Plenum den 23 november 2004 kl 9.30

PLENUM den 23 november 2004 kl. 9.30.  

ANDRA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Katrin Sjögren, ltl Lasse Wiklöf, och ltl Torbjörn Eliasson. Ltla Torbjörn Eliasson  och Lasse Wiklöf infann sig efter uppropet.)

26 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för remiss, fortsatt behandling ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens framställning angående förslag till budget för år 2005. (FR 1/2004-2005 jämte finansmotionerna nr 1-60/2004-2005).

 

Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Ragnar Erlandsson:

Fru talman!

Det finns ingen regering i världen som har så hårda krav och förväntningar på sig som Ålands landskapsregering. Den förväntas klara av alla förekommande svårigheter inom såväl offentlig som privat förvaltning. Budgeten skall alltid vara i balans, även om inkomsterna inte är under förvaltningens kontroll. Klumpsummans storlek står i relation till statens sammanlagda inkomster och inte till vad vi beslutar i lagtinget. Landskapsregeringen förväntas träda till undsättning om kommunerna har svårigheter och om företag inte går som beräknat. Kritiken blir svidande om någon känner sig missgynnad eller förlorar en förvärvad eller påflugen förmån. Alla skall kunna vända sig till landskapsregeringen och få hjälp. Full sysselsättning och samhällelig service skall vara på allra högsta nivå oberoende av förutsättningar. Självstyrelsen skall utvecklas. Kort sagt, regeringen skall ombesörja så att det självstyrda Åland är bäst i alla kategorier av jämförelser.

 

Handen på hjärtat, kära kolleger och ålänningar! Nog har vi det rätt bra på våra öar, kanske vi rentav har det bäst, för vilken ort med 26.000 personer har så hög servicenivå inom skola vård och omsorg? Lokaliteterna uppfyller höga krav, den offentliga sektorns personal motsvarar väl behovet. Hälsovården har hög beredskap och tar hand om oss utan egentliga köer. Daghem och omsorgshem har också välutbildad och arbetsmotiverad personal. Listan kunde bli lång. Skärgårdstrafiken löper trots gnissel och skärgårdskommunerna har möjlighet att erbjuda undervisning och omsorg i lokaliteter som stora städer i välfärdens Sverige bara kan drömma om. Allt detta har vi gemensamt kunnat ordna tack vare hårt arbete bland alla ålänningar inom alla sektorer på Åland. Självstyrelsen har varit drivkraften och den samordnade kraften mellan kommunerna, mellan tätorter, landsbygd och skärgård. Det har varit en lycka för Åland att ha en strategiskt välplacerad stad uppbackad av en stark landsbygd och omgiven av en seg  och livskraftig skärgårdsbefolkning. Kommunernas mångfald har hållit upp känslan för den egna hembygden och tron på att det faktiskt går att bosätta sig i en liten kommun och få en godtagbar service. Nu finns en klar tendens att angripa kommunernas mångfald och litenhet så fort det uppstår problem. Man jämför med andra länder och nämner att kommunerna borde ha minst 30.000 personer för att kunna fungera på ett normalt sätt. Det kan äga sin riktighet om vi avskaffar självstyrelsen och återför Åland hälso- och sjukvård på kommunerna. Kommunerna får överta ett större ekonomiskt ansvar för skärgårdstrafiken, gymnasialstadieskolorna och all annan förvaltning med åtföljande kostnader som kommuner i riket har. När vi talar om kommunstrukturen på Åland så kan vi inte i en nordisk jämförelse tala om att vi har 16 kommuner. Vi borde snarare säga att vi inte har en enda självgående kommun om vi jämför kommunernas uppgifter i Sverige och Finland med de åländska. Inte ens Mariehamn skulle klara av att sköta de kommunala uppgifter som i dag handhas av landskapsförvaltningen. Vi har som förnuftiga politiker i kommuner och landskapet ordnat en symbios mellan kommunerna kallat kommunalt samarbete mellan kommuner och landskap och radikalt fört över kommunala uppgifter på landskapet. Den största reformen var då kommunalförbundet Ålands folkhälsoförbund och kommunalförbundet Ålands mentalvårdsförbund upplöstes och egendom och personal överfördes till landskapet och erhöll benämningen Ålands hälso- och sjukvård ÅHS. Ute i kommunerna finns nu i huvudsak de grundläggande basuppgifterna, barnomsorgen, grundskolan och äldreomsorgen. Samtliga serviceuppgifter drivs med kraftiga landskapsunderstöd.

 

Det jag vill säga är att det under ytan skett en kraftig kommunreform där kommunerna har klätt av sig uppgifter som på grund av kostnader och särskilda krav inte har gått att hålla kvar i primärkommunerna, alltså en kommunreform nådens år 2005 har inte så mycket att hämta om man vill spara på kostnaderna, för inte har man väl tänkt sig att dra in grundskolorna, daghemmen och omsorgshemmen i glesbygdskommunerna? En sådan drastisk tanke vågar ingen kommunreformator säga rent ut. Kommunkanslierna har inte många anställda och deras personal behövs utan vidare i en storkommun där byråkratin har en tendens att växa i samma takt som man slår ihop olika enheter.

Minskade personalen vid övergången till ÅHS? Nej! Större enheter skapar större byråkrati och större byråkrati kräver mera personal. Mot den här bakgrunden har landskapsregeringen gjort upp en välavvägd budget, den är i ekonomisk balans, den möjliggör service till allmänheten, den stöder kommunerna, den har beredskap att stöda näringslivet. Landskapsregeringen redogör för den beredskap som finns inom landskapsförvaltningen för att möta budgetåret 2005 med förtröstan. Kommer det något gott ur denna budgetdebatt kan det möjligtvis läggas till året som stundar.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

I budgeten 2005 var det mycket av texten som jag har förväntat mig efter tidigare diskussioner i lagtinget, bl.a. övertagandet av alkohollagstiftningen för att det är ett område som skulle ha stor betydelse för den åländska gårdsturismen. Jag undrar hur mycket det här egentligen betyder för den åländska gårdsturismen? Gårdsturismen är bra. Det är viktigt att vi utvecklar den på Åland, typ bed&breakfast-konceptet. Tänk om vi i stället för att hålla på och lägga energi på alkohollagstiftningen i stället skulle stöda att det skulle bli lättare att tillaga och få sälja produkter som görs hemma på gården, sälja dem hemma på gården, på marknader osv. Det finns annat än alkohol att sälja på Åland. Åland är en turistort med mycket som kan generera turister.

 

Vidare står det i budgeten att det skall ges uppmärksamhet åt drogbekämpningen samt förverkligandet av alkohol- och narkotika politiska programmet. Det är bra, för det är nog dags att vakna nu. Programmet började faktiskt 2002, men jag återkommer till det i ett nytt anförande.

 

Inom utbildningen fanns det mycket intressant att läsa, där står det bl.a. att ”Mot bakgrunden av de erhållna inlärningsresultaten avser landskapsregeringen att bistå kommunerna i att utveckla metoder och arbetssätt för att stärka undervisningen, också för de elever som behöver specialundervisning och stöd.” Det här är jättebra, och jag hoppas att det blir uppfyllt så att det inte blir som med mycket annat bara till pappers och så hoppas man att alla andra glömmer bort det.

 

Jag vill också ta upp idrottspolitiken. Jag läste i media tidigare att PAF-medlen skulle öka ganska rejält och då hoppas jag i framtiden att idrotten får sin del. Idrotten är viktig och får vi utveckla där så att det kommer resurser till föreningar, framför allt till idrottsföreningar, som kan stärkas och utvecklas, så finns det möjlighet till turistsatsning där under lågsäsong. Det borde ges möjligheter så att alla idrottare skulle kunna bygga upp sin egen Alandia Cup, men sådant kostar pengar innan evenemangen börjar med hyror osv. Jag tycker att det är jättebra, vi har evenemangsfonden m.m. Jag tycker att det är synd att inte elever i t.ex. yrkesskolan och vårdinstitutet ges samma möjligheter som eleverna i Ålands lyceum att få vara med i det idrotts- och studiekombinerade projektet som skall starta.

I övrigt vill jag också stöda ltl Camilla Gunells initiativ att utreda ett internatboende för skärgårdsungdomarna.

Fru talman!

Jag vill gå in på min motion om sänkningen av om- och tillbyggnad av polishuset. Det har nu gått ett helt år till spillo. För ett år sedan hade ltl Carina Aaltonen en mycket bra motion om att flytta polishuset till gamla hälsocentralen på Norragatan. Tilläggas bör att majoriteten av polisen och polisledningen stödde den. Dagens polishus är inne i centrala Mariehamn och är så placerat att det är svårt att bygga ut polishuset tillräckligt stort som behovet är i dag. Nu har man planer på att bygga ihop alarmcentralen med polishuset för att det är mest ändamålsenligt och ekonomiskt fördelaktigt. Ekonomiskt fördelaktig skall om- och tillbyggnaden vara, men på hur lång tid – ursäkta på hur kort tid? Jag anser att om- och tillbyggnaden är otroligt kortsiktig. Visst blir det mera kontorsrum för poliserna samt specialinredda förhörsrum och gruppkonfrontationsrum. Men borde inte t.ex. förhörsrummen och gruppkonfrontrationsrummen vara nära placerade med cellerna för att integritetsskyddet skall vara okej? I dag måste en gripen röra sig i den allmänna hissen och kommer rakt ut i en öppen korridor och vem som helst kan se vem det är som kommer ut ur hissen.

 

Hur är det med celler och kriminaltekniken i om- och tillbyggnaden? I dag finns det tre stycken anhållningsceller och fyra s.k. fyllericeller. Det är alltför få när man pratar med polisen i dag. Ser vi på behovet skulle det behövas åtminstone sex stycken anhållningsceller. Det är 20 år sedan nuvarande polishus byggdes. Brotten har blivit grövre och det krävs mera förundersökningar. Därför är det oftare i dagsläget att de gripna hamnar i cellen och även sedermera blir anhållna.

 

Men några planer på att bygga fler celler finns inte med i den planerade ombyggnaden. Nya EU-direktiv är på kommande som säger hur mycket ljus som man bör släppa in i cellerna för att de skall hålla ett visst mått; måttet håller inte dagens celler. Det kommer också i EU-direktivet att finnas att det skall vara någon sorts vägg för toaletten, att man inte skall ha toalettstolen en meter från matplatsen, utan att det skall vara någonting som skärmar av. Det finns inte heller med i om- och tillbyggnaden.

 

Kriminaltekniken måste också få mer ändamålsenliga utrymmen än de två rum som finns i dag. Enligt uppgifter som jag nu har fått från polisen är kriminalteknikens utrymme i dag ca 20-25 kvadrat, men behovet är betydligt mer än så.

 

Nu pratar man om att hyra in utrymme för kriminaltekniken utanför polishuset, men hembygdsrätt praktiskt är det och det är ingen bra arbetssituation för personalen inom kriminaltekniken att inte få jobba i samma byggnad som sina arbetskamrater eftersom meningen är att både kontoret och lagret skall flyttas ut från polisen. Och det kan vi konstatera att hitta lämpliga krav som fyller kriminalteknikens krav i dag är inte det lättaste. Där skall det först finnas möjligheter att undersöka båtar och bilar samt kontorsutrymmen. Och även flera undersökningsrum för fiberundersökningar bör också finnas där; där är rättssäkerhetskraven otroligt höga. Som t.ex. vid en våldtäktsundersökning får inte kläder för misstänkt och målsman vara i samma rum någon gång under tiden i väntan på dom. Skall vi då tänka på att bevismaterialet skall sparas tills det har blivit dom eller nedläggningsbeslut så kommer det att ta en oerhört lång tid.

 

Och när man sedan hittat utrymmen som rymmer allt det här, så vågar inte jag börja fundera vad det blir för kostnader i hyra för dessa lokaler, med oerhört stora utrymmen. Och hur länge skall den lösningen vara? Fortsättningsvis är det ändå så att vi kommer inte att kunna bygga ut om- och tillbyggnaden mera. Det är fullt redan här inne i centrum. Här ser jag definitivt inget som ekonomiskt fördelaktigt, för det är ingen lösning som håller i längden.

 

Jag har också sett lite på personalpolitiken i polishusfrågan, som jag tycker är katastrofal. Den 18 november hade jag hört att personalen ännu inte fått någon information och tagit del av de nya ritningarna. De visste ingenting när jag pratade med dem. Enligt de uppgifter jag fick från polisen ville de inte ha den här lösningen, för enligt vad de har hört är den inte ändamålsenlig.

Jag kan informera landskapsregeringen att polisstyrkan har minskats kraftigt. Bara inom kriminalpolisen har det minskat från 14 utredare till 7 stycken. Jag tror inte att man frivilligt byter till att arbeta mitt i en byggplats, om man börjar fundera på att få folk utifrån att komma hit till Åland, om vi skall ha en om- och tillbyggnad där. Tittar man sedan på ombyggnaden ur ett jämställdhetsperspektiv är i dag skåpen i de kvinnliga omklädningsrummen redan fullbelagda och vi har tre-fyra stycken kvinnliga poliser i utbildning. Men vad jag har förstått finns det inga planer på att bygga ut omklädesrummen.

 

Fru talman!

Dagens polishus byggdes 1984 och mycket har hänt sedan dess. Dagens polishus håller inte måttet och den planerade om- och tillbyggnaden uppfyller inte de krav som ett polishus kräver med dagens EU-krav och normer. Någon eventuell utvecklingsmöjlighet för utbyggnad vidare framåt finns inte heller. Därför måste vi vara realister och försöka förstå att kraven kommer att  öka, även kraven på cellerna kommer att öka. Ifall den här om- och tillbyggnaden blir av kommer man inte sedan att kunna bygga ut. Vi behöver ge våra poliser ett ändamålsenligt polishus, men tyvärr är det så att man behöver se möjligheterna att kunna bygga ett polishus någon annanstans. Därför föreslår jag under moment 43.60.74 att detta sänks till 50.000 euro för att göra en ny utredning om en mer långsiktig och ändamålsenligt lösning för ett nytt polishus någon annanstans.

 

Landskapsregeringensledamoten Tuula Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var hemskt många frågor som inte går att besvara på två minuter. Landskapsregeringen har gjort bedömningen att vi inte i dagens läge har möjlighet att bygga ett helt nytt polishus. Därför har vi gått in för att bygga till det nuvarande polishuset. Det finns ännu ingen detaljplanering, så man kan inte påstå att någon får det sämre än någon annan, utan på dessa ca 470  kvadratmetrar som tilläggsbyggnaden skulle vara så ryms det mesta, men sådana saker som en skjutbana som har ansetts vara viktig från polisernas sida kommer vi inte att kunna få till stånd. Hälsocentralutrymmet skulle inte ha varit ändamålsenligt och dessutom ett mycket dyrt alternativ. Lösningen att hyra upp grannfastigheten för kriminaltekniken är åtminstone kriminalpoliserna väldigt nöjda med. Arbetarskyddskraven påtalades; de kommer att beaktas i detaljplaneringen som skall vidtas.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson säger att det inte finns någon möjlighet i dag att bygga ett nytt polishus. I stället bygger vi ut det nuvarande för 1,9 miljoner euro. Om fyra-fem år kanske vårt polishus blir underkänt eller man säger att ni måste bygga ett nytt, vad gör vi då? Det är tyvärr så att vi har i dag redan för få celler och även om inte någon detaljplanering är gjord har polisen fått det förklarat för sig, att det inte kommer att bli fler celler, utan det enda de har pratat om är att en häktescell eventuellt kan göras om till en anhållningscell. Av denna 470 kvadrat har jag förstått att 370 utgör polisens utrymme. Jag har aldrig pratat om någon skjutbana – det förstår även polisen, visst man har alltid önskemål och sådant. Om vi ser det långsiktigt är detta ingen bra lösning utan vi måste hitta en annan lösning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag begärde egentligen replik för att ge mitt understöd till ltl Göte Winés anförande, som visade att han är mycket påläst och att han har satt sig in i situationen. Jag håller helt och fullt med det han sade, att vi har stora problem i polisen och det personalpolitiska kanske man behöver se över före man börjar med ett hus och det är framför allt flytten av alarmcentralen till polishuset som är problemet, det är vi båda två medvetna om.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringesledamoten Lars Selander:

Fru talman!

När det gäller utbildnings- och kulturavdelningens förvaltningsområde tänkte jag komma med några ytterligare klargöranden i samband med min presentation av landskapsregeringens budgetförslag för 2005. Det första gäller Ålands hantverksskola, som under flera år har varit föremål för utredningar och funderingar hur man skall tillgodose deras utrymmes- och renoveringsbehov. Vi har sett på olika lösningar. Vi har nu på grund av egentligen pedagogiska men även ekonomiska slutsatser kommit fram till att den mest förmånliga alternativa nya lokaliseringen för hantverksskolan blir vid Ålands folkhögskola. Det är så att vid folkhögskolan i dag har man motsvarande verksamhet till stor del. Det har man tyvärr inte när det gäller naturbruksskolan, som skulle ha varit alternativet. Det är också så att när det gäller naturbruksskolan skulle det medföra betydligt större om- och tillbyggnader för att kunna förflytta hantverksskolans verksamhet dit. Sedan är det också så att om man skulle ha gått in för det tredje alternativet, dvs. att hålla kvar hantverksskolan ute i Tosarby skulle det också medföra betydligt större kostnader och tyvärr har man inte de pedagogiska synergieffekter som vi får när hantverksskolan flyttas till folkhögskolan. Därav det förslag som finns i budgetförslaget för 2005, dvs. att hantverksskolan flyttas till folkhögskolan.

 

När det gäller Ålands sjöfartsmuseum har vi under detta år haft konstruktiva diskussioner med styrelsen för just nämnda museum och vi föreslår då ett utökat anslag för deras verksamhet, vilket de också behöver få. Det är nämligen så att Ålands sjöfartsmuseum är ett erkänt och mycket fint museum internationellt. Det anser jag att bör bibehållas.

 

När det gäller understöd för idrottsorganisationers verksamhet har vi även här ett förslag till utökade medel och detta har främst att göra med kommande sommars öspel, som behöver lite extra medel i och med att det är placerat på en ö som inte är så lättillgänglig, om man säger så. Därför behövs det lite mera medel för att vår åländska trupp skall kunna delta i de spelen, som har varit tradition i drygt 20 år.

 

Ytterligare finns det med utökade medel för att kunna få till stånd den planerade samverkan mellan idrotten och Ålands lyceum i samband med den nya inriktningen som startar fr.om. hösten: hälsa och idrott, en av de fyra. Jag återkommer senare till detta.

 

Sedan har vi också utökade anslag för landskapsandelar för kommunernas anläggningskostnader för grundskolor och allmänna bibliotek. Där föreslår vi, precis som vicelantrådet redogjorde för i sin presentation, att man skulle betala ut till Finströms kommun även det som var planerat anslag för 2006, så att det skulle betalas ut under kommande år i enlighet med det regelverk som finns. Sedan finns slutraten med för Rangsby skola i Saltvik och som ny finns Södersunda skola i Jomala.

 

När det gäller Ålands lyceum kommer man fr.o.m. hösten 2005 att erbjuda studerande fyra olika inriktningar. Vi har den humanistiskt och samhällsvetenskapliga inriktningen, vi har den naturvetenskapliga inriktningen och estetisk inriktning samt den som jag redan nämnde: hälsa och idrott. Under vårvintern kommer också om- och tillbyggnaden att slutföras och det här betyder att när nya studerande och även gamla som redan går där börjar sitt nästa läsår får de göra det i ändamålsenliga utrymmen och icke som i dag väldigt trångbott. När det gäller hälsa och idrott kommer man att kunna erbjuda ett utökat antal kurser för just dem som är intresserade av t.ex. fotboll, segling, gymnastik, innebandy eller någonting ytterligare och detta sker, som jag sade, i samarbete med ÅIF.

 

När det gäller sjöfartsutbildningarna i landskapet har de under många år varit prioriterade utbildningar och från landskapsregeringen föreslår vi nu medel för ett ersättande skolfartyg. Nuvarande ms Utö är drygt 40 år gammalt och det är knappast meningen att man i en utbildning skall syssla med och använda historiska föremål, om det är så att vi skall ligga på utbildningsvågens framkant. Dessa medel kommer då att möjliggöra att man kan inköpa ett begagnat fartyg som sedan anpassas för att kunna fungera som ett skolfartyg. Troligtvis kommer då detta fartyg att ha ungefär 20 år på nacken eller någonting liknande.

 

När det gäller naturbruksskolan finns det sedan många år tillbaka anslag upptagna för en lösdriftsladugård. I det kommande jordbruksstrategidokumentet, som presenteras under vintern, kommer man att komma närmare in på behovet av denna lösdriftsladugård. Anslagen är beviljade 2001, 2002 för just nämnda ladugård och dessvärre är det så att en del av de medlen försvinner vid årsskiftet, men merparten finns kvar.

 

När det gäller Högskolan på Åland pågår en utredning av dess verksamhet och den utvärderingen kommer att fortsätta under vintern för att vara klar inför den revidering som skall ske av utbildningsavtalet mellan landskapsregeringen och Högskolan på Åland. Här har vi sagt att vi prioriterar några inriktningar: sjöfart, turism och vård, utav de sju som vi i dag har vid Högskolan på Åland. Utvärderingen får sedan ge ytterligare information om vad bl.a. näringslivet har för behov vad gäller utbildning i landskapet på högskolenivå. Den utvärderingen kommer som sagt senare.

 

När det gäller läroavtalsutbildningen är det någonting som man på nordisk nivå har utökat i många länder, bl.a. Danmark och Norge. Även i landskapet har vi valt att föreslå att man utökar den, om ändå kanske ganska blygsamt. Man ökar från nuvarande 18 nya platser årligen till 26 kommande år.

 

Slutligen när det gäller museibyrån är det så att förslaget från landskapsregeringen är att fyra stycken tjänster föreslås indragna, varav två icke har budgeterats eller varit besatta på många år. Två av dem är sådana där tjänsteinnehavarna har gått i pension detta år. Vi föreslår  att under en två års period skulle det ytterligare minskas med ca tio stycken.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Flyttkarusellen av Ålands hantverksskola ser ut att fortsätta till Ålands folkhögskola. Vi skall komma ihåg att hantverksskolan har redan varit på folkhögskolan på åttiotalet och av olika orsaker flyttade man därifrån till Tosarby. Det är i Tosarby som skolan har byggt upp sin högklassiga och unika profil som man har i dag. Hur har nu landskapsregeringsledamoten tänkt sig att den här profilen skall bibehållas under folkhögskolan? Skall det bli en linje i folkhögskolan eller skall man kunna verka som två olika skolor och dela på lärare? Man måste också veta att det är två olika huvudmän för både folkhögskolan och hantverksskolan, som i dag drivs av en förening. Jag tycker också att flytten har negativa konsekvenser för regionalpolitiken i den östra delen av fasta Åland, både kommunstyrelsen i Sund och Sunds Marthaförening och andra har kraftigt emotsatt sig en flytt liksom lärare på skolan. Jag är alltså orolig för att hantverksskolans identitet och särprägel kommer att utplånas i och med flytten. I stället borde man starkt överväga att utveckla skolan på plats i Sund, där det finns utvecklingsmöjligheter att växa. Jag undrar hur man riktigt har tänkt sig i den här frågan just när det gäller de pedagogiska vinsterna och ekonomiska vinsterna och skall skolan bli en linje under folkhögskolan?

 

Landskapsregeringesledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

”Flyttkarusellen” har inte ens påbörjats. Däremot har det utretts i flera år hur man skall göra. Under det här året har jag vid ett flertal tillfällen träffat samtliga lärare från hantverksskolan och diskuterat de olika placeringarna med både dem och företrädare för deras styrelse. Jag menar att det är i samförstånd som detta förslag läggs. Senast bara för en månad sedan var, kanske inte alla, men de flesta lärare från hantverksskolan och besökte mig här på landskapsregeringen och jag presenterade då det förslag jag kommer att lämna i landskapsregeringen och det tyckte de att var ett bra förslag, så då är det märkligt om de pratar med en annan tunga när de pratar med enskilda ledamöter hos socialdemokraterna. Sedan är det så att utbildningen har utvecklats en hel del sedan 1982. Det är helt rätt och det har även skett på folkhögskolan. Att flytta dit och få synergieffekterna vad gäller pedagogisk kunskap är nog mycket bra för landskapet. Jag har förstått att det även från ett visst håll här har gjorts förslag att man skulle slå ihop x antal skolor till en skola, men nu helt plötsligt kan man inte slå ihop två till en skola. Det är mycket märkligt! Sedan är det också så att det är ekonomiskt fördelaktigare att flytta till folkhögskolan, men detta med ekonomi kanske inte är så viktigt för vissa!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

I dagens tidning kunde man läsa att landskapet skulle ha kunnat få över 1 miljon danska kronor för att förverkliga vissa kulturprojekt. Men landskapsregeringen med Selander säger tydligen nej till det! Tidigare har privata intressenter erbjudit 1 miljon euro för att stötta utbyggnaden av sjöfartsmuseet. Det har också landskapsregeringen med ledamoten Selander sagt nej till och inte verkar han heller intresserad av privata som vill investera i kk-huset. Vilken är den principiella förklaringen till att ledamoten Selander är så mot finansiering av kulturinvesteringar som kommer utifrån? Vad är den ekonomiska logiken bakom det hela och den kulturpolitiska?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag blev förstås glad när jag hör att man nu har kommit till beslut när det gäller hantverksskolan. Ifjol hade vi diskussionen om att den skulle flytta till naturbruksskolan och jag är medveten om att det var ett dyrare alternativ, så jag tycker att det är bra nu om man har funnit att det är rimligt och möjligt att flytta den till folkhögskolan. Det är precis som vi hörde av landskapsregeringesledamoten Lars Selander att det måste byggas mycket mera vid naturbruksskolan, så jag tycker att det är helt okej. Jag blev också glad över att man har högskolans utvärdering på gång och att den skall bli klar under 2005 precis som vi i finansutskottet också efterlyste. Det är också bra och de här viktiga utbildningslinjerna är alldeles klart vård, sjöfart och turism. Vi är helt överens om det.

 

När det gäller museibyrån tycker jag också att man har överbetonat problemen eftersom vi vet att det finns faktiskt inom museibyrån, det finns inom många andra byråer och avdelningar inom förvaltningen många tjänster som har kommit till på grund av projekt som har inletts och som man har tänkt att det här skall räcka ett år eller två, möjligen tre år, men sedan när projekttiden har varit slut har tiden blivit förlängd och det har blivit nya förordningar och nya förordningar år efter år. Det är sådant här man måste börja syna, det är tyvärr på det viset, så jag tycker att landskapsregeringen här har gjort ett bra arbete

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

landskapsregeringesledamoten Lars Selander pratar om att öka pengar för skolbyggen och då har jag en fråga: Hur kommer det sig att Sund tidigare inte fick lika mycket procent som t.ex. Geta och Finström fick vid deras utbyggnader?  På vilka grunder är detta befogat? Eleverna i Sunds grundskola sitter i dag och äter i klassrummen.

Landskapsregeringsledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

Det är riktigt att jag talade om att landskapsregeringen föreslår att vi tidigarelägger utbetalningen till Finströms kommun. Det finns också med medel för Sunds skola. Men det är också så att Sunds skola har valt att bygga större än de normer som finns och bl.a. just köksregionerna. Om det är så att man i Sunds kommun vill ha utrymmena för annan verksamhet än skola är det väl okej, men då får man stå för prislappen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag tänkte bara ge en eloge till landskapsregeringesledamoten Lars Selander för att han egentligen har fått med min motion i förslaget angående hälsa och idrott i Ålands lyceum. Min motion byggde på exakt samma sak och jag trodde faktiskt inte att man fick så snabb respons för en sak, men jag får tacka!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Vi skall också som oppositionsparti ta ställning till budgeten och när det gäller hantverksskolan skulle det vara enklare för oss att förstå hur landskapsregeringen tänker med flytten till folkhögskolan, om man mer konkret kunde svara på frågan: Vilka är de ekonomiska vinsterna? Vilka är de pedagogiska vinsterna och hur skall det bli med huvudmannaskapet? Skall det bli integrering i folkhögskolan? Skall det bli två skolor i samma byggnad? Vi måste ha tillräckligt med information också för att kunna ta ställning till ett sådant här förslag. Man blir lite tveksam när det ifjol var helt klart att skolan skulle flytta till naturbruksskolan och att det var det bästa alternativet. Nu kommer man och säger, att, nej, det var dyrt! Nu kommer man med det här förslaget. Hur skall vi nu kunna tro att det här är absolut det enda rätta!

 

Landskapsregeringesledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

Redan i samband med att landskapsregeringen överlämnade meddelande om rambudgeten i april detta år fanns formuleringen om att se på möjligheterna att flytta hantverksskolan till folkhögskolan. I samma nämnda rambudget finns det ett anslag upptaget 2006 för tillbyggnad av verkstadsutrymmen. Det är sådana utrymmen som behöver byggas till även vid folkhögskolan. Det finns upptaget 500.000 euro i rambudgeten. När man flyttar hantverksskolan till folkhögskolan kommer det också att medföra en del ombyggnader i befintliga lokaler där. Exakta summan för just denna om- och tillbyggnad finns inte i dag eftersom vi enbart i det här läget har tagit fram skisser; man måste jobba vidare med det. Helt klart är att vi har väldigt stora pedagogiska fördelar med det och det är någonting som är mycket viktigt i skolvärlden. Man kommer att kunna samverka mellan de olika utbildningsinriktningarna som finns vid folkhögskolan. Under året kommer man att jobba vidare med det här och senast i samband med nästa års ordinarie budgetförslag kommer det att presenteras för lagtinget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag tänkte ägna mitt första anförande åt skärgårdstrafiken. Jag har själv för länge sedan bott på Kökar en livserfarenhet jag haft mycket glädje  och som givit mig många tankar om hur livet i skärgården kunde utvecklas. Jag har under mina fem år som lagtingsledamot förvånats över vilken energi som läggs på skärgårdstrafiken och dess turlistor varje år.

 

Förvåningen beror inte på ämnet – tvärtom - skärgårdstrafiken är en stor ekonomisk del av hela budgeten och därmed en viktig fråga och absolut livsviktig när det handlar om skärgårdens överlevnad. Det är någonting som inte bara berör skärgårdsborna, alla är vi gynnade av en stark skärgård med framtidstro.

 

Varje år så länge jag har varit med i politiken har det förts många och långa och animerade diskussioner om turlistorna. I år har vi lyckats slå fast en turlista för tre år, vilket är ett mycket klokt beslut. För att varje år ta denna slitsamma diskussion och att skärgårdsborna varje år skall känna en osäkerhet över hur turlistorna skall utformas är inte bra. Turlistsdiskussionerna tar mycket energi och kraft och tid av alla som är berörda. Med en treårig tidtabell så kan man också känna trygghet och framförhållning som skärgårdsbo. Nuvarande turlistorna är inte på något sätt de optimala. Många anser att det är för lite skärgårdstrafik för för mycket pengar.

 

Så kära trafikminister,  ta detta tillfälle i akt och ta dig en ordentlig funderare över hur skärgårdstrafiken kunde utvecklas så att vi får mera trafik för dessa pengar och förstås ännu hellre för mindre pengar!

 

Jag skall ge lite vägkost:

 

Trafikavdelningens uppgift är att upprätthålla, utveckla och förnya landskapets interna trafiksystem.

Upprätthålla, visst, men fokus borde läggas på förnya och utveckla. Skärgårdstrafikens utveckling  är avgörande för skärgårdens fortlevnad.

 

Första frågeställningen bör vara: Vad vill vi med sjötrafiken? Den andra: På vilket sätt kan den utveckla skärgården?  Skärgårdstrafiken är så mycket mer än transport. Jag vill påstå att den är skärgårdens livsnerv och en viktig fråga för hela Åland, inte minst ur turismperspektiv.

 

Hur är trafiken uppbyggd idag? Jag påstår att skärgårdskommunerna idag är förorter till Mariehamn. Med några undantag är det så att det du inte kan få i din egen kommun som skärgårdsbo får du fara till Mariehamn för att hämta. Om du skall till tandläkaren, frissan, få bilen lagad, osv. Det är  inte ovanligt att man får avsätta en dag och åka in till stan. Är det bra eller kunde det utvecklas på något annat sätt? 

 

Ytterligare en fråga: Hur ser vi på skärgårdstrafiken mellan skärgården och riket?  Kanske för många också en känslig fråga.

 

Vi politiker måste också ta ställning till vilken princip som skall gälla för att öppna skärgården mot öster. En dubbel fråga som också innehåller frågan: Är det landskapets ansvar att upprätthålla trafik till riket eller skall de privata rederierna sköta den också? Vi skall också tänka på vilka möjligheter för skärgårdsföretag skulle större turtätheter ge vår skärgård, särkilt om t.ex. vajerfärjpasset mellan Pargas och Nagu ersätts av en tunnel i framtiden? Just nu finns det ett kompakt motstånd mot denna tunnel, men kanske nya vindar börjar blåsa och kanske man också borde fundera på att det fler än ortsborna som borde få ta ställning till så här stora satsningar.

 

Lite fakta först. Skärgårdstrafiken kostar idag i drift 12 875 000 €; då är inte linfärjorna inräknade. Sjötrafiken ger förutom transporter även många viktiga arbeten åt i första hand skärgårdsbor. I detta anslag ingår inte nyanskaffningar av fartyg vilka när de investeras även påverkar driften.

 

Kostnadstäckningen från inkomsterna  från skärgårdstrafiken är  5 procent. Linfärjorna är kostnadsfria.

 

Dessa fakta bör man ta med sig i de fortsatta funderingarna.

 

Om målsättningen för skärgårdstrafiken står det i budgeten: ”Målsättningen är att upprätthålla en rimlig nivå på trafiken som beaktar skärgårdens möjligheter till överlevnad och utveckling .”(sidan 26). I stället för att koncentrera all trafik och all logistik i riktning mot Mariehamn tycker jag att man skall sträva till att även binda ihop kommunerna. Tänk om vi kunde skapa en skärgårdstrafik som skulle ge underlag för arbetsplatser för tandläkare, privatläkare, veterinär, frisörer, bilmekaniker, bagerier, möjligheter till rekreation som att spela golf, gå i ridskola  och mycket annat i skärgården. Hela skärgården skulle få ett mervärde.

 

Om vi dessutom binder ihop vår skärgård för att öka växelverkan mellan kommunerna och om vi dessutom knyter ihop dem transportmässigt med de åboländska skärgårdskommunerna - kanske det t.om. finnas  EU-mål pengar att söka?

 

Nu, kära trafikminister, hur framtiden än ser ut, så finns det tre år att i lugn och ro ta fram en ny modell för skärgårdstrafiken. En skärgårdstrafik som skall utgå från ett tomt papper, där logiken skall styra vilka vägar färjorna skall ta och praktiken bestämma var hamnarna skall ligga. Inga skärgårdsbor skall vara med i detta skede; ett friskt och nytt förslag skall tas fram och där man oberoende av var de starka politiska krafterna bor tar fram linjer som är kortast möjliga, miljömässigt effektivast och som inte bara för skärgårdsborna till Mariehamn utan som knyter samman skärgården för bättre samarbete och gemensamt större utbud och tillgång till tjänster och kultur och aktiviteter.

 

När det här förslaget är uppritat skulle en tekniker gå igenom förslaget för att se om det praktiskt är genomförbart. Finns det tillräckligt djupa vatten, är hamnen tillräckligt skyddad osv. Först nu skulle kommunerna få komma in och säga sitt när en opartisk helhet är lagd. Ett förslag som antagligen aldrig de berörda skulle komma fram till på egen hand.

 

Som det är idag utgår man mycket från, och håller benhårt på i sin linje, och om man måste ge någon tur ifrån sig så måste alla andra helst göra det också. Ett mycket mänskligt sätt att förhandla på. Jag tror att man utgående från den modell och det arbetssätt jag föreslår skulle kunna få t.o.m. mer trafik för mindre pengar, kanske man tom skulle kunna spara in på tonnaget och därmed också minska på personalen - vilket i och för sig är synd för skärgården som behöver arbetsplatser - men förhoppningsvis finns andra färjjobba att få eller en större marknad för att öppna ett eget företag. Målsättningen skulle vara att turerna skulle bli kortare och förhoppningsvis också fler.

 

Och så, fru talman, tills sist tunneln till Föglö. Nu  säger budgeten att utredningen av en ev. fast förbindelse till Föglö skall utredas vidare. Det är bra. För det vi behöver först av allt är ett definitivt svar på frågan: Är det möjligt att bygga en tunnel til Föglö? Har området de miljömässiga förutsättningarna? Sedan måste vi få fram en realistisk prislapp - den är nödvändigt för att komma vidare, och det lovar också budgeten.

 

Jag vill också uppmärksamma finansutskottet på diskussionerna om att de nuvarnade turlistorna kräver att tidigare tillfälligt anställd personal skall ordinarieanställas, men med hänvisning till pågående utredning vill jag rekommendera att man agerar så att man kan vänta med de ordinarie tillsättningarna.

 

Så fru talman! Mitt råd till regeringen är: Ta vara på arbetsron från turlistearbetet och låt kreativiteten flöda för en levande och livskraftig skärgård!

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kan inte säga annat än tack för att andra än vi skärgårdsengagerade sätter sig ner och funderar och analyserar de här sakerna på det viset som ltl Britt Lundberg har gjort. Det blir som en annan dimension när någon person tar sig den här tiden, då man inte själv på det viset direkt beroende av skärgårdstrafiken. Det blir också en annan tyngd i det, och det är bra. Jag håller med om precis allt det som ltl Britt Lundberg sade. Vi måste komma ifrån detta eviga trätande om turlistor och vi måste komma vidare i kortruttstänkandet. Vi måste få ett annat system för skärgårdstrafiken och det skall leda till flera turer för mindre pengar, det måste vara målsättningen. Om det är så att det är via en opartisk utredning där inte skärgårdsborna får vara med och påverka arbetet i första hand, om det anses vara det rätta sättet att gå vidare, så kommer jag inte att motsätta mig det heller, för det finns fördelar att man gör det på det viset, så det tycker jag också är bra. Återigen: mycket bra anförande!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vill tacka ltl Britt Lundberg för de mycket kloka orden hon sade i fråga om skärgårdstrafiken. Att turlistorna nu blev treåriga tycker jag är väldigt bra därför att det är ett väldigt uppslitande arbete både för trafiknämnderna/näringsnämderna i kommunerna som har hand om det, den ansvariga ministern och för förvaltningen. Det är en sorts framgång i alla fall i allt elände att man fick till stånd treåriga turlistor.

 

I budgeten finns upptaget 90.000 euro för att utreda kortruttssystemet. Utgående från trafikplanen har vi fastnat för att man först måste reda upp södra linjens trafik. Där är utredningar om tunnel kontra bro som olika alternativ, men utredningen är inte klar; vissa beräkningar saknas om hur lång tid det skulle ta att tjäna in kostnaderna för tunneln. Det pågår just nu.

 

När det gäller frågan om vi skall ha förbindelsen till fastlandet eller inte. I skärgården upplevs den som väldigt viktig. Vi har i olika sammanhang fört diskussioner också om huruvida vi skall syssla med turisttransporterna som betyder tätare turer under sommarmånaderna. Men där finns förstås olika åsikter beroende på vilka kommuner som är beroende av turismen.

 

När det gäller fasta anställningar har vi många som upprepade gånger anställts på korta arbetsavtal. Skulle det här gå till domstolsbehandling skulle de betraktas som ordinarie, så där är vi nog lite på det hala.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det var glädjande att höra ltl Britt Lundbergs anförande om skärgårdstrafiken och framför allt att man har kommit till ett avtal om att turlistorna äntligen blir på en treårsbasis och att man kan få en långsiktig uppläggning av logistiken för skärgårdstrafiken. Jag tolkade ltl Britt Lundbergs anförande så att det var en utomstående person som skulle börja från noll och utveckla skärgårdstrafiken med mera turer och helst lite billigare. Man måste börja på det viset som det gjordes gällande i anförandet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vill liksom övriga ledamöter ge mitt erkännande till ltl Britt Lundberg för hennes anförande om skärgårdstrafiken. Jag tyckte det var mycket intressanta funderingar och jag delar dem till fullo. Det som är intressant är att nästan allt av det som ltl Britt Lundberg nämnde står i den s.k. Norrbelius-utredningen, som gjordes 2000. Den har sedan dess legat i källaren på trafikavdelningen på en hylla, likt årgångsvin, kan man säga och nu borde man ta fram den och blåsa av dammet och förverkliga den, för den har mycket bra funderingar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Tillika som alla andra vill jag ge en eloge till ltl Britt Lundberg för det engagemang som hon har visat för skärgårdstrafiken. Jag tycker att det mesta av det hon sade kan jag faktiskt understöda så här rakt av, men det är två saker som jag inte riktigt till fullo vill svälja med en gång och det första är Brändö kommuns geografiska läge, som vi tyvärr inte har några möjligheter att flytta på. Det betyder att vi behöver ha en garanterad förbindelse till fastlandet. Är det så att man överväger att dra in den förbindelsen – det står naturligtvis var och en fritt – betyder det att samtidigt dödar du Brändös näringsliv.

 

Om det är möjligt skulle jag vilja ”åberopa” subsidiaritetsprincipen. Jag vet att skärgårdsborna, mig själv inkluderad, kanske har en tendens att ta i lite för mycket i turlistetider och adrenalinet rinner, men trots det vill jag inte att man helt skall lämna skärgårdsborna när man gör upp ett nytt logistikprogram för skärgården, för det finns väldigt mycket kunskap och det finns väldigt mycket kunnande ute i skärgårdskommunerna som jag tycker att man skall ta tillvara.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Målsättningen med mina tankar är ökad trafik. Det gäller även Brändö, ltl Veronica Thörnroos! När det gäller trafiken österut ville jag väcka frågan kanske mest med den tanken att man även skall se möjligheterna till att just de egna företagen i skärgården skulle kunna få kunder också från den åboländska skärgården. Det är någonting som jag tycker att är viktigt att fundera på. Här handlar det inte heller om att skärgårdstrafiken skulle skäras av från Brändö. Det är förstås en ständigt pågående diskussion huruvida skärgårdsborna skall åka till fastlandet och shoppa gratis medan andra betalar för det. Det där är en diskussion som jag inte har tagit upp i mitt anförande och som jag inte tänker ta ställning till här heller, utan jag tycker att det är viktigt att vidga vyerna och se möjligheterna för mera företag i skärgården. Då handlar det nog om mera kontakter och mera turer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Vid gårdagens budgetdebatt berörde flera talare frågan, vad vi här i lagtinget menade med självstyrelsens utveckling och på vilket sätt vi kan dra största fördel av den. Frågeställningen är självfallet intressant och brukar ge anledning till förslag och idéer. I allmänhet brukar diskussionen om utvecklande av självstyrelsen innebära förslag om övertagande av olika behörighetsområden som oftast leder till en utökning av tjänster inom den offentliga sektorn. Där har vi socialdemokrater  bl.a. nämnt landskapsregeringens förslag i liggande budgetförslag om ett övertagande av lagstiftningsbehörigheten vad beträffar alkohollagstiftningen och inrättandet av en datainspektion. Inkonsekvensen ligger sedan däri att samma landskapsregering som föreslår övertagandet som leder till personalökningar också kritiserar landskapsförvaltningens expansion och samtidigt föreslår avskedanden på museibyrån. Avskedanden som vi socialdemokrater inte kan acceptera.

 

Fru talman

Landskapsregeringen skriver i sitt budgetförslag för år 2005 under rubriken socialpolitik som hör till social- och miljöavdelningens förvaltningsområde: ”Det långsiktiga målet är att trygga den grundläggande välfärden med tillräckliga resurser för vård och omsorg samt att verka för en social rättvisa och för minskade sociala klyftor i det åländska samhället”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att landskapsregeringen anser att vi idag inte har tillräckliga resurser för vård och omsorg, att vi har social orättvisa och sociala klyftor i vårt åländska samhälle. Och att det långsiktiga målet är att trygga den grundläggande välfärden resursmässigt. Jag kan i stort sett hålla med landskapsregeringens skrivning, men jag anser att formuleringen långsiktigt mål är för diffus. Det borde konkretiseras klarare vilken tidsangivelse för att nå denna målsättning annars blir det bara munnens bekännelse.

 

Trygghet värderas av alla som viktigt. Social trygghet innebär för barn att de kan utvecklas och växa upp i en förhoppningsvis trygg och stimulerande miljö, för den aktiva befolkningen en trygg bostad och arbete fungerande barnomsorg, hälso- och sjukvård och skola och för de äldre att få åldras värdigt och i en miljö anpassad efter de äldres behov. När något går snett skall det sociala trygghetssystemet möjliggöra hjälp till självhjälp genom ekonomiskt eller annat stöd.

Otrygghet i samhället i familjen hos den enskilda individen får långtgående katastrofala följder, såväl socialt som ekonomiskt.

 

Som känt har vi egen lagstiftningsbehörighet som berör bl.a. social- och hälsovården. Problemet som jag ser det är att landskapsregeringen inte använder lagstiftningsbehörigheten för att skapa en social lagstiftning utgående från de åländska förhållandena för ålänningarna. Just för att verka för social rättvisa och för minskande sociala klyftor i det åländska samhället. Man ställer sig frågan varför. Jag antar att det beror på att man inte har en klar målsättning för vilken socialpolitik man vill driva och att många som det berör inte är attraktiva väljargrupper. Här kunde självstyrelsen och vår behörighet utnyttjas för en social lagstiftning i syfte att få ett så jämlikt samhälle som möjligt och att också de resurssvaga kan dra största möjliga nytta av vår självstyrelse.

 

Enligt självstyrelselagens 44 § 2 mom. skall när budgeten fastställs lagtinget sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst de samma som i riket. En skrivning vars innebörd idag borde vara en självklarhet, men som framgick av den senaste spörsmålsdebatten så har vi på Åland mycket högre levnadskostnader så jämförelser med riksnormerna är därför inte rättvisande. Socialdemokraterna fick också ett enhälligt nej och avslag nyligen av landskapsregeringspartierna här i lagtinget på vår hemställan där vi uppmanade landskapsregeringen att utreda skillnaderna mellan de sociala förmånerna på Åland och i riket samt att utreda de åländska hushållens disponibla inkomst som grund för att skapa en till åländska förhållanden anpassad socialpolitik.

 

Nej,det går inte bara att i stort sett plagiera riksnormerna utan vi måste få en socialpolitik anpassad efter åländska förhållanden och för att uppnå det, är en grundläggande  förutsättning att klargöra de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan riket och landskapet. Det är en av förutsättningarna för utarbetandet och förverkligandet av en egen åländsk socialpolitik.

 

Fru Talman

Ledamoten Gun-Mari Lindholm informerade igår om att vi inom några dagar skall få socialvårdsplanen för de närmaste åren på vårt bord. Detta ger mig anledning att nämna vår socialdemokratiska finansmotion med mig som förste undertecknare och som berör just socialvårdsplanen. Där föreslår vi att landskapsregeringens socialvårdsplan skall bifogas budgetförslaget och godkännas i samband med att budgeten antas. Det som vi motsätter oss är just den behandling som den får nu. Den utdelas antingen när budgeten diskuteras eller vid ett senare tillfälle. Den godkänns inte i samband med budgetbehandlingen och får därmed inte samma status som hälso- och sjukvårdsplanen. Det borde vara en självklarhet att landskapsregeringens socialvårdsplan för de kommande fem åren godkänns i samband med lagtingets budgetbehandling, på samma sätt som görs med landskapets hälso- och sjukvårdsplan. Nu ser vi alla att den kommer betydligt senare och får i praktiken endast vad man kan kalla för kännedom-behandling. På det sättet får den naturligtvis inte samma legitimitet, saknar politisk och finansiell förankring och kan därför inte betraktas som ett trovärdigt styrinstrument för socialvården och får därmed inte samma auktoritativa behandling som motsvarande hälso- och sjukvårdsplan. Därför, fru talman, ser jag det som närmast naturligt att motionen får en positiv behandling i finansutskottet.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Ltl Christian Beijar tar upp ett område som man också diskuterade från socialdemokraternas sida, genom ltl Camilla Gunell, där man vänder sig mot att regeringen vill överta nya behörighetsområden och verksamheter och samtidigt drar in, som man säger, tjänster på bl.a. museibyrån i den här budgeten. Det här visar på ett väldigt enkelt sätt att tänka. Det är en förutsättning att man måste ändra på verksamheter och eventuellt prioritera och eventuellt också ta bort för att göra det möjligt att införa nya områden och verksamheter. Jag tycker att det är lite skrämmande att säga att socialdemokraternas resonemang går ut på bevarande i stället för att modernisera och ett nytänkande.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

I 99,9 procent av mitt anförande tog jag upp socialpolitiken. Det nämner ledamoten Gun-Mari Lindholm inte med ett ord i sin replik. Men när det gäller museibyrån och avskedanden där delar jag uppfattningen kring det att vi är också för att utveckla en förvaltning som landskapsförvaltningen, men vi måste använda andra medel. Vi kan inte besluta om att vi skall ha vissa delar och samtidigt börja avskeda folk. Det finns ingen möjlighet att arbeta på det sättet. Vi har en annan väg att gå, en mera långsiktig, där man ser mera till helheten och inte att man börjar avskeda folk.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

Vi lever i en turbulent tid. De politiska vindarna är nyckfulla, både vad gäller vindriktning och intensitet. Det gäller att vara beredd. Att följa läget och lyssna av de lokala ”väderstationerna”. Då prognos och verklighet inte överensstämmer, är det verkligheten man måste utgå från.

 

Vi invalda i Ålands lagting har en viktig uppgift. På bordet ligger förslag till budget för landskapet Åland 2005. Budgeten förenar hela Åland. Budgeten förenar hela Åland, utgående från det faktum att alla invånare berörs på ena eller andra sättet. Det är vår skyldighet att verka för Ålands bästa.

 

Följande avsnitt är taget ur landskapsbudgetens, allmänna motiveringar:

 

”Det åländska samhället präglas i hög grad av viljan att själv ta ansvar för utformningen av framtiden. Denna vilja grundas i övertygelsen om att identifieringen med det egna samhället är en väsentlig förutsättning för utveckling och välstånd.”

 

Vidare står att läsa:

 

”Den politiska strategin för självstyrelseorganen har under det senaste decenniet i hög grad bestått i att genom att upprätthålla välfungerande grundläggande samhällssystem, tillhandahålla allmänna förutsättningar för att samhället skall utvecklas. Ett samhälle som är säkert, har goda kommunikationer, där sjukvården fungerar, där det grundläggande utbildningssystemet håller en god standard och där inte minst miljön är ren är attraktivt när såväl enskilda som företag söker formerna för sin framtid.”

 

Utgående från nämnda citat kommer jag i mitt anförande att ta fasta på följande fem punkter:

 

-         goda kommunikationer

-         sjukvård

-         identifiering med det egna samhället

-         grundläggande utbildningssystem

-         ren miljö

 

Fru talman!

En av skärgårdens verkliga utmaningar ligger i ökad inflyttning. Skärgårdens fortsatta överlevnad är till stora delar beroende av antalet invånare. Sysselsättningsbefrämjande åtgärder i all ära men det är goda kommunikationer som är a och o. Landskapsregeringen har i år för första gånget valt att ge ett turlisteförslag som överspänner en längre tidsrymd än ett år. Bra! Det är ett beslut som kommer att inverkar positivt på skärgårdens utveckling. Det visar på ett långsiktigt tänkande. Retoriskt kan följande fråga ställas. Vem flyttar sitt företag till en ort, vars framtida kommunikationer är oklara? Knappast en seriös företagare i alla fall.

 

Goda kommunikationer är en absolut förutsättning för bosättning och företagande i skärgården. Vad  som är goda kommunikationer är däremot tolkningsbart. Det som en person anser vara goda kommunikationer, kan av andra uppfattas som dåliga.  Här återfinns en del av problematiken med skärgårdstrafiken, dvs svårigheter att prioritera då särintressen står i konflikt med varandra.

 

De accelererande utgifterna inom skärgårdstrafiken är alarmerande. Det går inte att blunda för fakta längre. De höga bemanningskostnaderna och bränslepriserna kommer med största sannolikhet att resultera i reducerad trafik, dvs. färre turer om inget görs. Vad kan man göra? Bränslepriserna kan vi inte påverka, knappast löneutvecklingen eller.

 

Vissa ”förståsigpåare” anser att de ombordanställda har alldeles för höga löner. Speciellt manskapets löner, sett  i proportion till utbildning och ansvar. När dylika disskutioner förs bör man minnas, att det inte är den enskilda arbetstagaren som fört sin egen löneförhandling.

Kan det vara så att deras förhandlare har varit ”vassare” än landskapsregeringen?

 

Jag tror att alla ålänningar vill ha väl fungerande skärgårdstrafik. Oenighet kan däremot råda om prislappen. Det är av största vikt att landskapsregeringen nu tar ett samlat grepp om skärgårdstrafiken. Strukturella förändringar krävs om vi skall kunna bibehålla turtätheten. 

Utred och ta lärdom av organisationsreformer i vår närmiljö! Konkurrensutsättning i sig får inte vara ett självändamål. Jobba aktivt vidare med kortrutts planerna till Föglö och i förlängningen Kökar! Tag beslut, och det viktigaste av alltihop: verkställ!

 

Fru talman!

Jag ber att få återkomma till de övriga punkterna i mitt nästa anförande.

 

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller lönerna tror jag inte att sjöfackens förhandlare har varit vassare än landskapsregeringens, utan det är mycket av deras anställningsvillkor som ingår i lagen. Där har vi inte behörighet, utan det är fråga om riksbehörighet och därmed kan vi inte komma åt den biten.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Frågeställningen gäller inte mera om vi kan komma åt biten, utan det är på det viset att vi måste komma åt den här biten på något vis. Det är bara så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Som redan tidigare nämndes och också här i ltl Veronica Thörnroos anförande var det ett mycket bra beslut från landskapsregeringen att ta turlistorna på tre år. Det har gett svallvågor i samhället. Det är en trygghetskänsla redan detta faktum att man ser lite längre fram i tiden hur det kommer att bli. Det har betytt mycket och det är bra. Samtidigt får vi inte vila på lagrarna bara för att vi har ett sådant beslut utan det är precis som ltl Veronica Thörnroos säger att nu måste vi komma till verkställighet vad gäller kortruttstänkandet. Det treåriga beslutet kan kanske ge oss tid att i lugn och ro se framåt, och det hoppas jag att det skall leda till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Ålands näringsliv måste bredda sig, finna nya arenor och nya utvecklingsmöjligheter. Vi måste tänka i nya banor och i synnerhet ser jag fram emot ett större nytänkande på näringsavdelningen, där man i dag mera agerar bromskloss än injektionsspruta. I dag möts många entusiastiska småföretagare och kanske blivande entreprenörer av dålig service och byråkratiska hinder. Jag har under det här året mött flera småföretagare som skulle vilja ha hjälp med t.ex. exportmarknadsföring eller att ställa ut på mässor utanför Åland men som backas på näringsavdelningen för att de har för små volymer i sin produktion eller för att deras kostnader är för små i relation till näringsbyråns principer. Stöden, såsom de har varit hittills, är mer anpassade för medelstora och stora företag i snacks- och leksaksbranschen än för de otaliga en- och tvåmansföretag som vi har gott om på Åland, såsom konsthantverkare och designers. Jag vill se en offensiv satsning på småföretagarna, de har potential att växa och de har stor erfarenhet av företagande som man kan ta fasta på och vidareutveckla. Näringsbyrån bör i varje fall bli en mer serviceinriktad enhet för att inte skrämma iväg dem som trots allt har tänkt starta ett eget företag och som vill utvidga marknaden utanför Åland eller som vill introducera nya produkter i landskapet. Som det fungerar i praktiken i dag är det inte bra, sedan får det vara hur fina skrivningar som helst i budgeten för år 2005.

 

I övrigt anser jag att näringsavdelningens budget är rätt konventionell. I de allmänna skrivningarna är texten mycket luddig och handlar i stort om EU och Kina-effekten och om utvecklingsmöjligheterna inom tjänstenäringarna samt om Lissabon-strategin, och det står mycket sparsamt om lantbrukets främjande. Ändå, som jag kan utläsa, av budgetens sifferdel öser man nu på med satsningar omfattande 850.000 euro för nytänkande inom lantbruket. Lantbruket skall nu utvecklas genom en ökad diversifiering, men vad innebär det konkret? Är det fel kylrum eller spannmålstorkar som skall byggas eller är det nya grödor som rabarber, ruccola och citrongräs som skall odlas eller är det fler vingårdar som skall se dagens ljus? Skall vi äntligen få lokala getostproducenter? Det är svårt att veta. De riktlinjer som strategidokumentet Landsbygd 2006 skall dra upp är väl ännu inte klara. Det känns lite grann som om landskapsregeringen har gjort med gymnasialskolorna i Mariehamn: först bygger man ut alla skolor och sedan skall man strukturera om. Först bör man väl även inom jordbruket ha målen klara och sedan satsa fullt ut på det. Och hur blir det med de tolv tjänster på näringsbyrån som enligt rambudgeten skulle dras in? Kommer den debatten nästa år?

 

När det gäller Ålands hantverksskola får vi inga klara besked från landskapsregeringesledamoten Lars Selander, t.ex. när det gäller huvudmannaskapet. Folkhögskolan är landskapets skola, hantverksskolan leds av en förening. Nog är det väl rimligt att fråga sig hur det här skall gå till och få ett svar på det. Skall föreningen ge över hantverksskolan till landskapet och hur går det då med profilen? Skolorna har olika pedagogik och riktar sig till olika elevgrupper. Folkhögskolan har unga elever, hantverksskolan har vuxna. Det är inte helt enkelt. Det är en regionalpolitisk förlust för Sund där Tosarby kunde utvecklas till en motor som stimulerar hantverk i regionen. Föreningen Ålands slöjd och konsthantverk borde även få tillgång till Stenladugården i Kastelholm för att hålla konsthantverksutställningar i stil med Kryddat senaste sommar. Ledning och personal på hantverksskolan är i dag pantfångar under landskapsregeringsledamoten Selander. Säger de nej till honom är risken överhängande att det inte blir någonting alls vare sig i Tosarby eller på folkhögskolan och därför tror jag att dialogen mellan socialdemokraterna och skolan har varit mer öppenhjärtlig. Vi står fast vid vår linje. Vi har sagt vårt i den här frågan, nämligen att vi måste utveckla skolan på plats i Tosarby. Landskapsregeringen har inte övertygat oss om något annat.

 

En annan utbildare med potential är Medis. Jag vet inte om mina kolleger här i lagtinget känner till att vi får en allt större inflyttning till Åland av människor från andra delar av världen som flyttar hit utan att ha jobb eller att kunna svenska i någon högre grad. Åland behöver fler invånare. Det har lantrådet ställt som vision och senaste här i lagtinget igår sades det att flera arbetstagare behövs i landskapet. Men när det gäller att integrera nyinflyttade med en annan kulturell eller språklig bakgrund än den nordiska saknas en övergripande plan och strategi. I dag har vi en rätt osynlig integrationspolitik. Den behöver formuleras och implementeras. Ett av problemen är bl.a. bristen på språkkurser. Den heltidskurs i svenska för arbetslösa som startar nu på hösten hade nästan flerdubbelt sökande än vad man kunde ta emot. Det är ingen bra lösning att låta människor som vill lära sig svenska gå hemma i väntan på en ny kursstart om drygt ett år. Kan man inte svenska får man heller inget jobb. Det blir en ond och kostsam cirkel för samhället. I dag finns kvällskurser på Medis en gång i veckan, men flyttar man till Åland på senhösten när kursen redan är igång får man vänta ett år till dess att en ny kurs startar följande höst. Medis borde ha möjlighet att ordna kurser med start varje termin, men även kurser som har snabbare tempo än kursträff en gång i veckan. Fler alternativ behövs helt enkelt. Det här är en resursfråga för Medis och därför föreslår socialdemokraterna i en finansmotion att anslaget till Medis skall höjas. Det är det minsta vi kan göra i väntan på en övergripande plan för att integrera dem som flyttar till Åland och som inte kan språket.

 

Fru talman!

När det gäller kursverksamhet har Medis med framgång arrangerat och sålt intensivkurser i svenska till statliga tjänstemän i riket. Här finns en ny nisch att utveckla. Sedan den den nya språklagstiftningen i fastlandet trädde i kraft finns det tusentals människor som behöver bättra på sina svenska kunskaper. Vi har lediga hotellrum en stor del av året, restauranger och affärer tar gärna emot fler kunder samtidigt som Ålands landskapsregering kunde ta tillfället i akt och informera varje statlig tjänsteman om självstyrelsen här på plats i lagting och självstyrelsegård. Det här konceptet borde man från landskapsregeringen vara med och stötta eftersom det i längden kan gynna förståelsen för Åland och vår självstyrelse, om låt oss säga flera hundra statliga tjänstemän kommer på svenska kurs till Åland. Det här kan ge ett mervärde på många plan. Det här tror jag att många kommer att vinna på.

Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

Fru talman!

När det gäller företagsstöd som beviljas från näringsavdelning är min uppfattning att avdelningens tjänstemän är öppna för synpunkter och också vill revidera så att stöden blir anpassade till behoven. Det har också visat sig att en del stödformer har varit trubbiga och därför har man reviderat dem redan i dag. Vi tar gärna emot mera synpunkter för att göra stödformerna bättre.

 

För övrigt när det gäller rätt dimensionerad personal på näringsavdelningen är ett arbete påbörjat; det visar sig i årets budget och t.ex. när vi slår samman laboratorierna är också tanken att se över organisationen där, där näringsavdelningens personal också ingår.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Jag hoppas verkligen att någonting händer rent praktiskt nere på näringsavdelningen. Den erfarenhet jag har när företagare kommer till mig och beklagar sig är att det inte är några positiva signaler därifrån. Jag tror att man måste ändra attityden redan från början; bemötandet måste vara ett annat och det är roligt att det arbetet har påbörjats.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Den parlamentariska situationen är egentligen för intressant att beröra i detta läge och från talarstolen – till den har man kanske möjlighet att återkomma senare. Jag vill verkligen uttrycka att det har förts en mycket intressant diskussion av många av de senare ledamöterna som har hållit tal härifrån och det har varit intressanta inlägg, kanske mera intressant än vad det var igår.

 

Själv vill jag säga att jag tycker nog att landskapsregeringen har lagt en mycket bra budget. Man har stått inför en svår situation med många inbesparingar för att kunna få den i balans. Det är nog inte lätt när man får många åsiktsbrytningar ute från kommunerna och speciellt från många olika regioner att få det här att gå ihop. Man har alltså kommit mycket långt på väg med en bra budget. Dessutom finns det alltid moment som vi är beredda att diskutera som enskilda ledamöter och saker som vi har ett visst intresse av. Jag tänkte börja med missbrukarvården och barnskyddet, för vilket det tas upp medel i budgeten 250.000 euro att söka för kommunerna. Man kanske upplever det som lite osäkert från kommunerna att det är ett ansökningssystem. Jag skulle gärna vilja att finansutskottet, som kanske har mera tid nu än vad landskapsregeringen har de närmaste dagarna, skulle höra kommunerna och se hur det finska systemet är, för där har man ett utjämningssystem för höga kostnader inom missbrukarvården och barnskyddet; liknande det som finns på fastlandet skulle man kunna införa här. Där har man ett kostnadstak på 25.000 euro varefter staten träder in, och här skulle det då vara landskapet som skulle träda in. Det skulle vara någonting som skulle gå att genomföra här på Åland. Det här har vi diskuterat gemensamt i skärgårdskommunerna och var överens om det och jag hade också upp det på Ålands kommunförbund och vad jag förstod var man också eniga där. Det här är inte ett specifikt problem bara för skärgårdskommunerna och de små kommunerna, utan det här gäller alla de åländska kommunerna inklusive Mariehamns stad som behöver få det här systemet. Dock kan man säga att det slår hårdare i små kommuner helt enkelt om man drabbas av sådant här än vad det gör i en med en större budgetomspänning. Givetvis kan det vara flera i en stor kommun. Det här är någonting som jag tycker finansutskottet kunde titta på.

 

Det har diskuterats mycket skärgårdstrafik här och jag skall inte gå in på djupet på allt där, men jag vill faktiskt ge trafikministern beröm och hela regeringen förstås att man har kommit överens om treåriga turlistor. Det är mycket bra gjort. Jag vet att det här har diskuterats i flera omgångar i skärgårdskommunerna tidigare och nu har man då slagit fast det. Det betyder förstås inte att man kan göra förändringar i turlistorna om det behöver utvecklas. Då tänker jag särskilt på infrastrukturen som vi har. Det diskuteras t.ex. om golfbanor i åtminstone två av skärgårdskommunena och om jag ser på speciellt Brändö har man en region som man kan få mycket kundunderlag från. Vi har vår nyaste färja Viggen som har en kapacitet på 300 personer och över 50 bilar och den kan köra in allt vad det behövs egentligen från den regionen med lite över en halv timmes körtid som det är i dag. Där kan man säkert förbättra överenskommelsen med staten att man får vajerfärjan i Vartsala att fungera på ett bättre sätt, att den överensstämmer bättre med tidtabellerna. Där har vi nog en sak som vi borde utnyttja mycket, mycket mera. Vi vet också att även om turistförbundet och de stora rederierna marknadsför Åland för turister så gäller det ofta att det inte är öppet ända till skärgården och det kan vara svårt att ta sig dit. Här har vi en sak som kan fylla på skärgården med turister från fastlandet, för i statistiken har det minskat och de vill ofta åka båda vägar, att de vill ta en väg via skärgården och sedan vill man åka tillbaka på de större färjorna.

 

Vad gäller kostnadsinbesparingar medan man gör utredningen av kortrutten till Föglö, där det fordras noggranna beräkningar särskilt vad gäller tunnelalternativet och innan man har kommit till slutresultat där så tycker jag att man borde fundera på att man nu skulle satsa pengar på att bygga fast Åva med Jurmo och en vajerfärja däremellan. Där har vi internt inom kommunen som kunde göra mycket bättre kommunikationer och man gör också kostnadsinbesparingar, det behöver vi bara titta i budgetförslaget som ligger här. Där borde man kunna satsa och det finns egentligen färdigt beräknat i dag var vägdragningen skall gå samt med vajerfärja. Det tycker jag också att finansutskottet borde titta på.

 

Jag vill stöda ltl Raija-Liisa Eklöws och ltl Brage Eklunds uttalanden om hälso- och sjukvårdsplanen som är bifogad till budgetförslaget vad gäller sjukvårdsmottagningarna på landsbygden. Finansutskottet borde nog höra de berörda kommunerna hur det drabbar dem. Det här har också varit en diskussion i flera kommuner än de som nämns i sjukvårdsplanen. Det är nog så att man i viss man överför mera kostnader från ÅHS till kommunerna här, så detta borde man se på.

 

Jag har tänkt göra, fru talman, att jag håller lite korta anföranden och jag återkommer senare med andra ärenden.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

I samband med missbrukarbehandling utanför Åland slår det inte bara mot den lilla kommunen utan framför allt mot föräldrar, syskon, släktingar till dem som är på behandling. Man känner sig som det svarta fåret i kommunen, det är där man drar på utgifter osv. Därför stöder jag ltl Anders Englunds förslag om att finansutskottet skall se på kommunernas kostnader i samband med vård utanför Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Också jag stöder ltl Anders Englund i hans tankar och resonemang om stöd till kommuner för missbrukarvård. Det är helt uppenbart så att det uppstår sådana här problem: man misstänkliggörs i samhället om det är så att kostnaden för en liten kommun blir oerhört stor. Här har vi ett ansvar och vi måste träda till och hjälpa till den delen. För övrigt understöder jag ltl Anders Englunds i hans tankar om golfbaneprojekten i skärgården. Jag kommer själv att återkomma till den frågan i ett anförande. De tankar som ltl Anders Englund för fram om att nu inte bara skulle planera kortrutt och inte bara planera på södra linjen med tunnelprojektet, utan att man i stället skulle kunna ta de mindre projekten i ett initalskede och komma igång. Förslaget om att man på Jurmo – Åva skulle förkorta passet och bygga en linfärja är mycket bra. Det skulle snart och mycket fort leda till inbesparingar. Detsamma gäller Bäröprojektet på norra linjen mellan Kumlinge och Enklinge. Det projektet fanns med i miljökonsekvensbedömning i ett tidigt skede av beredningen av budgeten, men det är nu borttaget och det här skapar en liten bild av att man kanske igen bara fastnar vid utredande och inte kommer till verkställighet, och det gör mig lite orolig, så jag kommer för min del att föra ett resonemang om det här i finansutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Jag måste hålla med ltl Anders Englund att det har varit en konstruktiv debatt så här långt och att det är betydligt bättre klimat här i dag än vad det var igår. Därför har också lämnat bort stora delar i mitt anförande som jag tänkte hålla och jag kommer att stanna vid att i det här skedet gå in på polishuset.

 

Det har sagts mycket här om budgetförslaget. Analyserna är tydliga, budgeten är i balans och får därmed godkänt av många.

 

Angående polishuset gäller det alltså en tillbyggnad för personalens behov och placering av en gemensam räddningscentral i samma byggnad. Vad får man då? Ja, en gemensam alarmcentral som placeras i anslutning till polisen, ett samarbete mellan två liknande myndigheter – synergieffekten lär vara stor – en ökning av kontorsutrymmena för brottmålsavdelningens förhörare.

 

Alarmcentral i polishuset, är inte det bra då? Ja, säger några få tjänstemän, kanske någon till. Själv trodde jag att det var även från räddningsverket som frågan drevs, men efter att jag talat med dem framkom det att så inte var fallet. Samtliga var emot, då de inte såg någonting positivt för dem i den här åtgärden. Det kom fram att möjligen kunde det vara någon av brandscheferna på landet som gav sitt bifall till att flytta till en trång polisstation. I övrigt var det ingen från räddningsverket och brandkåren som var intresserad av det.

 

Som jag ser det är det självklart att det nya alarmsystemet från Novotek, som är på kommande, placeras i Bergsskyddet. Polisen och alarmcentralen loggar sedan in från sina terminaler och loggar upp det behov som respektive bas behöver ha. Med dagens fiberteknik kan bemanningen av de olika enheterna skötas från vilken terminal som helst. Vid problem kan respektive terminal även loggas in för den andres behov, alltså polisen kan använda räddningsverket och vice versa. Dessutom kan alarmering skötas direkt vid huvuddatorn, som då kan placeras i Bergsskyddet. Det verkar ganska enkelt. I dag är det nämligen fråga om enkelhet; dessa stora enorma anläggningar som har funnits tidigare behövs egentligen inte, utan nu är det några platta dataskärmar som krävs för att man skall kunna sköta alarmeringen.

 

Enligt alarmmästaren och alarmoperatörerna vid alarmcentralen har de inget behov av polisens närvaro. Däremot anser de att det finns en fördel med närheten till Mariehamns räddningsverk, där lokalerna finns i dag. Vid vissa alarm, främst på landsbygden, kan personlig närvaro av brandkårens förman vara viktig för att ge direktiv, då det kan vara oklart vilket kommunikationssätt som används i den här typen av alarmering.

 

Vid räddningsverket finns redan i dag ett gassäkert skyddsrum, som är i princip klart att omedelbart tas i bruk som en gemensam räddningscentral, om det anses nödvändigt att polisen och räddningsverket skall vara tillsammans.

 

Till min stora förvåning har det inte gjorts någon klar utredning om hur den gemensamma alarmcentralen skall skötas. Det har inte kommit till min kännedom i alla fall. Frågor, som vem som skall vara högsta chefen, hur många skall sitta där, vem skall ta hand om kundbesöken, hur går man in i varandras arbetsuppgifter och vilka behörigheter har olika personer, verkar fortfarande oklara.

I dag har alarmoperatörerna betydligt sämre lön än de poliser som sitter bredvid dem: Är det någonting som skall jämnas ut?

 

Men har gjort vissa jämförelser med räddningscentralen som finns i fastlandet, där det är endast ett fåtal, men det är en helt annan typ av verksamhet som kräver otroligt mycket mera personal än vad det här rör sig om.

 

Det måste dock framhållas, att det har inte varit fungerat bra som det har varit tidigare heller. Sedan polishuset kom till är det egentligen den högst betalda överkonstapeln som har svarat och förmedlat myndighetens telefonsamtal.

 

Det är nog dags att se över vad man kan rationalisera och vad man behöver göra bättre och hur mycket man kan samordna.

 

Jag förväntade mig faktiskt att en ordentlig utredning skulle ha gjorts under det gångna året och att det skulle vara mera alternativ i den än att man skulle titta på om det går att vara i alarmcentralen eller inte. Tänk om en utredning skulle visa att man i dagens samhälle faktiskt kan samarbeta myndigheter emellan utan att man sitter på samma fysiska plats! Då skulle vi slippa att bygga till ett gammalt fel byggt polishus som man tänker göra i dag - eller kanske att man helt enkelt kan se det lämpligare: att poliserna flyttar till alarmcentralens utrymmen i dag, som redan står färdiga? Oavsett vad som sägs misstänker jag att det kommer att vara ganska kaotiskt för de poliser som skall arbeta i huset under byggnaden, det kan man inte komma ifrån.

 

Ordningspolisen, som är den största gruppen inom polisen får överhuvudtaget inte några nya utrymmen, enligt de planer som jag känner till i dag. De sociala utrymmena förbättras inte i den omfattning som det finns behov av.

 

Brottsmålsavdelningen, som får utökade utrymmen, har för närvarande endast sju poliser som är utredare. Utrymme för dem finns redan.

 

Den del av polisorganisationen som har största behovet av tilläggsutrymme har ltl Göte Winé redan varit inne på, nämligen tekniken. De kommer överhuvudtaget inte att vara med i tillbyggnaden utan man hyr ut utrymmen utanför. Det kanske man skulle fundera på med övriga verksamheten också. Ännu har ingen av personalen vid Ålands polismyndighet sagt att det är en vettig investering.  Dessutom vet jag att huset har börjat spricka för länge sedan, så man har emellanåt sett dagsljuset i ytterväggarna. Vi som är oinsatta i hur byggena går till funderar nog på hur byggmästarna skall reda upp det här, men enligt vissa källor lär det skall gå bra bara man pålar tillräckligt mycket nere i källaren.

 

Polishuset är säkerhetsmässigt en katastrof och jag kan inte här i lagtinget redogöra för hur enkelt det är för en enskild person att slå ut hela polisverksamheten i det kontorshus som vi har till polisstation i dag. Nej, satsa nu först resurserna på humankapitalet, alltså de arbetande poliserna! Vi skall vara medvetna om att vi har inlett en den period på åtta år då det kommer att gå 28 personer i pension. Av olika orsaker söker sig alltfler bort från arbetsplatsen. Det finns inga andra polisorganisationer på Åland, så det är alltså det privata näringslivet som suger upp dessa poliser. Det speciella är att rederierna nu har fått alltfler välutbildade poliser som vakter ombord. Det kanske inte är riktigt det vi tänker när vi bekostar utbildning för poliserna. Enligt uppgifter som jag har fått skall det vara sex stycken tjänstledighetsansökningar på gång och minst en uppsägning. När man pratar med personalen anses genomgående att personalpolitiken i dag är en katastrof, och det är i princip oavsett vem man talar med.

Lönesituationen är också en tickande bomb, för man har tagit ett annat lönesystem i fastlandet med mera resultatstyrning än vad vi har på Åland, så det betyder att man har möjligheter att betydligt snabbare komma upp i en högre lön än vad vi har här, vilket kan vara en risk att man söker sig bort härifrån för att få ett bättre löneläge än vad vi har.

 

Jag tycker, att ge poliserna en vink om att man tar situationen på allvar! Skjut upp tillbyggnaden av polishuset och sammanslagningen med alarmcentralen till den akuta krisen där är uppklarad! Gör en omfattande utredning, vad det finns för behov av utrymmen vid polisen och vilket som är bästa sättet att förverkliga dem innan pålningen börjar i garaget.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag skall inte kommentera anförandet i stort, utan det var en sak som jag fäste mig vid, nämligen sammanföringen av polisens och alarmcentralens alarmfunktioner. Grunden för resonemanget kring det har varit att man velat få till stånd en dubbelbemanning. Dubbelbemanningen i alarmcentralen och på polisen skulle ge en större säkerhet, dels på det sättet att man alltid har två personer som finns i alarmrummet och genom det får tredje person helt säkert också den bästa möjliga service plus att man också har en säkerhet där ifall att det händer någonting med någon av de personer som finns där. Jag vill hålla med ltl Åke Mattsson att det jag har sett av utredning hittills kring hur man tänker sig själva organisationen gör inte mig helt och hållet nöjd. Jag tror att för att det här skall bli riktigt bra skulle man behöva slopa ihop det här enligt den modell som man har på alarmcentralerna på finska sidan, nödcentralerna, där man kan utnyttja dubbelkompetensen s.a.s.

 

En sak ställer jag mig frågande till: På vilket sätt skulle alarmcentralen kunna använda det skyddsrum som finns på räddningsverket, eftersom det i första hand är tänkt för den brandstyrka som finns där; i ett undantagsförhållande skall ju alarmcentralen och dess funktioner flytta ner i skyddsrummet, så jag förstår inte riktigt hur den skulle komma in i bilden i det här fallet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Som jag tidigare nämnde kommer huvuddatorn fortsättningsvis att vara nere i Bergsskyddet så att det kan bemannas. Däremot kan skärmarna vara uppsatta i räddningsverkets skyddsrum. Det här är någonting som vi har diskuterat. Det är ingenting som kommer från mig utan det är de som i dag jobbar vid alarmcentralen som anser att det här kan vara fullt möjligt att genomföra. Vill man ha utrymmen, och vill man ha säkra utrymmen, så kan man använda skyddsrummen redan nu och man kan även för den skull inte utesluta Bergsskyddet utan man placerar huvuddatorn i Bergsskyddet så att man när som helst kan gå ner och bemanna den och jobba därifrån. Man kan med fiberoptik placera flera operationssystem, även vid gränsbevakningen, som man kan logga på därifrån om man vill komma dit.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag är nog benägen att hålla ltl Åke Mattsson att det är ett märkligt förfarande att komma med förslag om att flytta alarmcentralverksamheten från dess nuvarande lokaliteter. Det är inte så länge sedan som vi byggde ett räddningsverk och där lokaliteter specialanpassades just för alarmcentralverksamheten. De är ju specialbyggda för detta ändamål och det finns säkert möjlighet, som har framgått, att samordna också resurserna där med annan verksamhet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det var intressant att höra ltl Åke Mattsson, som ju har praktisk erfarenhet att arbeta i polishuset och kan se det inifrån. Från en som har betraktat hela det här projektet med att bygga om polishuset och föra över alarmcentralen från räddningsverket har det varit fullkomligt obegripligt, både ur verksamhetssynpunkt och framför allt ekonomiskt. Nu blir det allt tydligare, att det här inte är en så hemskt bra lösning som landskapsregeringen föreslår. Man har i budgeten upptagit 1,7 miljoner euro för att bygga om nuvarande polishus, man skall föra över alarmcentralen dit, samtidigt som det står alldeles klart i budgeten att utrymmena inte är tillräckliga så man måste hyra upp ytterligare utrymmen för att tillgodose polisens behov. Är det klokt att bygga så mycket och sedan ändå konstatera att det här räcker inte till, i all synnerhet som hälsocentralen, enligt poliserna, skulle ha varit ett perfekt alternativ. Den har man nu sålt för 1,5 miljoner euro och tycker att man har gjort en bra affär”! Landskapsregeringens investeringar i fastigheter blir mer och mer obegripliga för en som kan tänka logiskt.

 

När det gäller alarmcentralen må det vara så att det är viktigt att flytta den till polishuset, men för Mariehamns stad är det också en konstig sak, att här satsar vi på särskild utrymmen, det var så viktigt, landskapsstyrelsen betalade dem och nu skall man flytta ut därifrån! Vi tackar naturligtvis och tar emot tomma utrymme – vi hittar säkert verksamhet för det! Ser man på det samhällsekonomiskt verkar det igen vara enormt slöseri med offentliga medel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Det är nu ett år sedan jag stod här första gången och nu har det gått ett år i det här jobbet och jag kan konstatera att i rättssalen, där jag brukar normalt vara går det livligt till, men även i den här salen tycks det minsann vara ganska intressant och omvälvande ibland. Det jag nu kommer att berätta har jag delvis berört tidigare, men nu kommer jag med lite nya saker.

 

Först vill jag beröra behovet av en förvaltningslag för landskapet Åland. Det här tog jag upp för ca ett år sedan och tycker att det är dags igen att vi skall diskutera den här saken. Det är av största vikt att alla beslut av myndigheter fattas så nära medborgarna som möjligt, den s.k. närhetsprincipen. Det kan beröra en mängd olika beslut, byggnadslov och annat som berör ålänningens vardagliga liv. Idén med förvaltningslagen är att besluten skall vara enkla, välmotiverade och framgå vilket lagstadgande eller annat regelverk som ligger bakom myndighetens beslut.

 

Vad som är viktigt i en förvaltningslag är att i beslutet skall det ingå uppgifter om besvärsvägar, besvärstider, som är absolut nödvändigt för att man som privat person vet hur man skall förfara om man är missnöjd med beslutet. Det innebär m.a.o. att rättsskyddet förbättras och allt detta kallas för god förvaltningssed.

 

Jag anser också att förvaltningslagen skall tillämpas på alla beslut som härleds ur självstyrelsesystemet.

 

Högsta förvaltningsdomstolen har också kritiserat landskapet just för denna brist. Jag konstaterar också att i regeringsprogrammet ingår en skrivning om lagens behov och jag vill påpeka för landskapsregeringen att behovet fortgår.

 

En annan lag som jag kortfattat tänker beröra är barnomsorgslagen och alla har vi tagit del av utredningen över barnomsorgspenning. Min uppfattning om den torde vara klar, men jag ser det i alla fall som ett debattinlägg, ett intressant sådant. Men arbetet med reformen bör omedelbart inledas. Arbetsgruppen bör tillsättas, som det redan har varit tal om, om det inte redan har skett, det vet jag faktiskt inte. Men jag vet att barnfamiljerna väntar på lagreformen. Den nuvarande uppfyller inte barnfamiljernas förväntningar och krav. En sak som har väckt mycket debatt ute bland barnfamiljer, där jag själv råkar röra mig, är kommunens avgiftspolitik. Det är så att den kan ändras från år till år beroende på fullmäktigebeslut och om man dessutom beaktar att vi har 16 olika kommuner kan vi ha ganska stort lapptäcke av olika regelverk som ingen egentligen kan överblicka.

 

Jag tänker inte föregripa arbetsgruppens arbete, men jag kan konstatera att det kan leda till en regional orättvisa visavi avgifterna mellan de olika kommunerna och barnfamiljerna, vilket även ledamoten Gun-Mari Lindholm påpekade igår, dock i ett annat sammanhang, men i alla fall, logiken var densamma. Hur som helst, arbetet bör inledas genast. Det framgår även i budgeten att översynen är på gång, vilket jag anser att är bra.

 

En annan sak som jag saknar och är själv varm förespråkare för är att förlikningsverksamhet bör inledas på Åland. För dem som inte riktigt vet vad det innebär kan jag kort redogöra för vad som avses.

 

Förlikningsverksamhet innebär att man ingår en förlikning mellan gärningsman och brottsoffer. Man uppnår en mängd fördelar, domstolsprocessen blir snabbare eller kan t.o.m. i vissa fall helt utebli, gärningsman och brottsoffer träffas, gärningsmannen får veta hur det känns för offret, vad man har gjort och hur det är. Det är en psykologisk vinst med det. Vanligt folkvett som en ursäkt kan betyda ganska mycket. Beroende på brottets karaktär kan även gärningsmannen minimera sina skador själv, t.ex. om det är skadegörelse kan man städa upp efter sig. Det leder också till att brottsoffret – målsäganden, som det kallas i rättegången – får sina ersättningar snabbare. Rättssystemet avlastas; polis, åklagare, domstol, advokater och rättsbiträden är generellt för detta system. Jag vet att man har mycket positiva erfarenheter från de ställen där det har införts. Finland var först med det och de nordiska länderna har kommit efter med egna system och det innebär stora ekonomiska inbesparingar för samhället. Det finns snart i hela landet utom på Åland, så det här efterfrågar jag nog.

 

Det kan också nämnas att även i fråga om grova brott, t.ex. dråp, har man haft förlikningsrättegångar. Straffet är klart, men det är ersättningsbitarna i sådana fall. För lindrigare brott kan man även få åtalseftergift, domseftergift.

 

Till sist, fru talman, i informationssyfte efterlyser jag en informationsbroschyr som uptar de sociala rättigheterna, varför inte också skyldigheterna, som vi har på Åland på grund av vår egen lagstiftning. Det finns ingen övergripande information tillhands i dagsläget. Jag har själv blivit kontaktad av personer som har läst folkpensionsanstaltens broschyr och så till sin stora besvikelse blivit upplysta att de här rättigheterna gäller inte här eller att det är annat system. Ett konkret fall var frågan om partiell vårddagpenning med ersättning upptill barnen går till andra klass. Jag vet att ett arbete pågår av socialministern, så jag hoppas att det kan slutföras så fort som möjligt. Andra frågor har berört stöd för privat dagvård, rätten till gratis förundervisning osv. I den broschyr som jag förespråkar skulle även ingå regler om hemvårdsstöd, som  hos oss är bättre än i riket. Här söks det från kommunerna och i fastlandet från folkpensionsanstalten.

 

Hela det här lapptäcket av rättigheter har folk upplevt som ganska svårt och oövergripligt. Det finns säkert flera områden där informationen kunde vara på plats, om man tänker på kommunernas egna regler som vi har här. Det skulle eventuellt kunna kopplas eller ingå i projektet ”Kom hem”, att man skulle ha en klar broschyr så att folk skulle veta direkt vad som gäller och hur man skall gå tillväga. Man kan på goda grunder utgå från att en sådan broschyr och information skulle väsentligt minska på onödiga telefonsamtal och kontakter till socialkanslierna runt om i landskapet.

 

Det är viktigt för ålänningarnas eget rättsskydd. Det är i många fall lagstadgade rättigheter. En liten informationsbroschyr skulle alltså vara bra.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag hade lite svårt att höra vad ltl Roger Eriksson sade, men jag tyckte mig i alla fall höra att det var barnomsorgsgruppen det var tal om. Det här är inget försvar utan det är en förklaring. Jag har begärt namn från de olika grupperna för att sätta ihop en grupp för att revidera barnomsorgslagen. Nu tittar jag på ltl Mats Perämaa och hoppas att han minns att jag har begärt detta, men tyvärr inte fått just från liberalerna ett förslag på en man och en kvinna. Därför har vi inte kunnat tillsätta gruppen.

 

Vad gäller det partiella hemvårdsstödet sade jag här vid ett tidigare tillfälle att det ligger ute hos kommunerna att avgöra om man vill införa det för sina kommuninvånare eller inte. Det är enligt kommunförbundets styrelses önskan om att det skulle gå den traditionella vägen ut på remiss till kommunerna.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

I mitt anförande tog jag upp frågan om gruppen och att det var på gång. Jag kan nämna att förra veckan gav liberalerna två namn. Jag konstaterade också i mitt anförande att det borde vara på gång och hoppas att det här kan slutföras. Ledamoten Gun-Mari Lindholm nämnde den partiella vårdpenningen. Jag citerar: ”Jag är medveten om att detta arbete pågår och hoppas att det slutförs så fort som möjligt, att resultatet blir så bra.”

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Efter att igår för gruppens del ha hållit ett mera allmänpolitiskt gruppanförande tänker jag i mitt första egna anförande beröra en del näringspolitiska frågor, regionalpolitiska frågor osv., främst av allt skärgårdsfrågor.

 

För det första skulle jag till näringsansvarige vilja ställa en fråga och föra ett litet resonemang om hur det ligger till med skärgårdslagen. Detta utifrån att det i budgeten för näringsavdelningen i motiveringarna står att Ålands skärgårdsnämnd är forum för avgörande frågor för skärgårdens utveckling. Jag har själv suttit med i skärgårdsnämnden i flera år, sedan den kom till tror jag. I ett initialskede fanns det många frågor man ville behandla och det fanns en viss aktivitet, men så småningom har det smugit in en tveksamhet till om det är ett organ som verkligen utgör ett konkret remissorgan till landskapsstyrelsen/landskapsregeringen. Skärgårdslagen, som togs fram av skärgårdsnämnden, finns som ett ganska detaljerat förslag inne på förvaltningen och en av grundbultarna i skärgårdslagen är just det att vi skall få en skärgårdsnämnd med höjd status som skall bli ett verkligt remissorgan och kunna behandla frågor på ett sätt som betyder någonting. Min fråga är: Hur ligger det till med den? Vi har i skärgårdsnämnden fått utsagor av näringsansvarige flera gånger om att den här lagen är på gång, men det kanske kunde redovisas här hur det ligger till.

 

En annan skärgårds- och näringspolitisk samt glesbygdsfråga är ett efterfrågat parallellsystem till Ålands Utvecklings Ab. Ålands Utvecklings Ab har sin verksamhet utfrån bokföringslag naturligtvis och aktiebolagslag och det anger att man inte kan ta hur mycket risker som helst, men det har efterfrågats ett system där riskvilligheten kanske kunde vara lite större, att man kunde satsa aktiekapital i tänkbara glesbygds- och skärgårdsföretag. Det står ingenting om det under punkten Ålands Utvecklings Ab, men där skulle jag i varje fall vilja efterhöra huruvida resonemanget som har förts har på något vis gett genklang i det underliggande arbetet.

När detta fördes fram var min tanke att parallellsystemet kunde ligga som bas för bl.a. det golfbaneprojekt som planeras i Brändö Lappo. Och då kommer vi osökt in på frågorna om golfbanorna. Jag har inte någonstans i budgeten skrivningar om de två projekten, som torde ha planerats kanske t.o.m. längre och är mera beredda än det projekt som nämns i Ämnäs. Jag skulle alltså vilja föra ett resonemang om huruvida projekten är aktuella för den här landskapsregeringen eller inte.

 

Det har i samband med diskussioner om Ålands Utvecklings Ab ofta sagts att det inte kommer några ansökningar från skärgården, det finns inga projekt. Men nu är det så att det finns två konkreta projekt, så jag skulle gärna se att man kunde behandla dem med den respekt, i fråga om de attityder och signaler till glesbygden som vi pratade om här igår. Det är viktigt att man ger en signal att skärgården/glesbygden är intressant och betyder någonting för den här landskapsregeringen och det här lagtinget.

 

Under trafikavdelningen finns som ett förslag till inbesparing nämnt att man skall införa nattpaus på Seglinge linfärja. Anslaget är dimensionerat så att det innefattar nattpaus med jourberedskap. Det är möjligt att det här är en inbesparing, men det har framförts tvivel om att det är på det viset, så det är en sak som jag tänker lyfta upp i finansutskottet för behandling. Det är i varje fall en försämring och fordrar att man skall boka färjan på förhand och då måste man noggrant kunna se att det är verkliga besparingar innan man inför det. Det står inte angett i budgetförslaget hur mycket man sparar in på det.

 

Här har också införts texten igen om privatisering av Prästö-Töftö-linjen och Simskäla-Alören-linjen och det står ingenting i budgetförslaget som ger någon ny information om vilka fördelarna skall vara eller som skulle emotsäga det beslut som landskapsregeringen tog tidigare om att man inte skall privatisera. Om det alltså finns något nytt i den här frågan bör det också lyftas fram; annars är det nästan som att landskapsregeringen anser att man tog ett dåligt beslut tidigare!

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag tänkte hålla mig specifikt till Föglö golfbana. Det är så att anhållan kom in mitt under budgetberedningen. Jag hade själv ett möte med representanter för projektet och det visade sig att det saknades driftskalkyler, man hade inte tittat på om det finns någon privatfinansiering på samma sätt som det finns ett intentionsavtal när det gäller Ämnäs golfbana, utan här ville man ha 80 procents finansiering. Det fanns inte helt klart redogjort: hur kommer trafiklösningarna att fungera, så vi begärde vid det mötet att få kompletterande uppgifter. När det här kommer in kommer det att beredas i vanlig ordning och så kommer man att ta ställning till det. Men landskapsregeringens prioritet när det gäller dessa projekt har varit kk-huset, Ämnäs golf och sjöfartsmuseet samt även Godby motionscenter. De har legat i röret s.a.s. under en längre period och de prioriteringarna har lagtinget gjort, men när vi får in materialet från Föglö kommer det att beredas i vanlig ordning.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är tacksam för det svaret att det uppenbarligen är så att ärendet vad gäller Föglö golfbanan i varje fall finns med i beredningen. Det är självklart så att en noggrann beredning måste ske i varje ärende, man kan inte på förhand bestämma att något prospekt skall ha stöd utan beredningen skall utföras. Ändå: vi har satsat väldigt mycket på stora anläggningar, nog behövliga också här på fasta Åland och nu är det dags tycker jag att vi ger den signalen härifrån att vi är villiga att stötta ett stort, ordentligt och förhoppningsvis lönsamt projekt i skärgården också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

Fru talman!

När det gäller skärgårdslagen är det så att landskapsregeringen har ställt upp en lista över aktuella lagstiftningar som har förts tlil lagberedningen och på den listan finns skärgårdslagen med som en ny lag, men det är så att där finns många lagar som måste gå före. Bl.a. beroende på alla EU:s regelverk är det en hel del lagstiftningar som måste gå före, och lagberedningen har inte den arbetskraften så att man kan ta alla, men lagen finns på listan.

 

När det gäller Ålands Utvecklings Ab:s verksamhet är det en ny strategi som är under arbetande som ännu inte har blivit färdig, men som ltl Mats Perämaa nämnde är det faktiskt ett enda initiativ som har kommit från skärgården till Ålands Utvecklings Ab. Alla initiativ som kommer utvärderas seriöst. Man måste också se att projekten skall ha möjlighet till framtida bärighet.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Vi har fått samma besked om skärgårdslagen tidigare och jag hoppas att man nu skulle komma till skott i den frågan. Det är, som sagt, skärgårdsnämnden själv som har gjort ett stort beredningsarbete för att fram förslaget och skall man kunna anse att man hanterar skärgårdsnämnden på ett bra sätt, att det görs ett fruktbart arbete i skärgårdsnämnden, måste man åtminstone ta till behandling sådana förslag som har gjorts i skärgårdsnämnden tillsammans med landskapsstyrelseledamöterna, så det hoppas jag kan fortskrida. När det gäller initiativ från skärgården måste man särskilja de formella ansökningarna som lämnas in till Ålands Utvecklings Ab från de kontakter per telefon som tas till företaget. Vi har en uppfattning om att det har förekommit betydligt flera telefonsamtal för att höra om stödmöjligheter än vad det sedan har lett till formella ansökningar. Det är just fråga om signaler igen: i glesbygds- och skärgårdsfrågor, där det är ett känsligt läge och folk börjar tappa tron på sin tillvaro, så måste man bemöta eventuella företagare på det viset att man verkligen tror att det lönar sig och lämna en formell ansökan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa ifrågasatte det vettiga i att införa nattpausen på Seglinge- och Simskäla-linjerna och ville veta hur mycket man sparar för att göra åtgärden. Det här innebär att vi kan ha en anställd mindre på bägge linjer; med sociala kostnader och allt är det ungefär 50.000 euro per år. Det här innebär inte att trafiken blir sämre. Det blir kanske lite besvärligare förstås när man måste boka i tid, man inför jour i stället för att ha en man i aktivt arbete under nattetid. Jag tycker att det blir för mycket slöseri med resurser om man har en i aktivt arbete när man kan ordna det med beredskap och att beställa färjan när man vill ha den. Lite besvärligare blir det, men service är ändå lika god och möjligheten finns att ta sig fram och tillbaka vart man vill.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Då fick vi i varje fall siffror på inbesparingen och det är väsentligt när saken skall behandlas i finansutskottet. Det är också på det viset att det är olika system på Simskäla - Alören-linjen och Seglinge-linjen. På Simskäla – Alören är det på det viset att den anställde som är där på natten har full lön under hela natten och har arbetstid s.a.s. och kan inte vila, medan personen som jobbar på Seglinge-linjen är i beredskap, inte med full lön, utan full lön tillträder först då när någon kommer ner och vill åka och färjan startar. Det är alltså redan en form av jourberedskap där och jag har svårt att se att det här kan leda till en person mindre, men säger ledamoten Tuula Mattsson att det är på det viset, så tar jag det förstås till mig och tar den informationen med mig till arbetet i finansutskottet.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det var intressant anförande som ltl Mats Perämaa höll. Jag är beredd att understöda det till fullo. Det har inte gjorts så väldigt mycket satsningar i skärgården de senaste åren, men det som är viktigt när man diskuterar satsningar där är att man undviker en polarisering. I de diskussioner som nu förs om en golfbana på Lappo Brändö och en golfbana på Föglö ställs de ofta mot varandra. De ena utesluter det andra, får man lätt en känsla av och då skapar man splittring och osämja ute i skärgårdskommnerna. Jag funderar också lite kring en klusterutredning. Före man kom till skott med stödet till sjöfartsnäringen gjordes en klusterutredning där man såg vad kringeffekterna egentligen betydde i pengar och indirekta tjänster samt övriga transfereringar. Kanske man också när man satsar i skärgården kunde göra något liknande: Vad betyder det om man får en golfbana till Föglö? Det måste finnas mätvariabler som är tillgängliga. Jag tror inte att man behöver hitta på ett eget system.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

(Kl. 11.58). Plenum avbryts för lunch och fortsätter kl. 13.00.

 

                                            -------------------------------

 

(Kl. 13.00). Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Flera av motionerna har berört behörighetsövertagande, och det behörighetsövertagande man har pratat om är det som anges i budgeten, t.ex. alkohollagstiftningen och fartygsregister. Det är alltså de möjligheterna som finns enligt självstyrelselagens 29 §. Man kan ta över detta utan att ändra i självstyrelselagen och det man, som sagt, har aviserat är alkohollagstiftningen och eget fartygsregister. Jag säger ingenting om det, men jag tycker att de farhågor som förs fram handlar ofta om att vi inte klarar av det eller det blir dyrt osv. Då vill jag ändå påminna om att vi kan se tillbaka lite på när vi tog över Posten och radion i samband med självstyrelselagsrevisionen. När det gällde Posten fanns det också många olyckskorpar. Det skulle inte fungera, det skulle bli dyrt och kostsamt för landskapet, och det är lätt att konstatera att Posten blev en framgång som alla har skäl att vara nöjda med; det skapar många nya arbetsplatser, genererar pengar till landskapet, marknadsför Åland på ett mycket trevligt sätt via frimärken osv., m.a.o. bara positivt. Tittar vi sedan på radions övertagande tror jag ändå inte, trots att det finns kritik mot radion, att det är någon som inte skulle vilja ha Ålands Radio och TV idag. Jag tror inte att vi skulle vilja leva med Yles Radio Vega på Åland, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att vi hade haft de garantier vi har i dag när det gäller digital-TV från Sverige ifall vi inte hade haft den egna åländska radion och teven. Vi skall alltså komma ihåg att de övertaganden vi har gjort har fallit väl ut.

 

I ett dynamiskt samhälle måste en offentlig förvaltning utvecklas, anser jag, så att alla verksamheter måste synas och bedömas, och man måste utvärdera det man gjorde förr, man måste utvärdera alla uppgifter som införs som projekt, tidsbestämda från början, men som förlängs genom årliga förordnanden år efter år. Här blir man lite förvånad då om det är så att socialdemokraterna anser att har man en gång fått en tjänst eller ett uppdrag i landskapsförvaltningen så är det för evigt, oberoende om arbetsuppgifterna finns kvar. Det hoppas jag att vi tänker till på lite. Det är så att behoven inom förvaltningen förändras. Nya uppgifter kommer till, och jag medger att man ett antal år glatt har plussat på de nya uppgifterna och inte tittat efter i andra ändan om det finns någonting man kan ta bort, om det finns uppgifter som är utförda. Kanske det är så inom museibyrån att de flesta föremål är räknade och katalogiserade för en tid framåt, att det inte är det som är det största behovet i dag.

 

Nu har vi i budgeten förslag om två nya myndigheter: det ena är myndigheten som skall företräda barns och ungdomars rättigheter, skall bistå patienter inom hälso- och sjukvården och klienter inom socialvården samt motverka och förhindra diskriminering – diskrimineringsombudsmannen kallar vi den nya myndigheten. Vi håller också på i lagtinget med en lagstiftning om datainspektionen. Här säger man också, kanske mest från socialdemokratiskt håll, att det är bättre att man inte skapar nya myndigheter utan att man i stället skall garantera de redan tillsatta, de redan anställda, det är liksom det allra viktigaste. Och här kommer vi igen till att vi måste fundera på behov, vilka är behoven för de nya tjänsterna. Skulle vi inte införa en datainspektion måste man köpa tjänster, och de tjänsterna köper man från riket och då vet vi att det är inte så där hemskt lätt att få de tjänsterna på svenska. Alla dataregister kommer nästan alltid på finska i dag. Skall man ha dem på svenska får man räkna med ganska stora kostnader. Lagframställningen ligger nu i lagutskottet och jag hoppas att man där tittar på språkfrågan också, för det här handlar också om språkpolitik.

 

Vi måste på Åland slå vakt om svenskan. Vi kan inte ta till oss det finlandssvenska sättet att alltid ta till finska. Vi undervärderar genom det de finskspråkiga om vi tror att de inte alls kan någon svenska. Vi måste komma ihåg, att vi inte är en region i Svenskfinland. Vi är för all del en del av Finland, men vi skall inte på något sätt likställas med Svenskfinland när det gäller språkfrågor. Folk från Finland reser till Sverige, närmare bestämt flera miljoner i året och jag har aldrig sett att Stockholms närings- och turistfolk har krav på att alla som möter dessa finländare skall kunna betjäna dem på finska. Det är bara på Åland vi försöker inpränta nödvändigheten av att finska turister skall betjänas på finska. Varför? Är det den finlandssvenska omtalade flatheten vi har drabbats av?

 

Internationaliseringen går i rask takt i omvärlden och vi på Åland brukar hänga med. Internationaliseringen eller globaliseringen betyder bl.a. att engelskan blir mer och mer förhärskande, också i Finland. Och på fler och fler offentliga platser i Finland i dag finns två språk angivna, på skyltar, på flaggor, på bröstena på butiksbiträden osv. Vilka språk är det? – finska och engelska. Det här blir alltmer vanligt. Varför skall vi då hänga oss kvar i en finska som aldrig har hört hemma på Åland? Är det igen den finlandssvenska beredvilligheten att alltid visa de finskspråkiga, att vi klarar nog finskan vi också! Och allt oftare kan vi läsa i Hufvudstadsbladet om undersökningar om svenskan i Finland vilka visar att svenskan blir alltmer undanknuffad; det blir endast ett språk som talas inom hemmets fyra väggar eller ett delspråk som man kanske pratar med mormor, medan trenden i svenska daghem och skolor visar att barnen i de svenskspråkiga skolorna i Finland talar allt sämre svenska. Det är därför att utespråket är finska, i TV, när det gäller idrottsutövningar, vad som helst. Och man kan ha ett litet frågetecken hur IFK-fotbollsspelet i ligan kommer att utveckla sig i den här frågan. Det kommer att fresta på, tror jag, lite grann, fast det är bra. Och lyssnar man på barn i dag i FST och Yle – de finlandssvenska radio- och TV-programmen – så är det lätt att konstatera att det svenska språk som man talar i dag i Finland får allt mer finska drag. Den här utvecklingen i Finland har vi ingenting att göra med, och vi varken skall eller kan kritisera den utvecklingen, utan vi skall med alla krafter sträva till att inte låta samma utveckling ta överhanden här. Det är endast vi själva som kan göra det. Vi kan inte vänta oss att någon annan skall göra det. Det är vi som måste hålla fast vid vårt svenska språk, våra stadganden i självstyrelselagen,  vi måste vara observanta på undervisningen i svenska i våra skolor så att vi lär barnen vårt svenska språk.

 

Näringslivet upprepar mantrat att 90 procent av affärerna görs till Finland, kanske i den meningen: alltså måste av de anställda i näringslivet 90 procent kunna finska. Och man vill påvisa att våra svenskutbildade ungdomar inte kan arbeta på Åland på grund av bristande kunskaper i finska. Det här visar igen på att man anammar den finlandssvenska flatheten; man väljer den till synes lättaste vägen utan att fundera på vart den leder. Jag vet att vi har många företag som inte kräver kunskaper i finska vid anställning, och det skall vi vara tacksamma för, men vi vet också att det finns de som väljer den här enklaste vägen, som jag kallar det. Samtidigt vet jag naturligtvis också att det finns speciella arbetsuppgifter som kräver kunskap i finska. Jag vet att skall man sälja en vara måste man göra det på köparens/kundens språk. Men jag vet också att om man vill köpa någonting, så kan man göra det på svenska, åtminstone om varan är tillräckligt dyr. Det kommer alltid fram någon som kan svenska om man vill köpa en ny traktor t.ex.

 

Jag efterlyser större eftertanke i näringslivet när det gäller språkkrav. Jag tycker att man ibland överbetonar kravet på finska. Och det här säger jag nu trots att jag nästan kan höra kommentarerna, att jag igen är inskränkt, diskriminerande, finnhatare och inte har någon förståelse för andras språk osv. Någon måste säga det här ibland.

 

I min familj har vi vänner som är helt finskspråkiga och vi har också vänner från Svenskfinland. Det finns faktiskt större förståelse för den åländska språkpolitiken hos våra finskspråkiga vänner än hos våra finlandssvenska vänner, för de tycker, att jamen, ni skall inte vara krångliga, ni kan väl anpassa er ni också! Det här är sant.

 

Jag vill påpeka, att jag med det här inte har någon avsikt att stänga till Åland eller att skapa ett tillbommat Åland med min språkpolitik. Att bibehålla Åland som ett öppet tillgängligt samhälle skall inte behöva innebära ett uppgående i en för oss främmande språkgrupp eller språkområde. Jag vill ha kvar ett Åland som lever enligt självstyrelselagen.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Gun Carlson kritiserade socialdemokraternas syn på övertagande av olika lagstiftningsområden på det viset att hon tycker att det som har övertagits enbart har varit framgångsrikt och positivt. Men det är de facto så att också ltl Gun Carlsons parti centern är mycket oroad över den offentliga sektorns expansion, och det är just en följd av övertagandet. Den period som finns återgiven bl.a. i den senaste utredningen om utjämningssystemet visar att mellan 1991 och 2001 ökade de offentliga uppgifterna på Åland med 50 procent. Motsvarande i riket var 30 procent. En av förklaringarna kan vara just att det blir mycket tyngre för ett litet område med i alla fall förhållandevis få skattebetalare att sköta samma sak som man sköter inom ett helt rike. Det är också så att år 2002 var budgetutgifterna per invånare 50.000 mark, som man talar om i utredningen och 38.000 mark i riket, så socialdemokraternas kritik tycker jag ändå är befogad. Skall man ta över lagstiftningsbehörighet men inte utnyttjar den kostar det ingenting, men om man en gång övertar det är det väl i avsikt att också skaffa en förvaltning, att tillämpa lagstiftning osv. Då blir det automatiskt kostnader, speciellt om man vill ta över skattebehörighet. Det finns knappast något lagstiftningsområde som är så komplicerat och så krävande vad gäller administration, så jag tror nog att man måste reflektera över det här med kostnaderna.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Naturligtvis skall man reflektera, det är vi helt överens om. Vi skall komma ihåg att under den här perioden, där den offentliga sektorn har vuxit väldigt mycket, handlar det ganska mycket om EU och vi vet att vi har många nya EU-tjänster.  (Från salen:är det så?) Jo, det är på det sättet. Jag tycks inte få hålla min ”taltur” utan vice talmannen talar högt i mitt öra! Det är lite skillnad på om man i riket inför en ny myndighet som skall täcka hela landet än om vi på Åland behöver täcka med våra färre antal personer. Visst är det så! Nog vet vi det, men samtidigt skall vi komma ihåg att skulle vi bara utan kritik ta emot alla uppdrag från riket, dvs. de skulle få sköta våra saker, så har vi ännu större problem med språket då, som jag just var inne på. Varje gång vi tar över någonting som skall också det kunna kompenseras i samband med klumpsumman. Det har vi kanske inte sett tillräckligt mycket av, men det är sant. Det jag ändå ville säga var att jag kritiserar socialdemokraterna mest för att man tycker att allt som redan finns inom förvaltningen skall vara kvar, oberoende om det finns ett behov eller inte. Jag ville hänvisa till att man måste se över: Vad behöver vi för verksamheter, vad är det som skall göras? Kommer det inte nya saker är det inte självklart att alla gamla kan sitta kvar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Kalle Alm, replik:

Fru talman!

Jag måste tacka ltl Gun Carlson väldigt mycket för hennes diskussion om det finska språket. Man vet ju vad som gäller här på Åland. Skall man sälja till Finland skall kanske ske på finska, men om däremot köper går det utmärkt att få information på svenska. Jag tycker att den undfallenhet som vi har hela tiden här på Åland att man ha kunskaper i finska är överdriven. Svenska språket i Finland håller på och försvinner. Informationen på hotellen numera är engelska och finska. Svenska finns inte. Talar man med personalen, så kan de inte svenska utan de kan engelska. För att göra en svår sak lätt tycker jag att vi skall fortsätta att utöka våra kunskaper i engelska. Det är det som kommer att bli språket som gäller i framtiden, för det svenska språket i Finland försvinner och det är tyvärr finlandssvenskarna eget fel.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är trevligt när man i en replik får beröm, så jag vill bara tacka för det och det är roligt när man tänker lika.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

I mitt tidigare anförande tog jag upp integrationsproblematiken och de svårigheter som gäller att lära de inflyttade svenska. Problematiken är inte så stor i fråga om dem med finskspråkig bakgrund. På den dagkurs som landskapsregeringen bekostar finns det 17 olika språk bland 24 deltagare. Jag undrar om det ens är någon med finskspråkig bakgrund. Hur har ltl Gun Carlson tänkt sig att integrera de nya ålänningarna? Är det inte viktigt att vi på Åland erbjuder alla som flyttar hit utbildning i svenska för att man skall kunna arbeta och ta del av det åländska samhället. Det handlar så väldigt mycket om vad Finland skall göra för Åland. Men hur vi på Åland skall bemöta det multikulturella samhället, som Åland börjar utvecklas till, det ser jag inte så mycket av.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

De kurser som pågår och heter svenska för invandrare är precis där man försöker integrera flyktingar och andra inflyttade, det är inte bara flyktingar utan det kommer från många håll. Det är riktigt att det blir fler och fler språk. Jag är väl medveten om det sedan min tid som utbildnings- och kulturansvarig. Man försöker så gott man kan. Huruvida den utbildningen är tillräcklig – jag förstod på ltl Carina Aaltonen tidigare att det var tveksamt om man anser att det räcker till, och det kan bara börjas på hösten – det är andra frågor som landskapsregeringen måste fundera över. Det kan jag inte i dag exakt, men jag tycker att det är viktigt att vi försöker utbilda dem som kommer till Åland i vårt språk. Det är naturligt, det skall göras, jag håller med om det. Diskrimineringsombudsmannen har också till uppgift att ta tillvara alla oliktänkare som kommer till Åland, om vi får säga så, på alla sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det var många saker i ltl Gun Carlsons anförande som jag skulle vilja ta upp, men jag skall börja med två saker. Det ena är övertagandet av behörigheten. Där kan man väl säga att Posten är ett utmärkt exempel när det lyckats väl, och det är också en modell som vi har förespråkat, nämligen där man har en självständig resultatenhet.  Posten är ett eget postverk som sköter sig självt. Det får inte vara så att man bara tar in allting under förvaltningen och utökar den mer och mer. Det här har vi också tagit fram i våra anföranden igår om att vi gärna skulle utveckla förvaltningen till en mindre och mera central enhet och få ut flera verksamheter under självständiga enheter, såsom Posten.

 

När det gäller svenska språket har vi nu en kommitté där vi skall jobba med de här sakerna. Ltl Gun Carlson säger, att hon inte vill kritisera finlandssvenskarna, men jag tycker att det är precis det hon gör. Hon säger att de visar en stor flathet, att de har gett upp och att de inte längre kämpar för sitt modersmål. Jag tycker att det är en fullständigt felaktig uppfattning. I dag gör många åtgärder för att komma till rätta med att kunna bevara sitt språk också som ett offentligt språk i de mest tvåspråkiga miljöerna som finns. Det är framför allt i huvudsstadsregionen. Vi skall komma ihåg att i Svenskfinland har vi många kommuner som är mer svenska än vad vi är på Åland, som är mer svenska än kommuner i Sverige; de kämpar med precis samma problematik som Åland och där tycker jag att vi bara kan visa större solidaritet och förståelse för de problem som finns. Jag får återkomma i ett anförande

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Posten är ett bra exempel. Det är vi överens om. Jag vill också hävda att t.ex. radion, som var det andra exemplet jag tog upp som ett övertagande, också är relativt självständigt. Landskapsregeringen har tydligen gjort flera goda saker, och det är ju bra!

 

Jag vill också påminna om det som jag hänvisade till i mitt inlägg, att ltl Camilla Gunell tycker att alla som en gång har blivit anställda skall ha en garanterad trygghet, dvs. de skall alltid sitta kvar. Så har det sagts.

 

När det gäller påståendet att jag kritiserade finlandssvenskarna var det just det jag sade att jag inte gjorde. Jag bara relaterade det som man kan läsa i tidningen, man kan höra i radio osv. och jag sade att vi varken kan eller skall kritisera utvecklingen i Finland, för den har vi ingenting att göra med.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag vill tacka ltl Gun Carlson för det hon sade. Vi har många gånger känt från Ålands Framtid att vi är ganska ensamma att ta upp språkfrågan, så jag är mycket tillfreds med det som ltl Gun Carlson sade. Man kan förstås ställa sig frågan: Vad har den finlandssvenska språkproblematiken att göra oss med här på Åland. Tyvärr är det så att den har ganska mycket att göra med hur vi skall klara vårt modersmål framöver. Tittar vi till Ålands Framtid å ena sidan, som talar för ett totalt självständigt Åland, har vi också rörelser på andra sidan som vill att Åland skall bli som vilken normal finlandssvensk del som  helst av Finland. Det är många som säger att vi har självstyrelselagen, det är inte några bekymmer, det räddar oss, vi har vårt språk garanterat i självstyrelselagen, men självstyrelselagen och den tryggheten är en chimär. Det ser vi att redan nu behöver man folk inom förvaltningen för att klara sig på finska. Den finlandssvenska flatheten som ltl Gun Carlson sade gör att svenskan försvinner och då är frågan för oss: Vem skall vi då kommunicera på svenska med som en del av Finland? Det är någonting som vi måste fundera på. Sedan är det så att tyvärr finns också den finlandssvenska flatheten här – det visade bl.a. petningen av mig i Nordiska rådet, att nog är vi också ganska flata när det kommer till kritan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Vi har från Ålands Framtids sida lämnat in 17 finansmotioner som jag har förberett mig på att presentera, men efter att jag åkte in i morse och lyssnade på radion hörde jag på ltl Camilla Gunells anförande och det har sina risker att kommentera ett anförande som man har hört bara lite av i radion – det erkänner jag öppet – och jag beklagar att jag inte hade möjligheten igår att höra hela anförandet i och med att barndagvården började stänga. Ltl Camilla Gunell är inte närvarande nu, men hennes anföranden brukar ofta vara intressanta. Vi får se om tiden medger att jag hinner presentera några motioner överhuvudtaget!

 

Det jag reagerade på i anförandet var att jag tycker att det var ett stort tankefel, och det tankefelet har gång på gång kommit fram i olika socialdemokratiska anföranden, dvs. att tar vi över mera behörighet här till Åland, så leder det automatiskt till en större offentlig sektor, det leder automatiskt till mera byråkrati, det blir allmänt bara mera bekymmer och kostnader. Men det är faktiskt så att tittar vi på självstyrelselagen är systemet uppbyggt på det sättet att tar vi över behörighet till Åland som kostar mera skall klumpsumman justeras i motsvarande grad. Skulle vi ha den goda självstyrelse som många pratar om på goda middagar och i andra sammanhang, att det skulle finnas en ömsesidig respekt mellan de finska och de åländska myndigheterna skulle inte det här vara något bekymmer. För det första är det nästintill en omöjlighet att vi överhuvudtaget får över någon behörighet hit till Åland och för det andra är jag också lika övertygad om att den automatiska justeringen av klumpsumman är följande stora problem. Men, ändå, det är inte så att så fort vi tar över behörighet får vi en större offentlig sektor, ”vi skall koncentrera oss på vad vi har”, som ltl Camilla Gunell sade enligt radion i morse. Det är klart att det är så att får vi en ökad behörighet får vi större utmaningar och visst skall vi vara så ärliga och säga att det är nackdelar och det är fördelar med ett större ansvar, men det ger också nya möjligheter. Det är så att många människor har en rädsla för förändringar. Det har jag och det har de flesta av oss, men vi kan inte vara så rädda att vi inte vågar utveckla den behörighet vi har. Vi kan inte ha vår egen osäkerhet att styra den åländska politiken. Om vi tar alkohollagstiftningen som ett exempel som var uppe i ett excellent anförande här före mig, utgår man från att det blir automatiskt mera anställda, det blir mera byråkrati. Jo, det är säkert sant, om det är som socialdemokraterna utgår från, att man alltid skall kopiera den byråkrati som finns i Finland. Om vi tar över behörighet är det självklart att vi skall göra egna åländska lösningar som är anpassade till de småskaliga förhållanden som vi har här. Vi måste ha ett eget regelverk som kan främja småföretagandet i stället för att som det är nu: många gånger skapa problem. När vi diskuterar övertagande av behörighet kontra att ha det som det är är jag förvånad över att det inte framkommer från socialdemokratiskt håll att vi har ändå möjligheter att prioritera. Jag säger helt öppet och ärligt att när det gäller möjligheter att utveckla t.ex. landsbygdsföretagandet är den prioriteringen enkel, dvs. att skapa resurser för det jämfört med de resurser som läggs ner på museibyrån. Den prioriteringen vågar jag helt öppet säga att jag gör.

 

Tittar vi på övertagandet av alkohollagstiftningen, som ett fortsatt exempel, kan det behövas en tjänst till för att administrera delen, men det kan leda till att vi kanske har fem Tjudö vingårdar, fem små blomstrande företag. Det är så att när vi diskuterar tjänstemän tänker vi oss alkoholinspektörer, hälsovårdsinspektörer, som mest ställer till jäkelskap för småföretagandet, om vi säger riktigt som det är. Men det kan faktiskt också vara så att det finns möjligheter att ha tjänstemän som främjar företagandet. Det är faktiskt inte förbjudet att hjälpa till. Och igen är det så, om vi uppehåller oss vid det lilla exemplet: övertagandet av alkohollagstiftningen, att har vi en tjänsteman till för att få fem små blomstrande företag är det en stor vinst. I ekonomiskt hänseende är det dock så att intäkterna från samfundsbeskattningen, jo, de går till Finland, men vi står med kostnaderna för den enda tjänstemannen. Och det måste folk inse att det här inte är ekonomiskt hållbart på sikt.

 

Jag noterar att socialdemokraterna i flera sammanhang har pratat för utökade socialbidrag. Då har det inte varit något snack om att man ökar kostnaderna, för det rör förstås väljargrupper som ligger socialdemokraterna närmare och det kan jag respektera, men här har vi samma problem. Vi kan inte blåsa upp kostnaderna på olika områden om vi inte har möjligheter att se till att vi också har motsvarande intäkter. Det finns en rädsla för utökad behörighet, men utöver de exempel som ltl Gun Carlson nämnde fanns det väldigt mycket dubier om klumpsumman – det skulle också bli någonting oerhört läskigt, för helt plötsligt hade vi mera ansvar själva här i lagtinget. Men inte är det någon som ifrågasätter det nu när vi har facit. Problemet är att egentligen blir det en låtsaspolitik som vi ägnar oss åt här i lagtinget så länge vi inte har fullt ansvar för intäkter och utgifter. Det är den bistra sanningen, som jag ser det. Skall vi få en dynamisk politik med ansvarstagande som leder till utveckling för Åland, som var huvudbudskapet i det anförande jag höll i remissdebatten, så måste vi i denna sal ta det fulla ansvaret för intäkter och utgifter. Vi måste ha det kuraget och vi måste ha det intresset för att utveckla det åländska samhället.

 

Jag har funderat så länge på denna rädsla att ta över nya behörigheter och att man hela tiden utgår från att vi skall ha det precis som det har varit, så jag måst faktiskt säga att den politik som socialdemokraterna skissar upp leder bara till stagnation för Åland och konservering av en ineffektiv offentlig sektor. Det blir inget nytänkande med det här resonemanget. Det sades också från liberalt håll – noterade jag i en debatt – att klumpsummesystemet är så tryggt. Man kan väl tryggt konstatera att det leder till stagnation, det leder till ökat bidragstänkande. Visst! Det har gett mycket pengar. Jag har suttit i debatter själv när man har glatt sig över att, ja men, herregud, vi får ju 92 miljoner finska mark till Åland tack vare Sonera-utförsäljningen, det är rent fantasiskt vilket fint system vi har! Men vad har den utförsäljningen att göra med vår ekonomiska bärkraft här i landskapet Åland? Ingenting överhuvudtaget! Vi måste utveckla Åland utgående från våra egna resurser, vi måste rätta vår mun efter den matsäck vi har, men problemet är att vi inte har några medel att packa den matsäcken! Vi har inga instrument när det gäller att öka resurserna. När vi pratar om ett tryggt ekonomiskt klumpsummesystem – jag har sagt det så många gånger, men det tål att upprepas – så är vårt system uppbyggt på det sättet att när botten går ur den finska statsekonomin, ja, då går botten också ur den åländska samhällsekonomin, oavsett hur mycket hjulen rullar i det åländska samhället. Det är totalt obegripligt för mig hur någon kan anse att det är ett så tryggt system. Jag tycker också att det är en chimär.

 

När vi diskuterar behörighetsövertagande vill jag säga från Ålands Framtids sida, att vi vill inte på något sätt plocka russinen ur den ekonomiska kaka som finns någon annanstans, vi kan inte känna oss tillfreds, tycka att det är så tryggt, så bra att leva på andra, vi kan inte tycka att, oj, vad fantasiskt vi fick 92 miljoner finska mark hit till Åland som vi inte har haft någonting att göra med överhuvudtaget, det är jättebra!

 

Avslutningsvis, fru talman, är jag helt övertygad om att när vi har motsvarande sits, dvs. enligt det beskattningssystem vi har, så kommer beskattningen av de s.k. Chipsmiljonerna att gå till Finland, och jag är helt övertygad om att samma debattörer överhuvudtaget inte kommer att reagera då!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är intressant att höra på ltl Anders Erikssons anförande, dels när det gäller den offentliga sektorn. Mitt minne är bra, inte särdeles långt, men jag minns att vi redan i mitten av nittiotalet när nuvarande riksdagsmannen Roger Jansson satt som lantråd diskuterade utökningen av den offentliga sektorn. Då var också ltl Anders Eriksson aktivt med i dåvarande landskapsstyrelsen och framför allt var det socialdemokraterna som klart och tydligt anförde att vi måste se över utvecklingen av den offentliga sektorn. Nu har det rullat på och vi är där vi är i dag, och vi vet vad landskapsregeringen har för förslag när det gäller den offentliga sektorn. Vi har ett annat sätt att se på det här. Vi tycker att vi måste möta detta med omstruktureringar ja, men på längre sikt. När det gäller övertagandet av lagstiftningsbehörigheten för alkohollagstiftningen är det svårt i dag att säga att det är fråga om bara en tjänst. I verkligheten blir det säkert någonting annat, men jag kan inte heller svara på hur mycket tjänster det skall till där. En annan aspekt, som vi har tagit upp i vår finansmotion, är hälso- och sjukvårdsaspekten. Den har inte överhuvudtaget berörts, men det är också till nackdel att, som vi upplever det, överta alkohollagstiftningen just på grund av ökningen av totalkonsumtionen.

 

Fru talman!

När det gäller socialbidrag talade ltl Anders Eriksson om att vi talar för en ökning av kostnaderna för det. Vi talar om att vi skall ha minst samma som i riket. Jag tycker också att det är en intressant diskussion, som jag hoppas att vi kan föra längre fram, att vad innebär det och vilka omstruktureringar kan man göra när vi så småningom förhopppningsvis… TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller alkohollagstiftningen skall jag helt öppet erkänna att jag tog den som ett exempel i debatten. Jag har inte gjort någon doktorsavhandling om det behövs en eller två tjänster, men jag tror inte att det är så speciellt stora saker vi pratar om. Den rädsla som ltl Christian Beijar gör sig till tolk för, att vi kommer att få mera alkoholproblem, hälso- och sjukvårdsaspekten, som han kallade det, så är jag inte alls övertygad om det. Jag tror faktiskt att vi är lika kapabla på Åland att inse vad som är bra eller vad som är dåligt för vår befolkning, precis lika kapabla som man är i Helsingfors. Det märkliga är att tittar man på sänkningen av alkoholbeskattningen, som man har gjort i Finland, så har jag inte hört att socialdemokraterna överhuvudtaget har tyckt att det har varit fel, för det har ju gjorts på rätt ställe! Men tänk vilket oherrans liv det skulle ha varit om vi skulle ha gjort den saken på Åland. När det gäller alkohollagstiftningen ger jag ltl Christian Beijar helt rätt på den punkten att det finns två sidor av det här myntet, som det är på de flesta mynt, men jag tror att vi är fullt lika duktiga på att se på myntets baksida, dvs. att ta hand om de nackdelar som kommer av ökad alkoholkonsumtion.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är roligt att debattera med ltl Anders Eriksson för det ger också oss en möjlighet att tydligare profilera vår politik. Han säger att vi är så rädda för att överta nya lagstiftningsområden, men det är nog inte fråga om rädsla enligt mig. Jag tror att jag är en ganska orädd person, det är nog inte det som jag ligger och darrar för hemma i sängen om vi skulle tvingas ta över någonting som vi inte vill ha, utan det är nog fråga om en sorts realism, menar jag, att verkligen inse att Åland trots allt är ett ganska litet område och att det kräver ganska stora kostnader för ett litet område att upprätthålla den service och den lagstiftning som man förväntas ha i dag i en rättsstat om man vill ingå i EU-familjen. Det är alltså ingen rädsla. En av de bärande tankarna i den erikssonska argumentationen är att vi lever i ett sorts falskt trygghetssystem med det nuvarande klumpsummesystemet. Förrän vi verkligen tar hand om inkomsterna själva har vi inte förmågan att hålla igen pengar och fördela dem på ett rationellt sätt. Det menar jag att socialdemokraterna har. Det har vi givit prov på många gånger, men de högerregeringar som har funnits, speciellt sedan 1995, har gjort av med kolossalt med pengar, och det kommer jag att visa vid något tillfälle här. Ltl Anders Eriksson säger inte hur han skall få in pengarna. Hur skall det åländska beskattningssystemet se ut enligt Ålands Framtid för att trygga välfärden? Vad gäller bidrag, så tala lite mera om jordbruket och deras bidrag och förvaltningen för den sektorn!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är van vid att vtm Barbro Sundback använder den debattekniken att när argumenten tryter ger man en liten höger, så vänsterpolitiker man är! Nu var det jordbrukspolitiken som förstås skulle dras fram! Hon sade att det inte fanns någon rädsla. Nog tycker jag att man i det tidigare replikskiftet kunde notera ganska tydligt att det finns en rädsla för att vi själva skall ta ansvar här på Åland. Vi klarar inte av det. Det är tryggare att man sköter det från Helsingfors åt oss. Nog kommer det fram ganska ofta i diskussionerna, det kommer man inte ifrån.

 

När det gäller övertagande av behörighet är det klart, precis som jag sade i mitt anförande, att utgår man från att vi skall ha precis samma omfång på den offentliga sektorn, att vi skall ha precis samma förvaltningsstruktur uppbyggd, så är det klart att det är väldigt stora omkostnader för ett litet område, som vtm Barbro Sundback sade, men det är bara att konstatera, i all litteratur som finns om mikrostater, att inte har mikrostaterna på något sätt kopierat förvaltningar som finns i andra stora länder utan man måste använda klokhet om man som liten skall överleva.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Det var i stort sett ett bra anförande som ltl Anders Eriksson höll. Däremot håller jag inte med om att klumpsumman som sådan – om jag tolkade honom rätt – skulle göra att vi inte vet hur vi skall fördela den eller att det skulle vara någon falsk trygghet. Det finns i vårt samhälle folk som behöver hjälp. Det finns näringsgrenar som behöver bidrag, så det gäller bara att fördela den riktigt. Den har varit en stor trygghet i många år och den är det fortfarande. När det gäller Sonera-miljonerna som ltl Anders Eriksson var inne på så kanske inte jag är lika bra påläst, men jag anser i alla fall att så länge Åland är en del av staten har vi rätt att ta del av den försäljningsvinsten. Man har antagligen också använt våra spritskatter, bilskatter osv. som blivit över för att investera i det bolaget, så nog har vi del i det, inte skall vi ta det som en gåva från ovan. Vi kanske, som ibland antyds, många gånger om har betalat de där 92 miljonerna tidigare, men det är en annan sak.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vet inte om jag sade att vi inte riktigt vet här i lagtinget hur vi skall fördela klumpsumman. Det är väl tvärtemot att vi har oerhört mycket idéer om hur vi skall fördela den. Det tar ju i stort sett tre dagar att diskutera hur vi skall göra av med den! Men problemet är att det tar två-tre minuter att diskutera intäktssidan – det är i stort sett rubriken och ett klubbslag. Det är det som jag tycker att är svaghetstecknet i den åländska ekonomin. Om vi ser det i ett fullfjädrat autonomiperspektiv, men även ekonomiskt ansvarstagande, så blir det lidande på grund av det system vi har. När jag kallar klumpsummesystemet för otryggt är det just det att vi kan inte påverka intäktssidan överhuvudtaget, utan det förutsätter att samhällsekonomin i Finland går bra - då går det bra för Åland. Så har det gjort de senaste åren, men det finns mycket tecken på att det kommer att svänga. Och, märk väl, vi har aldrig dragit klumpsummesystemet genom en lågkonjunktur, och jag tror att flera kommer att hålla med mig när vi har den erfarenheten i bagaget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag vill tala om två motioner som jag står som första undertecknare till. Den ena handlar om höjning av ett anslag som rör byggandet av Lotsbroverket i staden och de överföringsledningar som skall göras från sex andra kommuner för att kopplas in i Lotsbroverket. Den andra är en motion om Pommern.

 

Först om vattenrening. I budgeten finns en hel del ambitiösa skrivningar om landskapets vilja att förbättra vattenföroreningarna runt Åland. Innan jag går in på frågan om Lotsbroverket skulle jag gärna vilja veta om landskapsregeringen överhuvudtaget känner till att man tänker indela riket i s.k. vattenförvaltningsområden och att ett av dessa områden skall vara Åland. Det kommer att finnas fem övriga vattenområden. Vattenområdena tillkommer i stöd av EU:s ramdirektiv för vatten. Det här är ett ganska komplicerat och på många sätt ambitiöst arbete som skall göras. Det är naturligtvis så att vattenförvaltningsområdena ytterst skall garantera att kommande generationer får rent vatten och också att vi har tillgång till grundvatten och vattentäkter långt fram i tiden. Ett vattenförvaltningsområde förutsätter att man uppgör en vattenförvaltningsplan och den skall innehålla information om området, uppgifter om miljömålen för vattenförekomsterna inom rådet, förändringar jämfört med tidigare planer och en bedömning av hur man skall uppnå miljömålen. Det står ingenting om vattenområdet i budgeten utan man talar mest om sitt eget handlingsprogram för vattenområdet 2004-2007. Vad som kommer att vara en viktig miljösatsning för staden och kringliggande kommuner är att vi nu har börjat bygga om Lotsbroverket och det är i första hand för att fylla vissa myndighetskrav på reningsgraden av kväve i det vatten som går ut i Sviby. Det här är ett av de största miljöprojekten någonsin. Det kommer att kosta staden 10,4 miljoner euro att bygga verket. Till verket skall flera landsbygdskommuner ansluta sig, bl.a. Jomala, som redan är anslutet, men Hammarland, Finström, Lemland, Saltvik och Sund. För att kunna ansluta sig krävs det att avloppsrörsystemet byggs ut på landsbygden.  Nu har tidigare landskapsstyrelser lovat 40 procent i landskapsbidrag på den här investeringen. Det som man har lovat för Lotsbroverket bygger på en summa om 8,5 miljoner euro. Totalbeloppet 11 som man har beviljat landskapsbidraget på skall inkludera överföringsledningarna. Men de facto kostar detta staden 10,4 miljoner euro. Och om inte vi får 40 procent på det beloppet blir det inte lika förmånligt för abonnenterna vad gäller avgifterna och anslutningen till Lotsbroverket, utan det blir så att staden på den avgift som vi skall ta av dem som ansluter sig till Lotsbroverket stiger. Indirekt, om regeringen försöker straffa Mariehamn genom att inte betala ut dessa 40 procent, så kommer det alltså att resultera i att någon annan måste betala det här och det är abonnenterna. Vi önskar nu få 40 procent på 10,4 miljoner, och det är det jag har motionerat om.

 

Så har landskapsregeringen sagt att man skall betala ut dessa pengar under åren 2005-2007. Verket skall stå klart 2006. Det betyder att den sista raten pengar kommer alltför sent. Det här kommer också naturligtvis att ekonomiskt belasta abonnenterna. När landskapsregeringen säger att de skall stödja detta med 40 procent är det kanske inte riktigt det som vi har förväntat oss.

 

Jag hoppas här att lagtingets finansutskott, med tanke på alla de kommuner som skall ansluta sig till detta, justerar beloppet och förändrar utbetalningstiden så att den sammanfaller med de kostnader vi har för att förverkliga projektet.

 

Fru talman!

En annan viktig sak gäller fartyget Pommern, som är en viktig symbol för Åland, ett landmärke för Mariehamn. Fartyget har nyligen fått världens främsta utmärkelse för segelfartyg, nämligen Maritime Heritage Award. Det tycker jag är mycket förpliktigande för samhället, dvs. att vi måste till varje pris ta vara på fartyget, underhålla det och sköta det så att det bevaras i sitt ursprungliga skick, för det är därför Pommern har fått priset. Det finns nämligen inte någonting motsvarande i resten av världen. Därför blev jag väldigt besviken när jag kunde läsa att man från landskapsregeringens sida inte är så intresserad av att fortsätta stöda museifartyget Pommerns skötsel. Jag tycker att priset borde tvärtom göra att landskapsregeringen höjer sitt bidrag och på det viset visar att man vill slå vakt om museifartyget Pommern. År 2008 måste Pommern genomgå en omfattande restaurering för att inte rosta sönder. Det finns olika tankar om hur man skall kunna bevara fartyget, men om man vill hålla henne i ursprungligt skick kommer det att kosta miljontals euro. Det här är en sak som är fullkomligt ofinansierad hittills och man kan inte tänka sig att Mariehamns stad skall ta hela det ansvaret, utan i det här fallet bör nog hela landskapet vara med och stödja bevarandet av Pommern. Dessutom tror jag att det är fullt möjligt att få internationell finansiering för bevarandet av Pommern och då måste man nog vara ute lite i världen. Det hjälper med att sitta här hemma utan det finns ganska täta kretsar som sysslar med sådant här och vi har fått vissa utfästelser som man kan tyda som att det är möjligt att få ganska god sponsorering, men trots det tror jag nog att det också kommer att bli ganska betungande för landskapet och speciellt förstås  för Mariehamns stad om vi skall lyckas med utmaningen att bevara museifartyget Pommern i ursprungligt skick.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Jag lovade återkomma och diskutera frågan om social- och hälsovård och framför allt om ÅHS utgående från att jag vet att det finns ett stort intresse bland er alla här i salen och jag tror att det finns ett stort intresse bland ålänningarna när det gäller frågan om ÅHS. Det finns många som kan mycket om det, det finns många som tror sig kunna mycket om det, det finns många lösningsmodeller osv. Jag tänkte lyfta fram några frågor som har diskuterats det senaste året i ÅHS:s styrelse men också utanför styrelserummet.

 

När vi började budgetprocessen det här året i ÅHS så hade vi en ram som vi fick från landskapsregeringen och som vi arbetade utgående från. Jag måste säga att jag har varit med om många budgetdiskussioner och många budgetseminarier inom ÅHS utgående från olika positioner, men den här skiljde sig väldigt mycket från tidigare. Det är jag naturligtvis både tacksam och glad för. Insikten att vi hade en summa pengar med vilken vi skulle förverkliga ÅHS:s verksamhet har på något sätt landat inom ÅHS på ett annat sätt. Det fanns inte bara att begära mera pengar, utan man visste att det här är pengar vi skall försöka göra det bästa möjliga av och vill vi någonting nytt inom ÅHS så handlar det om att fundera: är det någonting som vi i stället kan minska ner eller förändra. Det har talats här i budgetdebatten tidigare om trendbrott, men det vill jag kalla att var ett trendbrott inom ÅHS. Tidigare har det många gånger målats skräckscenarier om man inte får den och den tjänsten och allt vad det skulle innebära osv. Några sådana tongångar var det överhuvudtaget inte under den här diskussionen utan man försökte konstruktivt från avdelningar och på olika nivåer komma med förändringsförslag utan att det för den skull kostade nya pengar.

 

Nu hade vi hjälp – vill jag påstå – av att det fanns lite pengar kvar s.a.s. som vi fick använda. Själv var jag mån om att under hela processen påpeka att använder vi hela den summan nu så kommer budgetprocessen nästa år att vara betydligt tuffare. Det tror jag också att det är nu. För i och med det budgetförslag som ligger finns det inte några sparade pengar kvar i princip till följande år, utan då börjar man med rent bord om vi inte lyckas spara under det här året eller följande år. Jag tror inte att situationen kommer att vara lättare nästa år, snarare tvärtom. Men utgående från att det har kommit en förändringsdiskussion och diskussionen på bredden är jag optimistisk till att förändringsarbetet kan fortsätta, fast det naturligtvis är lite segt, lite trögt och allt det här, man skulle önska att det skulle gå snabbare. Det är en stor organisation och det är många viljor som på något sätt skall mötas och tas hänsyn till.

 

Ni vet att det finns en massa utredningar som har gjorts och man har talat om att organisationen borde synas i sömmarna och det borde till mycket förändringsarbete och allt det här, Sonkin-rapport m.m. Det fanns också en rapport efter den ”beramade”Tehy-strejken, där landskapsregeringen gjorde en utredning tillsammans med facken vad som var fel och eventuellt rätt inom ÅHS. Allt det här utmynnade i att det tillsattes en arbetsgrupp inom ÅHS som utgående från det skulle titta på vad som behöver ändras inom ÅHS för att göra det bättre. I den gruppen, där jag också fanns med, intervjuade vi en hel del personer. Säkert borde vi intervjua ännu fler och från många håll säger man att det kanske var just fel personer som intervjuades osv. och det är säkert så att det är omöjligt att få absolut de rätta till intervjuerna. Men det som gick som en klar tråd med alla vi diskuterade var att man ville att ledningen, beslutsfattandet, skulle vara närmare verksamheten. Det har på något sätt varit det som åtminstone jag personligen tog med mig mest från dessa tillfällen när vi mötte personalrepresentanter. Det var den enda röda tråden som fanns genom hela; annars hade alla, utgående från den position de hade, ganska spretiga åsikter, så skulle man ha tillfredsställt den ena skulle man ha gått emot den andra. Tydligt var i alla fall att organisationen skall och bör, om man får uttrycka det så, plattas ner. En person på varje avdelning som också lyftes fram tydligt och som borde ha ett större ansvar och borde kunna ta mera beslut var den vi kallar avdelningssköterskan. Den personen är nyckeln för att avdelningarna skall fungera på ett bra sätt. Det skall inte styras en massa beslut uppifrån. Det visar sig också att det handlar inte bara om att ge rätten till beslut åt någon, man skall också vilja ta emot rätten att ta beslut, för det är inte bara lätta och glada beslut man måste ta utan det är också svåra och tunga beslut. Många gånger kan det vara lätt för en avdelningssköterska att säga, att det här får ni nog gå till översköterskorna med – för att slippa ta beslutet. Där handlar det om utbildning och möjlighet till handledning så att de har kunskap och kapacitet att faktiskt ta det ansvar det innebär att vara avdelningssköterska och ta besluten där, så det är någonting som man i organisationen försöker bygga upp och få ner beslutsfattandet. Lyckas vi med det tror jag att vi har kommit en bra bit på väg så att de som jobbar i organisationen mår bättre.

 

Personalsituationen som sådan har många gånger styrt hur ÅHS mår, vill jag påstå. Får vi bra personal, är alla platser besatta med rätt personal osv., så är situationen under kontroll på något sätt. Särskilt på läkarsidan har det många gånger varit svårt att få tag i specialister och de som kan de här smalare specialiteterna, som vi kanske inte skall ha så mycket av på Åland men ändå – det finns också ”mittemellan”, om man kan uttrycka det så. Då blir det också så att om det är en otrolig bristvara, får de personerna väldigt stark ställning, för man gör nästan vad som helst för att personen i fråga skall stanna osv. Det byggs upp på ett sådant sätt som inte skulle vara fallet om det skulle vara tio som söker varje tjänst, om jag får uttrycka mig så. Just nu är personalsituationen den bästa på ganska länge, berättades det på senaste styrelsemöte. Vi får t.ex. ut sjukskötare till julen från vår egen högskola och det t.o.m. ifrågasätts om vi kan placera alla omedelbart. Det kan man säkert göra, men, som sagt, situationen är bättre än vad den har varit på länge. Det tror jag gör att situationen blir bättre.

 

En annan fråga som vi har diskuterat i många år och som har varit väldigt svår att komma till skott med är en samlad akut på kvällar och helger. Ibland har den ena akuten sagt ifrån och ibland har primärvården sagt ifrån. Nu har vi kommit så långt att från årsskiftet kommer man inte att ha jour på kvällarna på hälsocentralen utan alla kommer att gå direkt till det vi i dag kallar akuten. Det betyder att man i stället under dagens lopp försöker sköta det som inte är så väldigt akut på primärvården. Men det har också varit en personalsituation där man säger att på grund av det har det inte gått att genomföra. Jag tror nog också att det har varit lite rädsla för det nya som har gjort att man har ”hittat på” än det ena, än det andra för att skjuta fram det, men nu äntligen ser jag ett slut på den diskussionen och att man kan sätta det i verket.

 

Ltl Gun Carlson tog tidigare i dag upp det svenska språket. Det är en fråga som också lever hela tiden inom ÅHS och kommer att göra det, tyvärr får man väl säga, utgående från att så länge vi skickar patienter till Finland också så ljuger vi om vi säger att vi absolut kan lova dem svenskspråkig service. Det är verkligheten i dag. Skall vi komma bort från den diskussionen måste vi ta ett radikalt beslut, vi måste säga att vi i fortsättningen bara anlitar Uppsala eller andra inrättningar i Sverige, då vet vi att patienterna får svensk service. Vi skall naturligtvis ta hänsyn till att det finns sådana som vill till Finland av olika orsaker, de skall naturligtvis få fortsätta med det. Det finns sådana som inte har några språksvårigheter, de skall också få fortsätta med det. Men annars måste vi vara ärliga, det har blivit bättre. Remisserna kommer på svenska, det kan hända några undantag och då blir de översätta inom ÅHS. Jämför man hur det har varit vill jag påstå att det har genomgått en stor förbättringsprocess, men jag vill inte stå här och lova att det absolut är på det sättet. Här handlar det om vår självstyrelse och vårt svenska språk och då blir jag ibland lite irriterad över att det skall belasta ÅHS:s sjukvårdsbudget när det egentligen handlar om vårt språk. Det borde finnas ett helst separat moment på något sätt som finns till för att det fördyrar, för det är ungefär dubbelt dyrare att skicka till Sverige i dag och det belastar ÅHS:s budget, och det handlar inte om sjukvård, utan det handlar om vårt språk. Jag tycker, och jag har sagt det från den här talarstolen förut, att skall vi se sanningen i vitögat och faktiskt mena vad vi säger borde vi ta den här diskussionen, att är vi beredda att det får kosta mera och vi tar det beslutet, så borde vi rejält diskutera det. I och med att det nu finns inom ÅHS:s budget och man försöker strama åt och använda pengarna så bra som det bara är möjligt så är det nästan en naturlig reaktion att man försöker styra det dit det är billigast. Det var en period då man väldigt tydligt frågade varje patient vart de ville komma och nu har en känsla av att det igen på något sätt lite mera har gått tillbaka till ett gammalt system, att dit man brukar skicka dem, så skickar man dem s.a.s. Man har väldigt goda kontakter när det gäller hjärta, hjärtoperationer, pacemaker osv. till Uppsala och då fortsätter man med det, medan andra saker är naturligare att man skickar till Åbo, t.o.m. till Helsingfors. Språkaspekten har lite kommit bakgrunden igen. Jag vet att både i Åbo och Helsingfors har bemötandet och möjligheterna att ge vård på svenska språket blivit bättre. Detta om språket. Jag får säkert orsak att återkomma om jag får möjlighet nästa år igen, om vi inte gör någonting radikalt i den här frågan.

 

Kvinnomottagningen har också varit en fråga som har diskuterats i många år och det finns också en motion om att nu är det slut med utredandet, och jag håller med om den motionen. Jag blev lite förvånad när jag läste den och sedan när jag gick in i vårt material och vår plan så står det inte i själva planen att det skall utredas mera utan det är landskapsregeringens texter; där fick vi det ändrat så att det står att de skall komma med ett förslag hur kvinnomottagningen skall skapas. Det får inte mera utreda det utan nu skall det göras. De får komma och berätta hur de skall göra det, inte om och när och ifall. Vi förväntar oss från styrelsens sida att det skall presenteras en modell som skall genomföras det här året.

 

En annan fråga som alltid har ventilerats ganska mycket är: Presterar personalen tillräckligt mycket? Har vi för mycket personal i förhållande till vad som görs? Har vi rätt personalnormering osv.? Utgående från det är det pågår en s.k. produktivitetskartläggning av vissa avdelningar. Det är faktiskt ganska många avdelningar som nu genomgår processen. Det skall bli intressant att se vad man kommer fram till här. Men vi hoppas i alla fall från styrelsens sida att det skall klarläggas: har vi rätt personalnormering i förhållande till vår omgivning, gör vi rätt saker avdelningarna emellan osv. Jag tycker att det skall bli intressant att se vad man kommer till för resultat. Det är inget lätt uppdrag de har, de sade när vi gick igenom uppdraget tillsammans och det är så många frågor man måste ta ställning och det, som sagts, en utmaning att göra produktivitetskartläggningen, men vi skall hoppas att vi får ett resultat som åtminstone är klarläggande på ett eller annat sätt, för gör man det i egen regi, gör den egna personalen det och gör man direkta jämförelser så här mera på ett enkelt sätt finns det alltid någon som säger, att det där stämmer inte på grund av det och det osv. Så kommer det möjligtvis att bli också här, men det är i alla fall utomstående som har en vana att göra just den här typen av kartläggningar. Vi ser alltså med intresse fram emot det.

 

Detta är lite tankar jag har utgående från min post som ordförande i ÅHS:s styrelse. Det är intressant arbete. Jag tycker styrelsen tillsammans med ledningsgruppen fungerar bra just nu. Jag hoppas att det bara kan bli bättre, om jag får uttrycka det så.

 

 

 

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som vtm Harriet Lindeman höll, tillilka ÅHS-styrelseordförande. Hon talade om någon form av organisationsförändring, åtminstone när det gäller personalbiten, dvs. hon talade om plattare organisation och om gemensam jour. Min tanke sammanhänger med att centralstyrningen från läkarna nu äntligen börjar minska. Det betyder att besluten skall fattas på golvet, där hälso- och sjukvårdspersonalen jobbar. Jag måste ge en eloge för att man har jobbat på det.

 

När det gäller den gemensamma jouren skall den tydligen starta upp och där inbillar jag mig att problemet närmast är att det har varit en kamp mellan specialsjukvården och primärvården om vem som skall ta ansvaret över jourverksamheten. Jag önskar vtm Harriet Lindeman fortsatt lycka i styrelsen och jag kommer att i samband med mina finansmotioner också komma in på ÅHS.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var mycket gott att höra om framgångarna inom ÅHS, i synnerhet när det gäller budgeten är det bra att man faktiskt kommer i balans så att vi kan ha vår fina sjukvård i fortsättningen. När det gäller svenska språket, som jag brukar diskutera, är inte alla överens om att det skulle vara dubbelt så dyrt i Sverige. Det beror på vårdtider osv. Det är väldigt svårt att säga konkret att det är dubbelt dyrare. Det skulle jag undvika att säga utan att direkt veta det. Skall vi få service på svenska är det väldigt viktigt att man fortsättningsvis följer upp att i kravet på upphandling ingår att all kommunikation skall vara på svenska. Det förutsätter också att t.ex. remisser som skickas från ÅHS är skrivna på svenska, även om de går till fastlandet. Man skall inte behöva bevisa allt, men det förekommer faktiskt övertramp. Jag vill försvara när det gäller påståendet att specialiteter kan få nästan vad de vill. Det kan hända om det kommer några nya, men jag vill påstå att i princip alla som jobbar fastanställda inom ÅHS har en lön som är avtalsenlig; annars är det ett gammalt missbruk som har lett till något annat. Jag tror att de kan ligga högt inom lönegaffeln, men att de skulle ligga över tror jag inte. I så fall är det nog de som inte jobbar fast där som kan få det.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller kostnaderna var det ett schablonöverslag som har gjorts. Det är så att det är olika från avdelningar till avdelningar. En neurologisk avdelning på Uppsala är säkert bra mycket mer än dubbelt dyrare, medan en annan avdelning kanske är mindre, så det är s.a.s. ett medeltal som har nämnts ungefärligt. Det har inte gjorts en exakt utredning på det, men ungefär där upplevs det att det ligger, hälften dyrare.

 

När det gäller svenska språket och remisserna förutsätter vi naturligtvis att det skall vara på svenska. Det är så självklart att man borde egentligen inte behöva säga det ens, men det tål väl att upprepas. När det gäller bristen och att det är svårt att få tag i vissa specialister osv. samt att det överhuvudtaget är en bristvara menar jag med det att det kanske inte handlar om euro och cent, utan det handlar mera om strukturer, hur man vill bygga upp det osv., så att var och en får sin vilja fram på ett tydligare sätt när man vill gå dem till mötes. Skulle det vara väldigt gott om allting kan man tydligare säga, att så här skall det vara! Nog har jag en känsla av att man många gånger, inte ifjol och inte i år, men om  man ser det i ett längre perspektiv, har gått många till mötes därför att vi tycker att de är så värdefulla och behövs, och det är ju så. Verkligheten är sådan att vi vill behålla våra duktiga läkare som har vissa specialiteter. Det är självklart att det är på det sättet. Då kanske det inte ibland överensstämer med att det absolut skall vara så här i en vårdkedja för att allting skall fungera utan man vill göra på ett visst sätt. Det är det jag menar att när man tittar på organisationen ibland så har det tagits hänsyn till enskilda personer.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Mitt ämne är kanske kvinnomottagningar precis, men jag vill ändå säga att jag är glad över att den frågan förs framåt. Det finns också en annan sak som vore viktig att man fortsätter att diskutera. Vi minns alla att jag hade vänligheten att i tiden motionera om mer eller mindre screening när det gäller prostatahistorien, och då kom det naturligtvis från en lekman – och det kan ju ingen läkare tolerera. Men det är inte så att det på sjukhuset diskuteras från läkarhåll överhuvudtaget huruvida man med större intensitet skall börja spåra det prostataspecifika antigenet hos äldre, mogna gentlemen. Jag upplever nu, och jag har ingen statistik, att det här är någonting som går som en farsot i landskapet. Var och varannan karl har ju det här, så nog tror jag att det börjar bli dags att också diskutera mottagningsförhållandena för det maskulina gänget också. Jag menar att om läkarna skulle kunna tänka sig att faktiskt ta något initiativ i de här frågorna och försöka utveckla systematiken så att de män i ”faroåldrarna” de facto kom under någon sorts kontinuerligt kontroll vore man väl ändå på väg att klara ut saker och ting så att man kunde bota sådana här prostatacancerhistorier i ett tidigt skede. Men när man väntar, som de flesta män gör, tills de kliniska symptomen uppstår är naturligtvis loppet mer eller mindre kört, och det är inte roligt. Jag tycker att sjukvården måste också numera börja engagera sig i den här maskulina åkomman, som hela tiden synbarligen tenderar att öka.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Till styrelsen har inte kommit några diskussioner från läkarhåll om att utvecka de här tankarna. Jag kan bara konstatera att det här är frågor som rätt ofta figurerar i press på olika sätt och  man har hört i nyhetsprogram att man har kommit längre med de här frågorna, så jag tror att det här är en fråga som lever vidare och som kommer att bli verklighet. När exakt det kommer kan jag inte säga, men åtminstone tycker jag att vi i ÅHS-styrelsen kan ta upp diskussionen på nytt och höra hur man ser på det i dag. Men det är precis som sades här svårt att exakt bedöma från lekmanshåll vad som är rätt och vad som är fel, men allt tyder på att någon gång i framtiden blir det precis som har sagts här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är igen sympatiskt att höra att det sker många förbättringar inom ÅHS. Vi har sett många steg-för-steg-förbättringar under de senaste åren och det tycker jag, som har varit aktiv i de här frågorna, att är bara bra.

 

När det gäller kostnaderna för vård utom Åland, dvs. i Finland eller Sverige, vet vi att det är lite dyrare i Sverige, men där är språket det rätta. Vi har ett antal år varit medvetna om att att det blir dyrare i Sverige, vi har accepterat det; det kan hända att vi inte har råd att göra det hur länge som helst, att vi måste börja fundera. Men man gör ju alltid upp avtal i dag om vård utom Åland med respektive sjukhus i Åbo och Helsingfors och där skall man vara som järven på kravet på svenska. Köper man en sak får man det vanligen på svenska. Så är det också med vården i dag. Sjukhusen i Helsingfors och Åbo är så trängda ekonomiskt de också att jag tror att får man ett tydligt avtal om vården är man i alla fall steg längre. Sedan kommer det alltid att inträffa fall då det inte fungerar, och det får vi leva med. Nya språklagen i Finland skall väl ändå göra någonting i den här frågan. Man har ändå den som stöd nu.

 

En annan fråga som bekymrar mig lite är när man nu och då får höra att inom ÅHS talas det finska, personalen sinsemellan, ibland talar läkare och några sjuksköterskor finska och så finns det någon sjuksköterska som inte kan finska utan bara svenska och lämnas utanför, man t.o.m. talar ibland över patienternas huvuden och här måste vi vara hårda från ÅHS.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller språket inom ÅHS är det också en fråga som jag tror man måste ta upp med jämna mellanrum; den diskussionen tar inte slut. Det är självklarheter att arbetsspråket på avdelningen, med patienten, kring patienten, skall vara svenska. Jag tror inte att det är någon som tvekar ens om det. Sedan tycker jag det är svårare – det skall jag ärligt säga – att om två finsktalande möts och båda två tillsammans måste prata ett främmande språk, då tycker jag nog att vi går för långt. Men sitter man runt ett kaffebord och merparten är svensktalande anser jag att språket skall vara svenska – jag har också hört när en enspråkigt svensk har svårt att kommunicera på grund av det finns många tvåspråkiga och några finskspråkiga – då tycker jag det är tråkigt. Men det finns en balansgång som man ändå måste ta. Det är kanske dags att på nytt ta upp frågan om enspråkigheten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det var hoppfulla ord som vtm Harriet Lindeman kom med om ÅHS:s omorganisation. Det har tagit kolossalt länge att försöka platta till organisationen. Vi har ofta sagt att huvudet är alldeles för stort och om det minskar lite och kroppen i stället växer, så kanske det blir mera balans, om avdelningssköterskorna får ett större ansvar. Jag skulle ändå gärna vilja veta hur det går med att skapa en resultatenhet. Det här med samlad jour är kanske ett steg åt det hållet, och jag hoppas att det är det som är målet. Jag har ett önskemål till: att man skulle se över Gullåsens status och göra den till en specialsjukvård med geriatri som huvudinnehåll. Det finns säkert andra målgrupper också som behöver inkluderas i diskussionen, men i första hand i alla fall att det skulle bli en specialavdelning för geriatrin.

 

Fru talman! Det finns trots allt skrivningar om att kvinnomottagningen skall utredas, inte bara på sidan 123, utan det står nog också i planen att man skall utreda och komma med förslag. Jag måste nog säga att jag inte riktigt litar på det där, utan jag hoppas att ltl Lasse Wiklöf, som har visat stort intresse för kvinnomottagningen en gång för alla slår fast i finansutskottet att den skall förverkligas.

 

Så har vi då detta som kallas för smådjursmottagningsverksamheten inom ÅHS, som lagtinget ifjol beslöt att skall privatiseras på socialdemokratiskt initiativ. Varför privatiserar man den inte nu heller 2005?

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Särskilt den sista frågan är ganska stor, så jag tror jag lämnar den och återkommer. Men en av de andra frågorna som ställdes var hur det gick att få en enda resultatenhet. Det var en av de frågor där vi i arbetsgruppen ställde ganska höga mål och tyckte att vi var mogna för att ta det steget. Men när vi sedan skickade ärendet på remiss och det var olika seminarier runt vårt förslag var det, kanske inte krigsstämning, men det var väldigt tuffa tag från framför allt primärvården, som inte ville det.

Vi förde ganska mycket diskussioner och kom i arbetsgruppen fram till att utgående från att det ändå är primärvården och specialsjukvården som skall genomföra processen och har man då en part som är absolut emot kan man också visa att det s.a.s. var ett dumt beslut. Man måste på något sätt ändå få dem med sig i processen för att man skall lyckas, eftersom det inte styrelsen som genomför det i praktiken utan det är de människor som finns i organisationen som skall genomföra det. Vi har sagt, att vi inte har lagt det åt sidan utan vi kommer att följa med eftersom det händer saker och ting också i vår omgivning just runt sammanslagningarna. Vi har alltså skjutit fram beslutet men vi har inte lämnat det och sagt att det här kommer vi inte att göra. Redan det beslutet var lite bekymmersamt.

 

När det gäller Gullåsen är det en ganska stor fråga. Jag vet att man på social- och miljöbyrån sysslar med frågorna om hemservice kontra sjukvård osv. Jag får återkommer till den frågan. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Jag skulle vilja börja det här lilla anförandet med ett par reflektioner. Det första gäller sjöfartspolitiken. Alla vet vi att det var en lång process innan det femåriga sjöfartsstödet kunde utverkas i Helsingfors. Jag vill säga att från socialdemokratisk sida har vi i den frågan känt ett stort samhällsansvar av det enkla skälet att frågan och dess utgång har så stor betydelse för vårt samhälle. Strävandena har därvidlag kanske inte varit att rädda regeringen, såsom oppositionspolitiker vi är, men frågeställningen som helhet är utomordentligt allvarlig. Jag vill nu säga det att jag tror att de åländska socialdemokraternas insatser gentemot de finländska socialdemokraterna i Helsingfors i den här frågan hade mycket stor orsak till att beslutet blev så lyckligt som det blev. I belysning av det – jag räknar med att sossarna kan få göra ytterligare någon resa till Helsingfors i den här frågeställningen när det omsider på nytt aktualiseras en prolongering av stödet – menar jag att landskapsregeringen nu håller på och formar ökade självförvållade svårigheter. När man läser budgeten indikerar den också att landskapsregeringen sannolikt inte litar på att den stödform vi nu har skall kunna bestå; annars kan jag inte med bästa vilja i världen begripa varför man nu igen formulerar två vägar, man blir alltså jätteotydlig. Å ena sidan vill man arbeta för att naturligtvis den finska statsmakten skall svara för sjöfartsstödet; å andra sidan talar man om att utforma ett eget fartygsregister, vilket med omedelbar verkan har den effekten att nu undrar finnarna igen: vad vill ålänningarna!  Jag dristar mig att tro att ett eget åländskt fartygsregister i belysning av de lösningar som har uppnåtts och med tanke på det goda resultat hoppas jag vi fortsättningsvis skall kunna få det inte heller hos den åländska redarkåren torde finnas något uppskruvat intresse för ett eget åländskt fartygsregister. Rätta mig om jag har fel! Jag tror att de här dubbla signalerna alltid är av ondo. Och har man slagit in på en väg som visar sig vägvinnande skall man inte överge det spåret i första hand förrän möjligheterna därvidlag är uttömda.

 

Den andra reflektionen gäller laxfisket. Vi har hört och läst om hur landskapsregeringen löste laxfisket på ett ypperligt sätt. Jag tycker på något sätt att den historien också förtjänar hela beskrivningen och jag tänker dra den här i dag. Jag har visserligen fått tack från näringsminister Alm på min telefon, via ett mess, men däremot har jag inte sett att man i offentligheten med ett ord har nämnt socialdemokraternas insats i den frågan, vilket är lite förmätet eftersom vi avgjorde frågan. Det var så här. När man ville diskutera en förlängning av laxfisketiden och en utökad kvot så förhandlade man från landskapsstyrelsens sida med jord- och skogsbruksministeriet och där inneboende minister. Flera gånger hade man kontakter. Det resultat man uppnådde var att man till sig fick sänt en handling som var identisk med den som låg till grund för fisket året före. Det var ingen ändring alls. Ledamoten Alm var då så djärv att hon tog djävulen i famn och ringde Lasse Wiklöf. Hon talade om vilka stora svårigheterna var och bad om hjälp, för, som hon uttryckte det: ”Jag drar mig inte för att gå till oppositionen och få hjälp om ni kan vara med och rädda den här situationen.” Det skall hon ha tack för och att hon lät stoltheten vika undan och försökte nå resultat. Jag sade att jag skall göra allt jag kan. Jag jobbade hårt med den där frågan. Jag kontaktade Paavo Lipponen och hade flera upprepade tunga samtal med honom, samtidigt som jag talar om vilken skitfråga det var för att utlösa en konflikt mellan Åland och riket. Jag hade också kontakt med inrikesminister Rajamäkis specialrådgivare, som var mycket central i det här sammanhanget. Och varför? Jo, därför att jord- och skogsbruksministern var rädd för inrikesministern och hans åsikter var om man eventuellt skulle höja på kvoten från jordbruksministeriets sida skulle Rajamäki slå ner på alltihopa och det var Krambambuli im Haus i regeringen. Efter någon dag ringde jag till Kerstin Alm och sade ”så här blir det egentligen”, och, fru talman, så blev det. Det är historieskrivningen i fiskefrågan.

 

Nu gäller det att se framåt på fiskeområdet. Jag tycker att utvecklingen ser jättedyster ut, men det finns möjligheter för Åland att t.o.m. försöka ta taktpinnen när det gäller att för framtiden utveckla det kustnära fisket, inte minst inom Östersjön. Jag har själv förmånen att arbeta i Nordiska rådets miljö- och energiutskott. Av de nordiska sossarna i detta utskott har jag fått Östersjön som mitt ansvarsområde och jag är också talesman i dessa frågor. Jag har lyckats få komma med i en arbetsgrupp som just har till uppgift att försöka utarbeta kriterier för hur vi långsiktigt skall uppnå ett hållbart kustnära fiske. Det här i belysning av att drivgarnsfisket inte är hotat bara i Östersjön utan i hela världen. Sannolikt – det kan Gun Carlson vidimera – kommer drivgarnsfisket att upphöra i hela världen. Det fick vi klart för oss när vi var på vår Brysselresa. Nu gäller det för landskapets näringsavdelning och landskapsregeringen in corpore att verkligen försöka genomarbeta en strategi som vi kan torgföra och lägga fram på bordet vid en gemensam nordisk konferens i Danmark i maj. Då har vi chansen att inte bara behöva gå ensamma utan få alla nordiska länder med oss på tåget och det tror jag är upplägget för att få en lösning av den här gordiska knuten. Jag vill således att landskapsregeringen anstränger sig till det yttersta, och jag skall göra allt vad jag kan för landskapsregeringens idéer och förslag inför den här konferensen. Vi har en chans, vi måste ta den och vi skall jobba hårt.

 

Fru talman!

Så några ord om jordbruket. Det är kanske inte min allra största specialitet, men jag är ändå fallen efter förfäder som var bönder och själv tycker jag om att bruka jorden. Om vi tittar på den beramade betodlingen, som är en viktig sak för Åland, så är det så, vilket också från Ålands Framtids har aktualiserats här, att betodlingen är hotad. Det är inte bara i Bryssel som man vill reducera det här stödet och hellre gå in på sockerrörsodling i sydliga länder än att odla betor som är kostsammare, och WTO anser att EU-stödet är konkurrenssnedvridande. Det finns de som tror att nästa år, i sämsta fall, kunde vara sista året för betodling. Jag vill hoppas att det inte blir fallet. Men bekymret här är att medan det här stödet tidigare var skyddat av enighetsklausuler av de 15 länderna, så är det nu så att man med viss övervikt på majoritetsbeslut kan ta det, och risken är stor att det åker. 2006 försvinner dessutom det produktvisa stödet till nötproducenterna som i stället slås ut på realen, och med ganska stor sannolikhet kan man kalkylera att också det blir en förlust för jordbrukarna. 2008 försvinner det produktvisa stödet för mjölk, som också det blir arealorienterat. Det är alltså ganska stora bekymmer som förestår i den här processen. I början av nittiotalet förutspådde MTK:s forskare just den här utvecklingen och risken är att de får rätt.

 

Även när det gäller ersättande investeringsstöd, som EU rekommenderar, så är det också i sig egentligen ägnat att driva fram större och större enheter. Den åländska strukturen är heller inte riktigt lämpad för den utvecklingen.

 

Min fråga är: Vad har landskapsregeringen långsiktigt i tankarna när det gäller jordbrukets framtid på Åland? Det är en omistlig näring för glesbygden. Vi behöver den. Och jag tror att den är ytterst illa ute. Man skulle hoppas i varje fall att åtminstone Chips och annan snackstillverkning av åländska råvaror kunde fortsätta när de här åren och dess svårigheter infaller. Vi har olika typer av jordbruk i Europa. Vi har det konventionella, vi har det ekologiska, vi har det arktiska, vi har bergsjordbruket, men vi har inget skärgårdsjordbruk och sanningen är den att Åland skulle behöva just kriterier specifika för skärgårdsjordbruket. Och då tänker jag inte på några enskilda öar ute i skärgården utan på att hela Åland drivs typiskt skärgårdsjordbruk. Därhän tror jag att landskapsregeringen borde sträva och försöka få till stånd med andra särskilda kriterier för det här. Vi blev nämligen också på det klara med under vårt besök i Bryssel, att det går inte att komma dit och bara säga att vi har problem, utan vi måste komma till Bryssel och säga att det här problemet berör så många där och där att det är bra för hela Europa om vi kan formulera det tillsammans. Jag vill hoppas att det finns en framtid för åländskt jordbruk och jag tror att ett sätt att nå dit, för att få en större anpassning från EU:s sida är just att få status som skärgårdsjordbruk som skulle behandlas specifik.

 

Fru talman! Jag har tidigare sagt att jag skulle tala om skatter. Det visar sig att nu kommer det att få anstå tills i morgon.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Ltl Lasse Wiklöf talade här i sitt anförande om sjöfartspolitiken och tycker att det är otydligt att landskapsregeringen visar på alternativa vägar, ifall att det är så att inte den inslagna vägen går vägen s.a.s.  Jag tycker i och för sig att det är bra att man också plockar fram att det finns alternativ och att man har dem i bakfickan. Normalt sett brukar man annars kritiseras utgående från det att man kör ett spår och inte riktigt har alternativ att vika på. Här visar faktiskt landskapsregeringen att det finns möjligheter till att också göra annat. Vad gäller just frågan om med övertagande av behörigheten sade jag redan igår att jag tycker att det är ett intressant spår att titta vidare på. Den lösning vi fick för ett år sedan är bra just nu, men hur länge kommer den att hålla när vi ser på hur utvecklingen har gått runt omkring oss i Europa? Vi är trots allt en alltmer integrerad del av Europa och jag tror att därför måste vi också se till att den här vägen hålls öppen och jag tycker att det är bra att landskapsregeringen också har redovisat den här som en alternativ väg.

 

Ltl Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman! Jag tycker att det var litet överraskande, i belysning av att man från landskapsregeringens sida, har talat om hur stor förståelsen på rikssidan nu är för sjöfarten på rikssidan. Vi har förstått att det har gått framåt enormt!  Då finns det väl ingen orsak att byta spår. Tvärtom gäller det att i god tid få utfästelse för att prolongeringen kan fortsätta och det gäller naturligtvis också att arbeta där vi nu upplever ett starkt stöd när det gäller fartygsförnyelserna och investeringarna för dem. Allt verkar ju gå riktigt bra! Byt inte spår och skapa dimridåer kring viljan! Jag tror att det bara ökar bekymren om man skall komma fram, åtminstone blir det jobbigare för sossarna nästa gång – men vi skall väl göra vårt försök igen!

 

Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

Fru talman!

Jag hoppas på samma sätt som ltl Lasse Wiklöf att vi har en framtid för det åländska jordbruket, och det kommer jag att arbeta för. Det är helt klart att alla förändringar inom EU:s jordbrukspolitik har inneburit väldigt stora krav på våra jordbrukare. Därför har vi också tillsatt en arbetsgrupp med en politisk referensgrupp som kommer att jobba för att ta fram en jordbruksstrategi som är anpassad till de åländska förhållandena och hur man genomför den. Precis som jag tidigare har nämnt är Lantbruk 2006 ett projekt där man försöker få lantbruksföretag att få ett bredare utbud och det följer vi med stort intresse, det är ett av flera projekt som landskapsregeringen nyligen har startat.För övrigt när det gäller att påverka frågor som förs och drivs i EU har vi reagerat kraftigt i olika frågor som har förts fram, bl.a. när förändringen av sockerförordningen blev känd i somras reagerade vi väldigt kraftigt från landskapsregeringen; vi vet att sockerförordningen faller under rikets behörighet och då tillskrev vi jord- och skogsbruksministern och visade vårt missnöje mot reformen samt berättade om vilka konsekvenser den har för Åland eftersom sockerbetsodlingen är väldigt viktig för Åland. Dessutom har vi också fört fram till ministeriet att det är viktigt att man beaktar det småskaliga nordiska lantbruket när man förhandlar med EU om jordbruksreformer.

 

 

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Vi byter raskt ämne i den här debatten. Vi har just åhört en ganska intressant och livlig debatt angående näringsliv och jordbruk. Jag sade i mitt anförande igår att jag ämnar komma tillbaka till den här talarstolen för att diskutera lite mera kring utbildningspolitiska frågor. Tidigare här i dag hade vi också utbildningsministern uppe i talarstolen och redogjorde i stora drag för de frågor som upptas i budgeten kring det här och det är väl också där jag kommer att i första hand befinna mig i mitt resonemang.

 

Tittar vi på gymnasieutbildningen vet vi nu att det finns en kommitté som har jobbat under en längre tid med den här frågan. Man förväntar sig att under hösten skall man också komma med ett slutgiltigt förslag från kommittén. Jag tycker att det är bra att man har tagit sig an de här frågorna i landskapsregeringen. Det är viktigt att vi får en samordning vad gäller gymnasieutbildningen. Ser man på vilka fördelar man kan få av det här är är det framför allt att vi får möjlighet till att hitta också ett effektivare sätt att bedriva vår gymnasieutbildning. För det andra tycker jag också att det här har en fördel på det sättet att får vi en samordnad gymnasieskola där vi har en skola, så ger vi också möjlighet att skapa ganska attraktiva lärartjänster. Vi vet i dag att i de mindre skolorna framför allt kan det många gånger vara svårt för de lärare som undervisar i kärnämnen att få ihop tillräckligt mycket timmar. Då blir det problematiskt. Man skall hoppa mellan olika skolor och då kan man också råka ut för det att det är olika avtal som gäller och det blir synnerligen byråkratiskt  och krångligt. Men det kanske viktigaste argumentet för att vi behöver få en samordning av gymnasieskolan är väl att vi skall kunna ge en så god kvalitet på utbildningen som möjligt till våra elever. Som det är i dag väljer våra ungdomar tidigt, 15-16 år, vilken utbildning man skall gå in för och som man sedan skall lägga ungefär tre år på. Vi har ett bra utbud av platser på gymnasieskolan i dag. Vi har ett platsutbud som är större än det antal elever som kommer ut från grundskolan. Problemet är bara det att naturligtvis är det så att från år till år växlar naturligtvis intresset för de olika linjerna och många gånger är det på det sättet att man inte får den utbildning som man kanske allra högst önskade sig. Det här har lett till att vi t.ex. i Mariehamn har fått ett ganska stort problem med ungdomar faller igenom systemet. Vi har i dag drygt 50 ungdomar  mellan 18 och 25 år som går på utkomststöd och som under längre period varken har studerat eller gått i skola, och de har heller ingen utbildning i botten. Mycket av det här beror just på att man inledningsvis inte har kommit in på den utbildning som man kände att var bra och sedan har man fastnat i systemet med att man kände att man kanske tog ett sabbatsår för att vänta in och kunna stiga på en annan utbildning, men sabbatsåret blev ett år, två år och det blev flera år.

 

Med en gymnasieskola med breda ingångar och en stor möjlighet att pröva på en utbildning eller en yrkesinriktning under år ett kunde man väldigt långt lösa den här problematiken. Naturligtvis är det fortsättningsvis så att man måste jobba från individuella lösningar med många av eleverna ändå, men har man den här möjligheten att man söker in till ett bredare spektrum, så är också sannolikheten för att man skall hitta rätt senare väldigt stor.

Jag hoppas att vi kommer att få se ett förslag som vi under de kommande åren också kan sjösätta i gymnasieskolorna.

 

Jag tänkte så gå vidare till Högskolan på Åland. Det är en ganska ung organisation. Vi har haft ett yrkeshögskoleprojekt som har pågått som försöksperiod under några år och fr.o.m. förra året inledde Högskolan på Åland sin verksamhet fullt ut. Viktigt att komma ihåg vad gäller högskolan är att när man gick in för att skapa en högskola på Åland var det ursprungliga kravet att man skulle ha en utbildning som var väldigt lika yrkeshögskolan, alltså det skulle vara en utbildning som hade en inriktning på ett yrke, kanske inte den traditionellt akademiska utbildningen, utan en yrkesutbildning på en högre nivå. Det var glädjande att nu höra att man har fått igång arbetet som behövs inför det att man skall förhandla om utbildningsavtalet som skall göras under nästa år. Jag tror att det är viktigt att man nu kontrollerar upp hur man har situationen ute i högskolan, hur värderar de studerande och lärarna den utbildning man har skapat? Ligger den på rätt nivå? Är vi i rätta områden och diskuterar och utbildar? Allt sådant här behöver få svar. Det skall bli mycket intressant att se vad utvärderingen kommer fram till.

 

För egen del tror jag att tyngdpunkten på den utbildning som Högskolan på Åland skall bedriva skall ligga på sjöfarten. Det finns också i budgeten tankegången om att även fast vi har haft några skapliga år vad gäller sjöfarten är den ändå den bransch som Åland kan stöda sig på i framtiden. Det finns en framtid för sjöfarten som vi behöver vara beredda att ta vara på. Eftersom vi har en stolt tradition med sjöfartsutbildning på Åland är det också naturligt att den bör vara en del av Högskolan på Åland. Här tror jag att det är viktigt att man återigen lyssnar på de signaler som kommer från de studerande och de signaler som kommer från näringslivet om hur man vill att utbildningen skall se ut.

 

Revisorerna tittade på högskolan under förra året och de signaler som många gånger kom fram till oss var det att man känner kanske att högskolan inte har hittat rätta formerna ännu och att man behöver fundera kring hur man skall få det här att arbeta på ett bra sätt så att man får de kunskaper och de färdigheter som man behöver ha när man kommer ut och skall fungera som sjöman. Glädjande var att se den nyhet som vi fick här under den senaste veckan om att ett tyskt rederi var intresserat av att få en stor del av sitt kommande manskap utbildade här på Åland. Det är någonting som vi behöver ta tag i och se till att vi faktiskt rider på den vågen. Det visar också på att det finns en tro på den åländska sjöfartsutbildningen.

 

Vad gäller övriga delar av högskolans utbildning här på Åland tror jag att det är viktigt att man noggrant överväger vilka delar som är till nytta för Åland och vilka delar vi faktiskt klarar av att sköta här på ett sådant sätt att det blir hög kvalitet. När man väljer den biten är det också viktigt att man tar och tittar sig om kring och ser: vad erbjuds i närområdena. Vi vet att framför allt på svenska sidan har många högskoleutbildningar växt fram under de senaste åren och det är dumt om vi dubblerar alltför mycket. Vi borde i stället hitta utbildningar som är unika för Åland, som vi kan göra bra och som också vårt samhälle har nytta av.

 

Vad gäller högskolan har också diskuterats rätt mycket om den forskningsverksamhet som skall bedrivas där. Det står i de skrivningar som finns i budgeten att man skall i utbildningsavtalet närmare reglera de här bitarna, och det tror jag också att är viktigt. En högskola som framför allt är yrkesinriktad bör enligt min mening i första hand vara inriktad på tillämpad forskning, tillämpad forskning som skall ge näringen en kunskap och den kick framåt som de behöver, alltså den forskning som bedrivs vid Högskolan på Åland skall vara nära kopplad till näringslivet; då får vi också ut det bästa av den och då tror jag också att våra studerande kommer att ha den bästa nyttan av den.

 

Tittar vi överlag på hur utbildningsväsendet på Åland ser ut tycker jag att vi skall vara väldigt stolta över det. Vi har en hög kvalitet, en god standard och vi har alla förutsättningar att fortsätta den linjen; däremot är det viktigt att vi ständigt och jämt eller åtminstone med jämna mellanrum stannar upp, tittar på den verksamhet vi har och gör en utvärdering och ser: vad behöver vi för framtiden, vad är det som är bra som vi har nu och vad kan vi utveckla vidare för att komma framåt?

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag skulle vilja ge en eloge till ltl Johan Ehn. Det är alltid ett nöje att höra hans anföranden: sakliga, ändå personliga, alltid faktabaserade. När det gäller högskolan skulle jag vilja instämma i ltl Johan Ehns tankegångar att det är sjöfartsprofilen som skall stärkas. Men efter att ha avlyssnat landskapsregeringesledamoten Lars Selander i dag blev jag faktiskt lite osäker vad han avsåg med sjöfartsprogram eftersom han sade att det bara enligt hans förmenande skulle vara tre program kvar och fyra skulle bort. Jag tror att när man pratar om sjöfartsprofil måste man specificera. Jag tror att finansutskottet bör ta detta till sig så att alla vet vad man egentligen pratar om. Jag tror också, från väldigt säkra, väl initierade källor, att det vore bra när man tittar på sjöfartsprogrammet vid högskolan att man också tittar på hur vi har använt humankapitalet. Har vi lyckats organisera om fem skolor till en?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Jag höll igår ett anförande om övertagandet av mera behörighet och vad det betyder för utökningen av offentlig sektor. Det har i debatten i dag fått flera reaktioner, bl.a. av ltl Anders Eriksson, men också av övriga ledamöter. Jag tänkte egentligen inte tala om det just nu utan jag har ett annat anförande, men eftersom det har varit aktuellt i dag vill jag ändå beröra det.

 

Jag hörde inte hela ltl Anders Erikssons resonemang, och jag tror vi alla vet i den här salen att han är förföriskt vältalig och man måste analysera noga vad det är han säger. I pressen har vi kunnat läsa den senaste tiden att det finns två tydliga alternativ inom åländsk politik: det ena är socialdemokraterna och det andra är Ålands Framtid. Vi är tydliga alternativ därför att vi står väldigt långtifrån varandra när det gäller just frågan om ökad behörighet, klumpsummans vara eller icke vara, finska språkets ställning osv. Det här är någonting som vi från socialdemokratiskt håll gärna vill fortsätta att vara: det mest tydliga alternativet till självständighet. Vi vill ha kvar klumpsumman. Vi anser att det är ett tryggt och bra ekonomiskt system som garanterar ålänningarna en bra välfärd i både goda och dåliga tider. Vi kommer inte att äventyra det i det här skedet – söta drömmar, måste jag säga om självständighet! Och ett skattesystem som vi inte i det här skedet skulle ha en aning om hur det skulle se ut.

 

Socialdemokraterna ser självstyrelsen som ett instrument för att skapa en så bra vardag som möjligt för våra medborgare, och vi skall använda det redskapet med förnuft och ekonomisk realism.

 

Jag kan hålla med om alkohollagstiftningen inte är den största självstyrelsepolitiska frågan. Det tror jag att det är ingen som tror att det är just det som skall bära eller stjälpa självstyrelsen. Däremot är skattefrågan och det som ltl Lasse Wiklöf alldeles nyss tog upp, sjöfartsregistret och sjöfartsfrågan, viktiga, där vi har den linjen att det här är någonting vi skall lösa tillsammans med den finska regeringen.

 

För min personliga del vill jag säga, att jag inte vill och har inte den minsta lust att för ett ögonblick överväga självständighet som ett bättre alternativ till det vi har i dag, åtminstone inte förrän någon kan presentera ett hållbart förslag på hur och från vilka näringar ålänningarna skall kunna skapa en så stabil skattekapacitet att den kan garantera ålänningarna samma välfärd och trygghet som klumpsumman och gemenskapen med Finland i dag ger.

 

Inte tror jag det är jordbruket i alla fall som skall bidra med skatteintäkterna. Ltl Anders Eriksson talar alltid ganska, låt mig säga, föraktfullt är kanske ett starkt ord, lite åt det hållet i alla fall om bidragssamhället, men då tycker jag man nog skall analysera hur jordbruket i dag finansieras.

 

Frågan om det svenska språket har också varit uppe i dag och det är också en fråga som det uttrycks oro över. Jag anser att de praktiska problem vi har inom förvaltningen, inom ÅHS, med vård på svenska osv., det är problem som vi skall ta itu med och som vi skall jobba med. Men jag tycker också att det här är en ganska delikat diskussion där åtminstone vill jag inte gå för långt, utan varna för att ha respekt för de finskspråkiga som också bor på Åland och att vi kan diskutera den här frågan utan att på något sätt vara kränkande.

Vi skall ändå påminna oss om att de flesta ålänningar vill lära sig finska; majoriteten väljer det i grundskolan. Näringslivet vill ha språkkunniga människor, de tycker t.o.m. att vi behöver lära oss språk tidigare i skolan än vad vi gör i dag. Jag tycker att vi som politiker har ett ansvar att inte framställa den här diskussionen om finskan som någonting farligt och främmande. Att kunna finska är en bra sak, precis sak som att kunna många andra språk.

 

Ltl Carina Aaltonen har haft ett bra resonemang här i dag om integrering och om språkkurser. Också idén om att statliga tjänstemän: att vi i större grad kunde erbjuda Åland ett ställe dit man kunde komma och praktisera svenskan och där vi samtidigt får möjlighet att informera om självstyrelsen.

 

Ltl Gun Carlson var också inne på frågan om offentlig sektors expansion i relation till övertagande av mer behörighet. När det gäller skatteområdet tycker jag nog det skulle vara väldigt intressant att veta vad ett skatteövertagande skulle betyda i antalet tjänstemän och i ökad byråkrati.

 

När det gäller argumentation om att tjänstemän inte skall vara anställda i all evighet inom landskapet tror jag inte att någon från socialdemokratiskt håll någonsin har sagt. Vi har sagt att man skall avveckla sådana verksamheter som har gått ur tiden. Vi vill ha en förändring på det här området. Vårt problem har hela tiden varit, som vi har sett det, att det har hänt för lite.

 

När det ytterligare gäller övertagande av behörighet tycker jag att i den här debatten, både i dag och igår, har det framkommit att vi har mycket arbete ännu att åstadkomma inom ramen för de behörigheter vi redan har. Det gäller många olika frågor: näringsfrågor, utbildningsfrågor, sociala frågor osv., där vi kanske i högre grad borde sätta fokus på att utveckla lagstiftningen och inte nöja oss med, många gånger, gammalmodig lagstiftning.

 

Fru talman!

Nu tänkte jag komma till mitt verkliga anförande, men kanske mina sju minuter har passerat? Jag ber alltså att få återkomma i ett senare anförande.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är säkert som ltl Camilla Gunell säger, att Ålands Framtid och socialdemokraterna är de två tydliga alternativen i åländsk politik. Ltl Camilla Gunell säger att socialdemokraterna vill ha kvar klumpsumman. Det är tryggt, sossarna  vill inte ha ett skattesystem som de inte har en aning om hur det kommer att se ut, som hon uttrycker sig. Problemet med socialdemokraterna är att man inte vill ha någon utveckling av ålänningarnas eget rörelseutrymme. Därför tar man inte överhuvudtaget reda på: hur skulle ett eget åländskt skattesystem vara uppbyggt. Ltl Camilla Gunell säger att man tror inte på ett självständigt Åland. Man vill ha klara bevis hur ett hållbart alternativ skulle se ut, vad skall ålänningarna leva på – ungefär så uttryckte hon sig. Jag kan säga att vi jobbar stenhårt, ideellt att försöka få fram en vitbok som ger svar på just de frågor som ltl Camilla Gunell ställde. Men då måste man, om man vill vara lika tydlig från socialdemokratisk sida, också ge svar på ålänningarna skall leva på framöver om man tror att vi får någon utveckling till stånd bara att stå stilla utan att göra några förändringar. Det är minst lika viktigt att ta fram de sakerna. När det gällde att jag lite föraktfullt pratade om bidrag såg jag till min bestörtning att ltl Camilla Gunell använde lite samma debatteknik som vtm Barbro Sundback att egentligen är det bara en bluff det jag säger, för jag är en av de största bidragstagarna själv, så det där kan ju inte stämma! Det är sant att jag lyfter stora bidrag för att jag är jordbrukare, men jag gör det inte för att jag vill göra det. Jag vill ha betalt för mina produkter. Var och en kan ta del av hur mycket antalet yrkesutövare inom jordbruksnäringen har minskat sedan vi började med detta bidragssystem. Detta om någonting är ett exempel på hur fruktansvärt dåligt dessa bidragssystem fungerar.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det som jag tror att är pudelns kärna här är fokus: var vi lägger vårt fokus och vår tyngdpunkt i arbetet. Det är fritt fram för Ålands Framtid att fortsätta sätta sitt fokus på att fundera på hur ett självständigt Åland skall se ut. Det är helt okej för min del. Men för vår del kommer fokus att ligga på att utveckla välfärden för ålänningarna i deras vardag med tyngdpunkt på de områden där vi redan har lagstiftning, där vi behöver modernisera, där vi behöver gå framåt. Och naturligtvis skall vi också i det inkludera hur vi skall jobba vidare med näringspolitiken. När det gäller bidragssystemen har vi i vårt parti stor respekt för alla människor och alla som lyfter bidrag, och jag hoppas framdeles att ltl Anders Eriksson också kan visa samma respekt för de människor som är beroende av bidrag i vårt samhälle och inte bara visa den respekten för jordbrukarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Camilla Gunell tog upp frågan om skatterna och ökad behörighet för Åland samt oron för att skattebasen på Åland skulle vara för smal. Naturligtvis är en berättigad diskussion som man måste föra i det här sammanhanget: har vi en tillräckligt bred bas för att kunna ha en egen beskattning på Åland. Det har basunerats ganska mycket de senaste veckorna att med det ekonomiska systemet har vi fått ganska mycket pengar till Åland, att klumpsummesystemet har gett bra med pengar, och det är riktigt: det har varit en trygghet och är en trygghet för offentlig sektor, men man måste ändå komma ihåg att det är inte offentlig sektor utan det är det privata näringslivet och företagen som skapar skatteintäkterna, som gör att vi kan ha en välfärd i det åländska samhället, också i det finländska samhället. Jag vill lite som motvikt till alla dem som har talat om antalet miljoner som vi har fått till Åland med klumpsumman berätta vad som står i den ekonomiska utredningen, som jag hoppas att hela lagtinget så småningom skall kunna få ta del av i sin helhet. ”Landskapets procentandel har under åren 1993-2002 – den tid som vi har haft klumpsummesystemet – varierat mellan 0,55 och 0,59 procent av den debiterade skatten i hela landet.” Vi har alltså betalat 0,55-0,59 procent; vår befolkningsandel är ungefär 0,48-49. Ingen på Åland behöver alltså skämmas för att vi skulle vara dåliga skattebetalare. Vi skall komma ihåg att det som är exceptionellt med det åländska samhället är faktiskt det att vi har ett näringsliv som skapar ca 2000 mera arbetsplatser än vad vi har arbetskraft på Åland. Det finns i dag en skattekraft på Åland som är god och det som för mig är vägledande när jag talar för en utökad behörighet på beskattningsområdet är att det är de beskattningsinstrumenten som gör att vi kan trygga sysselsättningen på Åland, att vi fortsättningsvis skall kunna ha arbete, att man skall kunna försörja sig själv och reda sig själv på Åland. Det är det som är det viktiga. Det är därför som den indirekta beskattningen är intressant, momsen på tjänster, turismbranschen är vad jag är mest intresserad av att titta på när det gäller ett övertagande av mera beskattning. Så länge som vi kan hålla sysselsättningen full på Åland, att alla har arbete, då fungerar det åländska samhället. Så har det varit under hela perioden som vi har haft det nya ekonomiska systemet. Den dagen vi skulle få 15-20 procents arbetslöshet på Åland skulle vi få en närmast total katastrof med det här ekonomiska systemet därför att då skulle kommunerna, som är direkt beroende av beskattning och skattekraften på Åland gå på knäna och då skulle det i sin tur belasta landskapet och vi skulle gå på knä utan att vi skulle ha instrument för att reda oss själva. Det är därför som det är viktigt att vi skaffar oss flera instrument och verktyg i vår verktygslåda för att klara av att hålla igång det här samhället.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag har utredningen framför mig och det man kan säga är att klumpsumman skall inte bara användas till att utöka offentlig sektor. Ser man från 1995 och jämför landskapets utveckling ökar den enormt, medan man ser att statens totala utveckling t.o.m. går ner när det gäller den offentliga sektorns budgetexpansion. Det är väl så att pengarna från klumpsumman inte skall bara hållas här inom väggarna, de skall ut och arbeta i kommunerna och stöda näringslivet. Det finns säkert dimensioner i skattebehörigheten som vi kanske skall diskutera. Lantrådet säger att kommunerna går på knä om vi skulle få en stor arbetslöshet, men det problemet har vi redan i dag med kommuner som går på knä trots att vi knappast har någon arbetslöshet. Vi får lov att återkomma i de här frågorna, men det finns kanske lite mera balans i det resonemang som lantrådet företräder.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

I detta mitt andra anförande vill jag lyfta fram självstyrelsen allra viktigaste väsen och orsaken till dess tillkomst, nämligen det svenska språket på Åland. Jag kan börja med att säga att till fullo delar lagtingsledamot Gun Carlsons oro och slutsatser om svenska språket. När det gäller förhållandet till Svenskfinland så är det enkelt - vi ska inte blanda sig i varandras situationer eftersom de är så vitt olika. De är lika såtillvida att meningen är att man skall kunna leva på svenska men där slutar likheten för i Svenskfinland måste man kunna finska för att klara sig på svenska medans på Åland skall man klara av det på svenska. 

 

Fru Talman!

Att bevara svenskheten i form av språk, kultur och sedvänjor var orsaken till ålänningarnas kamp för återförening med moderlandet Sverige och senare som resultatet av denna kamp: självstyrelsens tillkomst. Det är också självstyrelsens legitima grund samtidigt som man kan se det som hela Ålandsfrågan legitima grund. Om Finland inte kan leva upp till sina löften i samband med Ålandsfrågans lösning 1921måste frågan lyftas på nytt i det internationella samfundet. Utgående från detta vill jag visa på några problem och lösningar på dessa.

 

Först den konstitutionella situationen. Vilken konstitution är bäst för att bevara Åland svenskt, nuvarande självstyrelse, utvecklad självstyrelse eller rent av självständighet?

 

Mitt svar är ingetdera eller allihopa. Oavsett hur vårt självbestämmande utvecklas så avgörs vårt språkliga öde med dagens utveckling i Finland sakta men säkert. Ingenting pekar på att svenskan i Finland ökar, tvärtom pågår en oundviklig integration av det svenska i det finska i Finland. Jag är övertygad om att, oavsett vår konstitutionella ställning, så måste vi öka samarbetet med Sverige. Det är naturligt att vi skulle göra det eftersom det i Sverige bor nio  miljoner människor som pratar just svenska.

 

Fru talman!

Om man greppar alla kontakter mellan Åland och Finland, mellan medborgare, myndigheter och företag, i en bunt och skär av och tar en titt på tvärsnittet så finner man följande: Den del som består av kontakter där språket styrs av självstyrelselagens bestämmelser är de facto väldigt liten och av ringa roll för den vanlige ålänningen. Att få adekvat service på svenska av myndigheter och företag i Finland kräver ofta ett stort detektivarbete där man först måste ta reda på vem som kan svenska och vem som dessutom kan hjälpa en med det ärende man har. Oftast blir situationen ohållbar när språk och kunskap inte sammanfaller och man måste övergå till finska eller engelska.

 

Fru talman! Det finns bara två lösningar på denna tilltagande problematik, att vi ger upp och alla lär sig finska eller att vi riktar denna kontaktknippe västerut. Jag förespråkar det senare. Hur skall detta då gå till? När det gäller det offentliga fögderiet måste en omställning börja med en ramuppgörelse mellan Sveriges, Finlands och Ålands regeringar. Dessa tre parter är de som har intresse och ansvar för detta problem. I ramuppgörelsen bör man komma överens om

 

- att Ålands offentliga förvaltnings knyts till svenska modermyndigheter istället för finska.

 

- att Åland formellt sett övertar behörighet på ett antal områden och anpassar sin lagstiftning till svenska regelverk genom egen lagstiftning eller genom ett ny slags blankettlagssystem så att svensk lag kan sättas i kraft på Åland. Jag är medveten om att detta är ytterst djärva förslag, rent av lite halvgalet, men om viljan finns är det fullt möjligt.

 

För privatpersoner och företag krävs

 

- att gränshinder och -nackdelar mot Sverige elimineras samt att fokus ställs på samarbete och nätverkande med organisationen och företag i Sverige.

 

- att det blir naturligt att vända affärs- och övriga kontakter till Sverige med det resultatet att ålänningarna kan få service på svenska och den accelererande tvångsintegrationen med det finska Finland kan vändas.

 

Om vi lyckas med detta projekt skapar vi ett Åland som vi fortsättningsvis känner som svenskspråkigt och som framförallt står språkligt och kulturellt rustat på ett sätt som framförallt de ungdomar som idag studerar i Sverige känner igen sig i; annars finns risken att vi tappar dessa framtida ålänningar, man stannar kvar i Sverige, för man känner inte igen sig i det åländska samhället.

 

Hur som helst, som sagt är detta ganska djärva funderingar men jag vil kasta fram denna idé för jag tycker att vi måste göra något, för en sak är säker, att tiden arbetar effektivt för integration med det finska Finland.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar inte ltl Danne Sundmans negativa inställning till språkutvecklingen och den eventuella lösning som man har på den. Ytterligare en detalj tar han upp, att studerande i Sverige inte känner igen sig på Åland och därför inte återvänder till Åland efter studier. Förhållandena i dag torde vara att just de som studerar i Sverige har så många alternativ att välja på så att när de far dit och studerar är det en uppenbart stor risk att de inte återvänder till Åland, medan däremot den stora majoriteten, säkert över 90 procent av dem som studerar i riket återvänder till Åland för att arbeta.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

För de ungdomar som i dag studerar i Sverige är situationen den att när man studerar i Sverige kan man göra det på svenska, medan om man studerar på svenska i Finland är det omöjilgt att klara en sådan utbildning utan att lära sig finska.  (Från salen, ltl Beijar: det stämmer inte) Litteratur och kursmaterial är på finska i de svenska utbildningarna – med det resultatet att man lär sig finska, det är omöjligt att undvika det, även om man skulle vilja det får man den kunskapen på köpet om man studerar på svenska i Finland. Gör man det i Sverige får man inte den kunskapen på köpet och då är det svårt, vilket är ett stort problem för nyutexaminerade ungdomar i dag, att få jobb på Åland i dag eftersom vi helt klart i överdriven omfattning kräver kunskaper i finska - även inom landskapsförvaltningen. Läs utredningen som har gjorts som skall ligga till grund för den språkpolitiska vitboken. Där står det uttryckligen och det är pinsamma sanningar för oss här i Ålands lagting.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Kalle Alm:

Fru talman!

I denna turbulenta tid i lagtinget är det svårt att tala om något positivt. Men trots denna turbulenta atmosfär har jag vissa kommentarer, även positiva.

 

Fru talman!

För det första vill jag berömma alla som har arbetat med denna budget under ledning av finansminister Jörgen Strand. Vi har nu en budget som visar ett positivt resultat.

 

Vad jag inte förstår är hur liberalerna tänker. Man får ta och ge i denna budget, m.a.o. vi måste minska på den offentliga sektorn. I våra närområden exempelvis, dvs. Sverige och Finland, ligger den på en nivå om på mellan 25 och 30 procent, här på Åland 35-40 procent. Vi måste minska på det här.

 

Fru talman!

Sedan är frågan var vi skall börja. Jag personligen stöder ej en försämrad sjukvård, skola och äldreomsorg. Det är min åsikt i alla fall. Följande fråga: Var skall vi börja? Nå, nu blev beslutet museibyrån, vilket jag anser är helt rätt. Jag anser att denna verksamhet har vuxit utan kontroll tidigare. Det tycker även en del av personalen som arbetar på museibyrån som jag har talat med.

 

Ltl Lasse Wiklöf talade i sitt anförande om en utredning om kommunsammanslagning, vilket jag stöder helhjärtat. Jag tycker att Finström-Godby kunde bli en centralort för norra Åland, Jomala-Kyrkoby en centralort för södra Åland, Föglö-Degerby exempelvis för skärgården.

 

Fru talman!

Så några ord om flygtrafiken, nu när den s.k. utredningen är klar. Nu har vi fått en utredning att ta ställning till. Jag hoppas att den inte skall dras i långbänk; i denna fråga vill jag återkomma vid ett senare skede.

 

Till sist, fru talman, vill jag kommentera den situation som vi befinner oss i. Vad pågår inom det liberala partiet? Finns det ingen ärlighet inom partiet? Jag personligen talade med ett antal liberaler senaste torsdag kväll. Det fanns ingen som upplyste mig om att de skulle stiga av samarbetet med oss obundna, centern och FS. I stället skulle det vara ett fortsatt samarbete och att de stod eniga bakom detta. Det är absolut okej för mig – att man ljuger är helt okej! Jag mår absolut inte dåligt av den lögnen. Men jag frågar igen: Hur kan man bete sig mot sina egna ministrar på det här viset? Det är skrämmande. Snacka om mobbning! Jag hoppas att det inte stämmer att allt var igångsatt av en tjänsteman inom förvaltningen.

 

Fru talman!

Några ord till minister Tuula och Lasse. Tack för den tid som jag har fått äran att jobba tillsammans med er! Jag önskar allt gott för er och era familjer. Jag hoppas att vi kanske i framtiden kan hålla kontakt och välkomna tillbaka!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker inte att det är läge att besvara helt, anklagelserna som kom här, men jag kan å det bestämdaste dementera det, att det finns inga tjänstemän som ligger bakom det här. Någonting sådant förekommer inte.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Eftersom turismens utveckling är så viktig för Åland och den tagits upp i flera anföranden under remissdebatten vill jag komma med några synpunkter. Det rör satsningen på golf samt Ålands turistförbunds organisation.

 

Först golfturismen:

Turismen har stor potential på Åland. Havet och vår unika skärgårdsmiljö, vårt centrala läge mellan flera huvudstadsregioner, skattundantaget med mera ger oss goda förutsättningar att utveckla denna näring till ett ekonomiskt och regionalpolitiskt intressant ben i näringslivet. Behovet av rekreation ökar år för år. Landskapsstyrelsens turismstrategi har nu diskuterats även i lagtinget. Näringsutskottet bereder ett betänkande som vi småningom får hit till salen. Men man kan redan nu säga att förutsättningarna är goda att nå en enig linje när det gäller utvecklande av turismen. För oss gäller det att satsa på rätt produkter som höjer resmålets profil och ger förutsättningar för nya arbetsplatser och bättre lönsamhet i turistföretagen.

Satsningen på golf är en av de ”säkra” investeringarna. Produkten riktar sig till en målgrupp som är beredd att betala för hög kvalitet och god service. Det är en trogen kundgrupp och den är relativt okänslig för sämre konjunkturer. Golfprodukten genererar idag 10 miljoner euro per år - pengar som fördelas mellan golfanläggningar, rederier, hotell, gästhem, stugbyar, restauranger, handel med flera.

Jag har i sju års tid sett fram emot en utbyggnad av golfbanan i Grelsby! Nu vet vi att det inte gick att uppnå på grund av att markfrågorna tyvärr inte kunde lösas. Lyckligtvis har ett fullgott alternativ presenterats av arbetsgruppen med representanter för landskapsregeringen , Ålands golfklubb och Alandia-Bolagen. Området i Godby/Ämnes har visat sig minst lika bra som Grelsby-markerna. En intressant 27-hålsbana med Lumparn som utsikt har skissats upp. Nya fördelar är att denna bana geografiskt kommer närmare Kastelholm – både landvägen och sjövägen. Det ger ÅGK större samordningsmöjligheter och ett unikt tillfälle att knyta ihop två golfbanor sjövägen.

Tyvärr går tiden. Många miljoner har redan förlorats på grund av att investeringen inte blivit av. Nu när det finns ett starkt triumvirat med privata intressen inblandade måste landskapsregeringen skynda på att lösa markfrågan så att projektet kan planeras och börja byggas nästa år!

Sedan några ord om Ålands turistförbund:

I ett anförande i går föreslog vtm Barbro Sundback att Ålands turistförbund skulle ombildas till aktiebolag för att det, vad jag kan förstå, skall kunna fungera effektivare och göra större insatser för den åländska turismen.

 

Inte gör det mig något om man ombildar Ålands turistförbund till ett aktiebolag, men jag anser att det är onödigt att satsa krut på det eftersom jag inte kan se några nya fördelar jämfört med nuvarande organisation. ÅTF har idag flera hundra medlemmar – framför allt turistföretagare, många av dem små. ÅTF fungerar alltså som en viktig intresseorganisation just för dem. ÅTF har en professionell styrelse, en VD och en nyligen marknadsanpassad organisation.

 

Man måste komma ihåg att ÅTF inte är och inte skall vara en aktör på marknaden. Det är branschens uppgift – samtliga åländska turistföretag är de som skall sköta businessen. ÅTF:s uppgift är att tillsammans med branschen marknadsföra destinationen Åland, att sköta turisminformationen och att fungera som ett branschorgan. Man kan enligt min mening inte skylla på ÅTF om det inte händer något med investeringar och satsningar inom turismen på Åland. Det är vårt ansvar, dvs. politikernas, och näringslivets, och Ålands turistförubnd skall aldrig konkurrera med privata initaitiv.

 

Fru talman!

ÅTF:s organisation är ok som den är idag. Det viktigaste för oss är nu att se till att golfbanesatsningen blir av och att kongressturismen får sin chans genom byggandet av kk-huset. Jag tycker också att det är viktigt att planeringen av Ålands sjöfartsmuseum kommer igång så fort som möjligt. Dessa projekt har branschen väntat på i många år.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tänkte bara förtydliga en syn som jag har om aktörer på marknaden och Ålands turistförbund. Det finns ett inbyggt problem när man har en organisation som enbart sysslar med marknadsföring och det är att normalt sett när man sysslar med marknadsföring av en produkt vill man kunna sälja direkt. Det är ofta så man gör de snabba och stora affärerna, att man kan sälja väldigt snabbt när någon får intresse. Här finns tyvärr ett inbyggt problem med Ålands turistförbund. Man ser att vi har på Åland i dag flera organisationer som marknadsför åländska produkter och bygger upp nästan exakt samma koncept som Ålands turistförbund. Jag kan nämna Ålandsresor och Eckerölinjen, som i dag bygger upp nästan exakt samma broschyrer och material som Ålandsturismen har. Där är frågan om man i framtiden på sikt så småningom bör titta över om man kan rikta att Ålands turistförbund i framtiden skall enbart bli den externa marknadsföraren som helt enkelt skapar intresset att få in en kanal till Åland på ett mer kraftfullt sätt. Jag vet att man inom turistförbundet redan i dag jobbar på TV-sidan. När man marknadsför saker vill man också kunna skapa försäljning direkt till samma stat och frågan är hur man skall uppnå en sådan situation.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Ltl Dennis Jansson och jag har samma uppfattning, dvs. att Ålands turistförbunds viktigaste roll är att marknadsföra destinationen Åland externt. Så är det. Jag tycker också att det är viktigt att turistförbundet aldrig skall konkurrera med privata initiativ. Det jag pratade om var om man skulle bilda aktiebolag, som vtm Barbro Sundback sade igår, vilket jag tycker att är onödigt. Tyvärr sitter vice talmannen talman för tillfället och kan inte besvara mig, men hon kanske kan göra det vid ett annat tillfälle.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Fru talman!

Jag undrar om centern har delade åsikt i den här frågan eftersom igår sade lantrådet Roger Nordlund att han tyckte att det var ett bra förslag att bolagisera Ålands turistförbund eftersom man behöver göra någonting med organisationen som den ser ut i dag. Jag undrar om det är delade meningar inom centern.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Vi har faktiskt inte diskuterat det här. Det jag företräder är min personliga åsikt utgående från den erfarenhet jag har av de här frågorna. Jag kan inte tala för lantrådet, men jag tycker i varje fall att det är onödigt att satsa krut på det här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag tänkte kommentera några av de finansmotioner som jag är första undertecknare på. Innan jag gör det vill jag allmänt något kommentera den språkdiskussion som har utspunnit sig här under debatten och samtidigt säga att jag är imponerad av vår unga lagtingsledamot Gunells anförande i diskussionen.  Det ger alltså hopp om utvecklingen på Åland när det gäller den språkliga biten, utgående från hennes anförande som jag tyckte att var väldigt bra.

 

Ltl Danne Sundman påstod i en replik att man inte kan studera enbart på svenska i Finland. Det stämmer inte. Man kan alltså göra det. Man behöver inte lära sig finska för att studera i riket. Det har jag själv också erfarenheter av och jag har också ungdomar som studerar där och som inte läser finska, däremot engelska, men det brukar i allmänhet inte vara negativt!

 

Ännu när det gäller språkbiten tog ltl Gun Carlson upp frågan om finlandssvenskarna och att man inte skulle ha någon åsikt om deras situation, men hon fällde ändå negativa värdeomdömen om deras ”flathet”.  Sådana uttalanden tar åtminstone jag avstånd från. Jag tycker att vi skall ha ett gott samarbete och vi skall överhuvudtaget bidra till goda grannrelationer. Dessutom är det ingen hemlighet att många ålänningar är födda och uppvuxna i Svenskfinland och är finlandssvenska från början, många åländska barn har finlandssvenskt blod i ådrorna.

 

Fru talman!

När det gäller ÅHS har vi fått en beskrivning i dag av dess ordförande vtm Harriet Lindeman, och den har varit intressant för den har klart och tydligt givit en signal om att organisationen håller på att hitta sina former. När det gäller hälso- och sjukvården finns det ändå alltid frågor som är angelägna för oss alla och det är bl.a. några av de frågor som jag som första undertecknare har tagit upp i mina finansmotioner.

 

När det gäller frågan om läkare och läkarmottagning har vi en motion där vi föreslår att det under år 2005 utförs en kartläggning över omfattningen av privatläkarmottagningsverksamhet inom ÅHS. Detta är ingen ny fråga för ÅHS och det har alltid varit så inom hälso- och sjukvården på Åland att det har förekommit en ganska stor privatmottagningsverksamhet som också har varit godkänd, i det här fallet av ÅHS, av de läkare som är anställda där. Det är ändå viktigt att få en kartläggning av hur mycket ÅHS-anställda läkare arbetar med sin privata läkarmottagningsverksamhet för att på detta sätt kunna få en kartläggning och hur man kan utnyttja läkarna på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt och att det samtidigt inte står i strid med deras ordinarie arbetsuppgifter inom ÅHS.

 

Fru talman!

När det gäller frågan om hälso- och sjukvårdsavgifter har det senaste år förekommit en ganska stor diskussion kring var man skall sätta nivåerna. Allmänt sett kan man konstatera att hälso- och sjukvårdsavgifterna på Åland är höga när det gäller en jämförelse med de omgivande regionerna. Det har också visat sig, och det är ett gammalt ämne, att om man har höga avgifter begränsar det delvis tillgängligheten, attraktionen från de personer som har svårt ekonomiskt att söka läkare i god tid. Därför tycker vi från socialdemokratiskt håll att det skulle vara viktigt att klargöra och få en jämförande kartläggning över hälso- och sjukvårdsavgifterna på Åland och i övriga Norden för att se hur höga avgifter vi egentligen har när det gäller hälso- och sjukvården, för det är väldigt viktigt att vi försöker arbeta för att ha låga avgifter. När jag säger låga avgifter är jag medveten om att vi har ett högkostnadsskydd, men vi får samtidigt klart för oss hur det s.a.s. slår på avgifterna.

 

Fru talman!

Vi har tangerat diskussionen om svenska språket här i dag och vi tycker att det är väldigt viktigt att ha vård på svenska i Finland, också vtm Harriet Lindeman tog upp den diskussionen i sitt anförande. Det förekommer vissa svårigheter, det är fråga om valmöjligheter och liknande. För att få en klarhet i detta skulle vi vilja göra en patientenkät där man skulle efterhöra patienternas uppfattning om vården på svenska i Finland. Av ÅHS:s verksamhetsberättelse framgår att antalet vårdbesök av ålänningar i riket uppgick till 1.791 och  antalet vårddagar var 2.251 under år 2003. Med tanke på det torde det vara rätt många ålänningar som har fått sin vård i Finland och det skulle då vara intressant att utföra en enkät bland de här patienterna huruvida vården har uppfyllt kraven på svenskspråkighet.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Min bestämda uppfattning och min erfarenhet är nog att det inte går att studera i finska universitet och högskolor utan att kunna finska, även om det är svenskspråkig utbildning. Det var nyligen ett TV-program där man just tog upp problematiken och där alla var överens om att det är omöjligt därför att åtminstone är litteraturen på finska i många fall. Det är många frågeställningar som kommer enbart på finska. Det var ett helt entydigt program bara för någon vecka sedan. Det var dessutom en åländsk flicka som blev intervjuad och kunde redogöra för problemen, så det där håller jag inte med om. Inte ens när jag gick i den svenskspråkiga sjuksköterskeutbildningen för över 40 år sedan kunde man klara sig enbart på svenska, så där håller jag inte med ltl Christian Beijar.

 

Jag vill också påpeka, att det är inget fel i att vara finlandssvensk på Åland, att vara inflyttad, absolut inte, tvärtom, det mesta fungerar bra för det mesta. De allra flesta inflyttade trivs, vill vara kvar här, tycker att det här ett bra samhälle att leva i och anpassar sig till det åländska samhället med alla våra specialbestämmelser, så jag ser inte några problem i det. Problemen uppstår om man tycker att visst kan vi vara tillåtande, visst kan vi tolerera finska, visst kan vi göra det, för det spelar ingen roll, Åland är ändå svenskt. Det är just det här som inte fungerar. Vi har åtskilliga exempel från riket på olika kommuner hur det sakta övergår till en finskspråkig stark minoritet som blir en majoritet, och det är här jag hävdar att Åland är ett svenskt språkområde och där är finskan ett främmande språk.

 

I övrigt vill jag säga att alla motioner som är inlämnade och kommenterade kommer att behandlas i finansutskottet, så jag kommer inte att kommentera några av dem utan jag lyssnar på dem i stället.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Man kan studera på svenska i Finland utan att behöva läsa finska. För 30 år sedan gick jag i Svenska social- och kommunalhögskolan och jag läste aldrig finska och jag avlade socionomexamen. En nära anförvant studerar för närvarande vid Åbo Akademi, läser ingen finska.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Christian Beijar sade till ltl Gun Carlson att det inte är bra att prata om den finlandssvenska flatheten, det är någonting som inte bidrar till goda grannrelationer, enligt ltl Christian Beijar. Nog är det väl så att har man goda relationer, är man riktigt goda grannar, så vågar man faktiskt säga sanningen åt varandra. Ltl Christian Beijar sade också att man skall tänka på att det är många finlandssvenskar som är här på Åland och det finns många barn som är födda av finlandssvenskar. Det är sant. Jag är själv en av dem. Snacket om vad vi har för blod i ådrorna ger jag inte mycket för. Trots att min mor är finlandssvenska håller hon nog med till hundra procent om det jag säger om svenskans tillbakagång. Hon ser ju i de orter där hon har verkat att det inte går att klara sig på svenska mera; det har skett en stark förändring – det kan inte ens ltl Christian Beijar förneka. Det är också så att vi har olika förutsättningar här på Åland och i Svenskfinland och vi skall vara ganska försiktiga med att ge olika pekpinnar åt varandra. Problemet för oss är att när svenskan är på så stark tillbakagång som den är påverkar det också Åland – så länge vi är en del av Finland.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Just det sista som ltl Anders Eriksson var inne på: vi skall inte ge olika pekpinnar åt varandra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det finns en del undersökningar bland sjukhuspersonal och kanske också bland patienterna om hur de har blivit bemötta på svenska. Det finns nog någon enkät i ÅHS som inte är så gammal. Den sista som Gunilla Sanders gjorde visade det sig att åtminstone den skriftliga informationen ganska ofta kom på finska och sedan kunde den översättas, och det är otillfredsställande därför att ibland kan man akut behöva den och då skall den vara på svenska. Det står i målsättningen för ÅHS att man skall tillse att den skriftliga informationen till patienter kommer på svenska. Jag kan i pausen här visa ltl Christian Beijar att det förekommer övertramp, kanske i misstag.

 

Det är bra att ltl Christian Beijar tar upp frågan om privatläkarmottagningen. Det förekommer övertramp mot de regler som finns av privatläkare, och det har vidtagits åtgärder, men man behöver antagligen hela tiden se till att de uppsatta reglerna följs. Det är tydligt att alla inte tolkar dem rätt och att misstag görs. Det är kostnadskrävande för ÅHS och fel mot patienterna.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag uppfattar det på det viset, och jag delar absolut den uppfattningen, att all skriftlig kommunikation för patienter inom ÅHS från riket självfallet skall vara på svenska.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

Jag skall göra som ltl Lasse Wiklöf och ägna mig åt ett reflektoriskt tänkande och mina tankar gå då tillbaka till medlet av åttiotalet när jag studerade till sjuksköterska i Vasa. Då hade vi finska som obligatoriskt ämne och också obligatorisk närvaro. När tentamensdagen infann sig, så infann sig inte Veronica Thörnroos eftersom jag ansåg att jag inte behövde tentera finska. Vid första omtentamenstillfället infann jag mig inte heller och då upplyste skolans ledning mig om att om jag inte infinner mig till andra omtentamenstillfället är jag underkänd och jag uppmanas i så fall att lämna utbildningen. Mina studiekamrater var snälla och vänliga och de startade omedelbart en intensivkurs i finska – uppenbarligen var kursen för kort. När tentamensdagen inföll så gick jag dit och så skrev jag. Tyvärr kunde jag inte riktigt svara på de frågor de hade därför att jag helt enkelt inte hade kunskaperna, så jag vände resolut på bladet och skrev: ”Tyvärr kan jag inte de ord ni önskar få veta, men jag kan en mängd andra finska ord” och så skrev jag ner dem! Där erhöll jag väl då några poäng, så att jag s.a.s. blev godkänd från kursen. De hade sina regler och jag hade mina principer och ibland måste man hjälpas åt!

Fru talman!

I detta anförande kommer jag igen att utgå från budgetens allmänna motiveringar, dvs. ett ”samhälle som är säkert, har goda kommunikationer, där sjukvården fungerar, där det grundläggande utbildningssystemet håller en god standard och där miljön är ren”. I mitt tidigare tal framförde jag synpunkter på goda kommunikationer i skärgården. Jag fortsätter nu mitt resonemang kring sjukvården i första hand.

 

Social- och miljöutskottet gjorde i våras en resa till Gotland. Det var intressant. Gotlands insulära läge och därtill hörande utmaningar inom hälso- och sjukvården känns bekanta. Litenheten gör att sårbarheten är stor. Få personer upprätthåller nischspecialiteter, samtidigt som det krävs en stor bredd i kunnandet. Ett annat specifikt gemensamt problem är ö-läget: behov av att ständigt att ha en sjuktransporthelikopter startklar kostar. Men litenheten ger också möjligheter; korta beslutsvägar och personliga relationer ger bra förutsättningar för nära samarbete. Gotlänningarna har aktivt sökt lösa sina problem med okonventionellt samarbete. Den av er som känner lärare eller sjukvårdspersonal vet att de är synnerligen bestämda i sina åsikter och vill väldigt sällan byta åsikt. Här har man alltså ett okonventionellt samarbete. Exempelvis barnkliniken, förlagd till sjukhuset, tillhandahåller barnläkare på barnavårdscentralerna. Skulle vi ha motsvarande förfaringssätt hos oss skulle det betyda att de läkare som finns anställda på sjukhusets barnavdelning också skulle fnnas ute på rådgivningarna. Ett annat exempel är barnnätverket, där alla myndigheter och förvaltningar som har med barn att göra träffas i ett virtuellt nätverk. Så långt Gotland.

 

Det är lätt att dra paralleller. Det av landskapsregeringen initierade försöket med samverkan mellan ÅHS och Kökar kommun är intressant, likaså det av ÅHS initierade projektet där ordinarie arbetstid omvandlas till beredskapstid. Det skall bli intressant att se hur det utfaller.

 

I enlighet med landskapsregeringens handlingsprogram skall alla ha tillgång till god hälso- och sjukvård. När det gäller skärgårdskommunerna vore det tacknämligt om det året runt, dygnet runt, fanns tillgång till hälsovårdarberedskap. Så är tyvärr inte fallet. Kommer vi att få det?

 

Jag tror att jag lämnar frågan om sjukvården och går i stället till apoteket. Kumlinge filialapotek betjänar Kumlinge och Brändö. Landskapsregeringen har även detta år föreslagit ett understöd om 7.000 euro. I budgetförslaget står följande: ”I strävan att bevara en stationär befolkning i skärgården är det motiverat att understöda en trygg läkemedelsdistribution.” Det tycker jag är en bra skrivning. Understödet garanterar inte bara en trygg läkemedelsdistribution  utan även en snabbare sådan än vad som vore fallet om varorna skulle skickas ut från centralorten Godby eller Mariehamn.

 

Jag lämnar sjukvården och kommer in på historia. I allmänna motiveringarna står att läsa att ”Ålänningarna bör känna en identifiering med det egna samhället, att det är en förutsättning för utveckling och välstånd.” Vidare står det: ”Ett sätt att uppnå detta är att levandegöra och presentera vår historia.” Det är vad jag tror att är ett sätt.

 

Ett konkret exempel är Museigården Hermas. Museigården Hermas är ett skärgårdshemman innefattande ett femtontal byggnader, beläget på Enklinge. Bebyggelsen på gården är uppförd efter 1809, men stilen är fortfarande 1700-tal. Landskapet köpte gården 1979 efter sista beboaren Sven Karlsson. Till museigården hör också en utställningshall med kontor och förråd. Målsättningen för verksamheten är att visa detta gamla skärgårdshemman för allmänheten, för ålänningar som vill känna sin historia och turister som vill bekanta sig med landskapet också dess sevärdheter samt att bevara den gamla gården i ursprungligt skick. Hur ser då personalbemanningen ut? Jo, en person anställd vid enheten för utställning och förmedling, skriven och bosatt i Kumlinge kommun, sköter bokningar, guidningar, produktion av nya utställningar, städning, smärre underhåll etc. under den tid då museet är öppet. Under vinterhalvåret verkar hon i Mariehamn. Vederbörandes make, också han anställd av museibyrån och främst verksam i Kastelholm, sköter större reparationer och underhåll en dag per vecka. Genom ett flexibelt arrangemang har arbetsplatser skapats i skärgården. Utgående från detta har konceptet utvecklats ytterligare. Tillsammans med det privata näringslivet har man skapat en s.k. skärgårdssafari. Erbjudandet innefattar resa, guidningar och lokalt producerad lunch. Till inkommande säsong finns redan 500 personer inbokade.

 

Offentlig förvaltning och privat näringsliv i nära samklang med varandra. Bra!

 

Och så, fru talman, om den grundläggande utbildningen. I fjolårets budget stod följande: ”På basis av principen om regional rättvisa och i syfte att öka inflyttningen och därmed bidra till en positiv befolkningsutveckling avser landskapsstyrelsen ägna särskild uppmärksamhet åt skärgårdskommunernas handlingsutrymme och utvecklingsmöjligheter för att upprätthålla grundskoleundervisningen även i sina mycket små skolor.”

 

Vid den tidpunkten, fru talman, rådde stor enighet här i salen. Åländsk center, liberalerna och socialdemokraterna uttalade samtliga sitt stora stöd. I årets budget saknas skrivningarna helt! Hur är det möjligt? Är det ett misstag eller har intresset för de små byskolorna dött ut? Centerns stöd finns kvar, men hur är det med er andra?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Man blir uppriktigt sagt lite förvånad när man hör ltl Veronica Thörnroos anförande, bl.a. när det gäller hälsovårdarberedskapen ställer hon frågan: Kommer vi att få den? Hon tillhör själv ett regeringsparti och borde rimligtvis ha drivit frågan där och haft möjlighet att kunna påverka den. I så fall rekommenderar jag henne att i samband med behandlingen av vår finansmotion, som förhoppningsvis skall få en positiv behandling i finansutskottet och när den sedan behandlas här i salen att hon då också stöder den, för där föreslår vi faktiskt en fungerande dygnet-runt-hälsovårdarberedskap i skärgården. Jag var lite ouppmärksam på det sista hon var inne på, men jag förstod att frågan var också på samma sätt ställd där, att vart tog de små skolorna vägen? Det är samma sak där. Jag uttalar naturligtvis mitt stöd för de små skolorna, men samtidigt konstaterar jag att ltl Veronica Thörnroos tillhör ett regeringsparti, där man skulle ha kunnat driva på de här frågorna, men det har inte hänt någonting.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag ber att få tacka ltl Christian Beijar för hans stöd och samtidigt vill jag passa på att säga att i ett regeringssamarbete med fyra partier betyder det att du skall ge och du skall ta. Alla kan inte hela tiden få igenom sina hjärtefrågor. För mig är de små skolorna väldigt viktiga och för mig är också hälsovårdarberedskapen i skärgården väldigt viktig, men vi har en ekonomi som kommer emot, vi skall ha en budget som är i balans. Det här är ett sätt för mig att föra fram mina frågor, som jag kanske inte har lyckats med inom regeringssamarbetet.

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Eftersom ett flertal ledamöter i detta skede har ventilerat budgeten i både stort och smått skall jag för min del uppehålla mig vid några detaljer.

 

Och jag börjar med Ålands radio.  Jag är ytterst förvånad över att Ålands radio upphört med sina direktsändningar från lagtingets plenum. För mig är det en demokratifråga att väljarna i direktsändning får höra vad som tilldrager sig i Ålands lagting.  Att sätta sin tilltro till att våra lokaltidningar opartiskt och neutralt skall återspegla debatten i lagtinget är ansvarslöst. Fortsätter nuvarande trend så tror säkert någon läsare att de mess av byfånekaraktär som publiceras i massmedia har något att göra med verkligheten.

 

Om inte Ålands radio inser sitt ansvar i denna fråga anser jag att vi bör inleda underhandlingar med de åländska fristående radiostationerna om direktsändning från lagtinget och även ersätta dem ekonomiskt.  Motsvarande summa skall naturligtvis minskas i Ålands radios budget. Jag förutsätter att kanslikommissionen med kraft tar tag i detta ärende..

 

När det  gäller NR och dess anslag om 47.000 euro betraktar jag dessa medel som slöseri.

Jag anser att det i fortsättningen räcker med en delegat, förslagsvis Lasse Wiklöf och att budgetsumman om 47.000 minskas till 7.000 euro vilket mer än väl räcker till mat o dryck. Man äter bra och bor gott med denna summa eftersom antalet möten per år är minimalt. Och jag tror också att Lasse Wiklöf klarar sig bra utan medföljande lärjungar i form av sekreterare och dylikt.

 

En motion som jag vill understöda är ledamoten Sune Mattssons motion om regleringsdamm med båtsluss i Vargsundsådran eller Bjärströmsådran. Vi hörde häromdagen ledamoten Lindholm framföra att båtsluss inte var högt prioriterat av de omkringboende. Jag vill för ledamoten Lindholm påpeka att Bjärströms bys allmännings  villkor för att upplåta mark för dammen och båtslussen var att detta projekt skall innehålla både sluss och damm. Detta har skriftligen meddelats Ålands landskapsstyrelse samt miljöprövningsnämnden. Avser landskapsregeringen att bygga enbart regleringsdamm förfaller Bjärströms bys samfällighets medgivande till att nyttja samfällighetens markområde..

 

I budgeten finns det två olika anslag som berör evenemangsstöd. När det gäller 200.000 i bidrag från PAF medel föreslås att bidraget skall komma ideella organisationer till godo. Och det kan väl godkännas.

När det gäller moment 47.03.49  bidrag till evenemang 200.000 euro är jag mer tveksam. Mariehamns Stad har äntligen lyckats få klara  regler för sitt festbidrag, dragit ned summan kraftigt samt prioriterat ideella föreningar. Det här bidraget om 200.000 euro är inget annat än ett rent näringsbidrag och jag anser att kommersiella evenemang skall klara sig utan evenemangsstöd.

 

När det gäller mina käpphästar IT-byn, Ålands Utvecklings AB samt Ålands Teknologicentrum så hoppas jag att det går som med museibyrån, nämligen att lagtingets övriga ledamöter märker att ovannämnda organisationer är för stora och för dyra för Åland samt att de kraftigt snedvrider konkurrensen.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag vill förtydliga det som sades igår av ltl Sune Mattsson och som nu ltl Ronald Boman tog upp i sitt anförande, nämligen det möte som vi hade ute i vid den nämnda dammen och den eventuella slussen, där vi träffade inträffade intressenter och markägare, ungefär sju-åtta karlar som var med vid det tillfället. Då hade inte miljöprövningsnämndens beslut ännu kommit och vi hade en gemensam uppfattning när vi åkte därifrån att det nödvändigtvis inte behövde vara en sluss för småbåtar. Det kan hända att ltl Ronald Boman har andra informationer, men det här kommer nu att gå vidare. Vi har hoppelunda, efter det att lagtinget har tagit budgeten, den här summan att börja med, vi har miljöprövningsnämndens beslut som ger en ganska vid möjlighet för olika eventualiteter och därifrån startar vi och ser hur långt vi kommer. Kanske inte pengarna räcker, men det är i alla fall vår intention. Jag upplevde nog att det handslaget som karlarna och vi gjorde är någonting som håller, men det kanske finns andra informationer.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Eftersom jag har varit på Bjärströms bys samfällighetsmöte där vi utformade brevet som klart talar om båtsluss vidhåller jag nog det jag tidigare har sagt. Åtminstone dem som jag betraktar som talesmän för Bjärströms bys samfällighet har jag i dag varit i telefonkontakt med och ingendera av dem har träffat ledamoten Gun-Mari Lindholm, så jag vet inte vad det var för ”karlar” som var där. Jag undrar om de var från Bjärströms by. Inte ens ltl Sune Mattsson var där fastän han är delägare i Bjärströms bys samfällighet, så jag vet inte vem som ledamoten Gun-Mari Lindholm har talat med – uppenbarligen inte någon av dem som vi betraktar som våra talesmän i denna fråga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Miljöarbetet är inte bara fråga om att hitta bovar och syndare i samhället bland företag och enskilda människor utan det finns en annan dimension som är mycket viktig på lång sikt, nämligen attitydförändringsarbete på gräsrotsnivå. Landskapsregeringen har den övergripande uppgiften i miljöarbetet med lagstiftning och övervakning som huvudändamål.

 

Fru talman!

Som vi vet har Agenda 21 under många år tagit hand om gräsrotsarbetet genom att fungera som informatör, pekpinne men även entusiasmerare. Vi vet alla att stödet till Agenda 21 under många år har varit under lupp. År 2004 skulle bli det sista år landskapet skulle ta del av finansieringen. Detta beslöts i finansutskottet när årets budget behandlades. Under året skulle andra möjligheter till finansiering eller delfinansiering sökas. En arbetsgrupp har jobbat med detta utan att lyckas. Många av de åländska kommunerna har gått in för att delfinansiera Agenda 21-verksamheten med Ålands Natur och Miljö som huvudman. Men landskapet väljer att lämna sig utanför med motiveringen att man inte kan gå emot finansutskottets skrivning. Jag menar dock att ekonomiskt större saker har skrivits om och omprövats – bara den politiska viljan finns. Risken med att det bara blir den kommunala finansieringen är att det gräsrotsarbete som Agenda 21 utfört inte kommer att handhas av någon. Jag kan inte tänka mig att landskapsregeringen tar sig an den uppgiften, och det hör inte heller till landskapsregeringen.

 

Fru talman!

När man i våra närregioner går in för ett konkret arbete med hållbar utveckling som mål väljer Ålands landskapsregering att ta bort stödet till Agenda 21. I Finland fungerar en kommission för hållbar utveckling. Kommissionen arbetar för hållbar utveckling genom att lyfta fram och underbygga sådant som anses viktigt i miljöarbetet. Den fungerar som ett politiskt diskussionsforum och tar vid behov initiativ hos myndigheterna. Den politiska ledningen är engagerad i kommissionens arbete. Kommissionen är även förankrad på den lokala nivån med stöd till lokala Agendor. En viktig del av kommissionens arbete är att förankra och få initiativ från gräsrötterna.

 

I Sverige finns det ett motsvarande system: ”Forum för hållbar utveckling”, vars uppgift är att på alla nivåer förstärka miljöarbetet. Man har även där förstått vikten av det arbete Agenda 21 utför på den lokala nivån.

 

Åland kunde ta efter och grunda ett eget forum eller en egen kommission med bred förankring på alla nivåer och inte minst bland politiker. Det finns inte brist på uttalad politisk vilja att arbeta för hållbar utveckling. Det är bara det att det är lättast att angripa stora företeelser som fiskodlingar och jordbruk, bara ingen rör min baktrappa, mitt sätt att leva eller mina sopor.

 

Fru talman!

Med tanke på den brist på gräsrotsengagemang som kommer att bli resultatet om Agenda 21 inte får medel från landskapets budget har ltl Katrin Sjögren och jag lämnat in en motion som enligt vår mening skulle trygga det viktiga arbetet för hållbar utveckling som fortsättningsvis behövs. Vi äskar inte mera pengar utan vill ha en skrivning som tillåter att man kan använda befintliga medel för delfinansiering av Agenda 21.

 

Jag hoppas att finansutskottet ännu en gång tar sig funderare över detta och inte låter sig bindas av de gamla besluten.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Ltl Raija-Liisa Eklöw säger att landskapsregeringen inte har det med i sin budget. Det har vi naturligtvis inte eftersom lagtinget har ett beslut från ifjol att det skall utgå. Då finner jag det verkligen märkligt att vi skulle ha det med. Hade vi haft det med skulle jag förstå att det fanns en orsak till misstroende, om vi obstruerar mot lagtingets beslut. Däremot har vi försökt från avdelningens, byråns och från min sida medverka till en fortsättning. Vi har suttit vid väldigt många olika tillfällen med olika konstellationer där Agenda 21 har dragit det här för att få en fortsättning på ett mycket förträffligt och gott arbete som Agenda 21 har gjort och som jag inte tror att man från landskapsregeringens sida kan fortsätta med. Vi är ändå tvungna att införa en miljöinformation, mycket mera än den vi har i dag. Kanske vi inte har så hemskt mycket, men vi skall bli bättre på det. Enligt nya EG-direktiv som kommer är vi också tvungna att sköta information dels till allmänheten och olika intresseföreningar, men till den här delen har vi inte kunnat göra någonting, för där ligger lagtingets beslut fast. Från landskapsregeringens sida har vi gjort enligt våra uppdragsgivares vägledning och är det så att man från lagtingets sida nu vill ändra på det enhälligt får man väl göra det, men från vår sida var det ganska klart.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Jag säger just i mitt anförande att skulle det ha funnits politiska vilja, som jag försökte ta upp i förhandlingar om budgeten på ett gruppmöte, så kunde man ha ändrat på det här. Det finns andra beslut som man inte har genomfört som gäller olika saker i landskapsregeringen, så den politiska argumentationen köper jag inte. Det skulle sedan ha varit lagtingets sak att bedöma om vi skulle ha ansett att landskapsregeringen skulle ha kommit med någonting som vi inte vill gå med på. Till den delen köper jag inte argumentationen varför Agenda 21 inte finns med i budgeten. Jag vet också och förstår att landskapsregeringen har ett informationsansvar, men vi undertecknare av motionen anser att det är på en helt annan nivå. Landskapsregeringen skall stifta lagar och bevaka att lagarna får den spridning i landskapet som de behöver, den information som behövs för att folk skall veta vilka lagar som gäller. Nog har jag väldigt svårt att tro att miljöavdelningens tjänstemän skulle vara med  och ordna det handgripliga arbete som ändå Agenda 21 gör. Vi talar nog lite förbi varandra i politisk ovilja att ge pengarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Under den nu pågående remissdebatten har man framfört tankar om klumpsummans bevarande eller inte. Vi inom liberalerna har varit konsekventa i vår uppfattning och ansett att den har utgjort en garanti för utvecklingen av det åländska samhället. Tack vare det trygga systemet med klumpsumma har vi en grundtrygghet i vårt samhällsbyggande.

 

Kritik har framförts att systemet är värdelöst om ”proppen går ur den finländska ekonomin” medan hjulen snurrar på här hos oss. Ett sådant scenario är närmast en utopi. Däremot är motsatsen tyvärr kanske möjlig. När man jämför den fastländska och den åländska ekonomiska basen ser man direkt vilken bas som är överlägset smalast. Den finländska ekonomin står på flera tunga ben, medan vi, som så många gånger har framförts i den här salen nästintill står och faller med sjöfarten. Man behöver inte ha så stor fantasi för att förstå vad som händer med hela ekonomin om sjöfarten försvinner. Då är klumpsumman verkligen av nytta.

 

Så har vi intäkterna och det framförs att vi bör få kontroll över dem. Alla som har sysslat med ekonomi vet att just den biten är den svåraste. Klumpsummesystemet innebär just den tryggheten. Jag tror att många som sysslar med budget gärna skulle byta med oss, t.ex. kommunförvaltningen inom våra närregioner m.m. på det viset att då har man intäkterna i alla fall tryggade i viss mån.

 

Att bara gå rakt ut och säga att vi skall ha hela skattebehörigheten och då ge upp hela systemet med klumpsumman är att på ett oansvarigt sätt spela hasard med hela Ålands ekonomiska framtid och välfärd. Detta speciellt med tanke på att nu Finland för tredje året i rad har utnämnts till världens mest konkurrenskraftiga land, även före bl.a. USA. Är det då vettigt att lämna systemet med klumpsumma från en sådan ekonomi! Prognosen för framtiden är även goda. Den utgör baraw en liten minskning i tillväxttakten, inte någon tillbakagång.

 

Vi inom liberalerna är inte främmande för tanken på viss överföring av skattebehörigheter, men ett sådant bör föregås av noggranna utredningar där för- och nackdelar skall vägas mot varandra. Sak samma gäller övertagandet av alkohollagstiftningen. Det räcker knappast med att anställa en person för övertagande av hela lagstiftningsområdet. På något sätt bör problemet med laboratorier, ingenjörer, kemister m.m. ordnas. Även inspektörer, kontrollanter, export- och importfrågor bör lösas. Vi kan då välja att köpa eller ordna det själva. Även frågan om produktkontroll och skattelagstiftning hänger ihop med detta.

 

Om vi genom övertagandet av alkohollagstiftningen kan få någon vingård till är jag inte så säker på att det skulle dra turister till Åland. Knappast kan vi konkurrera med övriga Europa på detta område, med sina sekelgamla traditioner. Jag är förstås medveten om skattebiten för köpmännen, att indirekta skatter skulle stanna här, men även här gäller det att utreda och se om det lönar sig att ta över det rakt av eller inte. Möjligen skulle vi kunna få en litet lindrigare byråkrati än det jag beskrev just, men vi bör, som sagt, i alla fall utreda det.

 

I det här fallet har jag helt samma åsikt som ltl Torbjörn Eliasson har framfört under tidigare debatter, att vi är inte för ett rakt av övertagande, men utredningar visar att det är ekonomiskt lönsamt kan man jobba för den saken, men inte före.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Synd att det är så få kvar här: en landskapsregeringsledamot. Jag saknar tyvärr social- och hälsovårdsministern. I budgeten för 2005 står det om förverkligandet av alkohol- och narkotikapolitiska programmet 2002-2005, som kräver resurser under år 2005. Jag undrar om landskapsregeringen är medveten om hur mycket det egentligen är som återstår där. Jag satt och bläddrade i programmet och fick se att det som är gjort är nog en del, men det som inte är gjort är mycket! De narkotikapolitiska insatserna riktas mot tillgången och efterfrågan på narkotika i syfte att stoppa nyrekryteringen till missbruk, förmå missbrukare att upphöra med sitt missbruk. Så står det på sidan 1, första stycket.

 

I dag finns det två poliser som jobbar ute på fältet för att vara ute och störa missbrukarna. Visst säger att man det är fyra tjänster som jobbar på narkotikasidan hos polisen, men en av dem har en inre tjänst och en är tjänstledig. En av dessa två som är ute på fältet är överkonstapel och har därigenom mera administrativt jobb. Samma överkonstapel sysslar också med att konditionstesta samtliga poliser i polishuset, som man tidigare har köpt in folk för att göra, så säg mig inte att man skall störa missbrukarna och att poliserna skall synas ute på fältet, för det stämmer inte. Däremot kan man tipsa narkotikamissbrukarna, att far inte till idrottsplanen för då finns det en risk att man stöter på narkotikapoliser!

 

När jag skenade här i korridoren träffade jag på en från utbildningsavdelningen som sade att i dag, i slutet av november 2004, har de ännu inte fått till kännedom ännu om det alkohol- och narkotikapolitiska, som är från 2002-2005! Det har de ännu inte fått reda på, så hon har skickat ut det denna vecka.

 

I ett stycke efter står det att eleverna skall göra en utvärdering av skolans drogförebyggande arbete. Jag tycker inte att det låter så vidare proportionellt att eleverna gör en utvärdering. Men i vilket fall som helst så är inte heller det gjort, för att utbildningsavdelningen inte visste om programmet!

 

”Landskapsregeringen tillsätter en arbetsgrupp för att utarbeta en strategi för att minska berusningsdrickandet på Åland bland ungdomar i 13-18 års åldern.” Nog har det minskat med alkoholen i högstadiet, men det är helt klart fältarnas förtjänst och även skolans förtjänst, vill jag säga. Arbetsgruppen skulle också stoppa experimenterandet och användningen av narkotika samt se till att det finns en handbok för föräldrar, lärare och andra vuxna på Åland. ”Arbetsgruppens rapport skall lämnas in senast 1.3.2004”, står det i alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Men någon rapport från arbetsgruppen finns inte, för arbetsgruppen startade aldrig.

 

Jag vill berömma restaurangprojektet som har startat genom programmet. Det är mycket bra. En eloge! Men när skall landskapsregeringen börja se över reglerna för beviljande av serveringstillstånd, som det också står i programmet? Ålands polismyndighet skall prioritera narkotikafrågor. Det har inte uppfyllts! Det är tamt att landskapsregeringen inte alls trycker på polisledningen att det skall börja hända någonting. Kanske man borde se på en eventuell politisk polisstyrelse där polismästaren är föredragande så att det är lättare för politiker att hålla koll på vad som händer där.

 

Som sagt, står det i budgeten att man skall slutföra det alkohol- och narkotikapolitiska programmet under åren 2002-2005 och att detta kräver resurser även under 2005. Med tanke på hur lite som är gjort där vill jag gärna att vi höjer med 20.000 euro så att man klarar av att göra det. Jag vill säga att det är en hel del att göra för att fullfölja programmet. Samtidigt vill jag påpeka att det är jätteviktigt att man får med det som står där om att skapa drogfria miljöer samt åtgärder att jobba med attityder. Jag önskar social- och miljöavdelningen lycka till, för ni har mycket jobb framför er när ni skall slutföra programmet.

 

I den allmänna texten står det också att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt drogbekämpningen, och det tycker jag är jättebra. Jag skall ge er några ord på vägen.

 

Polisarbetet fungerar inte så bra i dag, men fråga ltl Åke Mattsson om tips, för det har inte varit så bra sedan han slutade där.

 

Så är det lite annat som man också måste börja titta på: hur fungerar avgiftningen? Jag har hört om ungdomar som har varit in på avgiftning och legat inne på sjukhuset på någon av avdelningarna där. Säkerhetsmässigt tror jag inte att det är så bra för personalen; de är inte utbildade för avgiftningar och vissa av missbrukarna kan ibland bli oerhört aggressiva. I samband med avgiftningen skulle man också behöva se på ett ställe där man skulle kunna ha eftervård för ungdomar som har varit på behandling. Det kan vara jättesvårt om en ungdom har varit i Sverige på behandling att sedan sätta den direkt i lägenheten och få umgås med sina kamrater igen; kanske det skulle behöva finnas något sorts mellanslusställe osv. Det finns lite sådana här småsaker som man behöver tänka på.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är bra att ltl Göte Winé, som jag tror att är relativt insatt i problematiken om alkohol och droger, tar upp ämnet. Allas stöd i den här frågan behövs för att vi skall lyckas. Det är inte någon ensam som äger det här problemet. Det är ett mer vittomspännande område än så.

 

Jag är överens med ltl Göte Winé att det alkohol- och narkotikapolitiska programmet inte blev såsom det var tänkt. Det tilldelades aldrig från början de medel som det var sagt att det skulle tilldelas för ett förverkligande. Med de medel som fanns för det här året tycker jag ändå att det har genomförts en hel del arbete, dels från avdelningen, men också från olika intresseföreningar och organisationer, som tillsammans har försökt förverkliga en del av programmet. Restaurangprojektet nämndes. Vi har också haft projektet ute i skolorna om att skapa en attitydförändringsfilm där den som vann åkte ut till Färöarna för att visa upp det. Det var ett väldigt uppskattat projekt. Vi har haft en anställd som har jobbat fram ett attitydförändringsarbete vad gäller klienter, patienter inom hälso- och sjukvården och socialvården. Det är ett så väldigt stort område att jag måste redogöra för det i ett anförande.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill först tacka ledamoten Gun-Mari Lindholm för att du kom in och svarade på frågorna. Vi är helt eniga om att det här måste det göras någonting åt och att det är en viktig sak. Jag kan bara som dig också beklaga att det har satts för lite resurser på det, men jag tycker att det är synd att man inte i alla fall försöker pressa fram någonting att hända i programmet, framför allt är det synd och skam att inte ens utbildningsavdelningen har vetat om programmet förrän den här veckan. För två veckor sedan ringde jag en på avdelningen och när jag begärde en verksamhetsberättelse visste hon inte om det. I dag stötte jag på henne och hon meddelade att hon nu har fått det alkohol- och narkotikapolitiska programmet till kännedom samt att hon i dagarna har skickat ut papperen om det. Programmet har alltså inte varit prioriterat. Men jag ser fram mot ledamoten Gun-Mari Lindholms anförande om det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Göte Winé hade väldigt många frågor och speciellt vill jag ta upp frågan om polisstyrelsen. I vårt regeringsprogram står det faktiskt att vi skall överväga att införa en polisstyrelse. Vi har i polisdelegationen tillsatt en liten arbetsgrupp som för det första skulle titta på vilka befogenheter och vilka beslut som egentligen hör till polisdelegationen samt hur man skall kunna utveckla polisdelegationens arbete. Det kan leda till att man kommer att föreslå en polisstyrelse; arbetet skulle ha inletts i fredags, men det första blev inhiberat på grund av olika orsaker.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Tack för den informationen, landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson! Jag ser fram emot gruppens arbete och att man eventuellt kan komma fram till en polisstyrelse eller någonting sådant där polismästaren blir föredragande och man kan börja ha mer koll på vad som händer. Jag anser att det är jätteviktigt att vi ser till att vi har poliser ute på fältet som stör våra missbrukare i dag. Det är alltför lite sådant ute på stan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag håller helt med ltl Göte Winé om att det skulle vara viktigt att det skulle finnas någon ”mellanstation” efter avgiftning. Jag tycker också att man borde fästa mer uppmärksamhet än vad man gör i dag på uppföljningen överhuvudtaget av ungdomar som har varit på antingen avgiftning eller framför allt de som har varit på behandling. Den uppföljningen är inte mellanstation utan det är någonting som borde pågå under väldigt många år. Det är så att motivationen håller i sig, men frestelsen kan komma vartefter tiden lider. Särskilt viktigt tycker jag att det är för våra ungdomar som bor på en ö och som ofta genomgår sin behandling på institution antingen i riket eller i Sverige, långt från familj och från sitt sociala nätverk. När man sedan kommer hem finns det en viss form av eftervård och uppföljning, men jag tror att den borde utvecklas mycket och framför allt förlängas.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jo, ltl Britt Lundberg, vi tänker oerhört lika och det är faktiskt så att vi borde ha ”in- och utslussningsställe” som jag kallar det. När de kommer från behandlingshem är de första två-tre veckorna jättekritiska och man skulle egentligen behöva ha med sig en att hålla i handen dygnet runt, för det är jättejobbigt. Kompisarna har sådant tryckt på sig och det är så jobbigt. Den långvaria uppföljningen tycker jag däremot att finns i dag. Jag känner till ungdomar som går hos missbrukarvårdens ungdomsenhet sedan två-tre år efter de har varit på behandlingshem. Ju längre tid som gått sedan de varit på behandlingshem desto längre är det mellan gångerna, men där tycker jag det funkar bra. Däremot har inte missbrukarvårdens ungdomsenhet personal att vara följeslagare när de kommer hem igen och det är där som det är jätteviktigt. Det finns personer i dag som gör jättebra jobb där osv. Det behövs komplement till missbrukarvården.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

För socialdemokraterna är alltid utbildningsfrågorna väldigt viktiga. Det har varit kanske den socialdemokratiska välfärdsmodellens grundbult att alla oberoende av föräldrarnas inkomster skall ha möjlighet till utbildning och också till högre utbildning. Många tror att det helt enkelt är framgången bakom den s.k. nordiska modellen. Det är därför väldigt viktigt att utbildningen hela tiden följer och egentligen borde vara lite före samhällsutvecklingen. På Åland är det inte riktigt så, speciellt utbildningen på gymnasialstadienivå har haft svårigheter att hitta sina former. Numera tycker jag nästan synd om naturbruksskolan som under så många år har fått höra att den borde upphöra, förändras eller omvandlas. Nu har tydligen alla politiker givit upp för i år har jag inte hört ett ord om den skolan, trots att jag såg att de 2004 hade utexaminerat hela en elev! Detta säger någonting om hur på något vis uttömd hela det nuvarande systemet är.

 

Jag var väldigt glad över att lyssna på ltl Johan Ehn. Jag tyckte att han hade ett väldigt utmärkt anförande och han talade om en gymnasieskola. Det förslaget är inte nytt; det tillkom faktiskt under den tid när nuvarande lantrådet Roger Nordlund var utbildningsminister i en regering i början av nittiotalet. Jag satt med i en kommitté, bl.a. tillsammans med lantrådet och några andra och jag vågar påstå att jag var den som drev på idén om en gymnasieskola redan då. Förslaget hann aldrig börja diskuteras förrän några rektorer stod ovanför papperskorgen och var beredda att kasta utredningen dit. Vissa rektorer är i dag förespråkare för den här modellen, vilket naturligtvis är glädjande även om man hade vunnit väldigt mycket både i resurser och sparade pengar om utredningen Utbildning 2000 skulle ha fått röna ett positivare öde. För vad har hänt sedan dess? Jo, kära vänner! Den ena skolan efter den andra har byggts utan att det finns något större samband mellan dessa verksamheter. Jag kommer ihåg att när vi satt i arbetsgruppen så fick jag t.o.m. uppgifter av dåvarande utbildningsministern hur mycket det här skulle spara i administrativa resurser. Det var jag som framförde de uppgifterna offentligen, kan jag berätta nu så här efteråt.

 

Det är klart att vi skulle ha sparat ännu mera pengar om vi redan då– för tio år sedan –  hade gått in för den modellen. Nu har vi byggt fast ett system som är ganska kostsamt att ändra på. Vi hade sparat enormt om vi hade kunnat koncentrera de olika utbildningarna rent fysiskt och vi skulle antagligen också ha uppnått pedagogiska vinster av den art som bl.a. ltl Johan Ehn nämnde med lärarresurserna, att de ha de varit anställda i en skola och fått vettiga tjänster och utvecklingsmöjligheter.

 

Även om det är sent tyckte jag att det var väldigt positivt och jag omfattar i det stora hela det som sades från ltl Johan Ehns sida, dvs. att man får en effektivare utbildning till stånd och att lärartjänsterna blir bättre samt att kvaliteten på undervisningen kan öka. Jag skulle vilja tilllägga att valmöjligheterna för eleverna kunde öka. Nu sitter en kommitté som skall utreda det här på nytt, en gång till, och det kanske smakar bättre om det kommer från en kommitté där socialdemokraterna inte är med den här gången. Men det känns nog som ett litet uppkok på ett gammalt betänkande. Vi får väl se vad som kommer ut av det. Från ett betänkande till handling är det ändå ett stort steg och ltl Johan Ehn efterlyste ett förverkligande under de kommande åren. Jag kan bara instämma i att jag hoppas att det finns så mycket handlingskraft i den landskapsregering som skall ta emot betänkandet.

 

Bara en sådan kommentar, att när socialdemokraterna ville hejda den kolossala utbyggnaden av Ålands lyceum så fick vi mycket kritik för det. Förslaget att skjuta upp utbyggnaden byggde just på att man först skulle ha tagit ställning till hur gymnasieskolan skulle se ut och sedan bygga. Jag tror nog att vad gäller gymnasiet så kan den byggnaden ganska väl integreras i ett sådant här system. Jag tror faktiskt också att naturbruksskolan skulle kunna finna sin plats här. Man borde alltså ha en naturvetenskaplig linje på gymnasialstadiet och där kunde naturbruksskolan infogas i det här systemet. Det för för långt att gå in på detaljer i systemet, men jag väntar med spänning på kommitténs betänkande och jag är glad över att debatten nu har tagit den här vändningen, även om det kunde ha skett för tio år sedan.

 

Fru talman!

Det var en diskussion här av mera allmän karaktär, att det har varit enbart till fördel i stort sett att Åland har tagit över olika lagstiftningsbehörigheter. Det kan vara svårt att värdera; i det sammanhanget nämndes Posten och också Radion. Posten är väl otvetydigt en framgång, åtminstone hittills. Däremot råder det nog lite mera divergerande uppfattningar om Ålands radio och TV. Det är faktsikt inte så många år sedan som det var en centerlagtingsledamot som motionerade om att alla pengar skulle bort för den här verksamheten. Det har nog funnits väldigt kritiska röster här i salen och det finns också ute i samhället. Jag har en motion som gäller upphovsrättskostnader. Detta för att jag anser att det principiellt är så att licenserna skall finansiera upphovsrättskostnaderna. Upphovsrättskostnaderna är en del av programproduktionen och därför skall de inte finansieras med skattemedel. Det är så att vi uppbär en licens som är, tror jag, t.o.m. högre än i riket i dag och den licensen skall finansiera programverksamheten, och till den hör upphovsrättskostnaderna. Jag menar att det här skall in under radioverksamhetens utgifter.

 

Det andra är att vi på Åland har gjort investeringar för Ålands radio och TV uteslutande med

Skattemedel. Det betyder att den här verksamheten är betydligt dyrare för de åländska skattebetalarna än motsvarande i t.ex. Sverige och Finland. Också det här borde bekostas med skattemedel. Jag tycker nog att man kan inte så där entydigt säga att det här med Ålands radio och TV är en succéhistoria. Däremot är jag beredd att försvara verksamheten, och det har jag gjort under många år, när vi nu en gång har tagit över den, men den borde moderniseras och resultatkraven borde bli större också på den här verksamheten. Men då måste man också ha mod att säga vad radions uppgift skall vara.

 

Fru talman!

Jag vill också ta upp en annan stor fråga som ofta har debatterats här i lagtinget och det är fastighetsförvaltningen. Nu har de senaste landskapsstyrelserna tyckt att det fastighetsbestånd man har börjar bli för stort och då har man sagt att man skall sälja ut. Det är en kanske lite för enkel lösning. Jag säger inte att man inte kan sälja ut fastigheter, men man kan kanske göra annat med dem också. Det verkar inte som om efterfrågan skulle vara så där kolossalt stor på åtminstone generellt sett landskapets fastigheter. Man borde försöka tänka efter vilka som kan användas och vilka som kan hyras ut, vilka kan nyttjas av t.ex. tredje sektorn osv. Nu sitter det igen en arbetsgrupp och funderar på frågan och innan man skall börja att helt sälja ut hela fastighetsbeståndet borde vi här i lagtinget få se vilka principer som landskapsregeringen föreslår att man skall följa i det här fallet: är det helt enkelt bara det att man vill bli av med dem? Är det viktigaste att man inte skall ha några underhållskostnader eller är det ett sätt för att finansiera någon speciell verksamhet eller vad är det man vill? Principiellt igen och i sin helhet, inte bara att man rycker ut någon fastighet och  så sätter man ut den på annons eller vill bli av med den. Här tycker vi också att det behövs en helhetssyn, och den hoppas jag att kommer till lagtinget innan man börjar sälja ut det ena efter det andra. Husmodersskolan är väl ett ganska bra exempel på att det inte är så lätt. Det är inte länge sedan lagtinget beslöt att plöja ner en massa pengar på att renovera byggnaden och den har en inredning som är herrgårdslik! Det finns också föreningar som vill hyra den men som tillsvidare inte har fått den möjligheten. Det tycker jag man måste överväga och inte vara beredd att dumpa så här många fina hus bara till första bästa köpare.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Om jag börjar med frågorna om fastighetsförvaltningen har jag den stora äran att leda den arbetsgrupp som nu ser över landskapets fastighetsinnehav. Jag övertog arbetet efter ltl Runar Karlsson, som tidigare höll på med det och hade kommit en bra bit på väg. Precis det som vtm Barbro Sundback efterlyser är det som vi har som uppdrag att göra: att ta fram principer för hur och vilka typer av fastigheter som skall avyttras. Det är på gång som ett beställningsarbete från landskapsregeringens sida. Det man skall komma ihåg i diskussionen om att man fortsättningsvis kunde hålla dem i landskapets regi men använda dem för t.ex. tredje sektorn är att då har vi fortsättningsvis också kvar underhållsansvaret för dem. Den kartläggning vi har gjort över det innehav av fastigheter vi har har visat på att det är väldigt stort och det är helt klart så att någonting måste göras åt detta; annars kommer vi inte ha råd att underhålla det vi i dag äger. Det skulle var synd därför att det är mycket av det som är väldigt viktigt ur ett kulturhistoriskt perspektiv också.

 

Jag begärde replik för det som sades om gymnasialstadiet och jag tror att fastän vi tog beslutet om att bygga Ålands lyceum förra året, som jag inte tycker att var ett förhastat beslut därför att där fanns ett klart behov och jag upplevde också att vtm Barbro Sundback nu tyckte att det inte var så tokigt i alla fall, så har vi ett unikt skolområde uppe kring Neptunigatan som väl passar sig för att ändå kunna ha det här samarbetet på gymnasialstadiet. Så har vi t.ex. naturbruksskolan, folkhögskolan och hantverksskolan som ligger utanför detta område och där gälle det att hitta lämpliga möjligheter att sammanföra dem.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

I diskussionen ifjol om Ålands lyceum gick vi inte heller emot det, utan vi försökte få igång diskussionen om en gymnasieskola och vi utnyttjade den kolossala investeringen i Ålands lyceum som ett argument för att man inte bara kan bygga ut utan att samtidigt ha en modell för hur det här skall samordnas. Ålands lyceum har en verksamhet som inte kräver så hemskt mycket specialutrymmen, så därför är den lätt att använda för alla möjliga utbildningar. Dessutom ligger skolan centralt i ett område där det finns många andra skolor. Det är t.ex. mycket värre med Ålands hotell- och restaurangskola. Det tycker jag fortfarande är en kolossal felplacering. Men det återstår att fatta beslut om denna ena gymnasieskola och innan dess är det kanske lite bortkastat att diskutera samordningar av byggnaderna. Med den beslutsvånda som de tidigare landskapsstyrelserna har haft att samordna verksamheter inom offentlig sektor tror jag att det är nog det vi måste först få se innan vi för diskussionen vidare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Under min tid som utbildnings- och kulturansvarig kom jag ganska snabbt till insikt om att det inte är ett bra system vi har med gymnasialstadieskolorna, så jag tycker att det är bra med en utredning. Vad den leder till får vi se. Vi har lite skymtat någonting av det i pressen nyligen när en del av den offentliggjordes. Jag är inte med i kommittén, så jag har inte någon insidesinformation, men jag tycker att det som är viktigt för att få ihop gymnasialstadieskolorna till en skola är att man faktiskt lyfter fram samverkningsmöjligheterna och visar på hur man kan samverka, hur man kan komma överens om lärarresurser, hur man kan ha gemensamma kärnämnesundervisningar osv. Det tyckte jag inte riktigt jag såg av FS:s förslaget, men det kommer väl. Jag vill också erinra om Utbildning 2000 som vtm Barbro Sundback talade om som gick i papperskorgen på grund av att rektorerna inte riktigt var med på det – jag vill ändå erinra om att vi fortfarande har vi dessa rektorer kvar, så inte är den processen avslutad ännu heller, även om kommittén kommer till någonting. Jag har sett att det finns problem med det här i andra sammanhang. Sämst i Utbildning efter grundskolan är just att det är för starka enskilda gymnasialstadieskolor, så det var egentligen efter det som problemen accentuerades, men det är en sak som vi får stå för.

 

Man kan ha åsikter om radion, det sade jag redan i mitt anförande, men jag vill ändå erinra om att vad skulle alternativet ha varit med en Yle-radio på Åland utan allt vad den åländska radion ändå tillför oss.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag förväntar mig inte att alla rektorer skall acceptera förslaget om en gymnasieskola nu heller, men ansvaret ligger fortfarande på politikerna att fatta ett beslut. För tio år sedan vek man sig genast platt. Om man nu tio år senare vågar visa framfötterna lite mera, så skall jag bocka! Men tillsvidare har vi inte sett några sådana resultat när det gäller samordningar. Jag är luttrad i den här frågan, men jag väntar och  ser.

 

Vad gäller radion så visst finns det andra alternativ. Det finns de som tycker att vi skall nöja oss med de kommersiella kanalerna, att vi inte behöver en public service-radio, så visst finns det alltså andra alternativ. Man måste alltså ta ett ansvar för den verksamhet som produceras vid Ålands radio och TV och den måste också följa med tiden. Jag tycker att det är dags att göra en utvärdering av verksamheten och kanske se över hur vi skall ha det i framtiden.

 

För övrigt är jag glad att ltl Gun Carlson nu ser lite mera positivt på frågan om en gymnasieskola. Jag tyckte i förra budgetdebatten att ltl Gun Carlson hade en mycket mera kritisk inställning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback tog upp problematiken med att man betalar upphovsrättskostnaderna via skattesedeln och det håller jag fullständigt med om. Problemet är ändå djupare än det. Inte heller investeringarna borde betalas av skattebetalarna utan det borde gå från Ålands radio och TV. Problemet är alltså djupare: det handlar om att hela systemet med att ta upp pengar via en TV-licens borde ses över. Det är en av de frågor som jag inte fick gehör för i den här budgeten, men jag stannar kvar i landskapsregeringssamarbetet ändå!  (Från salen: en vecka till!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Diskussionen avbryts nu och återupptas i morgon onsdag den 24 november kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.00).

 

 

 

 

Originalfil