Plenum den 26 maj 2008 kl. 13.00

PLENUM den 26 maj 2008 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Gun Carlson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Gun Carlson, orsak: privata angelägenheter.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 4/2007-2008 om första tilläggsbudget för år 2008. (FR 19/2007-2008 och FM 54-55/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling onsdag en den 28.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2007-2008 om landskapsregeringens mål jämte ramprogram för jämställdhetsarbetet på Åland 2008-2011. (M 1/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling onsdag en den 2.6. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen. (RP 6/2007-2008).

 

Beslut har fattats om remiss till lagutskottet. Ärendet var bordlagt den 30.4.

 

 Föredras efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens meddelande angående Lissabonfördraget. (M 4/2007-2008). (Bordlagt 30.4.2008).

 

Också detta ärende bordlades den 30.4. Beslut har tidigare fattats om gemensam behandling av ärendena 3 och 4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Plötsligt har EU-processerna drabbats av stort ointresse i lagtinget – eller kan det möjligen vara utmattning? Knappast det senare! Det är väsentliga frågor hur vi skall klara processen när det gäller medbestämmandefrågorna framöver. Medbestämmandefrågorna har knutits till behandlingen av Lissabonfördraget i lagtinget på ett alldeles korrekt sätt, liksom medbestämmandefrågorna  har varit anknutna till alla tidigare förändringar i grundavtalen för Europeiska unionen, som har återkommit med ungefär två års mellanrum. Tidigare har vi i lagtinget känt oss tvungna att nöja oss med skrivningar om att frågorna måste lösas framöver och man har haft klara inställningar till hur de skall lösas.

 

Nu är de flera ledamöter, kanske de flesta i lagtinget, som har kommit till att som en anledning av behandlingen av grundfördraget, som sedan förföll, men en total omorganisation av Europeiska unionen motiverar att man tar en mera slutgiltig ställning till frågan om medbestämmande.

 

Vi valde för knappt en månad sedan att bordlägga dessa ärenden till i dag. Ett av motiven var att man då skulle ge landskapsregeringen tid att ytterligare presentera resultat av de nödvändiga pågående förhandlingarna med Helsingfors och regeringen Vanhanen II. I dag har vi ingen som helst information från landskapsregeringen, man begärde inte ens ordet för att informera lagtinget om dagsläget. Åtminstone självstyrelsepolitiska nämnden har i anledning av sitt EU-ansvar sett det som sin uppgift, och det är glädjande, att följa med processerna kring medbestämmandefrågorna. Inte heller där har hittills framkommit särskilt mycket matnyttigt när det gäller framsteg. Det finns en känsla av att landskapsregeringen ägnar sig ganska mycket åt en fråga som lagtinget har ett särskilt ansvar för – subsidiaritetskontrollen – som  många av oss kanske ändå inte anser att är en så särskilt stor fråga inför Ålands framtida agerande inom ramen för Europeiska unionen. Det är representationsfrågorna i parlamentet, i rådet och inför EG-domstolen som är de tunga och svåra samt nödvändiga frågorna för Åland att lösa. Man kunde säga att bordläggningstiden var omotiverat kort, om inte landskapsregeringen i dag kan berätta någonting om hur förhandlingarna pågår, vad de förväntas ge för resultat, när de förväntas resultera i någonting. Om inte, har lagtinget orsak att ytterligare bordlägga ärendena tills vi har mera information. Till det kunde man genmäla att det är väl rimligt då att det utskott, som får huvudansvaret för presidentframställningen tillsammans med det organ som förhoppningsvis får ansvaret för landskapsregeringens meddelande till lagtinget, har att föra de diskussionerna med landskapsregeringen. Och det är riktigt, så är det, de har det. Lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden har det ansvaret och tar säkert också det ansvaret.

 

Men nu sitter vi samlade här i dag, vi trettio, för att föra diskussionen om medbestämmandefrågorna i samband med Lissabonfördraget och Lissabonfördragets övriga resultats påverkan på Åland. Då är det rimligt att man får ytterligare information om situationen. I väntan på det ber jag att få återkomma till förslag om bordläggning men konstaterar ändå att förutom det lagenliga remitterandet av Lissabonfördraget/presidentframställningen till lagutskottet hoppas jag då att vi skall kunna enas om att meddelandet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden och att dessa båda organ i samförstånd sköter om lagtingets process inför nästa plenibehandling efter bordläggningstidens utgång – när nu det sedan blir.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

När presidentframställningen och meddelandet föredrogs första gången gjorde jag en genomgång om hur landskapsregeringen fortsätter att arbeta för att när lagtinget väl skall fatta ett beslut i ärendet det skall finnas ett ordentligt beslutsunderlag. Det arbete som jag redogjorde för då fortgår. Vi har under de tre veckorna som ärendet har varit bordlagt fortsatt på alla de olika spåren och det arbetet kommer att fortgå ända tills vi har ett acceptabelt resultat. Det är alltså landskapsregeringens hållning i frågan.

 

Det jag presenterade om landskapsregeringens arbete var att det är flera utredningar igångsatta. Vi granskar vad förhållandet juridisk person kan få för konsekvenser. Det är igångsatt en utredning om konsekvenserna av om lagtinget skulle säga nej till Lissabonfördraget. Vi har satt igång arbetet för att ta fram en praxis för demilitarisering och neutralisering, ett jobb som vi skall göra tillsammans med lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden. Alla de här sakerna är igångsatta. När det gäller specifikt inflytandefrågorna jobbar vi, som sades då och som också efterlystes från lagtingets sida, för acceptabla lösningar av inflytandefrågorna; vi känner alla till vilka de är.

 

I förhandlingarna med regeringen går diskussionerna hela tiden framåt, men det är väldigt svårt att i det här läget stå här och redogöra för alla olika delar. Däremot avser landskapsregeringen att hela tiden hålla kontakten med självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet, till den del det är lagutskottet som kallar oss. De olika delarna kommer vi efterhand att komma till nämnden och presentera, föra en diskussion om och få dem förankrade. Jag skulle alltså säga att arbetet går stadigt framåt och vi håller stadigt i det.

 

När det gäller bordläggningstiden diskuterades det olika tidpunkter för bordläggningen. Ärendet blev alltså bordlagt tre veckor och jag sade uttryckligen då ärendet var uppe senast att vi kommer inte att ha beslutsunderlaget klart utan någon gång framåt sensommaren när lagtinget väl står inför att fatta beslut finns det ett underlag. Alla utredningarna ingår ju som en del. Därför kan vi inte i det här läget ytterligare i detalj gå in i diskussioner.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar lantrådet för att hon inför lagtinget intygar att arbetet fortgår på alla de punkter vi här har diskuterat och som landskapsregeringen själv har inskrivet i sin målsättning, bl.a. i det senast avgivna meddelandet. Jag konstaterar att det är bra så långt och också att lantrådet redovisar att vi inte kan gå vidare i processen förrän vi har ”ett acceptabelt resultat”, och det är bra. Vad som skulle intressera mig i det sammanhanget, förutom tidtabellen, som uppenbarligen är omöjlig att ge är i vilken form detta acceptabla resultat skall presenteras såsom ett avtal mellan riket och självstyrelsen. I vilken form har lantrådet täntk sig presentera det för lagtinget?  TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

I självstyrelsepolitiska nämnden finns partierna representerade och så har man av tradition också jobbat när det handlar om olika förhandlingar med rikets regering att det är i nämnden som landskapsregeringen kommer att diskutera med lagtinget, förankrar olika åtgärder. Det är en självstyrelsepolitisk tradition som har funnits i många år och så jobbar också den här landskapsregeringen; när vi för förhandlingarna vidare är det förstås med nämnden vi för en dialog och en diskussion samt förankrar.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig oklart eftersom lantrådet inte svarade på min fråga, uppenbarligen var den inte tillräckligt tydlig. I positionerna som landskapet har vill man ha medbestämmandefrågorna intagna i självstyrelselagen; en förändring av självstyrelselagen är en långvarit process, även när den är som mest snabb. Man kan anta att den antas med fem sjättedelar i Finlands riksdag och två tredjedelar i lagtinget i snabb ordning. Men hur en lösning på de frågorna skall presenteras för lagtinget före vi tar ställning till Lissabonfördraget är naturligtvis en svår både juridisk och politisk fråga att redogöra för inför plenum. Min fråga gällde: Hur skall ett sådant ”Helsingforsavtal”, som har nämnts här i salen, se ut?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Redan i det förra lagtinget efterlystes en paketlösning. Då handlade det främst om det konstitutionella fördraget, men det är de positionerna som kvarstår, också med Lissabonfördraget. Landskapsregeringen har också jobbat utifrån att det skall finnas en paketlösning med olika delar, där bl.a. självstyrelselagen är en del, men det finns också andra avsnitt där man bör hitta olika sätt att avtala om med landets regering hur man skall komma vidare. Det är också väldigt viktigt att tänka långsiktigt;  förutom Lissabonfördraget, de aktuella inflytandefrågorna finns det skäl att också tänka på hur vi skall fortsätta arbetsprocessen med EU-frågor och landskapets möjlighet att vara delaktig i dem samt hur vi följer upp det arbetet. Jag ser dels paketlösningen men också att dra upp riktlinjer för ett långsiktigt arbete.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det blev en lite konstig känsla i början när ingen begärde ordet. Det var, för att dra en parallell till motorsporten, ungefär som i dragracing. Passligt nog så pågår Europamästerskapen i dragracing i England just nu; då brukar man göra så där när man kommer fram och inte har så mycket att komma med – man väntar lite innan man kör in i ”stage” innan man kör fram till startlinjen för att psyka den andra, att den skall bli nervös och göra bort sig. En sådan känsla blev det här att man väntade. Jag hade hoppats att eftersom lantrådet var här hon skulle begära ordet och börja debatten med att berätta om vad man har kommit fram till. Jag trodde nämligen att man hade någon slags förhandlingslösning på gång till detta datum eftersom det är väldigt bråttom; vi vet alla att Finlands tidtabell är att det här skall göras i Finlands riksdag innan man gör hem för sommaren och därför trodde jag att mana också hade funderat ut det här klart. Nu fick vi dock höra av lantrådet att man inte har kommit till någon förhandlingslösning, åtminstone inte någonting som man kan berätta här och det är väl lite tråkigt. Det ger mig lite rätt i att vi kunde lika bra ha bordlagt ärendet över sommaren eftersom man inte hade s.a.s. kött på benen att redovisa i dag. Vem som kommer vinnande ur ”repan” får var och en avgöra, men känslan var betänkligt lik den vid dragracing.

 

Herr talman!

Vad skall man då säga om detta? Det är som föregående talare ltl Roger Jansson sade, att det är fortfarande väldigt viktigt och man skall inte tro att luften har gått ur, utan tvärtom kommer vi bara närmare det datum då dessa frågor ställs på sin spets och när vi i lagtinget måste ta ställning till Lissabonfördraget; då är frågan vad vi har för förhandlingslösning när det gäller inflytandefrågorna. Jag måste säga att det kändes riktigt bra före vi skildes för vårbruksuppehållet att vi var någorlunda eniga här i lagtinget, men tydligen kan den debatten vi hade då tolkas på ett helt annat sätt, nämligen på det sätt som en journalist hade tolkat det i en av de i landskapet utkommande tidningarna. När jag läste den artikeln blev jag nog lite i affekt, måste jag säga, för kan man tolka debatten så har jag nog misstolkat den! Det framgick i artikeln att det ena och det andra partiet kan ge avkall på både det ena och det andra, egentligen fanns det ingen större enhet, man kommer nog att godkänna Lissabonfördraget hur det än går! Det var en något generaliserad kontenta av artikeln. Jjag letade och letade, men jag såg ingen rättelse av de partier som nämndes! Det var lite tråkigt.

 

Jag vill med detta anförande försöka få alla på banan igen. Det skulle vara bra om alla en gång till sade vad man egentligen tycker; jag skulle vilja höra det jag hörde då och inte det jag läste i tidningen. Jag skulle vija höra att det som stod i tidningen var fel.

 

Talman! På Obunden Samlings gruppmöten brukar vi vara lite gudfruktiga och läsa ur ”Dagens lösen”. Ibland är det helt ovidkommande, men ibland är det väldigt passande det som står i de Gudsord som ni alla får till lagtingsgrupperna. Med lite kreativ tolkning – det var en präst som sade till mig att var och en får själv tolka Gudsord så att det passar honom – är dagens lösen för i dag, den 26 maj, otrolgit träffande. Man måste förstås byta ut gestalter osv. Det står så här – när man tänker på att vi står inför att eventuellt sätta Lissabonfördraget i kraft helt eller delvis utan att ha en lösning på inflytandefrågorna – i Lukas, Korinterbrevet: ”Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge.” Skaparna är de som har skapat självstyrelsen, det är vi som är självstyrelsens företrädare, och det kommer onda dagar om vi godkänner Lissabonfördraget utan att inflytandefrågorna är lösta. Det är en uppmaning att tänka efter. Paulus skriver: ”Låt ingen slå ner på dig för att du är ung – vi är ett ungt parlament med bara 85 år på nacken, många andra är mycket äldre – utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör i kärlek, tro och renhet.” Om vi känner kärlek till hembygden skall vi inte låta andra se ner på oss, vare sig i Helsingfors eller i Bryssel, utan vi skall stå fast vid vår uppfattning att inflytandefrågorna skall vara lösta innan vi antar Lissabonfördraget.

 

Till sist en uppmaning till alla lagtingsledamöter från en Amy School i Pennsylvania. Det står så här: ”Jag är bara jag, men jag är fortfarande någon. Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Det faktum att jag inte kan göra allt ger mig inte rätten att göra ingenting.” Det är kanske det allra mest passande: om inte de enskilda lagtingsledamöterna tar till stig problematiken med Ålands EU-medlemskap och ser till att man har det inflytande, som alla vi här i salen har tyckt att inte är några orimliga krav, så gör man fel. Man kan göra något och det här kan man göra som lagtingsledamot.

 

I dag passar Dagens lösen, herr talman, ytterst väl som ledord för verksamheten i Ålands lagting.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det här var en predikan där det är helt klart att det finns onda och goda krafter och vart predikanten själv hör råder väl heller ingen tvekan! Jag tänkte säga i fråga om tidtabellen att dragracing, såvitt jag känner till, är att lite slira på däcken och sedan är man i mål! Men det här är någonting annat och lagutskottet har faktiskt planerat i många sammanhang och också sagt det, att det här kommer upp under hösten. Jag tycker att när man går ut och säger att det skall vara folkomröstning, ja eller nej, skulle kravet vara att de partier som gör det skall tala om vad nej-alternativet innebär. Det är ju det som är den stora förändringen. Jag tycker att det är bra om utskotten kan komma igång och se på den frågan och sedan kommer inflytandefrågorna som ett resultat av förhandlingarna. Före det tar ju lagtinget inte ställning, vad jag kan förstå. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Som sagt, var och en tolkar Gudsord som man vill, men jag kan inte tolka in i de orden som jag läste upp att vi pratar om folkomröstning, det kommer vi att göra på måndag, vad jag förstår. När det gäller detta med att säga nej är det ju landskapsregeringen som har lovat en utredning om vad det innebär att säga nej. Det kommer man att komma med till hösten enligt meddelandet som vi nu behandlar.  Det kräver inte jag heller tills i dag, det är ett ganska omfattande arbete och det är svårt att säga exakt vad som sker. Man kan med all säkerhet säga att det kommer att bli en förhandlingssituation. Folkomröstning, om jag får be, herr talman, diskuterar jag hemskt gärna men dock på måndag när det ärendet kommer upp.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Om jag får tolka ltl Danne Sundman här, så menar han att å ena sidan skall man diskutera det som står i massmedia som gäller en tidigare debatt, men å andra sidan kan man inte ta upp det som står i massmedia att Obunden Samling föreslår en folkomröstning. Det här är inte konsekvent. Det är samma sak när det gäller nej-alternativet. Om man inväntar en utredning från landskapsregeringen tolkar jag det som så – jag tolkar både Gud och Sundman – att man inte själv har tagit reda på och föreställt sig vad nej skulle betyda, alltså är frågan så öppen att det är dags att börja utskottsbehandla hela Lissabonfördraget och EU-positionen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Till den delen stöder jag ltl Olof Erland, tillika lagutskottets ordförande, att det nu är dags att börja utskottsbehandla. Det kan man hålla med om. När det gäller folkomröstning är det likaså. Den tidningsartikel jag åsyftade handlade om just den här debatten som avslutades före vi gick hem för vårbruksledigheten. Därför kommenterade jag den artikeln. Folkomröstningen och diskussionen kring det, argument för och emot tar jag gärna på måndag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Frisinnad Samverkan har varit väldigt tydlig i tal och i skrift om våra positioner i medbestämmandefrågorna. Vi är alltså inte intresserade av ett nej till Lissabonfördraget, vi är inte heller särskilt betjänta av att utreda vad ett nej skulle innebära eftersom det inte torde föreligga kvalificerad minoritet för det. Men vi är intresserade att säga ja till Lissabonfördraget först den dag när regeringarna Eriksson och Vanhanen har passerat gränsen för det som lantrådet kallar ett acceptabelt resultat. Vi är beredda att i utskottsbehandlingen och i nämndbehandlingen ytterligare klargöra vad som är ett acceptabelt resultat. Vi är också beredda att vänta till hösten 2008, till hösten 2009, till hösten 2010, om så behövs, innan vi är beredda att säga ja till Lissabonfördraget. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Till den delen tror jag Frisinnad Samverkan och Obunden Samling har en väldigt lika linje. Vi är inte heller beredda att ta ställning till Lissabonfördraget förrän vi har en lösning på inflytandefrågorna. Men när det gäller att ta ställning den dagen det kommer så – den yttersta dagen, om jag igen får vara lite biblisk – måste också lagtingsledamöterna ha klart för sig att det finns ett alternativ och det är att säga nej om det inte är en acceptabel situation. Då måste man veta, så gott det går, vad ett nej innebär, hur verkligheten ser ut efter att lagtinget har avgivit en sådan, men vi skall alla hoppas att den dagen inte infinner sig, att domedagen inte kommer utan att man får det inflytande som man har begärt och att man får en acceptabel lösning.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Intressant för oss är det acceptabla resultatet, när det kommer, hur det ser ut och huruvida det måste komma ett nytt, mera acceptabelt resultat efter att det första s.k. acceptabla resultatet har kommit. Processen nu innebär att man i utskotts- och nämndbehandlingen måste utreda vad ett uteblivet ja från lagtinget innebär, när Finland har valt, vilket jag tror att man kommer att göra inom det här året, att ratificera Lissabonfördraget. Det kommer alltså att uppstå en rättslig situation som är öppen, innehåller många öppna trådar, de trådarna måste vi klarera för oss själva vad de innebär för Ålands befolkning. Jag ser inte att de skulle innebära särskilt mycket besvärligt, men det kan uppstå situationer där det kan bli besvärligt för Ålands befolkning, och det måste vi ha klart för oss.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

EU-frågorna är knepiga och med tanke på den tidigare talaren ltl Danne Sundman, som lite så här hemlighetsfullt hänvisade till en viss artikel – han tänker troligtvis på reportaget i tidningen Åland från EU-debatten i slutet av april – så är det ganska märkligt hur man kan komma fram till att det är ett relativt enigt lagting som är berett att säga ja till Lissabonfördraget när verkligheten var helt den motsatta. Däremot sade ltl Danne Sundman att det inte förekommit någon rättelse, men jag vet åtminstone att min kollega Harry Jansson hade en förklaring hur vi från Ålands Framtid såg på det; jag tror också att socialdemokraterna hade en likadan artikel. Som jag uppfattar det är det ett relativt enigt lagting som vill ha inflytandefrågorna på plats innan lagtinget är berett att säga ja till Lissabonfördraget. Däremot kanske regeringspartiet liberalerna var lite diffusa när det gäller den biten i debatten i april.

 

Lantrådet säger att vi bör ha en acceptabel lösning. Då uppfattar jag det på det sättet att både när det gäller subsidiaritetsprincipen, när det gäller deltagandet i ministerrådsarbetet, när det gäller Europaparlamentsplatsen och när det gäller talerätten, alltså  samtliga inflytande frågor som vi har diskuterat bör vara inskrivna i självstyrelselagen innan lagtinget kan säga ja till Lissabonfördraget. Vi vet i och för sig att tidtabellen inte möjliggör ett sådant scenario att vi har en färdigbehandlad självstyrelselag som har de här bitarna på plats, men vi måste ändå ha ganska tydliga utfästelser från den finska regeringen innan man kan börja prata om en acceptabel lösning. Jag hoppas och utgår från att det lantrådet kallar för en acceptabel lösning är detsamma som jag just relaterade till.

 

Jag noterade i ett replikskifte att frågan om folkomröstning kom upp. Jag tog upp frågan i det anförande jag hade i slutet av april och jag vill minnas att ltl Olof Erland sade att folkomröstning är naturligtvis en fråga man skall tänka på och överväga. Nu har vi från Ålands Framtid tillsammans med Obunden Samling både övervägt och tänkt så pass mycket på den här frågan att vi har lämnat in en lagmotion om den saken. Jag tror personligen att en folkomröstning om de här frågorna skulle leda till ett ökat engagemang för EU-frågorna i det åländska samhället. Det skulle också leda till en ökad aktivitet inom partierna, för partierna blir, om vi sjösätter en folkomröstning, tvungna att förklara för Ålands befolkning vad innebär ett ja eller nej till Lissabonfördraget. Jag tror helt enkelt att en sådan här process skulle leda till en ökad kunskap när det gäller frågor som styr vår vardag. Det är också oerhört viktigt, framför allt om vi lyckas få till stånd en folkomröstning, att vi i lagtinget vet vad konsekvenserna av ett nej till Lissabonfördraget innebär. Vi har från Ålands Framtids sida, som jag har sagt tidigare, i två års tid motionerat om att de här frågorna måste klarläggas. Landskapsregeringen har nu sagt att man kommer med ett svar på de frågorna till hösten. Det är ytterligare ett motiv till att man inväntar hösten innan vi tar ställning till Lissabonfördragets vara eller icke vara, tänkte jag säga, men det kommer att vara oavsett vad lagtinget säger, men om lagtinget skall omfatta det eller inte. Så ser vi på de här frågorna i dag. Jag har respekt och förståelse, det vill jag säga till lantrådets försvar, att bordläggningstiden blev alltför kort för att man här klart och tydligt skulle kunna redogöra för att det här har vi kommit fram till, så här ser det s.k. Helsingforsavtalet ut, så här kommer inflytandefrågorna att sättas på plats, att lagtinget skulle kunna utläsa det här och nu, det trodde jag aldrig i slutet av april utan jag förespråkade en bordläggning redan då till hösten. Om det är så att man inom självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet startar upp processen har jag ingenting emot det, men framför allt bör vi vara på det klara med vilken tidtabell vi har innan vi skall ta ställning till det här ärendet och jag hoppas att samtliga är inne för att det är senhöst vi pratar om.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Uppriktigt sagt känns det lite meningslöst just nu. Det är som en grammofonskiva som snurrar på samma hack, kanske hoppar till någon gång och så är det igen fast i något som man har hört förut. Bordläggningen har jag uppfattat som att man bl.a. skulle fundera på hur ärendena skall fördelas, om de båda skall gå till lagutskottet eller om meddelandet skall gå till självstyrelsepolitiska nämnden och själva fördraget till lagutskottet. Jag tillhör den lilla skara som företräds av lagutskottets ordförande, att båda ärendena skulle föras till lagutskottet och att självstyrelsepolitiska nämnden skulle höras. Detta för att hålla ihop frågan i ett utskott och i ett betänkande, men det är tydligen så att det är maktkamp mellan självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet om vem som skall ha huvudansvaret i den här frågan; när inte lagutskottet får det skall det delas med självstyrelsepolitiska nämnden. Det förefaller också att vara i hög grad en liberal maktkamp och den får vi då sitta och titta på och ser nu resultatet av den! Sist och slutligen kanske det inte har någon större betydelse och för att följa de parlamentariska traditioner som vi har hade jag sett en annan lösning, men inte kommer jag att ligga sömnlös över den här fördelningen av ärendena.

 

Så till frågan om folkomröstning. Det är ett utspel från den, tror jag det kallades, den ”yttersta oppositionen”, ett ganska fyndigt uttryck! Det har starka populistiska drag, jag tror att det för övrigt är bara i Irland som man folkomröstar om Lissabonfördraget. Då skulle Åland vara den andra och det skulle säkert ge en viss media uppmärksamhet. Fört vårt partis del har vi förklarat, precis som ltl Anders Eriksson sade, att det är vårt medlemsmöte som tar ställning när vi har betänkandena klara om socialdemokraterna skall ge sitt bifall eller inte. Faktiskt är ett föreningsmedlemsmötes beslut mera bindande än en folkomröstning som är en ren rekommendation. Jag tror också att det är varje partis ansvar att aktivera sina medlemmar och ge dem information i de här frågorna. Att tro att man på en så pass kort tid som det väl ändå är fråga om, ifall inte syftet är att ytterligare dra frågan i långbänk, kunna informera en hel befolkning! Partierna kommer ändå att i första hand ha ansvar gentemot sina egna medlemmar och det är ett alldeles utmärkt skriftligt material som man kan använda; vi har också på hemmaplan oerhört kunniga personer som gärna ställer upp och informerar. Om man alltså vill aktivera sig med att sprida kunskap om Lissabonfördraget finns det alla möjligheter utan att gå in för en folkomröstning. Men den frågan kommer väl till lagutskottet, om jag fattar situationen rätt och det blir också en diskussion där. Det är någonting som ligger i tiden med folkomröstningar, så det blir säkert en viktig principiell diskussion även om jag tror att i det här fallet är frågan för sent väckt.

 

Det som ändå fick mig att gå upp i talarstolen var det som ltl Roger Jansson tog upp, att hur skall regeringen Viveka Eriksson och i vilken form presentera sin överenskommelse med regeringen om inflytandefrågorna för lagtinget? Pratstunderna i självstyrelsepolitiska nämnden är bra, men det känns inte som att de diskussioner som där presenteras är helt avslutade, att det finns resultat i någon form, utan det är en form av samråd under processens gång. I parlamentarisk ordning måste ändå regeringen besluta när den anser att nu kommer man inte längre utan det här är resultatet. Men hur skall resultatet presenteras? Är det muntliga löften som skall föras fram till partierna? Skall det verkligen vara ett avtal i någon form eller skall det vara i form av ett förslag till en proposition hur man ändrar självstyrelselagen? Det där är nog en viktig fråga. Just nu verkar det som väldigt otydligt hur regeringen skall kommunicera med lagtinget för att få reda på om det finns en majoritet i lagtinget för ett förhandlingsresultat. Jag tycker att det ligger i båda parters intresse att försöka slutföra de diskussioner så snabbt som möjligt och det är alldeles givet att regeringen i Helsingfors förstås inte prioriterar det här, så det är vår regering som måste ligga på. Senast när lagtinget sammanträder i september bör det nog finnas från regeringens sida åtminstone några sorts ramar och skisser till vad slutresultatet kan bli.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Kalla mig gärna populist i dessa sammanhang, det är jag stolt över att beskyllas för! En populist enligt ordets rätta bemärkelse tar den lilla människan i försvar inför systemet, och det är det som det handlar om nu, om vi i lagtinget ställs inför den situationen att vi måste godkänna Lissabonfördraget, det finns inga andra alternativ än ja och ja, och vi inte har fått inflytandefrågorna lösta. Då behöver vi alla vara lite populister och tänka på ålänningen vars vardag blir sådana här onda dagar som det står i Dagens lösen, så det är inte några problem till den delen. Jag rätar på ryggraden för att bli kallad populist. Men låt oss återkomma till diskussionen om folkomröstning när lagmotionen kommer upp.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundback hävdar att det pågår en liberal maktkamp varom till vilka organ dessa ärenden, republikens presidents framställning och landskapsregeringens meddelande om Lissabonfördraget, skall remitteras. Så är naturligtvis inte alls fallet. Vi har behandlata de här frågorna i den liberala lagtingsgruppen, vi har varit öppna för olika lösningar. Vi vägleds av behovet att behandlingarna, var de än sker, är kompetenta grundliga och effektiva; jag kan också meddela att liberalernas representation i ifrågavarande organ är sådan att vi kommer att medverka till en sådan behandling, var än den sker.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Det blev lite diskussion i alla fall och det var bra att lantrådet valde, även om det var lite för långsamt, att rätt snabbt komma upp och redogöra för situationen just nu som inte har ändrats särskilt mycket sedan tre veckor tillbaka. Det är förståeligt. Det är en ytterligt svår fråga som landskapsregeringen Viveka Eriksson har framför sig att få i princip fem sjättedelar av Finlands samlade politikerförsamling i riksdagen att förbinda sig till att göra eftergifter i förhållande till självstyrelsen som man inte har varit beredda att göra under 13 år. Därför är frågan om vilken form ”Helsingforsavtalet” skall ha viktig; det är ett gott uttryck, även om det finns många Helsingforsavtal, men här i Mariehamn så finns det inget gammalt att hänvisa till i de här sammanhangen, så det är ett lämpligt namn. Jag tror att det skall ha en form som inte finns från tidigare, åtminstone inte nationellt. Det kan hända att man har internationella överenskommelser som är så starka att de fullt ut binder nationerna, men jag kan inte för min del komma på ens något sådant, så det blir en viktig fråga att diskutera framöver hur avtalet skall se ut. I princip måste det vara ett avtal som för oss säkerställer att fem sjättedelar av riksdagen kommer att rösta ja till förändringarna i självstyrelselagen,  sådana de är listade i detta avtal. Detta strider i sin tur mot riksdagens upplevda enväldighet i lagstiftningen i landet. Därför måste den här frågan ägnas ganska mycket utrymme i våra diskussioner och i diskussionerna med Helsingfors, eftersom det här är någonting som inte tidigare har förekommit, så att riksdagen i så här stor majoritet har varit uppbunden av den överenskommelsen. Politiska överenskommelser som har bundit upp regeringspartierna har funnits i alla tider. När det gäller självstyrelselagen har de tyvärr inte alltid fungerat. Så var det inte när vi hade senaste stora självstyrelselagsrevision och så var det inte när vi 2004 hade den lilla kompletterande revisionen. Då valde riksdagen ensidigt i bägge sammanhangen att göra förändringar i den överenskommelse som hade gjorts mellan regeringarna i Mariehamn och Helsingfors. Där ser vi redan nu att den gamla fina statsmannamässiga överenskommelsemodellen som användes under särskilt Paasikivs och Kekkonens tid inte mera så säkert fungerar. Då blir etter mycket värre att också inkludera huvuddelen av oppositionen i riksdagen i en sådan här överenskommelse där det brådskar att få självstyrelselagen igenom och man vill inte ha den att ligga över nästa riksdagsval och därmed fordras fem sjättedels majoritet. Det blir en väldigt viktig fråga både för lagutskottet, självstyrelsepolitiska nämnden, oss partigängare här i salen, men alldeles särskilt för landskapsregeringen Eriksson och rikets regering Vanhanen att komma överens om.

 

Den andra mycket tunga frågan, som jag beklagar att inte diskuteras här i lagtinget, är vad en utdragen behandling i väntan på ett ”acceptabelt resultat” resulterar i. Om lagtinget ger sitt svar inom 2008 händer ingenting ifall att svaret är positivt. Skulle svaret mot förmodan vara negativt behöver man naturligtvis utreda det ordentligt, men jag har inte förstått att det föreligger ett sådant intresse bland en kvalificerad majoritet i lagtinget. Däremot kan det föreligga ett intresse att vänta och se tills vi har ett hyfsat resultat och då måste vi veta vad en fördröjning av ett ja till Lissabonfördraget in på 2009 innebär efter att alla medlemsstater har ratificerat. Jag tror att det kan uppstå frågor när de rättstillämpningar av Lissabonfördraget, till del det i sig innebär behörighetsöverföringar till unionen, inte implementeras sakenligt i landskapet, vilket vi inte skall göra eftersom vi inte då i så fall har accepterat Lissabonfördraget. Men det är en ganska långt utdragen process som normalt tar en par år innan man kommer ens till domstolsbehandling av en sådan situation. Men det kan finnas andra problem som uppstår, alldeles särskilt för nationen Finland, tror jag, när allt flera kommer att komma underfund med att man har ratificerat fast man inte har de nationella besluten hållbart tagna. Jag skulle alltså önska att den här delen av diskussionen också, förutom avtalsmodellen, diskuteras mera seriöst här i landskapet än vad som har skett hittills.

 

Herr talman!

Med detta konstaterar jag att mitt resonemang inledningsvis om behovet av en eventuell fortsatt bordläggning inte föreligger. Ärendena tjänar mest på att nu behandlas i lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden. En bordläggning över sommaren skulle lägga någon form av våt trasa över dessa viktiga frågor, och det finns ingen orsak till det. Under sommaren, när messaspalten tror att vi inte arbetar, har vi all möjlighet att kämpa med de här frågorna.

 

Medbestämmandefrågorna är av den arten att de inte är helt naturliga att behandla av lagutskottet i samband med de här ärendena. De passar bättre i den struktur och den praxis vi har när det gäller arbetsfördelningen mellan självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet i konstitutionella frågor; frågor som hör intimt ihop med självstyrelsens innehåll i förhållande till riket skall hanteras av självstyrelsepolitiska nämnden, och medbestämmandefrågorna är sådana. Därför är en sådan här arbetsfördelning inte någon maktkamp mellan de två organen, långtifrån, utan det är en arbetsfördelning och ett intimt samarbete i viktiga frågor och jag tycker att det har absolut ingenting att göra med om man hör till opposition eller till regeringsmakt. Men det är klart att i viss mån måste man beakta det faktum att det finns ett nära förhållande mellan ordföranden i lagutskottet och ordföranden i landskapsregeringen, lantrådet, som gör att vi måste med känsla hantera de här frågorna så att vi får bästa möjliga behandling i lagtinget av det. Det talar också för den här arbetsfördelningen, där lagtinget har mera den formella biten, som inte är problematisk ur den här synpunkten, medan självstyrelsepolitiska nämnden har mera den politiska biten, som när det gäller band mellan oss människor kan vara mera känsliga.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Av och till har det kommit upp åsikter om liberalernas ståndpunkt. Jag vet inte om jag till hundra procent kan redogöra för den; det är i alla fall min uppfattning att vi är ganska överens på många håll här i lagtinget om att ett acceptabelt resultat är avgörande - och det vore väl lite konstigt annars! Däremot kan man säga att om man har fyra positioner, som det gäller här för de flesta, skall man uppnå alla positioner till hundra procent eller finns det någon avvägning däremellan? Det är väl där som det skiljer sig, men jag skulle säga att utgångspunkten för mig som ordförande i lagutskottet är att ta fram ett beslutsunderlag som gör att man kan göra avvägningen i slutländan: vad är acceptabelt? Resultatet beror på vad man kommer fram till på två olika nivåer. Det ena är substansen i det fördrag vi har i dag, det vi får i tillägg med Lissabonfördraget till den del det berör vår behörighet och om man avstår från att vara med i EU och söker särlösningar, som många områden har: Lichtenstein, San Marino, Gibraltar, Isle of Man osv. Det finns många exempel. Det är i de alternativen man också måste bedöma eftersom det kan bli så att man här av olika skäl säger nej. Vi har hört Obunden Samling, som säger nej om inte alla dessa positioner uppnås, inklusive parlamentsplatsen och där kan förstås var och en för sig bedöma sannolikheten av ett sådant resultat; då måste vi i utskottet ta fram olika modeller för frihandelsavtal, EES-modellen osv., som existerar och som man kan tänkas uppnå. Det var därför jag också tog upp folkomröstningen, att om man skall välja mellan ja och nej borde man särskilt ägna arbete åt att tala om de politiska konsekvenserna av ett nej. Sedan gör landskapsregeringen naturligtvis olika bedömningar av ett sådant resultat. 

 

Ett acceptabelt resultat är det som lagtinget skall bedöma i slutändan på basen av ett betänkande från lagutskottet. Det som självstyrelsepolitiska nämnden gör är att man har ett utlåtande från nämnden som lagutskottet skall ta del av. Det är absolut inte fråga om någon konkurrerande situation utan det är fråga om en arbetsfördelning, där inflytandefrågorna ligger mera på självstyrelsepolitiska nämndens bord och hela fördraget som sådant och konsekvenserna på lagutskottets bord.

 

Ltl Roger Jansson tog upp en fråga som också måste bli föremål för utredning i utskotten och i nämnden. Jag säger utskotten därför att lagutskottet har preliminärt diskuterat om att vi skulle begära utlåtande från specialutskotten, dvs. alla de utskott som har särskilda substansfrågor: social- och miljöutskottet, kulturutskottet och näringsutskottet. Men vad innebär det att man väntar? Det är någonting som alldeles riktigt inte har diskuterats särskilt mycket här lagtinget, men jag har hört flera olika, om vi kallar det kretsar, tala om att man borde vänta med att säga ja eller nej. Vi har t.o.m. fått höra det på kursen i EU-kunskap att man kommer att svettas i Helsingfors om vi inte ger ett besked! Det här är alltså en politisk bedömning av allra största vikt därför att man måste ju utgå från att oberoende hur Åland agerar i den här frågan kommer vi att ha nytta av en bra relation till regeringen och riksdagen i riket. Då måste vi alltså göra den medvetna kalkylen: kan vi pressa ut någonting mer, förmodar jag att tanken är, genom att vänta, att avvakta osv.? Det är klart att det finns en politisk avvägning i det här; utskottens och nämndens sak är kanske inte att direkt föreslå någonting för lagtinget, men att ta in det i de alternativ som finns. Vi kan säga ett klart ja, ett klart nej, beroende på hur inflytandefrågorna blir lösta och man kan säga att vi väntar så länge som det går. Det är det jag förstod att ltl Roger Jansson och Frisinnad Samverkan är inne för. Huruvida det är en bra taktik eller inte har kanske inte behandlats i den här diskussionen. För egen del skulle jag nog vara lite tveksam till att löpa den linan fullt ut i alla fall, annat än att man måste ge mandat till landskapsregeringen att i förhandlingarna bedöma vad som man rimligen kan uppnå i förhandlingarna under den tidsperiod som vi här i lagtinget har tänkt oss, dvs. att ett betänkande från lagutskottet kunde vara på bordet i september. Om man sedan gör politiska överenskommelser om en annan tidtabell är för tidigt att uttala sig om. Ett betänkande med substans för att bedöma ja-konsekvenserna och nej-konsekvenserna och vad som kan finnas däremellan är väl vad jag har uppfattat som lagutskottets uppdrag; sedan tar man in utlåtanden från utskotten och självstyrelsepolitiska nämnden håller kontroll över inflytandefrågorna i förhållande till landskapsregeringen. Då förmodar jag att målsättningen för de flesta är ett acceptabelt resultat på inflytandefrågorna. Ordet ”medbestämmande” som ltl Roger Jansson använder känns lite främmande för det är väl ändå vårt eget bestämmande som skall leda till inflytande.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag skulle be om att få ett förtydligande från ltl Olof Erland vad man anser att är ett ”acceptabelt resultat”. Jag tycker att det är många som har uttalat sig om ett acceptabelt resultat. Det är det som är den springande punkten och det är det som vi borde ägna energi åt. Vad är det egentligen man menar? Finns det en gemensam linje inom liberalerna? Finns det en gemensam linje om vad som är ett acceptabelt resultat inom regeringen? Finns det det här i salen? Det kommer olika signaler; liberalerna uttalar sig, lite beroende på vem av liberalerna som håller anförande så skiljer det sig, men också mellan regeringspartierna skiljer det sig eftersom ltl Gun Carlson hade ett väldigt stringent anförande som skiljer sig från ltl Olof Erlands. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

I de inlägg jag har haft här i lagtinget har jag, med utgångspunkt från den förankring jag har i liberalerna, talat för min egen uppfattning och den betyder att när förhandlingarna med regeringen är avgjorda, när lagtinget har gjort sitt betänkande, när självstyrelsepolitiska nämnden har utlåtit sig om inflytandefrågorna, då kommer jag att argumentera för i vår grupp, i vårt sammanhang, kanske också i lagutskottet, vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. Det här är en komplicerad fråga, där vi från liberalerna inte går ut till folket och frågar: säger ni ja eller nej? Sådan är inte frågan för oss, skulle jag säga, utan vi måste ha allting undersökt, genomtänkt, genomdiskuterat. Det är liberalt att inte ta ställning utan att veta.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

För det första vill jag nog rätta ltl Olof Erland att lagmotionen skulle gå ut på att säga ja eller nej. Landskapsregeringen skall få en möjlighet att sätta igång en folkomröstning; huruvida man sedan gör det är en annan sak, men man skall få möjligheten. Det är lite svårt att bedöma situationen eftersom landskapsregeringen inte kan säga vilket resultat man har uppnått hittills, såvida man har uppnått resultat ännu. Flera partier här i salen har ingen representation i lagutskottet och därför kan man inte heller vara med i det arbetet. Ännu viktigare är det därför att man delar upp arbetet och får ärendet till självstyrelsepolitiska nämnden där snart de flesta partier är representerade. Frågan kvarstår vad egentligen de olika partierna anser att är ett acceptabelt resultat. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag kunde naturligtvis dra till med ett svar. Jag kunde dra till med  en tidtabell: den 15 september klockan tre skall jag meddela vad jag tycker! Så är inte frågan här i lagtinget, utan lagtinget skall remittera ärendet till ett utskott och en nämnd, där det kommer underlag och förslag på hur lagtinget skall göra. Sedan skall lagtinget vrida och vända och syna, gå igenom och tänka på alla alternativ för det åländska folket, både småfolket och storfolket för att kunna ta ett välgenomtänkt beslut om vad som är acceptabelt. Är det inte acceptabelt att säga ja säger man nej, är det inte acceptabelt att säga nej säger man ja och sedan finns det ett mellanalternativ där man förhalar frågan i avsikt att uppnå någonting politiskt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Jag hade inte för avsikt att hålla något anförande i dag, men jag skulle bara för att lugna eventuella åhörare som bekymrar sig för den här frågans vidare hantering att det finns ingenting inom lagtingets interna handläggning av detta ärende som tyder på att det skulle finnas en majoritet som skulle vika från de fyra huvudpunkter som man från åländsk sida har lagt fram som prioriterade positioner, de välkända fyra förhandlingskraven som vi faktiskt måste kalla det. Det kan jag säga i och med att jag har förmånen att sitta både i självstyrelsepolitiska nämnden och i lagutskottet. Om det sedan finns interna partitaktiska överläggningar som tyder på annat kommer väl det att komma fram så småningom. Det är alltså enligt de riktlinjerna det jobbas.

 

När det gäller tidtabellen måste vi komma ihåg att vi har haft besök av förvaltningsrådet Niilo Jääskinen och det är han som personligen till självstyrelsepolitiska nämnden har fört fram att det finns ingenting som tvingar lagtinget att ta ställning till Lissabonfördraget före vi avslutar denna mandatperiod, alltså när vi kommer till oktober 2011. Det är i den förvissningen som vi måste handlägga denna oerhört viktiga fråga för Ålands del, dvs. ta den tid som behövs för att granska de förhandlingslösningar som landskapsregeringen kommer fram till och eventuella andra utredningar som landskapsregeringen har aviserat på ett antal områden. Det är först när vi har helheten som vi kan bedöma var vi ligger.

 

Jag håller helt med vtm Gun-Mari Lindholm att det finns en otydlighet genom att man pratar om att det skall finnas en acceptabel lösning. Den acceptabla lösningen, enligt vad lagtinget via självstyrelsepolitiska nämnden, har slagit fast gång på gång är de här fyra positionerna, där man naturligtvis kan gradera; talerätten kanske man vill sätta först och så tycker man att subsidiaritetskontrollen är mindre viktig egentligen i och med att vi mera sällan kommer att få den typen av rättsprövningar i framtiden. Ändå är det helheten som har gjort att de fyra positionerna finns i framkanten – det är inte för skojs skull. Vad gäller otydligheterna tycker jag nog att de åvilar i första hand liberalerna i och med att centerns gruppanförande i april i år var mycket tydligt om hur den här frågan skall hanteras. Finns det alltså en otydlighet så åvilar den regeringspartiet liberalerna och ingen annan.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Osäkerheten som liberalerna visar i en komplicerad fråga stör inte mig. Det pågår en diskussion och man väger för och emot. Det måste tydligen föregå interna konflikter inom Ålands Framtid eftersom tidigare hörde vi kategoriska åsikter om de fyra positionerna, nu kunde man se till helheten, man kunde t.o.m. gradera dem, hur viktiga de var, dvs. här är det otydligheter som klarnar först när det finns ett resultat, om man inte som de obundna säger kategoriskt och ultimativt att det här skall vi ha, annars blir det ingenting! Det är också därför vi ser detta med nej som ett viktigt alternativ, att många säger nej utan att vara medvetna om vad det innebär. Det är det som är den stora frågan i det här ärendet.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman! Jag tror inte att det finns partier som kan vara mer tydliga än genom att lägga en lagmotion om en folkomröstning. Då anser de två partierna som står bakom lagmotionen att det är dessa fyra prioriterade positionerna som skall vara uppfyllda för att det skall finnas en acceptabel lösning. När jag pratade om partitaktiska överläggningar är det nog i första hand i regeringslägret den typen av diskussion pågår, dvs. att man vill meddela redan nu att man kan tänka sig att avstå från någon av de här positionerna – eller flera. En acceptabel lösning kan för en del av politikerna i denna sal vara att man är nöjd med en enda prioriterad fråga som löses, medan de övriga tre faller i den politiska skräpkorgen. Tydlighet tror jag att vi nog kan få. Vi kommer att återkomma till det här på måndag när folkomröstningsmotionen blir aktuell.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman! Ja, på det sättet är det tydligt att Ålands Framtid nu talar om vad folkomröstningen gäller. Det gäller att alla fyra positioner skall uppnås; då är det ja, om inte så är det nej. Det är alltså en mycket enkel folkomröstning, men jag är inte så säker på att den ger ett ultimat eller ens tillfredsställande resultat.

Men tack för upplysningen och klargörandet!

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Olof Erland kommer under resans gång att få en djupare insikt om detta med helheten. Det är t.o.m. så att i den enligt vår mening relativt enkla s.k. subsidiaritetskontrollen finns det nyanser. Det är först när vi har fått helheten inom respektive prioriterat område som vi kan säga om det är acceptabelt. Det är därför som vi har inlett en skriftväxling med Finlands riksdag om hur subsidiariteten skall formuleras, både på papper och i praxis. Det är den här typen av ”samverkan” med riksdagen i första hand i den här frågan som kommer att ge svar om det är acceptabelt eller ej. Men huvudsaken är att ingen av de fyra prioriterade områdena är borta från diskussionen i dag.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Lissabonfördraget är en pågående process där det kommer ny information sakta men säkert, ett steg framåt i taget. Från centerns sida vill jag säga att den riktlinje som ltl Gun Carlson angav i sitt anförande ligger fortsättningsvis kvar.  (Från salen:vad bra!)

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!  Ltl Veronica Thörnroos svar gläder mig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Det kan ju vara så när man börjar bli så här gammal att man inte kommer ihåg vad man skall säga när man har begärt ordet och så måste man komma upp igen och säga det, men den här gången är det faktiskt inte det utan det är diskussionen här som ger orsak till nya behov av att lite bredare diskutera vissa frågor. Nu konstaterar jag att ärendet inte kommer att bordläggas, eftersom ingen har föreslagit det och det betyder att det är över tre månader som vi skiljs från Lissabonfördraget i den offentliga diskussionen i den här salen. Det betyder att ärendet under den dryga tre månaders perioden kommer att skötas delvis av utskottena men främst av landskapsregeringen. Därför tycker jag att det är viktigt att man offentligt uttrycker sig så klart som man bara kan om var ribban ligger för landskapsregeringen att uppnå ett acceptabelt resultat. Det acceptabla resultatet är framfört av lagtinget tidigare; det framfördes när lantrådet Viveka Eriksson då var talman och ordförande i självstyrelsepolitiska nämnden. Det framfördes när ltl Barbro Sundback var ordförande i självstyrelsepolitiska nämnden och det har ytterligare klart framgått under den korta tid talman Roger Nordlund har varit ordförande i självstyrelsepolitiska nämnden. För Frisinnad Samverkans del är naturligtvis inte ribban exakt placerad, men den är lika exakt placerad som jag upplever att den är redovisad för från Ålands Framtid, från Obunden Samling och från centern i gruppanförandet. Den ligger kanske inte till alla delar exakt på samma nivå i alla sammanhang, men när det gäller talerätten vill jag säga att ribban är hundraprocentig. Vi måste alltså inför EG-domstolen kunna bestämma hur vi skall vara representerade; vi skall vara den som bestämmer hur Finlands försvar skall presenteras, av vem det skall presenteras inför domstolen och det skall skrivas in i självstyrelselagen.

 

När det gäller rådsmedverkan är vi också inne för en hundraprocentig lösning, men där är det svårare att tala om procentsats. Vi måste få inskrivet i självstyrelselagen att vi har en rådsmedverkan på politisk nivå, alltså inte det som har använts hittills att våra politiker kan delta i ministerrådsmöten i något bakrum tillsammans med rikets tjänstemän, utan det är alltså fråga om en fullvärdig ministerrepresentation via Finlands plats i ministerrådet. Hur det skall utformas är upp till regeringen Vanhanen att formulera och föreslå för oss och för landskapsregeringen Eriksson att ta ställning till och presentera för lagtinget, men vår ribba är hög på den punkten.

 

När det gäller parlamentsplatsen är det fråga om när vi når den hundraprocentiga nivån, när vi har en egen. I samband med vilket EP-val lovar Finlands riksdag att den frågan skall vara löst? Jag har varit med själv i riksdagen och fått ett 199-1 nej i sammanhanget, så jag har inte särskilt stora förhoppningar på den punkten, men ändå måste man få någon form av utfästelse som t.o.m. är något bättre än det som grundlagsutskottet skrev om att man måste finna en lösning på den här frågan också.

 

När det gäller subsidiaritetsfrågan är den på väg att finna en tillfällig lösning som sedan behöver kompletteras med en inskrivning i självstyrelselagen. Hur sedan den ena rösten skall behandlas blir en fråga att avtala om och nå ett resultat i. Vi har inte tagit slutlig ställning till den frågan.

 

Men vi ser att av den här sammanställningen är den viktigaste följdfrågan: Hur gör man detta avtal med riket? Det hoppas jag då att regeringen Eriksson till hösten kan ge ett klart besked om.

 

Avslutningsvis, herr talman, för min del i den här debatten sade ltl Olof Erland att det gäller att vara vänner också efter 2008. Exakt så sade han naturligtvis inte, men tanken var den att vi kan ha nytta av riket även framöver, och det är alldeles riktigt. Men vi i Frisinnad Samverkan har varit med om hårda förhandlingar tidigare, särskilt har vi varit sega i de förhandlingarna. Vi kan nämna dalern, där vi visserligen förlorade men vann ändå ekonomiskt en ganska stor pott i det sammanhanget. Vi har frimärkena, där vi har varit sega och lyckades med hjälp av justitieminister Taxell att lösa den frågan sedermera, och vi har varit sega i många andra sammanhang. Finland som nation och finnarna som nationalitet är hårda förhandlare; de tycker om när de själva är hårda förhandlare, de uppskattar också motparter som är hårda förhandlare. Under min korta session i Helsingfors var jag med om åtskilliga hårda förhandlare från Lappland, från Östra Finland, från Mellersta Finland, från Österbotten i fiskefrågan osv. osv. Det att de människorna har varit hårda och de regionerna har varit hårda i förhandlingar med staten, nästan oförsosnliga, innebär inte att de har bränt broar, utan de fortsätter att samarbeta därefter. Vi har under en lång följd av år försökt vara väldigt diplomatiska från åländsk sida, mjuka från tid till annan. Det ger inte resultat, det ger inte resultat! Man måste vara stark i sak och tydlig i sina åsikter för att nå framgång och står inte vi på oss så står någon annan på oss.

 

Landskapsregeringen Eriksson: vägkost för sommarens förhandlingar: backa inte, stå på er! Var tydliga i de krav som vi i stort sett är eniga om att framställa. Låt er inte skrämmas av den kommentar ni ständigt kommer att få, det kommer ett liv efter det här också, det kan vara skäl att ha ett förtroendekapital, ja, då når man inte något resultat om man går på det. Förtroendekapitalet bygger vi upp genom saklighet, tydlighet och rättfärdighet i våra krav.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Som sagt, man kan glömma det man tänkte säga! Jag tycker att det är intressant i alla fall att diskussionen ju närmare sakfrågan det kommer desto mera blir det överväganden om skall vi nå till hundra procent, vad är viktigt, vad skall man acceptera. Subsidiaritetskontrollen har diskuterats här som är den viktig eller mindre viktig; jag tycker att den är väldigt viktig av ett särskilt skäl och det är att vi inte betecknas som ett nationellt parlament, och det gör saken ganska komplicerad. Det är lite intressant ur självstyrelsepolitisk synpunkt när andra än självstyrelsepartierna behandlar talmanskonferensens förslag till arbetsordning i riksdagen, samtidigt som man skall folkomrösta om ja eller nej. Det är en liten kuriosa sak som det finns skäl att återkomma till. Men det jag tänkte säga gäller parlamentsplatsen varför jag anser att det är osannolikt att man nu skulle få den, och därför är det välgörande att höra att ltl Roger Jansson också säger att någon gång måste man få den. Vi hade ett rådsmöte i juni förra året, vi har haft en lagmotion till riksdagen och vad säger att det nu skulle lossna med en parlamentsplats? Ja, det vet inte jag, det finns förhandlingar och det finns en position och här säger man från obundnas sida att utan parlamentsplats blir det ingenting med Lissabonfördraget. Jag anser att det kommer att finnas en öppning i Europaparlamentsvalet efter nästa års val när det visar sig att Svenskfinland inte kommer att ha en representant längre i Europaparlamentet. Sfp kommer inte att få ihop tillräckligt med röster för att få en representant. Åland kommer naturligtvis inte att få det. Diskussionen uppstår om Åland som en egen valkrets för att få en svensk representation. Det kan ju inte vara möjligt att Finland skall ha 13 platser utan en enda svensk representant. Det tycker jag att självstyrelsepartierna här i lagtinget skulle arbeta för gentemot partierna i riket, dvs. självstyrelsepartierna liberalerna, centern, Frisinnad Samverkan och socialdemokraterna, som har goda kontakter med rikspartierna. Det är ingen omöjlighet att tänka sig det, kanske det finns smartare lösningar, men det är i alla fall en utväg.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Republikens presidents framställning remitteras till lagutskottet. Enligt 51 § 2 mom. lagtingsordningen hänskjuts landskapsregeringens meddelande till utskott om lagtinget så beslutar och ärendet prövas vara av synnerlig vikt. Talmanskonferensen föreslår därför att meddelandet utskottsbehandlas och remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden. Kan förslaget om utskottsbehandling godkännas? Godkänt.

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Georgien för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 7/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår remiss till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras ärende nr 6:

 

Landskapsregeringens meddelande om den åländska jordbrukspolitiken. (M 5/2007-2008).

 

Talmannen föreslår att ärendet avförs på grund av att den ansvariga ledamoten som skulle presentera det har blivit sjukskriven i dag. Tidpunkt för när ärendet tas upp på nytt meddelas senare.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 6/2007-2008 om skyldigheten att inrätta skyddsrum. (HM 5/2007-2008).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Det här gäller social- och miljöutskottets betänkande nr 6/2007-2008 om en hemställningsmotion angående skyldighet att inrätta skyddsrum med ltl Harry Jansson som första undertecknare. Motionen har två syften, dels att man vill ha detaljbeskrivningen på hur man gör skyddsrummen på svenska, de s.k. RT-korten och sedan att man skall överta bestämmelserna på Åland om vi överhuvudtaget skall ha skyddsrum. Det framkom i remissdebatten att det här är ett angeläget och viktigt ärende för byggare på Åland och också konstruktörer, dvs. man ifrågasätter om vi överhuvudtaget skall ha skyddsrum.

 

Social- och miljöutskottet har behandlat motionen och föreslår att lagtinget skall godkänna hemställningsmotionen med en precisering av motionens kläm.

 

Utskottet konstaterar att behörigheten till stora delar är finsk riksbehörighet. Det är endast när det är fråga om att flytta befolkningen som man kan säga att vi från landskapets sida är delaktiga. I räddningslagen och i räddningsförordningen finns bestämmelser om skyddsrum. Skyddsrummens storlek och konstruktion är också reglerade. När det gäller de små detaljerna, som kan vara ganska viktiga när man skall konstruera skyddsrummen, så finns det inte beskrivning att tillgå på svenska utan det är endast de finska RT-korten som är tillgängliga.

 

Vi har också erfarit att landskapsregeringen har arbetat med den här frågan sedan flera år tillbaka, men landskapsregeringen har inte kommit framåt och fått beskrivningen på svenska, man har fortfarande en öppen dialog i de här sammanhangen. Vi konstaterade också att det skulle hållas en kurs här den 14 maj. Efter kursen fanns det en viss besvikelse från deltagarna i och med kursen till en tredjedel var på finska, det tolkades en hel del, men informationen i övrigt var bra och det framkom att vissa direktiv som har getts här på Åland var felaktiga.

 

Det har också framkommit tidigare att rikets räddningslag håller på att revideras och i samband därmed utreds också behovet av byggande av skyddsrum. Därför var det angeläget att få upp hemställningsmotionen på bordet så snart som möjligt och få detta processat. Det finns fyra underordnade projekt som man jobbar med och det rör sig om flera hundra sidor. De har inte översatts till svenska och det kommer inte heller att göras; vi har inte fått del av någon sammanställning på svenska, så vi vet inte exakt vad de innehåller.

 

Det framkom en viss information på kursen om planerna, nämligen att man skulle höja storleken på byggytan när man måste inrätta skyddsrum, men kanske inte i den omfattning vi hade förväntat oss utan att det skulle vara från 600 till 800 kvadratmeter. Det framkom också att man skulle översätta RT-korten till svenska i höst. Det är viktigt att vi får RT-korten översatta för någon form av skyddsrum kanske vi skall ha kvar på Åland även om det inte blir i den omfattning som det är nu, men det får vi ta ställning till senare.

 

Inrikesministeriet har också begärt att landskapsregeringen skall framföra sina synpunkter vad gäller behovet att revidera räddningslagen, men vi har inte fått helt klart för oss hur långt man har kommit och hur de har beaktats. När det gäller inrättandet av skyddsrum anser landskapsregeringen å sin sida att behovet av att bygga skyddsrum bör ses över och utvärderas och om det skall finnas skyddsrum i framtiden anser landskapsregeringen att skyldigheten bör knytas till större våningsytor än vad som nu är nedre gränsen. Landskapsregeringen anser att det är totalekonomiskt fördelaktigare att bygga väldigt stora men mindre antal skyddsrum på strategiska platser på Åland. När det gäller rätten att bevilja befrielse från skyldigheten att bygga skyddsrum har det också framkommit att man tycker att det måste bli på landskapsnivå, så även om vi övertar befogenheten kanske det inte skall vara upp till kommunerna att besluta om detta utan för att få en enhetlig praxis kan det vara bra att ha det på landskapsnivå.

 

Utskottet har konstaterat att behovet av skyddsrum har förändrats ganska dramatiskt från vad det var vid andra världskriget och det efterföljande kalla kriget. De tidigare skyddsrum som byggts har varit för att skydda civilbefolkningen från attacker från främmande makt under krig med bomber osv. Risken för den här typen av hot har nog omvärderats väldigt mycket; det har blivit en viss debatt i Sverige igen, men ändå anser att man att risken är minimal i hela Europa, framför allt med tanke på Åland som Fredens öar så kanske den inte är så stor här. Det finns förstås extrema förhållanden då det kan finnas behov av skyddsrum och det är vid olika miljökatastrofer, som brand, kemikalieolyckor osv. Behovet av skydd mot sådana hot är ju att betraktas som civila hot och därför borde det kanske vara inom landskapsregeringens befogenhet att besluta om åtgärder. Med beaktande av att Åland är demilitariserat och neutraliserat borde det vara möjligt att undanta landskapet från skyldigheten att bygga skyddsrum.

 

Slutligen vill jag påpeka att utskottet understryker när det gäller RT-korten att landskapsregeringen har skyldighet att se till att vi får den typen av detaljbestämmelser här på svenska för att man skall kunna verka på Åland; i efterhand får vi utreda vem som skall betala det osv., men man bör arbeta betydligt mera på den här typen av översättningar och få dem till stånd, annars blir det mycket språkpolitiska irritationer. RT-korten faller inte direkt under språklagen utan det är lite som med Pharmaca Fennica, som har varit till diskussion här också som gäller olika mediciners verkningar och som ges ut av ett privat bolag mer eller mindre, man kan inte tvinga dem att göra den på svenska om de väljer att göra det bara på ett språk.

 

Med hänvisning till det anförda föreslår vi i utskottet att lagtinget skulle omfatta hemställningsmotionen med följande kläm:

 

”att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen dels vidtar omedelbara åtgärder i samverkan med berörda myndigheter i riket för att samtliga anvisningar för byggande av skyddsrum finns tillgängliga på svenska, dels upptar förhandlingar med Finlands regering för att få till stånd ett generellt undantag från kravet på skyddsrum på Åland för enskilda fastigheter.”

 

Det är ”enskilda fastigheter” som vi tycker att i första hand absolut borde beaktas. 

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka utskottet med ordföranden Åke Mattsson i spetsen för en mycket saklig, djupgående och framför allt positiv behandling av hemställningsmotion nr 5/2007-2008. Jag vågar hoppas att den enighet som utskottet har uppvisat och den enighet som jag tror att vi kommer att få i denna rätt tomma sal i dag gör att vi kan överlämna ansvaret till landskapsregeringen att spinna vidare på det utskottet redogör för, dvs. behovet av att inleda en ännu mer intensifierad diskussion med inrikesministeriet i Helsingfors om att helt enkelt få bort kravet på byggande av skyddsrum på Åland, med den precisering som utskottet har gjort, dvs. att det skall gälla enbart enskilda fastigheter, en precisering som vi motionärer absolut inte har någonting att invända emot.

 

Vad gäller den kurs om utskottsordföranden Åke Mattsson omnämnde här som hölls den 14 maj och som utskottet konstaterar i sitt betänkande - i och med att ärendet har varit bordlagt sedan slutet av april har kursen hunnit hållas – sköts kursen fram på grund av brist på svenskspråkiga föreläsare. Nog är det lite beklämmande att man nu kan notera, när kursen har hållits, att det tydligen inte går att få in ens den sedvanliga muntliga informationen på svenska längre i dagens Finland, dvs. det gick inte att uppbåda någon som för egen del kunde berätta för kursdeltagarna utan man var tvungen att ta till översättning och tydligen, enligt den kritik som har framkommit, en översättning som var alltför bristfällig. Det här högaktualiserar förstås språkproblematiken, som vi väl får återkomma till i andra sammanhang.

 

Om jag är rätt informerad framkom det under kursen att en av paneldeltagarna var mycket tydlig med att det är fullständigt möjligt att Åland kan få ett undantag till stånd när det gäller kravet på skyddsrum men att det gäller att handla fortast möjligt, dvs. som vi konstaterade inledningsvis, att få en diskussion med inrikesministeriet. Här får vi alltså överlämna ansvaret till landskapsregeringen.

 

Vad gäller utskottets markering om ansvaret för det som alltid kommer att vara aktuellt tills vi har ett undantag på området för Ålands del är ansvaret för att bygganvisningarna finns tillgängliga på svenska. Här markerar utskottet mycket tydligt att det är landskapsregeringen som skall se till att materialet finns på svenska. Här saknar jag lite utskottets markering av statsrådets speciella skyldighet enligt självstyrelselagen att se till att alla instruktioner, alla bestämmelser som skall gälla på Åland, skall finnas på svenska. Uttryckligen har man påfört statsrådet i Helsingfors den skyldigheten. Det vore tragiskt om vi i det här sammanhanget skulle bli tvungna att uppmana till civil olydnad för att få en förbättring till stånd, dvs. att det är först när man ignorerar bestämmelser som lagstiftarna och dess förlängda förvaltande myndigheter struntar i att se till att de finns på svenska. Här är nog en stor brist i systemet.

 

Överlag ett stort tack till utskottet och man känner sig smått historisk att få en motion så här väl behandlad.

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller vem som skall göra översättningen och vem som har ansvaret för den biten har vi inte direkt tagit ställning där i det här skedet, men vi anser att landskapsregeringen inte skall tillåta att en massa tjänstemän och befolkningen på Åland inte kan ha verkningsförutsättningar på grund av att det är oklart vem som skall översätta osv. utan då måste man se till att det blir gjort och framför allt borde man ta väldigt klara initiativ i den här frågan och få utrett vem äger problemet, vem skall hantera det? Man får inte låta det gå flera år, som det är nu, och man möter denna enorma frustration som vi har märkt av både i samband med plan- och bygglagen och energicertifieringslagen osv. Man är väldigt irriterad för det här och därför har vi tryckt på. Vi tycker också att det var en motion i tiden och därför ville vi ha hela lagtinget bakom oss med den här frågan så att landskapsregeringen kan fara till Helsingfors och säga att vi har ett enigt lagting och man vill jobba med frågan. Jag hoppas i alla fall att vi blir eniga. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Även för mig som har varit med i utskottet några synpunkter inför 25 procent av lagtinget i detta nog så viktiga ärende, inte minst när det gäller språkpolitiken men också säkerheten för medborgarna. Det är för det första bra att motioner behandlas seriöst eftersom de finns i lagstiftningen angivna som ett sätt för hur demokratin skall fungera i vårt landskap, och då är det bra att social- och miljöutskottet och nu visar vägen, att man behandlar motioner och man behandlar dem med förtur, om man anser att det finns orsak till förtur. Jag hoppas att andra utskott kunde ta efter. Jag hoppas också att talmanskonferensen kunde ta efter i den här frågeställningen genom att se till att motionerna blir remissbehandlade här i salen och inte blir liggande till hösten, vilket nu är fallet med motioner som har lämnats in i mars, helt oacceptabelt ur demokratisynpunkt faktiskt.

 

Herr talman!

Den här frågan har snabbehandlats i social- och miljöutskottet av det skälet, som ordföranden i utskottet sade, att detta är riksbehörighet och i riket håller man på och förändrar lagstiftningen om skyddsrum. Man har haft ett förslag ute på remiss, det har också gått till landskapsregeringen, som under vintern svarade och det betyder att under tidig höst eller sensommar kommer detta ärende att avgöras och därför var det ytterligt brådskande att behandla motionen, eftersom landskapsregeringens svar till inrikesministeriet inte var särskilt långtgående när det gäller våra önskemål och krav. Jag noterar nu att i behandlingen i plenum av det här ärendet, som har varit bordlagt en tid och det har varit angivet när det skall komma upp till behandling, ansvarig minister inte är närvarande, varför jag föreslår att ärendet bordläggs till den 28.5 på onsdag för att ministern skall ha möjlighet att redogöra för hur landskapsregeringen i denna ytterst brådskande fråga avser att nå resultat; såvida ansvarig ledamot i landskapsregeringen är bortrest och kommer senare måste datumet ändras i enlighet med det, om möjligt. Det är inte rimligt att vi behandlar den här frågan i parlamentet här utan att få ett besked av regeringen hur man nu förfar efter att utskottet kommer med det här förslaget, som är väldigt tydligt.

 

När det gäller förslaget om att man skulle ge ett generellt undantag på Åland för skyddsrumskravet är detta intressant i sig. Vi har noterat i utskottet att skyddsrum antagligen kommer att fortsätta att byggas i Finland enligt den princip man har använts hittills och det andra europeiska landet där man gör det är Schweiz, inte i övriga länder. I Finland motiverar man det med de nya hot som har uppstått när krigshoten nu minskar. Nåväl, då har vi kemikalieolyckor och kärnkraftsolyckor och annat och situationen i landskapet är den att vi har i dag skyddsrum för halva Ålands befolkning, drygt 10.000 personer. Resten skall alltså få dö sotdöden eller bli ytterst sjuka på grund av de olyckor som sker! Vad är det för logik med det? Naturligtvis ingen alls, helt oacceptabelt! Det talar ytterligare för det faktum att det är bättre då om man vill skydda hela befolkningen, vilket skulle vara en förutsättning om man vill skydda befolkningen, att man bygger stora skyddsrum, såsom det finns ett i Mariehamn från tidigare. Man bygger flera sådana stora så att man har möjlighet att skydda Ålands befolkning i sin helhet ifall att någonting skulle hända. Men nu är det så att kemikalieolyckorna och kärnkraftsolyckor som sker så blir man inte särskild skyddade från i skyddsrum utan det är andra åtgärder, man skall alltså vara inomhus, man skall ha dörrar och fönster stängda, man skall stänga av ventilationen och när det gäller kärnkraftsolyckor få tag på jodtabletter osv. Det är alltså andra åtgärder än att låsa in sig i små betongkällare. Det känns överhuvudtaget väldigt omodernt med de här bestämmelserna, som tydligen skall kvarhållas i Finland, och på Åland känns det ännu mera onaturligt att ha dem av de här skälen genom att man inte har dem i andra länder i Europa, förutom i två.

 

Den kurs som hölls för byggplanerarna, som landskapsregeringen och länsstyrelsen var ansvariga för och som till en tredjedel hölls på finska visar på det symptom som landet lider av i allt snabbare takt. Det finns allt färre tjänstemän som kan svenska och specialiseringen är stor inom ministerierna och inom myndigheterna och det betyder att ännu färre framöver kommer att behärska svenska inom specialområdena. Därför är det resonemang som nu förs inom landskapsregeringen ytterst sorgligt, åtminstone enligt icke-bekräftade källor, att man dröjer med att sätta plan- och bygglagen i kraft bl.a. därför att man funderar på om de svenska byggbestämmelserna skall kunna användas på Åland. Oberoende av vilket domstolssystem vi har på Åland kan vi använda oss av bestämmelser från Timbuktu, USA, Asien eller varifrån som helst; om det är en del av vår lagstiftning skall sedan domstolarna behandla dem och följa dem, såvida det faller inom vår behörighet att fatta sådana beslut. Det är klart att när det gäller den frågan har högsta domstolen givit ett klart utlåtande och det borde inte vara problematiskt. Det är alltså ett sätt att man genom att använda sig av svenska bestämmelser inom byggsektorn och inom flera andra sektorer klarar av det här allt ökande problemet vi har med att få sakkunnig hjälp och undervisning från finska fastlandet i åtskilliga frågor.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Jag ber att få tacka ltl Roger Jansson för preciseringarna och jag ber samtidigt att få stöda förslaget om bordläggning till plenum den 28 maj.

 

TALMANNEN: Under diskussion har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Harry Jansson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 28 maj. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 28 maj.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning angående införande av bestämmelser om rätt för den enskilde att i vissa fall få en förnyad medicinsk bedömning i landskapslagen om hälso- och sjukvården. (FR 20/2007-2008).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum fredagen den 30 maj.

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående folkomröstning om huruvida Europeiska unionens nya fördrag, det s.k. Lissabonfördraget, ska bli gällande i landskapet Åland. (LM 2/2007-2008).

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum den 2 juni.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 28 maj kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.02).

 

 

 

 

 

 

 

Originalfil