Plenum den 29 maj 2006 kl. 13.00

PLENUM den 29 maj 2006 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Dennis Jansson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att remissbehandlingen av de hemställningsmotioner som avfördes från föredragningslistan för den 28 april kommer att upptas till behandling vid ett extra plenum torsdagen den 1 juni kl. 9.30. Vid detta plenum föredras hemställningsmotionerna nr 39, nr 46, nr 50, nr 54 och nr 55 för remiss till utskott.

Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2005-2006 angående ändring av bestämmelserna om vissa

avdrag vid kommunalbeskattningen. (FR 17/2005-2006).

 

Ärendet bordläggs till plenum den 31.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Kulturutskottets betänkande nr 10/2005-2006 om effektivisering av skolornas studiehandledning. (HM 43/2004-2005).

 

Ärendet bordläggs till plenum den 1.6. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2005-2006 om miljökonsekvensbedömning. (FR 13/2005-2006).

 

Ärendet bordläggs till plenum den 31.5. Godkänt.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2005-2006 om ändrad ledningsstruktur inom landskapsregeringens centralförvaltning. (FR 8/2005-2006).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Ragnar Erlandsson:

Fru talman!

Landskapsregeringens framställning om ändrad ledningsstruktur inom landskapsregeringens centralförvaltning har genomgått en grundlig granskning i lagutskottet. Trots att det tog nästan fyra månader innan lagutskottet kunde ta fram sitt betänkande har inte enigheten varit den bästa. Lagutskottet har efter omröstning 3-2 lagt fram sitt betänkande; i minoritet ligger ordföranden Roger Eriksson och medlemmen Gun-Mari Lindholm, vilka också företräder oppositionen i detta lagting. Jag förutsätter att reservanterna kommer att presentera sina förslag senare.

 

Under rådande omständigheter beslöt utskottet dock enhälligt att jag som vice ordförande och representant för de tre i majoriteten skulle presentera utskottets tillstyrkande till landskapsregeringens framställning.

 

Utskottet har, som sagt, tagit mycket tid på sig och hört många sakkunniga i ärendet. För mig personligen har det varit en synnerligen intressant process. Jag var med i landskapsstyrelsearbetet efter valet 1975 och har sedan dess följt med landskapsstyrelsens förändrade arbetsformer inifrån under 30 års tid. Den nu föreslagna reformen är ingen stor förändring i jämförelse med den tidigare parlamentarismreformen från 1987 och den senare ministerreformen vilket förde föredragningsansvaret från tjänstemännen till landskapsregeringsledamöterna.

 

Den nu föreslagna förvaltningschefstjänsten var under olika benämningar med i reformarbetet ända fram till 1997. Man ville dock behålla ett fungerande system och kanslichefen kom tillbaka och avdelningschefernas roll blev oförändrade.

 

Vid övergången till det parlamentariska systemet år 1988 kom det nya att bestå i att lagtinget uppdelades i två grupper; den ena stödde landskapsstyrelsen och den andra stod givetvis i opposition. Den nya landskapsstyrelsen under ledning av ett politiskt valt lantråd hade förelagt lagtinget ett handlingsprogram som låg till grund för styrelsens arbete. I övrigt fortsatte arbetet i förvaltningen som tidigare; ärenden föddes, bereddes och tjänstemännen föredrog självständigt och på eget ansvar sina förslag inför enskild ledamot eller i landskapsstyrelsens plenum.

 

Under tiden 1988-1995 fungerade lantråden som tidigare i ett samspel mellan landskapsstyrelseledamöterna och respektive föredragande. Antalet plenidagar i veckan var minst tre och utsträcktes ofta till flera. Handlingsprogrammen hade en mindre framträdande plats och upplevdes inom förvaltningen som av mindre betydelse vid sidan av det stora ärendeflödet från inkomna handlingar till slutliga beslut i det stora tröskverk som landskapsstyrelsen kunde förliknas vid. Ansvars- och maktfördelningen klarlades på ett revolutionerande sätt mellan politiker och tjänstemän genom 1995 års ansvarslagstiftning. Det blev mindre pleniärenden, flera ärenden överfördes till enskild föredragning, tidigare enskilda föredragningar överfördes till tjänstemannaföredragningar och beslut, och det uppkom också tjänstemannabeslut utan föredragning. Det politiska ledarskapet förstärktes genom politikernas rätt att föredra ärenden. Åland hade tidigare haft den starkaste ställningen för tjänstemännen, särskilt på de högsta nivåerna. Denna glidning av makt till politikerna på tjänstemännens bekostnad hade nu blivit tydlig.

 

Politikerna har stärkt sin ställning genom att t.o.m. frånta tjänstemännen föredragningsrätten i plenum. Allt var upplagt för konflikt mellan politiker och tjänstemän, särskilt efter den sista reformen från 1998. Men vad har skett i utvecklingen? Politikerna har varit tvungna att ta för sig av den framdukade makten. Lagtinget har alla medel att tvinga lagtingsledamöterna till handling, till försvar för tjänstemännens arbete och att ställa upp i tid och otid i massmedia och offentlighet, medan tjänstemännen blivit mindre synliga och skyddade av politikernas större makt.

 

Också i detta läge har det rått konsensus, eftersom tidigare föredragande tjänstemän har anpassat sig efter systemet och tagit det för självklart att ha arbetsgivarens förtroende. Den risken har man tagit redan vid anställningen. Den moderna dynamiska förvaltningen måste i alla lägen utgå från folkets vilja som den framkommer i allmänna och lika val. Den regering som folkets förtroendevalda i Ålands lagting har utsett skall i samarbete med tjänstemännen förverkliga folkets vilja.

Om inte detta samspel fungerar mellan lagting, regering och ansvariga tjänstemän så måste det finnas justeringsmekanismer som alla aktörer är införstådda med. Den viktigaste personen i det sammanhanget blir den föreslagna förvaltningschefen, som mycket nära kommer att samarbeta med lantrådet och den politiska landskapsregeringen. Av den anledningen kan utskottet omfatta förslaget att förvaltningschefen kan sägas upp om personen förlorat landskapsregeringens förtroende. För avdelningscheferna införs ett något starkare anställningsskydd eftersom innehavarna kan sägas upp endast då godtagbart och motiverat skäl därtill föreligger.

 

Lagutskottets majoritet är medvetet om den kritik som riktas mot att anställningstryggheten försvagas för berörda tjänsteinnehavare men inte för några andra. Det är också en del av bakgrunden till hela lagförslaget. På liknande sätt har man i kommunallagen försämrat kommundirektörernas anställningstrygghet. Kommunfullmäktige som anställer dem kan också fatta beslut om att befria kommunens högsta tjänsteinnehavare. Försvagat anställningsskydd innebär med stor sannolikhet högre lönekostnader. Det är priset för en tjänstemannaledning som motsvarar den politiska ledningens krav på förtroende men också det allmänna kravet på effektivitet i att förverkliga den parlamentariskt tillsatta regeringens avsikter som det framgår av handlingsprogrammet.

 

Invändningar har också framförts över att denna framställning bör godkännas med två tredjedelars majoritet i  tredje behandlingen, varom stadgas i lagtingsordningens 55 §. Med 55 § avses uttryckligen ändringar som berör självstyrelselagen, jordförvärvslagen eller lagar som berör självstyrelsens konstitution. Lagutskottets majoritet har inte funnit det skäligt att åberopa självstyrelsens konstitution i det här sammanhanget, inte heller det att ledningsfunktionen för den interna revisionen överförs från lantrådet till förvaltningschefen kan beröra konstitutionen. De facto handlar förvaltningschefen på lantrådets förtroende och innehar delegerade uppgifter på lantrådets ansvar.

 

Lagutskottet har inte funnit några problem i att begränsa vissa tjänsteinnehavares rätt att inneha förtroendeuppdrag; i en strikt jämförelse med rikets lag har berörda tjänsteinnehavare mindre utrymme för att handha vissa politiska förtroendeuppdrag, men likhet inför lagen råder för alla i förhållande till tjänster som medföljer begränsningar, alltså kan det konstateras att likhet inför lagen råder för alla som kommer att inneha tjänster som förvaltningschef, avdelningschefer och lagberedningschef.

 

I anslutning till framställningen har lagutskottet också tagit del av lagmotion nr 2/2004-2005. Den redan för flera år sedan förkastade tanken på en rättschef i förvaltningen har inte fått tillräckligt stöd nu heller. Förslaget om ett rättssekretariat i reservationen är inte genomtänkt och befrämjar inte förtroendet och tilliten till personalens kunskapsintegritet och juridiska kunnande ute på avdelningarna. EU har redan ett tillräckligt stort övervakningssekretariat i Bryssel.

 

Lagutskottets majoritet har fullt förtroende för personalens juridiska insikter i kombination med fackkunskapen för att kunna handlägga egna ärenden utgående från regeringarnas handlingsprogram och fastställda budgeter. På senare år har de flesta avdelningar inom landskapsförvaltningen också anställt egna jurister med specialkompetens som rentav kanske skulle överträffa rättschefens kunskaper.

 

Fru talman!

Jag föreslår att lagtinget antar föreliggande framställningar med de ändringar som lagutskottet gjort och utförligt motiverat i utskottsbetänkandet, ett utskottsbetänkande som på ett utmärkt sätt klargör lagutskottets ställningstagande. 

 

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Vi har nu på vårt bord lagutskottets betänkande nr 10/2005-2006 angående ändrad ledningsstruktur inom regeringens centralförvaltning.

 

Jag kan redan i det här skedet framföra, som också framgår av min reservation, att jag anser att framställningen bör förkastas i sin helhet och som komplettering till detta vill jag avisera redan nu att jag kommer att föreslå omröstning om att ärendet skall föras till stora utskottet för fortsatt behandling.

 

Hela framställningen är inte förberedd på ett normalt sätt med hörande och konsekvenserna för de berörda tjänstemännen är synnerligen omfattande.

 

Det blir risk för upprepningar här men det bör sägas att det under hörandet har framkommit att det kanske finns ett behov av en förändring i förvaltningen, och det har vi också inom liberalerna tagit fasta på. Då borde man i så fall ha haft ett normalt förfarande med hörande, sakkunnigutlåtande etc., inte som nu pressa fram framställningen. Det är oklart varför man har frångått den normala proceduren.

 

Liberalernas ståndpunkt torde vara klar för de flesta. Jag kan bara påpeka att vår lagmotion tyvärr inte togs till grund för fortsatt behandling i lagutskottet. Det är riktigt som vice ordföranden ltl Ragnar Erlandsson just anförde att jag har föreslagit en ny tjänst som rättschef jämte en förvaltningschef. Det har åtminstone för mig blivit klart under hörandet i lagutskottet att arbetsuppgifterna har ökat markant för nuvarande kanslichefen, varför en uppdelning i dessa två tjänster vore på sin plats.

 

Jag vill också framföra att vi inom liberalerna fortfarande har fullt förtroende för personalens juridiska kunskaper ute på avdelningarna. Det här ser vi inte som ett sätt att trampa dem på fötterna, utan tvärtom, öka deras arbetssäkerhet och ha en rättschef som skulle stå för de uppgifter som jag har sagt i lagmotionen.

 

Behovet av att uppdela nuvarande kanslichefstjänsten i två tjänster borde ha kommit fram i ett normalt beredningsförfarande, men, som sagt, landskapsregeringen har valt att avvika från den proceduren. Vi hörde även i lagutskottet andra personer, bl.a. fackföreningarna, som hade mycket att anföra på lagförslaget. Synd bara att de inte redan i beredningsskedet fick anföra sina synpunkter. Det blir lite märkvärdigt om man tittar på att lagförslaget närmast berör tjänstemännen – de har inte ens hörts.

 

Jag vill så ta upp lagstiftningsordningen som diskuterades här tidigare av vice ordförande Erlandsson. Det finns mycket synpunkter på den, men som jag ser det är det uppenbart att man på alla sätt vill undvika att ”röra vid” landskapslag om landskapsregering; man har moderniserat den, den heter faktiskt landskapslag om landskapsstyrelse. Orsaken är uppenbar för alla ändringar kräver kvalificerad majoritet enligt lagtingsordningens 55 §; och en sådan majoritet räknar regeringen inte med att få, och kanske man har gjort en rätt bedömning i det fallet. Ser man på framställningen ur ett helhetsperspektiv är det klart att en anpassning bör göras i nämnda lag, bl.a. därför att förslaget innebär en överföring av politisk makt och funktioner till förvaltningschef samt även det faktum att förvaltningschefen föreslås leda revisionsbyrån. Det är 2a §. Det är helt klart att man är inne på det här området i alla fall. En annan sak är förstås hur Ålandsdelegationen och presidenten ser på det här samt högsta domstolen. Det här är en intern åländsk lagstiftningsordning.

 

Fru talman! Jag skall ta uppsägningsgrunderna och försöker att inte upprepa allt som finns i reservationen. Förvaltningschefen kan alltså sägas upp när han/hon saknar förtroende och det här är jämställt med uppsägningsgrunderna för statssekreterare. Det innebär att förvaltningschefen sitter på ett politiskt förtroende. Man bör i det här sammanhanget känna till att de politiska statssekreterare som finns i riket inte har något normalt anställningsförhållande, det finns inget lediganslående av tjänsten, ingen utnämning, ingen besvärsrätt, ingenting. Man får verkligen hoppas att landskapsregeringens avsikt inte är att tillsättandet av förvaltningschefen även på denna punkt skall jämföras med statssekreterarna i riket. Man förstår hur absurt det blir. Ett annat problem: om förvaltningschefens anställning löper tillsvidare, dvs. inte är tidsbestämd, så är uppsägningsgrunderna synnerligen vaga. Det är helt enkelt en öppen uppsägningsgrund. Det leder till att en uppsagd förvaltningschef inte har några rättsmedel; det finns ingenting att besvära sig över, det finns inte något rättsskydd. Här kommer kanske grundlagens 21 § emot, dvs. rätt till rättsmedel.

 

Även avdelningschefernas anställningstrygghet uppluckras. De kan sägas upp när det finns ett godtagbart och motiverat skäl. Juridiskt torde det vara okej, men politiskt en helt annan sak, som jag snart återkommer till.

 

Så har vi en punkt till i framställningen om tjänstledigheten. Jag förstår fortfarande inte varför den finns med i lagframställan och som jag ser det är det en sammanblandning av två ärenden. Förslaget innebär att man vill inskränka en viss, mycket snäv grupp av landskapets tjänstemäns rätt till tjänstledighet för politiska uppdrag jämfört med övriga tjänstemän. Det anfördes här i dag att det är klart att alla lagberednings- och avdelningschefer på Åland jämför sig med varandra, är jämlika, det är riktigt, men en sådan här konstruktion strider som jag ser det mot grundlagen då man behandlar en grupp inom sitt eget kollektiv – kollektivet heter landskapets tjänstemän – avvikande, t.o.m. sämre än den övriga. Speciellt problematiskt blir det faktum att det här innebär även en inskränkning i rätten till tjänstledighet på grund av uppdrag som riksdagsledamot. Det är klart en indirekt inskränkning i rätten att delta i det politiska livet.

 

Med det här förslaget försvårar vi även deltagandet i samhällsbyggandet medan grundlagens anda och mening är tvärtom, att det allmänna skall befrämja deltagande i samhällsbyggandet. Det här går helt klart i en annan riktning. Landskapsregeringens handlingsprogram har nog nämnt att deltagandet i samhällsarbetet skall öka, men här stämmer inte riktigt ord och gärningar överens.

 

Fru talman!

Så har vi konsekvenserna av förslaget. Min fråga blir varför? Varför skall vi nedmontera den nordiska välfärdsmodellen med början med anställningstryggheten för landskapets tjänstemän? Det finns redan ett system med varning och olika anmärkningar som arbetsgivare kan ha. I värsta fall kan det bli åtal för tjänstebrott också och avsättningar; det finns redan regelverk för uppsägningar och hävande av arbetsavtal, men nu vill man ha något nytt i uppsägningsgrunderna. Den sektorvisa uppluckringen av anställningstryggheten visar på en oroande tendens, det är farligt, vi befinner oss på det sluttande planet, som jag sade i ett tidigare anförande. Anställningstryggheten minskar och det är klart att kulan då kanske rullar neråt. Det kan bli byråchefer, kontorschefer, kanslister; i kommunförvaltningen kan man också vilja ha dessa uppsägningsgrunde, dvs. tappa förtroende eller motiverbart.  Min fråga var alltså varför? Landskapsregeringen har sagt att främsta orsaken är att chefskapet över förvaltningen inte har varit ordnat på ett bra sätt. Inte vet jag hur det skall bli bättre genom att uppluckra anställningstryggheten!

 

Fru talman!

Om man följer debatten ute i det åländska samhället och rör sig ute bland folk så får man i alla fall den klara känslan att det är uppenbart för ålänningarna att regeringen här vill ”bli av med” vissa personer, om det kraftiga uttrycket tillåts. Och när man inte på normalt sätt kan komma åt dem  – det finns ingen grund för uppsägning, varning, anmärkning eller annat disciplinärt förfarande – tar man till lagstiftning och ändrar den för att få grunder att, på vanlig svenska, ge dem sparken. Det här är en mycket farlig lagstiftningsteknik, man börjar gå in på små detaljer, t.o.m. nästan på individnivå för att kunna åtgärda någonting som upplevs som ett problem, fast det finns ett regelverk som säger hur man kan förfara. Det kan också i sista hand vara så att tjänstemannen inte har gjort något fel, och då blir det problem.

 

Så har vi uppsägningsgrunden för den tilltänkta förvaltningschefen: ”saknar landskapsregeringens förtroende” och det här är så nära godtycke man nästan kan komma; jämför med statssekreterarna. Det här är en utveckling som är ganska skrämmande. Det blir en politisering av alltihop och det kan sluta riktigt illa.

 

Jag nämnde tidigare det sluttande planet och jag måste citera ltl Fredrik Karlström som brukar säga att man blir mörkrädd, och det här börjar närma sig mörkrädda saker – var slutar detta?

 

Det finns en annan konsekvens med framställningen. Det är 2a § jämfört med gällande 6 § och uppgifterna för den tilltänkta förvaltningschefen. De är nästan identiska med den nuvarande förvaltningschefens uppgifter. Vi vet förstås inte hur det sker i framtiden, vem som får förvaltningschefstjänsten, men om man tolkar de politiska signalerna kan det bli ett byte på tjänsten mellan kansli- och förvaltningschef. Då är det så att regelverket är ganska klart. Det säger nämligen så här, att om man drar in en tjänst och inrättar en ny tjänst och den nya tjänsteinnehavarens uppgifter är lika den tidigare så har den tidigare s.a.s. förhandsrätt till den nybildade tjänsten. Om det inte är så blir det fråga om en olaga uppsägning, med t.o.m. rätt till full lön i 24 månader. I detta fall, som man spekulerar i, men i alla fall, så är det mycket sannolikt att så kommer det att gå. Det här är antagligen ett pris som landskapsregeringen är beredd att betala. I dagsläget vet vi förstås inte vem som blir förvaltningschefen, men om scenariot jag beskriver håller streck blir det så.

 

Det är också principvidrigt och olyckligt att kanslichefstjänsten dras bort direkt när lagen träder i kraft medan avdelningscheferna, om vi säger det enkelt, fortsättningsvis får följa det gamla systemet. Här har man också dragit en gräns mellan tjänsteinnehavarna.

 

Fru talman! Jag kan också framföra att när avdelningschefernas tjänsteförhållande blir så här lösa leder det obönhörligen till att lönerna skjuter i höjden och att det kommer att uppstå krav modell fallskärmssystem, och det är inte ekonomiskt försvarbart. Utvecklingen tar en skrämmande riktning där också.

 

Fru talman!

Jag avslutar med det jag inledde om behovet av en reform. Lagutskottet har hört många, men jag tar uppgifterna från landskapsrevisorernas berättelse för 2004. De påpekar att det är väsentligt att det finns ett beredningsmaterial i form av promemorior eller motsvarande vid bl.a. upphandlingar. Revisorerna betonar vidare vikten av att ärendeberedning och dokumentation sker i enlighet med lagstiftningens krav, givna anvisningar och god förvaltningssed samt att rutinerna skall vara klara både för förvaltning och politiska organ. Revisorerna betonar en mer utvecklad och effektivare samverkan dels mellan den politiska ledningen och tjänstemannaledningen, dels inom den allmänna förvaltningen. Dessa problem har revisorerna påpekat och jag gör bedömningen att framställningen inte råder bot på ett enda av dessa problem.

 

I övrigt vill jag hänvisa till min skriftliga reservation som jag inte tänker gå in på desto mera. Den motsvarar tankegångarna i det som jag här har framfört.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag har en liten förundran här. Jag läser att reservanten anser att framställningen  i dess helhet bör förkastas. Men ändå vill ordföranden i lagutskottet, som har reserverat sig, föra ärendet till stora utskottet för vidare behandling. Vad skall man vidare behandla om det inte finns någonting i lagförslaget som duger till?

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är sant som ltl Gun Carlson säger. Jag har också anfört att framställningen bör förkastas. Det som man skulle kunna få från stora utskottet är mera information och kanske även de som inte suttit med i lagutskottet skulle kunna få en inblick i hur vi arbetar och kanske komma fram till, som jag ser det, den slutsats som ltl Gun-Mari Lindholm och jag har.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Tack för det svaret! Jag trodde att det bara var en förhalning av beslutet.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Nej, det är det inte.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag vill först passa på tillfället att tacka lagutskottets ordförande för det erkännande som han inledningsvis gjorde i sitt anförande, nämligen ”hörandet har visat att det kanske finns ett behov av förändring”. Det är det som är det grundläggande i diskussionen, att det finns ett behov av en förändring. Sedan kan man naturligtvis ha olika åsikter om hur denna förändring skall gå till och vilket som skall bli slutresultatet av den, men jag tycker ändå att det känns skönt att man också från liberalernas sida i dag på ett offentligt sätt har kunnat säga det klart ut att denna förändring behövs.

 

Fru talman!

Det var några saker som jag känner behov av att bemöta. Ltl Roger Eriksson talar om att det här är en ”nedmontering av den nordiska välfärdsmodellen, vi är på det sluttande planet och det är skrämmande”. Jag tycker att det är ganska starka uttryck att använda sig av med tanke på att vi de facto, som vice ordföranden Ragnar Erlandsson redan sade här, har en ganska liten reform på vårt bord i det här skedet när det gäller utvecklingen av förvaltningen. Det som jag tycker att är lite besvärligt är att höra uttrycken ”nedmontering av den nordiska välfärdsmodellen” när det i verkligheten, fru talman, är precis den motsatta. Det är så att vi på Åland har blivit långt efter de övriga nordiska länderna när det gäller utvecklande av förvaltningen och den lagstiftning som ligger till grund för förvaltningen. Det här är ett litet steg för att komma ikapp de övriga nordiska länderna och den nordiska välfärdsmodellen. Det är verkligheten, kära vänner, och då tycker jag att det är fel att ge en sådan här bild att nu skall vi nedmontera den. Tvärtom, det är precis som vice ordföranden Ragnar Erlandsson sade, att det här är ett sätt att förbättra möjligheten att få förvaltningen att fungera effektivt och att få ett välfungerande samspel mellan lagtinget och regering och regeringen och förvaltningen. Det är det som är grundmålsättningen med framställningen.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan konstatera att lantrådet och liberalerna har en samsyn angående behovet av en reform inom förvaltningen. För det kan vi bara tacka. Jag kan också påpeka att vi också hade en lagmotion i detta ärende, där vi hade framfört våra åsikter och där vi också hade föreslagit förändringar. Det är riktigt att det är grova ord ”nedmontering av den nordiska välfärdsmodellen”. Som vi ser det har anställningstryggheten för anställda, speciellt landskapets, varit en viktig del av den nordiska välfärdsmodellen. Här är det de facto fråga om en uppluckring av anställningsskyddet.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det äger sin riktighet att det är en förändring av anställningstryggheten när det gäller de utpekade tjänsterna, nämligen förvaltningschef och de avdelningschefer och lagberedningschefer som kommer att bli anställda i framtiden. Det gäller nämligen inte retroaktivt för dem som är nu anställda. Då är det väldigt viktigt att komma ihåg att man på förhand vet villkoren, vad man ger sig in i. Det är också en grundläggande frågeställning som jag tycker att man skall lyfta fram. Då är det ingenting som är ologiskt i det här, utan tvärtom är det ofta så som man gör i dag i de moderna nordiska samhällena. Jag tycker verkligen att det är på tiden att vi också på Åland kommer ikapp, för vi ligger antagligen 10, 15, kanske 20 år efter när det gäller förvaltningslagstiftning på Åland, tyvärr måste jag säga. De som sist och slutligen är förlorare på det är ålänningarna och de åländska skattebetalarna. Nu försöker vi på det här sättet få en effektivare förvaltning till stånd.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är sant att det är stora förändringar på gång, men, som jag sade, uppluckras anställningstryggheten när uppsägningsgrunderna för den tilltänkta kanslichefen är ”saknar förtroende”. Här har alltså landskapets högsta tjänsteman samma anställningstrygghet som statssekreterarna för de politiska ministrarna. Som jag ser det går det inte att jämföra dessa två.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman! Jag tycker att det är av yttersta vikt att de som upprätthåller de viktigaste tjänsterna inom landskapsförvaltningen, nämligen förvaltningschefen och avdelningscheferna samt lagberedningschefen, verkligen gör det utgående från den kompetens och den förmåga de har, inte genom ett ogenomträngligt anställningsskydd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Jag skall försöka att inte beröra personen i fråga utan mera principiellt och strukturellt. Det blir inte så lätt, men jag skall försöka.

 

Nämnas kan att eventuella tjänstefel av kanslichefen i dag kan föras till tjänstedelegationen. Där är kanslichefen ordförande, men om det är en fråga som rör kanslichefen jävar man sig naturligtvis och så är det någon annan som för ärendet i delegationen under just den tiden. Det här har inte förekommit. Det har inte heller förekommit någon form av prickning av nuvarande tjänsteinnehavare på kanslichefstjänsten, inte före lagframställningen, men efteråt. Det går alltså att göra någonting med gällande regelverk, men det har man alltså inte utnyttjat.

 

Som jag och många med mig ser det här är det fråga om att få bort en besvärlig person – igen, kan vi säga. Det har vi varit med om och också sett resultatet av vad det har blivit. Man har betalat bort näringschefen och nu gör man alltså ungefär liknande igen. Frågan är bara om man nöjer sig med det här nu eller om man fortsätter med någon annan.

 

Parlamentarismen infördes 1988. Som en följd av det, precis som vice ordföranden Ragnar Erlandsson i lagutskottet sade tidigare, blev det olika följdverkningar av det. Man införde 1995 att landskapsstyrelseledamöterna blev föredragande i plenum. Det ledde också till förvaltningsreformen 1998.

 

Det är precis som det sades från ltl Roger Erikssons sida att en reform behövs. Jag tror att samtliga i utskottshörandet har varit med på det tåget. Däremot är det också flera som har sagt att det här är ingen reform, man kan inte se just den biten i lagframställningen. Skulle det vara fråga om en reform skulle det säkert se annorlunda ut. Det behövs ett övergripande ansvar i den administrativa förvaltningen. Det behövs ett tydligt ledarskap. Det behövs också en avdelningschefernas chef när det gäller att vara ledare men också för att värna om lagligheten i besluten och att bära det juridiska ansvaret i tolkningen av lagen. Det här har de facto flera ledande tjänstemän uttalat. Det behövs en samordnare mellan det politiska beslutsfattandet och förvaltningen. Det behövs absolut en utvecklare av konstitutionen och det behövs en informationsansvarig. Om man tänker på alla de arbetsuppgifter som en och samma person skulle ha, så undrar jag om den människan ännu är född som klarar av det – alltihopa i en och samma person, man skall vara jurist, man skall ha god ledarskapsförmåga och man skall jobba på ett politiskt förtroende hos sittande regering. För det första kommer lönen att vara en helt annan än den som kanslichefen i dag har.

 

Därför har jag föreslagit att man skulle dela upp de här uppgifterna mellan en förvaltningschef och en kansliavdelningens chef eller rättschef, om man så vill kalla det. Förvaltningschefen anser jag att skulle kunna sitta på politiskt förtroende, såsom man i Finland och Sverige har statssekreterare. Men, märk väl, det är en helt annan typ av tjänsteman än den som man nu försöker att formulera. En statssekreterare följer den sittande regeringens mandatperiod. Det är inte riktigt så det här är tänkt, tror jag i alla fall, jag vet inte riktigt hur man har tänkt sig det där.

 

Det man har åstadkommit här är som jag ser det en i panik formulerad lagframställning; när man inte har sett det möjligt på något annat sätt att göra någonting åt dagens situation, som man tycker att är ansträngd, minst sagt, så har man tagit till att tota ihop en lagframställning. Det här blir en sammanblandning; kanske det är så att intentionen är god, men resultatet är inte gott. Man försöker sig på en delegerad politisk makt, speciellt när det gäller revisionsbyrån blir den väldigt tydlig. När man i dag har haft lantrådet som ledande för revisionsbyrån så för man nu över det på den blivande förvaltningschefen. Det här konststycket försöker man sig på med enkel majoritet. Det som står skrivet i landskapslagen om landskapsstyrelsen, som fordrar två tredjedels majoritet, den makten delar man med sig till förvaltningschefen med enkel majoritet! Jag tycker att det nästan är att våldföra sig på självstyrelselagen.

 

Det här med att sitta på politiskt förtroende tycker jag att man har talat väldigt lite om från majoritetens sida i utskottet och jag tycker att man har försökt sopa den biten under mattan. Jag tycker att det är en stor bit hur man skall hantera det. Det har man helt enkelt inte velat röra så mycket. Eftersom det är fråga om flera områden just när det rör den politiska delegeringen, den politiska maktens delegering, borde lagen tas med två tredjedels majoritet.

 

När det gäller behörighetskraven för de olika tjänsterna inom landskapsförvaltningen föreslår regeringen att det skall stipuleras i beslut. Vad är det för slags nivå på lag? Man skall göra det i beslut! Jag tycker inte att det håller vad beträffar lagligheten.  Myndighetsutövningen av en tjänsteman är lagbunden och då borde också kompetenskraven vara lagbundna, åtminstone på förordningsnivå men egentligen på lagnivå. Men här har man sagt att man skall göra det på beslutsnivå. Jag vet vad det betyder, var man gör det, hur man gör det, men jag tycker att det är för lättvindigt att göra det på det sättet.

 

Revisionsbyrån tangerade jag redan. Där har man också fått kritik från EU-håll att den inte är tillräckligt oberoende, just med kopplingen att man har den politiska styrningen från lantrådet sida. Om sedan lantrådet inte utnyttjar sin möjlighet att styra den, men enligt konstitutionen och regelverket är det på det sättet; då har man ansett från EU-håll att det inte är tillräckligt oberoende i samband med att man gjorde kontrollen av stöd- och bidragsordningen. Nu gör man ytterligare en delegering, så jag tycker att man borde ha hittat på ett annat regelverk när det gäller revisionsbyrån.

 

När det gäller frågan om tjänstemän skall få ledigt för politiska uppdrag säger Finlands grundlag att man har denna rätt, man har rätten och man har också skyldigheten att s.a.s. ta sig an politiska uppdrag. Situationen är litet annorlunda på Åland. Vi lever i ett litet samhälle, man går ofta tillbaka till sitt gamla jobb och vi vet att fungerar inte särskilt smidigt alla gånger. Därför tycker jag och vi inom Obunden Samling att man inte skall ha den här rätten, alltså att man skall strängera det så att man inte får tjänstledigheten.

 

Det finns mycket här som man kan anföra, men jag stannar här. Jag vill på samma gång avisera att jag avser att i tredje behandling föreslå ett förkastande av framställningen.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag delar delvis ltl Gun-Mari Lindholms analys och slutsatser. Jag tycker att hon till många delar slår huvudet på spiken när hon hävdar att det här absolut inte är en förvaltningsreform, eftersom arbetsuppgifterna kvarstår och det enda man de facto gör är ett titelbyte. Jag delar också den åsikten att är man missnöjd med en tjänsteman finns det klart stipulerat i arbetsavtalslagen hur man kan komma vidare och vad man i så fall kan göra.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tackar för stödet. Ltl Roger Eriksson och jag har också haft en samsyn i lagutskottet, nästan till alla delar, inte när det gäller tjänstledigheten; där har vi en annan syn och jag respekterar den synen man har. Den syn jag har kanske inte håller, men jag tycker att det borde vara på det här sättet. Jag hoppas att det också skall kunna vara så. Det är så att man har den här möjligheten om det är så att en tjänsteman inte förfar på rätt sätt som man anser, och den har man också använt sig av efteråt, efter lagframställningen har kommit till, så har man använt sig av den, men inte före. Det hade man kunnat göra och så hade man prövat saken, men det har man inte använt sig av.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman! Jag delar också den uppfattningen. Det står klart och tydligt att en arbetstagare som åsidosätter sina förpliktelser inte får sägas upp förrän han eller hon varnats och därigenom beretts möjlighet att rätta till sitt förfarande.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Nej, det är som vi har sagt flera stycken här, att en reform behövs. Det måste finnas ett tydligt ledarskap, det måste finnas ett ”go” i förvaltningen och det måste finnas en tydlig fördelning, fast det är lite svårt just när det gäller den politiska makten och tjänstemannens ansvar. Det måste finnas ett tydligt ledarskap, men den här lagframställningen innebär tyvärr inte det utan den är framtagen endast på grund av att man vill bli av med bekymmer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Ålands Framtid har ingen representant i lagutskottet, inte tillsvidare i varje fall, så när vi tittar på lagutskottets betänkande får man konstatera att det ganska långt är en upprepning av framställningen, och framställningen som sådan hade inte vi heller några större invändningar emot. Det finns vissa klarlägganden som är bra.

Däremot är det intressant att ta del av reservationerna. Bl.a. ltl Roger Eriksson föreslår att lagförslaget i sin helhet skall förkastas. Det första motivet han nämner är försämring av tjänstemännens anställningstrygghet. Det är klart att det är någonting som låter negativt. Trygghet är viktigt, det är inte fråga om annat, men det är kanske det som är själva finessen med den här typen av framställning. Om vi svänger på perspektivet och tittar lite tillbaka är det faktiskt så att hur dåligt en tjänsteman än har skött sitt arbete så har man ändå haft, oavsett det regelverk som finns i tjänstemannalagstiftningen, väldigt svårt att avskilja vederbörande från sin tjänst. Så är det bara. Jag ser det här som ett steg att luckra upp anställningstryggheten, och det är bra, men samtidigt gäller det också att vara observant att det inte går för långt för det är ofta så när en pendel rör sig att den sällan stannar i mitten utan den brukar gå från en sida till den andra. Vi måste vara observanta i lagtinget att det inte blir att man på helt godtyckliga grunder kan börja sparka tjänstemän; då har vi hamnat illa ute, men så upplever jag inte att det här förslaget är. Jag har dock noterat att det finns sådana som ser det på ett annat sätt. Jag tror det är viktigt att om förvaltningen skall fungera bra så måste man kunna ställa krav.

 

Ltl Roger Eriksson m.fl. föreslår att det skulle inrättas en förvaltningschef och en rättschef med ett underlydande rättssekretariat. Utöver att det är en påspädning på den offentliga sektorn och den byråkrati det medför vill jag göra en liten parallell till revisionsbyrån som har nämnts. Bl.a. de byråer som har handhaft EU-lagstiftningen – ta jordbruksbyrån, fiskeribyrån – har haft stora problem med revisionsbyrån och vi har sagt det förut i andra sammanhang att när det gäller EU-frågorna gäller det att ha pragmatisk syn så att man inte drunknar i byråkratin. Då kan man inte ha en instans som försvårar i alla sammanhang. Vi får inte bygga in konflikter i förvaltningen. Vi måste ha en förvaltning som betjänar ålänningarna så bra som möjligt och inte börjar bekämpa varandra, det har vi redan sett en hel del exempel på.

 

Min direkta fråga till ltl Roger Eriksson om förslaget med en förvaltningschef på ena sidan och en rättschef på andra sidan: Ser han inte en risk att det blir en tupp för mycket på kullen, om jag säger så? Jag ser en stor risk att man kan få en väldigt allvarlig konfliktsituation inom förvaltningen med detta.

 

När det gäller tjänstledighet för uppdrag som riksdagsman, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen torde det inte vara någon överraskning att Ålands Framtid tillsammans med dåvarande lagtingsledamöterna Camilla Gunell och Lasse Wiklöf den 19 november 2004 lämnade in en motion just med det syftemål som framställningen har. Här har jag också noterat att det finns olika åsikter, men oavsett hur stark integritet en tjänsteman har, så är det en omöjlighet att hoppa in, vara heltidspolitiker och så hoppar man ut och blir opolitisk tjänsteman, det är fullständigt omöjligt att få den ekvationen att gå ihop. Det här såg vi redan 2004 och lämnade in motionen, men jag tycker att det är bra att man nu  har kommit till skott.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson ställde en direkt fråga till mig. Jag kan konstatera att det redan finns ett sätt att bli av med tjänstemän som man av olika orsaker anser att inte fullföljer sin uppgifter. Det är just anmärkning, tillsägelse, disciplinärt förfarande och i sista hand också sparken. Vi anser att det systemet räcker. Förslaget innebär att man på godtyckliga grunder kan säga upp en tjänsteman. Det är som ltl Anders Eriksson sade, att pendeln svänger för långt åt andra hållet och det anser jag att den redan har gjort i och med det här förslaget.

 

I fråga om näringschefen kontra kanslichefen kan jag konstatera att det gått åt ganska mycket samhällsmedel; skattebetalarna har betalat mycket pengar för det system som landskapsregeringen redan har infört här. På frågan om det blir en tupp för mycket svarar jag nej. Förvaltningschefen sysslar inte med juridiken enligt vårt förslag. Vår lagmotion går ut på att förvaltningschefen inte behöver vara jurist men nog rättschefen. Det blir alltså en förenkling av arbetsbördan för den tilltänkta förvaltningschefen. TALMANNEN: Tiden är ute!

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det som ltl Roger Eriksson sade att det redan finns möjligheter att bli av med tjänstemän är det faktiskt så att det regelverk som finns i dag är väldigt invecklat i praktiken, om man skall få det att fungera. Tidigare, för bara 10-15 år sedan, var det nästintill omöjligt. Det har kommit två framställningar som har luckrat upp det här och jag tycker att förslaget nu är ett steg i rätt riktning. Jag respekterar det som liberalerna säger, att man tycker att det räcker redan nu och att ltl Roger Eriksson anser att pendeln redan nu har slagit över. Det anser inte jag, men jag vill bara att man skall vara observant på det och följa med.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman! Jag anser att förslaget innebär att pendeln svänger över.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det framgick redan i den första repliken, men jag ser det på det sättet att det är viktigt att man har ett flexibelt regelverk. Sedan är det upp till den regering vi har att man använder det flexibla regelverket på ett ansvarsfullt sätt. Där kan jag förstå att ltl Roger Eriksson kanske känner en viss oro, men det är ändå viktigt att man har ett flexibelt regelverk, och det tycker jag att man får här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson anser att det är ett invecklat regelverk när man skall avpollettera eller förändra tjänstemännens uppgifter. Där håller jag med: det är ett invecklat regelverk! Det är mycket lättare att skriva i en lag att man godtyckligt kan sparka folk, helt klart!

 

Beträffande tjänstledighet för högre tjänstemän så oberoende om det föreliggande lagförslaget om ändrad ledningsstruktur inom centralförvaltningen går igenom eller inte, så tror jag att vi kan vara helt på det klara med det att inom överskådlig framtid kommer inte någon avdelningschef, knappast någon tjänsteman inom centralförvaltningen att ställa upp i val.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Som sagt, det återstå att se. Möjligheten att ställa upp i val finns alltid, men möjligheten finns inte mera, enligt den här framställningen, att hoppa tillbaka igen och bli opolitisk tjänsteman, och det är det som jag stöder. Jag tror att vi måste försöka komma bort från skillnaden som är i det privata näringslivet och inom offentlig sektor. Sköter du inte dina arbetsuppgifter på ett bra och tillfredsställande sätt i det privata näringslivet så får du helt enkelt sluta. Ltl Katrin Sjögren sade själv att det är mycket invecklat att avskilja en tjänsteman från sin tjänstebefattning just nu, och det anser jag inte att det skall vara, för det finns många, många i förvaltningen som gör ett väldigt bra jobb och jag tror att det är viktigt om man alltmera börjar jämställa dem som jobbar inom den privata sektorn och den offentliga sektorn för båda gör ett lika viktigt arbete. Då behöver man också ha ett ganska likartat regelverk.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

När det gäller den åsikten att man gör ett lika viktigt arbete inom den privata sektorn som den offentliga sektorn delar jag den uppfattningen till 100 procent. Jag tror inte riktigt att ltl Anders Eriksson håller med till alla delar när det gäller den offentliga förvaltningen. Jag tycker att jag har hört sådana kommentarer med jämna mellanrum. När det gäller anställningstrygghet inom den offentliga sektorn är det en del av vår välfärdsmodell. Det finns absolut klara system hur man skall gå tillväga när man inte är nöjd med en tjänstemans arbete – det här helt glasklart, ltl Anders Eriksson! Men det krävs också mod och kurage att genomföra dem också.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det sista är sant. Så kan det säkert vara att när regelverket är så pass invecklat som det är, man ser vilken process man får igång, vilka svallvågor det kan bli, så leder det säkert till att politiker inte vidtar åtgärder och det bör finnas någon typ av spärr, det är inte fråga om annat, men jag anser fortfarande att det finns spärrar kvar. Jag menar inte att man på helt godtyckliga grunder skall börja sparka tjänstemän till höger och vänster, det har jag aldrig uttalat mig för, men vi måste också ha det klart för oss att det är enbart de högre tjänstemän vi pratar om i det här sammanhanget. När ltl Katrin Sjögren säger att det är ett glasklart regelverk hur det går till när man försöker avskeda en tjänsteman, så är det så, men det är glasklart att det är nästintill omöjligt. Jag tycker att det är bra att man luckrar upp det här. Vi ser olika på det och det kommer vi synbarligen att göra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Det finns farhågor och det finns kritik mot framställningen samt mot lagutskottets betänkande. Jag tycker att betänkandet ligger i tiden. Vi kan se att lagutskottet har jobbat väldigt noga med de här frågorna och det finns många svåra frågor när det gäller att luckra upp anställningstryggheten. Det är säkert som lantrådet Roger Nordlund sade att vi ligger lite efter sett ur ett nordiskt system, speciellt när det gäller landskapsförvaltningen. Redan 1997 när kommunallagsreformen behandlades här i lagtinget luckrade man upp anställningstryggheten för den högsta tjänstemannen i kommunerna, alltså kommundirektören och det fanns ingen här i lagtinget som tyckte att det var konstigt! Det var faktiskt kommundirektörerna själva som tog initiativ till att få fram en landskapslag om kommunala tjänstemäns anställningstrygghet och mig veterligen har ingen kommundirektör blivit uppsagd sedan den nya kommunallagen från 1998-årsreformen trädde i kraft. Dessa kommundirektörer sitter också på politiskt förtroende. Skillnaden där är att det är fullmäktige som kan tappa förtroendet för en kommundirektör, medan det här är landskapsregeringen. Det är säkert en skillnad.

 

När det gäller frågan om att vara tjänstledig eller inte har jag – det har jag sagt flera gånger här – varit lite tveksam till att man skall stifta så mycket lagar om tjänstledigheten för politiska uppdrag och det framgår också här att man kan avtala om det mellan arbetsmarknadens parter, men hittills har inte det legat på fackorganisationernas och arbetsgivarnas bord, så något större intresse för det har det inte funnits från fackorganisationerna utan det är snarare ett politiskt intresse än en arbetsmarknadsfråga, eftersom det inte har lett till att det har hamnat på förhandlingsbordet.

 

Att ställa upp i val, delta i det politiska livet och bli invald, vara ledig eller säga upp sig, det är sådant som kommer att förändras över tid. I slutet av åttiotalet handlade om att få så många som möjligt att ställa upp och att så många som möjligt skulle få vara med! Då fick man i princip obegränsad tjänstledighet och vid den tidpunkten hade Åland också lagstiftningsbehörighet på arbetsavtalsrätten. Det fanns också bestämmelser för dem som var anställda s.a.s. privat, om deras möjligheter att vara lediga för att delta i lagtingsarbetet, men det upphävdes i samband med att nya självstyrelselagen trädde i kraft. Nu har vi situationen att man vill begränsa tjänstledigheterna för högre tjänstemän och att det antagligen finns någonting som inte riktigt fungerar bra om man har deltagit i det politiska livet och sedan skall komma tillbaka och vara en hög tjänsteman just i förvaltningen. Det kan jag ha en förståelse för, men jag är inte så där jättesäker på att det här är slutligt och evigt, utan jag tror att det här är saker som kommer att förändras över tid, antingen blir det så att fackorganisationerna tar upp det på dagordningen och man skriver tjänstekollektivavtal om saken eller så kommer politikerna att ändra åsikt. Det är inte beroende av tjänstemännen utan det är beroende av politikerna tycker: är det så att det finns tillräckligt med aktiva sakkunniga och representation från den offentliga sektorn i de politiska partierna har det mindre betydelse om tjänstemännen får vara med. Men när det blir en kris i det politiska livet, då kommer man att luckra upp reglerna, det är jag fullt och fast övertygad om!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Ltl Anne-Helena Sjöblom gör en jämförelse med kommunallagen och fullmäktige och kommundirektörerna. Jag tycker att det inte är helt korrekt att jämföra det fullt ut. När det gäller kommunernas fullmäktige och nämnderna är det ofta ganska mycket sakpolitik. Här i salen och när det gäller landskapsregeringen och lagtinget är det stenhård politik, det är oppositionspolitik och det är majoritetspolitik, så det kan få helt andra konsekvenser i förvaltningen och i lagtinget.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

De är möjligt att ltl Katrin Sjögren kan uppfatta det så. Vad jag ville ta upp var frågan om anställningstryggheten. Det var kommundirektörerna själva som tog initiativ till sin anställningstrygghet. Det var inte politikerna och den lagstiftande församlingen. I övrigt är det säkert lite annorlunda i kommunerna än här, det håller jag också med om, men inte när det gäller anställningstryggheten.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Enligt uppgift hade det också stora konsekvenser för kommundirektörernas löner, så det är väl någonting som jag antar att majoriteten har räknat med. Beträffande tjänstledigheten tycker jag också att det resonemanget delvis haltar. Vi har gjort en stängering i vår lagstiftning också som säger att man bara kan vara tjänstledig i fyra år, inte denna evighetstjänstledigheten som har funnits förut.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

När det gäller lönerna sade jag redan i mitt anförande i samband med remissen att jag inte tror ett ögonblick på att inte detta skulle kosta pengar, det kommer att kosta mycket pengar. Det är jag helt medveten om och det finns modeller på det redan i landskapets förvaltning om vi tittar på ÅHS, hur lönerna var när ÅHS bildades och hur förvaltningschefslönen är i dag, det är mycket stora glapp där. När det gäller tjänstledighetsbegränsningen på fyra år har jag redan i de behandlingarna i salen reserverat mig mot det. Jag tycker inte att den är rimlig. Det skiljer sig nog på kommunala sidan och på landskapssidan. Har man en gång som ung kommit in så skall man nästan evigt vara borta igen, om man vill fortsätta jobba, det finns problem med det där.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Vad gäller anställningstryggheten för kommundirektörer är det inte helt relevant att jämföra det med den lagframställning som vi behandlar här, eftersom det är två tredjedelars majoritet av fullmäktige de facto som skall hantera den frågan och det är inte jämförbart med en majoritet i regeringen i landskapet. 

 

När vi från oppositionen i flera fackliga frågor har frågat och förundrat oss över att socialdemokraterna har övergett sina traditionella arbetarfrågor har ltl Anne-Helena Sjöblom sagt, att jag har ingenting med det där att göra, jag har alltid representerat arbetsgivarna. Nu igen hör vi hur ltl Anne-Helena Sjöblom på något vis är en facklig representant och säger att den  här frågan har inte varit på förhandlingsbordet! Vilken fot står egentligen ltl Anne-Helena Sjöblom på nu i den här frågan?

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jo, ltl Gun-Mari Lindholm, jag står med båda fötterna ganska stadigt på jorden. Det är så att jag representerar inte facket i den här salen, jag representerar Ålands folk. Arbetsmarknadsfrågor har alltid intresserat mig. Inte har jag övergett några fackliga frågor på något sätt utan jag tampas ganska ofta med dem, fast från en annan synvinkel och där gäller det att hitta konsensus och komma överens. Så fungerar fackliga förhandlingar. Det här är ingen arbetarfråga i den meningen, utan det är faktiskt en tjänstemannafråga på högsta nivå, och i det avseendet ligger det i tjänstemännens intresse att reda ut det med sina respektive organisationer. Jag har aldrig representerat deras fack.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

För mig är alla arbeten lika mycket värda, vare sig man gör det med papper eller händerna eller med vad som helst – arbete är arbete! T.o.m. vi gör ett arbete! Jag tycker att det är intressant hur man försöker slingra sig ur det här eftersom ltl Anne-Helena Sjöblom säger att den här fråga är ingen viktig facklig fråga för hon vet minsann att det här har inte varit som ett ärende för fackliga förhandlingar. Då vet vi att härefter kan vi också ställa socialdemokraterna till svars när det gäller andra fackliga frågor, för det är inte bara i vissa ärenden man kan uttala sig – det gäller väl alla arbetarfrågor då framdeles, antar jag!

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman! Inte är det här någon domstol, så inte vet jag vad ltl Gun-Mari Lindholm menar med att ställa socialdemokraterna till svars! Min klara uppfattning om fackorganisationerna är att de besitter en otrolig kunskap och kompetens och alldeles själva klarar av att lösa sina medlemmars intressen som de är tillsatta att bevaka. Om medlemmarna har ett intresse att bevaka frågorna så sköter organisationerna det. Jag tvivlar inte en dag på att så inte skulle vara fallet!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Jag kan inte låta bli eftersom vi pratar om fackliga frågor för jag tycker också att det är intressant och jag vill se det från alla håll, också från tjänstemännens sida. Som en information vill jag upplysa lagtinget att om inte det här hade varit ett ärende som hade förts till fackliga förhandlingar, varit ett ärende på det fackliga förhandlingsbordet, så kommer det sig av att den tjänstemännen som innehar kanslichefstjänsten i dag inte är fackansluten. Och varför inte det då, tänker man, vad dumt! Det skulle hon ju ha varit nu! Men när hon kom till landskapet Åland som jurist och försökte att bli facklig medlem så fick hon inte, för det ansågs inte att den svenska juristexamen hade någonting som helst att göra i den finska fackorganisationen på Åland. Därför har det säkert inte heller förts fackliga förhandlingar. Bara som en upplysning!

 

 

 

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Något liknande har jag aldrig hört förut. I den organisation som jag har tillhört sedan 1976 har jag aldrig hört något liknande och den är inte heller representativ för jurister och personer med hög utbildning, så det där kan jag överhuvudtaget inte kommentera. Det får den organisation som ansluter jurister ta ställning till.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Just därför ville jag informera om detta. Om det finns någon solidaritet och demokrati, som jag åtminstone har trott att har funnits i de fackliga organisationerna, men så här såg det ut då när man kom som nyutbildad jurist till landskapet, kanske i slutet av sjuttiotalet/början av åttiotalet. Jag tror att situationen är annorlunda i dag därför att de flesta ålänningar väljer att studera i Sverige. Därför har man varit tvungen att anta också andra än i Finland utbildade jurister. Vi som känner personen i fråga vet också att personen är ganska envis, så har man fått en gång nej, så frågar man inte flera gånger!

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det måste vara specifikt för den organisation som ansluter jurister r.f. här på Åland eftersom redan på sjuttiotalet återflyttade ålänningar både med svensk utbildning och långt fackligt medlemskap från Sverige och aldrig i de organisationer och föreningar som jag har varit med har jag hört något liknande, alla har fått medlemskap som har sökt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman! Nej, eftersom jag förstod att inte ltl A-H Sjöblom kände till allt ville jag upplysa om det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

 

Ltl Roger Eriksson: Fru talman! Jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskottet.

 

Ltl Mats Perämaa: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Roger Erikssons förslag om remiss till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Ltl Roger Eriksson, understödd av ltl Mats Perämaa, har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslag om detta. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Roger Erikssons förslag att resa sig. Talmannen röstar ja.

 

Talmannen konstaterar att lagtinget omfattat förslaget om remiss. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet. 

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens meddelande angående budgetram för år 2007 och plan för åren 2008-2009. (M 3/2005-2006).

 

Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Ibland kan man även inom politiken bli glad och det blev jag när jag läste rambudgeten vad gäller ÅHS, där det står att man tänker satsa på det preventiva arbetet inom primärvården. Det kom helt i enlighet med den hemställningsmotion som vi liberaler lämnade in i mars. Jag tror inte, säkert ingen annan heller, att landskapsregeringen och ÅHS har läst vår motion, utan jag är bara glad över att vi har en samsyn att det preventiva vårdarbetet är viktigt. Vår motion gick ut på att det skulle formuleras ett program för den förebyggande hälsovården i landskapet. Det räcker inte med att skriva i rambudgeten att dessa förebyggande åtgärder bör få utökad uppmärksamhet, som det skrivs, utan för att få kraft i rambudgetens skrivning bör det även sättas in medel i ordinarie budgeten. Det behövs även en plan för detta arbete i enlighet med vår motion så att det inte blir fråga om tillfälliga program som sedan måste avbrytas i brist på medel eller brist på någon eldsjäl som tar hand om åtgärderna.

 

För att lyckas med förebyggande hälsovård måste man således skriva ett program, få budgetmedel och personella resurser så att det inte går som den kända bantningsprofessorn Stefan Rössner sade härom veckan i TV att han hade fått i uppdrag att banta ner stockholmarna, men han fick inte ett öre i extra anslag! Då är dödfött med sådana här förslag.

 

Ekonomiskt sett är varje cent som satsas i förebyggande hälsovård en satsning på framtiden. Det finns stora, både mänskliga och även ekonomiska vinster att nå, men Åland saknar helhetsgreppet. Ålands hälso- och sjukvård har haft vissa projekt, t.ex. det s.k. Leva-projektet, men de faller ofta bort när det ekonomiskt prioriteras någonting annat. Nu måste vi politiskt identifiera problemen, arbeta för en heltäckande plan för det förebyggande hälsoarbetet. Målet för en sådan plan bör vara att man identifierar olika gruppers program, arbetar fram en åtgärdsplan och samtidigt garanterar ekonomiska förutsättningar.

 

I det långsiktiga arbetet för bättre folkhälsa är attitydförändringar och livsstilsförändringar de viktigaste åtgärderna och då är det fråga om att hitta de bästa och modernaste metoderna. Det görs mycket på detta område runt om i världen, så vi behöver inte hitta på det själva här utan ta lärdom av våra grannar.

 

Det här får vi alltså följa upp när budgeten kommer och önska att det faktiskt kommer ett helhetsgrepp om detta. Det räcker inte att man ena gången bestämmer att nu skall vi försöka arbeta mot diabetes, en annan gång mot fetma, utan man måste ta ett helhetsgrepp. Då garanterar man också att sjukvårdskostnaderna i framtiden blir mindre och att ålänningarna också mår bättre både fysiskt och psykiskt.

 

En annan sak som jag ofta har efterlyst är en diskussion om hälso- och sjukvården. Rambudgetsbehandlingen borde vara en sådan möjlighet, men ofta landar det på enstaka saker som man plockar upp. Vi har inte något helhetsgrepp om hälso- och sjukvården, inte heller den diskussion som skulle lbehövas. Det är tyvärr så att de politiska riktlinjerna kommer sällan upp i sin helhet. Vi skall inte blanda oss i det professionella arbetet, men vi måste ge riktlinjer och säga vår mening. Det är mycket som försvinner så här sakta mak från sjukvården och då vill jag t.ex. nämna det som jag också har sagt här många gånger, nämligen när lungavdelningen stängdes. Det gick rätt så här obemärkt förbi.

 

Det skrivs också i rambudgeten om Gullåsens roll i den åländska sjukvården och innan ärendet bordlades diskuterade vi frågan. Jag tycker att den skrivning som finns i rambudgeten är bra, men för att lyckas med att involvera Gullåsen i ÅHS och då se till att inte kommunerna förlorar på det ekonomiskt måste man ha ett program och en plan som vi kan diskutera här. Det finns en rädsla i kommunerna att det blir sämre och sämre patienter som kanske skickas till hemsjukvården, men jag tycker att det kan man undvika om man gör ett bra program för äldrevården och det är väl på gång också i landskapet. Jag stöder verkligen att ÅHS skulle ta över Gullåsens verksamhet och således kanske får mera en ställning som hälsocentralernas bäddavdelningar på fastlandet samt att centralsjukhuset skulle få bli den specialsjukvårdsanstalt som den bör vara.

Annars finns det inte så mycket skrivet om ÅHS. Det finns skrivet om byggnadsplanerna, och dem har liberalerna godkänt, t.ex. att psykiatrin tidigareläggs. Förra gången diskuterade vi vård utom Åland och vi stöder att folk måste få vård på svenska.

 

Vi stöder alltså detta med förebyggande hälsovård, men det måste bli ett program så att det inte bara blir ett slag i luften.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller en långsiktig plan för förebyggande hälsovård är vi säkert överens om den. Jag är inte säker på om det är vi inom landskapsregeringen som skall göra den planen eller om man skall göra den inom ÅHS. Jag håller med om att det hjälper inte att kortsiktigt i ett års budget ha någonting och sedan kanske det försvinner följande år, utan det måste vara en långsiktig fråga. Antagligen är det också så att kostnaderna skall få bli lite högre för förebyggande hälsovård, men efter ett antal år, om den förebyggande hälsovården har fungerat väl, så borde det minska på den riktiga sjukvården. Det är målet. Problemet är att man inte uppnår resultat omedelbart utan man kommer att bli tvungen att ända livsstilen och ha mycket förebyggande hälsovård för att vi i längden skall klara av hälso- och sjukvården.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Det är precis vad jag sade också om att spara pengar i framtiden, liksom man sparar möda och får välbefinnande för människor om man satsar på förebyggande hälsovård. Jag anser att det är de professionellas sak att komma med förslag till en plan, men den måste godkännas av den politiska makten för att just få den ekonomiska garantin. Plan utan ekonomisk garanti är dömt att misslyckas.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är naturligt att en sådan plan ingår i hela planen för ÅHS. Då kommer vi in på det som jag själv tycker att har varit ett bekymmer, att det sällan förs en riktig diskussion runt ÅHS, utan det dyker upp på olika sätt och vi har en plan i samband med budgeten varje år. Det är samma sak där, visst debatteras den, men inte så helhjärtat som man skulle önska. Jag har själv funderat mycket på hur man kunde göra så att planen skulle få en absolut egen presentation och få en egen tid för debatt. Jag har inte hittat på hur man kunde gå vidare, för samtidigt hör planen väldigt intimt ihop med budgeten, men det gäller att grunna på det här ytterligare för den får inte tillräckligt utrymme.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!  Vi är helt eniga därför att jag inledde mitt anförande med att det saknas en diskussion, den har saknats sedan ÅHS kom till stånd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag vill fortsätta där ltl Raija-Liisa Eklöw slutade när det gäller den fördjupade diskussionen om budgeten. Jag tror att de flesta av oss upplever att vi borde ha en mera fördjupad diskussion, och vi har i alla fall börjat diskutera om att när man behandlar den ordinarie budgeten i lagtinget skulle man eventuellt ha en s.k. avdelningsbehandling, att man behandlar en avdelning åt gången: social- och miljö, trafik osv. för att möjliggöra en mera fördjupad diskussion, att man alltså skulle planera en budgetbehandling på det sättet för att närmare kunna diskutera mera ingående de frågor som är aktuella.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Det är säkert en möjlighet, men det gör också att det blir väldigt koncentrerat kring just den budgeten eller det kommande budgetåret. Jag efterlyser en mera långsiktig plan för flera år framåt. På kort sikt är det säkert bättre än som det är i dag att allt är på samma dag och att man också har väldigt kort tid att sätta sig in i ärendena.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Man kan i det fallet också tillämpa den diskussion som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman var inne på att man också kan behandla planer på samma sätt.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Huvudsaken är att vi hittar på ett sätt att verkligen ge de politiska stämningarna och önskemålen till hälso- och sjukvården.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag vill tacka ltl Raija-Liisa Eklöw för ett som jag tycker balanserat och mycket måttfullt och klokt anförande. Det är också roligt någon gång när någonting som står i rambudgeten kan få en viss erkänsla även från oppositionens sida. Ltl Raija-Liisa Eklöw är inne på ett mycket viktigt område och det är klart att när vi diskuterar förebyggande hälsovård så är det ganska naturligt att man skall försöka eftersträva långsiktighet och kontinuitet. Det är först då som arbetet kan lända till något gott mål. Också vad gäller Gullåsen har vi en total samsyn, även om vi vet att där kommunernas primära fråga initialt har varit den överkostnad som man har tvingats betala på dessa 35 procent utöver medeltalet för De gamlas hem och Trobergshemmet. Men jag är mycket glad över den positivism som ltl Raija-Liisa Eklöw ger uttryck för.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Jag har ingen orsak att vara sur på skrivningarna på något sätt vad gäller hälso- och sjukvården, så det är i all välmening och samförstånd som vi diskuterar detta. Men jag är mest orolig för att detta med förebyggande hälsovård blir en tomt ord, om man inte sätter särskilda medel för det i budgeten och således öronmärker dem.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Öronmärkning och öronmärkning! Tanken med rambudgeten är att varje gång den kommer presentera det som framför allt avviker från tidigare skeden. Och när vi talar om den förebyggande hälsovården är det naturligtvis vår avsikt att försöka införa medel också för det och bevara kontinuitet, för utan kontinuitet kan man inte tala om annat än en mycket, mycket kortsiktig förebyggande hälsovård som knappast hinner påräkna några stora effekter innan i så fall anslaget är slut, och det kan ju inte vara det långsiktiga syftet. 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman! Vi är helt överens.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

När jag i april höll gruppanförandet för centern lyfte jag fram mest formalia och tankar kring hela rambudgetens behandling, uppläggning och jag tog också upp frågan om man kanske skulle ändra budgetbehandlingen så att man skulle ta fram rambudget bara när det gäller en ny regeringsperiod för att landskapsregeringen på det sättet skulle få mera tid att ta fram ordinarie budgetförslag. Det här diskuterade vi lite grand och många tyckte också att detta skulle ge bättre möjligheter till diskussion i lagting och finansutskott när man diskuterar ordinarie budget. Men det har inte sagts så mycket nu och jag hoppas att det här under dagen lyfts fram; annars blir det naturligtvis i samband med remissdebatten i höst huruvida man skall fortsätta med rambudgetbehandling på det här sättet. Nu blir det ingen utskottsbehandling och tiden kommer inte att medge det; det skulle vara ganska meningslöst vid den här tidpunkten.

 

Hela budgetberedningen och speciellt ordinarie budget är ändå nästan, vågar man säga, lagtingets viktigast behandling och där skulle det vara bra om man skulle kunna ha en ordentlig tid för det; skulle man i stället för att satsa på rambudget och allt vad där tillhör tidigarelägga hela budgetbehandlingen så att den åtminstone skulle ligga på lagtingets bord 1 november skulle det bli åtminstone en och en halv vecka mera tid för det här. Det här hoppas jag att är någonting som man kunde diskutera vidare.

 

När det inte blir finansutskottsbehandling kommer det naturligtvis också att leda till att mycket av det som rambudgeten nu tar upp kommer att komma i diskussionen i samband med ordinarie budgeten i höst i stället. Jag vill ändå kommentera några detaljer som jag redan hade planerat under förra diskussionen.  Trots att vi just nu har en hygglig ekonomi, vi fick i dag på lagtingets bord bokslutet för år 2005, där vi kunde se ett överskott på nästan 5,5 miljoner euro, var det helt andra planer för några år sedan, då trodde vi att vi skulle bli tvungna att leva med underskott alla år. Vi har fått en bättre ekonomi, men trots det vill jag säga att jag tycker nog att vi skall fortsätta med sparbetingelser, med ordentliga sparkrav i hela förvaltningen och effektivitet. Det är ingen anledning att öppna kranarna, trots att det just nu ser bra ut. Det är ändå så att det långsiktiga arbetet med budgeten i balans måste vara det viktiga för landskapsregeringen och för lagtinget också.

 

Det som jag tycker att jag vill berömma landskapsregeringen för är att man tog beslutet om att betala ut det extra finansieringsstödet enligt lagtingets och finansutskottets beslut tidigare i ordinarie budget. Nu är det utbetalt och kommunerna har varit mycket nöjda med det här, så det får vi tacka för.

 

Jag vill gå in på kapitlet om radio och tv. Det är ingen ansvarig här, men det gör väl ingenting. I rambudgeten konstaterar jag att man inte skriver någonting om en kommande lokal tv-produktion. Ändå har jag noterat att båda ansvariga, dvs. kommunikationsansvariga Runar Karlsson och kulturansvariga Camilla Gunell nyligen har gått ut och sagt att de är för en lokal tv-produktion och kommer att arbeta för det. Det är jag glad för eftersom jag sitter med i förvaltningsrådet i radion, där såväl personal, styrelse som förvaltningsråd har kommit med förslag till landskapsregeringen hur man kan genomföra en lokal tv-produktion och eftersom de båda huvudansvariga har aviserat att de är intresserade av det här får vi väl förvänta oss ett förslag i ordinarie budget huruvida man tänker fortsätta på förslaget som man har presenterat från Ålands Radio och TV.

 

När det gäller energifrågorna är det bra att man är positiv till utveckling. Det enda jag vill tillägga är att jag hoppas att man också kommer att se på det som också nu har blivit aktualiserat, förbränning av avfall till energi. Jag hoppas att det på något sätt ligger med i behandlingen.

 

Kultur- och kongresshuset behövs fortfarande, precis lika mycket som när vi började diskussionen för snart tio år sedan. Åland kan inte erbjuda samlingsutrymmen för 600 personer med möjligheter till såväl teater, musik, uppträdanden, konferenser m.m. Lagtinget har tagit åtskilliga beslut i den här frågan, positiva beslut för kk-huset, men trots det har man hittat på alla möjliga olika sätt att sätta krokben för det. Visst, man klagar på att politikerna på Åland inte är innovativa, men åtminstone när det gäller att hitta problem med kk-huset anser jag att man har varit innovativ. Det är min förhoppning att vi så småningom får ett kk-hus.

 

Att bygga sjöfartsmuseet har alltid haft stöd i alla partier som jag känner till och det är bra att man nu startar detaljplaneringen. Det finns en vinnande skiss på det och duger inte den skissen finns det 122 till, för det kom nämligen in 123 förslag! Här finns alltså möjligheter att få fram ett sjöfartsmuseum utan att starta hela processen på nytt.

 

Jag vill också gå in på ÅHS-frågor. Jag tycker att det är bra om landskapsregeringen nu ser över både specialomsorgen och missbrukarvården och också kan ta tillvara kommunernas synpunkter här; jag är naturligtvis ute efter att man skulle hitta några gränsdragningar när det gäller betalningsansvaret mellan kommunerna och landskapet, att man kan hitta en viss fördelning. Vi känner alla till hur tokigt det kan drabba vissa kommuner om man har några svåra specialomsorgsfall eller missbrukarfall, så med det här hoppas jag att man kommer framåt, men jag tror att man är på väg.

 

Jag för min del avvaktar äldreomsorgsutredningen. Jag hoppas att man inte i ivern att förändra inriktningen på Gullåsen för över alltför mycket ansvar för åldringsvården på kommunerna. Risken är stor om man tänker klassa Gullåsen som en geriatrisk avdelning eller ett sjukhus där man skall sköta bara medicinska åtgärder och inte gamla människor. Jag vill erinra om att gränsdragningen mellan sjuk och gammal samt vårdbehov på grund av att man är både sjuk och gammal eller vårdbehov som beror på att man är bara sjuk eller bara gammal är jättesvår att dra. Jag skulle inte vilja se ett resultat av äldreomsorgsutredningen som på något sätt försöker dela upp det här, för jag vill påstå att det är nästintill omöjligt. En gammal och sjuk människas behov av vård varierar från dag till dag, t.o.m. ibland från timme till timme och detta gör att det blir så svårt att säga att den här personen skall vårdas på den nivån och den här personen på den nivån eftersom det här flyter och förändras hela tiden. Jag vet att det är lätt att säga att nu skall Gullåsen bli en geriatrisk avdelning och nu skall man sköta bara medicinska fall på Gullåsen – det låter sig sägas, men det låter sig inte göras, det är min uppfattning. Men oberoende av vad äldreomsorgens utredning visar kommer utvecklingen att kräva en större samordning mellan socialvården och ÅHS samt en utvärdering av resurserna och antagligen utöka dem rejält för hemsjukvården. Det här tycker jag att man anger och visar på i rambudgeten, och det tycker jag är bra.

 

Svenskan i vården får vi inte sluta kämpa för. Den kampen måste fortsätta hela tiden; jag går inte in på detaljer nu för att inte bli för långrandig, men det finns ingen anledning att vi skulle pruta på krav på att våra patienter skall vårdas på svenska. Det finns heller ingen anledning att pruta på kravet att man inte skall behöva kunna finska för att arbeta på Ålands centralsjukhus. Jag förstår att också landskapsregeringen vill ha det så här.

 

En annan sak när det gäller social- och miljöavdelningen är att vi från centern fortfarande tycker att den nya miljömyndigheten borde utlokaliseras. Det är centerns bestämda åsikt i den här frågan.

 

Några ord om utbildning och kultur. Då är jag naturligtvis inne på hantverksskolan eftersom jag tycker att det också börjar bli lite väl långdraget. Vi har också här ett antal lagtingsbeslut som är tydliga och som handlar om folkhögskolan. Jag kunde i dag läsa en insändare som gjorde att mina frågetecken blir ännu fler, dvs. jag läste i insändaren - om det var den förmodade nya stiftelsen eller om det var någon annan, det kunde man inte riktigt utläsa av insändaren – att man skall inleda en förberedande högskolebehörighetsutbildning. Vad betyder det då? Det betyder tre år, det betyder alla kärnämnen och man skall efter att ha gått i Ålands hantverksskola kunna börja i en högskola. Det är inte det här vi har tänkt förut. Vi får kanske en kommentar, men det här läste jag i dag i en insändare, så det förvånar mig. Det jag hade tänkt fråga efter är: Hur ser styrelsens koncept ut? Vad har man för planer för detta? Vilka kostnader, vem skall stå för kostnaderna? Vem skall garantera driften, hur skall man kräva det? Jag tycker inte att man kan läsa ut någonting av det här i rambudgeten, men det vill jag ha svar på; om inte i dag måste det komma senast i ordinarie budget för det här känns nog lite konstigt just nu.

 

En annan sak som jag rentav motsätter mig i rambudgetskrivningarna – det har jag aviserat tidigt – är det nya begreppet ”KY”, kvalificerad yrkesutbildning. Det anser jag att vi inte kan införa på Åland. Det är en svensk motsvarighet till yrkeshögskola. Vi har redan en yrkeshögskoleverksamhet som vi bedriver i högskolan. Vi håller på och jobbar som allra mest med Struktur-07 för att klargöra och förtydliga, förbättra gymnasieutbildningen och då skulle det väl vara i allra högsta grad märkvärdigt om vi skapar en ytterligare mellanform mellan gymnasieskolan och högskolan. Vi skall komma ihåg att i vår landskapslag om utbildning efter grundskolan, landskapslagen om gymnasialstadieskolorna, finns det redan en möjlighet att bygga på gymnasieutbildningen, man kan inom gymnasieutbildningen studera 80 studieveckor med gällande lag. Jag säger alltså ja till påbyggnad inom gymnasieskolan men absolut nej till begreppet ”kvalificerad yrkesutbildning”. Vi har redan fullt sjå att hålla isär dessa begrepp – varför skulle vi då införa en tredje mellanform som kräver egen lagstiftning, egna administrationer osv. Jag hoppas att man inte har tänkt så fast man har skrivit så från landskapsregeringen. När vi höll på och jobbade med landskapslagen om högskolan var en av de viktiga kriterierna att klargöra och tydliggöra samt renodla gymnasieskolan för sig och högskolan för sig. Då säger jag igen att då skall vi inte lägga ett mellanting här som bara förvirrar, både oss själva, våra studerande, vi kommer att förvirra vår omgivning osv.  När det gäller högskolan anser jag att man inför nästa avtalsperiod – den har tre år på sig – borde vara klar över vilka utbildningslinjer man kommer att fortsätta med så att man inte kommer för nära nästa period; då har man inte tid att ändra någonting. Det är bara ett önskemål.

 

På näringsavdelningen skulle jag önska att man lite mera skulle utreda hur generationsväxlingarna inom både lantbruk och alla företag, också inom det vanliga näringslivet kunde underlättas. Det här är någonting som jag hoppas att man på näringsavdelningen kunde göra.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är bra att centern jämte oss liberaler värnar om den kommunala ekonomin och den finansiella situation som råder i kommunerna. Centern lyfter återigen upp den saken, liksom vi har gjort flera gånger. Ltl Gun Carlson riktar beröm till landskapsregeringen för att man fördelade miljonen som man gjorde för några veckor sedan. Berömmet tycker jag inte behöver riktas så långt bort. Ltl Gun Carlson kan rikta det till sig själv och till det utskott som hon är ordförande för! De facto hade landskapsregeringen i ordinarie budget inte förslag om den här miljonen utan det var utskottet och lagtinget som införde beloppet, så berömmet kan riktas till oss alla, kanske dock inte så mycket till regeringen!

 

 

 

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det var i alla fall landskapsregeringen som betalade ut det och hittade en fördelningsmodell, och det tackar jag för åtminstone!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Bra att de klarade av den kanske bara byråkratiska delen med själva utbetalningen, men det är i varje fall bra. I rambudgeten står det att man från 2007, kanske via Gullåsen-avgifter och 2008 med andra inslag i den landskapsandelsreform som förmodligen skall komma skall ge ytterligare resurser. Men jag den uppfattningen att när landskapsregeringen beviljade fördelningen av miljonen, som vi har tagit beslut om tidigare – jag tror inte jag ids använda de ord som finansansvarige använde om att ge ytterligare pengar, men det var inte särskilt hedrande – men anser centern ändå att kommunerna kommer att behöva ha ytterligare stöd för att kunna ge den goda service som de de facto producerar eller räcker den här miljonen och den nivå som nu har fördelats?

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Miljonen blev ett extra stöd som kommer att fyllas på i höst som ett mer eller mindre normalt finansieringsstöd enligt prövning. Så har jag fått mig berättat. Men för fortsättningen vill jag säga att jag hör till dem som absolut efterlyser en landskapsandelsreform som skall ta tillvara allt det vi har tidigare pratat om börjande från kapitalskatt till det jag var inne på: missbrukarvård, specialomsorg, Gullåsen däremellan osv., dvs. en helt ny och förbättrad landskapsandelsreform. Den skulle vi vilja ha till nästa år, men jag inte svara på att vi skulle få det till dess, sådana signaler har jag inte fått.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Ltl Gun Carlson har tidigare varit utbildnings- och kulturminister och har ofta många åsikter om just det ansvarsområdet. Jag skall med glädje ge mina synpunkter både vad gäller sjöfartsmuseet, hantverksskolan och den kvalificerade yrkesutbildningen i mitt anförande. Det jag däremot inte tänkte beröra men som ltl Gun Carlson tog upp var frågan om Ålands Radio och TV och en eventuell TV-produktion. Det som jag och landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson och jag har diskuterat med Ålands Radio och TV är att man skulle pröva ett pilotprojekt nästa år t.ex., eftersom radion och teven redan nu skall kunna producera mindre inslag för Finlands TV tycker vi att det kunde vara spännande att se om man kunde i liten skala utveckla även ett åländskt program.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag får vänta på de andra svaren och kommentarerna. Men när det gäller Ålands Radio och TV lyfta jag fram den frågan därför att jag kunde läsa i tidningen att både ledamoten Camilla Gunell, ansvarig för kulturen och den ansvariga för kommunikationerna ledamoten Runar Karlsson är positiva till åländsk lokal radio och TV. Då hänvisar jag till det beslut som man tog i förvaltningsrådet där man har en plan för hur man kunde utveckla lokal-TV-produktionen, en plan med också planerad budget, så jag sade att jag förväntar att man inför ordinarie budget kanske kommer med något bra förslag i den här frågan.

 

 

 

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det är väldigt viktigt att den här diskussionen förs tillsammans med radio- och TV-bolaget och deras styrelse och förvaltningsråd så att man får det på rätt bog. Jag tror att där krävs ytterligare en hel del utredningar innan man startar någonting i någon större skala, och ett sådant underlag har vi inte i dag, så det måste ytterligare tas fram och det som har nämnts är i liten skala ett pilotprojekt, men kärnverksamheten för radio och TV skall fortsättningsvis vara radioverksamheten.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det är bra och vi kan säkert inför ordinarie budgeten vänta oss en utredning, en förklaring och en bedömning av Ålands Radio och TV:s förslag som ligger hos landskapsregeringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag tänkte säga några ord om Gullåsen och dess framtid. Arbetsgruppen är nu inne på sin slutraka. Vi skall ha en politisk diskussion med dem i morgon och sedan skall det säkert ut på remiss osv. Jag är den första att hålla med om att det är svårt att se skillnader när det gäller äldreomsorg på den sociala biten, omsorgen och sjukvårdsdelen eftersom det ofta finns ett både-och-skap i detta. Jag har stått här i salen många gånger och pläderat samma sak. Vi har haft Gullåsen i många år, det har byggts ut många servicehus, serviceboende, omsorgsdelar osv., så jag tror att det är skäl att se över hur vi vill ha äldreomsorgen i vårt landskap i dag och då är naturligtvis Gullåsen en väldigt viktig del i det sammanhanget. Sedan är det viktigt att vi inte gör vattentäta skott, för det kan man inte inom äldreomsorgen.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman! Vi känner båda till de här sakerna ganska väl. Det jag är orolig för är att om man gör så att Gullåsen endast blir en medicinsk inrättning, får en annan status än i dag, så ligger det nära till hands att resultatet blir att man skickar ut fler och fler patienter från Gullåsen, och vem skall ta hand om dem då? Jo, kommunerna, antingen via sina inrättningar De gamlas hem, Trobergshemmet och Sunnanberg eller bygga ut inom kommunerna. Det är det här som jag är rädd för och jag ser att det här är ingen lösning om man gör det på det här sättet; annars kommer vi till samma sak som vi var just inne på, att kommunerna måste igen måste få mera för det är inte så säkert att dagens Gullåsen-avgift räcker till för kommunerna att bekosta det som Gullåsen gör i dag. Problemen finns och kan bli större.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Det är viktigt när arbetsgruppen förslag kommer ut att det får debatteras ordentligt innan man tar de slutliga besluten. Det måste också till någon form av möjlighet att få debattera det för kommunerna, för ÅHS osv. innan man tar de slutliga besluten. Men om vi går händelserna så långt i förväg är tanken i arbetsgruppen att man i en övergångstid skulle ta över alla kostnader för Gullåsen till ÅHS. Då innebär det att man måste få någonting i gengäld också, och det är ingalunda meningen att man skall skicka ut dem som när man skickar dem från Ålands centralsjukhus akuta avdelningar utan det är de sådana som man upplever som stabila och som inte behöver regelbunden läkarvård och sådana saker, det här en fråga som fordrar mycket diskussion ännu, men en viss struktur behöver vi ha.

 

 

 

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det mesta är riktigt och vi kanske tänker lika, men problemet som jag ser det är att man inte får bara flytta över och säga att nu är den här patienten stabil, nu kan den vårdas i kommunen. Det kan vara en diabetespatient som har legat inne på Gullåsen, blivit väl omskött, fått mat regelbundet, medicin, insulin, blivit ordentligt kontrollerad och upplevs på avdelningen som stabil, så kommer patienten till sitt hem och allt faller så här med en gång och efter två-tre dagar är patienten på akuten i dåligt skick och så repareras den på sjukhuset, på medicinska avdelningen i det här fallet, så kommer den tillbaka till Gullåsen och så börjar det här om igen. Det är det här som är problemen med gamla och sjuka människor, att man nästan inte kan hitta någon stabilitet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Herr talman!

Från vår grupp har vi tidigare i gruppanförandet uttryckt att landskapsregeringens meddelande om budgetramen 2007 och plan för åren 2008-2009 är en positiv och offensiv samt framåtsyftande läsning. Det är mycket glädjande att frågor lyfts fram som berör ÅHS:s avgiftssänkning, Gullåsen kommer under ÅHS, utvecklande av den egna socialpolitiken som bl.a. berör äldreomsorgen, Struktur-07, Tosarby som ett åländskt hantverks- och designcentrum, specialpedagogiskt kompetenscentrum, om- och tillbyggandet av Ålands sjöfartsmuseum m.m.

 

Herr talman!

Jag kommer i fortsättningen av mitt anförande att hålla mig till den fråga som har diskuterats ganska mycket i dag, nämligen äldreomsorgen. Orsaken till att jag då koncentrerar mitt anförande på det är att det är en oerhört viktig fråga och alla upplever att det kräver mera resurser; jag tycker i likhet med andra talare att rambudgeten också anger att man behöver mera resurser. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman nämnde i sitt anförande när ärendet behandlades förra gången att landskapsregeringen tillsammans med ÅSUB håller på och arbetar fram ett underlag till en egen sociallagstiftning. Det är bra, men det arbetet är naturligtvis inte enkelt. Vi vet att äldreomsorgen kommer att kräva allt större ekonomiska och personella resurser. Framför allt måste vi i den åländska äldrepolitiken också arbeta för de uppställda mål som vi anser att är relevanta i sammanhanget. Vi tycker att dels skall de äldre kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, kunna åldras i trygghet med bibehållet oberoende, bemötas med respekt och ha tillgång till god vård och omsorg.

 

Innan jag går vidare på äldreomsorgen vill jag också beröra terminologin: vård kontra omsorg. Jag tror ändå att det är viktigt att när det gäller verksamheter som är knutna till sociallagstiftning och sociala tjänster så borde vi konsekvent tala om omsorg och det som berör hälso- och sjukvården om vård. Jag håller naturligtvis med de talare i dag som också har varit inne för att det ibland är svårt att se skillnaderna, men det är ändå viktigt att försöka klargöra det här. Det blir en begreppsförvirring och denna begreppsförvirring leder till att både professionella och allmänhet har svårt att förstå att vad är det som den här personen är i behov av och så förknippar man det antingen till omsorg eller till vård och oftast är det fråga om att man förknippar det till vård, och då är det hälso- och sjukvården som anses stå för det. Det är okej, men frågan är om den äldre blir korrekt behandlad.

 

Herr talman!

Med anledning av detta skulle vi vilja att begreppet ”närstående vård” skulle ändras till ”anhörigomsorg”. Det låter betydligt klokare och det är mera klargörande. Jag tog det här som exempel för även om äldreomsorgsarbetsgruppens arbete ännu är offentligt har vi fått signaler på att landskapsregeringen borde utarbeta en framställning om ”närstående vård” och vi skulle då vilja att det skulle heta ”anhörigstöd”. Orsaken till att vi tycker att det är viktigt är dels naturligtvis att den motsvarande nya lagen om närstående vård, som riksdagen har antagit, gäller från årsskiftet och vi har fortfarande inte en sådan lag här på Åland. Rikets nya lag om stöd till närstående vård och förordning om stöd för närstående ersätter de gällande bestämmelserna i socialvårdslagen som reglerar stöd för närstående. Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om förutsättningar för beviljande av stöd, ledighet för närstående vårdare, vårdarvode, avtalsförhållande med närstående vårdare och innehållet i en vård- och serviceplan. Syftet med det här är naturligtvis att stärka den som i riket kallas närstående vård och här borde kallas anhörigstöd som ett led i kommunernas servicesystem och öka likabehandlingen av kommunerna när det gäller vissa tjänster. Just det här med likabehandling av kommunerna när det gäller vissa tjänster är oerhört viktigt.

 

Ett utvecklande av det här systemet skulle i alla fall medföra inbesparingar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv samtidigt som de som får omsorgen kan förlänga boendet i eget hem eller med anhörigas hjälp. Vi hoppas då att landskapsregeringen så fort som möjligt kan börja arbeta med den här frågan.

 

Herr talman!

Vi kan inte nog poängtera att det finns områden där man behöver göra satsningar och satsa på dem som är mest sjuka, de som har de största behoven, ofta multisjuka m.fl. sjukdomar och det behövs en utbyggd hemsjukvård och möjlighet till samarbete för vård och omsorg i hemmet. Där kommer ÅHS och kommunens hemservice in i sammanhanget och en samordning av resurserna är fortfarande aktuell och inte ett styvnackat hävdande av huvudmannaskap som förhindrar ett effektivt samarbete. Vad beträffar boendet för de äldre så har utvecklingen varit positiv och de äldre kan allt längre bo kvar hemma. Det är också det som de allra flesta vill. I det sammanhanget måste landskapsregeringen se till att bidrag för byggande av hiss i våningshus kan fås eftersom flera bostadsbolag planerar att renovera sina fastigheter och då installera hissar, men det är en kostsam investering. Hissar möjliggör ett längre boende för invånarna, men sedan när man behöver annat boende måste det finnas tillräckligt med boendealternativ. Där har kommunerna byggt ut de kommunala servicehemmen, men det kommer att krävas fortsatt utbyggnad; bl.a. planerar Mariehamns stad att bygga ut Trobergshemmet med nya institutions-, serviceboendeavlastnings- och dagverksamhetsplatser.

 

Herr talman!

I landskapsregeringens program ingår att utarbeta en äldreomsorgslag, vilken är i konsekvens med en egen åländsk sociallagstiftning. En äldreomsorgslag i likhet med barnomsorgslagen skulle bli en samlande lagstiftning som berör äldreomsorgen och stärka de äldres position i samhället. Alla äldre som är i behov av omsorger skall garanteras samma service oberoende av vilken kommun de bor, och det kan bara garanteras genom en egen äldreomsorgslag. Lagstiftningen bör också innehålla kvalitetsregister och utvecklande av tillsynen. Det förebyggande arbetet måste hela tiden utvecklas. Det gäller både den fysiska planeringen som handikappanpassad i miljöer som mjukare stödåtgärder, som olika frivillliginsatser, på motsvarande sätt som det i dag är också för barn och ungdomar.

 

En viktig del i det förebyggande arbetet är också kulturella verksamheter som på olika sätt engagerar de äldre och stärker det psykiska välbefinnandet.

 

En äldreomsorg kräver motiverad personal och därför måste det satsas på personalens kompetens. Personalens kompetens måste säkerställas, synliggöras, användas och utvecklas. En förutsättning för att tillräckligt många skall vilja arbeta i äldreomsorgen är att det finns utvecklingsmöjligheter, goda arbetsvillkor och en god arbetsmiljö.

 

Till sist, herr talman, vill jag betona det som också meddelandet tar upp. Det är positivt att landskapsregeringen anger i rambudgeten att det behövs mer resurser för äldreomsorgen, det är ett faktum som ingen kan komma ifrån.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Det står ”lag om stöd för närstående vård” och det har naturligtvis att göra med att arbetsgruppen har tittat på den finländska lagstiftningen. Det är i stort sett en blankettlag hittilldags när det gäller sociallagstiftning, och i Finland talar man om social vård. Det är en av orsakerna till att man ofta gör det också här eftersom man tillsvidare går in i den lagen; ingen skulle vara gladare än jag om vi skulle lyckas få en fullständigt egen lagstiftning, men jag är också medveten om att vi talar om ett oerhört stort arbete i det sammanhanget, kanske ett av de större inom lagstiftningsområdet som vi har framför oss. Men vi försöker hela tiden få in omsorg i stället för vård och fördela det. Sedan är det samma personer som i ett samarbete skall göra både och, så det gäller sedan att kanske hitta ett gemensamt ord för det!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger att man har tagit i frågan att arbeta för en egen åländsk sociallagstiftning. Jag är medveten om att det är ett väldigt komplicerat arbete. Jag håller också med landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman att när det gäller att hitta gemensamma epitet på ”vård” och ”omsorg” så det får väl framtiden utvisa, men tillsvidare måste man bibehålla båda begreppen tills man har begreppsförvirringen utredd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Det är ett angeläget ärende som ltl Christian Beijar lyfter fram och jag tycker att det är glädjande att se att det finns en stor samsyn både från socialdemokraternas sida och från Frisinnad Samverkan samt centern. Det är hög tid att vi sätter fokus på de äldre. De har varit lite efter men vartefter de ekonomiska verkligheterna blir sanna vaknar intresset även för den gruppen. Den begreppsförvirring som nu råder tror jag inte att i nu läget blir bättre av att man döper en lag till vård av närstående. Jag gör omedelbart en koppling till utbildningssidan, där man har utbildning av närvårdare och då får man lätt den tanken att de ”bara utbildas för äldre”, och så är det inte. Men det som jag tycker att är det allra viktigaste som framkommer i rambudgeten är att arbetet mellan socialvården och hälso- och sjukvården måste förbättras och stärkas.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

När det gäller närstående vård skulle det vara mera konsekvent att använda i vår egen lagstiftning ”anhörigstöd” för då blandar man inte ihop det med närstående vårdare.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Vi skall vara försiktiga nu så att vi inte trasslar in oss i någonting så att det slutar med att vi är oeniga fast vi egentligen är eniga. Terminologin kan vi kanske lämna därhän. Men det som jag fortsättningsvis tycker att är det allra viktigaste, och jag undrar vad ltl Christian Beijars åsikt är där, är regelverket, som i dag är ett regelverk som styr socialvården och ett regelverk som styr hälso- och sjukvården. Där finns enorma ekonomiska vinningar att göra, om man kan samordna dessa regelverk.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Jag delar uppfattningen om att det kan finnas stora samordningsvinster, men vi måste ändå komma ihåg att dels är det fråga om olika finansieringskällor och sedan är det dels fråga om många gånger ett olika sätt att arbeta med de här frågorna, men vi får se vad framtiden utvisar, men för närvarande tycker jag att vi måste gå in för det som minister Lindeman var inne på: ännu mera ökat samarbete.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund:

Herr talman!

Det var en lång debatt förra gången när meddelandet om rambudgeten och det blev ganska långt utdraget, så därför ids jag inte beröra alla punkter som jag hade tänkt. En del av det är vägunderhållssidan. Till först tänkte jag lite beröra äldrevården som just tangerades. Det är roligt att se att man har en samsyn också från regeringshåll med Ålands Framtid. Motionen som vi från Ålands Framtid hade om att titta på regelverket mellan socialvård och sjukvård har tydligen regeringspartierna tagit åt sig av och har precis exakt samma syn, så det är väldigt trevligt, så man kan förvänta sig en väldigt hastig förändring, men före det här har det inte varit någonting. Lite motor bakom båten så blir det alltid lite fart! Det är väl det som har hänt nu igen!

 

Jag tänkte så gå in på vägunderhållssidan. Jag har tidigare varit kritisk till nettoredovisningssystemet och jag är fortfarande kritisk till det. Då kunde man fråga sig varför? Jo, jag anser att så länge vi hanterar allmänna skattemedel tycker jag att alla berörda som får någon slags anslag av skattemedlen också skall redovisa fullt ut hur man använder utgifter och inkomster. Det gör vägunderhållssidan i dag utan att man har ett nettobudgeteringssystem där vi i lagtinget beviljar pengar, men vi egentligen inte hur mycket man använder på utgiftssidan utan så länge det är ungefär är ett plus på nedre raden så ids vi inte gå in i kärnfrågan vad vägunderhållet egentligen kostar. Förra gången när jag förde detta på tal lovade landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson att han skulle titta på det här och komma med en eventuell förändring, men nu står det skrivet här att verksamheten fortsättningsvis är nettobudgeterat. Det betyder att vi i lagtinget som beviljar medlen inte har någon kontroll på hur mycket pengar man förbrukar inom trafikhållningen och vägunderhållsverksamheten utan, som jag sade, så länge det finns ett plus på raden tror vi att allt är okej. Man skriver också under kapitlet ”Kostnader för väghållningen” att ”Någon ytterligare minskning av anslaget för skötsel, service, drift och underhåll av vägar kan inte genomföras. Kostnaderna för detta har minskat betydligt från år 2003 till 2006 varvid driften. ..” Jag tycker man har fel inställning till kostnadsfrågor överhuvudtaget. Man får aldrig stanna upp och säga att nu har vi sparat tillräckligt. Man måste alltid ha en sådan syn när det gäller samhällsmedel och ekonomi att man tittar på kostnadssidan.  Inte får man stanna upp och säga att nu har jag sparat tillräckligt, nu kan vi gå vidare och så kör man oavbrutet utan att göra någonting! Skrivningen är kanske lite vilseledande, men jag kan inte tänka mig att landskapsregeringen har den inställningen att nu har man sparat tillräckligt bara och så stannar man upp. Vad är det man har sparat egentligen? Vi får inte veta vad man har sparat. Jag tycker att man måste komma till ett redovisningssystem också när det gäller underhållsverksamheten som för alla andra byråer och verksamheter, att man har en kostnadssida och en inkomstsida och sedan får vi ta ställning till om det är rätt eller fel, hur mycket anslag man får. När man har de nya rollerna beställare och utförare skulle jag vilja veta av trafikminister Runar Karlsson om beställningssidan också  begär in beställningar från den privata sidan när det är ett sådant område som man kan få en intressant offert från och där det kan finnas ett intresse, att det inte bara är en beställningssida internt inom byrån för då vet jag inte vad vitsen är med det här att man sitter och bollar mellan utförarsida och beställarsida, om man inte konkurrensutsätter det. Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson har uttryckt sig för att han är rädd för en monopolställning inom den entreprenadsidan, att ett enda stort företag kommer att ha hand om detta och så kommer det att fördyra.  Det är hypoteser, sådant kan man inte syssla med utan det får man se den dagen när man bjuder ut det vad som kommer.

 

Mitt inlägg i vägunderhållsverksamheten är att vi anser från Ålands Framtid att man måste redovisa skattemedel på ett sådant sätt att vi i lagtinget kan få reda på vad inkomst- och utgiftssidan är och jag har frågat förut någon gång, att hur mycket konkurrerar man på vägunderhållssidan på den privata marknaden för att få en inkomstsida, men jag har inte fått svar förut, så inte lär jag få i dag heller.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Det gällde äldreomsorgen och samarbetet mellan social- och hälsovård. Det är bra att vi alla tycker lika, både opposition och regeringspartierna. Det vill jag säga att det första jag gjorde när jag kom på den här posten var att tillsätta den arbetsgruppen, så den var betydligt tidigare än motionen.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det är så att jag skulle inte ha ställt motionen och aktualiserat ärendet om det är så att jag hade sett ett resultat av arbetsgruppen, men det fanns inte när jag skrev motionen, så det är bra att ledamoten Harriet Lindeman har tillsatt arbetsgruppen och att man kan förvänta sig ett resultat, men jag tycker att detta ärende är så pass viktigt att det nog är dags att komma fram till ett resultat att det inte blir som med landskapsandelsreformen att det bara skjuter framåt.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag har faktiskt i min hand slutrapport från arbetsgruppen med uppdrag att utreda äldreomsorgen som vi politiskt skall ta ställning till i morgon och så blir det antagligen ett remissförfarande. Jag tror nämligen att det finns många som har mycket att säga, också om själva utredningsarbetet, så skulle vi följa det helt och fullt skulle det också antagligen väckas åsikter om det, så det kräver nog en demokratisk behandling i alla fall.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det gläder mig att det kommer ett resultat, så jag får tacka för det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Jag kan garantera för ltl Brage Eklund att en diskussion samordning och samarbete mellan ÅHS och kommunens hemservice har pågått i många, många år. Sedan är det naturligtvis glädjande att detta kommer till konkret handling i den nuvarande landskapsregeringen.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det är inte så mycket mer att tillägga. Jag har sagt det som bör sägas när det gäller detta och jag tror att vi har en ganska stor samsyn här, så det skulle vara roligt om man kan komma till ett resultat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik: Avstår.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Ltl Brage Eklund kan själv läsa i budgeten att där finns mycket riktigt utgifterna från vägunderhållet, specificerat något så när vart pengarna går. Jag kan alltså inte förstå vad ltl Brage Eklund menar med att man inte kan se vart pengarna går med en nettobudgetering. Det finns som sagt uppspjälkt där och vill han ha det ännu mera uppspjälkt så går det att få, det är inte några problem. Ltl Brage Eklund pratade om besparingar och att man borde fortsätta att spara osv. Det håller jag med om, men vi har konstaterat att vi har efter sex år minskat antalet personer på trafikavdelningen med 25. Vi har sparat 2 miljoner euro, så jag tycker att det är ganska bra. Jag upplever att vi kanske inte kommer så hemskt mycket längre, fast vi skall försöka förstås.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det kan hända att det inte går att komma så mycket längre när det gäller sparandet, men jag menar att man inte får stanna upp utan man måste vara observant på att titta på möjligheten och jag är inte av den åsikten heller att man skall skrida med någon extrem fart så att folk blir utan arbete. Det måste vara en mjuk övergång, men man måste hela tiden aktualisera frågorna och titta på möjligheten på vilka områden man kan bjuda ut det här på den privata marknaden och där går det inte så fort som jag skulle vilja. Jag hoppas att man försöker i den mån man kan.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Ltl Brage Eklund uttalade sig att han inte var speciellt rädd för privat monopol. Tvärtom är jag oroad för privat monopol på Åland i och med att vi har just fått en utredning som visar att det är tack vare dålig konkurrens som priserna är höga på Åland. Det finns en doktorsavhandling på det. Vi vet att vi har privat monopol mer eller mindre på transportsidan och värmeförsörjningen och det måste vi naturligtvis göra någonting åt för att få ner kostnaderna för ålänningarna.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson borde veta hur många privata entreprenörer det finns i dag på Åland inom vägunderhållssidan, så jag tror inte att det är någon risk för något privat monopol när det gäller den delen i varje fall. Att upprätthålla en dyr verksamhet för landskapet för att påstå att det skulle bli ett privat monopol tror jag inte är ett argument som håller i längden, utan man vet inte det där förrän man har prövat  och jag tror att det finns så pass mycket privata krafter när det gäller entreprenadsidan inom vägunderhållet, så jag tror inte att det är någon risk för monopol, för de försöker nog mera konkurrera än samarbeta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Herr talman!

Jag välkomnar initiativet till rambudgeten när det gäller grundskoleväsendet, att landskapsregeringen tänker tillsätta en utredning om ett specialpedagogiskt kompetenscentrum på Åland för barn med särskilda behov. Denna grupp barn behöver allt stöd de kan få. Ett exempel på ett pedagogiskt resurscentrum i dag är Esperis. Det är ett finlandssvenskt specialpedagogiskt resurscentrum som har grundats för att koordinera, planera, ta initiativ och arrangera stödcenter för barn och ungdomar med särskilda behov i Svenskfinland. Andra resurs- och kompetenscentrum finns också i Sverige, bl.a. i Gislaved, Järfälla osv.

 

Målgruppen är barn med olika funktionshinder i förskoleåldern, elever i grundskolor och andra stadier i utbildningen. Ett exempel på de resurser som ett kompetenscentrum kan ha är psykolog, talpedagog, hörselpedagog, bildpedagog och stödpedagog bl.a. samt elevassistenter. Hur detta nu skall finansieras på Åland och om det skall bildas ett nätverk av de resurser som finns redan återstår att se; det kan arbetsgruppen titta på.

 

Jag vill lyfta fram en viss grupp barn i mitt anförande som jag tänker på. Då vill jag ställa frågan: Vad är ett neuropsykiatriskt funktionshinder? Jo, det är ett funktionshinder som är biologiskt betingat och medför i varierande grad inlärningssvårigheter, anpassnings- och beteendeproblem. Exempel på diagnoser är ADHD, Damp, …syndrom ? Aspbergers syndrom, tvångssyndrom, språk- och talstörningar. 

 

Vad har då dessa barn för svårigheter? Jo, många av dem har större problem än andra inom följande områden: att reglera sin uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå, att samspela med andra människor, inlärning av minne, att uttrycka sig i tal och skrift och kontrollera sin motorik. Dessa svårigheter har många människor i större eller mindre grad. När svårigheterna är så stora att det kraftigt påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället blir det ett funktionshinder. Skolsituationen är många gånger ett återkommande problem för föräldrar som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Vilka krav kan man egentligen ställa på sitt barns skola? Vilka rättigheter har man? Det finns tre viktiga dokument som styr skolans verksamhet på Åland. Det är grundskolelagen, grundskoleförordningen och grundskolans läroplan. Dessa är viktiga att känna till för alla som kämpar för att hävda sitt barns rätt till en bra utbildning. I dessa styrdokument talar man om att skolan har ett speciellt ansvar för barn i behov av särskilt stöd. Till den gruppen hör utan tvivel barn som ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Och vilka behov har dessa barn i den neuropsykiatriska skolsituationen? Ja, barn med neuropsykiatriska funktionshinder har precis som alla andra behov av en skolsituation som ger dem förutsättningar att utvecklas, både inlärningsmässigt och socialt.

 

Om det skall bli verklighet krävs det att alla de människor barnen möter i skolan har kunskap om vad deras svårigheter innebär och hur det påverkar deras förmåga att lära sig saker och fungera socialt. Som föräldrar måste man begära av skolan att det skapas en inlärningssituation där barn får lära sig i sin egen takt och utifrån sina förutsättningar samt där barnet erbjuds en social tillhörighet och trygghet både med andra barn och vuxna.

 

Det viktigaste i lärarens bemötande av barnet är förståelse, rätt kravnivå och att inte försöka göra barnet normalt. Funktionshindret finns där och går inte att ta bort, men genom förståelse, adekvat stöd och anpassning av miljön kan man hjälpa barnet att fungera så bra som möjligt trots sitt funktionshinder och därigenom undvika att det blir handikappat i onödan. Barn med neuropsykiatriska funktionshinder mår ofta bra av ett tydliggörande och konkret pedagogik och en klar återkommande struktur i vardagen. Det behöver avgränsade tydliga arbetsuppgifter och korta arbetspass där man tar hänsyn till deras ofta begränsade uthållighet. Instruktioner och regler behöver vara kortfattade och entydiga och barnen behöver påtaglig och tät återkommande feed-back, främst i form av uppmuntran och stöd. De behöver ofta hjälp av den vuxne för att fokusera på det väsentliga, förstå samband och sammanhang och för att upprätthålla sitt intresse tills en uppgift är genomförd; också i kamratkontakterna behöver barnen mycket stöd och hjälp från vuxna.

 

Därför välkomnar jag en arbetsgrupp som skall ta upp frågan om att försöka förverkliga ett kompetenscentrum för barn med funktionshinder tillsammans med skoldistrikten och kommunerna.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag skall ta upp några av Obunden Samlings käpphästar i rambudgeten. Det är dels energifrågor. Obunden Samling har drivit hårt på utnyttjande av alternativa energikällor och det har gått med varierande framgång. Vi har fått gehör för många av vår förslag, men nu måste man säga att det har nått så långt att det finns en politisk enighet om att arbeta för en sådan utveckling. Det är mycket bra.

 

Det gjordes en ganska omfattande energiplan 2002 som tyvärr lades på hyllan, kan man säga. Det var så att man antecknade den till kännedom i landskapsregeringen och man har sedan dess inte gjort någonting åt den. Nu har arbetet återupptagits och det som har framkommit i massmedia tycker jag är mycket bra. Det går dock lite trögt. T.ex. uppmärksammade jag att ett av landskapet nästan helägt bolag har byggt en ny byggnad som blev klar för några månader sedan och den uppvärms med olja, tyvärr. Det har jag uppmärksammat i en enkel fråga för övrigt, så det får vi återkomma till.  Det gäller att i praktiken också ha de här tankarna varje dag och inte bara på papper och i fina bankettal, det är viktigt. Men det gläder mig att energifrågorna nu har kommit så här pass högt på agendan, trots att inte Obunden Samling är med i landskapsregeringen utan är på andra sidan staketet och kan stöda.

 

En annan sak är det som togs upp här av ltl Gun Carlson om radio- och TV-frågor, nämligen satsningen på TV. Där är det nog viktigt att landskapsregeringen håller i penningbörsen. Vi är också som representanter för licensbetalarna, inte bara för skattebetalarna här i Ålands lagting och i regeringen. En sådan här satsning på TV har vi tidigare pratat för och i de regeringar vi har suttit har vi haft det med i regeringsprogrammet, men som bekant sitter regeringar väldigt kort tid så man hinner tydligen inte alla gånger bläddra ända fram till de formuleringarna!  Det är viktigt att det här sker inom befintliga ramar. Jag vill påstå att det finns utrymme att förändra och effektivisera Ålands radios verksamhet så att man kunde göra satsningen utan att måsta tillföra mera medel eller att höja licensen. Vidare anser vi att det borde prövas om detta kunde upphandlas av privata leverantörer och man borde få en lösning liknande TV4. Det finns flera stycken privata intressen på Åland som kunde leverera tjänsterna. Om det visar sig att inte gå bör man alternativt göra det med befintlig personal och resurser, man bör kompetensutveckla personalen och uppdatera sin utrustning om det, som sagt, inte går att få det privat. Som alla vet som har marksänd digital-TV finns Ålandskanalen som i dag inte har någon sändning annat än en bakgrundsbild och man kunde med ganska enkla medel få början på TV-sändningarna med nyhetssändningar och åtminstone en portal som man sänder ut som är interaktiv med lite text, ungefär som SVT24 eller varför inte jämföra med FST som har det utanför sändningstid. Hur man än konstruerar det här bör man alltid ha ett samarbete med de privata aktörerna. TV4 är som sagt ett bra exempel.

 

När det gäller det som ltl Brage Eklund tog upp är det en tredje käpphäst från Obunden Samlings sida, nämligen hur man organiserar förvaltningen och inför s.k. nettobudgetering. Det kan i många fall vara bra, men det kan också vara dåligt om det är så att man har verksamheter som privata också sköter. Ett bra exempel kan vara motorfordonsbyrån, där man inte direkt konkurrerar med någon privat, potentiellt konkurrerar man och det kunde också skötas av det privata, men det finns ingen som man konkurrerar med i dag.

 

Det här skapar lätt skyddade verkstäder utan insyn från politiker och utan några vidare krav på effektivitet, eftersom ingen ser de verkliga siffrorna. Särskilt när det gäller organisationer där intäkterna kommer från skattkistan, alltså man köper av sig själv, s.k. beställar/utförarorganisation, så är det väldigt viktigt att tänka på att en sådan organisation skall man införa helt eller inte alls, absolut inte halvvägs, för då kan det bli väldigt fel. Det här är en övergripande frågeställning som vi har tagit upp, vi har motionerat om det i tre budgeter i rad och också nu senast när det gäller hur trafikavdelningen konkurrerar med privata. Det vill vi inte tillåta när man inte har en rättvis organisation i botten, man bär inte ett fullt ansvar för sina egna utgifter. Därför skall man inte heller ge sig in och konkurrera med företag som gör det. Det finns många exempel på hur man kan styra utvecklingen, och det att man riskerar ett privat monopol tror jag nog är endast en hypotetisk situation, åtminstone när det gäller den här branschen. När det gäller andra större branscher kanske det finns karteller, monopol osv., men i den här branschen finns det så många potentiella utförare, alla bönder egentligen som kanske med en liten tilläggsinvestering kan börja utföra dessa arbeten. Det finns ett otal åkerier, både stora och små som kan utföra tjänsterna, så det är nog väldigt liten risk för att det skulle bli monopol, oliopol eller kartell. Det är nog inget argument. Man bör noggrant titta på det här och verkligen sätta sig in i vad det innebär att införa nettobudgetering.

 

Man pratar mycket om beställar- och utförarorganisation. Det är ingen konst att konstruera beställardelen, den finns redan, den finns i Sverige och Finland och vi ser nu frukten av det när sjöfartsverket har skiljt ut en del av sin verksamhet och nu får de sluta när de inte fick arbete osv., när landskapsregeringen i stället valde att anlita finska staten, vilket man i sig kan ifrågasätta, men det hör inte hit. Utförardelen måste konkurrensutsättas, den måste vara likvärdig, den måste vara under samma villkor som dem son den konkurrerar den, alltså privata företag och om den inte får jobb kan den inte bara begära att få ösa ur skattekistan, vilket våra utförarorganisationer hittills har gjort. Därför måste man se på utförarbiten om man skall införa sådana här organisationer, annars blir det mer fel än vad det var att ha allt direkt ur budgeten. Det är en viktig sak.

 

Herr talman!

Till slut vill jag beröra formerna för rambudgeten. Jag tycker att rambudgeten måste innehålla så mycket siffror att man anger ramarna per avdelning och år. Det är ett absolut krav; annars är det här dokumentet egentligen onödigt. Det måste man kunna prestera, att man s.a.s. säger per år hur avdelningarna får dela på den kaka som de beräknade intäkterna till landskapskassan utgör. Vid behov bör man också gå på en nivå ner, t.ex. bör ÅHS-ramen anges. Det kan finnas andra byråer som man också kunde ange, men i huvudsak summa euro per avdelning och år måste vara med. Sedan måste rambudgetsdokumentet komma i tid, det får inte som nu komma dagen före vi går hem för vårbruksledigheten utan då måste det redan vara behandlat och fastställt, för då har budgeteringsarbetet redan vidtagit ute på avdelningarna och då bör de få veta att så här mycket slantar har vi att budgetera. Att förklara det med att någon tjänsteman hade varit sjuk kan inte vara rätt att s.a.s. skylla på, för det här arbetet måste vara oberoende av enskilda tjänstemän. Det är landskapsregeringens ansvar att se till att man har en sådan organisation.

 

Jag tycker att det är synd med den diskussion som förekommer nu, att skall vi kanske skrota det här instrumentet och det kanske är onödigt osv. Jag tror att rambudgetsinstrumentet har en roll, men då måste det hitta sin roll och det är på mångas läppar, att kanske man borde sluta, men det tycker inte jag utan jag tycker att man borde gå tillbaka till lite mer siffror, komma i tid, men ha det på en abstrakt nivå, det är viktigt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Energiplanen från 2002 är inte lagd på hyllan; däremot bygger den helt och hållet på energikontortanken, vilken vi har haft upp i landskapsregeringen flera gånger. Energikontortanken är ett EU-projekt som är starkt reglerat hur man skall arbeta, hur många som skall vara anställda, vem man får samarbeta med osv. Bl.a. är det ett krav att man måste ha tre stycken anställda. Också när det gäller vilka man får samarbeta med så var det i vårt fall en samarbetspartner där vi inte ens hade ett gemensamt språk, eftersom vår föreslagna partner inte kunde engelska. Vi överväger däremot att jobba vidare på detta och vi kommer att på nytt ta upp energikontorstanken i höst, men det jag tror att kanske vinner är att vi startar ett eget energikontor utan inblandning av EU.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är helt i linje med min motion om att etablera ett energikontor. Det är så med energiplanen att den har liksom ett årgångsvin legat på hyllan och nu har man tagit ner den och blåst av dammet. Den skillnaden kanske man hittar när man öppnar den att ett årgångsvin blir bättre till en viss gräns när det ligger på hyllan, planen innehöll många angelägna åtgärder, vars bäst-före-datum har gått ut, men det finns många angelägna saker i den som man bör ta tag i, både mindre konkreta omedelbara åtgärder och också långsiktiga åtgärder som man bör basera energipolitiken på, men jag önskar som sagt lycka till och vi stöder å det varmaste arbetet.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

En annan fråga som togs upp var laboratoriebyggnaden som inte kommer att stöda sig på förnyelsebar energi, vilket jag i likhet med ltl Danne Sundman är den första att beklaga. Det har att göra med att projektet påbörjades och började planeras faktiskt före regeringen tillsattes, och när jag lyfte frågan och sade att jag ville ha en annan energiuppvärmning så var ramarna redan satta och projektet så långt gått att vi inte kunde göra så mycket mera åt det annat än att helt och hållet riva upp det. Men numera, när vi har planerat byggnader, så är det garanterat så att det är långsiktiga planeringar och vi vill föregå med gott exempel och kommer därför att ha, så långt det bara är möjligt, alternativa energiformer i våra nya byggnader.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det var ett tungt besked att få att Ålands miljölaboratorium t.o.m. värms med olja. Jag trodde faktiskt att man hann parera det här och fick en annan uppvärmning. Det jag menar och som jag har ställt en enkel fråga om är ett projekt som nyligen färdigställts, nämligen den hangar som har byggts på flygfältet av Ålands Industrihus där landskapet har över 90 procent ägarintresse. Det här har man också oljeuppvärmning. Det är absolut initierat av och under den här regeringens tid. Som jag sade i mitt huvudanförande, det går lite trögt med de här frågorna när det gäller det praktiska arbetet, man bör också i praktiken i sina egna instanser en miljövänlig politik och inte bara vänta på att andra gör det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Vi har nu i många timmar behandlat den s.k. rambudgeten och det mesta är naturligtvis sagt vid det här laget, men jag skall ändå understryka ett par av de saker som har sagts och framförts. Först är jag glad över att man specifikt talar om den ökade ohälsan med psykiska störningar. Det är en grupp som ofta blir eftersatt, de mår dåligt och har ofta ingen möjlighet att tala för sig själva. De är många gånger i sådant skick att det är vi som bestämmer hur vården skall vara som sätter ramarna för vad det skall kosta och hur de skall vårdas. Det gör vi i all annan vård också, men i synnerhet där tycker jag att det är viktigt att vi tar vårt ansvar.

 

Det står också där om utveckling av fastigheter och där står det att man planerar etapperna II och III. Det är jag glad för, det är någonting som vi har jobbat för i hela lagtinget, det är många som har jobbat åt samma håll. Jag hoppas verkligen att man kan planera så att man kan bygga etapperna II och III samtidigt så att man får människovärdiga lokaler för de psykiskt sjuka som vårdas på det som vi kallar Grelsby sjukhus; även för personalen som jobbar där behöver vi få lokaler som är anpassade för den vård som vi i dag behöver. Som jag har sagt förut beror orsakerna på att psykiatrin inte har fått sina lokaler mycket på att det är en grupp som inte har skrikit särskilt mycket, varken personal eller patienter. Kirurgen har den allra finaste och modernaste utrustning, alla har fint och vi bygger ut, och det är bra, jag klagar inte på det, men det är just psykiatrin som ligger efter och därför skall man satsa på dem.

 

Jag skulle så vilja komma in på frågan om vård utom Åland. Vi skall inte hymla med det längre, vi har hållit på ganska länge, och det sägs här: ”Det ursprungliga syftet med att remittera till Sverige var att erbjuda patienterna, då de så önskar, ett garanterat svenskspråkigt alternativ inom sjukvården. Detta motiv har delvis kommit i skymundan och det renodlade patientperspektivet bör på nytt lyftas fram. Det är vackra ord och det är naturligtvis viktigt att man får den vård som man behöver och på det språk som man kan, men vi har glömt bort en sak, att vi har alltid haft ett krav på att alla handlingar, allt som kommer hem till patienterna i brev, från sjukhus och vad man remitterar till, till sjukhuset skall vara på svenska. Så är fortfarande inte fallet. Jag har jobbat i den s.k. språkkommittén och där har det tydligt framkommit att de som kan bara svenska drar sig för att jobba på Åland, de ser att det är besvärligt, de kom t.o.m. förslag att man kanske måste se till att det är en finskspråkig på avdelningen samtidigt, och så får det inte vara, det är omöjligt att få det att gå ihop. Nu måste de ansvariga, från hälsovårdsansvarige till dem som jobbar och har bestämmanderätt på sjukhuset när man remitterar, gå in för att vi måste få alla handlingar på svenska. Man får inte säga, att det går inte, det sker misstag ibland; man har försökt lösa misstagen på ganska olustiga sätt: man har skickat ut till den personal som kan bara svenska en blankett hur man skall skicka de handlingar man får tag i för översättning, men det är inte det som behövs, det kan man säkert få hjälp med. Man behöver ha handlingarna på svenska när man söker dem och när man letar efter dem, något annat kan inte accepteras. Sedan skall vi komma ihåg en sak: vi vill rekrytera personal från Sverige, våra ungdomar utbildar sig till stor del i Sverige, även inom sjukvården. Hur tror ni då, ni som har högsta ansvaret, att det känns när man kommer och vikarierar på sjukhuset! Vi klarar oss egentligen inte riktigt utan finska. Jag säger inget illa om dem som kan finska, de har naturligtvis inget problem, men de som inte kan har problem. På den enkät som skickades ut på sjukhuset svarade de som kan bara svenska att det är problem, de som kan både finska och svenska svarade, att det är inget problem, vi kan finska också. Egentligen är jag glad att våra högsta chefer på sjukhuset kanske kan finska, men jag undrar om det inte skulle ha sett annorlunda ut om de hade kunnat bara svenska!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

På något sätt verkar historien bekant! Det är tråkigt att den här frågan gång efter gång måste lyftas upp. Det är ett tecken på att det inte fungerar. Det är vi alla överens om. Varför jag föreslår i rambudgeten att vi skall återgå till det som var grundtanken är framför allt för att jag upplever att det inte är så mera utan det har blivit mera diagnostiskt, t.ex. att alla hjärtpatienter i dag förs till Uppsala utgående från att där har man hittat det bästa möjliga, och det är säkert jättebra att det är på det sättet, men man har glömt den enskilda patientens behov och därför vill jag styra det tillbaka. Det är också så att vill vi garantera absolut svenska så skulle det enklaste vara att vi skulle köpa allting i Sverige, men vi vet att det också finns patienter som av olika anledningar gärna vill fara till Åbo, och det tycker jag också man skall få fortsätta med om man vill.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Till det sista vill jag säga att det är under förutsättning att de handlingar som kan komma från sjukhus på fastlandet kommer på svenska. Vi kan inte acceptera att de kommer på finska. Vi kan inte acceptera, just på grund av det här, att folk som inte kan finska, jag kan visa många fall, får sina handlingar hem på just finska. Det är självklart att de som kan finska och har finska som modersmål t.o.m. har nytta av det, det vill inte jag från dem, men vi måste en gång för alla slå fast att vi kan inte köpa sjukvårdstjänster från något ställe för att planera sjukhusvård om vi inte kan få handlingarna på svenska. Den möjligheten har vi egentligen inte – sedan får ansvariga minister Lindeman säga vad hon vill!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag vill att det skall komma på svenska, om jag får säga vad jag vill! Jag har tolkat lagtinget entydigt, att det här är också en fråga som vi är överens om. Jag kommer åtminstone att ta diskussion igen med styrelsen och med ledningsgruppen på Ålands centralsjukhus för att säkerställa frågan, särskilt när det gäller Finland och remissförfarandet osv. När det gäller den absoluta svenskspråkigheten för dem som vårdas i Åbo eller Helsingfors tror jag nog att patienten måste ta ställning till när man väljer att åka till Åbo eller Helsingfors, att man kan inte fullt ut garantera språket där, men det material som kommer och som skall hanteras på Ålands centralsjukhus, det skall vara svenska.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det där sista var bra: ”det skall vara svenska”. Jag håller helt och hållet med att det är upp till den enskilde, om man får välja i synnerhet, om man kan acceptera en vård som är delvis på finska när det gäller just sjukhusvården. Men det som kommer hit skall vara på svenska. Då vill jag återigen lyfta upp detta med dem som vill komma hit och söka jobb, som inte kan finska, hur de känner det. Jag tror att det är lätt för oss att känna hur det skulle kännas. Man kan säga, att de kan lära sig finska, det tycker jag inte att de skall, de skall kunna klara sig på svenska och så skall vi ha det. Jag håller också med att det här har vi hört förut. Jag har sagt det flera gånger och det känns lite tråkigt att upprepa det, men när jag får tillfälle kommer jag alltid att ta tillfället i akt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Herr talman!

Rambudgeten är ett framtidsdokument, så därför skall jag passa på att tala lite om framtiden. Jag tycker att det är viktigt att lagting och landskapsregeringen diskuterar mera om framtiden. Landskapsregeringen hade under våren en genomgång med ÅSUB om framtida prognoser om vad som sker med befolkningsutvecklingen, statistik osv. osv. Det är väldigt viktigt att dra upp strategier för hur Åland borde se ut om 10 år, om 20 år, om 30 år.

 

Jag hade för någon vecka sedan nöjet att besöka Färöarna och där hade de ett väldigt omfattande och intressant framtidsprojekt som hette Vision 2015. Det handlade om att inom alla sektorer diskutera vilka mål man skall sätta upp för att, i det här fallet Färöarna, skulle vara en av världens bästa platser att bo på. Det här framtidsarbetet involverade alla över partigränserna och det var också ett samarbete både med politiker och branschfolk. Det skall bli mycket spännande att följa det projektet när det blir klart och vi behöver titta på det för åländsk del och se om det här är någonting som vi också borde jobba med.

 

Verket för näringslivsutveckling i Sverige, Nutek, har nyligen redovisat resultatet av projektet Framtidens näringsliv, och där slår man fast att en internationalisering sker på bred front och i alla branscher. Man säger också att produktivitet och tillväxt är högre i de delar där näringslivet är internationellt verksamt. Man säger att alla delar av ekonomin utsätts för ett ökat konkurrenstryck och att kompetens och kunskap är en central framtidsfråga.

 

Hur skall vi då på Åland förhålla oss till den här internationaliseringen, till kraven på livslångt lärande och hur skall vi kunna producera ny tillämpbar kunskap som gör att utvecklingen hela tiden går framåt?  Här tror jag att vi borde samla en tankesmedja bestående av politiker, unga människor, utbildare, konstnärer, statistiker, näringslivets toppar osv. för att göra kloka prognoser och målsättningar för framtidsutvecklingen.

 

Mitt svar på hur vi skall förhålla oss till internationaliseringen är ökade kunskaper generellt. Det är ett bättre yrkeskunnande, och ett nyckelord är kommunikation. Den som kan kommunicera, kan ta sig fram, kan konkurrera. Kommunikation förverkligar man genom att kunna språk, förmågan att samarbeta, ha kontakter och nätverk och förstås också ett utvecklat IT-kunnande.

 

För att gå tillbaka lite grand till Färöarna har man där hittat åtgärder för att uppmuntra till studier utanför Norden. Man vill alltså att ungdomarna väljer andra studieländer än Danmark och det övriga Norden. Det här har gjort att fler och fler har åkt till andra länder och främst då till engelskspråkiga länder. Det här för att man vill sprida folk över världen, få nya kontaktnät osv. som kan gynna regionen i framtiden.

 

Landskapsregeringen möter de nya kraven genom att föreslå åtgärder i rambudgeten, bl.a. genom att sätta större fokus på språkkunnande. Vid sidan av finska skall det vara möjligt att inom gymnasieutbildningen också läsa upp till en högre nivå inom tyska och franska, de s.k. A-språken, som ges i Ålands lyceum.

 

Något vi måste börja diskutera är också hur man i skolan bättre kan ta tillvara de tvåspråkiga barnens möjligheter att utveckla sitt språkkunnande i båda språk och kunna möta dem på deras nivå.

 

En annan åtgärd som föreslås är en satsning på IT-kunnande och nätpedagogisk undervisning. Vi har en bra uppbyggnad av teknik och datorer av hög kvalitet i skolorna, men hur de används är sedan en annan fråga. Det är väldigt viktigt att fler lärare, mera skolpersonal, har instrument att också undervisa med datorn som redskap, och här ligger vi efter den generella utvecklingen i Norden. Därför har landskapets specialkommitté. Nätbaskommittén, för nätbaserad undervisning föreslagit att vi går in med en större satsning för att öka kunnandet inom nätpedagogik, och det föreslår också landskapsregeringen att vi gör de kommande åren.

 

Entreprenörskapet är en annan omhuldad fråga. Hur kan man utveckla entreprenörskapet och ge en beredskap inför framtiden, en vilja att starta företag? I Nutex rapport, som jag nyligen har tagit del, uppmärksammar man gapet mellan att vilja bli företagare och sedan att faktiskt ta steget att bli det och att också kunna klara sig och överleva som företagare. Det här gapet måste man försöka minska.

 

Även inom vård och omsorg behövs det entreprenörer och mindre tjänsteföretag. Det här är någonting som jag har tagit upp här tidigare och därför är det viktigt att entreprenörskapet och grunderna för det inte bara undervisas i de tekniska och handelsinriktade branscherna utan även i vård- och omsorgsutbildningen.

 

Även om vård och omsorg inte är som vilken annan marknad som helst, så finns där ändå en stor utvecklingspotential. Det är viktigt att man fortsättningsvis kan lita på det offentligas ansvar samtidigt som fler aktörers kunskaper och kompetens bör tas tillvara.

 

Vi ser också att arbetskraftsbehovet ökar. Vi behöver inflyttning i det åländska samhället. Det betyder att vi också måste möta de nya medborgarna och ge dem redskap att fungera väl i det åländska samhället. Därför skall landskapsregeringen ta fram en strategi för integration och hur den bäst kan skötas.

 

En annan ingrediens för konkurrenskraft och en betydande sådan är naturligtvis utbildning och det livslånga lärandet. Det finns oerhörda möjligheter att utveckla vuxenutbildningen så att Ålands befolkning får samma möjligheter till fortsatt utbildning som våra kringregioner. Vad gäller livslångt lärande jobbas det nu i alla europeiska länder för att bli bra på det, eftersom det är kärnan i Lissabonstrategin att skapa tillväxt genom kunskap och innovation.

 

Vad gäller grundskolan utreder ÅSUB på uppdrag av landskapsregeringen och kommunerna elevunderlaget på hela Åland. Det här skall finnas som en grund för hur man skall bygga och dimensionera skolor i framtiden. Prognosen kommer att presenteras av ÅSUB den 13 juni, men enligt de förhandsuppgifter som jag har tagit del av ser det ut som att elevantalet minskar i Mariehamn och på södra Åland; den kommun som går starkt framåt är dock Jomala. Norra Åland som helhet hålls på någorlunda samma nivå som tidigare. Finström ökar och Vårdö står sig också rätt väl. Siffrorna för skärgården var ännu inte klara i dag. Prognosen skall alltså ytterligare diskuteras och den kommer att ligga som grund för hur kommunerna sedan planerar sin grundskoleverksamhet framöver.

 

Specialundervisningen och en förbättring av den är också någonting som landskapsregeringen vill ta tag i. Ledamoten Lagerberg hade ett bra anförande om det. Därför tillsätter vi nu i juni en kommitté som skall komma med förslag till åtgärder för utvecklingen av skolornas specialundervisning och ett specialpedagogiskt resurscentrum.

 

Inom gymnasieutbildningen är framtidsstrategin den att vi på Åland framöver har en gemensam organisation för hela utbildningen inklusive vuxenutbildningen. Struktur-07 presenterar de närmaste veckorna sin slutrapport och som jag hoppas att lagtinget tar del av och därefter går den frågan vidare.

 

Yrkesutbildningen blir mer fokuserad på branschen och yrkeskunnandet genom att vi nu inför yrkesprov, där de studerande visar sitt praktiska kunnande i ett slutprov och även får betyg på det.

 

Ltl Gun Carlson var inne på frågan om kvalificerad yrkesutbildning och jag skall också beröra den frågan. Jag tycker att kvalificerad yrkesutbildning är en utmärkt form av utbildning som passar vuxna som inte vill sätta sig på högskolebänken i fyra år utan gå vidare på basen av en treårig grundutbildning plus i många fall flera år av arbete och ta en examen som finns överallt i Norden. I riket heter samma examen specialyrkesexamen, men det är en översättning från finskan och jag tycker att den svenska benämningen ”kvalificerad yrkesutbildning” bättre förklarar vad det är fråga om. Det här är alltså en påbyggnad på ett-två år, en påbyggnad på gymnasialstadienivå. Det är verkliga entreprenörer som vill gå den här kortare kvalificerade yrkesutbildningen och sådana som behöver ett papper på sitt kunnande för att få jobb på mellanchefsnivå. De utbildningar som startar vid hotell- och restaurangskolan, som köksmästare, bageri- och konditori, har formen av en kvalificerad yrkesutbildning, eftersom det är det som branschen säger att de behöver. Kvalificerad yrkesutbildning är alltså att ge den påbyggnadsutbildning som lagen ger utrymme för ett namn och ett innehåll. Jag är faktiskt väldigt positiv till till den här utvecklingen och speciellt inom hotell- och restaurangskolan tycker jag att det är verkligt lämpligt. Åland behöver nog ha kvalificerat kunniga inom hotell- och restaurang eftersom man är en turistort, man behöver kunna service och god mat. Även det kommande samarbetet mellan naturbruksskolan och restaurangskolan, som vi kallar från jord till bord, där man följer hela kedjan och att jordbrukarna kan kvalitet och vet vad restaurangerna efterfrågar. Dessa båda tycker jag är väldigt spännande utvecklingar.

 

Kvalificerad yrkesutbildning är inte som jag ser det en konkurrent till högskolan. Högskolan har sin verksamhet och den verkar nu enligt det nya utbildningsavtalet som undertecknades här i början av året; det har som grundprincip att konsolidera, att fördjupa och förbättra de åtaganden man redan har snarare än att sätta upp nya mål. Den principen skall alltså prägla den nuvarande treårsperioden.

 

Högskolan är annars en intressant fråga att ta fasta på när det gäller framtidsarbetet, på vilket sätt högskolan kan vara en aktör som producerar ny tillämpbar kunskap för det åländska samhällets räkning.

 

Jag vill också säga några ord om kulturen och kulturarvet. I det nya kommande kulturpolitiska programmet, som landskapsregeringen lägger fram för lagtinget i höst, betonas kulturens roll som växtkraft och näring för andra delar av samhället. Kulturen och kulturarvet har också en stor potential vad gäller upplevelseindustrin, kulturturismen, att stimulera kreativitet och entreprenörskap. Inom kulturfältet bör man också kunna utverka nya modeller för samarbete. Ett sådant har jag talat om tidigare här i lagtinget, nämligen partnerskapet mellan det offentliga och det privata t.ex. så att en ideell förening ingår ett samarbete med en kommun eller ett företag eller alla tre och på det sättet bygger upp ett mera bestående och långsiktigt verkande samarbete. Jag tänkte på det när jag var i Vikingabyn i Saltvik i förra veckan, att deras framgång beror just på ett partnerskap med en ideell förening med ett tydligt engagemang som har stöd och legitimitet i sin kommun och som samarbetar med olika företag. Det är ett lyckat koncept som säkert kan växa ytterligare.

 

Om man talar om kulturen och traditionerna som näring för framtida näringsliv och tillväxt är också en vidareutveckling av hantverksutbildningen av betydelse. Visionen är att långsiktigt stärka verksamheten inom en stiftelses regi, att utveckla hantverksskolans roll som ett centrum för hantverk, form och design. Det är alltså inte fråga om en högskoleutbildning, det har vi aldrig någonsin diskuterat, inte heller en treårig gymnasialutbildning, utan det är ett grundår och eventuellt ett påbyggnadsår som är fokuserat på det praktiska hantverket. Jag skulle mer än gärna ha velat satt ner foten i den här karusellen tidigare -  men jag tycker att folkhögskolan inte är den rätta platsen för hantverksskolan – och inom den stiftelse som vi nu ser konturerna av och som vill driva den fortsättningsvis i Sund där de nu finns och där även kommunen har uttalat sitt stöd. Vad finansieringen beträffar får vi återkomma till detta förstås i budgeten, men att man föreslår en liknande modell som tidigare med ett årligt anslag på 150.000-200.000 euro per år plus att detta regleras i ett utbildningsavtal mellan landskapsregeringen och stiftelsen.

 

Vad gäller sjöfartsmuseet är jag mycket glad över att det nu går vidare till förverkligande. I morgon lämnar sjöfartsmuseets utställningskommitté över sitt betänkande till landskapsregeringen. På basen av det är det alltså fullt möjligt att tillsätta en byggkommitté redan i sommar och på så sätt driva projektet framåt. Där finns, som ltl Gun Carlson nämnde, ett bra utbyggnadsförslag och är det så att inte det duger så finns det 120 till att välja mellan.

 

Planeringen av Bomarsundsområdet går likaså vidare. Där har vi också en kommitté som jobbar för fullt och där man nu upphandlar en landskapsarkitekt, där fokus ligger på helhetsplaneringen av området med besökscentret som hjärtat i projektet, men också med annan infrastruktur, vandringsleder, barnaktiviteter osv. osv. i området.

 

Detta var några ämnen som jag gärna ville lyfta upp i samband med rambudgetsdiskussionen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Kulturminister Gunell talar om framtidsfrågor och säger att vi borde prata mera framtid. Det håller jag med om. Jag tycker att det är viktigt och de frågorna kommer allt oftare i skymundan för alldagliga saker. Jag får också stöd för min hemställningsmotion om att bilda en tankesmedja som har till uppgift att ägna sig åt just de här framtidsfrågorna. Det är intressant och  vi skall faktiskt här i dagarna behandla den motionen i kulturutskottet, är det meningen; jag har fördelen att var ordförande där, så vi kanske får anledning att höra minister Gunell om hennes tankar kring detta. Det är onekligen intressant jag tycker, liksom minister Gunell, att det här skulle behöva genomföras.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Det tycker jag att låter som en spännande diskussion och den tar jag gärna del av. Det här är ett mycket viktigt fält och vi ägnar det för lite uppmärksamhet, för vardagen överskuggar, som sagt, de långa perspektiven.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker det är bra att ledamoten Camilla Gunell tar upp frågan om familjer som är tvåspråkiga. Däremot har jag många gånger funderat på hur det är tänkt att vi i praktiken skall klara det. Vi har folk från Filippinerna, från Thailand, från Afrika, från Irak, vi har kurder, vi har turkiska och jag känner folk från Filippinerna ganska nära och de har nog gett upp att från samhället få någon hjälp med undervisning i t.ex. filippinska eller thailändska, men det är bra att man tar upp frågan. Jag vet att man har svårt i t.ex. Stockholm, med miljoninvånare, att klara det, så min fundering är: hur är det tänkt att man skall klara det?

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Det är en väldigt bra fråga som ltl Sune Mattsson tar upp och det är faktiskt en utmaning: hur skall man kunna bemöta elever med kunskap inom flera olika språk och att skolan skall kunna lyfta dem på den nivå de befinner sig? Det är ändå viktigt att poängtera att de tvåspråkiga barn som finns på Åland är en stor resurs för framtiden och de kan betyda mycket för näringslivsutvecklingen, och inom alla sektorer behöver vi människor som faktiskt kan ett språk från grunden och inte bara har en ytlig kunskap. Men det här är just en fråga som man bör ta upp ytterligare när man gör en integrationsstrategi för hur vi skall bemöta de här sakerna.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är viktigt att man försöker fundera på det. Det kan hända att man kommer fram till att man inte kommer att klara det här. Då kanske man kan hitta en genväg; jag har själv funderat på att kanske om man erbjöd dem extra resurser i utbildning i engelska så att de åtminstone skulle kunna ett världsspråk bättre och tillsammans skulle kunna prata med varandra. Men, som sagt, hemspråk blir inte lätt. Som det nu är är det föräldrarna som sköter det lite grand.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Jag tycker att den här frågan är så pass ny att man kan säga väldigt lite om vad vi klarar och inte klarar. Det är klart att det är ett stort fält och en stor utmaning, men kan vi klara en del av det så vore det ändå bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När det gäller kvalificerad yrkesutbildning är vi helt överens att en påbyggnadsutbildning som kan ge en examen är bra, vilket också nuvarande lag medger; 80 studieveckor är rätt mycket. Men jag är fortfarande inte med om att man skall kalla det kvalificerad yrkesutbildning eftersom det finns i Sverige och är inte jämförbart med detta. Då blir det en förvirring; vi har redan skapat förvirring genom yrkeshögskola, som finns bara i Finland, Sverige förstår inte alls vad det är för någonting. Nu skapar vi i stället högskolan som är samma sak på Åland. Det är ett bra sätt om man vill förvirra, blanda bort begreppen, då är det rätt att sätta in ”kvalificerad yrkesutbildning”, men jag vill uppmana landskapsregeringen att hitta på någonting bättre. Jag sade redan att ändamålet är bra men inte att apa efter en benämning som finns i Sverige som inte är detsamma; det är för många som studerar i Sverige för att det här skall bli bra.

 

 

 

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Orsaken till att vi har fastnat vid begreppet ”kvalificerad yrkesutbildning” framom ”specialyrkesexamen”, som det heter i Finland, är just detta med special och specialundervisning har riktat tankarna åt det hållet i stället. Detta har gjort att den benämningen inte heller har varit riktigt gångbar på Åland. Det är så att det här är en ny form av utbildning på Åland och vi kan själva bestämma vad den skall heta, så då har det varit nära till hands att ta den benämning som används i Norden i övrigt, inte bara i Sverige, och hellre den än den finländska varianten.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Då uppmanar jag landskapsregeringen att hitta på en bättre benämning, för jag håller fortfarande fast vid att det inte blir bra om man tar denna. Det blir ändå inte jämförbart; kommer våra studerande till Sverige och har en kvalificerad yrkesexamensbenämning i sina betyg, så vet man ändå inte i Sverige exakt vad det är, det blir inte jämförbart. Jag uppmanar verkligen att tänk nu efter innan vi råddar till det – vi har haft gudinog med att sära på begreppen ”yrkeshögskola” och ”yrkesskola” samt ”högskola”. Det är många som är förvirrade.

 

När det gäller hantverksskolan hör jag att inte är det så mycket som är färdigt, men det blir väl färdigt till budgeten och vi får väl anledning att diskutera det.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Utbildningsformen kommer i stort sett att följa den läroplan som finns och används i Sverige vad gäller bageri- och konditoriutbildningen och köksmästarutbildningen, så på sätt och vis finns innehållet redan här på Åland och vi kommer att använda det. Det är då fråga om vilket begrepp man skall använda, och kanske vi får ha en ”tankesmedja” och se vi om vi hittar en åländsk modell.

 

Vad gäller hantverksskolan återkommer vi där. De har nu pengar i årets budget för att kunna under hösten utverka det nya konceptet för skolan, och det är meningen att vi skall kunna fatta beslut om det under hösten och i samband med sedan med budgeten för 2007.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Herr talman!

Det är två frågeställningar som jag skulle vilja lyfta så här i slutet av dagen; jag ser att det börjar bli ganska glest i lagtingsledamöternas pulpeter, men ni som finns kvar räknar jag med i den här diskussionen. Den ena frågan rör Ålands hälso- och sjukvård, promotivt och preventivt hälsovårdsarbete. Det andra rör Ålands Radios och TV:s frekvensfördelning.

 

Jag börjar med Ålands hälso- och sjukvård. Landskapsregeringen skriver i sin framställning: ”Det preventiva arbetet inom primärvården – att minska riskerna för och förebygga uppkomsten av s.k. livsstilssjukdomar (hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, höga blodfetter, diabetes, övervikt, alkoholmissbruk m.m.) bör få en utökad uppmärksamhet.” Det är helt rätt. Här tror jag att det råder en stor politisk enighet om att någonting måste göras.

 

Ett av problemen inom den promotiva och preventiva hälsovården är att du aldrig ser ett resultat genast; du ser ett resultat om fem år, om tio år eller du ser ett resultat om 20 år. Det vi ser i dag i form av sönderstressade individer, högt blodtryck, fetma, diabetes typ 2 som accelererar även i låga åldrar, är tecken på att det här arbetet inte har fått tillräckligt mycket resurser tidigare. Det är det vi nu skall betala genom att specialsjukvården kräver mera. Därför är det bra att det finns en stor politisk enighet om att här måste resurserna sättas in. Att förändra attityder hos en individ är ingenting som man gör på ett besök á 15 minuter, ingenting som man gör på två besök heller, utan det är ett långsiktigt målmedvetet arbete som utförs, många gånger i det tysta. Hur många gånger har ni på första sidan Expressen, Aftonbladet eller Hufvudstadsbladet sett en bild av en hälsovårdare med ett steteoskop eller med en audiometer som jobbar med förebyggande hälsovård? Svaret är aldrig! Det som kommer på tidningarnas löpsedlar är trafikolyckor, det är svåra katastrofer, det är sådant som man sätter fokus på inom sjukvården och där har massmedia också en stor del i det fortsatta arbetet, att man verkligen ytterligare försöker trycka på det förebyggande arbetet.

 

Jag vill också påtala den psykiska ohälsa som vi har i vårt samhälle nuförtiden. Jag kan nästan med säkerhet säga att alla som sitter här i salen och även ni som lyssnar via radioapparaterna känner någon som har ”gått i väggen”. När du går i väggen, du är totalt psykiskt utbränd, talar vi om sjukskrivningar på tre månader, sex månader, t.o.m. upp till ett år. Det är en svår situation för den som drabbas, den är minst lika svår för anhöriga och samhällsekonomiskt är det väldigt illa. Därför säger jag igen att det är glädjande att det finns en stor politisk enighet om att det förebyggande arbetet skall få mera resurser och jag hoppas också att vi har samma enighet sedan när vi kommer till budgetdebatten. Jag ser att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman ler – jag tolkar det som ett tyst stöd, nu nickar hon också, bra!

 

Jag går så över till Ålands Radio och TV, där landskapsregeringen på sidan 5 skriver: ”Landskapsregeringen avser därtill granska hur de tillgängliga frekvenserna utnyttjas och hur hörbarheten för en del av dem kan förbättras.” Det ligger under kapitel 43.05 Radio och TV-verksamhet. Åland har, om jag är rätt informerad, fått sig tilldelat sju stycken frekvenser på 10.000 watt som hörs över hela Åland. Av de frekvenserna har Radio Suomi en som hörs över hela Åland. Enligt RUAB:s undersökning den 21mars 2005 är lyssnarfrekvensen under 2 procent. Då måste man faktiskt ställa sig frågan: Är det rimligt att vi använder en frekvens som kan nå ut över hela Åland till samtliga lyssnare till en väljargrupp som understiger 2 procent? Det är säkert någon nu som i replik kommer att säga att centern är emot förfinskning, centern är emot finnarna eller någonting annat löjligt som brukar kunna föras fram. Jag personligen är inte emot Finland och jag är inte emot finska som språk. Ju flera språk man kan desto bättre anser jag att det är; språk är inte tungt att bära, men jag anser inte att det är rimligt att en så liten del av befolkningen skall komma i åtnjutande av en kanal som täcker hela Åland när vi trots allt bara har sju kanaler. Det finns möjlighet att lösa det på annat vis. Man kan ta ner det till mindre frekvenser och olika och du täcker ändå upp hela Åland. Ur ett regionalpolitiskt perspektiv tycker jag att det är illa. Landskapsregeringen köper reklamplats av kommersiella radiokanaler i dag som finns på Åland där man trummar ut sitt budskap, man kommer med meddelanden, det finns lyssnartävlingar osv. Vi som bor i skärgården och på delar av fasta Åland har inte någon som helst möjlighet att ta del av det utbudet, och det tycker inte jag att känns rätt. Här finns en möjlighet att omfördela frekvenserna och jag tycker att det är bra att landskapsregeringen nu har tagit det till sig och tittar över den möjligheten utan att för den sakens skull låta de finskspråkiga bli utan finsk kanal, men man kan lösa det på annat sätt. Jag hoppas också att landskapsregeringen kommer till skott med detta. Vi kan ju lika gärna sälja ut en kanal då och få in lite pengar också, det kan inte heller vara fel, pengar som vi kan använda till annat!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Den förebyggande hälso- och sjukvården kom också upp i det här anförandet och det är glädjande. Jag tror jag vågar säga – det börjar närma sig 20 år för mig i lagting och olika landskapsstyrelser – att det har aldrig i debatten förts fram så mycket från politiskt håll om vikten av förebyggande hälso- och sjukvård som nu. Tidigare har det nog varit mera debatter om vi måste tidigarelägga inköp av röntgenapparater osv. som man ser politiskt snabba resultat av. Jag tycker att det är en mognad av oss politiker om vi är beredda att verkligen satsa på sådant som vi som just nu är aktiva knappast kommer att få se resultatet av i vårt aktiva politiska liv. Jag är hoppfull nu.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Det är glädjande att landskapsregeringsledamoten Lindeman är hoppfull. Nu har vi talat om det här i salen, men nu skall vi också tillsammans se till att vi får någonting till stånd, att vi verkligen får det här att hända. Vi skall komma ihåg det när det blir budgetskrivningar och inte fastna i det som vi så ofta gör: ett tjafs om vem som har sagt vad, när och hur, om vem som kom på idén först, utan vi skall tillsammans arbeta för Ålands folks bästa.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

En fråga som man skall komma ihåg i det här sammanhanget är att vi är en del i ett större sammanhang. Det är svårt att påverka en lokal befolkning väldigt avvikande från omkringliggande regioner. Vi är påverkbara i dag i ett större sammanhang och då tror jag också när man ser och läser både tidningar, radio och TV att också där är den förebyggande hälsovården i våra omgivningar mycket mer i fokus i dag. Det är också värdefullt. Tyvärr om vi också ger pengar tror jag inte att ÅHS kan lyckas med det här utan det är attitydskapande förändringar som måste till. Jag råkade se i TV hur en försäljare har slutat ta in stora chipspåsar, han tar in bara mindre, för man tar ändå bara en påse, det är någonting att tänka på för andra affärsmän!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var två frågor som ltl Veronica Thörnroos lyfte och till den ena kan jag ge mitt fulla stöd, alltså när det gäller den preventiva vården. Där tror jag att vi från liberalernas sida också stöder det här fullt ut, det är en sak som är väldigt viktig som man bör lyfta fram mer och mer för man ser hur det går om man inte följer den.

 

När det gäller den andra frågan om fördelning av frekvenser kan jag för min personliga del faktiskt stöda att vi har en kanal med finska; vi har under en stor del av säsongen ganska mycket turister här, mycket fisketurister osv., så jag tycker att det är viktigt att man har en kanal för deras skull. I och med att jag själv har en stuga vet jag att man frågar efter vad det finns för språk, nog på bruten engelska, men man försöker bjuda till. Jag tycker att det känns ganska bra att vi visar att vi bryr oss också om de turisterna. Vi har också en mängd tvåspråkiga som kanalen kan vara bra för.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Jag var rädd för att det skulle bli missförstånd på vägen. Min avsikt är inte att stänga ner den finskspråkiga kanalen så att den försvinner ut i stora cyberrymden och ingen på Åland kan höra den. Min avsikt är i stället att omfördela frekvenserna så att den som vill lyssna på Radio Suomi, kanske Eckerö lyssnar på en frekvens och kanske Jomala lyssnar på en annan; programutbudet kommer alltså att finnas kvar, men frekvensfördelningen är en annan. I första hand tycker jag att om man måste välja skall radion serva ålänningarna som bor här året runt och vi har en frekvens här som man bra kan använda och sälja ut kommersiellt, och det tycker jag att man skall göra.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det kan vi göra, men jag tycker att det är lättare att gå ut med turistinformation överallt att vi har en finsk kanal på den och den frekvensen som täcker hela Åland oavsett var man är. Bor man i Eckerö kan man nog själv hålla reda på vilken frekvens det är där osv. Där kan man fördela det på ett annat sätt.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att det här är ett problem. Här finns bara möjligheter om vi så vill. Till dags dato kan jag säga, att jag har åtminstone aldrig sett någonstans reklam på Åland där vi marknadsför kanalen Radio Suomi för våra turister. Det är möjligt att jag har missat det. Men är det så här vi vill göra, så visst, det blir en del svårigheter, om vi har viljan så finns det en väg, det är bara så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet inte hänskjuts till utskott. Väcks förslag om remiss? Ingen remiss.

 

Lagtinget antecknar sig meddelandet till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 6:

 

Vtm Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående gymnasieutbildning för studerande med särskilda behov. (HM nr 42/2005-2006).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 27.3, då också beslut om remiss till kulturutskottet fattades. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Liberalerna motionerar om att man skulle vidta åtgärder för att skolorna i praktisk konkret handling skall kunna efterleva målsättningen i landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå, där det sägs att verksamheten i skolorna skall utformas så att även studerande med särskilda behov kan genomföra sin utbildning. Liberalerna har genom åren på många olika sätt väckt dessa frågor och tagit olika initiativ för att stärka studerande med särskilda behov och deras möjligheter att också genomgå utbildning. Jag kommer mycket väl ihåg när vi skrev in målsättningen i lagen för då satt jag faktiskt i kulturutskottet och vi diskuterade väldigt ingående just när lagen kom i flera paragrafer de olika möjligheterna för studerande med särskilda behov.  Det är en bra målsättning och det finns också andra målsättningar, bl.a. säger landskapsregeringen i rambudgeten att målet är allas rätt till utbildning, men även om målsättningarna finns är ändå verkligheten tyvärr inte alltid överensstämmande med målen.

 

Här handlar det om en grupp som väldigt ofta, dessvärre, blir lite på sidan om, en grupp som många gånger faller emellan, faller mellan olika stolor, faller mellan i övergångarna mellan stadierna.

 

Det är också väldigt viktigt att komma ihåg när man pratar om personer med särskilda behov och om elever och studerande med särskilda behov att det är en väldigt heterogen grupp, det är alltså inte en homogen grupp som har ett behov, utan det finns många särskilda behov som man från samhällets sida måste komma till mötes med och hjälpa personer för att man inte skall uppleva sitt funktionshinder som ett handikapp i kontakten till samhällsservicen. Därför behövs det olika former av anpassade utbildningar, det behövs kanske och troligtvis i många fall en längre utbildning, men det kan också handla om att det är lokalerna som inte är tillräckligt anpassade, så det finns alltså väldigt många olika behov och det där är någonting som vi från samhällets sida måste möta upp och just motverka att det inte uppstår ett handikapp.

 

Det är också så när man tittar på utbildningen efter grundskolan, som numera heter gymnasialstadiet, att valmöjligheten för de enskilda personerna inte är särkilt stort. Det är ett faktum att väldigt många av dem har att välja på kockutbildning och inte just så mycket mer. Här borde man göra någonting. Valmöjligheten borde vara också för den här gruppen samma som den är för andra elever och studerande. Det borde alltså finnas många flera program, flera inriktningar, som anpassas efter den här gruppens behov.

 

Det har genom åren funnits olika arbetsgrupper. Det har funnits olika initiativ. Det finns väldigt mycket goda åtgärdsförslag. Här handlar det om att man också måste konkretisera de åtgärdsförslag som finns. Just nu håller man på och ser över gymnasialstadiet, man jobbar med Struktur-07, som är en särskild historia för sig, där vi i liberalerna i ett senare skede kommer att föra en diskussion kring hela organisationen. Men i det här sammanhanget vill jag ändå påpeka det att när man tittar på det organisatoriska, när man tittar på gymnasialstadiet, så får man inte igen glömma bort den här gruppens behov utan man måste ta med dessa studerande också i planeringen. Jag har noterat i de remissvar som finns på Struktur-07 och jag har också noterat det i debatten att den här oron har väckts från olika håll, att på vilket sätt får den här gruppen sina behov tillgodosedda i planerna för Struktur-07. Det är väl en uppmaning att landskapsregeringen verkligen skall tänka också på detta i det fortsatta arbetet och på den här gruppen.

 

Jag hoppas att kulturutskottet går på djupet med frågan, framför allt mot bakgrunden av att man nu håller på med en större omstrukturering och verkligen diskuterar detta.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 7:

 

Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående avfallshantering. (HM nr 43/2005-2006).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 21.4. vid vilket också fattades beslut om remiss till social- och miljöutskottet. Diskussion.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Liberalerna har i åtminstone två hemställningsmotioner denna vår väckt frågan om behörighetsöverföringar mellan kommunerna och landskapet; i den förra frågan handlade det om sociala den verksamheten. I det här fallet handlar det om soporna. Det är så att sopor känner inga kommungränser och vi tycker att det finns verksamheter som med fördel kunde skötas mera centralt, där man alltså har gemensamma intressen, där man inte kan se att verksamheterna skiljer sig mellan kommunerna. Det är alltså logiskt att detta med sopor och avfallshantering är en gemensam angelägenhet som helt naturligt kunde centraliseras. Det är inte funktionellt att 16 kommuner skall ha behörighet att sköta dessa frågor själva. Därav har förstås också de olika samarbetsformerna uppstått: Problemavfall tillkom på åttiotalet och nu senast Mise, Ålands Miljöservice.

 

Det har varit så när det gäller Mise att det har varit mycket ifrågasatt och mycket problem kring åtminstone uppstarten nu under våren att Mise skulle sköta avfallshanteringen. Man kan fundera varför det har varit så problematiskt. Det har varit mycket ifrågasatt att det blir så höga avgifter och det har varit ifrågasatt om informationen. Det har varit ifrågasatt hur man avgiftssätter olika hushåll. Om man t..ex. är en ensam pensionär har man inte samma behov av sophantering som om man är en stor familj, men ändå betalar man exakt samma avgifter. Här är alltså en social orättvisa som vi ser det som man borde komma till rätta med när det gäller just Mise. Men det finns också en regional orättvisa i det att det blir längre transporter; om man t.ex. bor i skärgården kan man få betala mycket mera och detta är inte en önskvärd utveckling.

 

Från liberalernas sida har vi ställt oss frågan: Varför finns det egentligen två organisationer? Ålands Problemavfall har visserligen sin inriktning och Mise sin, men varför inte slå ihop hela verksamheten till ett bolag som sköter helheten? Ett av problemen, såsom det har uppdagats, är just det här att våra två organisationer i dag drar åt varsitt håll, man kommer inte överens sinsemellan. Det är inte till fördel för någon, inte för bolagen och definitivt inte för oss konsumenter. Liberalernas modell har faktiskt rätt länge varit att lagstiftningsmässigt borde man föra över behörigheten till landskapet och landskapet skulle i sin tur ha ett bolag som skulle sköta hela verksamheten, typ som man har Posten som ett bolag som sköter posten kunde man också ha ett bolag som skötte avfallshanteringen.

 

Det finns många andra aspekter som man kunde diskutera, bl.a. skattebehörigheten. Jag har funderat lite på om det finns någon möjlighet att lägga skatter på sopor. Det har man i riket, man har avfallsskatt där. Då har jag funderat hur det är med de pengar som vi egentligen har inbakade i avfallsskatten: får vi dessa pengar tillbaka till landskapet? Det torde ändå komma någon form av pengar via klumpsumman. Är det pengar som man kunde använda på samma sätt som man gör i riket i övrigt? Där använder man skatterna till olika miljöåtgärder. Det här är någonting som jag tycker att man kunde titta på i landskapsregeringen. Nu har vi inte behörigheten, men kunde vi ändå genom att vi får pengarna öronmärka de pengarna till någon form av miljöåtgärderna eller tilll någon form av stöd till avfallshanteringen?

 

Det finns också en annan intressant aspekt nu när man har börjat diskutera förbränningen. Många skickar soporna till förbränning och de går till bl.a. Uppsala. I Sverige börjar man lägga på förbränningsskatter. Det är pengar som går landskapet förbi genom att de pengarna går till den svenska statskassan. Det är också en fråga som man borde lyfta. Det har väckts olika initiativ, bl.a. har vi i Finströms fullmäktige en motion där man skall titta över möjligheten att i Godby ha en avfallsförbränning. Det är en fråga som har kommit upp nu och då och man säger att det finns för lite sopor att bränna på Åland, men kompletterat med t.ex. en flisanläggning och kopplat till ett fjärrvärmenätverk kunde det här vara en framtidsmodell.

 

Liberalerna hemställer hos landskapsregeringen om en översyn och revidering av den lagstiftning som berör behörighetsfördelningen vad gäller avfallshanteringen i syfte att överföra ansvaret från kommunerna till landskapet.

 

Jag vill också påminna om att finansutskottet och lagtinget i samband med budgeten diskuterade frågan och konstaterade att det finns ganska stora problem och att man var beredd att gå vidare och se på just behörighetsöverföringarna.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Vtm Viveka Eriksson tar upp en behjärtansvärd fråga i sin hemställningsmotion och nämner delvis Mise och Problemavfall som två bolag som berörs, men hon kanske glömmer bort det privata bolaget Renhållningen, som egentligen utför tjänsterna till största delen av det som bolagen utför. Jag är inte så där frälst av att överföra hela behörigheten på landskapet; jag är rädd för att det kan bli en stor institution som inte har någon kontroll från kommunerna utan det enda man i så fall inför är en fast avgift som är lika för hela Åland. Det kan ur rättevisesynpunkt vara riktigt, men jag tycker ändå inte att man skall frånta kommunerna rättigheten att själva bestämma var man vill upphandla sina sopor. Bl.a. Eckerö står utanför Mise.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

De kommuner som går med i Mise har på det sättet redan frånhändat sig det ansvaret, så man har redan tagit det steget. Ett av de stora problemen, som jag faktiskt glömde att beröra i mitt anförande, är just detta att inte alla kommuner är med i organisationen. Jag tror att det är 11 av 16 kommuner, vilket betyder att det blir väldigt olika på olika håll och, som jag sade inledningsvis, soporna känner inte av kommungränserna. Det är sådana här stora viktiga frågor som man med fördel kan samagera kring.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det är helt rätt att soporna inte känner av kommungränserna, men så länge vi har kommungränser måste var och en kommun få bestämma på vilket sätt man gör upphandlingen. I Eckerö har man som sagt beslutat att stå utanför Mise och detta på grund av att man anser att det blir alldeles för dyrt för den enskilde konsumenten. Kritiken som har varit har ju visat att alla har i princip kritiserat avgifterna; det kanske inte är en rätt fördelningspolitik när man klassar ett hushåll som ett hushåll och inte tar hänsyn till hur många personer som finns i hushållet och hur mycket man producerar. Jag har ingen helhetslösning hur det skall vara, men det som finns i dag, Problemavfall och Mise, har visat sig inte fungera som det skall och som jag har förväntat mig att man skulle göra med samhällsbolagen, så jag tror inte att det blir bättre bara för att det blir större.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag tror att vi måste komma till någon form av helhetslösning för Åland för att få ordning på sophanteringen. Trots allt är det vårt gemensamma ansvar att vi hanterar våra resurser på ett ansvarsfullt sätt och att det inte blir så att vi bygger upp stora sopberg. Att det har blivit problem med nuvarande konstruktioner kan man förstå i och med att det finns två organisationer som drar åt varsitt håll och när avgiftspolitiken byggdes upp som den gjordes. Man borde ha inlett det stegvis och så småningom skulle man ha kunnat förändra avgifterna och anpassat dem så att de skulle ha blivit rimliga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Det här är en diskussion som vi antagligen kunde fortsätta med långt ut på kvällen. Det är minst sagt aktuellt just nu, vill jag påstå; det är en fråga som har varit aktuell i många, många år, men just nu har den speciell aktualitet genom att det är problem för Mise och det är problem indirekt också för väldigt många ålänningar på det här sättet. Jag har ingen absolut åsikt i den här frågan just nu, men från landskapsregeringens sida vill jag säga att vi följer noga med vad som händer och det måste komma till någon lösning så småningom på Åland i de här frågorna, det kan vi inte komma ifrån. Jag hör till dem som inte automatiskt ser landskapsregeringen som huvudman så fort kommunerna inte klarar av det, utan jag skulle gärna vilja se det som en kommunal angelägenhet, men, som sagt, det har sagts också att funkar det inte, så måste vi titta på den möjligheten.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag tycker att just avfallshanteringen är en typisk fråga som man bör se på centralt därför att det just är svårt för alla små kommuner att bygga upp sina egna system. Därför har man övergått till att försöka föra ihop det till någon form av samarbete och därmed har man också lämnat ifrån sig den kommunala möjligheten att kunna påverka så mycket. Visserligen sitter man med från kommunerna i fullmäktige, men det blir ändå inte samma möjlighet, det är inte längre kommunalt självbestämmande i de här frågorna. Därför anser vi nog att för att man skall få ordning på det här måste det finnas en central huvudman. Den huvudmannen har sitt bolag och de gör sedan sina upphandlingar förstås av privata entreprenörer. 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag ser ändå en skillnad mellan att landskapet övertar någonting och att kommunerna bildar olika samarbetsmöjligheter i form av som det förr ofta var kommunförbund, men kanske man hittar andra samarbetsformer. Men den dagen landskapet tar över har man tagit en uppgift igen från kommunerna och det är det jag rent principiellt är emot, att vi lyfter bort en typisk kommunal angelägenhet undan för undan, oberoende vad det gäller. För att vi skall kunna behålla våra kommuner gör vi på det här sättet. Jag har någon kallat det för en gömd kommunreform på något sätt, att vartefter tar vi över till landskapet och jag tycker inte att landskapet skall bli en enda åländsk kommun.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman och jag har lite olika syn på hur den kommunala strukturen skall förändras och utvecklas. Vi är väldigt angelägna om att hålla kvar den kommunala strukturen för det finns så många verksamhetsformer och service som kommunerna ger till kommuninvånarna som är den nära servicen till människorna och där kommunerna är experter på att upprätthålla servicen. För att kunna bevara det systemet kan man titta på bl.a. hur olika  verksamhetsformer som är kommungränsöverskridande kunde organiseras gemensamt, där just avfallshanteringen är ett typexempel enligt min uppfattning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Jag skulle vilja säga att till många delar stöder jag det resonemang som vtm Viveka Eriksson för fram. Med facit i hand kan man fråga sig: Varför skapade vi Mise? Varför har vi skapat Mise när vi redan har en organisation i form av Ålands Problemavfall, som i rimlighetens namn skulle ha kunnat utvecklats? Jo, vi har skapat Mise därför att det var en politisk överenskommelse, och politiska överenskommelser är inte alltid förankrade i verkligheten, tyvärr. Den som får lida för det här är Ålands befolkning. Så trassligt som Mises informationssystem har varit, så det går inte att finna någon annanstans! När det gäller vtm Viveka Erikssons resonemang att överföra detta till landskapsregeringen skulle jag se det som ett misslyckande, ett misslyckande att de åländska kommunerna inte kan nå konsensus – det tycker jag är svagt.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag förstår inte varför man måste se det som ett misslyckande. Det här är en utveckling som har skett under en räcka av år, där det har blivit ett behov av att få ett bättre grepp om hela avfallshanteringen. Då är det vettigt att det finns en huvudman i en sådan här fråga, eftersom varje liten kommun inte kan sitta och bygga upp sitt eget. När det gäller påståendet om misslyckande, att man inte kan samagera i kommunförbund, är det inte bara det som är problemet när det gäller Mise och Problemavfall utan det är själva uppbyggnaden och hur man har satt igång det samt att det är två olika organisationer. Problemavfall är till en viss del ägt av landskapet.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Om jag utvecklar vtm Viveka Erikssons resonemang betyder det då att på alla områden där vi inte kan nå konsensus inom de åländska kommunerna så skall vi alltså överföra det till landskapet! Det betyder indirekt att snart har vi inte några åländska kommuner kvar. Det blir kontentan – det blir en åländsk kommun. Och jag inte för en åländsk kommun, jag vill bevara kommunstrukturen som den är i dagsläget. Ser man rent miljömässigt på det så nog är det fullständigt vansinnigt att köra soporna från Brändö med färja först över hela Åland för att sedan ytterligare ta dem till Uppsala! Det är ett av argumenten för att Brändö och Kumlinge kommuner inte är med plus att kostnaderna med Mise stiger med flera hundra procent – projektet Mise är inte genomtänkt. Där tror jag att vtm Viveka Eriksson och jag kan vara överens.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det verkar som om ltl Veronica Thörnroos inte lyssnade på mitt replikskifte som jag nyss hade med landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, där jag just talade för att vi skall hålla kvar den kommunala strukturen, men att det finns verksamhetsformer som man med fördel kan samagera kring och som också kan handhas av annan huvudman. Där är just soporna gränsöverskridande. Det finns andra verksamhetsformer där det blir för små enheter, som den sociala verksamheten, där man inte tillräckligt bra kan upprätthålla kompetensen i de små kommunerna. I övrigt håller vi väldigt hårt fast vid den kommunala strukturen: det som kommunerna är bra på, nära service till medborgarna, det skall man fortsättningsvis ge.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Avfallshanteringen har länge varit ett problem i landskapet och inte är den frågan löst ännu. Jag vill ändå säga att det är så att enligt renhållningslagen har landskapsregeringen det övergripande ansvaret, så det är inte så mycket konstigt med det. Enligt renhållningslagen skapade man Ålands Problemavfall, som är ett aktiebolag där man fördelade aktierna  så att landskapet har en del av aktierna och de olika kommunerna har aktier enligt befolkningsantal. Det som styr Ålands Problemfall är egentligen inte lagen utan det är bolagsordningen och det är mycket lätt att gå in och ändra bolagsordningen för Ålands Problemavfall. I dag har Ålands Problemavfall hand om återvinningen av det farliga avfallet, om det heter i dag, det heter inte ens problemavfall utan farligt avfall, dvs. allt sådant som måste tas om hand. Dessutom sköter man en del av återvinningen av glas, aluminium osv. Jag hör också till dem som anser att det inte var välgenomtänkt att skapa en organisation till som vi nu har gjort med Mise. Mise är ett kommunalförbund som består av elva kommuner och det är betyder att egentligen kan inte lagtinget göra så mycket åt det kommunalförbundet, men jag tycker att det är väl på sin plats att social- och miljöutskottet, dit motionen går, tar itu med detta och försöker utreda en hel del, för här finns nog mycket, mycket att säga. Jag håller helt med vtm Viveka Eriksson om problemskrivningarna, dvs. hela avgiftspolitiken, informationen och glesbygdsproblematiken; det var många saker som man borde göra någonting åt och diskutera, men det hör till kommunalförbundet. Det jag också tycker är synd i kommunalförbundet Mise är att man inte alls på något sätt försöker hitta någon utveckling av avfallshanteringen. Det enda man styr in på är att plocka avgifterna från invånarna. Det andra man gör är att man försöker hitta entreprenörer, man har egentligen hitta bara en, man har egentligen redan skapat ett monopol och det förstärks efter varje beslut. Det är bra med privata aktörer, men vi har redan i dag varit inne på monopolsituationen att på sikt så fördyrar det, det kan var och en av oss räkna ut och det är ju dit vi är på väg.

 

En annan risk med systemet nu är att folk – det har vi redan sett – för sina hushållssopor till olika ställen och släpper av dem. Vi skall komma ihåg att för denna 110 euro som är Mises årliga avgift för samtliga hushåll, stora eller små, glesbygd eller tätort, får man egentligen återvinningen och ingenting annat. Utom det skall man sedan lägga till kostnaderna för att transportera bort hushållsavfallet, det kommer utöver och det är väldigt olika på var man bor, vilka tunnor man har, och ingen har egentligen förstått vad det kommer att kosta. Det finns ingen som kan reda ut det i dag. Detta gör att här finns problem att ta i och jag hoppas att social- och miljöutskottet verkligen utreder det när man diskuterar motionen. Ifjol när vi diskuterade budgeten var också finansutskottet inne på att det här såg lite oredigt ut, som vi bedömde det då och sade att om inte det här lyckas måste landskapsregeringen ta hand om det, men ett sätt att ta hand om det är enligt min åsikt problemavfall. Man kan göra om bolagsordningen, man kan ändra den hur mycket man vill och ändå nå samma resultat och då har man alla kommuner med plus landskapet; då tror jag att man skulle komma till en bra balans.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Det märks att ltl Gun Carlson har stora kunskaper i ämnet. Det har minsann inte varit lätt att som kommunalpolitiker sätta sig in i de här frågorna. Debatten i media har också visat att det har varit ännu svårare för den vanliga medborgaren att förstå den här cirkusen som har varit. Jag delar ltl Gun Carlsons uppfattning om att Ålands Problemavfall är ett fungerande system och jag förstår inte heller varför man skall ha två parallella system. Det visar sig redan nu att ålänningarna hör till de bästa i Norden att återvinna sopor, så det är väl ett gott betyg åt Ålands Problemavfall. Jag stöder ltl Gun Carlsons tankegångar.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det får jag förstås tacka för. Att jag har relativt goda kunskaper bror på att under hela min tid som miljöansvarig jobbade jag med avfallshantering, försökte samordna det och hade det nästan klart, men det gick inte, så jag vet att det är jättesvårt. Man måste ändå hitta en väg framåt och det här skulle kunna vara en. Därför är det bra om det diskuteras i social- och miljöutskottet. Det tycker jag för min del att det är.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Timmen är sen och alla väntar på att få gå hem, men det här är ett angeläget ärende och är kanske sist och slutligen så att det har diskuterats för lite; annars tror jag inte att vi skulle ha den situation som vi har, för alla har egentligen velat skjuta ifrån sig och tror att man löser problemen bara genom att skapa ett nya bolag eller att någon annan tar ansvaret för frågorna. Jag håller helt och fullt med det resonemang som har gjorts från olika håll. Alla har nog samma grundsyn men lite olika infallsvinklar. Jag är ingen expert när det gäller sopor; det är nästan så att man inte har velat delta i debatten när det har kommit upp sopproblem för på något vis tycker jag att det har gått över styr. Man bildade Ålands Problemavfall för att lösa de problem som kommunerna inte kunde lösa var och en för sig. Och vad har vi gjort i dag? Jo, vi har bildat ett bolag till därför att Ålands Problemavfall inte klarar av det heller – eller vad det handlar om, jag vet inte. Ettdera kan man skrota ner Ålands Problemavfall, för det har egentligen ingen funktion om man skall bygga på Mise eller så utvecklar man Ålands Problemavfall. Som jag har tolkat det är Mise en upphandlingsorganisation och jag kan inte förstå varför man måste bilda en organisation för att upphandla grejer. Eckerö kommun har ställt sig utanför, med en viss förståelse, vi har helt enkelt tyckt att det har blivit för dyrt. Vi har också haft den ståndpunkten att när vi har haft Ålands Problemavfall har man kunnat utveckla det. Jag har inte deltagit i de senare årens resonemang, men jag vet att en tidigare diskussion gick ut på att man ville utveckla Ålands Problemavfall. Att vidareutveckla och skjuta över ansvaret på landskapsregeringen tycker jag är en viss feghet från kommunerna; kan man inte ordna avfallshanteringen själv skall man inte skjuta över ansvarsfrågan på landskapet. Vtm Viveka Eriksson var ute efter att få det övergripande ansvaret när hon ville att landskapet skall ta över, men jag tycker att kommunerna också skall kunna åstadkomma en sådan bolagsform att man kan ha ett övergripande ansvar. Inte måste det var landskapet som skall göra det, utan det krånglar helt enkelt till det. I och för sig frånsäger man sig också en del av möjligheten att kunna vara med och påverka om man överför det till landskapet; då har man egentligen ingenting att säga till om och det tror jag inte heller är kommunernas avsikt heller, om man vill ha kommunerna var och en för sig. Utan att vara någon expert tror jag att man måste sanera lite bland de olika åtagandena som finns i dag, Mise, Problemavfall och så har vi en duktig aktör, Renhållningen, oberoende om de har en viss monopolställning, inte har det varit fritt fram för alla att starta upp en liknande organisation, men de har varit duktiga, de såg problemen i ett tidigt skede och skapade en verksamhet som fungerar i dag. Vi skall vara glada för att det fungerar. Jag anlitar dem själv i min turistanläggning och jag har ingenting att klaga på, det fungerar helt perfekt. Jag vet inte vad Mise skulle tillföra för mig t.ex. Jag tror att man måste ha en översyn hur man vill ha det. Man har fjärmat sig från att ta tag i själva problematiken när man har skickat över det på olika ansvarsområden till andra bolag och politikerna kanske inte riktigt har velat vidröra problemet.

 

När det gäller förbränning av sopor har vi från Ålands Framtid haft en motion där man skall utreda detta. Om man följde med i tidningarna var det också ett bolag som gick ut och anmälde ett visst intresse för att se om man kan utveckla det här på Åland. Vi är också väl medvetna om att problemet är avgaserna som går ut; förbränningen är inget problem utan det är reningen av avgaserna som är dyra. Det är fråga om man får en lönsamhet på den mängden sopor som man har i dag på Åland för det fordrar så pass stora investeringar.

 

Jag kunde inte bemöta detta i en replik, men jag ville åtminstone framföra vad jag tycker och vad vi från Ålands Framtid tycker, nämligen att det börjar bli lite för många bolag, så snart skall det väl komma ett till som skall ta det slutliga ansvaret, men jag tror att man bör sanera bland dem som finns.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Problemavfall har enligt lagen hand om återvinning och farligt avfall. Man kan säga att det är två olika fraktioner. Det Mise egentligen har hand om är hushållsavfallet, matavfallet, så ännu har de skilda uppgifter, men det jag ville säga i mitt anförande var att det är ingenting som hindrar att man också för det här till Problemavfall. Då har man en färdig organisation med kommunal fördelning och landskapsfördelning. Lagen är jättetydlig och säger att den högsta ledningen och övervakningen av renhållningsverksamheten ankommer på landskapsstyrelsen. Det är tydligt och klart att det är landskapet som i sista hand skall se efter att det här fungerar. Jag tänker inte inveckla mig i mer än så här nu.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Gun Carlson och jag är ganska överens i det fallet. Jag vet att det heter Ålands Problemavfall också för att det skulle ta hand om problemavfallet. Men precis som ltl Gun Carlson säger är det ingenting som hindrar att man ändrar bolagsformen och gör om den så att man också tar hand om hushållsavfallet. Det har jag inte riktigt förstått och inte satt mig in i heller utan jag har också fjärmat mig från diskussionen om Mise och Problemavfall, varför man inte försökte utveckla det förrän man bildade Mise. Men det kanske finns någon lösning på det som inte jag känner till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Ltl Gun Carlson sade ungefär det som jag tänkte säga. Jag märker också i debatten att man blandar ihop Mise och ÅPAB:s uppgifter ganska mycket t.o.m. Nu kanske det småningom börjar gå upp lite ljus i den diskussionen som har varit, men den stora skillnaden är att Mise har påtagit sig kommunernas myndighetsroll och gör upphandlingen men skall inte själv utföra någonting. Diskussionen om varför ÅPAB skulle fortsätta, förutom det som står i lagen, var ju också att man inte ville att det skulle bli bara en monopol, utan att det skulle finnas fler som skulle bjuda på verksamheten när man bjuder ut entreprenaderna från Mises sida. I och med att Mise kom till är ÅPAB i praktiken vilken entreprenör som helst; för att de skall få fungera, förutom det som är lagstadgat, måste vi bli konkurrenskraftiga, annars blir vi små. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Jag är medveten om hur det är uppbyggt och hur det skulle fungera, men jag förstår inte riktigt rollen om ett monopol på ett bolag om man säger att Ålands Problemavfall skall utveckla det här och har tagit hand om hushållsavfallet också, så på vilket sätt skulle Ålands Problemavfall ha blivit ett monopol om de hade gjort upphandlingsgrejerna som Mise gör i dag? Vi har alltså lyft över en del av ansvaret på Mise som de troligtvis skall göra bättre då än Ålands Problemavfall! Det är lite misstroende mot Ålands Problemavfall och det är ifrågasatt om de skall fortsätta, om man skall ha Mise att utveckla hushållsavfallet och de skall ha problemavfallet. Det är två organisationer och allt kostar. Jag ser bara pengar i det där.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag tror att det var ltl Veronica Thörnroos som sade att Mise är en politisk konstruktion, och det är ganska rätt. För att komma vidare i en tid när det var väldigt mycket olika åsikter om hur man skulle komma vidare föddes Mise och ibland kanske det blev lite ogenomtänkt, men framför allt kanske man inte riktigt såg resultatet framför sig, ibland måste det verkställas förrän man ser verkligheten och där är vi nu i verkligheten!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Det är helt rätt att det här är verkligheten och det finns ett missnöje med verkligheten i dag. Jag tror att det inte är bara bland de enskilda ”producenterna” utan också kommunalpolitiker är missnöjda. Jag tror inte att det var det här slutresultatet de förväntade sig utan någonting borde göras. Om man skall komma till ett bra resultat och måste gå den här vägen, så är det inte riktigt den rätta vägen, men där är vi nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Ltl Brage Eklund säger att det inte är bra att kommunerna skall skjuta ansvarsfrågan ifrån sig. Men det är egentligen det som kommunerna i praktiken har gjort genom att man har fört över sitt myndighetsansvar till Mise och nu är det en styrelse som sköter det och det fungerar inte. Vår utgångspunkt är 16 huvudmän eller en huvudman med ansvar att samordna hela landskapets avfallshantering. Då är det vettigt att det är en huvudman som har ansvaret, men att det finns ett bolag som sköter det. Det måste ändå vara en praktisk lösning på någonting som i dag inte har lyckats åstadkomma en bra lösning på. Det är dessutom så att ett av problemen är att Eckerö och fem andra har valt att ställa sig utanför och då får vi ingen samordning.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Vtm Viveka Erikssons resonemang är helt korrekt, men det som skiljer i våra resonemang är att jag inte tror att landskapet skall vara huvudman. Jag tror att kommunerna precis lika bra kan vara huvudman bara man bildar en bolagsform; då kan de förvalta precis lika bra som landskapet. Men måste framför allt engagera sig i bolaget. Det är det som är problemet i dag att kommunerna har så mycket annat att man inte orkar engagera sig och därför lyfter man bort ansvarsfrågor på just sådana här områden, typ sopor, i bolagsform.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Ltl Brage Eklunds resonemang vittnar just om att det inte fungerar därför att man har 16 huvudmän som har det grundläggande ansvaret. Det är en del av problematiken. Både ltl Gun Carlson och landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman har båda jobbat med avfallssorteringsfrågorna i många år och man har ännu inte lyckats åstadkomma ett bra resultat och då måste man börja fundera: finns det något annat sätt att organisera det så att man får det att äntligen börja fungera på ett bra sätt.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att jag har den rätta lösningen på problematiken, men det kan vara så att kommunerna har engagerat sig för lite i Ålands Problemavfall och när det gäller att utvecklat den delen. Nu trodde man kanske att man skulle lösa problemet genom att bilda Mise, men det har inte blivit så därför att en del kommuner har fjärmat sig från det och man ser ännu mera kostnader för både konsumenter och för kommunerna när man har en organisation som man kunde ha utvecklat. Där någonstans har det brustit, men jag kan inte säga var.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Bara en kort replik om sopförbränning. Inte är det väl helt glasklart att sopförbränning är det mest optimala när det gäller miljön. Förbränns soporna släpper man nämligen ut koldioxid och det har direkta påverkningar på klimatförändringarna.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman!

Nej, ltl Katrin Sjögren har helt rätt. Men var går gränsen för den mesta miljövinsten? Åtminstone när vi ställde motionen ville vi att man skulle utreda detta och tillika som det har kritiserats att Åland inte tar ansvar för sina egna sopor utan vi skickar iväg dem, så är det här ett sätt, göra en utredning, finns det en möjlighet att Åland kan ta ansvaret för sina egna sopor och att även få en ekonomi i det hela. Sist och slutligen handlar det om ekonomi, om man kan få ut en vinst och framför allt skall miljövinsten räknas in.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag vill bara förtydliga med att säga att jag tycker att det är en bra motion.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Herr talman! Jag får tacka för det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Ärendena nr 8, 9 och 10:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående nya utrymmen för polisen. (HM nr 40/2005-2006).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående rökfritt i landskapets offentliga lokaler.  (HM nr 37/2005-2006).

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående förbud mot tobaksrökning på restauranger och matställen. (HM nr 51/2005-2006).

 

Dessa ärenden avförs från föredragningslistan och upptas till behandling torsdagen den 1.6.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning om hjortdjursavgift. (FR 18/2005-2006).

 

Ärendet upptas till behandling fredagen den 2.6.

 

 

Landskapsregeringens meddelande om Europeiska unionens konstitutionella fördrag. (M 4/2005-2006).

 

Ärendet upptas till behandling måndagen den 5.6.

 

 

Föredras för bordläggning från tilläggslista ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 7/2005-2006 med förslag till första tilläggsbudget för år 2006. (FR 16/2005-2006 jämte FM 83-85/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till onsdag en den 31.5. Godkänt.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 31.5. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.35).

 

Originalfil