Plenum den 27 november 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 27 november 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson, ltl Sjöstrand, ltl Wickström-Johansson och ltl G-M Lindholm).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Lindholm och ltl Wickström-Johansson på grund av sjukdom. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående ikraftträdande av Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring samt om godkännande av Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 11/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 2.12. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning från tillläggslista ärende nr 1:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2002-2003 angående Europeiska unionens framtida utveckling. (M nr 1/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 2.12. Godkänt.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående ny lagstiftning om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen. (FR 25/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.  Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig i deras helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 46 och 56 §§ körkortslagen för landskapet Åland för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående ändring av blankettlagen om statens pensioner. (FR 2/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 4:

 

Finansutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående landskapsrevisorernas berättelse för år 2001. (RB 1/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 13.11.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Boman:

Fru talman!

Jag ber först att få tacka ltl Häggblom för att han ordnade att ärendet blev bordlagt så att jag fick tillfälle att säga några ord om finansutskottets betänkande. Jag noterar med tillfredsställelse att finansutskottet granskat de av mig aktualiserade ärendena om Jan Karlsgårdens uthyrning samt om nybyggnaden av landsväg nr 1 mellan Östanträsk och Näfsby. I båda dessa ärenden instämmer i stort finansutskottet i de åsikter undertecknad samt revisorerna kommit fram till. Det är klart att trafikavdelningen inte erkänner att de medvetet fördröjt justeringen av protokoll enbart för att jag inte skall få ta del av dem, jag har inte räknat med att få det erkännandet, men jag vet att jag har rätt och det räcker för mig vid det här tillfället. Jag hoppas också att de övriga entreprenörerna så småningom återfår sitt förtroende för trafikavdelningen så att fler entreprenörer börjar räkna på de olika vägprojekten.

 

Gällande Jan Karlsgården är nog inte sista ordet sagt ännu och jag tror att detta ärende kommer att ge landskapsstyrelsen stora problem i framtiden.

 

Ltl Bert Häggblom:

Fru talman!

Redan förra gången var det glest i landskapsstyrelselederna och nu är deras bänk tom trots att vi diskuterar landskapsrevisorernas berättelse och finansutskottets betänkande över det. Jag  har aldrig upplevt tidigare att landskapsstyrelsen har uteblivit när man har diskuterat sådana väsentligheter. Vad jag reagerar för är att pensionsfonden under aktuellt år har gått back med 34 miljoner mark, det betyder två skattören om man gör jämförelsen på Åland. Man har anlitat förvaltare utanför Åland som i arvoden har fått över 1,3 miljoner mark. Jag har tidigare tagit upp diskussionen hur pensionsfonden skall utvecklas. Jag anser att man också bör äga fastigheter i pensionsfonden och man borde kanske få en mera konkretiserad förvaltning av den, att man skulle ha en direktör för att sköta pensionsfonden. Det är så pass stora pengar och jag tror också att det skulle vara bra om man skulle gå in och ha fastigheter.

 

En del här i lagtinget anser att landskapet skall bygga allt och äga allt, men här har vi en enorm summa pengar, över 500 miljoner mark, och det kommer att gå upp till 135 miljoner euro utgående från landskapsstyrelsens budgetförslag. Frågan är om alla dessa pengar skall ligga i penningplaceringar, dvs. räntebärande papper och aktier? Jag anser att pensionsfonden i landskapet, liksom alla andra pensionsfonder, också skall äga fastigheter. Nu ligger alla dessa pengar utanför landskapet och nyttjar inte landskapet på något sätt. Det är frågan om inte pensionsfonden skulle kunna äga många av landskapets fastigheter och landskapet skulle hyra upp dem. På så sätt får pensionsfonden in sina pengar som säkerställer också pensioner för framtiden och då skulle det inte gå som det här året, back med 34 miljoner mark.

 

Tidigare hade pensionsfonden den principen att om förvaltarna inte skötte sig så kastades de ut med sex månaders intervall. Uppenbarligen har man tagit bort det beslutet och ändrat det i efterhand. Med det beslutet hade alla varit utkastade det här året om man skulle ha sett var man skulle ha placerat pengarna. 2002 kanske inte heller visar något lysande resultat för pensionsfonden. Det skulle ha varit intressant att se om man fortsatt i gamla spår och låtit förvaltarna ha sina pengar på aktiefonden, om man har betalat förvaltningsarvode utan att det har kommit pensionsfonden tillgodo på något sätt eller att resultatet blev positivt, eller att det på något annat sätt gynnat landskapet. Man borde ha haft en principdiskussion vad man skall göra med pensionsfonden. Det är en enormt viktig buffert för landskapets totala budget, att man har den möjligheten att kunna använda dessa pengar på ett förnuftigt sätt i landskapet och inte så att det går back, som det har gjort det här året.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det är en mycket väsentlig diskussion som ltl Häggblom tar upp. Det är viktigt hur pensionsfonden hanterar sina medel och att de hanteras på ett bra sätt. Då är det några saker att komma ihåg. För det första finns det en lagstiftning om pensionsfonden, som också innehåller bestämmelser om hur placeringarna kan fördelas och i vad man kan placera pengarna. För det andra att påstå att pensionsfonden har gått back är en sanning med modifikation, eftersom det som har hänt är att den aktieportfölj, som pensionsfonden innehar, har minskat i marknadsvärde, men egendomen, aktierna, finns kvar. Aktierna ger också en avkastning i form av dividender. Det är klart att den inkomsten varierar över tiden beroende på hur den ekonomiska konjunkturen ser ut. Här finns olika förklaringar och olika omständigheter som inverkar på pensionsfonden. När aktiekurserna under år 2001 sjönk med ungefär hälften halverades också aktieportföljens värde. Det år aktierna stiger med det dubbla, dvs. motsvarande värdet, gör pensionsfonden ett väldigt bra resultat, vilket har hänt under tidigare år. Man skall inte överdramatisera rörelserna i de instrument som pensionsfonden har investerat.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Av revisorernas berättelse framgår att resultaträkningen för 2001 visar att avkastningen var negativ och uppgick till -34.009.057 mark. Detta visar att pensionsfonden har gått back. Man blir oroad när finansutskottets ordförande i Ålands lagting säger att så där får man inte räkna. Har det gått back så har det gått back. IT-aktierna har många gånger försvunnit i värde fast många människor har dem kvar. Inte kan man föra det resonemanget. Har man lagt ut över 1,3 miljoner mark på förvaltare, som skall vara kunniga så måste man också kunna ställa krav på dem. Det här året borde de inte ha fått en enda mark eftersom de visar ett så fruktansvärt dåligt resultat. Jag undrar vilka principer man har haft gentemot dessa förvaltare? Har man haft den principen som pensionsfonden hade tidigare, då jag hade förmånen att också sitta med, att man kastade ut dem som inte skötte sig, de som var sämst. Det är den principen som det skall vara och då gick det bra, men nu när liberalerna har kommit till makten ser det ut så här.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Vi har helt enkelt olika syn på det här. Jag har den klara uppfattningen att visst skall man räkna på det sättet som jag redogjorde för. Har man en gång satsat i riskpapper, vilket aktier är, måste man vara beredd på att kursen kan sjunka och att kursen kan stiga. Det är klart att det gäller för ägaren av fonden, dvs. landskapsstyrelsen, att se till att de förvaltare som man anlitar sköter det hela på bästa sätt. Det är möjligt att någon kunde sköta det lite bättre, det vet vi inte, det finns inte facit på det. Så länge man har en del pengar placerade i riskpapper måste man vara beredd på fluktuationer.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det är där lagstiftningen sätter gränser för vad man procentuellt får sätta i varje riskpapper. Det innebär inte att man måste uppnå det och ha dem ligga i dessa riskpapper utan det är maximum för att inte göra så att den här urholkas. I det här läget borde man också diskutera om man skall satsa i fastigheter i landskapet Åland och gynna det åländska samhället . Då genereras pengarna här och de finns i landskapet och inte som nu att vi i ordinarie budget hela tiden har pumpat in pengar för nya investeringar utan att sälja någonting. Här har vi ett kapital som kan utnyttjas hela åländska landskapet till fromma. Varför tar vi det inte? Istället sätter vi uppenbarligen i dåliga IT-aktier som har gjort att 34 miljoner mark har farit ut i rymden någonstans och som vi inte har fått tillbaka. Då hade vi kunnat känna efter, den som kan marknaden, och satt det på räntepapper istället för att ligga ute på riskpapper, som har minimerat kurserna. Sedan kan man gå in igen när kurserna börjar gå upp igen, som de börjar göra det här året. Nu tar det en viss uppstartningstid förrän man får tillbaka dessa pengar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Enligt landskapsrevisorerna följer pensionsfonden de riktlinjer och beslut som lagtinget förutsätter. Det kan mycket väl vara motiverat att ser över lagstiftningen och möjligheterna att investera i fastigheter. Det kan på kort sikt synas som en lösning när man satsar på aktiemarknaden och det är en nedgångsperiod. Man måste ändå gå tillbaka till grunden för pensionsfonden och den bedömningen att på lång sikt, vilket det är frågan om här, är en investering i aktier intressant eftersom tillväxten har visat sig vara större än placering i andra papper. Därför har lagtinget gjort en lagstiftning och pensionsfonden i sin tur gjort en bedömning att aktiemarknaden är intressant. Nu är vi mitt i en nedgångsfas, som förefaller vara ganska utdragen. Det betyder att den vinst som man teoretiskt kunde ha kammat hem under uppgången, har nu på ett års basis visat sig vara en förlust, alltså en värdeminskning i fonden. Det gör ingalunda att vi i fondstyrelsen har panik utan vi ser att det här fortfarande finns möjlighet att få en högre avkastning om man ser det långsiktigt, genom att ha en del investerat i aktier. Den filosofin finns kvar och det är helt fritt för lagtinget och andra att ifrågasätta det. Den diskussionen skall man föra här, men hittills har det inte funnits anledning att ompröva det och därför konstaterade revisorerna att man har följt de riktlinjer som gäller.

 

Om vi ser på fondens utveckling den tid jag har varit med i fonden är det två saker man kan konstatera. Vi är naturligtvis bundna av de placeringar som har gjorts tidigare och är man i en nedgångsfas är det svårare att bara hoppa ur en fond. Däremot har vi blivit betydligt mera aktiva gentemot fondförvaltarna och vi har också hållit en hel del likvida medel som i det här läget har gett en bättre avkastning. Bundenheten gäller i den här typen av verksamhet.

 

Man kan också tänka sig att få ned de direkta avgifterna hos fondförvaltarna om man delar risken. Det finns olika avgiftssystem och vi håller på och ser över de olika avgifterna i fonderna. Som en långsiktig placerare är vi inte beredda att ta särskilt mycket extra risker utan placeringen skall vara långsiktig. Det är också fondförvaltarnas uppdrag.

 

Det är också en sak för fondstyrelsen att sprida riskerna. Vi har från tidigare en del fonder som har satsat på USA-marknaden, vilket jag själv, när jag kom in, var mycket tveksam till och det har visat sig vara riktigt. Där sitter vi också i det läget att hoppar vi av nu gör vi det antagligen på lägsta nivå.

 

Skall man göra en bedömning av fondens utveckling måste man göra det i förhållande till allmänna index och hur mycket nedgång det har varit på aktiemarknaden. Då kan man konstatera att de fondförvaltare vi har till största delen har klarat sig väldigt bra. Vi har ingen anledning att rent allmänt ifrågasätta fondförvaltarnas kompetens, däremot väljer man lite indirekt när man väljer fondförvaltare om man väljer dem som satsar på finska eller europeiska papper eller på USA-marknaden. Rent ekonomiskt måste vi bedöma det här på lång sikt och skall man göra det på kort sikt skall man göra det i förhållande till index. Då är nedgången under föregående år inte särskilt alarmerande.

 

Fortsätter trenden på aktiemarknaden och det blir strukturella förändringar som gör att vi bedömer det så att det inte finns någon långsiktig tillväxttrend måste vi tänka om. Då är det frågan om ändringar i lagstiftningen och ändring av principerna, men så här långt finns det ingenting som jag kan se som kan föranleda sådan stor strategiförändring. Däremot skall vi ta upp till diskussion det som ltl Häggblom föreslår. Skulle det vara någonting av intresse för fondens tillväxt att placera i fastigheter och som jag förstod, i landskapets fastigheter? Jag utgår ifrån att också det skulle kräva en särskild förvaltare. Det är alltså det som är principen, det är inte vi själva som gör bedömningen av enskilda värdepapper utan det är de professionella förvaltarna och då borde vi kanske anlita en professionell fastighetsförvaltare. Fastighetsbranschen är inte heller så entydig så att det är en kontinuerlig tillväxttrend. Det är upp och ner naturligtvis, men det har ofta varit en trend neråt över en längre period, så jag är inte beredd att utan vidare säga att det skulle vara en lösning för fonden. Jag tror fortfarande att aktiemarknaden är det som kommer att ge en betryggande tillväxt på sikt, en tillväxt som är högre än vanliga marknadsplaceringar.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet talade om ”vi ”hela tiden när han talade om pensionsfondens styrelse. Jag har ingen aning om vem som sitter där så det skulle vara bra om man kunde få information om vem som sitter där och om det är kompetenta människor, om de har kvalificerat sig genom att de står i tur att få uppdrag eller att de har kokat kaffe på månadsmöten. Är det verkligen kompetenta människor som ni har där? Det skulle vara roligt om vicelantrådet kunde informera om vem som sitter i denna pensionsfonds styrelse.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Jag blir lite orolig när finansministern säger att de skall fortsätta placera i riskpapper, aktiepapper, det är ju begränsat det man enligt förordningen och lagen som är tagen, har i aktier. Det som fanns i aktier 2001 var ca 30 procent av fondens medel. De 30 procenten gjorde att fonden gick ner med 34 miljoner mark. Obligationer, andra räntepapper och depositioner gav ett plus, så aktierna gav ett ännu större back än dessa 34 miljoner. Det står i landskapsförordningen om pensionsfonden, att man också skall satsa i fastigheter och det har ännu inte gjorts.

 

Man borde få en ordentlig organisation på pensionsfonden. Den ingår idag i finansavdelningen och sköts av flera tjänstemän där. Man måste ha en skild organisation eftersom det är så mycket pengar det är frågan om i fonden, man skall vara aktiv hela tiden. Det är bättre om någon direktör är ansvarig för det här som också landskapsstyrelsen kan ställa till ansvar för. Jag tror inte som det är idag, att lekmän och finansministern som sköter det här med vänstra handen hinner reagera för de snabba vändningar som sker på marknaden. Det är inte svårt för en förvaltare att inkassera arvodena som finns, men vilket resultat har det givit. Det har gått back. Med tre dagars varsel säger man upp dessa avtal och får pengarna i handen. Det är så förmögenhetsförvaltaravtalen fungerar. De är inte långsiktiga, de är enormt kortsiktiga, man får ut pengarna med en gång. Här har man inte reagerat tillräckligt snabbt och så kan man inte agera om det är en styrelse som sköter det här. Därför skall det vara en direktör som sköter det här och också är ansvarig. Sköter inte den personen sig är det bara att byta ut den. Så sker det nu på marknaden. Det sker så snabbt och alla kan följa med i dagstidningarna. Finansmarknaden är oerhört snabb och den har försnabbats upp ännu mer i och med att man idag sköter marknaden dygnet runt mer eller mindre.

 

Landskapsstyrelsen bör titta på det här, det är mycket pengar, pensionspengar, det handlar om, det är tjänstemännens och t.o.m. lagtingsledamöternas pensioner för framtiden som tas ur fonden (Från salen, ltl Holmberg: det var värst!) så att man inte behöver gå in på ordinarie budgeten i framtiden utan tvärtom kan det vara mycket lukrativt för hela landskapet att det sköts på rätt sätt. Jag håller inte med finansministern som säger att fastighetsmarknaden på något vis skulle ha doppat, tvärtom fastighetsmarknaden har på sikt varit den som har varit mycket tryggare än aktiemarknaden.

 

Vicelantrådet, replik:

Fru talman!

Det föreligger tydligen några missförstånd här. I den budget som nu har behandlats finns det en skrivning om organisationen, dvs. det avdelas också tjänster till pensionsfonden. Det är inte styrelsen som gör bedömningen på aktiemarknaden utan idéen är att man har professionella förvaltare som bevakar företagen och som gör sina beslut. Det skulle vara en helt annan princip om vi skulle bedriva aktiv fondförvaltning på det sättet som ltl Häggblom säger. Han nämner också att vi har ungefär 30 procent i aktier och det är just den aktiva delen som vi gör. Vi har inte placerat de nya medel som kommer in i aktier i den utsträckning vi kunde göra utan vi har konstaterat att det är sannolikt i det läge vi har nu att de likvida medel kan ge en bättre avkastning.

 

När det gäller fastighetsmarknaden är det också samma sak där, skall vi allmänt ut på fastighetsmarknaden är det via professionella fondförvaltare. Det är den grundprincipen som fortfarande gäller, inte sitter vi i styrelsen och gör de bedömningarna och far ut och tittar på hus och byggnader utan det är en förmedlande länk till marknaden där vi betalar en avgift för att få professionella förvaltare. När det gäller aktiemarknaden har det visat sig att de i allmänhet har skött sig mycket bra. Det omdömet har vi fått från många håll. Det är en bra fördelning av förvaltare och att vi kan hålla på sikt. Ser man fondens totala avkastning är den betydligt bättre än en vanlig placering, också i det här läget har fonden vuxit mer än en vanlig placering.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det står faktiskt i årets budgetförslag att man går och nallar lite på pensionsfondens pengar på grund av det strama ekonomiska läget, inte att förglömma. Man borde också för framtiden titta på fondens innehav av olika papper och vad man äger. Vad jag menar med aktieägande är inte att man överlåter fastighetsägaren till någon förvaltare utan att man aktivt själva äger det om man äger fastigheter i landskapet. Det är ingenting som en förmögenhetsförvaltare har överhuvudtaget. Vad jag avser är att man går in och äger fastigheter i landskapet och på så sätt har man säkerställt en trygghet i fonden. Det gör alla pensionsfonder och man borde få en annan stabilitet i pensionsfonden med en direktör och ett eget kontor än att man ingår i finansavdelningen. Det är så mycket pengar som enligt budgetförslaget kommer att uppgå till 135 miljoner euro i slutet av år 2003.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Ltl Roger Janssons förslag till hemställningskläm i anslutning till stora utskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR 15/2001-2002).

 

Vid ärendets tredje behandling har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Wiklöf, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställningskläm av följande lydelse:

 

”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen för att säkerställa självstyrelsens behörighet utreder vilka typer av särbeskattning av företag som bör falla under beskattningsformen näringsskatter, särskilt då beskattningen, såsom tonnageskatten, riktas direkt mot företag inom viss bransch och inte är baserad på av företagen redovisade inkomster/resultat.”

 

Detta kallas ltl Roger Janssons förslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer att verkställas. Den som röstar för stora utskottets förslag röstar ja; den som röstar för att ltl Roger Janssons hemställningskläm skall godkännas röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

 

Lagtinget har beslutat omfatta stora utskottets betänkande.

 

Klämförslagets enda behandlingär avslutad. Ärendet är därmed slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående undervisning för barn med särskilda behov. (HM 2/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat en hemställningsmotion som den frisinnade gruppen har lämnat in. Den handlar om barn med s.k. särskilda behov. Idag ordnas undervisningen på grundskolenivå för en del barn så att de skickas till skolhem eller genom andra speciallösningar. De här lösningarna innebär i en del fall att barn måste flytta från Åland eller att andra speciallösningar ordnas på Åland. I motionen hemställs om att landskapsstyrelsen skall utreda vilket intresse det finns för gemensamma lösningar på Åland så att barn inte skall behöva flytta samt att de stora penningresurser som används idag till skolhemsplaceringar och andra dyra lösningar kunde användas på ett bättre och optimalt sätt.

 

Då motionen skrevs utgick vi från en utredning som kallas Strul, som gjordes på nittiotalet och som hade som en lösning att man skulle ha en specialenhet kallad Strul-skolan. Den skulle bildas inom ramen för grundskolans allmänna undervisning för barnen med särskilda behov.

 

Skolorna skall enligt lagen bedriva undervisning i form av allmän undervisning, specialundervisning, stödundervisning, elevhandledning och verksamhet utanför skolan. I syfte att nå målsättningarna ordnar skolorna specialundervisning, anlitar assistenter och i vissa fall resurslärare, anpassar undervisningsgruppernas storlek och anpassar undervisningen efter vissa elevers behov. Motionen tar enligt utskottet upp en väsentlig fråga då det för närvarande i landskapets alla skoldistrikt finns sådana elever med behov som skolorna inte längre anser sig klara av, varför elever får sin undervisning i skolhem utanför Åland eller genom andra specialarrangemang här på Åland.

 

Utskottet konstaterade att det förefaller som om de flesta av de här eleverna för vilka skolorna har ordnat särskilda arrangemang inte i första hand är inlärningssvårighet utan det handlar om andra problem som är sociala eller medicinskt relaterade. Inte sällan ligger problemen i familjerna och barnen är endast bärare av problemen. Man kan dra två slutsatser av det här. För det första konstateras att ju tidigare man kan hjälpa de barn som har problem desto större är utsikterna att lösa problemen medan det blir svårare ju äldre de blir. För det andra är eleverna ofta i behov av tvärsektoriellt stöd i av familjeterapi, psykiatrisk eller annan medicinsk hjälp eller sociala stödåtgärder som omfattar hela familjen. I det stödteam som omger elever bör därför olika funktioner finnas tillgängliga. Det innebär inte att man behöver bygga upp särskilda enheter med läkare, terapeuter, psykologer med flera, däremot borde de finnas tillgängliga i olika sammanhang när de behövs.

 

På Åland löses idag problemen så att eleverna ibland utan tvärsektoriell diagnos och behovet av stödåtgärder, sändes till skolhem eller till en privat anläggning vars verksamhetsförutsättningar bygger på entusiasm och personligt engagemang från enskilda personer, vilket i längden inte är hållbart. Under hösten 2002 har landskapsstyrelsen satt igång en inventering av undervisningen i grundskolorna. I inventeringen ingår bl.a. hur stöd och specialundervisningen ordnas samt i vilken omfattning och innehåll. Landskapsstyrelsen jobbar alltså med att få fram ett underlag som sedan kan ligga som grund till olika åtgärder. Man kan därför säga att man i stor utsträckning jobbar med det som motionen efterlyser.

 

Vidare konstaterade vi i utskottet att kommunförbundet jobbade med ett förslag till en struktur för ett samarbete mellan kommunerna ifråga om barnskyddet. Barnskyddet tangerar den problematik som tas upp i motionen och problemet med behov av speciell kompetens är gemensamt. I motionen efterlyste vi en gemensam lösning utgående från Strul-utredningen där man skulle ha specialenheten som kallades Strul-skolan. Det var det som var lösningen då. I utskottsarbetet har det dock framkommit att problematiken är så mångfacetterad att det är svårt att tänka sig en speciell skolenhet som skulle klara alla behov som finns. Ibland kanske det är bra om någon får flytta på grund av olika orsaker.

 

Sammanfattningsvis konstaterades att ett behov av samordnande insatser på området föreligger. Skolorna skall idag hantera problem som till sin natur inte är undervisningsproblem och som istället borde lösas på annat sätt. Landskapsstyrelsen bör dock göra sin inventering förrän åtgärder vidtas. Man måste dock fråga sig om vi lyckas med grundskolan då det enligt uppgifter i utskottet framkommit att tio procent av eleverna åtnjuter olika former av stöd och specialundervisning. Idag går i många fall lärarnas och skolledningarnas energi åt för att lösa problem som inte har med skolan och undervisningen att göra ofta på bekostnad av de skötsamma eleverna.

 

Utskottet har med hänvisning till att landskapsstyrelsen jobbar med frågan valt att förkasta motionen och bringa betänkandets motivering till landskapsstyrelsens kännedom.

 

Ltl Svensson:

Talman,

Ledamoten Jörgen Strands motion ledde till en intressant diskussion i kulturutskottet om problembarn inom skolväsendet, en situation som enligt initierade bedömare förvärrats under de senaste tio åren, då också vårt samhälle kraftigt har förändrats.

 

Motionens syfte, en utredning av intresset för en så kallad gemensam lösning på problemen, visade sig så begränsande i förhållande till problemets art, att utskottet gick in för att föreslå positivt förkastande. Det gav möjlighet till ett relativt fylligt och brett betänkande, som utskottet hoppas att lagtinget nu ska bringas till landskapsstyrelsens kännedom, som det heter. Här diskuteras dock inte problem som hör ihop med alkohol och narkotika. De kräver särskild behandling.

 

Talman,

Utgående från betänkandet har landskapsstyrelsen möjlighet att ta ett bredare grepp om frågan än att beordra en begränsande utredning. Min uppfattning är att motionären är nöjd med detta.

Det handlar om barn som inte finner sig tillrätta i den ordinarie skolan och som inte mår bra där och reagerar genom att inte inordna sig, genom att ibland ”försvinna” och emellanåt störa ordning och reda i skolarbetet. Det är barn som till exempel upplever dubbla budskap i sin totalmiljö och saknar trygghet och vägledning. Det uppges att många åländska familjer i dag är väldigt stökiga. En del barn får aldrig sin lektid, omvittnas det.

 

Talman,

Den ordinarie skolan har inte de speciella resurser som kan behövas för att klara ut dessa problem, som ofta kräver en helhetsbedömning av elevens situation, alltså både hemma, i skolan och under fritiden. I tyngre fall behövs också professionell behandling och kanske förflyttning till speciell miljö, med vad som kallas sjukhusundervisning. Hur som helst är det fråga om för samhället dyra åtgärder, så dyra att kommunerna har svårt att betala dem. Att sända åländska barn för behandling till riket eller Sverige fördyrar naturligtvis. Motionen är därför inne på en kostnadseffektiv, samordnad lokal lösning på åtminstone en  del av problemförhållandena. Under tiden har man sökt en lokal lösning i Eckerö, som tydligen ger åtminstone den tid de utsatta barnen behöver och en skyddad miljö med undervisning till ett jämförelsevis rimligt pris.

 

Talman,

Det är inte bara hemmen som har förändrats. Det har också skolan gjort. Man kan beklaga också lärarna, som ofta gör ett mycket bra arbete — med otillräckliga resurser. De får ta emot mycket kritik för förhållandena i skolan. Många gånger är detta som att skjuta på pianisten, som ju inte skapade problemen i Vilda västerns salooner när skottlossning utbröt. Trycket är stort på alla personalgrupper i skolan. På kommunalt håll finns samrådsförfarande om barnskydd. Där anser man att ett projekt, som leder till att resurserna utnyttjas bra, behövs för undervisning för barn med särskilda behov. Kanske kan något göras på vad man kunde kalla en mellannivå, har det sagts.

 

Men lagen säger faktiskt att alla elever ska integreras i skolan, vilket motverkar stora projekt. Kanske är det också dags att granska lagen? I varje fall är en saklig och vältäckande analys av varje fall av problem nödvändig, för att sakliga insatser ska kunna göras. Grundkostnaderna för detta borde kanske betalas solidariskt av kommunerna. Nu blir det oftast så att kommunerna är redo att betala först när problem står för dörren.

 

Talman,

Här finns också barnens och familjernas integritetsskydd att beakta. Det är väl därför som det inte har talats så mycket om det här problemet i offentligheten. Det är väl därför som många beslutsfattare inte känner närmare till vilka problemen faktiskt är. En hel del har ändå hänt på det här problemområdet under de allra senaste åren. Man utvecklar specialstödundervisning, inventerar och analyserar undervisningen och fördjupar definitionen av vilken elevgrupp som är barn med särskilda behov. Grundskolan har ändå klarat av problemen rätt långt. Sakkunskapen talar om ett brett, tvärsektoriell samarbete mellan skola och vård. Det talas om någon form av sjukhusskola eller professionellt lett behandlingshem.

 

Målet ska alltid vara att elever med problem ska återintegreras med den allmänna skolan, vilket kräver öppenhet och nätverk. Och skolan som sådan kan ha svårigheter och behov som vi inte analyserat än. Här behövs satsningar. Ett varningstecken är att antalet behöriga i specialundervisningen minskar. Alla studier visar att tidiga insatser, när eleverna är som yngst, är minst kostsamma. Det visar sig också att så kallade interaktionsstörningar mellan spädbarn och föräldrar präglar barnets hela uppväxttid.

 

Vi har mycket att göra inom det här området.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Den första frågan som dök upp när vi skulle behandla den här motionen i kulturutskottet var: Hur definierar man barn med särskilda behov? Det är ett ganska allmänt använt uttryck idag, men i det här fallet avser vi en relativt liten grupp barn med olika typer av funktionshinder i hjärnan och/eller beteendestörningar.

 

Skolans uppgift är i första hand att förmedla undervisning. Själv reagerade jag från början på att motionen remitterades till kulturutskottet. Jag tyckte att motionen hamnat i fel utskott, att det mer är en social- och medicinsk fråga än en pedagogisk. Kanske borde vi under behandlingen engagerat fler utskott? Hur som helst så har vi arbetat med motionen och det har varit mycket intressant, så jag är glad att jag har fått vara med och behandla den här motionen. Vi har diskuterat och fördjupat oss i ett angeläget och allvarligt problemområde.

 

I varje skoldistrikt på Åland finns elever med sådana behov att skolan inte anser sig kunna tillgodose dem. Sista utvägen har blivit att man anlitat skolhem eller särskilda arrangemang i landskapet. I Eckerö finns pensionatet Fyra små hus, där barn och lärare kan utlokaliseras. Det handlar om barn med funktionsstörningar i hjärnan och/eller beteendestörningar. Övervägande delen är pojkar som är utåtagerande och  aggressiva, trots att någon reagerar med att hålla sig undan. Det handlar om barn som har svårt att möta krav. När man ställer krav på dem blir det bråk. Barn med neurologiska och sociala svårigheter kan inte ta emot undervisning.

 

Besluten att flytta på dessa barn har ofta föregåtts av dålig stämning i skolan, där förutom lärarna sliter sitt hår även föräldrar till andra barn säger ifrån. Det blir ofta panik kring dessa barn. Kostnaderna för arrangemang utanför skolan är höga.

 

Herr talman!

För att kunna hantera dessa barn i framtiden måste man göra en grundlig individuell bedömning. Alla fall är väldigt individuella och har mycket varierande behov. Man kan kategorisera dessa barn t.ex. så här:

  • Det finns barn som fungerar i hemmet, men inte i skolan
  • Det finns barn som fungerar i skolan men inte i hemmet
  • Det finns barn som varken fungerar i skolan eller i hemmet
  • Åldern delar också upp dessa barn i olika grupper. För en del tonåringar kan det vara bra att komma bort, medan det för mindre barn kan innebära en total katastrof
  • Dessutom kan missbruk vara inblandat i vissa fall, i andra inte.

 

Man kan säkert hitta fler grupper och andra sätt att indela. Att hitta en lösningsmodell för alla dessa går inte.

 

Det är inte i första hand inlärningssvårigheter som barnen lider av utan ofta andra problem som är socialt eller medicinskt relaterade. Inte sällan ligger problemen i familjedynamiken och, som sagts här tidigare, är barnen endast bärare av problemen.

 

Vi har i utskottet dragit två slutsatser:

1.      Åtgärder bör sättas in i ett så tidigt skede som möjligt. Behovet går att urskilja redan i förskoleåldern. Om vi satsar på en bättre barnpsykiatrisk vård kommer det att leda till mindre problem i skolan. Föräldrarna behöver mera råd och stöd. Det är lättare att fånga upp föräldrarna under dagisåldern när de för och hämtar barnen alla dagar.

2.      Eleverna är i behov av ett stöd som är tvärsektoriellt och som omfattar hela familjen.

 

Idag kombineras inte insatserna för barnen med besök hos barn- och ungdomsrådgivningen. Receptet till framgången i Fyra små hus i Eckerö är att man kräver att familjen skall delta i behandlingen för att man skall åta sig barnet.

 

I de fall där någon av föräldrarna har samma störning som barnet förstärker föräldrarna ofta synen på skolan och värdet av det arbete som görs där - oftast på ett negativt sätt, eftersom man förr visste betydligt mindre om dessa problem än vad man vet idag.

 

Det behöver utvecklas ett team runt dessa barn och runt familjer. I teamet behöver bl.a. socialarbetare, läkare, psykologer, egenvårdare, terapeuter och lärare finnas tillgängliga. Lärarna i skolan är bara en del.

 

Barnspsykiatrisk verksamhet med sjukhusundervisning saknas i landskapet. En möjlighet är att kunna ta barnet 8-10 veckor för utredning för att kunna skapa sig en helhetsbild om barnet.

 

Man behöver gå till grunden med problemen, för som det är i dag att för några  några timmar då och då träffa en specialist ger inte rätt bakgrund när man skall diagnostisera och föreslå åtgärder.

 

Ett behov av kommunal samordning finns. Skolorna skall idag hantera problemen som ett undervisningsproblem trots att det borde hanteras som ett tvärsektoriellt med sociala, medicinska och psykiatriska insatser.

 

Herr talman!

I ett TV-program här om veckan presenterades en undersökning gjord i Lidköping om att barn med funktionshinder i hjärnan upplevde att samhället vände dem ryggen och att de är svikna av barnavårdscentralen och skolan, föräldrarna till dessa barn var ofta sjuskrivna för att de inte orkade med längre. En barnläkare hävdade att Sverige inte hjälper dessa barn på rätt sätt. Kanske det skulle bli samma resultat av en undersökning här. Ekonomiskt satsar vi mycket på dessa barn, men är det rätt satsningar vi gör? Nej, hävdar jag, eftersom vi gör det till ett undervisningsproblem istället för ett medicinskt, psykiatriskt och socialt. När de delar är med kommer man nog att kunna undervisa dessa barn också, barn som dessutom ofta har mycket hög intelligens.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Att så många har begärt om ordet är ett gott betyg för den här motionen. Den har verkligen engagerat utskottsmedlemmarna och jag tycker att vi har gått till botten med problemen. De barn som det gäller skapar en hel del maktlöshet i vårt samhälle. Många vuxna känner att det är svårt, trots att man gör stora uppoffringar och engagerar sig, men tycker inte att man kan hjälpa de barn det är frågan om. Det gör att problematiken blir ganska stor på ett sätt, men i mitt inlägg vill jag ändå lägga in ett perspektiv som gör att  åtminstone jag tycker att det finns goda förutsättningar att komma någon vart i själva sakfrågan dvs. hur man kan hjälpa dessa barn att genomföra sin skolgång.

 

För det första skall man komma ihåg, som redan någon sade här, att vi i dag har en skola där vi utgår från att alla barn är skolpliktiga och att de skall få sin undervisning i samma skola. I den gamla folkskolan gjorde man så att man plockade bort en del elever, ofta fanns det också ett klassammanhang, inlärningskapaciteten kunde relateras till föräldrarnas utbildnings- och inkomstnivå. Den nya och moderna grundskolan utgår ifrån att alla barn skall få sin undervisning inom samma system. Det i sig gör naturligtvis att det kan uppstå svårigheter att ha en 100-procentig täckning i det man gör.

 

Vad gäller antalet elever har vi inte fått några exakta statistiska uppgifter, men det måste väl ändå röra sig om elever under en procent av dem vi har i grundskolan, alltså ett förhållandevis litet antal, eller om vi svänger på det, är det ett jättebra mått på hur bra vår grundskola är, att den lyckas tillgodose det behov av undervisning som eleverna har. Det tredje jag vill framhålla är att de lärare som vi har hört och de som jobbar, t.ex. skoladministratörer och de som leder arbetet, är mycket kompetenta och att de alla har ett stort engagemang och de vill faktiskt att också dessa barn skall ha möjlighet att gå i den vanliga grundskolan. Många känner maktlösheten och en viss sorg över att inte kunna hjälpa de barn som vi har diskuterat. Samhället visar ett stort intresse och ett engagemang för att det här skall kunna ordna sig.

 

Tittar man på vad skolan har att erbjuda, står det i vår grundskollag att vi skall erbjuda barnen allmän undervisning, det är det man lär alla, sedan finns det specialundervisning, stödundervisning och elevvård. Det som vi inte har, men som finns på andra ställen är just sjukhusundervisningen. För min del kommer jag ihåg den intervju vi hade med en lärare på ett sjukhus i Vasa, Heikki Kurkkiala, Vasa centralsjukhus. Det var mycket positivt och man hade en rätt så lång erfarenhet av sjukhusundervisningen, Heikki Kurkkiala hade jobbat många år och hade många goda råd att ge hur man skulle kunna utveckla sjukhusundervisningen. Kontentan av det hela blev för min del att det är det vi skall försöka få till stånd. Strul-utredningen som hänvisas till i motionen, utgick från att man skulle ha ett separat skolhem på Åland, de elever som inte klarar av den vanliga skolan skulle på traditionellt sätt lyftas och placeras i en särskild skola. Efter att ha varit med i behandlingen i utskottet framstår det kanske som mindre lyckat än just sjukhusundervisning och eventuellt också andra stödåtgärder som syftar till att hålla kvar eleven i sin vanliga skola.

 

Sjukhusundervisningen har den fördelen att den också tar tillvara andra kompetenser än de som finns under specialundervisningen, dvs. barnpsykiatriska experter kommer in, familjeterapeuter, socialkuratorer osv. Dessa jobbar, vad jag förstår, redan intimt tillsammans inom barnpsykiatrin och på barnavdelningar inom sjukhuset. Det är lättare att motivera föräldrar till barn med de här svårigheterna att ta emot den behandlingen, det stöd som ges via sjukhuset och barnpsykiatrisk expertis än kanske via skolan. Det är bra att koncentrationen på barnets problematik för en tid flyttas över till en annan institution.

 

Sjukhusundervisningen föregicks av en sex veckors undersökningsperiod där barnet antingen kunde vara fast bosatt på kliniken, alltså bodde där hela dygnen, eller bara vissa perioder under dagen och sedan bodde det hemma. Det fanns en stor flexibilitet i den här modellen och den kunde  anpassas till barnens och familjens behov i hög grad. Sedan kunde den här undervisningen fortsätta, men den hade då ett stöd i den psykiatriska behandlingen.

 

Det diskuteras idag mycket om man skall medicinera barn som har beteendestörningar som just är oroliga och utlevande. Det är det som är problemet eftersom de också stör de andra eleverna i klassen. Det kräver en medicinsk expertis. Man kan ha olika uppfattning om det, men det har väl visat sig att åtminstone under kortare perioder så har en viss medicinsk behandling stor betydelse för att öka motivationen och tillgängligheten för barnen och familjen att ta emot vidare behandling.

 

Nu sägs det på utbildningsavdelningen att man skall utreda resurser och allt möjligt och det är ett evinnerligt utredningsarbete som pågår, men det finns ganska många utredningar och vi vet vilka resurser vi har i stort sett. Det finns många assistenter och biträden, men det räcker inte till för just den här gruppen och då är nog den här sjukhusundervisningen det som vi antagligen måste försöka få till stånd. Ju tidigare desto bättre. Precis som utskottsordförande sade är det kollosalt höga kostnader för kommunerna om dessa barn inte kan få en behandling som är mera kontinuerlig och institutionaliserad. Nu har vi bara tillfälliga lösningar från det ena fallet efter det andra. Det hankar sig fram på ett sätt som tydligen är väldigt frustrerande både för lärare, elever och psykologer. Vi behöver något mera fast.

 

Jag hoppas för min del att utredningsperioden blir så kort som möjlig och att man överväger att så snart som möjligt få till stånd sjukhusundervisning. Det finns säkert olika möjligheter att strukturera det, men grunden är viktig och det är att barnet kan lyftas ut ur skolmiljön utan att för alltid vara borta därifrån utan det handlar då om en behandlingsperiod som är väldigt omfattande och där föräldrarna vanligtvis ingår.

 

Landskapsstyrelseledamot Gun Carlson:

Herr talman!

Jag vill också sälla mig till dem som ger ett gott betyg åt kulturutskottet för det här arbetet. Betänkandet är bra och man har verkligen satt sig in i frågorna och ännu bättre är det naturligtvis när det överensstämmer med landskapsstyrelsens uppfattning, vilket det gör. Många slutsatser är precis det som vi i landskapsstyrelsen har kommit till. Till först vill jag säga att det som ltl Sundback sade om sjukhusundervisningen är jag tveksam till ännu så länge vi inte har någon fungerande barnpsykiatriverksamhet med sjukhusplatser. Det skulle betyda att vi skulle lägga in våra barn på Grelsby sjukhus eller på barnavdelningen, barnpsykiatri handlar det om och det ger vi där. Det är samma sak på barnavdelningen om vi lägger in dem som barnpsykiatriska patienter. Jag tror att vi kanske behöver utveckla barnpsykiatrin lite till innan vi är mogna för det.

 

Ytterligare vill jag säga är några ord om utredningen som man också kommenterar i utskottets betänkande. Vi har satt i gång ett stort och omfattande arbete, eftersom vi har gått ut till samtliga skolor. Vi vill ha igång en diskussion, en diskussion som kommer att kräva samverkan mellan landskapsstyrelsen, kommunerna, skolorna, skolnämnderna, lärarna, hem- och skolaföreningarna osv. En sådan här utredning har faktiskt inte gjorts förut. Jag tror att  genom att ”tvinga” skolorna, kommunerna och dem jag nämnde att fundera över dessa frågor kommer att vara bra för det här uppdraget och göra det bättre för de barn som har svårigheter i skolan. Någon frågade nyligen efter hur många det egentligen handlar om idag, det kan jag inte svara på, men efter den här utredningen kommer vi att veta det bättre för vi kommer också att fråga efter just det för tillfället. Trenden idag är faktiskt den att det blir fler och fler barn som inte klarar av att anpassa sig i den normala, vanliga skolan. Det här har skett inom några få år och vad det beror på kan man bara fundera på. Det beror säkert på många olika saker och barns hemförhållande har stor inverkan. I det här arbetet måste också föräldrastöd ingå, det kan inte bli bättre om man inte kan ge det också.

 

Som vi har det idag med tillfälliga arrangemang fungerar det på något sätt, det är kommunernas ansvar det här handlar om, det är kommunerna som skall arrangera de här extra möjligheterna när skolan inte fungerar. Vi hörde just att det finns ett tillfälligt arrangemang i Eckerö för att ge undervisning för elever som ej klarar undervisningen i grundskolan, men det är klart att kommer antalet elever, som inte passar in i skolan eller inte från skolans sida kan finnas kvar i skolan att öka, måste man hitta någon bättre bestående lösning. Jag tror kanske ändå mera på någon form av skolhemstanke, hellre än att barnpsykiatriska avdelningar skulle handha nämnda elever, men det får väl tiden utvisa.

 

Det vi frågar om i den här utredningen, jag tänkte bara kort berätta lite om den, är om hur barnen uppfyller sin läroplikt, vi vill ha statistik över det, vi vill veta om skolorna upplever oklarheter ifråga om bestämmelsen om läroplikt. Vi vill att man skall diskutera grupp- och klassammansättningar, hur klasserna skall vara sammansatta, kan man se någon skillnad om de är åldersintegrerade eller om det är stora eller små klasser, hur man delar in dem i grupper osv. Vi frågar efter undervisningsformer och arbetssätt, vi frågar framför allt efter samarbete mellan hem- och skola, vilket föräldrainflytande man har i skolan, vilket elevinflytande, vi diskuterar och ber kommunerna diskutera elevhandledning och elevvården. När det gäller stödundervisning och särskilda stödet frågar vi efter vilka olika arrangemang man har, vilka principer, hur och när och åt vem man ger information, hur mycket involverade föräldrarna är i planeringen av stödundervisningen. Vi har också samordnad specialundervisning med anpassade lärokurser med. Det har vi diskuterat ganska mycket idag. Och naturligtvis frågas det efter elevassistenter, vem som anställer, hur läroplansgrunder och landskapsstyrelsens anvisningar stöder eller hindrar elevassistentverksamheten, hur skolorna tycker att vi borde utveckla verksamheten. Sedan har vi också skolans ledning- och lärarkollegiet. Detta skall utmynna i ett antal svar från skolorna där vi hoppas att vi skall kunna få föra frågorna framåt. De är ju så viktiga för att alla våra barn skall få den grundutbildning de har rätt till och skyldighet till att vara med på. En plikt till båda håll, barnen har en plikt att gå i skolan och skolorna har krav på att ge undervisning, eller kommunerna har kravet.

 

Ytterligare vill jag säga att social- och miljöavdelningen startade ifjol och fortsätter i år utredningen om barns och  ungdomars villkor. Det kan också utmynna i samverkan mellan utbildnings- och social- och miljöavdelningen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ansvariga utbildningsministern har dragit lite förhastade slutsatser om hon tror att utskottet tänker sig att man skall ta in barn på Grelsby, det har inte diskuterats i utskottet. Däremot har det framkommit förslag om att det borde finnas en sorts enhet i anslutning till sjukhuset för barn med psykiatriska problem där också undervisningen kunde ingå i ett så kallat sektorsamarbete, som skulle behövas. Eftersom det gäller så få barn kan man inte bygga upp några särskilt stora enheter för det här. Att barn skulle tas in på Grelsby måste stå för ansvariga ministern själv. Ingen i utskottet har hittills kommit med något sådant förslag.

 

Landskapsstyrelseledamot Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill påpeka att jag rättade mig själv och talade om den barnpsykiatriska vården vid Ålands centralsjukhus och jag sade också att den ännu inte är utvecklad, men den kanske blir det någon gång och då kan det blir aktuellt.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det var bra att vi fick det förtydligandet. Jag är beredd att satsa på det här innan vi får någon barnpsykiatrisk avdelning eller samtidigt och jag är också beredd att satsa på sjukhusundervisning redan i nästa års budget om det inte går nu eftersom situationen är ohållbar, det finns inte några lösningar som är tillräckligt stabila för att de här barnen och deras föräldrar och skolorna skall känna trygghet. Jag vill marschera tidigare, men lycka till med utredningen, det blir säkert en bra utredning bland många andra bra utredningar som vi har.

 

Landskapsstyrelseledamot Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Denna utredning som jag talar om skall vi ha in i februari nästa år och under vårterminen kommer man att hinna behandla den. Det återstår att se vad den utmynnar i. Jag tror att det inte är så enkelt att vi löser de här barnens orosproblem genom att skapa en ny enhet, en ny vårdform, det är tyvärr inte så enkelt, det är mycket mer komplicerade åtgärder som vi borde vidta i familjerna och samhället.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Det är en synnerligen viktig och angelägen sak som nu behandlas. Motionen och kulturutskottets behandling av motionen har i grunden varit bra, men jag saknar en dimension i båda saker, nämligen barnomsorgen. Barnomsorgen behandlas varken i motionen eller i kulturutskottet. Vi vet också att vi i landskapet under många års tid haft ett ganska omfattande projekt, nämligen Buss-projektet som behandlar den här typen av frågor. Buss-projektet har varit en väldigt bra start för många bra saker, som behöver uppmärksamgöras när det gäller den här typen av problem och framför allt hur man skall hantera problem när det gäller barn med särskilda behov.

 

I Mariehamn har vi gjort ett mycket omfattande projekt. Vi gjorde ett samprojekt mellan socialnämnden och skolnämnden som socialnämnden i slutändan var tvungen att hålla i. Vi anställde en projektledare som hette Jan Grajewski som utarbetade en rapport, gjorde en kartläggning av hur situationen ser ut i Mariehamn. Det här var uttryckligen med sikte på att så tidigt som möjligt, redan inom barnomsorgen, kunna få fatt i de barn som har särskilda behov för att så tidigt som möjligt kunna få en diagnos och så tidigt som möjligt veta vad man skall bereda sig på för framtiden när det gäller de här barnen och vara beredda på vad som komma skall när barnen så småningom kommer i skolåldern och skulle överföras till skolan.

 

Problemet har varit att man har vetat om att det finns barn med en massa olika typer av beteendestörningar, med olika typer av behov, men däremot har det varit ganska svårt att ha en metodik och ett system för hur man skall hantera de olika situationerna. Syftet med det här projektet var därför att utarbeta en systematik, en metodik, en handbok i hur man skall hantera situationen med framför allt barnens intresse för ögonen, i barnomsorgen och i skolan. Personalen skall veta på förhand hur vi skall hantera respektive situation.

 

Varje barn är unikt, varje problematik har sina egna drag, vi måste alltså ha en individuell behandling av varje fall, en individuell hantering, en individuell plan för respektive barn, hur man skall angripa problematiken. En utgångspunkt har varit att så långt som möjligt ha integrering i barnomsorgen och i skolan för att undvika den situationen att problemen växer skolan/barnomsorgen över huvudet så att man är tvungen att placera barnet på något annat ställe, antingen på skolhem eller på något annat sätt hantera situationen. Med tillräcklig stor kunskap inom barnomsorgen och inom skolan kan man faktiskt hantera de flesta situationer. Det är som någon sade: Det är inte så hemskt många fall, sist och slutligen, där det dess värre är så att barnen helt enkelt inte kan vara i skolmiljö för att barnen inte fungerar i skolan och de förmår inte vara där och skolan förmår inte heller hantera den problematik som finns. Det är de få fallen som vi måste ha en metodik att hantera. Vi har exempelvis i en del fall varit tvungna att placera en del barn i skolhem utanför Åland, men vi har också det alldeles utmärkta alternativet med Fyra små hus i Eckerö, som gör ett mycket bra jobb. Samtidigt är det så att behoven och problemen är många gånger så olika till sin karaktär att man inte kan placera alla barn på samma ställe. Man måste söka sig fram till den rätta placeringen för varje enskilt barn. Det är ett omfattande jobb, det är mycket komplicerat och det är självklart att det kostar mycket pengar, men de pengarna skall vi vara beredda att satsa på barnen. De är inte så många och i de allra flesta fall ger det goda resultat.

 

Målsättningen med verksamheten skall vara att så långt som möjligt inom barnomsorgen och inom skolan kunna hantera problemen, men det förutsätter att personalen skall veta och ha kunskap om metodik och systematik för hur man skall hantera de olika problemen. Det håller vi inom barnomsorgen i Mariehamn på att införa och implementera. Vi har modell, det finns kunskap, det finns en handbok i hur man inom barnomsorgen kan hantera den här typen av problematik och det finns också för skolan. Utmärkande för hur komplicerat det här projektet inom Mariehamn har varit är att det inte har varit särskilt lätt för projektledaren Jan Grajewski att kunna samarbeta med alla. Särskilt problematiskt har det här faktiskt varit inom skolvärlden. Det har funnits en hel del svårigheter att övervinna och nå fram till ett resultat.

 

Man kan sedan alltid fråga sig vad de underliggande orsakerna är  till att det finns så här många olika typer av problem hos barn och familjer. Det är naturligtvis en rad olika orsaker, det kan vara medicinska, utvecklingsstörningar av olika slag, det kan vara sociala problem, trasiga familjer osv. Det finns inte några patentlösningar på problemen. En sak som jag har talat för är att vi på Åland och annorstädes behöver ha någon typ av föräldrautbildning, dvs. de som skall få sitt första barn behöver idag information på ett annat sätt än vad man behövde tidigare, när kommunikationen och kontakterna mellan generationerna var större, man lärde sig av sin mamma och pappa vad det innebar att få tillökning i familjen och få barn. Folkhälsan hade en gång i tiden någonting sådant här som de kallade för föräldrakurser. Någon typ av information, utbildning, för dem som blir föräldrar första gången så att de vet vad det innebär, vilken enorm omställning det innebär, för kvinnan naturligtvis att bli mor, och för mannen att bli far och vad det kommer att innebära för det framtida livet tillsammans. Det har visat sig att väldigt mycket av orsakerna till skilsmässor hos unga par är att de helt enkelt inte varit beredda på vilken enorm omställning det betyder när barnen kommer i familjen. De har inte haft tillräcklig kunskap och information och beredskap på just det här. Skulle vi ens kunna komma till det att något få ner skilsmässofrekvensen tror jag att det skulle ha återverkan just när det gäller den här typen av problematik. Trasiga familjer är en stor orsak till oroliga barn. Det här är någonting som vi verkligen behöver ta fasta på, på något lämpligt sätt få dem som skall bli föräldrar att se till att skaffa sig den kunskapen. Vi skall kunna erbjuda dem som skall bli föräldrar ett sätt att få den kunskapen och den informationen det behövs för att de skall inse att det är en stor omställning i livet när man blir förälder.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Ltl Sjölund saknar barnomsorgen i vårt betänkande, men både ordförande Strand och jag framhöll i våra anföranden att utskottets första slutsats är att åtgärder bör sättas in i ett så tidigt skede som möjligt för att behovet går att urskilja redan i förskoleåldern. I förskoleåldern är man inom barnomsorgen. Däremot är det kulturutskottet som har behandlat ärendet och det är möjligt att vi borde ha hört social- och miljöutskottet där barnomsorgen hör under, men vi har tyckt att vi har tagit ett så pass brett grepp om frågan att det räckte så här. Det vi har sagt är att vi inte tycker att det är en undervisningsfråga i första hand utan det är så mycket annat. Jag vill också framhäva att vi faktiskt har hört ansvariga för Buss-utredningen i vårt utskottsarbete.

 

Det skulle säkert vara bra att ha en handbok hur man skall hantera dessa barn, men där försökte jag också framhålla hur otroligt olika alla dessa barn är. Det finns en metod för varje barn så det skulle vara väldigt svårt att, likt en bruksanvisning för en maskin ge en handledning över hur man skall hantera dessa barn. Det är säkert bra med en handbok, men jag är rädd för att det är svårt att genomföra i praktiken

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag vill faktiskt understryka saken med att det är oerhört viktigt att så fort som möjligt hos små barn kunna se och ta reda på vad olika beteendestörningar beror på och det kan man göra redan inom barnomsorgen. Jag såg bland de sakkunniga som hörts att Buss-projektledaren hade hörts osv. Det kan hända att begreppet handbok inte är så lysande, det är ett dåligt namn. Det är inte en handbok som man slår upp och ser att: jaha nu skall vi göra si och nu skall vi göra så. Det här beskriver en process hur man skall sätta igång en process och hur man skall följa upp de olika fallen på olika sätt beroende på hur diagnosen ser ut och hur beteendemönstret ser ut. Det är självklart att det inte räcker med att man har en skrift som man plockar ner från hyllan utan det här åtföljs också av ett utbildningsprogram för personalen. Det ingår i hela processen. Det är mycket omfattande, det är inte bara någonting som man plockar fram vid behov utan det är någonting som skall integreras i hela verksamheten när det gäller barnomsorgen och när det gäller skolan.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Även om man har en handbok så att man vet hur man skall gå vidare med ett barn när man har upptäckt att det har sådana här bekymmer, fordrar det ändå att det finns ett team runt barnet och familjen. Det har vi tydligt velat framhålla i betänkandet och också det att man kanske måste frångå entimmesbesöken lite nu och då när barnen mycket väl kan hålla sig i kläderna och kanske man inte ser barnets hela mönster på de korta besöken. Därför har vi tryckt hårt på att det skulle vara bra med en längre utredning på en barnpsykiatrisk sjukhusavdelning.

 

Att man kan upptäcka det här tidigt så kan man i vissa fall upptäcka det så tidigt som i spädbarnsåldern när man har kommit så långt att barnet börjar få ögonkontakt. Man kan se hur mycket ögonkontakt man kan få med barnen. Redan när ett barn inte vill ha ögonkontakt kan man börja fundera på vad som är fel. Vad gäller familjeutbildningen reagerade jag lite på att just den här delen att bli förälder och att relationerna ändras väldigt mycket när man får ett barn och att det rosa skimret runt glassiga veckotidningsbilder inte alltid är så sanna osv., den utbildning tycker jag att vi har utvecklat rätt bra genom rådgivningen i samarbete med Folkhälsan osv. Däremot tycker jag att det saknas en föräldrautbildning högre upp. Man har ett stort stöd bakom sig ända tills barnen är sex år och man har rådgivningens stab bakom sig, men vem vet hur man skall fostra skolbarn och tonåringar. Där skulle det finnas ett mycket större behov att forsätta föräldrastödet.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag borde kanske ha sagt att utmärkande för hela den här verksamheten är att man jobbar i nätverk. Man involverar hela omgivningen, man involverar familj, lärare, många i hela arbetet, det är inte bara någon ensam person som plockar ner en handbok från en hylla och ser vad man skall göra. Det är uttryckligen så att hela arbetet inkluderar ett helt nätverk.

 

När det gäller föräldrautbildningen är det så att visst finns det inom rådgivningen en hel del saker som man får reda på, men det räcker inte till. Det behövs också lite annat. Det är ett alldeles riktigt påpekande som ltl Lundberg hade att den här verksamheten, informationen, föräldrautbildningen kalla det vad som helst, behöver följas med upp genom åldrarna. En sak är att veta hur det är att bli förälder för en baby, femåring eller sjuåring, men också hur det är att vara förälder för en tonåring. Det behöver man också få kunskap om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Fru talman!

Föräldrautbildning skulle säkert vara väldigt bra och kanske också precis som ltl Lundberg sade, fast nu är det ltl Sjölund jag vänder mig till, att det skulle vara en bra metod att se på utbildningsmöjligheterna för föräldrarna. Det var också bra att ltl Sjölund tog upp och ytterligare belyste dimensionen när det gäller barnomsorgen. Jag har varit inblandad i många diskussioner när det gäller barnomsorgen, i synnerhet dagisverksamheten. Vi vet att det finns många splittrade familjer, det finns många skilsmässofamiljer och även samhällsstrukturen är så att barnen inte vistas så mycket hemma som de gjorde för. Barn vistas väldigt mycket på dagis och därför skulle det vara viktigt om man där kunde skapa kontinuiteten och tryggheten i ännu högre grad än vad som finns idag. Det kan man säkert göra genom små barngrupper. I synnerhet för barn under tre år borde det inte vara större grupper än högst 10-12 barn för att de verkligen skall känna att de blir individuellt omhändertagna och att de har lugnet och tryggheten som de verkligen behöver. När jag har samtalat med personal inom psykiatrin säger de att bokstavsdiagnoserna hos barn tenderar att öka. Man har en känsla av att det kanske kan bero på att barn saknar kontinuitet i för stor grad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag fäste mig också vid ltl Folke Sjölunds familjeutbildning och det finns säkert mycket att ta tag i där. Kanske man redan på grundskolenivå borde diskutera samlevnadsfrågor i något vidare begrepp än bara sexualiteten. Min uppfattning efter att jag läste den svenska maktutredningen, när det gäller separationer är att när ett par har fått barn är separationer vanligast när kvinnan går tillbaka till yrkeslivet. Då har en av parterna vant sig vid en viss service under ett-två års tid och kanske längre. Det är den vanligaste orsaken till att man separerar just när kvinnan går tillbaka till yrkeslivet. Det här med familjeutbildning på flera plan är säkert en jätteviktig fråga, men det är nog redan sent att sätta in den när man redan väntar barnet, man måste vara bättre förberedd vad det innebär när man skall få en familj med ett litet barn. Det är sällan gulli-gull som det ser ut i serier och romaner.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Om man sätter barnets bästa i centrum och inte tittar på något annat är det helt enkelt så att barn under tre år egentligen inte borde vara på dagis. Upp till tre års ålder borde barn vara i hemförhållanden, helst tillsammans med sina föräldrar eller någondera föräldern. Det här vet vi att är teori och inte praktik. Åtminstone under barnets två första levnadsår skulle det vara absolut nödvändigt att barnet skulle ha tillgång till den ena föräldern hela tiden, mer eller mindre. Däremot är familjedagvård helt möjlig under barnets tredje levnadsår. För att sedan när barnet blir i treårsåldern får barnet helt nya behov, behov av sociala kontakter på ett helt annat sätt och då är dagis ett bra miljö. Vi vet naturligtvis att verkligheten i många familjer ser annorlunda ut. Det här är en idealbild och jag bygger mycket av uppfattningen på rätt många diskussioner som jag hade med professor Ole Wasz-Höckert en gång i tiden när jag jobbade i riksdagen. Han var en av Finlands absolut ledande experter på barnmedicin. Han konstaterade också det att det här mönstret är generellt för barnet, barnets utveckling är sådan. Jag är helt övertygad om att han har helt rätt. Som jag sade är verkligheten dessvärre inte densamma i familjerna så att man i alla situationer absolut kan utgå från att alla har samma möjligheter att vara hemma med sina barn.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Ja, sådana generella lösningar tar jag lite avstånd från när det gäller barn och om det är barnets bästa man skall ha för ögonen eftersom det i dag finns väldigt många små barn som s.k. bokstavsbarn där läkarvetenskapen och den medicinska kunskapen rekommenderar daghem. Jag har själv varit på dagis sedan jag var ganska liten och jag har inte på något sätt lidit av det och jag tror inte heller att mina barn har lidit genom sin uppväxt. Det är bara individuellt, det är ett tyckande var det är bra eller dåligt. Barnen är också individer som själva har egna behov och det är det som vi som föräldrar och vuxna måste ta hänsyn till, men generella regler tror jag inte att man kan hitta på.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag kan bara konstatera att människan är ett biologiskt djur som inte överhuvudtaget har genomgått någon som helst genetisk förändring åtminstone under de senaste 10.000 åren. Människans utveckling som ett biologiskt djur, hur den föds, hur den växer upp och hur den fungerar i olika åldrar är generellt, i högsta grad.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det har varit en lång och intressant debatt runt den här motionen och jag som medmotionär är naturligtvis glad över den fina och grundliga behandlingen som den har fått i utskottet. Här har också diskussionen breddats så att det handlar om allt från riktigt små barn till skolan. Själva motionen var en motion om skolan, men naturligtvis går det mycket in i varann så i sig är det inget fel i det.

Man kan fråga sig vad det beror på att frågorna kommer upp nu väldigt mycket. Inte bara här på Åland, utan överallt. Man kan slå på TV när som helst och så diskuteras frågorna, utökningen av diagnoser osv. Jag tror att det till en del antagligen handlar om integreringsprincipen som man för ganska många år sedan gick in för. Alla barn skulle ha rätt till en plats i grundskolan, alla barn skulle integreras. Det är väl fortfarande det som i i princip skall gälla. Nu har vi haft det målet och det vi vill jobba efter hela tiden och nu visar det sig efter många år att vi inte riktigt har klarat av det, det finns vissa problem i skolorna med den fullständiga integreringen. Vi har inte med olika stödåtgärder klarat av situationen. Det är inte bara vi på Åland utan i skolvärlden överhuvudtaget. Därför har debatterna och diskussionerna, som man ser hela tiden i TV och hör på radion, kommit upp till ytan och man har behov av att ta tag i frågorna och göra det som man ville göra väldigt bra ännu bättre. Då inser man kanske att alla barn inte alltid under alla perioder mår bäst av att vara fullständigt integrerade i en klass utan man måste stöda dem på annat sätt. Det var också tanken med vår motion: Hur kan vi lösa frågorna på Åland utgående från att litenheten, som är en styrka i väldigt många fall blir en svaghet när det gäller att bygga upp speciella lösningar eftersom det måste finnas en viss mängd för att skapa förutsättningar. Nu har vi tack och lov så få fortfarande att det är svårt att hitta lösningar på t.ex. sjukhusundervisningen, som jag tycker att är intressant i sig, det är bra och lovvärt, men hur gör vi det på ett bra sätt för Åland eftersom det förhoppningsvis ibland inte behövs alls. Sedan kan det vara två elever, tre elever och sedan blir det paus igen. Vi kan inte bygga upp något som stänger ibland och öppnar ibland. Det gäller att hitta lösningen som är anpassade till våra förhållanden och i samarbete med sjukhuset, barnavdelningen. Grelsby sjukhus kan inte komma ifråga i det här fallet och det tror jag inte att var meningen.

 

Diagnostiseringen har också diskuterats eftersom så många barn idag har diagnos och det har utökats ännu mera. Även där får man uppfattningen att man nästan håller på att överdiagnostisera våra barn. Det är viktigt att om barn får en diagnos har föräldrar, lärare och alla som rör sig runt barnet rätt att ställa krav: Vad skall vi göra med denna diagnos? Har vi ett bra förslag? Förväntningarna är stora på det. Eftersom vi inte alla gånger kan motsvara alla förväntningar finns det en risk med överdiagnostiseringen som en del sakkunniga säger att finns. Jag hörde häromdagen där en läkare som hade sysslat med de här frågorna påstod att i Sverige, han var säkert en ytterlighet, var det ca 50 procent för många barn med diagnoser. De barn som får diagnoser borde rymmas inom det som vi normalt kallar normala barn. Det var en läkare, det finns säkert många olika åsikter i det här också. Jag är rädd för att det finns för många diagnoser i dagens läge.

 

Landskapsstyrelsen utreder det här och det är säkert en viktig utredning för att vi skall få en samordning i landskapet. Min förhoppning är faktiskt att när man får allt material som man inbegärt, skapar något av det, att det blir ett resultat och inte bara en utredning som visar hur situationen är utan att man går steget till att få en lösning på den situation vi har idag.

 

Utbildning av föräldrar är också någonting som kommer upp med jämna mellanrum. Jag tror att den viktigaste utbildningen är i samband med att man går till rådgivningsbyrån, träffar sin hälsovårdare, då kommer alla föräldrar dit. Sedan är det svårt att nå de föräldrar som man skulle vilja nå. Vi vet själva om vi har suttit på hem- och skolamöten i skolorna så är det de föräldrar som kanske inte har de största problemen med sina barn som finns där. De barn som man önskar att skulle finnas lyser med sin frånvaro. Det är också risken med de kurser som anordnas av bl.a. folkhälsan eller andra sådana frivilliga kurser. De som är medvetna och kanske väl skulle klara sig utan utbildning sitter också på utbildning, medan de som faktiskt skulle behöva det här inte finns med. Frågan är bara hur man når de föräldrar som skulle behöva utbildning. Jag har ingen lösning, men jag tror ändå att det naturligaste, där man når alla ganska länge i alla fall, är i samband med besök hos hälsosystern, som man sade förr.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tänkte hänga på det som ltl Lindeman sade om att det finns läkare som tycker att hälften av fallen är överdrivet diagnostiserade och jag kan lägga till att i samma TV-program som jag hänvisade till när en barnläkare sade att vi hjälper barnen på fel sätt, så sade en annan barnläkare att han tycker att diagnoserna i dag är väldigt godtyckliga. Han påstod att bland dessa barn som är diagnostiserade går det att identifiera 3-6 procent som verkligen behöver medicineras. Jag tror att det beror på att när man diagnostiserar träffar barnen en timme här, två timmar där, en timme här. Jag tror att det skulle vara nödvändigt att man, det låter väldigt drastiskt, lägger in barnen under en längre period och faktiskt ser dem på dygnets alla timmar, i olika situationer, hur de beter sig, eftersom det ofta är beteendestörningar. Utgående från det skulle de ge en rekommendation vad man behöver få hjälp med i skolan, dagis eller var man är och vad man överhuvudtaget  behöver för insatser för att få ett drägligt liv i samhället. Det är jätteviktiga bitar i det här.

 

När det gäller föräldrarna börjar det bli en klassiker som jag skulle vilja ta livet av. Man hör de som sitter där säger: Ja vi som är här behöver inte vara här utan de är de andra som skulle vara här. Det är inte riktigt uppbyggligt att följa den metoden utan vi skall vara glada för alla som engagerar sig och hoppas att flera gör det.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Naturligtvis är vi glada, vi skall vara glada för varje förälder som kommer, men det jag undrade över var hur man når föräldrarna som vi faktiskt skulle vilja nå för föräldraskolan. Utgående från det hittar jag ingen lösning. Vi kan inte knacka dörr och säga att nu måste ni komma. Det är ingen obligatorisk undervisning, men för den skull skall alla som vill gå på hem- och skolamöten. Vi skall vara glada för dem naturligtvis.

 

Jag håller med om att det skulle vara bra att lägga in barn för att få en tydligare bild av dygnets alla timmar utgående från olika kunskap. Vi är inte oense på något sätt, frågan är bara hur vi på Åland skall kunna hitta lösningsmodeller för alla behov utgående från vår litenhet som ändå gör att vi inte kan bygga upp så stora institutioner utan de måste anpassas från våra egna förhållanden.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Det har nämnts att rådgivningen gör ett stort jobb för föräldrarna som just skall få barn och det är alldeles sant, men vi får inte glömma bort folkhälsan som i samarbete med rådgivningen faktiskt har utvecklat ett väldigt bra koncept. Det är kanske för tidigt att säga hur det har fallit ut. Man tar kvinnor och män skilt och kvinnor och män tillsammans och man får komma till familjerådgivning i preventivt syfte som förebyggande. Jag tror att vi skall se positivt på det och räkna med att vi har en gynnsam utveckling på gång och att föräldrarna blir alltmer engagerade och alltmer kunniga när det gäller att vara föräldrar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Pehrsson:

Herr talman!

Det är glädjande att höra att det är så många som tycker att det här är ett viktigt ämne och det tycker också jag. Jag sällar mig till dem. Även om det är lite glest här i bänkarna just nu så hoppas jag att man sitter och lyssnar på annat håll. (Från salen, ltl Wiklöf: ja, var är majoriteten?) Vi vet alla att det finns barn med särskilda behov och det är precis som det tidigare har framkommit ofta mycket problematiskt med dessa barns skolgång. Det är det som motionen handlar om. Det är väldigt bra att motionen kom och att man fick till stånd den här diskussionen.

 

Förutom barnens skolgång är anpassningen till övriga samhällsfunktioner också ofta problematiska. Jag har diskuterat mycket med personal inom barnpsykiatrin om dessa problem och jag vet att man jobbar med olika metoder. Man har mycket ingående studerat olika metoder även i Sverige, Danmark och på många andra ställen. Vad jag har erfarit finns det ett projekt som har nått väldigt goda resultat. Det är en behandlingsmetod som kallas för Sävsjö-modellen. Om inte jag helt har missförstått det så handlar det om att man skall bemöta barnen i lågstadiet på deras egen utvecklingsnivå. Att sätta alla sjuåringar i en grupp och ge dem samma undervisning och ställa samma krav på dem är kanske inte riktigt rätt väg alla gånger när det gäller alla barn, eftersom barn utvecklas i så olika takt. Man kan i en lågstadieklass finna barn som befinner sig på olika åldersnivåer. Man säger t.o.m. att det kan skilja flera år tillfälligt mellan dessa barn och då svarar man olika på kraven och man har inte samma förmåga att tillägna sig den undervisning som ges kollektivt åt just dessa barn.

 

Jag har förstått att landskapsstyrelsen har stiftat bekantskap med just den här modellen och jag vet att det inom psykiatrin finns ett intresse att pröva Sävsjö-modellen rent konkret i någon skola. Jag hoppas att man från landskapsstyrelsens sida skulle vara positiv till ett sådant projekt och att det skulle förverkligas. Det går ut på att undvika att dessa barns problem kanske blir ännu större, det har visat sig att det blir så, och att fånga upp deras begåvningar och styra in dem på rätt spår och att man på det sättet skall ge dem ett bra liv och undvika att ge dem ännu fler problem i högre åldrar. Nu är inte ministern här, men jag hade tänkt fråga om Sävsjö-modellen ingår i det material som har skickats ut till kommunerna, men jag får väl se den dag det kommer fram till kommunen. Det skulle vara viktigt eftersom det finns ett stort intresse från barnpsykiatrin att konkreta pröva modellen i förebyggande syfte och kanske på det sättet undvika personliga assistenter, speciallärare osv. som i allt högre grad behöver användas i skolorna. Det skulle vara intressant om man kunde få pröva en konkret modell.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag vill bara klargöra att i inventeringen, som görs i alla grundskolor på Åland och som är initerad från landskapsstyrelsen och där Anne-Christina Kjeldsen fungerar som projektledare, ingår även Sävsjö-modellen. Om jag inte missminner mig arrangerades det en utbildning här, nu drar jag till med ett datum utan att vara helt bombsäker på att jag är på rätt, men jag tror att det var 22 mars i år som det ordnades en utbildning just i Sävsjö-modellen. Visst är Sävsjö-modellen involverad i hela tänkandet och utbildningen

 

 

 

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det låter bra för jag har uppfattat det så att man inom barnpsykiatrin har känt ett visst motstånd, man har inte riktigt varit inne på samma linje. Nu är det kommunernas sak att nappa på det här och få till stånd en prövning på hur lyckat det är. Enligt erfarenheter man fått med Sävsjö-modellen visar det sig att den har gett väldigt goda resultat och därför tycker jag att vi skall samarbeta med barnpsykiatrin och få fram bra projekt.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Kommunerna har all möjlighet att påverka innehållet i undervisningen genom skolans arbetsplaner. Man kan påverka där om man inte har hakat på Sävsjö-projektet eller om man inte har tyckt att det varit en bra modell att anamma, så där finns den möjligheten i alla kommuner att göra. Det här är från landskapets sida och jag har förstått att Ann-Christina Kjeldsen är mycket positiv till modellen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman: Avstår.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Bert Häggbloms m.fl. lagmotion angående ändring av vägtrafiklagen för landskapet Åland. (LM 1/2002-2003).

 

Ärendet kommer upp för remiss vid plenum den 4.12.

 

 

Ltl Danne Sundmans enkla fråga angående konkurrens med privata företag om vägentreprenader. (EF 3/2002-2003).

 

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående fördelningen av mål 2-programmets medel. (EF 4/2002-2003).

 

Svar på frågorna skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågorna. Kan frågorna inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar icke ges.

 

Lagtingets nästa plenum hålls på måndag den 2 december kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.05).

 

 

Originalfil