt värdefull kultur är sådan som kan lära människor att handskas med nederlag.” Livet är ofta en vandring från nederlag till nederlag.

 

Kulturpolitik ska stödja och stimulera och främja kulturyttringar som inte kan leva på marknadens villkor. Om man har höga konstnärliga ambitioner, eller vill nå ut i vidare cirklar, klarar sig inte kultur på marknadens villkor.

 

Visst är det så att turism ofta figurerar i åländsk kulturpolitik. Då handlar det om evenemang eller anläggningar som kan ge intäkter. Då handlar det dock inte längre om kulturpolitik.

Kultur är ett viktigt redskap inom politik och socialpolitik — men inte en restpost för fritidsunderhållning när alla viktigare sektorer är skötta.

 

Fru talman!

Slutligen: Konsten och kulturen kan dock — och det är intressant —i sig vara en högproduktiv sektor som återför betydande inkomster till samhället. Ett vitalt, alltså prövande och sökande kulturliv kan leda till en generell stimulans av samhället, som intresserar också bland annat besöksnäringen. Men det viktiga i kulturpolitik är vad som kommer först – hönan eller ägget.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 5 mars.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Sundbacks bordläggningsförslag och också tidpunkten.

 

TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl Sundback, understödd av ltl Wiklöf, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 5 mars. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 5 mars.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i morgon den 21.1. kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.53).

Originalfil