Plenum den 30 mars 2005 kl 13.00

PLENUM den 30 mars 2005 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Christian Beijar, ltl Dennis Jansson, ltl Gun-Mari Lindholm och ltl Ronald Boman).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Gun-Mari Lindholm, ltl Christian Beijar och ltl Ronald Boman på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Meddelande

Meddelas att hemställningsmotionerna n:ris 1-77/2004-2005, vilka antecknades för kännedom vid lagtingets plenum den 16 mars 2005 kommer att föredras för remiss vid de tidpunkter som framgår av det informationsblad som utdelats till lagtingsledamöterna. Meddelas vidare att en frågestund enligt bestämmelserna i 48 § 3 mom. lagtingsordningen hålls vid ett särskilt plenum fredagen den 1 april 9.30. Landskapsregeringen har meddelat att följande medlemmar kommer att vara närvarande vid frågestunden: lantrådet, vicelantrådet, ledamöterna Camilla Gunell, Runar Karlsson, Harriet Lindeman och Lasse Wiklöf. En lagtingsledamot som önskar ställa en fråga vid frågestunden skall anmäla sig till lagtingets kansli senast den 1 april kl. 8.30, om möjligt dock under torsdagen den 31 mars.

Antecknas.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2004-2005 angående avtalet mellan de nordiska länderna om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasienivå. (RP 4/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslåra tjänstledighet ärendet bordläggs till plenum inkommande fredag den 1 april. Godkänt.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 2:

 

Ltl Anders Erikssons förslag till hemställningskläm med anledning av landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons m.fl. spörsmål angående verksamhetsförutsättningarna för det åländska jordbruket. (S 3/2004-2005).

 

Under överläggningen i ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 23 mars, har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Brage Eklund, föreslagit att lagtinget skulle godkänna en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att landskapsregeringen skall bedriva en jordbrukspolitik i syfte att utveckla verksamhetsförutsättningarna inom det åländska jordbruket för att möjliggöra högsta möjliga sysselsättningsnivå på landsbygden och i skärgården.”

 

Detta kallas ltl Anders Erikssons förslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig.

 

Omröstning kommer att verkställas. De som röstar för att landskapsregeringens svar med anledning av spörsmålet antecknas till kännedom röstar ja, de som röstar för  ltl Anders Erikssons till hemställan  röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Omröstningspropositionen godkänd.

 

Ltl Anders Eriksson: Fru talman! Jag föreslår öppen omröstning.

Ltl Danne Sundman: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om öppen omröstning

 

TALMANNEN: Öppen omröstning har begärts och understötts och kommer därför att verkställas. Jag ber ltl Gun Carlson och ltl Raija-Liisa Eklöw biträda vid omröstningen.

 

Omröstningen verkställs efter upprop. Upprop.

 

Talmannen: nej, Gun Carlson: ja, Eliasson: ja, Eklöw: nej, Aaltonen: ja, Beijar borta, Grönlund: ja, Jansson borta, vtm Ehn: ja, Eklund: nej, Anders Eriksson: nej, Lindqvist: ja, Sjöblom: ja, vtm Sundback: ja, Roger Eriksson: nej, Sune Mattsson: nej, Englund: ja, Jan-Erik Mattsson:  ja, Lindström: ja, Erlandsson: ja, Thörnroos: ja, Åke Mattsson: nej, Perämaa: nej, Sjögren: nej, Lagerberg: ja, Winé: ja, Karlström: nej, Lindholm borta, Sundman: nej, Boman borta.

 

Omröstningen har gett som resultat 15 ja-röster och 11 nej-röster. Lagtinget har därmed beslutat anteckna landskapsregeringens svar till kännedom.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändrad polislagstiftning. (FR 8/2004-2005).

 

Beslut om remiss till lagutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 23.3. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Lagutskottet har att ta ställning til en framställning om ändrad polislagstiftning.

 

Ökade befogenheter för poliser som bekämpar grov brottslighet är alltid välkommet bland allmänheten, också bland de flesta politiker. Så verkar det vara i det här fallet.

 

Lagändringen berör huvudsakligen okonventionella spaningsmetoder. Det är helt befogat att dessa metoder nu också på Åland får ett officiellt erkännande.

 

Från min tid som narkotikapolis är jag väl insatt i olika okonventionella spaningsmetoder och den teknik som används. Bl.a. under en utbildning i Stockholm fick jag del av tillgänglig teknik på området och hur den kan tillämpas, vilket var mycket imponerande. Men det som imponerade mest var utan vidare informatörshanterarna, de som arbetade med täckoperationer och köpte in information från kriminella. För en, vad man upplever, relativt billig summa kunde stora operationer genomföras med bra genomslagskraft i den kriminella världen.

 

Man pratar om okonventionella metoder, men vi skall ha klart för oss att de är inte så okonventionella mera, de finns redan i alla europeiska länder och börjar bli vedertagna just vid bekämpning av grov brottslighet.

 

Efter att de nya metoderna inledningsvis var något spektakulära i Norden tycks de nu fungera relativt bra. Problemet är väl att brottslingarna anpassar sig efter polisens bättre metoder och efter en tid är de inte så effektiva mera. Detta är förstås en tolkningsfråga. Även om inte så många blir dömda för brott påverkar polisens nya metoder brottslingarnas verksamhetsförutsättningar avsevärt, det är betydligt svårare att vara grov brottsling om man skall vara rädd för täckoperationer, telefonavlyssningar osv.

 

Via adb-användning, som används när man ansöker om tillstånd är övervakning av de här metoderna mycket bra. Det kommer signaler från ministeriet om att det troligen blir något restriktivare med tillstånden framöver. Man kan alltså nu hålla bättre koll på vilken domstol som ger väldigt lätt tillstånd för den här typen av operationer och vilka är mera återhållsamma; man försöker få en jämn fördelning. När det gäller den här typen av operationsmetoder måste vi ha klart för oss att det är inte bara ”busarna” som blir utsatta för dessa spaningsmetoder och avlyssning, utan det är också alla vanliga personer som har kontakt med dem som åtgärderna riktar sig mot: föräldrar, myndighetspersoner, arbetsgivare osv.

 

Jag är intresserad av arbetsmetoderna, men jag är också medveten om att detta arbete inte direkt lämpar sig för den åländska polisen. Enligt min bedömning är det uppenbart att då det finns förutsättning för den här typen av okonventionella spaningsmetoder är det frågan om den typ av verksamhet som bedrivs av centralkriminalpolisen även här på Åland.

 

Trots att jag gärna hållit mig kvar och informerat om innebörden av de olika paragraferna lämnar jag den här delen av frågan här. Lagstiftningen berör inte lagtingets behörighetsområde. Vi har inte behörighet att lagstifta på det här området.

 

När det gäller uniformerna kan jag nämna att det är väldigt bra nu att det har kommit tydliga direktiv om att polisens uniformer är okränkbara. När man möter en polisuniform skall man veta att den är äkta; annars är det straffbart. Det skall inte komma någon från någon karonka, någon svensexa osv. som är utklädda till poliser, utan den typen av verksamhet är borttagen nu.

 

Den centrala frågan är inte innehållet i lagen, utan i vilken lagbok skall den här lagen ges ut? Det är den stora frågan. Skall vi ha en blankettlag? Skall vi överhuvudtaget ha kvar den här behörigheten om polislagen i landskapet eller skall vi fortsätta som förut?

 

Från socialdemokraternas håll kom det tydliga signaler om att man vill ta polislagen som en blankettlag.

 

Med en viss tvekan verkar lantrådet fortfarande vara av den uppfattningen att vi skall hålla på ett tag till med egen lag. Citat: ”Har vi en egen polislag, så har vi den också i den åländska lagsamlingen och det är lättare både för dem som arbetar med det, men också för den åländska allmänheten att se vad som gäller.” Det här  uttalandet ifrågasätter jag väldigt mycket. Lantrådet har i alla fall tagit klar ställning till att han vill ha en fortsatt lagstiftning i och med att han har lämnat in lagframställningen. Trots det nämner han någonting om att det är dags för en blankettlag när nästa ändring av polislagen kommer, och den kommer väldigt snart, troligtvis redan före första maj.

 

En allmän uppfattning tycks annars vara att vi skall ha en egen polislag om vi har en egen polis. Alla kanske inte känner till att polisens verksamhet på Åland är ungefär 50 procent åländsk behörighet och 50 procent riksbehörighet. Det är så att polisens förundersökningsverksamhet inte tillhör landskapets behörighetsområde, men enligt överenskommelseförordning, 32 § självstyrelselagen, sköts den verksamheten ändå av den åländska polisen.

 

Fru talman!

För mig som arbetat många år och känt till alla problem med polislagens tillämpning är svaret självklart nej till att fortsätta med egen lagstiftning. Nu är det hög tid att tänka om. Det lagstiftningsförfarande som vi har skapar bara förvirring bland medborgarna och osäkerhet bland poliserna. Polislagen reglerar i detalj polisens befogenheter, de allmänna principer som polisen skall iaktta samt målen för polisen, men lagen reglerar också medborgarnas skyldighet gentemot polisen. Det här är någonting som borde vara glasklart hur man skall tillämpa det men så är inte fallet.

 

Under hela polisutbildningen, om man ser polisens syn på den, lärs ut att det finns i huvudsak tre lagar som styr polisens verksamhet: tvångsmedelslagen, förundersökningslagen och polislagen.

För de uniformerade poliserna är det polislagen som är det centrala; den berör främst förebyggande åtgärder medan de andra två mera berör åtgärder då brott redan skett. Lagarna är mycket nära sammankopplade. Vid ett enda ingripande kan det i olika skeden variera vilken av de tre lagarna man som polis stöder på sig för att genomföra uppdraget.

 

I polislagen finns ett antal paragrafer som ger polisen unika befogenheter att bryta mot de annars okränkbara mänskliga rättigheterna. Då det riktas kritik eller besvär mot polisingripande är det ofta för uppgifter som utförts med stöd av just polislagen.

 

Lantrådet sade i sin presentation att polislagen är ett ”ganska komplicerat område”. Jag skulle hellre beskriva det som att det är ett synnerligen komplicerat område, framför allt som lagstiftningen är uppbyggd nu på Åland. Även annars kan man se hur komplicerat detta är;  vi har ett färskt exempel i Sverige då det gäller just okonventionella spaningsmetoder. En kommissarie som varit delaktig i en täckoperation döms till fyra års fängelse i första instans men blir sedan helt frikänd när ärendet omprövas i högre rätt. Den åländska lagstiftningen har samma problem, men den är betydligt mera komplicerad, och vad är det som är problemet?

 

Fru talman!

Lagstiftningen är till för medborgarna i ett samhälle skall kunna följa rättsnormerna. De ledande rättsprinciperna i rättsstater är bl.a. att lagen skall vara förutsägbar och genomskinlig. Polislagen är varken förutsägbar eller genomskinlig.

Lantrådet säger i sin presentationen att polisen ”får också rätt att få teleidentifieringsuppgifter och utföra teknisk observation samt precisera bestämmelser om handräckning”. Polisen ”får också”. Enligt den formuleringen verkar det som om det är någonting som vi skall få! Polisen på Åland har haft rätt till detta sedan 2001.

 

Från ett av centerns stödpartier kom det också uttalanden om att den lagändring som nu görs är bra, och så hänvisade man till olika paragrafer, som också har gällt sedan 2001.

 

Även massmedias nyhetsbevakning går ut på att detta är någonting nytt för Åland. Det här är inte bra, inte om vi skall kalla oss en rättsstat. Det förhåller sig nämligen så att den här lagändringen, som vi behandlar i dag, till sina väsentliga delar har gällt på Åland sedan 1.3.2001. Jag har alltså arbetat som polis i flera år med stöd av de paragrafer vi nu skall lagstifta om. Det är så att i samma ögonblick som polislagen träder i kraft i riket gäller den alla polisens rättigheter också på Åland, oavsett vår egen polislag. Det tror jag i alla fall, för det har man sagt till mig; exakt vilka paragrafer som träder i kraft och vilka som redan gäller går nog att reda ut, men vad som verkligen gäller och vad som håller vid en domstolsprövning kan man bara spekulera i.

 

Så långt är det i alla fall klart att alla paragrafer i polislagen som berör grundlagsrättigheterna tillhör rikslagstiftningen. Så säger man i alla fall. I vilket fall som helst är det klart att landskapslagar inte får tillämpas i strid med grundlagsrättigheterna.

 

Telefonavlyssning, täckoperationer, teknisk övervakning osv. har vi rätt att utföra enligt rikslagen, säger man. Vad gäller det annars för krav på poliserna? Hur är det med dokumentation på protokoll? Skall det tillämpas på Åland eller inte, det kan man spekulera i. Då polisen begär handräckning av riksmyndigheter, enligt finsk lag, hur fungerar det? Det här är inte någonting som är glasklart utan det är väldigt mycket luddigheter som behöver redas ut. Detta har uppstått på grund av att vi har en egen lag på Åland.

 

Det är bara att konstatera fakta: rättsvillfarelsen är fatal då det gäller den åländska polislagen.

 

Tittar man lite närmare på hur man har konstruerat polislagen är det inte alls konstigt att man inte ens i lagtinget vet vilka lagar som gäller på Åland. Vill man reda ut vad en polis har för rättigheter på Åland kollar man via lagstiftningen i strafflagen, förundersökningslagen, tvångsmedelslagen i rikets lagstiftning. Där finns även lagen om polisutbildning och annan speciallagstiftning på olika områden. Det framkommer också så småningom att Åland har en egen lagstiftning på polisområdet. Om det är en allmänbildad person kollar han den behörigheten, man tittar inte i den finska polislagen utan går till den åländska, men där finns inte de senaste fyra årens rikslagsändringar i polislagstiftningen med. Finns det någonstans uppgivet att det alltid är den senaste rikslagstiftningen som gäller på området? Ja, jag har inte hittat det i alla fall. Jag kan ha missat någonting för även på Åland har vi en del övrig polislagstiftning: landskapslag om Ålands polismyndighet, landskapsförordning om polismyndigheten, reglemente för Ålands polismyndighet osv.  Det finns i och för sig kvar alternativ om man vill lagstifta om polisen, även om man ger ifrån sig och tar polislagen som en blankettlag.

 

Frågan är om det inte börjar strida mot de mänskliga rättigheterna att vi tillåter en fortgående lagstiftning som är så förvirrande, att det inte står i en vanlig medborgares makt att få reda på vad som gäller. Jag tror att ingen utav dem som har lyssnat på mig när jag har försökt förklara detta har ett riktigt sammanhang vad som egentligen gäller, och det är väldigt svårt att hitta det själv också.

 

En sak är väldigt klar: rikslagstiftningen fick en egen polislag den 7.4.1995. Som polis fick vi då information om att vi skulle följa rikslagstiftningen tills vi fick en egen, men om det höll eller inte vet vi inte. Vår egen lag kom den 10.8.2000. Rikets polislag reviderades den 1.3.2001 och vår polislag revideras nu fyra år senare. Det är värt att notera att riksdagen har lämnat in en proposition till regeringen med förslag om en ändring av polislagen och vissa lagar som har samband med den. Den föreslagna lagen avses träda i kraft före första maj 2005.

 

Kan det verkligen vara förenat med sunt förnuft att lagtinget och lagutskottet skall använda energi till en fyra år gammal lag som kommer att till väsentliga delar vara helt föråldrad och oanvändbar kanske redan innan den träder i kraft!

 

Lantrådet berörde i sin presentation av lagförslaget frågan om det kanske var ett alternativ att ta polislagen som blankettlag vid nästa revidering. Varför man skall vänta är fullständigt obegripligt för mig och för dem som dagligen skall jobba med lagen. För lantrådet Roger Nordlund kan väl inte åberopa att det är lätt att arbeta efter den och lätt att se vad som gäller med en egen åländsk polislag.

 

Däremot kan det vara hög tid att satsa resurser på att få en egen ordningslag för landskapet. Inget straff utan lag. Här finns ett hål av rättsröta då polisen saknar befogenheter att bötfälla. Det gäller bilar på isen, lösa hundar osv. Apropå lösa hundar är det ganska intressant att man bötfäller hundägare på Åland enligt strafflagens 44 §, som egentligen upphörde redan 1993, men det är en annan historia.

 

Fru talman!

Jag föreslår att lagutskottet överväger möjligheten att ta polislagen som en blankettlag för att uppdateras enligt ändringarna i den finska polislagen, att man vidare i utskottet beaktar möjligheten att ta in hela rikets polislag i den åländska lagsamlingen för kännedom och bättre översikt. Till den delen det är nödvändigt att anpassa lagen till åländska förhållanden torde det vara möjligt att på ett tydligt sätt införa dessa ändringar i anslutning till lagen.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det var många ord och sedan fick vi reda på att skulle jag ha en hund får man inte bötfälla mig längre! I mitt anförande senast sade jag att det var min personliga åsikt om en blankettlag, inte socialdemokraternas, vi har inte diskuterat det så i gruppen. Jag ville alltså bara tilllägga att det var min personliga åsikt jag anförde.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har noterat ltl Göte Winés tillkännagivande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Det förvånar mig lite att landskapsregeringen inte står upp för sin framställning, vilket jag delvis kommer att göra. Jag tycker att det var ganska svidande kritik som kom här från en oppositionspolitiker och då bör man kanske försvara sig. Även om jag inte har det på mina axlar tänker jag delvis göra det.

 

När det gäller självstyrelsesystemet är det fullkomligt klart om det är lagtinget eller riksdagen som har behörigheten. Det kan aldrig vara så att behörigheten är delad, att vi båda lagstiftar, utan det är alltid antingen lagtinget eller riksdagen. Det är en sak som bör påpekas. Det är också så att för vissa verksamheter, som polisen, så är det ibland riksbehörighet och sedan i nästa sekund kan det vara landskapsbehörighet som styr arbetet. Man kan ha olika åsikter huruvida det är bra eller dåligt. Det är klart att visst är det redigare om allt är under en behörighet, så att man alltid vet att så här är det exakt; så är det med all förvaltning.

 

Så är det, fru talman, med hela självstyrelsen att visst skulle det vara mycket enklare om självstyrelsen avskaffades! Då är det bara finsk lag som gäller och finska politiker som bestämmer och vi kan hyra ut den här salen till kongresser och konferenser och vi sparar in 30 lagtingsarvoden á 2.700 euro! Visst kan man resonera så! Men vi måste komma tillbaka till: varför är vi här, varför sitter vi ledamöter av Ålands lagting här? Om man tänker så kommer man fram till att, jo, det är för att vi har fått en självstyrelse som har vissa historiska förklaringar som jag inte tänker gå in på här utan kanske i ett annat ärende, vi är alltså satta att förvalta den behörighet som i självstyrelselagen tillerkänts Ålands lagting. Då tycker jag att man skall förfara någorlunda försiktigt med den roll man har och inte hela tiden drömma om blankettlagar och riksbehörighet utan tvärtom tycker jag vi skall förundra oss över det att vi på det demilitariserade Åland – när vi för övrigt är njuggt behandlade av statsmakten – faktiskt har fått viss behörighet inom polismakten. Det är någonting fantastiskt att vi har fått det. Då finns det verktyg i självstyrelselagen för att lösa de problem som uppstår med delad behörighet. Det finns dels detta att vi kan ta blankettlag. Vi kan sätta en rikslag i kraft inom vårt behörighetsområde. Sedan finns det också ett annat instrument som för att göra lagstiftningen mera överskådlig tillåter att vi i vår lagstiftning tar in sådant som är riksbehörighet, om det är exakt lydelse enligt rikslagen, med den konsekvensen att den lagen inte gäller för sig själv utan det måste finnas en rikslag i botten som gäller. Till den delen instämmer jag i ltl Åke Mattssons kritik att den lag som finns i vår lagsamling bör vara up-to-date, den bör inte vara alls mer försenad eftersom det är rikslagen som gäller inom riksbehörighet.

 

När man alltså har en sådan här lagstiftning, som lantrådet lite fyndigt kallade ”följa-John-lagstiftning” bör man vara aktsam och egentligen samtidigt som regeringen avger sin proposition till riksdagen bör man här förbereda för att ändra den åländska lagstiftningen omedelbart. När rikslagen sedan träder i kraft bör de ändringarna också träda i kraft här. Det är bara att kopiera, det går ju lätt nuförtiden med några tangenttryckningar!

 

Jag försvarar det här systemet; om vi har en verksamhet där det delvis är riksbehörighet är det mera överskådligt om vi gör så. Så har man också gjort i alla tider, dvs. att man har använt ”följa-Johan-systemet”. Om vi bara börjar ta blankettlagar vid alla tillfällen har vi snart ingen självstyrelse kvar att förvalta; då måste vi åtminstone kapa någonstans här, att det räcker med 20 lagtingsledamöter, inte behöver vi vara 30, för det är inte så mycket arbete. Jag vill alltså vända mig mot att vi hela tiden trånar efter riksbehörighet.

 

Jag vill dock upprepa att det skall vara ordning och reda på våra lagar. Vi skall inte hamna i en sämre rättssäkerhetssituation på Åland bara för att vi har det här systemet, utan vi måste noggrant följa med arbetet och införa lagändringarna.

 

När det gäller polisens verksamhet, vilket är ämnet för dagen, har jag alltid förundrat mig över att det måste vara så hos Ålands polismyndighet att man har en kompass som man snurrar och tittar på när man skall göra någonting, men kompassen har bara ett väderstreck och det är öst, öst, öst och öst, oavsett hur mycket man snurrar tittar man bara österut. Jag tycker att man i den åländska polisens arbete kunde titta lite västerut, eftersom det där finns ca 9 miljoner människor som pratar samma språk som oss och det finns mycket samarbete som man kunde ha med det svenska polisväsendet. Men det är lite tabu, de poliser som anser så slutar snart som poliser, vad det verkar. Och det tycker jag är synd, för man skall också komma ihåg att polisen är en viktig symbol för det självstyrda Åland och jag har tidigare ifrågasatt: varför våra polisbilar är exakt som de finska. Det är vår behörighet hur polisbilarna ser ut. Det finns också detaljer på uniformen som kunde göras mer åländska.

 

Fru talman!

Om jag får göra en liten utvikning, så när jag träffade turistförbundets förra VD första gången sade han direkt till mig, utan att veta vem jag var, att Danne, när jag kom hit så var allt precis som i Finland, ni har allting lika, polisbilarna är lika bl.a. Varför har ni så, har ni inte självstyrelse? Då ville jag ju slita mitt hår, men jag kunde ju förklara att jag har faktiskt varit för att man borde profilera den åländska polisen. Detta kan man göra fastän polisen till vissa delar fungerar under riksbehörighet. Men det är den här kompassen, fru talman, som alltid visar på öst när man snurrar på den. Där borde man ta en fastare hand från landskapsregeringens sida och det har jag under min tid i dåvarande landskapsstyrelse sagt att det borde man göra, sedan har jag också hävdat det som lagtingsledamot, men man borde komma till skott med det.

 

Till sist, fru talman, när det gäller polislagen satt jag som sagt i den landskapsstyrelse som avgav framställningen och då hade vi en diskussion kring detta. Då fanns inte diskussionen om blankettlag, för då var man fortfarande lite stolt över att man hade en viss behörighet inom polisväsendet, så det var självklart för oss att ta en sådan här ”följa-John-lag” till vissa delar. Jag måste hålla med om att det är ganska svårt att överblicka också som lagstiftare, för i vissa fall kan det t.o.m. i en paragraf vara riksbehörighet i början och lagtingets behörighet i slutet, så visst är det en utmaning! Men det där måste vi kunna, det är vår uppgift att kunna detta.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tycker ltl Danne Sundman flyttar fokus. Kritiken utgår från att lagstiftningen är långsam och otidsenlig. Ålänningarna har helt enkelt ett sämre rättsskydd. Ltl Danne Sundman brukar ofta använda uttrycket att lagtinget skall befinna sig på vågens framkant. Men när det gäller lagstiftning släpar vi tydligen efter i ankarkättningen.

 

Jag skall också använda ett av mina favorituttryck: visst skall vi titta både västerut och österut, vi är smörögat i Östersjön och skall ta det bästa både väster- och österifrån.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som jag sade i mitt anförande stämmer jag till den delen i kritiken som framfördes att vi inte skall ha en otidsenlig lag som alltså inte gäller. Uppenbarligen är det så att när det är riksbehörighet är det rikslagen som gäller och då måste vi ha rätt kopia instucken i vår lagbok i de s.k. följa-John-paragraferna i polislagen. Till den delen är jag alltså fullständigt enig med den kritik som framfördes tidigare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Efter ltl Åke Mattssons anförande hade jag också tänkt begära anförande, men i och med ltl Danne Sundmans tal avstår jag från att begära ordet. Han sade nämligen i stort sett det jag tänkte säga. Det är väl den påminnelsen vi borde få ibland att vår självstyrelse är lite obekväm att sköta i vissa avseenden eftersom vi har delad behörighet, men det måste vi leva med och anpassa oss efter. När det gäller polisväsendet är det de facto så att uppdelningen och att vi får ha egen polis är ganska unikt för autonoma områden. Det är den biten som ofta väcker uppmärksamhet och intresse när vi har besökare från konfliktområden, alltså att vi kan sköta ordningen själva. Jag tror nog att vi klarar av den här lagstiftningen utan eftersläpning om vi liter besinnar oss själva här, för vi är ofta här i lagtinget orsaken själva till att det går trögt med att få fram lagar. Vi ägnar så mycket tid åt annat som är mindre väsentligt än lagstiftning. Skulle vi med full kraft ägna oss åt lagstiftning och att landskapsregeringen skulle få komma fram med lagar i lugn och ro utan att behöva svara på så mycket annat, så tror jag att vi skulle klarera upp mycket av det vi knorrar över här i salen. Tack Danne Sundman!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Till det sista kan jag bara säga att jag tycker också att lagtinget i första hand skall prioritera lagstiftning. Så är också regelverket för lagtingets arbete, att kommer det framställningar skall vi lägga annat åt sidan. Det är inte för mig som oppositionspolitiker så lätt att få lagarna från landskapsregeringen utan det är sedan för de partier som står bakom landskapsregeringen. I det här fallet är det uppenbart så att man har väntat för länge med att komma med lagstiftning. I övrigt får jag tacka för det medhåll jag fick.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det blir lätt en självstyrelsepolitisk debatt i samband med lagstiftningsförslag om man nämner ordet blankettlag; då kommer genast de här diskussionerna som ett brev på posten, och så gjorde det nu också. Det är vi förstås väl medvetna om. För oss är ändå fundamenten i självstyrelsen språkfrågorna, näringsrätten och jordförvärvsreglerna osv. Vi ser väldigt pragmatiskt på andra frågor. Utgår vi från att vi som representerar självstyrelsen, vi är till för ålänningen, för medborgaren ute på gatan och inte tvärtom att ålänningen är till för att vi skall kunna sitta här och diskutera och peta i de här paragraferna, så med ett pragmatiskt sätt att se på det hela är det för oss inte ändamålsenligt att man man böra för petandets skull skall ha en situation där man har olika behörigheter som går in i varandra, t.o.m. i samma paragrafer, som ltl Danne Sundman sade. Vi förstår att diskussionen kommer upp, och den hör ju hemma med lagstiftningen, men vi ser nog väldigt pragmatiskt på de här sakerna.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vänder mig inte generellt mot blankettlagstiftningsinstrumentet. Det är också bra då det överhuvudtaget inte är någon skillnad mellan hur vi hade tänkt och hur man har tänkt på rikssidan. Inte är det bra att vi bara kopierar, att vi har en egen lag som bara är en kopia när det är helt samma innehåll, utan då kan man bra överväga blankettlagstiftning. För att verka trovärdiga har vi t.o.m., fru talman, kan jag avslöja inlämnat en hemställningsmotion där vi efterlyser en blankettlag i ett fall. Det är också en bra mekanism, en smart grej s.a.s.; då slipper man att koncentrerar sig på det och kan koncentrera sig på mera väsentliga saker.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Vi liberaler är inte för att man kontrollöst skall anta blankettlagar på alla områden, utan vi måste förstås se och bedöma ifall att de lagarna är ändamålsenliga för ålänningen. Det är helt självklart. Den kontrollen måste alltid utföras och är det så att det inte är ändamålsenligt för oss här bör vi förstås ha egen lagstiftning. Det är  helt klart, men att med konstruktioner där behörigheterna går väldigt mycket in i varandra, det blir otydligt – för rättsväsendet i det här fallet och för den vanlige ålänningen, t.om. för ltl Danne Sundman själv som har suttit som minister och ansvarig för de här sakerna – då tycker jag att man kan ifrågasätta om vi är på rätt spår.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag skulle inte säga att det är otydligt utan det kräver lite tankearbete vad som är riksbehörighet och lagtingets lagstiftningsbehörighet. På den tiden när vi stiftade polislagen hade jag en överstreckningspenna: en blå och en gul. Det som var lagtingets behörighet streckade jag med en färg osv. för att få överblick. Varje gång vi stöter på problem skall vi ta en blankettlag i stället och ge bort den behörighet vi har! Då vill jag mena att i så fall undergräver vi självstyrelsen; i stället bör vi ta oss an problemen och lära oss detta. Man bör också ha tydliga tillämpningsanvisningar. I framställningen bör det exakt framgå, vilket det gör, vilka bestämmelser som är riksbehörighet och vilka som är lagtingets behörighet så att polisen vid tillämpningen av lagen har fullständigt klart för sig hur det står till och att man inte behöver ha någon tvekan om vilken paragraf som gäller. Där instämmer jag också med den tidigare kritiken att det måste vara lätt för våra myndigheter, det måste vara lätt för Ålands polismyndighet att följa lag och förordningar. Det skall inte behöva tas en blankettlag för det, utan vi måste anta utmaningen, ta tjuren vid hornen och se till att vi har ett sådant system att man förstår självstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

För mig är rättssäkerheten det viktigaste och det centrala i den här frågan. Jag tror inte att självstyrelsen blir lidande om man flyttar över den lilla lagstiftning som finns kvar av den egna behörigheten i den här lagen. Det har blivit en förskjutning, polislagen har ändrat karaktär i och med att det har kommit väldigt mycket nya tvångsmedel till som inte har funnits med tidigare. Det är nu övervägande del riksbehörighet, som det inte har varit tidigare. Min kollega tog ordet ur mun på mig, dvs. den centrala frågan är hur man har skött detta ärende. Nu har det gått tio år som polisen inte har haft vettiga polislagsförutsättningar att jobba efter utan det har kommit nya budskap, oklarheter hela tiden. Om det är så, som man säger här, att det är hur enkelt som helst att avgöra behörigheten så upplever man inte det från polisens sida och inte heller från domstolarna, utan där anser man att det är mycket komplexa och svåra frågor. Det gäller även i högsta domstolen.

 

Det är ganska naturligt att man tittar österut i och med att poliserna utbildar sig österut. Vi påverkar inte utbildningen på något sätt härifrån Åland. Det är kanske någonting som vi skulle satsa lite mera på i polislagen så att vi skulle få en egen karaktär på poliserna. Jag tror inte att det är så viktigt vad du går i för uniform eller vad du har för färg på bilarna utan det viktigaste är nog hur man tänker och hur man fungerar, att man har en åländsk politisk prägel.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag har suttit många stunder med ltl Åke Mattsson, både före han blev lagtingsledamot och efter och diskuterat polisen och jag kan säga att vi har i mångt och mycket exakt samma funderingar. Jag har stor respekt för det kunnande och erfarenhet som ltl Åke Mattsson har om polisväsendet. Precis som ltl Åke Mattsson säger när det gäller polisutbildningen borde vi sy ihop en egen på Åland, för det är där själva polisen som människa utformas. Det är sedan en annan diskussion, men det är en viktig del av behörigheten som vi inte skall ge bort rakt av, utan vi skall i stället förädla den. Ett sätt att lösa de här problemen är ju att ta över behörigheten, att utvidga självstyrelsen. Det naturliga borde vara att vi skulle ha allt som har med rättsväsendet att göra inom åländsk behörighet, inklusive domstolsväsendet. Då skulle det bli klart och då kunde vi själva sätta straffbestämmelser osv., så att man, om man har knark på fickan, skulle få större straff än om man t.ex. kör en trimmad moped. Polismyndigheten skulle bli helt åländsk. Då skulle det vara någonting som är ännu finare att visa upp för besökare. Det tycker jag är bättre än att gå bakåt och ta blankettlagstiftning.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är som ltl Danne Sundman säger, att vi är ofta väldigt överens i de här frågorna, men jag vill återgå till det som sades tidigare om den östra sidan och uniformerna. Det är någonting som av någon anledning väldigt ofta kommer upp här i lagtinget. Jag vet efter att som polis ha jobbat i uniform att framför allt de finska turisterna uppskattar väldigt mycket uniformerna, det är en trygghet att de finns och det är också ekonomiskt synnerligen förmånligt för landskapet så länge vi kan ha dem. När det gäller utbildningen är det stora problem att utbilda sig i Sverige. Jag har själv gått flera kurser där; i Finland får vi gratis utbildning och gratis logi, medan allting i Sverige måste bekostas av landskapets medel, så där har vi ett stort problem i dag, men det kanske går att lösa. Det viktigaste är att den mest centrala lagen som polisen har att jobba efter måste vara tydlig och enkel. Hur man kommer fram till det kanske inte är det väsentligaste, men det är ohållbart att det får fortsätta som det har gjort hittills. Det är någonting som lagutskottet verkligen måste ta ställning till.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Merparten av de inresande, merparten av dem som övernattar på Åland kommer från Sverige och de uppskattar inte finska poliser.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Inledningsvis vill jag säga till ltl Åke Mattsson att när jag presenterade framställningen för några dagar sedan i lagtinget försökte jag ha en ganska ödmjuk inställning till problematiken som finns med och hela den situation hela vårt polisväsende lever under när det gäller lagstiftningen eftersom det är ett mycket komplext område. Jag vill ändå på något sätt principiellt framhålla varför vi har en egen polislag eftersom jag själv var med i den landskapsstyrelse som tog fram polislagen 1999 och som trädde i kraft 2000. Precis som har sagts här från ltl Danne Sundman och ltl Ragnar Erlandsson så känns det lite konstigt för mig, både som person och som lantråd att vi på vitala områden skall lagstifta även om lagarna innehållsmässigt kan var precis sådana som vi vill ha dem med en blankettlag. Men att vi i vår egen lag, Ålands lagsamling, den här blåa boken, som ändå måste vara det som vi bygger vårt samhälle väldigt mycket kring bara skall ha en hänvisning till Finlands lag som är så här stor känns inte riktigt som att man bygger det åländska samhället långsiktigt och substantiellt på det sättet. Men det är nu en känsla och den känslan kan variera från person till person och det får man naturligtvis respektera, för jag tror att det har med våra värderingar att göra.

 

När det gäller polislagen har jag ändå haft och har fortsättningsvis en ödmjuk inställning till problematiken på grund av dess komplexitet. Men jag hoppas verkligen att man i lagutskottet tar sig en ordentlig funderare på detta, sätter sig in i de här sakerna och om möjligt också ger en fingervisning till landskapsregeringen hur vi skall agera framöver när det gäller polislagstiftningen. Det är utan tvekan så att skall vi fortsätta med att ha en egen åländsk lag, som jag själv nog med mitt hjärta prefererar, kräver det att vi sätter ner mera resurser på det lagstiftningsmässiga arbetet kring polislagstiftningen och ser till att vi inom förvaltningen har en ökad kompetens och ökade resurser att se till att vi är up-to-date hela tiden med både den nationella lagstiftningen men jag vill också säga den internationella lagstiftningen. Som det nämligen framgår av framställningen är det så att polislagstiftningen och brottsbekämpningen blir alltmera internationell egentligen och vi strävar efter att ha så likartade regler som möjligt åtminstone inom Europeiska unionen för att kunna samarbeta på bästa möjliga sätt därför att vi vet att den organiserade brottsligheten och den verkligt grova brottsligheten, den känner inte nationsgränser och autonomier, utan de arbetar enligt egnar regler och då gäller det också att se till att vi skapar sådana resurser och sådana system som gör det möjligt att möta brottsligheten på lika villkor och helst lite bättre.

 

Fru talman!

Jag hoppas att lagutskottet tar sig en ordentlig funderare på vilka böcker det är som skall gälla i framtiden, för det är det som det sist och slutligen handlar om i det här fallet. Man skall också i det sammanhanget vara medveten om att vi måste satsa lite mera resurser om vi skall kunna bygga upp det.

 

Samtidigt är det så att jag har under många år som lantråd och tidigare ledamot i landskapsstyrelsen varit med i den här salen, också på många andra platser, och berättat för internationella grupper osv. om de saker som är unika med självstyrelse och det åländska självstyrelsesystemet. Då lyfts alltid den egna åländska polisen fram som det bästa exemplet på vad som vi är unika på. Jag tycker och jag hoppas verkligen att vi kan vara eniga om att vi skall bygga vidare på det systemet i stället och skapa så goda möjligheter som möjligt för den åländska polisen. Jag håller helt med det som har sagts här från flera ledamöter om att vi skall försöka få ett bättre samarbete också västerut. Jag tycker nog att vi har gjort ansträngningar åt det hållet, både under den tiden när ltl Danne Sundman var med i landskapsstyrelsen och efteråt, men det är behäftat med vissa problem och dem borde vi arbeta bort. Jag tror att det mest grundläggande problem finns i självstyrelselagen där det stadgas att det krävs finskt medborgarskap, och det är väl en fråga som vi borde fundera på framöver om det är så vi skall ha det också på det självstyrda Åland. Det är nämligen lite av grundbulten i problematiken som vi jobbar med när vi jobbar med att öka samarbetet västerut. Den ekonomiska frågan, som ltl Åke Mattsson nämnde, är också en sak, men den kostnaden tycker jag att man måste kunna ta ibland bara man får den utbildning och de resurser man behöver. Vi har alltså kanaler både västerut och österut, men av praktiska orsaker har det hittills varit mest österut vi har haft samarbete. Vi har ett öppet sinnelag från den här regeringens sida och vill skapa bästa möjliga kanaler åt vardera hållet.

 

Jag önskar lagutskottet lycka till med framställningen och ändringarna och jag hoppas att när man gör det också tar ett litet vidare grepp på det här med polislagstiftningen och kanske kommer med vissa riktlinjer för det skulle vara värdefullt i vårt fortsatta arbete i landskapsregeringen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag instämmer mycket i det resonemang som lantrådet för – det blev väldigt mycket självstyrelsepolitik i allmänhet och inte så väldigt mycket om själva saken. Det finns mycket som man kan stämma in i och det blir kanske en självstyrelsepolitisk ryggmärgsreflex som får en att bilda en uppfattning i varje enskild sak, att bestämma sig hur man vill ha det utan att man kanske går in och ser pragmatiskt på det och vad som verkligen skulle gynna den enskilde ålänningen. För mig är ordet dynamik väldigt viktig när man diskuterar självstyrelsen och självstyrelsepolitik. När självstyrelsen skall utvecklas måste det finnas den dynamiken, om vi eventuellt kan komma till nya behörighetsområden som vi kan ta på oss, som t.ex. de frågor om skatteöverföring som har diskuterats, där vi väntar på resultat från lantrådet och vicelantrådet efter det toppmöte som kanske blir, men det är en behörighetssak och där kan det finnas många intressanta saker att diskutera om vi kan ta över någonting. Vi måste också vara beredda att kanske släppa sådant där inte den enskilde ålänningen har någon nytta av det, kanske bara en nackdel, så dynamik i självstyrelsearbetet är viktigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Till en detalj i lantrådets anförande om att en tjänst som polis är kopplat till finskt medborgarskap. Jag är benägen att föreslå samma lösning som när det gäller hembygdsrättens koppling till finskt medborgarskap; när inte statsmakten lyssnar kanske man borde överväga civil olydnad. Anställ en polis som är svensk medborgare så skall vi se! Jag tror inte att det är hållbart i dagens globala värld att man kräver att i ett självstyrt område polismakten är representanter för den majoritet som självstyrelsen utgör skydd för. Det där skulle man kunna försvara. Jag är beredd att skriva på ett papper där jag frånsäger mig att väcka misstroende mot lantrådet i den frågan, så han inte behöver känna att han har ett parlamentariskt hot mot sig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Diskussionen börjar antyda lite att polisen håller på och glider ålänningarna ur händerna. Det är inte det som det här handlar om, utan det är egentligen en väldigt liten del som är intagen i polisens lag. Större delen av polislagen är trots allt fastländsk behörighet. Man kan visa stora lagböcker och säga att kanske det försvinner i dem, men sist och slutligen när man tittar på rättigheterna måste man gå till de här stora röda böckerna och då kanske det är enklast att man hittar det som rör de mänskliga rättigheterna, som är grundslagsstridigt, att allt alltså finns i en och samma bok. Får vi en uppdaterad lag, vilket har antytts här, är det mycket värt redan det, för det viktigaste är trots allt att vi har en polislag som fungerar.

 

När det gäller vår kontakt västerut kan jag säga att det är upp till var och en enskild polisman. Medan jag jobbade vid polisen var det otroligt enkelt att få kontakt med polisen i Stockholm. Vi fick ganska omgående vara med på deras sittningar, all den information var öppen för oss, så det är inte något problem egentligen utan det krävs att det tas initiativ så är vi ganska snabbt inne i lejonets kula där också och får full insyn i vad de gör. Alla konferenser osv. som har att göra med polisverksamhet har vi fullt tillträde till. Vi hoppas att lagutskottet tar ställning till detta på bästa möjliga sätt och jag vidhåller fortsättningsvis att en blankettlag som intas i den åländska lagboken är det mest ändamålsenliga för polisverksamheten i det här sammanhanget. Vi förlorar varken prestige eller någonting annat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Lite överraskad blir jag när man från vännerna på den liberala kanten så starkt yrkar på att polislagen borde utformas i blankettlagform. Lite överraskad är jag därför att om inte mitt minne helt sviker mig så initierades den här lagstiftningen och drogs igång under den förra polisministerns tid, och den polisministern var, såvitt jag har mig bekant, liberal. Upprinnelsen till lagstiftningsarbetet torde kunna härledas till det. Det är väl där som man skulle ha fört den här diskussionen och valt väg.

 

Jag vill säga det att jag själv har märkt att det finns från regeringsledamöternas sida ett starkt intresse för att forcera lagberedningsarbetet, för att få ut mycket mera än vad man har fått hittills, men man blir själv också ganska frustrerad när man ser hur oerhört belastad lagberedningen de facto är av många lagstiftningsärenden som redan är igång och där andra s.a.s. kan få vänta, nytillkomna. Vi själva har varit inne för ganska mycket av blankettlagsförfarandet och har den hypotesen kvar på områden där s.a.s. det mera handlar om teknikaliteter och inte om utövande av självstyrelsens maktvilja och syften. Då tycker vi att blankettlagstiftning kan tillämpas, om det är så att det de facto i sig kan underlätta också för lagberedningen och snabba upp processen. Däremot kan man inte tänka sig blankettlagstiftning på områden där vi vill se självstyrelsens dynamik växa och utvecklas och där vi har många egna lösningar som vi önskar få fram.

 

Själv vill jag säga det rent ut att jag anser att lagberedningen måste få förstärkning i någon form. Om det skall ske genom nyetableringar av människor eller om tjänster skall köpas utifrån kan man diskutera, men jag anser att vi måste få upp takten ännu mera i den lagstiftningsprocess som vi har framför oss. Socialdemokraterna har själva en mångfald frågor av rättssäkerhetsnatur, där inte minst en förvaltningslagstiftning är synnerligen aktuell. Det här är viktiga frågor och eftersom lagstiftningen i självstyrelsesystemet är en av de två främsta hörnpelarna måste vi naturligtvis också prioritera det arbetet.

 

Som sagt, lite överraskad är jag kanske över att man just vid den här tidpunkten yrkar på blankettlag när man, som jag uppfattar det, har haft möjligheten att påverka just den inriktningen tidigare.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Landskapsregeringsledamoten, vännen, Lasse Wiklöf är förvånad över att liberalerna har en annan åsikt i frågan. Om inte jag missminner mig är det första gången vi ser den här framställningen. Den har ingalunda varit färdigt diskuterad och därför tar vi diskussionen nu, vilket inte är något konstigt. Vidare skulle jag vilja påstå att landskapsregeringsledamoten Wiklöf sitter i vinnarspår. Det är Wiklöf som sitter bildligt talat på pengarna. Det handlar om prioriteringar.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Med all respekt för de ord jag just fick höra vill jag säga det att jag anser att inriktningen på lagstiftningsarbetet kring en viss lag måste diskuteras och föras vid den tidpunkt när man s.a.s. väljer att sätta igång lagstiftningsarbetet och inte vid den tidpunkt när lagen presenteras färdig här – då är det för sent. Då är det nästan så att det är helt fel att kasta en sådan lag i papperskorgen som man har ägnat oerhört mycket lagberedningsarbete åt för att i det skedet gå in för blankettlagstiftning. Det är viktigt att man vid tidpunkten när lagstiftningsarbetet på ett visst område startar väljer vilken inriktning skall man ha. Och det är jag beredd att diskutera i många olika frågor, där det, som sagt, inte hämmar självstyrelsens föresatser, utvecklingsmöjligheter, vilja och ambitioner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf vet mycket väl att inte är det så enkelt att säga bara att det är i en lagstiftning initialskede som man skall ta beslut om alla de stora frågorna, speciellt om innehåll eller om det skall vara en blankettlag. Så enkelt är det inte. Det var förstås en sådan situation, som har beskrivits här tidigare, där vi låg och släpade efter i lagstiftningen, man måste komma igång med det arbetet. Men nu när vi ser slutresultatet och med den expertis som ltl Åke Mattsson har på detta område och beskriver hur krångligt systemet ändå blir tycker jag inte att det är fel att man för in en pragmatisk diskussion om man kanske skulle ha haft en blankettlagstiftning på detta område också. Det viktigaste är dock, som sagt, att vi får ett fungerande system. Vi anser att det lättaste sättet skulle ha varit via blankettlagstiftning, men om lagutskottet går igenom framställningen och konstaterar att det är bra är vi nog för vår del säkert också villiga att ta det på det viset. Att säga att vi har ändrat åsikt i den här saken därför att vår minister satte igång det angelägna arbetet tycker jag är att dra för stora växlar på en sådan sak. Vi har i varje fall satt igång det arbete som har släpat efter.

 

Vad gäller lagstiftning överlag är det kanske inte bara en resursfråga. Det var ju svidande kritik från en minister själv hur lite det kommer fram från landskapsregeringen, men om man tittar på statistiken så med samma resurser för några år sedan fick dåvarande landskapsstyrelsen fram betydligt flera framställningar än vad man har fått fram under senare år.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

 Jag hävdar fortfarande att det är vid tidpunkten när man iscensätter ett lagstiftningsarbete som man väljer spår, om man går in för blankettlag eller om man går in för en egen åländsk lagstiftning. Vad gäller lagberedningstakten tror jag nog att lagtinget kan erinra sig att det är länge sedan det har kommit så mycket framställningar som det har kommit just nu i lagstiftningsärenden, och fler kommer. Det är nog ett accelererat tempo från den landskapsregering som nu sitter. Jag tror att det var under en session som vi hade ett par lagframställningar, så inte har det riktigt varit någon drös av det här i lagtinget, nog är det bättre tempo nu. Men jag säger fortfarande att det är så att lagberedningen har begränsade resurser, vi ser det, och det är mycket som ligger s.a.s. going och därför tar tid och därför är det också svårt att få in en massa nya saker som man jättegärna skulle vilja för att forcera detta. Jag vill ytterligare säga att jag har i många sammanhang varit den som har velat snabba upp lagstiftningsprocessen och temporärt, om inte annat, ta blankettlagar innan man själv hinner lagstifta på egen hand. I vissa fall är det också så att blankettlag är inte bara att skriva av, för vi har många specifika egna saker som det också skall tas hänsyn till i samband med en sådna lagstiftning, så det tar också sin tid, har åtminstone jag erfarit.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi harvldigt mycket samma åsikt om detta och vi diskuterar kanske detaljer i den stora problematiken. Jag är inte alls främmande för tanken själv om det är så att vi har för lite resurser på lagstiftningsområdet på avdelningen så bör man fundera på att ta tilläggsresurser. Det får inte vara på det viset att vårt arbete som förs här med diskussioner, debatter och tankar om hur vi skall utforma samhället sedan blir att hänga på för lite resurser på lagberedningen. Det emotsätter jag mig inte. Man kan diskutera hur mycket som helst om vem som har fått fram mera framställningar, vem som har fått fram mindre, det kan vara intressant i sig, men om vi tar som exempel av de många framställningar som den nuvarande landskapsregeringen har fått fram så har vi polislagstiftningen, som ledamoten Lasse Wiklöf själv sade att sattes igång av en liberal minister på sin tid, så vi tar lite äran åt oss av det också !  (Från salen, ledamoten Lasse Wiklöf: även om det inte är blankettlag).

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är en intressant gränsdragning som finansminister Wiklöf gör när det gäller lagstiftningsarbetet och jag delar den långt. Jag tycker att det är en pragmatisk syn. När det gäller teknikaliteter är det naturligt att man använder blankettlagstiftning. Det kan säkert låta märkligt att jag säger det som strävar till att Åland skall bli självständigt, men även i det sammanhanget måste man se till att man använder de begränsade resurser vi har på bästa sätt och inte uppfinner hjulet en gång till. När det gäller stora dynamiska frågor, tror jag ledamoten Lasse Wiklöf sade, är det viktigt att man inte försöker använda sig av blankettlagstiftning utan faktiskt tänker själv och utarbetar en egen åländsk lagstiftning och när det gäller polislagstiftningen tycker jag att det inte är någonting som hör till rubriken ”teknikaliteter”.

 

Utöver det som ledamoten Lasse Wiklöf sade om anhopningen vid lagberedningen uppfattade jag inte att ledamoten Lasse Wiklöf nämnde EU-ärendena och där har vi egentligen det största bekymret, att hela lagberedningen har drunknat i teknikaliteter i ordets rätta bemärkelse när det gäller EU-ärenden. Detta gör att de fristående ärendena hinner vi aldrig riktigt jobba med, och det är ett stort bekymmer. Men, som sagt, jag tycker att det är en pragmatisk syn som finansminister Wiklöf har på när det är ändamålsenligt att använda blankettlagstiftning.

 

Att det kommer mycket framställningar nu tror jag inte bara beror på att vi har fått en ny regering, utan jag tror att det kanske har anhopat sig lite under den politisk turbulens som har varit! Jag skulle kunna tro att det är så!

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag vill tacka ltl Anders Eriksson för de orden som jag faktiskt gläder mig åt när det gäller den pragmatiska synen. Jag tycker att den måste vara en realitet om vi inte skall stanna upp. Han har fullständigt rätt i att EU-procedurerna naturligtvis tar en oerhört stor andel av vår lagstiftningsberedskap i anspråk. Ändå vet vi att vi inte alla gånger hinner undan innan bötesförelägganden ligger oss i hasorna s.a.s. Det är litet problem i dag och hur man skall prioritera för att allting skall falla rätt i tid är inte heller den lättaste uppgiften. Lagstiftningsfrågorna är utomordentligt viktiga i självstyrelsesystemet och därför måste vi göra allt vi kan för att underlätta för den avdelningen att producera.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Min replik sammanhängde med det att jag tycker att det är väldigt viktigt att göra en gränsdragning hur man skall jobba. Jag vill uttala stöd för den gränsdragning ledamoten Lasse Wiklöf gjorde. Jag vill ytterligare understryka att jag tror att en av de viktigaste arbetsuppgifter den nya regeringen har är faktiskt att rycka upp lagberedningen och verkligen få dem att börja jobba med fristående ärenden, men då är det också viktigt att det kommer tydliga politiska signaler hur man vill att samhället skall se ut framöver.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag kan i stora drag hålla med vad ledamöterna har diskuterat här om att vid olika tillfällen använder man olika verktyg för att komma fram till rätt lagstiftning. När det gäller polislagen är ett av de största problemen som jag ser det följande - och den frågan måste jag ställa till ledamoten Lasse Wiklöf, som tydligen försvarar lagstiftningen – att anser han att det är klokt och förståndigt att man nu kommer att anta en lag som är i princip fyra år gammal och omodern, den kommer inte att vara tillämpningsbar i ganska relevanta omfattningar när den tas i bruk på grund av den finska lagstiftningen går över den? Vore det inte klokare att man väntade en eller två månader och tog med de senaste förändringarna i den finska lagstiftningen? Vi har väntat på lagen i fyra år och då gör det inte så mycket om man väntar lite till. Lantrådet sade tydligt när han presenterade lagframställningen att han inte var emot blankettlagstiftning utan han ansåg att det var ett alternativ, att man skulle överväga: är det dags att ta in den. Tycker ledamoten Lasse Wiklöf att det verkligen är klokt att satsa resurser på en så här gammal och omodern lag?

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag är naturligtvis inte ansvarig för lagberedningen och jag har svårt att föreställa mig i detalj hur man på lagberedningen har diskuterat i den här frågeställningen. Men jag kan bl.a. föreställa mig att om vi försöker vara up-to-date på ett  visst lagstiftningsområde kan det i sig inte förhindra republiken Finland att göra någon propå på samma ämnesområde och ändra någonting, fast så dagen före vi lämnar in det hit. Så är säkert rutinerna och sådan korrespondens har vi inte i alla ärenden med republikens företrädare att vi vet exakt vad som ligger i deras olika lagstiftningsrör.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Min fråga kvarstår: Skall vi gå vidare med den här lagstiftning och ta den fast den är omodern eller vad skall vi ge för råd till lagutskottet? Skall utskottet kanske avvakta med den eller hur ligger det till? Den är som sagt fyra år gammal och det kommer en ny rikslagstiftning, och det är ingenting som man har kommit på i brådrasket. Det är en 80-sidig lång proposition som har lämnats in till riksdagen i början av det här året. Det kommer alltså inte som någon överraskning. Även om det var liberalerna som satte igång lagstiftningen, så under resans gång borde man kanske inse att det inte är så ändamålsenligt att ha en egen lagstiftning och då kan man också ändra sig.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Om det finns detaljer som är fyra år för gamla, så kanske man också från liberalt håll hade kunnat inse något när man iscensatte detta arbete, möjligen! Det oaktat har lagtinget sin fulla frihet att förfara precis hur man önskar när det gäller den här lagstiftningsfrågan. Det är lagtingets demokratiska rätt och skyldighet. Jag vill för min del säga att jag har naturligtvis biträtt framställningen eftersom jag i landskapsregeringen har varit med och tagit beslut om att föra den till lagtinget.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade. Begärs ordet? Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens framställning angående lagstiftning mot diskriminering. (FR 10/2004-2005).

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. lagmotion angående förslag till blankettlagstiftning om likabehandling. (LM 5/2004-2005).

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. lagmotion angående förslag till ändring av 13 § tjänstemannalagen för landskapet Åland. (LM 6/2004-2005).

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående lagstiftning mot diskriminering. (LM 7/2004-2005).

 

Talmannen föreslår att landskapsregeringens framställning samt lagmotionerna nr 5-7/2004-2005 behandlas i ett sammanhang. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Talmanskonferensen föreslår att framställningen och lagmotionerna remitteras till lagutskottet. Godkänt.  Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsregeringen har överlämnat ett förslag till lag mot diskriminering. Bakgrunden är två EG-direktiv, ett arbetslivsdirektiv, där man skall inrätta en ram för likabehandling i arbetslivet och ett direktiv om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung. Det ena direktivet är nu föremål för fällande dom i domstolen och när det gäller det andra, arbetslivsavtalet, har talan väckts, så det är angeläget att den här lagstiftningen blir klar så fort som möjligt.

 

Lagstiftningen som landskapsregeringen för till lagtinget följer precis direktivens krav. Som det står i lagen är det möjligt, om man så önskar, att fylla på senare med andra områden. Men nu har alltså målsättningen varit att hinna undan kommissionens domar.

 

Jag tänker först gå in på varför vi har valt att inte ha blankettlagstiftning. Landskapsregeringen har efter noggrant avvägande valt att fortsätta på den åländska lagstiftning som påbörjats under den tidigare regeringen, som till en tredjedel bestod av liberaler. Av lagmotionen att döma har man tydligen ändrat sig nu.

 

Jag skall försöka förklara varför vi har gått in för en egen lag. Inom landskapsregeringen värnar vi om att alla skall bli rättvist behandlade och därför anser vi också att det är viktigt att de som känner sig diskriminerade skall få möjlighet att uttrycka det och få sin rätt prövad. En människa som känner sig diskriminerad är kanske inte alltid en som vet vart den skall vända sig och i många fall känner man sig kanske redan illa behandlad och i underläge. Inom landskapsregeringen har vi då sett det angeläget att det skall finnas en plats på Åland dit man kan vända sig och få vetskap om vad som gäller och vart man vidare kan vända sig. Att leva upp till diskrimineringsdirektivet genom att det finns ett telefonnummer i katalogen till riket har vi inte tyckt att var en bra lösning. Inom kort kommer det inte ens att finnas en egen växel inom statens ämbetshus. Att på egen hand ringa till en statlig växel och lotsa sig fram med begränsad service på svenska har vi inte ansett vara en bra lösning för våra medborgare.

 

Samhället utvecklar sig. Vi har ökad invandring. Vår syn på personer med olika slag av handikapp har tack och lov förändrats, vilket också ger råg i ryggen för dem som känner sig orättvist behandlade och vågar ifrågasätta. Olika sexuella läggningar, flera religiösa samfund skapas osv. Jag tror att behovet av en myndighet som handhar diskrimineringsfrågor kommer att öka.

 

Vi har också haft en viktig självstyrelsepolitisk aspekt på att vi har valt att fortsätta att jobba på en åländsk lag. Vår självstyrelse ger oss rätt att särbehandla det svenska språket. Det finns regleringar kring hembgydsrätt och näringsrätt som avviker från de finländska reglerna. Det känns inte bra att vi skulle ha en riksmyndighet som skulle kontrollera att dessa regler efterlevs.

 

Diskrimineringsombudsmannen skall förutom att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering även genomföra undersökningar, offentliggöra rapporter inom området och upplysa om vad som gäller. Från landskapets sida har vi fört diskussioner med riket om hur dessa tjänster kunde köpas upp. Från rikshåll har det inte gått att få fram något pris utan att man först har en konkret exakt beställning. Entusiasmen att åta sig ansvarsområden som faller under vår behörighet har varit sval och det klaraste svar vi fått är att man kommer att ta full kostnadstäckning för tjänsterna. Jag har gjort bedömningen att det är mycket svårt att handla upp en viss mängd information och upplysning. Hur skall man från långt avstånd kunna avgöra vilken information och upplysning som är angelägen och att sedan komma fram med ett pris för det.

 

Ytterligare skall diskrimineringsombudsmannens jobb skötas oberoende. Vi har också ställt oss den frågan: Hur oberoende den finländska ombudsmannen blir eller framför allt hur oberoende vi som beställare blir om det är vi som skall avgöra hur mycket den får arbeta, hur mycket den får kosta, hur mycket den skall utföra. Vi kan förstås bestämma att vi köper upp till lika stor kostnad som det skulle kosta här på Åland, men i så fall föredrar jag att låta de åländska pengarna arbeta på Åland.

 

Diskrimineringslagen är inget avgränsat område, den berör många olika sektorer och lagtekniskt visar det sig att det skulle vara svårt att få kanten att gå ihop mellan de olika sektorerna. Av uttalanden i massmedia har jag fått uppfattningen att den här lagen bara skulle beröra våra landskapsanställda. Den åländska behörigheten omfattar landskapets men också de kommunalt anställda tjänstemännen, men den omfattar också hyressättning, hälso- och sjukvård, undervisning, näringsverksamhet och främjande av sysselsättning, hela sociala sektorn samt tillgång på varor och tjänster. Det kan alltså handla om rätt till anställning, men det kan också handla om verksamhet som egen företagare eller yrkesutövare. Det kan handla om om man har rätt att få tillgång till bostad, om omskolning, tillgång till vård, startstöd till unga jordbrukare, tilldelning av dagisplats – området är mycket brett.

 

Den finländska lagstiftningen är inte särskilt lyckad. Finland har inte heller lyckats med en fullständig implementering, bl.a. om utbildning, men man saknar också repressalier i sin lagstiftning. Ordalydelsen kommer att ställas under granskning, så i dagsläget är det oklart hur den lagen sist och slutligen kommer att vara utformad. Finland har också fått kritik för att man har givit olika grunder för diskriminering olika skyddsvärde. Etnisk tillhörighet har fått större utrymme i finländsk lag än de övriga grunderna.

 

Förslaget som ni har framför er går ut på att en ny myndighet inrättas med en diskrimineringsombudsman som skall se till att diskriminering i landskapet motverkas och förhindras. Diskrimineringsombudsmannen skall vara oberoende och därför har vi lagt till att diskrimineringsombudsmannen anställs och också avskedas av landskapsregeringen. Men om det är så att diskrimineringsombudsmannen skulle avskedas, så kan den begära att beslutet skall ställas under lagtingets prövning och detta skall då ske inom två veckor. Det här har vi tyckt att har varit en bra modell, kanske ny, men fullt jämförbar med andra stora beslut som vi tar i lagtinget, t.ex. när det gäller fastighetsköp men också resultatet från avtalsförhandlingarna ställer vi under lagtingets beslut.

 

Landskapsregeringen kan inrätta ett sakkunnigråd. ”Kan inrätta”, så det är alltså helt frivilligt. Det blir då ett rådgivande organ. Vi har rekommenderat att det sakkunnigrådet skall bestå av personer som representerar de olika diskrimineringsområdena.

 

Diskrimineringsombudsmannen skall kunna uppträda som part i domstol. Om en klagan förs mot landskapsregeringen är det diskrimineringsombudsmannen som företräder landskapsregeringen i domstol. Självklart kan också diskrimineringsombudsmannen inkallas och vittna. Diskrimineringsombudsmannen är oberoende.

 

Lagen ger också utrymme för positiv särbehandling i de fall man t.ex. vill uppnå särskilt ställda mål; man kan t.ex. bestämma sig för att en viss procent av de anställda skall utgöra en viss grupp eller något liknande. Man har en tydligt utformad målsättning varför man positivit diskriminerar.

 

Lagen utgör inget hinder för myndigheter att ställa krav på svenska, hembygdsrätt och näringsrätt.

 

Den som har blivit diskriminerad kan få skadestånd efter att frågan prövats i tingsrätten. Skadestånden skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

 

Vår lag innehåller också förbud mot repressalier, vilket den finska lagen alltså saknar. Här värnar man om att man verkligen skall våga påtala att diskriminering förekommer utan att man för den sakens skull skall behöva känna oro för att man skall råka illa ut för det. Här finns det också möjlighet att få skadestånd.

 

Där det finns en policy som är diskriminerande kan vite utmätas. Det kan t.ex. vara en hyresvärd som generellt vägrar att hyra ut lägenheter till homosexuella eller något liknande. Då kan man åläggas vite och dessa pengar tillfaller landskapsregeringen.

 

Rent praktiskt, om någon söker en tjänst hos landskapsregeringen och någon annan får tjänsten, så kan man ansöka om omprövning av beslutet. Men omprövningen behöver inte ske och man kan inte besvära sig över beslutet. Om jag har blivit diskriminerad av landskapsregeringen kan jag få skadestånd, men jag kan inte tvinga arbetsgivaren att ge mig jobbet. Det är så det kommer att fungera. Om jag däremot söker tjänst hos en kommun blir situationen annorlunda. Där kan jag nämligen anföra besvär mot beslut om anställning av en annan person och ifall beslutet är olagligt kan det upphävas av domstol. På så sätt kan jag välja om jag vill föra en skadeståndstalan mot kommunen eller om jag skall föra talan för att upphäva beslutet. Mest ändamålsenligt är det antagligen att driva skadeståndstalan, för även om beslutet upphävs är den som har fört talan ändå inte säker på att just den kommer att få jobbet utan det kan gå till en tredje part.

 

Diskrimineringsombudsmannen skall i första hand jobba för att se till att lagen följs frivilligt. Det är det som skall vara målsättningen och därför är det väldigt viktigt att man jobbar förebyggande. Om inte det sedan räcker kan man råda en person att inleda en civil process eller att anmäla ett brott. Däremot skall diskrimineringsombudsmannen inte fungera som ombud vid rättegång, men diskrimineringsombudsmannen får ge råd.

 

Jag skulle vilja anföra en rättelse i framställningen, som jag allra ödmjukast skulle vilja be lagutskottet att ändra vid sin behandling. Det handlar om 13 § i tjänstemannalagen som ändras i och med diskrimineringslagen. Där står det att ”Tjänsteman skall i tjänsteförhållande bemötas opartiskt. Ingen tjänsteman får utan fog ges en annan ställning än andra på grund av börd, ras…” Ordet ”ras” finns med i direktivet, men vi har valt konsekvent att byta ut det till ”etnisk tillhörighet”, men här har vi missat det, så jag vädjar till er om att ändra det, för jag skulle inte vilja ha ordet ”ras” med i lagstiftningen. Jag anför alltså en rättelse att få byta ordet ”ras” till ”etnisk tillhörighet”.

 

När det gäller lagmotionerna som ambitiöst lämnats in i ärendet vittnar det om att det är ett angeläget område och att det är ett område som engagerar och det tycker jag är bra. Jag väljer att börja att kommentera ltl Raija-Liisa Eklöws lagmotion nr 5. Om den antas rakt av, som föreslås i motionen, så försvinner våra regler om näringsrätt. Här kommer det nu en tydlig linjedragning mellan liberalerna och de andra självstyrelsepartierna. Ålands självstyrelse bygger på att vi har rätt att ställa krav på svenska. Språket är en nödvändig inskränkning som vi har rätt till om vi vill ha kvar vår självstyrelse. Finland kan inte göra språkinskränkningar i sin lag. Blankettlag har vi övervägt noga och framför allt är det samma sak som med polislagen att spåret egentligen var valt redan när den förra regeringen tog beslutet, där också liberalerna var med. Men vi har ändå tagit upp frågan väldigt noggrant till diskussion på nytt eftersom det är en ny regering och vi har diskuterat för- och nackdelar, men vi har ändå stannat för att inte ta någon blankettlag här. Det skulle i och för sig ha försenat lagen eftersom det är ett så brett område att det påverkar många andra lagar också. Men varför vi har gått in för att inte ha blankettlag behandlade jag genomgående redan. Jag vill ändå extra betona att det är så viktigt område att vi inte vill ha en myndighet långt borta, utan vi vill ha en myndighet här på Åland. Det är faktiskt viktigt att dessa människor som känner sig illabehandlade har någonstans att vända sig. Jag läser någonstans i motiveringen till ltl Raija-Liisa Eklöws motion att man här med befintlig personal på något sätt skulle kunna sköta de uppgifter som är nödvändiga här och så skulle man köpa upp resten från riket, om jag tolkade det rätt. Jag blir ändå tveksam till det eftersom jag tycker att det förringar uppdraget, dels är det fråga om mycket svåra juridiska frågor att ta ställning till, vilket man i det här fallet har tänkt köpa bortifrån i och för sig, men om man tänker att man skall göra avvägningar, avvägningar som inte finns med i den här lagen utan som egentligen måste göra genom att ta ställning till andra länders praxis. Det kommer också bli nödvändigt att gå igenom alla våra lagar för att se: lever vi upp till det här med vår lagstiftning? Det är också ett stort jobb; där kanske man kommer att behöva justera och fylla på. Förhoppningsvis lever de redan upp till kraven, men det vet vi inte förrän vi har gått igenom dem. Men sedan har vi framför allt informationsarbetet, upplysningsarbetet, att utföra rapporter, att rådgiva och jobba förebyggande. Jag vet inte var i förvaltningen jag skulle klämma in det på någon, att det är någon som skulle ha ett så stort utrymme i dag att man skulle ha plats också för det här arbetet. Min bedömning är nog att det inte skulle vara möjligt. Diskrimineringsombudsmannen skall vara oberoende och skall inte heller fungera under någon särskild avdelning i förvaltningen utan direkt under landskapsregeringen. Tänker vi oss att vi har en diskrimineringsombudsman som vi anlitar i riket – där det heter minoritetsombudsman – så tycker jag fortfarande att det är oklart vem som skall vägleda, vem skall hänvisa, vem skall kunna göra bedömningen här på Åland. Är det då den här telefonväxeln? Jag har sagt flera gånger, att det är inte bara fråga om att ge råd, utan man skall både informera och göra undersökningar samt skriva rapporter. Vi har fört den här diskussionen, men nog är det mycket svårt att få en kvantitet, att veta hur man skall köpa upp, vad som är en lämplig mängd. Framför allt det också, vilket de mer eller mindre indirekt har givit svar på, att skall de göra det får de anställa en person. Är det inte bättre då att vi anställer en här hemma därför att det är så många andra lagar, man kan inte rakt av följa den finländska lagen utan man måste ha den speciella åländska kunskapen och det har inte minoritetsombudsmannen automatiskt. Jag tror alltså att en blankettlagstiftning skulle göra att det kräver minst lika mycket resurser på finska sidan som vi får betala här hemma. Jobbet skall ju göras och som sagt tycker jag att hellre får pengarna arbeta här på Åland.

 

Det är också en viktig punkt att Finland inte har repressalier i lagen. Förhoppningsvis kommer man att införa dem för det skulle jag också önska de finska medborgarna så att de inte skall behöva vara rädda för att driva ett diskrimineringsärende. Det tycker jag också är viktigt. Man har inte heller diskrimineringsgrunderna inskrivna när det gäller utbildningsområdet, så det betyder att hela utbildningssektorn står utanför i den finska lagen så här långt, men förhoppningsvis skall man rätta till det också.

 

Diskrimineringsdirektiven täcker många områden och skall vi då ha finska myndigheter att övervaka våra kollektivavtal, vår praxis och föra dialog med frivilligorganisationerna här på Åland, informera och bistå samt göra oberoende undersökningar, lämna rekommendationer osv. Jag är nog mycket, mycket tveksam till det.

 

Jag tycker att det är fint att man i lagmotionen har skrivit in jämställdheten i lagen. Det har vi också diskuterat mycket inom regeringen och vi har som sagt valt att nu göra den precis så att den uppfyller exakt direktivets krav för att det skulle bli så lite som möjligt att diskutera kring så att den så snabbt som möjligt kommer ut ur lagtinget och att vi får den här böteshetsen ur världen och att vi efter det då kan fylla på med de områden vi tycker att saknas. Jag tolkar direktivet att jämställdheten skall vara övergripande. Självklart måste diskrimineringsombudsmannen vara otroligt duktig och insatt när det gäller jämställdhetsfrågor och genusfrågor överhuvudtaget därför att inte minst handikappade som har orsak att känna sig diskriminerade och inom alla de områdena finns ju också risken att man blir diskriminerad på grund av sitt kön. Det är inte isolerat på samma sätt som kanske handikapp eller etniskt ursprung är, utan alla har det gemensamt också könsaspekten, jämställdhetsproblematiken, så därför tycker vi att det är övergripande. Orsaken till att vi inte har den med nu som särskild grund är det att vi inte hastigt kunde sätta in den och bestämma oss för att, jo, vi skall också en person som jobbar här med jämställdhetsfrågor, dels är det en resursfråga och dels kan jag åtminstone inte tänka mig att man härifrån från förvaltningen skulle flytta över jämställdhetsinspektören till en fristående myndighet; om vi skall föra jämställdhetspolitk behöver vi en tjänsteman också som kan jämställdhetsfrågor. Om jämställdhetsinspektören skulle jobba på den fristående myndigheten kan självklart inte jag använda den som en politisk medarbetare på det sättet som man fungerar i dag. Därför tyckte vi att vi lämnar detta på framtiden och tar en diskussion om det senare eftersom direktivet inte direkt kräver det.

 

När det gäller lagmotion nr 7, med ltl Danne Sundman som huvudmotionär, föreslår motionen ett tillägg för att stärka nationalitetsskyddet så att en sökande inte skall diskrimineras med hänvisning till krav på eller meriter med anledning av språkkunskaper som uttryckligen inte behövs i tjänsten. Här är min och landskapsregeringens uppfattning att man inte skall straffas för att man är född med ett annat språk. Jag tycker att det är orimligt att man skall skriva in i en lag i vilka fall en sökande till en tjänst inte skall meriteras. Det är mera en princip, tycker jag. Jag tycker att det skall vara fritt fram att studera språk och jag ser det också så att en person som har bemödat sig om att lära sig många språk kan man uppfatta som både ambitiös och framåt, knappast vill man se det som en last. Vår lag utgör däremot inget hinder för att man premierar en som är bosatt i landskapet t.ex. Men att man, som man föreslår i lagmotionen, att diskriminera på grund av en kunskap har jag svårt att acceptera. Jag tycker, som sagt, att det är en princip som man mera kan gå in för om man tycker att det skall vara så.

 

Vi har ytterligare lagmotion nr 6, som jag egentligen borde ha kommenterat före, där ltl Raija-Liisa Eklöw föreslår ett tillägg till sin blankettlag, 13 § tjänstemannalagen. Den lagen finns i det närmaste identisk i vår lag, men jag förstår att liberalerna vill komplettera sitt lagförslag med 13 § också. De är väldigt lika, förutom att landskapsregeringen har ”etnisk ursprung och sexuell läggning” utöver det som liberalerna har, medan liberalerna har ”nationalitet och övertygelse”.  Jag tycker nog att det är en brist att man inte har sexuell läggning med i liberalernas förslag eftersom jag tror att det är någonting som har en stor betydelse. Det viktigaste är kanske inte vilka ord som finns med, utan det viktigaste är att det finns substans i förslaget. Jag förstår att detta egentligen inte är lagt som en motion för att jämföras mot den lag som landskapsregeringen har lagt fram utan det är mera en komplettering till den blankettlag som man har lagt fram, men jag ville ändå uppmärksamgöra på att det är lite olika innebörd i orden, och det är väl en smaksak om man tycker att man vill lägga till några ord, det har jag ingenting emot.

 

TALMANNEN: Den av landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg anförda rättelsen antecknas till protokollet.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag har haft en väldigt stor respekt för ledamoten Britt Lundbergs engagemang i olika frågor, också i jämställdhetsfrågor och diskrimineringsfrågor därför att vårt parti har haft en dialog med centern redan i den tidigare landskapsregeringen. Men nu känns det ändå som om ledamoten Britt Lundberg pratar med någon annans tunga då hon hävdar att lagframställningen sattes igång under den förra landskapsregeringen med liberalernas goda minne. Det där stämmer inte därför att ledamoten Britt Lundberg själv vet mycket väl att vi liberaler var mycket skeptiska till diskrimineringslagen i den här formen med att bilda en egen myndighet och koppla ihop den med andra uppgifter också så att man skulle ha kommit till en, som den kallades, supermyndighet. Om jag inte missminner mig tror jag att ledamoten Britt Lundberg själv var mycket inne på den linje som vi framför att det finns goda skäl att man skulle köpa tjänsterna i fråga och inte ha en egen myndighet. Jag tror att ledamoten Britt Lundberg, om hon rannsakar sitt minne, nog säkert här också kan säga att det är på det här viset. Vi var tveksamma då, vi fick aldrig ett konkret förslag till vår grupp utan vi visste om att det fördes diskussioner om det här, men vi har aldrig ställt oss positiva till det här, så vi tar inte ansvaret för framställningen i den här formen.

 

Ledamoten Britt Lundberg sade att det kan vara tveksamt med språkservicen på svenska om man skall ta kontakt med en riksmyndighet, och det kan hända att det är på det viset, men i dag när jag ringde till växeln till ministeriet svarade de först med finska namnet och sedan arbetsmarknadsministeriet på klingande svenska. När jag begärde att få tala med överinspektör Ursa Korkman på minoritetsombudsmannens kansli pratade också hon perfekt svenska.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag minns bra det möte som vi hade ute i Bastö som var ett fyrpartimöte. Däremot håller jag inte med om att texten kom i ett sent skede till gruppen. Jag hade däremot sett texten många, många gånger innan vi hade upp den i Bastö till diskussion. Jag har inte framhärdat att det skall vara en blankettlag; däremot var jag kritisk till att man skapade just den här supermyndigheten utan att man har funderat färdigt hur den skulle se ut, framför allt var jag kritisk till att jämställdhetsfrågorna skulle flyttas över eftersom jag tycker att den tjänstemannen behövs för att driva jämställdhetspolitik i landskapet, och det går inte att kombinera. Det var min huvudsakliga kritik till att framställningen inte kunde se ut så och därför har jag skalat av den nu. Det finns ingen barnombudsman här, det finns ingen patient- och klientombudsman, det finns ingen jämställdhetsinspektör, i det här skedet i alla fall. Däremot kan man se när man har funderat ut att det är möjligt att vi skulle behöva en JämO-funktion i framtiden t.ex., men om vi skall hinna med domstolens krav på oss att få detta färdigt kan vi inte börja fundera på barnombudsmannens uppgifter, patientombudsmannen och allt möjligt annat, utan det får man i så fall senare. Det var jämställdhetspolitiken som jag tycker att är så viktig att är kvar i huset och det var det som gjorde att jag var kritisk till den framställningen då.

 

Vad gäller språkservice är det visst så att de allra flesta som jobbar på ministerierna är tvåspråkiga. Men jag hävdar, att om det är så att du t.ex. hör till en annan etnisk grupp, har ett annat språk som modersmål och har lärt dig svenska och sedan skall servas av någon som pratar behjälplig svenska, så har du väldigt svårt att förstå vad den säger.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag får tacka för tacka för det här som jag ändå ser som ett tillrättaläggande. Vi förde diskussionerna i den förra landskapsregeringen och jag tog det som ett erkännande att vi hade fört fram andra åsikter i den här frågan, vi ville inte ha en sådan här myndighet och ledamoten Britt Lundberg erkänner också nu att hon var tveksam i de diskussionerna om frågan med supermyndighet. Nu anknyter man i framställningen till det, man säger ju att man skulle kunna ha andra verksamheter i samband med diskrimineringsombudsmannens tjänst. Vi anar alltså att supermyndigheten finns kvar ännu i tankarna, och det motsätter vi också, för tror inte att kompetensen på så här vitt skilda områden kan finnas hos en enda person, en enda jurist.

 

En annan sak i huvudanförandet. Ledamoten Britt Lundberg diskuterade mycket om ekonomin i detta och kostnaderna för att köpa tjänsterna. Hon försökte måla upp dem som att de nog blir höga, det angavs inte hur höga de blir, men att de nog blir höga. Då borde man göra en jämförelse med vad den egna myndigheten kostar. I framställningen anges också att finansieringen av myndigheten skall ske genom att man tar bort någon annan förvaltningsgren. Ledamoten Britt Lundberg sade i sitt anförande att någon annan kan inte sköta informationsbiten, för det finns ingen som har utrymme inom sitt arbete för att utföra ett eventuellt informationsarbete om diskrimineringsfrågor på hennes avdelningen. Ändå anges det i framställningen att hela finansieringen av myndigheten skall ske genom att man tar bort någonting annat. Det finns alltså ett utrymme, det är någon som finns där på någon avdelning som kan tas bort, det är så det skall finansieras, så resonemanget håller inte riktigt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag har inte målat upp någonting om kostnaderna utan jag har hållit mig till de fakta som finns, dvs. inte mycket, eftersom man från rikshåll säger att för att man skall kunna ge ett pris vill man ha en konkret beställning – och vi kan inte beställa någonting som vi inte skall ha! Däremot ser jag det som ett stort problem hur jag skall formulera beställningen, hur skall jag kunna veta hur mycket upplysning som behövs och framför allt tycker jag att det här är ett så viktigt jobb att diskrimineringsombudsmannen behöver finnas i det åländska samhället, inte någonting isolerat där långt borta som kan få en känsla av vad är det som är viktigt att förebygga att vi inte får rasism att råda på Åland t.ex. Det skulle vara en jätteviktig för diskrimineringsombudsmannen, men jag förstår inte hur man i Helsingfors skall kunna ha den känslan!

 

När det handlar om att det inte finns utrymme att sköta den här uppgiften har jag nog tänkt på hela förvaltningen, att vi har ingen tjänsteman som jag så här på direkten skulle kunna säga att den här eller den här skulle kunna sköta de här uppgifterna, för den sitter och rullar tummarna mellan klockan två och fyra alla dagar, vi har inget sådant utrymme någonstans. Däremot kanske det är någon verksamhet som vi måste sluta med för att vi börjar med någonting nytt och därför kanske det är någon tjänst som måste dras in någonstans. Det är den ekonomiska verkligheten vi står inför att när samhället utvecklas och det kommer nya uppgifter kanske man måste minska i ena ändan när man ökar i den andra. Det är generellt så som jag har sagt utan att det finns någon som inom det här aktuella området skall behöva känna sig hotad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Ledamoten Britt Lundberg problematiserar vårt förslag till blankettlagstiftning, och det är väl inget fel i det, det har hon full rätt att göra, men jag vill bemöta några saker. Ledamoten Britt Lundberg säger att näringsrätten skulle försvinna. Om jag är rätt informerad är det så att självstyrelselagens och dess bestämmelser, både vad språket, näringsrätten och den åländska särarten beträffar, står över den här lagen. Det är alltså ingen risk. Då ställer vi hela diskrimineringslagen på sin spets om vi diskuterar på det sättet eftersom allt på Åland är enspråkigt svenskt. Jag undrar om det som ledamoten Britt Lundberg sade stämmer. Den andra saken var språket och möjligheter till service på svenska. Jag skulle ställa den här frågan i stället: Hur kan vi på Åland ge service på alla de språk som kan komma i fråga om det t.ex. är etnisk diskriminering. Det behöver inte vara bara finska, utan det kan vara många olika språk som olika människor söker hjälp på. Där tror jag nog att en större enhet kan ställa upp med bättre hjälp. När det gäller tillgängligheten, växel och sådant, så finns det ingenting som hindrar att man på Ålands landskapsregerings växel sätter ett telefonnummer som hänvisar vidare till riket. Det gäller att se möjligheterna. Vill man se svårigheter är det svårt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Juristerna som vi har diskuterat med ser det som ett stort problem just i och med att Finland inte kan undanta språk när det gäller diskrimineringsgrunder. Därför har vi sett det som nödvändigt att i 3 § lägga till en extra passus där det tydligt står att vi har rätt att hävda det svenska språket. När det gäller myndighetens service märker vi här att vi har en tydlig skiljelinje när det gäller liberalernas självstyrelsepolitik och vi andras därför att vi åländska myndigheter talar man svenska.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

När det gäller näringsrätten och språket får lagutskottet i så fall titta på den frågan. Om vi tar det ur den synpunkten att självstyrelselagen är en grundlag så står den över dessa bestämmelser, så det kan jag inte förstå att skulle vara något problem. Språket i landskapsregeringen och våra ämbeten här är svenska, men nog har jag väldigt svårt att tänka mig att om man handhar diskrimineringsärenden och det finns människor som diskrimineras på grund av etniska grunder att man då envist bara påsvenska skulle bemöta en invånare som talar ett annat språk och inte ens försöker hjälpa, om inte vederbörande klarar av språket. Jag skulle vilja påstå att vi har en helt annan syn på vad hela lagen om likabehandling och likaberättigande går ut på. Det är mera det än att liberalerna skulle ha någon annan syn på självstyrelsen.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

När det gäller språket kan vi inte kräva att vi skall anställa en diskrimineringsombudsman som t.ex. skall behärska EU:s 19 officiella språk då eller något liknande! Det är ett orimligt krav. Det är självklart att myndighetens språk här är svenska. Däremot måste en människa som känner sig diskriminerad få hjälp med tolk eller någonting för att kunna göra sig förstådd. Det måste gå att lösa på något sätt.  Att landskapsregeringen skulle ha ett telefonnummer och hänvisa vidare till rikssidan är det också ett divergerande synsätt på hur viktig lagen är.  Vi vet vilken samtalsfrekvens det är i våra växlar, så om man där skall börja informera och ge information till personer är det nog ett stort krav både på våra receptionisters tilläggskunskap om hela det här området, men framför allt att man skall kunna ge någon adekvat rådgivning annat än ett telefonnummer. Jag tycker nog att det skulle vara mycket värdefullare att det faktiskt finns ett kontor dit man kan vända sig direkt för att få råd och hjälp om de frågor man har. Den bedömningen har vi gjort och ju mera jag tänker på det desto viktigare tycker jag att det är.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Även jag önskar protestera mot landskapsregeringsledamoten Britt Lundbergs åsikt att liberalerna har ändrat uppfattning i fråga om lagstiftningen om likabehandling. Det är absolut inte sant. Liberalerna var tidigt ytterst skeptiska till lagstiftningen och supermyndigheten, vilket dåvarande ledamoten Britt Lundberg, nuvarande landskapsregeringsledamot Lundberg också var. Största tveksamheten för liberalerna handlar igen om rättssäkerheten för ålänningarna.  Materialet som vi har blivit presenterade gör att vi blir skeptiska och de gör också remissvaren. Förutom fakta blir det en ryggmärgskänsla att det här blir svårarbetat. Det finns otroligt många frågeställningar som är oklara och som jag heller inte tyckt att jag har fått något svar på under landskapsregeringsledamoten Lundbergs anförande. Frågeställningarna som hopar sig är t.ex.: Hur oberoende blir en diskrimineringsombudsman underställd landskapsregeringen och skall jämställdhetsfrågorna i ett senare skede in under diskrimineringsombudsmannen? Kanske, kanske inte. Dessutom vill jag påpeka, som också framkom i remissvaren, att genus inte heller är en minoritetsfråga utan det är, som sagt, överordnat.

 

Det skulle också vara på sin plats att landskapsregeringen skulle tala om hur diskrimineringsombudsmannen skall bekostas. Var någonstans i landskapsförvaltningen skall det skäras?

 

Jag vill också kommentera diskussionen om att hänvisa till ett telefonnummer. Fast man tar en blankettlagstiftning, så inte kan man lämna personerna vind för våg utan det måste finnas någon ansvarig för frågorna inom landskapsförvaltningen ändå. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Hur liberalernas grupparbete fungerar osv. vet jag inte om det är någon större idé att gå in på här, men eftersom lagstiftningen är igångsatt inom den regering när en tredjedel var liberaler så har liberalerna deltagit i att det skulle bli en åländsk lagstiftning. Man kan inte komma ifrån att den liberala gruppens landskapsregeringsledamöter har gått in för den. Om man sedan inte har kontakt mellan regeringen och ledamöterna är det en annan fråga. Det sades att det i remissen skulle ha varit väldigt stor oklarhet gentemot den här frågan. Jag har gått igenom remissvaren väldigt noggrant och vissa av dem har vi tagit hänsyn till och gjort ändringar i lagen, så jag skulle uppskatta att få veta var oklarheterna i remissvaren finns. Hur oberoende, frågar man sig. Jo, precis som kommissionen kräver; den kan vara underställd landskapsregeringen men inte en enskild avdelning. Där är det faktiskt lite annorlunda på finska sidan, så där kommer man antagligen också att förfråga sig om det är så att det är under ett visst ministerium som minoritetsombudsmannen arbetar; den borde i så fall vara direkt under regeringen. Det är dock finska sidans bekymmer. Om jämställdhetsarbetet skall in myndigheten eller inte? I så fall som en JämO, precis som jag sade. Det är också en fråga som just nu rör på sig runt om, åtminstone i Norden funderar man, vissa funderar t.o.m. att frångå detta med JämO. Jag vet inte riktigt grunden till det. Därför har vi valt att inte ta det med nu, men jag håller helt med om att genus är överordnat och därför skall genusperspektivet finnas inom alla dessa områden.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag får vatten på kvarnen – det finns åtskilliga frågor som inte är klarlagda ännu. Jag vill ändå understryka, att det fattades överhuvudtaget inget gemensamt beslut om lagstiftningen. Diskussionen initierades och initialt hävdade liberalerna sin skepticism, ingenting annat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Lagar är på överläggning innan lagberedningen börjar jobba med dem. Jag skulle fortfarande tycka att det skulle vara klädsamt om ltl Katrin Sjögren skulle kunna tala om vilka frågor som är så oklara. Hon säger att hon får vatten på kvar och att det finns många frågor fortfarande som är oklara, men jag tycker att det skulle vara just att man skulle ställa frågorna och inte bara konstatera att det finns frågor. Det tycker jag ger ett populistiskt intryck. När det handlar om kostnaderna förstår jag på liberalerna att man vill dels köpa upp tjänster från riket som kostar lika mycket som om man har dem här. Det har jag kunnat redovisa. Det vi behöver ha för att uträtta den här tjänsten på Åland det kommer det att kosta om vi gör det på rikssidan. Men sedan vill man dessutom ha en person här på Åland som skall handleda och skicka vidare och ta hand om, så jag ser att det här blir ett dyrare alternativ än det som vi kommer att gå in för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag kan konstatera att av landskapsregeringsledamoten Lundbergs anförande framkommer det att det är ganska många saker som vi ser på samma sätt, det som skiljer är hur vi skall gå tillväga. Då har vi från liberalerna föreslagit lagmotionen. Jag skall senare ha ett anförande här i dag, men jag kan konstatera att när det gäller frågan om näringsrätt, som hon nämnde i sitt anförande, anser åtminstone jag att det här är helt klart skyddat enligt de nuvarande reglerna i Ålandsprotokollet och självstyrelselagen, att det går ovanför och det finns inte några risker. Det nämndes att det i rikets lagstiftning inte finns något om repressalier mot personer som gör en anmälan. Det framgår i 8 § om likabehandling att det de facto finns ett sådant system i rikslagstiftningen, som vi hänvisar till via blankettlagstiftningsförfarandet.

 

Ledamoten Britt Lundberg ifrågasatte om rikets lagstiftning uppfyller direktiv och krav. Det kan vara så att det finns frågeställningar där, men en sak är i alla fall säker, och det känner vi alla till här, att rikets lagstiftning om likabehandling har varit föremål för och troligtivs nagelfarits i EU:s handläggningar och den som har fått en anmärkning var vi och inte riket för att vi inte har implementerat detta! Att anmärkningen går till riket beror inte på deras bristfälliga lagstiftning utan på att vi inte har hängt med i utvecklingen.

 

När det gäller superombudsmyndigheten ser jag i framställningen embryot till den. Jag vet inte hur det är tänkt i framtiden, men om det är så att vi får en jätteorganisation ställer jag mig synnerligen tvekande till hur vi skall lyckas med det, att en jurist plus några tjänstemän skulle kunna handha alla dessa ärenden som tillhör barnombudsmannen, patient- och klientombudsmannen osv. Jag kan upplysningsvis nämna att t.ex. när det gäller Sveriges barnombudsman har de 20 anställda, varav fem jurister och de sköter bara barnombudsärenden.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Det finns en klar skiljelinje hur man skall gå tillväga. Det viktiga är ändå, tycker jag, att vi är överens om att lagen skall igenom och att det är viktiga frågor det handlar om, och det är jag glad åt. Däremot skulle jag vilja fråga, att tror man från liberalt håll att frågorna skulle skötas väldigt mycket bättre om det är så att det är en finsk minoritetsombudsman som skulle sköta detta? Vi måste också komma ihåg att Finland har en minoritetsombudsman. Åland kommer att ha en diskrimineringsombudsman. Sedan finns det visserligen tjänstemän kring minoritetsombudsmannen, men Finland har en, så de anser att kommer vi dit behövs det antagligen utökas med en till för att den skall kunna anpassa det till de åländska förhållandena. Jag tycker att det här är en samhällsfråga och att den här personen verkligen behöver vara här i vårt samhället för att kunna snappa upp om det är så att det t.ex. finns embryon för rasism eller någonting liknande hos oss. Det är det förebyggande arbetet som är så otroligt viktigt, inte polisarbetet i första hand och att söka rätt och fel. Jag förstod inte riktigt diskussionen kring den s.k. supermyndigheten. Jag fick den känslan nu av ltl Roger Eriksson att det skulle vara meningen att det skulle vara en och samma person som skulle sköta alla dessa områden. Så var inte den tidigare regeringens tanke utan man tänkte att det skulle vara trevligare att man skulle vara flera som skulle jobba tillsammans och att man kanske skulle kunna hitta några synergieffekter med kanslister osv. Men jag tyckte att det fanns så mycket i den lagen, t.ex. skulle man nu vara tvungen att formulera barnombudsmannens uppgifter, nu fundera färdigt på organisationen kring jämställdhetsarbetet, som jag var emot att man politiskt skulle flytta över härifrån. Jag tror att vi inte tänker riktigt lika när det gäller myndigheten. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Nej, det kan hända som landskapsregeringsledamoten Lundberg säger, att vi inte tänker riktigt lika här. Det framkom i framställan att utvecklingen kan gå mot en superombudsmyndighet. Hur många man har tänkt anställa där från landskapsregeringen vet jag inte, men helt klart är att det behövs en hel del personer. Som jag just nämnde har man bara i Sverige bara för barnombudsmannasidan 20 anställda, varav fem jurister. Vår organisation behöver vara mycket större om också de andra ombudsmannauppgifterna skall ingå i den. Det system som nu föreslås från landskapsregeringens sida gör att vi får två parallella system på Åland som är i kraft samtidigt, vilket jag i alla fall anser ganska oändamålsenligt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Utan att säkert veta och säkert minnas kan jag föreställa mig att tanken att man skulle föra över flera tjänstemän till den här myndigheten, som man då måste skapa, bl.a. hade sin grund i att patient- och klientombudsmannen mer eller mindre enigt härifrån lagtinget har sagts att borde vara oberoende och inte under social- och miljöavdelningen. Jag antar att det är grunden till att man funderar, att har man en myndighet där diskrimineringsombudsmannen, så kanske patient- och klientombudsmannen också kan jobba där och så blir den fristående. Det finns säkert en poäng i det, men min bedömning var den att skall vi nu i all hast börja flytta över patient- och klientombudsmannen utan att diskutera med henne och fundera på eventuella konsekvenser kring det, fundera på förtroenderådet och många, många frågor som därikring också skall passa in i myndigheten, så kanske vi inte får lagstiftningen färdig i tid och därför valde jag att lämna det utanför. Samma sak gäller barnombudsmannen, att nu bara bestämma sig för att, jo, att vi hastigt flyttar den över hit och hastigt funderar igenom vad den skall ha för uppgifter osv. Då tyckte jag att det finns risk för att det inte blir en genomtänkt framställning och därför lämnade jag den utanför. Samma sak är det med jämställdhetsfrågorna; eftersom jag tycker att det behöver finnas en jämställdhetsinspektör som hjälper till att landskapet skall bedriva jämställdhetspolitik, så kan inte den överflyttas till en oberoende myndighet och fortsätta arbeta så. I så fall måste vi ha två, och det finns det inte pengar till, så därför fanns det inte någon möjlighet att börja med det heller. Om man däremot senare tycker att det här skulle vara det rätta stället att sätta patient- och klientombudsmannen på, så ger lagen den möjligheten, men det måste göras en lag om patient- och klientombudsmannen till vilken den här lagen fogas och det görs en ändring i den också. Det är alltså ingenting som blir hips om haps utan det kommer lagtinget att bli fullt delaktiga av i den dagen det sker i så fall. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Herr talman!

Landskapsregeringen har presenterat sitt förslag till lagstiftning mot diskriminering.

 

Liberalerna förde redan i regeringsställning fram åsikten om att detta var ett område som best kunde tillgodoses med blankettlagstiftning eftersom det i riket finns en modern lag på området.

 

För att undvika en ökad byråkrati och ökade kostnader på ordnandet av arbetet mot diskriminering på Åland har vi valt att istället föreslå att lagtinget skulle anta rikets lag om likabehandling som blankettlag med vissa tekniska förändringar. Självstyrelsen skall användas då den har klara fördelar för ålänningarnas vardag och levnadsbetingelser , inte som ett självändamål. Bristen på lagstiftning på detta område sätter ålänningar i sämre situation jämfört med övriga landet. Likaså har EU-kommissionen påtalat saknaden av lagstiftning på området likabehandling och EG-domstolen  har avkunnat en fällande dom mot Finland vad gäller Åland och implementering av Europarådets två   direktiv. Det ena inom arbetslivets område, det  andra om tillgång till samhällsservice oberoende etnisk ursprung. Det står  även i landskapsregeringens handlingsprogram att på områden där det är mera ändamålsenligt skall blankettlagstiftning tillämpas. Vi anser att detta är ett sådant område.

 

Herr talman!

Det är ytterst viktigt att ålänningar garanteras ändamålsenlig och kvalificerad service på alla områden. Redan idag gäller rikets lag om likabehandling på alla de områden på Åland där riket har lagstiftningsbehörighet. Om vi går in för egen lagstiftning kommer vi att ha två parallella system, vilket vi anser är mycket svårhanterligt och förvirrande för invånarna.

 

Med blankettlagstiftning kan vi garantera den sakkunskap och objektivitet som fordras när man behandlar svåra ärenden såsom diskriminering . Åland kommer aldrig att ha så många fall att det blir rutin hos behandlarna. Enligt uppgifter från minoritetsombudsmannens byrå hade man 187 fall av etnisk diskriminering i Finland registrerade i deras kundregister under år 2004. De fallen utgör en tredjedel av byråns kundkontakter. Om vi omvandlar detta till åländska förhållanden kan man fråga sig om det är ändamålsenligt att börja med en egen myndighetsbyrå för detta. Statistiskt sätt blir det under 1 fall per år. Ledamot Perämaa kommer att närmare ta upp den statistiska delen i sitt anförande.

 

Herr talman!

Vi har hört hur landskapsregeringen vill att diskrimineringsärenden skall skötas i landskapet med en diskrimineringsombudsman som skall sköta allt som kan antas komma till hans eller hennes bord. Det gäller att motverka och förhindra diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.. Meningen är också att utvidga myndigheten till någon slags supermyndighet som skall ta hand om flera områden såsom jämställdhet och barnombudsmannaskapet samt patienträttigheter. Vi har motsatt oss den utvecklingen eftersom vi anser att de  är så vidskilda områden att en myndighet knappast med entusiasm kan åta sig skötseln av dessa. Vi liberaler ser inte denna supermyndighet som någon  lösning på alla myndighetsuppgifter som behöver lösas. Det föreslås även att landskapsregeringen i landskapsförordning kan föreskriva om ett konsultativt råd som skall bistå diskrimineringsombudsmannen. Jag återkommer till detta senare.

 

Herr talman!

Den i riket gällande lagstiftningen om likabehandling gäller både på offentlig och privat verksamhet vad gäller arbetslivsfrågor. Den gäller även diskriminering på grund av etnisk ursprung. Ingen får diskrimineras på grund av ålder, etnisk eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. För att förebygga diskriminering och för att behandla ärenden i fall av diskriminering finns en minoritetsombudsman samt diskrimineringsnämnd. En diskrimineringsnämnd har stora krav på kvalifikationer, minst hälften bör ha domarbehörighet tillika sekreteraren. Vill här skjuta in kvalifikationerna på den konsultativa sakkunigråd man föreslår i landskapsregeringens framställning. Var hittar vi på Åland alla dessa människor som fyller kraven på yrkeskunnande och erfarenhet på diskrimineringsfrågor för att trygga så objektiv och sakkunnig behandling av ärendena som möjligt. Den enskilda har rätt att fordra detta.

 

Vad gäller skötseln av likabehandling inom arbetslivet sköts det av arbetarskyddsmyndigheter och som jag redan tidigare nämnde så gäller detta redan idag på Åland vad gäller privaträttsligt anställda samt kommunernas tjänstemän.

Likaså har minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden behörighet på Åland på de områden där riket har behörighet.

 

Allt detta stöder vårt förslag om blankettlagstiftning.

 

För att garantera ålänningar bästa möjliga hantering av ärenden vad gäller likabehandling föreslår således vi liberaler att landskapsregering arbetar fram en överenskommelseförordning med riket, en överenskommelseförordning  som garanterar den service lagen förutsätter. Åland måste garanteras service på svenska, priset för köp av tjänster måste ingå i överenskommelsen, likaså principer för information för allmänheten. Här kan informationsdelen delas med landskapets möjligheter till information. T.ex. kan den under behandling varande arbetskraftsmyndigheten fördelas informationsplikt vad gäller likabehandling i arbetslivet. Den aktuella framställningen innehåller ju en paragraf om likabehandling.´

 

Herr talman!

Vad gäller den andra lagframställningen om ändring av 13 § i tjänstemannalagen för landskapet Åland så är det fråga om att få den lagstiftningen på samma nivå som övrig lagstiftning vad gäller likabehandling Detta gäller för landskapstjänstemän. De kommunala tjänstemän har redan bestämmelser om likabehandling  genom att lagtinget har antagit rikslagstiftningen som grund . Även detta talar för att en blankettlagstiftning skulle vara det bästa vad gäller likabehandling i landskapet. Parallella system bör undvikas för rättsäkerhetens skull.

 

Herr talman!

Som jag sade i början bör vi använda självstyrelsen så att den på bästa sätt garanterar ålänningarna ett rättsamhälle värt sitt namn. I fråga om likabehandling av människor anser vi att vi inte behöver hitta egna lösningar eftersom det redan finns system som garanterar alla ålänningar bästa möjliga service.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag har stor respekt för ltl Raija-Liisa Eklöws åsikter, men jag måste säga att jag tyvärr inte delar dem. Jag tycker att ltl Raija-Liisa Eklöw sätter väldigt stark fokus när det gäller minoritetsombudsmannen i det här fallet och diskrimineringnämnden på att folk skall dömas och att det skall avgöras, det skulle väldigt långt handla om tvister.  Kommissionens anda och mening, som jag har tolkat den, också vår inställning, har varit att det är väldigt viktigt att sätta stor fokus på det förebyggande arbetet, på information, på samhällsbygget i ett mera tolerant samhälle. Därför har vi tyckt att det är så jätteviktigt att personen finns här bland folket. Om man däremot sedan blir illa behandlad skall man få ett råd hur man kan gå vidare och är det då så att man har rätt till skadestånd skall detta dömas av tingsrätten, varken av nämnden eller diskrimineringsombudsmannen. Jag har stor respekt för att man har väldigt väl meriterade personer i nämnden och också minoritetsombudsmannen, men jag undrar om det ändå inte är viktigare, om man tänker på upplysningsarbetet, att man har kvalifikationer, att man vet hur det åländska samhället ser ut och vilken typ av information, vilken typ av upplysning, vilken typ av rapporter, vilken typ av undersökningar som behöver göras här på Åland och framför allt att de som känner sig illa behandlade vet vart de kan vända sig.

 

När det gäller frågan om parallella system är det någonting som jag åtminstone anser att vi inte kommer bort från även om vi har en blankettlag. Jo, vi kommer bort från det om vi ger upp vår självstyrelse och säger att vi skall ha precis lika som i Finland, men om vi skall ta hänsyn till alla de områden där vi har lagstiftningsbehörighet krävs det skild kunskap också där från rikssidan. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Ledamoten Britt Lundberg började med att jag är koncentrerad på tvist. Hon gick själv in på att hon saknade repressalier i rikslagstiftningen, så inte vet jag vem som talar om tvister! Jag har sett detta ur den synpunkten att om det går så långt att någon måste komma till tals, så är det bättre att man har sakkunniga personer som man får service av och inte bara någon som råkar veta hur det åländska samhället fungerar. Det är det som diskrimineringssystemet måste komma ifrån, vi kan inte diskriminera folk. Informationen är en helt annan bit. Jag ser också här en fördel om man åtminstone kan samarbeta med riket därför att i dessa internationella tider räcker det inte med att man ger informationen på svenska utan det kan vara på kurdiska, indiska eller vilka alla språk människorna talar. Det är väldigt svårt när vi ser på den här saken på helt olika sätt. Vi liberaler är helt på det klara med självstyrelseproblematiken, vi vet vad vi strävar efter och vill inte på något sätt att det här skall sätta självstyrelsen på sin spets. Det kommer att bli parallella system eftersom de som är på arbetsavtal ändå lyder under den finska minoritets- och diskrimineringsombudsmannen.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

När det handlar om repressalier tycker jag att det är viktigt att det finns med i lagen. Det är inte diskrimineringsombudsmannen som skall utmäta dem utan det är tingsrätten, så där finns det en domstol som sköter det. Det är självklart att diskrimineringsombudsmannen som vi anställer till myndigheten skall vara en sakkunnig och kompetent person, det är väl ingen som har påstått någonting annat! Arbetet är mycket större än att bara tala om ja och nej om en person har blivit diskriminerad eller inte och det handlar om att upplysa hela det åländska samhället. Det är arbetsgivare, det är folk som tar in ungdomar och vusna till skola, det handlar om att sälja varor och tjänster, hela det åländska samhället och hela vår lagstiftning behöver en genomgång för att se att vi inte diskriminerar någon. Av den orsaken tycker jag också att det är viktigt att den här personen finns här. När det gäller parallella system är detta någonting som ingår i vår självstyrelse. Det är som att vi är vana att titta på klockan på ett sätt på TV när vi har svensk TV på och på en annan på väggen i vardagsrummet. Vi är vana vid att det är parallella system, att i vissa fall gäller åländsk lagstiftning och i vissa fall finländsk. Men jag tror att vi är vanare att hantera det än vad man är från rikssidan. Det är kanske inte lika självklart att minoritetsombudsmannen på finsk sida vet vilka regler som gäller inom undervisning osv. på Åland.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Parallella system kan också då gälla olika rättssäkhetssystem för olika människor. Detta om något kommer att göra det väldigt förvirrande för ålänningarna eftersom det är två olika system. Vart skall jag vända mig? Vi kan bara konstatera att vi har en helt annan syn på frågan. Vi kommer säkert inte längre, men jag hoppas att lagutskottet skulle titta på framställningen med öppna ögon och fundera vilket system som är bäst för ålänningarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Forts.diskr.

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Bästa radiolyssnare, kan man säga nuförtiden fast timman är sen, eftersom debatten fortfarande radieras.

 

Obunden Samling har inlämnat en s.k. anslutningsmotion, en spciell sorts lagmotion som bygger på framställningen; den skall enligt lagtingsordningen inlämnas inom en viss tid för att på så vis beaktas. Egentligen är det ingen större skillnad, man skulle ändå ha behandlat den parallellt, men man kan på det viset hänvisa till framställningen i motionen, vilket också görs.

 

Jag skall inte orda desto mer om blankettlagsfrågan som har varit ganska aktuell i dag. Jag vill bara säga det att jag anser att i det här ärendet är det helt förkastligt med blankettlag, det blir ett slags självstyrelsepolitiskt strömavbrott om man tar en blankettlag i det här fallet. Det här är viktiga frågor för självstyrelsen och det bör vara en egen åländsk lag. När man läser lagarna kan man sedan säkert se vissa fördelar med utformningen av rikslagen, det skall jag också i det här fallet erkänna, det finns vissa fyndigheter, men totalt sett bör vi ha en åländsk lag, det är min absoluta uppfattning.

 

Herr talman!

Man kan se detta ärende som ett rutinärende, man kan tycka att det är ännu ett EU-direktiv som skall implementeras och att handlar om självklarheter. Men jag skulle inte säga att det gör det, utan bara det att det i direktivet nämns ordet ”ras” och att det underförstått då finns olika raser visar på att åtminstone ute i Europa finns det ett stort behov av sådana här bestämmelser. Jag har den uppfattningen att det finns inga raser och det länder landskapsregeringen till heder att man också har tagit bort det ordet ur framställningen och rättat till det misstaget. Det är för mig en främmande människosyn att tala om att det finns olika raser och det borde det vara i hela Europa, men tydligen är det fortfarande inte så. Det är bra att man har tagit ”dän” det ur framställningen.

 

Diskriminering finns nog i det åländska samhället, trots att vi kanske inte vill se den. Det är ungefär som när man på åttiotalet börja driva jämställdhetsfrågor och så beslöt dåvarande landskapsstyrelsen att ”enär jämställdhet redan råder i landskapet behövs inte ytterligare åtgärder”! Så tror jag nog också att det är med diskriminering också - har man t.ex. hört en homosexuell person berätta hur den bemöts i det åländska samhället förstår man nog att det finns en hel del att göra, vilket jag har erfarit, också hur utlänningar kan bemötas. Man har svårt att veta om man skall skratta eller gråta åt sådana här berättelser. Men det handlar om enskilda individer och den här lagstiftningen betyder otroligt mycket för dem, att de får ett rättsskydd, man får inte avvika från det som är norm när det gäller deras avvikelser.

 

Jag och Obunden Samlings lagtingsgrupp stöder framställningen å det varmaste med några ändringar.

 

Ärendet är intressant ur självstyrelsepolitisk synpunkt. Som lagtingsledamöter känner vi noggrant till självstyrelsesystemet och självstyrelsen är som bekant ett nationalitetsskydd för ålänningarna, vars syfte uttryckligen var och fortfarande är ett skydd mot det som man kan samla i begreppet förfinskning. Även om de yttre förutsättningarna ganska drastiskt har ändrats till vissa delar är trycket fortfarande starkt framför allt på det svenska språket på Åland. Jag har tidigare sagt att man kan t.o.m. ifrågasätta självstyrelsens framgång som språksydd eller om man har t.o.m. upplevt det som ett misslyckande, men det är en annan diskussion, herr talman.

 

När det gäller lagstiftningen lyser det lite varningslampos hos bakgrunden av det. Om man skall sätta till pränt när man är diskriminerad och när man inte är det är det av största vikt att man noggrant funderar över hur det här påverkar det nationalitetsskydd som självstyrelsen utgör så att det inte kringskärs. Utan att bli för juridiskt detaljerad ser jag det som så att de bestämmelser som uttryckligen står uppräknade i självstyrelselagen inte är hotade, eftrersom självstyrelselagen går över vanlig lagstiftning, den går t.o.m. över Finlands grundlag om de står i konflikt. Däremot finns det en räcka specialbestämmelser i vanliga landskapslagar som är, vill jag påstå, hotade av denna lag eller åtminstone såtillvida hotad att de kan stå i konflikt med lagstiftningen. Det viktigaste exemplet visar jag på i lagmotionen, där jag hävdar att de s.k. undantagsbestämmelserna i 3 § borde utvidgas.

 

Motionen föreslår att det i 3 § skulle intas ett tillägg som lyder: ”Bestämmelsen i denna paragraf utgör hinder inget mot att det vid tillsättande av kommunala tjänster tillmäts särskild betydelse att den som anställs har kännedom om landskapets förhållanden eller är bosatt i landskapet i enlighet med 59 § kommunallagen för landskapet Åland.” Det är den exakta ordalydelsen ur kommunallagens 59 §.  Jag påstår alltså att om man inte gör det kan en person, som då inte får en tjänst i en kommun, när kommunen med hänvisning till 59 § har tillsatt en som har lokal kännedom eller bor i landskapet, hävda att den personen är diskriminerad, vilket upphäver 59 § i kommunallagen eller det uppstår en tvist. Det är av största vikt att man skulle ta in det tillägget eftersom man i 3 § räknar upp alla andra specialsaker med krav på näringsrätt, krav på hembygdsrätt osv. Detta är en väsentlig sak för kommunerna.

 

Förutom redan befintliga bestämmelser i den här lagen och i andra lagar som utgör nationalitetsskyddet skulle jag säga att en brist som blir tydlig, särskilt om man läser den s.k. språkpolitiska grönboken, är att man är alltför slarvig i landskapsförvaltningen med ämbetsspråket. Man har tillåtit, som man kunde kalla, en förändring av förvaltningskulturen så att det är underförstått, inofficiellt accepterat, att man använder finska både i tal och i e-postkommunikation med riksmyndigheterna. Detta gör man ofta framför allt för att man kan det, för att vara smidig osv. Det framgår tydligt i Gunilla Sanders utredning, och det är nog en beklämmande läsning. Den som har hävdat att kejsaren har nya kläder ser där att kejsaren är tyvärr helt naken, vilket jag tidigare har påpekat. När man stiftar en sådan här lag måste man fundera om det finns skäl att i lagen utöka nationalitetsskyddet för ålänningar. Eftersom förvaltningskulturen har ändrat skapar det ett behov också i nästa led för kunskaper i finska. Man är tvungen att kunna finska för att jobba i landskapsförvaltningen. Det är tyvärr en sanning i dag.

 

Motionens förslag är att bestämmelsen skulle utökas att det skulle gälla att man är diskriminerad om man har s.a.s. gått miste om en tjänst med hänvisning till språkkunskaper som det inte finns stöd för. Tillägget lyder:

 

”Särbehandling på grund av krav på eller meritering med anledning av språkkunskaper för vilka det inte finns stöd i lag eller som inte uttryckligen är motiverade vid tillträde till tjänst hos landskapet eller kommunerna skall räknas som diskriminerande.”

 

Det är alltså inte den som eventuellt har kunskaper utan den som eventuellt inte har. Det här handlar givetvis om krav på kunskaper i finska. En ålänning skall inte behöva kunna finska för att jobba i självstyrelseförvaltningen. Det är min ståndpunkt och det vill jag att man för in i lagstiftningen som en uttrycklig signal att det är fel. Det har till min kännedom under några års tid kommit tre fall, varav det senaste för några veckor sedan, där man vid tjänstetillsättning i landskapsförvaltningen uttryckligen har sagt till en sökande som inte har fått jobbet, att tyvärr vi tog en som kunde finska. Man säger det t.o.m., och det är ytterst beklämmande. Det har fått mig att arbeta fram förslaget. En ålänning skall på grund av självstyrelsen inte behöva avkrävas kunskaper för att jobba i självstyrelseförvaltningen.

 

Herr talman!

Förutom dessa exempel kan det finnas andra i landskapslagarna och jag har försökt leta och jag upplever faktiskt denna lag som tillkommen under stor stress, och så är det, det har vi alla sett, de jagar oss med blåslampa från Bryssel! Visst är det viktigt att vi behandlar lagen snabbt, men samtidigt är det så pass viktiga frågor att vi inte får göra några misstag. Jag ber därför lagutskottet att noggrant granska framställningen och höra expertis för att undvika att nationalitetsskyddet påverkas och för att undanröja varje tvivel hos mig.

 

Det finns många exempel där man kan fråga sig vad lagen innebär, t.ex. är barn som inte får gå i finsk skola eller på finsk dagis diskriminerade? Är studerande, som med hänvisning till föräldrarnas inkomst får lägre studiestöd, diskriminerade? Är en detaljhandlare som inte kan förete svensk bruksansvisning diskriminerad? Det är möjligt att svaret är enkelt på dessa frågor, men det kan också vara ganska komplicerat. Det får inte vara så att vi implementerar EG-rätt som går emot självstyrelsens grundvalar, det är väldigt viktigt – därav denna motion.

 

Herr talman!

Till sist vill jag föreslå att ärendet bordläggs till plenum på måndag den 4 april.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag har undersökt om lagen på något sätt skulle stå i strid med kommunallagen, och det gör den inte. Lagen utgör inget hinder för att t.o.m. premiera en person som bor här på Åland. Enligt våra jurister finns det alltså ingen konflikt här. Jag har stor respekt för principen att man som anställd i förvaltningen – det som ltl Danne Sundman egentligen är ute efter med den fina skrivningen – egentligen inte skall behöva använda något annat språk än svenska i så fall att man uttryckligen inte jobbar med något sådant där språk behövs. Men, som jag sade i mitt anförande, tycker jag att det är mera en princip man borde gå in för vid anställande än att man skall se det som en diskrimineringsgrund. Jag har åtminstone svårt att få ihop det att man skulle ha kunskap som en diskrimineringsgrund här. Av den orsaken tycker jag att det är svårt att tillmötesgå ledamoten Sundman på den punkten.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag börjar där ledamoten Britt Lundberg slutade. Det är inte innehavet av kunskap som skall anses diskriminerande utan det är ”oskäliga krav på och meriterande med anledning av”, som det står i lagmotionen. Det är den som går miste om en anställning på grund av att den inte kan uttryckligen finska som skall anses vara diskriminerad med hänvisning till det nationalitetsskydd som självstyrelsen utgör.

 

När det gäller den andra bestämmelsen i lagmotionen så hur jag än läser framställningen måste det gå att åberopa; om du har sökt ett jobb i kommunalförvaltningen, inte fått det för att en ålänning har fått tack vare kännedom om landskapet och att ålänningen var bosatt här osv., så måste du kunna åberopa att du är diskriminerad. Om man inte uttryckligen sätter in det som ett undantag i 3 § där de övriga undantagen är uppräknade. Det finns i sista momentet i framställningen: ”Bestämmelsen i denna paragraf utgör inget hinder mot att det uppställs krav på kunskaper i svenska, innehav av åländsk hembygdsrätt, åländsk näringsrätt eller finskt medborgarskap.” Övrigt skall uppfattas som diskriminering. Jag ber alltså lagutskottet att överväga detta noggrant.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Lagen utgör inget hinder att ställa krav på svenska och den hindrar, som sagt, inte heller att man premierar en som är bosatt i landskapet. Jag har ingenting emot att lagutskottet tittar vidare på stadgandet, men det är min bestämda uppfattning och det är målsättningen som vi har haft när vi har utformat lagen, så detta har juristerna varit väl medvetna om.

 

När jag sade i mitt anförande att jag hoppas att framställningen får en snabb behandling menade jag förstås inte att man skulle kväsa diskussionen på något vis utan det är klart att man får ta tid på sig och debattera framställningen till det är färdigt. Däremot vädjar jag om att lagutskottet t.ex. inte går på sommarlov och lämnar den till hösten eller något liknande, så det är det jag menar med snabb behandling. Självklart skall man gå på djupet med framställningen och arbeta med den så länge man behöver.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag är inte sämre karl än det att jag kan erkänna att det kan hända att jag har fel, vilket jag hoppas i det här fallet, men jag vill se att lagutskottet noggrant reder ut det och det är bra att höra från ledamoten Britt Lundberg att det finns tid att behandla den på ett korrekt sätt; annars skulle det vara fel. Det finns tidramar att har man begått ett fel så skall man ändå hinna göra det på rätt sätt. Jag hoppas som sagt att detta underkastas noggrann bedömning i lagutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman nämnde två saker som jag anser det värt att kommentera från min post som lantråd. Det första var att det är inofficiellt accepterat att prata finska och använda sig av finsk e-post i arbetet i landskapsförvaltningen. Jag vill tydligt uttala att verksamhetsspråket inom landskapets förvaltning och skall uteslutande vara det. Skriftväxlingen med riksmyndigheterna är också svenska. Jag hoppas verkligen att alla som jobbar inom landskapsförvaltningen är medvetna om det, och det tror jag att alla faktiskt är. Sedan har vi en praktisk verklighet som många av våra tjänstemän lever i som kan vara svår att hantera ibland. Jag har försökt under årens lopp, och kommer att ha det som ambition framdeles också, att ge våra tjänstemän allt det stöd som behövs för att kunna leva upp till det som självstyrelselagen stadgar. Jag är inne på mitt fjortonde år i landskapsregeringen nu och jag tycker att jag har sett en utveckling under de här åren att i slutet av nittiotalet och i samband med EU-medlemskapet höll vi på att på något sätt svämmas över av finska handlingar osv., man hann helt enkelt inte med att fungera på det sätt som man bör i enlighet med självstyrelselagen. Men jag tycker mig ha märkt en tydlig förändring och en tydligt ändrad attityd till att faktiskt leva upp till självstyrelselagen, man markerar från åländsk alltmer att vi accepterar inte att det kommer handlingar på finska osv. Det hänger också ganska mycket ihop med att av dem som i dag jobbar ivår förvaltning är väldigt många utbildade i Sverige och har därmed inte samma kunskaper i finska som man kanske har haft under sjuttio- och åttiotalet, så det är ett slags paradigmskifte på gång som jag tycker att är sunt med tanke på målsättningen med hela självstyrelsen.

 

Herr talman!

Jag önskar att ltl Danne Sundman skulle förtydliga sig när han sade att det var tre fall där man har sagt att finska var nödvändigt. Jag har svårt att komma på de fallen själv, men om han inte vill nämna dem här i offentligheten kanske han kan nämna dem till mig. Jag vet att när det gäller tjänsten i Bryssel kräver den finska men några andra tjänster kan inte jag komma på så här på rak arm.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det står i självstyrelselagens 36 § att Åland är enspråkigt svenskt uttryckligen. Jag gläds med lantrådet om det är så att det har skett en förbättring, men tyvärr är utredningen som gjordes ganska jobbig läsning för en som hävdar svenska språket inom förvaltningen och den visar att det i praktiken ställs stora krav på kunskaper i finska, fast det inte får göras s.a.s. Verkligheten och uppfattningen som lantrådet har går inte riktigt hand i hand, men som sagt är det så att det pågår ett paradigmskifte är det bara bra. Det är ju så att paradoxen blir total när man konstaterar att egentligen är bästa skyddet mot finska i förvaltningen att man anställer folk som inte kan finska utan utbildade i Sverige som bara kan svenska. Det låter fel att säga att en kunskap kan göra skada, men så är det i det här fallet om man använder sina kunskaper på fel sätt.

 

När det gäller tjänstetillsättningarna kan jag här vid sidan om över en kopp kaffe, om det är så att det är okej för de tjänstemän som har pratat mig, så kan jag bra nämna dem för lantrådet, det har jag ingenting emot.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Det är ganska talande och belyser väldigt bra de skillnader som de obundna och liberalerna har i tänkesättet, nämligen att ltl Danne Sundman säger att det här är viktiga frågor för självstyrelsen. Visst är det viktiga frågor för självstyrelsen, men som jag också sade i mitt anförande och det vi hela tiden vill påpeka är att man skall föra fram det som är viktigt för ålänningarna. Då anser vi att blankettlagstiftningen ger bättre service och bättre trygghet på allt sätt för ålänningarna. Men det här är nog ett talande exempel på hur olika vi ser på självstyrelsen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Visst är det talande och det är väl helt okej att vi som lagtingsledamöter har olika uppfattning om vad som är rätt för Ålands folk; i en demokrati så väljer man lagtinget som folkets företrädare. Jag hör till dem som tror att vi här på Åland kan göra saker minst lika bra som man kan göra på annat håll. Jag har inte någon misstro mot ålänningarnas förmåga, tvärtom är jag imponerad av att en så liten folkspillra på 26.000 människor som bor ute på några granitholmar har ordnat en sådan tillvaro som man har i dag. Jag ser inga problem med att man också kan ordna det här inom måttliga resurser och i en så här folknära fråga tycker jag att vi använder självstyrelsen och utökar självstyrelsens förvaltning t.o.m. om det så behövs- man kan förstås spara in på andra ställen – för att ha denna service nära ålänningarna och garanterat på svenska, även om jag tror att den här myndigheten nog är den sista som inte fungerar på svenska; annars har jag dålig erfarenhet av riksmyndigheter: det blir det finlandssvenska sättet att fungera om man skall ha kontakt med riksmyndigheter, att man kan nog leva på svenska i Finland, men man måste kunna finska – här skall man klara sig utan det.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag betvivlar inte på ålänningarnas kunskaper och att ålänningarna är duktiga på många sätt, men i sådana här fall är det ofta fråga om spetskunskaper, så det blir kanske så att vi får importera någon från fastlandet hit som kan ta hand om det. Då är det bättre att de sköter ärendena där!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är frågan om vilket fastland – det finns flera runtom oss! Nu är hela Östersjön med i EU, så vi har många fastland! Skämt åsido. När det gäller sådana här frågor om minoriteter, diskriminering osv., så om det är någon kunskap vi borde ha förädlad på Åland så är det det. Den anknyter nära till hela självstyrelselösningen och t.o.m. till demilitariseringen alla bestämmelser som finns kring självstyrelsesystemet; om det är så att vi inte kan det på Åland skall vi absolut lära oss det här, för det gynnar vår sak i kntakter med riksmyndigheter, EU, när vi får besök osv. Det här en betydelsefull kunskap att ha lokalt på Åland.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag ids inte ge mig in i den språkpolitiska debatten, den kommer som en självklarhet alltid när vi diskuterar lagstiftning, blankettlagstiftningar, egen lagstiftning, självstyrelsepolitiken osv. Jag vill ytterligare en gång för vår del betona att för oss är det så att självstyrelsen är till för ålänningen, inte tvärtom. Därför gör vi alltid bedömningen när vi stiftar lagar och är med i arbetet att gagnar det ålänningen med en egen lag eller gagnar det ålänningen bäst om vi tar ett system så att det blir enhetligt för många fler, för finländaren i gemen. I just den här lagen blir det på det viset att vi kommer att få två system: kommunala tjänstemän och landskapstjänstemän kommer att verka och finnas under skydd av den egna lagstiftningen, om det blir på det viset som har föreslagits, men alla andra som är i arbetsavtalsförhållande, också sjömän – sjömanslagen är riksbehörighet – de kommer att skyddas av den finska lagen om likabehandling. Vi får en gråzon: vilken lag skyddas man av, är det etnisk diskriminering, skall man vända sig till diskrimineringsombudsmannen här, är det diskriminering i en arbetsfråga skall man vända sig till arbetskyddsmyndigheten osv. Det blir ett mycket otydligt system. Ingen kan hålla reda på det, och bara det här kan vara en diskriminering i sig. Om skyddet i de olika lagarna är olika kan det också vara en diskriminering i sig. Vi har kommit till den insikten att det blir ett enhetligare system om vi alla skyddas av samma lag, om man är tjänsteman, om det är fråga om etnisk diskriminering eller om man är i ett arbetsavtalsförhållande och vi ser rent pragmatiskt på detta. Det finns många andra stora frågor där vi gärna inför självstyrelsemomentet i diskussionen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är samma diskussion som i det föregående ärendet om polislagstiftningen. Jag ser det som så att för att uppnå enhetlighet bör vi ta över de behörighetsområden som inte i dag är under självstyrelsen. Arbetsrätten är kanske det bästa exemplet på där vi borde ha självstyrelse så att vi skulle ha ett företagsvänligare system, för vi har så många små företag och arbetslagstiftningen i dag är helt horribelt utformad. Jag understöder å det varmaste att man skulle försöka få enhetlighet och att den här lagen gäller alla. Men jag ser det inte som en lösning att man ger bort den behörighet vi har, utan tvärtom borde man inleda förhandlingar med riksmyndigheterna att ta över arbetsrätten. Jag tror att den är på B-listan, så det är ganska enkelt att göra det!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Som jag sade under det föregående ärendet strävar vi efter en dynamisk utveckling av självstyrelsen. Vi är fullt beredda på att diskutera övertagande av behörighet på områden där den enskilde ålänningen kan få fördelar och därigenom också självstyrelsen som förlängning på det. Det diskuterar vi gärna, men vi ser det inte som så att vi absolut måste hänga kvar vid varje liten detalj. Man kan ge ifrån sig någonting och kanske utvecklas och göra det bättre. Som jag senare kommer att visa statistiskt är inte det här ett jättestort problem på Åland, men för att det är en självstyrelsefråga står vi beråd att instifta en hel myndighet för det här, det är inga småsaker. Statistiken visar att det inte är något jätteproblem. Jag tycker ändå att man måste kunna ha den pragmatiska synen i de här sakerna och inte alltid komma in på självstyrelsepolitiken för att inte bli så låst. Jag uppfattar det som att ltl Danne Sundman är en klok karl och har många goda åsikter och är intressant att debattera med, men just i de här frågorna blir det en viss låsning, om jag säger så!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller resonemanget om att det inte är ett problem så tror jag att när man ser statistik från Finland är det så att i det finska samhället ser man fortfarande jämställdhetsfrågorna, de är inte ännu rumsrena att driva politiskt utan vi har kommit mycket längre här med jämställdhet mellan könen. Jag tror också att när det gäller diskriminering har vi ett mycket öppnare klimat och när den här lagstiftning kommer tror jag att det är många åländska individer som känner att de får stöd av lagstiftaren för att inte diskrimineras. För mig behöver det inte vara särskilt många för att det skall vara motiverat. Som sagt, de livsöden jag har fått mig till del av personer som känner sig diskriminerade i det åländska samhället – bara ett av dem räcker för att ta den här åtgärden. Givetvis blir det skalproblem när vi är 26.000 människor och måste ha en egen myndighet, men det är någonting som EU har tvingat på oss, inte har vi valt det själva. Men jag tycker att det här är den bästa lösningen för Ålands folk.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Under diskussionen har ltl Danne Sundman föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum måndagen den 4 april. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Gun Carlson: Herr talman! Jag stöder förslaget om bordläggningstiden till 4 april.

 

TALMANNEN: Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna möjlighet att yttra sig. På talarlistan finns ltl Gun Carlson, ltl Anders Eriksson, ltl Roger Eriksson, ltl Mats Perämaa och ltl Anne-Helena Sjöblom.

 

Ltl Gun Carlson: Avstår. Ltl Anders Eriksson: frånvarande. Ltl Roger Eriksson: avstår.

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Som man kunde förvänta sig blev detta väldigt mycket en självstyrelsepolitisk diskussion och ingen är överraskad. Problematiken är ändå i grunden i själva ärendet och det som vi behandlar, så jag skall försöka hålla mig till den delen och dels föra fram till lite statistik om hur mycket ärenden som behandlas av motsvarande myndighet i Finland och dels försöka analysera det för att försöka belysa vidden av den här problematiken här på Åland. Jag håller med om att själva signalen om att man antar en lagstiftning är viktig därför att den ger ett stöd åt många människor som kanske har känt sig berörda av diskriminering, men man måste ändå försöka besinna sig och titta på hur många fall det är fråga om per år, hur många som berörs och om det är värt att vi antar en egen myndighet för de här sakerna. Det har nämligen också av många förts fram från denna talarstol, annars också, att den åländska byråkratin har svällt ut och vi måste göra allt för att se till åtminstone att den inte sväller ut ytterligare. För mig rimmar det här resonemanget illa med att man nu står i beråd att stifta en ny myndighet.

 

Analys av statistik från minoritetsombudsmannens kansli i Helsingfors

 

187 registrerade kundkontakter 2004 rörande etnisk diskriminering. 2 fall har förts till diskrimineringsnämnden sedan

nämnden tillsattes för ca 1 år sedan.

 

Dessa ärenden sköts med en kanslipersonal om minoritetsombudsmannen + 4 överinspektörer + 1 planerare.

 

Omräknat i kundärenden ger detta 187/6 = 31,17 ärenden

per anställd att hantera per år.

 

Om man antar att diskrimineringsgraden är motsvarande på Åland

och jämför befolkningsunderlaget så blir det beräknade antalet diskrimineringsfall för vår föreslagna diskrimineringsombudsman och eventuella kanslist 0.94 fall per år.

 

Arbetsbördan för det föreslagna konsultativa rådet blir enligt samma beräkningsgrund ca 1 fall per 90 år.

 

Analysen visar att minoritetsombudsmannen på sitt kansli under förra året haft 187 registrerade fall av etnisk diskriminering, 187 kundkontakter. Till det kan jag också säga att vid förfrågan hur ofta kunderna/klienterna var intresserade av en öga-mot-öga-kontakt visade det sig att det var ytterst sällsynt; de allra flesta ville ha sina kontakter per telefon, mail, brev osv. Åtminstone i Helsingfors är det uppenbarligen så att kunderna/klienterna själva inte har haft så stort behov av den personliga kontakten, men det har varit mycket bra ändå att kunna ha en telefonkontakt med juridisk expertis och sakkunniga människor. Tidtabellen stämmer inte riktigt för diskrimineringsnämnden tillsattes förra våren och har nu suttit ungefär ett år, men under ett års tid har två fall förts till diskrimineringsnämnden. Jag gör en liten jämförelse med diskrimineringsnämnden i riket och tanken på att vi skall ha ett konsultativt råd här på Åland. Det är inte riktigt samma sak, men i varje fall i grunden kanske delvis samma tanke att minoritetsombudsmannen i Finland och diskrimineringsombudsmannen här skall kunna föra en dialog och kunna få hjälp av ett bredare organ.

 

På minoritetsombudsmannens kansli har man minoritetsombudsmannen själv plus ytterligare fem personer. Man diskuterar kanske eventuellt någon liten utökning, men för tillfället är det sex personer. Med en enkel matematisk kalkyl har jag räknat ut att med 187 kundkontakter per år/sex personer så hanterar man – det är väldigt förenklat – 31,17 fall per person och år i Helsingfors.

 

På nästa rad har jag gjort jämförelse med Finlands befolkningsmängd ungefär 5,2 miljoner och våra drygt 26.000. Om vi antar att finländarna diskriminerar sina människor ungefär lika mycket som vi diskriminerar våra här – det är också en grov antagelse – så blir det ett faktum, matematiskt i varje fall, att vår diskrimineringsombudsman kommer att få hantera 0,94 fall per år, alltså med lite tur kan det gå ett år när ingen ringer alls. Då är frågan: Hur stor expertis bygger man upp med så få fall?

 

Skulle man gå in för att stifta ett konsultativt råd, vilket inte är sagt att man med säkerhet gör, men kanske i varje fall, så blir det pass fånigt, får jag väl ändå säga, att utav 187 fall i Finland av vilka två fall har förts till diskrimineringsnämnden, blir jämförelsen matematiskt så att behovet av att föra ärenden från diskrimineringsombudsmannen här till det konsultativa rådet blir 1 fall per 90 år! Det här är som sagt grova kalkyler, men man kan inte tillsätta ett konsultativt råd för 90 år, det går inte, så att det blir ganska många råd som inte kommer att ha ett enda fall överhuvudtaget.

 

Detta är för att vi skall kunna skapa oss en bild av problematikens vidd. Det finns förstås diskriminering i samhället, men man måste fråga sig på allvar när man ser dessa siffror: Kan vi genom att anta det föreslagna lagförslaget genom att stifta en egen myndighet, en diskrimineringsombudsman som hanterar lite färre än ett ärende per år, verkligen bygga upp den expertis med informationsskyldighet som här har nämnts så att det gagnar ålänningen?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Statistiken var mycket intressant, men det vi måste komma ihåg här är att vi ser på siffrorna att Finland inte riktigt har levt upp till direktivet därför att här är det igen antalet kontakter. Det är kunderna/klienterna som skall vara aktiva, men man utgår tydligen från att minoritetsombudsmannen inte har gjort någonting själv då? Det finns ingen redovisning över allt förebyggande arbete, alla rapporter, allt upplysningsarbete, allt det saknar jag. Det här avslöjar också var Finland lägger ribban och vilket värde man sätter i det här arbetet. Det är också någonting som är viktigt att ta till sig.

 

Viktigt att lägga märke till är att det är 187 fall av etnisk diskriminering, precis som kommissionen säger. Finland prioriterar etnisk diskriminering, men det finns inte ett enda fall av de andra diskrimineringsgrunderna. Finland har givit etnisk diskriminering ett större värde än de andra. Det är viktigt att vara lite kritisk till det när det gäller Finlands hantering, som kommissionen mycket riktigt har fört fram. Jag tycker också att det är viktigt att titta på att man har en minoritetsombudsman, sedan har man kanslipersonal som hanterar resten.

 

Jag är övertygad om att den här frågan kommer att bli större; för varje år som går blir den större. Jag minns när det fanns handikappade människor som var instängda hemma i sina stugor. Jag är 40 år och jag minns att det har funnits sådana. Tack och lov har vi kommit från det i dag. Det är klart att samhället utvecklas och det kommer att bli viktigare och ju mer vi debatterar det och också genom att vi kommer att ha en egen myndighet här på Åland, vilket jag tycker att är viktigt, kommer det också att ge folk mod att våga söka råd osv. Jag tycker fortsättningsvis att det är viktigt, när man tycker det är svårt med parallella system, att det måste vara här som det är lättare att tydliggöra vad det är som gäller. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kan inte förstå att det skulle bli mera diskriminering i framtiden bara för att ledamoten Britt Lundberg kommer ihåg hur illa det var någon gång tidigare för flera tiotals år sedan. Nu har det blivit mycket bättre och det går mot någonting bättre, och det är därför vi står i beråd att i någon form anta en lag om likabehandling. Just informationsbiten, som ledamoten Britt Lundberg själv pratade om, skall sträva till att vi helst inte skall komma till några tvister överhuvudtaget, inga rättsfall, utan informationen skall leda till att diskriminering inte skall behöva ske. Nog är min tro att allt det här arbetet som vi utför kommer att leda till att det blir bättre. Enligt statistiken är det helt klart så att det är registrerade kundkontakter 187 stycken om etnisk diskriminering, men vad gäller arbetslivsfrågor är det arbetsskyddsmyndigheterna som sköter om dem. Så är det här och så är det också i Finland. Jag använde ordet kanslipersonal, men de som står under minoritetsombudsmannen heter överinspektörer, så det är inte något fult i Finland att anställa personal heller, som jag kan se det. Hur man än försöker prata bort att informationsbiten inte stod med i min analys är det ändå så att de verkliga fallen beskrivs här, då man kommer s.a.s. till strid om de här sakerna. Det leder bara till under ett fall per år här på Åland. Hur man skall upprätthålla expertisen är något som förvånar åtminstone oss liberaler. Informationsbiten har vi sagt att skall skötas, men det behöver inte vara en myndighet som sköter det, man kan köpa hanteringen av ett fall och sedan kan sköta informationen.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Med mitt exempel om de handikappade för kanske 30 år sedan ville jag synliggöra just det att då krävde man inte någon rätt överhuvudtaget och i dag har vi, tack och lov, kommit till det att alla människor skall behandlas lika. Men fortfarande diskrimineras människor och den här utvecklingen kommer att gå framåt och fler och fler kommer att få råg i ryggen och våga kräva sin rätt. Då tycker jag att det är viktigt att den svaga skall ha myndigheten i sin närhet och att det är myndigheten här som kan tala om vad det är som gäller. Jag tycker också att nu blev det ännu mer komplicerat. Är det ett arbetsärende skall du vända dig någon annanstans och är det ett etniskt ärende skall du vända dig till ett ställe!  Här har vi det samlat på ett och samma ställe, vilket gör det mycket tydligare. Det kan upplevas som svårt och otydligt att det i vissa fall är rikslagstiftning, vissa fall åländsk lagstiftning, men jag tror att man är bättre skaffad att förklara det för människorna på Åland här än vad man är på rikssidan. Framför allt tycker jag att det förebyggande arbetet är så oerhört viktigt och att man är lyhörd för vilka insatser som behövs här på Åland och det kan man göra på en myndighet, men det kan vi inte köpa från Helsingfors, inte för några pengar i världen!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Tidigare var det förstås bedrövligt, ingen hade någon rättighet och kunde få skydd i rättsskyddsfrågor, så vi har kommit väldigt långt. Det här är ett steg på vägen att vi antar en lag. Men det är ändå inte ett oerhört problem som hela tiden finns. Det kommer att leda till några få fall som går så långt att de registreras som ”kundkontakter”, det kan vara ett kallt ord, men det är det enda ordet jag har här. Därför måste vi överväga om vi verkligen tror att vi kan upprätthålla en expertis på det här området. Det är ingen lätt sak att anställa en jurist somhar kunskap på detta område – de finns inte var som helst – och sedan är det meningen i varje sammanhang förstås att man lär sig under sitt arbete, men om man inte har någonting att beta i annat än att informera grundlägger man inte en expertis som kanske ger det resultat som vi önskar, så jag ber alla att överväga och fundera på det krassa budskapet i statistiken som jag förevisade, är detta verkligen ändamålsenligt?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Eftersom jag inte vet om jag är närvarande vid plenum på måndag då detta ärende behandlas skulle jag vilja göra lagutskottet uppmärksamt på en sak, nämligen att framställningen säger att den nya lagstiftningen skall beröra landskapets och kommunens tjänstemän. När lagen om kommunala tjänstemän trädde i kraft reglerades den här biten redan i den lagstiftningen. Lagutskottet borde reda ut det. Det är fel att lagen mot diskriminering gäller för kommunala tjänstemän eftersom det redan är reglerat så att rikslagen gäller för dem, enligt 12 § i landskapslagen om kommunala tjänstemän och diskrimineringsförbud. Det här tycker jag att man skall titta noggrant på. Det här visar vad som händer när man ena gång tar blankettlagstiftning och den andra gången bestämmer sig för att stifta egen lag och så krockar de med varandra.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 4 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändring av landskapslag om avbytarservice för lantbrukare. (FR 9/2004-2005).

 

Ärendet avförs från listan och upptas till behandling de 4 april.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående ändrad landskapslag om kommunalvägar. (FR 6/2004-2005).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Vi har nu på vårt bord lagutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående ändrad landskapslag om kommunalvägar. Ärendet berör närmast en lagteknisk detalj, nämligen att beslut om att bygga kommunalväg eller att ändra en enskild väg till kommunalväg skall fattas med enkel majoritet i stället för med kvalificerad majoritet.

 

Utskottet har erfarit att ändringen är helt i tiden. Kravet på kvalificerad majoritet av fullmäktiges beslut förekommer endast i mycket få och speciella fall. Lagutskottet har även konstaterat att landskapsregeringen i framställningen fortsättningsvis har kvar institutet med att ett beslut skall underställas för fastställelse. Det här är en ganska gammal tradition som inte längre fyller någon funktion. Utvecklingen har gått ifrån det här. I dagens samhälle är det inte förenligt med modern syn på den kommunala självstyrelsen att ha kvar det här förfarandet. Vi har dock i lagutskottet erfarit att det här är en kvarleva från den tid då dåvarande landskapsstyrelsen hade instrumentet i sin hand, främst för att säkerställa att den kommunala beslutsgången har gått riktigt till samt att detta förfarande ännu finns kvar i vissa bestämmelser. Vi har gjort bedömningen att det systemet inte försvarar inte sin plats mera, men vi har också erfarit när vi har hört personerna att det krävs en större översyn av lagen än vad framställningen omfattar och att landskapsregeringen planerar en total översyn av landskapslagstiftningen om kommunalvägar, så det här var alltså gjort för att få det snabbt justerat.

 

På basen av detta anför ett enhälligt lagutskott att lagtinget antar lagförslaget som det framgår ur framställningen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 10:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2004-2005 angående handel med utsläppsrätter. (FR 3/2004-2005).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. 

 

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Lagtinget har på sitt bord att behandla social- och miljöutskottets betänkande nr 2 som gäller landskapsregeringens framställning nr 3 om handel med utsläppsrätter.

 

Landskapsregeringen föreslår att det införs ett system för handel med utsläppsrätter i enlighet med EG:s direktiv. Utskottet föreslår att lagförslaget antas med vissa ändringar av språklig respektive lagteknisk natur. Dessutom föreslår utskottet en korrigering av lagtexten som ett tillägg som reglerar förordningsbehörigheten.

 

Utskottet konstaterar att lagstiftningen följer Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87 som är förenligt med Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar och med Kyotoprotokollet.

 

Tanken med blankettlagen är att landskapets kraftbolag skall kunna verka under samma förutsättningar som kraftbolag i riket och att landskapet i framtiden kommer att följa de ändringar som sker i rikets lagstiftningen på området.

 

Blankettlagen kommer att ha retroaktiv verkan så att kraftbolagen i landskapet kommer att tilldelas utsläppstillstånd med start från och med den 1 januari 2005. På detta vis kommer de åländska bolagen att behandlas lika som kraftbolagen i riket trots att rikslagen trädde kraft redan den 4 augusti 2004.

 

Vid behandlingen av ärendet har det framkommit att det på grund av ett förbiseende inte finns någon bestämmelse i blankettlagen som reglerar landskapsregeringens rätt att utfärda förordningar. Utskottet föreslår därför en ny paragraf som reglerar detta.

 

Utskottet noterar ytterligare att lagstiftningen innebär att kraftbolagen i landskapet kommer att kunna sälja sina utsläppsrätter på den öppna marknaden. Vid ett eventuellt elavbrott i Sverigekabeln kan landskapet ansöka om de extra utsläppsrätter som kommer att behövas för att täcka de ökade utsläppen. Utskottet konstaterar på basen av detta att de kommande åtgärderna inte är tillräckliga för att stävja klimatförändringen och att mer restriktiva regler kommer att behövas i framtiden.

 

Lagförslaget är fram till 2008, sedan kommer det nya bestämmelser. Utskottet har efter diskussion kommit fram till att det här på sikt kanske minskar utsläppen eftersom det kanske är förmånligare att minska utsläppen i stället för att köpa utsläppsrätter. I de fall där det är ekonomiskt fördelaktigt kommer det säkert att ske.

 

På Åland berörs egentligen bara två bolag: Ålands Kraftnät Ab och Ålands Energi Ab. Det är Ålands Kraftnät som skulle kunna, om det riktigt ställer till sig, få behov av ökade utsläppsrätter, alltså om man måste använda den nya reservkraftsanläggningen i Tingsbacka. Det står dock att vid extrema förhållanden kan man få utökade utsläppsrätter, vilket då kommer att innebära att det inte blir någon kostnad för oss. Vi får inte böter.

 

Utskottet har erfarit att avsikten med blankettlagen är att ge landskapsregeringen rätt att tillämpa de förordningar som utfärdats i riket oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreslår. Utskottet föreslår därför en ny paragraf som reglerar landskapsregeringens rätt att med eller utan förändringar anta författningar som utfärdats med stöd av lagen om utsläppshandel. Ändringen torde överensstämma med landskapsregeringens intentioner. Vi har hört ministern och hon ansåg att det här var bra.

 

Med stor fara för att någon skall säga att här är det en blankettlagstiftning igen föreslår jag ändå att vi antar den med de föreslagna ändringarna.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. spörsmål angående miljölagstiftning och miljötillstånd. (S 4/2004-2005).

 

Meddelande om när landskapsregeringens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsregeringen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet avlämnades av talmannen till landskapsregeringen den 23 mars 2005.

 

 

Ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. enkla fråga angående lokal upphandling. (EF 4/2004-2005).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte avges.

 

Lagtingets nästa plenum är  fredagen den 1 april kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.25).

 

 

Originalfil