Plenum den 3 juni 2002 kl 9.30

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 3 juni 2002 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson, ltl Sjölund, ltl Wickström-Johansson och ltl A-M Pehrsson).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Dennis Jansson på grund av privata angelägenheter: resa. Beviljas.

 

Frågestund enligt bestämmelserna i 48 § 3 mom. lagtingsordningen.

 

Vid i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund behandlas de frågor talmans­konferensen beslutat tillställa landskapsstyrelsen för besvarande. Enligt talmanskonferensens beslut upptas vid denna frågestund sammanlagt fyra frågor, vilka inlämnats av ltl Harriet Lindeman, vtm Bert Häggblom, ltl Danne Sujndman och ltl Barbro Sundback. Frågorna  har på förhand överlämnats till lands­kapssty­relsen. Ordet ges först till lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen, varefter frågans första undertecknare bereds tillfälle att yttra sig. Talmannen kan härefter tillåta övriga lagtingsmän samt annan medlem av landskapsstyrelsen rätt att yttra sig. Frågans första undertecknare får yttra sig sammanlagt högst tre gånger och övriga talare endast en gång, dock så att den medlem av landskapsstyrelsen som besvarat frågan får yttra sig efter varje annat anförande. Replikrätt tillämpas inte vid frågestunden. Svaret på frågan får räcka högst fem minuter, alla övriga anföranden högst två minuter. Talmannen har rätt att avbryta diskussionen, när talmannen anser att den ställda frågan är tillräckligt belyst.

 

Först upptas följande av ltl Harriet Lindeman ställda fråga:

 

Vid vilken tidpunkt kommer den arbetsvärdering som ingår i landskapsstyrelsens handlingsprogram och som är en förutsättning för en modern lönesättning att vara utförd?

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Frågan gäller vid vilken tidpunkt kommer den arbetsvärdering som ingår i landskapsstyrelsens handlingsprogram och som är en förutsättning för en modern lönesättning att vara utförd. I handlingsprogrammet står det så här: ”Målet är lika lön för likvärdigt arbete. En översyn av nuvarande lönestruktur och principerna för lönesättningen skall göras. Metoder för arbetsvärdering utvecklas.” Man kan säga att arbetsvärdering är en systematisk metod för att bestämma krav och svårigheter i olika arbeten. Den här metoden skall ge ett underlag för att bedöma om arbeten som i sig är väldigt olika ändå är likvärdiga när man summerar kraven. I förvaltningen pågår det en process för att utveckla metoderna. Det pågår en process för att utforma en lönepolicy. Det pågår diskussioner om olika metoder för arbetsvärdering. Det som är planerat och som i olika sammanhang har diskuterats här under våren är ett försök i höst på en mindre enhet. När det gäller frågan om tidpunkten skulle jag svara på det sättet att det här är ingen tidtabellsfråga, utan det är en process som är igångsatt och pågår. Tidpunkten kan också vara beroende på resurserna i förvaltningen eftersom en av tjänstemännen som handhar lönefrågor har slutat och vi har nyligen rekryterat en ny.

 

Mitt svar på frågan är att arbetsvärdering är en fråga som är aktuell i förvaltningen; vissa kommuner har prövat de här metoderna och utvecklat dem och det görs också såvitt jag vet, delvis inom hälso- och sjukvården. Som sagt, ett försök i höst kommer att ge närmare svar om vilken metod vi skall gå vidare med i förvaltningen. Det har visat bl.a. att när man har anlitat konsulter inom det här området så har de lagt upp förslag som blir väldigt dyra. För min del tror jag att det finns enklare metoder som bygger på självvärdering och som bygger på systematiska jämförelser samt att man måste grunda dem i de enskilda medarbetarnas eget engagemang. Det är det viktiga och därför tror jag att det inte finns någon framgångsrik metod som betyder att man beställer ett system och inför det utan det måste vara fråga om en utvecklingsprocess.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Tack för det svaret. Jag kan hålla med till den delen att det kanske var en olycklig formulering när jag talade om tidpunkt. Jag valde att sätta tidpunkten dit för att vi vet att det här varit en process från 1993 och jag har själv varit med i processen och har inte fått veta den slutliga tidpunkten. Det finns en risk att det blir någonting som blir en evig process. Men man kommer aldrig till en modell som på något sätt är accpeterad och det är det som är på problemet i frågan. Tittar man lite i backspegeln kan man konstatera att från första början var detta väldigt långt en jämställdhetsfråga. Den väcktes t.o.m. i jämställdhetsdelegationen. Jag tror att man kan säga att det också är det som ligger som grund fast det nu har utvecklats mer, just synen på kvinnligt respektive manligt arbete, att man har värderat olika och lönesatt olika. Man har inte gjort värderingen när det gäller kvinnligt arbete lönemässigt på samma sätt som när det gäller manligt arbete. Under resans gång har man överfört det mera till en avtalsfråga och man vill inte mera tala om att det är en jämställdhetsfråga utan att det arbete man gör överhuvudtaget skall värderas, män och män emellan och kvinnor och kvinnor emellan, så det har blivit ett större område än vad utgångspunkterna i tidernas morgon var.

 

Jag håller med om att det är en process, men vi också komma till någon form av modell där man verkligen vet vad som gäller och där är avtalsparterna naturligtvis en oerhört viktig del, att det finns en acceptans från båda håll i den här frågan. Det är också där som det åtminstone för flera år tillbaka fanns ett motstånd, man var rädd att röra om för mycket i systemet. Jag skulle gärna ändå vilja se ett avslut men ändå naturligtvis en fortsatt levande process.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

För min del är jag optimist. Jag tror att vi kanske inte kommer till det perfekta systemet eller jag tror to.m. att man inte ens skall sträva efter ett perfekt system som man inför. Jag sade redan tidigare att det här är fråga om att engagera medarbetarna i förvaltningen i ett arbete där man utvärderar på många olika sätt, bl.a. någonting som jag tror är viktigt är självvärdering och diskussioner med medarbetare, ledning osv.  Det viktiga för den här landskapsstyrelsen är, på alla områden, att man inte har några illusioner om att det perfekta systemet finns som man skall uppnå vid en viss tidpunkt utan att man ser till att arbetet framskrider egentligen så banalt, skulle jag säga, som att det framskrider dag för dag och att vi i den politiska ledningen och förvaltningsledningen visar intresse och engagemang för detta så att man ute i förvaltningen känner att här händer det någonting. Sedan är det fråga om ett oerhört komplicerat system där avtalsparterna också är delaktiga. Landskapsstyrelsen begär t.ex. en arbetsvärdering i de flesta enskilda fall där de fackliga företrädarna får yttra sig. Dessa yttranden sammanställs till en värdering, så vi har alltså arbetsvärdering igång i huset och ute på olika enheter, men frågan om det finns ett stort, fint system som man till dyra pengar köper av någon konsult för att skapa rättvisa och jämlikhet, den illusionen tror jag man kan lämna, för den sätter bara stopp för det konkreta dagliga arbetet som är det viktiga här.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Jag tror säkert att det pågår en arbetsvärdering hela tiden och vi vet i dag att det har gått från ganska statiska lönesättningar till att bli alltmera individuella lönesättningar. Detta i sig kräver någon form av arbetsvärdering, precis som sades. Jag är övertygad om att det också är viktigt att man på ett tydligt sätt kommer fram till på vilket sätt man arbetsvärderar. Vi vet att om man har ögonen på varandra s.a.s., särskilt inom branscher där det finns många tjänster inom samma område, t.ex. sjuksköterskor, en stor grupp närvårdare, lärare osv., så för att man skall förstå varför min kollega får en bättre lön är det också viktigt – det  måste vara ett genomskinligt system, som det så vackert brukar heta i många sammanhang - att man vet och känner till att det är utgående från detta arbetsvärderingssystem och det lönesystem som vi har kommit fram till som min kollega har fått en bättre lön än vad jag har och då finns det en acceptans. Blir det ett godtycke från gång till annan, från person till person, så är jag rädd för att vi inte klarar av den individuella lönesättningen på ett bra sätt.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Visst kan det vara så att vi i landskapsstyrelsen inte klarar av det här, men vi har, som jag sade, en ambition att steg för steg utveckla vårt arbetsvärderingssystem. Jag kan inte se och jag kunde inte heller höra att vi skulle gå fram någon annan väg. Det här är ett pågående arbete som är viktigt. Jag upprepar återigen att det är faktiskt en skiljelinje, ett val av utvecklingsväg, därför att det finns inget färdigt stort system som vi köper in och sedan har vi det ordnat, utan det är fråga om intresse, det är fråga om engagemang, det är fråga om delaktighet och det är fråga om att i förvaltningen ta ett gemensamt ansvar för att det här går vidare. Individuell lönesättning är en svår fråga, men desto angelägnare är det att vi är på rätt väg. Jag har redovisat på frågan om tidpunkt och frågan om arbetsvärderingssystem. Jag vet inte vad mer det finns att säga, för tidpunkten går inte att fastställa. Man kan säga att den tidpunkt när väsentliga framsteg har gjorts, den kan ha varit, den kanske är nu och den kanske kommer, men huvudsaken för den här landskapsstyrelsen är att vi faktiskt ser till att den här frågan framskrider och att man utvecklar metoder, system och får igång intresset, engagemanget och delaktigheten i förvaltningen. Det är det absolut grundläggande. Sedan är det naturligtvis så att när vi gör våra försök, pilotprojekt och liknande, så utnyttjar vi de system som har gjorts i Sverige och i Finland och internationellt. Det finns många system, men min bedömning är att de är alltför komplexa, de leder inte tll resultat därför att de glömmer bort de enskilda individerna.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

En sak kan vi säkert vara överens om och det är att det är svårt och det andra är att det har inte gjorts hittills. Det är jag också medveten om. Sedan kanske våra åsikter skiljs på det sättet att jag tror att det är viktigt att man kommer fram till ett system som man har kommit överens om som man skall följa i stora drag. Man kan inte säga att vi har inget system, vi har inte antagit någon form av arbetsvärdering eller det system som man skall ha när man lönesätter, utan säger att man gör det, det är en process som pågår, vi gör det från gång till annan, det tror jag inte är lyckat. Jag tror inte att man skall köpa in något stort och märkvärdigt system utifrån, men man kan dra nytta av den erfarenhet som man har gjort både öster och väster om oss. Det finns många års erfarenheter som vi åtminstone kan dra nytta av när vi vill skapa vårt eget system. Det är jag övertygad om.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Jag tycker att jag hittills har gett ett ganska uttömmande svar. Jag har skilt på de vägar vi har, dvs. vi kan inte köpa in ett stort, färdigt system som vi bara sätter igång och tillämpar utan systemet skall vi bygga upp med intresse, engagemang och delaktighet för de egna medarbetarna. Det system och det regelverk vi då får tror jag att kommer att fungera bättre än desssa färdiga modeller som ibland är svåra att tillämpa överhuvudtaget i vårt typ av förvaltning men som också är väldigt dyra, väldigt komplicerade. Jag tycker att ltl Lindeman målar upp en hotbild, dvs. att vi skulle vara helt anarkistiska utan regler och system. Tvärtom är det sättet att bygga upp regelverket, sättet att komma fram till ett system, som skiljer sig mellan ltl Lindeman och landskapsstyrelsen. Vi tror att vi skall bygga upp systemen själva med medarbetarnas hjälp. Det är ändå de som är kärnan i hela verksamheten och som själva bäst vet arbetsuppgifterna och hur man kan jämföra dem. Det är alltså en process som är igång, det är en diskussion som pågår och jag hoppas för min del att vi skall ha framgång med detta, för jag tror att vi är ganska medvetna om hur viktigt det är. I höst hoppas jag att vi kan genomföra ett pilotprojekt och sedan redovisa det för lagtinget, möjligen redan i samband med budgeten.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Arbetsvärdering har funnits i alla tider, mer eller mindre. Vad som inte har funnits är ett fastställt system, genomskinligt, som sades här, som kan ligga till grund för en rättvis lönesättning och såsom bas för en individuell lönesättning. Det förvånar mig lite att landskapsstyrelsen inte på 14 månader har kommit till skott med detta som var relativt långt gott, vill jag påstå, när landskapskuppen genomfördes i mars 2001 när det byttes landskapsstyrelsen, men kanske den här frågan får tjäna som en liten blåslampa.

 

Arbetsvärdering är också väldigt viktigt ur jämställdhetssynpunkt. Den allra viktigaste jämställdhetsfrågan är löneskillnaden mellan kvinnor och män och för att komma till bot med den måste man ha det här systemet i botten. Jag vill ta ett exempel som jag tycker är ganska belysande. Vi har många inspektörstjänster i förvaltningen; vi har tekniska inspektörer, trafikinspektörer, räddningsinspektörer osv . Så har vi en jämställdhetsinspektör och det är jämställdhetsinspektören som har den lägsta lönen! Det tycker jag är ganska beskrivande för att det här problemet behöver lösas.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Återigen samma svar! Tidtabellen är den att arbetet framskrider. I förvaltningen har man gått igenom olika modeller, Columbus-systemet, kommunala/tekniska sektorns lösningar, rikets allmänna tjänste- och arbetslivs kollektivavtal och man har tagit lärdom av allt detta. Arbetsvärderingssystemet skall, precis som det står i handlingsprogrammet, utvecklas med förankring hos medarbetarna. Svaret på frågan är: tidpunkten kan inte fastställas; eftersom det hela tiden framskrider så gör det det vid varje tidpunkt. Det är definitionen på en process. Arbetsvärdering skall utvecklas genom att många är med och ger sina synpunkter och att man beaktar olika typer av erfarenheter. Det här är en svår fråga. Det finns knappast några direkta förebilder i omvärlden som vi känner till som man kan utnyttja utan man har gjort försök på olika sätt och ibland har man gått långt i de här försöken; försöken har t.o.m. lett till att lönesättningen har behandlas i EG-domstolen när man har jämfört tekniker och sjukvårdare, t.ex. i det s.k. Örebro-fallet, så också där har man ett övergripande regelverk som sätter restriktioner på den här frågan. Men, som sagt, om det är någon som inte vill tro på att frågan framskrider så kan inte jag göra mycket åt det utan jag redovisar vad landskapsstyrelsen har för syn på de här frågorna.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Detta är ett ganska komplicerat ärende och hittar man en bra modell är det någonting som ändå avgörs vid förhandlingsbordet mellan arbetsmarknadens parter. Det allmänna lönesystemet i Finland och i Norden betyder att man har lön efter kön. Kvinnorna har i dag betydligt högre utbildning men det visar sig inte i lönekuvertet. Eftersom processen ändå har påbörjats skulle jag vilja ställa frågan om processen med att samla in uppgiftsbeskrivningar på samtliga anställda har börjat. Det är omöjligt att arbetsvärdera en anställd om man inte vad de gör på sitt arbete.

 

Vicelantrådet:

Fru talman! 

Svaret är ja.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Det här är, som tidiare har sagts, en svår fråga. Jag har själv varit med i en sådan här process 1996 i samband med TS-96. Jag är inte riktigt nöjd med vicelantrådets svar att processen pågår och framskrider, vilket i och för sig är bra, men när det här skulle genomföras kom man överens mellan arbetsgivaren och facken om en datum, 1.3.1996, då detta skulle vara genomfört. De frågor som blev öppnade skulle justeras retroaktivt. Jag är som sagt inte riktigt nöjd därför att jag tycker att man borde ha ett mål, ett datum när detta skall genomföras. Att samla in uppgifter om arbetets art, vilken ansvarsställning och utbildning man har är en första process. Det är bra om den har satts igång eftersom det är en grund för att kunna få en jämställd lönesättning, speciellt för kvinnor. Jag håller inte med om att man inte skall titta på andra som har gjort detta; under den process som pågick i Mariehamn stad tittade man på många olika modeller och det är onödigt att uppfinna hjulet igen eftersom det finns många bra saker som man kan ta efter. Jag tycker att landskapsstyrelsen borde åtminstone tillsammans med facken förhandla fram en datum när det här skall träda i kraft. Det är det minsta man kan begära.

 

Vicelantrådet, replik:

Fru talman!

Det är klart att jag skulle vara mycket nöjd om man kunde säga att 14 januari 2004 skall vi ha det här och sedan inväntar vi detta datum och ser vad som händer! Men så arbetar inte den här landskapsstyrelsen och jag kan inte heller svara för vad som hände 1996. Landskapsstyrelsen som helhet har som mål att arbetet skall gå framåt och att vi själva skall engagera oss så mycket vi hinner i också dessa frågor. Jag sade tydligt tidigare att när man ser på de olika modellerna drar man lärdom av det: Columbus-systemet och olika svenska modeller, Temamodellen, Kravmodellen och kommunernas tekniska sektor osv. Det är det att jag för min del i alla fall tror att det är väldigt svårt att applicera de här systemen på vår förvaltning och därför är det en så viktig utgångspunkt att man skall göra det utifrån de egna förutsättningarna och bygga på medarbetarnas intresse, engagemang och delaktighet. På det sättet tror jag att vi kan komma framåt. Men arbetar men enligt den metoden är det också så att ett datum som 14 januari 2004 har ingen mening, utan vi kan säga att vid detta datum skall vi ha kommit mycket längre och för att göra det måste vi hela tiden arbeta på att utveckla systemen.

 

TALMANNEN:  Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan vid det här laget tillräckligt belyst. Diskussionen i denna angelägenhet förklaras därför avslutad. Landskapsstyrelsens svar anteckans till kännedom.

 

Härefter upptas följande av vtm Bert Häggblom ställda fråga:

 

Kommer landskapsstyrelsen att säkerställa Fixtjänsts verksamhet?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!  

Verksamhet i sysselsättninsgsyfte och arbetsverksamhet för handikappade ordnas i dag för 10-15 personer. De flesta platser erbjuder Ålands Handikappförbund inom verksamheten Fixtjänst. Verksamheten vid Fixtjänst har uteslutande finansierats med penningautomatmedel, förutom år 2001, då det gavs 600.000 mark i penningautomedel och 700.000 mark i särskilt anslag.

 

Utvecklingen har varit följande: 1994 när man började finansiera verksamheten med landskapsmedel/penningautomatmedel betalades 150.000 mark, 1995 var det 360.000 mark, 1996 var det 600.000 mark, 1997 var det 950.000 mark, 1998 och t.o.m. 2000 var det 1,2 miljoner mark och 2001 1,3 miljoner mark.

 

Landskapsstyrelsen har bedömt att det understöd man nu betalar skall trygga verksamheten vid Fixtjänst under detta år. Någon anhållan om ytterligare understöd för verksamheten för det här året har inte inlämnats till landskapsstyrelsen, vilket tyder på att även Ålands Handikappförbund har bedömt att det inte föreligger behov av ytterligare understöd för verksamheten under det här året. Om det visar sig att det inte är möjligt att upprätthålla verksamheten i nuvarande omfattning har landskapsstyrelsen beredskap att anslå ytterligare medel för verksamheten. Men då är det på en ansökan från Ålands Handikappförbund, som är huvudman för verksamheten.

 

Det är ändå så att detta är kommunernas lagstadgade uppgifter att sköta. Genom ikraftträdande av lagen om ändring av socialvårdslagen under detta år förtydligades detta och fr.o.m. den 1 april 2002 är det helt klart att det är en kommunal angeläget att sköta verksamheten i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade. Socialvårdslagen trädde också i kraft här i landskapet.

 

Landskapsstyrelsen har i oktober 2001 bett kommunerna att utarbeta ett förslag om hur ordnandet av den skyddade verksamheten skall organiseras så att det finns endast en huvudman som skall ha ansvaret att se till att de som bor i landskapet kan ha lämpligt skyddat arbete. Med beaktande av att det är en kommunal lagstadgad uppgift har landskapsstyrelsen sett fram emot att det skulle komma någon form av förslag från kommunerna, men det har inte kommit utan det har kommit olika förslag om hur verksamheten skulle skötas.

 

Som ett kort och konkret svar på vtm Häggbloms fråga om landskapsstyrelsen är beredd att säkerställa Fixtjänsts verksamhet är svaret ja.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Det var ett klart och redigt svar som minister Eriksson gav. Jag tycker att det är bra att landskapsstyrelsen kommer att se till att den här verksamheten kommer att fortgå det här året och att inga inskränkningar skall göras. Det svaret började han och slutade med. Däremellan beträffande kommunernas angelägenheter i denna fråga oroar det mig då man kan utläsa att landskapsstyrelsen skulle vilja lägga över detta på kommunerna, vilket jag anser vara fel med beaktande av att det är 1,3 miljoner i förhållande till en budget som är på över 1 miljard mark. Verksamheten är viktig för de personer som är i behov av den och om kommunerna skulle ordna måste det inte nödvändigtvis upprätthålla verksamheten utan de kan i så fall ha verksamheten i sina hemkommuner, vilket gör att Fixtjänsts verksamhet skulle vara i fara. Jag hoppas att landskapsstyrelsen inte ser detta som en så stor sak att man inte kan ha medel för det och under innevarande år kommer man säkert att få en ansökan eftersom man gått ner i stöd från 1,3 till 1,2 miljoner mark för detta år och att man kvarhåller det på den nivå som har varit för att säkerställa verksamheten under åtminstone innevarande budgetår. Det kommer som sagt säkert att komma in ansökningar, eftersom man inte har beviljat det och besked om vilka pengar som fanns i år gavs till Fixtjänst först i mars månad när tiden gick ut.

 

Jag hoppas att det svar som ministern kommer att innebära att verksamheten fortgår och jag hoppas att ministern är villig att ta upp det under kommande budgetår så att verksamheten kan fortsätta.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Eftersom det här är en lagstadgad verksamhet för kommunerna måste det antagligen till en förändring av lagstiftningen om landskapet skall garantera att ta det på sig. I nuläget är det bara två kommuner, Mariehamn och Finström, som ordnar denna verksamhet, andra kommuner gör det inte. Avdelningen inom handikappförbundet Fixtjänst står till tjänst med sådan här verksamhet, men det har föreslagits från kommunerna att man kunde bilda ett aktiebolag som skulle sköta verksamheten. Det har också föreslagits att handikappförbundet skulle kunna vara huvudman för verksamheten, men samtidigt har jag fått den klara indikationen att kommunerna inte vill ta sig an verksamheten. Meningen har ändå varit att kommunerna kunde gå samman och tillsammans göra en insats på detta område. Det kanske inte är ändamålsenligt att var och en kommun skulle ordna det utan att man på något sätt samfällt skulle ordna det, men de diskussioner som har varit har inte tillsvidare fallit i god jord. För detta år anser vi i alla fall att verksamheten vid Fixtjänst är garanterad.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Det svaret som nu gavs oroar mig lite. Jag hoppas att landskapsstyrelsen kan ompröva och också titta på att verksamheten tryggas i fortsättningen. Penningmässigt är det en ganska liten del av den totala budgeten, men för de människor det berör är det mycket angeläget och jag tror att vi har råd att göra det. Det behövs ingen lagstiftningsändring till den delen. Landskapet har möjlighet att ge ut stöd och bidrag; vi har också debatterat här tidigare i samband med med ordinarie budgeten ett stöd till Folkhälsan på Åland, då man t.o.m. fick komma före kommunerna när det gällde att få bidrag och lån. Jag tror alltså inte att det skall vara några problem här för landskapsstyrelsen att göra den omprövningen. Jag vet att liberalerna när de satt i opposition ville ha verksamheten tryggad, och den har tryggats under årens lopp, så jag hoppas samma skall gälla i fortsättningen och att ansvarig minister också tillser det.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Handikappförbundet har länge önskat att någon annan skulle ta ansvar för den här verksamheten. När man tog på sig detta var det för att få igång den, men det var redan från början tänkt som en tillfällig lösning. Handikappförbundet själva hävdar att deras ekonomi blöder på grund av Fixtjänst. Kommunerna har skyldighet att sköta detta och landskapsstyrelsen har nu lovat att nuvarande ordning med handikappförbundet och penningautomatmedel skulle trygga verksamheten det här året. Men vad händer 2003? Kommer landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson att då föreslå att det tas upp pengar i landskapets budget, 1,3-1,4 miljoner, eller kommer han inte? Det är finansieringen som är avgörande. Och om landskapsstyrelsen inte tar upp medel, vilket borde vara logiskt med tanke på att det är en kommunal angelägenhet så undrar jag hur verksamheten skall få tillräckligt stabila grunder. Är det så att landskapsstyrelsen tänker tvångslagstifta om detta eller på vilket sätt skall man garantera de som har rätt till handikappservice denna rätt? I fråga om omsorgsförbundet har man en sorts kommunal tvångslagstiftning, inte för att jag rekommenderar det, men det är landskapsstyrelsens skyldighet att tillse att handikappservicelagen följs och att de människor som har rätt till arbetsträningen får den.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Diskussionerna fortgår med kommunförbundet hur man skall lösa frågan och den är angelägen. Vi försöker inför kommande års budget lösa den på något sätt, men om man inte kommer till en lösning med kommunerna är det faktiskt så att det här har länge varit en kommunal angelägenhet, men inte har landskapsstyrelsen och lagtinget lämnat personerna i fråga i sticket och den verksamhet som erbjuds dem, och helt säkert kommer man inte att göra det nu heller. Just medvetenheten om detta har gjort att kommunerna naturligtvis i det längsta har dragit sig för att ta det ansvar som man egentligen har. Jag upprepar att den här verksamheten kommer naturligtvis att fortgå på något sätt och på ett ändamålsenligt sätt även framöver.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

”För det här året skall vi ordna det” låter bekant för mina öron! Vi har varit med och många gånger sagt precis ungefär samma ord. Det kan inte hålla i längden. Jag får alltid lite dåligt samvete när denna fråga kommer upp, för handikappförbundet tog detta på sig för många år sedan som en verkligt god gärning och de var då måna om att säga att detta gör vi bara i ett övergångsskede tills vi får en slutlig lösning. Nu har det faktiskt tänjt sig i många, många år. Jag tycker att det är en viktig verksamhet som måste få finnas kvar och som fyller sin funktion väl ut. Men sedan är det en kommunal angelägenhet. Det var ett tag som man tog ginvägen direkt Fixverkstaden. Kommunerna blev aldrig inkopplade på berörd person utan man löste det direkt med Fixtjänst. Det är ingalunda tanken utan första tanken var att kommunen skulle se vad de kunde erbjuda, för Fixtjänst erbjuder inte alla möjligheter utan det är bara vissa områden.

 

Min egentliga fråga är om landskapsstyrelsen nu har för avsikt att fortsätta stöda detta och så småningom komma till en lösning med kommunerna, vilket skulle vara viktigt, men då man kan väl inte fortsätta med att ta pengarna i stort sett från PAF-pengar? Det har också varit ett irritationsmoment att så stora medel går från PAF till Fixverkstaden. Man måste väl i framtiden få ett eget moment inom den ordinarie budgeten?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Ltl Lindeman säger att verksamheten måste få finnas kvar. Självklart! Det är en lagstadgad uppgift att sköta verksamheten för dessa personer och det finns ingen som har uttalat sig på så sätt att den skulle försvinna eller att den skulle begränsas ännu mera än i dag. Det är sant att av de penningautomatmedel som anslås för den sociala verksamheten tar den här verksamheten en stor del av den kakan, men handikappförbundet, som nu har skött det, har ändå hela tiden fått pengar från landskapsstyrelsen så att verksamheten har kunnat skötas. Ambitionen är att föra ytterligare diskussioner med kommunerna och se om man inte kunde hitta en mera permanent lösning som också skulle erbjuda mera varierande utbud av tjänster än vad Fixtjänst ger i dag.

 

TALMANNEN:  Landskapsstyrelsen svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Härefter upptas följande av ltl Danne Sundman ställda fråga:

 

Vad gör landskapsstyrelsen för att stärka polismyndighetens åländska profil?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Den fråga som har ställts av ltl Danne Sundman är relativt allmänt ställd när det gäller vad landskapsstyrelsen gör för att stärka polismyndighetens åländska profil. Det som vi har fokuserat på under det senaste året eller egentligen två år är väldigt mycket utbildningssidan när det gäller polisen. Det har vi gjort utgående från att vi ser att det kommer att behövas ganska många nya poliser under en relativt kort tidsperiod eftersom många går i pension. Vi har jobbat väldigt intensivt med att försöka intressera åländska ungdomar att söka till polisutbildningen så att vi kan fylla de vakanser som blir med ungdomar från Åland. Vi har gjort detta i samarbete med poliskåren i Tammerfors och har ett bra samarbete där. Indirekt, som kanske inte direkt har med den åländska polisens profilering att göra, har vi också arbetat för att det skall finnas tillräcklig utbildning på svenska när det gäller grundutbildningen. Dessutom har vi inlett ett samarbete med polishögskolan i Stockholm där vi utbildar den högre utbildningen, polisbefäl, och där vi också samarbetar kring s.k. vidareutbildning och ledarskapsutbildning.

 

På det här sättet försöker vi skapa en lämplig mix av utbildning: vi får grundutbildningen från poliskåren i Tammerfors och den högre utbildningen från polishögskolan i Stockholm. På det sättet försöker vi ta det bästa från vardera sidan.

 

Arbetet med att intressera åländska ungdomar för polisutbildning har de facto givit ett bra resultat, så antalet intagna till grundutbildningen det senaste året gör att kan vi hålla den nivån torde vi också svara mot det behov av poliser som kommer att finnas under de närmate sju-åtta åren på Åland.

 

Fru talman!

Vi följer också aktivt med polisens arbete i polisdelegationen och gör en avstämning så att det arbete som görs också har en förankring bland den åländska befolkningen, diskuterar olika typer av ingripanden och verksamheter och ser om det finns någonting man kan göra så att polisens arbete skall ha så stor acceptans som möjligt bland den åländska befolkningen.

 

Fru talman!

När det gäller profileringen av polisen är mitt svar att vi har försökt profilera den åländska polisen på det sättet att vi försöker se till att det faktiskt finns åländska ungdomar som utbildar sig och kan fylla de vakanser som blir framöver.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Det är betydelsefullt att den i övrigt så styvmoderligt behandlade självstyrelsen har anförtortts förtroendet att ha behörighet över polismyndigheten. Detta bör vi ta fasta på och därför bör polisen utvecklas till att ha en tydlig åländsk profil.

 

Upprinnelsen till min fråga är en skrivelse i budgeten för år 2001, där det står att ”polismyndigheten bör under årets första hälft till landskapsstyrelsen inlämna förslag på hur en mera åländsk profil kunde skapas för förverkamheten”. Jag har inte sett denna utredning Det skulle vara intressant att läsa den.

 

När jag talar om en åländsk profil menar jag att det skall tydligt framgå att vi har en egen åländsk polismyndighet på Åland. Då kan man dela in den i extern och intern. Den interna gäller mycket utbildningen och där tycker jag att det är lyckligt att man har gått vidare med att också utbilda polisen i Sverige, där det finns utbildning som är hundraprocentigt svensksppråk. När det gäller den externa profilen är det fråga om hur polisen ser ut och vad man har för fordon, t.ex. bilarna kunde ändra utseende. I dag har vi finska polisbilar på Åland. Man kunde t.ex. utse en tävling bland Ålands folk att rita en polisbil med en jury bestående av sakkunniga designers som skulle välja ett utseende för de åländska polisbilarna.

 

När det gäller polisen hemsida borde polisen ha en egen hemsida. I dag är man en del av finska polisens hemsida. Jag tog i dag en utskrift av den där det står ”härad” i Ålands polismyndighet och så står det vilka kommuner som är i ”häradet”. Det är felaktigt. När det gäller angivelsen på postanstalt kan jag inte ens läsa upp den – det strider mot 44 § i LO, det är nämligen på finska. Det här är under all kritik och man borde absolut ha en egen hemsida. Det finns också övriga saker som inte stämmer på den finska polisens hemsida.

 

Det är det här jag menar med åländsk profil.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det senaste som ltl Sundman kom in på anknyter egentligen ganska mycket till den debatt som vi förde fredags och kommer att föra senare här i dag också, nämligen språksituationen. Polisen är en sådan verksamhet där vi har ett gränssnitt också gentemot riksmyndigheterna och där det finns en hel del förbättringar som vi kontinuerligt försöker göra för att få allting på svenska, såsom lagstiftningen föreskriver. Vi har inte den ideala situationen ännu, men vi jobbar på det kontinuerligt.

Ltl Sundman:

Fru talman!

Det stämmer att det är klara kopplingar till den debatt som vi förde i fredags och kommer att föra ännu i dag. Det står också i budgeten för 2001 att de databaser som polismyndigheten använder utreds och åtgärdas så att samtliga före årets slut finns tillgängliga på svenska. Det har mig veterligen inte heller skett. Det är lite samma problemställning här att man klart för sig vilka problemen är men man löser dem inte. Det är inte några stora saker att konstruera en hemsida på Internet för den åländska polisen. Det är heller inga stora saker att ändra design på den åländska polisbilarna, men det skulle vara otroligt betydelsefullt ur symbolhänseende för att få en åländsk profil på verksamheten.  Det finns också sådana saker som blanketter och information från polisen som än i denna dag har benämningen Ålands polisdistrikt. Jag såg t.o.m. häromveckan en böteslapp där det stod Ålands polisdistrikt och inte Ålands polismyndighet, som i sig är en liten sak, men symboliskt väldigt stor, så man bör anstränga sig att ha eget informationsmaterial också; det är heller ingen stor sak i dagens samhälle med de möjligheter att skriva ut elektronisk information som finns. Man bör ta tag i frågorna i polisdelegationen och komma med utredningen som skulle ha kommit första halvåret 2001, så kan vi kanske diskutera vidare här i lagtinget.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller språkproblematiken och de förordningar enligt vilka polisen har att verka pågår ett arbete tillsammans med inrikesministeriet som är igångsatt för över ett år sedan och som torde vara på slutrakan. Efter att det är klart borde det mesta av förordningarna finnas på svenska. Det är inte hundraprocentigt ännu, men det är en sak som vi kontinuerligt diskuterar i polisens samrådsdelegation mellan landshövdingen och lantrådet och vi försöker trycka på från åländsk sida för att få förbättringarna. Det finns alltid en annan sida och en annan part som kanske inte alltid har lika bråttom som vi har, men vi gör vårt bästa för att trycka på.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Som vanligt får vi höra att det här funderar vi på, det här utreder vi, det här jobbar vi med sedan en längre tid osv. osv. Jag efterlyser handlingskraft och jag vill av lantrådet veta: När kan vi förvänta oss se åländska polisbilar med ett åländskt utseende? När kan vi förvänta oss se en adekvat information per Internet från den åländska polisen med rätta benämningar och på rätt språk? När kan vi förvänta oss att samtliga blanketter och övrigt informationsmaterial är på rätt när det gäller den åländska polisen? Jag vill ha en tidtabell så att jag kan återkomma här i Ålands lagting.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller blanketterna och databaserna tycker jag att den verksamheten bör kunna förverkligas om inte inom det här budgetåret, så i varje fall under nästa budgetår. Men när det gäller åländska polisbilar är det en frågeställning som jag vill lämna öppen. Det är också en ekonomisk fråga i dessa tider.

 

TALMANNEN:  Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Härefter upptas följande av ltl Sundback ställda fråga:

 

 

Har landskapsstyrelsen beredskap att införa allmän avgiftsfri vaccinering mot TBE eller den s.k. Kumlingesjukan?

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Frågan om en allmän vaccinering av den fästingburna virussjukdomen TBE eller Kumlingesjukan, som den populär kallas, är aktuell av den orsaken att antalet insjuknade under de senaste åren har ökat och av att sjukdomsbilden hos en del har varit allvarligare än tidigare.

 

Under åren 1995-1999 var antalet insjuknade på Åland i medeltal 6 årligen, men under åren 2000-2001 var det 23 per år. Motsvarande siffror för hela riket inklusive Åland var för perioden 1995-1999 12 fall och för 2000-2001 37 fall per år i medeltal. Om det här är fråga om en verklig ökningstrend eller om det är en slumpartad variation är svårt att uttala sig om eftersom tidsperspektiv är något kort.

 

Att införa vaccinationer mot TBE i det allmänna vaccinationsprogrammet eller regionalt på Åland har diskuterats; dock utan att man har fattat några slutliga beslut i frågan. Hittills har man avstått från att rekommendera en allmän vaccinering. Det är också så att Folkhälsoinstitutet fattar beslut om landsomfattande vaccinationsprogram; vi kan givetvis bestämma själva här hur vi gör, om vi betalar.

 

I grunden är det fråga om att utvärdera relationerna mellan tillbuds stående resurser och nyttan samt kostnaderna med en allmän vaccinreing. I dag saknar vi tillräckligt säkra uppgifter på alla de punkterna. Vi kan endast grovt uppskatta vad det i dag skulle kosta att genomföra en vaccinationsomgång inklusive antikroppsbestämningar. Enligt en kalkyl som har fått publicitet så kan det röra sig om 1,6 miljoner euro för Åland och till detta skulle komma en årlig kostnad på ca 30.000 euro för att upprätthålla immuniteten mot TBE. Dessa beräkningar är brutto och omfattar inte inbesparingar för minskad sjukvård, sjukskrivningar osv.

 

Mot bakgrund av det jag har sagt har landskapsstyrelsen inte i dag beredskap att införa allmän avgiftsfri vaccinering mot TBE. Vi saknar det faktaunderlag och en relevant utvärdering av situationens olika aspekter. Frågan anser landskapsstyrelsen dock att är viktig och den kommer att diskuteras med dels Folkhälsoinstitutet, där den redan har uppmärksammats och dels med den expertis på detta område som finns i landskapet för att komma fram till ett ställningstagande om och i så fall när en allmän avgiftsfri vaccinering mot TBE kunde ordnas.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är alltfler som oroar sig för att bli smittade av TBE eller den s.k. Kumlingesjukan. Det är naturligtvis på grund av att man har vänner och bekanta eller att man t.o.m. själv de senaste åren har drabbats Sjukdomen är väldigt allvarlig, inte i alla fall, men upp till 15 procent av dem som drabbas drabbas hårt och får ofta förlamningar som följd och det kan vara fråga om långvarig behandling och t.o.m. så att man inte någonsin blir helt fri från sviterna. Det kan t.o.m. vara så allvarligt att det förekommer en viss dödlighet. Jag tycker för min del att eftersom detta är en risk som vi löper särskilt på Åland borde landskapsstyrelsen vara lite mera förutseende och komma med ett konkret förslag till hur en allmän och avgiftsfri vaccination regionalt på Åland skulle kunna införas. Siffrorna som ansvariga ministern redogjorde för kommer ändå som en kalldusch för många: under 2000-2001 har det förekommit 23 fall per år. 

 

Det är så att de som drabbas hårt också åsamkar hälso- sjukvården bestående kostnader. Frågan är viktig och jag önskar höra om man inte åtminstone skulle kunna vaccinera grupper av befolkningen först, eventuellt kunde man tänka sig skärgårdsborna.

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Den senare frågan ingår inte i den fråga som ltl Sundback ställde urpsrungligen. Naturligtvis är det så att hela frågan är aktuell och man diskuterar den. Sedan är det så att bl.a. i Sverige har man gått in för att vaccinera speciella personalgrupper som i sin arbetsmiljö har bedömts vara särskilt utsatta och detta på grund av biverkningarna också är något oklara tillsvidare, åtminstone har man ansett så i Sverige. Den här frågan kräver att man diskuterar den noggrant och om man kommer till att det på grund av minskade sjukskrivningar och minskat mänskligt lidande och allt som hör samman därmed är motiverat, så naturligtvis kommer landskapsstyrelsen att se till att verksamheten startar. Men då måste man naturligtvis också sätta kostnaden i relation till övrig verksamhet inom hälso- också sjukvården; det handlar i alla fall om 1,6 miljoner euro, som det har beräknats till. Det är inte några små summor i den hälso- också sjukvårdsbudget som vi har och annan verksamhet kan komma att bli lidande om man går in för en sådan här vaccineringsverksamhet alltför lättvindigt utan att ha grunderna klara för sig.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är inte bara i Sverige som vissa yrkeskategorier vaccineras mot Kumlingesjukan utan också på Åland förekommer det bland sjöbevakare och skogsarbetare. De får det på arbetsgivarens bekostnad. Det är s.a.s. en löneförmån och där ser man igen att män är väldigt duktiga att förhandla till sig rättigheter! Det är bara att gratulera. Jag tycker nog att man ändå borde fundera på att införa det här ganska snart. Nu när det är frivilligt är det avgörande för om man har råd. Är man en större familj blir det rätt dyrt eftersom det ändå kostar 100 euro per person. Nu säger man från ÅHS att det kan dröja upp till fem år innan man inför en allmän vaccinering.

 

Min följdfråga till landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson är om han kan tänka sig att redan inför nästa års budget komma med ett sådant här förslag eller måste vi vänta upp till fem år? Det betyder att antagligen ganska många kommer att drabbas med svårt lidande som följd.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Jag är naturligtvis bara en av sex i landskapsstyrelsen och jag kan inte lova någonting inför kommande års budget, men jag kan i alla fall lova så mycket att den här frågan kan tas till diskussion inför och i beredning av kommande års budget för att se om det finns reella möjligheter att utöka den här verksamheten med vaccinering mot TBE.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Frågestunden är härmed avslutad. Övriga frågor som inlämnats till dagens frågestund har förfallit.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 10.41).

Originalfil