Plenum den 25 september 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 25 september 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Andersson, ltl Lundberg, vtm Häggblom och ltl Salmén).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller vtm Häggblom och ltl Andersson på grund av privata angelägenheter samt ltl Lundberg på grund av annan orsak: kommunalt uppdrag. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga nr 18/2001-2002 kommer att avges vid plenum inkommande fredag den 27 september. Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående avbrott i studier. (HM nr 14/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum fredagen den 27.9. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning med anledning av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland. (RP nr 10/2001-2002). 

 

Beslut om remiss är redan fattat och ärendet är bordlagt den 23.9.2002. Diskussionen fortsätter.

 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Senast när det här förslaget var uppe till diskussion var det flera ledamöter som redogjorde för bakgrunden till ändringen av självstyrelselagen och många hade synpunkter på processen. Jag avstår från att säga så mycket om det. Jag tycker att det kanske tar onödigt mycket tid. Jag går direkt på sakfrågorna.

 

Den utvidgning av självstyrelsen som det skulle innebära ifall ändringen godkänns är framför allt detta med att lagtinget skulle få rätt att avge s.k. budgetlagar utan förhandskontroll. Det framställdes här i presentationen som en något vidare fullmakt än vad lagstiftaren verkligen har avsett. Det sägs att det skall vara s.k. budgetlagar och att de skall avges av särskilda skäl. Frågan är ändå, som jag ser det, att lagstiftaren har tänkt sig att det skulle vara i undantagsfall, men i presentationen fick man nästan känslan att det här skulle vara en ganska så fri fullmakt.

 

Den andra utvidgningen, eller kanske man skall säga förbättringen, men det är faktiskt också en utvidgning av inflytandet, är påverkan på EU-direktiv, förordning och beslut som fattas inom unionen och där den tidigare lagstiftningen åstadkom, vilket inte var planerat det s.k. behörighetsläckage. Nu är bestämmelserna betydligt mera realistiska och vi har en erfarenhet av hur komplicerat det är att tillsammans med riksmyndigheterna föra fram åländska synpunkter och ställningstaganden som sedan skall beaktas av riksmyndigheterna i det fortsatta arbetet. Jag tycker att bestämmelserna verkar  realistiska och flexibla och ger utrymme för en ny sorts politik, helt enkelt, men det som saknas är en praxis hur bestämmelserna skall tillämpas. Det är samma sak med 28 § och 58 § i nu gällande lagstiftning, där det alltså finns utrymme för samråd och olika typer av diskussioner samt påverkan i samband med beredningen, men där jag inte tycker att de sittande landskapsstyrelserna sedan vi fick den nya självstyrelselagen tillsammans med riksmyndigheterna och regeringen lyckats arbeta ut någon riktigt fungerande praxis. Vi har två exempel att det där inte har fungerat ömsesidigt, nämligen det som vi nyligen har haft här: Open Skies och Europeiska stadgan om sociala rättigheter och skyldigheter. För att det här skall fungera räcker det inte bara med att man får nya lagbestämmelser utan det måste till en helt ny politik eller i alla fall en politik som är mera i linje med vad lantrådet Roger Nordlund försöker få till stånd. Tyvärr har han i sitt eget parti sådana som både driver återförening och självständighet och som lever på en sorts konfrontation med riksmyndigheterna, som får sin politiska styrka genom att vara helt enkelt kränkande och aggressiv mot Finland. Jag befarar att framgången med nuvarande landskapsstyrelse tyvärr inte blir tillräcklig för att bestämmelserna fullt ut skall kunna nyttjas på det sätt som skulle vara bra för självstyrelsen.

 

Från vår sida är vi beredda att delta i ett utvidgat samarbete och jag kan säga att vi på sätt och vis redan har börjat det eller fördjupat det och kommer att diskutera alltmer och mer med båda broder- och systerpartier i Finland och också i övriga Norden.

 

Det här är ett stort framsteg och det är bra lagstiftning, men som alla vet gäller det i politik att komma överens och kompromissa. Man kan inte genom att dunka lagbestämmelser i huvudet på varandra tro att man når gemensamma resultat.

 

Fru talman!

Det blir nog mera komplicerat med budgetlagstiftningsparagrafen. Det har framförts i debatten, och alla som var här och hörde på högsta domstolens president Sévon vet hans inställning. Han anser att det är dålig lagstiftning och hans motiv är att det är bristande rättssäkerhet. Jag har en viss förståelse för det. Det finns i framställningen ett exempel på hur rättssäkerheten kan vara i fara. Om man i samband med en budget tar en lag inom det sociala som medger sociala förmåner för ålänningarna, så börjar man vid årsskiftet att betala ut förmånen och sedan efter några månader visar det sig att lagen förfaller. Då skall man inte kräva tillbaka ersättningen som förmånstagarna har fått under den tid lagen s.a.s. har satts i kraft av lagtinget men ännu inte har godkänts av presidenten. Det betyder att de som skulle ha fått förmånen om lagen hade varit i kraft blir av med förmånen. Det kan lätt bli en hoppig och dålig lagstiftning och tilltron till lagtinget kan inte öka med ett sådant system. Jag tycker att det finns sakliga argument som talar emot den här typen av rättigheter för lagtinget. Jag tror framför allt att det inte är någon framgångsrik väg att stå här och skälla på någon, varken på högsta domstolens president eller på parlamentariker i Finlands riksdag som inte tycker att det här är ett bra system ur medborgarnas synvinkel. Jag kan nog tänka mig att det finns lagtingsledamöter som vill ha mera makt och som är villiga att t.o.m. offra en del av rättssäkerheten för att få mera makt här i lagtinget. Men så maktsugen är åtminstone inte jag att jag skulle vara villig att offra rättssäkerheten. Jag har i många sammanhang redan påpekat att jag tycker att det finns för lite rättssäkerhet redan i den åländska förvaltningen. Jag är inte så där säker på att vi skall öka den mängden.

 

Men det finns ett praktiskt sätt att komma ur det här som lagutskottet kan fundera på och det är helt enkelt att lagtinget och landskapsstyrelsen lägger om sin budgettidsplan. Skulle vi som de flesta andra parlament anta budgetramar någon gång på våren och lagtinget skulle få budgeten senast i september skulle det här problemet vara mer eller mindre borta. Då kunde man också anta lagar och de kunde träda i kraft vid årsskiftet. Det är en möjlig väg och det är en politisk väg att försöka lösa problemet. Annars tror jag mig nog med en viss säkerhet kunna säga, att det blir ingenting av det här, det verkar inte finnas något riktigt stöd för förslaget. Jag tycker inte att man skall fälla hela lagstiftningen för den sakens skull utan det ligger redan, som många har sagt, mycket arbete och en lång tid har gått sedan initiativet till den här lagändringen kom. Det är också annars nödvändigt att lagtinget ser över sina arbetsrutiner och vårt arbetsår. Alla vet att det som vi har tillkom någon gång i början på tjugotalet och det var i första hand anpassat jordbrukarna eftersom så väldigt många i lagtinget var jordbrukare. Men det finns egentligen inget motiv varför vi skulle ha ett uppehåll i oktober i lagtingsarbetet. Det skulle vara mycket bättre att vi slutade i vettig tid före julen och har ett uppehåll då som de flesta parlament har och ha en ordentlig julsemester. Också utgående från våra egna behov finns det motiv för att ändra på arbetsåret och på ordningen för budgetarbetet.

 

I övrigt önskar jag lagutskottet lycka till med framställningen. Det är inte någonting som brådskar. Det finns god tid att föra en ingående dialog med den andra sidan i stället för att här skärpa konflikten i lagtinget och det enda man eventuellt får till stånd är stora rubriker i någon rikspress som inte gynnar vår sak. Det torde vi ha erfarenhet av från förut.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är en lite överraskande vändning som ltl Sundback tar i detta ärende när det gäller lagtingets möjligheter att under särskilda förhållanden sätta s.k. budgetlagar i kraft eftersom jag har uppfattat ltl Sundback som en av de främsta förespråkarna för rättssäkerheten här i lagtinget. Ett av mina huvudmotiv för att lagtinget skall få den här rätten är de facto att vi skall få mera lagstiftning i stället för s.k. budgetbeslut som vi de facto använder oss av i nuvarande system. Min uppfattning är nog den att det här systemet ökar rättssäkerheten för de åländska medborgarna om man skulle få det här systemet i kraft. Misstanken som man kan ana att lagtinget på något sätt skulle börja missbruka detta faller på sin egen orimlighet därför att lagtinget måste ändå vara en sådan institution som har den värdigheten och statusen att man faktiskt agerar på ett korrekt sätt inom de ramar som självstyrelselagen ger lagtinget.

 

Jag har hållit på och argumenterat för det här nu i snart fem-sex år och att nu i lagtinget börja argumentera för att lagtinget skall få en större rätt känns lite ovanligt, tycker jag, i den här situationen.

 

Ltl Sundback sade att det inte torde finnas något speciellt stöd för förslaget. Det är oroväckande om ltl Sundback säger så. Jag vill ändå påminna ltl Sundback och alla andra om att det är en enig regering som har avlåtit propositionen till riksdagen efter långa och ingående förhandlingar med Ålands landskapsstyrelse. Att man då skulle börja göra större förändringar i det förslag som en enig regering har lämnat till riksdagen gör att systemet nog kommer att ifrågasättas lite också. Det måste man ha förståelse för.

 

Jag hoppas att den enighet som regeringen har visat i detta ärende också skall kunna visas i Finlands riksdag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det som har skett är att högsta domstolens president har uttalat sig väldigt skarpt i denna fråga. Jag tror inte att det är någonting som man kringgår genom att hänvisa till en enig regering. Han sade det inte för att han vill vara dum mot lantrådet, som har jobbat hårt med detta, eller någon annan, utan till hans åsikt om rättssäkerheten sätter jag – ursäkta mig, lantrådet - större tilltro. Jag har varit skeptisk, men jag har märkt att jag har varit ensam och det är rent ut sagt inte – man får inte svära – men att övergå alltmer till budgetbeslut gör att jag oroar mig för den enskilda medborgarens rättssäkerhet. Skall man hålla sig med någon sorts lagstiftning en månad, men sedan skulle man bli fråntagen det man fått, ser inte jag som ett hållbart system. Detta kommer att bli ett problem i processen. Nu har vi att välja: att ta strid eller att försöka få till stånd lösningar som gör att lagstiftningen kan fås  igenom så småningom.

 

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag har den största respekt för högsta domstolens president och också de åsikter som presidenten framför, men vi måste ändå komma ihåg att när det gäller utvecklingen av självstyrelsen är det en politisk diskussion mellan landskapsmyndigheterna på Åland och regering och riksdag i Finland. Det är alltså ett politiskt beslut. Högsta domstolen har sedan att agera utgående från de lagar som riksdagen och lagtinget fattar i det här landet. Naturligtvis är jag medveten om den situation som uppstod efter högsta domstolens president tal här den 9 juni, men för den skull har i varje inte till mig kommit sådana politiska signaler från regeringshåll att det skulle ändra på den överenskommelse som regeringen och landskapsstyrelsen har gjort i det här ärendet. Om ltl Sundback har andra informationer är det bra att de kommer fram öppet, men jag ser det inte som så att det är vi som tar strid, för vi stöder egentligen bara det liggande förslaget från Finlands regering och det är andra som vill ändra på det om det är någon som kommer med sådana förslag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det ändrar naturligtvis inte på överenskommelsen mellan regeringen och representanter från Åland, men, som lantrådet påpekade här för någon dag sedan, stärker parlamentet sin roll också i Finland. Det är alldeles uppenbart att grundlagsutskottets inflytande i frågor som gäller den åländska konstitutionen har förstärkts och kommer antagligen att förstärkas ytterligare. Det är inte bara regeringen och landskapets representanter som kommer överens, utan det slutliga ansvaret och det slutliga beslutet ligger på Finlands riksdag och de gör antagligen sina beslut också på de grunder som högsta domstolens president har uttalat. Jag vill nu bara här för ledamöterna berätta det som jag tror att kommer att bli ett problem och att det är viktigt att diskutera om det finns politiska möjligheter att lösa det här eller om det skall vara en konfrontation.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tror att det skulle vara viktigt att också ltl Sundback är tydlig när det gäller sina egna ställningstaganden och i vilken riktning ltl Sundback har argumenterat i sina kontakter i detta ärende. Är det till fördel för att propositionen skall gå igenom eller har man också där visat viss tveksamhet på det sätt som jag lite uppfattar ltl Sundbacks diskussion här. Naturligtvis är det så att är vi delade här på Åland blir vår position svagare än om vi försöker stöda det här så enhälligt som möjligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

De flesta partierna här i lagtinget har deltagit i utformandet av självstyrelselagspropositionen. Liberalerna har gjort det i oppositionsställning sedan början av 1998 i en parlamenarisk kommitté och vi har också deltagit i landskapsstyrelsen här i slutet av arbetet. Jag kommer inte att gå in så mycket på själva propositionen utan jag kommer att mera reflektera lite kring vad som bör göras i framtiden, vad en självstyrelselagsförändring egentligen innebär och bör innebära.

 

När det gäller den här revisionen har många konstaterat att det finns saker och ting som kunde ha varit på ett annat sätt, att vi kunde ha gått längre i processen, men erfarenheten är den, från den här och tidigare revisioner, att det är en långsiktig och trög process och att verkliga reformer kräver mycket ansträngningar politiskt, administrativt och förvaltningsmässigt. Jag tror att det är viktigt att föra den här debatten därför att vi vet inte vilka partier som kommer att sitta i landskapsstyrelsen nästa period. Lagtinget har en så pass viktig roll här att alla partier bör kunna vara med om de stora riktlinjerna. Jag tror inte att det är värt att ägna så mycket energi på vad som gick fel i processen, om det nu är någonting som går fel i en dialog med riksmyndigheterna där man skall försöka övertyga och låta sig bli övertygad.

 

Jag tror att det är viktigt att skilja på två olika saker när det gäller en sådan här revision: det ena är att vi har den konstitutionella ramen som sådan och där bör vi ställa oss frågan: Är den bra eller är den dålig? Och är den dålig, hur skall den förändras och utvecklas? Men sedan har vi också, efter 80 år av självstyrelse, ett ganska stort handlingsutrymme innan för den ram som vi nu har och som vi får i och med revisionen. Vi har möjligheter att bedriva politik på många områden, vi har möjlighet att delta i EU-hanteringen på olika sätt och vi har också ekonomiskt handlingsutrymme som vi kan utnyttja. På varje område, politik, juridik och ekonomi, bör vi fråga oss: Vad är ändamålsenligt att ändra, om man inte har den utgångspunkten att vi skall ändra vår statstillhörighet, att vi skall ändra grundprinciperna för vår självstyrelse. Då menar jag t.ex. att vi skall maximera vår självstyrelse på alla områden oberoende om det är ändamålsenligt eller inte eller att vi skall begära självständighet för att vi tycker att den politiska processen är för svår.

 

Utgångspunkten för nästa självstyrelselagsrevision bör vara just den: vad är ändamålsenligt för de åländska medborgarna. Vad är det som stärker medborgarnas ekonomiska, politiska och sociala ställning?

 

Ser vi på den politiska dimensionen först när det gäller Åland, så har vi ett eget parlamentariskt system, vi har en tydlig politisk regional paragraf i 3 § självstyrelselagen som säger att ålänningarna har en folkrepresentation, ett parlament, så till den delen har Åland konstitutionellt en stark lagbunden parlamentarism och det är upp till oss själva hur vi utnyttjar den i det parlamentariska arbetet. Ser vi sedan på vårt parlamentariska läge i förhållande till riket, så har vi också en ganska bra självstyrelse; vi har alltså en skillnad i partiväsende, vi har vår egna partier, riket har sina egna partier, vi har en riksdagsman och det är väl vad vi behöver i riksdagen för att medverka i riksangelägenhet och tala för åländska frågor. Vi har i den nya självstyrelselagen,som bygger vidare på den gamla, ett bekräftande av den praxis som betyder att vi har inflytande i lagstiftningsprocessen i EU, ända in i ministerrådsmötena; även om det kanske är mera en symbolisk sak, så finns det alltså i processen möjlighet att delta i beredningssessioner, att formulera våra ståndpunkter som förs fram av rikets företrädare. Det är alltså ingen dålig självstyrelse till den delen. Om den sedan är tillräckligt bra, det är en annan sak.

 

När vi kommer till nästa steg: förhållandet mellan parlamentarismen på Åland och EU, har vi ett vakuum. Vi har alltså inte en politisk representation som vår 3 § i självstyrelselagen skulle motsvara, dvs. att det åländska folket uttrycker sin politiska vilja gentemot lagtinget i val, ställer lagtingspolitikerna till svars för politiken. Vi har ingen reell möjlighet att ställa någon till svars i EU-systemet och det är alltså ett vakuum. Man kan jämföra med andra regioner. De har inte heller sin representation, men de har i allmänhet ett annat parlamentariskt system, så den viktigaste utgångspunkten i självstyrelselagsrevisionerna framöver är att Åland som politiskt område, som ett politiskt samhälle, skall kunna ställa sina företrädare till svars. Jag anser att det är viktigare än behörighetsfördelningen därför att det är den politiska grunden ur medborgarnas synpunkt.

 

Går vi över till den juridiska dimensionen kan vi se att Åland och riket har en behörighetsfördelning där den allmänt omfattade politiken hittills under 80 år har varit att Åland tar över de områden där vi anser oss ha nytta och där vi anser oss kunna hantera våra områden. Det finns ett nytt element i den partipolitiska diskussionen, dvs. att man steg för steg skall ta över så mycket som möjligt, och det är en diskussion som vi måste föra framöver. Den måste föras inför nästa val därför att det är fråga om två olika linjer: den pragmatiska linjen och procentrörelsen. Är det ett självändamål att ta över så mycket som möjligt eller skall vi föra ändamålsenlighetsdiskussionen? Där finns det säkert både mellan partierna och inom partierna olika åsikter. Vi har alltså en ändamålsenlighetsbedömning gentemot riket: vilka behörighetsområden är vi betjänta av. Gentemot EU har vi redan egentligen tagit ställning i samband med inträdet till en behörighetsfördelning där vi har gett avkall på vissa områden. Men där har vi problemet att våra reella möjligheter att ha inflytande när det gäller behörigheten är ganska smalt. Där har vi nu en diskussion i konventet som skall förbereda regeringskonferensen: På vilket sätt skall politiska samhällen som Åland eller legislativa regioner kunna komma in i det hela? Grundfrågan är hur och på vilket sätt man skall kontrollera subsidiariteten, beslutsnivån. Vem skall kontrollera, hur skall man kontrollera? Det är det hela konventsprocessen handlar om. Den viktiga frågan, utöver den politiska ställningen, är ekonomin och där ser vi i praktiken att vi har ett problem när det gäller behörighetsfördelningen. Vi har alltså inte tillräckligt handlingsutrymme på Åland i dag för att kunna hantera de problem som finns. Det gäller t.ex. sjöfartspolitiken. Det gäller anpassningen mellan kommunerna och landskapet, men det gäller också t.ex. utnyttjandet av strukturfonderna i EU, så där har vi den största problematiken när det gäller en reviderad självstyrelselag och det är också där som den senaste revisionen hade en stor lucka. Det fanns egentligen ingenting med. Från början var det meningen att samfundsskatten skulle diskuteras, men det föll bort och då anser jag att det är viktigt att vi diskuterar målsättningarna och man kan ur åländskt perspektiv säga att vi har tre huvudsakliga målsättningar. Den ena är samhälls- och ekonomisk balans, det andra är finansiell stabilitet och det tredje är fiskal flexibiltet.

 

Jag skall helt kort beröra det. Samhällsekonomisk balans betyder att vi skall ha tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna upprätthålla välfärden, för att kunna upprätthålla en fungerande förvaltning och för att kunna ha ett näringsliv som kan fungera. Det har vi i dag. Vi har haft det under alla tider, men det finns ett behov av att stärka resurserna om riksmyndigheterna inte själva är beredda att ge tillräckliga förutsättningar för sjöfarten.

 

När det gäller den finansiella stabiliteten är det beroende av hur vi kan reglera förhållandet mellan kommuner och landskap och där har vi mer och mer begränsat utrymme genom att det snart är enbart kommunalskatten som kan utnyttjas som instrument och fördelningen mellan landskap och kommuner blir alltmer komplicerat eftersom vi har en minskad kommunalskatteandel av samfundsskatten.

 

Fiskal flexibilitet har att göra med hur vi skall anpassa skattesystemet så att det passar för det första våra glesbygder och skärgårdskommuner och för det andra hur vi skall kunna bygga upp ett näringsliv på Åland med de geografiska förutsättningar vi har, dvs. transportberoende osv. Där har vi alltså fråga om olika typer av avvikande beskattning.

 

Alla de här frågorna är någonting som inte finns med i nuvarande självstyrelselag. Jag anser att nästa självstyrelselagsrevision skall utgå från problemen i stort och inte från enskilda frågor som behöver regleras. Den senaste självstyrelselagen som påbörjades 1971 och avslutades 1993 var ett stort framsteg. Det har stärkt den åländska politiken, det har stärkt och moderniserat uppdelningen i behörighetsområden och det har också medfört en ekonomisk stabilitet samt ett handlingsutrymme åtminstone i den offentliga sektorn som kanske inte har förvaltats så bra som vi borde ha gjort men som i alla fall ger oss vårt eget ansvar. Den offentliga sektorn har expanderat från 3.000 till 4.000 personer under nittiotalet och det är problem för oss i dag, men vi har i dag instrumenten för att hantera vårt eget budgetsystem.

 

Fru talman!

Det var alltså några allmänna synpunkter på revisionen. Jag anser inte att vi skall gräva ner oss, som en del har gjort här som olyckskorpar i vad som har hänt tidigare, utan vi måste se framåt och ta den politiska diskussionen om hur vi skall föra revisionen vidare.

 

En kommentar till det som sades tidigare att man skulle börja budgetera på våren i stället för på hösten. Det har knappast någon större betydelse annat än det att det skulle försvåra för hela förvaltningen att göra s.a.s. sina planer med nuvarande system, som är kopplat till helår och det skulle inte heller möjliggöra någon bättre lagstiftning eftersom man måste följa upp ett budgetår, man man måste dra upp riktlinjer för nästa och man måste ha en lagtingsbehandling, så årscyklen på en budget kan man vrida på, men det förbättrar inte situationen. Vi har alla möjligheter i dag att ta beslut, men då gör man det på så lösa grunder så att man måste ändra det och då måste man antagligen ändra lagstiftningen. I praktiken går det till så att i juni har vi förberedelser för eventuell lagstiftning som kan komma. Men när det gäller den punkten som diskuterades här tidigare och lagstiftningskontrollen så är min uppfattning, och den har jag framfört i många sammanhang tidigare, att skall vi utveckla vårt legislativa system, dvs. vårt ansvar för lagar, vårt ansvar för rättssamhälle, vårt ansvar för individerna, så skall vi också i ett parlament kunna, även om det representerar en liten befolkningsgrupp, ta ansvaret. Budgetlagar är ett något oklart begrepp; man borde kunna säga att lagtinget skall kunna besluta att en lag är så viktig att den skall träda i kraft omedelbart och sedan får man ta konsekvenserna. 4-5 miljoner invånare i ett parlament gör samma sak: de tar konsekvenserna inför den befolkningsgruppen. 26.000 invånare har ett parlament som man borde kunna ställa till svars; har man ett parlament som inte tar ansvar för lagstiftningen, så skall man utkräva det ansvaret i val. Sedan är det en annan sak att i dagsläget kan man fråga sig, att tar vårt parlament i dag ansvar för lagstiftningen? Ett exempel som berör mig och som är ganska graverande är att tonnageskattelagen, som gavs i lagtinget i våras, fortfarande ligger i stora utskottet. Är det ansvar för lagstiftning? Det skall väljarna avgöra, jag skall inte säga vad lagtinget skall göra, men jag undrar vad som är på gång när man säger, att vi skall inte ta ansvar för lagstiftningen och inte heller gör det, när man i stället borde säga att vi skall vara ett fullvärdigt parlament, vi skall ta ansvar för de lagar vi gör och det skall vi göra genom att också ha lagar som tillgodoser rättssäkerheten för samhället och för individerna. Nästa självstyrelselagsrevision måste alltså bygga på om vi är beredda att ta det politiska ansvaret. Tar vi inte det politiska ansvaret skall vi heller inte ta det ekonomiska, för det hör ihop. Kan vi inte föra en tonnageskattelag, som i sig kanske inte i praktiken betyder någonting just nu, men som kan vara ett viktigt element i vår sjöfartspolitik, så måste vi erkänna att vi är inte ett fullvärdigt parlament i enlighet med självstyrelselagens 3 §. Jag spetsar naturligtvis till det därför att jag anser att lagtinget kan ta det ansvaret, och får lagtinget mer ansvar så kommer man också att se lagstiftning och rättssäkerhet och samhällsutveckling som delar i en helhet. Det är det som är grunden till politisk utveckling på Åland.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Vi fick höra många kloka ord i en på alla sätt och vis seriös framställning. Däremot tyckte jag att det var lite slag under bältet med tonnageskatten. Men det var ju vackert sagt s.a.s. Tonnageskattelagen ligger i stora utskottet och den har ingenting med självstyrelselagsproposi-tionen att göra. Problemet var att senast vi hade sammanträde var vi inte beslutföra, så därför har processen ytterligare dragit ut på tiden, men enligt de berörda – redarna – är det ingen brådska med lagen och inte heller från kansliets sida har det sagts att det är så bråttom med den. Jag tror inte att det där är de stora bristerna i vårt rättssäkerhetssystem. Däremot tycker jag att man kan fundera över den liberala inställningen till lagstiftning om offentlig upphandling. När partiet var i opposition ansåg man att det var nödvändigt att lagstifta, men när man kom med i regeringen framför man om och om igen att det räcker med att bestämmelserna blir offentliga, och det är en enorm rättssäkerhetsskillnad. Det kan nämligen inte vara så i ett fullvärdigt parlament att man har olika syn på rättssäkerheten beroende på om man sitter i opposition eller om man har regeringsansvar. En sådan principiell inställning kan inte variera beroende på hur mycket makt man har, i all synnerhet om det, som i det här fallet, enligt min mening åtminstone, att rättssäkerheten försämras om man övergår från lag till att bara ha bestämmelser. Försämringen innebär att spelreglerna är sådana att de kan bara prövas i efterhand politiskt, inte av en oberoende domstol. Det är en stor skillnad för medborgarna gentemot makthavarna. Det är framför allt, skulle jag säga, ingen liberal inställning, utan den är mera agrar till sin natur!

Detta med rättssäkerhet måste följas upp i praktiken av en ganska så disciplinerad hållning. Om vi inte har justitiekanslier, om vi inte har justitieombudsman, om vi inte har möjligheter till något slags förvaltningsrättskipning, eftersom man inte tar så mycket lagar i Ålands lagting utan man grundar mer och mer på förordning, så innebär allt detta försämrad rättssäkerhet och går stick i stäv med utvecklingen i omkringliggande länder. Vi får via den här självstyrelselagen en förstärkning av rättssäkerheten som flera har förbigått med tystnad, men detta har just att göra med förordningsrätten, som nu ibland skapar oklarheter för både lagting och landskapsstyrelse.

 

Hur gärna jag än vill kan jag inte med gott samvete säga att det är oproblematiskt med lagstiftningsarbete och med rättssäkerhet. Jag tror inte att det är någonting som man automatiskt får den dagen man träder in här i salen efter att man har blivit invald. Det är en lång process att lära sig det och det är inte ens alla som vill lära sig det. Det måste alltså finnas inbyggt i systemet och inte hänga på olika lagtingsledamöters intresse för den här frågan.

 

Vi får se vad förslaget om ändring av självstyrelselagen leder till. Jag tycker, och det har jag tyckt hela tiden i kommittén, men vi har ju jurister där, så de har inte tillmätt min åsikt något större värde utan det har varit mera en intern diskussion mellan juristerna.

 

Jag har förståelse för de invändningar som högsta domstolens president har givit, i all synnerhet mot den bakgrunden att vi fortfarande saknar grundläggande lagstiftning om förvaltningsförfarande. Det sägs att det skall komma något om personregister osv., men det finns trots allt inte ännu - plus alla andra lagar som innehåller direkta sociala eller ekonomiska förmåner för medborgarna som man helt enkelt inte får fram på grund av att vi är små, att resurserna trots allt är begränsade.

 

Jag vill för min del förhålla mig rätt realistisk i den här situationen och säga att det är ett jätteuppdrag att försöka få ett system i vår förvaltning och i vår lagstiftning som verkligen fullt ut tryggar rättssäkerheten. De senaste åren tycker jag att utvecklingen har gått bakåt i stället för framåt.

 

Vicelantrådet avfärdade ganska så klart min öppning till en diskussion om ändring av budgetsystemet. Jag tror att  det var lite dumt att så med detsamma sopa det under mattan. Det är konstigt att stora länders parlament klarar av att ha en annan tidsplan för sin budgetering än vi. Vi vet alla att den budgetbehandling vi har är oerhört stressig och att den kanske inte alltid upplevs som riktigt genomtänkt. Dessutom, om jag skulle se det ur förvaltningens synpunkt och speciellt landskapsstyrelsens, så borde man när man sedan har budgeten här finansiera sina ändringsförslag. Att slå fast budgetramarna i lagtinget har den fördelen att då har alla bundit upp sig. Nu har vi inte det systemet, så den politiska diskussionen av olika äskanden blir ganska yvig och kanske inte alltid  så saklig som den skulle vara om man måste finansiera sina ändringsförslag.

 

Jag tror att det här i framtiden är en nödvändighet och man borde samtidigt se över vårt arbetssätt, arbetsåret. Det är för mig obegripligt varför vi skulle vara lediga egentligen i oktober. Vi skulle bra kunna jobba då.

 

Poängen med att ta lagar som ansluter till budgeten är att man har ungefär tre månader för efterkontrollen och de skulle då kunna träda i kraft samtidigt som budgeten för följande år sätts i system. Det skulle också innebära att landskapsstyrelsen måste koncentrera sitt lagstiftningsarbete och prioritera det i anslutning till budgetbehandlingen. Jag ser alltså många fördelar med den reformen och att det kanske skulle vara ett sätt att blidka dem som inte är villiga att godkänna ändringen självstyrelselagen - det kommer nog att finnas rätt många sådana. Det är ett politiskt förslag och en kompromissens väg, ett sätt att försöka samtala och komma till lösningar av problem som eventuellt kan ha en möjlighet att också fungera med motparten.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Det var till delar ett intressant, kanske lite filosofiskt, inlägg som vicelantrådet kom med; det var till delar rätt långt utanför republikens presidents framställning, men även vi här i lagtinget har tillåtit oss vissa utvidgningar. Vad som gjorde mig lite konfunderad när jag lyssnade på vicelantrådet var huruvida vicelantrådet talade för landskapsstyrelsen eller för det liberala partiet. Jag uppfattade mera att det var partiordföranden för liberalerna på Åland som höll sitt anförande här, men här i salen representerar vicelantrådet landskapsstyrelsen. Då var det kanske ett negativt slutresultat av viljan till självstyrelseutveckling som vicelantrådet gav uttryck för för landskapsstyrelsens del, alltså att de kommande revisionerna huvudsakligen skall koncentrera sig på hur man kan få en ökad kontroll från de 26.000 medborgarna på de folkvalda organen och den åländska administrationen, att det skulle vara långt viktigare än den substantiella utvecklingen av självstyrelsen, om jag förstod vicelantrådet rätt. (Från salen: nej) Inte det! Då kommer vi antagligen att få ett klargörande här som kan vara mycket värdefullt.

 

Det hade varit intressant om vicelantrådet såsom finansansvarig hade haft några synpunkter på den största problematiken vi har inom självstyrelsens utveckling just nu och som tyvärr lyftes ut ur det här paketet och som har gått i stå på grund av den ekonomiska utredning som utförs i riket och som nu hållit på i knappt två år. Det största problemet vi har inom självstyrelsen i dag är väl uppenbarligen den förändring som håller på och sker för våra kommuners finansiering via samfundsskattens successiva överförande till statsskatt helt och hållet efter riksdagsvalet troligen. Hälften är redan taget av den kommunala självstyrelsen på den sidan och alldeles särskilt för landsbygdskommunerna kapitalskattens påverkan på kommunernas inkomster där i princip alla de största skattebetalarna i kommunerna inte mera betalar någon kommunalskatt att tala om. Det hör till det här ärendet på det sättet att det var en del som lyftes ut och här har vi då fört en liten diskussion om hur nästa trappsteg i självstyrelselagsutvecklingen kunde vara en ytterst substantiell fråga som finansansvariga gärna skulle ha fått ge sin bild av hur möjligheterna ser ut att någorlunda snabbt lösa frågan och komma framåt, alldeles särskilt som vicelantrådet igen valde att kritisera oss andra för att, som han sade, vi gräver ner oss i skyttegravar och klagar på processen. (Från salen, vicelantrådet: sade jag så?) Orden föll inte riktigt så, men ungefär. För vår del har vi tagit fram ett substantiellt utvecklingsprogram för självstyrelsen som kunde innebära en ökad substans i självstyrelsen: övertagande av mera behörighet från riksmyndigheterna och en synnerligen stärkande utveckling av självstyrelsen samt delvis återtagande av förlorad mark också. Detta har då inte landskapsstyrelsen och liberalerna varit intresserade att diskutera med oss, så hur skall vi bära oss åt för att få igång den här diskussionen om självstyrelsens utveckling? Har vicelantrådet möjligen någon inbjudan liggande så att vi kunde, utgående från hans villkor, starta den diskussionen när vi nu har kommit så här långt med den här. Vi får hoppas att riksdagen skall kunna godkänna den både i sittande riksdag och att vi här i lagtinget skall kunna vara överens med dem.

 

När det gäller ltl Sundbacks förslag om behov av förändring av vårt budgetsystem i anledning av att vi ges rätt till att stifta budgetlagar så var det ett mycket intressant resonemang som vi i lagutskottet bör ta till behandling. Socialdemokraterna är inte representerade där, så jag lovar att själv ta upp det. Det är definitivt på det sättet att rättssäkerheten inte förbättras fullt ut så bra med budgetlagar på Åland som vi har velat när vi har den sena budgeteringsprocessen, som ltl Sundback var inne på. Orsaken till att vi har den sena budgeteringsprocessen hör ihop med det gamla ekonomiska systemet som vi hade i 70 år, där vi skulle skapa en budget som en minikopia av rikets budget och då måste vi vara sena för att hinna se rikets budget. Det var orsaken till att vi har haft det som så ända fram till och med 1992. Därefter kan vi ha en budgetprocess som är lika tidig som staterna, det är ingenting som hindrar det numera när vi har frihet över våra utgifter. Man kan säga att det är en viss osäkerhet beträffande inkomsterna förstås, men det är bara en summa som man kan uppskatta någorlunda i alla fall utgående från statens beräknade inkomster följande år.

 

Det är mycket möjligt att vi faktiskt borde resonera allvarligt i anledning att vi ges instrumentet budgetlagstiftning och för att hinna att få dem att träda i kraft samtidigt som budgeten borde vi börja tidigare. Jag hoppas att landskapsstyrelsen ändå skall visa en beredskap att delta i en sådan progressiv diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson frågade när vi får igång en diskussion om självstyrelsens utveckling. Är det inte det vi håller på med just nu! Jag hade för min del ett anförande där jag faktiskt inte funderade särskilt mycket på min roll, om det var liberalernas ordförande eller vicelantrådet, utan snarare det att jag kom med i den parlamentariska kommittén i januari 1998 och sedan har jag följt det här och ser att i framtiden bör vi vara måna om att föra diskussionen inför nästa revision och inse att vi är flera partier med olika åsikter mellan partierna och säkerligen också delvis inom partierna. Jag förde fram bl.a. att man måste kanske diskutera ganska ingående om man har en ändamålsenlighetslinje där man bedömer varje behörighetsområde eller om man har, som jag har förstått att Frisinnad Samverkan har, trappstegsmodellen där det sista trappsteget slutar någonstans, men om det sedan finns något golv därefter vet jag inte. Jag tycker i alla fall att den här diskussionen förs lämpligen i det parlamentariska forumet lagtinget och det kommer en budgetremiss så småningom, vi förbereder ett meddelande i de ekonomiska frågorna och där bör diskussionen föras.

 

Om jag tar upp en substansfråga som kanske inte hör så mycket till självstyrelselagen egentligen, budgetprocessen, så har det förts fram flera gånger härifrån socialdemokraternas sida, också i en motion, om jag inte missminner mig. Jag har svårt att se hur det skulle förändra läget om man vrider budgetprocessen. Det är ändå en ettårsprocess i grunden. Vi har ett bokslut, vi har en uppföljning av bokslutet som leder till ramar för nästa år, vi har en, inte minst viktigt, förvaltningsprocess. Det är förvaltningens olika enheter som jobbar fram de olika förslagen. Vi har en sammanställning som pågår just nu och vi har en budget. Om den budgeten kommer i november eller om den kommer i april blir det samma cykliska förlopp. Man kan möjligen göra en sådan konstruktion som i Sverige att man delar upp budgeten i en vårbudget och en höstbudget och har strikta utgiftsramar osv., men man håller ändå på och spräcker dem. Där har vi alltså olika budgetsystem inom årscykeln och det är möjligt att man skulle kunna ta budgetramarna till en allmän diskussion under våren, men det är för att landskapsstyrelsen då skall förankra sina ramar. Det ändrar inte lagstiftningsprocessen, det ändrar inte behovet av att det är de enskilda avdelningarna och byråerna som sitter på kunskapen att göra budgeteringen.

 

När det gäller mitt inlägg var min utgångspunkt inte den att 26.000 personer skulle hålla en kontroll, utan uttryckligen så att utkräva ansvar, dvs. när man går till val – 15.000-16.000 personer – så ger man ett mandat, de som ställer upp i val begär ett mandat. Sedan är det så att sköter man inte ansvaret, tillgodoser man inte rättssäkerheten skall medborgarna kunna utkräva ansvar. Det är också så att partierna har ett ansvar som ett kollektiv att man ser till att man gemensamt kommer fram med förslag som är genomtänkta. Det är därför jag fundrar mig något över ltl Sundback, som inte är beredd att ge vårt parlament ett ansvar. Jag ser inte storleken som det viktiga, 4-5 miljoner eller 8-9 miljoner, som i Sverige, utkräver ansvar av medborgarna och utkräver ansvar av sina valda representanter och det är medborgarna som har den rätten, hur många de än är. Får lagtinget ett större ansvar är jag övertygad om att då måste man också ta ett större ansvar inte bara för lagstiftning utan också för rättssäkerheten, dvs. det långsiktiga i medborgarnas intresse. Ansvaret och rättssäkerheten hänger ihop – hoppas jag – annars är det verkligen illa ställt. Jag förundrar mig lite över ltl Sundback som försöker prata bort det här problemet. Det var faktiskt bara en sak jag tryckte på gentemot ltl Sundbacks anförande, nämligen varför vi inte skulle kunna ta ansvar för budgetlagarna och varför det skulle hota rättssäkerheten. Då kommer hon in på ett sidospår, dvs. offentlig upphandling och tar in en partipolitisk diskussion om liberalernas inställning i den frågan. Den är fortfarande den att offentlig upphandling bör ske mot bakgrund av lagstiftning och det sitter en arbetsgrupp som ser över det  hela. Där kan det finnas vissa områden som tas i förordning, som tas i principbeslut osv., men grunden för de två partierna i landskapsstyrelsen är att vi utreder det här för att se var man skall gå fram. Det är inte så att offentlig upphandling är utan regler och lagar. För det första finns det en blankettlag, för det andra finns det ett EU-direktiv, för det tredje finns det beslut i landskapsstyrelsen om principer som man skall hålla sig till och det finns alltså möjlighet för medborgarna att besvära sig över landskapsstyrelsens beslut.

 

Rättssäkerheten är i alla fall till stor del tillgodosedd, men vi har, i och med att vi har konstaterat att här bör man se över det hela, att det inte alltid har fungerat tillfredsställande, tillsatt en arbetsgrpp för att se över lagstiftningen. Visserligen, vi har själva i lagtinget sagt att ändra en paragraf i blankettlagen, så fixar vi det här! Men det är alltså mera komplicerat än så, anser vi och därför går vi igenom hela processen och kommer med lagförslag till lagtinget, precis som det bör gå till.

 

När det gäller frågan som ltl Roger Jansson ställde om samfundsskatten, VAT-processen osv., så utgår jag från ltl Roger Jansson, när det gäller frågans historiska bakgrund, är väl så bevandrad i den saken, eftersom den saken av någon anledning lyftes ut just i självstyrelselagsproposition och att VAT-processen drogs igång när ltl Roger Jansson var involverad i det. Det är ett faktum som vi har väldigt svårt att göra någonting åt för ögonblicket. Vi har en diskussion med rikets företrädare där de påtar sig ansvar för att utredningen skall komma fram, men vad kan vi göra när den inte har kommit fram! Nu har vi en diskussion med ministeriets företrädare. Det är inte, såsom har sagts här, att positionerna skulle vara låsta gentemot något ministerium, de ministerier vi har att göra med, kan man väl uttrycka det på åländska, är mer eller mindre ”bändoga”, men de är inte omöjliga, därför att vi har ändå regeringens öra till stor del och vi för en diskussion. Sedan är det också det att vi vet ganska väl själva hur ekonomin på Åland i förhållande till riket står till. Vi kommer alltså att föra fram frågorna återigen i de besök vi har och vi vet att det är en trög process, att det finns ett starkt intresse i riket av att ha en homogen beskattning och det var just därför jag i mitt anförande tog upp de mera allmänna principerna när det gäller ekonomin, att det är upp till oss själva att föra in diskussionen inte bara på överföringen som sådan utan nyttan för samhället, användningen och jag nämnde då våra tre målsättningar: samhällsekonomisk balans, finansiell stabilitet och fiskal flexibilitet. Det är det som vi har behov av och där har vi en diskussion inför nästa självstyrelselagsrevision där vi vill få med just de här sakerna därför att nu är det mera påtagligt också för riksmyndigheterna att vi måste säkra grundförutsättningarna för ekonomisk utveckling på Åland. Det gäller sjöfarten, det gäller regionerna, det gäller småföretagen, det gäller i stort sett allting därför att vår råvarubas är inte densamma som Färöarnas, inte densamma som Grönlands med mineraler, fiske osv. utan vi har vår natur och vi har våra näringslivstraditioner, vårt företagsklimat, vår företagaranda, vår vilja att utveckla ekonomin, men då måste vi få grundförutsättningarna. Det är det som nästa revision måste handla om.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tror att  vi kan vara överens om att det här ärendet, republikens presidents framställning, inte är det lämpligaste forumet, för en självstyrelsepolitisk heltäckande utvecklingsdebatt. Det borde inte heller talmannen tillåta att det skulle vara. Jag tror inte heller att budgeten kan vara det eftersom budgeten innehåller så mycket dagsekonomiska frågor som fordrar sin breda diskussion. Om sedan landskapsstyrelsen eventuellt kunde komma med ett meddelande om självstyrelsens utveckling kunde det möjligen bli ett forum här i parlamentet att diskutera de frågorna.

 

Vicelantrådet Olof Erland har i olika sammanhang kallat andras självstyrelsepolitik med inte alldeles vackra ord. Vårt programförslag till framtidsavtal för självstyrelsens utveckling har han kallat något slags procentutveckling av självstyrelsen. Nu hade han ett lite vänligare ord, och jag tackar för det: Frisinnad Samverkans trappstegslinje. Men det är våldsamma omskrivningar av verkligheten därför att det vi har tagit fram är en ändamålsenlighetslinje, en uttryckligen ändamålsenlighetslinje och därför har vi också skrivit under varje punkt ”bakgrund och motiv” samt under varje förslag ”förslag och syften”. Vad behöver Ålands folk, varför och hur skall man ha det? Ids alltså inte nedvärdera andras försök till att vara konstruktiva utan ta gärna emot dem och för en saklig diskussion om dem.

 

När det gäller tiden för budgetbehandlingen är det så att vi normalt i början på december får finansutskottets betänkande och lagtinget kan klubba budgeten i enda behandling i slutet på december. Det betyder också att vi ungefär runt 10 november när vi får budgeten får dessa lagframställningar. De skall behandlas i tre behandlingar i lagtinget, till skillnad från budgeten som är en enda behandling. Det är det här tidsproblemet som ltl Sundback var inne på som vi allvarligt bör diskutera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är nog så att vicelantrådet och jag inte har riktigt samma uppfattning om detta med rättssäkerhet. Jag tror inte, för att spetsa till det, att rättsäkerheten kan vara en valfråga. Det är inte rättssäkerheten som medborgarna skall gå till val om. Det kan inte vara så t.ex. att ett parti skulle säga, att vi vill inte ha någon rättssäkerhet överhuvudtaget, utan rättssäkerhet är en del av det som man kallar rättsstatsystemet. Liberalerna har en alldeles förträfflig företrädare för Rule of Law-principen i sina led. Jag skulle rekommendera att ni har en föreläsning med riksdagsman Gunnar Jansson; rättssäkerhet är en av hans specialiteter. Jag brukar personligen ringa till honom och diskutera det och jag kan säga att jag har lärt mig oerhört mycket under åren just av hans erfarenheter. Han har också framhållit det här i några artiklar i våra tidningar och om bristen på rättssäkerhet i det åländska systemet. Det är ingen valfråga utan det är en fråga om förvaltningsrätt som en naturlig hörnsten i det demokratiska systemet. Det är inte någonting som medborgarna egentligen skall bekymra sig för, utan det är vi politiker och tjänstemännen i förvaltningen som är skyldiga att enligt vår konstitution och grundlagen i Finland se till att systemet är rättssäkert. På den punkten har vi nog en ganska stor skillnad i uppfattningen. Det är inte rättssäkerhet som man skall gå till val om, det är ingen politisk fråga, allra minst en parti politisk fråga, utan det är en fråga om ett rättssäkert system, en rättsstatsprincip.

 

Jag tycker också att det verkar som om vicelantrådet och ansvariga ministern Sune Eriksson har olika uppfattningar om detta med offentlig upphandling. Tidigare har vi fått den informationen att man nu skulle utarbeta bestämmelser som skulle bli offentliga, men vicelantrådet lovar att man efter att man har tillsatt en arbetsgrupp som skall utreda det här kommer till lagtinget med en lag i vederbörlig ordning och att man, när man har kommit i regeringsmakt, har sett att det här är ett mera komplicerat system än när man satt i lagtinget. Det skulle vara viktigt att vi fick veta vad det är som komplicerar det hela för liberalerna när man är i maktposition och kan förverkliga det här.

 

Det är som sagt oklart för oss som inte sitter med i de slutna rummen och hör diskussionen om hur man skall garantera rättssäkerheten i den offentliga upphandlingen. Det är löjligt att nämna blankettlagen, för det är inte det som frågan handlar om, utan det är upphandlingen som rör värden under EU:s tröskelvärden som är intressant.

 

Jag antar att frågan hålls levande och att vi fortsätter att diskutera det hela. Det är det som självstyrelselagens paragraf om budgetlagar handlar om: är den rättssäker? Då sägs det i förarbetet här att förslagen till budgetlagar skall bara tillämpas i undantagsfall. Om man definierar budgetlagar som så att det är lagar som landskapsstyrelsen kommer med i anslutning till budgeten, så finns det två begränsningar. Det skall vara i undantagsfall och det betyder inte att man kan lösa problemen med tidsbristen för att tillgodose rättssäkerheten. Det sägs också mycket tydligt i propositionen att man vill med olika praktiska exempel påskynda ikraftträdandet av landskapslagar, och man anvisar här olika möjligheter för landskapet och lagtinget att göra det. I den belysningen tycker jag att det förslag som jag för fram här är relevant. Det är också ett sätt att göra det möjligt att få s.k. budgetlagar i kraft samtidigt som budgeten träder i kraft. Vicelantrådet har en väldigt rigid uppfattning om budgetprocessen och det är nästan som att det måste pågå som det alltid har gjort, och det är precis som ltl Roger Jansson säger, att tidigare var vi bundna till riksbudgeten och den kom ganska sent. Men det är vi inte mera, utan nu skulle vi kunna ha en helt annan process. Det är inte bra som vi har det nu heller, för verkställigheten när budgeten kanske har godkänts i dagarna mellan jul och nyår tar tid för tjänstemännen. Det är många bidragsmottagare, bland företag, bland enskilda, inom ideella organisationer, som är ytterst frustrerade över att de inte kan få sina utbetalningar för januari, februari och ibland t.o.m. går det enda till mars; det gäller ofta löneutbetalningar till folk som jobbar inom t.ex. organisationer eller företag. Vi har redan ett system som man borde se över. Om man kan få flera flugor på smällen i det här sammanhanget, så är det väl inte någon större skada! Man kan väl någon försöka vara lite smart och inte bara gå emot för att det råkar komma från mig och från socialdemokraterna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback trumfar på med att jag på något sätt skulle ha avvikit från den linje jag hade när jag var i opposition beträffande den offentliga upphandlingen. Jag har aldrig sagt att jag frångått den linjen. Inte har jag på något sätt uteslutit lagstiftning. Det är ltl Sundback som på något sätt har fått det här för sig och som inte ens har hört på vad jag har sagt när jag har försökt förklara de här frågorna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tackar för uppläxningen! Kan vi då få ett klart ställningstagande: när får vi blankettlag eller en annan lag om offentlig upphandling för Åland under EU:s tröskelvärden? Vad är det vi väntar på? När kommer den?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi väntar på den utredning som arbetsgruppen håller på med och sedan kommer det förslag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Med kännedom om hur kommittéer och landskapsstyrelsen jobbar kan det med andra ord bli en lång väntan. Det hinner bli nyval och allt förfaller kanske i och med det. Men då vill jag ha ett förtydligande om kommitténs arbete. Är dess uppgift att ta fram ett lagförslag i det här ärendet eller skall det sedan ytterligare bli en kommitté efter att den här kommittén har utrett det som liberalerna ville redan i opposition?

 

TALMANNEN:  Debatten om offentlig upphandling kan inte fortsätta i samband med behandlingen av självstyrelselagen. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Kulturutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum. (FR nr 21/2001-2002).

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman! 

Nu skall vi tydligen rösta! Eftersom detta har blivit en prestigefråga, så blir det väl inget kompromissande utan det skall avgöras genom omröstning om de som är anställda vid Ålands sjösäkerhetscentrum i dag skall ha sina jobb efter det att deras förordnande har gått ut och lagen träder i kraft eller om de inte skall ha sina jobb. Jag tycker att de skall ha fortsatt anställningstrygghet och har därför föreslagit en övergångsbestämmelse. Eftersom det har kommit en paragraf till i lagförslaget i kulturutskottets betänkande kommer jag att i den detaljbehandling som följer föreslå en ny 14 § som har bara ett moment - det andra momentet är egentligen en motivering till 14 §:s enda moment – som skulle garantera fortsatt anställning för dem som har jobbat fram den här verksamheten.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget paragraf för paragraf. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs 1 §. Godkänd. 2 §. Godkänd. 3 §. Godkänd. 4 §. Godkänd. 5 §. Godkänd. 6 §. Godkänd. 7 § Godkänd. 8 §.  Godkänd. 9 §. Godkänd. 10 §. Godkänd. 11 §. Godkänd. 12 §. Godkänd. 13 §. Godkänd.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag föreslår en ny paragraf 14 med rubriken ”Övergångsbestämmelser”.

”Den personal som i tjänste- och arbetsavtalsförhållande är verksam inom Ålands sjösäkerhetscentrum överflyttas, om de samtycker, till motsvarande uppgifter vid det lagstadgade centret vid lagens ikraftträdande. De anställda behåller sina rättigheter och har samma skyldigheter som i det tidigare anställningsförhållandet.”

 

Ltl Sjöblom: Fru talman! Jag understöder ltl Sundbacks förslag om en ny paragraf.

 

TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl Sundback, understödd av ltl Sjöblom, föreslagit en ny 14 § med rubriken ”Övergångsbestämmelser” och med den lydelse som framgår av ltl Sundbacks reservation till betänkandet. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer därför att verkställas. Den som röstar för kulturutskottets förslag röstar ja; den som röstar för ltl Sundbacks ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

 

Lagtinget har omfattat utskottets förslag.

 

Föreläggs lagens rubrik. Rubriken godkänd. Föreläggs lagens ingress. Lagens ingress godkänd.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 17/2001-2002 angående avskaffande av särskilda skatteregler för captivebolag. (FR nr 27/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig i deras helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om upphävande av 4a § kommunalskattelagen för landskapet Åland för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen angående tillämpning vid kommunalbeskattningen av lagen om gottgörelse för bolagsskatt för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående älgjaktsförordningen. (S nr 12/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till tillmannen. Har förslag till hemställan väckts, bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Först vill jag anteckna en rättelse i det svar som landskapsstyrelsen har givit. På sidan 2 i nästsista stycket, sjätte raden. Den andra meningen lyder så här i det utdelade förslaget: ”Landskapsstyrelsen konstaterade det vara ändamålsenligt för en långsiktigt god vård och beskattning av älgbeståndet att ett älgvårdsområde som  hittills skall omfatta minst 2000 ha…” ”Älgvårdsområde” är fel terminologi; det skall vara ”jakträttsområde”. Älgvårdsområde är hela jaktvårdsföreningens område.

Jag hoppas att rättelsen kan införas.

 

I spörsmålets kläm frågar spörsmålsställarna efter två saker. Dels motiveringar för att slopa § 3 i älgjaktsförordningen och hur landskapsstyrelsen avser att lösa frågan om älgjakt i Lemland.

Förutom det skriftliga svaret som vi har lämnat vill jag som en komplettering till detta muntligt reda ut dessa frågor.

 

Älgjakt kan bedrivas efter två huvudlinjer. Genom frivilliga överenskommelser eller genom strikta och mycket detaljerade regler i lagstiftningen. Har man nått frivilliga överenskommelser om var- och hur man jagar, vem som får delta i jakten, avskjutningens fördelning mellan olika grupper som deltar i jakträttsområdet, avskjutningens fördelning gällande ålder och kön på de älgar som skall fällas samt fördelningen av bytet mellan deltagarna i jakten är det inget problem att bedriva älgjakt. Då har man en frivillig överenskommelse som täcker in allt.

 

Jag vill poängtera att sådana överenskommelser finns mellan de tre älgjaktlag som ingår i det jakträttsområde som finns i Lemland och älgjakten fungerar till den delen helt utan problem. Det har dock visat sig att alla som är intresserade av älgjakt inte är beredda att träffa sådana överenskommelser som skulle kunna fungera och därav den uppkomna situationen, alltså en lösning med frivilliga överenskommelser har inte kunnat uppnås.

 

För att försöka lösa problemet och ge alla som önskar möjlighet till älgjakt beslöt en tidigare landskapsstyrelse utfärda en förordning. I denna förordning infördes i 3 § en bestämmelse om att jakträttsinnehavare som förfogar över för älgjakt lämpliga områden skall beredas tillfälle att ansluta ett sådant område till jakträttsområdet om området ligger inom eller i anslutning till jakträttsområdet.

 

Det har emellertid visat sig att denna bestämmelse inte har fungerat som man tänkte sig. Bestämmelsen ger visserligen rätt till anslutning av området – det har också justitiekanslern konstaterat - men den praktiska erfarenheten har visat att bestämmelsen inte var heltäckande utan hade betydande brister vilket JK också har konstaterat. Här vill jag citera ett par av JK:s uttalanden.

 

”I jaktlagstiftningen ingår dock inga bestämmelser om hur meningsskiljaktigheter i fråga om tillämpningen av bestämmelser skall lösas och hur beslut om anslutningen av marker skall fattas då det råder delade åsikter om saken.” Vidare:

”Jag konstaterar att det är fråga om tillämpning av en relativt ny lagstiftning. Då beslut om ändringarna fattats har inte klara rättsliga grunder skapats för bestämmande av hur rätten enligt 3 § förordningen om jakt på älg att ansluta markerna till andras skall realiseras om det råder meningsskiljaktigheter.”

 

Erfarenheten av bestämmelsen har visat just det som JK konstaterat att det finns en rätt till anslutning men inte några regler för hur övriga frågor skall lösas om man inte kan komma överens.

I det läget finns det två möjligheter att gå. Antingen försöker man skapa flera kompletterande tvingande regler eller så upphäver man bestämmelsen och ersätter den med andra regler som kan fungera bättre till förmån för alla som deltar i jakten och den här landskapsstyrelsen har valt den senare vägen.

 

Det finns alltså en tvingande bestämmelse, men det finns ingenting som reglerar hur man gör när man inte kommer överens. Man hänvisar till 7 §, men den är inte tillämplig i detta fall, för den behandlar bara jaktområdena och eftersom det finns bara ett hör det inte riktigt hit.

  

Ser man på § 3 i förordningen så börjar man undra varför och framförallt hur den har tillkommit. I jaktlagens 20§ 1 mom. bestäms att landskapsstyrelsen skall höra jaktvårdsföreningarna då ändringar görs i jaktlagstiftningen. I den förordning som var på remiss till jaktvårdsföreningarna  som de fick uttala sig om fanns inte 3 § med. Hade den varit med hade det säkert kommit synpunkter på den bestämmelsen. Alltså dåvarande landskapsstyrelse införde bestämmelsen utan att höra jaktvårdsföreningarna trots att dessa har givits ansvaret att sköta älgjaktsfrågorna inom sitt område, alltså älgvårdsområde.

 

Dessutom kan denna 3 § tolkas så att de som tillåts ansluta sig till jakträttsområdet kan kräva att få jaga på hela jakträttsområdet, vilket med tanke på de frivilliga överenskommelser mellan jägare och markägare som grundar rätten att bedriva älgjakt kunde ställa till med stora problem.

 

Slutligen är det ifrågasatt om 3 § i älgjaktförordningen överhuvudtaget kan tillämpas. Frågan är om den innehåller sådana bestämmelser som borde finnas i lag och inte i förordning. Denna fråga tog JK inte ställning till, men det är skäl att fundera över också den saken.

 

Mot den här bakgrunden beslöt landskapsstyrelsen att upphäva bestämmelsen, alltså 3 §, eftersom den inte tjänade sitt syfte att bereda alla som önskar jaga älg möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt göra det.

 

Landskapsstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som har till uppgift att utarbeta nya regler för att lösa den uppkomna situationen. Vi måste ta fram nya lagregler som bättre tillgodoser intresset att bedriva älgjakt av de personer eller sammanslutningar som förfogar över mindre områden än 2000 ha och som är intresserade av älgjakt och som framför allt har marker som producerar älg.

 

Grunder skall i fortsättningsvis vara att ett jakträttsområde skall uppgå till minst 2000 ha men att det då speciella situationer uppkommer som den nu aktuella skall finnas möjligheter att bevilja rätt till jakt på älg förutsatt att områdets storlek ligger mellan 500 och 2000 ha.

 

Det har visat sig att gränsen 2000 ha är ändamålsenlig ur älgvårdssynpunkt och att den därför bör bibehållas som en regel.

 

Före bestämmelsen infördes, alltså år 1996, fanns hela 58 älgjaktlag varav 35 förfogade över marker som understeg 2000 ha. Bestämmelsen om jakträttsområden har alltså fungerat så att man bättre har kunnat planera avskjutningen till förmån för älgstammens kvalitet. Minskar man på denna areal kommer man lätt tillbaka till en situation där det är svårt att på ett heltäckande och viltvårdsmässigt bra sätt sköta älgstammen.

 

Det är svårt att här och nu på ett heltäckande sätt svara på eventuella frågor om hur reglerna för mindre områden mellan 500 och 2000 ha kommer att utformas. Det skulle vara att föregå arbetsgruppens arbete, men klart är att jaktlagstiftningen skall kompletteras med bestämmelser som på rättvist möjliga sätt tillgodoser allas intressen för en ansvarsfull beskattning av älgstammen.

 

Eftersom det är fråga om lagstiftningsåtgärder kommer lagtinget att få ta ställning till dessa i så god tid att bestämmelserna kan vara klara före den 1 juni 2003, då en ny tillståndsperiod om tre år börjar löpa.

 

Det förtjänar påpekas också att alla under den kommande älgjakten har rätt att jaga älg även i Lemland, jakträttsområdet med tillstånd från jaktvårdsföreningen och de som kallas ”de förfördelade” i spörsmålet med tillstånd från landskapsstyrelsen, som i och för sig gavs på tvivelaktiga grunder.

 

Talman, så långt sakfrågan om älgjaktsförordningen.

 

Sedan kommer jag till den osakliga delen.

 

I motiveringens sjätte stycke skriver spörsmålsställarna följande: ”Att detta gjorts med stöd och direkt medverkan av de tre enda älgjägare i Lemland som har förtroendeposter och samhällsuppdrag i Ålands lagting och Ålands landskapsstyrelse är mycket allvarligt. Tilltaget liknar svågerpolitik och politiskt mygel ovärdigt vår västerländska demokrati och bör därför av landskapsstyrelsen synnerligen noggrant motiveras inför lagtinget.”

 

Lagtingsledamöterna Roger Jansson, Harriet Lindeman, Jörgen Strand, Dennis Jansson, Olof Salmén, Danne Sundman, vicetalman Bert Häggblom och lagtingsledamot Lasse Wiklöf påstår i en offentlig handling att jag i landskapsstyrelsen har sysslat med verksamhet som liknar svågerpolitik och politiskt mygel.

 

Av samtliga undertecknare kräver jag en offentlig ursäkt för den skrivningen. Jag uppfattar skrivningen som förtal och trots att jag är rätt erfaren i i politiska duster känner jag mig kränkt. Skrivningen kan mycket väl uppfylla brottskriteriet för ärekränkning, såvida undertecknarna inte kan visa att deras påstående är sant.

 

Jag hävdar att det inte är sant. Förarbetet till slopandet av 3 § i älgjaktförordningen gjordes i vanlig ordning av tjänstemän vid landskapsstyrelsen. Beslutet togs i landskapsstyrelsens plenum med den öppenhet som är kutym vid sådana beslut. Att jag var föredragande i detta ärende är en följd av systemet. Så var kommer det politiska myglet in bästa undertecknare. Med svågerpolitik avses tydligen att jag med beslutet skulle ha gynnat någon eller några kompisar inom älgjakten. Jag vill bara klargöra att jag har varit med och upphävt en bestämmelse som inte har fungerat och medverkar till att ta fram bättre och rättvisare regler för älgjakt under vissa förhållanden, regler som skall kunna användas över hela Åland om problem uppstår.

 

Skrivningen i motiveringen har inget med älgjakten och dess bedrivande att göra utan är enbart formulerad för att misstänkliggöra och kränka mig. Det är rätt många som har ställt sig undrande till varför lagtingsledamöter och t.o.m. en av lagtingets talmän använder sig av kränkande uttryck i denna offentliga handling. I den här aktuella motiveringen talas det om ovärdighet. Hela frågan rör ju enbart normal ändring av lagstiftning som förekommer hela tiden. Om något är ovärdigt är det det påhopp som spörsmålets undertecknade står för i samband med formuleringen av spörsmålet.

 

Alltså, bästa undertecknare, visa att ni har rätt eller visa att ni är rakryggade nog att be om ursäkt!

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Trots att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson i den sista delen av sitt för övrigt sakliga anförande övergick till osakliga kommentarer, någon domedagsprofetia eller domaranförande över en del av lagtingsledamöterna som har tecknat under spörsmålet, skall jag för min del i det här inlägget vara möjligast kort i dag. Jag skall vara möjligast positiv till landskapsstyrelsens svar. Jag skall vara möjligast konstruktiv för att hjälpa till att nå resultat eftersom jag har varit med och kämpat för den uppkomna situationen i landskapets älgjaktssystem under många år i den här frågan, som både för landskapsstyrelsen och för delar av Lemland är en svår situation, har varit och fortsätter att vara en svår situation.

 

Men jag kan inte låta bli att något ändå kommentera inledningsvis landskapsstyrelseledamoten krav på ursäkt för en text i spörsmålet! Kära vänner, meningen lyder: ”Tilltaget liknar” – det står alltså inte ”är” och därmed faller varje risk för ärekränkning, landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, men det kan vara allvarligt också när man säger att tilltaget liknar någonting – ”svågerpolitik och politiskt mygel ovärdigt vår västerländska demokrati.” Det är definitivt ett hårt uttalande. Men hela den här processen har innehållit en sådan hårdhet från parternas sida, så varför skulle lemlandsjägarna, som sitter i lagtinget och landskapsstyrelsen, plötsligt ha blivit så väldigt mycket mjukare! Man kan naturligtvis, när man läser landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse för landskapsstyrelseledamoten Sune Erikssons del, fråga om jävsparagrafens sista punkt borde ha tagits i användning. Det är en fråga för landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, det är en fråga för lantrådet. Lagtingsledamöterna är däremot definitivt inte jäviga i sådana här frågor. När man då använder sin makt i en fråga där det kan ifrågasättas huruvida man är ojävig kan den här typen av tankar väckas av ledamoten Sune Eriksson själv. Kan man i Lemland på tre år skjuta 67 älgar, om man tilldelar de 67 älgarna 83 procent av de jaktbara markerna, så är det klart att de som jagar på den där 83 procenten får skjuta några älgar till. Dit hör naturligtvis de här nämnda personerna. Inte kommer man runt den frågan. Det är sanningen.

 

Herr talman!

Vidare till mitt resonemang kring landskapsstyrelsens svar på spörsmålet. Den tredje paragrafen i landskapsförordningen om jakt på älg, som landskapsstyrelsen helt sonika strök den 28 maj i år, lyder så här: ”Då ett jakträttsområde bildas skall den som har jakträtt enligt 4 och 6 §§ jaktlagen för landskapet Åland på ett område inom eller i anslutning till jakträttsområdet beredas tillfälle att ansluta området i fråga till jakträttsområdet, förutsatt att området lämpar sig för älgjakt.” Ett ganska självklart stadgande som baserar sig på 33b § i den åländska jaktlagen. ”Beredas tillfälle att” betyder inte att man tvångsansluts, utan man skall beredas tillfälle. Jag återkommer till justitiekanslers tolkning av detta.

 

Vi gjorde 1997 en stor förändring i jaktlagstiftningen när det gäller älgjakten på ett omvälvande sätt. En stor del av landskapsstyrelsens myndighetsutövning flyttades då ut till de åländska jaktvårdsföreningarna. De skulle i fortsättningen handha den praktiska skötseln av älgjakten i kommunerna. Ni kommer ihåg att vi när det gäller Ålands Idrottsförbund gjorde en motsvarande utflyttning av myndighetsutövandet, så att vi hade två sådana processer på gång i slutet av 1990-talet. När vi lagstiftare gör en sådan här sak, att vi gör en betydande delegering av myndighetsutövningen till icke-myndigheter, så måste flera rättssäkerhetskriterier samtidigt uppfyllas. Ett av dessa kriterier är att den övervakande myndigheten, i det här fallet landskapsstyrelsen, skall kunna gå in och korrigera uppenbara felbeslut eller orättvisor utgående från lagstiftningens anda och mening. Därför utformades 39 § i jaktlagen så att den ger landskapsstyrelsen rätt att på synnerliga skäl bevilja korrigerande älgkvoter vid sidan av jaktvårdsföreningarnas kvottilldelning. Denna 39 § har landskapsstyrelserna tvingats använda för att skapa rättvisa i älgjakten i Lemland. För alla sex år, 1997 t.o.m. 2002, har landskapsstyrelsen beviljat avskjutningsrätt för det jaktlag i Lemland som disponerar ca 17 procent av markerna. Ett annat rättssäkerhetskriterium, när man gör en sådan här delegering, är att möjliggöra,  i det här fallet för markägare, att ställa sin mark till älgjaktens förfogande och för intresserade älgjägare att på likvärdiga villkor som andra ges möjlighet att delta i älgjakten. För det ändamålet finns i 33b § intaget stadganden i jaktlagen. I jaktlagen finns också ett befullmäktigande för landskapsstyrelsen att utfärda kompletterande bestämmelser i förordning.

 

För att ytterligare specificera och för att stärka rättssäkerheten för de älgjaktintresserade medborgarna har landskapsstyrelsen 1997 i älgjaktförordningen skapat ett regelverk för en rättvis anslutning av marker och jägare till älgjakten genom 3 och 7 §§. Sedan är det fråga om tillämpning, huruvida man lyckas nå resultatet genom att använda sig av paragraferna. Jag återkommer till det.

 

Om någon landskapsstyrelse vill justera en del i det här regelverket, så måste man samtidigt för att inte begränsa rättssäkerheten tillse att kvarvarande bestämmelser fyller samma ändamål som ursprungsbestämmelsen eller att nya bestämmelser intas innan de befintliga stryks. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson skakar på huvudet, men så är det normalt; att det dock inte alltid sker i våra demokratier är riktigt, men det är ett brott mot de demokratiska grundprinciperna och bibehållandet av rättssäkerheten, om man inte kommer till att paragrafen som  man stryker inte har någon betydelse för rättssäkerheten – det är tydligen det som ledamoten Sune Eriksson tycker. Jag undrar om det finns en majoritet i lagtinget som kan tycka det! Jag är säker på att det inte finns.

 

Efter det här frågar vi i spörsmålet efter motiven som landskapsstyrelsen hade för att slopa 3 § i älgjaktsförordningen utan att ersätta den med något annat. Landskapsstyrelsens svar anger att oklarheter i tolkningen av 3 § förelegat, att det alltså är ett motiv för att stryka den. Vilka oklarheter? Jag har inte upplevt några oklarheter i den här paragrafen under min tid som ansvarig eller som lantråd. Däremot är alla paragrafer lite knepiga att tillämpa från tid till annan. Tidigare landskapsstyrelse har inte upplevt några oklarheter. Och, landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, justitiekanslern har inte heller upplevt några oklarheter. Däremot har justitiekanslern upplevt oklarheter i uppföljningen, i hanteringen, av 3 §, särskilt inom Lemlands jaktvårdsförening. Korrespondensen är diger till den delen.

 

I sitt svar ger landskapsstyrelsen alltså en felaktig bild av justitiekanslers ställningstagande. Det är så att den tvingande bestämmelsen i 3 §, som landskapsstyrelsen hänvisar till, är uttrycket ”beredas tillfälle att ansluta området”. Det är det som justitiekanslern har ifrågasatt om har skett i Lemland. Har man på ett tillräckligt sätt berett ifrågavarande jaktlag tillfälle att ansluta området? Justitiekansler har konstaterat att uppenbarligen inte. Landskapsstyrelsen skulle ha rätt i sitt resonemang om 3 § skulle innehålla en tvingande bestämmelse om att få ansluta. Då kan man också fråga sig om den inte skulle strida mot jaktlagen, som landskapsstyrelseledamoten Eriksson var inne på.

 

Landskapsstyrelsen svarar vidare att man avser att ersätta bortfallet av 3 § med klargörande ändringar i jaktlagen och att detta skall göras i sådan tid att ingen blir lidande ur rättssäkerhetssynpunkt i Lemland inför jakten efter år 2002. Det här är ett glädjande och bra besked från landskapsstyrelsen. Jag tackar för det. Det kan löna sig att ställa spörsmål! Men, så kommer vi till problematiken, när landskapsstyrelsen säger så här: ”Landskapsstyrelsen har därför beslutat att se över möjligheterna att fälla älg i områden omfattande mellan 500 och 2000 hektar…”

 

Varför har man tagit bort den här bestämmelsen innan den är ersatt av en ny? Jag tror inte att vi kommer vidare i frågor och svar när det gäller den frågan, utan ärendet börjar bli utnött. Men, och det viktigare: Hur vet man att lagtinget kommer att anta en förändring av jaktlagen i tid före kvottilldelningen 2003-2005? Hur vet landskapsstyrelsen det! Man kan inte ens styra sina egna lagtingsledamöter i regeringsunderlaget när det gäller tiden för lagstiftningen. Det hörde vi just vicelantrådet redogöra för här i en annan debatt.

 

På de här frågorna ger landskapsstyrelsen i svaret inte något besked och det vore bra om landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson kunde utveckla det.

 

På grund av den här oklarheten, herr talman, är det viktigt att lagtinget nu i ett beslut kan säkerställa att markägare och älgjägare i landskapet behandlas likvärdigt. Genom landskapsstyrelsens tilltag att ta bort en bestämmelse utan att täcka upp den åtgärden tvingas vi i lagtinget att nu säkerställa att ersättande åtgärder kommer att genomföras, också av oss, och inte bara nöja oss med att landskapsstyrelsen säger att ersättande åtgärder troligen kommer att vidtas av lagtinget, som landskapsstyrelsen skriver. Jag tycker att landskapsstyrelsens skisser på en åtgärd som skall vidtas i jaktlagen, dvs. att möjliggöra jakt också på områden om 500-2000 hektar som en specialregel, eller som en huvudregel, men landskapsstyrelsen resonerar kring en specialregel, är bra. Men landskapsstyrelsen skriver att man beslutat att se över sådana möjligheter. Det är beskedet till oss! Vi vet inte om det blir, utan man skall se över sådana möjligheter. Alltså, kära vänner, rättsosäkerheten kvarstår!

 

Jag föreslår därför att lagtinget ger landskapsstyrelsen fullt stöd i reformarbetet genom att förbinda sig att skapa rättvisa genom en tydlig hemställan till landskapsstyrelsen om vilken åtgärd som bör vidtas.

 

Jag föreslår därför att följande kläm fogas till lagtingets beslut i anledning av spörsmålet:

 

”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen utan dröjsmål förelägger lagtinget förslag till ändring av jaktlagen för Åland så att älgjakt kan bedrivas av jaktlag som disponerar för älgjakt lämpade områden om minst 500 ha.”

 

Detaljregleringen kring bestämmelser osv. får naturligtvis landskapsstyrelsen utforma, men med ett sådant här beslut skulle lagtinget säkerställa att det inte blir något interregnum i rättsäkerheten i landskapet när det gäller älgjakten, utan att när man tar bort bestämmelser kommer de att ersättas inom tillräcklig tid av andra.

 

 

 

Jag skall avsluta med, herr talman, att något filosofera kring hur det är öster och väster om oss. Åland är speciellt på det sättet, och det var en av orsakerna till att vi införde 2000 hektarsregeln, att vi har begränsade marker, de är sönderskurna av vatten osv. Man ville ha relativt stora områden. Inom de stora geografiska områdena i Finland och Sverige skulle det vara rimligt att man skulle ha mycket större sammanhängande områden därför att där kan man jaga på så väldigt stora områden, till skillnad från Åland, där vi dessutom har den kommunala indelningen som gör att vi gärna vill ha det uppdelat som vi har det. I Finland har jag för mig, men jag är inte hundra procent säker, att man har 1000 hektar som gräns. I Sverige har man nu börjat experimentera – jag tror inte att man har lånat den åländska modellen, men det är alldeles uppenbart att man två år senare har gått in för en lagstiftning att möjliggöra en delegering som vi har på Åland också – och delegerat till jaktvårdskretsarna att fördela älgjaktskvoterna, tilldelningen. Det finns några jaktvårdskretsar som har fått provmöjligheten. Man skriver att det har visat sig vara väldigt lyckat. Där är det så intressant då att man tilldelar kvoter åt jaktlag med ner till 100 hektar. Man har en gräns på 100-150 hektar, man har en på 150-200 hektar, en på 200-275 hektar och en på däröver; då får man olika tilldelningar beroende på hur små områden man har. I stora Sverige med väldigt mycket älgjakt har man ett sådant system. Landskapsstyrelsen bör nu, när man skall lägga fram ett förslag inför lagtinget, som man själv utlovar och som jag hoppas att lagtinget, genom att godkänna klämmen, kan s.a.s. specificera lite mera än vad landskapsstyrelsen har gjort i sitt, noga studera det svenska provsystemet. Den diskussionen fördes nämligen inte alls i Sverige när vi hade vår utredning 1995 i landskapet om ny jaktlagstiftning.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson tvivlade i inledningen av sitt anförande på om jag var saklig när jag kommenterade de kränkande uttalanden som finns i motiveringen, som otvivelaktigt gäller mig. Jag är saklig, men vem är det som är osaklig när man skriver på det här sättet! Ltl Roger Jansson hyllar tydligen kränkande formuleringar i Ålands lagting och i offentliga handlingar. Jag vill påstå att diskussionen om jäv inte är relevant. Då skulle vi i den här landskapsstyrelsen och i alla tidigare landskapsstyrelser som har haft det här systemet också ha varit jäviga där man har varit föredragande i lagstiftningsärenden, för på något sätt rör det alltid en själv eller ens närmaste. Opartiskheten kan säkert diskuteras i många sammanhang och att det här skulle vara särskilt flagrant tycker jag faktiskt inte. Ltl Roger Jansson påstår att det inte finns några oklarheter i lagstiftningen just med 3 §. Men om det inte fanns några oklarheter, varför användes då 39 §, som inte i och för sig var tillämpbar här?

 

Jag skall inte uttala mig om klämmen, men om man läser sista stycket i landskapsstyrelsens svar borde man få ganska klart för sig att det inte där står ”troligen”, utan det står att landskapsstyrelsen har påbörjat ett arbete för att lösa dessa frågor. Punkt och slut! Det finns inget annat.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När det gäller det sista må landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson läsa hela sitt svar, där det i substansfrågan inte står att man exakt kommer att göra så. I slutet står det sedan att man kommer att vidta åtgärder för att nå en tillfredsställande lösning. Det är så i politiken också att anfall är bästa försvar! Jag har sett vem som står på talarlistan, så antagligen kommer den här meningen i spörsmålet att bli huvudfrågan när det gäller frågan om att lösa jaktproblematiken i Lemland, som är löst i alla andra kommuner men inte i Lemland. Jag antar att Lemlands representanter kommer att prata om den här meningen genom att anfall är bästa försvar. Det står faktiskt inte i spörsmålet att tilltaget är svågerpolitik och politiskt mygel, utan det står att det liknar och det är en betydande skillnad. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson vet att landskapsstyrelseledamöterna lyder under det som populärt kallas domarjäv, inte lagtingsledamöterna. Kan man på något sätt misstänka att man som person har någon fördel eller att ens familj har fördel, men i det här fallet man själv, så skall man jäva sig. Tror landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson att en domare i en rätt i en domstol skulle ha behandlat ett ärende om han hade varit i samma situation som ledamoten Sune Eriksson? Svaret är naturligtvis nej. Men jag vill inte starta någon jävsdiskussion därför att jag vill söka lösningar på älgjaktproblemet i Lemland och därför lämnar jag gärna den diskussionen, men läs gärna landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Om ltl Roger Jansson befarar att meningen i motiveringen blir huvudnumret i älgjaktsfrågan så kanske man skulle ha tänkt sig för innan man skrev den! Vårt språk är tillräckligt rikt för att kunna uttrycka sig på ett annat sätt och inte behöva smutskasta och kränka andra personer. Det tycker jag är ett bottennapp.

 

När det gäller själva sakfrågan pratas det om rättssäkerhet och rätt till älgjakt. Ingen, som vi också skriver, kommer under den här hösten att sakna älgjakt, alla har tillstånd att jaga älg och det uppstår först den 1 juni 2003 när jakträttsområde skall söka om en ny kvot hos jaktvårdsföreningarna. Det är i så fall det här uppkommer, men till dess har landskapsstyrelsen sagt att det skall finnas regler som fungerar och till den delen tror jag att vi är överens att man skall skapa regler som verkligen fungerar så rättvist som möjligt utgående från den situation man har, marker, hur mycket de producerar av älg osv. Det är också så att den här landskapsstyrelsen och alla andra tidigare har det övergripande ansvaret för älgstammen och skall naturligtvis se till den biten mera än till jägarnas möjligheter att jaga.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Spörsmålsinstrumentet är lagtingets instrument för att ställa frågor till landskapsstyrelsen och för att få föra en bred diskussion i de frågorna. Det står naturligtvis var och en fritt att koncentrera sig på olika delar, men det väsentliga med spörsmålsinstrumentet är att svara på den fråga som är ställd, att resonera kring det sakinnehåll som frågan gäller. Allt annat är undanledande manövrar. Definitivt skall inte spörsmålsinstrumentet användas till att missfirma spörsmålsställaren. Sedan kan man kritisera ordval osv. Det gör vi ofta i den här salen, men de våldsamma uttryck som ledamoten Sune Eriksson tar i sin mun om vad den här meningen skulle innebära är rena barnsligheten. Jag kan gärna be om ursäkt för själva formuleringen, det är jag själv som har skrivit den, men när det  däremot gäller andan, meningen och tanken bakom har jag ingen orsak att ta särskilt mycket avstånd, för det bekymrar mig faktiskt. Vi är valda av Ålands folk att representera hela Ålands folk. Då måste man ha en integritet som är ganska stor.

 

Frågan om älgjakten i Lemland är ställd utgående från vad som händer efter 2002. Tidigare landskapsstyrelse har säkerställt för perioden 1999-2002. Det är från 2003 och hösten framåt som det här gäller. Då är det ingen vits att hänvisa till att det är skött av tidigare landskapsstyrelse för 2002. Det intressanta är att få svar på frågan: hur kan man lösa den uppkomna situationen när landskapsstyrelsen strök den 3 §. Vi får ett hyfsat svar, men det fordrar lagtingsbeslut för att vi skall kunna stå upp inför ålänningarna och säga att så här kommer det att gå. Därför föreslår vi en kläm där lagtinget ger landskapsstyrelsen råg i ryggen och stöd för att genomföra en sådan här åtgärd. Landskapsstyrelseledamoten borde tacka och ta emot!

TALMANNEN: Tiden är ute!   Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Detta är ett ärende som nu har kommit upp som ett spörsmål i lagtinget. Jag har till stor del av min fritid sysslat med just den här frågan att få ihop det som nämns om Lemland: ett enat jakträttsområde. Mina ansträngningar har inte lyckats. Jag har inte heller tagit det så att jag måste göra det eller att det är min plikt. Jag har gjort det frivilligt på min fritid utan betalning, gjort många resor till staden på min fritid.

 

Det som har gjort att detta har kommit upp nu är 3 § i älgjaktsförordningen. Det är precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson sade att den har kommit till efter jaktvårdsföreningarnas behandling. Jag har kontrollerat det väldigt noga och det var någon fiffikus – troligtvis i landskapsstyrelsen – som kom på att man skulle sätta dit den av någon orsak.

 

Ltl Roger Jansson har faktiskt under den tid som förordningen har funnits många gånger försökt få till stånd en enighet. Det måste jag medge. Första gången var han lantråd och var intresserad av frågan, andra gången var han före detta lantråd, tredje gången var han ansvarig minister. Men trots alla titlar, möjligheter och positioner i landskapsstyrelsen att påverka detta, så lyckades han inte få ihop det i Lemland. Däremot vill jag påstå att hans inblandning ett tag faktiskt höll på att försvåra älgjakten för oss i Lemland; det var när det kom ett brev hem till mig att jag skulle redogöra för vilka gårdar eller personer, med namn och hemmansnummer som inte ville upplåta sin älgjakt under andra förhållanden. Då blev många markägare arga, men jag fick också klart av ltl Roger Jansson att det där lägger vi ner, han kom själv på det. Det kom från landskapstjänstemän? Men i varje fall var det ledamoten Roger Jansson i landskapsstyrelsen som var ansvarig när det kom. Han basade väl också över dem också förstår jag!

 

Jag håller också med om att alla skall behandlas likvärdigt och i och för sig behandlas alla likvärdigt. Det tycker jag att de alltid har gjort. Det står i jaktlagen att ett område som är 2000 hektar eller större kan bilda ett jakträttsområde. Jakträttsområde har precis, som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var inne på, en yttre gräns. Egentligen betyder det att juridiskt kan alla som är med i jakträttsområdet jaga vara de vill inom området. Med dem som jag jagar i Lemland tillämpas det faktiskt på det sättet. Vi har inga helt slutna gränser utan vi jagar frivilligt på varandras, men det skulle vara svårt att hitta på något juridiskt som skulle förbjuda för andra att göra det. De som inte kommer upp till 2000 hektar har i dag möjlighet att söka om att få fälla en älg om man uppfyller kraven på att ha 500 hektar sammanhängande mark. Det är inte en kalv, som det har sagts i pressen, utan det är faktiskt en älg. Problemet är då de områden som är så små och så splittrade, fastän de till arealen inom stora delar av kommunen blir större, att de inte uppfyller det här kravet. Där har du ett problem, men det har alltid funnits. Det problemet fanns också före den nya förordningen kom med jakträttsområde. Det jaktlag som det handlar om nu i Lemland kom inte heller då upp till sammanhängande 500 hektar.

 

När jag lämnade in ett spörsmål angående 39 §, att ge älgar på den grunden, sade ltl Roger Jansson att det egentligen var onödigt, för man hade rätt och det var en paragraf som man har använt sig av. Justitiekanslern ifrågasätter användningen av den också, så egentligen hade jag rätt den gången, fastän jag inte kom någon vart.

 

När det gäller skriften i spörsmålet vill jag påstå att jag har upptäckt en sak och nu vill jag att i synnerhet ltl Lasse Wiklöf och ltl Roger Jansson – jag hade hoppats att också ltl Danne Sundman, som nu är lemlänning skulle ha varit här – skall tala om för mig vem i Lemland som har begått ett brott. Läser man spörsmålet kritiskt så har någon begått ett brott. Mig veterligt finns det bara Sune Eriksson och jag som är älgjägare och som är med i lagting eller i landskapsstyrelse, men här står det om en tredje person och eftersom man inte har namngett dem, så vill jag att man här och nu namnger vem det är som är älgjägare och vem är den tredje älgjägaren. Jag hoppas att den personen blir ställd inför rätta, för fastän jag är områdesledare för hela jakträttsområdet så har jag ingen aning om vem det är. Jag hoppas på att den här personen får stå inför domstol för sina tilltag. Om ni har fått en upplysning om sådant, så anser jag att det är någon som har begått ett brott. Det var synd att inte Roger Janssons tingshus kom till, för då kanske den personen hade fått stå i ett åländskt tingshus med den s.k. åländska flaggande vajande i toppen. Men nu blir det nog i Statens ämbetshus som domstolsförhandlingarna kommer att äga rum. Jag tycker att kommer man med sådana påståenden och vill vara så punktlig och precis och pratar om procenter och årstal, som ltl Roger Jansson alltid gör, så skall man veta vad man skriver om också. Men det kanske finns en och det framkommer säkert här i dag.

 

Det står i första stycket av spörsmålet att alla älgjägare skall delta på likartade villkor. Har det någonsin varit så i Lemland att älgjägare har kunnat delta på likartade villkor? Just nu har vi åtminstone inom jakträttsområdet likartade villkor för alla att delta i mån av möjlighet osv. Jag måste faktiskt säga att det här är kränkning och det blir ännu allvarligare när man tar till tre icke namngivna personer. Det hade varit hederligare, ltl Roger Jansson, att namnge dem än att antyda att det finns och få tidningarna att spekulera i personer som kanske är helt oskyldiga till den påstådda, egentligen indirekta tjuvjakten – att jaga älg utan tillstånd. Det vill jag faktiskt ha reda på.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Rättegången mot spörsmålsställarna börjar ta sig ganska intressanta former, särskilt när man börjar tala om att Roger Jansson har planerat ett eget tingshus! Vad jag vet har Roger Jansson aldrig planerat ett eget tingshus, utan staten har önskat att landskapsstyrelsen skulle bygga ett tingshus åt staten. Vänligen håll er någorlunda till sak i alla fall!

 

När det gäller hur många jägare vi har i lagtinget från Lemland är jag osäker. När det gäller hur många älgjägare vi har i lagtinget och landskapsstyrelsen från Lemland är jag osäker, särskilt efter ltl Sune Mattsson inlägg. Det kanske är bara två. Är det bara två, så står det fel i spörsmålstexten, men från Lemland finns det fem eller sex lagtingsledamöter, så det finns en möjlighet i alla fall att det kanske är ett missförstånd. Men det allvarliga i ltl Sune Mattssons anklagelse var att det i spörsmålet står att ett brott är begånget i Lemland. Var står det? Däremot finns det ett resonemang kring politisk etik och moral. Men det är inget brott. Låt oss få höra var det står om detta brott i Lemland i spörsmålet! Vi kommer allt längre från huvudfrågan, men kanske vi så småningom kan hitta tillbaka till den.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Självklart gör jag den tolkningen eftersom det står ”de enda tre älgjägare”, om jag vet att det finns bara två. Det var just nu jag blev upplyst om att det kanske var fel. Jag hade ingen aning om att ltl Roger Jansson kunde skriva ett fel, det är helt nytt för mig att det kunde vara ett fel. Jag ansåg att det antagligen är rätt och då måste någon ha gjort sig skyldig till brott och så måste alla andra som hör på debatten fatta det. Om det är tre älgjägare och jag har hittat på bara två är det självfallet att den tredje har gjort sig skyldig till brott.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Vare mig fjärran att anklaga ltl Sundman, ltl Lindholm eller ltl Holmberg för att ha jagat älg utan att ha tillstånd till det i Lemland. Det tror jag ingen av vi spörsmålsställare, inklusive Sundman själv, har tänkt sig. Kanske den här diskussion härmed kan vara avklarad. Det skall tydligen vara bara två.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

Vi diskuterar återigen ett spörsmål angående älgjaktstilldelningen i Lemland från nuvarande opposition. För drygt två år sedan hade vi ett liknande spörsmål från den dåvarande oppositionen. Då uttryckte sig första undertecknaren av det spörsmålet: ”Det här är ingenting man borde diskutera i Ålands lagting”! Jag höll med då och min inställning har icke heller ändrats till den delen.

 

Älgjakt och tilldelning har överförts på de lokala jaktvårdsföreningarna, där den bästa kännedomen om älgstam och jaktområden bör finnas för en förnuftig tilldelning. Nu har spörsmålsställarna hakat upp sig på att landskapsstyrelsen har tagit bort 3 § i älgjaktsförordningen med motiveringen att det är det som är rättsskydd oberoende av areal för att få bedriva älgjakt. Det kan resultera i att det blir många älgjaktslag. Då är det väl bra att landskapsstyrelsen föreslår,  som vi har fått höra i dag, och som också spörsmålsställarna har tagit initiativ till att vi behöver en lagändring framdeles där man kan få en tilldelning från 500 hektar och uppåt, givetvis utgående från den älgstam som en förestående inventering visar.

 

Herr talman!

Jag skall inte vara långrandig, men avslutningsvis vill jag tala om för spörsmålsställarna, när de skriver: ”att detta gjorts med stöd och direkt medverkan av de enda tre älgjägare i Lemland som har förtroendeposter och samhällsuppdrag i Ålands lagting och Ålands landskapsstyrelse är mycket allvarligt”. Jag vill från den här platsen deklarera att jag har varit en ivrig jägare i mina dagar, men jag har aldrig varit medlem av en älgjaktslag i Lemland och kommer troligtvis ej heller att bli, så därför kanske vill jag, med den anklagelse jag får i spörsmålet – det är troligtvis mig som spörsmålsställarna syftar på – be om en ursäkt från spörsmålsställarnas sida.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!  

Skillnaden mellan förra spörsmålet i den här frågan och nu var att då handlade det om en fördelningsfråga, och fördelningen sker ute bland jaktvårdsföreningarna i kommunen. Då kan jag hålla med ltl Holmberg att det inte var en fråga för lagtinget. Men nu handlar det om att man håller på och ändrar lagstiftningen i eget syfte och då är det verkligen en fråga för Ålands lagting. Det är skillnaden i de två spörsmålen.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Då bör ltl Strand komma ihåg att det var landskapsstyrelsen som skötte den tilldelning som då ifrågasattes.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Det är helt riktigt. Varför måste landskapsstyrelsen sköta den tilldelningen? Jo, därför att det fanns en 39 § som säger att så skall man göra, om inte jaktvårdsföreningarna klarar av det här, vilket man tydligen inte gör i Lemland.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag utgår från att Lemlands jaktvårdsförening sköter tilldelningen på samma lagliga grund som görs i övriga jaktvårdsföreningar i de 16 kommunerna i landskapet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Strand tog ordet ur munnen på mig. Skillnaden mellan de båda ärendena är mycket betydande, att landskapsstyrelsen nu går att förändrar lagstiftningen i landskapet så att rättssäkerheten kan ifrågasättas, huruvida den fortsatt hålls lika stark eller om den försvagas. Då var det inte alls ett spörsmål som gällde en sådan grundläggande lagstiftningsfråga, utan då gällde det ett förvaltningsärende inom ramen för Ålands landskapsstyrelses verksamhet, som man alltid kan ifrågasätta, huruvida förvaltningsärenden skall behandlas som ärenden i lagtinget. Jag är säker på att ltl Holmberg väl förstår den här väldigt stora skillnaden, men för det kan man ju tycka att det här spörsmålet inte heller borde ha ställts, visst, det är klart, särskilt om man inte har så väldigt stark känsla för detta med rättssäkerheten och lika behandling inför lagen. Men det är jag övertygad om att ltl Holmberg har.

 

Den andra delen av min replik gäller att jag vill beklaga att vi indirekt har beskyllt ltl Holmberg för att vara älgjägare i Lemland. Det är en felaktig uppgift. Däremot är ltl Holmberg jägare i Lemland och aktiv i den ifrågavarande jaktgemenskapen, som inblandad på ena sidan och inte som inblandad på andra sidan.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag tackar ltl Roger Jansson för det erkännande som han nyss gjorde, men däremot tycker jag att säkert har ltl Roger Jansson funderat många gånger och kanske två, tre gånger om innan han har författat spörsmålet och nog utgår spörsmålet lite från samma som den dåvarande oppositionen ställde, det kommer man inte ifrån, om man går till saken.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tror att vi har rett ut ganska tydligt vad som är skillnaden mellan de båda ärendena att ändra i lagstiftning  respektive att använda sig av befintlig lagstiftning i Ålands landskapsstyrelse. Jag tror också att det är skäl att titta vilka undertecknare det finns på de båda spörsmålen, som är gemensamma alltså, åtminstone ltl Wiklöf har deltagit i båda och skulle knappast ha deltagit i det här om han skulle föra det resonemang som ltl Holmberg nu för.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

I normal ordning kommer jag sist av alla och därför vill jag i korthet säga följande. Eftersom ltl Roger Jansson redan har sagt vad jag tänkt säga, så ber jag i stället att få instämma i hans anförande och vill samtidigt meddela att jag helhjärtat stöder klämförslaget. I den här frågan har jag exakt samma åsikt som ltl Roger Jansson.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Nog har jag varit med om att politikerkollegor har haft ömma tår, men så här ömt trodde jag inte att ärendet var! Ålands folk kan säkert själva fundera ut varför. Jag hade tänkt uttala mig om det här ärendet, men med hot om rättsprocess är det fråga om vi inte skall spara oss till rättegången, så jag väljer att göra det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman försöker skoja bort en verkligt betänklig skrivning i det spörsmål han själv skrivit under. Är det karlatag det?

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Karlatag eller inte – det kanske är en jämställdhetsfråga. Jag är synnerligen allvarig, jag skojar inte bort någonting. Jag ber Ålands folk själva bedöma vad den här ömheten beror på. Under hot om rättsprocess skall man inte uttala sig, utan jag väntar till rättegången.

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag tycker att det har varit en ganska intressant och belysande diskussion och jag måste verkligen säga att om demokratin skall bringas att fungera må ändå de instrument, som rätteligen tillkommer parlamentet för att få uttala sig, för att få göra frågor och för att överhuvudtaget bringa klarhet i olika sammanhang, inte hela tiden ifrågasättas som någonting insinuant och bedrövligt. Det är de här redskapen vi behöver om demokratin skall fungera i den här salen. Vi har några instrument, tack och lov. 

 

För övrigt, herr talman, vill jag på det varmaste understöda det klämförslag som ltl Roger Jansson har lagt.

 

TALMANNEN:  Talmannen vill påpeka att det finns ett understöd av ltl Boman.

 

Ltl Wiklöf: Det skadar väl inte med ett till!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag har för min del i den här diskussionen inte i frågasatt huruvida man kan ställa spörsmål i en sådan här fråga eller inte. Jag har t.o.m. sagt tidigare, och jag tror att jag kommer att få anledning att göra det också framöver, att det är bra att man ställer spörsmål, det är bra att diskutera frågor, men vad jag har vänt mig mot är de formuleringar som jag anser är kränkande. Det tycker jag inte att passar i ett sådant här sammanhang. Att diskutera sakfrågor ställer jag gärna upp på, och det har jag ingenting emot och det skall man göra i Ålands lagting, men man behöver inte använda nedsättande uttryck varken i tal eller skrift. Det tycker jag inte passar och det har jag vänt mig mot. I övrigt har vi från landskapsstyrelsen givit ett svar som har fått rätt gott vitsord här och jag har också personligen försökt belysa frågorna ytterligare på en saklig nivå. Men jag delade upp det i två delar: den sakliga och den osakliga. Det är de kränkande skrivningarna som jag hänför till den osakliga delen, men ett spörsmål är bra, sådana skall vi diskutera Lars Wiklöf!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Nå, det är roligt att få höra det! Men jag vill säga en sak till. Om vi ständigt på regeringssidan, oberoende av vilken konstellation som för dagen där sitter, hela tiden uppträder som prinsessan på ärten, då kommer vi nog att få bråka mycket i den här församlingen. Går vi tillbaka och tittar på insinuationer och formuleringar i otaliga spörsmål som har förts fram under årens lopp, så finns det hur mycket som helst att verkligen ondgöra sig över om det är det man eftersträvar. Jag tror ändå att vi skall se till de uppenbara och korrekta syften som finns och mindre fästa oss vid olika nyanseringar. Det kan hända att formuleringar inte alltid är så fenomenala som de borde vara. Tyvärr kan det vara så. Men för den skull tror jag inte att vi skall behöva uppehålla oss så väldigt mycket. Det är kärnfrågorna som är det centrala och det är vi rimligen skall diskutera.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

I kärnfrågan har landskapsstyrelsen och jag försökt ge korrekta svar. Om ltl Wiklöf ser framför sig att vi får bråka mycket om man skall börja märka ord, så om det kommer sådana här skrivningar, så blir det nog säkert bråk, åtminstone så länge jag är med. Jag tycker inte att det är värdigt Ålands lagting att ha sådana här formuleringar. Det får jag lov att säga. Jag har varit med så pass länge att jag har en viss erfarenhet av det här också!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

När jag tänker efter skall jag lite ta udden av detta med tre personer. Det är så att jag märker att spörsmålställarna inte känner så bra till förhållanden, vad som har orsakat det här i Lemland och därför vill jag gärna ta upp det.  Det hör faktiskt till saken att en gång på åttiotalet, när jag tänker efter, så föll det en älg på Holmbergs mark som jaktlaget sköt. En gång när jag var i skogen och jagade ifjol så såg jag lantrådet Roger Nordlund utan röd mössa. Han var på rådjursjakt, men han satte på sig en röd mössa och han kunde naturligtvis ha förväxlats med en älgjägare. Därav misstagen kanske!

 

 TALMANNEN:  Begärs ordet Diskussionen är avslutad.

 

Under överläggningen har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Boman, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen utan dröjsmål förelägger lagtinget förslag till ändring av jaktlagen för Åland så att älgjakt kan bedrivas av jaktlag som disponerar för älgjakt lämpade områden om minst 500 ha.”

 

Enligt 38 § 5 mom.  AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 27 september. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 27 september.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Ronald Bomans enkla fråga angående fiskodlingskonferens. (EF nr 19/2001-2002).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är den 27 september kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.45).

 

 

 

 

 

 

 

 

Originalfil