Plenum den 30 november 2009 kl. 13.00

 Ålands lagting

 

STENOGRAFISKT PROTOKOLL

 

 

 

 

 

 


Plenum den 30 november 2009 kl. 13.00

Plenum börjar. 1

Remiss efter bordläggning. 2

1   Landskapsandelarna 2010

Landskapsregeringens framställning (FR 8/2009-2010)

Remiss. 2

2   Godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Nederländerna såvitt avser Aruba

Republikens presidents framställning (RP 3/2009-2010)

Remiss. 2

3   Godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Nederländerna såvitt avser Nederländska Antillerna

Republikens presidents framställning (RP 4/2009-2010)

Remiss. 2

4   Godkännande av protokollet med Schweiz för att ändra avtalet för undvikande av dubbelbeskattning

Republikens presidents framställning (RP 5/2009-2010)

Remiss. 2

5   Handikappservice

Landskapsregeringens framställning (FR 5/2009-2010)

Remiss. 23

6   Växtskyddsmedel

Landskapsregeringens framställning (FR 6/2009-2010)

Tredje behandling. 28

7   Godkännande av avtalet med Polen för att undvika dubbelbeskattning

Lagutskottets betänkande (LU 1/2009-2010)

Republikens presidents framställning (RP 1/2009-2010)

Tredje behandling. 29

8   Godkännande av avtalen med Bermuda, Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna om inkomstbeskattning

Lagutskottets betänkande (LU 2/2009-2010)

Republikens presidents framställning (RP 2/2009-2010)

Andra behandling. 29

9   Landskapslagstiftning om pensionsskyddet för ledamöter av lagtinget och landskapsregeringen

Stora utskottets betänkande (STU 1/2009-2010)

Lagutskottets betänkande (LU 17/2008-2009)

Landskapsregeringens framställning (FR 19/2008-2009)

Enda behandling. 31

10  Klimatvänlig fordonspark

Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 1/2009-2010)

Lagtingsledamoten Roger Janssons m.fl. hemställningsmotion (HM 61/2007-2008)

För kännedom... 34

11  Hembygdsrätten

Lagtingsledamoten Roger Janssons enkla fråga (EF 2/2009-2010)

12  Postens marknadsföring

Lagtingsledamoten Mika Nordbergs enkla fråga (EF 3/2009-2010)

Plenum slutar. 34

 

Plenum börjar

Närvaroregistrering. 28 ledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller vtm Gun-Mari Lindholm p.g.a. av  privata angelägenheter samt ltl Anders Englund p.g.a. deltagande i SLC:s styrelse- och fullmäktigemöte.

Om ledighet från plenum den 2 december 2009 anhåller ltl Folke Sjölund p.g.a. deltagande i Finlands kommunförbunds styrelse i Helsingfors. Beviljas.  

Remiss efter bordläggning

1      Landskapsandelarna 2010

Landskapsregeringens framställning (FR 8/2009-2010)

Ärendet bordlades den 19.11.2009 då lagtinget beslöt att ärendet ska remitteras till finansutskottet.

Diskussion. Ingen diskussion. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

Remiss

2      Godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Nederländerna såvitt avser Aruba

Republikens presidents framställning (RP 3/2009-2010)

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänns?

Diskussion. Ingen diskussion. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

Remiss

3        Godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Nederländerna såvitt avser Nederländska Antillerna

Republikens presidents framställning (RP 4/2009-2010)

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänns?

Diskussion. Ingen diskussion. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

Remiss

4        Godkännande av protokollet med Schweiz för att ändra avtalet för undvikande av dubbelbeskattning

Republikens presidents framställning (RP 5/2009-2010)

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänns?

Diskussion. Ingen diskussion.

Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

Remiss

5        Handikappservice

Landskapsregeringens framställning (FR 5/2009-2010)

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänns?

Diskussion.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren

Herr talman! Så här i Nobel tider, vill man travestera och utropa: Äntligen! Efter många om och men, en hel del men faktiskt, ligger lagframställningen om handikappservice på lagtingets bord.

På Åland gäller rikslagen om stöd och service på grund av handikapp enligt lydelsen från 1992.  Revideringar och förbättringar har inte gjorts på Åland trots att det genomförts flera ändringar i rikslagen. Det har försatt ålänningar med funktionsnedsättning i en sämre ställning än motsvarande målgrupp i riket. Enligt 44 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland ska lagtinget, i samband med att budgeten fastställs, sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket.  

Genom att uppdatera lagstiftningen på det sätt som föreslås i framställningen moderniseras handikapplagstiftningen och möjligheterna för funktionshindrade att leva och vara verksamma i samhället underlättas. Förändringarna och förbättringarna gäller tolktjänst, dagverksamhet samt rätt till personlig assistent. Lagframställningen utgår från att också i fortsättningen tillämpa blankettlag på Åland. Om Åland har en blankettlag, som innebär att rikslag tillämpas och att alla lagändringar som görs i riket automatiskt även gäller hos oss, med omedelbar verkan, säkerställer vi de funktionshindrades rättigheter. Det blir mer och mer komplicerat att bereda lagar gällande handikappfrågor då sjukförsäkringslagar, socialvårdslagar och konventioner bör passa ihop och bilda en fungerande helhet.

Genom förslaget förs centrala bestämmelser om tolktjänst från förordningsnivå upp på lagnivå samtidigt som nya uttryckliga bestämmelser om dagverksamhet och personlig assistans intas i landskapslagstiftningen. Med tolktjänst avses tolkning på teckenspråk som används för att underlätta kommunikationen mellan den handikappade och omgivningen. I dagverksamhet innefattas sådan verksamhet som ordnas utanför hemmet för att stödja den handikappade och där han eller hon kan klara sig så självständigt som möjligt och knyta och upprätthålla värdefulla sociala kontakter. Förslaget innehåller även bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en handikappad ska tillerkännas rätten till personlig assistans, dvs. den nödvändiga hjälp som krävs för att han eller hon på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra dagliga sysslor, utföra vissa arbeten, bedriva studier, ägna sig åt fritidsaktiviteter, delta i samhällelig verksamhet samt upprätthålla sociala kontakter och därigenom leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. För kommunernas del innebär förslaget att kommunerna ska erbjuda de handikappade tjänster och stöd som till sitt innehåll och sin omfattning motsvarar behovet i respektive kommun.

Herr talman! Jag önskar ge en kort översikt av handikappservicen i landskapet. När det gäller tolktjänster har kandikappförbundet åtagit sig att vara huvudman för en teckenspråkstolk, vars tjänster kommunerna köper vid behov. 

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte finns det redan i viss mån i landskapet genom att speciallösningar arrangerats. Handikappförbundet har stått som huvudman för ett Mål 3-projekt ”Stöd i Arbete” del I och del II. Tanken är att projektet ska avslutas 2010 med målet att faktiskt implementera metoden permanent.

Handikappförbundet står även som huvudman för Fixtjänst, arbetsverksamhet för handikappade i enlighet med bestämmelserna i socialvårdslagen. Fixtjänst har för närvarande tre ordinarie arbetsledare, varav en också är föreståndare, och ca 16 personer är arbetstagare. Avtalet mellan handikappförbundet och kommunförbundet har förnyats år 2008. Kommunförbundet och landskapsregeringen har ett separat finansieringsavtal som innebär att verksamheten vid Fixtjänst till 50 procent finansieras med PAF-bidrag. Till övrig del finansieras verksamheten med landskapsandelar för social verksamhet i kommunerna och kommunalskattemedel. AMS hjälper till med anpassning av arbetsuppgifter och arbetsplats utgående från handikappades behov.

Det primära målet är att gravt handikappade ska få arbete, men om det inte är möjligt bör denna grupp få arbetsverksamhet med stöd av socialvårdslagen. Dagverksamhet ordnas när de gravt handikappade inte kan delta i arbetsverksamhet. Dagverksamheten är inte tänkt att ersätta arbetsinsatsen från en personlig assistent. Dagverksamhet finns i landskapet enligt följande; omsorgsförbundet har dagverksamhet för utvecklingsstörda, ÅHS dagklinik har dagverksamhet för psykiskt funktionshindrade och Folkhälsan har dagverksamhet för dementa i Allaktivitetshuset. Dessutom finns vid sjukhuset dagverksamhet för Huntington-klienter.

Viktiga lagändringar som föreslås i handikappservicelagen är att tolkningsservice, som anses som en grundläggande fri- och rättighet, tryggas genom lag. Antalet tolkningstimmar utökas från 240 till 360, under ett kalenderår, för svårt hörsel- och synskadade och för andra gravt handikappade från 120 till 180 tolkningstimmar. Skälet till denna utökning av timantalet är att den tidigare minimimängden har ansetts otillräcklig för att tillgodose de dagliga behoven av tolktjänst för bl.a. svårt hörsel- och synskadade.

Dagverksamhet innefattar sådan verksamhet som ska hjälpa handikappade att klara sig självständigt och möjliggöra för dem att etablera nya sociala kontakter. Dagverksamheten kan bestå av matlagning, motion, diskussion, utflykter, skapande verksamhet samt övning i sociala färdigheter. Om en gravt handikappad kan delta i dagverksamhet bevaras och stärks funktionsförmåga samtidigt som förutsättningarna att klara av de dagliga sysslorna på egen hand främjas. Samtidigt underlättas situationen för den handikappades anhöriga genom den avlastning som dagverksamheten innebär. Dagverksamheten är ett exempel på bra förebyggande verksamhet.

Tankegången är att det är rehabiliteringen som är prioriterat och att öppenvården ges företräde i förhållande till institutionsvård. Fastän dagverksamhet inte uttryckligen har nämnts som en tjänst som hör till specialomsorgerna, har den en etablerad ställning som en del av specialomsorgerna och dessutom finns det ett färdigt servicenätverk för verksamheten. Andra gravt handikappade personer än utvecklingsstörda har inte någon klar laggrundad rätt att delta i dagverksamhet. I praktiken har exempelvis rehabiliteringsklienter inom mentalvården omfattats av kommunernas dagverksamhet, men det är skillnaderna i kommunerna, vilket innebär att olika grupper av handikappade inte bemöts på ett jämlikt sätt. Lagstiftningen ska vara tillräckligt exakt och förpliktande, eftersom klienterna inte alltid själva klarar av att försvara sina rättigheter.

Framställningen innehåller bestämmelser om utredning av en handikappad persons servicebehov, uppgörande av en serviceplan och om krav på att ärenden som gäller service ska behandlas utan dröjsmål. Utredningen av servicebehovet ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att kontakt har tagits för att få service. Beslut om service och stöd ska fattas senast inom tre månader från det att ansökan lämnats in, om det inte finns särskilda skäl som kräver längre behandlingstid. Utredningen av servicebehovet är ett led i processen som ska leda fram till en individuell serviceplan. Planen ska utarbetas i samförstånd med klienten och i vissa fall med klientens lagliga företrädare, någon anhörig eller någon annan närstående.

Serviceplanen är inget överklagbart förvaltningsbeslut. Men den är ändå av stor betydelse, till exempel när kommunen i samråd med klienten väljer hur personlig assistans ska ordnas, eftersom planen med klientens samtycke ska innehålla så heltäckande information som möjligt om klientens individuella servicebehov och livssituation.

Genom de nya reglerna om personlig assistans har personer med gravt handikapp rätt till personlig assistans. Den personliga assistansen omfattar den hjälp som är nödvändig för att en gravt handikappad ska kunna sköta de dagliga sysslorna både hemma och utanför hemmet, arbeta, bedriva studier, delta i fritidsaktiviteter och engagera sig i samhällelig verksamhet. Bestämmelserna om personlig assistent syftar även till att förbättra de gravt handikappades möjlighet att knyta sociala kontakter. 

Personlig assistans kan ordnas på tre olika sätt. Enligt den första varianten kan en gravt handikappad anställa en personlig assistent där kommunen ersätter den handikappade för de kostnader som anställningen föranleder. Denna arrangemangsmodell motsvarar det nuvarande systemet med personlig hjälpare, där hjälparen står i anställningsförhållande till den person som får hjälp. Modellen förutsätter att den handikappade har förmåga att utbilda och handleda assistenten i arbetsuppgifterna samt att han eller hon har förmåga att sköta övriga uppgifter som en förman förväntas kunna. Samt även fullgöra de skyldigheter som hänför sig till rollen som arbetsgivare. Kommunens myndigheter ska vid behov handleda och bistå den gravt handikappade i frågor som rör avlöningen av en assistent.

Anhöriga eller andra som står den handikappade nära kan dock inte fungera som assistenter såvida det inte finns särskilt vägande skäl. Avsikten med personlig assistans är att göra det möjligt för en handikappad person att leva ett självständigt liv både hemma och utanför hemmet. Om en anhörig sköter uppdraget som personlig assistent uppnås detta syfte inte fullt ut i alla situationer. Inte minst för barn och unga, med handikapp, spelar en utomstående assistent en viktig roll för utvecklingen mot självständighet och deltagande i samhällslivet på lika villkor.

Ett särskilt vägande skäl att anställa en anhörig eller en annan närstående person som assistent kan föreligga t.ex. vid akut behov av hjälp eller om den ordinarie assistenten insjuknar eller anställningsförhållandet upphör och det uppstår svårigheter att hitta en ersättare. Det kan även vara motiverat att anställa en anhörig om det generellt sett är svårt att hitta någon utomstående som kan fungera som personlig assistent. Noteras bör att de tungt vägande skälen måste ligga i den handikappades intresse och till exempel inte i kommunens intresse.

Begränsningen hindrar inte att pågående anställningar fortsätter, om en anhörig eller någon annan närstående redan en längre tid har varit personlig assistent och om läget kan anses ligga i den handikappade personens intresse. Särskilda skäl som hänför sig till handikappet eller sjukdomen kan innebära att det med tanke på den handikappades bästa är motiverat att en anhörig eller en annan närstående person utses till assistent. Sådana situationer kan uppkomma i samband med handikapp och sjukdomar som i hög grad påverkar funktionsförmågan, t.ex. ALS och andra framskridande muskelsjukdomar, långt framskriden multipel skleros, MS och svåra traumatiska hjärnskador. I dessa fall förutsätts det bl.a. att assistenten ska behärska den gravt handikappade personens fysiska motorik och, i de svåraste situationerna, kunna tolka gester och sinnesstämningar. I sammanhanget är det värt att understryka skillnaden mellan att ha en personlig assistent och att få närståendevård. Det primära målet med att ha en personlig assistent är att klienten ska bli mer självständig och oberoende och är i första hand inte tänkt att vara vård eller omsorg.

Enligt den andra varianten kan assistans ordnas så att kommunen ger den gravt handikappade en servicesedel för assistentservice. Servicesedeln är ett lämpligt sätt att ordna personlig assistans framför allt när assistans behövs bara några timmar i veckan eller när det behövs en vikarie för den ordinarie assistenten. Systemet med sevicesedlar är inte utvecklat på Åland delvis på grund av våra små förhållanden men det kan komma att ändra i takt med att vi får fler privata producenter av socialservice på Åland.

Genom den tredje varianten kan kommunen ordna servicen i form av köpta tjänster antingen inom ramen för egen serviceproduktion eller i samarbete med en annan kommun eller andra kommuner.

Avsikten är att alla nämnda metoder att ordna personlig assistans också ska kunna kombineras med varandra och med andra service- och stödformer i enlighet med handikappservicelagen och den övriga socialvårdslagstiftningen. På det viset kan boendeservice kompletteras med personlig assistans, om boendeservicen inte i tillräcklig hög grad tillgodoser den gravt handikappades behov utanför boendeserviceenheten eller hemmet. Dessutom kan kommunen komplettera hjälpen till den gravt handikappade genom hemservice eller hemvård och närståendevård.

Målgruppen för personlig assistans utgörs av sådana personer som på grund av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller sjukdom behöver hjälp av någon annan i dagliga sysslor, arbete, studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och det sociala umgänget. Alla med gravt handikapp, oberoende av diagnos och ålder, kan vara i behov av personlig assistans. Däremot ska hjälpbehov som huvudsakligen beror på åldersrelaterad sjukdom och funktionsnedsättning inte automatiskt ge rätt till personlig assistans.

Personer med gravt handikapp får personlig assistans oberoende av i vilken ålder det handikapp eller den sjukdom har uppkommit som är orsaken till hjälpbehovet. I enskilda fall kan det uppstå problem med gränsdragning och tolkning av frågan om hjälpbehovet beror på en åldersbetingad sjukdom eller handikapp. Den nya tjänsten är inte tänkt att ersätta hemtjänst eller vård och omsorg för äldre.

Rätten till personlig assistans ges bara till personer som behöver mycket och återkommande hjälp av andra i de dagliga rutinerna. För att få personlig assistans krävs att den hjälpbehövande själv måste kunna ange vilken assistans som behövs och på vilket sätt. Därmed utesluts de handikappade personer vilkas behov bestäms av någon utomstående. I de flesta fall innebär hjälpbehovet då huvudsakligen omsorg, vård och tillsyn, och det är behov som bör tillgodoses på något annat sätt än genom personlig assistans.

Herr talman! Lagframställningen har följdenligt ekonomiska och administrativa konsekvenser. Tolktjänsterna utnyttjas i dagsläget i mycket begränsad utsträckning. Landskapsregeringens bedömning är att i den mån förslaget skulle innebära en förändring i utnyttjandet av dessa tjänster är de ekonomiska verkningarna relativt små. Det är dag- och assistansverksamheten som i huvudsak kommer att bidra till de kommande kostnadsökningarna. När det sedan gäller dagverksamheten kan förslaget leda till en ungefärlig merkostnad på uppemot 185 000-200 000 euro. Landskapsregeringen drar sin slutsats på basen av uppgifter från kommunerna.

Det här är ingen exakt vetenskap, långtifrån, men vi ser att om vi jämför våra slutsatser och beräkningar stämmer de överens med samma förhållanden som finns i riket. I dagsläget är det 7 personer som använder sig av tolktjänster, 5 personer är sysselsatta i dagverksamhet.

Förslaget, till den del det gäller tolkningsservice och dagverksamhet, har inte några avgörande administrativa verkningar utan handikappservicen kan fortsättningsvis ges inom ramen för den organisation som hittills byggts upp för att tillgodose det nuvarande behovet av tolktjänster och dagverksamhet.

När det gäller personlig assistans är det mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt exakt förutse vilka totalkostnader reformen innebär för landskapet.

I dagsläget är antalet gravt handikappade som har personlig assistent 24 personer. De omfattas redan av någon form av socialvårdstjänst, vilket tyder på att deras servicebehov i huvudsak är tillfredsställt åtminstone när det gäller de nödvändiga dagliga funktioner som anknyter till boendet. De nya reglerna om personlig assistans påverkar troligtvis behovet av annan service såsom t.ex. färdtjänst genom att detta behov kan minska något eftersom en gravt handikappad, som får personlig assistans, i stället i vissa fall kan använda sig av allmänna trafikmedel.

I rikspropositionen har man försökt estimera det framtida behovet och om man antar att den procentuella andelen gravt handikappade av hela befolkningen är densamma i landskapet som i riket skulle det korrelera någorlunda väl med de uppgifter som landskapsregeringen erhållit.

Om framställningen antas av lagtinget och om vi räknar med att den träder i kraft till sommaren kan vi anta att kostnaderna ökar till ca 30 000 euro 2010 i landskapet som helhet. Eftersom den lagstadgade rättigheten under år 2011 utökas till minst 30 timmar per månad, om lagreformen genomförs på det sätt som förutsätts i detta förslag, estimeras på motsvarande sätt en merkostnad för år 2011 till ca 200 000 euro. De verkliga merkostnaderna kan i själva verket dock bli lägre eftersom man kan anta att också rätt få timmar räcker till för en del av klienterna. Hur omfattande det kommer att bli går dock inte att fastställa exakt.

När det gäller de administrativa konsekvenserna innebär förslaget att kommunerna åläggs att utföra nya och fler administrativa uppgifter. Den tid som åtgår till att utreda behovet av samt fatta beslut om assistansservice kräver att handläggningsrutiner ses över och att kommunernas respektive socialförvaltningar gör de ärendeprioriteringar som behövs för att tidsramarna ska kunna följas.

I framställningen finns ett viktigt resonemang kring jämställdhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Det finns fortfarande märkbara skillnader mellan kvinnors och mäns livsvillkor, och handikapp gör inte saken bättre. Kvinnor med handikapp har på många sätt sämre livsvillkor än män med handikapp. I jämförelse med män utan handikapp är det ett mycket stort avstånd till handikappade kvinnors livssituation. Det gäller exempelvis ekonomi, hälsa, förankring på arbetsmarknaden, politiskt inflytande och tillgång till välfärden.

Arbetet för jämställdhet har ibland trängts undan av jämlikhetsarbetet när det gäller personer med handikapp. Den ena diskrimineringsgrunden, den som handlar om kön, har inte blivit synlig därför att den andra, den som handlar om handikapp, har varit så iögonfallande. Samhällets handikappreformer har varit inriktade på att undanröja de mest påtagliga hindren för delaktighet för alla som lever med handikapp, men reformerna har inte genomförts utgående från ett genus- och jämställdhetsperspektiv.

Arbetet för att göra samhället mer tillgängligt är lika viktigt för båda könen, och det är viktigt att lyfta fram könsdiskrimineringens betydelse under processen. Det har inte i tillräckligt hög grad beaktats att kvinnor med handikapp, till skillnad från män, diskrimineras både på grund av sitt kön och på grund av sitt handikapp. Båda diskrimineringsgrunderna måste därför synliggöras mer än vad hittills varit fallet. Om vi inte är medvetna om att varje person med handikapp faktiskt är kvinna eller man kan vi inte se när kvinnor eller män är utsatta för könsdiskriminering.

Kvinnor och män med grava handikapp behöver erbjudas mycket praktisk hjälp och kan därför ha utomstående personer hos sig många timmar om dygnet. Män frågar enligt modern forskning inte efter professionell assistans, i samma utsträckning som kvinnor, utan vill ofta bli vårdade av sina anhöriga. Kvinnor däremot vill oftast inte ha anhörigvård utan professionell hjälp.

Undersökning och forskning beskriver förhållandena i omkringliggande regioner i Norden. Relevant och mer omfattande forskning saknas än så länge i landskapet. Landskapsregeringen anser att man med fog kan konstatera att förhållandena med stor sannolikhet är desamma i landskapet och att åtgärder måste vidtas för att förbättra situationen.

Herr talman! Lagframställningen har varit på en omfattande remiss. Först var tolktjänst och dagverksamhet på en remissrunda ut till kommunerna. Sedan skrev landskapsregeringen ett PM om personlig assistans och ställde relevanta frågor till kommunerna för att kunna göra kostnadsberäkning. Processen har dessvärre dragit ut på tiden.

Slutligen, herr talman, vill jag understryka vikten av att flytta fram positionerna när det gäller handikappolitiken. Handikappolitiken har ett eget stycke i landskapsregeringens handlingsprogram. Vi har under de här två åren tagit konkreta steg framåt. Vi har bl.a. på socialvårdsbyrån fått en chef som har till uppgift att bevaka handikappfrågorna. Vi har gjort en delundersökning i ekonomisk utsatthet där vi har kartlagt funktionshindrades behov och problem på Åland. Vi har gått igenom lagstiftning för att när Finland ratificerar FN-konventionen, som berör handikapp, så ska vi också ligga på linjen och kan ratificera den samtidigt.

Herr talman! Jag har också goda förhoppningar om att vi ska kunna börja projektet med handikappkoordinator, som är längre efterfrågat och efterlängtat både från funktionshindrade och anhöriga.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! För det första stöder frisinnad samverkan den här lagstiftningen. Vi välkomnar den och vi tycker det är bra att man moderniserar. De individer som ska få sina rättigheter tillgodosedda får det i och med den här lagstiftningen. Det som vi ställer oss lite frågande till är blankettlagstiftningen. Det är bra initialt när man får samma förmåner som i Finland. I och med blankettlagstiftningen finns det också en risk, om man gör en förändring, en försämring mot något håll i Finland så följer den per automatik med till Åland. Därför skulle det ha varit bättre att haft en lagstiftning som materiellt exakt är lika, det skulle ha varit en fulltextlag. Det skulle ha säkerställt våra individers rättigheter även om det ändrar eller försämras i Finland.

Den andra saken som jag är orolig för är om de små kommunerna verkligen kommer att klara av att leva upp till det här, så att alla individer får en jämställd service när det gäller det här området.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Bekymret har varit att vi har haft en fulltextlag, som har blivit ändrad i slutet av 90-talet och i början av 2000-talet, där vi inte alls har hängt med. Därför gjorde vi den här bedömningen att vi vill ha en blankettlag som följer efter rikslagstiftningen. Det har varit ett uttryckligt önskemål från handikapporganisationen. Om man går tillbaka i tiden så är det inte mycket sociallagstiftning som vi tar här i lagtinget. Vi har släpat efter när det gäller det här. Det är på landskapsregeringens stora ansvar att hänga med i lagstiftningen och se när det kommer förändringar för att sedan att kunna avgöra om vi sätter saker ikraft.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Jag sade att det är bra så länge lagstiftningen går åt det hållet, då är en blankettlagstiftning jättebra. Tittar man på hur det går för Finland idag med krympande ekonomiska förutsättningar så finns det också risker med en blankettlagstiftning. Vårt mål skulle naturligtvis ha varit, för att ha exakt samma förmåner eller bättre på Åland, en fulltextlag. På samma sätt som man måste följa med om det blir försämringar så måste man också följa med när det går åt andra hållet. Det handlar kanske om resurser och socialförvaltning.

Den andra frågan är lika relevant för mig; hur kommer de små kommunerna, som redan idag visar minus efter minus i sina budgeter, att klara de här uppgifterna när det gäller enskilda individers rättigheter? Det tycker jag att man inte har ägnat mycket tid åt i den här lagstiftningen.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Igen, handikappservicelagen är reviderad i Finland i slutet av 90-talet och i början på 2000-talet. Åland har överhuvudtaget inte hängt med. Jag vill ändå understryka att det är viktigt att landskapsregeringen och socialvårdsbyrån hänger med vad som är på gång. Min uppfattning är att man gör det. Man har koll på läget och håller sig väldigt informerad och har kontakter till riksförvaltningen.

När det gäller små kommuner så delar jag den oron. Landskapsregeringen skriver i 2010 års budgetförslag att vi ska försöka ta ett helhetsgrepp om socialvården i landskapet. Det är onekligen så att vi står inför stora, stora utmaningar. Vi kan ju inte heller stoppa all sociallagstiftning bara för att vi har små kommunstrukturer. Det fungerar inte.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack herr talman! Jag hade tänkt ta upp lite samma tema som här nu diskuterades. Jag ska återkomma till det.

Jag skulle i stället vilja ha ett klargörande av ministern. Det var i samband med presentationen av dagverksamheten som jag blev lite fundersam, man hänvisade bl.a. till Fixtjänst och Folkhälsan. Enligt den här lagstiftningen så har jag fått för mig att de här tjänsterna i första hand riktade sig till personer med grava funktionsnedsättningar. När man talar om Fixtjänst är det ju frågan om personer med varierande funktionsnedsättningar och när det gäller Folkhälsan handlar det väl om äldre personer med demens. Uttryckligen ska lagen inte beröra dem. Hur går det riktigt ihop?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Det kanske var jag som var otydlig. Jag hade ett ganska långt och faktaspäckat anförande. Jag redogjorde hur det såg ut i dagsläget i landskapet Åland när gäller Folkhälsans och Fixtjänst verksamhet. Jag tog in alla de här komponenterna som finns. Folkhälsans verksamhet berörs inte av lagstiftningen. Jag hade en redogörelse för dagsläget.

Ltl Barbro Sundback, replik

Samma sak tas ju upp i de allmänna motiveringarna. Man blir lite osäker vad det egentligen är för målgrupp man har i tankarna? Det står ju helt klart, när det gäller personlig assistans, gäller det personer med grava funktionsnedsättningar. Angående dagverksamheten så tycker jag att ministern inte klargjorde om det gäller alla personer med funktionsnedsättningar eller enbart sådana med grava funktionsnedsättningar?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

När det gäller den här framställningen så ingår utökad tolktjänst, dagverksamhet och personlig assistans. När det gäller personlig assistans så finns det framställningen definierat, under målgrupp, vad som menas och mera detaljer finns i själva lagparagraferna.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mika Nordberg, replik

Tack talman! Vi vill från obunden samlings sida också framföra att vi tycker att det är en bra lagframställning för att få ordning på handikappservicelagen när det gäller de luckor som har funnits så att lagstiftningen uppgraderas till den situation vi befinner oss idag. Jag vill lite uppehålla mig vid det som nämndes tidigare nämndes av ltl Jörgen Strand. Det handlar just om de mindre kommunernas ekonomiska möjlighet att tillgodose de olika utgifterna som det här kommer att medföra. Har man alls tittat på någon slags gemensamt ekonomiskt ansvar, som skulle kunna delas på något sätt mellan kommunerna?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! I framställningen framkommer det också att kommunerna kan samarbeta, två kommunerna eller flera. När det gäller landskapsandelarna för socialvården kom det upp här i budgetdebatten, och det var någonting som jag framhöll, att landskapsandelarna för socialvården har ökat på några år. De har fördubblats från 9-10 miljoner euro till över 18 miljoner euro. Kommunerna har fått ett rejält tillskott i kassan när det gäller socialvården. Vi behöver fundera närmare på hur vi ska få socialvården att fungera och den speciella utmaning vi har med små kommuner i landskapet.

Ltl Mika Nordberg, replik

Talman! När det gäller kommuner så har vi förhållandevis väldigt små kommuner på Åland. I Finland har de haft sammanslagningar för att klara av sjukvården. Kostnadsfördelningen är kanske en fråga som social- och miljöutskottet skulle kunna titta närmare på. En liten kommun, om det uppstår ett behov eller att folk flyttar till kommunen, kan få ekonomiska problem. Därför skulle det vara bra om social- och miljöutskottet kan titta närmare på detta.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Lagframställningen utgår från funktionshindrades rättigheter. Man kan inte i lagframställningen heller ta hänsyn till kommunstrukturerna. Jag delar uppfattningen, det har jag sagt flera gånger, vi behöver se på socialvården som helhet i landskapet eller se på att ha större kommunenheter.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sirpa Eriksson

Herr talman! Den liberala lagtingsgruppen ser fram emot de förbättringar som den aktuella handikappservicelagen kan ge de funktionshindrade på Åland. Lagen i stora drag innehåller utökad rätt till tolktjänst för hörselskadade, hörsel- och synskadade och talskadade. Lagen innehåller subjektiv rätt till personlig assistans för gravt handikappade och dagverksamhet för gravt handikappade.

Vad innebär lagförslaget om personlig assistans? Det innebär att alla gravt handikappade på Åland, som fyller lagens kriterier, kommer att få större möjligheter att göra saker som de skulle göra om det var friska. Saker som är en självklarhet för de flesta av oss; gå på bio, kafé, handla och träna o.s.v. Det är inte diagnosen som ger rätten till assistans utan det är funktionsförmågan. Rätten till assistans har ingen åldersgräns. Försämrad funktionsförmåga på grund av ålder berättigar inte till personlig assistans.

Inte bara de fysiskt handikappade utan även de med psykisk sjukdom eller personer med utvecklingsstörning kan ha rätt till personlig assistans.

Gravt handikappade kommer att ha rätt till assistans för de dagliga sysslorna, arbete och studier i den utsträckning som det är nödvändigt. De har tio timmar per månad, fram till slutet av 2010, för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och för upprättande av sociala kontakter. Från och med den 1.1.2011 ska de gravt handikappade ha rätt till minst 30 timmar assistans per månad för sociala aktiviteter.

Kommunerna kan ordna personlig assistans genom att bekosta en personlig hjälpare genom att ge den handikappade personen en servicesedel så att personen kan skaffa sig assistansservice eller genom att kommunen köper tjänster ifrån en privat serviceproducent eller t.ex. från en annan kommun.

Personligen tror jag att ett system med service uppmuntrar det kvinnliga företagandet inom omsorgen, där klienterna eller kommunerna kan köpa personlig assistansservice. Sådana företag är väldigt vanliga i riket, där servicesedelsystemet är väl utbyggt.

En nyhet med denna lag är att en nära anhörig inte kan anställa som personlig hjälpare, utom i undantagsfall. En mycket bra nyhet är också att handläggningstiden, i socialkanslierna gällande ansökningar om handikappservice, har med denna lag förkortats. Socialarbetare måste börja utredningen om behovet av service och stöd på grund av handikapp senaste den sjunde vardagen. Ett beslut måste ges senast tre månader efter ansökan har lämnats in.

Dagverksamhet för gravt handikappade, anser den liberala lagtingsgruppen, är mycket viktigt för både fysiskt och psykiskt välbefinnande hos gravt handikappade. Dagverksamhet kan innehålla matlagning, motion, skapande verksamhet och att träna sociala färdigheter. Det finns mycket att göra inom området. Därför vore det av största vikt att kommunerna samarbetar i ordnande av dagverksamhet. Här finns det även möjligheter för privata aktörer att sälja tjänster till kommunerna.

Tolktjänst ses som självklar rättighet för hörselskadade och hörsel- och synskadade. Jag tror att man emellanåt kan glömma i kommunerna att även talskadade har rätt till tolktjänst. Det kan handla om personer som har fått en hjärnskada eller har varit talskadad sedan födseln, såsom CP-skadade eller personer med utvecklingsstörning. Tolkar för talskadade kan t.ex. tolka från bilder, bokstäver eller tydliggöra den talskadades tal.

Problemet torde vara att det inte finns utbildade tolkar inom talskador på Åland.

Som sagt, den liberala lagtingsgruppen är positiv till de förbättringar som lagförslaget ger de handikappade. Själv ser fram emot behandlingen av lagförslaget i social- och miljöutskottet.

Ltl Barbro Sundback

Herr talman! Förvisso är det här en efterlängtad lagstiftning. Regeringen är att gratulera och framförallt ministern som kommer med lagstiftningen inom november månad som hon faktiskt har lovat. Idag är det sista november. Det är mycket bra att vi nu äntligen har fått lagstiftningen hit.

Jag skulle vilja säga någonting om själva lagstiftningstekniken. Det är ju väldigt väsentligt nu att de här rättigheterna lyfts upp på lagnivå och inte på förordningsnivå. Det är en stor förbättring. Genom blankettlagstiftningsförfarandet får man minst samma rättigheter som i riket. Om man genomför förändringar i riket så träder de automatiskt i kraft här.

Jag kan förstå att de personer som har varit engagerade i lagstiftningen tycker att blankettlagstiftning är bättre än ingenting. Från socialdemokratiskt håll har vi nog högre ambitioner med den åländska servicen till personer med funktionshinder. Jag hade helst sett en fulltextlag, lite enligt samma resonemang som ltl Jörgen Strand för, av många olika skäl. Låt mig börja med en sak. Den här lagen heter: Lagen om service av stöd på grund av handikapp. I Sverige skulle man inte acceptera en sådan lagstiftning. Landskapsregeringen är medveten om det här. I en not ber man om ursäkt för att man använder sig av begreppet handikapp och säger att det är synonymt med funktionshinder. Den rätta terminologin är att det skulle handla om service och stöd till personer med grava funktionsnedsättningar eller personer med funktionsnedsättning. Så här blir det om man ska följa den finska terminologin. Att skriva det på ett modernt sätt och med den normgivning som vi vill att ska föras ut samhället, istället för att hålla de här frågorna tillbaka i ett gammalt tänkesätt som inte är adekvat, det hedrar inte lagtinget. Handikappet är klyftan mellan samhällets service och den funktionshindrade personens tillkortakommanden. Det här har man frångått och jag har förstått att man från åländska intresseorganisationer har varit ganska måna om att vi skulle följa en sådan terminologi. Bara för den sakens skull borde man ha valt en annan lagstiftningsteknik.

Men så här blir det nu. Vi kommer att fortsätta att tala på det gamla sättet om handikappade. Så har det varit också i hela presentationen hittills. Det tycker jag inte är tidsenligt och inte bra.

Det finns ju ingenting som säger att vi måste ha minst samma nivå som i riket. Vi kan ju ha mycket bättre. Det har vi inom många lagstiftningsområden på Åland. Jag ska inte nämna det som är mest favoriserat, för det vet ni alla, inom jordbruket är det enorma förmåner. Vi ska inte ställa grupper emot varandra. Jag vill bara påpeka att det är en politisk prioritering hur mycket man vill underlätta livet för dem som har funktionsnedsättningar. Tillsvidare har lagtinget varit ganska ointresserat. De ministrar som har varit före ledamot Sjögren har inte prioriterat detta. Det handlar alltså om politisk prioritering.

När vi nu går in för den finska miniminivån är det ingenting jämfört med de förmåner och de rättigheter som man har i Sverige. De är ju på en helt annan nivå. För att inte säga också vilket politiskt inflytande de organisationer har som representerar den är samhällsgruppen.

För vår del ser vi gärna att det här görs till en fulltextlag. Det är något märkligt förfarande detta att man i bilagan tagit in alla möjliga olika paragrafer från olika rikslagar. Ibland skjuter man in en liten text om att lagen som ska träda ikraft 1.9.2009. Det här är väl någonting som social- och miljöutskottet måste städa upp. Det är en otroligt liten stil. Om den här lagen ska kunna läsas av alla personer, som är berörda av den, så följer den inte den grundläggande principen om tillgänglighet. Texten är så liten. För dem som berörs av de här rättigheterna är det svårt att förstå den här blankettlagstekniken och den följande bilagan.

Det här är kända diskussioner vid det här laget i lagtinget. Det förefaller som den här regeringen är mycket förtjust i blankettlagstiftning. Den förra regeringen och det förra lagtinget var nog mera åländska i frågor om lagstiftning. Det här är nu vad vi har att ta ställning till.

Till själva rättigheterna har vi naturligtvis ingenting att invända. Man kanske hellre skulle ha sett att man hade gått längre på Åland.

Jag fick en indikation från ltl Sirpa Eriksson att dagverksamheten, som regleras här, gäller också för personer med grava funktionsnedsättningar. Då kommer jag till en annan sak; jag tycker att de allmänna motiveringarna inte är kompetenta. Vad har Folkhälsans demensavdelning att göra med den här målgruppen? Ingenting, det står uttryckligen i lagen att de här rättigheterna inte gäller personer som på grund av normalt åldrande har fått funktionsnedsättningar.

Jag tror att det är en skillnad mellan sysselsättning och arbete. Inrättningarna som nämns är ju väldigt mycket institutionellt. Det centrala skulle väl vara att försöka få ut personer med funktionsnedsättningar i det riktiga arbetslivet och inte institutionalisera ytterligare. Det är klart att det är behäftat med stora svårigheter, men det är ju det som borde vara målet med den personliga assistansen. Där tror jag att utskottet igen lite får fundera på vad funktionshinder innebär.

Det finns en skrivning som jag tycker är oklar, på sidan 12, det kanske ministern kan redogöra för? Under punkt 6, bedömning av nuläget och förslag till lagändringar: "Handikappservicelagen och förordningen i sina senaste lydelser tillgodoser det grundläggande fullt legitima vårdbehov som handikappade har". Här blir det igen en oklar definition av vad som är sociala tjänster och vad som är vård. Jag måste börja tjata igen; personer med funktionsnedsättning, grava eller lindriga, har rätt till hälso-och sjukvård inom ÅHS är på samma villkor som alla andra. Den här lagen reglerar sociala tjänster. Det hoppas jag att utskottet nu verkligen inpräntar, att vi inte får samma kaotiska diskussion och upplägg som vi fortfarande har för äldreomsorgen på grund av att folk inte håller isär vård och social omsorg och service.

Effekterna av den här lagen tycker jag är lite tillkämpat. Resonemanget om att om en person får personlig assistans så ska behovet av färdtjänst minskas. Det kan väl hända att det i något enstaka fall gör det. Jag tycker inte att man kan blanda ihop olika rättigheter på det sättet. Har man rätt till färdtjänst, så har man. Det har ingenting att göra med om man har personlig assistent eller inte. Jag tycker nästan att resonemanget är lite naivt. Jag uppmanar utskottet att faktiskt titta på de allmänna motiveringarna också. Det råder, som jag ser det, lite oklarheter om vad det innebär att har en grav funktionsnedsättning och vilken kommunens uppgift är.

Herr talman! Om man diskuterar behovet så är det klart att det är otroligt svårt att uppskatta. Jag tror generellt att vi kan säga så här; ju äldre ålänningarna blir, ju bättre den medicinska vården och rehabiliteringen är, desto fler personer kommer vi att ha med funktionsnedsättningar och också grava funktionsnedsättningar. Det kommer inte att bli billigare för kommunerna. Vågar man påstå det så tror jag att man slår blå dunster i folk. Allt tyder på att det här kommer att kosta. Det kommer att kosta fortgående mer och mer om vi ska leva upp till ambitionen att alla ska ha rätt till arbete, studier, egen bostad och en meningsfull fritid. Det återstår att se.

Det är på något vis sorgligt att det är oförmågan att ändra kommunstrukturer som är det värsta hotet mot personer med grava funktionsnedsättningar. Det är i kommunerna som bedömningen ska göras vilka som har rätt till olika tjänster. Det blir naturligtvis helt olika bedömningsgrunder om man råkar bo i Geta, på Kökar, i Jomala eller i Mariehamn. Det kan ju inte vara i lagens mening. Det är ju den troliga följden. Nu har ju regeringen och minister Sjögren tagit ett tillsynsprogram och ska tillse att denna ojämlikhet inte uppstår. Med hur ska det riktigt gå till?

Herr talman! För de funktionshindrades bästa måste vi få någon förändring av kommunstrukturen, om inget annat argument hjälper. Det här med att kommunerna skulle börja bilda kommunförbund och samarbeta, det är vällovligt, men det löser inte de ekonomiska problemen.

Sedan en sak i lagen som jag direkt tycker att är dåligt; det är att anhöriga inte ska kunna vara personliga assistenter. Jag tycker här att lagstiftaren sätter sig över personen det gäller och deras anhöriga. På något sätt är väl tanken att man ska försöka motverka att ha anhöriga som assistenter. Det kan vara frågan om anhöriga som inte är lämpliga eller av någon annan anledning som man bara kan spekulera i. Istället ska det vara väldigt professionellt när det handlar om personliga assistenter. Men för det första, varifrån ska de komma som ska utföra jobben på Åland? För det andra, är det faktiskt fel att anhöriga fungerar som personliga assistenter? Min uppfattning är att det i Sverige är mycket omfattande med anhöriga som personliga assistenter. Om det är så man vill ha det, då tycker jag inte att lagen ska förhindra det. Jag tycker att utskottet ska göra en ändring här helt enkelt. Det kan man ju göra i blankettlagstiftningen. Sättet på vilket man kan ordna en personlig assistent tycker jag inte är tillfredsställande.

Sedan för man en ganska intressant och i många avseenden ganska värdefull diskussion om jämställdhet. Men det innehåller ganska mycket text från vårdrapporter, tror jag. Det finns rapporter som tar upp jämställdhet bland personer med funktionsnedsättning.

Bästa vänner, det är så hemskt att de kvinnor, som har grava funktionsnedsättningar, också är de som utsätts för de flesta övergreppen. Så ser verkligheten ut. Det är tyvärr så att här har man inte heller några åtgärder för detta. De som jobbar med de här frågorna i vården har ofta olika syn på mäns och kvinnors rehabilitering. Kvinnorna passiveras lätt och ska vara nöjda med att dricka kaffe, medan männen uppmuntras för att t.o.m. göra ett riktigt arbete. Det är, som ministern sade, inte tillfredsställande. Det är ett jättestort arbete att få förändring till stånd på den här punkten. Det bygger på stereotyper, som de flesta av oss fungerar enligt, i vardagen.

Herr talman! Om jag sammanfattar så tycker jag att lagstiftningstekniken inte är bra. Inte bara med tanke på tillgänglighet, den gör det svårt innehållsmässigt för oss att ha bättre förmåner på Åland för personer med funktionsnedsättningar jämfört med riket. Vi ska komma ihåg att levnadskostnaderna också är högre på Åland. Jag hoppas att man inför möjligheter för anhöriga att fungera som personliga assistenter.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! De politiska prioriteringarna och målsättningarna har varit glasklara hela tiden. Det är att förbättra de funktionshindrade ålänningarnas ställning. Vi har släpat efter så när det gäller lagstiftning för funktionshindrade. Vi förde ett resonemang när vi skulle tas lagframställningen, det var flera kritiska röster från centerns håll. Vi tittade på om det var fel översatt. Vi kunde konstatera att vi har handikappolitiskt program, vi har ett handikappråd och FN har handikappkonvention. Vi tittade också på om vi skulle ändra ordet handikapp till funktionshindrad. Vi konstaterade också att det är flera lagar som följer i varandra, alltifrån sjukförsäringslagar och socialvårdslagar. Huvuduppgiften var att förbättra rättigheterna.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Barbro Sundback, replik

Resonemanget påminner mycket om att ändamålet helgar medlen. Jag tror faktiskt inte att det är så där omöjligt. Det kan väl heta handikapplag, för det handlar ju om hur man överbrygger den här klyftan. Men när man talar om de personer, som har grava funktionsnedsättningar, ska man inte tala om handikappade. Det är där som skillnaden går, menar jag.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Tack, herr talman! Jag måste bara säga något om dementa. Det ingår inte i normalt åldrande. Det finns t.ex. alkoholdementa och Alzheimers patienter som är unga. Demens är en hjärnskada och kan definitivt ge rätt till dagverksamhet. Som jag ser det, så behöver de verkligen dagverksamhet och kan få ut mycket nytta av det.

Vad är bättre i lagstiftningen i Sverige, som ltl Sundback påpekade?

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Jag vet att ltl Sirpa Eriksson håller på sitt och att allting är bra i Finland. Det har vi förstått av henne när det gäller de här frågorna. I Sverige finns det en mycket, mycket större politisk medvetenhet om de här frågorna. Jag tror också att servicen från socialtjänsten är mycket bättre. Jag vet det, för jag känner personer med funktionsnedsättningar i Sverige. Sedan är nivåerna på stöden vanligtvis högre i Sverige.

Det här med dementa är en svår fråga, det inser jag också. Men när man talar om Folkhälsans demensavdelning så har åtminstone jag fått det intrycket att det handlar om äldreomsorg.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Folkhälsan har dagverksamhet för dementa. Det kan råka sig att det är äldre personer där. Det beror på hur gamla människorna är som har sådana här skador. Jag hävdar ändå, precis som ltl Sundback säger, att jag håller på mitt. I och med att jag har jobbat så mycket med handikappfrågor och lagar så skulle jag säga att vi har väldigt bra handikappservicelagar i Finland.

Kommunerna är skyldiga att ordna följeslagareservice, alltså när en handikappad ska åka taxi. Där kan man också göra besparingar, taxichauffören kan gå in i butiken med den funktionshindrade och taxi mätaren går. Det kan bli billigare om man har en personlig hjälpare.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Vi kanske kommer in på för mycket detaljer. Jag skulle rekommendera utskottet att åka till Sverige och jämföra lagstiftningen och servicen. Att anhöriga inte ska få vara personliga assistenter tycker jag är en stor brist i den här finska lagen.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Gun Carlson

Herr talman! Centern, som det andra regeringspartiet, stöder förstås också framställningen om ändring i landskapslagen om tillämpningen av i landskapet Åland om lagen service och stöd på grund av handikapp. Jag håller med diskussionerna om funktionshinder, det blir mera pragmatiskt att använda sig av ordet handikapp.

Det här är alltså en blankettlag som ersätter den tidigare rikslagen som heter i princip samma sak. Centern har alltid förespråkat att hellre ha lagar i fulltext eller egna lagar än blankettlagar. Men vi måste också inse att resurserna inte räcker till hur mycket som helst. Det är anledningen till att det här nu blev en blankettlag. Vi har redan hört om de här viktigare ändringarna. Jag vill ändå säga några saker. Den ena ändringen är att man ska ge tolktjänst. Jag måste ställa en fråga till ministern; är det fortfarande så att teckenspråken än är olika, Sverigesvenska och Finlandssvenskan? Jag ser att minister nickar. Det här tycker jag nog är en lite märklig sak. Man trodde länge att teckenspråk ska förstås av alla. Men så är det inte. Det skiljer t.o.m. inom de svenska teckenspråken. Det här känns onödigt invecklat. Annars är det bra att man inför det här.

Dagverksamheten har vi också hört beskriven.

När det gäller möjlighet till personlig assistans så är det kanske det nyaste i den här lagen. Det bygger på två saker, dels att det finns ett service- eller vårdbehov och dels att man gör serviceplaner som visar vilka möjligheter man har att få hjälp. Det här ska vara en överenskommelse mellan brukarna och kommunerna eller socialvården. Men man ska alltså komma överens om att så här mycket service och assistans ska vi ge den enskilda med funktionsnedsättning.

Jag för min del hoppas att de här förbättringarna faktiskt ska ge bättre livsvillkor och bättre möjligheter att leva ett vanligt liv. Det är ju det som det syftar till, men också möjlighet att hålla kvar sin status och kunna vara frisk så länge som möjligt.

Så här långt är det väldigt lätt att stöda den här förbättringen och det gör vi från centerns sida.

Sedan finns det alltid en andra sida av saken, det måste man också ta upp här. Det berörs också i framställningen, d.v.s. kostnaderna för det här som då kommer på kommunerna. Man har försökt räkna ut det här med invecklade beräkningar, som jag inte har någon anledning att fundera över. Det kanske social- och miljöutskottet kommer att göra. Man säger i alla fall att det blir mer administration och mera kostnader. Det här är självklart, det förstår var och en. Ändå är det så att landskapet, lagting och landskapsregeringen, i de här tiderna, ändå måste fundera över att man belastar kommunerna jämnt och bra. Det här är naturligtvis också en självklarhet. Jag ville bara lyfta det här därför att det kommenterades att de små kommunerna kommer att bli ett hinder för att den här framställningen ska fungera väl. Det tror jag inte på. Inte är det så självklart att det är de små kommunerna som inte kommer att ge den personliga assistansen. Det kan likväl hända i större kommuner. Det här kommer att beror helt och hållet på hur man lyckas formulera sig och hur man lyckas få serviceplanerna att fungera bra, så att man verkligen bygger det på behovet och möjligheterna. Det måste ju alltid vara så. Det här kan drabba kommunerna väldigt olika därför att behovet kan variera väldigt mycket i olika kommuner. Det tror jag inte beror på kommunens storlek. Det beror helt enkelt på hur det råkar vara i de enskilda kommunerna. Visar det sig att det i någon kommun är någon som inte kan få den service som det här berättigar till så kommer man säkert att lyfta den frågan. Jag tror inte att en sammanslagning av kommunerna kommer att lösa den här frågan, lite som jag tror att den löser andra frågor. Det var ungefär det som jag från centern ville framföra.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Jag vet att ltl Gun Carlson är försvarare av det nuvarande systemet av kommunstrukturer. Visst hoppas vi alla att de små kommunerna, som har dålig ekonomi, att det inte påverkar kommunmedborgarnas rättigheter i det här avseendet. Nog är det ganska riskfyllt, om en kommun har mera pengar finns det naturligtvis större möjligheter att tillgodose de här behoven. Ska man välja om kommunens underskott ökar med tanke på det, så tror jag att det finns en större ovilja och en väldigt restriktiv hållning till vad man bedömer som grav funktionsnedsättning. Det är upp till kommunernas socialtjänstemän.

Ltl Gun Carlson, replik

Jag tror nog att kommunernas sociala tjänstemän kommer att kunna göra den här bedömningen helt adekvat utifrån det verkliga behovet. Visst finns det kommuner som har sämre ekonomi än andra, men jag tror inte att det är så enkelt som att säga att nu måste vi verkligen slå samman kommunerna för att kunna leva upp till den här lagen. Jag är säker på att det inte är så.

Ltl Barbro Sundback, replik

Jag vet inte riktigt vad ltl Gun Carlson grundar sin starka tilltro på. Det finns nog personer från vissa kommuner som säger att de inte får den lagliga rätt som de har i det här avseendet. Men de kanske inte vet vad de pratar om då? Eller hur ska man förklara detta?

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Om det är så att det finns vissa personer i vissa kommuner som inte får den vård de har rätt till, varken idag eller i morgon enligt ltl Sundback, ska de naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten landskapsregeringen. Det får ju inte vara så. Nog förstår jag också att man kan vara snålare i en del kommuner än andra. Vi ska ändå komma ihåg att den här lagen blir så tydlig. Kommunerna kan inte göra annat än att ge service, om man har en adekvat bedömning av frågan som sådan.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Vi kanske inte behöver diskutera kommunstrukturer mera. Man kan bara konstatera att flera kommuner gör stora minus i år. Hur de ska klara av de här nya skyldigheterna är det väl upp till var och en kommun. Jag har funderat på varför vi borde ha en fulltextlag i den här lagstiftningen. Nu plankar vi av en finsk lagstiftning, det handlar om individers rättigheter. Vi har lite särförhållanden på Åland. Man har rätt till personlig hjälpare, assistent enligt x antal timmar. Ponera då att det är en fritidssysselsättning eller en kurs som utförs i Jomala, i min hemkommun. En handikappad som bor i den kommunen kan ta hjälp av den personliga hjälparen i 30 timmar. Det betyder att personen kan gå på fritidsverksamhet i 28 timmar. Medan för en person, som bor i en skärgårdskommun, går största tiden åt till restid för den här personliga hjälparen och personen kan kanske ta del av 5 timmars fritidsysselsättning. Därför borde vi ha haft en lag anpassad till åländska förhållanden.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Ja, det är riktigt och sant som ltl Strand säger. Visst kommer det att variera i olika kommuner.  Regionerna ser olika ut och speciellt skärgårdskommunerna får ju alltid räkna många timmar för restider. Det är självklart. Jag har absolut alltid sagt att det är bäst om vi kan ha egna lösningar på alla våra problem. Det ska finnas en rimlighet i allt. Det är inte möjligt att göra det på grund av olika resurser.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Mitt resonemang utgår ifrån individen och deras rättigheter. Gun Carlson är nöjd med att personen får sitta och resa med sin personliga hjälpare. Jag vill att alla individer ska ha rätt till samma fritidsysselsättning, utbildning och liknande. Därför anser jag att den här blankettlagstiftningen inte uppfyller det som den behöver när det gäller individers rättigheter på Åland.

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Jag förstår hur det resonemanget går. Ja, så kan man naturligtvis också se på saken. Samtidigt vet vi alla att det är annorlunda att bo i skärgården, om vi nu specifikt talar om skärgårdsborna. Det är ur många andra synvinklar också som skiljer skärgårdsbornas levnadsmöjligheter och tillgång till service och kulturevenemang osv. än bara det här. Där skulle man också kunna säga att alla individer har samma rätt. Det är klart att det alltid blir skillnad på skärgård, fasta Åland och Mariehamn, så kommer det alltid att vara.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Jag tänkte kommentera lite teckenspråk och tolktjänst. Det är en pågående parallellprocess på rikssidan där man tänker överföra tolktjänst till folkpensionsanstalten. Även landskapsregeringen har hört efter kommunernas intresse av att föra över tolktjänsten till folkpensionsanstalten. Det har visat sig att det inte är så enkelt. Vi använder oss av det svenska teckenspråket och då skulle vi behöva ha distanstolkning från folkpensionsanstalten på rikssidan. Det här är en fråga som vi håller på att utreda.

Sedan vill jag också ge den erkänslan till små kommuner, t.ex. när det gäller pensionärsstödet så visar det sig att det har utfallit sig mycket bättre i de små kommunerna än i de större kommunerna.

Ltl Gun Carlson, replik

Jag får tacka. Det är beviset på att det inte alltid är så dåligt med små kommuner. Jag tror ju inte heller det. Jag är glad om man har börjat lyfta teckenspråksproblematiken. Jag tycker det är lite fånigt att det ska vara skillnad på svenska och svenska när det gäller teckenspråk.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Ulla-Britt Dahl

Herr talman! Mycket har redan sagt i den här debatten. Jag tar ändå till orda med några ord angående den här lagen. Landskapsregeringen förslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd p.g.a. av handikapp. Under flera års tid har de funktionshindrades intresseorganisationer arbetat för de nu föreslagna lagändringarna om personlig assistans för gravt funktionshindrade och om stärkande av serviceplanens ställning genom förflyttning från förordning till lag.

Lagförslaget följer också den utveckling inom sektorn som redan förverkligats i de nordiska länderna. Godkänns lagen handlar det om den viktigaste lagändringen på mycket länge, som berör de funktionshindrades liv. För gravt funktionshindrad är personlig assistans en nödvändighet för att klara det dagliga livet och få en möjlighet att leva ett normalt och självständigt liv.

I lagförslaget om handikappservice kan personlig assistans ordnas på tre olika sätt. Den funktionshindrade fungerar som arbetsgivare, precis som nu. Eller så har man servicesedlar som också har nämnts här. Det tredje alternativet är en köptjänst. Det är bra med olika möjligheter eftersom det också finns olika former och olika grava handikapp. Genom serviceplanen förstärks klientens deltagande. Det blir också lättare för tjänstemännen att påtala resursbehovet och kommande behov med hjälp av serviceplanen.   

Effektiviteten och resursanvändningen kan bli bättre än tidigare om och när helhetsuppfattningen om servicebehovet förstärks. Många får service och stöd från olika håll och det är svårt att få ett grepp om helheten. Det måste ses som en positiv utveckling att det är behovet av service och stöd som avgör när beslut fattas om assistenthjälp ska beviljas.

Jämlikheten mellan olika funktionshindrade förstärks också genom att kretsen av dem som kan beviljas personlig assistans utökas, exempelvis personer med autismliknande problematik, personer med utvecklingsstörning och personer med grava CP-skador.

Administrativa och ekonomiska konsekvenser gällande dagverksamhet och tolkningsservice har enligt landskapsregeringen inga avgörande verkningar utan handikappservicen kan fortsättningsvis ges inom ramen för den organisation som hittills byggts upp för att tillgodose det nuvarande behovet av tolktjänster och dagverksamhet.

Jämställdhetskonsekvenser, landskapsregeringen konstaterar att det fortfarande finns märkbara skillnader mellan kvinnors och mäns livsvillkor och att handikapp inte gör saken bättre.

Ingen får diskrimineras på grund av handikapp. Enligt lagen om likabehandling måste arbetsgivarna och utbildningsarrangörerna förbättra handikappades möjligheter till sysselsättning och utbildning. Detta innebär rimliga arrangemang.  Arbetsmiljön kan t.ex. ändras så att en handikappad lättare kan röra sig.  

Den grupp som särskilt måste beaktas när det gäller jämställdhet är naturligtvis de handikappade. Inom områdena arbete, inkomst och sociala förmåner är kvinnor med funktionsnedsättning missgynnade jämfört med män med funktionsnedsättning och med kvinnor i allmänhet.

Forskning har påvisat att kvinnor diskrimineras när det gäller fördelningen av de resurser som står till buds för personer med handikapp. Detta är naturligtvis oacceptabelt i ett av världens mest jämställda land. Därför är det nu viktigt att vidtar de åtgärder som måste vidtas för att förbättra situationen.

Landskapsregeringens förhoppning är dock att effekterna av lagförslaget blir gynnsamma för såväl kvinnor som män.

Jag stöder landskapsregeringen i deras strävan med detta lagförslag.

Ltl Roger Jansson

Herr talman! Möjligen kunde man lägga någon slags genusperspektiv på den här debatten också. Det har varit kvinnor som har begärt ordet. Ltl Strand och jag försöker nu också delta i den här debatten.

En av våra grundläggande uppgifter, både som lagtingspolitiker generellt och som lagstiftare, är att värna, stöda och hjälpa dem som har drabbats av sjukdom eller andra personliga katastrofer eller stora motgångar. Det här är, ur vår synpunkt, faktiskt den viktigaste uppgiften vi har.

Jag ska inte härifrån upprepa allt det goda som har sagt om den här lagstiftningen. Det framkom av presentationen. Jag tänkte ta upp några frågeställningar som redan delvis har diskuterats. Jag ges ju möjlighet att i social- och miljöutskottet behandla alla de frågeställningar som redan har varit uppe här. Vi får försöka se om vi kan göra något av det. 

Väsentligt är att den här lagframställningen nu kommer. Vi lever med en finsk lag från 1992, som visserligen är något justerad under resans gång, men det var hög tid att få en ny lagstiftning. Då kommer vi automatiskt i lagtinget till frågan om blankettlag eller fulltextlag. Vår inställning har alltid varit att om det är det en lag som berör enskilda personer i landskapet och som man ständigt använder också i förvaltningen, särskilt på kommunalt håll, bör man eftersträva egen lagstiftning. Att lagen finns tillgänglig i sin helhet i den blå boken och om det inte är en väldigt enkel blankettlagstiftning att man bara hänvisar till en rikslag. Man kan möjligen motivera den här lagen med att det i huvudsak är en rikslag men i rikslagen hänvisas sedan då till flera lagar. Det finns speciella åländska förhållanden som också i blanketten ska förändras. Frågan är inte lätt. I dagsläget är situationen den att när landskapsregeringen har gått in för den här blankettlagen så blir det inte möjligt för lagtinget att ändra den om man inte vill skicka den tillbaka.

Eftersom ärendet nu brådskar på det sättet att vi vill ha den här nya lagen så är det antagligen en sådan omgång, olyckligt, men man kan vara kritisk till valet av lagstiftningsform.

En fördel är att lagstiftningen blir lika i hela landet, om det nu är någon fördel. Ur byråkratisk synpunkt är det ofta en fördel. När det gäller fördelar för dem som lagen gäller så är det ofta inte det. Den diskussionen har förts här. Jag saknar en jämförelse med hur det är i övriga Norden i framställningen. Det brukar man ha när det gäller sociallagstiftningen. I de flesta fall, som jag har varit med om, har man haft sådana jämförelser. Här har man det inte. Vi har ganska starka uppgifter från funktionshindrade som lever i Sverige att det är enklare och situationen är bättre där. Jag tror inte riktigt på att Finland är föregångare i de här frågorna, inte minst efter mina erfarenheter i riksdagen. Det är något som utskottet måste ägna tid åt att göra den jämförelsen.

Ltl Strand tog upp problemet med att det kanske blir försämringar i riket. Det måste vi vara observanta på. Det finns en risk för det i dessa tider, åtminstone att det kanske blir marginella förändringar. Då gäller det att hänga med om man har behov av lagstiftningsförändring. Det går även i så fall att med en blankettlag göra förbättringar jämfört med i riket.

Vad som är negativt, och som ltl Sundback var inne på, är valet av terminologin. Det är också någonting som vi bör utreda i social- och miljöutskottet och eventuellt göra en förändring i lagtexten.

Sedan till den svåra frågan om kommunernas ansvar, som styrs av rikslagen 3 §. Vi har diskuterat resurserna och de risker som det innebär att kommunerna ska ha ansvar för dagverksamhet, assistentverksamhet, administrationen och inte minst för kunskapen. Utöver de här angivna områdena måste också kommunerna ta ett politiskt ansvar för det. Där tror jag att en utav de största riskerna finns, som sedan kan hänföras till den ekonomiska situationen i kommunerna, att det blir en väldigt ojämlik behandling för funktionshindrade i de olika kommunerna. Visserligen är det bra att man föreslår att handikapprådet ska fortsätta att vara tillsatt av landskapet. Man har lagstiftningen i rikslagen 13 § som man avser att följa. Jag är rätt säker på att man i riket kommer att ha en skild lagstiftning över de kommunala handikappråden och det nationella handikapprådet. Motsvarande lagstiftning har vi inte här. Det är orsak att överväga detta, av det skälet att vi måste ge handikapprådet i förhållandet till kommunerna en stark ställning, att man kan föreslå konkreta åtgärder när det inte fungerar tillfredställande ute i kommunerna. Det är klart att det är bekymmersamt när kommunerna får en beräknad tilläggskostnads för daghemsverksamheten på 200 000 euro per år och för de personliga assistenterna en kostnad på 200 000 euro per år, alltså närmare en halv miljon euro per år, i de situationer som många kommuner nu befinner sig i.

Landskapsregeringen hänvisar också till att man ska öka det kommunala samarbetet, att det är en lösning i sammanhanget. Men när en människa och en familj drabbas så är det åtgärder som ska vidtas omedelbart. Då kan man inte komma dragandet med ett kommunalt samarbete, om man inte har planerat det ordentligt på förhand och givit formerna för det. Den här lagframställningen gör inte det. Den säger inte hur och den säger inte när det kommunala samarbetet ska kunna användas.

När det gäller det ekonomiska ansvaret och totalansvaret så tror jag att särskilt för de gravt funktionshindrade att en samordning för hela Åland kommer att visa sig snart väldigt väsentlig och nödvändig. Det är en fråga som lagförslaget inte tar upp, utan man följer här rikslagen av naturliga skäl där man har det i de stora kommunerna. Jag tror inte att det här kommer att vara hållbart långsiktigt för Åland. Därför måste antagligen en förändring ske. Vi får väl ta en diskussion i social- och miljöutskottet hur allvarlig den här frågeställningen är redan idag.

Herr talman! Avslutningsvis, vi kommer inte från vårt parti att acceptera att vi följer rikslagens 8d § 4 mom. som säger: ”en anhörig eller annan närstående till den gravt handikappade kan inte utses till sådan personlig assistent som avses i 2 mom. 1 p. Om detta inte av särskilt vägande skäl kan anses förenligt med den gravt handikappades intressen.”  I rikslagstiftningen har man försökt väga de här särskilt vägande skälen ganska tungt. Man har satt tröskeln ganska högt. Huvudregeln borde bort, med motiveringen till 8c § som säger; ”syftet med personlig assistans är att den ska hjälpa en gravt handikappad att göra sina egna val när det gäller funktioner som avses i första momentet.” Alltså gällande de dagliga sysslorna, arbete och studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och gällande upprätthållande av social kontakter. Det är klart att om det finns anhöriga som har förutsättningar och möjligheter att fungera i det här hänseendet, när det gäller de här funktionerna ut gentemot samhället och för den enskilda människans utveckling, så är det ju närmast lite grovt att ha en huvudregel i lagstiftningen som utesluter dem ifrån att fungera som personliga assistenter.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! När det gäller att en anhörig kan fungera som personlig assistent så finns det särskilt vägande skäl. Jag tog upp i mitt anförande upp vissa omständigheter. Det finns en tankegång med att en nära anhörig inte ska vara personlig assistent. Där lyfter man barn och ungas rättigheter. Barn och unga som är gravt handikappade, en viktig del där är att har man har en personlig assistent, som inte är ens mamma eller pappa, för att man sedan kunna frigöra sig själv och skapa ett eget liv. Det finns en tankegång som jag personligen tycker att är bra i den här lagstiftningen. När det gäller anhöriga så har man också möjligheter att få närståendestöd. Det kan tillgodogöras på det viset också.

Jag ber utskottet att komma ihåg barnen och ungdomarna.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Huvudregeln har man tagit med i rikslagstiftningen. Man har motiverat den också i rikslagstiftningen på det sättet som minister Sjögren här angav. Vi har en uppfattning om att det här är en olycklig lagstiftning såsom huvudregel. Sedan att man kan ha den som en sekundär regel i vissa fall tror jag vore en bättre lagstiftning än just den här typen av formulering. Jag tror att det också har att göra med att situationen i riket kan vara lite annorlunda än vad den är på Åland i vårt nära-individen-samhälle.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! När det gäller barn och ungas rättigheter så har jag ingenting emot att det är en huvudregel, tvärtom.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Remiss

6        Växtskyddsmedel

Landskapsregeringens framställning (FR 6/2009-2010)

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänns?

Diskussion.

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson

Herr talman! Ny lagstiftning om västskyddsmedel. Landskapsregeringen presenterar ett förslag till landskapslag vars syfte är att förbättra säkerheten vid hanteringen av växtskyddsmedel i landskapet. I framställningen ingår ett förslag till en landskapslag som anger vad som gäller vid tillverkning, godkännande, försäljning, förpackning, lagring och användning av växtskyddsmedel. Lagen innehåller även tillsynsregler.

Lagförslaget har utarbetats eftersom det finns ett EG-direktiv i botten som anger riktlinjerna för vilka lagstiftningsåtgärder som ska vidtas av alla EU:s medlemsländer för att hanteringen av växtskyddsmedel ska bli så säkert som möjligt.

Avkastningen från växtproduktionen påverkas ständigt av skadliga organismer. För att motverkat att avkastningen minskar och för att bidra till att försörjningen säkras är det absolut nödvändigt att skydda växter mot sådan negativ påverkan. Att använda växtskyddsmedel är ett av de viktigaste sätten att skydda växter och växtprodukter mot skadedjur, svampangrepp eller konkurrerande växter och därigenom förbättra jordbruksproduktionen.

Växtskyddsmedel används även inom skogs- och trädgårdsbruket. Växtskyddsmedel kan påverka växtproduktionen negativt och deras användning kan innebära risker och faror för människor, djur och miljö. Särskilt om det släpps ut på marknaden utan att ha provats och godkänts officiellt eller om det använts på fel sätt. Därför är det viktigt med ändamålsenlig lagreglering som säkerställer att växtskyddsmedel används till största möjliga samhällsekonomisk nytta ur ett miljö- och hälsoskyddsmässigt godtagbart sätt. Det är mot bakgrund av detta som förslaget utarbetats.

En viktig grundbult i förslaget är att växtskyddsmedel som är avsedda att användas inom en viss typ av växtodling, och som redan är godkända i något EU-land utanför landskapet, även ska godkännas för motsvarande användning i landskapet, ett så kallat ömsesidigt godkännande. Det här är den största och bästa nyheten också. Det är nämligen en del av våra växtodlare, särskilt äppelodlarna, som har behov av preparat som ännu inte är godkända i Finland eller som inte har godkänts i Finland p.g.a. att det är en sådan liten efterfrågan. Ett godkännande av ett nytt preparat kostar 64 000 euro medan ett ömsesidigt godkännande kostar 8 000 euro. Det här är en avsevärd skillnad som förbättrar möjligheterna till att använda sådana preparat som enligt de likartade odlingszonerna, vad gäller temperaturkurvor och sådant som finns i landskapet och därmed jämförbara platser, som t.ex. i Sverige.

Det här har stor betydelse när det handlar om växtskyddet för sådan odling som t.ex. frukt och bär, vilka på våra breddgrader är av mindre betydelse i förhållandet till övrig odling i särskilt Finland när man jämför det. Lokalt på Åland har äppelodlingen ökat eller är av mycket stor betydelse. Vi har ungefär 60 procent av alla äppelodling i Finland. Utan de nya reglerna om ömsesidigt godkännande skulle växtskyddsmedel, avsedda för denna typ av odling, inte komma till användning. Växtodlare här skulle inte vara beredda att stå för den höga kostnad, som har sin grund i de omfattande undersökningar, av ett växtskyddsmedels effektivitet samt inverkan på hälsan och miljön, som måste genomföras innan medlet i fråga godkänns.

Ltl Anders Eriksson

Herr talman! Ett par korta kommentarer. Vi har samma problematik här som i det föregående ärendet. Det är blankettlag, det är blankettlag. Det är kopieringslagstiftning. Den här lagen är ändå en egen ganska omfattande lag. Den ansvariga minister Mattsson säger att förslaget som landskapsregeringen lägger fram nu syftar till att förbättra säkerheten. Det finns mycket risker och det finns mycket faror med användningen av växtskyddsmedel. Det är självklart att man behöver har en seriös lagstiftning. Men varför har Åland i så fall en egen lagstiftning överhuvudtaget? Som jag vill minnas var ursprungstanken redan 1989-1990 när det här kom, att det var möjligt att man också kunde köpa in växtskyddsmedel från Sverige till mycket lägre priser än vad som är rådande på den finska marknaden. Det var grunden till att den här lagstiftningen började användas mera aktivt på åländskt plan.

Minister Mattsson kom in på att det nu finns ett ömsesidigt gränsöverskridande godkännande. Det är riktigt. Den EU-värld vi lever i nu gör att de här möjligheterna att handla, så länge produkterna uppfyller de krav som EU-lagstiftningen ställer, har blivit ännu vidare.

Jag vill understryka en gång till att det är en komplicerad lagstiftning. Det finns inte några möjligheter att hemsnickeri, om uttrycket tillåts, när det gäller miljöaspekter och när det gäller livsmedelssäkerhet. Med tanke på det som var huvudorsaken till att man utarbetade en egen lagstiftning så tycker jag att man har kommit lite ifrån det.

Jag noterade vad minister Mattsson sade när det gäller äppelodlingen, som är nog så viktig. Om jag är någorlunda på rätt så tror jag det är två ledamöter från näringsutskottet som är närvarande här. Förhoppningsvis kan det här föras fram i utskottet.

För att ett växtskyddsmedel ska få användas överhuvudtaget så måste det vara infört i ett register som landskapsregeringen upprätthåller. Hur det registret ska byggas kan man läsa i 6 §. Första momentet lyder: "Landskapsregeringen för ett register över godkända växtskyddsmedel som motsvarar uppgifterna i det register över godkända växtskyddsmedel som enligt 5 § 1 mom. lagen om växtskyddsmedel förs av livsmedelssäkerhetsverket".

I andra momentet står det så här: "Landskapsregeringen kan fastställa att det register som livsmedelssäkerhetsverket i riket för över godkända växtskyddsmedel ska utgöra ett register som avses i första momentet." Det vill säga, man kan kopiera rubbet rakt av, om man så önskar.

Om man i detaljmotiveringarna försöker få reda på om den här möjligheten finns kvar, som minister Mattsson pratade om och som faktiskt var ursprungstankarna när den här lagstiftningen en gång i tiden utarbetades på åländskt plan. Så blir man inte direkt klokare när man tittar i detaljmotiveringarna i 6 §. Det sägs så här fråga inledningsvis: "För att åstadkomma ett effektivt förvaltningsförfarande anser landskapsregeringen att det mest ändamålsenligt att i landskapet använda sig av det register över godkända växtskyddsmedel som används i riket." Det framkommer av detaljmotiveringarna.

Tittar man vidare i de allmänna motiveringarna så sägs det så här i första meningen under landskapsregeringens förslag: "Likformighet med rikets lagstiftning bör eftersträvas." I klar text betyder det här, som jag ofta har sagt; vi har lagstiftningsbehörigheter, men vi gör en blankettlagstiftning och för att ingen överhuvudtaget ska behöva tänka själv så kopierar man allt, rakt av.

Om jag inte har fel, så tror jag att viceordförande från näringsutskottet är närvarande. Jag hoppas att man i hörande kan titta på om ursprungstankarna finns kvar? Om de inte finns kvar och om det framkommer motiv för att inte ha det, så bör man ju fråga sig varför man utarbetar en så här pass omfattande lagstiftning?

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik

Herr talman! Utgångspunkten för den här lagstiftningen är helt riktig, som ltl Eriksson säger. Det var också min utgångspunkt när vi började med lagen att vi skulle ha ett eget register på Åland. Efter överläggningar med branschen och med Evira om hur vi kunde åstadkomma detta register och de krav på de kontrollfunktioner vi skulle behöva ha, och att våra frukter till 95 procent säljs till fastlandet, kom vi fram till, tillsammans med branschen, att det här blir tillräckligt bra för oss. Den möjligheten kvarstår.

Ltl Anders Eriksson, replik

Det är det sista som är oklart för mig vid en ganska hastigt genomgång av den här lagstiftningen. Är det som ministern säger så är allt frid och fröjd och om man från branschens sida är införstådd med det. Jag hoppas att man i utskottet kan titta på det.

När det gäller kontrollfunktioner och när det gäller EU-byråkrati så är jag ganska kritisk till det. Inom det här området är det synnerligen viktigt att man har en rigorös lagstiftning, att det inte på något sätt dras i gång en debatt att det används förbjudna miljöfarliga växtskyddsmedel i det åländska lantbruket. Det vill jag absolut inte och det tror jag inte någon inom lagtinget vill medverka till.

Möjligheten att kunna handla växtskyddsmedel som är godkända, uppfyller EU-lagstiftningen och där priset är mest förmånligt, det får man inte täppa till genom att man vill ha allt precis på samma sätt som på rikssidan.

Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik

Herr talman! Det var just den här oron, som ltl Eriksson nämnde, som branschen kände. Vi inte ska bli uthängda att vi använder förbjudna preparat. För min del är det väldigt bra att veta att branschen är med oss. Branschen samarbetar med frukt- och trädgårdsodlarförbundet i Finland. De är också väldigt intresserade av att få den information som åländska odlare de facto ligger flera steg före när det gäller importkontakterna. De är på vågens framkant här på Åland.

Ltl Anders Eriksson, replik

När det gäller det sistnämnda, att man från finsk sida är intresserad av att få ta del av den åländska konkurrensen och konkurrentförsprånget, det kan jag ha en viss förståelse för. Jag hoppas att man inte aktivt ifrån landskapsregeringen arbetar på det spåret.

Frukt och bär är en viktig del av det åländska lantbruket. Det finns också många andra grenar där lönsamheten helt enkelt är katastrofal just nu. Finns det någon möjlighet att få ner kostnadstrycket så bör man ta det.

Jag vill för tredje gången understryka att vi inte vill ha några förbjudna medel eller någonting sådant. Men man måste få en flexibilitet i den här lagstiftningen så att brukarna kan köpa till bästa möjliga pris.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren

Herr talman! Den här lagframställningen har också intresserat miljöbyrån. Det känns som om vi har våra gröna knubbiga fingrar överallt. Jag kan också konstatera att om förra lagframställningen intresserade de kvinnliga lagtingsledamöterna så är det tvärtom med den här.

Miljöbyrån har vi vid framtagande av lagframställningen fört fram att det borde tas in särskilda bestämmelser som skulle förpliktiga näringsidkare att lämna uppgifter till ÅSUB om mängden växtskyddsmedel som har sålts i landskapet under en viss tid. Det här har efterfrågats under flera år att vi skulle ha koll på hur mycket växtskyddsmedel som används på Åland. Vi har varit ganska ihärdiga ifrån miljöbyråns sida. Nu har det konstaterats från näringsavdelningens och lagberedningen sida att det idag redan är möjligt genom statistiklagen att få uppgifter om hur mycket som säljs på Åland. Det diskuterades också, i den halvtidsutvärderingen som ska göras av landsbygdsutvecklingsprogrammet, att ta med statistik av det här slaget. Så att vi skulle ha kontroll på hur mycket växtskyddsmedel som säljs och köps på Åland.

När jag har pratat med jordbrukarkretsar så säger de att jordbrukarna har nog hyfsad koll, men man ser också att i det här exploderande trädgårdsintresset använder man en hel del växtskyddsmedel. Det är det lätt att överdosera o.s.v. Jag ser det som väldigt positivt om vi skulle kunna få statistikuppgifter och ha kontroll över utvecklingen och hur mycket växtskyddsmedel vi använder.

Vi famlar ingalunda i blindo. Miljöbyrån har också haft ett projekt där vi under sommaren 2008 har tagit prover från dricksvattentäkter. Miljöbyrån tog vattenprover från samtliga dricksvattentäkter på Åland. Det var ett glädjande besked. Det fanns inte växtskyddsmedel och bekämpningsrester i dricksvattentäkterna. I samband med att vi håller på att förfina vattenåtgärdsprogrammet funderar vi också på den här frågeställningen. Vi har konstaterat att vi borde mera kontinuerligt ta prov på dricksvattentäkterna. Vi ska helt enkelt systematisera det här på ett bättre sätt.

Inom ramen för den miljömedicinska byrån tas det med jämna mellanrum, varje år, prov från jordbruksprodukter, kött och ägg där man kartlägger antibiotikarester och bekämpningsmedel. Det har också givit ett väldigt bra resultat.

Jag är väldigt nöjd med att det nu står klart att det finns möjligheter att få fram uppgifter för hur mycket bekämpnings- och växtskyddsmedel vi använder på Åland. Jag ser fram emot halvtidsutvärderingen.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! Jag hade ett anförande om en annan problematik än det som miljöministern tog upp. Jag vet att det finns en del som är kritiska till att man ska ha den här typen av statistik och provtagningar. Det ser inte jag något bekymmer alls med, tvärtom. Har man den här typen av provtagningar, och det visar att det inte finns några bekymmer, det finns inte växtskyddsmedel i dricksvattentäkterna, är det också någonting som stärker det åländska lantbruket. Det har inte jag alls några bekymmer med.

Angående statistik, det väldigt intressant det som ministern säger om trädgårdsintresset. Ibland när jag som är professionell odlare, om uttrycket tillåts, pratar med trädgårdsodlare, så blir man lite förskräckt när man hör vilka mängder som faktiskt används på små trädgårdsrutor. Det kan motsvara det som jag använder på en hektar. Jag tror det finns en hel del som man också kunde göra där.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Jag tycker också att det är väldigt bra att vi kan ha koll på de här frågorna. Vi ska ha koll på hur mycket som används både när det gäller jordbrukare och hobbyodlare. Vi är helt eniga. Och också att vi kan visa fakta att vi har rent i våra vattentäkter. Det är saker som vi måste följa upp kontinuerligt.

Ltl Anders Eriksson, replik

Den värderade minister säger att vi ska ha koll. På alla mynt finns det två sidor. Vi vet ju alla om att vi pratar om att minska offentlig sektor och vi pratar om att minska byråkratin. Det gäller ju att den här kontrollen också genomförs på ett verkligt genomtänkt sätt. Att det inte blir mera skrik än vad det blir ull, om uttrycket tillåts.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Också där är vi helt eniga. När det gäller skyddet av dricksvattentäkter är det nödvändigt att ha fullständig koll.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad.

Ärendet remitteras till näringsutskottet. 

Tredje behandling

7        Godkännande av avtalet med Polen för att undvika dubbelbeskattning

Lagutskottets betänkande (LU 1/2009-2010)

Republikens presidents framställning (RP 1/2009-2010)

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall.

Diskussion. Ingen diskussion.

Det i presidentens framställning ingående lagförslaget föreläggs lagtinget för bifall i enlighet med klämförslaget i lagutskottets betänkande. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Föreläggs lagförslaget för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagförslaget.

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling.

Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Tredje behandling

8        Godkännande av avtalen med Bermuda, Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna om inkomstbeskattning

Lagutskottets betänkande (LU 2/2009-2010)

Republikens presidents framställning (RP 2/2009-2010)

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till de i presidentens framställning ingående lagförslagen eller vägra ge sådant bifall.

Diskussion. Ingen diskussion.

De i presidentens framställning ingående lagförslagen föreläggs lagtinget för bifall i enlighet med klämförslaget i lagutskottets betänkande. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Föreläggs lagförslagen för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagförslagen.

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling.

Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Andra behandling

9      Landskapslagstiftning om pensionsskyddet för ledamöter av lagtinget och landskapsregeringen

Stora utskottets betänkande (STU 1/2009-2010)

Lagutskottets betänkande (LU 17/2008-2009)

Landskapsregeringens framställning (FR 19/2008-2009)

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen.

Diskussion.

Ltl Anders Eriksson

Herr talman! Tack för ordet. Det är kanske på sin plats med en kort presentation av utskottets betänkande i o m att det var en ganska omfattande remiss. I remissen till stora utskottet sades bl.a. att samordningen som lagstiftning medför, när det gäller olika pensionsförmåner, jämfördes t.o.m. med konfiskering.

Vi konstaterade att det är ett komplicerat ärende. Personligen anser jag inte att det är så komplicerat att man inte skulle klara av att sköta det här. Det är en sedan en annan femma. Vi hade rätt en grundlig principdiskussion i stora utskottet om det här. Det var egentligen fyra punkter som vi enades om under principdiskussionen.

För det första, inte bara pensionsförmånerna utan också övriga förmåner det när det gäller politiker, ska bedömas utgående ifrån att så många som möjligt ska kunna ställa sig till förfogande för förtroendeuppdrag på rimliga villkor. Det här är en av demokratins grundstenar. Sedan kan det säkert finnas olika bedömningar om vad som är rimliga villkor.

Devisen, som används många gånger i valrörelsen, är att det ska löna sig att arbeta. En del arbetar två- och till och med tredubbelt, medan andra tycker att lagtingsuppdraget är tillräckligt. Det är ingenting att säga om detta. Om vi följer devisen att det ska löna sig att arbeta så då kanske man inte ska förlora alltför stor del av den pension som man de facto också har arbetat ihop när det gäller de politiska uppdragen. Där säger utskottet om den problematiken att pensionsförmånerna för lagtingsledamöterna, som p.g.a. av företagande eller annars arbetar dubbelt, bör vara sådan att en skälig pension är hålls också för lagtingsuppdraget.

Den tredje principfrågan som kom upp var att förtroendetuppdragets speciella karaktär, utan anställningstrygghet och fallskärm, också är någonting som man bör tänka på.

När det gäller det här med likartade grunder är det viktigt att pensionsförmånerna är på en sådan nivå att det går i linje med övriga samhällsgrupper. Med tanke på förtroendeuppdragets speciella karaktär här är pensionsintjäningsförmågan lite högre istället.

Den fjärde principfrågan, och den som kanske är övergripande, är att innan man funderar vidare på om ledamöternas pensionsförmåner ska behöva reformeras eller inte vilket vi från utskottet säger att landskapsregeringen kan göra, så bör en utvärdering göras av konsekvenserna av den reform som genomfördes i landskapet 1.1.2008 när det gäller pensionslagstiftningen i stort.

Till sist, herr talman, är det en ändring av 17 §. Jag läser upp den text vi föreslår istället: "Då en ledamot beviljas ålderspension eller invalidpension, anpassas pensionsskyddet till förändringen i förväntade livslängden med livslängdskoefficient enligt de bestämmelser som gäller för landskapets personal i offentligträttsligt eller privaträttsligt anställningsförhållande."

I det sista momentet står det så här: " Tidigarelagd ålderspension anpassas till förändringen i den förväntade livslängden då pensionen beviljas." Det sägs i alla fall i detaljmotiveringen att det här är en teknisk ändring. Men de facto, införandet av begreppet invalidpension kan kanske räknas som lite mer än en direkt teknisk förändring.

På grund av den tid som har gått åt till behandlingen för det här ärendet så lämnas ikraftträdelse datumet öppet för landskapsregeringens vidkommande.

Ltl Roger Jansson, replik

Tack herr talman! Jag vill tacka stora utskottet för att man har ägnat tid till den här problematiken om ojämlik behandling, inte minst beroende på bakgrunden man har när man är förtroendevald när det gäller pensionsförmånerna från det här hållet. Det är värt att fundera framöver vad man ska göra åt det. Jag har full förståelse för att utskottet nu inte föreslår någon ändring. Däremot borde man väl säga något om vad man anser framöver kunde övervägas att göras rent konkret. Ska vi fortsätta att ha samma system som i riket när det gäller de här pensionsnackdelarna, om man säger så, eller tänker sig utskottet sig någonting annat framöver?

Ltl Anders Eriksson, replik

Huvudsvaret på den frågan är att vi tycker att man bör göra en ordentlig utvärdering av hela pensionssystemet först, innan man tar ställning till hur man ska gå vidare.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad.

Detaljbehandlingen vidtar. Det i landskapsregeringens framställning ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall i enlighet med stora utskottets förslag.

Lagförslaget är bifallet. Ärendets andra behandling är avslutad.

Enda behandling

10      Klimatvänlig fordonspark

Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 1/2009-2010)

Lagtingsledamoten Roger Janssons m.fl. hemställningsmotion (HM 61/2007-2008)

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen.

Diskussion.

Ltl Åke Mattsson

Herr talman! Det här gäller social och miljöutskottets betänkande nr 1,  2009-2010. Det är hemställningsmotion nr 61, 2007-2008 som berör klimatvänlig fordonspark. Motionärernas förslag, med ltl Roger Jansson som första undertecknare, föreslår att landskapsregeringen ska göra ett detaljerat utbytesschema för landskapsförvaltningens fordonspark.

Utskottet föreslår i betänkande att hemställningsmotionen ska förkastas eftersom arbetet nu är i gång i landskapsregeringen. Vi är eniga om i utskottet om att det här är viktigt att man har en strategi för hur fordonsparken ska förnyas.

Landskapet har en viktig roll som innovatör och föregångare. Man behöver därför visa upp en hållbar linje där. Man behöver ha tydliga regler.

Då vi inledde behandlingen av motionen under våren konstaterade vi att det inte fanns någon klar plan hur det här utbytet skulle ske. För att få ett helhetsgrepp begärde utskottet att landskapsregeringen skulle ta fram en förteckning över samtliga fordon där utsläppen av koldioxid framgår tydligt. Den förteckningen fick vi under hösten. Vi konstaterade bl.a. att där saknades Ålands hälso- och sjukvårds fordonspark. Av dem som var med kunde man se att bilparken består av 106 fordon. Man uppskattar att de släpper ut ungefär 630 ton koldioxid. Vi konstaterade också att den tunga fordonsparken med lastbilar och entreprenörmaskiner släpper ut förvånansvärt stor del av de utsläppen.

Vi konstaterar vidare att fordonsparken är relativt hög i förvaltningen. Landskapsregeringen borde se över organisationen och användningsbehovet för de olika fordonen, så att man kunde få ner antalet. Det är viktigt att man absolut inte har större och kraftfullare fordon än vad som faktiskt behövs.

Vi efterlyser också en samordning med olika avdelningar. Vi förespråkar att landskapet ska införskaffa en eller flera el- eller hybridbilar. Vi tycker att landskapsregeringen bör visa goda exempel också inom det här området och ha fordon som drivs med förnyelsebar energi.

Det har visat sig att man kanske inte ska gå för hårt fram när man bantar den här bilparken. Erfarenheter från trafikavdelningen visar att genom att övergå från sådana som kör med egna bilar och får kilometrarna ersätta så har kilometrarna minskat i och med att man gick över att använda tjänstebilar istället. Totalkostnaden på detta område har också minskat där.

Vi har erfarit att landskapsregeringen kommer att ta i bruk ett kalkylverktyg som beräknar en total livscykelkostnad för anskaffande av fordon och för fordon som man redan har. Man vill alltså vara så klimatsmart som möjligt. Det är viktigt att man har ett hållbart synsätt och att man har ett ekonomiskt helhetsgrepp.

Man ska också beakta säkerhet och andra specialbehov som kan behöva uppfyllas från polisen o.s.v.

Det är inte bara koldioxid utsläppen som är det väsentliga här, man behöver också försäkra sig om att dieselbilarna har ordentliga partikelfilter. Alla bilar som inte har katalysator behöver man också byta ut ganska omgående. Det kan innehålla cancerframkallande utsläpp som är ett ännu större lokalt problem för oss än vad koldioxidutsläppen är just nu.

EU har ett regelverk som håller på att utvecklas mer och mer. Där ser man att kraven går stegvis. Från år 2012 är det meningen att nya bilar inte ska släppa ut mer än 130 gram koldioxid. Sedan kommer det att sänkas generellt. Man diskuterar ett mål på 70 gram koldioxid per bil och kilometer till år 2025.

Tittar man på Åland så har vi inte någonting klart här. Man kan titta på svenska sidan för vi är ganska lika dem när det gäller fordonsparken. För år 2007 finns det en jämförelse med EU-genomsnittet, svenska bilarna släppte ut 181 gram koldioxid per kilometer medan EU-bilarnas genomsnitt är 154 koldioxid per kilometer. Generellt har vi betydligt större bilar här i Norden som släpper ut mera. Men det har ju gått framåt, från 181 år 2007 har det gått ned till 174 gram för nya bilar 2008. I år, om man tar det här sista halvåret, någon är man nere på 169 gram. Det minskar hela tiden med några procent. Det går åt rätt håll. Man kan räkna 3,5 procent bara det här sista året.

Överlag ser man att i Sverige har man sänkt hela utsläppet med två procent under den senaste tolv månaders period, inräknat då också att man använder förnyelsebar energi i andra bilar.

Sedan kan man också komma ihåg det här med sparsam körning. Det borde lyftas fram ganska mycket. Alla som kör tjänstebilar borde ha en utbildning i hur man använder växelspaken, gaspedalen och bromsar på rätt sätt. Man ska ha rätt lufttryck och regelbunden service.

Vi vill vara den gröna ön i det blå havet. Men ser man till grannarna här, har de kommit mycket längre. Sverige har redan en förordning, som kom 8.1.2009. I denna förordning finns det bestämmelser att myndigheter vid inköp och leasing av bilar ska använda bilar med förnyelsebar energi eller så ska de vara miljöbilar. I den här förordningen finns det också ganska mycket reglerat hur en miljöbil ska vara. Man ligger lite längre fram där också.

Utskottet konstaterar att landskapsregeringen i sitt förslag till budget för 2010 i den allmänna motiveringen skriver: "En utredning ska göras av förvaltningens samtliga fordon och deras klimatprestanda. En utbytesplan ska tas fram. Planen ska sträcka sig tio år framåt med målet att 150-200 ton koldioxid årligen ska minskas. Alla fordonsinköp ska anpassas till planen samtidigt som fordonsparkens omfattning ska ses över. Uppföljningen av planen kommer att fortgå kontinuerligt."

Med anledning av så föreslår vi att hemställningsmotions 61/2007-2008 förkastas.

Ltl Roger Jansson

Herr talman! Här har vi åter igen ett ärende som är initierat av frisinnad samverkans miljöpolitik som är på vågens framkant alldeles särskilt när det gäller Östersjöns vattenmiljö. Vi har flera sådana initiativ och ärenden.

Jag är naturligtvis nöjd med att sitta i social- och miljöutskottet som tar motioner på allvar och behandlar några. Vi har långt mer än huvuddelen obehandlad ännu. Men efterhand så kanske vi kan beta av, åtminstone de som utskottet finner mest väl motiverade. Det är bra.

Skulle utskottet för ett halvår sedan ha avgjort den här motionen hade slutresultatet blivit ett annat. Då hade man sett sig tvungen att godkänna den. Vi har varit hyggliga och inväntat åtgärder från landskapsregeringens sida. Som ordförande här klargjorde så har det kommit sådana åtgärder under resans gång och därmed kunde man avslå motionen. Då behöver man inte som motionär reservera sig. Man kan vara nöjd och belåten när de förslag man har lagt fram förverkligas.

Jag tackar också för presentationen och betänkandet. Ordförande är också mycket engagerad i miljöfrågor. Det ska man ju vara när man är ordförande för det här utskottet. Det är bra.

Motionen tog sin avstamp i landskapsregeringens klimatstrategi som är behandlad i lagtinget 2007. Man skrev där att äldre bilar ska bytas ut mot nya bilar som släpper ut mindre koldioxid per kilometer. I anledning av det så föreslog vi att fordonsparken, inte bara bilarna utan hela fordonsparken som inkluderar lastbilar, paketbilar, traktorer och arbetsmaskiner, skulle förnyas enligt en prioriteringsordning som är vanligt i det privata näringslivet. Man skulle föregå med gott exempel från landskapets sida. Det är lätt att vi här ställer krav på andra och sedan sopar vi dåligt framför egen dörr. Det gäller Åland i Östersjön och det gäller landskapsregeringen i landskapet.

Vi noterade rätt snabbt att  någon plan egentligen inte fanns. Det var motiverat att fortsätta att behandla motionen för att ge landskapsregeringen möjlighet att förverkliga det som man redan 2007 hade gått in för.

Nu har det då visat sig att miljöbyrån har varit engagerad i frågan och bett övriga avdelningar att ta fram faktaunderlag. Det kom från alla håll men inte från ÅHS beroende på att man inte begärde från ÅHS. Det är klart att ÅHS måste inkluderas i hela det här.

Utskottet kunde konstatera att det var rysligt massa bilar och fordon som finns i landskapets ägo. Ska det behöva vara på det sättet? Knappast, det är klart att man kan rationalisera bilinnehavet betydligt inom landskapsförvaltningen. Man kan samköra och ha pooler av bilar o.s.v. Det är något som egentligen ingen avdelning vill ha, utan var och en vill ha sin tillängliga fordonspark.

Det var även intressant att läsa mängden utsläpp av koldioxid per körd kilometer. Av den lär man sig mycket. Det var väldigt mycket fordon som inte används just alls. De stod stilla huvudsakligen. Trots att de hade väldiga utsläpp per körd kilometer blev det årliga utsläppet väldigt litet tack vare att de stod stilla mest. Vad är det för ekonomi i förvaltningen när man har en massa fordon som inte används just alls? Vissa fordon var faktiskt inte alls använda.

Vad blir resultatet när den här motionen nu förkastas? Det vet vi inte. Vi vet att miljöbyrån har ambitioner. Vi är oklara vad gäller övriga avdelningars ambitioner. Jag är inte heller, för min del, särskilt klar över hur landskapsregeringen som politiskt styrorgan kommer att hantera det här. Jag har inget minne av att jag i budgeten skulle ha sett några åtgärder i anledning av den här listan och den här nya politiken som ska föras när det gäller fordon. Ska det redovisas någonstans så är det ju i den årliga budgeten.

Man får nöja sig med det lilla. Det är egentligen inte så litet, att vi har kommit så här långt att det nu finns en lista som sedan ska resultera i en utbytesnyckel för landskapsförvaltningen. Sedan är förverkligandet det kvarvarande frågetecknet. Vi får väl återkomma om det inte händer tillräckligt mycket.   

Ltl Åke Mattsson, replik

Herr talman! Min replik gäller till den delen landskapsregeringen kommer att fullfölja intentionerna i den här motionen. Det tror jag att man kommer att göra. Jag kan inte i det här fallet tala för ansvariga minister Sjögren. Jag skulle säga att hon nästan är på gränsen till övernitisk när det gäller det här med fordonsparken, för stora bilar och statsjeepar. Våra diskussioner har visat att hon kommer att göra sitt bästa för att fullfölja intentionen i den här motionen.

Ltl Roger Jansson, replik

Talman! Vi är helt överens när det gäller vår tro på minister Sjögren och hennes ambitioner.

Däremot kan det skilja sig när det gäller tron på att uppnå resultaten, som vi och miljöministern vill ha. Där vill jag se när trafikavdelningen och andra delar av förvaltningen gör sitt program för bilinköp 2010-2011. Jag tror att vi kan bli besvikna på en del punkter till den delen. Därför får vi politiskt följa upp hur politiken sköts naturligtvis.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.  

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd.

Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

För kännedom

11     Hembygdsrätten

Lagtingsledamoten Roger Janssons enkla fråga (EF 2/2009-2010)

Svar på enkel ska ges inom 10 dagar efter det att landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras ska landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges. Frågan överlämnades till landskapsregeringen den 25 november 2009.

12      Postens marknadsföring

Lagtingsledamoten Mika Nordbergs enkla fråga (EF 3/2009-2010)

Svar på enkel ska ges inom 10 dagar efter det att landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras ska landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges. Frågan överlämnades till landskapsregeringen den 27 november 2009.

Plenum slutar

Nästa plenum hålls onsdagen 1.12.2009. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 15.29).

 

 

 

 

 

Originalfil