Plenum den 3 juni 2002 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 3 juni 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Stora utskottets betänkande nr 1/2001-2002 angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till den 9.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Stora utskottets betänkande nr 2/2001-2002 angående godkännande av den reviderade Europeiska sociala stadgan och lagen om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i reviderade Europeiska sociala stadgan. (RP nr 2/2001-2002).

 

Ärendet bordläggs till lagtingets nästa plenum. Godkänt.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående ändring av landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd. (FR nr 18/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat. 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Kulturutskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående ny högskolelagstiftning. (FR nr 17/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet.  Diskussion.

 

 

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Kulturutskottet har på mycket kort tid behandlat landskapsstyrelsens förslag till ny högskolelagstiftning. Utskottets majoritet bestående av jag själv samt centerns och liberalernas representanter föreslår att lagtinget antar förslaget till landskapslag om Högskolan på Åland, dock med vissa mindre ändringar.

 

En reservation har fogats till betänkandet vilken reservanten själv får redogöra för.

 

Före jag går in på några detaljer så vill jag passa på att tacka utskottet för ett konstruktivt arbete som har skett under tidspress.

 

Landskapslagen om högskolan på Åland kommer att ersätta lagen om försöksverksamheten med yrkeshögskoleutbildning och lagen om högskoleundervisning i landskapet Åland.

 

Utskottet har valt att göra några ändringar i lagen, vilka framkommer i betänkandet. De största ändringarna är följande:

 

I 6 § ändras utbildningsplan till utbildningsavtal. Ändringen föreslås för att klargöra att det är fråga om ett avtal mellan två jämbördiga parter. Samtidigt undviks begreppsförvirring i förhållande till den svenska högskolan, där utbildningsplan är att jämföra med vår läroplan.

 

I 7 § Styrelse har en ändring gjorts i 1 mom. för att möjliggöra att halva styrelsen vid första tillsättandet tillsätt på två år medan andra hälften tillsätts på fyra år. På det viset så byts inte hela styrelsen ut i fortsättningen vilket borgar för kontinuitet i styrelsens arbete. I 2  mom. föreslås i förtydligande syfte att styrelsen skall bestå av tio medlemmar och att studeranderepresentanten utses på förslag av studeranderådet samt att  personalrepresentanten utses på förslag av personalen. Vidare så föreslås att en styrelsemedlem endast kan skiljas från sitt uppdrag på egen begäran.

 

I 10 § föreslår utskottet att den som utses till rektor skall ha avlagt doktors- eller licentiatexamen. Detta med tanke på högskolans utveckling och renommé. Här stryks alltså ”eller har någon annan vetenskaplig kompetens”.

 

I 45 § föreslås att 1 mom. utesluts eftersom förordningsfullmakten i framställningen är för vid. Landskapsstyrelsen bör inte på föreslaget sätt besluta om högskolans inre angelägenheter.

 

I 47 § görs en ändring av den bestämmelse som reglerar tillsättandet av den första styrelsen för att man skall få den kontinuitet som jag beskrev tidigare.

 

I 52 § regleras hur överflyttning av tjänster skall gå till. I landskapsstyrelsens framställning sägs: ”De tjänster som vid denna lags ikraftträdande finns vid de olika skolorna som till 50 procent eller mer innehåller arbetsuppgifter inom försöksverksamheten med yrkeshögskoleutbildningen enligt försökslagen överförs vid ikraftträdandet till högskolan.”  Utskottet föreslår här istället att de tjänster som under läsåret 2001-2002 eller under höstterminen 2002 i medeltal till 50 procent eller mer innehållit och vid lagens ikraftträdande innehåller arbetsuppgifter inom försöksverksamheten överförs till högskolan.

 

Fru talman!

I 21,22 och 23 §§ görs några små ändringar, vilka framgår av betänkandet.

 

I remissen till utskottet men även under utskottsbehandlingen har en hel del frågeställningar lyfts fram. Utskottet har på ett mycket grundligt sätt tagit sig an de olika frågeställningarna. Många sakkunniga har hörts. Jag vill också här säga att bland de sakkunniga har det funnits många olika åsikter, men det som jag själv har känt har varit att många av de synpunkter som har lyfts fram har ofta varit utgående från den position som de sakkunniga har haft inom skolan, förvaltningen eller liknande. Vi har i alla fall valt att i betänkandets allmänna motivering lyfta fram de synpunkter som vi ansett viktigast.

 

Utskottet anser att försöksverksamheten med yrkeshögskolan i princip har fallit väl ut men en ökad samordning och styrning har visat sig nödvändig. I syfte att permanenta verksamheten och samtidigt så långt det är möjligt samordna resurserna föreslås nu att den verksamhet som inrymts under yrkeshögskolan och Ålands högskola sammanslås till Högskolan på Åland. Benämningen ”Högskolan på Åland” kan uppfattas missvisande då det inte är fråga om någon ny verksamhet, utan målet med utbildningen är en yrkeshögskoleexamen som är en högskolexamen redan idag. Det här tycker jag är viktigt att påpeka.

 

I remissen togs frågan om högskolans identitet upp. Utskottet betonar att högskolan får en stark identitet. Samtidigt är det enligt utskottets åsikt viktigt att högskolans styrelse tar tillvara den goda renommé som utbildningen har och sedan lång tid har haft. I de olika enheternas namn bör därför enligt utskottets mening välkända namn och benämningar återfinnas. I utskottsbehandlingen har förekommit förslag om att under Högskolan på Åland kunde finnas enheter som heter Tekniska institutionen, Institutionen för vård osv. Det här en fråga som styrelsen får ta tag i. Genom att inte ta in det i lagen så möjliggör vi för flexibla lösningar.

 

I lagens sägs att det kan finnas rådgivande branschråd. Utskottet har valt att inte i lagen införa obligatoriska branschråd men anser att dessa råd skall tillsättas för de utbildningar som behöver branschkännedom för att externa krav på behörighetsgivande utbildning skall tillgodoses. Branschråden skall även i de fall det behövs ges tillräckligt ansvar och tillräckliga befogenheter.

 

Ekonomin, fru talman, var en stor fråga i remissen. Utbildningsansvarige hävdade bestämt att denna lag inte skulle vara kostnadsdrivande. I utskottsbehandlingen har det dock framkommit att så kanske inte blir fallet.

 

Kulturutskottet har för det första enat sig med finansutskottets ställningstagande i vilket man befarar att det nya avtal för personalen som måste till kommer att medföra ökade lönekostnader, då krav på höjda löner sannolikt kommer att framföras. För det andra har framkommit, mycket tydligt, att om landskapsstyrelsen vidblir sina mål när det gäller intagning till gymnasialstadiet så kommer utrymmena inte att räcka för högskolan, vilket innebär nya krav på upphyrda utrymmen  eller i andra byggnader. För det tredje kan internationaliseringen kosta betydligt mera pengar om den utvecklas på ett sådant sätt som presenterats för utskottet. I ett protokoll från ett strategiseminarium för internationaliseringen citeras utbildningsansvarige Gun Carlson enligt följande: ”Strategin är väldigt genomtänkt, tydlig och klar, de övergripande målen sammanfaller med landskapsstyrelsens mål.” Fullföljer man den här politiken kommer det att kosta pengar, det kan man inte blunda för.

 

Även biblioteksverksamheten har det varit diskussion om i kulturutskottet. Det har framkommit att normalt vid en högskola har biblioteken en budget om 5 procent av den totala budgeten.  Här på Åland är det inte de pengarna det har rört sig om, men det finns önskemål om höjning och går man in för det så kommer också kostnaderna här att stiga.

 

Utskottet har därför lagt stor vikt vid ekonomin i sitt betänkande. Detta för att vi skall ha råd med de utbildningar som är viktigast för vårt samhälle. För det första så säger utskottet att prioriteringar måste, märk väl måste, göras till följd av kostnadsökningarna, varvid speciellt de utbildningar som inte lockar många sökande måste ses över. Det behöver inte nödvändigtvis innebära de nedläggningar av linjer som finansansvarige flaggade för senaste vecka. Det kan även innebära sammanslagningar eller andra rationaliseringsåtgärder.

Vidare så säger utskottet att forskningen inom högskolan bör bedrivas endast i den utsträckning som är nödvändig och kommer samhället direkt till nytta. Här vilar ett tungt ansvar på högskolan som får till uppgift att se till att denna verksamhet hålls på rätt nivå.

 

Som ett komplement till det treåriga utbildningsavtalet och som ett led i en bättre ekonomisk medvetenhet så föreslår utskottet att landskapsstyrelsen skall överväga ett årligt resultatavtal. Inte heller vill utskottet i det här skedet överföra ekonomieförvaltningen till högskolan.

 

Jag berörde tidigare bibliotekstjänsterna. Utskottet har erfarit att en förnyelse av avtalen med Mariehamns stad om bibliotekstjänster måste till senast då denna lag träder ikraft. Om landskapsstyrelsen finner det ändamålsenligt och ekonomiskt försvarbart så kan man överväga att överföra tjänsterna till högskolan.

 

Till sist, fru talman, vill jag beröra lärarnas avtal. I denna fråga har kulturutskottet begärt finansutskottets utlåtande. Kulturutskottet förenar sig till stora delar, men inte fullt ut, med finansutskottets ställningstagande. Speciellt förenar vi oss om uppfattningen om nödvändigheten att en ny bilaga till undervisningssektorns tjänstekollektivavtal utarbetas för de anställda vi högskolan. I finansutskottets betänkande betonas att beredskap finns hos såväl landskapsstyrelsen som hos berörda arbetsmarknadsorganisationer för att genast inleda förhandlingar. Här är det enligt kulturutskottets mening viktigt att tidigt komma igång med det arbetet.

 

Kulturutskottet har inte förenat sig i finansutskottets uppfattning att en övergångsmodell som kan grunda sig på avtal kan användas. Det har inte gått att få helt klart att ett sådant förfarande skulle vara förenligt med tjänstekollektivavtalslagen, varför utskottet har valt att hålla fast vid 50 procentsregeln, dock modifierad såsom jag tidigare beskrivit.

 

Före jag lämnar över till lagtinget för fortsatt debatt så vill jag lyfta fram den goda dialog som jag som utskottsordförande haft med utskottets medlemmar, utbildningsansvarige samt landskapstyrelsens tjänstemän. Denna behandling kunde bra tjäna som ett exempel på hur samarbetet mellan majoritet och opposition kunde fungera framöver.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Som utskottsordföranden nämnde har jag fogat en reservation till kulturutskottets betänkande om landskapsstyrelsens förslag till en ny högskolelag. Det är inte på grund av att jag har upplevt några samarbetssvårigheter med någon utan det beror på att jag har en annan uppfattning än majoriteten och landskapsstyrelsen. Det är för att jag tycker att man i lagen inte har lyckats i sina ambitioner att trygga högskolan en tillräcklig autonom ställning, vilket är en väsentlig fråga om vi önskar att högskolan på Åland skall kunna leva upp till de mål och de krav, som man i omvärlden ställer på utbildning och forskning på högskolenivå. Men innan jag går mera i detalj in på de ändringsförslag jag har vill jag säga någonting helt allmänt om lagstiftningen.

 

Jag tycker att lagberedningen är grundlig och att den vittnar om stora insikter i detta rätt så svåra ämne. De allmänna motiveringarna innehåller många intressanta resonemang och målen för lagstiftningen är allmänt sett högt ställda. Jag får dock den uppfattningen att lagberedningen och den kommitté bestående av sakkunniga som har berett lagförslaget har en till vissa delar annan uppfattning om vilka grunder som skall uppfyllas för att högskolan skall uppfattas som autonom, dvs. inte vara beroende av politiska, framför allt landskapsstyrelsens, eller andra intressenters, närmast näringslivets inflytande. Kommitténs förslag är mera i överensstämmelse med det som gäller för högskolelgstiftningen utanför Åland. Risken är därför att vi får en lag som präglas alltför mycket av praktiska överväganden och något slags nyttotänkande framom de principiella grunder för lagstiftningen som förutsätts för att högskolan på Åland skall kunna leva upp till en nivå som bär också utanför landskapet.

 

Landskapsstyrelsens ändringar i relation till lagberedarens och kommitténs förslag avviker på vissa punkter så kraftigt att det nu finns motstridiga bestämmelser och motiveringar, något som är begripligt med tanke på det omfattande beredningsarbetet, som sedan under tidspress har behandlats av landskapsstyrelsen och som nu då också skall pressas igenom här i lagtinget. Många gånger har vi hört att det och det kan man inte göra för att tiden är så kort.

 

Man kan nämligen inte, som jag ser det, som landskapsstyrelsen föreslår vilja ha en högskola som till sin uppgift skall kunna bedriva forskning och med forskning som grund bedriva utbildning samtidigt som man utser en styrelse som leds av någon utanför högskolan, dvs. någon politiskt tillsatt person som inte behöver ha några som helst vetenskapliga meriter. Forskning är en mycket krävande verksamhet. Den fordrar hög utbildning för att man kvalitativt skall nå upp till rätt nivå. Men det är inte bara en fråga om kvalitet utan det är också en fråga om vetenskapens oberoende. Den fria forskningen är en del av yttrandefriheten. En av de mest kända exemplen i historien på detta är den italienska fysikern Galileo Gallilei, som genom systematiska studier kom fram till att solen är centrum för universum och inte jorden. Det passade inte de dåvarande makthavarna, dvs. kyrkan, med den påföljd att man krävde att Galilei skulle ta tillbaka sina forskningsresultat och han tvingades också offentligen att göra det med tillägget: ”men ändå rör hon sig runt solen”!

 

Ett mera aktuellt exempel som jag vill ta som är ett problem för den kommande styrelsen är om den unga dam som bedriver studier i Stockholm tillsammans med den forskningsgrupp som har kommit på att ämnet akrylamid skulle vara canceframkallande och förekomma i hög grad i en produkt som produceras med framgång på Åland. Om denna högt kvalificerade forskare skulle anhålla om forskarbidrag från den kommande högskolan på Åland, så med en ”näringslivspamp” i spetsen för styrelsen är det mycket troligt att andra överväganden än rent vetenskapliga skulle spela in vid behandlingen av ansökan. Det är inte att förvåna sig över utan det är närmast att vänta sig, men det betyder att denna ansökning om forskningsbidrag inte skulle avgöras på rent vetenskapliga grunder utan ekonomiska och näringslivsaspekter skulle också ha stor betydelse. Då menar jag att man inte fyller kraven på det som gäller för fri forskning.

 

Man kan också säga att i många avseenden påminner forskningen om journalistiken. Det är de professionella själva som i första hand övervakar att yttrande- och åsiktsfriheten följs, och det kräver speciella kunskaper och en särskild känsla för att man följer de etiska regler som gäller inom dessa samhällsområden. Den vetenskapliga friheten anses så viktig att den har tryggats i Finlands grundlag, vilken också gäller på Åland i detta avseende. I 16 § 2 mom. sägs följande: ”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.” Det betyder inte bara vetenskapen utan också den utbildning som bedrivs på högskolenivå. Den skall alltså vara grundad på fri forskning.

 

I kulturutskottet  har vi fått veta att fri forskning defineras så här: ”Universitet själv styr forskningens inriktning, tillsätter sina tjänster, med undantag för professorstjänsterna, beslutar om undervisningens omfattning och innehåll och om examinas innehåll samt antal studerande. ” Nu är det så enligt min mening att lagförslaget, framför allt vad gäller styrelsens sammansättning, inte uppfyller dessa krav. Därför anser jag att styrelsen bör ha en sådan sammansättning att majoriteten av dess medlemmar företräder utbildningen, dvs. lärarna och de studerande. Dessutom tycker jag, såsom det är i så gott som hela västvärlden, att rektor bör vara ordförande i styrelsen. Med den utbildningsnivå vi har på Åland och om man tillsätter en rektor som har doktorsexamen så kommer det att vara en av de mest högt utbildade personerna på Åland. Det känns för mig konstigt att den personen skulle sitta som sekreterare eller någonting annat i styrelsen, speciellt när det gäller att avgöra frågor som utbildningens innehåll och forskningens inriktning.

 

Jag tycker att en representant för den övriga personalen samt att en bibliotekarie också bör ingå i styrelsen. Bibliotekariefrågan är någonting som har försummats i landskapsstyrelsens framställning, men det är uppenbart att varje högskola med någon självaktning bör ha bibliotekarierna anställda vid högskolan och inte så att man köper tjänster av Mariehamns stad, där Mariehamns kulturnämnd ytterst är arbetsgivare för högskolans bibliotekarier. Biblioteksverksamheten är central för hela forskningen. Fungerar inte den så fungerar knappast högskolan.

 

Speciellt när det gäller styrelsens sammansättning har jag alltså en avvikande mening än landskapsstyrelsen och kulturutskottets majoritet. Det är nödvändigt för att uppnå en autonom ställning för verksamheten.

 

Eftersom den utbildning som bedrivs och kommer att bedrivas vid högskolan på Åland är högre yrkesstudier som nära ansluter till det åländska näringslivets behov av högt utbildat yrkeskunnigt folk, bör branschernas intresse garanteras i s.k. branschråd. Näringslivet har givetvis i första hand intresse av att påverka själva undervisningens innehåll inom sina respektive branscher. Det kan inte ligga i näringslivets intresse att styra förvaltningen och högskolans interna angelägenheter. Det är ett samhällsintresse. Det är däremot en angelägenhet som i hög grad skall skötas av högskolans anställda själva.

 

Kulturutskottet föreslår att branschråden skall vara frivilliga och därför har jag på den här punkten också reserverat mig för jag har en annan åsikt. Jag tycker att det är naturligt att branschråden är obligatoriska och att näringslivet får direkt inflytande över utvecklandet av läroplanerna eftersom de regionala yrkeshögskolorna i hög grad är till för att öka kompetensnivån inom regionerna. Landskapsstyrelsens direkta inflytande över högskolan, på samma sätt näringslivets, bör vara så litet som möjligt. I kommitténs förslag fanns en bestämmelse om att ett treårigt mål och resultatavtal skall uppgöras och att det i detta avtal ingår kvalitativa och kvantitativa resultatmål, resurser och prioriteringar, verksamhetsförutsättningar, resultatuppföljning och rapportering. Det är som jag ser det av oerhört stor betydelse att detta avtal görs såsom kommittén har föreslagit, just för att trygga högskolans autonoma ställning och skapa långsiktiga förutsättningar för utvecklandet av verksamheten. Tyvärr har landskapsstyrelsen också här beslutat att beskära högskolans självstyrelse på bekostnad av sina egna påverkningsmöjligheter genom att högskolans ekonomiförvaltning fortsättningsvis skall vara i hög grad integrerad med landskapsstyrelsens ekonomieförvaltning. Både vad gäller ekonomisk förvaltning och högskolans ledning förespråkar landskapsstyrelsen en modell som jag anser att är alltför kraftig i sin beskärning av högskolans autonomi. Det här är inte bra med tanke på högskolans renommé och ställning i det internationella utbildningssystemet.

 

Att landskapsstyrelsen föreslås utse rektor är kanske praktiskt ofrånkomligt. I 10 § sägs dock att själva tillsättandet av tjänsten föregås av att styrelsen har gjort ett förslag att de anställda och de studerande har hörts. Men i övergångsbestämmelserna ger landskapsstyrelsen sig själv dock fullmakt att oberoende av detta tillsätta en rektor innan lagen har vunnit laga kraft. Det här anser jag att är faktiskt helt rättsvidrigt. Om landskapsstyrelsen avser att på detta sätt kringgå syftet och meningen med sin egen lagstiftning när det gäller att tillsätta den första rektorn för högskolan på Åland, dvs. det kommer antagligen inte att finnas ett styrelseförslag eller att de anställda och de studerande har blivit hörda, då har man genast från början avvikit från en av de grundläggande villkoren för en autonom högskola.

 

Herr talman! Jag funderar faktiskt allvarligt på att jag i så fall skulle vidta – om det finns – nödvändiga rättsåtgärder för jag anser att det är ett så grovt övertramp. Men vi skall vänta och se vad som sker med den saken.

För att högskolan på Åland skall verka på en nivå som är realistiskt för Åland har jag föreslagit en annan skrivning av landskapsstyrelsens förslag till 2 § som heter ”Högskolans uppgift”. Jag följer här i stora drag den skrivning som den lagberedningskommitté föreslog som satt före landskapsstyrelsens beredning satte igång. Landskapsstyrelsens ambitioner ligger närmast på universitetsnivå, samtidigt som anvariga utbildningsministern Gun Carlson flera gånger har upprepat att högskolan inte skall få kosta mer än de nuvarande 32 miljonerna per år, något som är helt osannlikt redan med den verksamhet som finns i dag. Här tycker jag att utskottsordföranden Jörgen Strand mycket tydligt klargjorde att redan om vi fortsätter med det som vi har påbörjat i dag kommer kostnaderna att öka. Om man alltså ser till skrivningen på ”närmast universitetsnivå” lägger kravet på kostnadsinbesparingar och ser till förslagen om begränsad autonomi, så är det enligt min mening inte bra upplagt. I stället anser jag att det är mest ärligt att definiera högskolans uppgift utifrån dagsläget, som innefattar i stort sett yrkeshögskoleutbildning och öppen högskola med akademisk kursverksamhet.

 

Utöver detta vill jag tillägga att kraven för inträde till högskolan skall vara gymnasieutbildning och sedan har jag ett tillägg: ”eller motsvarande kunskaper”. På Åland bör vi ha en så generös intagning som det bara är möjligt, särskilt för att bereda också alla de vuxna som redan är yrkesverksamma möjlighet att gå på  högskola, dvs. möjlighet att lära hela livet. Det är här som högskolan på Åland har sin stora demokratiska uppgift för alla dem som av olika skäl missat sin utbildning på tidigare nivåer i livet.

 

I min reservation påpekar jag många småsaker ytterligare, men alla har samma uppgift: att göra högskolan mera autonom. Jag framhåller också att man borde låta lagen träda i kraft 1.8.2003 när läsåret börjar. Nu skall man pressa igenom lagen till 1.1.2003 och det är därför också som det blir omöjligt att följa de regler som gäller för tillsättandet av rektor och det kommer att bli knappt om tid att göra resultat- och målplanen.

 

Med förslaget att lagen träder i kraft först den 1.8.2003 kan man utse rektor och styrelse enligt lagens bestämmelser. Dessutom får man god tid att göra avtalet och framför allt får man möjlighet att göra de avtal som krävs för att överföra dem som nu har jobbat under försöksperioden för högskolan till permanenta tjänster. Finansutskottet rekommenderar en annan väg när det gäller övergången av tjänsteinnehavare till högskolan permanent, nämligen att man skulle göra avtal och inte ha denna krånliga skrivning som kulturutskottet så där ändå utan att vara helt insatt i alla detaljer har svarvat till, säkert i allra bästa välmening, men nu är det så att det rör sig om ett ganska litet antal personer, så det är fullt möjligt att göra individuella avtal och på det viset trygga de tjänsteinnehavares ställning som skall i framtiden jobba med högskolan. 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag skulle vilja ställa några frågor till ltl Sundback. Det första är att hon säger i sin reservation att hon vill i första hand säkra högskolans autonomi. På samma gång skriver hon dock att det är landskapsstyrelsen som skall fastställa reglementet, och reglementet för högskolan är, såvitt jag förstår, den interna förvaltningen. Jag undrar bara om det rimmar gott att landskapsstyrelsen skall fastställa reglementet i en autonom högskola.

 

När det gäller den andra frågan om påståendet att det skulle vara rättsvidrigt att rektorn skulle tillsättas innan lagen har vunnit laga kraft har vi dels lagt till i 51 § att det skulle vara i tillämpliga delar, men sedan är det också så att eftersom försöksperioden har pågått under fem år och man först tillsätter en styrelse som i sin tur plockar fram underlag till rektor, så är det ingenting som hindrar att man kan höra studerande, att man kan höra personal, som ju redan finns inom försöksverksamheten, så på det sättet tycker jag att det är ett rätt smidigt och bra sätt att göra det här på. Någonstans måste man börja när det är fråga om en ny verksamhet.

Det tredje jag tänkte på var att ltl Sundback tycker att vi skall sänka nivån på dem som skall söka in i högskolan genom att ändra under 3 §. Jag skulle då vilja påstå att 3 § innehåller vilken nivå man skall ha för att söka in, medan det finns en 22 § som ger möjlighet för enskilda personer att få undantag.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag skall be om ordet för att svara på ltl Lundbergs frågor.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag skall passa på att fortsätta mina frågor. Om man skall ingå individuella avtal med personerna i fråga tycker jag att det säkert är sympatiskt med övergångsavtal, men jag undrar också vem det är som skall avgöra vilka som skall ingå dessa avtal.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson

Herr talman!

Ett kinesiskt ordspråk säger:

Om Du vill planera för ett år framåt, så spannmål.

Om Du vill planera för ett decennium framåt, plantera träd.

Om Du vill planera för en livstid framåt, inrätta skolor och utbilda.

 

Herr talman!

Det här är praktisk visdom som motiverar att vårt lilla samhälle satsar på en egen högskola.

Många har uttalat oro för att en sådan satsning blir ekonomiskt alldeles för tung på sikt, att Åland helt enkelt inte har råd med eftergymnasial utbildning. Den oron kan vara befogad, om satsningen görs oövervägt. Man kan erinra sig att ökade satsningar på utbildning historiskt mött på visst motstånd. Folkskolan rönte på sin tid sådant motstånd. I nutid har sådan utbildning som i dag uppfattas som helt naturlig inför etableringen utmålats som alldeles för dyr och vidlyftig.

Under kulturutskottets behandlingen av landskapsstyrelsens framställning om Högskolan på Åland har jag själv haft tillfälle att ställa frågan om vi har råd att inte gå vidare från försöket med Ålands yrkeshögskola. Något ja på¨den frågan kom inte.

 

Herr talman!

Det är klart att det kostar något att höja nivå och kvalitet även på utbildning, även om utbudet av olika linjer inte utvidgas. I den mån Högskolan på Åland inte håller sig inom sin relativa ekonomiska ram ska det enligt utskottets mening dras in någon annanstans inom utbildningssektorn i stället. Att hålla dessa kostnader i styr medför säkert minst lika stora svårigheter som inom andra förvaltningsområden. Det gäller alltså att ha en övergripande strategi för hela skolsektorn, där grundskolan och gymnasiet måste ha sitt först.

 

I samband med Ålands högskola har det uttalats en hel del tvivel på forskning, som kan ingå efter utbildningens behov och till Ålands samhällsnytta, som det heter. Det hävdas ibland att åländska ungdomar främst är inriktade på praktiska färdigheter.

Det är värt att observera, att den tekniska utvecklingen i världen inte varit resultat av vetenskaplig aktivitet. Tekniska framsteg har grundas på den yrkesfärdighet som utvecklats under historiens gång. Men inte utan  försök och experiment, som idag igår i begreppet forskning.

 

Herr talman! Det ser alltmera ut som om  näringslivets utvecklingskraft och konkurrensfördelar, i växande grad är lokalt och regionalt bestämda, trots globaliseringen. Det är i lokala miljöer som företag skapar kunskaper, förbindelser och drivkraft som konkurrenter har svårt att möta. Närhet, sociala kontakter, samarbete och konkurrens är ingredienser som främjar den ekonomiska utvecklingen. Det var sådana faktorer som var med och skapade den framgångsrika åländska sjöfarten, för att ta ett känt exempel.

 

Allt närmare samarbete mellan näringsliv och högskolor ses av forskare som en annan självklar förutsättning för ekonomisk utveckling. Men det betecknas som en fortfarande en i långa stycken outnyttjad resurs.

Många regionalpolitiska insatser som genomförts i Sverige har haft tvivelaktiga effekter. Men de nya regionala högskolorna har fått betydelse. Det är nästan undantagslöst områden i närheten av universitets- och högskoleorter som ökat befolkningen under 1990-talet, omvittnar forskningen.

Också Finlands snabbaste utveckling har skett kring etablerade högskoleorter. Det lönar sig att satsa på undervisningen om man vill se regionen som ett verkligt tillväxtcentrum. Det är en slutsats som man kan dra. Utbildningen har alltså av erfarenhet stor betydelse för tillväxten i samhället, särskilt då den högre utbildningen.

 

Sedan hör det förstås till saken att en stor expansion av antalet högskoleplatser i våra grannländer Finland och Sverige gör att allt fler utbildningar ställs inför ett nytt dilemma. Tidigare gällde antagningsprocessen att gallra bort sökande. Framtiden blir fråga i stället hur man ska locka sökande.

 

Herr talman!

Förslaget till lag om Högskolan på Åland har sina särdrag, som förhoppningsvis leder till den samordning av våra begränsade resurser som behövs för det ta projekt. Så är till exempel styrelsen öppen för representanter för det åländska näringslivet, som bör få en tung andel posterna. Det här betonar näringarnas ansvar för reformen, vikten av  samarbete för ett kunskapssamhälle, som i sin tur kan skapa insikt om betydelsen av samverkan.

Själv hoppas jag att Högskolan på Åland ska bidra till en viss entreprenörsutbildning, där också nya idéer och projekt kan granskas. I Sverige prövar man att dra till sig också visst riskkapital i dessa projektstudier. Det handlar om idéer som man kan bygga företag på, också på Åland. Det handlar grundläggande om baskunskaper i affärsutveckling.

Jag hoppas också att Högskolan på Åland kan vara med och utveckla ålänningarnas goda grunder i hantverk, som kan ge oss flera företag där produktionen har högt förädlingsvärde.

 

Herr talman!

Design, alltså formgivning, är en viktig konkurrensfaktor inom allt näringsliv i dag.

Regeringen i Helsingfors har en nationell handlingsplan med titeln ”Design 2005!”. Design ska enligt planen bli en exportfrämjande faktorer vid sidan om det högteknologiska kunnandet.

I Sverige behandlar en rapport från företrädare för näringsliv och fackrörelse möjligheterna att upprätthålla välfärdssamhället. Dessa företrädare betonar behovet av design. Sverige sägs ha goda förutsättningar att erövra en ledande ställning. Det förutsätter utbildningar, främst vid högskolor och universitet. Här finns plats för samverkansinitiativ så att också Åland kommer med i nätverken för design.

 

Herr talman!

Övergången från försöket med yrkeshögskola till den ordinarie Högskolan på Åland är inte alldeles enkel. Processen ställer stora krav på landskapsstyrelsen, på den första styrelsen och den första rektorn, som i snabb takt ska lägga grunden för den nya institutionen. Rektorn får en stark ställning som högskolans ledare och som ledamot av styrelsen. Lärarkåren har representation i styrelsen liksom studerandekåren, som då för möjlighet att utöva inflytande på sin egen situation.

Måtte samarbetet inom vårt lilla samhälle klaffa extra bra för denna sak, måtte goda ledande krafter kunna engageras snabbt och måtte de studerande få sig erbjuden en noggrant avvägd eftergymnasial utbildning på hemmaplan som lockar många av dem och uppfyller deras förväntningar.

 

Herr talman!

Till sist: Bakom kulturutskottets betänkande om lagframställningen finns, som också utskottets ordförande påpekade, samarbete över blockgränsen här i lagtinget, vilket är värt att notera i dessa dagar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka kulturutskottet och särskilt kulturutskottets ordförande därför att jag tycker att vi har fått till stånd ett bra samarbete och jag tycker att kulturutskottet har kommit med ett bra resultat i den här frågan. Jag vet att det har varit väldigt mycket arbete, så det är jag naturligtvis glad och tacksam för. Jag har några kommentarer till det jag har hört just nu. Jag vill igen påminna att det vi nu grundar är ingalunda något universitet utan det är en regional högskola som skall ge yrkesinriktad högskoleutbildning som skall tillgodose de behov som vårt samhälle har, både näringslivet och den offentliga sektorn, alltså i första hand vården. Det är grundtanken. Det är viktigt att man kommer ihåg det. Det skall också öka kompetensnivån i regionen; det kommer att tillföra regionen flera positiva effekter genom att det höjer regionens kompetensnivå och det kommer också att dra till sig kompetens i form av lärare på sikt. Men det är viktigt att vi ser det här som ett första steg. Vi skall inte gapa över för mycket.

 

Jag vill också kommentera frågan om kostnadsdrivande verksamhet eller inte. Vi talar de facto hela tiden om icke-förändrad volym, vi talar om samma program, vi talar inte om några nya tjänster, vi talar inte om några nya uppgifter för någon av lärarna eller någon anna, utan vi står helt enkelt på samma nivå som vi gör i dag i vår yrkeshögskola. Yrkeshögskolan har vi redan fattat beslut om för flera år sedan och varit eniga om den. Jag vill också påpeka detta med internationaliseringen som kan tänkas vara kostnadsdrivande, där ltl Jörgen Strand talade om strategiplan och citerade mig. Jag vill berätta att yrkeshögskolan har godkänt en stragegiplan om internationalisering där man har dragit upp vissa mål och vissa detaljnivåer. Landskapsstyrelsen har ingalunda godkänt strategiplanen, den har inte ens presenterats landskapsstyrelsen; däremot sade jag på seminariet att det här sammanfaller med de mål som såväl landskapsstyrelse som lagting har omfattat i årets budget där man i de allmänna skrivningarna har en allmän strategi om att den internationella utvecklingen skall vara på det sättet, dvs. det här är mål som anges men som ingalunda är beslutade, varken i landskapsstyrelse eller i lagting. Det är viktigt att förstå att strategiplanen är yrkeshögskolans egen.

 

När det gäller ekonomin håller jag med ltl Svensson, att vi har inte råd att upphöra med vår yrkeshögskoleutbildning. Våra erfarenheter har visat att det här är någonting som vi skall fortsätta med av de skäl jag redan nämnde när det gäller fördelar för vår region.

 

Vi har genom de erfarenheter vi har fått kunnat konstatera att de program som vi har valt är lämpliga för oss i dag. Det är ungefär de program vi behöver.

 

Namnet ”Yrkeshögskolan” tycker vi inte att är det allra bästa. Det är en finländsk benämning som ställer till lite svårigheter i Sverige och därför har vi valt att eftersom yrkeshögskoleutbildning är en vedertagen högskoleutbildning – det kan man läsa var som helst och det måste vi också skriva in i vår lag, vilket vi har gjort – så kan vi lika bra kalla det Högskolan på Åland och sammanföra Ålands högskola och yrkeshögskolan.

 

Jag vill också kommentera det som ltl Sundback talade om med en litet hånfull underton om den politiskt tillsatta styrelsen. Jag vill påpeka att allt som landskapsstyrelsen gör, alla landskapsstyrelsebeslut, är på något sätt politiska beslut. En styrelse tillsatt av landskapsstyrelse blir naturligtvis en politiskt tillsatt styrelse, men styrelsen tillsätts ingalunda på politiska grunder utan den tillsätts på de grunder som man har angivit, dvs. att styrelsen skall representera olika områden som omfattar högskolan. Det skall vara en ordförande, en viceordförande, minst fem skall representera de olika områdena. Det skall finnas reprsentant för lärare och elev. Vi har alltså mycket tydligt angivit vilka som skall finnas i styrelsen. När man hör exemplet på akrylamidforskning kontra styrelsebeslut måste jag nog säga att det tyder på en ganska stor pessimism – jag antar att ltl Sundback skulle kalla det sjuklig misstänksamhet, som vi hörde i en tidigare diskussion här.

 

Jag vill också kommentera hur vi har tänkt tillsätta rektor. Det är precis som vi hörde av ltl Britt Lundberg, att vi kommer först, så fort lagtinget har klubbat lagen, att tillsätta en styrelse, precis som vi anger i övergångsbestämmelserna, som skall utarbeta ett regelverk för hur man skall anställa en rektor. Vid anställandet har man naturligtvis möjlighet att ta yrkeshögskolans nuvarande lärare och elever till hjälp vid utseendet, precis som man kommer att göra när man nästa gång utser en rektor.

 

Vad gäller frågan om att man borde ha friare möjligheter att börja studera vid högskolan, att man inte skulle få ha kravet på gymnasialstadieutbildning, vill jag bara hänvisa till 3 mom. i 22 § om behörighet för studier, som vi är helt överens om.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Utbildningsansvariga Gun Carlson säger alldeles riktigt att det här är en verksamhet som fortgår ungefär enligt den volym den har och utskottsordföranden har redogjort för att det säkert kommer att innebära vissa utökningar.

 

Jag ville replikera till att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sade att det här får ses som ett första steg i utvecklingen när det gäller högskoleutbildning på Åland och det förvånar mig lite att landskapsstyrelsen försöker sprida ut en sådan missuppfattning. Vi har i decennier haft högskoleutbildning på Åland inom ramen för Sommaruniversitetet och sedermera Ålands högskola och nu har vi då i fem år haft yrkeshögskoleutbildning som kommer att fortgå i relativt oförändrad fart och vi har hunnit utexamniera ett antal YH-studenter redan. Ett första steg är det alltså inte utan det är en sammanslagning av  tidigare steg, inte sant?

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det ställdes några frågor till mig och landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson hade några kommentarer också till mitt inlägg. Jag skall försöka besvara dem samtidigt. Så där generellt vill jag påstå att det råder en förvirring om vad autonomin innebär. Ltl Lundbergs frågor tyder just på det att hon skiljer inte på förvaltningen och på själva innehållet i forskningen och utbildningen. Det jag talar om är hur man skall trygga den fria forskningen och friheten för högutbildningen Det har egentligen att göra med reglemente eller hur många enheter det finns utan det gäller den interna organisationen av högskolan. Jag tycker tvärtom att skulle jag vara utbildningsminister och samtidigt stå här och lova om och om igen att kostnaderna skulle hålla, så skulle jag se till att organisationen är en sådan att man verkligen kan hålla koll på kostnaderna. Det är rimligt att huvudmannen är överens med högskolans styrelse om reglementet. Att fastställa ett reglemente betyder inte att man samråder eller diskuterar, utan det är så att högskolans styrelse gör upp ett reglemente, och kan huvudmannen – i det här fallet landskapsstyrelsen – godkänna det, tycker att det är bra, så gör man det. Om man inte kan det så får det gå en omgång till. Vi har så väldigt dåliga erfarenheter av ÅHS när vi släppte detta fritt och ingen människa kan påstå här att vi i dag kan kontrollera kostnaderna. En stor del av problematiken där ligger i reglementet. Inte ens ÅHS:s styrelse klarar av det, för man har delegerat till tjänstemännen så mycket ekonomiska rättigheter. Det är alltså viktigt att skilja mellan högskolans förvaltning och utbildningens och forskningens autonoma ställning. Det tycker jag faktiskt att inte alla ännu har riktigt klart för sig. Min argumentation och mina reservationer går i första hand ut på att just trygga forskningens och utbildningens autonomi.

 

Skall man trygga autonomin för forskningen och utbildningen så skall den ledande tjänstemannen, dvs. rektorn, ha en sådan utbildning att man är kompentent att veta vad det här innebär. Landskapsstyrelsen hade föreslagit att man kunde anställa en doktorand eller en licentiat och så kom det en släng sedan ”eller någon annan med vetenskaplig komptens”! Det visar att man från landskapsstyrelsens sida inte riktigt fullt ut har insett vad detta innebär. Menar man att man kan ta någon som har studerat till hum.kand. eller pol.mag. eller någon som har läst lite på gamla dar och är med i Ålandsforskarna eller vad innebär ”eller någon annan lämplig kompetens”. Jag tycker att det är ett tecken på att man inte riktigt har tagit detta med forskning och högskoleutbildning på allvar. Allt skulle vara någorlunda bättre om det var såsom ansvariga ministern Gun Carlson sade, att högskolans uppgift bara är att syssla med yrkeshögskoleutbildning. Men det står inte så! Det står i 2 §, i sista stycket: ”I verksamheten skall det finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning.” Vilken forskning? Det andra som sägs är vetenskapens trovärdighet, fri forskning och god forskningssed skall värnas.” Det här är inte lite systematiska studier i samband med något examensarbete, det är jag fullt införstådd i att forskning i den bemärkelsen klarar man nog av också på Åland, men fri forskning är inte tillämpad forskning. Det betyder att varje forskare har rätt att åtminstone ansöka om pengar för att forska i franska verbs böjningsformer på 1800-talet eller vad det nu är man råkar vara intresserad av! Det är faktiskt det som är motstridigt här. Man har alltså en ambition med fri forskning, man vill ha utbildning grundad på forskning, men man har en styrelse som inte garanterar just att det finns fri forskning eller forskning som kan utveckla utbildningen. Där har jag alltså en helt annan uppfattning än majoriteten.

 

Detta med att sänka nivån, som ltl Britt Lundberg tog upp, eftersom jag anser att man i 3 § skulle ha skrivit in att man skall ha gymnasialutbildning eller motsvarande kunskaper som grund, är faktiskt taget från den svenska högskolelagen, kan jag avslöja. Jag tycker att det är viktigt, speciellt i vår lag, att poängtera att vi vill utveckla högskolan så att den blir tillgänglig för alla vuxna, inte bara för dem som har genomgått gymnasialutbildningen. Som många här har sagt tror jag att det är viktigt att många unga åker bort från Åland och då är underlaget ändå ganska litet, så vad som skulle vara både demokratiskt och som jag ser det ett sätt att bredda elevunderlaget är att i högre grad erbjuda yrkeshögskoleutbildning för vuxna. Det andra är att på det viset legitimerar man den öppna högskolans kursverksamhet. I den finns allt möjligt som man säkert kan ifrågasätta. En del har kritiserat kursverksamheten och anser att vissa kurser borde vara inom Medis. Det är möjligt att man kan resonera på det sättet, men så länge man har ett ganska fritt kursutbud borde det vara rimligt att under högskoleutbildningen nämna detta med gymnasialstadieutbildning eller motsvarande kunskaper. Det är inte min avsikt att sänka nivån, utan man kan kanske säga att det är mera att jämställa 3 § just med 22 §, som här riktigt har påpekats att det är ändå möjligt att i praktiken ta in också andra än de som inte har gymnasialstadieutbildning.

 

När det gäller frågan om tillsättandet av rektor var det också ett exempel på hur man praktiskt resonerar sig till att man kan höra lite lärare och studerande finns det, så det man kan också höra osv. Men hela lagstiftningen genomsyras av ganska detaljerade bestämmelser hur det skall gå till när man tillsätter rektor och vilka som skall höras samt hur de skall höras. Om man när man tillsätter rektor första gången frångår det tycker jag att man själv byter sig i svansen. Det är också så att om man vill ha kvalificerade och kompetenta sökanden är det viktigt att lagstiftningen är sådan tillsättandet görs på rätt sätt.

Till sist, herr talman, nämnde ltl Lundberg att det var problematiskt med mitt förslag till avtal för dem som skall övergå permanent till tjänst vid högskolan och vem som skall avtala med vem. Men avtalsparterna är klara enligt lag, så det är inget problem överhuvudtaget. Sedan är det så att allt det här med individuella övergångsavtal gjordes för ÅHS och det var kolossalt många det gällde, så man har på landskapsstyrelsesidan också erfarenhet av det. Det blir ändå på något sätt antagligen nödvändigt att göra de enskilda avtalen eftersom det är fråga om så få och så speciella tjänster.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson upplyser oss om att landskapsstyrelsen fattar politiska beslut. Det är just det som är besvärligt i det här sammanhanget, att det politiska inflytandet vid tillsättandet av styrelsen borde vara så litet möjligt. Man borde garantera dem med högskolekompetens rätten att själva sköta utbildningen och forskningen.

 

Detta med akrylamid kan man ju skratta åt, men det är faktiskt ett sätt att försöka beskriva vilka problem som kan tänkas uppkomma när man skall fördela forskningsmedel. Jag var en gång i tiden med när högskoledelegationen startade och då var det en hel del diskussioner om att man skulle bara godkänna sådana ansökningar som var till nytta för det åländska samhället! Då redan har man smalnat av begreppet fri forskning väldigt mycket. Det är inte mera fri forskning utan det är en forskning som är styrd av något slags politisk bedömning av vad som är nyttigt. Det har också funnits diskussioner om att man skall inte ge pengar åt forskning som på något vis inte är linje med de rådande självstyrelsepolitiska uppfattningarna. Och den åsikten kan man ha, men då måste man i ärlighetens namn säga att man inte kommer att syssla med fri forksning, vilket det står om i 2 § utan då är det någonting annat; det är alltså beställningsuppdrag. Det är en stor skillnad. Man måste skilja på begreppen om man skall komma någon vart i den här diskussionen.

 

Till sist vill jag säga till ltl Hasse Svensson att det finns mycket visdom i Kina, det vet vi alla, men det finns ännu inte  fri forskning.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback talar här om fri forskning och jag tror att hon menar det som man klassiskt kallar för grundforskning och sådant som har bedrivits mycket vid universitet i egenskap av klassiska lärosäten med humaniora och naturvetenskaper representerade. Det finns mycket annat forskning, särskilt i våra dagar; det finns teknikforskning vid tekniska högskolor sedan länge som inte är fri precis på det sättet som ltl Sundback menar, att det får inte finnas någon som sätter upp mål, det får inte finnas någon som bedömer om det är intressant forskning osv. Vi vet alla att grundforskningen måste finnas för att hela civilisationen skall gå framåt. Men det är ifrågasatt om det åländska samhället genom sin högskola, som i huvudsak förmedlar yrkeshögskoleundervisning, skall bidra till denna universiella grundforskning. I betänkandet sägs tvärtom att utskottet menar att forskning skall bedrivas endast i den utsträckning som är nödvändig för undervisningen på ett sätt som kommer samhället till direkt nytta. Beaktar man den distinktionen så faller faktiskt väldigt mycket av det som ltl Sundback anför mot lagförslaget bort. Samtidigt är det så att gränserna mellan de olika forskningsområdena blir mer och mer flytande. Det är möjligt att det framöver kan bli fråga om någon annan forskning än sådan som är direkt relaterad till själva undervisningen och som samtidigt skall vara av intresse för det åländska samhället på sätt eller annat, men vi är inte där ännu, så jag tycker att det slår lite fel om man beskriver den här lagframställningen som kulturutskottet har tagit ställning till som att vi grundar ett universitet i klassisk mening. Det är inte det som det är fråga om.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är det som jag har försökt säga och därför borde inte 2 § vara formulerad som den är! Det står nämligen där: ”I verksamheten skall det finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning, vetenskapens trovärdighet, fri forskning och god forskningssed skall värnas.” Jag har försökt få fram det där i utskottet, men ltl Svensson har då ofta hänvisat till någon ramlagstiftning eller till något annat. Det är väl bara att konstatera att vi är överens om vad högskolan skall syssla med, men skrivningen är egentligen för ett universitet. Det har i debatten om och om på något vis som ett förlösande begrepp sagts att högskolan skall bara syssla med tillämpad forskning. Man kan knappast göra en sådan distinktion mellan fri forskning och tillämpad forskning och så tror man att grundforskning är någonting fritt, väldigt abstrakt och har ingenting med verkligheten att göra. Men det står inte tillämpad forskning i högskolans uppgift, utan det står fri forskning. Det har alltså att göra med yttrandefrihet, med forskarens egna prioriteringar om vad man vill forska om. Jag menar att styrelsen måste avgöra forskningens omfattning och innehåll, som det också står i kriterierna, på vetenskapliga grunder, inte på grund av vad det åländska näringslivet anser vara nyttigt eller vad landskapsstyrelsen tycker att är i linje med sina värderingar och därför bör styrelsen åtminstone till sin majoritet sammansatt av professionella.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det kanske ändå inte är så långt mellan min uppfattning och ltl Sundbacks. Det är så, som hon själv framhöll, att jag har sagt tidigare - och som är ett faktum - att själva lagen är en ram och den formulering i paragrafen, som hon nämner, är till för att inte förhindra själva Ålands högskola att besluta om forskningen, medan utskottets majoritet menar att det skall vara en forskning som är direkt anknuten till studierna och som också har intresse för det åländska samhället. Rätt som det är hamnar vi i påvens skägg här! Det faktum att lagstiftarna här vill lämna åt själva högskolans professionella ledning att bestämma om forskningen kan inte vara något stort problem, om jag har förstått ltl Sundbacks argmentation i övrigt.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror ändå inte att vi helt har förstått varandra. I så fall skulle jag väl inte ha haft en reservation. De professionella skall avgöra vetenskapens, forskningens och utbildningens innehåll. Det kan inte vara en uppgift varken för någon inom näringslivet eller för någon landskapsstyrelseledamot. Men så här inte styrelsen sammansatt utan man föreslår t.o.m. att en utomstående skall vara rektor och den personen behöver inte ens ha gått gymnasieutbildning, vad jag förstår. Det är där som det stora dilemmat finns i hela lagstiftningen. Styrelsen kommer inte att ha tillräcklig vetenskaplig kompetens. När det gäller själva förvaltningen av skolan, hur många enheter det finns och om man skall ha ett resultat- och utbildningsavtal, om reglementet skall fastställas av landskapsstyrelsen är frågor som gäller högskolans förvaltning och där har vi naturligtvis många olika politiska uppfattning som har att göra med kostnader, strukturer och hur mycket man är beredd att bygga ut det hela. Men för att avgöra forskning och utbildning på den här nivån krävs det professionella och det är de som skall ha avgörandet i sin hand, inte sitta med och försöka reda ut någonting för resten av församlingen.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill också ägna några ord åt forskning och påståendet om svårigheterna som skall komma. Jag vill ändå påpeka att i 2 § så säger vi att vid högskolan kan bedrivas forsknings- och utvecklingsarbete. Vi säger mycket riktigt att i verksamheten skall det finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning och det skriver vi om på sidan 20 i framställningen, där vi går in på att man behöver ha samarbetsavtal med andra universitet i omgivningen. Det är ett av landskapsstyrelsens delmål i uppdraget att se till att vi får en bra forskning. Styrelsen skall givetvis se till att eventuell forskning skall ske på vetenskapliga grunder. Jag vill också hävda, och det har jag sagt förut, att det är självklart att vi måste hitta en styrelse med tillräcklig akademisk utbildning och erfarenhet. Jag föreställer mig och hoppas att vi lyckas på tag på (Från salen, ltl Sundback: ”vi”) sådana som har disputerat och kanske haft tjänst som professorer osv. så att vi faktiskt har en styrelse som behärskar de akademiska regelverken.

 

Jag vill än en gång påpeka när det gäller rektors tillsättande att vi skall ingalunda frångå lagstiftningen, tvärtom förklarade jag just att vi skall helt enligt lagstiftningen först tillsätta styrelse som utarbetar regelverk för rektor, som tillsätter rektor och i samband med tillsättandet hör man elever och lärare, precis som lagen stipulerar. Det är bara det att man måste höra yrkeshögskoleelever och lärare eftersom några andra högskoleelever inte kan finnas förrän vi har en högskola i gång, annars är det en omöjlig uppgift.

 

När det gäller politiska beslut vill jag säga att läs också framställningen där man tydligt ser att det är department och regeringar som utser både tjänstemän och styrelse.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är väl så att innan lagen träder i kraft har skolan varken elever eller studerande. (Från salen: ja, men det är väl klart det!) Det är förstå då när lagen har trätt i kraft. Då finns det lärare och elever, så nog blir det ett märkligt konststycke att börja höra någon som man inte ännu vet om är lärare och elever!  Sedan skall ”vi”, säger landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson söka rätt på lämpligt folk och jag nästan hör redan vem som skall bli styrelsens ordförande. Hans namn börjar säkert på W kan jag säga i det här skedet! Så enkel är argumenationen. Det känns inte som om man skulle nå upp till autonomin om man redan vet vem man skall utse till styrelseordförande för skolan! Vi får väl veta rektor också innan tredje behandlingen är klar!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill bara påminna om att i 10 kap. om övergångsbestämmelser har vi just den här möjligheten att tillsätta styrelse och rektor innan lagen träder i kraft just för att ha allting i rätt skick när verksamheten börjar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Alldeles i korthet eftersom replikskiftena inte alltid ger tillfälle att säga det man vill. Jag har kommit fram till under diskussionens gång att ltl Sundbacks principiella kritik förefaller lite lös i kanterna (Från salen: nä, nä!) när det gäller autonomin och forskningen. När det gäller forskningen som kan bedrivas så skall den följa samma metodologiska systematik som s.k. fri forskning naturligtvis. På alla ställen där det bedrivs forskning så begränsas den, i någon mån i alla fall, av de ekonomiska resurserna, eller hur?

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det var ett spännande inlägg! Jag skulle vara tacksam om ltl Svensson en gång för alla definierade vad han menar med fri forskning eftersom han pådyvlar mig åsikter om att jag skulle prata i nattmössan och inte veta vad det gäller. Jag tycker nog att jag har det ganska klart för mig och att jag följer ett konsekvent resonemang. Jag vill utmana ltl Svensson en gång till: fri forskning är en del av yttrandefriheten. Det är på sätt och vis lite jämförbart med journalister: man har rätt att under vissa etiska regler skriva vad man vill. Så är det också för en fri forskare. Man har rätt att forska om vilken sak eller vilket ämne man vill. Det är naturligtvis en konkurrens inom högskolan om vilka forskningsprojekt som får pengar. Vi har inom högskolan en stipendiefond som gäller fri forskning. Där får man anhålla om pengar. Då är det intressant att veta vilken kompetens de har som beviljar pengarna för att forskningen de facto skalll vara fri, så att det inte kommer in politiska omdömen, som det har varit väldigt mycket nu. Man talar om att det skall vara ”nyttigt” på något sätt, och den åsikten kan man ha, att det skall vara någonting som högskolan definierar som enbart samhällsnyttig forskning på Åland, men då kan det inte stå i lagen att man skall bedriva fri forskning och att man skall syssla med vetenskapens trovärdighet. Det står tydligt och klart i sista momentet. Man kan inte heller då vara säker på att den utbildning som bedrivs har den fria forskningen som grund, dvs. lärarnas rättigheter att forska fritt. Enda sättet att trygga den fria forskningen som västvärlden känner till är att det är forskare som avgör vilka forskningsprojekt som skall godkännas eller beviljas medel till en styrelse, där forskarna har det avgörande inflytandet. Det är klart att det trots det finns diskussion om vilka projekt som skall ha medel och det är en konkurrens bland forskarna och säkert inte alltid så klanderfria diskussioner som pågår i de rummen där pengarna fördelas.

 

Inom den regionala högskolan, vilket är dess specialitet och som just är ett uttryck för en regionalpolitik som man har drivit i Finland, så har man grundat regionala yrkeshögskolor som ett stöd för näringslivet där man i samband med att eleverna utbildar sig inom vissa branscher som är företrädda i regionen också har fått uppdrag i samband med sina examensarbeten att göra vissa forskningsuppdrag. Men de är då styrda ganska mycket av själva utbildningen och naturligtvis av branschens intressen. Det kan väl i vissa fall t.o.m. vara av betydelse för att finansiera forskningen. Men den forskningen tycker inte jag att man kan kalla fri utan det är en sorts uppdragsforskning.

 

För att garantera forskningens frihet så behövs det finnas en institution, en styrelse, som skall vara i främsta rummet hopsatt av sådana som har kompetens på området, men det är det som den här landskapslagen inte förespråkar, utan man förespråkar en annan modell på styrelse. Man vill inte heller att rektor skall vara ordförande utan man vill ha någon utomstående, egentligen vem som helst. Det avviker från de andra utbildningsländerna runt omkring oss. Det är min syn och den står jag fast vid.

 

När det gäller reglementet, enheter osv. tycker jag att där skulle det finnas rum för politisk styrning, för det är där som pengarna kommer att börja rulla och då blir det svårt att få stopp på det.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback hävdar att jag försätter henne i någon typ av spänning här för att jag har en annan uppfattning än hon om vad det är vi egentligen talar om. Det kan jag säga, fru talman, att jag är inte imponerad av hennes påståenden om att jag skulle ha pratat om nattmössor och sådana saker. Det behövs inte, det fäller sig själv på något sätt. Hon talar om fri forskning och forskare och jämför med journalister. Ja, det är faktiskt ganska svårt att göra den jämförelsen eftersom journalister i allmänhet inte arbetar med samhällsmedel och överhuvudtaget inte har det som är den klassiska grundforskningens principer att arbeta efter. Det får forskarna själva sköta, så det var en väldigt underlig jämförelse, måste jag säga. Jag kan knappt förstå den. När ltl Sundback är orolig för yttrandefriheten i samband med högskolan på Åland undrar jag vilken yttrandefrihet som är begränsad i den här lagframställningen! Sedan det här gamla tricket att när man inte vet vad man skall säga så skall motparten definiera någonting invecklat. Jag kan påpeka att jag har redan gjort det. Jag har definierat vad jag menar med grundforskning och vad jag menar med annan forskning. Fri forskning betyder helt enkelt att forskningen inte skall vara styrd direkt av någon annan än skolan själv. Jag säger det också, men på något sätt har nu ltl Sundback gått in för att ha en annan uppfattning om forskning än vad jag tror att majoriteten i utskottet har haft.

TALMANNEN: Tiden är ute!

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det sista är precis såsom jag resonerar, att den fria forskningen inte skall vara styrd av någon annan än skolans professionella själva och därför har jag föreslagit en styrelse där majoriteten skall bestå av professionella och rektor skall vara ordförande. Jag tror att vi har kommit så långt vi kan när det gäller att vara överens.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag blir nu tvungen att säga någonting som jag också har sagt förut, vilket jag tycker borde vara onödigt. Det är att forskningen skall vara fri, och det kommer den att vara i den meningen att det är själva skolan, de utbildningsansvariga som styr den. Det är precis på det sättet. Vi är inte långt ifrån varandra och det är därför som jag tycker att ltl Sundbacks generella kritik mot framställningen är lite lös i kanterna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Den styrs inte av de professionella, utan ordföranden skall vara en person utifrån och majoriteten  av ledamöterna behöver inte ha någon vetenskaplig erfarenhet överhuvudtaget. Det gäller att läsa på lite mera, ltl Svensson!

 

TALMANNEN: Begärs ordet?  Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål angående språkpolitik. (S nr 10/2001-2002).

 

Diskussionen bordlades den 31.5.2002. Diskussionen fortsätter. Begärs ordet?

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Vi hade en liten diskussion om spörsmålet i fredags och som jag sade då kan man konstatera att problemet i den här frågan är i huvudsak att man bara har problemet och man har väldigt få lösningar på problemet. En annan del av problemet är att man delvis förnekar det. Därför tycker jag att det är viktigt att man driver en vad man kan kalla en nolltoleranslinje. Begreppet ”nolltolerans” kan låta extremt och man kan kanske ta illa vid sig av det, men jag menar inte nolltolerans i den meningen utan jag menar mot sådana saker som på sikt kan hota Ålands enspråkighet. Det är nämligen så, som också konstaterades tidigare, att utvecklingen är av en sådan karaktär att det kommer inga stora förändringar plötsligt utan det är små, små steg som vartefter sig accepteras och det är mot sådana små steg man måste ha vad man kan kalla nolltolerans. Jag jämförde utvecklingen med landhöjningen där man kan konstatera att landet har höjts, men det är ingen som reagerar i efterhand. Det är så när det gäller de små förändringarna att många bäckar små bildar stor å – därför bör man ta fasta på även de små problemen i den här utvecklingen. Det blir lite så att om man ger lillfingret åt den här utvecklingen tar den lätt hela handen. Det är också en utmaning för oss folkvalda att förklara varför vi slår vakt om utvecklingen. Det kan vara svårt ibland att motivera detta för Ålands folk, det har jag också stött på, men om man förklarar det på det här viset, så förstår nog folk att man har en målsättning hur det skall se ut på Åland. Om ex antal år måste man också vidta åtgärder i dag, annars styr man fartyget på grund till den här delen.

 

För att sätta framtiden och kursen till framtiden till pappers föreslår jag en kläm som lagtingsledamöterna har fått på sitt bord. Klämmen lyder: ”att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen att landskapsstyrelsen i samråd med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd utarbetar en vitbok om språkpolitik.” I den här vitboken skall anges vilken utveckling vi Ålands folkvalda vill se i den här frågan samt hur detta i stort sett skall gå till. Vitboken bör vara handlingskraftig och komma med metoder för att lösa de problem som finns i dag, både små och stora problem. Den bör också basera sig statistiskt underlag och svara på frågor hur det är på arbetsmarknaden. De farhågor som finns kanske är överdrivna om att det krävs finska på arbetsmarknaden. Det bör vi som ltl Roger Jansson sade här tidigare förklara att så är kanske inte fallet. Det är viktigt att vi inte förstärker den tron. Vi bör också ta reda på trender och åsikter om hur Ålands folk anser, olika befolkningsgrupper, ungdomar och äldre. Framtagandet och resultatet, hela processen, borde förankras på lämpligt sätt hos det åländska samhället. Man bör få samhället med i processen för att ta fram vitboken, för att förverkliga den språkpolitik som vi skall förverkliga. Det är sist och slutligen så att det är en väldigt liten del av utvecklingen inom språket som vi politiker själva i vårt dagliga värv kan styra över. Det är utvecklingen ute i samhället och hur gemene ålänning tar det här som är det viktiga.

 

Det är alltså väldigt viktigt att ha en koppling mellan den officiella statusen som vi har i självstyrelselagen och förhållandet i samhället som sådant. Tappar man den kopplingen att man bara lever vidare och inte upprätthåller lagens anda och mening får vi lätt samma problem som man har fått i svenskbygderna i Finland, där man i teorin har rätt till svenska språket men som man själv har försinkat genom att inte hävda den och eftersom vi är så nära knutna i flera fall till Finland så är väl det här det främsta hotet för oss här på Åland.

 

Det torde inte vara något problem för lagtinget att ta klämmen. Jag läste av debatten i fredags att det torde föreligga samförstånd kring förslaget eftersom både representanter från centern och liberalerna direkt eller indirekt uttalade sig för en vitbok. Begreppet kommer ursprungligen från vtm Christer Jansson, som, vad jag har förstått, också delar min oro för den språkliga utvecklingen.

 

När jag ändå vtm Christer Jansson har han föreslagit en återförening med Sverige som en lösning på problemen. Det är ganska intressant. Jag tror inte själv på att en återförening med Sverige skulle vara möjlig på något vis, att formellt Åland skulle överföras till Sverige. Däremot tror jag att vi har en stor möjlighet i ökat samarbete med Sverige och jag vill t.o.m. vara så drastisk att jag säger att till viss del kunde kanske förvaltningen av Åland överföras på svenska myndigheter. Om man skulle tänka sig att Sverige och Finland skulle samarbeta med Åland, komma överens om att inom det här området, inom de här delarna av förvaltningen, så är regelverket så pass lika på grund av EU att Åland kunde knytas till svenska modermyndigheter i stället för finska. Det här torde inte vara någon omöjlighet, men det kräver en överenskommelse mellan Finland och Sverige. Om man tänker fritt så borde det vara en möjlighet i takt med att både Finland, Sverige och Åland europiseras. Vi har möjlighet här på Åland att skapa våra gränssnitt mot olika modermyndigheter. Till viss del är vi att beteckna som självständiga, till viss del är vi ”semi-självständiga” och till viss del är vi helt under riksbehörighet. I de första fallen skapar vi vår egen lagstiftning och vi skapar ofta ett gränssnitt mot rikslagstiftning och det kan vi lika bra skapa mot svensk lagstiftning och mot svenska myndigheter. Det ökade samarbetet med Sverige kunde på lång sikt vara ett sätt att garantera servicen på svenska. Det här tycker jag att man borde fundera mera på.

 

Fru talman! Jag hoppas som sagt att lagtinget kan anta klämmen och vi får återkomma till ärendet när vitboken har framställts.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman! Det här är ett mycket viktigt ämne, men med anledning av ltl Sundmans anförande måste jag ändå få skämta lite. Varför dra liknelser mellan landhöjningen och användningen av svenska språket! Vi vet säkert att åt landhöjningen kan vi här i lagtinget inte göra någonting! Det betyder väl inte att ltl Sundman menar att vi inte kan göra någonting åt problem för svenska språket. Som jag tidigare har redovisat tar jag avstånd från vissa tuffa och militanta uttryck i den här känsliga frågan. Jag tycker inte om ”tvåfrontskamp” och jag tycker inte om ”nolltolerans”. Vad betyder nolltolerans? Det är absolut ingenting!  Man har försökt köra med nolltolerans när det gäller att bekämpa alkoholmissbruk och knarkmissbruk och numera vet alla att nolltolerans inte är något smart grepp, när det gäller svåra frågor i alla fall. Jag tycker att vi skulle vara lite mera seriösa när vi diskuterar det här. När det gäller förslaget om vitbok så tycker jag att det är att gå lite väl långt med en vitbok, men däremot har jag tidigare uttalat mig om att det kan finnas anledning för landskapsstyrelsen att göra ett meddelande om språkpolitiken.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag jämförde den språkliga utvecklingen med landhöjningen därför att jag ville visa på ett exempel där utvecklingen går väldigt långsamt när man efterhand accepterar det som ingenting konstigt att det har ändrat. Då är landhöjningen ett väldigt bra exempel. Visst kan vi, om vi vill, göra någonting åt den språkliga utvecklingen; till stor del är det vi i Ålands lagting som styr utvecklingen. Framför allt är det så att en vitbok kunde bli ett dokument som innehåller en rekommendation för hela samhället att följa när det gäller den språkliga utvecklingen. När det gäller begreppet nolltolerans varnade jag, som sagt, för att det kan tyckas lite extremt, men jag menade att även små förändringar påverkar utvecklingen på sikt. Landhöjningen är bara några millimeter på en viss tid och det finns också små förändringar i den språkliga utvecklingen och därför bör man också ta allvarligt på de små förändringarna.

 

När det gäller ltl Svenssons åsikt om att en vitbok är att gå lite väl långt så tycker inte jag det, utan det är snarare tvärtom, att förekomma utvecklingen och att seriöst och noggrant utreda vad som behöver göras och vad vi vill se för utveckling.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

För att återkomma till nolltoleransen, som dessbättre också ltl Sundman är lite tveksam till så kan det jämföras med den på sin tid populära dikten ur Fänriks Ståls Sägner, där en fältherre säger, att släpp inte en djävul över bron! Den principen kan man inte ha. Jag tror, som jag har sagt tidigare, att vi måste koppla frågan om att hävda svenskheten till positiva grepp. Vi kan inte förbjuda vårt näringsliv att använda finska om man där tycker att det är praktiskt osv. Bara som en lös affärsidé: varför inte se till att vi här skapar ett beaktansvärt populärt centrum för hur finskspråkiga kan lära sig svenska i en helsvensk miljö t.ex. Det kan bli en säsongförlängare och allt möjligt. Jag tror att det är den vägen vi måste gå och inte försöka oss på en förbudsmentalitet.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det där sista centret ställer jag mig lite tveksam till, men det kan hända att ltl Svensson har en annan referens än mig. När det gäller Fänkrik Ståls sägner får man väl vara glad att höra dem på svenska i dessa tider!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Under den föregående debatten diskuterades ganska mycket om återflyttning till Åland och framför allt hur åländska studerande kommer att göra efter sina studier i Sverige, kommer de att bli kvar, kommer de att flytta tillbaka hit till Åland eller någon annanstans i världen. Jag lovade att jag skulle försöka få fram lite uppgifter kring situationen utgående från vårt projekt Arbeta och bo på Åland. De diskussioner som jag har hunnit föra under den korta tiden sedan det här diskuterades i fredags har visat att det finns ingen direkt statistik när det gäller de studerande hur de gör och inte gör efter att man har avlagt sina examina på respektive studieorter. Allmänt kan man säga att det finns ett ganska stort intresse bland de åländska ungdomarna i dag att skaffa sig erfarenheter på den internationella arenan och att man utnyttjar åren direkt efter studierna till detta och att man i ett senare skede väljer att att återflytta.

 

När det gäller projektet Arbeta och bo på Åland, som hittills har visat sig vara ett väldigt lyckosamt projekt, finns det lite mera siffror att tillgå och man kan konstatera att när det gäller olika kontakter till dem som jobbar med det här, per data, per telefon eller träffar på olika mässor, senast Skärgårdsmarknaden i Stockholm för att återknyta kontakter med borta-ålänningar, rör det sig om många, många tusen sådana kontakter. Det som sedan finns konkret registrerat i registren är 500 personer som har anmält ett konkret intresse att man vill flytta till Åland i dagsläget. Det finns 300 stycken som varje vecka får ett s.k. nyhetsbrev och som visar på vad det finns för olika arbetsuppgifter och lediga arbetstillfällen här på Åland samt annat som kan vara bra att veta för en eventuell återflyttning. Det finns 60 stycken borta-ålänningar som har sagt att de är beredda att flytta hem direkt så fort de får de praktiska sakerna lösta, så ungefär så ser den generella situationen ut.

Det som kanske förvånar mig något, med tanke på att vi diskuterar språkspörsmålet, är att de som jobbar med projektet sade att de vanligaste argumenten som man får som ett hinder för att flytta tillbaka till Åland är det första lönen, det andra är karriärmöjligheterna, det tredje att man upplever fördelen med att bo i en storstad under en viss tid av livet, för det fjärde familjeskäl, för det femte bostadssituationen på Åland och sist att arbete som motsvarar utbildningen saknas här på Åland. Jag måste nog erkänna att jag själv har haft uppfattningen att språket nog är ett hinder, men av alla dessa kontakter som de har som jobbar med Arbeta och bo-projektet har med borta-ålänningarna har inte en enda sagt något om språket. Det överraskade faktiskt mig. Jag har själv levt i en annan uppfattning och trott att det har varit ett större hinder. Så här är den verklighet som de människor som jobbar med de här sakerna dagligen upplever när de är i kontakt med de potentiella återflyttarna.

 

Den bild som däremot är väldigt tydlig och som blev ytterligare tydlig, om jag får berätta en liten sak från den s.k. Skärgårdsmarknaden, där man marknadsförde projektet Arbeta och bo på Åland, så 80-90 procent av dem som kom fram som inte direkt har tidigare bott på Åland eller känner Åland tror att man inte kan flytta till Åland, att man inte kan få ett arbete och att man inte kan bosätta sig här, så det är någonting fantastiskt vad hembygdsrätten och jordförvärvsrätten och skyddsinstrumenten under årtionden har byggt upp en bild av att Åland är svårt att komma in i. Det arbetet måste vi nog jobba ganska intensivt med också i fortsättningen att försöka visa på att Åland är ett samhälle som välkomnar människor som vill flytta hit och arbeta och bo här och delta i vårt samhällsbygge.

 

Som avslutning, herr talman, kan jag säga att när det gäller studerande utanför Åland så jobbar landskapsstyrelsen i och med den s.k. kompetenslänken aktivt för att hålla kontakten  och senaste år fick de studerande fyra stycken olika utskick som visar och berättar om Åland och informerar om vad som är aktuellt. Det är också ett sätt att visa att man bryr sig om och att man nog vill ha hem dem nu eller senare i livet. Den utvecklingen och det arbetet kommer naturligtvis att fortsättas.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag ber att få tacka lantrådet för den kompletterande statistiken, om man kan kalla det så, lite halvambitiöst om informationen från projektet. Jag tycker att den bilden förstärker nog det resonemang vi förde senast att den här typen av myter som finns måste vi från självstyrelsens sida motarbeta, även om det inte framkom av den här statistiken att kravet på finska kunskaper är ett hinder; det framkom inte heller att kravet på hembygdsrättsregleringen var något hinder i uppräkningen som lantrådet gjorde samtidigt som han i följande mening sedan sade att det upplevde han på Skärgårdsmarknaden att var ett av de stora hindren. Vi ser att vi måste läsa statistiken och uppgifterna med stor känsla. Jag kan bara konstatera för min del att den här diskussionen om att det fordras så mycket finska på åländska arbetsplatser, särskilt i privat sektor, börjar redan i grundskolediskussionerna mellan barn och föräldrar och fortsätter sedan på gymnasialstadienivå eller åtminstone i gymnasiet. Sedan fortsätter den också över till Sverige när man har börjat studera där, så visst är attityden ett problem och den måste vi ta oss an likaväl som det som lantrådet nämnde om detta lite opåtagliga att vi på Åland bygger murar samtidigt som vi är Finlands mesta immigrationssamhälle. Statistiken som lantrådet visade beträffande de 500 som var i registret som var intresserade att flytta till Åland att av dem var bara 60 borta-ålänningar, om jag förstod lantrådet rätt. Det är mindre än en årskull av sådana åländska ungdomar som far över till Sverige och studerar. Nu har vi i 20 år haft sådana årskullar; det har varit mindre tidigare och ökat nu, men det är uppenbarligen en relativt liten del av dem som är beredda att komma tillbaka i det här skedet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Lantrådet sade att inte en enda av de i registret varande potentiella ålänningarna hade angett språket som hinder. Det är ganska enkelt. Troligtvis är det så att de som har uppfattningen att språket är ett hinder inte har visat intresse för att återflytta, åtminstone en stor del av dem kanske inte ens bemödar sig. Jag skulle säga att det här är ett problem som enligt min uppfattning har accentuerats på senare tid. Det är i grundskolan, som ltl Roger Jansson sade, den kommande generationen emigranter, om man säger så, som far till Sverige och studerar och som har den här uppfattningen i första hand. Oavsett om det stämmer eller inte finns det en utbredd uppfattning och jag tycker att det är alarmerande om unga människor i dag har de förutsättningarna när de skapar sin livsvision att de kommer att bli tvungna att flytta bort från Åland. Det är därför jag oroar mig. I övrigt tycker jag att projektet Arbeta och bo på Åland är mycket bra, men, som sagt, det är svårt att nå till dem som redan har exkluderat Åland i sin framtid. Det är där problemet är. Som vi hörde här är antalet väldigt lågt jämfört med hur många vi lånar ut från Åland när det gäller studerande.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Mycket av det jag hade tänkt påpeka har redan kommit fram i replikerna. Det finns en uppfattning bland ungdomarna på Åland, och det är väl det som har varit en del av orsaken till spörsmålet att man har den uppfattningen, att man inte kan få det enklaste sommarjobb, allt från det man är 15 år och uppåt, om man inte kan finska. Skall man jobba i bokhandel, skall man jobba i ett kök, skall man jobba i vilken affär som helst så är det ett krav på att man skall kunna finska. Det här går inte ihop med den språkpolitik man har omfattat i många skolor, där man kan ta examen utan att överhuvudtaget ha läst finska för att kunna passera hela utbildningen. Detta är ett problem för ungdomarna i dag och en utbredd missuppfattning, åtminstone enligt mitt sätt att se det och det är väldigt viktigt att man informerar ungdomarna på rätt sätt vad det är som gäller så att inte den här osäkerheten finns.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Dennis Jansson:

Herr talman!

Spörsmål om språkpolitik. En ständigt återkommande fråga om Åland och dess språk svenska i myndigheternas sätt att skicka helt finskspråkigt material till Åland. Ålands sätt att bemöta det då? Vi har en överenskommelse med statsmyndigheten landet Finland, landet Finland som är tvåspråkigt, som har en minoritet som är enspråkigt svenskt. Det är väl ingenting som är nytt för någon av oss här. Vi fortsätter och fortsätter att diskutera. Vi diskuterar vår språkpolitik. Finns det ens en diskussion om vi skall ha finska på Åland? Jag vet inte. Överenskommelsen gjordes 1920-21 före och efter två självstyrelselagar, har godkänts av Finland, det är en överenskommelse, ett löfte som båda har skrivit under och så råder det en tvekan: vi skall diskutera bjäbb, bjäbb, bjäbb, vi skall diskutera med statsmyndigheterna! Bjäbb, bjäbb! Vi tycker inte att det här är bra, kan ni göra någonting åt det. För att kunna tillgodose detta krav på svenska förs kontinuerligt diskussioner med landshövdingen om svenska språkets ställning i landskapet. Vad är det att diskutera överhuvudtaget? Jag förstår inte. Jag ser detta som så klart. Jag förstår inte varför inte lantrådet gör det! Det här är så pass enkelt att vi inte ens behöver ta det till självstyrelsepolitiska nämnden. Landskapsstyrelsen borde kunna skriva ett brev till finska statsmyndigheterna där man säger: här har vi en massa punkterna, de här sakerna fungerar inte! Väljer man att inte göra någonting åt det, så måste vi göra någonting. Skall vi rapportera det till Förenta Nationerna? Då måste vi visa på att Finland inte kan sköta sin minoritet. De har ju skrivit under det här löftet. Löftet är gjort! Vad har vi att fundera på? Är det inte ganska enkelt?

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag tror att denna debatt är väldigt viktig, det må sedan vara på grund av ett spörsmål eller vad som helst. För mig är det självklart att vårt språk är svenska och bara svenska. Att man sedan kan andra språk dessutom är naturligtvis en stor fördel. Ordet nolltolerans som används får ibland kritik, men jag skall berätta vad nolltolerans är för mig. Det är det att jag anser att jag som medborgare och boende på Åland har rätt att få all information, statlig, kommunal, landskaps- och från sjukvården på svenska. Jag skall inte behöva gå och tigga att få mina dokument översatta. Jag skall inte behöva gå till någon bekant som kan finska, som har varit duktigare än mig i skolan och lärt sig finska, som jag också har fått höra att många kan, utan jag skall ha det som en självklar automatisk rättighet.

 

När det gäller påståendet att det inte skulle finnas någon som var orolig för att ta jobb på grund av de inte kan finska, så det kan jag garantera att förekommer. Jag har själv haft nära anhöriga som har haft svårigheter i sitt arbete på grund av att information har kommit till dennes arbetsplats just på finska. Jag anser nog att det är vår sak som politiker, som lagstiftare, att se till att sådana här saker undanröjs. Ingen skall behöva vara rädd t.ex. inom sjukvården att jobba för att det kommer handlingar på finska, man skall inte få en bunt handlingar som man har rätt till i sin hand som är på finska. Det skall inte heller lösas på det sättet att om du råkar få dem, så skriver du en anhållan t.ex. till din överordnade att få dem översatta, utan de skall översättas, så blir det inga problem eller annars skall de aldrig komma hit på finska. Det är det allra bästa.

 

Det har i debatten talats om läkemedelsinformation. Jag vet egentligen inte riktigt vad man har menat. Jag tycker att det är viktigt att den läkemedelsinformation vi får är på svenska. Jag skall ta en så enkel sak som en bok som alla inom sjukvården använder som heter Fas på svenska, jag vet inte vad den heter på finska, men den finns i Finland bara på finska, även på Åland. Då måste den som skall skriva ett recept vara så duktig och inkommen i farmakologi så att den kan översätta den svenska texten till en finsk och se vilket preparat som är synonymt med det. Det där är en stor brist. Jag tycker t.o.m. att det är en säkerhetsbrist. Vi vill ha hit våra studerande från Sverige. Vi vill ha svenska utbildade hit.

 

När det gäller hur vi skall kunna få hit folk som har svenska som modersmål är det av största vikt att när man offentligt annonserar tjänster, särskilt inom sjukvården, att man annonserar i de organ som också riktar sig till den svenska marknaden; jag brukar få uppmaning att säga vad jag syftar till när jag säger sådant här i talarstolen. Om man t.ex. utannonserar lediga läkartjänster i finska läkartidningen får man naturligtvis sökande från Finland. Man måste också med vårt läge och vårt behov annonsera i svenska motsvarande tidningar - det gäller sjuksköterskor i samma grad – och alltid, som inte heller alltid har skett, i de åländska tidningarna.

 

Det har i insändare i tidningarna förekommit synpunkter från sådana som har finska som modersmål. Jag tycker att det skulle vara av yttersta vikt att just de som har flyttat till Åland, som har finska som modersmål, men som lärt svenska, att de skulle hjälpa oss här att vi får ha vårt svenska språk, att de skulle gå i spetsen. De, om några, vet hur det känns att komma till en plats där man inte kan språket. Just i en vårdsituation är det oerhört viktigt att vi har all information på svenska. Jag kan gå med på det som sagts offentligt i debatten att när det kommer sådana som har dålig kunskap i svenska till Åland borde vi i högre grad än hittills hjälpa till och utbilda dem så att de behärskar svenska. Det är en sak som jag faktiskt tycker. Så har man gjort i Sverige när man t.ex. har tagit läkare och sjuksköterskor från Polen, man har gett dem undervisning i svenska; efter en kurs var det bara 25 procent som klarade det, men jag tycker att det är ett sätt om vi behöver folk. Det viktiga är att de lär sig vårt språk.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Herr talman!

Det var ett bra anförande av ltl Sune Mattsson. Jag vill säga som så att vi har i dag eller, vänta nu, om vi säger så så här – jag tappade faktiskt helt tråden nu!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Trots att det kanske strider mot lagtingsordningens replikregler kan jag bara hålla med ltl Sune Mattsson. Ltl Sune Mattsson berörde i sitt anförde begreppet nolltolerans och sade att det har förekommit kritik mot det. Det vet jag att jag har läst i tidningarna. Det är precis som ltl Sune Mattsson säger, att det handlar inte om agg mot personer utan det handlar om försvar av internationellt garanterade mänskliga rättigheter, de språkliga rättigheter vi har, som räknades upp. Sedan nämner ltl Sune Mattsson ett exempel på hur man inom sjukvården i form av en bok enbart har litteratur på finska; det är just sådana här små exempel som jag vill ta fasta på, det finns tusen sådana i det åländska samhället. Var för sig kanske de inte är så stora problem, men tillsammans bildar de en större helhet och det är just dessa små problem man måste ta fasta på. När jag säger nolltolerans menar jag den typ av bekämpning av brottslighet som man har pratat om, att små brott skall också redas upp. Om man ser dessa problem som brott mot våra mänskliga rättigheter är det viktigt att varje smått problem får sin lösning eftersom man annars klasssar ner större problem också.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Landskapets enspråkiga svenska status väcker alltid diskussion här i lagtinget och många har synpunkter på omfattningen och hur allvarlig situationen är, omfattningen av bruket av finska och hotet mot det svenska språkets ställning och man relaterar till olika uppfattningar som man har på ganska subjektiva grunder.  Det som är betecknande för debatten är att det sällan finns några kvantitativa mått att lägga till grund för diskussionen. Det är så att nu har någon tydligen hört att ungdomar tror att de  inte kan få jobb på Åland för att de inte kan finska. Det påstås i själva spörsmålet på ÅHS att arbetsmiljöerna i det närmaste är helt finskspråkiga och så kommer det många andra  påståenden som är mer eller mindre bekräftade med fakta. Det är en sak som jag har börjat fundera över mer och mer, att det brister så mycket i själva det statistiska underlaget för olika påståenden som man har. Samtidigt är det en politisk fråga med vilken man med ganska stor framgång kan bedriva väldigt känslomässiga ställningstaganden. Hela självständighetsrörelsen bygger åtminstone delvis sin verksamhet på att Finland, enligt dem, skall helt förfinskas och att Ålands enspråkighet i och med det blir helt omöjlig att upprätthålla. Också vtm Christer Jansson har talat om återförening med i stort sett samma argument. Den åsikten måste man väl få ha. Den hade redan Zacharias Topelius i slutet av 1800-talet. Han sällade sig inte till dem som ville kämpa för svenska språket för han ansåg att Finland ändå skulle bli enspråkigt finska därför att majoritetsspråket var så starkt och han tyckte att det var en oförnuftig kamp. Jag tror för min del att det inte är så lätt att ta livet av det svenska språket i Finland. Däremot förändras språkmiljöerna hela tiden som en del av den allmänna samhällsutvecklingen. Därför krävs det forskning för att man riktigt skall veta vad man talar om.

 

Detta med ÅHS tycker jag att är ett litet fult påhopp i debatten. Vi behöver arbetskraft till sjukhuset och en viktig arbetsmarknad är den finländska. Det här är ett sätt att skapa en ganska negativ bild av dem som kommer hit och jobbar inom sitt yrke och har blivit antagna av en åländsk myndighet som fullvärdiga arbetstagare. Det är inte riktig snygg politisk stil att i den här debatten på något vis göra dem till svarta får. Vi skall inte tillåta en öppen arbetsmarknad om vi sedan klagar på att folk inte pratar tillräckligt bra svenska. Mycket av det här drivs av ekonomiska faktorer. Vid sidan av att man skulle ha mera fakta borde man begränsa sig till det landskapet har möjlighet att påverka. Det har vi inte när det gäller det privata näringslivet. Det är alldeles klart att om vi skall vara ett attraktivt turistland och resemål måste man betjäna kunderna på deras eget språk och då är det så – det är bara en realitet, det har egentligen ingenting att göra med språkpolitik – att arbetsgivarna inom det privata näringslivet har rätt att välja vem de vill och då kommer de finlandssvenska ungdomarna i en bättre konkurrenssituation än den åländska eftersom de oftast pratar både språken, t.o.m. tre språk och ibland fyra. Det kan vi ingenting göra åt, utan vårt område för språkpolitiken gäller i första hand den offentliga sektorn, dvs. landskapets förvaltning och kommunerna. Sedan har staten också verksamhet här och det har faktiskt nyligen gjorts en undersökning om ålänningarnas kännedom om den statliga förvaltningen och vad man har för rättigheter inom den. Vi borde göra motsvarande utredningar på Åland. Här har nämnts om bristen på facklitteratur inom hälso- och sjukvården; många sådana utredningar kunde vara värdefulla för att vi riktigt vet vad det är vi skall kräva för förändringar. Nu blir det ofta väldigt generellt. Men det är klart att det finns mycket som behöver göras och då skulle det vara viktigt med en stor enighet här i lagtinget. Därför stöder jag förslaget om en vitbok i vilken kunde ingå mera detaljerade krav på vilka förändringar man vill ha till stånd.

 

Ett intressant mått på hotet mot svenskheten är andelen som har finska som modersmål på Åland; den procentuella andelen är nästan på tiondedelen lika stor som när Åland fick självstyrelse. Procentuellt är alltså inte andelen med finska som modersmål större i dag än då. Det kan man använda som ett ganska bra mått på att självstyrelsen har fungerat.

 

När det gäller ålänningarnas möjlighet att få information från Finland på svenska så tycker jag också att man saknar tillräckligt med fakta. Här i debatten har det talats mycket om hur det ekonomiska livet har förfinskats. Jag har inte riktigt förstått om kritikerna menar det ekonomiska livet på Åland. Det är möjligt att det är så, men det har att göra med hela den ekonomiska integrationen. Det finns en annan sida av saken som har hävdats i debatten och det är faktiskt det att aldrig någonsin har finländska och svenska bolag fusionerats. Man har allt oftare finländska chefer i svenska bolag och t.o.m. tvärtom.

 

Det är alltså inte så entydigt med det ”svenska språkets ställning” utan när det gäller just det ekonomiska livet finns det de som hävdar att det är inom det området som de största framstegen har gjorts inom senare tid. För den fortsatta debattens skull skulle en vitbok nog vara väldigt intressant, om den innehåller tillräckligt med fakta och också konkreta förslag. Det att vi alla står upp här och säger att någonting har förfinskats under vår livstid behöver inte betyda att allting har förfinskats utan det finns andra sektorer där svenska språket håller sina positioner och t.o.m. utökas. En sådan intressant post är den finlandssvenska digital-tv:n som redan nu är en bra kanal och som är någonting helt nytt; tidigare ansåg man att var omöjligt att skapa en sådan svenskspråkig kanal i Finland.

Bilden är alltså komplex och det gäller att ha torrt på fötterna när man för diskussionen vidare.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman! 

Jag fick den uppfattningen då ltl Sundback talade att hon kanske har undgått problematiken som finns ute i det åländska samhället. När hon talar om att det i det här sammanhanget måste finnas en utredning, det måste finnas kvantitativa mått, det är lätt, säger hon, att man i det här sammanhanget kommer med väldigt känslomässiga uttalanden. Det kan det säkert vara fråga om eftersom det här är den kanske viktigaste frågan för oss ålänningar. Jag tror att språkfrågan är, om inte den viktigaste, så åtminstone väldigt, väldigt viktig, så det kan bli känslomässiga uttalanden, men jag tror inte att det är någon som borde ha monopol på att bedöma vad som är känslomässiga uttalanden utan det tror jag att var och en får stå för i så fall. Min fråga är egentligen: kan det vara så att inte ltl Sundback har uppmärksammat den förändring som har skett från den tid då ltl Sundback sökte sommarjobb, om det var så ltl Sundback gjorde det, att det är en skillnad från då och till i dag, att när man t.ex. går på Torggatan i dag läser man den finska texten först när man t.ex. skall köpa glass från en glasskiosk. Åtminstone tycker jag att det är en skillnad som har skett under min tid och då är ändå ltl Sundback lite äldre.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jo, ltl Lindholm, man kan ju tycka allt möjligt i den här frågan! Det är det som jag delvis tycker att är problematiken i diskussionen. Ltl Lindholm reagerar nu på några texter på några kiosker, och det är hennes fulla rätt, men frågan är vad man skall dra för slutsatser av det. Om man inte har mera fakta, så blir det väldigt subjektivt. När man säger att det finns en problematik ute i det åländska samhället som gäller sommarjobbande ungdomar är det mycket möjligt, men hur stor är problematiken de facto och är den av den karaktären att den äventyrar landskapets enspråkiga svenskhet? Jag tror att även om debatten är känslomässig och skall vara det, för det här är vår viktigaste fråga, så skadas den inte av att man har mera fakta som underlag för påståenden som man gör.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman! 

Det är säkert viktigt för det fortsatta arbetet att man reder ut exakt på vilka ställen problematiken finns, men i det här initiala skedet så tror jag att det just har väckts på grund av att väldigt många av oss reagerar känslomässigt. Om det sedan är rätt eller fel, det får var och en bedöma efter sitt eget tyckande. Men en liten undran: jag undrar om det är så att ltl Sundback inte håller med att det är viktigt att det står bara svenska på glasskiosken. För mig var det åtminstone en reflektion som inte var så trevlig när jag såg att det stod så på de flesta av dem. Det här är ett exempel som jag noterade när jag under pausen i dag gick på Torggatan. Jag undrar om det här är någonting som ltl Sundback håller med mig om att inte är en viktig fråga.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag får känsla av att nu avgörs det om man är god ålänning eller inte beroende på vad man anser att det står på glasskiosken, om det står finska först eller svenska! Uppriktigt sagt har jag inte lagt märke till det. För mig är det väsentliga att oberoende vad jag tycker kan jag inte göra någonting för vi har ett fritt näringsliv här på Åland och var och en annonserar på det språk som man tycker att man vill. Om ltl Lindholm vill ändra på den saken måste hon ta ett lagstiftningsinitiativ där vi klart formulerar vilket språk som skall stå först. Mina känslor är inte av allmänt intresse utan frågan är i så fall vad man kan göra om man tycker att det här är fel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback talade om språket inom vården. Hon sade bl.a. att det pratas om svenska inom ÅHS som ett ”fult påhopp i debatten” och att de som jobbar inom ÅHS kanske känner sig som svarta får för att de inte kunde tillräckligt bra svenska. Jag har aldrig hört någon på ÅHS säga att någon kunde för dålig svenska. Jag har aldrig hört någon klaga på svenska kunskaperna. Däremot har jag hört det klagas på att man har pratat finska. Det måste jag erkänna att jag har hört, men inte att någon har sagt att de kan för dålig svenska. Det var därför jag tycker att om någon jobbar där och har svårt med svenska är det vår sak som ålänningar och arbetsgivare i ÅHS att ge dem den undervisning de kan behöva i svenska för att de skall klara sig bättre, för jag tycker att det är tråkigt om någon skulle känna att de inte kunde tillräckligt bra, men jag har aldrig träffat någon.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag hänvisade till spörsmålet där det talas om arbetsmiljön inom vården på ÅHS och att det i dag finns mer eller mindre finskspråkiga miljöer inom ÅHS, där enspråkig svenska de facto har problem att verka. Sedan lovar landskapsstyrelsen att ifall detta är problem så skall man vidta åtgärder. Jag tycker att på ganska lösa grunder lovar landskapsstyrelsen att vidta åtgärder. Nu är situationen den att vi har brist på sjukskötare och man anställer sjukskötare också från Finland. Att inte de alltid kan så bra svenska är väl ingen nyhet, men jag tycker att texten andas en misstro mot dem. Det händer väl att de pratar finska med varandra; om inte det skall vara tillåtet på sjukhuset så måste man klargöra det vid anställningstillfället eller på annat sätt se till att det blir förbjudet att yttra sig på finska. Men här igen är det ganska lösa antaganden hur många de facto är det som är anställda som inte behärskar svenska tillräckligt och hur många är det som pratar finska. Jag tycker att vi måste få veta det innan vi kan ta ställning till om det här de facto är ett problem eller om det igen är någonting som någon har upplevt att det eventuellt är ett problem.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman! Jag kanske missförstod ltl Sundback lite, för jag trodde hon menade att det var det som jag sade om svenska språket i vården. Jag håller helt med om att man behöver kartlägga om det finns problem med att man inte kan språket, då behöver man hjälpa dem med utbildning och kunskaper i svenska språket. Men jag menade inte att någon har pratat sinsemellan utan jag menade att jag har fått reda på att det händer i vårdsituationen: en person som ligger sjuk i sin säng, man kommer på rond och så pratar man finska sinsemellan och den personen som ligger i sängen begriper inte vad man säger. Jag tycker att det är direkt oförskämt om man beter sig på det sättet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med om det sista. Jag tycker att det inte bara ur rättssäkerhetssynpunkt är tvivelaktigt utan att det är direkt oförskämt helt enkelt. Min replik gällde som sagt inte ltl Sune Mattssons inlägg utan själva spörsmålet, där jag tycker att man på för löser grunder säger att det finns finskspråkiga miljöer inom ÅHS. Jag vet inte, men jag tycker mig att ha hört att när man nu anställer folk så får de en god information om självstyrelsen på Åland och att man också erbjuder kurser i svenska. Det har man sysslat med i Sverige mycket, att man har rekryterat finländska sjuksköterskor och erbjudit dem svenska undervisning. Det är många som vill lära sig svenska. Att de under en övergångsperiod kan ha svårt att uttrycka sig fullständigt måste vi ändå ha tolerans med.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!  Ltl Sundback berörde detta med statistik för att veta vad som egentligen gäller och det är väl så med statistik i det här området att dels är det svårt att få fram, men dels beror avsaknaden av statistik på det som jag nämnde i mitt anförande att man förnekar problemet. ”Kejsaren är inte naken”, så vi behöver inte veta hur han ser när han är naken! När det gäller självständighetsrörelsen är det så för mig att om inte självstyrelsen kan garantera det svenska språket är självständighet ett alternativ vi bör titta på. Som jag har sagt många gånger ser jag gärna att självstyrelsen skall vara det första alternativet som vi utvecklar och som kan ta hand om problematiken.

 

När det gäller det som ltl Sundback nämnde om anställda som kanske tar illa upp av formuleringar i spörsmål och i svaret vill jag säga att man kan aldrig anklaga de anställda, det är aldrig deras fel för att de har fått ett jobb och för att de verkar på ett visst sätt, utan felet är i de direktiv de har fått av ledande tjänstemän och av politiker. Man kan aldrig klandra den enskilda anställda. Jag håller med ltl Sundback om att det är absolut felaktigt om man uppfattar det så. Däremot kan problemet vara att man kanske har haft lite ensidig rekrytering, särskilt inom sjukvården, man har tittat i den kompass som jag nämnde i fredags, där det finns bara ett väderstreck och det gör att det automatiskt blir en situation som är svår att hålla styr på.

 

När det gäller turistbranschen som ltl Sundback nämnde tror jag att turistbranschen i sin iver att serva finländare på deras språk håller på att försinka Ålands status som något exotiskt som finländare vill komma och titta på, att vi pratar svenska här. Det är ungefär som när man far till Kanarieöarna så är menyn på svenska. Det är helt horribelt. Det blir en billig stämpel över Åland när man går alla till mötes, som typ Kanarieöarna har gjort. Då är det bättre att vi fortsätter att vara exotiska och håller på det här, så det hoppas jag att turistbranschen kommer att inse själv.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Eftersom ltl Sundman har skrivit spörsmålet kanske han kan klargöra vad som menas med ”mindre finskspråkiga miljöer inom ÅHS”. Baserar han sitt påstående på fakta? Jag tycker att det är viktigt att nämna det i så fall. Självständighet som den ultimata lösningen för att bevara Åland svenskt är en diskussion i och för sig, men det är också en myt. För det första: blir Åland självständigt så måste man – för att bli tagen på allvar – följa t.ex. olika minoritetsstadgar och mänskliga rättighetsordningar osv. och det betyder att den finskspråkiga minoriteten på Åland måste få vissa språkliga och kulturella rättigheter som man nu med gällande ordning kan undvika. När det gäller den ensidiga rekryteringen är det väl ändå så att om man vill betala tillräckligt så nog får vi svenska sjuksköterskor hit, men då skall det mera pengar till och då ökar antagligen skillnaden ännu mera mellan de trotjänare som har jobbat i åratal – vår egen åländska arbetskraft – och den som man rekryterar västerifrån. För att få en ordinarie tjänst på sjukhuset måste man tidigare ha finskt medborgarskap, men det är kanske ett passerat stadium – men rekryteringen handlar om pengar. Tillsvidare har man inte lyckats höja lönerna särskilt mycket på ÅHS, så det är väl nog det som är avgörande.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Skrivningen om arbetsmiljön och språket inom ÅHS baserar sig på enstaka exempel som vi har fått kännedom om av personalen. Ett exempel är den bok som ltl Sune Mattsson nämnde. Då har man svårt att verka på svenska. Det finns många exempel, det är instruktionsböcker till maskiner och det kan också vara en sådan sak som umgängesspråket, det är en rad exempel som vi har fått oss tillgodo och där personal uttryckligen har sagt så här att det är svårt att klara sig utan finska. Så skall det inte vara för vi kräver bara svenska av våra anställda. Återigen kan man säga att man skall inte klandra de anställda för det här utan det är en ledningsfråga, en fråga för de ledande tjänstemännen och i sista änden för ÅHS:s styrelse och för landskapsstyrelsen att övervaka att det här fungerar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag höll ett längre anförande i fredags, så jag skall bara kort lägga till något. När det gäller situationen i offentlig sektor kan man i dag konstatera att det är bra att det kommer in lite nya tänkare och ungdomar också i politiken och i lagtinget och säger sanningar. Det är så enkelt som ltl Dennis Jansson sade, att regelverket i landet när det gäller tvåspråkigheten är klart; regelverket mellan Åland och Finland när det gäller enspråkigheten på Åland är klart och vi borde egentligen inte behöva diskutera det, utan det är naturligtvis så att de regelverk som landet själv har iklätt sig skall följas. Jag tror att vi gamla politiker glömmer att upprepa i våra kontakter med riksmyndigheterna allt som oftast att det här är egentligen självklarheter, vi skall inte behöva ha några problem här, vi skall inte behöva diskutera, utan det är bara att följa det. Det var Finland själv som föreslog dessa rätt starka skydd för svenskan på Åland och det förstärktes sedan i Genève på det internationella samfundets beslut i en överenskommelse mellan Finland och Sverige, den s.k. Ålandsöverenskommelsen, som sedermera inarbetats i självstyrelselagarna och som ligger till grund för det som är vårt hembygdsrättsinstitut sedan 1951 års självstyrelselag. Därför borde vi vara väldigt försiktiga varje gång vi diskuterar uppluckringar när det gäller det, för det institutet har ett språkskydd som grund.

 

Men, som sades här i fredags, ligger vårt problem ändå mera inom privat sektor som ju inte är lagbunden, som här har framkommit. Därför måste vi finmejsla självstyrelsemyndighetens roll i det sammanhanget när det gäller privat sektor i landskapet, som står för 70 procent av arbetsplatserna. Vi tenderar att diskutera mest 30 procenten - det sägs att det börjar närma sig 40 procent. Då tror jag att självstyrelsemyndigheternas uppgift, överhuvudtaget regeringsmakt och opposition, måste påverka på hela Åland miljön, inställningen, attityderna och viljan att vi inte får en finlandssvensk utveckling också på Åland, vilket vi delvis har fått inom näringslivet. Jag tror inte att näringslivet självt varken är betjänt av en sådan utveckling eller egentligen vill ha den, men man menar att man därtill är nödd och tvungen. När man säljer till finländare på den finska marknaden, särskilt varor men även tjänster, så är man delvis åtminstone därtill nödd och tvungen, men kanske inte helt heller. När institutionella åländska företag börjar tumma på grundreglerna är det särskilt allvarligt, och det har faktiskt skett ganska långt redan. Där tror att självstyrelsemyndigheterna har missat tåget lite, man har varit för försiktig att påverka attityder hos människor och påverka attityder i näringslivet. Där får vi se oss själva i spegeln och säga: skäms på dig och bli bättre!

 

Jag sade i fredags att jag skulle tycka att det skulle vara motiverat att ha en djuplodande genomgång inom landskapsförvaltningen, en beredning av den praktiska språkliga problematiken i landskapet, och få hit till lagtinget i form av ett meddelande efter att statistiska uppgifter har kompletterats och efter att man särskilt reder ut situationen inom det privata arbetslivet och näringslivet vid sidan av den gamla kända offentlig sektor. Nu har då ltl Sundman lagt på vårt bord ett förslag om en vitbok om språkpolitik och det är samma sak men uttryckt mera på ett EU-språk, så det är väl bra det och därför ber jag också för min del att få understöda det förslaget.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

Det har varit en mycket intressant diskussion som har förts här och det är frågor som jag tror att vi i vår självstyrelse regelbundet kommer att debattera och diskutera i den språkmiljö vi lever i idag.

 

Jag begärde ordet närmast på grund av den diskussion som har kommit nu om att det är viktigt att vi skulle ha statistik. Ltl Sundback lyfte fram den aspekten. Det är säkert viktigt att ha statistik och mera kunskap och kännedom om verkligheten. Men sedan finns det en verklighet som jag tror att vi inte får statistik från. Det som har delgivits från sjukhusmiljön, t.ex. om vårdsituationen, är ingenting som man kan få ner på papper; det har talats om finska språkmiljöer. Jag tror inte att man får ett svar på det om man frågar, utan det är sådant som uppstår av tillfälligheter, det råkar på en avdelning vara samma arbetstid, många som kan finska och kanske har finska som modersmål, då blir det plötsligt en eftermiddag en finsk språkmiljö, men det är ingenting som är samma sak följande dag och det är ingenting som statistik kan ge, utan det är sådant som vi får leva med att man får information och man får höra och man vill gärna rätta till det osv., så både och tycker jag nog att man måste våga diskutera och lyfta fram i detta sammanhang. I den här diskussion lyfter vi ofta fram vården. Det är ganska naturligt eftersom vi har patienter som vi vill att skall skötas helt svenskt, det vill vi också när vi skickar bort dem, vi vill att de åländska ungdomarna som har varit i Sverige skall komma hem och inte känna att de inte skulle klara sig på svenska – det är vi också alla överens om – men vi vet att vi behöver mycket hjälp bortifrån i dag för att klara vården och då kommer det många som har i ett inledningsskede svårt med svenska språket. Där tycker jag att vi skall göra allt för att hjälpa dem. Det bästa sättet att hjälpa dem är naturligtvis att prata svenska med dem, de hamnar i rena svenska språkbadet. Det tillsammans med att man också kanske rent konkret ordnar utbildningstillfällen i ett inledningsskede gör nog att vi kommer att klara av det här med god vilja. Vi kan inte heller förneka att problematiken finns till och från och vi kommer att ha den framåt, men jag är övertygad om att vi klarar av den om vi vill. Jag hör också till dem som aldrig har hört att man har sagt att det är någon som talar för dålig svenska utan alla försöker på bästa sätt och blir nog väldigt väl mottagna och man brukar i allmänhet säga att de är duktiga när de försöker göra sitt bästa. Det är mera det att man på finlandssvenskt håll är så van vid att om en kan väldigt dåligt svenska och några kan båda språken så blir språket finska. Det är lätt att man tar den attityden och det sättet också här om man inte med jämna mellanrum måste påminna om att det är inte så vi skall fungera inom ÅHS eller på andra arbetsplatser. Det är ÅHS som alltid är på tapeten när de här sakerna diskuteras och, som sagt, jag tycker att på så sätt skulle man också hjälpa dem mycket bättre eftersom de själva har valt en till hundra procent svensk språkmiljö, så vill de antagligen också lära sig svenska. Då skulle man bäst hjälpa dem med att prata svenska med dem.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Utgående från att språkfrågan är den viktigaste frågan för oss och för självstyrelsen hade vi för ungefär ett år sedan en språkdebatt här i lagtinget. Efter det lovade vi från landskapsstyrelsen att komma med samlad bild i vår redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden, vilket vi också gjorde för senaste året. Vi försökte ta ett samlat grepp på den problematik som finns ute på våra avdelningar. Detta har nu behandlats i nämnden och kommer upp här som nästa ärende. Parallellt med det har en grupp lagtingsledamöter valt att gå fram med ett spörsmål kring språkproblematiken. För min del tänker jag inte problematisera den saken eftersom jag tycker att det är viktigt att vi alltid har beredskap att diskutera språket och diskutera hur vi kan bevara Ålands svenskspråkiga status också på lång, lång sikt.

 

Jag tror att det är så att oberoende av om vi är självstyrda, om vi blir självständiga eller om vi tillhör Sverige, så det som kommer att vara avgörande för Ålands språkliga status i framtiden, kommer att vara den vilja som finns hos oss människor som bor här på Åland att faktiskt kämpa för vårt språk och för vår kultur. Där har vi som politiker en viktig uppgift, men också de politiska partierna har här en väldigt viktig uppgift för att hålla diskussionen och debatten igång i samhället och att verkligen visa att vi tror att det här är möjligt och att vi inte visar minsta form av uppgivenhet, för det tror jag är det farligaste vi kan göra i den här situationen.

 

Vi kommer att arbeta vidare i landskapsstyrelsen med språkfrågorna och vi kommer att vara så tydliga som vi bara kan gentemot statsmakten. Det tycker jag att vi har varit redan nu både i skrift och i tal gentemot både justitieministeriet och regeringens högsta ledning när vi har berättat hur situationen är och vilka krav vi ställer på statsmakten, och vi kommer oförtrutet att arbeta vidare med det.

 

Det klämförslag som har lagts här om att arbeta fram en vitbok om språkpolitik är någonting som vi säkerligen gärna tar till oss i landskapsstyrelsen som en del i vårt vidare arbete med det här och också som ett sätt att hålla dialogen igång med lagtinget samt i förlängningen med hela det åländska samhället. Det är precis som ltl Sundback har sagt här att det är bra om vi kan bygga så mycket som möjligt på fakta också; vår trovärdighet blir då naturligtvis både internt och externt större på det sättet. Jag tror också att det i det sammanhanget är viktigt att vi bygger in i vitboken och i den kommande debatten det som sades här i fredags om att vi också bör ha en strategi för hur vi gemensamt skall kunna bibehålla vår språkliga status och där har vi nog en mycket stor uppgift framför oss allihopa som arbetar politiskt på Åland. Då är det viktigt, som också har sagts här, att vi involverar flera än bara det politiska, för näringslivet har en väldigt avgörande roll om vi skall lyckas eller inte och jag tror också att det är viktigt att vi på något sätt får med den tredje sektorn så att vi alla försöker göra en gemensam sak här.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var naturligtvis positivt att lantrådet var positiv till att landskapsstyrelsen skall ta i detta på ett ännu bredare sätt i form av någon form av information till lagtinget, vitbok eller motsvarande, så att vi kan få fortsätta diskussionen, eftersom det som lantrådet angav här om att landskapsstyrelsen har tagit ett brett grepp i samband med meddelandet till självstyrelsepolitiska nämnden äger sin riktighet endast när det gäller huvuddelen av offentlig sektor i landskapet, alltså självstyrelsemyndigheternas dialog med riksmyndigheterna och statens förvaltningssituation i landskapet. Det har självstyrelsepolitiska nämnden behandlat och angivit sina synpunkter på både ifjol och i år i årets meddelande som kommer som nästa ärende. När det däremot gäller offentlig sektor i kommunernas situation har den inte berörts i dessa handlingar och delvis är den också problematisk, inte sant? Vi har t.o.m. ett kommunförbund där Svenskfinland har uppgått i det finska förbundet, språkproblemen blir större och större. Lyckligtvis är kommunerna mest beroende av åländsk lagstiftning i sitt fögderi, men delvis rikslagstiftning och då får man också från finska myndigheter information osv. Det som inte är berört från landskapsstyrelsens sida överhuvudtaget är situationen ute i samhället, utanför offentlig sektor och det är det som vi har diskuterat här och utvidgat det till och som är ett minst lika stort problem som den konstitutionellt bundna problematiken som vi har.

 

Jag noterar avslutningsvis, herr talman, att när Frisinnad Samverkan inbjöd centern och liberalerna till en diskussion också om de här frågorna i samband med vårt Framtidsavtal, där två av punkterna gällde språket och språksituationen i landskapet, så tackade partierna nej till att föra sådana diskussioner med oss.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag förstår att lantrådet vill avrunda debatten och visar öppenhet mot alla olika åsikter som har kommit fram här i debatten, och det är positivt. Däremot tyckte jag att det var lite väl retoriskt att det spelar ingen roll om vi har självstyrelse eller självständighet eller hör till Sverige, att allt beror på vår egen vilja. Jag förstår själva tanken bakom det att man måste vilja, för politik det är att välja, men nog har det betydelse om vår självstyrelse, om vi hör till Sverige eller om vi är självständiga. Hittills har ändå linjen varit att vi skulle slå vakt om självstyrelsen. Det är den som har upprätthållit språkskyddet och att man skulle kunna avstå det och tro att ingenting händer – då blir utrymmet för ekonomi, för internationella påtryckningar och allt möjligt annat mycket, mycket starkare. För min del är jag alldeles övertygad om att självstyrelsemodellen är det starkaste språkskyddet vi kan tänka oss. Sedan är det viktigt att tala om de övriga strategierna och det är väl där som vitboken skulle kunna tjäna ett viktigt syfte: att nå enighet också i sådana mera praktiska strategier.

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Mitt uttalande var kanske lite retoriskt, men det jag ville framhålla var det viktiga att det faktiskt finns en folkvilja på Åland som vill bibehålla Åland enspråkigt svenskt. Jag delar väldigt långt ltl Sundbacks åsikter. Jag tror att den självstyrelse med de språkstadganden vi har är ett bra skydd, men jag tror att ett ännu bättre skydd är en längre utvecklad självstyrelse som kan fungera som ett starkare skydd, för jag tror att det skulle antagligen vara räddningen på sikt när det gäller våra kontakter gentemot statsmakten. Jag tror att det blir svårt för statsmakten, om vi ser det här i ett längre perspektiv, att leva upp till de stadganden som finns i självstyrelselagen när det gäller att ge Åland service på svensk, men om vi får en längre utvecklad självstyrelse så kommer det automatiskt att bli en smalare kontaktyta och då tror jag också att man kan leva upp till det språkstadgande som finns.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Spörsmålet och debatten skall på intet sätt ses som någon motvikt till landskapsstyrelsens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden utan tvärtom har de samma syfte. Som sades här tdigare är syftet med spörsmålet både bredare och djupare, men den redogörelse som landskapsstyrelsen har kommit med och det faktum att man har gjort detta är en bra början på en del av vitboken, nämligen de problem som i dag finns i landskapsförvaltningen. Det är alltså två initiativ som strävar åt samma håll.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Under överläggningen har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Sundback, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen att landskapsstyrelsen i samråd med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd utarbetar en vitbok om språkpolitik.”

 

Enligt 38 § 5 mom. AO  skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling som hålls vid plenum tidigast påföljande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 4 juni 2002. Förslaget är bordlagt till den 4 juni 2002.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Landskapsstyrelsens enligt 32 § lagtingsordningen avgivna redogörelse för tiden 1.11.2000 - 31.10.2001 jämte självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2001-2002.

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Vtm Christer Jansson:

Fru talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden har på sedvanligt sätt behandlat landskapsstyrelsens i 32 § lagtingsordningen förutsatta redogörelse och ledamöterna har kunnat ta del av nämndens kommentarer i vårt betänkande. Jag kommer i denhär presentationen att kommentera vissa delar av det digra ämnesområde som landskapsstyrelsen denna gång presenterat för lagtinget.

 

Landskapsstyrelsen har valt att på ett rätt uttömmande sätt beskriva de problem man träffar på när det gäller att använda svenska språket i kontakterna med statsförvaltningen. Det är en intressant redogörelse beträffande ett problem som tyvärr tenderar att förvärras år efter år och självstyrelsepolitiska nämnden har i frågan gjorts vissa reflexioner för egen del.

 

Vi är ju sedan lång tid tillbaka vana vid att det kan uppkomma svårigheter när det  gäller den språkliga kommunikationen mellan å ena sidan enskilda ålänningar och självstyrelsemyndigheterna och å andra sidan statens myndigheter, särskilt i sådana frågor där riket har behörighet enligt självstyrelselagen.

 

Efter vår anslutning till EU har det uppkommit ett nytt problem såtillvida att vi i många fall är beroende av de ställningstaganden rikets myndigheter gör i förhållande till EU-organen i frågor som enligt självstyrelselagen ligger under vår behörighet.

 

För att få någon praktisk möjlighet att i dessa frågor påverka beslutsfattandet krävs det vanligen att landskapsstyrelsen medverkar i den rent nationella beredningen av olika EU-ärenden. Och det är nu som det vad jag vill kalla det nya språkproblemet kommer in i bilden. Den nationella beredningen sker ju på finska språket, som är ämbetsspråk i ministerier och centrala riksmyndigheter.

 

Det här är ett problem som enligt landskapsstyrelsens uppfattning inte kan lösas med mindre man i grunden förändrar beredningssystemet såvitt gäller landskapsstyrelsens deltagande. För dagen har man dock från landskapsstyrelsens sida inte kunnat prestera någon bra lösning och det har tyvärr inte heller självstyrelsepolitiska nämnden kunnat göra.

 

Å andra sidan, fru talman, kommer självstyrelselagen troligen snart att ändras på det sättet att landskapet i praktiken ges möjlighet att bestämma det nationella ställningstagandet i EU-ärenden som ligger under landskapets behörighet. Denna förändring kan eventuellt förbättra situationen. Det är nämligen på det viset att man efter den ändringen blir tvungen på rikshåll att på ett helt annat sätt än i dag ta hänsyn landskapsstyrelsens uppfattning, helt enkelt beroende på det att man i Bryssel kan bli tvungen att föra fram landskapsstyrelsens åsikt som hela Finlands åsikt.

 

Det är rimligt, föreställer jag mig, att anta att man mot den bakgrunden kommer att anstränga sig för att kunna presentera allt relevant underlagsmaterial på svenska språket. Om man missar till den delen finns det en risk för att viktiga omständigheter förbigår landskapstyrelsen, med påföljd att den landskapsstyrelse, som skall heta landskapsregeringen enligt ändringförslaget till självstyrelselagen går in för en lösning som från rikets synpunkt ter sig otillfredsställande.

 

När det sedan gäller kontakterna mellan ÅHS och specialistsjukhus i riket så har man enligt landskapsstyrelsens uppfattning också gjort rätt så stora ansträngningar för att se till att finskspråkiga handlingar som kommer till centralsjukhuset rörande enskilda patienter översätts till svenska innan de fogas till patientjournalen. Här säger man sig framförallt ha tänkt på patientsäkerheten i det avseendet att journalhandlingarna skall vara förståeliga också för läkare som inte behärskar finska språket. Man kanske skulle kunna tillägga att det naturligtvis också är önskvärt att patienten själv förstår det som står i journalen om han/hon vill ta reda på vad man skrivit om honom/henne i denna. En annan sak är sedan att sådana här handlingar kan vara ganska så svåröversättliga oberoende på vilket språk de är skrivna.

 

I vilket fall som helst, fru talman, finns det all anledning att ta detta problem på stort allvar, vilket vi också hörde i debatten i föregående ärende. Fråga är om det på sikt finns någon annan vettig lösning än att i ännu större utsträckning än i dag anlita specialistsjukhus i Sverige om vi verkligen vill ha service på svenska språket så långt det är möjligt .

 

Under dethär avsnittet uttalar nämnden sin tillfredsställelse över de åtgärder som landshövding Peter Lindbäck satt igång med för att försöka förbättra situationen för statsförvaltningen på Åland. Ett särskilt problem i det sammanhanget är statens svårigheter att uppfylla sin förpliktelse enligt självstyrelselagen att ordna kurser och dylikt på svenska för statens anställda på Åland.

 

Jag har själv observerat många gånger att det inte är ekonomin som sätter hinder i vägen utan det beklagliga faktum att de personer som besitter sådana specialkunskaper att de kan hålla de kurser som är i fråga helt enkelt inte behärskar svenska språket tillräckligt bra. Det är tveksamt om man vågar hysa förhoppningen att situationen till denna del kommer att förbättras i framtiden.

 

I fråga om självstyrelselagsrevisionen så har självstyrelsepolitiska nämnden kunnat konstatera att den nu aktuella ändringen dragit ut länge på tiden trots att det inte är särskilt omfattande. Av bl.a. den orsaken uttalar nämnden åsikten att saken i riksdagen borde behandlas i brådskande ordning. Samtidigt är det ju på det sättet att det snart blir riksdagsval så i praktiken kanske det inte blir så många månaders skillnad i handläggningstid om propositionen trots allt handläggs i s.a.s. normal ordning.

 

Nämnden har inhämtat att riksdagens grundlagsutskott kommer att besöka Åland i september för överläggningar om självstyrelselagsändringen. I det sammanhanget får vi  från åländsk sida möjlighet att framföra våra synpunkter på behandlingsordningen i riket.

 

En av landskapsstyrelsen och gränsbevakningen tillsatt gemensam arbetsgrupp har utarbetat ett förslag till en överenskommelseförordning enligt vilken vissa polisiära uppgifter skulle kunna anförtros gränsbevakningen. Landskapsstyrelsen har ännu inte fattat något beslut i saken och kommer enligt vad man underrättat självstyrelsepolitiska nämnden om inte heller att göra detta utan att därförinnan inhämta nämndens uppfattning i fråga om den förordningstext som slutligt utarbetas. I självstyrelsepolitiska nämnden har diskussionerna rörande den eventuella överenskommelseförordningen rört bl.a. det förhållandet att gränsbevakningsväsendet har en del militära drag vilkas förenlighet med landskapets demilitarisering åtminstone borde närmare utredas innan det fattas ett beslut om antagande av den föreslagna förordningen, åtminstone såvitt gäller nuvarande lydelse.

 

När det gäller de diskussioner som förts med svenska myndigheter har självstyrelsepolitiska nämnden noterat att de problem som digitaliseringen av TV-utsändningarna medfört visserligen inte ännu är lösta till alla delar men att man på Ålands Radio och TV Ab, som för förhandlingarna för Ålands del, räknar med en lösning som innebär återutsändning av tre s.k. digitalnät, vart och ett omfattande flera program, nämligen SVT:s nät, TV4:s nät och det nät eller delar av det där FST:s kanal ingår.

 

Som nämnden konstaterar har ett problem i sammanhanget varit att Åland tilldelats för få frekvenser. Och konstigt nog är vi den del av landet som fått minsta antalet frekvenser trots att det borde vara tvärtom med tanke på att vi ser TV från både Sverige och Finland. Men enligt uppgift från Ålands Radio pågår underhandlingar för att tilldela oss ännu en frekvens, vilket i så fall skulle betyda att vi kan sända alla de planerade näten digitalt. Om vi i framtiden skall göra egna TV-program så kan det finnas behov av ytterligare ett nät.  En möjlighet är ju förstås också att använda någon av de kanaler som nu nyttjas för den analoga utsändningen, men det betyder ju å andra sidan att ett analogt program måste släckas ned. Eftersom man på radion har gott hopp om att förhandlingarna skall gå i lås så behöver man troligen inte ta till det alternativet.

 

När det sedan gäller den s.k. aftonskola där man behandlade åländska frågor och uppföljningen av denna kan man konstatera att den lett till tillsättande av en tjänstemannagrupp för beredningen av vissa centrala åländska frågor, bland dem sjöfartsnäringen där ju hotet om utflaggning fortfarande kvarstår.

 

Enligt vad nämnden erfarit har några egentliga konkreta resultat ännu inte uppnåtts men det finns säkert anledning att återkomma till frågan, särskilt som avsikten är att skriftliga rapporter beträffande arbetet skall uppgöras.

 

Fru talman! Slutligen vill jag något beröra frågan om utvärderingen av det ekonomiska systemet. I den frågan  noterar nämnden med oro, vill jag påstå, att de meningsskiljaktigheter som bromsat utredningen fortfarande kvarstår och någon lösning förefaller heller inte att vara i sikte. Att man inte kommer vidare i denhär frågan är särskilt oroande med tanke på att avsikten varit att utredningen skulle utgöra en viktig del av underlaget för vidareutvecklingen av självstyrelsen på det ekonomiska området; bl.a. övertagande av beskattningen helt eller delvis.

 

Det faktum att utredningen står och stampar på stället är alltså illavarslande med tanke på möjligheterna att vidareutveckla självstyrelsen.

 

Avslutningsvis, fru Talman, vill jag, trots de olösta problem jag berört ovan, ändå framhålla att det finns många frågor där tillfredsställande lösningar uppnåtts; det märker man när man läser vårt betänkande och landskapsstyrelsens redogörelse. Ofta krävs det ett tålmodigt och engagerat arbete från landskapsstyrelsens sida för att nå därhän. Och ofta tar det lång tid innan alla pusselbitar är på plats.

 

Dethär är sånt som vi kanske inte tänker på alla gånger här i lagtinget. Jag har känslan att vi inte alltid riktigt vill erkänna dom svårigheter som finns, och det gör att man från tid till annan oförskyllt klandrar landskapsstyrelsen när resultaten trots stora ansträngningar uteblir.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande är återigen enhälligt, så jag har ingenting att anföra mot det och inte heller mot den presentation som vtm Christer Jansson här gjorde. Men i sex av ämnesområdena har jag korta kommentarer att lämna i plenum.

 

Det första gäller självstyrelselagsrevisionen, som vtm Christer Jansson var inne på och den långa tid från 1997 som det har tagit att komma framåt med denna lilla ändring av självstyrelselagen. Det blir ännu längre om den av regering och riksdag planerade tidtabellen får hålla och inte några månader, som vtm Christer Jansson angav, utan skillnaden blir mellan brådskande behandling i riksdagen och grundlagsenlig behandling i riksdagen, alltså det som man nu planerar att den skall ligga över nyval, antagligen ett helt år i skillnad mellan ikraftträdelsedatum. Går det som regering och riksdag nu har planerat får vi den nya självstyrelselagen först 1 januari 2004. Man brukar normalt ha ändringarna att träda i kraft vid årsskiftet. Den nya riksdagen sammanträder först efter mars nästa år. Det här är en ny situation som vi inte är vana med och det har inte varit planerat under resans gång att det skulle göras på det här sättet, utan att den lilla ändringen skulle göras såsom normalt har varit med små ändringar i brådskande ordning. Man kan säga att genom att riksdagsvalet är så nära nu kan man ta det på det här sättet, men det är också en förskjutning i tid att man låter sig vänta på ett riksdagsval som det ändå är nästan ett år till, så visst är det i så fall en lång period. Jag hoppas att både landskapsstyrelsen och lagtinget gentemot riksdagen skall vara klara, precis som utskottet har varit här, att detta bör tas med fem sjättedelsmajoritet.

 

När det gäller gränsbevakningen var också vtm Christer Jansson inne på den och den överenskommelseförordning som är planerad och där landskapsstyrelsen har lovat att inte gå vidare med de överenskommelser man har gjort förrän självstyrelsepolitiska nämnden har särbehandlat ärendet. Problemet är att det planeras att överlåta till denna finska myndighet som har en militär beslutsstruktur, särskilt om det blir undantagstillstånd i landet så blir det till en helt militär myndighet, gränsbevakningen, överlåta en del åländska polisiära uppgifter. Dit hör kontroll av vårjakten, dit hör löpande polisärenden, en del av skärgårdskommunerna, dit hör fiskeövervakningen, dit hör dykningsövervakningen, dit hör fritidsbåtövervakningen osv. Jag hoppas att vi skall komma till ett resultat här att man måste finna andra vägar för vad som regleras i en överenskommelseförordning så att det är endast akuta polisiära hjälpbehov som man kan överlåta på denna statliga myndighet när det uppstår situationer där det är fullständigt omöjligt och situationen är lite halvt krisartad för den åländska polisen att klara upp det. Då kan man tänkas överlåta den här typen av uppgifter, men de här frågorna kommer inte att behandlas i plenum här i lagtinget, så därför är det skäl att vi i samband med berättelsen något berör den frågan.

 

En annan fråga i diskussionerna med Sverige än den som vtm Christer Jansson gäller eltarifferna och dem har vi säkert diskuterat alldeles tillräckligt här i lagtinget, men problemet är när nämnden noterar att ellagstiftningen och behörighetsfördelningen är klar mellan Finland och Åland och att Åland därför skall betraktas som ett elland och att därför landskapsstyrelsen måste anstränga sig för att avlägsna eller nedsätta nättarifferna som man har skrivit: ”utgående från detta faktum”, skriver nämnden. Det betyder då att landskapsstyrelsen måste föra diskussioner eftersom vi är ett systerland till Sverige i den här frågan med Sveriges regering, alltså med ansvarig minister Björn Rosengren och inte med den underordnade myndigheten som hanterar regionala frågor i riket, som man nu har tillskrivit eller några andra ministrar som inte har med ärendet att göra.

 

Sedan några ord om aftonskolan, fru talman, som ju har blivit ett ganska politiskt nummer för landskapsstyrelsen. Man kan säga att i grunden var det positivt att man kunde ordna en sådan särskild aftonskola. Det är också bra för lantrådets och vicelantrådets kontakter med finska ministerier och statens ledning att man hade sådana diskussioner samt rimligen bra för Åland också, om fortsättningen följer landskapsstyrelsens goda intentioner – och där är vi i dag osäkra. Småningom har det gått ett år sedan aftonskolan och vi har inte sett andra resultat än det som redovisas av nämnden att man har givit en tjänstemannagrupp i uppdrag att komma med förslag. Det är huvudsakligen inom tre sektorer: landskapets medverkan i EU-arbetet, sjöfartens utveckling och ekonomiska frågor. Landskapets medverkan i EU-arbetet är på väg att lösas i den tidigare startade självstyrelselagsrevisionen, men naturligtvis måste tilläggsinsatser också göras, så där kanske man kan förvänta sig vissa förbättringar.

 

När det gäller sjöfartens utveckling har vi blivit informerade i nämnden att till skillnad från de andra ämnensområdena deltar inte den ansvariga kansliministern från finsk sida i de överläggningarna. Det är ett memento och det är ett tecken på att Finlands regering inte anser att det finns någon orsak att närmare med Åland diskutera sjöfartsfrågorna på det här planet. Det är därför nödvändigt för landskapsstyrelsen, som lantrådet också har varit inne på i massmedia,  att inte acceptera den behandling som Åland nu utsätts för när det gäller sjöfartsfrågorna med vår möjlighet att delta utan den måste förbättras. Det var så att när aftonskolan skulle komma till stånd skickade landskapsstyrelsen till regeringen sina synpunkter på de olika frågorna som skulle behandlas och regeringen tog sig för att via sina ministerier skicka svar till landskapsstyrelsen och de svaren var alla väldigt negativa; man var egentligen inte beredd att göra någonting. Då har landskapsstyrelsen berättat för oss, både i självstyrelsepolitiska nämnden och offentligt, att man politiskt kom överens om någonting annat än det ministerierna hade svara på, att det skulle helt enkelt vara lösningar där ministerierna hade angivit att inga lösningar fanns att hitta och det var ingen orsak att gå vidare. Därför är processen i arbetsgruppen, visserligen bara med tre frågor, men i alla fall ganska stor frågor, så ännu mycket viktigare, att det verkligen visar sig i praktiken att den politiska överenskommelsen som gjordes på aftonskolan också genomförs.

 

De politiska resultaten av aftonskolan fortsätter att lysa med sin frånvaro, men naturligtvis har vi alla här på Åland en förhoppning att resultaten så småningom skall börja synas också av det politiska arbetet från landskapsstyrelsens sida. Men lite oroväckande är den långa tid som har gått sedan aftonskolan var och att man ännu inte har fått några politiska lösningar till stånd.

Två frågor till. Först parallellregisterlagen, där nämnden konstaterar: ”Det stöd som riksdagen beslutat om är av avsevärt mindre omfattning än vad som tillämpas i andra EU-länder för motsvarande syften, vilket bidrar till att försämra konkurrensmöjligheterna för åländsk och finländsk passagerarsjöfart.” Vi känner till detta och det kan vara ett verkligt stort problem nu. Det är stora svårigheter att flagga ut och regeringen vet vad man har gjort, så ännu mer än tidigare är vi beroende av Silja Lines ägares inställning, hela den åländska ekonomin är beroende av vilka beslut en man tar i London i anledning av den situation som har uppkommit för Siljas finskflaggade båtar. Det är en fullständigt otillfredsställande situation för ett samhälle av vilken art som helst, och i det här fallet är det det åländska samhället som är i den här osäkerhetssituationen. Självstyrelsepolitiska nämnden understryker säkert med detta uttalande nödvändigheten att man på alla plan arbetar så aktivt som möjligt för att minska osäkerheten i det åländska samhället till den här delen. Jag kan bara önska landskapsstyrelsen fortsatt lycka med att nå några resultat.

 

Slutligen utvärderingen av det ekonomiska systemet, som vtm Christer Jansson var inne på. Det är lite jämfört men mycket allvarligare än frågan om eltarifferna, där man inte har brytt sig om att prata med ansvarig minister i Sverige och den minister som har fattat besluten där om att Åland är ett eget elland och så fort lagstiftningen är i skick skall man ordna upp situationen. Även här har landskapsstyrelsen låtit bli att tala med ansvarig minister. Man har talat med alla möjliga andra ministrar men inte med den som kom överens med den förra landskapsstyrelsen på tennisen för två år sedan att utredningen snabbt skulle göras. Det var fråga om ungefär ett halvårs tidtabell. Här har vi fått förklaringar på olika sätt till varför man inte kommer framåt snabbare, men landskapsstyrelsen talar inte med Sauli Niinistö. Ni har gjort det? Då skulle det vara intressant att för en gång skull få höra beskedet, vilket besked finansministern Sauli Niinistö har givit, om det är ett uppenbart tydligt besked eller om det är något slags resonemangsdiskussion igen här som lätt innebär en ”mañanapolitik”, att man skjuter upp det till morgondagen som man kan göra i dag! Det är på det sättet, så sade också Sauli Niinistö när han var här och vi gjorde överenskommelsen, att det är rikets förutsättning att göra den här utredningen för att gå vidare i frågan om det ekonomiska systemet. Det innebär, kära vänner, i praktiken att varje diskussion om överförande av samfundsskatt och kapitalskatt ligger och väntar på utredningen och när utredningen är klar blir det ytterst svårt att även nå några resultat, men före man har utredningen klar och är överens om dess innehåll blir det definitivt inte några resultat. Och när vi ser våra kommuners situation, hur de skall klara finansieringen och när vi läser landskapsstyrelsens direktiv till sina förvaltningsenheter inför budgeten 2003 och möjligheterna att stöda kommunerna där ytterligare, så förstår vi att det här är nu otroligt brådskande att vi kommer vidare med frågan om behörigheten inom samfundsskattesektorn och särskilt kapitalskattesektorn numera; annars blir det precis hopplöst att hantera kommunernas ekonomi framöver i landskapet. Jag är förvånad över att så få kommunpolitiker här i lagtinget diskuterar dessa frågor. Men en tröskel för att kunna komma igång med diskussionerna är denna utredning, som ännu inte är klar. Det här understryker nog  nämnden på sitt sätt med sina ord.

 

Fru talman!

Det önskades här i bänkarna om en bordläggning till i morgon, varför jag lägger det förslaget.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Den sista punkten om utvärdering av det ekonomiska systemet ger mig ett något bestämt minne av att i vår senaste diskussion med självstyrelsepolitiska nämnden redogjorde vicelantrådet Olof Erland för diskussionerna också med minister Niinistö; i de diskussioner som de hade fört hade konstaterats samma sak som tyvärr tidigare, att han också naturligtvis tycker att utredningen borde ha varit färdig tidigare, den är det inte, men att han inte heller är beredd att gå vidare förrän han får utredningen. På det sättet har vi politiskt sett, finansminister å ena sidan och landskapsstyrelsen å andra sidan, ungefär samma situation att vi har en klar målsättning att arbetet skall göras färdigt så fort som möjligt. De praktiska problemen som har uppstått under resans gång känner ltl Roger Jansson till lika väl som jag med tanke på den information man har fått i nämnden.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag kan bekräfta att i hörandet i utskottet nämnde vicelantrådet sådana diskussioner även med Sauli Niinistö, men vad jag förstod  hade de varit mera i förbigående och det hade inte från landskapsstyrelsens sida lagts en stor tonvikt vid att nå ett resultat i den diskussionen utan det var uppenbarligen i något annat sammanhang. Det var i nordiska sammanhang man hade träffats eller någonting sådant. Trots tidsutdräkten på snart två år har man inte huvudsakligen fört förhandlingar med den ansvariga ministern, utan vi fick information om att det på justitieministeriets initiativ, eftersom inte frågan gick vidare, hade angivits att en rapport på något sätt skulle fås till stånd här i juni månad 2002 över situationen, men att det inte är riktigt av intresse för landskapsstyrelsen utan landskapsstyrelsen skulle vilja ha en internationell eller en neutral expert som skulle lägga fram något slags medlingsförslag mellan riket och Åland i den här frågan. Summa summarum verkar situationen såsom parterna skulle stå även fysiskt ganska långt från varandra när det gäller att nå resultat med finansminister Sauli Niinistö.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Nu tror jag tyvärr att ltl Roger Jansson blandar ihop två olika saker. Den rapport som justitieministeriet skall prestera i juni behandlar de tre frågeställningarna: ekonomiska politiken, sjöfarten och EU. När det gäller den ekonomiska utredningen och den internationella utvärderingen är det två skilda saker som lever sitt eget liv s.a.s. Jag kan bara säga för min egen del och för landskapsstyrelsens del att jag känner samma besvikelse som ltl Roger Jansson och säkert allihopa, att inte utredningen har kunnat fås till stånd inom angiven tidsram och på ett så objektivt och trovärdigt sätt som möjligt. Jag trodde, om jag skall vara ärlig, att inte sådana här problem kunde uppstå i en sådan här utredning som det de facto har gjort, men verkligheten är så här och vår fasta målsättning är dock fortfarande att vi vill komma i mål med utredningen eftersom den är så viktig för det grundläggande material som behövs för att komma vidare med de övriga diskussionerna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag delar lantrådets uppfattning om att inte heller jag trodde att sådana här problem skulle kunna uppstå i förhållandet mellan regering och Ålands landskapsstyrelse. Men det var nog rätt det jag sade att den av justitieministeriet påpekade rapporten i juni gällde de tre frågorna, varav den tredje var den ekonomiska utvecklingen och därmed utredningen som ligger till underlag för fortsatta diskussioner om det ekonomiska systemet. På det sättet var jag nog alldeles rätt informerad och gav också en rätt bild av det hela. Sedan är det riktigt att utredningen endast är en del av det ärendet. Men det är s.a.s. tröskeln för att överhuvudtaget komma vidare i det ärendet och därför är det den viktigaste delen just nu. Därmed menar jag att justitieministeriet också hade varit inblandat i det för att försöka komma vidare och möjligen komma runt finansministeriet, men man kommer inte runt finansministeriet; man måste alltså föra en diskussion med finansminister Sauli Niinistö i den här frågan för att komma vidare.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson sade att det är problem mellan landskapsstyrelsen och regeringen. Det kan det naturligtvis bli i förlängningen, men det grundläggande problemet finns de facto inom den instans som skall göra utredningen, att man inte har kunnat komma fram med ett sådant material som gör att den andra samarbetspartnern, nämligen Åland statsitik och utredningsbyrå känner man att kan vara nöjd med resultatet, så det är alltså på nivån som problematiken finns. Ltl Roger Jansson kommer säkert ihåg att när det beslöts om utredningen sades det tydligt från vardera sidan, att politikerna skall inte lägga fingrarna i den här utredningen utan det skall vara en så objektiv utredning som möjligt som man sedan kan dra vidare politiska slutsatser av och besluta om politiska åtgärder av.

 

Ltl Sundback: Fru talman!  Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning till tisdagen den 4.6.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Sundback, föreslagit att ärendet bordläggs till plenum tisdagen den 4.6. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 4.6. På talarlistan finns ännu ltl Salmén, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

En del kommentarer och synpunkter på den mycket omtalade ekonomiska utredningen. Under finansminister Niinistös besök då vi började gå igenom olika frågor och jag påpekade att vi måste försöka sätta oss ner och titta igenom vem skall betala vad när olika saker har tagits över hitåt och ditåt, hur skall vi reglera det ekonomiskt, så fick jag frågan att hur har klumpsummesystemet kommit till och var det ett vetenskapligt grundat system. Jag hade förmånen att vara med i den s.k. Ålandskommittén, där ordföranden var presidenten i Högsta domstolen Curt Olsson, och en stor del av oss från åländsk sida hade kommit fram till att vi borde föra fram att vi skulle ta över hela beskattningssystemet och betala folk i Helsingfors för den service de gav åt det självstyrda Åland, men man var rädd för att Åland skulle bli nästan ett glädjeparadis för sådana som ville gömma undan sina pengar som man inte vill ha beskattade, så vi fick nej. Men man sade, att vi förstår att ni inte vill hålla på och bli kontrollerade i efterskott, och det var vi i alla fall glada över och då fick hovrättsrådet Per Lindholm och undertecknad i uppdrag att försöka skissa på ett förslag som man skulle ha. Vi höll på ganska länge och tittade på: vad hade Åland fått, hur mycket hade Åland betalat i skatt osv. Det gick till på det viset att vi så småningom efter att vi hade tittat efter hur mycket hade Åland fått och när vi sedan började räkna ut det visade det sig att vi kom fram till 0,45. Men samtidigt kunde vi konstatera att när den vanlige finländaren i republiken betalade statsskatt betalade de 100 under tio års tid;  av riket utvald tioårsperiod hade den åländska befolkningen i snitt betalat 130,5. Då växte kammen också på mig som annars har svårt att resa kammen, men i alla fall fick det att bli någonting och då började vi diskutera att vi måste få tillgodogöra oss mera. Jag ville att vi skulle ha allting över 100 utöver klumpsummesystemet 0,45, men då hamnade vi så småningom på 108, som sedan justerades samtidigt som 0,48 drogs ner till 0,45. Dessutom togs det tyvärr bort att vi inte i fortsättningen skulle ha någon möjlighet att begära extra bidrag. Det gjordes enligt mitt sätt att se en del felaktiga justeringar.

 

Jag förklarade det här för minister Niinistö och han sade, att borde det inte vara hög tid nu att när det har gått sju år borde man kunna titta på hur det har fungerat. Skall man göra någonting åt det för att få det på en annan nivå och mera behovsprövat. Okej, vi tyckte att det var bra, så vi bestämde då om utredningen. Det var så sagt att den skulle ungefär vara färdig i maj så att vi vid nästa tennisturnering i juli år 2001 skulle kunna ha ett klart resultat och besluta hur man skulle gå vidare. Det ställdes också frågor om det inte borde vara en parlamentarisk kommitté. Niinistö sade, att det behöver inte vara flera. Jag är från fastlandets sida och Olle Salmén från den här sidan och vi kan vara referensgrupp, någonting annat behövs det inte när det gäller en parlamentarisk kommitté. Okej, vi gick på det här och när vi sedan slutade uppdraget sade jag till att nu måste ni hålla noga kontakt med minister Niinistö. Under resans gång har jag så fått höra vilka bekymmer det har varit och jag har försökt säga till åtminstone åt tjänstemännen ordentligt att säg nu till att ansvarig måste ta itu med det här för att lösa problemen; man kan inte bara låta någon liten underordnad tjänsteman på finansministeriet börja härja och ropa att så och så skall det vara, för jag har fått höra av Bjarne Lindström hur det här har fungerat. Det är så här som kontakterna inte får skötas.

 

Jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen inte väntar utan tar i det. Bjarne Lindström lär ni knappast få dit mera, men försök få någon som håller i det tillsammans med finansministeriets folk så att vi får en utredning som kan läggas till grund att vi får se: är vårt klumpsummesystem bra och skall vi fortsätta med det eller kan vi komma överens med riksmyndigheterna att vi gör någonting annat, samtidigt som vi vet att så länge Niinistö håller i finansministerportföljen är han inte med på att ta upp någon del av beskattningen och föra över den, utan hans idé är att när man ser det här kan man tänka sig att diskutera: skall vi fortsätta med klumpsummesystemet eller kan Åland ta över och hur skall vi då reglera det i fortsättningen. Jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen nu tar itu med detta. Lantrådet, som var med under diskussionerna och matcherna, tycker jag är den som borde påminna Niinistö vad vi kom överens om!

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till morgondagens plenum.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands enkla fråga angående besökssiffrorna i Eckeröhallen. (EF nr 14/2001-2002).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Eckeröhallen byggdes och finansierades av landskapet. Denna investering för 36 miljoner mark byggdes uttryckligen för att befrämja besöknäringen. Idag har hallen varit i bruk mer än ett  verksamhetsår. Med anledning av ovanstående vill jag i enlighet med 48 § 2 mom. i lagtingsordningen till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen ställa följande enkla fråga:

 

Hur många utomåländska föreningar har under senaste verksamhetsåret besökt Eckeröhallen, samt hur många personbesök och övernattningar har denna landskapsägda hall givit  turistnäringen på Åland?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Fru talman!

Eckeröhallen byggdes för att främja besöksnäringen. Eckeröhallen har hyrts ut till ett driftsbolag som förbundit sig att driva hallen under tio år. Det finns ett hyresavtal där hyresgästen hyr allhallen för att driva en mångfunktionell idrottshall med hög standard och anläggningen skall användas för sport och idrottsverksamhet samt även för kulturevenemang, mässor och andra publika evenemang.

Av hyresavtalet framgår just detta. Däremot står det ingenting om vilka uppgifter som hyresbolaget skall ge till landskapsstyrelsen i och med att man driver hallen.

 

Jag har försökt få statistiska uppgifter för att svara på ltl Strands fråga och jag ger för det första uppgifter på de lag och föreningar som har bevistat hallen under det första verksamhetsåret. Det gäller 2001. Hyrestiden för hallen började 1 september 2000, men hela verksamhetsåret gäller 2001. Jag har ungefärliga uppgifter. Det är 192 lag/föreningar som har kommit utifrån som har varit i hallen och det är 155 svenska, 35 finländska och 2 danska. Det blir ungefär 5.000 personer som har kommit utifrån vad gäller lag och föreningar. Därutöver har det varit ca 200 utifrån på dansgala eller utställning.

 

Vad gäller övernattningar har vi inte specifika uppgifter om de har övernattat eller inte, men presumptionen är att man har övernattat i snitt minst en natt, så det kan bli ca 5.000 övernattningar. Men det är som sagt bara en presumption därför att det finns ingen som har s.a.s. registrerat uppgifterna och det går inte att sortera ut specifikt för Eckeröhallens besökare hur man har övernattat.

 

Man har en viss indikation också genom att jämföra anläggningarna och övernattningarna år 2000 och 2001 vad gäller Eckerö. Då kan jag säga att det var 143.120 övernattningar år 2000 i Eckerö och 145.550 år 2001, dvs. en ökning just i Eckerö med drygt 2.400 övernattningar.

 

Ltl Strand, första tilläggsanförande:

Fru talman!

Jag tackar för den informationen. Den har varit rätt svår att få tag på, men ansvarige näringsministern har tydligen fått någon form av uppgifter. Det som är oklart för mig är om det här gällde från 1 september 2000 t.o.m. slutet av året 2001 eller var det bara ett år framåt från 1 september?

 

Med beaktande av de kalkyler och driftssiffror som visades i och med byggandet är jag ytterst förvånad över dessa dåliga siffror. Min tilläggsfråga blir: Kommer landskapsstyrelsen att vidta några åtgärder för att förbättra dem? Jag har själv varit ner till hallen ett flertal gånger under våren och det har inte funnits en människa i hallen. Vi är på gång att göra en liknande investering ute i Godby med liknande flumkalkyler som det här var, så nog måste man kunna ställa krav på driftsbolagen också.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Fru talman!

Siffrorna som jag gav gällde verksamhetsåret 2001. Jag nämnde att det var under hela året som verksamhet har bedrivits, eftersom hyresavtalet startade den 1.9.2000. När det gäller hur vi går vidare med hallen finns det, som sagt, ett avtal med bolaget och det ligger naturligtvis i bolagets intresse att hålla öppet så mycket som möjligt och att få det hela att gå ihop så mycket som möjligt. Vad gäller de statistiska uppgifterna håller jag med om att de inte är särskilt specifika utan de tarvar nog en mera ingående analys och det bästa hade nog varit om det också i ett driftsavtal eller i ett hyresavtal hade funnits något som hade krävt lite mer bestämda uppgifter. Vi får göra en analys av det, men jag kan inte säga nu vad vi kommer att göra beträffande hallen, men siffrorna visar på en ganska stor aktivitet och utgångspunkten är att det blir bättre. Det är ju nu som aktiviteterna ökar.

 

Ltl Strand, andra tilläggsanförande:

Fru talman!

Tvärtemot näringsansvarige vill jag påstå, med min erfarenhet från branschen, att det inte visar på stor aktivitet när man tittar på årsbasis. Däremot vet jag att den här verksamheten får man in på fyra-fem månader under året, men under resten av året finns det tydligen inte underlag. En annan intressant sak som jag har följt upp är att det som har hänt är att nettobesökarna inte har ökat i någon större utsträckning utan det är de turneringarna som tidigare fanns utomhus på våren som har flyttat in till Eckeröhallen. Av de farhågor som man målade upp i samband med placeringen där ute får man rätt på de flesta punkter. Jag sade också att efter tre år kommer man att måsta ha nyemission – det lutar mot det.

 

Jag hoppas att landskapsstyrelsen verkligen tar tag i det här och ställer någon form av krav på bolaget med tanke på den åländska turistnäringens del.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Vtm Bert Häggbloms enkla fråga angående olagligt polisregister. (EF nr 15/2001-2002).

 

Svar på frågan kommer att avges vid plenum den 6.6.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i morgon den 4.6. kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.00).

 

Originalfil