Plenum den 26 april 2004 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 26 april 2004 kl. 13.00.

ANDRA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson och ltl Göte Winé).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från lagtingsarbetet för tiden 26-28 april anhåller ltl Göte Winé på grund av privata angelägenheter och talman Viveka Eriksson anhåller om befrielse från dagens plenum på grund av privata angelägenheter: studiebesök i Bryssel för Europaparlamentets kandidater. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/2003-2004 angående bestämmelser om inlösen av privata arkiv. (FR 12/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 28.4. Godkänt.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2003-2004 angående ändring av djur­skyddslagen. (FR 7/2003-2004).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 22/2003-2004 angående trafikbrottslag för landskapet Åland. (FR 9/2003-2004).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion.

 

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Lagutskottet ha behandlat landskapsstyrelsens framställning om en trafikbrottslag för Åland.

 

Det kan först konstateras att framställningen närmast är av teknisk natur och inte innehåller några egentliga lagändringar i sak.

 

Tanken är den att straffbestämmelser som nu är spridda i olika lagar, främst då vägtrafiklagen och ordningsbotlagen, förenas i en och samma lag. På detta sätt uppnår man bättre överskådlighet och pedagogiskt blir det bättre för lagtillämparen.

 

Lagutskottet har i detalj granskat varje paragraf och föreslagit vissa ändringar av språklig, förtydligande eller lagteknisk natur. Jag tänker inte gå in på allt, men vissa klargörande detaljer kanske kan vara av nöden.

 

Den första är behörighetsfrågan. Denna frågeställning dök upp i tre fall under utskottsbehandlingen. Den första och avgörande frågan är huruvida lagtinget har behörighet att stifta om förande av motorfordon utanför väg.

 

Alla minns  den tidigare debatten då riksdagen sänkte promillegränsen för grovt rattfylleri och frågan om huruvida denna sänkning gällde på Åland eller inte. Det ansågs att den sänkningen inte gällde här, vilket har lett till att vi i nu gällande vägtrafiklag sänkt promillegränsen. Den nu gällande promillegränsen gäller på området för vägtrafiklagens tillämpningsområde.

 

Lagutskottet anser att vi har denna behörighet och att vi har haft den även tidigare; det var enbart en lagteknisk grund att vi i tiden hänvisade till strafflagen (23 kap.) Även grundsatserna i självstyrelselagen talar för detta (18 §, 27). Jag kan nämna att lagberedningen ansåg saken så klar att de på vår förfrågan anförde att de inte ens tänkt på att vi inte kunde ha behörighet.

 

I 12 § stadgas det om rapport-, åtals- och påföljdseftergift. Där konstaterade v att det tillhör området för rättsskipning och sålunda faller under rikets behörighet.

 

I 59 § stadgas om bl.a. rättsmedlen, dvs. att besvär över Ålands förvaltningsdomstols beslut får inte söks. Lagutskottet konstaterar att detta är ett rent rättsskipningsärende, dvs. under riksbehörighet. Utskottet har föreslagit en korrigering på den punkten; egentligen handlar det om besiktningsman eller motorfordonsbyråns beslut.

 

I 5 § stadgas om grovt rattfylleri. Lagutskottet anser att ordalydelsen bör ändras så som framgår ur betänkandet. Det innebär att uttrycket ”inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerhet” byts ut mot ”och omständigheterna varit sådana att förandet av fordonet varit ägnat att äventyra någon annans säkerhet”. Detta motsvarar den tidigare lagtexten och harmoniserar bättre med ordalydelsen i 2 och 3 §§, dvs. äventyrande respektive grovt äventyrande av trafiksäkerheten. Det viktigaste är att abstrakt fara räcker för att uppfylla straffrekvisitet, vilket motsvarar en omfattande rättspraxis.

 

I 22 och 23 §§ stadgas om förseelser med motorlöst fordon respektive vid gångtrafik. Lagutskottet anser att det finns en stor risk med tekniken att räkna upp de paragrafer på vilket stadgandet skall tillämpas. Det finns risk med att man missar något i uppräkningen av paragrafer samt att kommande lagändringar i berörda paragrafer kan leda till misstag. Den tekniska ändring som vi föreslår är ”vattentät” och ganska ofta använd också. Det här är alltså språkliga korrigeringar.

 

Lagutskottet föreslår också en materiell ändring. I 14 § i framställningen stadgas om de fall då ordningsbot kan föreläggas, dvs. inte så grova förseelser som bör straffas i dagbotsförfarande. I framställningen framgår det att om en mopedist kör mot rött ljus kan ordningsbot påföras. Men lagutskottet omfattar inte denna tanke utan anser att en mopedist bör behandlas som vilken annan motorfordonsförare som helst. Man måste kunna sätta samma krav på en mopedförare som på en bilist vad beträffar förbudet att köra mot rött ljus. En moped som kör in i ett korsningsområde mot rött ljus utgör en mycket stor trafikfara, inte bara för sig själv, utan även för andra medtrafikanter. Tänk er en bilist som plötsligt måste väja för en mopedist inne inne i en korsning. Med det här förslaget får vi även en pedagogisk vinst; faran med att köra mot rött ljus skall inpräntas i alla fordonsförare. Trafiksäkerhetskonsulenten hade faktiskt ganska hård uppfattning om det här.

 

I övrigt har lagutskottet omfattat framställningen. Speciellt viktigt att påpeka är att det gäller nolltolerans mot narkotika i vägtrafiken. Lagutskottet omfattar enhälligt den principen. Enligt de uppgifter som vi fick under resans gång är det önskvärt och i vissa fall att tillåta vissa mediciner i samband med bilkörning. En del personer blir t.o.m. bättre bilförare med en medicinering, som då är påkallad av olika behov. Det är viktigt att i sammanhanget påminna sig att medicinbruket inte får nedsätta förmågan att föra fordonet på ett betryggande sätt, utan det skall vara helt under läkarövervakning.

 

Fru talman!

Det som lagutskottet inte har varit enigt om är promillegränsen, främst då var straffbarhetsgränsen skall dras. Det kom fram redan i remissdebatten åsikter om den här frågan. Lagutskottet kunde konstatera att frågan om ändring av promillegränsen inte framkom ur landskapsstyrelsens framställning. I remissdebatten framkom det, som sagt, och vi var inte främmande för en diskussion och har även fört en sådan diskussion inom utskottet samt berörde frågan med de sakkunniga vi hörde. Men majoriteten av utskottet ansåg att en ändring av promillegränsen bör föregås av utredning över konsekvenserna m.m., vilket då företrädesvis bör initieras av landskapsstyrelsen.

 

Till vårt betänkande har det bifogats en reservation som jag inte desto mera nämner.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Som lagutskottets ordförande nämnde har till detta betänkande bifogats en reservation av undertecknad. Innan jag kommer in på den vill jag i alla fall framföra att det är glädjande att vi genom lagförslaget klart och tydligt anger en nollgräns för användning av narkotika i trafiken.

Det är glädjande att vi genom det här lagförslaget klart och tydligt anger en nollgräns för användning av narkotika i trafiken. Det underlättar betydligt polisens arbete. 

 

Som framgår av betänkandet har jag inlämnat en reservation där jag föreslår att promillegränserna för rattfylleri sänks från det föreslagna 0,5 till 0,2 promille och för grovt rattfyllleri från 1,2 till 1,0 promille.  Varför gör jag det?  Dels har det som framgår av reservationen att göra med att trafik och alkohol är oförenliga, det ökar trafikfaran för alla trafikantgrupper och dels vill jag genom en sådan promillesänkning påverka attityderna.

 

Om jag börjar med attitydförändringar. I alla diskussioner och debatter som rör droger hänvisar man till att vi måste få en attitydförändring till alkohol och andra droger, vi måste få människor att ändra sina attityder och framförallt det uppväxande släktet, våra barn och ungdomar, skall genom information och dylikt fås att helst låta bli kontakten med olika droger. I samband med diskussionen om landskapets alkohol- och drogpolitiska program betonades attitydfostran av de flesta politiker.

 

Nu, bästa kamrater, när vi konkret genom lagstiftningsåtgärder kunde skärpa attityderna till trafik och alkohol då konstaterar landskapsstyrelsepartierna i lagutskottet: ”Utskottet är inte främmande för en diskussion om de nuvarande promillegränsernas lämplighet och ändamålsenlighet men anser att eventuella ändringar av dem bör föregås av närmare utredningar som borde beakta utvecklingen av rattfylleribrotten i landskapet, lagstiftningen i omkringliggande länder, konsekvenser för polisens och hälsovårdens arbete, verkningar för trafiksäkerheten och dylikt.”

 

Så är det med den viljan från landskapsstyrelsen och dess majoritet i lagutskottet, att när vi lagstiftare har möjlighet att faktiskt konkret bidra till en positiv förändring av attityden till alkohol i trafiken, nej då vill man inte. Bara hänvisa till icke-förpliktande diskussioner. Jag hoppas verkligen att majoriteten här i salen under ärendets fortsatta behandling kan stå upp för en ändring av promillegränserna och leva upp till utlovade kraftåtgärder när det gäller begränsning av alkoholskador, som också naturligtvis berör alkohol och trafik.

 

Det är nämligen så att Sverige har i över ett decennium haft de promillegränser som jag föreslår och det har naturligtvis lett till att olyckor där alkohol har varit inblandat har minskat, attityden till alkohol och trafik har skärpts. Det är ju många i den här salen som annars inte vill jämföras med rikets lagstiftning utan hellre Sveriges så nu har ni en chans. Norge har för övrigt  nyligen gått in för en 0,2 promillegräns. Landskapsstyrelsens trafiksäkerhetskonsulent gjorde i samråd med Ålands statistik- och utredningsbyrå i slutet av 2002 en enkätundersökning om promillegränser. En enkätundersökning som också finns att läsa på trafikavdelningens hemsida. Den är mycket intressant och av den framgår bl.a.:

 

  • att av de totalt 557 svarande i åldern mellan 18 till 75 år av vilka 49 procent var kvinnor och 51 procent män uppger 83 procent att de känner till den för Åland lagstadgade promillegränsen för rattfylleri.

 

  • att på frågan: Vilken promillegräns anser du att vi borde ha ? Alternativ 0, 0,2 eller 0,5 promille?
  •  

-         26 procent av samtliga som svarade ville ha en nollgräns

-         32  procent av samtliga  svarande ansåg en promillegräns på 0,2

-         42 procent svarade att det var nöjda med den gräns om 0,5 promille som vi har idag

 

Det betyder att 58 procent av samtliga som svarat ville ha en sänkning av promillegränsen.

 

Åldersgruppsmässigt fördelade den så att

57 procent i åldersgruppen 18 – 24 år ville ha en sänkning,

56 procent av 25 – 54 åringarna ansåg det samma

och hela 61 procent av 55-75-åringarna ansåg en sänkning av promillehalten till 0,2 promille befogad.

 

Alltså bästa fru Talman och lagtingsledamöter; redan i slutet av 2002 ansåg 58 procent av de svarande i den av landskapsstyrelsen trafikavdelnings gjorda enkätundersökning att man ville ha en sänkning av promillegränsen. Det visar klart och tydligt att den åländska befolkningen anser att en sänkning av promillehalterna vid rattfylleri är befogad. Efter det att den här enkätundersökningen utfördes har vi haft en intensiv och engagerad drogdebatt i vårt samhälle, med krav på konkreta drogpolitiska åtgärder för att förhindra droganvändning, både narkotika och alkohol, landskapsstyrelsen har uppgjort ett alkohol- och narkotikapolitiskt program i syfte att på olika sätt begränsa konsumtionen, skadeverkningar av alkoholkonsumtion och arbeta för ett narkotikafritt Åland m.m. Så det är ingen felaktig gissning att tro att andelen ålänningar som idag vill sänka promillegränserna ytterligare har ökat .

 

Fru Talman

Totalkonsumtionen av alkohol bland ålänningarna kommer ytterligare att öka genom den finska regeringens beslut om skattesänkning på alkohol, för starksprit upp till hela 40 procent. Det har redan medfört ökad försäljning vid Alko i Mariehamn upp till c. 10-15 procent. Vi måste också notera att skattesänkningen också gäller mellanöl som vi alla kan köpa i livsmedelsbutikerna.

 

Jag hörde i radion häromdagen att i riket hade en del stora butikskedjor börjat locka kunder med reklam om billig mellanöl vilket hade medfört en 20 procent försäljningsökning på mellanöl, förr gällde som känt billigt kaffe, men det är nu historia, nu lockar man livsmedelskunderna med billigt öl.

 

Nå, nu kommer totalkonsumtionen att öka och därmed också kommer antalet berusade i trafiken också att öka och de alkoholrelaterade trafikolyckorna.  Läser man polisens statistik har antalet rattfyllerister stadigt de senaste åren uppgått till mellan 90 och 100 fall per år. Om vi statistiskt håller oss till samma antal trafikkontroller etc. kommer totalantalet rattfyllerister att öka även om vi bibehåller nuvarande promillegränser på grund av den ökade konsumtionen. Och det är väl ganska lätt att räkna ut att sänker vi promillegränserna kommer till en början antalet rattfyllerifall att öka märkbart, men på sikt kommer vi att få en nyktrare och en mer drogfri trafik.

 

Det kan rimligtvis ingen ha något emot. Vi vet hur det är idag, vi vet hur det kunde bli, därför kan det inte vara svårt att besluta om man ärligen stå upp för det man säger sig försvara, nämligen att få en negativ attityd till alkohol, begränsa rattfylleriet och minska de alkoholrelaterade olyckorna genom att stöda förslaget om en sänkning av promillehalterna för rattfylleri och grovt rattfylleri.

 

Fru talman!

Jag kommer under den fortsatta behandlingen att föreslå att ärendet remitteras till stora utskottet.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Som ltl Christian Beijar redogjorde för den undersökning som man har gjort inom landskapet hade man i enkätmaterialet haft tre alternativ: 0,5 promille (oförändrat), 0,2 och 0,0 promille. Som ltl Christian Beijar redogjorde var det ungefär 80 procent som sade sig känna till vilka regler som gäller och 42 procent som hade svarat att man ville ha oförändrad promillegräns. I undersökningen frågade man om trafikanterna vill ha en sänkt gräns eller en oförändrad. Man hade två alternativ, varav två var en sänkning, vilket statistiskt gör undersökningen lite felaktig. Man borde även ha haft ett till alternativ: som t.o.m. det oresonliga om en höjning, för att få en rätt bild av det. Tittar man på hur det ser ut i omkringliggande regioner har vi i Europa tre länder med 0,2 promilles gräns i trafiken. Enligt de uppgifter jag har tagit del av har man i Sverige sänkt till 0,2 promille, men det är mera en bildmässig sänkning eftersom man har en felmarginal som vi enligt hörande fick uppgifter om att var på 0,38 och det gör att sänkningen är väldigt marginell. I övriga Europa har vi en gräns om 0,5 promille i Finland, Åland, Danmark, Island, Estland, Lettland, Litauen, Belgien, Holland, Frankrike, Spanien och Tyskland. Så har man 0,8 promille på Irland, i Italien, Luxemburg och Storbritannien.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är klart att man kan föra ett sådant resonemang som ltl Dennis Jansson gjorde när det gäller att se hur undersökningen är uppgjord. Det fanns tre olika alternativ och det var 42 procent som svarade på enkäten att de var nöjda med den nuvarande nivån. Om man fortsätter på det resonemanget skulle det kanske bland den 42 procenten eventuellt finnas någon som ville ha en högre promillegräns, men däremot inte den övriga 58 procenten, som stödde en sänkning.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Mycket riktigt kan man se det på det viset, men när man gör en undersökning och har två alternativ som automatiskt kommer att generera svaret: man är för en sänkning och ett alternativ som genererar svaret oförändrat, så blir det felvisande. De som väljer mittemellan – många är mittemellan i sina val – gör att det lätt blir en sänkning, som det alltså blir övervägande majoritet för.

För övrigt anser jag att vi i vårt lagstiftande på en turistort, vi har mycket turister, bra kan tillåta att man på Åland skall kunna åka ut till skärgården, åka ut på landet, göra ett restaurangbesök, som motorcyklist osv., kunna dricka en mellanöl och köra bil. Det är någonting som jag tror att de flesta, åtminstone ålänningar som jag känner tycker att är okej. Jag tycker att vi skall kunna bibehålla den möjligheten och friheten när vi ändå är en turistort. Vi har ändå inte någon väsentlig skillnad i andra länder; hade vi haft 0,8 på Åland hade jag absolut varit för en sänkning till 0,5.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är en intressant diskussion som ltl Dennis Jansson för så här genast efter valet. Före valet var alla eniga om att man verkligen skulle arbeta för att få en förändrad attityd till hela drogområdet, men nu, några månader efter valet, har det tydligen skett en förändring, där man kan tillåta att man lite dricker, kör bil och om det eventuellt råkar hända någonting så är det någon som har lite otur. Det är skrämmande!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Lagutskottet har gjort ett grundligt och bra arbete med trafikbrottslagen. Att vi inte tillåter någon narkotika eller narkotiska preparat i trafiken mera är bra. Däremot har vi medicineringen, att de som har läkarordinationer fortsättningsvis får köra bil. Det är en bra sak, för det kanske kan skada mera om man tar bort medicineringen från personerna i fråga. Det är inte fråga om något narkotikabrott i de fallen.

 

Jag är besviken på en punkt och det gäller promillegränsen vid rattfylleri. Av flera orsaker har det inte varit möjligt att ändra den i det här skedet, har jag fått reda på. Jag hoppas att det är den lagtekniska orsaken som är huvudorsaken. Sänkningen av promillegränsen vid rattfylleri från 0,5 till 0,2 promille fanns inte med i lagframställningen; därför ansågs det att den frågan inte var tillräckligt beredd.

 

Det har framkommit att de flesta länder har 0,5 och högre promillehalt i dagsläget. Trenden är väldigt tydlig i den här frågan över hela Europa, att här är det inte fråga om några liberaliseringstankar utan är det en förändring så är det en tydlig skärpning, alltså att man sänker promillegränsen. Det finns uppgifter om att de funderar på en sänkning till 0 promille i de baltiska länderna. Sverige och Norge är föregångare på detta område och har sänkt till 0,2 promille.

 

Att vi är en turistort talar för att vi skall vara ännu försiktigare, för vad är det viktigaste? Jo, det är egentligen att vi tar hand om våra medtrafikanter, våra barn och ungdomar som vistas ute i trafiken och att man försöker göra en tydlig markering att man inte skall ha någon alkohol överhuvudtaget i trafiken när man kommer till Åland. Skall vi sälja Åland med kvalitet och hålla god mat i stället för att vi skall satsa på att man måste dricka och använda alkohol vid varje tillfälle? När det gäller alkohol och trafik finns det flera områden också som man kanske skall ha helt fria från alkohol: barndom, graviditet, idrott, arbetsliv och trafik. Om vi skall ha en trovärdighet också i narkotikafrågan borde vi jobba med alla dessa områden.

 

Men i det här fallet skall vi hålla oss till trafiken. Rattfylleri är alltid en trafiksäkerhetsrisk, och livsfarlig. Vart fjärde dödsfall i vägtrafiken här i landet beror på olyckor där någon av parterna varit påverkad av alkohol. Trots detta är det nu tillåtet att köra omkring alkoholpåverkad på våra vägar. På det här området har alltså inte lagstiftningen ännu inte använts fullt ut för att ge en tryggare trafik och en nyktrare miljö. Viktiga metoder mot rattfylleri förutom lagstiftning är övervakning och upplysning. Det är viktigt att vi har opinionen med oss och därför är det inte så bra att vi har den här diskussionen heller att man ifrågasätter det.

 

Vem är det som kör rattfull? Nio av tio rattfulla är män. Andelen kvinnor ökar emellertid hela tiden. Av de rattfulla uppskattas 60 procent vara storkonsumenter av alkohol. Noteras att många av de alkoholskadade saknar helt eller delvis förmåga att avgöra sin berusningsgrad. De kan alltså uppleva sig nyktra även vid mycket hög berusning. Det här är kanske att jämföra med hur mycket socker man sätter i kaffet. Någon som inte dricker alkohol känner nog om man är påverkad vid 0,5 promille. Det är samma sak att dricker man inte kaffe med socker i överhuvudtaget så känner man ganska bra om det är en eller två bitar socker i kaffet, men dricker man kaffe med tio sockerbitar är det väldigt svårt att avgöra om det är en halv eller en sockerbit i kaffet. Många av rattfylleristerna som jag har varit med och tagit och också som mina kolleger har tagit tror inte att de har 1 promille eller 1,5 och upp till 2 promille utan de anser sig själva vara kapabla att köra, att de är nyktra, för vi tillåter trots allt att man kör under påverkan av alkohol.

 

Vid polisens alkotester har ca 1 bilist på 100 varit lagligt påverkad, så det är inte så stora problem på det området, utan det är nog mera attityden, att man jagar inte bara dem som har mellan 0,2 och 0,5  utan det viktigaste är att vi går ut och gör en markering, att vi inte vill ha alkohol i trafiken.

 

På grund av av den ökade trafiken och den ökade alkoholkonsumtionen har även andelar som kör lagligt påverkade ökat under den senaste tiden enligt uppgifter som jag har fått fram.

 

Hur påverkar alkoholen oss? Enligt undersökningar ökar olycksrisken redan vid mycket låga halter av alkohol i blodet. Alkoholens effekt varierar beroende på ålder, anlag, vikt, alkoholvanor och allmäntillstånd. Påverkan börjar redan vid blodalkoholhalter på 0,2 promille och kan ge problem att fördela uppmärksamheten. När alkoholhalten i blodet börjar närma sig 0,4 promille börjar synfältet smalna, ögats förmåga att följa rörliga objekt försvagas, uppmärksamheten sätts ned, reaktionstiden förlängs, precisionen i rörelserna avtar och bedömningsförmågan och ansvarskänslan minskar. Det sistnämnda leder ofta till en tendens att köra fort och benägenhet att ta risker. Att omdömet är nersatt påverkar inte bara körningen utan leder också till att andra trafiksäkerhetsåtgärder sätts åt sidan, som t.ex. att använda bilbälte. Trots misstag upplever förarna att de kör ganska perfekt när de har olika körsimulatorer.

 

Särskilt utsatta vid låga alkoholpromiller är unga förare, ovana förare. Uppgifter från en norsk studie gör gällande att för en förare i 18-24 års åldern är risken 900 gånger större att dödas om de har 0,5 promille eller mera i blodet. Det finns ingen undersökning med 0,2. Prognosen är alltså väldigt dålig för dem som kör påverkade av alkohol jämfört med andra. Vissa av dem som tas kan vara väldigt påverkade; vi har sådana som har 2-3 promille utan att de är synbart påverkade. Det krävs många års träning eller att man har väldigt goda alkoholanlag för att vara på det här sättet.

 

Alkoholen inverkar kraftigare på förare vars reaktioner på grund av mindre körvana är nedsatt. Detta har gjort att man i USA och Österrike har gjort en lagändring att unga förare inte får köra efter klockan 22.00 på kvällarna och inte på nattetid överhuvudtaget. Det har sänkt dödsfall i trafiken radikalt.

 

Vi var tidigare inne på alkohol och läkemedel. Nu är det otillåtet att köra med läkemedel överhuvudtaget i blodet, men vi vet att många som tar läkemedlen också intar alkohol och det förstärker alkoholeffekten radikalt, så det finns de som kan blåsa väldigt lågt i polisen alkometrar och inte ser speciellt påverkade ut men som kan vara väldigt påverkade av den gemensamma effekten av medicin och alkohol. Därför borde det inte finnas alkohol överhuvudtaget i trafiken, att man skall ge en sådan signal till dem.

 

Vi vet att när det gäller påföljderna ger lagen en tydlig markering att rattfylleri är ett klandervärt beteende. Påföljden kan bli mycket dramatisk: fängelse, samhällstjänst, höga böter. Men påföljden att förlora rätten att köra bil är kanske det som avhåller de flesta.

 

Vi borde också få med i debatten att samtliga som åker fast för rattfylleri borde få någon form av vård eller konsekvenssamtal. Det finns en hel del alkoholister och sådana med alkoholproblem som finns gömda i siffrorna. Enligt forskningen så märks 60 procent av dem som har alkoholproblem i ett samhället, 30 procent kan man misstänka, det kan vara rattfylleri eller att man ser att någon dricker mycket på fester och märks lite utåt. Det är endast mellan 5 och 10 procent som syns. Bland dessa 60 procent som inte finns, så finns någon enstaka rattfyllerist, så det skall vara den påföljden att alla skall genomgå en kurs i nykterhet som åker fast för rattfylleri.

 

Vi vill ha en policy mot narkotika och då måste vi göra en tydlig markering för att få en attitydförändring överhuvudtaget. Därför är en promillesänkning angelägen. Bilkörning på Åland borde alltid vara alkoholfri. Skall vi ha en trovärdig narkotikapolitik bör nog lagstiftningen ge tydliga signaler.

 

Frågan är inte nedlagd och avslutad i och med den här diskussionen utan vi fortsätter att arbeta för att få sänkningen till stånd.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson började sitt anförande med att han från sina landskapsstyrelsevänner fått information om att man inte har upptagit promillerna därför att frågan inte har varit tillräckligt beredd. Samtidigt ger han väldigt initierad information om alkoholens skadeverkningar och konsekvenser för alkoholintag och övriga droger i samband med trafiken. Det är väl ingen hemlighet att det inte behöver göras några stora och märkliga undersökningar för att komma underfund med att vi borde sänka promillegränserna, samtidigt som han väldigt initierat berättar hur man skall tydliggöra och markera detta. Då vill jag också ge den rekommendationen att i lagtinget i alla fall i det här ärendet som det är nu tydliggör han bäst sin markering genom att stöda en remiss till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson hade ett välgrundat och väl förberett och innehöll mycket viktiga fakta. Jag kan berätta att för min del i lagutskottet resonerade jag om promillegränsen, och säkert de andra med mig, att det är fråga om en så pass stor förändring att om vi i lagutskottet skulle ha gått in för en sänkning av promillegränsen innebär det att vi också skulle ha gått mot landskapsstyrelsens framställning på ett sådant sätt att vi skulle utöka kriminaliseringarna, dvs. det skulle innebära att det som i dag är tillåtet skulle ha blivit förbjudet och en så stor avvikelse från landskapsstyrelsens framställning ansåg vi i lagutskottet att vi inte kan göra utan ett förberedande arbete.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Av ltl Åke Mattssons redogörelse får jag uppfattningen att de största problemen och risken speciellt för andra i trafiken är de riktigt grova missbrukarna av alkohol som kör bil samtidigt. Det är där de allra farligaste och största skadorna också uppstår. Utifrån det hörande vi har haft i lagutskottet har vi erfarit att det är där de stora problemen sitter, alltså de höga promillenivåerna i samband med de grova rattfyllerierna. Då är frågan: Kommer vi verkligen åt dem genom att sänka gränsen för vanligt rattfylleri till 0,2 promille? Är det inte så att insatserna måste göras för att försöka komma åt dem som missbrukar gång på gång, som kanske inte ens har körkort, utan tillgriper ett fordon och därav också riskerar att skada många människor genom sin framfart i trafiken? Jag tror att det viktiga är att vi fokuserar på var problemet är och inte skapar strukturer och regler som kanske inte egentligen gagnar utan mera begränsar.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Dennis Jansson helt och hållet att det som vi är ute efter är grovt rattfylleri. Därför måste man gå ut och markera för dem som har supit sig till reptilstadiet, som knappast tänker överhuvudtaget logiskt mera, att man inte skall ge sig ut i trafiken och köra bil, att är det någonstans som det är verkligen rent från alkohol så är det i trafiken. Därför är det en viktig sak. Det är inte sådana som tar en eller två öl vid något enstaka tillfälle på en fest som vi är ute efter. Man pratar väldigt mycket om attitydförändring och det är där som det är viktigt att vi måste visa att vi menar allvar när vi säger att vi vill ha bort drogerna och vi vill ha bort alkoholen från Åland. Vi måste göra den här lilla eftergiften och sänka promillen. Jag pratar inte om att det skall vara tillåtet att köra med 0,2 promille utan jag är ute efter nolltolerans av alkohol i trafiken.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att detta lagförslag är mycket bra eftersom det faktiskt innehåller den mycket efterlängtade nolltoleransen mot narkotika i trafiken, som under senare år har blivit ett riktigt stort problem. Därför gör lagförslaget redan mycket nytta. Beträffande den låga gränsen finns det egentligen inget rent konkret problem i dag. Det vi skulle skapa genom att sänka till 0,2 är att vi kanske skickar ett antal ålänningar till åklagaren de första åren – jag undrar om det verkligen är nödvändigt!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag försökte säga att problemet är att dessa personer som tas med 1-1,5 promille tror att de kör med 0,2-0,3 promille – de anser att de är tillräckligt trafiknyktra för att vara ute i trafiken. Det är därför vi behöver en sänkning till noll så att de håller sig borta därifrån s.a.s. Detta är en viktig markering som vi behöver göra samt den allmänna attitydförändringen: att visa för våra ungdomar att vi menar allvar med att vi skall försöka få bort droganvändningen. Där är också alkoholen ett problem, det gäller inte bara narkotika. Det spelar inte så stor roll om man förstör sitt liv med alkohol eller om man förstör det med narkotika – ett förstört liv är ändå ett förstört liv.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Det har varit intressant att följa den här diskussionen och framför allt tycker jag att det var intressant att höra ltl Åke Mattssons inlägg, som också var mycket faktabaserat. Men det som jag stannade för var detta med att det skulle vara en lagteknisk fråga att föra ärendet vidare till stora utskottet. Jag tycker nog att det är mycket viktigt att vi får detta vidare utrett i stora utskottet eftersom ltl Roger Eriksson svarar att det egentligen inte är en lagteknisk fråga utan det är mera det att lagutskottet inte har velat gå emot landskapsstyrelsen i den här frågan; då är det väl inte det tekniska det hänger på utan det är väl mera det politiska.

 

Jag tycker att det skulle vara viktigt att man skulle få fram en omröstning i den här frågan. Vad jag kan tolka det nu stöder socialdemokraterna och också liberalerna en sänkning av promillegränserna. Jag tycker att det är bra att de rösterna också börjar höras eftersom vi här tidigare i lagtinget också hade diskussioner om att börja sälja vin i lokala livsmedelsaffärerna. Med det ställningstagandet framför allt från centern och nu i och med att man inte vill gå in för en sänkning av promillegränserna har centern gått in för en mycket liberalare alkohol och drogpolitik. Det tycker jag är mycket synd eftersom det urholkar ltl Britt Lundbergs mycket goda antidrogarbete före valet.

 

Lagtinget är tydligt. Vi säger nej till en nolltolerans för droger, men vi säger inte nej till alkoholen. Här tycker jag att det handlar, som många har framfört, om attityder. Jag tycker det är viktigt att lagtinget också skärper promillegränserna. Vi vet alla det att det behöver bara hända en enda olycka med en allvarlig utgång där ett barn eller en vuxen – det spelar ingen roll om det är en turist eller om det är en ålänning – blir överkörd på grund av alkohol, så kommer alla att ropa: Varför har ingen gjort någonting i den här frågan?

 

Jag stöder en remiss till stora utskottet för att få en vidare utredning av detta ärende.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Ltl Camilla Gunell framförde att hon stödde en remiss till stora utskottet. Personligen förstår inte jag vad vi skulle uppnå för nytt där. Vi har trots allt gjort en väldigt ingående och detaljerad behandling av lagförslaget i lagutskottet och haft många höranden. Jag skulle i så fall säga att om man skulle göra en sådan här ändring bör det komma ett nytt lagförslag från landskapsstyrelsens sida någon gång i framtiden när man anser att det är befogat att ändra gränserna. Sist och slutligen skall vi komma ihåg att var någonstans händer de farliga, allvarliga olyckorna, är det sådana som har druckit ett eller två glas öl och kört bil eller är det de som har druckit mycket alkohol och sedan tillgriper en bil? Där är skillnaden. Jag tror att i dag finns det ganska god förståelse för det här i det åländska samhället.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Av diskussionen att döma blev det oklart om det var en lagteknisk tröskel eller s.a.s. en politisk tröskel att ta detta till diskussion och det är det jag skulle vilja ha utrett i stora utskottet. Naturligtvis om landskapsstyrelsen kommer med en framställning där man vill sänka promillegränsen, då kommer vi vara de första att stöda det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är självklart att om man skall gå in för en sådan sak som att sänka promillegränsen måste det beredas noggrant. Det är inte bara en fråga om politisk vilja. Straffskalorna kommer med all sannolikhet att måsta ändras, straffpåföljden som ett led av detta och det fordrar en hel del beredning, som vi ser det. När ltl Camilla Gunell sade att liberalerna nu uppenbarligen har tagit linjen att vi stöder promillegränsens sänkande, kan vi väl säga att vi är inte helt främmande för tanken någon gång i framtiden, men i det här skedet torde det inte vara möjligt, för det behövs som sagt en mycket noggrannare beredning. Vi anser inte att det är stora utskottet som skall utföra en sådan här beredning, utan det måste nog börja på ett lägre plan och göras som en tjänstemannaberedning i första skedet. Det är nog att ställa nästan för stora krav på ett utskott att man skall göra allt det här arbetet, så vi kommer inte att stöda en remiss till stora utskottet.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag får säga att diskussionen i alla fall har varit mycket intressant, dvs. att höra var partierna står i den här frågan. Jag tycker att det kunde vara en markering att redan i dag påbörja arbetet mot sänkta promillegränser genom att ta ärendet vidare till stora utskottet, men jag tycker att det har varit en mycket intressant diskussion, framför allt för att se var de olika partierna står och jag hoppas att vi kan fortsätta diskussionen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det står också i lagutskottets betänkande en skrivning om denna sak, att lagutskottet ber att landskapsstyrelsen överväger att diskutera och eventuellt bereda den här saken vidare. Alla som är i lagutskottet har omfattat tanken i princip, men själva saken fordrar som sagt en mycket noggrannare beredning innan man kan komma till skott.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Kanske det är också så att de övriga partierna också behöver en politisk beredning i den här frågan. Man är inte i dag redo att ta ställning för sänkta promillegränser, men vi är som sagt redo att göra det, fast redan i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Jag har flera gånger märkt här att när argumenten tryter från socialdemokratiskt håll börjar man ägna sig åt att tyda och tolka centerns inställning, och det gjorde också ltl Camilla Gunell. Jag tycker att i en sådan här debatt räcker det väl om man försöker torgföra den egna och partiets inställning och inte föra en vulgärdebatt om vad andra förmodas tänka och tycka. I den här frågan, som är komplicerad, som det har framgått av alla anföranden här, stöder jag tanken på att skall man sänka det bör man göra ytterligare utredningar, och denna utredning hör nog inte hemma i stora utskottet. Därför kommer inte jag att förorda en remittering dit. Vi har erfarit i lagutskottet att den svenska gränsen på 0,2 promille är ganska flummig när det gäller att tillämpa den. Gränsvärdena slirar ganska mycket uppåt och jag tror att skall vi ha en gräns bör den vara klar och redig för tillämpning både av polis och också för de rättskipande myndigheterna. Jag skulle i och för sig inte ha någonting emot en nolltolerans också när det är fråga om alkohol, men jag märker att det är en inställning som inte är tillämplig i praktiken. Jag har inte heller sett några siffror på hur många alkoholrelaterade trafikolyckor som hänför sig till att föraren har legat under 0,5.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag skulle inte på något sätt vilja kalla det här för en vulgärdebatt och jag tycker överhuvudtaget inte att man kan säga att argumentationen på något sätt har varit inriktad bara på centern. Men det som har varit förvånande för mig åtminstone är de dubbla budskap som centern kommer med, framför allt när man före valet för en väldigt aktiv antidrogpolitik och sedan här efter några månader dels vill börja sälja vin i matbutikerna, med vad detta kommer att innebära, dels inte visar någon större vilja att gå in för promillegränssänkningen. Jag kallar inte det för en vulgärdebatt; jag tycker att det är en argumentation.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Jag vet inte vad jag skall kalla det när en talare från socialdemokraterna stiger upp och försöker tolka och tyda centerns politik, i allra högsta grad som den är helt felaktig. När det gäller centerns inställning till droger har ltl Britt Lundberg på ett utmärkt sätt talat för en nolltolerans, och det kommer fram i landskapsstyrelsens framställning och i lagutskottets betänkande att det är nolltolerans i fråga om droger som är relaterade till icke alkohol. Det är väl en konsekvent politik. När det gäller nyttjande av alkohol i trafiken vill jag upprepa att det skulle vara intressant att se olycksstatistiken som hänför sig till när föraren har mindre alkohol än 0,5 i blodet. Det är det som är det intressant att se vilken inverkan har just dessa i trafiken som ligger på 0,2 promille. Vi vet hur storkonsumenterna ligger och där finns mycket mera arbete än att angripa dem i trafiken. Det är mycket mera som måste följas upp än trafikbekämpning, den saken är klar. Här är det samhällets olycksbarn vi har att göra med.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag tycker att jag var tydlig. Jag tycker också att ltl Britt Lundbergs drogförebyggande insatser före valet var mycket bra och jag trodde att hon företrädde det som är centerpartiets linje i den här frågan. Men det har varit förvånande att ta del av den, vad jag tycker, liberaliserande syn som centern i de senaste debatterna ändå har visat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.               

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det har varit intressant att lyssna på den här debatten. Den är ingalunda ny. Den har åtminstone diskuterats med jämna mellanrum så länge jag har varit med i politiken på olika nivåer och egentligen tycker vi lika, men egentligen vill vi inte alla ha det på samma sätt! Nu talar jag inte för någon annan än mig själv. Det har varit många frågor här. Man har sagt att talar man för centern, för socialdemokrater osv., men min högst personliga åsikt är att också när det gäller alkohol handlar det om att antingen dricker man eller annars kör man. Det finns inget alternativ. Det tycker ingen här heller, men man vill ändå ha gränsen för att, ja, det är nog bra ändå att ha den! Man kan inte riktigt förklara det, man kanske vill ta en öl osv. För mig handlar det mera om att man ger en signal om vad vi tolererar, vad vi tycker. Det är inte alls ovanligt att man hör den diskussionen som man inte borde få höra, och där tror jag att riskfaktorn finns: ja, när det är 0,5 promille, jag har tagit en öl, nog tror jag att jag klarar en öl till och så tar man en öl till, för det går nog det också med 0,5. Men är det 0,2 promille tror jag att man t.o.m. är rädd att den första ölen. Man funderar inte ens över den andra ölen. Det är den attitydförändringen och den åsikten som jag tycker att man borde fundera mera på. Den åsikten har jag haft väldigt, väldigt länge. Jag har inte lyckats saluföra den speciellt bra, det vill jag påstå, eftersom jag inte fått något större support för den! Men det underliga är att när man hör diskussionen här stämmer den inte riktigt överens med verkligheten på något sätt. Det är som om vi skulle tala lite med dubbla tungor i den här frågan, någonting som vi ofta gör när det gäller alkoholpolitik överhuvudtaget. Så ärliga måste vi vara. Jag har förstått att man har diskuterat detta i lagutskottet och kommit fram till att skall man sänka promillegränsen borde lagen beredas, det kan jag hålla med om. Hade man haft den åsikten kunde man ännu tydligare ha sagt att vi förväntar oss en ny lagframställning inom en snar framtid där man tar ställning till det, det kanske man inte riktigt tydligt säger, men att det nog behövs en utredning. Jag tror tyvärr inte att det blir någon förändring i och med att framställningen skickas till stora utskottet, för det handlar inte om kunskaper och att man måste utreda mera utan det här handlar om att tycka till politiskt. Vad som behöver beredas är i så fall de politiska partierna och vi vet att stora utskottet består av politiker från olika partier och viljeyttringen är så tydlig i dag, så att en omgång via stora utskottet är nog bara en skenmanöver i dagens läge. Det är min absoluta åsikt i det här fallet. Man får bara hoppas att landskapsstyrelsen tänker till en gång till och kommer tillbaka med ett förslag om en 0,2 gräns.

 

 

 

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som vtm Harriet Lindeman hade. Om man nu får tolka det, så tolkar jag det på det sättet i alla fall att hennes budskap var att nu är det nog så att de politiska partier som vi har i lagtinget är av den åsikten att man skall bibehålla 0,5 respektive 1,2 promille. Det får man naturligtvis ha respekt för, men då kan man också göra som vtm Harriet Lindeman säger att man säger rent ut att så här är det i stället för att ge sken av någonting annat. Det som också var intressant här, som jag tänkte lite grann kommentera är gränsen, att de flesta säger att det skulle

vara bäst om det skulle vara 0 promille. Men då kommer man in på samma diskussion som gäller om vetenskapligheten, att om man äter vissa livsmedel, bär eller någonting sådant kan kroppen helt plötsligt börja visa promillehalter och då blir det en sådan diskussion. Det som trafikkonsulenterna alltid anför när det gäller promillegränser och attityder, när de far ut till skolorna, så är det att skolungarnas viktigaste fråga är: Hur mycket kan jag dricka innan jag uppnår promillegränsen? Det är väldigt knepigt för trafikkonsulenterna att föra en sådan diskussion. Där sätts värderingarna färdigt: om man kan dricka si eller så mycket för att uppnå promillegränsen. Det är alltid risker med gränser.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag upplever att en gräns om 0,2 är i princip 0 och att 0 är omöjligt utgående från att man inte kan ta en punschkaramell och sedan sätta sig och köra, utan då måste man vänta ett tag, har jag förstått, för att punschkaramellen skall få ”lugna ner sig lite grann”. Det kan vara hostmediciner, det kan vara vad som helst, så 0 är omöjligt i praktiken, har jag förstått, medan 0,2 skulle ge signalen att man inte skall dricka när man kör. Det finns inga diskussioner runt den frågan. När det gäller att tolka om det finns en politisk vilja eller inte har jag den tolkningen att det inte i dag finns den politiska viljan till det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Från den obundna gruppens sida vill vi tacka lagutskottet för ett gott arbete och härmed meddela vårt helhjärtade stöd.

 

Ltl Dennis Jansson:

Fru talman!

Jag har själv suttit med i lagutskottet och deltagit i behandlingen av trafikbrottslagen. Vi har haft ett mycket bra arete när vi har gått igenom den. Jag skulle kort vilja poängtera att vi börjar snabbt diskutera promillegränsen om 0,2 och 0,5, men vi skall komma ihåg vad trafikbrottslagen egentligen handlar om: vår säkerhet i trafiken och att trafikregler skall efterföljas och att straff skall utdömas enligt olika nivåer och gränser på förseelser som man gör. Jag skulle säga att vi har egentligen större problem också i trafiken än just om 0,2 och 0,5 gränsen. Det borde egentligen ha kommit i samband med körkortslagen: vi har ett problem, en pensionerad dam på 75 år som har kryckor får köra en motorcykel med 200 hästkrafter i dag utan att behöva avge ett prov, om hon har tagit ett körkort sedan gammalt. Det är en lätt trafikfara, om man säger så, det kan skada rätt många. Vi vet alla att ibland kan vi komma till en parkering och så hör man 6000 varv från en bil och så ser man kanske en äldre människa som sitter bakom ratten, som rullar ut i en korsning och det varvar och skriker. Det här är ganska allvarligt. Det finns bland äldre förare också en risk i trafiken och det har orsakats många olyckor också därför att man inte längre har samma närvaro som man har när man är lite yngre. Det är också en fara som finns och det finns många olika risker i trafiken. Trafikbrottslagen handlar i övrigt om att reglera olika typer av förseelser. Förseelserna skapas av många olika orsaker och det är inte bara 0,3 promilles skillnad i utandningsluften utan det finns många andra olika saker.

 

Jag hörde ltl Camilla Gunell eller ltl Åke Mattsson nämna om man förbjöd bilkörning efter klockan 22.00 för ungdomar och kommer vi till det har vi nog gått för långt i vår förbudsstat, vi kan snabbt bli att förbjuda bort allting som finns.

 

I övrigt tycker jag att det är ett alldeles utmärkt lagförslag och jag hoppas att det kommer att träda i kraft utan behandling i stora utskottet.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Dennis Janssons inlägg går ut på att snuttifiera saker och ting. Det ena utesluter inte det andra. Finner han eller landskapsstyrelsepartierna att det är vissa trafikantgrupper som utgör fara av olika skäl kan man naturligtvis antingen i en framställning eller på enskilda lagtingsledamöters initiativ både i salen och i utskott ta upp de sakerna. Nu är det så att vi socialdemokrater har tagit upp en angelägen fråga som berör promillegränserna. Men det utesluter inte att man också kan ta upp andra frågor som berör trafiken som man upplever att är farliga.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Jag valde alla dessa andra skeenden och scenarion för att jag tycker att vi snabbt går bort från den trafikbrottslag, som har många olika punkter, till en alkoholpolitisk debatt. Det är det som känns lite fel. Det här rör en trafikbrottslag för landskapet Åland, där vi reglerar olika straff och förseelser inom trafiken.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag vill ltl Dennis Jansson att i lagförslaget ingår förslag till nya promillegränser och vi vet alla konsekvenserna av alkohol och trafik. Därför anser vi att denna fråga är väldigt viktig.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Med all respekt har vi förstås vår rätt att föra debatt om det som står i lagförslaget, visst, men det är också lätt att man gör det till en politisk aktion om alkoholpromillegränser. I det här fallet anser jag att landskapsstyrelsen i så fall skall komma med ett komplett lagförslag med motiveringar kring just promillegränser innan man för en aktion runt det.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Ltl Dennis Jansson påstod att jag har fört ett resonemang som jag inte alls känner igen, så han måste blanda med någon annan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Vid remissdebatten av trafikbrottslagen kommer jag ihåg att jag uttalade mig och sade att vi inom centern säkert också kan vara beredda att titta på promillesänkningar, vilket vi också har diskuterat. Jag tycker att det är fel om centern skall ställas vid skampålen för detta. Detta är ett betänkande från lagutskottet, där det alltså finns en reservation av ltl Christian Beijar. Jag är övertygad om att vi kommer att gå mot promillesänkningar. Men jag respekterar också det föreliggande förslaget från lagutskottet att man vill undersöka och utreda det vidare innan man gör dem.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

 

Ltl Christian Beijar: Fru talman! Jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskottet.

 

Ltl Carina Aaltonen: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Beijars förslag om remiss till stora utskottet.

 

ANDRA VICE TALMANNEN: Ltl Christian Beijar, understödd av ltl Carina Aaltonen, har föreslagit att ärendet skall remitteras til stora utskottet. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Christian Beijars förslag att resa sig. Talmannen reser sig symboliskt.

 

Talmannen konstaterar att förslaget inte vunnit tillräckligt understöd. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående budgetram för år 2005 och plan för åren 2006-2007. (M 4/2003-2004).

 

Enligt 59 § 2 mom. LO kan lagtinget om ärendet prövas vara av synnerlig vikt hänskjuta ärendet till utskott eller självstyrelsepolitiska nämnden. Talmanskonferensen föreslår i stöd av 9 § AO att ärendet remitteras till finansutskottet. Kan förslaget godkännas? Godkänt.  Diskussion.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Rambudgeten är en beställning av lagtinget i samband med att årets budget togs. Processen är inte bara ny för lagtinget utan även för landskapsstyrelsen och dess tjänstemän. Helt ärligt skall sägas att processen inte varit helt lätt. Det gäller att ha tillräckligt med resurser på avdelningarna för detta arbete, som är nytt och innebär en rejäl utökning för all personal och även för landskapsstyrelsens ledamöter. Vidare har det gällt att hitta rätt utformning och på vilken nivå denna rambudget skulle läggas. Målsättningen från landskapsstyrelsen har varit att lägga en så realistisk rambudget där vi visar utvecklingen och prioriteringarna på ett övergripande sätt i en plan för åren 2005-2007. Detaljerna kommer att läggas i detaljbudgeterna under de kommande åren.

 

Ett annat utgångsläge och uttrycklig målsättning för vårt arbete har varit att uppfylla det som vi har i handlingsprogrammet om en budget i balans inom mandatperioden. Det har vi lyckats med i och med att år 2007 visar ett överskott, samtidigt som de ackumulerade underskotten mer än halverats mot de prognoser som tidigare landskapsstyrelse lade i samband med budgeten.

 

När det gäller intäkterna har vi lagt oss på en nivå utgående från finansministeriets kalkyler för klumpsumman. Beträffande skattegottgörelsen är noterbart att vi här har varit försiktiga. Vi räknar med en intäkt om 10-5-5 miljoner under planperioden. Nämnas kan att senaste års skattegottgörelse låg på 16 miljoner. Här har försiktighetsprincipen alltså gällt.

 

Noterbart är också att vi inte räknar med de stora uttag ur Posten som man gjorde senaste år, där man gjorde ett uttag om 3 miljoner. I vår plan finns 1 miljon, 0,7 och 0,7 miljoner.  Även från PAF har vi lagt intäktsnivån på en försiktig realistisk nivå. Även om vi får signaler om att PAF:s Internetspel bl.a. börjar rulla på riktigt bra.

 

Rambudgeten visar att det går att ta tag i ekonomin, vilket för oss i landskapsstyrelsen ger en framtidstro. Om man dessutom ser på andra positiva saker i vårt samhälle, vår låga arbetslöshet - jämfört med ifjol den här tiden har den minskat med 0,7 - Birkas nya satsning med många nya arbetsplatser, de möjligheter som EU-utvidgningen ger med nya marknader och liknande, ser landskapsstyrelsen totalt sett en god framtid för Åland och ålänningarna.

 

När det gäller innehållet i rambudgeten kommer respektive ledamot att svara för sina ansvarsområden, men man kan här se att vi valt att prioritera det som vi har sagt i handlingsprogrammet: utbildning, vård och omsorg på en fortsatt hög nivå, samtidigt som vi prioriterar områden som skapar ett mervärde för Åland, vi vill få in nya pengar till Åland. Här har vi en uttrycklig satsning på turismen med kk-huset. Vi vill få igång golfbanan, vår strategi är att ha vår utbildning inom högskolan, i och med nästa avtal, med mer fokusering på turism. Vi vill också se till att det finns utbildningar och förutsättningar för exporterande tjänsteföretag på olika områden. Sådana är en del av prioriteringarna.

 

Investeringsnivån är fortsatt relativt hög. Detta har flera syften, dels att säkerställa en jämn sysselsättning inom byggbranschen och dess kringliggande verksamheter, såsom el, VVS, målning, projektering, schaktarbeten och liknande. Man kan också utläsa att de investeringar som görs är just inom de områden som vi prioriterar: turism och vård, exempel är kk-huset och sjukhusets om- och tillbyggnad. När det gäller kk-huset tror vi i landskapsstyrelsen att det kan ge ett mervärde i form av övernattningar, resande och konsumtion i olika former. På samma sätt jobbar vi vidare med golfbanan.

 

När det gäller investeringarna är vår målsättning – och det har vi tittat ganska mycket på – att sprida investeringarna så att vi kan hålla en jämn sysselsättning och inte vara med och driva upp byggpriserna. Därför kommer t.ex. kk-husets projektering och utbjudande att vara beroende av t.ex. att sjukhusets om- och tillbyggnad, som är det andra stora bygget den här perioden, är klart, men det är meningen att det skall komma igång i höst, så det torde fasas in rätt bra där. Så finns det mindre investeringar som vi har räknat med som man kan plocka in när byggbranschen så behöver.

 

Vi vill också peka på det faktum att investeringsbudgeten belastas av anslag som vi varit tvungna att ta upp utgående från tidigare beslut av förra landskapsstyrelsen, som satte igång flera projekt utan att ha täckning i budgeten. Dit hör bl.a. badhusen, Ålands lyceum, hotell- och restaurangskolan, men det belastar den här rambudgeten.

 

Under senaste år har det pratats mycket om förändringar, strukturella åtgärder och minskning av offentlig sektor. En sak som man måste komma ihåg är att det inte går att göra så stora förändringar direkt pang, bom! på kort sikt, utan det måste ske med framförhållning och ofta med ändringar av lagstiftning.  För det här försöker vi visa riktlinjerna i vår rambudget.

 

Landskapsstyrelsen sticker inte heller under stol med att detta ram- och planförslag kommer att innebära en minskning av den offentliga förvaltningen inom landskapet. Denna minskning kommer dock i första hand, och det vill jag poängtera, att utgå från den personalpolitik där permitteringar och uppsägningar skall undvikas, men detta förutsätter ett nytänkande i hela förvaltningen där man ser förvaltningen som en helhet i stället för begränsat till sitt ansvarsområde. Man måste börja titta över gränserna och se oss som  en helhet och då måste det finnas en beredskap för omplaceringar och andra specialarrangemang i samband med naturlig avgång. Det här jobbar vi med; vi är alla eniga om att vi skall driva den här linjen och det gäller att implementera det här tänkandet på de olika områdena. Men vi är också så ärliga – och det visar att den här landskapsstyrelsen vågar ta ansvar – att om verksamhet har väsentligt minskats eller upphör, så kan uppsägningar komma i fråga efter noggrant övervägande och med god framförhållning. Det här är säkert politiskt svårt, men vi vågar ta det ansvaret och vi är säkra på att det är den första personalpolitiken som kommer att gälla, om vi lyckas implementera det här tänkandet i förvaltningen som jag beskrev. Det heter ofta att vi visar inte på några förändringar, men jag har nu valt att ur rambudgeten plocka ut en del frågor där vi konkret visar att vi har en politisk vilja att ändra. Jag skall räkna ett tio-femtontal sådana; det finns också andra i vårt underliggande arbete men det måste få jobbas med både politiskt och i beredningssyfte.

 

När det gäller fastighetssidan kommer fastigheter som inte behövs för vår kärnverksamhet att säljas ut under planperioden. Här jobbar redan en arbetsgrupp med att få fram ett underlag åt landskapsstyrelsen. Utgående från det underlaget vågar vi redan nu säga att vi säljer ut en del fastigheter till ett belopp om 8 miljoner euro. Noterbart är att dessa pengar inte skall gå in i drift utan de skall gå till investeringar som är på våra prioriterade områden. Viktigt är också att säga att vi tänker inte dumpa ut allting i en klump utan vi kommer att lägga ut dem under planperioden. Detta innebär också på sikt att fastighetsförvaltningen kan bli mindre och kosta mindre samtidigt som den blir effektivare.

 

I förslaget finns också en reformering av landskapslagen om brand- och räddningsväsendet. Vi säger uttryckligen att den syftar till effektivering av verksamheten och en minskning av landskapets kostnader.

 

Ålands radio skall under planperioden klara sig på licensmedel.

 

Landskapsstyrelsen har diskuterat och kommit överens med kommunförbundet om att tillsätta olika arbetsgrupper, en bl.a. för total översyn av landskapsandelssystemet. Vi har sagt att det får ta den tid det tar, men nu skall det bli bra, transparent och rättvist.

 

Man kommer även att granska de bestämmelser som styr den kommunala serviceproduktionen, helt i avsikt att bibehålla servicenivån men göra det till en billigare penning. Detta är en jätteutmaning, men vi har diskuterat det med kommunförbundet och är beredda att sätta igång arbetet. Även den förra landskapsstyrelsen jobbade med detta och kommunförbundet har redan sina namn klara till arbetsgruppen.

 

Vi kommer att jobba för en samordning av miljöhälsovårdens arbetsuppgifter, det skall genomföras. Där har vi redan ett utkast till en struktur, hur det skall se ut och det kommer att sjösättas under planperioden.

 

Lagstiftningen rörande verksamheter som kräver tillstånd från miljöprövningsnämnden förenklas och förtydligas utan att miljömålen sänks. I dag har lagen några år på nacken och utgående från den erfarenhet som vi har med detta byråkratiska hörande och alltför mycket utredningar vet vi att vi måste göra själva hanteringen enklare, utan att därför tumma på miljömålen. Vi har sett många exempel när det har gått snett, senast var det i hamnen i Mariehamn. Dessa jättehöranden inför allmänheten, behöver vi ha dem och liknande tillfällen?

 

Smådjurskliniken inom ÅHS privatiseras. Det har varit på gång, men vi kommer att verkställa det.

 

Utbildningen på gymnasialstadiet ses just nu över av en kommitté som skall komma med förslag till strukturella förändringar. Vi har kommit överens i landskapsstyrelsen att inte föregå den, men de förslag som presenteras kommer vi att ta upp i kommande detaljbudget. Vi säger samtidigt att inför vi nya utbildningar måste vi våga lägga ner någon annan, men detta kommer i detaljbudgeten. Utbildningen inom högskolan skall utvärderas och förändringar sker då ett nytt avtal ingås. Redan här vågar vi säga att vi har prioriteringar som ligger på sjöfart, vård och turism, helt i linje med vad vi har sagt tidigare.

 

De verksamhetsförändringar som har gjorts i och med organisationsförändringen vid museibyrån medför minskat behov av personal. De fristående organisationer som bedriver rådgivningsverksamhet inom näringspolitiken kommer att granskas vad gäller omfattning av kostnader – vi vill inte ha någon form av dubbelarbete och vi vill ha tydligare indikatorer att vi verkligen får ut någonting av det här i vår näringspolitik. Det får inte bli slentrian att man årligen förnyar avtalen utan att utvärdera dem.

 

Projektet Arbeta och bo har varit inriktat på att få arbetskraft hit till Åland; här gör vi också en förändring för att de skall inrikta sig på människor som vill komma hit och starta företag också, så de kommer att få ytterligare ett ben att jobba med, som vi tror att kan leda till att det kommer människor som har entreprenörsanda och liknande hit, förutom arbetskraften som man jobbar med.

 

Under momentet trafikavdelningen sägs allmänt att målsättningen är på sikt att bolagisera delar av verksamheten för att möjliggöra den mest kostnadseffektiva driften. På samma sätt sägs under momentet sjötrafik. Jag vill här säga, att det är inget självändamål för landskapsstyrelsen att privatisera. Det som är viktigt för landskapsstyrelsen är att vi får ut mesta möjliga för våra pengar. Vå målsättning är en bibehållen trafik till en billigare peng. Vi har en avtalsförhandling som kommer att vara viktig framför oss i januari, där vi också måste inom det offentliga hitta lösningar på samma sätt som man har gjort inom det privata. I dag är det orimliga kostnader när det gäller avtalen. Vi vill också kunna titta på konkurrensutsättning - därför har vi skrivningarna – för att vi skall kunna få facit: vad är billigare? Det kommer vi alltså att jobba vidare med.

 

Vi aviserar ytterligare en översyn av avbytar- och försöksverksamheterna i syfte att få ner kostnaderna. Dessa frågor har beretts ganska långt i landskapsstyrelsens förvaltning.

 

Det finns ännu många tankegångar bakom skrivningarna i rambudgeten, men en rambudget bör, som sagt, ligga på ett övergripande plan och detaljerna kommer vi att visa i samband med ordinarie budget. Jag har velat exemplifiera detta för att förtydliga att vi vågar göra saker politiskt och ta vårt ekonomiska ansvar.

 

Även om vi i och med den här rambudgeten visar en ekonomi som kan hanteras och att det finns en framtidstro i vårt samhälle, vill jag ändå peka på att det också finns vissa hotbilder. En är sjöfartsfrågan, där det ligger ett lagförslag som just skall till riksdagen om den lösning man politiskt kom överens om, men det är bara femårigt. Här jobbar vi på med frågan. Lantrådet Roger Nordlund kommer att utveckla de tankegångar som finns i meddelandet.

 

En annat litet orosmoment som jag ser är att även om det finns många möjligheter med EU så finns det också vissa direktiv och liknande som tas som kanske inte alltid är anpassade till vårt lilla ösamhälle med 26.000 invånare; jag tänker på drivgarnen, jag tänker på de direktiv som finns för våra skärgårdsfärjor som gör att vi antingen måste få undantagstillstånd eller investera 100 miljoner och sådana saker. Det finns också hotbilder.

 

Innan jag lämnar över denna rambudget till lagtinget för debatt vill jag passa på att tacka mina kolleger i landskapsstyrelsen för ett gott arbete, där vi gemensamt har visat att vi är beredda att ta ansvar för Ålands ekonomi och utveckling. Det som man inte heller skall glömma bort är att vi har inte rört våra sparade pengar i utjämningsfonden; de finns till för en verklig nedgång.

 

 

 

Ltl Runar Karlsson:

Fru talman!

För första gången någonsin har landskapsstyrelsen uppgjort en rambudget, en rambudget som gäller för år 2005 och en plan för 2006-2007. Rambudgeten och planen läggs fram som ett meddelande till lagtinget. Detta för att ge hela lagtinget en möjlighet att påverka det åländska samhällets utveckling för denna mandatperiod och som kommer att ha en påverkan även efter denna mandatperiod.

 

Rambudgeten visar att det är möjligt att uppnå balans år 2007. Detta genom att minska driftskostnaderna, vilket i många fall kommer att betyda färre antal tjänster. Enligt meddelandet kommer antalet tjänster att i första hand minskas med naturlig avgång, vilket är fullt möjligt. Centerns uppfattning är att en minskning av personal genom naturlig avgång går förvånansvärt fort bara man kräver en maximal rörlighet inom och mellan avdelningarna. I undantagsfall kan nog rambudgeten medföra vissa uppsägningar, om det visar sig att en omplacering är omöjligt och det inte finns tillräckligt med meningsfullt arbete för den berörda tjänsten. Även anställningar kommer i vissa fall att måsta göras, om det visar sig att det är omöjligt att ersätta tjänsten med någon annan inom förvaltningen, vilket i och för sig måste accepteras om förvaltningen skall förmås fungera.

 

I meddelandet framgår glädjande nog att tidigare besparingsbeslut i landskapsstyrelsen har givit resultat då bokslutet för år 2003 visar en större besparing än väntat. Det här är speciellt beaktansvärt då 2003 års budget var en minusbudget om 0,7 procent i jämförelse med 2002 års budget. Detta har gjorts utan någon märkbar negativ påverkan av det åländska samhället. Tvärtom måste man säga att det åländska samhället mår bra. Vi har en av den lägsta arbetslösheten i Europa, kanske t.o.m. den lägsta. Vi har den lägsta kommunalskatten i Finland. Vi bygger betydligt mer bostäder än omkring liggande regioner i förhållande till vår befolkning och dessutom med mycket hög standard. Våra skatteinkomster både för landskapet och kommun ökar. Vi har en förhållandevis jämn levnadsstandard på Åland. Vi har en bra sjukvård. Vi har bra äldreomsorg och vi har bra skolor.

 

Dessutom, fru talman, går landskapets egna bolag, bl.a. Posten, PAF och Långnäs hamn, bra ekonomiskt. Kommunerna, som vi har läst i tidningarna den senaste tiden, visar ett bättre driftsbidrag än väntat, de flesta ligger på plus, vilket är förvånansvärt med tanke på hur det ser ut omkring oss i andra länder.

 

Dessutom, fru talman, har vi mycket duktiga entreprenörer på Åland som naturligtvis är en ryggrad i det åländska samhället.

 

Nå, fru talman, nu frågar sig många då varför vi måste ha en så här stram rambudget när vi har en så här bra ekonomi! Jo, det är för att det fanns och finns en märkbar trend att driftsutgifterna höll och delvis håller på att skena iväg. Det är lätt att leva över sina tillgångar när det finns mycket pengar. Lyckligtvis är nu trenden bruten och trenden måste nu fullföljas så att vi får budgeten i balans.

 

Investeringsmässigt måste vi ha en fortsatt framtidstro; av den totala budgeten i landskapet på 250-260 miljoner euro åtgår ca 10-15 miljoner till egna investeringar, vilket endast utgör 5 procent av budgeten. Investeringar är också nödvändiga för utbyggnad och grundrenovering av vårt sjukhus, utbyggnad och grundrenovering av våra skolor, trafikförbättringar och turistsatsningar.

 

Till sist, fru talman, kan vi konstatera att rambudgeten anger att vi med nuvarande politik kan behålla den höga standarden på skola, vård och omsorg, ett högt bostadsbyggande och bra kommunikationer.

 

Allra sist, fru talman, tycker vi inom centerpartiet att landskapsstyrelsen har gjort ett bra jobb med rambudgeten. Säkert finns det sakfrågor där enskilda centerledamöter har annan åsikt, men i en fyrpartiregering måste vi ge och ta. Nu återstår det för landskapsstyrelsen att implementera rambudgeten i förvaltningens daliga arbete och i alla de beslut som tas i landskapsstyrelsen, vilket är vår fulla övertygelse att landskapsstyrelsen klarar av.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Som redan har nämnts diskuterar lagtinget i dag för första gången en rambudget. Redan att rambudgeten nu finns för behandling är i sig en stor reform. Situationen är alltså ny för lagtinget men också ny för landskapsstyrelsen och dess förvaltning. Den här situationen kommer också att vara ny för finansutskottet, så behandlingen ställer stora krav på oss alla, även på oppositionen. Men majoriteten och dess landskapsstyrelse har naturligtvis det formella ansvaret för det förslag som ligger på våra bord. Åtminstone för liberalerna är det det viktigaste i det här skedet att vi har sifferstaplar som visar balans i budgeten år 2007. Detaljerna och de skrivningar som finns i rambudgetförslaget är någonting som vi öppet och förutsättningslöst skall diskutera här i lagtinget, så vi ser fram emot en givande debatt.

 

Vi kan inte låta bli att konstatera att då detta är den första rambudgeten har den ställt synnerligen stora krav på landskapsstyrelsen, som samtidigt är nytillsatt. Tidspressen har varit synnerligen stor, så i detalj har inte majoriteten hunnit diskutera varje formulering i textdelen och därför inte heller hunnit fila ihop formuleringarna så att de till varje del tillfredsställer alla. Som exempel på detta kan nämnas att landskapsstyrelsen levererar rambudgeten utan att vara helt enig i alla frågor.

 

Därför är det synnerligen viktigt att vi inför finansutskottets behandling får en saklig och engagerad debatt här i lagtinget. För vår del är vi alltså öppna för diskussioner inom dessa ramar. Alla synpunkter av saklig och givande karaktär vill vi noga väga in och eventuellt väva in i det förslag som vi nu har på vårt bord. I varje fall är det glädjande att nu kunna se att det finns en väg ur det budgetunderskott som under flera år har oroat oss politiker och som funnits som en kvarnsten runt halsen för alla diskussioner rörande utveckling i samhället. En budget i balans är förstås en mycket bättre plattform för utvecklingsdiskussioner. Att föra domedagsdiskussioner i ett mera osäkert budgetläge är oftast bara destruktivt.

 

Fru talman!

Detta bara som en kortfattad inledning som för vår del kommer att följas av flera anföranden rörande specifika detaljer i detta förslag. En enda sak vill vi ändå lyfta upp redan i detta skede. Liberalerna ser med synnerlig tillfredsställelse att landskapsstyrelsen nu med en finansieringsplan bekräftar det beslut som lagtinget har tagit angående kk-huset. Kk-huset kommer att bli en betydelsefull insats för utvecklandet av det landbaserade näringslivet, alltså besöksnäringen och turismen. Vi behöver investeringar i sådana projekt som vitaliserar samhället och ger oss arbetsplatser också i det privata näringslivet. Enbart detta ger oss resurser att upprätthålla en god service, en god hälsovård, åldringsvård, barndagvård osv.

 

Fru talman!

Till slut vill jag tacka landskapsstyrelsen för det arbete som har utförts.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

 Då är det dags för den första rambudgetsbehandlingen för lagtingets del. Detta helt enligt vårt eget, dvs. lagtingets, önskemål. Frågan om en rambudget är ingalunda ny, men tills nu har det stannat på diskussionsnivå. Att lämna en rambudget under våren är ingen uppgift som bara dras fram ur rockärmen. Det krävs mycket arbete på olika nivåer i budgetprocessen för att ramarna skal vara så genomtänkta som det bara är möjligt. Som sagt det här är första gången, så säkert finns det barnsjukdomar på vägen fram till detta dokument.

 

Också behandlingen här i lagtinget och i finansutskottet är av förstagångskaraktär, och det är och skall bli intressant att se hur detta arbeta kommer att hanteras. Rambudgeten är ett meddelande som gör att en utskottsbehandling inte sker automatiskt, men för mig och Frisinnad samverkans del är det en självklarhet att meddelandet remitteras till finansutskottet, och så har också gjorts nu. På så sätt får landskapsstyrelsen tydliga och klara politiska beslut hur det fortsatta budgetarbetet inför höstens egentliga budget skall läggas upp. Det skall också bli intressant att se om vi får två fullskaliga budgetdebatter i lagtinget i stället för en eller om vi med detta meddelande kan dela upp arbetet mellan å ena sidan att nu diskutera de stora ramarna och i höst mera i detalj skärskåda varje avdelning för sig. Vi i den frisinnade gruppen väljer det senare alternativet, med en viss risk för att vi trots goda intensioner under debattens gång kommer att hamna på någon detaljnivå.

 

 Att lägga en rambudget för en relativt ny landskapsstyrelse, i en tid då stramhet är en nödvändighet och där slutmålet är en budget i balans år 2007 är ingen lätt uppgift.

 

Det har landskapsstyrelsen lyckats med, och då är den följande frågan: Vad innebär det i praktiken? Många av oss har stått i den här talarstolen och strukit under att det knappast finns någon möjlighet att använda osthyveln längre. Nu måste verksamheter läggas om och eventuellt läggas ner. I oppositionen är ett älskat ord ”strukturomvandling”. Vad innebär uttrycket egentligen? Kanske att vi skall utföra nuvarande uppgifter på ett annat sätt, att vi skall utnyttja resurserna mer ändamålsenligt.

 

Då vi talar om stram budgetering och att vi är tvingade att göra inbesparingar måste vi minnas från vilket utgångsläge vi gör de: från en ekonomi som givit Åland stora resurser till den offentliga sektorn. Utgående från det behöver åtstramningarna inte vara en katastrof. Det kan ibland t.o.m leda till ett kreativtietstänkande.

 

Från FS sida har jag valt att kommentera budgeten helt kronologiskt enligt upplägget i rambudgeten, vilket innebär att det inte finns någon prioriteringsordning i mitt anförande.

Detta gör att jag till först vill kommentera kansliavdelningens avsikt att göra sig av med fastigheter som inte behövs för landskapsstyrelsens verksamhet. Det innebär bara kostnader.  Det här är ingen ny uppfinning. Så länge jag har funnits med i politiken på olika plan har frågan varit mer eller mindre aktuell. Det har visat sig svårt. Ett förverkligande har stupat på många olika orsaker. Kanske kan det behövas i framtiden. Landskapsstyrelsen får för dåligt betalt. Byggnaderna har kulturhistoriskt ett stort värde, regionalpolitiska frågor o.s.v. Det har varit lätt att hitta orsaker till att skjuta upp försäljningar. Det har inte heller funnits ett absolut måste att få in nödvändiga inkomster. Att det kostar att äga och underhålla byggnader, det gäller såväl personella resurser som direkta underhållskostnader, har också tagits med en nypa salt. Nu då tex ett förverkligande av ett kk-hus är avhängigt av en försäljning av fastigheter får vi hoppas att processen sätts igång. Oberoende av god vilja tar det sin tid från det egentliga beslutet förrän allt är klappat och klart.

 

Ålands radio har reagerat kraftfullt efter att ha läst sig till att landskapsstyrelsen i fortsättningen inte kommer att ge mer pengar för verksamheten än vad licenspengarna inbringar. I sig är det den enda vägen för en fortsatt verksamhet. Lite förvånad är jag över att landskapsstyrelsen inte förväntar sig någon ökning av licenspengarna trots att aktiveringen för att få in de berättigade licenspengarna finns.  Jag är lite mer optimistisk och vill tro på en större inkomst, vilket skulle ge Ålandsradion mer verksamhetsbidrag. Personligen hör jag till dem som anser att radion själv skulle få ansvara för att få in licenspengarna. Landskapsstyrelsen skulle fortsättningsvis fastställa storleken. Sen vill jag understryka det oriktiga i att kalla det TV-licens. Det borde vara radio- och TV-licens Kan det vara så svårt att få den här frågan justerad?

 

Tilläggsutrymmen för polisen har länge varit nödvändiga och ett samarbete med  landskapsalarmcentralen är aktuellt. Det har varit många turer kring detta och fortfarande är inte signalerna från polisen och alarmcentralen entydiga om vad som skulle vara det bästa. Jag har inget eget förslag, men vill säga att i det här fallet är det viktigt att besluten blir så ändamålsenliga som det bara är möjligt.

 

Nu tar jag ett hopp i rambudgeten till social- och miljöavdelningen, ett område som av naturliga skäl har engagerat mig i redan under planeringsprocessen, som ordförande i ÅHS. Jag är glad för att landskapsstyrelsen trots allt har farit rätt skonsamt fram beträffande ÅHS rambudget. Detta år och 2005 har vi alla möjligheter att klara av rätt hyggligt. Jag oroar mig mer för följande år då det troligtvis inte finns några reserver från tidigare års kassa.

 

Som många har sagt i olika sammanhang vill också jag understryka att det finns många olika processer på gång inom ÅHS, som, om de slutförs på ett positivt sätt´, borde medföra inbesparingar utan större försämringar i vården för ålänningarna. Just nu arbetar styrelsen tillsammans med ledningen med olika sätt att platta ner organisationen så att allt fler beslut i framtiden skall tas så nära verksamheten som det bara är möjligt. För att vi skall lyckas med många svåra frågor borde ÅHS få en tid av arbetsro på alla nivåer inom organisationen - en tid då arbetsglädjen återfinns på och mellan avdelningarna på ett självklart sätt.

 

Jag är tacksam att det inte planeras nya avgiftshöjningar under perioden. Också här måste vi nu avvakta och se vad de senaste rätt stora förhöjningarna eventuellt leder till. Blir det större förändringar i besöksmönstren bland ålänningarna osv.? Trots att  inte ÅHS-budgeten blir  beskuren i euro och cent måste vi vara medvetna om att lönerna är den överlägset största posten i budgeten och dessa löner kommer knappast att stå stilla. Stiger inte budgeten med motsvarande summor måste det till rationaliseringar för att få budgetmedlen att räcka till de högre löneläget. Men som sagt processer på olika plan är på gång och jag vill se möjligheterna.

 

Miljöfrågorna är aktuella. Vi har fått ett allt för krångligt tillvägagångssätt för att få miljötillstånd mm. Jag är själv delaktig i att vi lever i en krånglig miljötillståndsvärld. Vi måste få ett smidigare sätt utan att skada miljön. Vi blir inte trovärdiga om vi fortsättar som vi nu håller på. Lagstiftningen skall ses över, sägs det i rambudgeten. Kanske finns det saker som kunde förenklas redan nu med nuvarande lagstiftning.

 

En samordning av miljöhälsovården hör också till de mer långdragna frågorna som många landskapsstyrelser har försökt komma till rätta med. Nu kan den frågan knappast tillföras så mycket nytt i form av utredningar och seminarier mm. Nu är det nog bara besluten som måste fattas, med risk för att inte alla tjänstemäns önskemål kan tillgodoses.

 

Utbildningen är det andra prioriterade området för landskapsstyrelsen. Dessa frågor har belysts på många sätt i lagtinget under den senaste tiden i samband med remitteringen av olika remisser med mera. Nu sitter en arbetsgrupp och planerar gymnasieskolans framtid. Det skall bli spännande att få resultatet. Högskolan stampar på lite i sina barnskor ännu. Här gäller lite samma som inom hälso- och sjukvården. Fastän det inte skurits nämnvärt i ramarna kommer kostnaderna att öka om vi inte vägar gå in och se på verksamheten. Vi vill ju inte sluta utveckla utbildningen, nej, vi vill säkert vara på vågens framkant, och då måste vi våga lägga ned viss utbildning för att ha resurser att möta nya utbildningsutmaningar i framtiden. Har ni hört det sägas förut? Tydligen tål det att upprepas!

 

Museibyrån är en av de områden inom utbildnings- och kulturavdelningen som får ta ”mest stryk”. Den är väl utbyggd idag. Det finns högst antagligen möjlighet att dra ner tjänster där utan att vi missköter vårt åtagande att ta hand om vår kulturhistoria. Det är trots det viktigt att vi måste vara medvetna om att mindre personal kan i allmänhet uträtta mindre. Idag närmar sig museibyrån sig åtminstone sommartid en fullskalig turistbyrå. När personalresurserna skärs ner är det också viktigt att man också funderar på vilka uppgifter som inte bör prioriteras. Är det på guiderna i Kastelholms slott eller är det på utgrävningar av våra fornminnen? Det kan säkert finnas olika sätt att se på dessa prioriteringar.

 

Näringsavdelningen har många för Åland livsviktiga faktorer att ansvara för. Just nu när färjanlöpen till Mariehamn och Långnäs är många, fler blir det, är det lätt att glömma sjöfartens problem, som fått en andhämtningspaus, men som, framtidsnäring är den ingalunda löst, så det gäller för näringsavdelningen att inte glömma det. Arbetet med en långsiktig lösning måste fortgå utan uppehåll. Jag är rädd för att det kan vara svårt när det inte finns en enda tjänsteman som ansvarar för just sjöfartsnäringen. Här borde landskapsstyrelsen allvarligt tänka på en omfördelning av resurserna.

 

Det finns mycket mer inom just den av delningen som är värt en debatt, men i det här skedet, fru talman, tar jag steget till vår trafikavdelning, som i praktiken i samband med remissdebatter brukar betyda skärgårdstrafiken. Också här måste vi våga ta i frågorna på allvar utan att bli kallade skärgårdsfientliga. Från frisinnads sida har vi alltid talat för en konkurrensutsättning av trafiken för att om möjligt få en billigare drift som i förlängningen tom kan ge mer trafik. Nu när det inte finns mer pengar att fördela kanske vi kan vara överens om att vi måste vara öppna för olika alternativ av drift för att bibehålla trafiken och därigenom den levande skärgården.

 

Detta, fru talman, kan ses som ett axplock ur en rambudget som skall åtföljas av den traditionella budgeten i höst. En hel del av arbetet är nu gjort. Nu gäller det för ls att hålla den här rambudgeten med eventuella förändringsförslag från finansutskottet och lagtinget. Det här är den första rambudgeten som gjorts. Det är viktigt att klara av den press som säkert kommer att finnas om justeringar från ramen i höstens arbete. Inom de olika avdelningsramarna måste den möjligheten finnas men för övrigt borde frågan vara avgjord.

 

Mina partikolleger kommer säkert att återkomma i olika frågor under debattens gång, så avslutningsvis, fru talman, tack till landskapsstyrelsen för ett gott rambudgetarbete.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Äntligen, får man väl lov att utbrista, äntligen har vi rambudgeten som vi har efterlyst vid många tillfällen, däribland jag själv. Jag har efterlyst en verklighetsbaserad framförhållning i landskapets budget Vi vet att i tidigare års planer som har bifogats landskapets budget har det varit mycket luft och de har i det närmaste bestått av de önskemål, i likhet med jultomtens önskelista, som har kommit in till landskapsförvaltningen och ingen har tillmätt någon större realism. Det har varit ett tillkortakommande för landskapets budget att man inte har haft en verklighetsbaserad framförhållning.

 

Fru talman!

När det gäller ekonomin och landskapets budget var det valets huvudfråga och det är den lagtingsperiodens absolut viktigaste fråga. Sist och slutligen, har jag sagt många gånger förut, är det en fråga om vi är värdiga att ha denna självstyrelse som vi är satta att förvalta, om vi inte klarar av att rätta mun efter matsäcken. Budgetering är det absolut viktigaste styrinstrumentet vi har och det kanske är lite så att vi har inte riktigt lärt oss att budgetera i svåra tider. Det är nämligen så att det är ingen konst att budgetera när man har mer medel än vad man behöver och när det bara gäller att utöka. Svårt är det däremot när man har minskande resurser och måste prioritera. Vi har beskrivit det målande i att använda osthyvel och sedan köttyxan, fru talman, nu är det någon sorts kombination av dem. Hur som helst gäller det att inse att politik är att vilja, och det här vill vi göra och det här vill vi inte göra, det är det som politik handlar om och där är budgeten vårt viktigaste instrument. I detta avseende är politik som rally: man måste ha tillräckligt med noter, tillräckligt många kurvor framåt, för att inte köra ner i diket.

 

Fru talman!

Till själva rambudgeten. Jag tänker inte desto mera gå in på den i detalj utan jag tänker vänta på finansutskottets behandling. Från Obunden Samlings sida hade vi säkert kunna tänka oss snävare ramar och större omprioriteringar för att öka utrymmet för att föra en politik som folk vill ha enligt vår uppfattning i stället för att upprätthålla det s.k. arvet – befintliga strukturer. Men vi är nöjda med kompromissen som vi har förhandlat fram tillsammans med våra regeringskollegor och vi accepterar detta som en mycket god början. Vi har sett processen som mycket viktig, att man gör det här, att man tänker tre år framåt och verkligen tänker, som jag sade, verklighetsbaserade tankar.

 

Fru talman!

Jag vill kommentera en sak som man kallar för kk-huset; ”kk” betyder inte konkurs utan det betyder kultur och kongress. Där hade vi gärna från Obunden Samlings sida sett från de två tredjedelar som nu stöder kk-hussatsningen en ren satsning på kongress och vi förde också fram det i diskussionerna, men det har fallit ut så att det finns ett alternativ och det är det föreliggande. Det stöder som sagt två tredjedelar av lagtingsgruppen. Detta för att vi vill göra en satsning för den landbaserade turismen och vi vill inte riskera att det inte blir någonting gjort. Vi ser det nämligen som viktigt att det inte blir som i ett spörsmål: ”nato” att vi bara snackar att vi skall gynna den landbaserade turismen och ingen aktion. Därför vill vi göra satsningen. Vi är medvetna om att det är mycket pengar, men vi har också noggrant övervägt nyttan av satsningen för den landbaserade turismen. Viktigt för oss är att det sker i privat drift, att det är någon som har vinning av att driva det som driver det, alltså som privat entreprenör. Det är också viktigt att kostnadsramen hålls. Det får inte sväva ut och det är faktiskt så att en ram på 15 miljoner är en ganska snäv ram för projektet och det kommer att kräva vissa omprioriteringar under detaljprojekteringen. Kommittén som finns tillsatt har det grannlaga arbetet.

 

Fru talman!

Till landskapsregeringen vill jag först dra en parallell till för några år sedan när jag och några av mina kompisar slog vad om vem som kunde gå ner i vikt mest; jag gick själv ner 17 kilo på 30 dagar – det var en ordentlig bantning – ganska stolt över det träffade jag en minister från Finlands regering som var till professionen hälsovårdare och jag sade, att jag har gått ner 17 kilo, vad tycker du om det? Hon sade, att jag är nog inte så imponerad i dag, men om du ringer om ett år och berättar att du fortfarande har samma vikt, då är jag imponerad. Tyvärr kunde jag inte göra det – för hon slutade på sitt arbete!

 

Fru talman!

Parallellen: det är en sak att ha detta dokument på lagtingets bord i dag, det är en annan sak när de tre åren har gått och vi har konstaterat att så här gick det och att ramarna höll. Det är landskapsregeringens jobb – det är därför vi arvoderar er ganska högt – att förverkliga det här. Jag vill önska landskapsregeringen all lycka och välgång i dess ädla strävanden.

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Från liberalernas sida önskar jag komma med ett förtydligande. Att ha två k:n i kk-huset var en förutsättning från liberalernas sida för att det skulle vara värt att satsa på det.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller med om att synergieffekterna kan vara till nytta för båda k:n. Men tyvärr är det så att det som kanske från början var tanken att förbilliga anläggningen kanske har fördyrat den, att man har två k:n. Det där kan man säkert debattera mycket kring. Som sagt ser vi det som en nödvändig satsning att man gör en injektion för den landbaserade turismen.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag vill påminna om den debatt som vi hade för några veckor sedan där alla i lagtinget var rörande eniga om att också kulturevenemang och kulturturism kan generera pengar till det åländska samhället.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag satt just och bläddrade i Ålands turistförbunds årsberättelse och jag kan bara hålla med att det är så man måste se på kulturen också i syfte att förädla den för att den skall ge inkomster för turistnäringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Kerstin Alm:

Fru talman!

I arbetet med rambudgeten har, som tidigare här i dag  framgått, landskapsstyrelsen lyckats få budgeten i balans under planperioden, helt i enlighet med handlingsprogrammet. I förslaget visar budgetutfallet för planperioden 2007 ett överskott.

 

Anslagen för näringsavdelningen har såsom för de övriga förvaltningsområdena noga synats för att finna besparingsmöjligheter.

 

För de anslag som finns under näringsavdelningens förvaltningsområde kan man också konstatera att i förslaget minskar anslagen netto för ramperioden, vilket förmodligen kommer att kräva verksamhetsförändringar.

 

Den största minskningen av utgiftsanslagen och tillika nettoanslagen är dock budgetteknisk och rör nuvarande EU:s MÅL 2-strukturprogram för perioden 2000-2006. Av praktiska skäl har merparten av MÅL 2-anslagen budgeterats i början på perioden, varför anslagen för åren 2005-2006 minskar betydligt enligt följande:

 

-        I budgeten 2004 finns upptaget 3,2 meuro.

-        För 2005 har beräknats till 0,75 meuro (alltså nästan 2,5 meuro mindre).

-        För 2006 inget anslag.

 

From 2007gäller en ny period och då kommer en fokusering på regionerna i de nya medlemsstaterna att ske vilket medför en lägre nivå på EU-finansieringen till befintliga medlemsstater. Därför finns ca 1,2 meuro beräknat för 2007.

    

MEN

Landskapsstyrelsens förslag till rambudget är ur näringslivets synvinkel ett offensivt förslag.

Några exempel på vad jag åsyftar:

 

  1. kk-huset: även om det inte finns budgeterat under näringsavdelningen, är det en tung satsning för att ge den landbaserade turismen en skjuts framåt.
  2. Arbetet med att förverkliga golfbanan i Grelsby fortgår, såsom också har nämnts här tidigare.

 

Dessa båda satsningar kommer att förlänga turistsäsongen och därmed öka beläggningen på turistanläggningarna på årsbasis.

 

  1. Främjandet av bostadsproduktionen - en god tillgång på hyresbostäder gynnar näringslivet.

 

  1. Vad gäller jordbruket är målsättningen att lantbruket skall ha likvärdiga konkurrensvillkor som omkringliggande regioner.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Jag skall här lite mera ingående presentera social- och miljöavdelningens förvaltningsområde. Inledningsvis kan jag säga att det har varit ganska lätt för mig att argumentera för avdelningens väl och ve. Det är ett högt prioriterat område, och vi har alla hjälpt till att prioritera det högt. Alla ålänningar oavsett vem vi frågar sätter det som första prioritet att värdera sjukvården på Åland. Miljön är en annan fråga som engagerar många ålänningar, så det här har vi alla hjälpts åt att prioritera.

 

Vad gäller den korta tiden att prestera och få fram underlag till förslaget till rambudget tror jag att ÅHS hade en väldigt knapp tid, kanske den minsta tiden i och med att det är en väldigt stor organisation och väldigt många som är involverade i det arbetet. Det finns förslag från de olika avdelningarna, men ledningsgruppen och styrelsen har varit väldigt effektiva vad beträffar detta arbete. Utkastet till ÅHS:s förslag är nu av landskapsstyrelsen höjt med 250.000 euro, så det underlättar säkert också det fortsatta arbetet för ÅHS. Inom just det området är det förstås det som har varit mycket diskussioner och som alltid blir mycket diskussioner när det här ärendet kommer upp i salen, nämligen om organisationen. Det är ett prioriterat område från avdelningens sida, från min sida och från landskapsstyrelsens sida. Där gäller det också att fastställa vilken vård som skall skötas på Åland och vilket som är bättre att sköta utanför Åland. Det är väldigt lätt att så här med ord få till en mening; det är ett väldigt gediget arbete som är påbörjat och hoppelunda skall man komma till någonting under planperioden just för att säkerställa en god vård för ålänningarna och kanske också på ett mer fördelaktigt sätt.

 

Kvaliteten är väldigt viktig och för att säkerställa den ur patienternas syn föreslår vi en andra bedömning, vi inför alltså en s.k. second opinion.

 

Det är min vision att hela organisationsarbetet skall leda till ett lagarbete, där alla känner sig delaktiga och känner sitt ansvarsområde. Jag tror att det här är väldigt olika beroende på var inom organisationen man arbetar, åtminstone har jag fått den uppfattningen att det är bättre ställt inom primärsjukvården än det är på andra områden. Detta har jag fått kunskap om under alla de möten och seminarier som vi har haft just om organisationen.

 

Vi kan också notera från ÅHS att ett trendbrott har skett. Vi har härifrån många gånger poängterat att man måste få till en kostnadsmedvetenhet, och detta har faktiskt skett inom organisationen. Kurvorna går inte lika spikrakt upp längre utan de har planat ut och är t.o.m. på nedåtgående. Detta skall hela organisationen ha en eloge för. Det är inget lätt arbete att börja tänka på ett annat sätt än vad man har gjort hittills, men det har man alltså lyckats med.

 

En sak som jag också tycker att är bra att vi har gått in för i landskapsstyrelsen är att patientavgifterna inte skall höjas under planperioden. Det är också någonting som man har sagt från finansutskottet i den senaste budgeten, dvs. att man var osäker på om det var just det rätta sättet att hålla ÅHS-budgeten i schack. Det har vi nu hörsammat.

 

Vad gäller miljöfrågorna är det precis som hittills att man har fortsatt att prioritera avloppsprojektet, den stora satsningen från norra Åland in till Mariehamn och Lotsbroverket.

 

Avfallshanteringen tycker jag själv att är väldigt spretig som den ser ut i dag och den behöver vi absolut göra någonting åt. Därför har vi också texten i rambudgeten om en samordning och eventuellt också att överväga lagstiftningsåtgärder för att få en samordning och att man har ett direkt och ett uttalat mål vad gäller avfallshanteringen. I dag är det väldigt många aktörer på marknaden och jag har känslan av att man inte riktigt vet vad den andra gör och det här måste vi få bukt på under planperioden.

 

Det har också förekommit mycket i media, i folkmun, om tillstånden vad gäller olika verksamheter. Vi är eniga i landskapsstyrelsen om, också här i salen tror jag, att det blev inte riktigt så som man hade tänkt sig med lagstiftningen om miljöprövningsnämndens tillstånd. Det blev mera byråkratiskt än vad man hade tänkt sig, och det här skall vi nu försöka råda bukt med utan att för den delen sänka ribban vad gäller miljön, men själva byråkratin runt det. Man kan säkert också sätta olika gränsvärden och mera styra dem till beslut härifrån landskapets sida. Det arbetet är också på gång redan nu och det är ett högt prioriterat område, men jag tror att för den enskilda och för företagare är detta väldigt viktigt. Det är väldigt viktigt att vi får nya företagare och det får inte stranda på att man av det här skälet s.a.s. drar sig för det.

 

När det gäller socialpolitiken kan jag säga att under planperioden kommer inte barnbidraget att ändra; det kommer att ligga på nuvarande nivå. Barnomsorgen kommer eventuellt att komma med ett förslag till förändring vad gäller barnomsorgslagen men också förfaringssättet vad gäller tillhandahållande av barnomsorg. Vi håller just nu på med en utredning om barnomsorgspengen. Beslut kommer att komma senare under året. Tyngpunkten kommer att ligga på barn- och ungdomsfrågor. Vi vet att det vid många olika tillfällen har framkommit att barn- och ungdomar speciellt på Åland har en annan situation, åtminstone upplever man sin situation på ett mer besvärligt sätt än i omkring liggande regioner. Man kan inte bara sticka huvudet i busken och tänka att det här beror på det ena eller det andra, vi kan ha olika uppfattningar om både föräldraroller och ekonomi samt annat som spelar in; därför har vi prioriterat detta på avdelningen och kommer att försöka reda ut frågan ur ett psykosocialt perspektiv. Ett lätt sätt skulle vara att man säger från landskapsstyrelsens sida att man prioriterar t.ex. den öppna psykvården och det är säkert en del i det här skedet som man behöver prioritera från ÅHS:s sida, men för att man inte hela tiden skall få den här växande skaran måste man reda ut vad det beror på. Det är alltså det som texten innefattar. Vi har nog diskuterat detta tidigare här, men jag tycker att det är väldigt väsentligt att man får reda på orsakerna till det som har framkommit i statistiken.

 

Landskapsstyrelsen avser också att understöda kommunerna ekonomiskt för rehabilitering av missbrukare och detta är också i enlighet med finansutskottets och lagtingets skrivning i budgeten för 2004. Detta kommer att presenteras i den tilläggsbudget som redan finns på era bord och är alltså medräknat under planperiodåren.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag skulle vilja fråga landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, som är ansvarig för miljöfrågorna, om miljötillstånden och miljöprövningsnämnden. Landskapsstyrelsen skriver nämligen i rambudgeten att man under 2005 och 2006 skulle behöva tillfällig förstärkning av personalresurserna för att klara av det stora antalet miljötillstånd och den stora mängden ärenden. Hur ser ledamoten Gun-Mari Lindholm på detta att miljöprövningsnämnden, som jag ser det, arrangerar politiska möten. Nu har miljöprövningsnämnden i fråga om Mariepark – jag tar inte på något vis ställning till själva frågan om Mariepark – ordnat ett allmänt möte där man s.a.s. uppenbarligen skall lyssna på opinionen, kanske t.o.m. medverka till att bilda opinion. På något vis har jag haft för mig att det kanske är politikernas roll här i samhället att höra på opinioner och stifta lagar, sedan skall speciellt en myndighet, en domstol, följa de lagar somhar stiftats, inte lyssna på opinionen. Sakägare i miljöfrågor har förstås rättighet att göra sig hörda, men det är en annan situation när man ordnar allmänna möten för att genom något slags handuppräckning bilda sig en uppfattning om vad som råder inför ett beviljande av miljötillstånd. Min fråga är alltså: Hur ser ledamoten Gun-Mari Lindholm på detta?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det står i rambudgeten att man under 2005 och 2006 kommer att behöva en tillfällig förstärkning, såvida vi inte får till en lagstiftningsändring. Det ligger nu över 90 ärenden som överhuvudtaget inte är rörda ännu och dem måste vi försöka göra någonting åt.

 

Vad gäller de öppna mötena reagerade jag nog precis som ltl Mats Perämaa när jag läste om dem och det finns också andra ärenden, men den förklaring jag har fått är att lagen ser ut så här i dag och därför har vi detta förfaringssätt. Vill vi ändra på det skall vi ändra lagstiftningen. Min uppfattning är nog att vi politiker, vi skall ha så mycket vett att vi hör på vad folk tycker, men miljöprövningsnämndens uppgift är att strikt juridiskt tolka lagen och inte föra in så mycket andra aspekter i det. Lagen är sådan i dag att envar har rätt att uttala sig.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var bra att få en redogörelse över att det är på laglig grund som mötena ordnas. Det är bra i sig att det är på det viset, men om det är ändamålsenligt kan man ifrågasätta. Där har jag tydligen samma åsikt som ledamoten Gun-Mari Lindholm. Det är också resurskrävande att ordna möten av det här slaget. I själva saken kanske det leder till något gott, det har jag som sagt ingen åsikt om, men jag ville ha klarlagt och hoppas att de ökade resurserna inte är till för att man eventuellt kommer att arrangera flera sådana här möten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tror att jag talar för hela landskapsstyrelsen när jag säger att vi är eniga om att detta inte är ett bra förfaringssätt, men sådan är lagen i dag. Vi kan inte göra någonting åt det i det här skedet. Vill vi att det inte skall vara på det här sättet måste en lagändring till. Vi tittar på den saken nu. Vi kommer att ha en hel dag där vi ”stänger butikerna” för att gå igenom lagstiftningsområdet i sin helhet för att försöka kartlägga problemområden, bl.a. detta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

När finansutskottet i år inför årets budgetbehandling diskuterade och kom överens om att vi vill ha en rambudget tänkte jag för mig själv många gånger att det här blir jättesvårt för landskapsstyrelsen eftersom jag under mina år i landskapsstyrelsen har berett budgeter, åtta stycken närmare bestämt, och vet hur mycket jobb det är. Nu har vi fått svar på vår begäran och det tackar jag landskapsstyrelsen för. Jag vet, som sagt, väl vilken arbetsbelastning det är i landskapsstyrelsen både på den politiska sidan och förvaltningssidan.

 

Efter att ha hört på presentationerna hittills tycker jag ändå att det är ganska mycket positivt i det och det positiva tror jag kommer att ge ringeffekter på vårt samhälle. Man talar om att EU-utvidgningen kommer att skapa nya marknader som i sin tur skapar nya möjligheter. Finansansvarige Jörgen Strand tog upp flera sådana här positiva saker och det är någonting som jag anser att vi skall ta fasta på. Vi vet alla att utan tillväxt i samhället händer ingenting. Det är tillväxten som är samhällsekonomins motor. Det är företagandet som alltid har varit och alltid kommer att vara det som är ryggraden i ett samhälle. Med företagande menar jag både vanligt näringsliv, jordbruk och fiske, och här måste vi se framåt.

 

Målet med rambudgeten, som finansutskottet tänkte sig det, är just att kunna hålla driftskostnaderna nere för att inte hamna in i en omöjlig situation. Detta är nödvändigt för oss eftersom inte vi själva kan påverka våra inkomster, egentligen. Vi skall rätta munnen efter matsäcken, har många sagt här i dagen, och det är riktigt. Det är bara det att det inte är vi själva som packar vår matsäck, utan det gör man i Finland. Så länge vi inte själva rår över våra inkomster, dvs. över vår beskattning, måste vi ha en långsiktig strategi för att hålla driftskostnaderna i schack. Det är alltså målet med rambudgeten och när vi i sinom tid får debatten avslutad kommer vi att i finansutskottet ta till oss det som har framförts och komma med ett betänkande som landskapsstyrelsen i framtiden får planera ordinarie årsbudgeter i enlighet med.

 

Ltl Camilla Gunell: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 28.4.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

En av de allra största fördelarna med att vara politiker är all ny kunskap man får. Det går inte en dag utan att man lär sig något nytt. Det är en mycket inspirerande del av det politiska arbetet.

 

Intryck som nyligen lämnar spår hos mig är t.ex. guidningen av Bomarsundsområdet av projektledaren Titte Thörnroth och arkeologen Graham Robbins som lagtingsledamöterna hade förmånen att få delta i samt studiebesök med kulturutskottet i landskapsarkivet med landskapsarkivarien Håkan Axelsson som ciceron, kompetenta, motiverade och engagerade tjänstemän inom landskapsförvaltningen. Imponerad blev jag.

 

Upprepade gånger här i salen berörs den offentliga sektorn i ganska luddiga termer. Vi har hört och uttryckt dem allihop. Ålands offentliga sektor är ofantlig, saknar motstycke i omvärlden, den bör omstruktureras och rationaliseras. Privat och offentlig sektor står i beroendeförhållande tll varandra. Den ena kan inte existera utan den andra. Att förtjäna sitt dagliga bröd, uträtta sitt värv inom offentlig sektor, innebär sällan fantastisk löneutveckling eller strålande karriärmöjligheter. Men en stor fördel finns det eller har funnits i alla fall och det är att din arbetsplats har varit relativt trygg, faktiskt så trygg att den har inneburit en viss fördel vid hushållsdiskussioner hos banken. Det har jag en personlig erfarenhet av, jag som sjukskötare och min man som lärare.

 

Samhället och arbetsliv är i förändring. Organisationsformer och arbetssätt förändras. Statiska hierarkier ersätts av flexibla nätverk, arbetet blir ett ständigt flexibelt lärande. Under livet kommer allt fler människor att byta arbetsuppgifter. Företag och organisationer behöver inrikta sina ansträngningar på att erbjuda attraktiva sammanhang som stimulerar människor till att vilja investera tid och engagemang i verksamhetens utveckling och till att bidra med sina kunskaper och sina erfarenheter.

 

Fru talman!

Under självstyrelsepolitiska nämndens öppna hörande om EU-utvidgningen framkom det av sakkunniga att det kommer att bli svårt att ersätta arbetskraften vid de stora pensionsavgångarna. Behovet av arbetskraft är stort. Det handlar om att överhuvudtaget få till tillräckligt med arbetskraft. De nationer i EU-sammanhang som sköter sig bäst kanske kan attrahera arbetskraft. Landskapsstyrelsen är landskapets största arbetsgivare utan konkurrens med hela landskapsförvaltningen och ÅHS som ansvarsområden. Det är ett ansvar som förpliktigar. Det är viktigt att personalpolitiken inom hela förvaltningen är modern och effektiv. Personalpolitiken kan inte ses som isolerad från verksamhet, ekonomi, teknik och politik. Stabilitet och långsiktighet i de politiska besluten är en förutsättning för god personalpolitik. Lika viktigt som tydliga krav är att få respons på sitt arbete. Diskussionen om permitteringslagstiftning och landskapets ekonomi skapar oro bland landskapets arbetstagare.

 

Liberalerna anser att det är ytterst viktigt att se landskapsförvaltningens personal som individer i stället för utbytbara delar i ett kollektiv.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Ltl Katrin Sjögren nämnde att det fanns inga eller små karriärmöjligheter när man jobbar inom den offentliga förvaltningen. Då vill jag peka på att man kan bli landskapsstyrelseledamot – de tycks ju nuförtiden bestå av enbart offentligt anställda och det är ett synnerligen lukrativt arbete med en månadslön från 5.400 upp till 6.000 euro per månad!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Den karriärgången är ganska svår att påverka själv. Antingen måste man ha ett gediget väljarunderstöd eller ett helt partis politiska förtroende.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw: Avstår.

 

Vtm Barbro Sundback: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget till den 28.4.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Camilla Gunell, understödd av vtm Barbro Sundback, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 28.4. Bordläggning kommer därför att ske.  Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 28.4. Kvar på talarlistan finns ännu ltl Mats Perämaa.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Jag skall inte alltför mycket orda i detta ärende eftersom det finns en uppenbar vilja att det skall bordläggas till onsdagen, och så kommer ju också att ske. Men eftersom några av representanterna för övriga partier i samarbetet har varit upp och pratat något om privatisering tänkte jag för min del säga några ord om det redan i dag.

 

De skrivningar som finns i rambudgetförslaget anger att man eventuellt skall se på andra driftsformer efter att man har bolagiserat eller gjort verksamheten inom trafikavdelningen till ett affärsverk. Det är väl ungefär så långt som vi tycker att vi är villiga att gå, att man överväger och ser effekten av olika driftsformer, men någon total konkurrensutsättning är vi inte för vår del villiga att gå in för, åtminstone inte i dag. Orsakerna är för mig personligen i varje fall så grundläggande, att eftersom vi här på Åland lever i ett småskaligt samhälle kommer vi aldrig i de här frågorna att nå till en situation där vi har verklig konkurrens. Som exempel kan nämnas bara det att numera har vi den situationen att för busstrafiken har vi bara ett bolag. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att konkurrensläget på den fronten heller är bra. Så torde det också förbli vad gäller sjötrafiken, om vi konkurrensutsätter allt. Det leder sannolikt till ett monopol som i värsta fall kan medföra ännu högre kostnader än vad vi har för drift i egen regi.

 

Det var alltså det jag i dag tänkte säga helt kort, att för liberalernas del är konkurrensutsättning inget mål.

 

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

När det gäller konkurrensutsättning och möjligheten att få konkurrens ser jag inte lika negativt som ltl Mats Perämaa på frågan. Vi har sett att i den privata trafiken finns det en enorm konkurrens, så jag ser möjligheterna där att hitta lösningar som kanske är kostnadseffektivare. Men jag har inte sagt att det är kategoriskt att vi skall privatisera det, och det har vi inte heller skrivit i rambudgeten, utan det viktiga för oss är att få mesta möjliga trafik för de pengar vi satsar. Om det sedan är i egen regi eller privat får konkurrensutsättningen visa. Men det finns konkurrens inom sjöfarten, det ser vi alla dagar och den är jättehård.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Finansansvarige Strand pratar om en enorm konkurrens inom sjötrafiken och så är det säkert, men då pratar vi om den allmänna, stora, internationella sjötrafiken. Konkurrens på vår lilla sjötrafik, där vi har några linjer konkurrensutsatta, om man kallar det för det, har nu i och med ett beslut som togs bara för en månad sedan visat sig att till den delen har vi knappast någon konkurrens alls.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det är rätt att det inte har fungerat bra som det har varit. Jag tittar själv inte bakåt så mycket, utan jag försöker titta framåt och se möjligheterna. Det är det som är det viktiga, att har vi någonting bra att bjuda ut är jag säker på att det finns konkurrens också, men hittills har det inte skötts bra med korta avtal, otydlig upphandling och liknande. Men sköter vi detta på rätt sätt är det min övertygelse att vi kan få konkurrens och det är det som är det viktiga och som jag och en enig landskapsstyrelsen vill testa.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Att det viktiga är att få konkurrens! Så enkelt är det inte för mig och för liberalerna. Vad gäller sjötrafiken tror jag att det viktigaste ändå är att vi har en god och ändamålsenlig trafik. Det sätter jag nog högst upp på min lista. För övrigt ser vi också framåt. Det gör vi säkert allihopa. Att hänvisa till att man mera tittar bakåt tror jag inte för någon leder någonstans. Vi ser också framåt, men kanske på ett litet annorlunda sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 28.4.

 

 

Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 5:

 

Vtm Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder för att stoppa det könsrelaterade våldet. (HM 14/2003-2004).

 

Ärendet är remitterat till lagutskottet.. Ärendet bordlades den 5.4.2004. Diskussion.

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Våld mot kvinnor är globalt. Omfattningen av detta våld är kolossalt för att inte säga obegripligt. Det är så omfattande att man inte kan klassa de män som slår kvinnor och kränker deras rättigheter på olika sätt som en grupp patologiska avvikare. Snarare är våldet strukturellt. Bruket av våld och kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter hör till vardagen och det förekommer överallt.

 

Amnesty International har beslutat att inleda en tvåårig kampanj mot mäns våld mot kvinnor. Amnesty är den första verkligt stora internationella organisationen som redovisar våldets globala omfattning och förklarar att mäns våld mot kvinnor är politiskt oacceptabelt. Amnesty talar om en världsomspännande skandal. Från födsel till död, såväl under freds- som krigstid, utsätts kvinnor för våld, tyvärr i hägn både av staten, kommunen och till vissa delar också i hemmet. Amnesty redovisar en massa siffror om våldets massiva proportioner, ett våld som ofta dessutom inrymmer sexuella övergrepp.

 

Åtminstone var tredje kvinna i världen har blivit slagen, tvingats till sex eller på annat sätt blivit utnyttjad under sin livstid. Mer än 60 miljoner kvinnor saknas i dag som en följd av mord på småflickor eller riktad abort av flickfoster. Varje år våldtas miljontals kvinnor av sina män, släktingar, vänner, främlingar, av sina arbetsgivare och kolleger, soldater och medlemmar i andra beväpnade grupper.

 

Våld i familjen förekommer överallt. Den övervägande majoriteten av offren är kvinnor och flickor. I USA t.ex. utgör kvinnorna ca 85 procent av offren för våld i hemmet. Världshälsoorganisationen rapporterar att 70 procent av de kvinnor som mördats har mördats av sina män.

 

Statistiska uppgifter av detta slag visar på en allvarlig brist i jämställdheten mellan kvinnor och män. Dessa uppgifter visar inte den totala bilden. Många länder saknar helt uppgifter om mäns våld mot kvinnor, andra har rätt utförliga uppgifter, men i alla länder finns det mörkertal eftersom kvinnorna av rädsla för ännu mera våld och övergrepp inte vågar uppge vad de blivit utsatta för. Detta förstärks av att staterna av politiska skäl vill undvika att synliggöra våldet mot kvinnorna.

 

Många politiskt ansvariga förnekar problemet. Man förlöjligar det, man undanhåller information och man överför skam och skuld på dem som försöker lyfta fram frågan och kräver förändring. Ett av de vanligaste sätten att osynliggöra mäns våld mot kvinnor är att kontra med att säga att det också förekommer kvinnor som misshandlar män. Visst, förekommer det, men de som studerar kvinnors och mäns olika livsvillkor och möjligheter inser snabbt att det våld som män riktar mot kvinnor är strukturellt, dvs. det finns en global kultur som utgår från att män är överordnade kvinnor och att denna överordning bibehålls bl.a. genom våld, hot om våld och annat förtryck. Denna maktkönsordning är global, i alla religioner, i alla samhällsklasser och i alla sammanhang i våra politiska liv.

 

Förutsättningarna för en förändring är att demokratiska stater inser att problemen som hör ihop med maktkönsordningen endast kan förändras genom att upplysta kvinnor och män tillsammans förbättrar och förstärker kvinnors ekonomiska, politiska och sexuella rättigheter samt deras möjligheter att påverka den allmänna samhällsutvecklingen så att kvinnors erfarenheter tas tillvara och beaktas.

 

För att ge en mera konkret uppfattning om kvinnors situation i dagens värld kan man konstruera en s.k. Global Village eller ”global byråkrati”. Vi tänker oss att vi har 1.000 personer, en skala som är ganska hanterlig på Åland. I en sådan världsby på 1.000 personer skulle kvinnorna enligt Amnesty vara 500; egentligen borde de vara 510, men 10 kvinnor överlevde aldrig utan de dödades som nyfödda eller aborterades bort. 300 av dessa 500 kvinnor är från Asien, 167 av dessa 500 har utsatts för våld och 100 av dessa 500 kvinnor blir offer för våldtäkt eller försök till våldtäkt under sin livstid. Detta gäller alltså under fredstid. Ser man till kvinnors situation under krig är bilden ännu våldsammare. I alla samhällen är kvinnor som grupp utsatta för våld samt sexuell och ekonomisk exploatering. I de samhällen där exploateringen är stor är jämställdheten ingen politisk fråga.

 

Därmed inte sagt att intresset för jämställdhet skulle vara brinnande i mer demokratiska rättsstater. Genomgående är det så att det är kvinnorna själva som kämpar för ökad jämställdhet, medan män av politiska överlevnadsskäl pliktskyldigast beaktar könsbalansen i första hand när man skall utse representanter till olika politiska organ. En sådan jämställdhetspolitik är väldigt ytlig och den leder i bästa fall till att representationen mellan kvinnor och män blir någorlunda jämställd. Däremot kommer man inte åt de djupt liggande och mycket mera komplexa problemen som skapar ojämställdheten. För att nå verklig jämställdhet måste de politiska prioriteringarna förändras och männen måste också aktivt ta del i förändringarna, i vissa fall t.o.m. genom att förändra sig själva, sina kompisar och framför allt sina söner så att de får andra attityder och värderingar när det gäller kvinnor och sig själva. Verklig jämställdhet uppnås först när kvinnorna är ekonomiskt oberoende och själva definierar sig och sin sexualitet. Denna frigörelse för med sig större frihet också för män, i första hand på ett privat, mera känslomässigt plan. För båda könen blir det först då möjligt att vara sig själva i högre grad, dvs. när vi lyckas upplösa könsmaktsordningen.

 

En av de viktigaste förändringarna som måste till är att mäns våld mot kvinnor konsekvent och handfast måste beivras. Strafflagstiftningen måste skärpas så att staten ställer sig på kvinnornas, de svagares, sida. Polisen, hälso- och sjukvårdspersonalen och de sociala myndigheterna måste konsekvent och medvetet ingripa för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Det måste vara en självklarhet att män inte har rätt att misshandla vare sig kvinnor eller barn.

 

Det ligger djupt rotat hos de flesta av oss att problematisera och psykologisera över detta våld. Ofta missar dessa diskussioner det faktum att kvinnor och män som grupp är ojämställda. Våldet utspelar sig inte mellan två jämnstarka utan kvinnan är som kvinna alltid i en underordnad position på grund av den maktordning som jag har beskrivit. På Åland har det arbete som utförts av jämställdhetsdelegationen och särskilt då jämställdhetsinspektörens arbete med projekt Hemfrid bidragit till att öka kunskapen bland vissa strategiskt viktiga grupper i det här sammanhanget. Projektet är värt all beröm, men fortsättningen av detta viktiga arbete är något oklart. De senaste uppgifterna från polisen är nedslående. I stället för att vi skulle kunna läsa siffror om att våldet har minskat tyder allt på att det har ökat. Dessutom säger sig den åländska polisen inte ha resurser att utreda fallen och att andra, mera skyndsamma brottsanmälningar prioriteras. Detta har förödande konsekvenser för de kvinnor som drabbas av våldsamma män. Hur skall de skydda sig om polisen inte prioriterar deras anmälningar? En anmälan som inte följs upp av polisen, som inte får några följder för förövaren, kan sannolikt ha mera negativa följder för kvinnan än om hon lät bli att anmäla mannen. Hur skall den kvinnan kunna tro på samhället när hon ofta, efter lång tvekan och en lång kamp beslutar sig för att anmäla sin misshandlare?

 

För att kvinnor skall kunna leva tryggt och säkert måste landskapsstyrelsen se över polisens prioriteringar. Anmälningar om mäns våld mot kvinnor måste följas upp och kvinnorna måste få det skydd av polisen som de har rätt till för att kunna leva ett fritt och oberoende liv.

 

Fru talman!

Jag önskar att lagutskottet den här gången verkligen går på djupet med problematiken. Det är väl så att lagutskottet består den här gången enbart av män och nu förväntar jag mig att männen visar sitt ansvar i den här frågan. Det måste till allvarliga och långsiktiga förändringar för att kvinnorna en gång för alla skall kunna leva tryggt och säkert utan att känna att de hotas av våld eller sexuellt utnyttjande. Det hör inte till ett civiliserat och upplyst demokratiskt rättsamhälle att kvinnor skall leva i en sådan situation. Det finns alltså också på Åland en hel del samlad kunskap inom detta område och jag hoppas att man hör representanter för Amnesty, jämställdhetsdelegationen, framför allt jämställdhetsinspektören, men också från de myndigheter som har ett viktigt uppdrag i det här sammanhanget.

 

 

 

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag uppskattar vtm Barbro Sundbacks engagemang, men jag vill också framhålla jämställdhetsinspektören Vivan Nikulas gedigna och framsynta arbete i detta sammanhang. Vi är faktiskt en bit på väg här på Åland. Informationskampanjen har varit omfattande och fortsätter. Min kunskap som jag har använt mig av som sjukskötare har jag fått just genom föreläsningar inom ramen för projektet Kvinnofrid. Föreläsare vi har haft tillfälle att höra här på Åland har hört till de främsta i Norden. För att få ett långsiktigt resultat har man också insett och arbetet på det viset att arbetet är tredelat: dels kvinnan som blir misshandlad, mannen som misshandlar och barnen framför allt som blir vittnen. Vi är, som sagt, en bit på väg, men det är en lång bit att gå. Där skulle det gälla från Ålands sida, från landskapsstyrelsens sida, att uppmärksamma riksmyndigheterna att sätta press på kanske social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre att man borde strängera lagstiftningen och justitieminister Johannes Koskinen att förbjuda sexköp.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag förstår inte riktigt ltl Katrin Sjögrens invändning. Jag tyckte att jag lyfte fram både projekt Kvinnofrid och jämställdhetsinspektören Vivan Nikula; utan henne hade det knappast blivit någonting alls och hon gör fortfarande ett bra arbete. Men i mitt inlägg strävade jag efter att sätta in detta våld i ett större strukturellt politiskt sammanhang där man ser att det här inte har bara att göra med vissa enstaka män utan att det är globalt och att det finns överallt. Jag tror faktiskt att det krävs mera resurser än de som bara har satsats på Kvinnofridsprojektet. Jag tror att kvinnor måste få ett annat värde i hela det politiska livet och deras kunskaper och erfarenheter skall tillmätas stor betydelse; annars kommer vi inte vidare i den här frågan, som jag ser det. De siffror som polisen kommer med är nedslående: våldet snarare ökar än minskar. Då tycker jag att det är allvarligt. Landskapsstyrelsen och alla vi som sitter här måste göra ytterligare satsningar; det räcker inte och jag vill inte skjuta det på framtiden, utan jag tycker att det är dags att ta itu med det nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det är ett viktigt och angeläget ärende som vtm Barbro Sundback tar upp i sin motion och jag skriver under mycket av det som hon också lyfte fram här. Som man får man i mångt och mycket skämmas för den struktur som har växt fram. Samtidigt tror jag att det är viktigt att man inte alltför mycket pratar om att det här är ett problem som gäller männen i gemen och försöka skuldbelägga männen som en grupp. Det kan säkert finnas saker och ting som tyder på att det här skulle vara ett typiskt manligt beteende osv., men jag vill fortsättningsvis poängtera att det är ingenting som var och en av oss män går omkring och gör och försöker sätta i system. Jag tror att det är viktigt att man fortsätter med upplysningsarbetet om hur allmänt det till vissa delar är. Det är viktigt att man fortsätter med det stärkande arbetet, men jag tror inte att man får lägga alltför stor vikt vid skuldbeläggandet av män som grupp. Vi skall ta avstånd från de individer som ägnar sig åt det här och se till att där skall vi sätta in kraft och visa från samhällets sida att vi inte tolererar det, men man får inte gå in och skuldbelägga som grupp. Det leder oftast till att man sedan i sin tur får en attityd som gör att det kan bli mycket svårare att jobba med frågorna.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är välkänt att om man behandlar män som grupp, vilket kvinnor ständigt får uppleva att de är ett kollektiv, ett kön, så kommer man ingen vart. Därför har feministerna sagt att man skall inte prata om skuld utan man skall tala om männens ansvar i den här frågan. Om det känns bättre så har inte jag något emot att vi trycker på det och det var det begreppet jag använde i mitt inlägg också: männens ansvar, men männens ansvar som kollektiv i den här frågan. Jag uppskattar faktiskt att ltl Johan Ehn satt kvar och lyssnade och att han också är beredd att ta på sig ett visst ansvar i de här frågorna. Det normala är faktiskt att de flesta män går ut – och vi ser ju här att högerblocket har gått ut, och det förvånar mig inte alls, det är helt logiskt politiskt. Jag tycker att det är ett viktigt debattämne just hur man skall få alla män med och jobba i den här frågan. Jag tycker att man skall ta upp frågan om männens ansvar för andra män, att få dem att sluta att slå kvinnor och barn.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag ser det på det sättet att det här är ett ansvar som gäller på oss som människor, oavsett om jag är man eller kvinna. Precis som vi har ansvar för alla de andra bitarna där vi går in med lagstiftning och visar på vad samhället tolererar och inte tolererar, har vi som kollektiv, som människor, ansvar för att också se till att den här frågan blir till någonting mera positivt än vad den är i dag.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Begreppet människor i lagstiftning och i sådana här sammanhang brukar faktiskt betyda mera män än kvinnor, men den diskussionen behöver vi inte gå in på nu. Det är klart att vi skall agera som människor. Det är bara det att i den här frågan är inte män och kvinnor jämställda, inte i några andra frågor just heller som är av politisk vikt i fråga om ekonomisk och annan makt. Erfarenheten är den hittills att det är kvinnorna som lyfter den här frågan om och om igen, vanligtvis oberoende av ideologisk inriktning därför att det är en kränkning av ett kön som pågår i hela världen, varje dag, hela tiden och det är bara männen som kan stoppa det, naturligtvis tillsammans med de kvinnor som också jobbar med de här frågorna. Men erfarenheten hittills visar att allt det som man har kämpat för bland kvinnorna inte har givit resultat – övergreppen fortsätter, nästan med ökad kraft.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att jag förstår vad vtm Barbro Sundback menar när hon höll sitt fina anförande. Jag måste säga att jag håller faktiskt med  henne i det jag tror att hon menar. Jag tycker också att vi skall kämpa för att lösa de strukturella problemen som det medför. Vi vet att kvinnodominerade yrken har lägre löner; det är ett strukturproblem som männen måste gå med på att förändra. Det är bara männen som kan vara med och förändra det. Jag tycker att det är en mycket viktig sak. Kvinnovåld och barnmisshandel är en mänsklig tragedi. Centern för sin del tar ansvar och försöker göra någonting här. Vi vet att ltl Gun Carlson initierade projektet Kvinnofrid för fem-sex år sedan. Själv blev jag för en månad sedan vald till viceordförande i jämställdhetsdelegationen. Jag försäkrar att vi med all kraft kommer att stöda de förslag som medför förändringar. Jag tycker, som sagt, att vtm Barbro Sundbacks engagemang är lovvärt och vi kommer att stöda det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundbacks anförande är mycket viktigt och det var bra frågor hon tog upp. Jag tror att alla kan instämma i att problemet är globalt och förekommer även här på Åland. Jag har också haft förmånen i mitt yrke som landskapsåklagare här på Åland att se problemen på nära håll. Jag kan försäkra att det är djupa och svåra problem och det är ofta, som vtm Barbro Sundback sade, kvinnorna som kommer i kläm och även barnen. Jag har också haft förmånen, på grund av min tjänst, att vara med i projektet Kvinnofrid, där vi har haft mycket bra föreläsningar och där det finns företrädare för ÅHS, polisen, åklagarämbetet och övriga tunga maktfaktorer i samhället. Läser man hemställningsmotionen står det att projektet skall ges högsta politiska prioritet. Det tycker jag också. Jag kan bara konstatera att föreläsaren i Kvinnofridsprojektet, Mauris Rogé från Norge, var en mycket bra föreläsare, kom med mycket bra exempel och visade på att det är ett mansproblem, vilket jag också håller med om - som man, tyvärr, så skäms man lite. Han var hemskt överraskad över projektets mottagande här på Åland, att vi verkligen hade lyft fram problemen i och med att i gruppen ingår även lantrådet och landshövdingen. Han tyckte att den här problematiken handhas bra här på Åland, att vi inte blundar för det utan att vi tar fram de här sakerna.

 

Det är möjligt att misshandelsbrotten mot kvinnor har ökat, men i mitt yrke har jag kunnat konstatera att projektet har minskat mörkertalet, att det nu kommer fram bättre än tidigare.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är säkert en fråga som man kan penetrera närmare i utskottet huruvida den statistiska ökningen av antalet anmälda övergrepp är s.a.s. ett mörkertal som nu kommer fram eller om det är en faktiskt ökning. De flesta som forskar i det säger att det är både och. Hur det är på Åland återstår väl att reda ut, om det nu går att reda ut. Men det är en annan problematik här som är nästan ännu grymmare och det är att så få män verkligen döms för dessa brott och dessa ärenden ofta inte kommer så långt att det blir fråga om en dom utan man säger att man inte har tid med dem. Det betyer att kvinnan riskerar att bli utsatt för ytterligare mera våld på grund av att hon har tagit sig den här friheten att anmäla sin förövare. Samhällets skydd vid en anmälan måste vara starkare än vad det är i dag. Projektet Kvinnofrid är mycket bra och det är ett projekt där man tar fasta på kunskap i det här ämnet, vilket också är viktigt för att man inte skall förlora sig i skam, skuld och känslomässiga diskussioner bara, men som jag ser det måste, precis som ltl Runar Karlsson var inne på, obalansen mellan kvinnors och mäns oberoende ekonomiskt och sexuellt förändras. Där är det, precis som här sades, att om kvinnor får större ekonomiskt självständighet kommer de också att klara sig bättre i andra sammanhang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Den här hemställningsmotionen är inte att betrakta som en vanlig motion utan borde ses som en gemensam manifestation mot allt våld i samhället och i synnerhet mot kvinnorna. Det drabbar med förödande verkan hela familjen. Därför borde den här motionen prioriteras och som en av de manliga ledamöterna i det totalt manligt dominerade lagutskottet skall jag göra mitt för att försöka påskynda motionens behandling och att vi också då fördjupar oss ordentligt i ärendet. Diskussionen nu klargör alldeles tydligt att det råder en stor enighet, åtminstone bland dem som har uttalat sig i frågan, att detta är en sak som alla bekymrar sig över och som alla också i fortsättningen är beredda att prioritera.

 

Fru talman!

Antalet fall våld mot kvinnor ökar hela tiden och då är säkert anmälningarna bara toppen av isberget, så totalt sett är våldet mot kvinnorna många gånger större än vad statistiken säger. Våld mot kvinnor är ett brott mot jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter. Det går inte längre att se våld mot kvinnor och barn som något ”patologiskt” eller avvikande. Flera länder har startat reform- och åtgärdsprogram som syftar till förändringar i lagstiftningen, skyddsinsatser, förebyggande insatser, behandlingsprogram etc.

 

Olika undersökningar bekräftar att våld mot kvinnor är mycket vanligt. Var femte kvinna i Finland rapporterar våld från nuvarande make/sambo, var tionde i Sverige. Hälften av de finska kvinnorna med en f.d. make/sambo rapporterar att de utsätts för våld av honom, motsvarande i Sverige var 35 procent. Så här kan man fortsätta och räkna upp våldsstatistiken, en statistik som inte avviker på Åland.

 

Det har talats om de strukturella orsakerna till våldet. Man kan säga att utgående från det individuella perspektivet handlar det om att männen i avsaknad av kontroll över livssituationen och framför allt den kvinna som han lever ihop med använder maktspråket våld för att utöva kontroll. En mans försök att ta kontroll och vidmakthålla kontrollen över sin partner kan ses som ett försök att på ett djupare plan återta kontroll över sig och sina känslor i en situation som han inte upplever sig klara på annat sätt. Behandlingsmässigt handlar det om att lära männen att lösa konflikter utan våld, vilket kräver insatser alltifrån uppfostran, i dagis, skolor osv. Det har redan framkommit i diskussionen hur viktigt det är att vi som föräldrar, framför allt männen, uppfostrar våra söner att lösa konflikter utan våld.

 

Fru talman!

I Sverige har det grundats en riksorganisation bland de aktiva som arbetar med de här frågorna och där målsättningen för samarbetet är

  • Att utveckla behandlingsarbetet vidare
  • Genomföra studier av män som söker hjälp för våldsproblematik samt av de metoder som används
  • Lyfta fram och tydliggöra barns villkor och behov i familjer där skilsmässor, våld eller annan psykologisk utsatthet finns
  • Utöka kulturkompetensen och anpassa behandlingsmodeller för att ytterligare förbättra arbetet med män från andra kulturer, där detta behövs
  • Förstärkta det utåtriktade arbetet med kunskapsförmedling och konsultinsatser i arbetet med våldsamma män osv.

 

Det här är frågor som bl.a. den föreslagna expertgruppen kunde arbeta med.

 

Fru talman!

Framför allt måste vi alla inse att det här är ett stort samhällsproblem som vi med alla medel måste bekämpa och där vi måste få tillräckliga resurser och inte som nu att polisen säger sig inte ha tillräckliga resurser att utreda de anmälda fallen om misshandel.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Mäns våld mot kvinnor som de står i nära relation till är ett brott mot kvinnor men det är också en allmän kränkning av de mänskliga rättigheterna Det är ett brott där ofta barn är offer.

Det är ett brott med fysiskt starkare mot svagare trots det är det inte alltid bara knytnävarna som talar utan kan vara psykisk terror som kontrollerar någon annans liv.

 

Detta är ett samhällsproblem.  Det drabbar alla samhällsgrupper och alla åldrar. Det att brottet är svårt att upptäcka gör att det faktiskt finns överrepresenterat i vissa samhällsgrupper och upptäcks då dessa grupper är föremål för andra sociala och polisutredningar.

 

Problemet är ingen nyhet och under de senaste fem åren har problemet verkligen lyfts fram här på Åland. Åland ligger bra till internationellt, det har konstaterats vid olika sammanhang och det sista som har dykt upp i det här sammanhanget är att man har gett ett behandlingserbjudande till män med aggression och våldsproblem gentemot sina partner. Det heter Alternativ till våld, Ålandsprojektet. Det ligger inom Operation Kvinnofrid på Åland och det är Ålands landskapsstyrelse och referensgruppen för Kvinnofrid som står som huvudmän för detta. När projektet startades upp var lantrådet, landshövdingen, polismästaren, socialchefen med flera där, så det här är ett område som prioriteras på allra högsta politiska nivåer, på alla nivåer på Åland just nu.

Det har gjorts ett väldigt bra arbete, det har utarbetats manualer för samtliga som kommer i kontakt med de här kvinnorna, så att man vet hur man skall göra, i vilken följd man skall vidta olika åtgärder osv. Det här är någonting som man har på sjukhuset och på olika sociala platser där man kommer i kontakt med kvinnorna samt polisen har det också, vilket jag kommer till lite längre fram.

 

Då man läser motionen får man intryck av att polisen inte har tagit sin del av åtgärdsprogrammen på allvar, men jag vill vill direkt hävda, att polisen tar dessa frågor mycket allvarlig och har generellt en god kompetens.  Det finns alltså god kunskap inom myndigheten om det kvinnorelaterade våldet.  Det brukar konstateras vid informationstillfällen inom Operation Kvinnofrid;  ”ja, kommer ingen annan på en utbildning så kommer ju i alla fall flera poliser.”  

 

Enligt vad som kommit fram här har polisen oskäligt långa handräckningstider och det gör att man numera lägger vissa av brotten mot kvinnor åt sidan och inte utreder dem tillräckligt effektivt. På grund av resursbrist hänvisar man till det.  Men generellt på Åland finns det väl ingen myndighet som anser att de har tillräckligt med resurser, och det har inte polisen heller och är det så att någonting har blivit liggande och blivit på sidan om, så hänvisar man oftast till det här med resurser. Jag har själv jobbat med narkotika och anser att det är väldigt högt prioriterat om det är fråga om personer under 18 år, alltså barn som har varit delaktiga i narkotikabrott som inte kommer till åtal. Ändå kan de bli liggande i år inom de kommer upp och kommer vidare till åtal, så det händer alltid lite olycksfall i arbetet och det kan det också hända inom detta område. Men jag vet att polisen prioriterar dem och det är snabba handräckningstider och om man också vill ha tilläggsutredningar på dem kommer de väldigt snabbt tillbaka till åklagaren.

 

Polisen har också uppgjort en manual och tagit som sitt uppdrag att genomföra olika saker. I uppdraget ingår:

 

  • Öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor.
  • Utarbeta ett handlingsprogram för sitt eget arbete med dessa frågor

  • Samverka myndigheterna emellan och med berörda frivilligorganisationer.

  • Följa den internationella utvecklingen på området.

  • Regelbundet redovisa sina åtgärder för Ålands landskapsstyrelse.

  • Öka polispersonalens kompetens på området.

 

Målsättningen är att:

 

  • Förbättra samsynen, öka yrkeskunskapen samt skapa attitydförändingar för att nå en djupare förståelse och därigenom ett bättre bemötande avseende brottsoffer och gärningsman.

 

  • Förbättra förutsättningarna för att brottet utreds väl och att utredningstiderna blir korta så att åtalsprövningen blir snabb och effektiv.

 

  • Genom samverkan med andra myndigheter och frivilligorganisationer förbättra förebyggande åtgärder för samtliga, såväl kvinnor, barn och män.

 

  • Öka professionalismen inom såväl utredningsarbete som övrig verksamhet avseende våld mot kvinnor, att arbetet inte präglas av egna värderingar och att därmed nå ett bättre utredningsresultat inför åklagarens åtalsprövning.

 

Åtgärdskalendern är att målsättningen skall nås genom att samtliga poliser ges kompetenshöjande utbildning rörande kvinnomisshandel. Alla poliser på Åland har möjlighet att ta del i den. Man kan inte tvinga in en hel poliskår att ta del i alla dessa informationstillfällen, men jag vet att de är välbesökta.

 

Det ankommer på varje enskild polis att bemöta de inblandade parterna med stöd och hjälp samt att ha kunskap om vilka samverkande myndigheter och frivilligorgansiationer som kan lämna stödjande åtgärder.

 

Barnens situation i familjer där det förekommer våld eller hot mot kvinnor skall särskilt uppmärksammas.

 

Polismyndigheten skall utveckla strategier för samverkan mellan myndigheter och frivilliga organisatio ner. Polismyndigheten skall utveckla och bibehålla de nätverk som redan finns samt skapa nya nätverk där de anses nödvändiga.

 

Polismyndigheten ansvarar för att den internationella utvecklingen uppmärksammas och delges andra samt att inventera behov och utarbeta utbildningsförslag såväl långsiktiga som kortsiktiga.

 

Polismyndigheten skall verka för att systemet med besöksförbud utvecklas och används där behov finns.

 

Fru talman!

Viljan är stor bland  de utredande poliserna att prioritera  brott och kränkningar mot kvinnor och barn. Det här är vad polismyndigheten som sådan har gått med på att man skall jobba för. Jag tror inte att det finns någonting att anmärka mot det som jag har läst upp.

 

Problem är välkänt sedan tidigare vid Ålands polismyndighet, att det finns ingen konkret politisk styrelse över polismyndigheten, och det är en stor brist.

 

Åland är ändå en av få autonomier i världen som har en helt egen poliskår. För att vi som bor i landskapet  skall dra någon fördel av det är det viktigt att  förtroendevalda har insikt i polisverksamheten och har möjlighet att påverka organisationen

 

För ledning av polismyndigheten på Åland bör det finnas en polisstyrelse. med uppgift att organisera, utveckla polisarbetet och precisera landskapets  mål för  den åländska polisverksamheten. Jag anser att det är orimligt att en person skall belastas med allt det ansvar det innebär att leda en självstyrd poliskår.

 

Fru talman!

För att återgå till det frågan egentligen berör. Vi vet att de flesta fall av misshandel, grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och andra sexuella övergrepp aldrig polisanmäls. Några rapporter uppskattar att bara ett av fem fall polisanmäls. De allra flesta av dessa brott är helt osynliga.

 

Numera är misshandel även i hemmen under allmänt åtal till skillnad mot tidigare då det var upp till den som drabbats av brottet att anmäla och lagföra brottet i domstol. Tidigare var det möjligt för kvinnan att ta tillbaka en anmälan innan brottet togs upp i domstolen, kanske för att mannen hotade eller vädjade om det. Detta går alltså inte mer. Tröskeln till första polisanmälan kan nog på grund av det här bli betydligt högre, att vet man att man polisanmäler det och att man fullständigt tappar kontrollen över anmälan kan det innebära att man inte vågar göra en anmälan. Vi skall trots allt veta att tack vare att anmälan kommer på det här sättet kan det vara vid flera tillfällen som man har hindrat väldigt grova övergrepp mot kvinnor och t.o.m. kanske dödsfall, nu vet man att det alltid rullar på, att man fullföljer en brottsanmälan.

 

Senast jag hörde polismästaren informera om brott mot kvinnor förstod jag på honom att anmälningarna hade minskat och det kan just bero på att man drar sig lite för att anmäla brotten i och med att man vet att det rullar på.  Man kan då lätt dra den slutsatsen att en del kvinnor nu misshandlas men de vågar inte be om hjälp från myndigheterna för då startar en rättsprocess som de inte kan kontrollera.  Jag tycker att det viktigaste i den här frågan är att brottet kommer till myndighetens kännedom och att man kan gå in och hjälpa och styra. Straffet är kanske inte det aboslut viktigaste.

 

Som utomstående tror vi alla att dessa misshandlande män är alltigenom elaka och onda. Det är de inte, det finns hos dem som hos alla andra människor, dåliga och bra sidor; den dåliga sidan är förstås att de inte kan hantera sitt våld mot kvinnor, men de kan också ha bra sidor. Det gör att det kanske inte syns utåt vilken typ av människa de är när de blir ensamma med sin familj.

 

Vårt samhälle verkar ibland besatt av hämndbehovet mot dem som bryter mot regler och normer.

Om en påföljd är ändamålsenlig och fungerar kommer detta i andra hand och det viktigaste är att man skall straffas genom penningbot eller frihetsstraff. 

 

Jag vet att jag har lite okonventionella synpunkter, men ibland vore det kanske bättre att använda tid och resurser till att behandla dem som inte klarar av att hålla gränserna. Det kan också vara sådana som mår väldigt dåligt som agerar på det här sättet. Anledningen till att det finns våldtäktsmän i krigszoner har många gånger inte någonting med det sexuella att göra utan är det så att de kan skända och förnedra någon annan som då mår sämre än en själv, så mår man på något underligt sätt lite bättre. Jag vet att många av de män som misshandlar kvinnor själva mår väldigt dåligt, det har jag träffat på i mitt arbete. Att vara oförmögen att kontrollera sina känslor så till den grad att man misshandlar den partner man lever med står ofta utanför mänsklig förmåga att förstå överhuvudtaget.  Det här gäller kanske inte alla men för en hel del.  Det är alltså inte den medvetna delen av hjärnan som ”planerar” ett överfall utan den primitiva hjärnstammen, den s.k. reptilhjärnan har tagit över. Den har tre alternativ: anfall, fly eller frys.  Det kanske var aktuellt under stenåldern att fungera på det här sättet, och då fungerade det bra, men så primitiva reaktioner idag är en katastrof.

 

Kvinnorna har också besynnerliga reaktioner i det här sammanhanget. Av någon underlig anledning tar de själva på sig hela skulden för att mannen misshandlar dem  och det kan vara väldigt konstiga reaktioner som man får när man utreder de här fallen. Detta är enormt  frustrerande och ett problem för den som utreder att man förstår inte vad de håller på med.

 

Den beteendestörning som dessa män har går sällan över av sig själv utan förövaren behöver utomstående hjälp. Ilska föder ilska. För varje gång förövaren tappar kontrollen förvärras hans beteende och tröskeln för utbrott blir allt lägre.  De som har denna störning har svårt att förstå att de behöver hjälp utan de behöver ha någon utomstående som visar dem vägen så att de kan komma över sitt beteende. Böter behövs kanske. Skamkänslor och frihetsberövande hjälper en del, men i många fall kan en avancerad handledning vara bra, i kombination med straff och annan handledning.

 

Det finns idag hjälp att få på Åland för dessa män men det är alldeles för få som söker den här hjälpen. Frågan är sedan vad som skall prioriteras: Skall det till varje pris arbetas för att dessa störda personer skall föras inför rätta och få sin dom eller skall försöka ge dem en viss hjälp på vägen? Vi bör sträva efter så att det är ett liv utan våld både för kvinnor och män.

 

För att det inte skall uppstå något missförstånd vill jag bestämt framhålla att det viktigaste i den här frågan är att det måste finnas resurser för hjälp åt kvinnor och barn som blir utsatta för kvinnovåld.

Den här frågan bör vara väldigt högt prioriterad inom polisens arbetsområde, och det vet jag att den är också.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Det är mycket bra att socialdemokraterna tar upp den här frågan i en hemställningsmotion. Jag är glad att det här ämnet debatteras i dag. Jag är också glad över alla män som har engagerat sig i den här frågan i dag, åtminstone ser man en utveckling åt det hållet att det här inte längre är bara kvinnornas fråga, och jag är glad över att det i alla fall till en liten del börjar märkas. Jag tycker också att det är lite tråkigt med det här evinnerliga slängandet om att vilka som är inne i salen och vilka som inte är inne i salen; jag tycker att socialdemokraterna också kunde titta sig i spegeln i dag och se att tre av deras män har valt att inte vara här i dag, medan det i andra grupper är en majoritet bland männen som sitter kvar. Överhuvudtaget är det i den här typen av arbete bättre om man försöker vara lite positiv i stället för att alltid söka fel och brister.

 

Motionen inleds med att det står att det är nedslående, och visst är det nedslående. Det är så hemskt, så det är inte klokt. Jämställdhet är en fråga om överlevnad. Det är det det handlar om: att överleva. Därför har denna fråga, och måste fortsättningsvis ha, mycket hög prioritet. Jag har själv haft mycket intressant tid både som medlem av jämställdhetsdelegationen under fyra år, men också som ordförande under fyra år, så jag har fått både följa och driva arbetet på nära håll under en lång tid.

 

Jag är glad över att Amnesty nu också lyfter fram frågan och börjar jobba med jämställdhetsfrågor. Amnesty är ypperlig på att jobba med mänskliga rättigheter och jämställdhet om någonting är egentligen den främsta mänskliga rättigheten, skulle man tycka. Det är också så att man ofta själv, även om man, tack och lov, inte har den här typen av erfarenheter, kan bli fruktansvärt arg varje gång man märker hur begränsat ens livsutrymme kan vara just som kvinna. Då kan jag tänka bara på att om man är i en stad, kanske inte Mariehamn men någon annanstans en kväll och känner att, nej, jag kan inte gå ut och röra på mig för att man känner att ens livsutrymme blir mycket begränsat och det är inte alls samma för män. Detta bara som en liten detalj, men jag tror att det är någonting som vi känner av jämt och som man inte borde finna sig i, men vad gör man!

 

När det gäller statistiken är det alltid intressant och det har diskuterats här om andelen anmälningar ökar för att frågan har aktualiserats mer. Det tror jag till stor del, för ofta när det har varit någon typ av kampanjer eller liknande går antalet anmälningar upp, så det är säkert en del. Men sedan finns det säkert också den andra, mycket ledsamma sidan, att man drar sig för att anmäla just därför att man också har fått en medvetenhet om att det finns obehagliga följder av det också, så skyddandet av kvinnorna är nog otroligt viktigt. Jag vet inte säkert vilken statistik som motionären hänvisar till, men det var åtminstone någon statistik från polisen i början av mars i tidningen och jag har fått information om att den statistiken var en helt obearbetad statistik. Där ingick färjbråk och bråk mellan kvinnor, alltså inte direkt familjevåld. När man har rensat bort och har bara familjebrott kvar ser statistiken ut så att den får en kulmen vid 1999-2000 för att sedan gå lite ner. Jag vet inte vilka växlar man skall dra av den här typen av statistik, men åtminstone 1999-2000 måste jag ärligen erkänna att jag var glad åt att statistiken ökade därför att då trodde jag i alla fall att det berodde på att medveten har ökat, att våldet inte är någonting normalt, att det här är inte någonting man skall finna sig i och att det därför var flera som anmälde. Men om det är så eller inte vet jag inte.

 

Jag vill påstå och med kraft hävda att utgångspunkten i allt jämställdhetsarbete som bedrivs i jämställdhetsdelegationens namn och också inom Operation Kvinnofrid är problematiken kring strukturerna, så det är inte någonting som på något sätt saknas.

 

När det gäller polisens arbete hävdar motionären, att polisen säger att den inte har tillräckligt med resurser och att man har andra mer brådskande uppgifter; av det blir man nedslagen när man läser. Det är också viktigt att man inte blir så nedslagen att man blir förlamad och inte orkar göra något mer, utan vi måste alla på något sätt ändå se möjligheter och inspireras och vilja göra någonting av det här. Det finns säkert olika personer och personligheter inom polisen, men polisen som myndigheten skulle jag i detta sammanhang vilja lyfta på hatten för. Polisen är t.ex. den enda på Åland som myndighet som i sitt program har som mål att hela personalen kontinuerligt skall utbildas i dessa frågor. Så högt har inte några andra myndigheter lyft den här frågan. Även om det säkert kan finnas övrigt att önska när det gäller uppföljningen av vissa av fallen, tycker jag att man inte får glömma bort att det faktiskt är så att polisen verkligen har tagit ett stort ansvar i den här frågan och verkligen visat ett stort intresse. Polisen i allmänhet och polisen som myndighet är den som har gått i bräschen och faktiskt varit den som har prioriterat detta väldigt högt.

 

Så efterlyser man handling i hemställningsmotionen och man vill ha en expertgrupp som skall föreslå åtgärder. Det nämndes någonting om att det har getts bra upplysning och att det ordnas mycket utbildningar, och det har det gjorts med, som sagt, högt stående och mycket kunniga personer, men det som är unikt för Åland är, t.ex. när det gäller Operation Kvinnofrid, att här har vi faktiskt högsta politiska ledning som står bakom. Man har ett myndighetsmandat att jobba med projektet, och det är faktiskt ovanligt när man tittar runt om i både Norden och Europa och världen. Det är någonting som vi skall vara väldigt stolta och glada över, att faktiskt landskapet Åland står upp för att detta är jätteviktigt. Upplysning är förstås en liten del, men jag tycker också att man jobbar väldigt operativt och praktiskt genom, precis som ltl Åke Mattsson presenterade, att man jobbar med manualer, man har program för att kvinnorna skall mötas med respekt och inte behöva förklara sig hur många gånger som helst, om man kommer till socialen, om man kommer till akuten eller vilken myndighet man kommer till. Detta arbete är jättevärdefullt. Det finns också en operativ grupp tillsatt med mera tjänstemän och på det sättet experter, som just jämställdhetsinspektören leder. Det är alltså en ny grupp som finns förutom Operation Kvinnofrid. Jag tycker att vi ligger väl till på den här fronten, även om säkert mörkertal visar annat och mäns våld mot kvinnor fortfarande är väldigt ledsamt, men vi har fått en bra start och har nischat in oss på ett bra och vettigt sätt i förhållande till vad vi klarar av och har kompetens till här på Åland. Vi har verkligen tagit vara på det vi har och gör mycket av det vi har. Jag upplever det också som ovanligt att man från så många håll och många olika myndigheter samt olika sektorer drar åt samma håll. Det har faktiskt gått ovanligt friktionsfritt och det är också någonting som vi skall vara stolta och glada över.

 

Det är förstås ett jättestort område. Jag har tittat på det projekt som ltl Christian Beijar presenterade, ett projekt som Margareta Winberg ledde. Det är ett brett och imponerande program och det är ett projekt för två år, men jag blev samtidigt lite besviken när jag läste det, för det handlade just om seminarier och forskarrön och väldigt lite operativt, att göra någonting handfast. Det teoretiska är förstås oerhört viktigt och som jag hoppas att lagutskottet ”mangrant” skaffar sig en stor dos kunskap om när behandlar motionen, för det får man gratis på samma gång om man ids fördjupa sig.

 

Inom Operation Kvinnofrid och i jämställdhetsdelegationen har man först börjat jobba med kvinnorna samt just manualer för hur kvinnorna skall tas emot. Fortsättningsvis har man mycket kvar att göra för att skapa trygghet för kvinnorna. Man har också gått över för att försöka åtgärda källan s.a.s. – männen – genom att erbjuda dem behandling för sitt beteende och nästa projekt är barnen, för det är också någonting fruktansvärt hur barnen mår och hur barnen blir påverkade och färgade av att se dessa två människor som man älskar högst i världen behandla respektive bli behandlad på det här sättet. Det är hur läget ser ut just nu och sedan finns det en fortsättning i all oändlighet med vad man kan jobba med.

 

Jag vill alltså hävda att jag tycker att det finns väldigt mycket kompetens och att det inom Operation Kvinnofrid och inom den operativa gruppen verkligen finns expertgrupper; jag vill nästan varna för att man skall skapa ytterligare grupper som kan splittra, utan i stället borde vi ena och föra ihop alla kunskaper och kompetenser vi har och fortsätta dra åt ett och samma håll, som vi har gjort hittills. Det är på det sättet som jag tror att vi kan nå väldigt långt.

 

Vtm Barbro Sundback nämnde att det är ofta ett vanligt argument för att slippa den här obehagliga diskussionen att säga att det finns kvinnor som slår också, och det finns det, 7 procent, har man kommit underfund med och 93 procent är män, så det är en väldigt stor skillnad om man tittar på proportionerna.

 

Jag vill säga till ltl Johan Ehn att när det gäller att inte prata om obehaget att behandlas som ett kollektiv så är det bästa som alla män som tycker att det här är viktigt kan göra är just att ta sitt ansvar, att säga nej till våldet, att inte haka på fåniga, kränkande diskussioner mot kvinnorna, utan stå emot och säga, att vad säger du?? Det är att ta ansvar att ta avstånd, och det är ett mycket effektivt och viktigt sätt, särskilt ni män här som alla har status och som många säkert ser upp till, ni har ett större ansvar än män i allmänhet. Acceptera inte den jargong som ofta går hos män, spräck hål på bubblorna! Det är ett jätteviktigt bidrag.

 

Jag tyckte att den globala byn som vtm Barbro Sundback presenterade var intressant. När jag var i Bryssel förra veckan reagerade jag över regionkommitténs sammansättning. Jag kunde inte låta bli att fråga, eftersom människor är i rörelse, stolar är tomma osv., att hur är andelen kvinnor och män  - 70 procent av regionkommittén består av män. Det är antagligen rätt så målande över hur det ser ut inom politiken i Europa. Det var väldigt många nya där eftersom ansökarländerna, som snart är medlemsländer, har observatörer på plats och så frågade jag hur det var bland dessa drygt 100 som skall komma – 90 procent är män! Där blir det roligt att driva jämställdhetsfrågor! I alla fall hade vi en fråga uppe till diskussion den här gången och åtminstone satt männen kvar, även om de kanske inte var så engagerade i diskussionen.

 

Tack, fru talman, för att ni orkar lyssna fast timmen är sen, men det här ärendet tycker jag som sagt är så pass angeläget. Vad utgången blir av motionen tycker jag inte att är det allra viktigaste, för det viktigaste är att vi samlar kompetensen. Splittring är jag rädd för, kompetens finns och det som skulle behövas och som man alltid önskar är förstås mera resurser.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag ville förtydliga mig lite. Jag är definitivt inte rädd att ta ansvar. Jag reagerade mot det som vtm Barbro Sundback sade om att skuldbelägga. Jag tror att det är viktigt att man inte lägger den på det sättet negativa skulden utan i stället tar den mera positiva inriktningen att man tar ansvar. Jag är helt enig med vtm Barbro Sundback att som människor, män och kvinnor som vi är, så är vi ansvariga för att jämt och ständigt gå ut och ta aktiv ställning mot all typ av våld, framför allt våld som drabbar svagare parter.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kunde inte låta bli att ändå poängtera det därför att det är precis som vtm Barbro Sundback sade så otroligt känsligt så fort man nämner män som kollektiv. Det kommer med hundra procent säkerhet en reaktion, och precis så gjorde ltl Johan Ehn också, och det får du göra, det är inte fråga om annat, för det gör oss möjlighet att lyfta upp det och visa på att så här är det. Jag håller med om att vi inte skall skuldbelägga, det är sällan bra att göra det, utan man borde försöka hitta lösningar och göra någonting åt det. Det är också det som man försöker göra i Ålandsprojektet: visa på att det finns möjligheter att ta sig ur våldet, det finns möjligheter att bli bemött med respekt och helt enkelt få en förändring i sitt beteende. Det är en positiv grund som skall komma ut ur det här och försöka täppa till det läckandet röret – i stället för att bara torka upp skall vi få vattenledningen lagad.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Skuld skall vi lägga på dem som utför handlingen och ansvar skall vi alla övriga ta för att se till att vi kan förbättra situationen. Jag ser det på det sättet också att det är viktigt att man reagerar i den situationen där man kan tolka det på det sättet att man försöker föra över en kollektiv skuld därför att för man över den kollektiva skulden är risken så stor att det arbete vi vill utföra gemensamt för att faktiskt få till stånd en positiv utveckling kan bromsas upp av att man vänder taggarna utåt och precis som ltl Britt Lundberg också var inne på kanske får en mycket långsammare utveckling helt och hållet i det här arbetet. Därför ville jag också reagera när jag kände att det lades en skuld på männen i stället för ett ansvar.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det rätta ordet är ansvar och det skall vi fortsättningsvis använda oss av. Även om man kan tycka att våldet är vidrigt skulle jag hellre visa på möjligheter än att se ner på, skuldbelägga, även de män som slår, just för att visa på att det finns möjligheter att ta sig ur. Det skulle vara mest framgångsrikt i detta arbete. Jag tror att det allra effektivaste är att hjälpas åt, och riktigt effektivt blir det den dagen som män också går i bräschen för det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg sade att vi män skall ta del i detta arbete, och det är helt riktigt, vi måste vara med. Jag tillhör dem som anser, att vi har ingen demokrati förrän vi har fullständig jämställdhet. Så är det. Det handlar också mycket om medmänsklighet. När en människa dör är det ofta svårt för oss att ta kontakt med de anhöriga, men det är ju det vi skall göra. Samma sak gäller också i det här fallet; det kan vara så att det finns vänner, bekanta eller släktingar som vet att sådant här pågår, men man vågar inte ta kontakt. Det är också ett sätt som vi inte får glömma bort. Det beror säkert på någon form av problem. Det har sagts många kloka ord om det här i dag och det finns många förklaringar till det, men jag tror att man skall ta kontakt om man misstänker att någonting sådant här försiggår. Då kan man hjälpa alla dem som är inblandade, både den som misshandlar och den som blir misshandlad samt barnen som eventuellt får utstå ett enormt lidande. Bara som en komplettering till ltl Britt Lundbergs anförande.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Mäns våld mot kvinnor är den viktigaste jämställdhetsfrågan och också den viktigaste demokratifrågan just därför att så länge någon tar sig rätten att ha makten över den andra är man varken jämställd, jämlik eller någonting annat. Det som ändå är beklagansvärt är om man tänker på synen på problematiken: hur många kvinnor det är som dör, hur många kvinnor det är som misshandlas till halvt oigenkännlighet, hur många kvinnor som misshandlas och har ett så otroligt litet rörelseutrymme att de knappt kan röra sig ute, totalt kontrollerade av sina män. En sådan farsot som skulle heta någonting annat och skulle drabba så många människor, den är jag helt säker på att snabbt skulle ha fått otroligt mycket pengar och resurser. Jag tycker inte heller att det är så stor idé att titta bakåt, att oj, tänk, att det här har pågått så här länge, det här har vi inte gjort, utan vi skall glädja oss åt kunskapen börjar komma, för det har handlat om kunskapsbrist. Nu ökar kunskapen och alltfler blir mer och mer intresserade och det leder förhoppningsvis att resurserna och prioriteten hela tiden ökar samt att man också kommer att lyfta den här frågan på alltfler ställen.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Det jag sade innebär inte att vi skall avstå från någonting annat. Det var bara en komplettering att jag tror att ett sätt att ta avstånd är faktiskt att ta del. När vi män märker någonting sådant här har vi kanske möjligheter att tala med andra män om det och på det sättet förhindra. Det är kanske lättare för oss att i ett tidigt stadium klara ut det och hjälpa till. Jag tror att det är en möjlighet.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Min avsikt var definitivt inte att gå i polemik med ltl Torbjörn Eliasson. Tvärtom uppskattar jag mycket den syn som ltl Torbjörn Eliasson har på det här arbetet och den vikt som jag vet att du lägger vid det. Jag minns också tydligt din valkampanj där du prioriterade de här frågorna, vilket både jag och många andra har uppskattat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutad. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 6:

 

Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion angående utlokalisering med stöd av EU:s strukturprogram. (HM 37/2003-2004). /Nu/.

 

Ärendet har remitterats till näringsutskottet. Ärendet var bordlagt den 14.4.2004. Diskussion.

 

Ltl Camilla Gunell: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs ännu en gång till fredagen den 30 april.

 

Vtm Barbro Sundback: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningen och tiden för densamma.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Camilla Gunell, understödd av vtm Barbro Sundback, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 30.4. Ärendet har tidigare varit bordlagt. Enligt 53 § LO kan ärendet bordläggas ytterligare en gång om lagtinget så beslutar. Önskar någon uttala sig med anledning av bordläggningsförslaget eller tidpunkten? Kan lagtinget omfatta bordläggningsförslaget? Ärendet bordläggs till plenum den 30.4.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder för att pressa ned Ålands höga fraktkostnader. (S 4/2003-2004).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålet avges eller om landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom 10 dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 21.4.

Antecknas.

 

Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 2003. (BB 1/2003-2004).

 

Ärendet upptas till behandling den 30.4.

Antecknas från tilläggslista för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående förslag till första tilläggsbudget för år 2004. (FR 13/2003-2004).

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 28.4.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 28.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.55).

 

 

 

 

Originalfil