Plenum den 25 april 2007 kl. 13.00

PLENUM den 25 april 2007 kl. 13.00.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Torbjörn Eliasson, ltl Roger Eriksson, ltl Anne-Helena Sjöblom, ltl Sune Mattsson, ltl Ragnar Erlandsson, ltl Åke Mattsson och ltl Göte Winé).

23 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från plenum för tiden 24-25.4 anhåller ltl Ragnar Erlandsson med anledning av uppdrag i samband med Nordiska rådets möten. Dessutom anhåller ltl Sune Mattsson om befrielse från plenum från den 25-27.4 på grund av sjukdom Beviljas.

 

 

Meddelande

Meddelas att en frågestund enligt 48 § 3 mom. lagtingsordningen hålls vid ett särskilt plenum fredagen den 27 april kl. 9.30. Landskapsregeringen har meddelat att följande medlemmar kommer att vara närvarande vid frågestunden: lantrådet Roger Nordlund, vicelantrådet Jörgen Strand, ledamoten Camilla Gunell, ledamoten Harriet Lindeman, ledamoten Britt Lundberg och ledamoten Lasse Wiklöf.

 

En ledamot som önskar ställa en fråga vid frågestunden skall anmäla sig till lagtingets kansli senast den 27 april kl. 8.30, om möjligt dock under torsdagen den 26 april.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 4/2006-2007 om finansiering av landsbygdsnäringar. (FR 17/2006-2007).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 27 april. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärnde nr 2:

 

Landskapsregeringens framställning angående ny myndighet för miljö- och hälsoskyddet. (FR 22/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det är många år sedan de första diskussionerna fördes om att sammanföra olika myndighetsutövningar inom miljö- och hälsoskyddet. Flera utredningar har gjorts med den målsättningen, och utgående från ålänningarnas behov och önskemål har det länge funnits en önskan om att vi kan ha ett s.k. endörrssystem.

 

Trots det har det inte varit någon lätt  process att komma till en gemensam lösning. Vi vet alla att förändringsarbete inte är någon lätt fråga. Vi vet vad vi har, men vi vet inte riktigt vad vi får. Också olika kulturer inom bl.a. landskapsregeringen och inom hälsonämnden som i dag är en del av ÅHS gör att samgåendet kan kännas främmande. Dagens miljöprövningsnämnd jobbar också på sitt håll mycket självständigt. Om vi lämnar traditionerna och ser framåt  är en samordning av miljöprövningsnämnden, miljötillsynen, alkoholserveringen, djurskyddsärenden samt de ärenden som sköts av hälsonämnden en naturlig utveckling. Också den veterinärvård som handhas av landskapet ingår i den nya myndigheten.

Vi samlar all kompetens under samma tak, vilket gör att vi också på ett bra sätt kan samarbeta och utnyttja den kompetens som finns inom myndigheten. På Åland med vår litenhet lider vi ofta av att det bara finns en person som kan den uppgiften. Vid semestrar och sjukdomar är kunskapen borta. Min målsättning är att den samlade kunskapen skall kunna hjälpa och stötta varandra. Vi kan ta ett exempel. Vi har en alkoholinspektör som är deltidsanställd. När han är borta och den kunskapen finns överhuvudtaget inte och nu borde någon annan vara inspektör och lära sig hans uppgifter så att systemet inte blir så skört som det är i dag. Det är bara ett exempel, det finns många fler.

 

Jag nämnde redan kundens möjligheter att gå till ett ställe med sina ärenden. I dag kanske man vänder sig till landskapsregeringens miljöbyrå för att efterhöra om den verksamhet som man ämnar starta behöver miljötillstånd eller om det räcker med en anmälan. Behövs det miljötillstånd skall man vända sig till miljöprövningsnämnden. Ingår det en restaurangrörelse i planen måste man till hälsonämnden för att få ritningar m.m. godkända och om det skall serveras alkoholhaltiga drycker måste man vända sig till alkoholinspektören. Visst kan man bli lite yr i huvudet!

 

Redan nu har de olika myndigheterna flyttat samman i gemensamma lokaler i det s.k. Hälsans hus, gamla hälsocentralen, men för att samarbetet skall börja fungera på riktigt måste det till en lagstiftning om den nya myndigheten.

 

Frågor som handhas av den nya myndigheten är av en sådan art att den nya organisationen får en styr- och ledningsform så att rättssäkerheten kan tillgodoses. Den nya myndigheten föreslås underställas landskapsregeringen. Den främsta styrningen av myndigheten blir genom att landskapsregeringen årligen antar en resultatplan och en verksamhetsplan för myndigheten. Resultatplanen gäller ett budgetår medan verksamhetsplanen gäller flera år framåt. Landskapsregeringens övervakning av verksamheten sker främst genom verksamhetsberättelsen. Myndigheten leds av en styrelse på sju personer som tillsätts av landskapsregeringen. Styrelsen ansvarar för budgetframställningar och tidigare nämnda planer och verksamhetsberättelse. Också personalärenden i form av att indra och inrätta tjänster och att anställa personal handhas av styrelsen. Den allmänna ledningen av verksamheten faller också på styrelsen.

 

Från arbetsgruppens sida var förslaget att det inte skulle finnas en styrelse utan helt lydas av chefen för verksamheten och den politiska ledningen skulle ske från landskapsregeringens sida via de olika styrdokumenten. Den politiska referensgruppen bestående av Gun Carlson, Christian Beijar och mig var inte övertygade om att detta skulle vara den bästa ledningsmodellen och utgående från det föreslås en styrelse. Det är möjligt att det i framtiden då myndigheten funnit sina former att det  då blir möjligt att slopa styrelsen, men vid nystart tycker vi det är nödvändigt med en politisk styrelse.

 

För att leda myndigheten anställs en chef. Chefen får en central roll i verksamheten. Förutom de typiska chefsuppgifterna som att bereda ärenden för styrelsen och att leda och utveckla verksamheten inom myndigheten tillkommer att avgöra de ärenden som ankommer på myndigheten och inte skall avgöras av styrelsen Också de ärenden som inte avgörs vid sammanträde ankommer på chefen att besluta om ifall ärendena inte är delegerade till annan tjänsteman.

 

För att bibehålla det beslutsfattande som nu finns inom miljöprövningsnämnden kommer samma system att finnas och avgöras vid vad som i lagen benämns  sammanträde. Dit kan föras ärenden också som idag avgör vid plenum i landskapsregeringen och i hälsonämnden. På samma sätt som idag kommer landskapsregeringen att utse de medlemmar som skall delta vid sammanträdet, alltså det som i dag finns vid miljöprövningsnämnden.  Kompetensen kommer också i fortsättningen vara desamma. Det har tillkommit att det skall finnas en ledamot med kännedom om hälsoskydd.

 

Trots att myndigheten är en sammanslagning av flera verksamhetsområden är myndigheten fortfarande en liten myndighet bestående av ca. 20 personer. Utgående från det har vi gjort bedömningen att det inte är skäligt att bygga upp en egen ekonomi- och personalförvaltning utan att de frågorna handhas av landskapsregeringens finansavdelning.

 

De lagar som bifogas  är lagar som är anknutna till verksamheten på olika sätt och som av tekniska skäl måste justeras så att de överensstämmer med lagstiftningen om den nya myndigheten.

 

Vilka organisatoriska förändringar kommer att ske? Som jag nämnde inledningsvis skall tre olika myndighetskulturer bli ett. Det innebär att det måste satsas en hel del arbete på gemensamma handläggningsrutiner, datahantering och diarieföring samt andra administrativa system.

Den nya förvaltningslagen kommer att bli till stor hjälp för att hitta gemensamma rutiner.

 

Beträffande tjänsterna föreslås en ny tjänst som chef för myndigheten. Samtidigt kommer chefen för miljöprövningsnämnden att indras. För övrigt kommer den personal som nu finns inom de olika enheterna att överflyttas till den nya myndigheten. Framtiden kommer säkert att visa att exakt samma  struktur inte kommer att behövas och inte ens är ändamålsenlig.  Ny kompetens kan behövas medan annan kompetens dubbleras genom sammanslagningen. Men det blir den nya myndigheten som beslutar om personalen. Personalen skall inte känna att den inte har en arbetsplats att gå till.

 

Beredningen av den här lagen har sköts av en arbetsgrupp som överlämnade sin slutrapport till landskapsregeringen i februari 2006. Det som inte nämns i förslaget är att en politisk referensgrupp  också bistått arbetet. Jag nämnde tidigare att referensgruppen bestod av Gun Carlson, Christian Beijar och mig. Slutrapporten har varit på remissrunda till  kommunerna och olika intresseorganisationer och fackföreningarna.  Det utarbetade lagstiftningen var på en ny remissrunda till ÅHS samt de aktuella fackföreningarna, naturligtvis fackorganisationerna.

 

Beträffande ikraftträdande av den här lagen görs det i en separat lagstiftning om införande av lagstiftningen av Ålands miljö och hälsoskyddsmyndighet om Ålands hälso- och sjukvård.

 

Avslutningsvis vill jag understryka att den här lagen är en lag om organisationen av en ny myndighet och förändrar på inget sätt de lagar som styr vårt miljö och hälsotillsynsarbete bl.a. vår vattenlag, vår hälsovårdslagtiftning och miljöskyddslag.

 

Jag kommer inte nu närmare att gå in på varje enskild paragraf  men återkommer naturligtvis med närmare redogörelse där det behövs i utskottet och också här i salen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det här är en intern organisationsförändring kan man säga att det är förstås enklare än med två myndigheter. Det kan i sig vara bra och det kan kanske uppfattas som på något sätt enklare för mannen, kvinnan på gatan som skall vända sig till myndigheten och att man har bara den ena dörren. För ungefär två år sedan behandlade vi ett spörsmål här i lagtinget som uttryckligen gick ut på förenklingar i miljölagstiftningen så att våra företagare skulle  kunna se att inte miljöpolitiken är ett hinder, som det uppfattas nu, i deras verksamhetsförutsättningar. Anser ansvariga ledamoten att den här lagstiftningen motsvarar de signaler och löften som också ansvariga miljöministern själv gav i samband med spörsmålsdebatten.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det motsvarar inte det; det kan möjligtvis motsvara en del så att det kan bli en smidigare hantering, men inte själva innehållet. Jag säger själv här att det inte berör den lagstiftningen. Det finns i dag på lagberedningen i princip en färdig lagstiftning som ändring av miljöskyddslagen och jag är mycket besviken över att den inte ligger på ert bord, men lagberedningen är inte klar med den ännu. Jag hade hoppats så innerligen att den skulle ha funnits helst lite före den här om jag får uttrycka det så. Det är möjligt att den kan bli klar, säger man på lagberedningen, till hösten, men det är sent och jag vet vad ni tycker om så sena framställningar. Vi har naturligtvis inte låtit bli att göra någonting utom lagstiftning. Vi har tagit en hel del förordningar som har inneburit förenklingar, men förordningarna kommer ju inte hit och tidningarna har kanske inte varit tillräckligt engagerade i den frågan. Senast tog vi en om bevattning, att förenkla uttag av vatten, vi har tagit förordning om muddringar osv.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är bara att beklaga. Vi i oppositionen tog en kläm till omröstning i samband med det spörsmålet att förenklingslagstiftningsförslag skulle komma vid årsskiftet 2005-2006 och majoriteten röstade ner den klämmen med tanke på de löften som gavs av bl.a. miljöansvariga Harriet Lindeman om att förenklingar för verksamhetsförutsättningar för vårt näringsliv skulle ges förslag på så att de skulle kunna träda i kraft. Tyvärr ser vi ingenting av det.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Som jag säger när det gäller lagstiftningen är jag själv nästan lika besviken och vi borde kanske ha haft en ännu starkare press på lagberedningen bl.a. i den frågan. Jag skulle gärna göra en sammanställning – det skulle vara enklare på det sättet – på alla förordningsförenklingar som har gjorts under den här tiden, för det har gjorts en hel del med förenklingar på förordningsnivå. Men det kunde jag sammanställa på ett papper så att ni kunde få det som information.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Jag håller med den bakgrundsbeskrivning som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman lämnade när det gäller den här frågan.  Det är inget nytt försök, men det är första gången det  har kommit så här långt. Jag vet att ledamoten Harriet Lindeman när hon var miljöhälsoansvarig för många perioder sedan gjorde ett försök, jag gjorde det själv en gång och lyckades inte få det i mål och jag vet också att ltl Gun-Mari Lindholm jobbade med den här frågan under sin tid därför att vi har sett att det har funnits problem här.

 

Största problemet har egentligen varit hälsonämnden eller miljöhälsoinspektionen därför att man förde den till ÅHS i sluttampen av ÅHS-reformen utan att riktigt ha genomtänkt det hela och det blev aldrig bra. Hälsonämnden har levat lite på sidan om ÅHS:s verksamhet, man har inte haft ordentlig budgetöversyn osv. En del av sakerna har förts till ÅHS:s styrelse, andra har legat på hälsonämnden och  någonting på landskapsregeringen. Det har inte varit riktigt bra och det är ett skäl så gott som något till att man försöker sammanställa.  Det är också bra om man får myndigheterna samordnade, dvs. nu är det miljöprövningsnämnden, hälsonämnden och miljöbyrån på landskapsregeringen som skall tillsammans bli denna nya myndighet.

 

Själva organisationsmodellen är egentligen en blandning av både ÅHS-reformen och högskolereformen samt vissa drag som återkommer i Struktur-07-organisationen. Jag anser att det är ganska bra som organisationsform. Jag har ingenting att invända mot det.

 

Det som har varit problem för den enskilda människan är naturligtvis de långa handläggningstiderna inom miljöprövningsnämnden. När det gäller hälsonämnden, som nu blir en del av detta, har det alltid varit  kort behandlingstid; det har varit den stora skillnaden mellan miljöprövningsnämnden och hälsonämnden.

 

Det jag anser att man nu måste göra och som kanske inte så tydligt kommer fram är att det är vissa gemensamma rutiner som ännu måste ordnas upp. Bl.a. måste man ha en gemensam avgiftsstadga för detta. Det tycker jag är en viktig sak; jag vet inte om lagen ens kan träda i kraft förrän man har en gemensam avgiftsstadga. Man måste också skapa gemensamma handläggningsrutiner av ärendena så att ärendena behandlas på samma sätt. Det är ganska självklart, men man måste också tänka på det därför att ärendena behandlas olika i dag i både hälsonämnden, miljöprövningsnämnden och inom miljöbyrån så att folk vet vad som gäller. Jag tycker också att lönesättningen måste vara klar. Man kunde läsa i remissen från någon av fackföreningarna att det är olika kollektivavtal för vissa tjänster. Det måste också vara klart.

 

En viktig sak är också, men det är kanske en självklarhet, lagen om veterinärvård som behöver finnas om vi skall förstärka och förbättra veterinärvården, vilket också är avsikten när den nu blir placerad i myndigheten för miljö- och hälsoskyddet. Det är ingen riktig självklarhet, men den har ingen annan plats än att vara med här, vi är helt överens om det.

 

Som medlem i referensgruppen vill jag också understryka allt det som ledamoten Lindeman redan sade, att man från början hade tänkt ha bara en chef som skulle svara för alla beslut, för alla tillstånd, för alla anställningar och avskedanden samt överhuvudtaget alla beslut som kan behöva tas. Vi ansåg i referensgruppen att här behöver finnas en styrelse och så blev det också, och det är bra. Jag tycker också att det mesta är bra. Fortfarande är jag lite fundersam till det som blev slutresultatet i 10 §; det börjar vid 9 § Avgörande av ärenden vid sammanträde och så talar man om ledamöter. Den nya tillståndsnämnden skall kallas sammanträde och det är lite ovanligt. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring till tt det blev så här. Det här var ingenting som jag minns att referensgruppen hade diskussion om utan jag tror att det här kom efteråt. Vi beslöt i referensgruppen att det också behöver finnas någon typ av nämnd som skulle vara med om tillståndsärendena. Nu kanske skrivningen om ”sammanträde” är lite förvirrande. Jag tycker att man kanske skulle ha hittat något annat namn för det.

 

I övrigt vill vi tro – det är också centerns åsikt – att det här skall göra det lättare för den enskilda personen att veta vart man skall gå. Vi vill hoppas att det skall bli bättre effektivitet och då tänker jag igen på att miljöprövningsnämndens ärenden inte skall få ta så här lång tid. Vi tror att den nya myndigheten bättre än i dag skall tillgodose de krav som de enskilda berörda har rätt att ställa på en myndighet.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller veterinärvården tror jag att oberoende hur vi placerar den på Åland känns den lite fel på något sätt, den borde vara på något annat ställe osv. Det är så att det mest naturliga är ändå att den finns i denna myndighet eftersom veterinärerna inte bara sysslar med besök hemma på gårdarna eller överhuvudtaget sjuka djur, utan de har också mycket livsmedelskontroller osv. Man kan utnyttja veterinärkunskapen på ett både-och-skap. Det är nödvändigt att kunna göra det i vårt lilla samhälle, så jag tror att vi hittar ingen lämpligare modell. När det gäller veterinärvårdslagen så sitter just nu veterinär Grunér och går igenom och förbereder en sådan lagstiftning. Det hör också till de lagstiftningar som har funnits ganska länge på vår lagberedning men som alltid har blivit undanskuffad av något viktigare, har det bedömts, och nu har vi då på avdelningens sida avsatt speciell tid för Grunér att göra detta arbete.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är sant att vi blev överens om att veterinärvården måste finnas med i myndigheten även om man kanske skulle ha önskat någonting annat. Det är också sant att de sysslar mycket med tillstånds- och tillsynsärenden och på det sättet passar in här. Det är bra om lagen om veterinärvård är på gång. Det kanske står någonstans i framställningen som jag inte har sett, men då fick jag svar på det. Hur var det med avgiftsstadgan? Är det någonting som man arbetar på?

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är ingenting som det arbetas akut på nu. Min bedömning är den att myndigheterna kan börja jobba med det innan den är färdigt organiserad. De behöver tillsammans jobba fram en gemensam för i dag är det nog en oerhörd skillnad på avgifterna och jag tror att det är ett ganska stort arbete att hitta de rätta avgifterna som kan vara anpassade till alla s.a.s. Som exempel kan jag säga att miljöskyddsinspektörerna som finns landskapsregeringen inte tar avgifter överhuvudtaget när de gör sina besök, medan man på hälsonämnden tar betalt för allt de gör. Så kan man inte ha det. Det är fel redan nu, tycker jag, utgående från att det ändå är landskapsregeringens olika myndigheter. Men, som sagt, det är ett ganska stort arbete och arbetet kan påbörjas utan att lagen finns s.a.s., men det måste göras inom myndigheterna i en arbetsgrupp till att börja med.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är bra därför att det blev inte så mycket diskussion om avgiftsstadgan i referensgruppen. Det kan vara att det måste ha sin tid. Det är alldeles riktigt och viktigt att vi inte kan ha en massa väldigt olika avgifter för de olika tjänsterna. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att tjänsterna som man tar betalt för, speciellt hälsoinspektionen men också miljöprövningsnämnden, är sådana tjänster som respektive myndighet själv har beslutat om. Det är viktigt att man noga går igenom vad man vill ha med i en avgiftsstadga och hur den skall läggas upp. Det är säkert så att det kan bli en senare fråga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Gun Carlson säger att centern hoppas att det här skall leda till förenklingar för dem som söker om miljötillstånd att verksamheten skall effektivieras och det betyder, som jag uppfattar det, att det också skall kunna ske på kortare tid. Vi vet sedan tidigare att centern har fört fram de önskemålen liksom vi och många andra, men vad i denna lagstiftning kan tyda på att det verkligen skulle kunna bli en kortare miljötillståndsprocess? Den nya myndigheten skall grunda sina beslut på precis exakt samma lagstiftning som tidigare.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det kan vara en berättigad fråga, att hur skall detta kunna ändras? Jag vill ändå se det så att när det här blir en organisation, en myndighet, som också skall diskutera med landskapsregeringen om resultatplan och sådana frågor, som vi hörde, så skall det också kunna sägas att det här måste göras på det här sättet. Man kan lägga in i en sådan diskussion kravet på en snabbare behandling. Styrelsen, som i och för sig inte skall ha någonting med den operativa verksamheten att göra, måste ändå ha så mycket kontakt med tillståndsnämnden eller vad den heter,  som här heter bara sammanträde, styrelsen måste alltså ha kontakt med sammanträdet för att kunna diskutera de här frågorna och lägga in de rätta kraven. Jag ser nog möjligheter att förbättra och effektivera, men naturligtvis kan man tänka sig, om det blir samma miljöprövningsnämnd samma chefer någonstans så är risken stor.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Inte  menar väl ltl Gun Carlson att politiskt påtryckning genom planer och olika kontakter mellan styrelser och sammanträden kan leda till en snabbare behandling av kanske vissa fall?

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Inte nödvändigtvis, bara i vissa fall. Vi vet hur det är i dag i miljöprövningsnämnden, det finns företag som får vänta i åratal på beslut och om de företagen i dag kan komma till myndigheten och klaga så måste de klagomål ändå nå fram till styrelsen också. Har man brustit i sina handlingsrutiner eller någonting? Jag vill ju tro att det skall bli bättre, för i de här frågorna måste ju bli bättre, det har vi varit ense om så många gånger.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om denna tekniska organisationsförändring. Det har klargjorts här av miljöansvariga hur tanken är och hur man har tänkt gå tillväga samt vad denna lagstiftning leder till. Jag skall ändå säga några ord. Tanken är inte helt ny, den fördes fram redan av dåvarande miljöansvarige Sune Eriksson, att man skulle slå ihop flera myndigheter till en för att förenkla hanteringen och i grunden tycker vi att det är bra och vi kommer säkerligen att stödja att lagstiftningen kommer att kunna träda i kraft.

 

Men jag vill ännu en gång ta upp det som jag har tagit upp i några replikväxlingar här, att det är väldigt synd att vi inte samtidigt kan behandla lagstiftning som leder till förenklingar för ålänningar och för vårt näringsliv i fråga om miljötillståndsärenden. Man kanske kan säga så här att tilltron ute hos allmänheten till miljöprövningsnämnden och hälsonämnden inte är särdeles stor och det kan hända att det här är fel eller inte fel. Det beror aboslut inte på att personerna som sitter i myndigheterna skulle vara dåliga personer eller inte kunna sitt jobb, tvärtom är det mycket kunniga personer, men de har att fatta beslut utgående från den lagstiftning som vi här har antagit och som styr deras verksamhet. Det är en dålig lagstiftning, den ger utrymme för tolkningar och det har lett till långa tillståndstider, långa processer, svårtolkade beslut och detta ligger till grund för att man lite misstror dessa myndigheter ute i samhället. Då skulle det ha varit synnerligen lämpligt att vi skulle ha kunnat klargöra lagstiftningen som vi instiftar en ny myndighet; nu finns det en risk att allmänheten kommer att få samma svaga tilltro för den nya myndigheten.

 

Men miljöansvariga har presenterat för oss att man inte har hunnit med en ny tillståndslagstiftning utan det här är det som kommer i det här skedet och vi kommer att sätta oss in i detalj i det utskottet. Därmed har jag sagt vad jag ville säga!

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

När det gäller lagen om förenklingar i tillståndsförfarandet så har den lagen beretts långt och jag har själv haft den som en prioriterad fråga i landskapsregeringen eftersom det berör vårt näringsliv och det här anses hämmande. De indikationer vi har fått från lagberedningen säger att vi skall få den till lagtinget under treveckorsperioden i maj. Det är vad jag har att gå efter. Men om den kommer så kommer det att bli betydande förenklingar. Bäst skulle det ha varit om den hade kommit nu. Jag ser alltså fram emot att tillsammans med övriga landskapsregeringsledamöter och ansvarig minister kunna lägga fram lagen för näringslivets bästa.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det vore bra om FS-ledamöterna i landskapsregeringen skulle diskutera internt också därför att för en stund sedan redogjorde miljöansvarige Harriet Lindeman för att lagstiftningen inte kan bli färdig förrän i höst för lagtinget. Tydligen är det då näringsansvarige Jörgen Strand som håller i den här frågan hårdare än vad miljöansvarige gör!

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman! Det här är en fråga som har varit angelägen för alla tre landskapsregeringspartier. Vi har en samsyn i den, men vi måste ha lagberedningen att prioritera landskapsandelsreformen och liknande; därför har lagen, på grund av resurser, fått vänta och vår avsikt att få den i maj samt att den skall kunna tas i lagtinget i september.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman! Man gömmer sig alltid bakom prioriteringsargumentet. Men att prioritera är just precis det att man väljer att föra fram det som anser vara viktigast för tillfället och man lämnar det andra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag sade höst här för den lagberedare som har hand om framställningen sade, när han gick på semester, att det här tror jag inte att jag hinner bli klar med till hösten. Jag vet att lantrådet, som har ansvar för lagberedningen, också har hjälpt mig för att pressa på och att det preliminärt har lovats redan till maj. Men det har jag inte hunnit få information om förrän just nu, för det är en ganska ny uppgift. Sedan måste jag ändå säga att det är ingen lätt lagstiftning, det var betydligt svårare när man började fördjupa sig i den än man kan tro, för vi kan inte heller låna några idéer. Det är lätt att man säger: hur gör man i Sverige, hur gör vi i Finland och hur gör man i Norden. Till saken hör att de har ingen bättre lagstiftning än den vi har i dag, snarare mera frågor om hur man kan tolka saker osv. Vi har försökt sträva efter att göra det enkelt, vi räknar med att det var det budskapet samt att göra den tydlig. Vi hade hoppats kunna få lite hjälp någonstans, men nu skall vi tydligen hjälpa andra – och det är kanske rätt väg!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Då kanske vi kan förvänta oss att lantrådet för fram ett tredje datum för när lagstiftningen kan vara färdig! Två olika varianter har presenterats. Jag förstår att lagstiftningen är krånglig. Jag ger bara uttryck för den besvikelse som vi känner med tanke på den beställning som ändå gavs från lagtinget i samband med att vi behandlade spörsmålet för två år sedan och i många andra sammanhang har detta förts fram också. Det är så att om och när man för fram en sådan lagstiftning gäller det att det är en bra produkt också för det finns inga skäl att förhasta sig i de frågorna om det är så att man anser sig vara riktigt färdig. Lite besviken är jag.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag har sagt att jag är själv besviken. Vi hade ett mål att lagen skulle vara mycket tidigare färdig, men jag kan inte skriva lagar själv, det säger jag ärligt! Jag måste lita på de tjänstemän och den lagberedning som finns. Och  här är vi!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Den här lagstiftningen strävar efter en endörrsprincip. Man har en gemensam administration och namnet på myndigheten är Ålands miljö- och hälsoskydd. Jag har en hel del frågor eftersom jag har varit involverad i ärendet men valde vid det tillfället att sätta mitt krut på att föra samman laboratorierna och sedan ta vid med lagframställningen – men det blev inget sedan för min del. Därför har jag försökt läsa framställningen ganska noggrant.

 

Till att börja med kan jag säga att man har någon form av kvarleva av miljöprövningsnämnden, som man alltså kallar för sammanträde. Jag håller med ltl Gun Carlson när hon sade att det är ett ganska extraordinärt förfarande att man kallar en myndighetsutövning för ett sammanträde.

 

Det sägs också att framställningen är kostnadsneutral och där är min första fråga, eftersom man säger att man har för avsikt att all personal skall vara kvar, man kommer att anställa en chef och tjänsten som chef vid Ålands miljöprövningsnämnd kommer att indras, men är det inte så i dag att chefen är en av personalen s.a.s. av de sex anställda? Enligt mitt sätt att se det är det de facto en ökning med chefsbefattningen eftersom man säger att alla kommer att var kvar, men det är själva chefskapet, ledarskapet, som kommer att försvinna  så det blir förmodligen en personalökning.

 

När det gäller miljötillståndet har det varit mycket debatter genom åren. Jag tror att både den här mandatperioden och den föregående har det var mycket tal om miljötillstånden. Näringsidkare upplever att det är väldigt svårt och byråkratiskt samt onödigt krångligt med miljötillstånd. Det blir egentligen en väldigt tråkig och tokig diskussion eftersom vi alla ändå säger att vi värnar om miljön men att det här blir ett extra arbete och onödigt, upplever man det många gånger.

 

I 13 § finns beredning av miljötillståndsärenden. Där säger man att myndigheten skall sörja för fullständig utredning av de ärenden som myndigheten avgör vid sammanträde. Då är min fråga: Är det så att det här är tänkt att bli på samma sätt som det är i dag? Om man är tvungen att ha en MKB-utredning för att få ett miljötillstånd är det så att myndigheten skall bekosta den? Jag saknar en tidsram efter det att ansökan inlämnats när det s.a.s. är deadline. Nu har jag lämnat in den, är det någonting jag behöver komplettera och i så fall under vilken tid? Vi känner alla till de exempel som vi har hört talats om mycket, att man har lämnat in och man har inte fått någon form av feedback, det har legat där i ett år, det har t.o.m. kunnat ta flera år innan man har fått ett miljötillstånd. Då skulle det vara viktigt att man har någon form av tidsram så att den som lämnar in vet att okej, har jag inte hört eller fått någonting inom den här tiden är det klappat och klart, då har ärendet börjat behandlas och behöver inte kompletteras.

 

Den form av nämnd eller sammanträde som man nu går in för har man redan diskuterat och där är det samma myndighetsutövning. Det är säkert någonting som har ändrat för det kommer jag ihåg från tidigare att det var väldigt många som upplevde att tillståndsgivningen och inspektionen inte skulle lyda under samma tjänstemän, och det blir inte så nu, så till den delen tycker jag att man har lyckats, men det kanske inte är särskilt bra att kalla det för sammanträde.

 

När det gäller rättssäkerheten, som vi brukar titta mycket på i lagutskottet, liksom avgifter, kan jag konstatera att i 20 och 21 §§ att där finns grunderna till det som man avser, men för själva avgiften nämns bara grunderna, men de skall väl komma så småningom så att var och en vet vad det kostar.

 

En sak som jag också funderar på är 13 § på sidan 23. Det är återigen samma skrivning. ”Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet kan bestämma att ett tillståndsbeslut kan verkställas även om det inte vunnit laga kraft, om sökanden begär detta och ställer en godtagbar säkerhet för att miljön återställs i sitt tidigare skick och eventuella skador, olägenheter och kostnader ersätts för det fall att tillståndsbeslutet upphävs eller ändras.” Det här är väldigt lätt att förstå om man skall spränga någonting eller om det är en täkt som skall tas upp eller någonting sådant. Men vi har den betydligt svårare frågan om bullernivåer. Nu har vi inte heller några gränsvärden vad gäller det. Till den delen tycker jag det är olyckligt att det fortfarande finns med, för det här är bevisligen någonting som inte har fungerat väl och därför tycker jag att utskottet absolut skall penetrera detta: kan man formulera paragrafen på något annat sätt, kan man begränsa detta på något sätt? Jag tror att många av oss tycker att det här med buller, att stänger man av, så är det liksom fixat, då är olägenheten borta! Men så ser tjänstemännen på miljöbyrån inte på det, vet jag av erfarenhet. Jag hade hoppats att den här skrivningen skulle ha varit borta.

 

På sidan 36 är det kanske någonting som är betydligt mycket lättare att förklara, men för mig som  hästägare är det väsentligt att veta. Det är 35 § i den tolfte lagen om nyttodjur. Man kunde i motiveringen säga vad det är fråga om. Det är nog en liten tvistefråga om vart hästarna egentligen hör, åtminstone när det gäller att få veterinärer, så det här är någonting som utskottet kunde titta på och säga i motiveringarna.

 

En övergripande reflektion som jag har gjort och som jag anser att det är väsentligt att utskottet tittar på gäller den lagbundna verksamheten, t.ex. djurskydd, om veterinärer har vi sagt att det skall komma en lag och det finns många andra som är lagbundna. Jag anser att tjänsterna också borde vara på lagnivå. Nu är det så att chefen är på lagnivå och med det lämnar vi en öppen fullmakt till styrelsen att efter det anställa, men inrättandet och  behörighetskraven borde vara på lagnivå. Annars kan man tänka sig, om man läser den här lagen, att det skall finnas en chef som skall göra allting. Det står ingenting om några andra tjänstemän, om det är så man har tänkt sig framtiden, att det skall finnas en person som skall sköta allting, så blir det ytterligare lite svårare att tänka sig för den chefen säger man att skall ha en utbildning på universitets- och eller högskolenivå med minst fyra års studier, men man säger inte vilken inriktning. Den personen kan antagligen inte vara både jurist, veterinär, biolog eller liknande utan det måste finnas andra som har sin sakkunskap, men det finns ingenting sagt om det och det tycker jag är lite tokigt, det borde finnas för de olika verksamhetsområdena.

 

Vi har talat mycket om förenklingar här i lagtinget. Läser man lagen och försöker spjälka ut vari förenklingarna består, förutom själva administrationen, hittar man ingenting. Man kunde ha sagt i det inledande avsnittet att det åtminstone är tänkt på det sättet. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman sade att de olika gränsvärdena för miljötillstånd och inspektioner ändå finns på förordningsnivå, men förordningarna har vi inte sett så vi vet inte riktigt hur man har gjort och vad man har gjort.

 

Det mest markanta som jag saknar är myndighetsutövningen kopplad till de olika tjänsterna. En reflektion gör jag som jag själv fick en gång från socialdemokraternas sida, där man sade att det nog var läge för ett misstroende mot mig eftersom jag var med och öppnade en ny smådjursmottagning, Zodiaken. Vi får inte heller reda på hur man tänker organisera upp det i den nya myndigheten eftersom man säger i det inledande kapitlet att all tjänster kommer att föras över till den nya. Det har vi alltså inte heller fått reda på. Hur tänker man göra med det? Är det numera comme-il-faut att ha det på det sättet eftersom man inte har tagit tag i den saken?

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det blir svårt att svara i replik men jag försöker så långt jag kommer. När det gäller kostnadsneutraliteten är nog min bedömning att vi kommer att klara det ganska bra. Den nya chefstjänsten kommer inte att bli en till, för det är nämligen så att just nu är inte den ordinarie tillsatt, chefen på miljöprövningsnämnden. Man drar alltså in den tjänsten och utser i stället en chef för hela myndigheten, så den ena tar ut den andra. Det blir inga fler människor på det. När det gäller miljökonsekvensbedömningen som vi hade en lag om här för ett tag sedan finns den lagen fortfarande kvar och där kommer inte att göras några ändringar utan den finns s.a.s. som ett instrument för den nya myndigheten att hantera på samma sätt som miljöprövningsnämnden tidigare har gjort det.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Då kan vi förvänta oss att när vi får nästa års budget kommer det inte att finnas ett anslag, en utökning under dessa verksamhetsområden, om jag har fattat det här rätt! Så säger ledamoten Lindeman att miljökonsekvensbedömningen kommer att vara precis på samma sätt som tidigare, alltså det är på det sättet att myndigheten bekostar om det är så att man kräver en MKB-utredning. Man har inte tagit bort det, så det är alltså myndigheten som själv gör det?

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Enligt den nya MKB-lagen sätts det på den sökande på ett annat sätt. Om jag återgår till de andra ärenden och tiden för hur länge det tar när ärendena är inlämnade, så står det ingenting i lagen om det, men jag nämnde att i och med att vi får en förvaltningslag som alla myndigheter skall följa och finns det sagt om tidsplanen. Oberoende om det är landskapsregeringen eller olika avdelningar osv., så slarvas det med att man inte följer de rekommenderade tidsplanerna på det sättet att man inte meddelar om det tar längre än vissa månader osv. Tanken är att eftersom det blir en ny lag om det så skall det kunna stöda upp just de tankarna. När det gäller avgifterna nämns de inte i lagen, men vi har tagit reda på att det räcker med de paragrafer som finns.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Vad gäller avgifterna har den skrivningen varit prövad och ansetts hålla, så det räcker med att man har grunderna. Högsta domstolen har sagt att skrivningen håller, så säkert är det så, men jag tror att det är väldigt bra att man vet när verksamheten kommer igång att man vet vad saker och ting kostar, så den skall nog finnas parallellt med i alla fall.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det är med den här framställningen förstås som med de flesta andra att det finns fördelar och nackdelar och jag noterade att minister Lindeman sade inledningsvis att det har funnits en önskan hos många ålänningar om ett samgående av de olika miljömyndigheterna, om vi kallar det för det, till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. Det må väl vara hur det är med det förstås. Det är klart att ett samgående borde leda till en viss rationalisering, borde leda till att verksamheter inte överlappar varandra, i vissa fall t.o.m. konkurrerar, lägger krokben för varandra.

 

Men när det gäller ekonomiska konsekvenserna, igen, av lagframställningen framgår inte på vilket sätt man skulle kunna uppnå några rationaliseringsvinster genom samgåendet. Ett annat plus är förstås också att sett ur sökandens synvinkel, att finns det en enhet, en myndighet, att man vet vart man skall vända sig så är det klart att det torde vara en fördel. Det vore märkligt annars.

 

Däremot är jag tveksam till att man igen tar ett steg i den riktningen att det blir mera tjänstemannabeslut, mera tjänstemannastyrning över den här typen av verksamhet. Det sägs i framställningen att den årliga styrningen skall egentligen ske genom resultat- eller verksamhetsplaner. Men nog vet vi i andra sammanhang att inte är det så speciellt lätt att styra upp en verksamhet via den typen av styrdokument. När det gäller den här verksamheten är det klart att den dagliga byråkratin behöver man också kunna hålla ett finger på från politiskt håll. Det sägs också att den nya myndigheten skall ledas av en styrelse och det har framkommit bl.a. i presentationen att i den arbetsgrupp som fanns ville man inte att några politiker överhuvudtaget skulle vara inblandade. Det är lite på samma sätt som med gårdsbrukskommissionen. Vi har sett flera framställningar som går ut på att frågorna blir mer och mer i tjänstemännens händer. Om vi tittar t.ex. på ÅHS, som ofta nämns som ett exempel, så nog vet vi när det kulminerade runt ÅHS om deras utbyggnadsplaner, att det blev en strid mellan landskapsregeringen och styrelsen; det skickades dokument fram och tillbaka och den ena visste inte riktigt vad den andra hade gjort, och den risken finns också här som jag ser det.

 

När det gäller miljöfarlig verksamhet är det självklart att det måste finnas instrument så att man kan stoppa miljöfarlig verksamhet. Men det kan också finnas direkt, om inte miljöfarlig, så i annat fall en näringslivsfarlig byråkrati som man också borde ha medel för att kunna stoppa.

 

Jag har i likhet med vad flera andra talare har sagt inte direkt hitta någonting som talar för en förenkling av den byråkrati vi har runt miljötillstånden. Jag har noterat att man sade från centerns sida att man hoppas att det skall bli en förenkling. Tittar vi i lagen så finns det ingenting som pekar på att det leder till en förenkling. Det jag hittade var: ”De handledningsrutiner som i dag tillämpas av miljöprövningsnämnden skall i huvudsak tillämpas av myndigheten vid handläggningen av miljötillstånd.” Jag kan inte uppfatta det på något annat sätt än att det förfarandet vi har haft i dag också skall fortsätta. Det är sant, det var en kläm som lades fram av oppositionen att man skulle försöka få till stånd en förenkling av byråkratin – vi blev i sedvanlig ordning nedröstade – men nog sägs det också från regeringspartiernas sida att vi måste minska byråkratin.

 

När det gäller miljöprövningsnämnden var jag själv miljöminister mellan 1991 och 1995 och jag motarbetade med alla medel att den instansen skulle införas; man såg ganska tydligt att det här blir en organisation som lever sitt eget liv och det måste finnas en ”säkerhetsventil” för medborgarna att vända sig till om man är missnöjd med myndighetsutövning. De som ville ha miljöprövningsnämnden sade att det är väldigt viktigt att den här typen av beslut kan tas oberoende av politiker. Det är på något sätt fult av politiker att blanda sig i den här typen av beslutsfattande. Jag tycker att det är en felsyn. Vi skall definitivt inte namnge några tjänstemän, men ser vi på tjänstemännen så oavsett hur saker och ting sköts så sitter man ofta på livstid. Finns det för medborgarna möjlighet att ta kontakt med minister Karlsson, minister Svensson, minister Jansson, vad de nu heter, men ingenting händer, så får vederbörande politiker sin dom i nästa val, medan tjänstemännen ofta sitter i orubbat bo. Vi har diskuterat tidigare att vi haft ärenden som i två år har rullat på i miljöprövningsnämnden utan att man har fått några beslut. Jag är helt övertygad om att om det fanns en möjlighet från landskapsregeringens medlemmar att ingripa så skulle dessa ärenden gå snabbare framåt. Det är viktigt att medborgarna har en säkerhetsventil. Jag är väldigt tveksam till att man bygger upp dessa alltmer fristående, alltmera byråkratiska, alltmera opåverkbara institutionerna.

 

Fru talman!

När det gäller förslagets konsekvenser sägs det så här: ”I den nya myndigheten skall tre olika myndigheters administrativa system och rutiner sammanföras. På kort sikt krävs betydande insatser för att koordinera system för diarieföring, handläggningsrutiner, datahantering och andra administrativa system.” Då vill man förstås få reda på att vad skall det här kosta – men en kort rad under förslagets ekonomiska konsekvenser! ”Förslaget avser att vara kostnadsneutralt i förhållande till dagsläget.” Tidigare står det dock klart och tydligt att det krävs betydande insatser.

 

Nog är det lite konstigt när det står under konsekvenser för miljön och jämställdheten, som också skall relateras: ”Förslaget har inte några direkta verkningar på miljön.” Om man lägger fram ett sådant här lagförslag borde man väl också kunna utläsa att det är någonting som är till nytta för miljön – men inte ens det kan man utläsa!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller frågan om vem som skall besluta har det förts många och långa diskussioner i den här salen, i landskapsregeringarna osv. Man kan ha olika åsikter om det är politikerna som skall ta mera beslut för den enskilda eller om det skall göras utgående från sakkunskap osv., som i fallet med miljöprövningsnämnden som består av olika personer med viss baskunskap. Själv hör jag till dem som anser att det är viktigt att våra medborgare behandlas lika. Det får inte heller bli så att i dag är det en landskapsregering som har den här åsikten och då får man det här tillståndet, men så faller den och så kommer det en ny som har en annan åsikt och grannen bredvid får en annan tolkning därför att det sitter en annan landskapsregering. Jag tycker nog att det viktigaste i det sammanhanget är att vi har så tydliga regelverk att man inte kan tycka till så mycket. Det tror jag vi är överens om. Jag tror inte det finns behov av så mycket praktik.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är klart att det är viktigt att alla medborgare behandlas lika, det är inte fråga om annat, men om det betyder att alla skall behandlas lika illa hela tiden så ställer inte jag upp på det! Det måste finnas en möjlighet för medborgarna att påverka. Det gör det om det är politikerna som besluter. Man kan alltså i allmänna val säga vad man tycker och tänker om utvecklingen. Men den här typen av myndigheter lever helt och hållet sitt eget liv. Det finns ingen möjlighet för en enskild medborgare att påverka, och det tycker inte jag att är bra. Det är klart att man kan säga att det inte får vara ett allmänt tyckande, det skall vara sakkunskap, men jag tror att minister Lindeman kommer ihåg det täkttillstånd i Eckerö som jag tog upp: Var det förfarandet baserat på sakkunskap? Nej, det var det definitivt inte! Det var ett väldigt allmänt tyckande, men det var tjänstemännen som hade ett allmänt tyckande den gången!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är det jag tycker – om vi får tycka, och det får ju vi politiker! – att vi måste då täppa till möjligheterna att ha för fri åsikt. Om vi anser att någonting har gjorts fel skall vi se till att regelverket gör att så här skall vi inte tolka det här, vi måste bli tydligare. Vi är kanske lite för dåliga på det området att skapa tydliga regelverk och då vill jag nog säga att när det gäller miljön är det ett område där det är allra svårast att hitta tydliga regelverk. Varje fråga är på  något sätt unik när det gäller miljön. Det finns inte två ärenden som är absolut likadana.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det första ställer jag definitivt inte upp på: att man skall täppa till att det inte finns möjligheter till fria åsikter! Minister Lindeman sade själv att det finns inte två ärenden som är likadana. Det är klart att du måste kunna göra bedömningar, du måste kunna ta hänsyn till miljön, det skall vara vägledande, men du måste också se vad de byråkratiska följderna blir, vad blir följderna för näringslivet, vad blir följderna för en regionalt spridd bosättning t.ex.? Jag är helt övertygad om att de flesta politiker, oavsett parti, har en ärlig vilja att försöka göra sitt bästa för de åländska medborgarna och med den här typen av lagstiftning tar vi bort de möjligheterna. Givetvis, minister Lindeman, skall det finnas klara spelregler som också politiker och tjänstemän, men vi att oavsett hur klara spelreglerna än är så kan man tolka dem i en eller annan riktning. Jag tycker att det också bör finnas politisk möjlighet att agera här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet .

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens redogörelse enligt 32 § lagtingsordningen för tiden 1 november 2005 - 31 oktober 2006. (RS 1/2006-2007).

 

Enligt 32 § lagtingsordningen skall landskapsregeringen årligen lämna en skriftlig redogörelse om de självstyrelsepolitiska frågor som väsentligt kana beröra landskapets författningsenliga rättigheter. Lagtinget bereds möjlighet till diskussion i ärendet innan det överlämnas till självstyrelsepolitiska nämnden, som skall avge ett betänkande över redogörelsen. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Landskapsregeringen har på föreskrivet sätt överlämnat till lagtinget för behandling redogörelsen för november 2005 till 31 oktober  2006. I den här redogörelsen tar vi upp 13 olika frågor egentligen som vi tycker att är värda att nämna i redogörelsen och informera lagtinget om vad som har gjorts. Det är svenska språket. Det är justitieombudsmannens inspektion och justitiekanslerns befogenheter i landskapet. Det är spelkonflikten mellan Ålands penningautomatförening och rikets myndigheter. Det är Åland och den demilitariserade zonen. Det är säkerhetspolitiska frågor. Det är utredning om autonomiers ekonomiska system. Det är skattegränsen. Det är beskattningen. Det är utbildningsfrågor, behörighetsfrågor inom hälso- och sjukvården, behörighetsfrågor inom jordbruket och den allmänna behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket när det gäller EU-frågor. Alla dessa frågor kommer jag inte att beröra i mitt anförande, men några kommer jag att informera om hur statusen är och vad som har hänt efter att redogörelsen skrevs. Vi är naturligtvis från landskapsregeringens sida beredda att komma till självstyrelsepolitiska nämnden och redogöra mera konkret för var och en av de enskilda frågorna.

 

Fru talman!

När det gäller språket har vi nyligen haft en ganska omfattande debatt i frågan efter att vi lämnade vårt meddelande hit till lagtinget om språkpolitiken, och det ligger också i självstyrelsepolitiska nämnden. Det som har gjorts från landskapsregeringens sida efter det är att vi håller på och förhandlar och diskuterar med Ålands statistik och utredningsbyrå om utformningen av den utredning som skall bli återkommande för att på det sättet kunna avläsa förändringar när det gäller den språkliga utvecklingen i landskapet. Så sent som igår fick jag det senaste förslaget på hur utredningen skulle kunna läggas upp och utföras och jag gav mitt godkännande till den. På det sättet kommer det att arbeta vidare.

 

Fru talman!

Jag tycker att det är ganska intressant med tanke på det vi också skriver i det språkpolitiska meddelandet att vi skall främja utökade kontakter med Sverige inom områdena handel, vård, utbildning och kultur. Då kan jag inte låta bli att citera en artikel ur en av dagens tidningar, skriven av nuvarande Nordiska samarbetsministern i Sverige Christina Husmark Pehrsson, där hon bl.a. säger följande: ”Det är viktigt för Sverige att uppmärksamma den nära relation som finns mellan Åland av historiska, kulturella och näringslivspolitiska skäl. Det är med glädje som jag kan konstatera att Sveriges relationer till Åland är synnerligen goda och jag ser fram emot mitt besök.” Lite längre fram skriver hon också: ”Den svenska regeringens ambition att fördjupa den nordiska integrationen innebär för åländskt vidkommande att det finns en positiv inställning till att förenkla gränshandeln mellan Åland och Sverige.”

 

På det här sättet, fru talman, vill jag understryka och lyfta fram den goda relation som finns i dagsläget inte bara till Helsingfors utan också till Sverige och den miljö som finns att diskutera konkreta problem, t.ex. de återstående problemen med gränshandeln.

 

Fru talman!

Justitieombudsmannen har varit på inspektion här i landskapet. Man kunde då  konstatera att det fanns problem med skrivelser, vilket vi också har lyft fram i det språkpolitiska programmet och att man från rikets sida är tvungen att vidta åtgärder. Det vill jag också lyfta fram som ett synbart bevis på att man från rikets sida är medveten om de problem som finns när det gäller språket och skriftväxlingen mellan statsmakten och landskapet.

 

Fru talman!

Det kan också vara skäl att säga några ord om den s.k. spelkonflikten mellan Ålands penningautomatförening och rikets myndigheter eftersom den på ett mycket allvarligt sätt enligt mitt sätt att se det i varje fall har påverkat relationerna mellan landskapet och statsmakten under det föregående året. Vi vet nu att efter mitt besök hos president Tarja Halonen utsågs landshövding Lindbäck att medla i konflikten och jag tycker själv att det var ett klokt beslut av presidenten samt att landshövdingen här har gjort ett bra arbete för att gjuta olja på vågorna och skapa lite sans och förståelse för varandra i den situation som vi nu har. Jag vågar fortfarande vara optimistisk, inte minst med beaktande det nya utslag som har kommit i EG-domstolen; Finland hör nu till de länder som har hamnat att förklara sig inför kommissionen hur man tänker bedriva spelet i framtiden. Jag tycker att det har hänt flera saker som talar till landskapets fördel och den tolkning som vi har. Däremot kan man konstatera att den nya regeringen i sitt regeringsprogram nog fortsättningsvis avser att försvara monopolet, men det kanske inte var så mycket annat att vänta i det här skedet. Det skall bli mycket intressant med de första kontakterna med den nya inrikesministern för att se hur man egentligen tänker och avser att agera under de närmaste åren. Vi vet och jag är nog övertygad om att man på rikssidan också vet att vi lever i en föränderlig värld och även Finland måste på något sätt anpassa sig till den föränderliga världen.

 

Fru talman!

Det kan vara skäl att lyfta fram den demilitariserade zonen och det arbete som har gjorts där i en kommitté när det gäller att få den demilitariserade zonens gränser och landskapets Ålands gränser att sammanfalla. Såsom det har varit och är nu är det inte i verkligheten ute i geografin. Arbetsgruppen föreslår att Ålandskonventionens koordinater omvandlas till det moderna EUREF-FIN-systemet och att tillämpningen av demilitariseringsgränsen i samband med detta justeras så att den överensstämmer med självstyrelsegränsen. Detta alternativ kan enligt arbetsgruppen anses motsvara Nationernas Förbunds intentioner. Arbetsgruppen föreslår att åtminstone Ålandskonventionens signatärmakter och Ryssland notifieras om åtgärden. Arbetsgruppen föreslår dessutom att en specialutgåva sjökort som utvisar de yttre och inre gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen trycks upp. Arbetsgruppen föreslår vidare att landhöjningen beaktas vid definitionen av zongränsen och att behovet tt uppdatera gränsen ses över vart femtionde år samt att det i Ålandskonventionen använda begreppet ”lågvattenstånd” tolkas som medelvattenstånd. Arbetsgruppen föreslår ingen ändring av självstyrelselagen för Åland. I arbetsgruppen som har utfört detta arbete har det varit representanter för berörda ministerier i riket och från Ålands sida var det dåvarande kanslichefen Elisabeth Nauclér som tillsammans med sakkunniga Martin Ekman förde landskapets talan. Med facit i hand kan vi konstatera att egentligen uppnådde vi exakt de önskemål som vi hade från åländsk sida i kommittébetänkandet.

 

Nu återstår det, fru talman, att förverkliga detta och ärendet hanteras av utrikesministeriet och för tillfället torde det vara ute på remiss. Men jag utgår från att man kommer att hantera det sakenligt och att vi så småningom kommer att få se det som betänkande föreslår förverkligat. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är många länder inblandade och även stora makter så jag tror att man kanske får bereda sig på att arbetet kan ta en viss tid.

 

Fru talman!

När det gäller säkerhetspolitiska frågor har det tidigare varit ganska turbulent, om jag får använda det uttrycket, med de s.k. Nordic Peace-överflygningarna och andra händelser som har upprört känslorna här på Åland. Det har visat sig så att varje sådan händelse eller kränkning har på något sätt lett till att det har blivit förbättringar i systemet och att Ålandskonventionen har förtydligats och förstärkts. Det känns ganska bra att kunna konstatera att nuvarande president Tarja Halonen på ett mycket tydligt sätt har markerat att myndigheterna inom republiken skall respektera de internationella avtal och traktat som finns samt att man skall efterleva dem. Det har också gjort att vi har funnit fungerande samarbetsformer och välfungerande informationssystem mellan landskapet och i det ena fallet flyget och i det andra fallet marinen. Det senaste året har ur den synvinkeln varit ett bra år.

 

Fru talman!

Så några ord om den s.k. Roslin-rapporten eftersom den har varit efterlängtad och den har gjorts på ett mycket kompetent och omfattande sätt; framför allt har den gjorts på uppdrag av Finlands regering. Resultatet som rapporten lägger fram har av oss ålänningar mottagits positivt eftersom min åsikt och jag uppfattar att också den allmänna uppfattningen här i samhället är att PD Roslin har lyckats fånga stämningarna och situationen relativt väl samt förstår det utvecklingsbehov som finns inom det åländska samhället och också förstått att sätta det i relation till andra liknande autonomiers situation. Vi har ännu inte fått något ställningstagande från statsrådets kansli eller från regeringen i den här frågan, men jag har själv framfört att det vill vi ha så snart som möjligt, att man behandlar det vidare. Samtidigt måste vi dock vara medvetna om att vi har ett eget arbete pågående här hemma när det gäller övertagande av mera behörighet på beskattningsområdet, så det är viktigt att det arbetet så snart som möjligt kommer fram till ett resultat så att vi kan sammanföra de två olika sakerna och föra frågan vidare gemensamt med statsmakten och självstyrelsen.

 

Med det, fru talman, är vi beredda att överlämna ärendet till lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden och jag är naturligtvis beredd att svara på frågor här eller i nämnden längre fram.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Redogörelsen höjer inte precis våra pulser; vill vi ha mera passion i politiken måste vi kanske gå till något annat, och det tycker jag är synd därför att vår externpolitik är någonting som jag tycker att skulle förtjäna mycket mera passion och engagemang. Utåt, externpolitiskt, bör vi vara eniga, men internt bör debattens vågor gå heta och höga.

 

Redogörelsen är ganska lakonisk och håglös. Det är alltså inget politiskt dokument. Det är förstås ett måste. Det är en tjänstemannaredovisning över den period som beskrivs från november 2005 till oktober 2006. Tidigare tillämpade vi ett system att redogörelsen, som måste ges enligt 32 § lagtingsordningen till lagtinget, fördes direkt till självstyrelsepolitiska nämnden utan remiss i salen. Jag frågar mig efter att ha tagit del av redogörelsen om det var rätt tänkt att vi skall gå via remiss. Som underlag för en politisk diskussion ger det kanske inte så mycket i salen; då tror jag att självstyrelsepolitiska nämndens betänkande där man har följt upp ärendena och också fört in lite mera politik har varit bättre som underlag för den politiska diskussionen. Tanken var den att man genom förfarandet skulle få en mer demokratisk förankring, också kanske ett mera engagemang från folket och folkets företrädare här i lagtinget. Men det är självklart att när man läser de olika avsnitten, ta avsnitten 11 och 12 om utbildning och behörighetsfrågor inom hälso- och sjukvården, vad säger de två avsnitten om man inte alls vet vad som döljer sig bakom! Det får vi veta i nämnden när vi börjar följa upp frågorna, men just här i salen är det nog svårt att ha det här som ett underlag för en politisk diskussion. Jag tycker att nämnden skulle faktiskt igen fundera om det här faktiskt är rätt väg, var det bättre som det var förr?

 

Samtidigt som detta är en redogörelse, och inte skall vara annat än en redogörelse, så bör vi också ha den framåtblickande externpolitiska diskussionen. Därför blev jag väldigt glad när vi på måndagen fick på bordet landskapets arbete med externa frågor och jag initierade också i talmanskonferensen att vi skulle ha en sammanhållen debatt om dessa två ärenden, dels redogörelsen och dels det framåtsyftande. Tyvärr tycker jag att landskapets meddelande angående externa frågor egentligen inte heller säger någonting om vilka politiska riktlinjer som landskapsregeringen vill måla upp framöver och som landskapsregeringen vill förelägga lagtinget för debatt. I det meddelandet är det också en redogörelse. Det är en redogörelse om vilka kanaler som finns, vilka samarbetsorganisationer som landskapet har med omgivande regioner. Tyvärr fanns inte heller i det meddelandet väldigt mycket passion!

 

Vi kunde förstås igen föra en språkpolitisk diskussion som vi förde för ett tag sedan med anledning av redogörelsen, vi kunde föra en EU-diskussion, det förde vi också nyligen, så det känns lite urvattnat att vi skall sätta igång den diskussionen igen. Om språkfrågan vill jag bara upprepa det som jag tidigare förde fram från liberalernas sida. Liberalerna förespråkar sans och balans i språkfrågan. Vi tycker att det är mycket viktigt att vara konstruktiva, framåtsyftande. Vi tycker att det i debatten har framkommit två ytterligheter och vi håller oss snarare till huvudfåran, där majoriteten verkar befinna sig, vilket också landskapsregeringens meddelande visade, att det är viktigt att ta itu med de språkpolitiska problem som finns men samtidigt skall man inte heller vara rädd för språkkunskaper för det är en rikedom.

 

Många av de frågor som återkommer i redogörelsen är frågor som kommer från år till år, och det är självklart för det är frågor som man jobbar med över åren. Därför har också nämnden diskuterat de flesta av de frågor som framkommer av redogörelsen. När det gäller justitieombudsmannen och justitiekanslerns befogenheter i landskapet förde vi en ganska ingående diskussion ifjol i nämnden och vi skrev också ganska tydligt till landskapsregeringen att man borde utreda frågan. Jag noterar att det landskapsregeringen säger är att ”Landskapsregeringen avser att i samråd med justititekanslern och justitieombudsmannen utreda frågan under det kommande året.” Det framgick inte av lantrådets muntliga redogörelse huruvida utredningen är igångsatt. Är det några åtgärder vidtagna i den här frågan eller är vi kvar på samma ställe som vi var för ett år sedan? Vilka konkreta åtgärder har vidtagits?

 

När det gäller PAF-konflikten kan vi bara hoppas att den nya regeringen och den nya inrikesministern skall ha en något mindre stelbent hållning gentemot landskapet, att problemen skall lösa sig där till den delen, detta plus landshövdingens arbete med PAF-frågan.

 

Den demilitariserade zonen har varit aktuell under många år. Det förslag som kom från arbetsgruppen är mycket bra. Det är också bra att man avser att uppdatera gränserna vart femtionde år för den här frågan var delvis en följd av landhöjningen, alltså det kom upp nya öar ur vattnet som plötsligt hörde till fel sida av gränsen och därför bör det finnas ett system.

 

Så kommer jag till utredning om autonomiers ekonomiska system och Roslin-utredningen. Roslin-utredningen är mycket positiv och bra för Åland. Faktum är att såsom jag har läst Roslin-utredningen står Åland sig gott i utvecklingen. Vi har inom vårt självstyrelsesystem haft ett bra system för att utveckla samhället. Vi har under de år vi har haft självstyrelse kunnat ha utveckla ett välfungerande välfärdssamhälle. Jag konstaterar också att Roslin särskilt framhåller Trentino-Sydtyrolen och Åland som ekonomiskt framstående i jämförelse med de andra autonoma områdena, och det beror just på att de områdena har väldigt god ekonomi. Och ekonomi måste man ha om man skall ha muskler och utrymme att göra någonting. Därav har vi faktiskt i dag ett välfungerande system. Att vi sedan inte har skattebehörigheten är någonting som vi fortsätter att diskutera partierna emellan i skattekommittén, men om vi skulle ha behörigheten, om vi skulle ha instrumenten, bör med detta också följa att vi fortsättningsvis har ekonomi. Vi vinner ingenting på att få skatteinstrumenten men en sämre ekonomi, så det bör följas åt. Som sagt, skattekommittén håller som bäst på och jobbar med de här frågorna och kommer väl så småningom att komma med ett betänkande.

 

Jordbruket tas upp under punkten 13. Behörighetsfrågor inom jordbruket. Det är också en fråga som vi aktualiserade under fjolårets behandling i nämnden. Där uppmärksammades vi på att självstyrelselagen måste ändras. Det är så att lantrådet faktiskt för två år sedan lovade mig och liberalerna en parlamentarisk grupp för översyn av självstyrelselagen. Vi gjorde då från liberalernas sida en skrivelse till landskapsregeringen där vi anhöll om att en parlamentarisk arbetsgrupp skulle tillsättas med uppgift att se över självstyrelselagen för att titta på om det finns möjligheter att komma bort från det faktum att självstyrelselagen är dels en ramlag men där också finns mycket detaljregleringar; jordbruksfrågorna är en del som man där borde titta på. Vi har från liberalernas sida vid flera tillfällen fört fram att för EU-frågorna borde man ha ett enklare system för hur man går in och justerar förhållandet mellan riket och landskapet. Det återkommer igen i redogörelsen; när det gäller reglering av jordbruket och framför allt de ekonomiska regleringarna mellan landskapet och riket så borde man ha ett enklare förfaringssätt. När det gäller den parlamentariska gruppen har lantrådet inte lyckas uppfylla det löfte som han vid flera tillfällen har gett oss. Nu börjar det bli lite sent, så jag tror att det är nästa landskapsregering som får itu med den frågan.

 

Slutligen behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket. Den frågan känner inte jag igen från självstyrelsepolitiska nämndens tidigare arbete. Jag uppfattar den som ny. Det kan hända att det har funnits några andra samrådsförfaranden med något annat utskott, men nämnden har inte diskuterat den frågan. Det handlar om Finlands utsläppsrätter. Här anser jag att det finns anledning för nämnden att gå in och granska hur det ligger till. Man har kommit fram till det att det kan finnas endast en för landskapet och riket gemensam utsläppskvot, men förvaltningen och fördelningen av utsläppsrätterna hör till landskapets behörighet så att vi skall verkställa det, men samtidigt är det riket som har beslutsmakten. Här är frågan om det här är ytterligare en fråga om det har blivit en behörighetsförskjutning från landskapet till riket på grund av beslut som är EU-beslut. Det är alltså viktigt att självstyrelsepolitiska nämnden granskar detta. Kanske jag inte har förstått frågan rätt, men jag tolkar den så att det finns en risk här att det blir en förskjutning. Vi pratar många gånger om att EU innebär inte bara förskjutning av makten till Bryssel utan det finns också en behörighetsöverföring till Helsingfors.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson säger att språkdebatten har handlat om två ytterligheter. Det skulle vara roligt att veta vad hon syftar på. I språkkommitténs utlåtande om problemen på Åland är alla partier eniga, förutom socialdemokraterna, om problematiken. Har liberalerna ändrat ståndpunkt gentemot sin representant i språkkommittén när det gäller detta eller vad menar vicelantrådet?

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Vicelantråd - inte ännu! I debatten i lagtinget var liberalerna de av oppositionspartierna som faktiskt stödde landskapsregeringens linje, vilket vi uppfattade som sans och balans i språkpolitiken. Man hade alltså en mittfåra. Mot det stod faktiskt ytterligheterna från socialdemokraterna som vi tycker var en ytterlighet där man också förde in en intern konfrontationslinje. Samtidigt uppfattar jag och liberalerna Ålands Framtids syn på språkfrågan, då man bara håller på och problematiserar och problematiserar och inte är inne på några konstruktiva lösningar, som en konfrontationslinje, men det är mera en yttre konfrontationslinje.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ålands Framtids linje var att man skulle följa språkpolitiska kommitténs utlåtande helt och hållet rakt av. Att sedan landskapsregeringen har kompromissat och backat när det gäller det språkpolitiska programmet kan väl vara förståeligt i och med att socialdemokraterna hade en annan linje. Jag tycker att påståendet att Ålands Framtid försöker konfrontera och problematisera är överdrivet. Då är hela språkkommitténs betänkande ett förlöjligande egentligen om man uttalar sig på det viset. Jag tror att liberalerna verkligen behöver granska den problematik som finns i dag. Om man tar det papper som jag håller i handen som är enbart på finska och som går ut till företagen i dag när tullen försöker informera företagen vad de ger för sorts service. Det här är verkligheten!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Debatten i lagtinget gick väldigt mycket ut på att man fortsatte att måla upp alla skräckscenarion som finns. Det tycker vi att gjordes, man hade problemformuleringen från språkkommittén och landskapsregeringen tog de slutsatserna och omsatte dem i ett förslag med konkreta åtgärder. Liberalerna menar att sans och balans är att man faktiskt försöker föra saker vidare och kommer med konstruktiva konkreta åtgärder.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson sade att redogörelsen var lakonisk och håglös och det är en tjänstemannaprodukt. Det var inte mycket upphetsande i den och inte mycket politik, egentligen ingen politik alls, om jag förstod vtm Viveka Eriksson rätt.

 

Fru talman!

Verkligheten är den att det här är de facto en historiebeskrivning som lagtinget får och som lagtinget har begärt. Det är väldigt främmande för mig och det system som vi lever i att vi skall börja politisera historien. Det gör man i andra politiska system, inte i de nordiska demokratiska länderna som vi lever i. Det här är en mycket saklig och korrekt beskrivning över vad som har hänt under perioden november 2005 – 31 oktober 2006 och om det finns några sakfel här eller om det finns någonting som man vill ytterligare ha utvecklat så har jag sagt att jag skall försöka hjälpa till här och naturligtvis gör hela landskapsregeringen det i självstyrelsepolitiska nämnden. Det här är ett informationsdokument egentligen. Det är lagtinget som själv har begärt det. Lagtinget har velat ha den här formen, men är det så att man vill ändra på formerna är säkert kommande landskapsregeringar beredda att anpassa sig till det. Det här dokumentet är de facto till för att lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden skall få en redogörelse över vad som har hänt under det senaste året. Är man inte nöjd med det utan vill ha någon annan form av dokument skall vi naturligtvis hörsamma det, men jag förväntar mig då att man kommer med de påpekandena i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande.

 

Fru talman!

När det gäller justitiekanslern och justitieombudsmannen samt den eventuellt nya verksamheten inom landskapet frågade vtm Viveka Eriksson vad som har gjorts. Jag har haft inledande och förberedande diskussioner tillsammans med förvaltningschefen och avsikten är att vi under sommaren/hösten skall kunna komma till någon form av förslag. När nästa redogörelse skrivs skall vi hoppeligen kunna ha en beskrivning över  det eller om vi har kommit på annat sätt  med något meddelande hit till lagtinget när det gäller hur det skall se ut och hur det skall lösas.

 

När det gäller de övriga frågorna, fru talman, så kommer jag gärna till utskottet och redogör för dem närmare.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag sade själv att det är en historiebeskrivning och tanken när vi förde hit den som en remissåtgärd var just att man kanske skulle få det lite mera fylligt och mera diskussion. Men det har visat sig att det är väldigt oengagerat. Jag tror att det är just för att först så kommer det hit, så kommer det till nämnden och nämnden har i princip jobbat med de här frågorna redan under året. Det är alltså först när självstyrelsepolitiska nämndens beskrivning på redogörelsen kommer som det finns lite mera politiska tankar bakom det. Därför tror jag att det kanske inte var så lyckat med åtgärden att först en remiss på en historiebeskrivning som lantrådet mycket riktigt påpekar, för det är en historiebeskrivning. Då är det mycket svårt att sätta in politiska nya riktlinjer. Det har jag full förståelse för.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Avsikten med remissen är dels att delge lagtinget det som finns i redogörelsen, men framför allt är det väl meningen att det skall vara en möjlighet för alla 30 ledamöter att kunna ge sina synpunkter och ha sina frågeställningar som medskick till självstyrelsepolitiska nämnden, att det här vill vi ha mera utrett i den här frågan så att man skall kunna få det belyst i ett kommande betänkande. Jag tycker inte att man skall underskatta remissomgången på det sättet. När det gäller engagemanget är det upp till var och en hur mycket man engagerar sig i det här. Det är ju så, fru talman, att redogörelsen kan man klara av på tio minuter, men man kan också hålla på och debattera de ämnen som finns här i tio timmar utan några större svårigheter. Det beror precis på vilken nivå lagtinget självt är berett att lägga diskussionen på.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Därför kunde det ha varit ett intressant sätt att hantera det att också ha ett framåtsyftande meddelande som kommer samtidigt till lagtinget. Tyvärr fyller inte det meddelandet som vi har fått på bordet den funktionen för det handlar väldigt mycket om institutioner och hur man samarbetar. Det är inte så mycket mål där heller hur landskapsregeringen ser på externpolitiken framöver. Det är det som kommer att hända framöver som engagerar och intresserar lagtinget mera. Vilka är de politiska riktlinjerna framöver? Det är det som vi skall ge som respons till landskapsregeringen. Landskapsregeringen kommer hit med sina förslag och så skall vi säga om vi tycker att det är bra förslag. Redogörelsen är en historiebeskrivning som nämnden enligt tidigare lagtingsordning skulle behandla och sedan var det ett betänkande från nämnden som skulle debatteras; då fick alla 30 debattera det betänkandet. Nu debatterar vi det två gånger. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson blandar ihop två olika ärenden här. Vi har just nu för debatt redogörelsen för november 2005 – oktober 2006 och kritiken riktar sig mot ett ärende som kommer senare på listan, nämligen det externpolitiska meddelandet. Jag tror att vi får ta den diskussionen i samband med det. Så mycket kan jag säga att där finns redogjort för det arbete och det sätt som den här landskapsregeringen har valt att arbeta på och också kommer att fortsätta att arbeta på. Men det är också en alldeles utmärkt möjlighet för lagtingets olika partier och ledamöter att ge synpunkter på att det här tycker vi att ni skall prioritera upp och det här tycker vi att ni skall prioritera ner och komma med egna åsikter. Det är det som är meningen med de olika meddelandena, att dels visa hur landskapsregeringen arbetar, hur man tänker och hur vi har prioriterat; sedan är det lagtingets sak att komma med egna konstruktiva förslag och kanske  inte enbart komma med kritik.

Fru talman! Jag har själv tänkt ganska mycket på redogörelsen och på något sätt är jag också beredd att naturligtvis försöka utveckla den. Man kanske skulle ha någon del där man också skulle redogöra för det som har på något sätt hänt efter perioden, men det blir en väldigt svår avvägning: var skall man sedan dra gränsen för vad som har gjorts och inte gjorts? Vi får antagligen diskutera det här vidare, men jag är inte låst vid det sätt som vi nu arbetar på utan vi har här helt och hållet följt lagtingets önskemål hittills och vi är beredda att anpassa oss ytterligare om vi kan göra det bättre.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

När det gäller det sista meningsutbytet har jag själv många gånger framfört att jag tycker att redogörelsen har blivit bara tunnare och tunnare och den innehåller inte några direkta politiska ställningstaganden. Visst är det som lantrådet säger att rubrikerna ändå gör att alla kan hålla ett engagerat självstyrelsepolitiskt anförande om man vill, men när man tittar runt i bänkarna verkar det som om de självstyrelsepolitiska frågorna inte är så intressanta mera, och det är ett bekymmer i sig. Jag tror att om det skulle finnas mera politiska ställningstaganden i redogörelsen att det kunde stimulera mera till debatt.

 

Den första rubriken i redogörelsen är svenska språket. Det är en redogörelse för den parlamentariska språkkommittén. Det här är någonting vi har sagt många gånger tidigare, men jag kan ändå lite bli när det står så här: ”Ett stort antal förslag till konkreta åtgärder … har utarbetats och ett meddelande til lagtinget har lämnats den 1 mars 2007.” Åtgärderna som räknas upp är språknämnden, undersökningar, effektiverad information och samarbete med finlandssvenska organisationer samt främjande av utökade kontakter med Sverige inom områden som handel, vård, utbildning och kultur. Det är det som är det stora antalet konkreta åtgärder – ja, det går att få det att låta förstås!

 

Justitieombudsmannens och justitiekanslerns roll tas också upp. Det hänvisas till de språkproblem som har redovisats bl.a. i EU-ärenden och där avslutas stycket med: ”Landskapsregeringen avser att i samråd med justitiekanslern och justitieombudsmannen utreda frågan under det kommande året.” Märk väl, utreda frågan! Det här skall man sätta i relation till att man tar avstamp i formuleringen ”ett stort antal förslag till konkreta åtgärder”. Det sades tidigare av vtm Viveka Eriksson att Ålands Framtid inte var inne på konstruktiva förslag utan vi ville ha konfrontation. Jag kan inte förstå det resonemanget! Vi har hela vägen stött den parlamentariska språkkommitténs förslag. Vi tycker att där fanns bra konkreta förslag, märk väl, men de konkreta förslagen tuschades bort i landskapsregeringens behandling av detta ärende och då var det också lätt för liberalerna att sluta upp bakom det i och med att det de facto inte fanns så mycket av substans kvar. Men jag tycker inte att det är någon konfrontation. Alla partier, utom socialdemokraterna, har varit inne för att så här borde man dra dessa frågor.

 

Följande fråga, fru talman, är spelkonflikten, PAF-affären. En kort fråga. Det är precis som lantrådet sade att efter att hans besök hos republikens president gav presidenten landshövdingen i uppdrag att försöka i spelfrågan och det var i oktober ifjol. Om jag kommer ihåg rätt var det en månad som man hade på sig, men det intressanta är: Var står vi i dag när det gäller detta? Sossarna är nu borta ur regeringen och framför allt inrikesminister Rajamäki, så det kanske borde underlätta möjligheten för Åland att komma framåt. Men var står vi i dag, vilken strategi har landskapsregeringen när det gäller de här frågorna? Det vore intressant att få reda på.

 

Jag vill också lite beröra den demilitariserade zonen och som framkom tidigare sammanfaller inte gränsen för den demilitariserade zonen med landskapsgränsen, om jag kallar den så. Arbetsgruppens förslag är bra. Förslaget är ute på remiss, som vi hörde av lantrådet, men jag ser det som så att det finns också risker med remissen. De här frågorna är ganska komplicerade. Det kan vara lätt att man ger remissutlåtanden som inte riktigt är baserade på kunskap och då vet vi att hellre säger man för lite än för mycket och hellre håller man tillbaka än att bjuda till. Jag undrar om landskapsregeringen har tänkt på, i och med det att det går ut på att Ålandskonventionens signatärmakter och Ryssland skulle notifieras om denna åtgärd, att ordna en konferens här på Åland med just dessa deltagare? När det gäller de säkerhetspolitiska frågorna så gör samlingspartiets inträde i den finska regeringen säkert att Natofrågan kommer att få en mera framskjuten roll i finsk politik; ett eventuellt Natomedlemskap, och notera, att det är inte det jag står och förespråkar, utan jag kan säga att när diskussionen startar så vet vi att det kan påverka den åländska demilitariseringen, den åländska säkerhetspolitiken, om vi kallar den så. Det vore också intressant att ta upp i det här sammanhanget. Open Skies vet vi att har eroderat Ålandskonventionen. Jag anser att vi är otroligt dåliga från åländsk sida på att bjuda in och ordna konferenser runt den här typen av frågor. Med tanke på att jag sade att arbetsgruppens mycket goda förslag är ute på remiss så vore det bra om man kunde få in mera kunskap runt de här frågorna. Jag skulle vilja höra hur landskapsregeringen ser på förslaget att ordna en, låt oss kalla det som arbetsnamn, en säkerhetspolitisk konferens just runt de frågor jag räknade upp.

 

Under denna rubrik sägs det för övrigt att Finska luftstridskrafterna genomförde nio flygningar inom Ålands landskapsområde. Antalet flygningar föranledde inga åtgärder. Det här är i och för sig under fjolåret, men jag tror att de som grunnar på vad bombardemangen på norra Åland berodde på kanske inte håller med om att det inte föranledde några åtgärder!

 

Fru talman!

Jag tänkte till sist ta upp behörighetsfrågorna inom jordbruket helt kort. Det har varit så tidigare enligt självstyrelselagen att de prispolitiska ärendena hör till riket medan de strukturpolitiska ärendena hör till Åland, om vi ser till självstyrelselagen. Men nu har det blivit så att också stödformerna, som har ett strukturpolitiskt syfte, också har prispolitiskt ganska stor effekt. De båda frågorna har gått väldigt mycket in i varandra. Man relaterar igen till en arbetsgrupp och det sägs att slutsatsen är att tilläggsdelarna för miljöstödet och LFA-stödet är landskapets behörighet i likhet med LFA- och miljöstöden samt att landskapet skall finansiera och administrera stödformerna fr.o.m. den nya programperioden 2007. Jag har ingenting emot att man tar över det här. Som känt vill vi från Ålands Framtid att man skall ta över allt, inom alla områden så småningom! Följer vi den spelplan vi har nu, dvs. självstyrelselagen, så har man från landskapsregeringens sida iklätt sig ett åtagande som gör att vi får större utgifter på detta område. Då undrar jag: På vilket sätt har man diskuterat med riksmyndigheterna? Det är inget bekymmer att man tar över behörigheten men också klumpsumman måste justeras i motsvarande grad, annars blir det så att vi från åländsk sida tar över behörighet som enligt nu gällande självstyrelselag skall höra till riket, men vi tar över det, och vi står också för kostnaderna för det och det är fel med det system som vi har nu. Jag undrar: På vilket sätt har man tacklat den här problematiken från landskapsregeringens sida?

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Lite mera om språkdebatten. Det är så att i de diskussioner vi har haft här i lagtinget, också den diskussion som efter det har varit i massmedia, har det utkristalliserats två  ytterligheter, där liberalerna anser att det är viktigt att vi är konstruktiva i dessa frågor och vi har därför sällat oss till huvudfåran. Vi tycker att det är viktigt med sans och balans i språkfrågan. Ålands Framtid håller på och problemformulerar, problemformulerar och problemformulerar, men de talar väldigt lite om de konstruktiva, konkreta åtgärderna, hur man skall komma till rätta med problemen. Det är det som vi från liberalernas sida tycker att är viktigt, man klargör problematiken, går sedan vidare och försöker lösa problemen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Visst vet jag också att det finns två ytterligheter när det gäller den språkliga frågan. Jag har noterat mellan raderna att liberalerna står väldigt nära socialdemokraterna men att man lindar in det betydligt mera! Jag skulle inte säga att vi på något sätt problemformulerar och problemformulerar; vi har hänvisat till bl.a. Jouko Kinnunens utredning att den åländska befolkningen håller på att bytas ut. Vi har pekat på konkreta exempel. Min kollega Brage Eklund hade nyss ett igen där det är problem att klara sig på svenska. Men det som vi frågade är att vem äger problemet? Det tyckte vi var intressant för vi försöker från lilla Åland göra allt för att fungera i det allt mera finskspråkigt finska Finland, och det blir ju en omöjlighet. Vem äger problemet? Jo, det är Finland som äger problemet, Finland har ett åtagande som de alltså inte kan uppfylla. Är det konfrontation att påminna om det?

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är klart att eftersom Ålands Framtid förespråkar självständighet vill man också hitta alla olika orsaker till varför Åland skall kasta loss från Finland. Då använder man språkfrågan som ett tillhygge i den debatten för att visa på hur fruktansvärt omöjligt allting är, medan liberalerna har en annan approach: vi ser problem, men vi ser också att det finns sätt att försöka lösa de problemen. Det är ändå det politiken borde handla om att man skall försöka hitta konstruktiva lösningar på de problem som har formulerats.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Då vore det trevligt om vtm Viveka Eriksson kunde säga vilka problem som vi har hittat på! Det framställs som om vi på något sätt skulle uppdikta att det är problem att få service på svenska inom många, många områden, att det är problem att få ett gott arbete inom vissa områden om man inte kan finska. Vad är det som är påhittat? Det som vi framförde i den språkpolitiska debatten är precis samma frågor som alla partier, märk väl, inklusive liberalerna, men exklusive socialdemokraterna, kom fram till i den parlamentariska språkkommittén. Jag noterade att vtm Viveka Eriksson har sagt att vissa formuleringar är tillspetsade där, men hon har aldrig sagt vad som är tillspetsat, hon har inte heller sagt på vilket liberalerna skulle lösa det språkliga dilemmat vi sitter i. Visst har vi sagt att på sikt anser vi att det enda sättet för Åland att behålla vår svenskspråkighet är att vi blir självständiga, men det utesluter inte att vi vill vara konstruktiva där vi befinner oss nu. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller språkkommittén och den debatten skall vi knappast återupprepa allting som har sagts där, men jag vill ändå upprepa en sak som jag sade ett antal gånger där och det är att det är inte enbart de fyra huvudåtgärderna som vi föreslår i meddelandet hit till lagtinget som är det som landskapsregeringen arbetar med. Det finns i den parlamentariska kommitténs betänkande ett stort antal konkreta åtgärder inom de olika avdelningarna, inom EU-arbetet, inom sjukvården och inom polisen osv.  som det är vår ”tjänsteplikt” att verkställa och åtgärda. Det är det som man skall se som ett stort antal åtgärder. Sedan är det de fyra huvudlinjerna som slås fast i det meddelande som gavs hit till lagtinget. Nog om detta.

 

När det gäller spelkonflikten undrade ltl Anders Eriksson vilken strategi landskapsregeringen har. För det första är vår grundläggande strategi att det tillstånd som Ålands penningautomatförening har när det gäller Internetspel gäller och är korrekt. Vi avvaktar nu och vill så fort som möjligt naturligtvis ha en diskussion med berörda personer på inrikesministeriet för att se om det går att få till stånd någon form av samarbete mellan Åland och riksaktörerna i den här frågan. Den nya regeringen måste få komma igång lite grand, men jag har goda förhoppningar om att sådana diskussioner skall kunna komma till stånd. Sedan finns det en juridisk process som jobbar på sidan om där bl.a. jag och ledamoten Britt Lundberg är misstänkta för brott mot tjänsteplikt när vi inte har stoppat spelverksamheten. Jag har mycket starka åsikter om den frågna, men det skall inte vi blanda oss i som politiker utan rättsväsendet jobbar enligt sina egna regler och lagar. Där kan vi bara avvakta i det här läget.

 

Fru talman!

När det gäller den demilitariserade zonen är det mycket riktigt som sades att den frågan är ute på remiss nu, enligt den information jag har fått. Ltl Anders Eriksson sade att vi borde ordna någon form av konferens kring den här frågeställningen. Jag tror att den här enskilda saken är för liten att ha en konferens om för vi har försökt se det mera som en teknisk sak att göra en justering så att allting skall överensstämma med verkligheten. Däremot är vi naturligtvis beredda att diskutera andra former och kanske bredare former av konferenser och jag håller verkligen inte med ltl Anders Erikssons kritik när han säger att vi från landskapets sida har varit dåliga på att arrangera den här typen av seminarier och konferenser. Under min tid som lantråd kommer jag i varje fall ihåg att vi har haft seminarium i New York, vi har haft seminarium i Genéve vi har haft seminarium i Stockholm, vi har haft seminarium i Helsingfors, vi har haft i Bryssel och i Mariehamn kring de säkerhetspolitiska frågeställningarna, med olika infallsvinklar och försökt belysa frågeställningarna. Jag tycker att det har jobbat på ganska bra och i sammanhanget tycker jag det är skäl att nämna Ålands fredsinstitut och det arbete som man gör där också. Det är också mycket viktigt när det gäller fakta och opinionsbildning i dessa frågeställningar. Jag är öppen för att diskutera kommande konferenser och det skulle vara intressant att höra självstyrelsepolitiska nämnden också när det gäller den saken.

 

När det gäller jordbruket undrar ltl Anders Eriksson hur vi har diskuterat kompensation för det som vi har tagit över. Problemet, om jag har förstått det rätt, är att vi har inte tagit över någon ny behörighet, utan det har konstaterats att det här är landskapets behörighet. Då blir det svårt att kräva kompensation för det i det här sammanhanget. Systematiken är den att om vi förändrar självstyrelselagen och tar över ett nytt område skall vi också kunna ta hand om de pengar som hör till det, men i det här fallet har man konstaterat att det är landskapets behörighet, så därför har hittills i varje fall inte någon kompensation utfallit. Men det här är ett mycket svårt område och precis som vi skriver i redogörelsen finns det orsak att se över det här, också på lång sikt, hur vi skall hitta en så hållbar och långsiktig gränsdragning som möjligt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det första om svenska språket så sade lantrådet att man kunde enas om fyra huvudlinjer. Men så sade  han i nästa andetag att det fanns ett stort antal konkreta åtgärder i den språkpolitiska kommittén och det är just det som vi har varit så oerhört kritiska till att man inte kunde lyfta upp dem på lagtingets bord, just på grund av att man ville ha mycket allmänt hållna huvudlinjer som även liberalerna och sossarna kunde sluta upp bakom. När det gäller jordbruket så är det i form av strukturstöd som medlen betalas ut till det åländska lantbruket, men det är en prispolitisk kompensation på basen av artikel 141-förhandlingarna. Men i och med att man från finsk sida enbart kunde betala ut det den här vägen så är det en utgift som hör till finsk behörighet som nu har hamnat i den åländska skattekistan. Jag skulle uppmana lantrådet att titta på det här lite för det är en kostnad som framöver kommer att bli ganska stor för Åland och som de facto hör till rikets behörighet, om man ser strikt till behörighetsfördelningen.

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag önskar själv naturligtvis att det skulle vara såsom ltl Anders Eriksson hävdar. Det är mycket riktigt att det här redan nu kan innebära stora pengar och det är en budgetbelastning, och det kan bli ännu större i framtiden. Så är verkligheten. Men det kommer nog att krävas ganska mycket diskussioner förrän man kommer fram till ett sådant ställningstagande. I grund och botten måste det finnas en ändring av självstyrelselagen för att en sådan kompensation skall kunna komma till stånd. Det har inte gjorts utan nu har man helt enkelt gjort en justering på samma sätt som man gjorde för tio-tolv år sedan då den s.k. Uronen-gruppen gjorde sin gränsdragning. På samma sätt måste man nu göra en justering med beaktande av den nya EU-lagstiftningen och EU-program som vi har att arbeta med.

 

När det gäller språket låter det lite hemskt när man står här som en papegoja och upprepar det man har sagt tidigare, men det meddelande som vi har lämnat till lagtinget måste rimligen vara på en strategisk och övergripande nivå där vi anger de fyra huvudlinjerna. Sedan finns det en taktisk nivå och det finns en operativ nivå. På den operativa nivån finns det ett stort antal åtgärder som vi har arbetat med, men ltl Anders Eriksson, som talar för ett självständigt Åland och hoppeligen har stor aktning för detta parlament, vill väl ändå inte att parlamentet skall börja gå in i den operativa ledningen av förvaltningen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sista, värderade herr lantrådet, så är vi väl två som börjar känna oss som en papegoja, men om vi ändå tar den operativa nivån så när man säger att man skall samarbeta t.ex. med Sverige, jo, vad pratar man om? B7 och den typen av åtgärder, medan man i den parlamentariska kommittén tar upp att man skall vända sig direkt till den svenska regeringen och också till den finländska regeringen. Det tycker jag är konkreta förslag som anstår ett parlament, men det kommer vi att få upprepa i det oändliga – vi kommer antagligen inte längre. Det var i alla fall ett svagt språkpolitiskt meddelande.

 

När det gäller jordbruket noterade jag att man har gjort en justering, men gränsdragningen mellan vad som hör till rikets behörighet och vad som hör till oss måste följas. Man kan inte göra justeringar att Åland alltid blir ekonomiskt på den förlorande sidan för så blir vi, vi tar över sådant som i behörighetshänseende hör till Finland. Jag har ingenting emot det, men beräkningsgrunden skall justeras i motsvarande grad.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tror i motsats till ltl Anders Eriksson att det språkpolitiska programmet var balanserat och följer en sådan linje som den stora majoriteten av Ålands befolkning kan ställa sig bakom och känna sig bekväm med. Problemet för Ålands Framtid var att vi hittade en väldigt bra linje som är svår att kritisera och profilera sig utgående från den linje som vi har lagt i den språkpolitiska politiken. Som jag sade då skulle det vara bra om vi skulle kunna hitta så stor och bred enighet som möjligt när det gäller de språkpolitiska frågorna på Åland. Det skulle vara en styrka för om vi blir alltför splittrade i den frågan och väljer att profilera oss åt det ena eller det andra hållet så blir vi svagare. Man kanske vinner partipolitiskt på det kortsiktigt, men samhället och landskapet Åland förlorar på det långsiktigt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2006-2007 angående lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturella uttryck. (RP 6/2006-2007).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2006-2007 angående vårjakten. (FR 14/2006-2007 och HM 49/2005-2006).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det  i framställningen ingående lagförslaget i dess helhet. Den i betänkandet upptagna hemställningsmotionen upptas till enda behandling vid ärendets tredje behandling. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 20 § jaktlagen för landskapet Åland för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2006-2007 om ny pensionslagstiftning för dem som omfattas av regelverket om statens pensioner. (FR 12/2006-2007).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om landskapet Ålands pensionsfond för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 30 § tjänstemannalagen för landskapet Åland för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 7:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2006-2007 angående ändringar av landskapets jämställdhetslagstiftning. (FR 15/2006-2007).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Fru talman!

Med anledning av utskottets ordförandes sjukfrånvaro har jag getts av utskottet i uppdrag att presentera betänkandet angående ändringen av jämställdhetslagen.

 

Jag skall börja med att lite kort beröra bakgrunden till den åländska jämställdhetslagstiftningen. År 1989 antogs en blankettlag om tillämpningen i landskapet Åland av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagstiftningen om jämställdhet var ett nytt lagstiftningsområde som inte har varit omnämnt i självstyrelselagen.  Det huvudsaklig syftet med lagen sades vara att främja jämställdheten genom att förbättra kvinnans ställning i samhället, dock främst i arbetslivet, i utbildningen och beslutsprocessen. När det gäller dessa områden hade landskapet enligt den då gällande självstyrelselagen från 1951 lagstiftningsbehörighet över arbetsavtal, arbetsreglemente och läroavtal, undervisningsväsendet samt frågor som hänfördes till landskapets allmänna förvaltning. Till rikets lagstiftningsbehörighet hörde arbetarskyddet.

 

Ålandsdelegationen, som i sitt utlåtande ansåg att landskapet hade överskridit sin lagstiftningsbehörighet, konstaterade att blankettlagen även berörde områden som ankom på rikets lagstiftande organ. Det sade bl.a. att lagstiftningen hade anknytning till medborgarnas allmänna rättsskydd. Högsta domstolens utlåtande om samma lag fastställer att jämställdhetslagen berör utbildning, undervisning och i synnerhet jämställdheten i arbetslivet. Vidare sägs i utlåtandet: ”Ehuru landstingsbeslutet även anknyter till lagstiftningen om arbetarskydd, på vilket område rikets lagstiftande organ enligt 11 § 2 mom. 9 punkten i självstyrelselagen har uteslutande lagstiftningsrätt och fastän 7 § i den genom beslutet antagna rikslagen även kan gälla områden på vilka lagstiftningsbehörigheten tillkommer riket, finner Högsta domstolen att landstingsbeslutet huvudsakligen ansluter sig till områden på vilka landstinget har lagstiftningsbehörighet. Med tillämpning av de grundsatser 13 § i självstyrelselagen innehåller bör ifrågavarande lagstiftningsområde enligt 1 mom. 21 punkten nämnda paragraf anses tillkomma landstinget. Lagen kunde således i kraft.”

 

Fru talman!

Det var alltså en kort bakgrund till vår nuvarande lagstiftningssituation.

 

Framställningen är i huvudsak mindre ändringar av teknisk natur, men den innehåller även ändringar som bl.a. ger Ålands diskrimineringsombudsman utökade tillsynsbefogenheter. Det som i Finland i dag sköts av en jämställdhetsombudsman, JämO, sköts på Åland av en diskrimineringsombudsman.

 

Det är värt att notera den delade behörigheten mellan Finland och Åland, vilket många gånger kan upplevas som problematiskt. Landskaps- och kommunalanställda underlyder åländsk jämställdhetslagstiftning, medan de av staten anställda underlyder den finska lagstiftningen. Till de sistnämnda hör även de privaträttsligt anställda, dvs. under den finska lagstiftningen, vilket vi i utskottet fått erfara att har medfört en viss praktisk problematik. Åländska privata företag ber om hjälp med landskapets administration om exempelvis upprättande av jämställdhetsplaner och liknande, vilket är en service som enligt behörighetsfördelningen skall upprätthållas och erbjudas samt framför allt bekostas av finska jämO. Det finns alltså anledning för vår regering att sondera möjligheterna till överenskommelseförordningar i det här avseendet.

 

Fru talman!

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagtinget antar andra, tredje, fjärde och femte lagförslagen i framställningen utan ändringar samt att lagtinget antar det första lagförslaget i framställningen i den lydelse som framgår av texten.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 8:

 

Landskapsregeringens meddelande om Ålands hälso- och sjukvård i dag och i framtiden. (M 4/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det här ett efterlängtat diskussionstillfälle, en möjlighet att debattera som har efterfrågats från lagtinget och nu har den möjligheten kommit kan man konstatera. Jag själv skulle gärna kunna stå här och prata om de här frågorna nästan hur länge som helst, men jag vill ändå ge utrymme för debatten i salen. Det som förvånar mig lite grand är och det som man kan vara besviken över – jag har sagt det tidigare – är att debatten som det har funnits möjlighet till alla år i samband med budgetdebatten nästan har uteblivit, fast planen finns med. Det skall alltså bli intressant att se hur dagens debatt utfaller på ett säkert betydligt mer engagerat sätt och på det sättet att vi kan ta det med oss för den fortsatta utvecklingen av ÅHS.

 

Det aktualiserades speciellt i samband med den utbyggnadsplanering som var i senaste års budget; då lyftes frågan upp på ett speciellt sätt. Meddelandet talar väldigt mycket för sig själv, men jag vill ändå lyfta upp vissa saker som jag tycker att är mera väsentliga än andra. Först vill jag säga att det finns en historia ibland som man glömmer bort hur ÅHS kom till. Nu tänker jag inte gå in och ha någon längre historieberättelse för er, för det är framtiden som är det intressanta, men för att förstå framtiden ibland så kanske man också behöver ha en historisk tillbakablick.

 

Det diskuterades oerhört många år hur man skulle kunna sammanslå de olika sjukvårdsenheterna. Det handlade om folkhälsoförbundet, det handlade om mentalvårdsförbundet och om Ålands centralsjukhus. Debatten och utredningarna kom och gick, men så småningom blev det ändå ett beslut om att Ålands hälso- och sjukvård, ÅHS, skulle bildas. Det som också diskuterades mycket den gången var vem bör bli huvudman för Ålands hälso- och sjukvård. Det fanns egentligen två alternativ. Det ena var att bilda ett nytt kommunförbund och det andra var att landskapet skulle ta över. Vissa saker talade för och vissa saker talade emot att landskapet skulle ta över. Det som delvis talade emot var att man som tillsynsmyndighet, Ålands landskapsregering, också skulle bli den som verkställer hälso- och sjukvården på Åland, att det skulle vara betydligt tydligare skillnader om det skulle vara ett kommunförbund. Det som talade för Ålands landskapsregering var att man gjorde den bedömningen att det ändå var till stora delar landskapsfinansierat redan då, dels Ålands centralsjukhus som hörde till landskapet men också via andelar fick kommunförbundet relativt mycket tilldelat från Ålands landskapsstyrelse, som det hette på den tiden.

 

Efter mycket diskuterande blev huvudmannaskapet Ålands landskapsstyrelse, men det som betonades väldigt starkt var att vi måste se till att den här myndigheten blir så fristående som det bara är möjligt när det ändå är en myndighet under Ålands landskapsregering. Det var med den utgångspunkten som lagstiftningen skedde och det var också med den utgångspunkten som arbetet inleddes inom Ålands hälso- och sjukvård, att skapa denna fristående enhet. Styrdokumentet från landskapsregeringens innehöll naturligtvis planen som man fick, som man godkände och budgeten, men så där väldigt mycket mer skulle landskapsregeringen inte blanda sig i.

 

Nu är det många år sedan den här tankegången och de här diskussionerna togs och som man har arbetat efter, så visst kan man konstatera att på vägen har man tyckt att nu är Ålands hälso- och sjukvård ute på egna vägar, nu lyssnar man inte på landskapsregeringen och nu har inte landskapsregeringen riktigt fast hand när det gäller ÅHS osv. De frågorna har kommit och gått. Jag tillstår klart och tydligt att det ibland kanske inte har varit administrativt korrekt i vissa frågor och i vissa beslut osv., men jag ville bara säga att i grunden var tanken den här. Nu, efter många års verksamhet, kanske vi bör fundera om vi skall välja en ny väg eller skall vi åtminstone justera vägen om det eventuellt har kommit fram att det inte kanske var rätt tänkt i början – eller kanske det var rätt tänkt, men praxis på vägen har avvikit.

 

När det gäller vilken sjukvård Åland ger i den offentliga sjukvården och också gavs inom ÅHS är det så att före ÅHS var vi väldigt mycket en spegelbild nästan av rikets hälso- och sjukvård. Vi följde deras lagstiftning när primärvården bildades; när folkhälsoarbetet fick sin egen organisationen skapades det också på Åland osv. Det är egentligen först när ÅHS bildades som Åland fick plattformen till en egen politik inom hälso- och sjukvården, åtminstone organisatoriskt påminde det om ingenting annat i riket. Nu kan vi kanske lite med ett leende konstatera att i riket är man ganska intresserade av vårt sätt att driva hälso- och sjukvård och man har tittat på våra modeller, man har varit intresserad av dem. Det finns sådant som faktiskt liknar väldigt mycket vår organisation på rikshåll. Vi var säkert på rätt väg i ett tidigare skede.

 

Organisationen som bildades då var primärvård, det var specialiserad sjukvård och det var administration och försörjning som vi kallade det för när det börjades. I dag talar man om basenheter som i sin tur kan uppdelas i avdelningar, så man kan inte säga att organisationen har stått helt stilla utan det har förändrats. En annan sak som också har förändrats är, som nog har funnits på politikernas önskelista ganska länge men det är också en sådan sak som måste få ta lite tid, att vi ville närma oss från politiskt håll att primärvården och specialsjukvården skulle komma ännu närmare varandra. Mycket länge var det som två enheter inom ÅHS som visserligen hade samma högsta chef, förvaltningschef osv., men som levde lite bredvid varandra, om jag skall uttrycka det så i stället för tillsammans. Det har naturligtvis att göra med många och långa traditioner, inte bara juridiska utan också sätt att jobba osv. Det var någon som sade åt mig när det här bildades att det tar sju-tio år innan man kan säga att ett samarbete fungerar någorlunda automatiskt. Vi är kanske där nu.

 

I dag har vi lyckats med det att sjukvårdschefen och primärvårdschefen har blivit en chefsläkare. Nu har det samarbete som vi så länge drömt om, om jag får uttrycka det så, blivit verklighet. Det som jag tycker att är positivt är att man är väldigt nöjd med det, också inom organisationen; fast motståndet var störst där är man riktigt nöjd i dag med att ha en chefsläkare. Ledningsgruppen som leder hela verksamheten består i dag av förvaltningschefen, chefsläkaren, vårdchefen, ekonomichefen och personalchefen. Sedan finns det basenhetschefer för de olika enheterna i verksamheten.

 

När vi tittar på resurserna inom ÅHS kan vi konstatera att de är väldigt goda i dag. Det har varit en god tilldelning. Vi har haft råd på Åland att ge relativt mycket resurser till ÅHS. Lyssnar de inom ÅHS på det här kommer de antagligen inte att hålla med mig för det finns alltid ett behov av mer, man blir aldrig riktigt nöjd. Vi kan ändå göra jämförelser med omkringliggande regioner och utgående från det tror jag att jag vågar påstå att tilldelningen av ekonomiska resurser har varit god på Åland. När det var lågkonjunktur i Finland, när man faktiskt gick in och sparade, så behövdes det aldrig göras inom ÅHS, men de fick ingen ny tilldelning, det skall understrykas, men det var heller ingen neddragning av tjänster osv. utan det var status quo en period som upplevdes som inbesparingar. Det betyder att vi behöver inte vandra upp från den verkliga dal som var på annat håll för vi kom aldrig dit när det gällde den ekonomiska situationen, inte i hela landskapet, men åtminstone inom ÅHS. Debatterna i den här salen visar också att hälso- och sjukvården ligger väldigt nära och är oerhört högt prioriterad. Det finns en politisk vilja att förmedla de pengar som man bedömer att behövs inom ÅHS.

 

Det har och får konstateras att litenheten kostar när det gäller ÅHS. Vi kan aldrig komma ifrån att det stora rationella systemet gör att det skulle vara billigare, men att vi samtidigt vill ha verksamhet på Åland som gör att det kostar. Det finns många som säger att vi skulle kunna ta hand om nästan lika många till med de medicinska resurser vi har, men att det måste finnas. Och varför måste det finnas? Jo, framför allt eftersom vi vill ha en jourverksamhet inom ÅHS. Då talar jag om specialsjukvården. Vi vill att det skall finnas läkare till hands inom de större specialiteterna och då måste det finnas ett antal läkare inom de olika specialiteterna för att det skall fungera. Detta i sig gör naturligtvis att det blir en kostnad för man skulle säkert kunna ha jour och ta hand om flera patienter än vad som är fallet i dag. Det andra som också är viktigt i specialsjukvården är att så länge det finns möjlighet att ha kunskapen på Åland så är det nog ett billigare sätt att ta hand om våra patienter. Det har gjorts många utredningar på det; skall vi sluta med någon verksamhet helt och hållet och börja skicka bort patienter blir det dyrare. Det som ofta glöms bort i det sammanhanget är att man samtidigt skickar bort rena pengar s.a.s. När verksamheten ges på Åland är det arbetsplatser, man har lön och man ger skatt till samhället, man är en viktig del av det åländska samhället, men skickar vi bort patienterna betalar vi bara och någon annan får pengarna för att utföra uppgifterna. Det är en del som man ibland glömmer bort när man talar om kostnaderna inom ÅHS. Jag vill ändå understryka när det gäller specialsjukvården att vi har ett problem i framtiden, som jag återkommer till senare, och har det redan nu egentligen och det är att specialiteterna blir så smala att vi kommer att ha svårt, om vi också ekonomiskt skulle ha råd att ha dessa specialiteter så har vi inte underlag för att de skall klara av sin kunskap. Det måste finnas en, brukar man säga, kritisk massa för att man skall kunna upprätthålla sina kunskaper inom sin specialitet. När det blir för smalt så blir det för få patienter och då blir kvaliteten lidande i längden. Det finns utredningar och rekommendationer som säger hur många höftledsoperationer man egentligen skall göra per år för att hålla kvar kompetensen osv., men det här tycker jag är en viktig fråga för vi får inte heller ta bort kravet på kvalitet i vården. De åländska patienterna har rätt till samma goda kvalitet som andra som finns omkring oss. Det är någonting som vi måste diskutera ganska mycket i framtiden, men jag kommer till det senare.

 

När vi talar om resurser kan vi konstatera att finansieringen helt och hållet kommer från landskapsregeringen och nettokostnaderna för i år är 59.460.000 euro. Då är avgifterna beräknade som inkomst på 3,6 procent, så det är inte några stora inkomster precis. De blev ungefär 50 procent mindre i inkomster och med de rejäla förändringarna som gjordes i avgifterna i och med årets budget. Då kan vi konstatera att med de avgifter vi har i dag så ligger vi ungefär på medeltalet på nordisk nivå, men det är omöjligt att göra jämförelse helt och hållet för det finns länder, Danmark, Färöarna och Grönland har inga kostnader alls; jag tror att de har helt fri hälso- och sjukvård, medan Sverige har kostnader men har andra tak, olika system med mediciner osv. Det går alltså inte att göra en exakt jämförelse, men när man ser på det rakt över så här så är vi nog i dag i den nordiska gemenskapen när det gäller avgifter. Vi hade betydligt högre tidigare och de var högre än de flesta länder runt oss.

 

Några ord om personalen inom ÅHS. Det är inte så få; det är ungefär 840 inrättade tjänster och av dem är knappt 70 deltidstjänster. När det gäller läkartätheten sägs det ofta att vi har så mycket läkare här på Åland, men statistiskt är vår läkartäthet lite lägre än i Finland, men då skall vi också komma ihåg att där har man också den högt specialiserade sjukkvården som vi skickar bort. Det är egentligen ganska naturligt att det är på det sättet. Det är sjukskötarna och närvårdarna som är den stora gruppen. Inom specialsjukvården är sjukskötarna den största gruppen; inom primärvården finns den stora gruppen närvårdare också med.

 

När det gäller lönesättningen för personalen finns det ett kollektivavtal och ett separat vårdkollektivavtal och den ”traditionen” bygger på det kommunala avtalet; när man gick in i ÅHS fanns det två avtal: ett på Ålands centralsjukhus och det kommunala avtalet. Men i det som man hade för Ålands centralsjukhus hade man stulit väldigt mycket idéer från det kommunala eftersom det egentligen fanns dåligt med modeller på rikshåll. Alla sjukhus är egentligen kommunala på något sätt i stort sett. Nu finns det alltså ett eget avtal som har sitt ursprung i kommunala avtal och det tror jag gör att det ibland kan bli lite svårt att förstå det här med friheten inom ÅHS för det kommunala avtalet har ett s.k. gaffelsystem som gör att det finns en under och en övre gräns. Jag vet att på rikshåll och på kommunalt håll på Åland har man tagit bort den övre gränsen, men den finns kvar inom ÅHS när det gäller vårdavtalet. Detta gör att flexibiliteten är betydligt större än när det gäller landskapets avtal för de landskapsanställda, som är absolut s.a.s., man är i en löneklass, punkt slut, och det justeras en gång i året. Jag tror att ibland när man hör diskussionerna om lönerna så kanske man inte alla gånger känner till dessa skillnader.

 

De fysiska verksamhetsutrymmena är också en punkt i meddelandet och det är mycket fysiska utrymmen, om jag får säga så, och de är viktiga; största delen börjar mer och mer samla sig runt Ålands centralsjukhus som från början var bara det. Vi vet att primärvården har flyttat in tillsammans utan att egentligen få några nya utrymmen utan man trängde ut lite verksamhet och bosatte sig där. Historien till det vet ni, vi måste flytta från Norragatan och huset såldes där och används i dag till annan verksamhet, men också inom samma område, får man konstatera!  Öppna mentalvården finns nu inne i Mariehamn och så har vi den slutna mentalvården fortfarande kvar i Grelsby.

 

När det gäller bäddplatser är vi statistiskt också här väldigt välförsedda, fast det upplevs ändå att vi har dåligt med bäddplatser. Jag kan inte riktigt peka på vad det beror på. Om vi har andra traditioner eller vad det kan vara. Nu har vi 236 bäddplatser och det ligger över jämförelsen både öster och väster om oss, vi har betydligt mer bäddplatser än på vissa s håll. Till en del tror jag det kan bero på att Gullåsens platser är med i den här verksamheten medan delar av det som i dag bedrivs på Gullåsen bedrivs i någon annan verksamhet på annat håll. Det kan bli lite fel i statistiken. Min bedömning är i alla fall att platserna vi har behövs mer än väl och att det inte går att strypa ner dem. Vi vet också att när det gäller särskilt på medicinska avdelningen men kanske också på andra avdelningar så är det svårt att utnyttja platserna fullt ut på grund av att det är fyra personers rum, det är två personers rum, det är väldigt sjuka patienter, så man har svårt att fylla alla platser, fast det skulle behövas; på grund av sjukdomens art hos patienterna kan man inte ha dem att dela rum osv. Vi skulle behöva få en möjlighet att lite bygga om så att man kunde utnyttja platserna på ett bättre sätt.

 

När det gäller framtiden, som är vad vi ändå skall syssla med här, är min bedömning att Åland är en del i ett större sammanhang. Vi kommer aldrig att kunna gå helt vår egen väg. Vi färgas av det som händer runtomkring oss, men för den skull skall vi naturligtvis sätta den åländska prägeln och våra egna åländska lösningar. Men när det gäller för patienter att få vård så tror jag att man förväntar sig att få minst samma goda vård som i omkringliggande regioner, det kan vi aldrig komma ifrån.

 

Vi har många utmaningar framför oss när det gäller ÅHS i framtiden. Förutom det som jag nämnde här att vi antagligen ändå blir en liten spegel av vår omgivning vill jag lyfta fram vissa direkta frågor som är väldigt aktuella för vår ÅHS-framtid, om jag får kalla det så. Många kanske undrar varför jag nämner det först och det är faktiskt den äldres situation. Vi har en utmaning när det gäller de äldre i landskapet och vi vet att de blir, och de blir ännu fler så småningom; det har gjorts undersökningar och vi har velat tro att i och med att man blir äldre har man ändå många friskare år så att det kanske inte blir så mycket mera sjukvård för man kan vara frisk längre, men det finns undersökningar som visar att ju äldre man blir så flera år då man har behov av hälso- och sjukvård blir det. Jag tror att det är en av våra stora utmaningar hur vi klarar hälso- och sjukvården för de äldre i framtiden. Det har nyligen gjorts en utredning på vilket sätt Åland skall ta hand om äldreomsorgen i framtiden och då vände man sig naturligtvis till både den sociala omsorgen ute i kommunerna och till ÅHS. Det är ett väldigt nära samarbete som skall till när det gäller äldreomsorgen för att den skall fungera. Den utredningen -  jag hoppas att ni har läst och om ni inte har läst den så finns den på nätet – pekar på ett ganska stort förändringsarbete som måste till om vi skall lyckas klara av äldreomsorgen. I utredningen är man övertygad om att Gullåsen måste bli mer ett äldre-sjukhus, ett geriatriskt sjukhus, som utreder och tar hand om de äldre under kortare perioder, men som kanske inte på samma sätt som i dag kan få bli kvar och bli deras sista hem, utan där blir kommunerna skyldiga att mera ta ansvar för den delen. Det blir ett mera in och ut på Gullåsen i framtiden; sedan finns det sjukdomar också bland de äldre som gör att de måste få bli kvar på Gullåsen, de har behov av den vården, det skall man aldrig glömma bort att fullt ut blir det inte ett akutsjukhus på något sätt; t.ex. har vi i dag på Gullåsen en demensavdelning och den måste säkert finnas kvar, kanske t.o.m. utökas. Jag var i förra veckan på ett nordiskt demensmöte och då besökte vi ett centrum i Helsingfors, Gustavsbergs äldrecentrum, för 600 patienter, så det var inte så litet! Där kunde de konstatera att 80 procent av de klienter som var intagna där var det på grund av demens. Det är en stor procent. De har nu skapat det som jag aldrig trodde att skulle bli aktuellt:  men verkligheten kommer fast oss: små avdelningar för dem som inte har demens, också de har rätt till en god kvalitet. Världen har svängt på något sätt; förr ville man skapa enheter för dem som hade demenssjukdom, men en av orsakerna till att man är beroende av institutionsvård är just diagnosen demens. Sedan kan man vara hemma så väldigt länge om man kan förmedla sig med sin omgivning och på så sätt få besök flera gånger om dagen osv., men det kan man inte om man har en långtgående demens utan då måste man ha tillsyn dygnet runt.

 

Det finns ännu mycket att säga äldreomsorgen, det är en av de stora utmaningarna också inom ÅHS, men inom hela samhället, vill jag påstå.

 

En annan utmaning som jag tror att ÅHS måste ta i framtiden och som kanske har varit lite åsidosatt men där man ser en aktivering är inom den förebyggande hälso- och sjukvården och primärvården. Vi vet att det finns oerhört mycket livsstilssjukdomar, som det kallas, som vi måste motverka och hjälpa till att inte utökas ännu mera. Vi vet utökningen av diabetes osv. Jag tror inte att ÅHS ensamt skall stå för den förebyggande hälso- och sjukvården eller för att åstadkomma friskare ålänningar, utan det är en samhällsåkomma där alla i samhället måste hjälpa till; det finns många organisationer som kan hjälpa till och det handlar om kommunstrukturer och överhuvudtaget har hela samhället ansvar. Ca 20 procent brukar det sägas att är den officiella hälso- och sjukvården möjlighet att påverka livsstilssjukdomar, sättet att leva osv.

 

Jag kommer in på lite mindre detaljer i framtidsdiskussionen. Vi har jourverksamheten i skärgården. Vi har löst den frågan relativt gott i många kommuner, men det finns några kommuner som inte har en fullständig jourverksamhet dygnet runt och det efterfrågar man väldigt tydligt från skärgårdskommunerna, och det får man ha respekt för. Jag är övertygad om att skall man lyckas med det i de minsta kommunerna måste man hitta de individuella lösningarna, se vad det finns för resurser i kommunerna, hur kan vi anställa tillsammans med socialvården osv. Jag tror inte att vi kan ha en schablonmodell. Det är olika om det är i Kökar, i Brändö eller om det är på Sottunga osv. Där måste vi hjälpa till tillsammans med de sociala myndigheterna så att t.ex. omsorgshemmet har en sjuksköterska som kan delta i jouren, det kan vara ett exempel.

 

En annan stor utmaning för framtiden och som vi egentligen har stått inför i många år redan, men den kommer inte att avta utan snarare tvärtom, jag nämnde den lite här i början, så det är vård utom Åland. Hur kommer det att se ut i framtiden? Ja, inte tror jag att det minskar, snarare tvärtom, och det är just på grund av den smala specialiseringen som gör att vi måste sända bort fler till specialsjukvård och det gör att de kostnaderna antagligen kommer att öka. Problemet med det är att vi kan inte lämna bort en baskunskap inom de områdena i alla fall, för man skall komma en bit på väg i undersökningar och diagnosställande på hemmaplan innan man skickar dem på den riktigt specialiserade vården och sedan vill sjukhusen också att man tar dem tillbaka så snart som möjligt och tar hand om dem; då måste det finnas en kunskap som gör det möjligt att ta hand om dem när de kommer från Åbo, Helsingfors och Uppsala, som väl också i framtiden blir de vanligaste sjukhusen. Naturligtvis kan det inom vissa områden finnas möjligheter att köpa konsulttjänster. Det beror på sjukdomens art och om man kan få det att fungera i praktiken, vad det kräver för hjälpmedel runt, för vissa sjukdomar kanske man kan ta sin portfölj med sig och komma till Åland och ha mottagning, men vissa kräver en oerhört dyr utrustning  och då är det omöjligt. Min bedömning är att det inte kommer att minska utan snarare öka när det gäller det här området. Jag vet att man nu inom ÅHS filar på ett nytt ”policydokument” för vård utom Åland, hur man skall handla i samband med det, vart man skall vända sig men överhuvudtaget hur man ser på de här frågorna. Det finns ett sedan gammalt men det bedöms att det kräver sin revidering nu, och det skall bli intressant att se vad det för med sig.

 

När vi inne på frågan om vård utom Åland blir det automatiskt att ni säkert redan har tänkt, att så har vi det här med språket då! När det gäller språket är det också en av våra utmaningar, egentligen två saker: det ena patientens rätt till sitt språk när man är sjuk, det andra de anställdas rätt på ÅHS att få svenskt material. Den svenska språkproblematiken är egentligen tvådelad. Jag gör bedömningen när det gäller språket att också den sidan kommer med i dokumentet, men det är viktigt att komma ihåg att patienten och de anhöriga måste få delta i dialogen vart man vill fara, men det kan i många fall vara så att patienten är så sjuk att det är svårt att föra en diskussion, särskilt i akutare fall. Då tror jag att mycket löser sig. Vi skall naturligtvis ställa krav på Åbo och Helsingfors, kanske ännu mer än vad man har gjort; många tror att den nya språklagen kan öppna upp till att ha möjlighet att ställa större krav än i dag när det gäller framför allt dokumentation och sådana saker, att man kan kräva att när det kommer en epikris med patienten skall den komma på svenska, som den ju inte alla gånger har gjort. Med språklagen i ryggen kanske man ytterligare kan stärka den biten. Vi vet också, som jag har sagt många gånger härifrån talarstolen, att vi kan inte lova hundra procent svenskspråkig service på något sjukhus i Finland dygnet runt, det kommer att haka upp sig någon gång. Men det finns många ålänningar som inte har något problem om det har varit med om beslutet att jag vill fara till Åbo, det finns många som kan lite finska och som har den inställningen, men för dem som absolut vill, för att de känner sig otrygga och osäkra, ha en fullständig svenskspråkig vård finns det i Uppsala. Vi skall komma ihåg att överhuvudtaget när Uppsala blev aktuellt så var det på grund av språket, inte på grund av att det sjukhuset var speciellt mycket bättre på något område utan det var fråga om en språksituation. Språket är en fortsatt utmaning, det vill jag säga.

 

En annan utmaning som kommer titt och tätt i våra tidningar i dag och som vi blir medvetna om är rekryteringen av personal, på alla nivåer. Senaste läste jag att man har två operationssalar stängda i Helsingfors för att det inte finns sjuksköterskor. Man är orolig för sommaren överhuvudtaget. Vi vet att sjuksköterskelönerna i Finland motsvarar ungefär 80 procent av lönerna i övriga Europa osv. Vi är många som slåss om den kunskapen. Vi har läkare som blir alltmer specialiserade: hur skall vi locka hit dem från en intressant värld med mycket möjligheter osv.? Vi kommer aldrig att bli självförsörjande  på personal, särskilt inte inom läkarsidan när vi inte har utbildning, men inte heller sjukskötare, närvårdare är vi bäst på att utbilda tillräckligt, men inte heller där fullt ut. Vi kan bli bättre när det gäller utbildning på närvårdarnivå, vi kan utbilda mer, vi kanske kan börja med läroavtalsutbildning, ha en mera flexibel utbildning och jag tror att ÅHS måste bli aktivare i själva utbildningshänseendet, se om sitt hus: när det kommer människor bortifrån, hur kan vi hjälpa till att ge dem kompetensen så att de får söka tjänster och vad behöver de för hjälp för att kunna jobba hos oss? Det är nämligen så i dag att det är inte bara de som har gått i utbildning i Sverige eller Finland som vi är vana med utan i dag kommer det personer med utbildning från Estland, Tyskland osv. Förutom språkutbildningen, som naturligtvis är a och o för att de skall kunna jobba, måste de också få rätt att jobba inom sitt område, och det är inte alltid så lätt inom vården eftersom det är ganska låsta positioner, kompetenskrav osv. Där tror jag att ÅHS måste visa framfötterna och bli mera ett sjukhus som också funderar på: hur kan vi hjälpa till på det här området?

 

Vi skall veta att det inte bara handlar om löner, utan det är en trivselfaktor, är det en trevlig arbetsplats, är Åland trevligt att bo på och det handlar om arbetskamratskap och mycket, mycket mer. Lönen är viktig, men det är inte allt, det måste bli en toppenarbetsplats om vi skall kunna konkurrera med alla omkringliggande regioner.

 

Jag kan inte låta bli att omnämna det som är orsaken till varför jag står här i dag, nämligen utbyggnaden av ÅHS. Jag kan säga att ÅHS-styrelsen och ledningen har informerat landskapsregeringen för några månader sedan om hur situationen är, hur de planerar och den mest dagsfärska situationen jag vet är att från landskapsregeringens sida har vi sagt att vi kommer i budgeten för nästa år att föreslå för lagtinget att ÅHS får 24 miljoner, så nu är vi 4 miljoner över den magiska summan 20 miljoner. Det är alltså 24 miljoner på fyra år, alltså 6 miljoner årligen för nybyggnad och ombyggnad av ÅHS. Det handlar framför allt om del II och del III, dvs. det handlar om primärvården, som skall byggas om så den får bättre utrymmen i tidigare kök osv. tillsammans med onkologi och diabetes och det handlar om den s.k. Grelsbyflytten. Nu har man kommit så långt att man kommer att presentera ritningar från byggnadskommittén och anställa personer som skall detaljprojektera husen, som jag nämnde. Så är situationen när det gäller byggandet på ÅHS just nu, om det inte har hänt någonting sedan senast.

 

Avslutningsvis är en god förvaltning viktig för både konkurrens och för dem som bor här. Där har vi från landskapsregeringens sida tänkt föreslå några förändringar. Vi har mycket diskuterat frågan om vem som skall anställa förvaltningschefen, och det var till och det var från när vi debatterade inom landskapsregeringen, så faktiskt inne i texten så står det att vi föreslår att landskapsregeringen skall anställa förvaltningschefen, men sista gången vi träffades i landskapsregeringen började vi vackla om det, så det är borttaget under olika förslag och vi sade att framtiden får utvisa, vi skriver ingenting om det. Det finns dock kvar inne i texten; vi fick en annan sekreterare och jag hade inte uppfattat det blev kvar inne i texten, så det är orsaken till att det egentligen finns två modeller.

 

Vi har funderat mycket på hur man skulle kunna få en bra debatt i lagtinget och vi har kommit fram till att om det skulle vara möjligt att man skulle ge en preliminär hälso- och sjukvårdsplan till lagtinget före budgeten som skulle vara som underlag för en årlig debatt för att sedan få den tillbaka och fundera på om man skall göra ändringar innan den slutligen kommer med i budgeten och så småningom fastställs. Det kunde vara ett sätt att frigöra den från hela budgeten. Vi får höra vad salen tycker om den frågan. Vi vill också i ÅHS-lagen få möjlighet till förordningar så att man kunde plocka ut sådant ur planen som är så statiskt att det kunde vara inne i en förordning i stället för att göra planen lite mera levande. Vi har också sagt att när det gäller sjukvårdsplanen vill vi från landskapsregeringens sida aktivt vara med när den kommer till, att tillkomsten av planen sker i växelverkan mellan landskapsregeringen och ÅHS så att det på det sättet blir en möjlighet att aktivt påverka politiken i den plan som slutligen fastställs.

 

Det finns säkert mycket mer att säga, och ni har säkert tyckt vid det här laget att jag har hållit på alltför länge redan, men jag vill avsluta med att säga att jag träffade en som länge har legat inne på ÅHS och jag berättade att jag skulle redogöra för meddelandet, så sade hon: hälsa dem att vi har världens bästa hälso- och sjukvård! Och nu har jag hälsat det!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag vill först tacka landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman för ett väldigt bra anförande med tanke på att hon också har mycket kunskap och mångårig erfarenhet av hälso- och sjukvården. Det är mycket som man skulle kunna replikera, men till en av de sista sakerna som ledamoten Harriet Lindeman tog upp och som gällde sjukvårdsplanen vill jag framföra min personliga åsikt att jag tycker att det är en alldeles utmärkt idé att ha en preliminär debatt kring sjukvårdsplanen innan den kommer upp i samband med den ordinarie budgeten. Det är de facto så, och det tror jag de flesta av oss har erfarenhet av och känner, att sjukvårdsplanen s.a.s. drunknar i den ordinarie budgetdiskussionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Som vi har noterat har debatten utlysts av lagtinget det är som vanligt den här tiden på dagen inte alltför många närvarande!

 

När jag läser meddelandet från landskapsregeringen och när jag läser ÅHS-planen och andra dokument får jag nog lov att konstatera att inte är det fel på målsättningarna som anges. Jag kan också konstatera att resurser finns i tillräcklig mängd, det hörde vi också av ledamoten Harriet Lindeman, särskilt när vi jämför oss med omgivande regioner. Av landskapets budget på ungefär 300 miljoner euro får ÅHS ca 70 miljoner per år. Vi har god personalbemanning, för det mesta, på de flesta avdelningar. Vi har korta väntetider till vård. Vi hörde just och jag läste också samma sak i Hufvudstadsbladet om problemen på sjukhusen i Helsingfors, där väntetiderna och vårdgarantierna ingalunda kommer att kunna uppfyllas alls. Vi har ansett att vi inte behöver vårdgarantier, och det anser jag fortfarande att vi inte behöver. Vi har verkligen korta väntetider, även om någon tycker att det är länge om man får vänta en månad, fyra veckor eller fem veckor, så känns det jättelångt. Vi har låg beläggningsprocent på våra avdelningar. Vi har goda utrymmen. Vi har frikostiga remitteringar till vård utom Åland. Vi har en bra administration, det finns åtminstone tillräckligt med personal. Och, som vi hörde som avslutningsord, vi har nöjda patienter; de flesta är faktiskt så där nöjda som vi hör landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säga. De tycker att vi har den allra bästa sjukvård på Åland.

 

Alla politiska partier brukar bedyra att man vill stöda ÅHS, och det tycker jag att alla partier har bevisat i budget efter budget, dvs. man beviljar medel så gott som alltid i enlighet med vad ÅHS vill ha. Då kan man fråga sig: Har vi några problem? Jag vet inte riktigt! Är det brist på kommunikation mellan ÅHS:s ledning och landskapsregering som orsakar gnissel ibland? Ja, så kan det väl vara. Eller har vi som patienter överstora krav på vården? Eller har vi som politiker överstora krav på organisationen? Eller har ÅHS inte tillräcklig lyhördhet för vad landskapsregering och lagting säger? Jag tror nog att man kan svara ja på de frågorna också. Vad skall vi då göra för att få en garanterad god vård som vi har råd att betala med samhällsmedel och som fungerar? Ja, det är många sjukhusekonomer, inte bara på Åland – vi har egentligen ingen sjukhusekonom i den bemärkelsen på Åland – men många funderar på hur man skall nå en balans mellan vårdens krav och samhällets resurser. Det är en gammal fråga som man kan fundera över. Om man till denna svåra balansgång lägger den moderna sjukvårdens utveckling, speciellt när det gäller teknisk utrustning och vårdmöjligheter, dyrare teknik, dyrare vård, så blir ekvationen ännu svårare att lösa. Det är lätt att presentera problem  men få brukar kunna presentera lösningar. Inte har jag heller någon lösning här, men trots att det är svårt är det ändå lagting och landskapsregering, ÅHS-styrelse och ledning som tillsammans skall försöka lösa det här så att man hittar den hållbara vägen framåt och försöka dröja kostnadsutvecklingen så mycket som möjligt, som man säger i meddelandet. Det är ungefär det enda man kan göra enligt meddelandet, och det kanske är så. Det kanske är det enda man kan göra att man inte rusar på och rusar till och skaffar nya kostnadskrävande system eller apparater som man inte egentligen klarar av att utnyttja.

 

Meddelandet på sidan 9 upp förslag till hur man skulle kunna förbättra fördelningen av beslutandemakt och inflytande mellan landskapsregeringen och ÅHS. Vi i centern tycker att alla de förslagen är värda att arbeta vidare på. Som styrelsemedlem i ÅHS tycker jag också det. Det är nämligen så att kan vi genom ett förbättrat, tydligare regelverk underlätta samarbetet mellan landskapsregering och ÅHS så skall vi naturligtvis genomföra det. Blir det bättre, vilket centern också tror, med att landskapsregeringen utnämner förvaltningschefen – som fanns inne i meddelandet men borta i slutändan, man kan inte veta vilket som gäller när man läser det.

 

Vi tycker också att en årlig diskussion i lagtinget om ÅHS-planen skulle öka möjligheterna att uppdatera sig om utvecklingen, om nya behov, om nya verksamheter och följaktligen stöder centern också de tankarna som framförs i meddelandet.

 

Vi hörde redan av ledamoten Lindeman, och jag håller helt med, att utveckling inom sjukvården går mot alltmer specialisering. Det betyder att läkarna kan allt mera om allt mindre! De kan bara endast en liten smal del, och det här håller på och blir ett problem också inom ÅHS därför att en specialiserad kirurg t.ex. på rygg eller led vill inte gärna operera något så banalt som blindtarm, för den kompetensen har man tappat någonstans på vägen, det skall vara en specialist på bukkirurgi som skall göra det. Det här leder till det som vi hörde redan, men jag vill ändå upprepa det för det är så viktigt och riktigt, att det blir allt svårare att upprätthålla en fungerande jourberedskap, den kommer att kosta oss alltmer, vi måste ta in ännu mer personal utifrån för att upprätthålla jouren, som kanske ändå slutar med att de beställer helikopter och skickar iväg patienterna vidare. Detta är ett problem som aldrig kommer att förbilliga vården utan tvärtom och det är möjligt att man borde se över jourreglerna: kan man ännu göra något här? Vi har ett system som lagting och landskapsregering tillsammans har skapat och det är ett system där de flesta läkare är överläkare och befriade från jourplikt. Det kan man också fundera över, att är det rätt, kan man ändra jourreglerna? Det är någonting som man kan fundera över. Jag tror också att det blir viktigt i framtiden när ÅHS skall nyanställa specialistläkare att noga tänka igenom vilka kompetenskrav man behöver och formulera anställningskraven efter det. Nu har det faktiskt många gånger blivit så att det blir tvärtom, man anhåller om en kirurg, så får man en kirurg med en specialitet som är intressant, och vad händer sedan? Jo, läkaren vill naturligtvis utveckla sitt intresse; då behövs det kanske nya utrymmen, nya resurser, ny teknik, vi var lite inne på det också och t.o.m. ibland någon extra personalresurs som skall hjälpa till för att utveckla det här intresset. Kanske läkaren sedan flyttar efter något år – så står man där med utrustning. Ibland har det här systemet utfallit väl, det få rman erkänna, men inte alltid, systemet har fördyrat vården. Vad jag säger är alltså att våra behov måste alltid styra också i sådana här frågor, mera kanske än vad som har gjorts förut. Jag tror att man måste tänka sig för många gånger.

 

Det är nu en delvis ny tillsatt styrelse och nyligen har vi haft flera stora frågor till diskussion. Jag skall ta upp två; den ena är utvecklingen av vård utom Åland och det andra är som vi har kallat avdelningsöverskridande verksamhet. När vi diskuterade vård utom Åland fick vi oss tillhanda mycket fin statistik över vården utom Åland; jag kommer inte att nämna allting, men jag vill ändå säga att under 2006 betalade ÅHS för 4.302 dagar och det kostade ÅHS nästan 5 miljoner euro. Medelkostnaden per dag var 1.114 euro. Vi kunde också konstatera att vården i Sverige är i genomsnitt dyrare per dag än vården i Finland; skillnaden är: i Sverige 1.766 euro och i Finland 838 euro. Man kan inte jämföra exakt därför att i många fall när man skickar till Sverige är det de verkligt dyra patienterna, det har varit t.ex. transplantationer som är väldigt mycket dyrare än andra och i Finland har det ibland varit lite enklare vård. Man betalar numera efter vad vården kostar.

 

Styrelsen beslöt i samband med den här diskussionen – som vi hörde lite om redan av ledamoten Lindeman – att man skall göra upp nya, reviderade riktlinjer för vård utom Åland, att man skall bevaka det nya instrumentet, som kallas Second Opinion, se hur den utvecklingen utfaller, hur mycket den fördyrar vården och skall man godkänna alla som önskar eller skall man hitta kriterier för när man får en Second Opinion osv., det här bör bevakas och undersökas.

 

Styrelsen beslöt också att avtalen som man har speciellt med Uppsala Akademiska Sjukhus men också andra avtal skall uppdateras.

 

Man konstaterade att användandet av svenska språket i Finland skall följas enligt nya språklagen i Finland, dvs. myndighetsspråket skall vara på svenska. Det här skall underlätta lite, såvida vi själva kräver det. Naturligtvis är kravet på skriftväxling på svenska en viktig sak här.

Det som jag ändå tycker är lite tråkigt och som bekymrar mig en aning när man ser framåt är att trots de stora planerna på om- och tillbyggnader vågar ingen av de ledande inom ÅHS garantera att vården utom Åland skulle på något sätt gå ner, trots att man skall bygga en ny IVA-enhet. Det här tycker jag ändå är lite synd för intensivvårdsavdelning skall ändå kunna ge rätt kvalificerad vård i svåra fall, men det tror man inte, man vill ha nybyggnaden ändå och lovar ingen sänkning av kostnaderna.

 

Tillsvidare har lagtinget alltid med stor enighet stött kostnaderna för vård utom Åland också i Sverige, trots att man i statistiken kan se att det är dyrare. Centern anser att det här skall vi fortsätta med; trots att vi vet att det blir dyrare är det ändå viktigt att man får vård på svenska. Det tycker vi att är viktigt att påpeka.

 

Den andra stora frågan som har diskuterats i styrelsen är just det här som vi kallar avdelningsöverskridande verksamhet, dvs. att hur skall man få personalen från avdelningar – och då handlar det nästan alltid om sjuksköterskor – som ofta har låg beläggning att arbeta över avdelningsgränserna vid behov? Beläggningen i dag är i genomsnitt på avdelningarna med låg beläggning mellan 20 och 30 procent och på de avdelningar somhar lite större rotation 60, 70, 80 procent. Vi är alltså långt från 100 procents beläggning totalt sett. Här skall tilläggas att personalen i dag anställs till ÅHS-organisationen med aktuell placering på någon enhet. Tidigare, för ungefär 10-15 år sedan, blev man anställd till barnavdelningen, till medicinavdelningen, till kirurgavdelningen eller vad det nu kunde vara, men det blir man alltså inte mera i dag utan i dag är man anställd med aktuell placering; det betyder att det skall vara lätt att flytta vid behov. Det finns naturligtvis avdelningar och enheter som kräver specialkompetens, operationssalar t.ex., men det här är i snitt. Det här har varit aktuellt i vissa fall och har bevisat att det är ganska svårt. Diskussionen slutade med beslutet att bereda detta ytterligare i avsikt att få acceptans för ett sådant system som skulle vara flexibelt och att man också skulle kunna utreda hur många som skulle vara intresserade av att byta avdelning ibland och hur man skulle kunna utforma ett system som fungerar. Det måste bli tillräckligt lätthanterligt, inte för byråkratiskt osv. Jag tror att det här kan man också se som en stor möjlighet för personal att få pröva på lite nytt. Jag tror att det här skulle vara en fördel för många i personalen, inte för alla, men det här måste naturligtvis vara tämligen frivilligt, annars kommer det inte att fungera. Det måste finnas en vilja att göra det här, men tillsvidare har det varit dåligt med den viljan. Nu hoppas vi att den här diskussionen skall initiera diskussioner som går vidare och kanske utmynnar i ett resultat som skulle vara bra.

 

Jag tänker också säga några ord om ombyggnadsplanerna, dels sägs det tydligt i meddelandet hur det är tänkt, men jag vill ändå upprepa det som står där, dvs. att utbyggnadsplanerna skall nu sluta på 24 miljoner euro. Det är vad landskapsregeringen har föreslagit och vad styrelsen har beslutat. Det betyder då att man nu skall bygga primärvårdsenheten och psykiatrienheten. När det gäller primärvårdsenheten skall den också inrymma onkologi och diabetesvård. När det gäller psykiatrin är det klart i princip vad den skall inrymma. Det som inte är bra i det här är att fortfarande har IVA och dialysen ingen plats inom dessa 24 miljonerna, så egentligen är vi på samma ställe som vi var i budgetdebatten, tyvärr, tyvärr. Trots att det tillsvidare inte ser så ljust ut med bantningsdiskussionerna och att man skulle kunna skära ner någonting, så tror jag ändå det var klokt att lagtinget tog kostnadstaksbeslutet.

 

Styrelsen har bett planeringsgrupperna, som nu skall lösa psykiatrin och primärvården, att komma med förslag till bantningar, med förslag på inbesparingar och med förslag på nya lösningar. Men samtidigt får man lov att erkänna att det finns nog ingen riktig vilja att ändra på de ursprungliga planerna. Det är verkligheten. På fredag blir det styrelsemöte i ÅHS och då är ändå primärvården så pass klar att man skall kunna godkänna rumsprogrammet, vilket är ett krav innan planeringskommittén kan gå vidare.

 

Det har också tagits upp mycket om medicinavdelningens tillbyggnadsbehov. Det är riktigt som vi har hört också att medicinavdelningen anser att de behöver större utrymmen. De vill inte ha möjlighet till flera platser, dvs. inte flera antal patienter, men man vill ha flera enskilda rum eller en och två personers rum. Till viss del är det befogat för vården har ändrat karaktär, man sköter många fler i dag som måste ha enskilda rum på grund av isoleringskrav, vilket är svårare i dag. Det är många nya sjukdomar som kräver det här. Det är bara att ta det. Samtidigt har också styrelsen diskuterat varför man inte kan flytta någon patient från de avdelningar som är fullbelagda och där patienter ligger i korridoren, vilket de ibland gör på medicinavdelningen, till någon annan avdelning och då är det oftast fråga om kirurgiska avdelningen eller gynekologiska avdelningen, där det oftast finns tomma sängar. Men det har inte varit lätt att genomföra och det här är en diskussion som måste föras vidare inom styrelsen. Det handlar om färdigbehandlade patienter på medicin som mycket väl kan skötas på andra avdelningar, man behöver inte ha medicinsk specialkompetens för det, eftersom de egentligen skulle ut från sjukhuset helt och hållet. När den diskussionen tog fart i styrelsen kunde man konstatera att det sammanlagt var över 50 patienter inom ÅHS – då räknar jag in Gullåsen och vi har hört i tidningarna att man talat om 44 patienter från Mariehamn på Gullåsen – och sedan fanns det ytterligare 12 på medicinavdelningen och kirurgiavdelningen som var färdigbehandlade och borde vara någon annanstans än inom ÅHS. Det här kanske släpper lite om Mariehamn ordnar rum för en del av de här patienterna.

 

Det här är vad jag tycker att jag ville anföra dels från centerns sida men jag lämnade också en del styrelsesynpunkter.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Liberalerna anser att det finns tre saker som är extremt viktiga när man diskuterar ÅHS:s framtid. Det är personalen, personalen och personalen. Den framtida personalsituationen är en ödesfråga för ÅHS:s verksamhet. Det gäller för ÅHS att ta väl hand om sin ordinarie personal och samtidigt offensivt nyrekrytera.

 

Från liberalernas sida vill jag också tacka landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman för ett mångfasetterat meddelande och en intressant presentation. ÅHS och frågor som berör hälso- och sjukvården engagerar både politiker och allmänheten. När man frågar mannen och kvinnan på gatan vad som är viktiga samhällsfrågor och politikområden ligger nästan alltid hälso- och sjukvården högst upp på prioriteringslistan.

 

Tillbaka till personalen. Av central betydelse för att dels behålla ordinarie personal och dels rekrytera ny är lönefrågan. I meddelandet står det: ”Det är skäl att i framtiden följa med utveckling av belöningssystemen och deras nivåer i våra grannregioner.” Det känns lite som att det är för sent att stiga tidigt upp! Vi vet att en stor del av vårdpersonalen i Finland, Sverige och Norge kommer att gå i pension samtidigt. Åland har en dubbel  hotbild framför sig när det gäller att rekrytera personal. Dels behöver Åland mer personal än landskapet självt kan bidra med, dels kommer övriga Norden att försöka locka till sig personal från Åland.

 

För att kunna upprätthålla den servicenivå och det mångsidiga utbud av service kommer ÅHS att tvingas rekrytera en stor volym personal med olika utbildning och specialitet. ÅHS måste vara en attraktiv arbetsplats, man måste erbjuda ordinarie och nyrekryterad personal sådana arbetsuppgifter, arbetsförhållanden och lönevillkor som motiverar och som Åland kan konkurrera med.

 

När det gäller lönepolitik finns det flera moment att arbeta med från arbetsgivarens sida tillsammans med fackföreningarna:

 

  1. att fullfölja arbetsvärderingen inom ÅHS.

 

  1. att utveckla lönesystemet. Det skall löna sig också inom ÅHS att ta större ansvar och det skall löna sig att fortbilda sig.

 

  1. att utveckla och utvidga tjänsterna inom ÅHS. Ombilda tjänster för personal med kompletteringsutbildning, t.ex. expertsjukskötarna som jag talade om i min hemställningsmotion nr 13 härförleden. Expertsjukskötarna ökar flexibiliteten och effektiviteten i vården och sparar både tid och pengar åt patienterna och samhället.

 

Det gäller också för ÅHS att vara konsekvent i sin personalpolitik; den praktiska tillämpningen av personalpolitiken är en operativ fråga för ÅHS. Det är jag fullständigt medveten om, men jag kan ändå inte låta bli att påpeka det här. Låt mig ta ett färskt exempel. Vi kunde alla läsa i tidningen att om man jobbade natt, vakade på ÅHS, hade man inte rätt att vara hemma med sjukt barn och få ersättning. Om man däremot jobbade från 08.00 till 16.00 har man rätt att vara hemma fyra dagar, varav tre med full lön. ÅHS bör gå in för en flexibel tolkning av avtalet som sedan skall gälla för alla oberoende på vilken enhet eller avdelning man jobbar på. Det verkar som om man tolkar avtalen olika från enhet till enhet, från avdelning till avdelning. På en del enheter är man mer flexibel och tolkar avtalet så att det fungerar praktiskt för arbetstagaren. Landskapsregeringen har dåliga papper hos arbetstagarna på ÅHS när det gäller att tolka avtalsfrågor. Vi minns alla hur ogint landskapsregeringen tolkade avtalet när det gällde vårdpersonalens övertidsersättning. Det gick så långt som till arbetsdomstol. Det är viktigt att alla arbetstagare behandlas jämlikt när det gäller tjänstledighet, möjlighet till fortbildning, avtalsfrågor och olika personalförmåner.

 

Den andra aspekten när det gäller personalen är fortbildningen. Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i riket har lagstadgad skyldighet att upprätthålla och utveckla sin yrkesskicklighet. På Åland behöver lagstiftning som säkrar fortbildningen tas fram. Den snabba utvecklingen inom hälso- och sjukvården, inom hälsovetenskap, medicin, teknologi och biomedicin gör att fortbildningsbehovet ökar. Även ökade krav från patienter, förändringar i arbetslivet och omvärlden gör att fortbildningsbehovet ökar. För att upprätthålla en kvalificerad och adekvat vård krävs kontinuerlig fortbildning men även för att vårdkedjorna skall fungera och arbetsgemenskaperna utvecklas förutsätts att fortbildning ordnas för hela personalen. Kartläggningar och forskning visar att planering av fortbildning inom hälso- och sjukvården sällan utgör en del av organisationens strategiska ledning. Dessutom beaktas inte arbetstagarnas individuella behov av fortbildning tillräckligt. Andra problem är svårigheter att delta på grund av vikariebrist samt otillräcklig finansiering. Detta gör att fortbildningen blir onödigt ineffektiv och kostsam. Det finns ett stort sug inom hela ÅHS att kontinuerligt fortbilda sig. Fortbildning är kvalitetsutveckling. Genom yrkesinriktad fortbildning kan ÅHS:s verksamhet göras effektivare och både servicen och patientsäkerheten förbättras.

 

Den tredje viktiga aspekten när det gäller att ta hand om personalen är personalhälsovård och friskvård. Det finns också ett preventivt arbete att utföra när det gäller själva personalen inom ÅHS. Vårdarbete är oftast slitsamt, både psykiskt och fysiskt. Friskvård kanske en-två timmar på arbetstid gör att knän och ryggar håller längre och värker mindre.

 

När den demografiska strukturen är topptung, när de stora årskullarna närmar sig pensionsåldern är det viktigt för välfärdssamhället att så många som möjligt är aktiva i arbetslivet så länge som möjligt.

 

Herr talman!

Min lagtingskollega ltl Raija-Liisa Eklöw har i flera sammanhang efterlyst en ÅHS-debatt och hon har inte möjlighet att närvara. Jag önskar bordlägga ärendet till den 23 maj.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag har tre prioriteringar: patienten, patienten och patienten! Jag tycker att det är mycket märkligt att det bara handlar om personal. Det är inte i egenskap av personalrepresentant som lagtingsledamoten Katrin Sjögren står här – eller det är kanske på det viset! Nej, nog måste väl ändå patienten och vården för patienten vara det viktiga i vårt ÅHS. Mycket märkligt! Jag hoppas att det inte är alla liberalers åsikt!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag är mycket medveten om att jag kan ha uppfattats av gamla sjuksköterskor som provocerande! Men utan personal ingen vård! Ltl Gun Carlson och landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman hänvisade till artiklar i Hufvudstadsbladet där det står att man inte kan operera patienter på grund av personalbrist. Man stänger åldringshem i Helsingfors för att man inte har personal. Utan persona ingen vård! Sedan är det så att i själva vården skall patienten vara det centrala, naturligtvis!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag har också hört till personalen inom ÅHS och vet naturligtvis att det är många saker som är viktiga. Men det spelar ingen roll, när vi talar om samhällsfinansierad sjukvård i den här salen måste vi i första  hand tänka på patienterna; gör vi inte det så behöver heller ingen vårda. När ltl Katrin Sjögren talade lät det som om det är personalen som behöver vård!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag tänkte nog så högt att ltl Gun Carlson hörde vade jag tänkte! Jag satt här bak och sade: patienten, patienten och patienten! Min reaktion var faktiskt precis densamma att först och främst patienten, sedan håller jag fullständigt med om att skall vi lyckas ta hand om patienten, som vi är till för så måste det finnas personal. Jag lyfte fram den flera gånger, kanske inte på samma sätt som ltl Katrin Sjögren gjorde utgående från att jag försökte hinna med så mycket möjligt och blev ändå lite för långrandig, men naturligtvis är vi överens om det mesta som sades. Det är viktigt att vi tar hand om vår personal på rätt sätt. Jag tycker att man fick den känslan att vi har vi har väldigt dålig personalpolitik. Det finns också mycket bra inom ÅHS. Vi vill så lätt glömma det.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

När det gäller ÅHS:s personalpolitik försökte jag i mitt anförande peka på viktiga saker som man skall ta i beaktande och som man kan utveckla och där jag anser att landskapsregeringen har ett speciellt ansvar att bevaka och följa upp. Det är så att har vi ingen personal så får vi ingen vård. Jag vill upprepa, att jag anser absolut att patienten skall vara i centrum i vården, men en förutsättning är att vi har personal; annars blir det en väldigt dålig vård.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Nu blir det en debatt mellan olika sjukskötare! Jag vill också sälla mig till den skaran där jag tror att vi alla reagerar på samma sätt. Det är nog patienten som är den viktigaste i organisationen. Det blev lite så med hela debattinlägget att jag skulle viljag säga så här: det är val, det är val, det är val! Kom ihåg att patienter röstar också! Jag tror inte att man bara skall fokusera sig på personalen. Meddelandet är ganska tunt men dock innehåller det en del som vi kunde diskutera, förutom personalpolitiken, som är jätteviktig och där ltl Katrin Sjögren är väldigt initierad. Men det hade varit intressant att veta vad liberalerna tyckte i övrigt om meddelandet. Det sades ingenting om det.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm skall få en fullständig redovisning. Jag försökte hänvisa till bordläggningen och att vi kommer att ta upp frågorna på nytt. Igen, ingen vård utan personal och en vård med patienten i centrum!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det är så att ingen vård utan personal, men då vill jag svänga på steken. Personalen finns för patienterna – finns det inte patienter behöver vi ingen vårdpersonal. Jag tycker att vi skall fundera noga på vad det är man är till för när man jobbar som vårdare och vad vi som politiker främst skall värna om. Vad skall skattemedlen gå till? Det är en jätteorganisation som jag tycker att har haft ett ganska ålderdomligt sätt vad gäller ledarskap, man har mer fokuserat på chefskap än på ett modernt ledarskap som också betyder ansvarstagande. Det är inte bara att man ”puttar” det ifrån sig så fort någonting går tokigt. Det finns mycket att diskutera i den frågan, men det viktigaste av allt är att vi har en trygg, bra vård för patienterna. Det är naturligtvis någon som skall se till att vårda dem, men hela ÅHS är en serviceorgansiation där patienten är det viktigaste. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

 

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att ltl Gun-Mari Lindholm behöver vara orolig för att patienterna försvinner. Så är det inte. Det är så att 80 procent av hela ÅHS-budgeten utgörs av personalkostnader. ÅHS:s största tillgång är humankapitalet. Det är vårdpersonalen som genom en bra lönesättning, som genom fortbildning, som genom friskvård och personalhälsovård kan ge en fantastisk patientcentrerad vård.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman! Jag ber att få understöda lagtingsledamoten och sjuksköterskan Katrin Sjögrens förslag om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Katrin Sjögren, understödd av ltl Christian Beijar, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 23.5. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 23.5. På talarlistan finns antecknade ltl Gun-Mari Lindholm och ltl Veronica Thörnroos vilka bereds möjlighet att yttra sig.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm: Jag avstår i detta skede.

 

Ltl Veronica Thörnroos: Jag avstår också.

 

TALMANNEN: Ärendet är bordlagt till onsdagen den 23 maj.

 

 

Ärende nr 9:

Landskapsregeringens meddelande angående landskapets arbete med externa frågor. (M 5/2006-2007).

 

Detta ärende avförs från dagens plenum och upptas till behandling den 21.5

 

Lagtingets nästa plenum är den 27.4. kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.37).

 

 

Originalfil