Plenum den 31 maj 2005 kl 0930

PLENUM den 31 maj 2005 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sune Mattsson, ltl Ragnar Erlandsson och ltl Anne-Helena Sjöblom).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Sune Mattsson på grund av uppdrag i Ålands tingsrätt. Godkänt.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2004-2005 angående lagstiftning mot diskriminering. (FR 10/2004-2005 och LM 5-7/2004-2005).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Vi har nu på vårt bord lagutskottets betänkande nr 9/2004-2005 angående lagstiftning mot diskriminering.

 

Jag kan inledningsvis säga att arbetet har varit mycket omfattande och även komplicerat i vissa frågor. Jag kan även nämna att lagutskottet har satt sig in i ärendena paragraf för paragraf, även t.o.m. detaljmotiveringarna, så har vi haft ett omfattande hörande och även gått igenom de skriftliga utlåtandena. Som ni kanske minns var remissdebatten ganska livlig och lagutskottet har också vid utarbetat av betänkandet beaktat de tankar och funderingar som kom upp under remissdebatten.

 

Ni kanske även minns att liberalerna har en lagmotion om likabehandling som vi förespråkar. Av denna anledning har jag följaktligen en reservation i slutet av detta betänkande.

 

Så till själva betänkandet. Vi arbetade som sagt igenom lagframställningen ganska intensivt och när ni läser igenom dokumentet märker ni att lagutskottet har gjort vissa omfattande ändringsförslag, vissa omplaceringar av paragrafer samt även vissa ändringar av närmast språklig natur.

 

Jag tänker nu gå igenom de viktigaste ändringarna paragraf för paragraf i respektive lag. Jag tänker inte ta alla detaljer utan de största bitarna tar jag upp här och nu.

 

Jag börjar med landskapslag om diskrimineringsombudsmannen och den viktigaste ändringen är 2 § Huvudman. Där har lagutskottet föreslagit texten att landskapet är huvudman. Detta bara för att betona myndighetens fristående. Samma formulering finns bl.a. för högskolan på Åland. Det här har varit en ganska omtvistad fråga.

 

I samma paragraf har vi kompetenskravet. I framställningen uppställdes kravet på juridisk examen. Personligen och som jurist skulle jag kunna förespråka det kravet, men utskottet omfattar nu den text som ni har på ert bord. Det är ingen tröskelfråga för mig, men jag omfattar att det kan vara en annan ämbeskombination som kan vara en lämplig chef för ett DO, som vi inom utskottet döpte myndigheten till. Jag har förhoppningen att den som väljs till DO – diskrimineringsombudsman – har kunskaper åtminstone i statsförfattningsrätt, straffrätt, förvaltningsrätt, internationell rätt samt inte minst i arbetsrätt. Dessa rättsområden är synnerligen centrala i den tilltänkta myndighetsutövningen för att ålänningarnas rättsskydd skall garanteras. Det duger int att säga ”jag vete inte vad som gäller, gå till domstol och få det prövat”. Det är ett sådant förfarande som vi inte kan acceptera utan den här myndigheten skall veta vad det är för lagar som gäller och hur man skall gå vidare i vissa fall. Är det viktigt med tanke på att den tilltänkta DO i framtiden även kommer att kunna fungera som arbetsgivare. Därför är det synnerligen viktigt att personen i fråga har kunskap om de nämnda rättsområdena.

 

Vi har även i lagutskottet föreslagit en viss skärpning då vi tillade kravet på förtrogenhet med de uppgifter som hör till tjänsten. Här finns det olika versioner av vad det kan vara. Förutom examen har vi tillagt och skärpt det med en viss förtrogenhet för att betona den fristående myndigheten och det viktiga arbete som den här personen skall utföra.

 

En annan större radikal ändring är uppsägningen. Här har lagutskottet radikalt frångått landskapsregeringens framställning. Vi har tagit bort kravet på att en eventuell uppsägning skall underställas lagtinget. Det föreslagna systemet var inte motiverat och de gällande rättsmedlen för en uppsagd tjänsteman är tillräckliga, anser vi enhälligt i lagutskottet. Man kan t.ex. i teorin tänka sig en möjlighet att lagtinget skulle godkänna uppsägning av DO som landskapsregeringen initierar, men så kommer domstolen till att den är olaglig; då har vi verkligen politiserat uppsägningen och det har vi inte ansett att är förenligt med vår rättstradition här. Vi följer alltså strikt den juridiska vägen om uppsägningar.

 

Även i 3 § i landskapslagen om diskrimineringsombudsmannen har lagutskottet föreslagit en ganska stor ändring. Det föreslagna konsultativa rådet samt dess tilltänkta sammansättning uppfyller enligt utskottet inte kravet på sakkunskap och stöd för DO. Diskrimineringsnämnden skall bistå DO,  och dess medlemmar skall utses inom olika intresseinriktningar inom DO:s verksamhetsområde. Om detta kan närmare bestämmas i landskapsförordning. Då har vi fått in att medlemmarna skall vara inom diskrimineringsombudsmannens verksamhetsområde, som finns definierat skilt i lagen och de skall bistå och vara stöd för DO. Personligen har jag en litet annan uppfattning om diskrimineringsnämndens kompetens, sammansättning och uppgift, men till detta återkommer jag närmare i min reservation.

 

När det gäller 5 § framkom det under remissdebatten oklarheter vad som avses med att DO skall kära och svara samt företräda landskapet inför domstolar. Lagutskottet har föreslagit en ändring som klargör vad det är fråga om, att det är frågor som berör DO:s administrativa uppgifter. Det är inte fråga om att företräda i landskapet i något diskrimineringsärende, där det även kan vara så att landskapet sitter ”på den anklagades bänk”.  Den här paragrafen väckte ganska mycket diskussion, både här och ute i massmedia. Jag kallar den för juristparagrafen därför att för mig var det självklart vad landskapsregeringen hade avsett och för många andra som vi hörde, men det måste vara en pedagogisk miss om man måste vara jurist för att förstå vad som avses. Nu tycker vi i alla fall att det här är kristallklart: det är bara i fråga om administrativa uppgifter som DO skall företräda landskapsregeringen, inte i några andra ärenden.

 

Så har vi 6 §. Här har lagutskottet tillagt att DO skall sträva till förlikning under viss kriterier. Det kan nämnas att domstolarna redan har enligt gällande rätt denna generella möjlighet och det är viktigt att också DO har den. Förlikningsinstrumentet är kanske ett underskattat instrument som man börjar använda allt oftare. Kriterierna har vi också nämnt i vårt betänkande. Jag går inte närmare in på dem här och nu.

 

Fru talman!

Nästa större viktiga lag i detta ”lagpaket” är landskapslag om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland. Även här går jag igenom lagförslaget paragraf för paragraf till den del det berör de viktigaste ändringarna som lagutskottet har föreslagit.

 

I 1 § föreslår lagutskottet ett litet tillägg ”eller annan jämförbar omständighet”. Med detta vill vi visa att listan på förbjudna diskrimineringsgrunder inte är uttömmande. Detta harmoniserar även med lagen om likabehandling samt grundlagens 6 §. Det är så att när jurister tolkar lagtexter är det viktigt att veta om en exempellista är uttömmande eller om den är exemplifierande. Här menar vi just det sistnämnda. Det kan finnas andra diskrimineringsgrunder som man inte kan räkna upp i lag. Det kan vara personliga egenskaper, det kan vara sådant som lyte, längd, utseende, hårfärg, vad som helst, så det här anser vi att är en viktig point.

 

Så har vi 2 §. Här poängterar lagutskottet att även diskrimineringsförbudet kan omfatta en juridisk person. T.ex. ett bolag kan vara föremål för diskriminering. Detta framgår även ur de bägge EU-direktiven. Vidare föreslår vi en ändring i framställningen till den del det berör trakasserier. För att trakasserier skall föreligga krävs ett oönskat beteende och att kränkningen leder till att en hotfull, kränkande stämning skapas. Det behövs alltså två kriterier som skall uppfyllas för att diskriminering skall uppstå, inte ett som i landskapsregeringens framställan.

 

3 § har kanske varit den mest problematiska. Problemet har varit paragrefens sluttext där det i landskapsregeringens framställning uppräknades vilka omständigheter som inte kan anses som diskriminering.

 

Här var problemet lagstiftningsordningen som var det viktigaste. Det betyder att om lagen skulle antas i normal lagstiftningsordning och ett kommande lagting – av någon orsak vi inte vet – slopar den föreslagna texten, så har enligt normal lagtolkning språkskyddet helt enkelt slopats. Så här kan man inte ha det. Lagutskottet har funderat mycket kring detta och testat olika modeller. Vi kom till den formulering som ni nu har framför er. Vi kan också säga att tillägget utgör en ren ”upplysningsparagraf; man kan inte lämna rum för några tolkningar. Personligen anser jag också att självstyrelselagen, Ålandsprotokollet m.m. är i kraft oberoende om dessa räknas upp i nu föreslagen lag eller inte. Nu är frågan löst som vi ser det. Det finns inte rum för någon tolkning som skulle inskränka på dessa ”grundprinciper”.

 

Vidare har lagutskottet föreslagit andra smärre ändringar av lagteknisk eller språklig karaktär i denna paragraf, men om dem kan man läsa närmare i betänkandet hur vi har resonerat.

 

I 5 § föreslår vi en liten korrigering att diskrimineringsförbudet i denna lag berör verksamheter inom landskapets behörighet. Det fanns i framställningen en hel mängd tjänster där vi har behörighet och där vi inte har behörighet och med detta har vi gjort det vattentätt. Detta för att inte Ålandsdelegationen skall ha någonting att komma med. Som ni alla vet brinner det i knutarna med lagstiftningen; vi har ett böteshot hängande över oss.

 

I 9 § har också lagutskottet jobbat mycket med problem om behörighetsfrågan angående skadestånd, själva uttrycket skadestånd som var formuleringen i landskapsregeringens framställning. Personligen anser jag att vi går utanför vår lagstiftningsbehörighet om vi lagstiftar om skadestånd. Vår behörighet berör straff i form av fängelse eller böter samt vite. Denna tolkning har fått stöd under hörandet och även i de skriftliga utlåtanden, som lagutskottet tagit del av. För att undvika problem och risk för förkastande eller fördröjning samt, som det heter, för vinnande av enhetlighet och överskådlighet föreslår lagutskottet blankettlagstiftningsteknik enligt självstyrelselagen 19, 3 § till denna del. Det här gäller egentligen vad man har för rubrik, om det är ”gottgörelse” eller ”skadestånd”, men det ligger ett stort hot begravt här om vi tar fel väg, det finns risk att lagen förkastas. Man skall förstås testa våra behörighetsgränser och se var gränserna går, men jag anser inte att det är politiskt försvarbart i ett sådant här ärende när vi har böteshotet över

oss; vi är de facto redan dömda i EG-domstolen, så här skall vi inte chansa.

 

I 10 § håller vi i sak med framställningen men föreslår att bestämmelserna i en ny 13 § skall gälla. Detta hänger samman med att lagutskottet föreslår att i denna lag inta straffbestämmelser. Ändringen är närmast av teknisk natur. Jag kan själv som lagtillämpare berätta att det här är en mycket lättare översyn av bestämmelserna. Man hänvisar alltså inte till strafflagen utan tar straffbestämmelserna direkt in i egen lag.

 

I 12 § har jag också föreslagit en smärre ändring, nämligen att besvärsrätt föreligger både vid utfärdande och utdömande av vite. För den enskilde är det viktigt att även få viteshotet till prövning och det här är också en sak som medborgarnas rättsskydd kräver. I framställningen var det så att om någon blir förelagt ett viteshot kunde man inte besvära sig mot det, men vi anser att man har rätt både till det och också om det utdöms. Man får alltså prövat om ens handlande strider mot diskrimineringsbestämmelsen eller inte. Det är en grundrättighet och därför föreslår vi ändringen.

 

I de övriga lagframställningarna föreslår lagutskottet närmast språkliga ändringar, dvs. etnisk tillhörighet är ett lämpligare uttryck. Det har vi även hört under remissdebatten av ansvarig landskapsregeringsledamot och den här informationen har vi inhämtat under hörandet i utskottet.

 

Vidare har vi tagit upp en sak som inte alls fanns i framställan, och jag kan nämna att jag själv tog upp det under remissdebatten om diskrimineringspaketet och det är en ändring i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagstiftning om kommunala tjänstemän. Med detta avses hänvisningen till nu föreslagen lag om diskriminering i stället för lag om likabehandling i lagstiftningen om kommunala tjänstemän. Ändringen är av lagteknisk natur, att man hänvisar till rätt lag, ingenting annat, men vi har i alla fall förespråkat också den här förändringen.

 

Fru talman!

Här har jag kortfattat försökt redogöra för de största ändringarna som lagutskottet har föreslagit. Som jag inledningsvis nämnde var det ett ganska omfattande arbete, vi har jobbat ganska mycket med att insamla material och information.

 

Som jag inledningsvis nämnde har jag en reservation till betänkandet och den tänkte jag läsa upp.

 

”Reservation.  

Härmed reserverar jag mig mot lagutskottets betänkande nr 9/2004-2005 angående lagstiftning mot diskriminering.

 

Jag anser att det inte är förnuftigt med en egen lagstiftning på detta område. Detta berör universella rättigheter och skyldigheter för de enskilda medborgarna och det finns inte något behov av en egen åländsk tolkning av dessa. Rikets lag om likabehandling gäller redan på Åland för allra största delen av människorna i arbetslivet. Det är inte ekonomiskt försvarbart med en egen förvaltning för ett relativt fåtal tjänstemän. Med lagmotionen får vi del av rikets sakkunskap, förvaltningen finns redan och vi undviker dubbla system på Åland. Vi får även samma nivå på rättsskyddet som övriga medborgare har, speciellt diskrimineringsnämndens kompetens och sammansättning avviker markant i vårt lagförslag jämfört med rikets lag om likabehandling. Språket är redan skyddat och i en överenskommelseförordning kan denna rättighet ytterligare stärkas.

 

Med hänvisning till det anförda föreslår jag att lagtinget antar de i lagmotionerna nr 5 och 6/2004-2005 ingående lagförslagen.

 

Mariehamn den 20 maj 2005 

Roger Eriksson.”

 

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag börjar med att tacka lagutskottet för ett gott samarbete mellan utskottet och landskapsregeringen. Jag tänkte kommentera några av de ändringar som lagutskottet går in för. När det gäller examen har ordföranden och jag exakt samma åsikt och det också därför vi har fört fram att vi tycker att det borde vara en juridisk examen, men den skrivning som utskottet föreslår utesluter inte en juridisk examen. I det här jobbet är det svåra juridiska frågor och man måste kunna ta del av andra länders domstolspraxis, så man måste se till att en sådan kunskap finns.

 

När det gäller uppsägning håller jag helt och hållet med lagutskottet. Vi hade lite bråttom. Det var egentligen ett förslag, som vi tyckte, från ett mycket klokt yttrande och vi ansåg att det var så starkt skrivet att diskrimineringsombudsmannen på det här sättet skulle bli mera oberoende genom att ha lagtinget att säga sista ordet. Jag tycker att ni har gjort en korrekt bedömning där.

 

När det gäller diskrimineringsnämnden föreslog landskapsregeringen ett konsultativt råd med exakt samma uppgifter, så ni har bytt namn på det och satt in det i lagen. Vår bedömning var att eftersom det inte är beslutande behöver det inte finnas med i lag, men utskottet har valt att sätta in det i lagen och det är helt okej.

 

När det gäller kärande och svarande är det bra att lagutskottet har gjort ett förtydligande. Det är inte meningen att en lagtext bara skall kunna läsas av dem som har juridisk kunskap. Det jag däremot inte är så förtjust i är 1 § där utskottet lägger till ”annan jämförbar omständighet”. Det har vi aktivt sagt nej till därför att vi vill undvika flumlagstiftning, som vi kallar det för. Hårfärg, tauteringar och andra olika omständigheter som ordföranden nämnde har man ändå säkrat i grundlagen. Man kan ändå inte få någon rätt till skadestånd för den här typen av diskriminering.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Ansvariga landskapsregeringsledamoten och vi i lagutskottet har i stort sett en samsyn här. När det gäller det konsultativa rådet och diskrimineringsnämnden har vi poängterat att diskrimineringsnämnden skall tillsättas inom diskrimineringsombudsmannens verksamhetsområden, att den mera då skulle kunna bistå DO i dess uppgift. Det är kanske den största ändringen.

 

När det gäller tillägget i 1§ harmoniserar det bättre med grundlagen. Vi diskuterade också andra formuleringar, men vi satt in annan ”jämförbar omständighet”. Detta för att poängtera att listan inte är uttömmande.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

När det gäller det konsultativa rådet som landskapsregeringen föreslår är det just exakt diskrimineringsombudsmannens olika områden som skulle representeras där också, men vi tyckte att det var tydligare med ett konsultativt råd eftersom en diskrimineringsnämnd kan ge en känsla av att det är beslutande för den som läser lagen.

 

När det gäller 3 § är jag också lite tveksam till lagutskottets skrivning, där man, tycker jag, har en svagare skrivning när det gäller språkskyddet. Det är jag lite bekymrad över. Egentligen är det så att tidigare har man kunnat via förordning t.ex. slå fast en praxis där man vill ge extra tyngd åt det svenska språket. Med utskottets skrivning måste det alltid vara inskrivet i lag för att man skall kunna på något sätt favorisera det svenska språket. Det tycker jag alltså är en försvagning, men har utskottet aktivt gått in för det så respekterar jag det. När det gäller skadeståndsbiten har vi som teknikalitet försökt få det testat och det är säkert inte fiffigast i den här lagen. Däremot har vi resonerat att om vi kallar det för gottgörelse eller skadestånd är egentligen samma sak. Det finns väl en risk att man kan tolka det på det här sättet, men jag är tacksam för att lagutskottet har ändrat det på det här sättet med ambitionen att det inte skall fastna någonstans och att vi därför inte skall bli bötfällda.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Om jag börjar där ministern slutade var det just det resonemanget vi förde att det finns ett böteshot hängande över oss och vi måste få det snabbt igenom. Skadeståndet, som jag också nämnde, anser jag själv att är utanför behörighetsområdet, så nu har vi gjort det vattentätt, nu kan det inte bromsa på den här paragrafen. När det gäller 3 § var min personliga åsikt att man egentligen inte skulle behöva ha någonting överhuvudtaget, för jag anser att Ålandsprotokollet och självstyrelselagen gäller oberoende, men i framställningen fanns det en uppräkning. Som jag beskrev det lagtekniska: om ett kommande lagting förkastar det kan någon jurist säga att ja, men nu är det upphävt i och att med att det inte finns mera som det var förut. Nu har vi skrivit det som en upplysningsparagraf där vi just påpekar Ålandsprotokollet och självstyrelselagen, att det går inte att förbigå de sakerna med diskrimineringsaspekterna. Jag tror att vårt tankesätt är detsamma, men så här har vi resonerat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker det är ett bra arbete som lagutskottet har gjort och mycket av det som jag framförde i remissen är också beaktat. Jag tycker att det är bra att ordförandens reservation inte har gått igenom.

 

Det är viktigt om vi har egen lagstiftningsbehörighet att man inte bara koncentrerar sig på att uppfylla EU:s direktiv utan också försöker få till stånd någon åländsk nytta. Det som jag framförde i remissen var att i allt flera branscher börjar det bli problem att få tag på åländsk arbetskraft om vi säger så och när man använder sig av icke-åländsk arbetskraft tangerar man den här lagstiftningens behörighetsområde. De tankar jag tog upp om att man i olika företag kunde ha någon typ av diskrimineringscertifikat för att undvika problem är det någonting som överhuvudtaget har tagits upp och resonerats om i lagutskottet? Jag finner ingenting om detta i betänkandet.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson nämnde om diskrimineringscertifikat och jag kan svara direkt att i lagutskottet har vi inte diskuterat det desto närmare.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är lite synd därför att det har också visat sig i andra sammanhang att så fort det uppstår problem på en arbetsplats är det bra om man tar i dem så fort som möjligt och försöker lösa dem. Med tanke på att konkurrensen om arbetskraften blir allt hårdare tror jag också att det skulle vara ett bra instrument för olika företag. Jag tror att det kallade för välkomstmärkning eller diskrimineringscertifikat i remissdebatten, men jag får notera att man tyvärr i lagutskottet inte har beaktat det och det tycker jag är lite synd.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Det som ltl Anders Eriksson nämnde är en fråga som företagen själva på frivillig basis införa. Lagframställningarna har nämligen inte beaktat den här frågan överhuvudtaget därför att det här systemet skall, som jag berörde inledningsvis, täcka de åländska tjänstemännen och det här är förbud mot etnisk diskriminering, så diskrimineringsombudsmannen skall sköta de här frågorna och övervaka dem, så de som anser sig bli föremål för diskriminering kan vända sig till denna person, som vi nu håller på att utse här. Företagen kan som sagt själva frivilligt bygga upp vilka organisationer de själva vill förstås, det är ingenting som hindrar det.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Först får jag tacka utskottsordföranden för ett gott och omfattande arbete i den här saken och den produkt som nu här presenteras i mångt och mycket annorlunda än den ursprungliga framställningen. Utskottet har gjort ett gott arbete och det är som sagt bättre än det som låg på vårt bord tidigare. Vi har förstås en annan linje och den kommer vi att ta till omröstning senare. Men jag har en konkret fråga. Vi vet att behörigheten är delad här mellan riket och Åland. Lagutskottet skriver i motiveringarna i betänkandet att i varje enskilt uppkommet diskrimineringsfall måste man ta ställning till om det är rikets lagstiftningen som skall gälla  eller om det är den föreslagna åländska lagstiftningen. Vem skall i praktiken göra bedömningen? Inte är det väl lagutskottet och lagutskottets ordförande, knappast är det landskapsregeringen heller, utan det är då kanske den föreslagna diskrimineringsombudsmannen, men det innebär att det måste finnas en oerhörd kunskap på byrån eller avdelningen för att bedöma på alla lagstiftningsområden var behörigheten finns just specifikt vad gäller diskriminering. Kan ordföranden utveckla det här lite?

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Den här frågan är förstås lite speciell, men jag kan säga att det är inte lagutskottets ordförande som skall avgöra den saken. Om det är någon person som känner sig diskriminerad så vart den människan vänder sig beror på den själv förstås, men själv skall man förstås ta reda på inom vilket behörighetsområde det faller eller kanske gå till någon jurist som kanske svarar på den frågan och antagligen tar grundligt betalt för det. Min spekulation här är att den här personen går till den åländska myndigheten, som då måste redogöra att är det här vårt behörighetsområde eller minoritetsombudsmannens i Helsingfors behörighet. Det är helt klart att det blir ett ställningstagande och någon måste reda ut det här så att man hamnar i rätt rör s.a.s.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var ett klargörande i och för sig i en oklar situation, och det var det jag ville komma fram till att det blir dessa problem med delad behörighet och delad lagstiftning. Det här tänker jag förstås använda som ett argument längre fram här i diskussionen till varför det inte är bra med delad lagstiftning på detta område. I varje fall blir det ett synnerligen oklart läge för den person som upplever sig vara diskriminerad att inte säkert på förhand kunna veta vilken diskrimineringsombudsman man skall vända sig till. Jag tackar för klargörandet.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Det som ltl Mats Perämaa tog upp berör de facto min reservation, så i och med lagmotionen skulle vi undvika problemet med dubbla system och som ltl Mats Perämaa påpekade hur det kan gå.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Lagutskottets betänkande över landskapsregeringens framställning om lagstiftning mot diskriminering tycker jag att till slut ändå blev ganska bra, trots att grundkonceptet var ojämnt på grund av det sammantaget var en slutprodukt från flera landskapsregeringars arbete.

Jag kan försäkra att utskottet har haft ett drygt arbete och jag vill i detta sammanhang ge en eloge till lagutskottets sekreterare Lars Ingmar Johansson för att han på ett förtjänstfullt sätt arbetat med utformandet av betänkandet utgående från bl.a. framställningen, de hörande och lagutskottets medlemmars synpunkter och åsikter under ärendets behandling. Vi har också som känt haft blåslampan på eftersom EG-domstolen väckt talan mot Finland på grund av att direktivet mot etnisk diskriminering inte genomförts i landskapet.

 

Lagutskottets ordförande Roger Eriksson har utförligt redogjort fört betänkandet, men jag vill ändå lyfta fram några saker som jag tycker att är positiva i betänkandet. Då avser jag bl.a. utskottets förslag om inrättande av en diskrimineringsnämnd i landskapslagen om diskrimineringsombudsmannen i stället för det i framställningen föreslagna frivilliga konsultativa rådet. Jag vill inte polemisera med landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, men det framgick av framställningen att landskapsregeringen kan föreskriva om tillsättande av ett konsultativt råd. Det var inte ett obligatorium. Lagutskottets förslag är att det skall tillsättas en diskrimineringsnämnd.

 

Som framgår av betänkandet främjas den fristående ställning som diskrimineringsombudsmannen skall ha också av att denne i högre grad har möjlighet att kommunicera med ett särskilt rådgivande organ snarare än med landskapsregeringens allmänna förvaltning. Diskrimineringsombudsmannen kan bygga upp en större självständighet gentemot den övriga förvaltningen och utveckla rutiner och kompetens tillsammans med diskrimineringsnämnden, som, som framgår av förslaget, skall företräda olika intresseinriktningar inom ombudsmannens arbetsområde.

 

Lagutskottets ordförande har i sin reservation påpekat att diskrimineringsnämndens kompetens och sammansättning avviker markant i vårt lagförslag jämfört med rikets lag. Det är förstås ett korrekt påpekande; ändå anser jag att vårt förslag till diskrimineringsnämnd är bra, för det måste ändå ses som en början på att utveckla verksamheten och man kan sedan utgående från erfarenheter i framtiden av diskrimineringsombudsmannens arbete påföra diskrimineringsnämnden myndighetsupppgifter.

 

Fru talman!

I lagutskottets förslag till landskapslag om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland 9 § ändras då skadestånd berör rikslagstiftningen. Utskottet föreslår därför att paragrafen ändras så att den omformas till en blankettbestämmelse som bl.a. betyder att för den kränkning som diskriminerig eller repressalier innebär, rätt och möjlighet till ersättning som kallas gottgörelse, och det är bra, då gottgörelsen framför allt är en följd av den kränkning som den som utsatts för diskriminering har lidit, inte är en följd av ekonomisk förlust eller lidande och det utesluter inte att kräva skadestånd på grund av ekonomisk förlust enligt skadeståndslagen.

 

Slutligen, fru talman, tycker jag att lagstiftningen, trots att det har tagit lång tid, är mycket angelägen och jag är övertygad om att den kommer att ha en stor betydelse i framtiden då den på ett konkret sätt kommer att lyfta fram och medvetandegöra olika former av diskriminering, som tyvärr förekommer i vårt samhälle.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag håller helt med ltl Christian Beijar att det här är en mycket viktig lag och att den vad åren går kommer att bli allt viktigare. Jag tänkte kommentera detta med blåslampan som ltl Christian Beijar nämnde först, att man känner stress i detta ärende och att vi har EG-domstolen efter oss. Jag kan informera om att man nu håller på att samla in grund för att avgöra om vitesförfarandet skall inledas eller icke. Så långt har inget ärende gått ännu. Jag har svarat på det den 17 maj 2005, att lagtinget kommer att anta lagen inom juni, så jag hoppas att det kommer att gå så också.

När det gäller det konsultativa rådet kontra diskrimineringsnämnd kan jag säga att lagtinget har föregått landskapsregeringen här och bestämt att det skall in i lag och att den skall vara så här. Själva tanken och hur den skall tillsättas osv. stämmer helt överens med landskapsregeringens planer. Däremot valde vi att lämna öppet att ni kan tillsätta den just därför att vi ansåg att vi vill ta ett ordentligt grepp i den här frågan och fundera på hur rådet eller nämnden sist och slutligen skall arbeta och att vi inte hade diskuterat det färdigt, tyckte jag då, så därför valde vi att göra det öppet på det här sättet, men vi har som sagt ingenting emot att det kommer in i lagen på det här sättet och att det fastställs. Tanken är exakt samma som landskapsregeringen har haft.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ledamoten Britt Lundbergs inlägg bekräftar det som jag sade om det konsultativa rådet, alltså att landskapsregeringens uppfattning var att det skulle vara frivilligt, att man kan tillsätta det. Vår uppfattning var att det ändå är en så pass viktig fråga att när man utvecklar verksamheten är det viktigt att man från början tillsätter en diskrimineringsnämnd.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Detta är helt korrekt och jag tycker att lagutskottet har tagit ett bra ställningstagande här. Det som jag sade i en tidigare replikväxling är att med namnet diskrimineringsnämnd finns det en risk att man förväxlar och räknar med att det skall vara ett beslutande organ. Ett konsultativt råd talar om att det är konsultativt, men säkert klarar vi av att hantera det också!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Man kan säga att avsikten är i framtiden att utveckla det, som jag också antydde i mitt inlägg, att diskrimineringsnämnden kan bli en beslutande myndighet, men det vet man inte.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag vill tacka lagutskottet för ett gott arbete. Det var så att Obunden Samlings lagtingsgrupp inlämnade en lagmotion med anledning av diskrimineringslagen, där vi dels oroade oss för bestämmelsen i kommunallagens 59 § 2 mom. Detta har lagutskottet rett ut och i och med det att utskottets åsikt sammanfaller med vår och man klart och tydligt har redogjort för det i sitt betänkande är motionen till den delen uppfylld.

 

Vi hade också lite andra önskemål som jag skulle säga att är uppfyllda i och med det tillägg man har gjort i 3 §, där man har infört en generell bestämmelse att alla bestämmelser som baserar sig på självstyrelselagen och i lagar som är underställda självstyrelselagen utsträcks till att vara diskriminerande i så fall.

 

Vi kan alltså vara nöjda, t.o.m. mycket nöjda med utskottets resultat till den delen.

 

När det gäller problematiken som togs upp i en replik att det kan vara svårt för en ålänning att veta vilken behörighet man blir diskriminerad under hade jag ett förslag till lösning som skulle gå ut på att den åländska diskrimineringsombudsmannen också skulle fungera under riksbehörighet till den delen som en ålänning diskrimineras och det är riksbehörighet genom en överenskommelseförordning att vi skulle ta över förvaltningen av rikets behörighet till den delen. Jag har erfarit att lagutskottet inte har funderat på det, men jag skulle vilja höra om landskapsregeringen kan tänka sig att tillse detta. Det skulle nämligen vara mycket enklare för en ålänning som är diskriminerad att man vet att man vänder sig till ett ställe och man får inte nej där och blir hänvisad till Helsingfors utan man sköter det här på Åland. Det skulle vara en smidig lösning. Det är ett av verktygen som finns i självstyrelselagen just för sådana här situationer när det blir delad behörighet.

 

Fru talman!

Det gläder mig att socialdemokraterna nu har ändrat sig och stöder lagen. Det var ju lite krisartat när man inte visste om det fanns en majoritet för lagstiftningen i ett skede, men vad det verkar nu så finns det majoritet. Jag är som bekant inte på den liberala linjen i det här fallet, att vi inte kan eller skall sköta det här på Åland; jag har inte detta kollektiva dåliga självförtroendet som liberalerna verkar ha när det gäller åländsk förvaltning. Jag tror att vi klarar det här alldeles galant och jag tror också att det här är någonting som vi skall göra på Åland. Det sammanfaller med vårt minoritetsskydd med självstyrelsen, demilitarisering osv. Det här är en naturlig kunskap att ha på Åland, också viktig att ha.

 

Jag och Obunden Samlings lagtingsgrupp stöder som sagt detta till fullo.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är svårt med 3 § och språkskyddet. Jag är ändå förvånad över att ltl Danne Sundman är så säker och överlycklig över att man nu har fått en stark skrivning i 3 §. Jag anser nu att den skrivning som man har gått in för i lagutskottet innebär att man inte i fortsättningen kan avvika genom förordningspraxis, alltså det blir en förändring mot vad det är nu. Det tycker jag är en försvagning i jämförelse med den framställning som landskapsregeringen lämnade vad gäller språkskyddet. Jag vill faktiskt flagga för 3 § 4 mom. Jag tror inte att det blir någon katastrofal försämring, men jag hävdar att det blir en förändring i och med att alla förändringar nu måste stå i lag.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Hur man än ser det här måste man se det som en förstärkning. Inte kan man i förordning sätta sådana rättigheter som enligt grundlagen skall vara i lag. Den tas emot med varm hand av Obunden Samling. Det var inte det här som Obunden Samlings lagtingsgrupp efterlyste, men det motsvarar, vill jag säga, det som vi efterlyste i stort sett, så vi får vara nöjda det här. Med ett så här ganska undfallet lagting kan vi inte förvänta oss att man går på de obundnas linje alla gånger, men det här är en bra kompromiss som jag tycker att är en förstärkning som lagutskottet har gjort.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag hoppas att alla här i lagtinget och lyssnare för övrigt hör den paradox för de obundnas del framför. I många sammanhang pratar man om att den offentliga förvaltningen måste skäras ner, man använder starka uttryck och man måste t.o.m. göra sig av med folk för att man skall nå det målet. Nu står ltl Sundman här och pratar om att man skall ta över förvaltning från riket, alltså vi skall ytterligare utöka vår egen förvaltning med att ta över riksbehörighet att hanteras här i detta hus. Det finns en paradox och den kommer fram i många olika sammanhang, men jag tror att det är klart för alla att det finns där. Vad gäller självförtroendet för liberalernas del tror jag att det är en lite underlig kritik. Vi liberaler har i den här frågan konsekvent stått fast vid en linje hela tiden, vi har samma åsikt nu som vi hade tidigare. Det är andra partier här som har ändrat åsikt i den här frågan från dag till dag, så det är inte vi som har dåligt självförtroende.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller att ändra åsikt är det precis som ltl Mats Perämaa säger att det finns sådana som har ändrat, men det tycker jag är bra därför att jag efterlyser den ändringen. När det gäller offentlig sektor tillhör inte Obunden Samling dem som ser ett självändamål med offentlig sektor utan det skall finnas ett behov och det skall vara motiverat. Som bekant har vi stött att man har lite sans på offentlig sektors storlek, av olika orsaker. När det gäller just det här ser vi att det är motiverat att det sköts på Åland och när det gäller specifikt att överta riksmyndigheternas förvaltning är det givetvis inte någonting som görs gratis utan det får man betala för, antingen med självstyrelselagens 14 § genom justering av klumpsumman eller genom ett avtal där man tar betalt per fall eller någonting sådant. Detta skall ses som en intäkt, att man förtjänar på den resurs som vi ändå måste ha.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är i ett något sent skede som de obundna för fram att man verkligen skall kunna tjäna på diskrimineringsfrågorna. Så tror jag inte att är fallet; vi kan inte se på de här frågorna i euro och cent utan vi måste stifta regler utifrån det verkliga behovet på det här området. Vad gäller offentlig förvaltning och storleken på den är jag av den bestämda uppfattningen att det är mycket bättre att noga överväga innan man inför nya förvaltningsgrenar, det är då man skall överväga om vi verkligen behöver det eller inte. Det är mycket svårare att ta ställning till och skära ner någon förvaltningsgren senare. Det är nu som man måste visa ansvar i de här frågorna och vi tycker att det här specifikt är en sådan situation där vi inte skall utöka den egna förvaltningen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är helt korrekt som ltl Mats Perämaa säger att man givetvis inte skall utöka förvaltningen om man inte finner skäl därtill, och det har vi sett att det t.o.m. kan bli ett herrans liv om man skall skära ner förvaltningen senare, för då är det mitt i allt väldigt obekvämt. När det gäller mitt förslag om att överta riksmyndigheternas förvaltning sade jag uttryckligen det i remissdebatten; jag läste också högt ur självstyrelselagen där det står att klumpsumman skall justeras om man gör så här. Det finns en bestämmelse där; vårt ekonomiska system är så utformat och det är nu oprövat, men det här tycker jag är ett bra exempel där man kunde pröva det. Inte kommer man att förtjäna några pengar på det, för det är så fall, men är det några fall och man får betalt för dem så är det i alla fall åt rätt håll. Framför allt skulle det skapa en mycket smidigare diskrimineringsombudsmannafunktion på Åland för ålänningarna, att man inte blir avsnäst i telefonen och vänligen ring till Helsingfors där de kanske svarar på finska, som vi tidigare diskuterade. Jag rekommenderar nog landskapsregeringen att åtminstone överväga det här och diskutera det, men sedan kan det hända att det finns omständigheter som pratar emot – jag tycker att man skall fundera på det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman säger att liberalerna har dåligt kollektivt självförtroende, men jag skulle vilja säga att vårt dåliga kollektiva självförtroende är så starkt att vi i det här skedet riktar våra tankar på dem som redan är anställda av den offentliga sektorn på Åland samt att den redan i dag åderlåts så mycket att vi inte i detta skede borde ha mera nya verksamheter i den offentliga sektorn. Eftersom det här faktiskt är en sak som finns i riket, det finns en adekvat lagstiftning där och vi ändå har så få ärenden att vi anser att sakkunskapen inte kan bli så bra här på Åland är det bättre att vara pragmatisk än att ta till så djupa självstyrelsemässiga toner som ltl Danne Sundman gör. Men det är hans sätt att bemöta ärenden med ett leende på läpparna, så vi är ju vana med det. Vi har inte något dåligt självförtroende i liberalerna – men det har nog inte ltl Danne Sundman heller.

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är visst så att så gott som all myndighetsutövning här på Åland också finns i Finland och det är säkert det allra enklaste och billigaste om vi här och nu avskaffar självstyrelsen och förlitar oss på finska myndigheter, som ju är kända internationellt för att vara duktiga. Vi har en bra förvaltning i Finland, så det är säkert så att det är enklast. Men man måste återigen då återkomma till varför vi har vår självstyrelse, vad tanken är, nämligen enligt Nationernas Förbund att bevara våra lokala sedvänjor, vår kultur och vårt svenska språk; då är det viktigt att sådana här funktioner som nära anknyter till det görs av ålänningar. När det gäller offentlig sektor är jag av den åsikten att de som har fått en tjänst i offentlig sektor inte har den på livstid, utan det skall finnas motiverad verksamhet och ett behov av det och man måste kunna omprioritera. Jag kan när som helst komma med hur många förslag som helst på tjänster som kan tas bort i stället för den här tjänsten som jag anser är motiverad och när jag säger det är jag trovärdig, för vi har många gånger från Obunden Samlings föreslagit var man kan spara i förvaltningen. Jag tar ansvar för att det här kommer att innebära en tilläggsresurs, men jag tar också ansvar om det behövs att visa på var den skall tas.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Det är inte fråga om en tjänst utan det är fråga om en organisation som säkert kommer att kosta. En gång för alla: liberalerna vill inte heller att all offentlig verksamhet för Ålands del sköts i Finland utan vi kan vissa saker mycket bättre och dem skall vi sköta bra.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det här borde vara, som jag har sagt tidigare, en verksamhet som skulle höra hemma inom självstyrelsen, just sådana här frågor är en kompetens vi skall ha på Åland. Det är därför som jag ser det som motiverat att det görs lokalt. Om man sedan kan utöka den nya myndighetens arbete genom att sköta också riksbehörighetsförvaltning är det bara smidigt och det kan t.o.m. ge en liten intäkt. Jag tycker att man kan inte se så här på självstyrelsen att varje gång det kommer något nytt krav på skall vi förlita oss på riksmyndigheterna. Jag har inte den åsikten, men jag respekterar givetvis att man kan ha en annan åsikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det under ltl Danne Sundmans värdighet att försöka skriva liberalerna på näsan. Jag skulle uppskatta om ltl Danne Sundman håller sig till sakfrågan och inte försöker insinuera någon slags pseudodebatt. Vi har olika åsikter i självstyrelsefrågan, och det är ingen hemlighet att liberaler och obundna tycker olika där. Ltl Danne Sundman tar ofta till brösttoner i det här sammanhanget och det får vi väl liberalerna också göra! Vi har en sådan åsikt att självstyrelsen finns till för ålänningarna och inte tvärtom.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vänder mig mot det att jag skulle för någon sorts pseudodebatt och tar till brösttoner. Jag säger bara vad jag tycker, framför min åsikt och argumenterar för den. Då kan man också analysera varför den som inte har ens åsikt har sin åsikt och då nämnde jag begreppet kollektivt dåligt självförtroende. Det verkar vara som att man inte åtminstone i lika stor utsträckning tror på ålänningarnas egen förmåga att sköta landskapsförvaltningen, vilket jag tror starkt på, men det respekterar jag till fullo; i en demokrati får man ha olika åsikter och inte är det några brösttoner från min sida, det vänder jag mig mot.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Det blir nästan klyschvarning i den här debatten nu! Då tycker jag att ltl Danne Sundman skall komma med ett klargörande var han tänker finansiera hela supermyndigheten!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som jag sade tidigare har vi i finansmotioner, som kan läsas på Internet, föreslagit inbesparingar i storleksordningen 20 miljoner euro tidigare, de allra flesta är fortfarande aktuella, förutom de som redan har förverkligats av framför allt den nya landskapsregeringen, som mycket förtjänstfullt har tagit tag i det som den förra tyvärr inte orkade göra på grund av att det parlamentariska underlaget svek.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det har varit en ganska lång debatt i detta ärende flera gånger så jag skall inte bli så långrandig. Det är tre saker som jag vill ta upp. Jag vill också i likhet med de flesta andra säga – jag sade det redan i ett replikskifte – att jag tycker att det är ett bra arbete som lagutskottet har gjort. Det var snabb och bra expedition och jag tror att vi alla är glada, kanske speciellt minister Lundberg, att få detta ärende avklarat.

 

Som jag redan sade i replikskiftet tycker jag att det är lite synd att man inte förde ett resonemang om detta med diskrimineringscertifikat. Man hade t.ex. kunnat höra handelskammaren och kanske producentförbundet i det ärendet, men det har vi redan avklarat och det förslaget föll inte i god jord, så vi får lämna det därhän den här gången.

 

Om man tittar på lagframställningen är det en ny 3 § den första lagen landskapslagen om diskriminieringsombudsmannen som flera har varit inne på, där man skulle ha en diskrimineringsnämnd. Jag måste säga att jag är nog lite tveksam till detta. Jag förstår faktiskt inte ordförandens reservation där det sägs att man har en annan typ av kompetens och sammansättning som avviker markant till vårt lagförslag. De facto står det ingenting i lagutskottets betänkande hur nämnden skall se ut. Det står i paragrafen att det skall ingå medlemmar som företräder olika intresseinriktningar och då tittar man förstås med spänning på detaljmotiveringarna vad man har kunnat hitta på där, men där säger man bara att ”Enligt utskottet kan nämndens närmare sammansättning, mandattid och uppgifter inom ramen för nämndens rådgivande karaktär anges i landskapsförordning.” Jag förstår alltså inte ordförandens reservation därvidlag. Orsaken till att jag är tveksam till nämnden är att det blir ytterligare en instans som det finns ett otal av bl.a. runt arbetsfördelningen, där det sitter folk och lyfter arvoden utan att det desto mera tillföra någonting. Jag tycker att det är att lite byråkratisera en sak som man kunde ha skött betydligt enklare.

 

När det gäller den andra lagen landskapslag om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland vill jag förena mig med den invändning som minister Lundberg hade om 1 §, dvs. där utskottet tillägger ”eller annan därmed jämförbar omständighet”. Jag kommer inte ihåg hur ministern uttryckte sig, om det var flumlagstiftning eller vad hon sade, och jag tycker också att man borde undvika den här typen av lagstiftning. När det gäller 3 § i den lagen kommer jag ihåg att vi hade olika åsikter om Obunden Samlings mycket förtjänstfulla lagmotion och jag sade bl.a. så här: ”Om vi inte här hemma på Åland kan börja ställa krav på att det är diskriminering att man skall kunna finska, märk väl, det är tjänster i förvaltningen vi pratar om, är vi verkligen ute på sju famnars vatten eller att det på något sätt skulle vara diskriminering att man har kännedom om Åland när man skall jobba inom förvaltningen.” Det var det här som jag ville att lagutskottet skulle titta på. Jag tycker att det är en väldigt bra formulering som man har i 3 § och den vill jag speciellt tacka för och ge en eloge till Obunden Samling som väckte denna fråga. Det var bra!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är bra att ltl Anders Eriksson från Ålands Framtid också är nöjd med lagförslaget. Det är viktigt att höra; eftersom Ålands Framtid inte har någon representant i lagutskottet är det också vår skyldighet att försöka komma alla till mötes med deras önskemål. Vad gäller lagstiftningen i kommunallagens 59 § hade jag önskat att vi också kunde införa den i diskrimineringslagen; eftersom de båda lagarna är på samma lagstiftningsnivå hade det varit ännu mera angeläget att få in det i lag. Det kunde vi tyvärr inte enas om i utskottet, men vi fick i stället in skrivningen i motiveringarna, som man, när man går tillbaka i diskrimineringslagen, kan utläsa där. Jag tycker att det får vara tillräckligt bra. Jag hade hoppats att få in den i lagen, men det gick inte enda hem.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag har inte några kommentarer utan är av samma uppfattning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

När lagförslaget remitterades till lagutskottet framförde jag synpunkter å den socialdemokratiska gruppens vägnar som var mycket kritiska till framställningen. I det skedet var flera av oss i gruppen mycket tveksamma till om det här faktiskt var bra och vi diskuterade också fördelarna och nackdelarna med att ta rikslagen som blankettlag.

 

Nu när man ser lagutskottets betänkande konstaterar vi att på de allra flesta punkter där socialdemokraterna hade vägande invändningar mot framställningen har det skett förändringar. Så där generellt skulle jag vilja säga att hela lagförslaget har fått en kvalitetshöjning. Det är mycket mera stringent och lever också språkligt upp till de ambitioner som vi brukar ha i samband med lagstiftningen. Särskilt intressant är den diskussion som utskottets ordförande förde om det fjärde momentet i 3 § i landskapslagen om förhindrande av diskriminering, där han tog upp lagstiftningsordningen. Jag tycker att landskapsregeringen här nog har gjort en ganska allvarlig blunder när man överhuvudtaget har  trott att man i normal lagstiftningsordning försöker skydda det svenska språkets ställning på Åland, vilket är reglerat i grundlagsordning i självstyrelselagen osv. Det är i mycket hög grad en teoretisk juridisk diskussion men trots det av stor principiell betydelse i vårt lagstiftningsarbete. Jag tycker faktiskt att ansvariga ministern inte riktigt har hängt med här. Skulle vi lagstifta rakt av om svenska språket i vanlig lagstiftningsordning så skulle vi riskera försämringar om den paragrafen av något skäl skulle utgå. Principiellt är det alltså rätt som lagutskottet föreslår och man kunde också, som utskottets ordförande säger, lämna detta borta helt och hållet;  det är nästan lite att nedgradera självstyrelselagen, jordförvärvslagen osv. att sätta in det i s.a.s. en helt vanlig lag som bara kräver enkel majoritet för att godkännas. Men det här är en bra kompromiss och det är tydligt och klart så för vår del har vi omfattat just den viktiga skrivningen.

 

En annan mycket viktig sak för socialdemokraterna var den diskussion som fördes av utskottets ordförande om att diskrimineringsgrunderna skall vara så uttömmande som möjligt. Här har en del sagt att det var flumbestämmelser, men jag kan lova att för de människor som blir diskriminerade på grund av fetma, hur de ser ut eller någon annan omständighet, vilken by eller vilket hem de kommer från eller vilken sjukdom de har haft, för dem är det ingen flumbestämmelse utan det är en verklig möjlighet att kunna kräva upprättelse. Tvärtemot dem som tycker att det här är flummigt anser vi att det är en nödvändighet för att lagstiftningen skall inbegripa alla som lagen kan tänkas beröra.

 

Det finns en annan bra skrivning och förändring just vad gäller diskrimineringsgrunderna och det är det att lagutskottet har plockat bort begreppet ras som fanns i vissa bestämmelser. Man skriver mycket tydligt i de allmänna bestämmelserna om begreppet ras. Man menar att det inte är tidsenligt och att det ger felaktiga associationer, och de associationerna behöver vi inte gå in på här, men de är historiska och vittnar om att begreppet minsann har kunnat missbrukas å det gruvligaste för många människor. I dag vet jag inte att någon använder det på Åland; enda gången jag har hört det i något mera seriöst sammanhang var när Ålands Framtids s.k. sakkunniga diskuterade Ålands självständighet - den skulle bl.a. underlättas av att ålänningarna tillhörde samma ras som finlandssvenskarna. Det är bra att det begreppet rensas ut ur vår lagstiftning. Jag tycker att det är ett obehagligt begrepp som är stötande på många sätt och vis. Det är också någonting som är värt att notera som en viktig förbättring av framställningen.

 

Frågan om behörigheten har varit uppe till diskussion på många sätt. Även om vi skulle ta blankettlagstiftning är behörigheten och förvaltningen delad, det har inte med den saken att göra. All lagstiftning där vi har delad behörighet – och det blir alltmera sådan lagstiftning eftersom vi har en integreringsprocess på gång – kommer att vara komplicerande för ålänningarna när de försöker få sina lagliga rättigheter tillgodosedda. Det är en baksida av självstyrelsen att rättssäkerheten är svår att uppnå när vi har delad behörighet.

 

Behörigheten har av utskottet också tagits upp där landskapsregeringen hade infört en bestämmelse om skadestånd, vilket är rikslagstiftning och som utskottet helt enkelt har tagit bort därför att den gäller i alla fall. Sedan har utskottet infört begreppet ”gottgörelse” och det var någonting som vi från socialdemokratiskt håll kraftigt betonade att måste in i lagstiftningen; annars får ålänningarna en sämre rättsposition än vad man har i riket. I utskottets text klargör man också skillnaden mellan gottgörelse och skadestånd. En individ som uppfattar sig ha blivit kränkt på något sätt kan söka gottgörelse; det har vi i jämtälldhetslagen och det finns alltså ålänningar som har sökt gottgörelse och t.o.m. fått det. Det är inte samma som skadestånd, då måste man gå till domstol och det blir en civil process, men det som är betecknande för den här lagen är att man kan söka både gottgörelse och skadestånd. Det som utskottet har gjort och som gör att kvalitetskontrollen har fungerat i utskottet är att man har plockat bort skadeståndsbestämmelsen, för annars hade det varit risk att hela lagförslaget hade förfallit.

 

Till sist, fru talman, var det en viktig sak för socialdemokraterna att den tillkommande diskrimineringsombudsmannen skulle ha en så oberoende ställning som möjligt gentemot myndigheterna och det har också lagutskottet klarat av med glans. Man har gjort sådana skrivningar som klart och tydligt betonat diskrimineringsombudsmannens oberoende och man har tagit bort det något famösa förslaget att lagtinget skulle vara inblandat i ombudsmannens anställningsförhållande. Diskrimineringsnämnden är också en viktig sak för oss; även om den i det här skedet kommer att ha i första hand en rådgivande roll tror vi att den, som många sådana här delegationer, har betydelse för att i dem samlas erfarenhet och kompetens som sprids på flera intressenter i samhället och det är viktigt. Det här kan också leda till att diskrimineringsnämnden i framtiden får en större betydelse och att den t.o.m. kan utvecklas till en myndighet.

 

Fru talman!

Eftersom lagutskottet har vidtagit sådana åtgärder och gjort sådana ändringar att lagstiftningen enligt vårt förmenande nu fyller de krav som vi har ställt föreligger det inte för socialdemokraterna något hinder att godkänna förslaget.

 

Frågan om blankettlagstiftning i det här fallet är ett överspelat kapitel, bl.a. av den orsaken att det inte finns tid att göra något sådant; landskapsregeringen har inte möjlighet, om vi skall undvika ekonomiska sanktioner, att komma med en sådan. Det borde man ha gjort långt tidigare. Men det som lagen nu för med sig är väl nog det att vi måste överväga att s.a.s. också lagstifta och ta hem det som gäller jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetslagstiftningen, likaså patient- och klientombudsmannens ansvarsområde. Jag ser ingen logik i att lagtinget skulle anse att den här typen av mänskliga rättigheter är så viktiga att vi måste ha en egen lagstiftning, men att det då indirekt betyder att det är mindre viktigt det som gäller jämställdhet mellan könen eller det som gäller patient- och klientombudsmannens ansvarsområde. Med något sorts politisk och lagstiftningsmässig logik och konsekvens är väl det här början på ett arbete där vi kommer att se en del av förvaltningen växa som innefattar just de mänskliga rättigheterna. Det är en förändring som naturligtvis kommer att kosta pengar, den kommer att kräva resurser, det här är områden där vi inte har någon tradition eller någon större kompetens utan vi måste bygga upp det från början. Då är naturligtvis konsekvensen av det, om man skall kunna hålla nere de offentliga kostnaderna, att vi måste dra ner ännu mer i någon annan ända och det är väl inom sådana områden där landskapets ansvar har minskat betydligt under de 80 år vi har haft självstyrelse. Tyvärr är det så att man har nästan aldrig omstrukturerat någonting i det här huset utan man har bara lagt på mer och mer och mer. Detta ser jag som en följd av den här lagstiftningen och det är nu ett vägval som lagtinget gör.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Vad gäller behörighetsfördelningen som vtm Barbro Sundback var inne på i sitt anförande är det klart att i botten finns själva fördelningen. Men om vi skulle anta samma lagstiftning på det här området som man har i riket skulle aldrig utifrån den enskilde orätt drabbade personens synvinkel – om någon har blivit diskriminerad – behörighetsfördelningen behöva synas för den personen, utan då skulle man gå till en diskrimineringsombudsman och oberoende av behörighetsfördelningen i botten skulle man skyddas av samma lagstiftning, så att den enskilde personen skulle aldrig märka skillnaden. Men med det som nu föreslås kommer väldigt många ålänningar att märka att det finns en behörighetsfördelning för att i något skede skall man ta ställning till om det är ett minoritetsombudsmannen i riket som skall föra ens talan eller diskrimineringsombudsmannen här. Det är en klar skillnad i vilket system man går in för.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett väldigt bra anförande av vtm Barbro Sundback och jag håller helt och fullt med det som framfördes. Jag tackar också för de komplimanger som jag förstod att hon delade ut också till lagutskottets medlemmar för ett bra arbete, och det tycker jag att vi är värda faktiskt, för det har varit ganska mycket arbete med förslaget för att uppnå alla s.a.s. önskemål. Jag har också en önskan om ett förtydligande när det gäller just det som jag och flera med mig har ansett att skulle vara väldigt väsentligt att man skulle få till en enhet för mänskliga rättigheter, om det här är någonting som socialdemokraterna nu aktivt kommer att arbeta för att vi skall få. Nu är socialdemokraterna med i regeringen och har möjlighet att driva på de här frågorna, att alltså samla patient- och klientombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsinspektören och en kommande – hoppas jag och som lagtinget har gått in för – barnombudsman till enhet där man ser på den här problematiken med samma s.a.s. samma ögon. Nu blir det utsplittrat på väldigt många personer som ser det utgående från sitt lagstiftningsområde och jag hoppas att man inom en snar framtid skall kunna se en enskild enhet som jobbar självständigt med mänskliga rättigheter. Min fråga är då: Är det här någonting som nu socialdemokraterna driver på i regeringen och som vi hoppelunda skall se inom en snar framtid?

 

 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

I och för sig tycker jag att jag har svarat på den frågan. Som parti har vi inte diskuterat den, men som partiordförande ser jag det som konsekvensen av den här lagstiftningen. Att sedan aktivt driva utveckling och förstoring av offentlig sektor är inte så lätt i dag. Dessutom ser jag nog ett problem i de förslag som jag tidigare har hört, att det ungefär skall vara en jurist som är kunnig på diskrimineringsfrågor, jämställdhetsfrågor, patient- och klientfrågor samt barnens mänskliga rättigheter. Jag tror inte att det är möjligt. Det är en teoretisk lösning på papper, men i praktiken tror jag nog att det blir fler som måste jobba med de här frågorna och i det här sammanhanget skulle jag säga att jag tror att de som har sagt att det här kommer att gälla bara några få ärenden i året gör en felbedömning. Ju mera vi lagstiftar inom detta område och ju närmare vi tar det medborgarna desto mera kommer de att utnyttja det, och det är det som är bra, vi skall ju uppmuntra medborgarna att nyttja lagstiftningen, den är till för dem. Vi gör det inte bara för att uppfylla några direktiv i formell mening, utan jag är alldeles säker på att lagstiftningen kommer att användas av medborgarna. Ålänningarna är väldigt kvicka på att processa och det här kommer de att utnyttja.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Som en information från lagutskottet kan jag säga att när vi hörde patient- och klientombudsmannen var hennes uppfattning att man kommer att ha fullt upp på den här posten, det kommer att komma in en massa ärenden. Nu säger vtm Barbro Sundback att det inte är lätt att öka offentlig förvaltning, men det är så att skall man föra in någonting nytt måste man också ha modet att ta bort någonting som vi inte behöver längre eller som vi kan prioritera ner. Det är väsentligt att man visar det modet; annars stagnerar vi i vår utveckling. Skall vi hela tiden värna om det som vi har kan aldrig ta in någonting nytt. Det är det jag menar: Kommer man nu att driva det här som jag och många med mig och som socialdemokraterna åtminstone tidigare har värnat om, dvs. mänskliga rättigheter. Det säger man också att man är villig att göra nu, men då säger man i stället att det är inte lätt att öka förvaltningen. Det är inte heller det som är tanken, utan det är att prioritera om för att möjliggöra en utveckling och just utveckling till förmån för de mänskliga rättigheterna.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Socialdemokraterna är ett parti som alltid driver förändringar. Det är inte vi som bromsar någonstans, kan jag lova ltl Gun-Mari Lindholm! Om det är en förändring som majoriteten i lagtinget vill se så är vi beredda att driva en sådan politik. Det ligger dessutom i mycket hög grad i enlighet med vår ideologi, så på den punkten kan jag lova att det inte finns några tveksamheter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag ställde en fråga till landskapsregeringen som jag gärna skulle vilja ha svar på. Det är så enligt självstyrelselagens 32 §, som lyder: ”Genom förordning och med landskapsstyrelsens samtycke kan uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tillsvidare överföras på en landskapsmyndighet ....” Om detta görs står det i 47 § 2 mom.: ”Avräkningsgrunden skall höjas ....

1) om landskapets utgifter har ökat genom att landskapet övertar förvaltningsuppgifter som ankommer på riket eller efter överenskommelseförordning med riket genom att landskapet svarar för den verksamhet som helt eller delvis i betydande del tjänar riksintressen.” Den första delen punkt 1 tillsammans med 32 § säger att när det gäller diskriminieringsombudsmannen så kunde man för ålänningarnas del sköta även sådan diskriminering som går under riksbehörighet.

 

Min fråga till landskapsregeringen, som jag gärna skulle vilja ha svar på är: Avser man att åtminstone överväga detta? Man kanske inte kan svara i dag på om man tänker göra så här, men kommer man att överväga detta för att skapa smidighet för ålänningarna och därigenom, vill jag säga, öka rättsäkerheten?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

När det gäller jämställdhetsfrågorna för vi diskussioner om vi skulle inleda förhandlingar med riket och göra ett försök att få över hela behörigheten just på grund av den delade situationen. Spår två är det som ltl Danne Sundman diskuterar kring, att man skulle kunna sköta hela biten här och få en kompensation via klumpsumman. Jag tycker att det inte finns några hinder att man skulle kunna diskutera på samma sätt vad gäller diskrimineringsombudsmannen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag är nöjd med det svaret. Tack!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Nu är vi inne på frågan igen om att överta förvaltningen av diskrimineringsmannauppgifterna från riket hit till Åland. Det är i varje fall bra att ltl Sundman och de obundna uppenbarligen har insett problematiken – som förslaget är – att ålänningarna står inför två olika system, där en liten del ålänningar skall skyddas av den åländska lagen och en större del ålänningar skyddas av rikslagstiftningen och man skall vända sig till olika myndigheter, så det är bra att man har kommit så långt. Jag kan i och för sig sympatisera med den tanken att man skulle ta över rikets uppgifter på den här fronten och sköta dem här också, men vi har inte ens fått utrett vad det kommer att kosta för det åländska samhället i förvaltning, i byråkrati, att införa det åländska systemet och vi har absolut inte någon bild av vad det skulle kosta att sköta ytterligare uppgifter på detta område. Jag vill belysa paradoxen här: prisjägaren ltl Danne Sundman står här och pratar om ytterligare förvaltning och ytterligare byråkrati utan att vara medveten om vad det kan innebära.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det jag pratar om är att effektivare utnyttja de resurser som måste till för att sköta den åländska delen av diskrimineringen. Då kunde man också sköta riksdelen med säkert samma resurser, så pass några fall är det, har vi fått erfara. Det är ingen som på förhand exakt kan svara på hur många fall som kommer att komma, men jag tror som tidigare talare att ålänningarna kommer att vara ganska aktiva och per capita kommer det garanterat fler fall på Åland än i riket. När det gäller självstyrelsen är den som en konstitutionell racerbil, kan man säga, det finns många fina instrument som många erfarna jurister och också erfarna politiker funderar mycket på hur man skall lösa det när man har en sådan här typ av konstitution. Och det här är ett verktyg att göra det smidigt för att motverka att självstyrelsen gör tillvaron mindre rättssäker för en ålänning än för en finländare. Man skall inte vara blyg att utnyttja sådana här instrument när man har egen lagstiftning och egen behörighet för att göra det smidigt, särskilt i situationer med delad behörighet. Därför har detta kommit till i självstyrelselagen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är i varje fall helt säker på att riket inte kommer att kompensera oss för någonting för att vi tar över dessa uppgifter. Enligt tidigare beräkningar som framfördes i remissen och även om man misstror de siffrorna så innebär det att vi i jämförelse med befolkningstal kommer att få under ett fall per år. Jag tror inte att rikets minorietsombudsman och kansliet där kommer att kunna säga att de kan minska sin personal alls för att hantera det knappa ena fallet här! Någon ersättning via klumpsumman kommer vi nog inte att få. Det som i varje fall gör att det som ltl Sundman föreslår inte är detsamma som vi föreslår är att det kommer ändå att vara två olika lagstiftningar, så skall vi hantera rikets uppgifter måste vår diskrimineringsombudsman här hantera två lagstiftningar parallellt och göra bedömningen: under vilken lagstiftning skyddas klienten. Det är inte lika bra som det som vi föreslår att det finns bara en lagstiftning där alla skyddas av samma lagstiftning.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag tycker inte att det är lika bra – det är bättre. Det är bättre att vi gör det här på Åland, att en ålänning får ringa till en åländsk myndighet och beklaga sig och att det sedan är två lagstiftningar som i grunden bygger på samma EU-direktiv tror jag inte är något problem; sist och slutligen är det fråga om små nyanser och de kan en duktig tjänsteman alla gånger ha koll på vad det är som skiljer den finska och den åländska lagstiftningen. Det är inte några problem. Det viktiga för mig är att en sådan här för självstyrelsen central fråga utförs här på Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Innehållet i betänkandet från lagutskottet kommer jag inte att gå in på egentligen överhuvudtaget, för det har mycket bra beskrivits av utskottets ordförande Roger Eriksson och av andra. Innehållet torde alltså stå klart för de flesta. Jag säger det en gång till att jag tycker att utformningen nu är betydligt bättre än den ursprungliga framställningen. Men ändå är det fråga om ett linjeval på det viset: skall vi i alla sammanhang utnyttja vår behörighet på de områden där vi också har delad behörighet med riket och inrätta egna myndigheter för att hantera olika samhällsuppgifter?  Vi för vår del tycker att det skall man inte behöva göra i alla situatior; det här är en sådan situation, för det här leder till att ålänningar kommer att skyddas av två olika lagstiftningar parallellt och det kommer alltid i inledningsskedet att vara oklart för varje ålänning till vilken ombudsman man skall vända sig: till diskrimineringsombudsmannen, som föreslås här på Åland elller till minoritetsombudsmannen i riket. Det kan inte vara bra; i en situation då en människa har blivit orätt behandlad är jag säker på att det kommer att kännas synnerligen otillfredsställande att processen skall inledas med en utredning av vilken lagstiftning som gäller, vilken myndighet som gäller.

 

Fru talman!

I samband med remissen gjorde jag en uträkning; om man jämför Finlands befolkningstal ca 5 miljoner med Ålands mot drygt 26.000 här, så kommer man till att det torde vara så att vi har ca ett fall per år som behöver hanteras av vår diskrimineringsombudsman. Men det är inte heller sanningen det. Det har i diskussionen under lagutskottets behandling kommit fram att man inte kan bedöma vilka fall som kommer att leda till ett skydd av den finska lagstiftningen och vilka fall kommer att leda till ett skydd av den åländska, det kan man inte exakt säga på förhand, men siffran att 20 procent av fallen kommer att skyddas av den åländska lagstiftningen har figurerat här i korridorerna. Det betyder att om jämförelsen mellan Finlands befolkningstal och det åländska befolkningstalet ledde till ca ett fall per år här är 20 procent av det ca 0,2 fall. Även om vi alltså skulle ha ett behov av en situation där människor på Åland diskrimineras fem gånger mera än i riket så skulle det ändå bara leda till ca ett fall per år. Det här är bara siffror och det är väldigt viktigt att folk får skydd av lagstiftning, men jag ville bara visa på orimligheten med att ha två system. Det är ändå inte fråga om en massor med människor som behöver hjälp, men de som behöver hjälp, de som behöver skyddas av lagstiftningen på det här området, bör få ha bara en myndighet att vända sig till. Det är min bestämda uppfattning. Det är det bästa om man ser det rakt av ur ålänningens synpunkt.

 

Det sades av socialdemokraterna att lagstiftning på detta område kommer att leda till flera fall, att flera människor vänder sig för att få skydd av en sådan här lagstiftning och det hävdades att vi bör uppmuntra människor att vända sig till myndigheter på det här området för att få hjälp. Det skall vi förstås göra, men jag har nog en annan syn på det i varje fall. Jag tycker att vi i allt vårt övriga arbete skall sträva till ett sådant klimat på Åland att ingen människa överhuvudtaget behöver vända sig till en diskrimineringsombudsman för att få hjälp. Det är målet för mig, inte att så många som möjligt skall utnyttja sina rättigheter via den här lagstiftningen.

 

Fru talman!

Linjevalet blankettlag kontra egen lagstiftning är uppenbart här, men det som också fördes fram av socialdemokraterna gällande fortsättningen är mycket intressant, att det här är också ett linjeval där man i rimlighetens namn, inte bör ta över behörigheten, men enligt behörigheten sköta frågor om mänskliga rättigheter på många andra områden också gällande jämställdhet, patientombud osv. Detta medför en utökad förvaltning. Vi har inte fått någon redogörelse för vad det här kostar, men helt klart är att det kostar pengar och att samtidigt prata för en bantning av den offentliga sektorn klingar lite falskt i våra öron. Jag sade det tidigare och säger det igen: det är i samband med inrättande av myndigheter som det är den rätta situationen att ta ansvar och fundera på om vi verkligen behöver ha den här förvaltningsgrenen. Det är mycket sämre att inrätta någonting, att anställa människor och sedan senare efter något tag konstatera att det kanske var fel och börja skära. Det är inte ansvarsfullt. Det är nu som man bör ta ställning.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Som har framgått under hela diskussionen när det gäller den framtida diskrimineringsombudsmannens arbete har vi åtminstone i utskottet fått klart för oss att det kommer att bli många fler fall än det som ltl Mats Perämaa antyder. Det sammanhänger naturligtvis med att de personer som vi har hört arbetar inom verksamheter där man kommer i kontakt med den här problematiken. Logiskt är också att när vi får en lagstiftning på detta område kommer det naturligtvis att leda till ännu flera fall och det sammanhänger med att folk blir upplysta om detta, och det är bra att man blir upplyst. Sedan kan man naturligtvis allmänt säga att det är synd att det måste förekomma diskriminering i vårt samhälle, men vi kan i alla fall konstatera att det kommer att göra det länge ännu och därför är det väldigt viktigt att vi utvecklar lagstiftningen och att vi får en lagstiftning på detta område samt framför allt, som har framkommit hela tiden, betyder det att folk blir upplysta om sina rättigheter och ålänningarna i allmänhet är noga med att bevaka sin rättigheter. Det är naturligtvis vår skyldighet att tillse att folk inte skall bli diskriminerade och därför möjliggör vi det här.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med om att det säkert finns ett uppdämt behov av att få skydd av en lagstiftning på detta område. Det är många människor som inte har sett några möjligheter förstås när vi inte har haft en lagstiftning och det är därför som EU och vi själva tycker att vi måste ha en lagstiftning på detta område. När det gäller informationsbiten som ltl Beijar var inne på, vilket skall medföra att flera vänder sig till en diskrimineringsombudsman, håller jag med om att när vi får informera om lagstiftningen så kan det komma att ske så, säkert mera i ett första skede. Det är säkert många som går och gnisslar tänder som bäst och tycker sig ha blivit orätt behandlade. Men, ltl Beijar, förklara för mig hur vi skall gå ut med informationen för ålänningarna och säga att det är ca en av fem som skall vända sig till den åländska diskrimineringsombudsmannen, medan fyra av fem skall vända sig till den finska minoritetsombudsmannen! Hur, ltl Beijar, skall man förklara det för ålänningarna så att ålänningarna förstår det?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är ingen ny situation för ålänningarna när det gäller delad behörighet i olika sammanhang, det gäller också inom arbetsmarknaden.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är kanske ingen ny situation, men det här är en verksamhet som berör direkt en kundkontakt mellan myndighet och en enskild person som är i svårigheter. Det skiljer sig alltså från mången annan del av lagstiftningen. Här kommer valet och fördelningen vilken ombudsman man skall vända sig till att måsta göras i varje enskilt fall, och det här är en så specifik verksamhet med direkt kundkontakt att här kommer det att bli speciellt besvärligt. Jag fick inget svar av ltl Beijar och socialdemokraterna hur man skall kunna upplysa ålänningarna om fördelen att bara femte vänder sig till en ombudsman medan fyra femtedelar skall vända sig till en annan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2004-2005 angående ändring av jaktlagen. (FR 18/2003-2004).

 

Först tillåts allmän diskussion.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Näringsutskottet har under en ganska lång tid behandlat landskapsregeringens framställning angående jaktlagen. Vi har fört en mycket ingående diskussion i detta ärende. Vi har även hört många berörda parter.

 

Om jag kort här i början tar upp utskottets förslag så föreslår utskottet att de bestämmelser som reglerar älgjakten utgår. Det är väl det som man kan säga att är den springande punkten i förslaget. I övrigt omfattar utskottet i princip framställningen men anför även vissa synpunkter i betänkandets motivering. Därtill föreslås också en mindre ändring av bestämmelserna gällande jakt med enhandsskjutvapen.

 

Om jag lite går in på övriga synpunkter och den allmänna motiveringen har utskottet noterat två saker. Det första är landskapslagens förhållande till självstyrelselagens 21 §. Utskottet har här noterat att det på ett flertal ställen i framställningen föreslås att viss detaljreglering skall överföras från landskapslag till beslutsfattande av landskapsregeringen. Exempelvis föreslås att landskapslagen om ersättande av skador förorsakade av hjortdjur skall upphävas och att riktlinjer i stället skall tas in i ett regelverk som utfärdas av landskapsregeringen.

 

Vidare föreslås också att villkoren för upplåtande av jakträtt på landskapets marker inte längre skall regleras i lagen liksom inte heller möjligheterna att använda hund vid jakt. Här har dock utskottet mot bakgrunden av självstyrelselagens 21 § i viss mån ställt sig lite tveksamt till de föreslagna bestämmelserna men har slutligen valt att förlita sig på landskapsregeringens bedömning av lagens förenhetlighet med självstyrelselagen och med tanke på de konsekvenser som kan uppstå.

 

Vad gäller medelbar offentlig anser landskapsregeringen i förslaget enligt framställningen att en mera ändamålsenlig ordning vore att landskapsregeringen genom jaktlagen skulle ges möjlighet att delegera rätten att utöva offentlig förvaltning till jaktvårdsföreningarna. Här delar utskottet i sak landskapsregeringens bedömning i frågan men konstaterar samtidigt att principen om förvaltningens lagbundenhet bör iakttas även i det här sammanhanget. Det här är en problemställning som utskottet vill upplysa om i samband med eventuella framtida ändringar.

 

Så kommer jag in på älgjakten. Landskapsregeringens förslag är ett resultat, kan man säga, av att lagtinget år 2003 förkastade den dåvarande framställningen till lagtinget med motiveringen att landskapsregeringen på nytt borde pröva frågan om  att lagstiftningens utformning med beaktande av fördelningen av jakträtt mellan olika markinnehavare bör vara så trygg som möjligt samt att behov av minoritetsskydd bör övervägas. Här står nog utskottet fast vid sin tidigare framförda åsikt,  men utskottet har också vid den omfattande behandlingen av ärendet kunnat konstatera att det från jägarhåll framförs stora farhågor om att framställningens förslag kan leda till en splittring av de nuvarande jakträttsområdena, vilket också kan vara till nackdel ur älgvårdens synvinkel. Här har utskottet efter moget övervägande valt att inte heller denna gång föreslå att lagtinget skall godkänna regleringen av älgjakten utan ställer sin förhoppning till landskapsregeringen att till lagtinget snarast överlämna ett nytt förslag med beaktande av såväl behovet av väl sammanhållna jaktområden av tillräcklig storlek samt behovet av ett minoritetsskydd. Jag vill nämna att i den diskussion som vi har haft under ärendets behandling i utskottet har vi också diskuterat med landskapsregeringen, jag på det politiska planet och även vår sekreterare har diskuterat med jaktvårdsförvaltningen. Vi har också konstaterat i utskottet att vi kan inte göra så omfattande ändringar i lagförslaget som eventuellt skulle behövas; då överskriver vi kanske vår behörighet om man ändrar inriktningen på lagförslaget, för det fordras en beredning i ett så omfattande förslag.

 

Som en följd av detta resonemang och det förslag som utskottet kommer med har vi inte kunnat omfatta det föreslagna systemet utan föreslår att lagtinget inte skall anta framställningens förslag angående ändringarna av 33 och 33a-c §§. Som en konsekvens härav föreslås också att man fortfarande kan använda 39 §, att den alltså inte skall upphävas.

 

Jag kommer in på djur som förorsakar skada, som vi också har haft ganska mycket diskussion om i utskottet och också med de hörande i utskottet. I framställningens 30 § föreslås en mindre ändring av bestämmelserna gällande landskapsregeringens möjligheter att ge tillstånd att avliva fridlyst djur för att hindra skadegörelse. Utskottet föreslår inte några ändringar i förhållande till förslaget i framställningen men vill uppmana landskapsregeringen att överväga möjligheten att införa ett nytt system för tillståndsbeviljande. Enligt det här systemet skulle ett visst antal tillstånd beviljas att avliva djur som åstadkommer skada, som exempelvis Ålands Skogsvårdsförening, som sedan skulle fördela tillstånden till drabbade markägare. Det här är en sak som har påpekats i skrivelser från olika organisationer till landskapet och det har också varit mycket debatt om de skador som rådjuren förorsakar på planteringar i skogen. Då kunde man kanske i det här sammanhanget få ett mycket smidigare system, men det här fordrar också att man efterhör från förvaltningen Ålands Skogsvårdsförenings åsikt att vara villig att ta på sig en sådan här sak. På det här viset skulle också landskapsförvaltningen i viss mån kunna avlastas byråkrati samtidigt som beslutet blir mycket snabbare för alla berörda parter.

 

Utskottet föreslår inte heller några ändringar av framställningens 31 § som reglerar under vilka förutsättningar som djur också utan tillstånd från landskapsregeringen får dödas för att förhindra skada. Enligt utskottets mening bör dock inte bestämmelserna i 2 punkten tolkas så snävt att man med begreppet ”inkommer i odling” endast skall avse sälar som inkommer i fiskodlingskassarna utan även sådana sälar som finns i kassarnas närhet. Vi vet i dag att de bara ökar vår sälstam.

 

Utskottet anser även att landskapsregeringen bör överväga en framtida lagändring för att i större utsträckning möjliggöra avlivande av skadedjur. Här har utskottet fört en diskussion också med dem som hörts i utskottet och man har påtalat att skarven är ett ökande problem genom att stora fågelkolonier förstör växtligheten. Det här kan tydligt se på mindre skärgårdsöar och speciellt också om vi far västerut till Stockholms skärgård kan man tydligt se det från våra färjor. Sälarna åstadkommer också stora skador; det är inte bara på fiskodlingarna utan här har vi också det traditionella fisket som blir mer och mer drabbat och har varit det under en lång tid. Jag vet att det har skett vissa lättnader, vilket är mycket bra. I år har jaktvårdsföreningarna kunnat ansöka om att få skjuta säl, vilket är mycket bra och jag tror att det bidrar till intresset och att kunna upprätthålla den kunskap som har funnits sedan tidigare. Utskottet har också här konstaterat att en arbetsgrupp är tillsatt av landskapsregeringen som ser över dessa möjligheter ytterligare.

 

Under detaljmotiveringen skall jag beröra några av de paragrafer som vi tar upp i vårt betänkande. Jag ids inte kommentera alla. När det gäller 12 § har vi gjort ett litet ändringsförslag att utskottet föreslår att begreppet ”tillfälligt bor” ersätts med ”tillfälligt vistas”, eftersom det anses avspegla intentionerna bättre. Man har också sagt från landskapsregeringen att det nog var deras avsikt.

 

I 42 § föreslår landskapsregeringen att 1 mom. skall upphävas, vilket i framställningen i sak innebär att möjligheten att reglera drivande hund vid hjortjakt delegeras till landskapsregeringen. Detta är förstås nytt och utskottet konstaterar att varken drever eller beagle är särskilt väl lämpade för våra förhållande, varför landskapsregeringen om en möjlighet till användande av sådana hundar införs, noga bör följa med hur det utvecklas framöver. Jag tror att jag vågar påstå att vi samlat i utskottet har varit lite osäkra på hur det här kommer att slå ut i framtiden.

 

När det gäller 47 § i framställningen föreslås att jakt med pil och båge godkänns. Det här var något nytt, åtminstone för mig i utskottet och jag tror för de flesta, men efter den hörande som har varit i utskottet fick vi en mycket bra beskrivning över hur det här går till och därför har vi tillstyrkt detta förfarande, dock så att utskottet vill att det skall genomföras en bågjägarexamen på internationell nivå samt de årliga skytteproven, som man annars gör t.ex. för älgjakten. Här har vi tyckt att man noga skall följa med utvecklingen. Det verkar vara ”ordning på” bågskyttarna och de hade en mycket bra förklaring i utskottet. Vi fick gå igenom allt vad de sysslade med.

 

I 48 § föreslår utskottet en ändring av paragrafen så att enhandsskjutvapen enligt huvudregeln skall vara förbjuden vid grytjakten, vid avlivande av djur som fångas i en fälla och vid avlivning av skadat djur får dock lämpligaste vapen användas. Syftet med ändringen är att tydligare än i framställningen ange att handeldvapen endast i undantagsfall bör användas vid avlivning av djur. Här har vi haft en fri diskussion om detta och man har helt enkelt inte velat att det skall bli en ökning av grovkalibriga enhandsskjutvapen i samhället.

 

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagtinget antar det i framställningen ingående andra lagförslaget oförändrat och att lagtinget antar det i framställningen ingående första lagförslaget i enlighet med lydelsen i betänkandet.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är ett bra betänkande. Jag får tacka för det. Det är till alla delar helt i enlighet med den uppfattning vi inom liberalerna har haft och det är bra att man lämnar älgparagraferna till en möjlig senare behandling eftersom det är en mycket komplicerad sak och med den situation som älgstammen nu befinner sig, speciellt här på fasta Åland, kan vi inte ha det så att man ytterligare på mindre arealer skall kunna få idka älgjakt, så det är bra att man kvarhåller det gamla systemet.

 

Jag skulle vilja föra ett litet resonemang om det som ltl Anders Englund var inne på om djur som förorsakar skada. Han nämnde skarven och sälarna. Jag omfattar allt i det resonemanget, men jag så det kanske som så att utskottsordföranden Englund noggrant förbigick djuret lodjur, som har diskuterats en hel del. Jag vet att man i näringsutskottet har hört personer i den frågan. Min uppfattning är att EU:s regelverk kan ge tillåtelse att också avliva lodjur om de i sociala sammanhang bidrar till olägenheter. Jag är av den uppfattningen att vi också måste ta vårt ansvar på det viset att vi använder EU:s regelverk, om man inte säger till vår fördel, men utnyttjar dem så att befolkningen känner sig förtrogna med EU också. Den senaste folkomröstningen i Frankrike har visat att så kanske inte är fallet i alla sammanhang, så jag skulle vilja att utskottsordföranden lite utvecklar resonemanget hur man har tänkt vad gäller odjuret.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!

Jag hoppade av misstag över frågan om lodjuret när jag talade om de andra djuren. Vår syn är nog densamma som ltl Mats Perämaas att man bör undersöka möjligheten att få avliva lodjuren. När vi hörde Kumlinge jaktvårdsförening var det förstås inne för det, och vi ser vilket bekymmer det kan bli åtminstone ute i skärgården. Jag tror att har vi en stor lodjursstam här på fasta Åland kunde det kanske i viss mån vara bra för att få en minskning av rådjuren, som också ställer till bekymmer, men jag tror att blir stammen för stor på ett så begränsat område som Åland måste möjligheten att avliva lodjuren finnas. Vår tanke är nog att landskapsregeringen/förvaltningen skall arbeta på den möjligheten. Vi har inte kunnat gå in och införa det i någon paragraf och säga hur man direkt skall gå tillväga, utan det måste man göra från förvaltningens sida.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Uppfattar ltl Anders Englund det som så att den lagstiftning som kommer att träda i kraft i och med det här förslaget ger möjligheter till skyddsjakt också på lodjuret? Det här grundar sig förstås på EU:s regelverk och vår lagstiftning, men kan man utföra detta i och med den här lagstiftningen eller kommer det att fordras ändringar i lagstiftningen framdeles för att man skall kunna idka skyddsjakt på Åland på lodjuret?

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!

Jag vågar inte direkt säga hur det är möjligt enligt vår lagstiftning, om det behövs göras ändringar, men mycket talar för att det skulle gå att genomföra i alla fall. Vi ser på rikets lagstiftning; där har man i vissa fall gett den här möjligheten för att få avliva när stammen har blivit för stor. Vad jag har tagit del av de diskussioner som har varit i tidningarna har det säkert varit ifrågsatt där i vissa sammanhang, men vi vet att EU:s utlåtande härvidlag inte är så tydligt utan det går också att tolka den biten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Jakten är en företeelse som berör oss på olika sätt. Jägarna utövar jakten som hobby kombinerad med uppgifter för viltvård och allmänna naturintressen. Eftersom man betraktar jakten som nytta för samhället ur viltvårds- och naturvårdssynpunkt måste man acceptera de insatser som man gör från samhällets sida på jaktärenden. Om vi skulle diskutera i hobbytermer skulle det vara svårt att försvara det arbete som lagts ner från landskapsregering och från lagtinget bara på denna lag.

 

Det har varit en mycket intressant behandling i näringsutskottet. Sällan har det hörts så många och mycket har diskuterats, men, märk väl, i mycket god anda och samstämmighet på de flesta punkterna.

 

Såsom utskottsordförande redogjorde, kunde utskottet inte acceptera de skrivningar som berör älgjakten och beslöt således att lämna de utanför. Jag tänker inte beröra det mera utan säger bara att liberalerna stöder detta och anser att det inte var utskottets sak att komma med någon lösning som bättre skulle ha tillfredställt den allmänna opinionen bland jägarna än vad framställningen gjorde. Ändringarna måste förankras bättre hos jägarna än vad som hade gjorts i framställningen.

 

Fru talman!

Eftersom utskottsordföranden Englund har gett en ingående redogörelse hur vi har resonerat i utskottet har jag valt att beskriva näringsutskottets betänkande ur en vanlig medborgares perspektiv -  jägarna kan nog tala för sig själva och det fanns flera i utskottet. Det är nämligen så att jakten även har en annan sida. De över 20.000 ålänningar som inte jagar om vi beaktar att det är drygt 4.000 som har jaktkort.  Med detta menar jag inte att man är emot jakten utan att man av olika orsaker inte är intresserad eller inte har möjlighet att jaga.

 

12 § tar upp på vilket avstånd från bebyggelse man får jaga. Jag läser upp paragrafen:

 

”Jakt med skjutvapen får inte äga rum närmare än 150 meter från en byggnad i vilken någon stadigvarande bor, eller i vilken det finns anledning att förmoda att någon tillfälligt bor, utan muntligt eller skriftligt tillstånd av den som äger eller innehar byggnaden. Jakt får inte utövas på en gårdsplan, i en trädgård och inte heller på åker eller äng med växande gröda, utan muntligt eller skriftligt tillstånd av områdets ägare eller innehavare.”

 

Diskussion fördes i utskottet om att man skulle få jaga närmare än 150 meter. Jag anser dock att det måste finnas en fristad för människor som garanterar att det inte förekommer jakt nära våra hus och stugor. Det är inte roligt att vakna en söndagsmorgon och hitta en jägare på gräsmattan med bössan i högsta hugg. Det har jag själv upplevt. Idag är det även så att människorna vistas mera på sina sommarstugor sena höstar och vintrar, så jägarna kan omöjligen hålla reda på om någon finns i stugorna.  Och lagen ger ju möjlighet att med tillstånd komma närmare.

 

En annan sak är att jakten nu blir tystare eftersom man kommer att tillåta ljuddämpare och jakt med pil och båge. Det är både positivt och negativt. Positivt såtillvida att det faktiskt blir tystare i skogarna men negativt såtillvida att du kanske inte lika bra hör att jakt pågår och vågar således inte vistas i skogen som bärplockare eller bara vandra där. För jägarna blir det väl bättre med ljuddämpare ur hörselsynpunkt.

 

Fru talman!

Näringsutskottet ändrare på bestämmelsen i 48 § vad gäller användning av enhandsskjutvapen.  Lagen skriver nu att det är förbjudet att använda enhandsskjutvapen, utom i några speciella fall, t.ex.. när man avlivar skadade djur. Detta för att hindra att grovkalibriga skjutvapen blir för lätta att skaffa. Bara vetskapen om att dessa vapen kan finnas hos jägare kan göra dem stöldbegärliga och de kan således komma i fel händer. Alarm om vad skjutvapen kan åstadkomma när de hamnar i fel händer får vi hela tiden höra från andra regioner. Vi önskar inte den utvecklingen här på Åland.

 

Fru talman!

Det finns många människor som skulle vilja köpa viltkött i butikerna bland dessa över 20.000 som inte får jaga. Köttbesiktningsbestämmelserna har hittills ställt gränser för detta men vad vi nu fått erfara i utskottet är det en ljusning på gång från EU:s sida så att det 2006 skulle bli lättare att sälja viltkött. Besiktningsbestämmelserna skulle alltså bli lättare. Det är bra och ökar kanske jakten av vissa djur såsom rådjur.

 

Jag vill tacka näringsutskottets medlemmar för gott samarbete under behandlingen av detta ärende, även de många jägare som på olika sätt delgivit oss sina kunskaper i ärendet. Annars skulle det inte fungera, vi alla är inte jägare!

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Jag skall försöka att ge min syn på framställningen och tangera de frågor som vi har berört i utskottet. Det nya förslaget till ändring av jaktlagen föranleder förstås några kommentarer. Det är inte så lätt att efter att en presentation av utskottets ordförande komma med ytterligare kommentarer, men jag skall försöka ge en mera personlig syn ur ett mera allmänt perspektiv. Vi kan konstatera att lagframställningen under många år har tagit upp mycket tid av lagberedningen och man kan fråga sig om det faktiskt är befogat. Det är oftast konflikter som berör enskilda, personer, jägare som vi skall försöka rätta till i lagframställningen. Man kan lugnt konstatera att det i princip är omöjligt. Därför har vi valt att i näringsutskottet att lyfta ut de paragrafer som berör älgjakten. Vi anser att förslaget i framställningen inte är något bättre än det som finns i dag. Dagens system är välfungerande och jägarna är införstådda med hur det skall skötas. Det nya förslaget som var med i landskapsregeringens framställning ansågs från utskottet kunna förorsaka en ännu större splittring av jaktlagen plus att man ur säkerhetssynpunkt kunde se vissa faktorer som kunde förvärras. Det är när flera jaktlag kan gå in i varandra och inte har kontroll över tidpunkterna när de olika jaktlagen jagar och sådana möjligheter till olyckor som kan uppstå.

 

Vi hoppas nu att landskapsregeringen kommer med en ny framställning; fast jag just säger att älgjaktlagen har förorsakat en mycket arbetsdryg situation för lagberedningen under åren så valde vi i varje fall att lyfta ut den. Vi hoppas att den nya framställningen uppfyller de behov som man har efterlyst, framför allt det minoritetsskydd som har orsakat de konflikter som nu har funnits i Lemland. Vi har inte ansett att det är vår uppgift i näringsutskottet att lösa den konflikten utan detta måste komma i en framställning från landskapsregeringen.

 

Ordföranden Anders Englund har tangerat frågorna om skyddsjakt. Där anser vi att man i ett regelverk skulle kunna införa fria licenser till jägare som anser att man behöver bedriva skyddsjakt på t.ex. rådjur i skogsplanteringar, om Ålands Skogsägarförening är villigt att sköta det åtagandet. Jag har valt att påpeka detta därför att när man ansöker om skyddsjakt för rådjur i samband med skogsplanteringar gör handläggningstiden att man inte kan få det verkställt så snabbt som man skulle vilja ha det som skogsägare. Vi anser att man behöver vara lite flexibel och att man kan skapa ett snabbt handläggande och åtgärder kan vidtas på ett snabbt sätt. Det tror jag att man kan åstadkomma i det här sammanhanget om det finns intresse och vilja bland berörda parter. Samma nämndes när det gäller skyddsjakt på säl, där det står i framställningen att det berör sälar som i princip vistas inne i kassar, men vi anser att det i närliggande område borde vara möjligt att bedriva den typen av skyddsjakt.

 

Så har vi hundjaktsparagrafen 42 som kommer att falla bort och där landskapsregeringen kommer med riktlinjer som säger vilken typ av hundar som man kommer att få jaga med. Som utskottsordförande sade har vi varit tveksamma till vissa hundraser som beagle och drever och tveksamheten kvarstår fortfarande på min sida, men jag anser att man måste få vara flexibel i det här fallet att man måste vara beredd att pröva saken samt att man har en uppföljning av hur jakten utfaller bland dessa hundraser, framför allt skadskjutningar och på vilket sätt rådjuren stressas i det här fallet. Det är ändock hundraser som bedriver lite snabbare jakt än dagens taxar. Där hoppas jag att landskapsregeringen följer upp den här frågan på ett sådant sätt som också tar i beaktande djurens rättigheter i denna fråga.

Pilbågsjakt har varit upp till diskussion och ltl Raija-Liisa Eklöw gav sin syn på den frågan; jag tror att alla i utskottet har varit lika okunniga när det gäller pilbågsjakt som ltl Raija-Liisa Eklöw har varit fastän hon inte är jägare. Jag har aldrig bedrivit jakt med pilbåge, det var kanske någon gång i min ungdom, men då sköt man inte på djur utan det var väl på något annat och det var sådana pilbågar som man gjorde själv! Det är en ny jaktform för oss ålänningar, den är allmän på andra håll i världen och uppskattad av dem som bedriver den. Jag tycker att vi skall ha en viss framförhållning när vi ger ett sådant här tillstånd och en viss efterföljning av själva jaktformen. Vi påpekade i detaljmotiveringen att man behöver införa ett skytteprov varje år för att man skall undvika komplikationer och olyckstillfällen bland andra personer och jägare. Jag anser att det är en så pass ny jaktform bland oss jägare som är vana att handskas med handelsvapen, så det här behöver man följa upp. Vi har ett skytteprov i dag när det gäller älgjakten som vi avlägger alla år, så det borde inte vara någon konst att ha ett liknande skytteprov när det gäller pilbåge. Därför hoppas jag att man tar detta i beaktande när man inför jaktformen.

 

I övrigt tycker jag att jaktlagen är bra. Det är endast älgjaktsbiten som har stött på bekymmer. Jag vill tacka utskottets ledamöter som har varit med om behandlingen. Vi har varit både jägare och icke-jägare och vi har varit nästan lika många kvinnor som män, så vi har fått den kvinnliga infallsvinkeln också på jaktlagen. Vi har haft en bra diskussion i utskottet och vi har haft många hörande; enligt min åsikt kan det bli för många hörande. Det är alltid så när det gäller jakt och jaktlagen att det inte finns någon lag som berör och engagerar så många personer som den. Ju mer och ju fler man hör i utskottet desto flera åsikter och viljor kommer det fram, så det blir egentligen svårare för utskottsmedlemmarna att ta ställning till vem som har rätt och vem som har fel i det här fallet. Nu har vi gått en medelväg där utskottet har gjort en bedömning som vi hoppas att är  bra i framtiden.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag hade inte tillfälle att vara inne när utskottsordföranden beskrev detta, men nu gick ltl Brage Eklund ungefär på samma linje och beskrev saker och ting på samma sätt och det är lite synd att utskottet inte kom till skott – om man får säga så! – när det gäller älgjaktlagen. Problemen är kända: det handlar om markägarnas rätt att få föra sina marker in i jakträttsområde och det handlar om jaktvårdsföreningarnas skyldighet att låta markägare delta i jakten genom att föra sina marker till områdena. Detta för utskottet nu tillbaka till landskapsregeringen och hoppas att man skall lösa det igen. Det är bara att konstatera att det inte heller den här gången lyckades. Det här säger jag eftersom under min tid som jaktansvarig i landskapsregeringen stiftades den nuvarande jaktlagen för älg och då hade man ändå en förordningsbestämmelse som togs bort för att man snabbt skulle ändra jaktlagen för älg för att ge denna möjlighet. Nu har vi fortfarande inte den möjligheten och det betyder att vi också i höst måste använda den omtalade 39 § som inte är så bra att använda. Jag ville bara kommentera och säga att jag tycker att det är synd att utskottet inte fick till stånd en undantagsparagraf.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är som ordspråket säger: ”man vet vad man har men man vet inte vad man får”! Det var det den nya framställningen gick ut på att det var svårt att tänka sig hur det skulle fungera i praktiken och man måste i varje fall ta i beaktande att i princip alla jaktvårdsföreningar som har gett sitt utlåtande inte har omfattat framställningen. Jag tyckte inte att man bara kunde köra förbi och inte beakta jaktvårdsföreningarnas åsikter. Det är i huvudsak dem de berör sist och slutligen. Jag håller med ltl Gun Carlson att det är synd att vi inte kom till skott, för det är ingen rolig problematik när man blir nekad som markägare att komma med i ett jaktlag och vet att man inte uppfyller arealgränsen för att bedriva jakt och man blir ställd utanför. Framställningen hade kanske kunnat lösa den problematiken, men vi ansåg inte att den var tillfredsställande och vi såg att det kunde skapa nya problem som kunde bli ännu värre och därför valde vi den här vägen. Jag tycker att det är bättre att ha ett fungerande system kvar än att ta in ett nytt system som vi inte vet hur kommer att fungera plus kritiken från jaktvårdsföreningarna.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det handlar om ett skydd av minoriteter och det är klart att får vi en diskrimineringsombudsman kanske de kan använda sig av den!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är bra då att lagen om diskrimineringsombudsmannen träder i kraft, så får vi någon nytta av den! Ltl Gun Carlson har helt rätt när det gäller skyddande av minoriteter i det här fallet. Det är beklagligt och man tycker att sådana här problem skulle kunna lösas utan att man måste stifta en särskild lagparagraf för att lösa dem. Man tycker att det skulle kunna finnas så mycket flexibilitet bland de olika jaktlagen/jaktvårdsområdena att man skulle kunna lösa sådana här problem och inte ställa vissa jägare på sidan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

(Kl. 11.58). Lagtinget tar nu lunchpaus och återkommer kl. 12.45.

 

 

                      -------------------------------------------------------

 

 

(Kl. 12.49). Plenum fortsätter.

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Det har varit ett väldigt tackande av näringsutskottets ledamöter tidigare. Det påminner närmast om ett frälsningsmöte. Jag kommer dock inte att delta i det där tackandet.

 

Näringsutskottet gör det bekvämt för sig genom att skjuta viktiga åtgärder framför sig.

 

Näringsutskottet skriver: ”Utskottet har efter moget övervägande valt att inte heller denna gång föreslå att lagtinget skall godkänna regleringen av älgjakten utan ställer sin förhoppning till att landskapsregeringen till lagtinget snarast överlämnar ett nytt förslag som beaktar såväl behovet av väl sammanhållna jaktområden av tillräcklig storlek samt behovet av minoritetsskydd.”

Dessa rader är pudelns kärna i hela älgjaktsfrågan. Därför hade det varit tacksamt om näringsutskottet denna gång tagit tag i dessa centrala frågor med kraft. Jag hävdar att minoritetsskyddet är synnerligen svagt i både betänkande och framställning. I landskapsregeringens framställning var följande mening enligt min åsikt helt oacceptabel:

 

”En jaktvårdsförening måste därför kunna ta beslut som innebär att en mindre andel beviljas ett område som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2000 hektar än om området ingått i ett jakträttsområde.”

 

Denna passus är rena rama minoritetsförtrycket utgående från att inte alla jakträttsinnehavare har fått begärt tillstånd att ansluta sig till jakträttsområdet.

 

Jakt med pil och båge verkar nog lite för mycket Robin Hood-aktigt och får för min del gärna slopas. Mycket mer behöver man inte orda om det här betänkandet utan vi får väl vänta på följande framställning från landskapsregeringen. Jag tycker att varken framställningen eller betänkandet är bra, men med dagens politiska sammansättning kan vi nog inte komma längre i den här frågan.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Ltl Ronald Boman säger att näringsutskottet har gjort det bekvämt för sig. Vi har inte på något sätt gjort det bekvämt för oss. Om ltl Ronald Boman skulle ha varit med i näringsutskottet skulle han veta att vi sakligt har behandlat framställningen. Vi har haft många olika förslag till ändringar, men eftersom vi ändå anser att en så stor del av jägarkåren har haft hel andra uppfattningar har vi ansett att det inte är näringsutskottets sak att göra dessa ändringar utan att det får bli en ny beredning. Jag tillbakavisar på hela näringsutskottets vägnar att vi skulle ha gjort det lätt för oss. Både utskottets medlemmar och utskottets sekreterare har gjort ett enormt arbete här.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag tycker att näringsutskottet har gjort det synnerligen lätt för sig genom att ignorera de två centrala frågorna: reglering av älgjakten och minoritetsskyddet. Det var de två viktigaste frågorna och ni har helt enkelt inte brytt er om dem. Det är nog faktiskt att ta den bekvämaste vägen.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Om det enligt ltl Ronald Boman är minoritetsskydd att den som har mindre mark också måste få jaga så har man klart och tydligt i framställningen och t.o.m. i beredningen sagt att minoritetsskydd är det att man har rätt att besvära sig, och det finns redan. Man har inte per automatik rätt att jaga och om man tror att man har det om man äger mark, så stämmer inte det. Minoritetsskydd är i det här fallet fråga om att kunna besvära sig, och den rätten har man som sagt redan.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Minoritetsskydd är för mig i det här fallet att man har 500 hektar lämpliga marker; då bör man få en avskjutning som de markerna producerar och detta skall ställas i jämförelse till de övriga jaktområdena i kommunen. Det är minoritetsskydd för mig

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Som tidigare har sagts här har näringsutskottet lagt ner mycken tid och vånda på att behandla framställningen till ändring av jaktlagen. Vi har hört ett stort antal män, 19 stycken. Man kan med fog säga att jakten intresserar och engagerar en stor del av den manliga befolkningen på Åland. Ungefär 4.200-4.300 jaktkort utfärdas årligen. Hur många kvinnor som får jaktkort varje år vet jag inte, men i Sverige handlar det om ungefär 6 procent. Jag kan tänka mig ungefär motsvarande på Åland. Jag får väl också ta åt mig en del av den kritiken att vi inte har kallat några kvinnliga hörande, men jag känner faktiskt inte till kvinnor som jagar.

 

I dag är jakten en fritidssysselsättning som inte är av vikt för vår överlevnad. Eventuellt kan jaktturismen komma att öka och i synnerhet nu när den nya formen av jakt med pil och båge införs. Jaktformen som för en oinsatt kan te sig både främmande och skrämmande är förbjuden i bl.a. Sverige och med tanke på det tror jag nog att vi kan få en viss ökning av besökare som kan vilja komma till Åland för att utöva sin hobby. Från utskottets sida har vi tillstyrkt jakt med pil och båge, om man inför villkor som årliga skytteprov samt att jägarna skall ha en internationell bågjägarexamen. Därtill säger utskottet att landskapsregeringen noga bör följa med utvecklingen i fråga om skadeskjutning samt brådskande komma med lagförändringar, om jakt med pil och båge inte visar sig falla väl ut.

 

Beträffande älgjakten kan jag instämma med vad utskottsmedlemmarna anfört. I likhet med ltl Gun Carlson anser jag också att det är beklagligt att vi inte har kommit till skott i den här frågan.

 

Socialdemokraterna har tagit upp diskussionen om licensfri jakt på rådjur, men varken jägare, sakkunniga eller övriga medlemmar i utskottet har omfattat det förslaget, vilket har gjort att jag har fogat mig i detta. Någon synpunkt har varit att det fungerar bra som det är i dag, att det finns en viss kontroll och balans i rådjursjakten och det är lätt att få licens, det är nästan så att alla licenser inte utnyttjas till fullo. Jag kan också tänka mig att i framtiden det kan bli aktuellt med licensfri jakt under vissa premisser, som att ha 150 hektars jaktområde osv., att man följer jakttiderna, men inte i dagsläget alltså.

 

Jag är också glad över förslaget till ändring när det gäller enhandsskjutvapen, att huvudregeln bör vara att enhandsskjutvapen skall vara förbjudna vid jakt och endast i undantagsfall bör användas vid avlivning av djur. På så sätt minskar vi eventuella kryphål som skulle göra det lättare att få licens för grovkalibriga vapen. Det är något som vi verkligen inte vill att skall öka i landskapet.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag tror nog att ltl Carina Aaltonen är lite ute och cyklar om hon tror att jakt med pil och båge på något sätt skall rädda den åländska turismen. Vi ser redan hur svårt det är att få tag i marker för vanlig gästjakt med vanligt gevär och jag tror att våra markägare kommer att vara ännu mer skeptiska till att det börjar springa främmande jägare med pil och båge omkring i de åländska skogarna, åtminstone vi svampplockare kommer att bli väldigt rädda!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Som jag tidigare sade i en replikväxling tycker jag att det är ett bra betänkande. Det finns flera stora viktiga reformer. Den kanske en av de absolut viktigare är frågan om ljuddämpare på skjutvapen. Det är väldigt bra att man nu har insett att det är bättre att man får använda ljuddämpare innan man får en hörselskada än att efter att man har fått en hörselskada få begära om tillstånd att få använda densamma utrustningen.

 

Älgjakten är det stora diskussionsämnet här i dag, precis som alltid när jaktlagar diskuteras. Men med tanke på den situation som råder i landskapet med en uppenbart vikande älgstam och om man skall diskutera ändringar i arealen för på hur små områden man skall få jaga älg, så måste man snarare diskutera att de borde vara större, inte mindre. I den här frågan håller jag inte med ltl Ronald Boman, som kraftigt anför att man bör överväga det motsatta.

Det är ändå viltvård vi pratar om som en grund för den här diskussionen och de beslut vi fattar påverkar på ett eller annat sätt viltstammarna och då måste vi med det som grund fatta sådana beslut att viltstammarna kvarhålls på en sådan nivå som vi vill ha det. Mindre arealer för jakt leder till sämre möjligheter att bibehålla att reglera viltstammarna. Det är alltså bra i det här skedet att man inte går in för åtminstone mindre arealer.

 

Jag tänker ännu på nytt säga några ord om lodjuret och detta gör jag som kumlingebo, som skärgårdsbo, som, som ni alla vet, har varit utsatta för detta djur under senaste vinter på Kumlinge, kanske fortsättningsvis. Det är bra att man nämner i betänkandet i varje fall att man skall överväga om lodjuret kunde vara ett av det djur som man skall överväga att under skyddsjaktsprinciper få jaga då det ställer till skada. Det här tänkandet omfattar jag också. Även om man kanske med ett leende på läpparna kan sitta här och tycka att detta är en liten sak som inte desto mera påverkar den vanliga ålänningen så kan jag här bestämt säga hur besvärligt det är för en kattägare – hur oviktig många kan tycka att en katt är och jag pratar om tamkatter – att bli av med detta djur när det blir taget av ett större rovdjur. Då är det inte speciellt roligt, så jag ber var och en kattägare fundera på den situationen om man skulle komma till det att vi har så mycket lodjur här att man blir av med sin familjemedlem, katten. Den som kanske är emot att man skall jaga lodjur bör nu fundera på om man också kommer att vara emot det den dagen man blir av med sin tamkatt. I Kumlinge har jag uppgifter om att någonting mellan 20 och 30 tamkatter försvann på en kort tid senaste vinter. Nu har vi uppgifterna att på grannön Björkö håller detsamma på att hända igen. Jag tycker alltså att man från landskapsregeringens sida skall överväga att inom gällande lagstiftning titta på nytt på möjligheten att man kunde hjälpa ålänningarna på den här punkten.

 

Jag vill inte heller att vi skall gömma sig bakom det som ofta sägs, att EU förvägrar oss möjligheten att idka skyddsjakt på lodjur. Jag tycker att vi i stället skall använda oss av EU:s direktiv så att det gagnar oss ålänningar. Det är ett bättre sätt att resonera, tycker jag. Om lagtinget dock kommer fram till att vi inte skall jaga lodjuren, då skall vi med det som grund inte göra det, men vi skall inte gömma oss bakom EU-regler.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa nämnde att han ansåg att man inte skulle rucka på den undre gränsen på 2000 hektar. Då skulle jag vilja fråga: Hur går det då för skärgårdskommunerna, bl.a. Sottunga?

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

När det gäller skärgårdskommunerna, speciellt Sottunga med ett litet område, så sade jag för det första inte 2000 hektar. Det måste finnas vissa undantag om en kommun har ett sammanhängande jaktområde som är precis bara den arealen; då är det en annan sak. Men det att man splittrar sönder ett större område på fasta Åland i mindre potter leder just till svårigheten att ha en gemensam syn på hur stor viltstammen är, men däremot på Sottunga, som är bara en ö ute i havet, kan man bedöma viltstammen och reglera vilttillgången utefter det, så det är en helt annan sak.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Fru talman!

Jag skulle vilja ha ett förtydligande av näringsutskottet om detta med ljuddämpare. Som jag förstår hittills i lagstiftningen har det varit förbjudet att använda ljuddämpare, dels av ett skäl att man skulle kunna avslöja sådana personer som har otillåten i skogen s.a.s. Naturligtvis är det bra att lagstiftaren även tänker på dem som driver otillåten jakt och på deras hörsel. Detta är i paritet också med pilbågsinförandet som jaktmetod. Men har näringsutskottet funderat på andra mekanismer när det gäller avslöjandet av dem som bedriver otillåten jakt? Jag skulle vara tacksam om någon i näringsutskottet svarade på den frågan.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!

Vi har i näringsutskottet diskuterat frågan om ljuddämpare och det var också en diskussionspunkt när ärendet remitterades till utskottet om det kommer att bli bekymmer i framtiden med tjuvjakt osv. Nu vet vi att inte en ljuddämpare heller tar bort allt ljud utan beroende på vart vapnet är riktat kommer ljudet att finnas kvar. Det är bättre för den som håller i vapnet helt enkelt att ha ljuddämpare. Vi har inte diskuterat några andra möjligheter utan vår bedömning har varit att risken för ytterligare tjuvjakt är mycket liten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Finansutskottets betänkande nr 4/2004-2005  angående förslag till första tilläggsbudget för år 2005. (FR 14/2004-2005 och FM 61/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Finansutskottet har i sedvanlig ordning behandlat landskapsregeringens förslag till tilläggsbudget för år 2005 och presenterar nu betänkandet för lagtinget.

 

Utskottet föreslår att den första tilläggsbudgeten för 2005 antas enligt det betänkande som föreligger och enligt utskottets ändringsförslag minskar landskapsregeringens förslag till utgifter med 225.000 euro. Detta regleras i skillnaden mellan budgetöverskottet, som i landskapsregeringens förslag var 1.885.000 euro och som i finansutskottets förslag blir 2.110.000 euro. Om tilläggsbudgeten antas av lagtinget har totalt 256.143.000 euro budgeterats för år 2005.

 

Utskottet föreslår att finansmotion nr 61/2004-2005 förkastas.

 

Till betänkandet har fogats två reservationer.

 

Under finansutskottsbehandlingen kom det till utskottets kännedom att enligt mervärdesskattelagen 33 och 104 §§ skall en skattskyldig som säljer en fastighet för vilken momsavdrag har gjorts på basis av byggnads- och grundrenoveringskostnader under de senaste fem kalenderåren återbetalas till staten i samband med försäljningen. Husmodersskolan har renoverats senast år 2000, dvs. landskapet har haft kostnader som aktiverats under de senaste fem kalenderåren. Tidsgränsen är strikt, vilket innebär att landskapet är återbetalningsskyldigt kalenderåret 2005 för renovering som gjordes år 2000. Under år 2000 har för inredning av vinden på husmodersskolan gjorts momsavdrag till ett belopp om 34.114 euro och för pannbytet har man avdragit 12.393 euro. Totalt har alltså momsavdrag om 46.508 euro gjorts och den summan skall återbetalas om försäljningen sker detta år. Återbetalningsskyldigheten upphör fr.o.m. 1.1.2006.

 

Av denna orsak föreslår utskottet att lagtinget inte skall bifalla landskapsregeringens förslag till försäljningen av fastigheten utan att försäljningen uppskjuts.

 

Utskottet anser också att förfarandet vid försäljningen inte har varit helt tillfredsställande; man tänker då på anbudsförfarandet som till vissa delar inte blev helt okontroversiellt och anser att klara regler bör tas fram för fastighetsförsäljningar. Utskottet nämner också att vid behov kan man anlita fastighetsmäklare. De regler som utskottet tänker på och i viss mån har diskuterat är att det kan finnas väldigt många olika typer av fastigheter i landskapets ägo, fastigheter som kanske har olika krav som man skall kunna ange i samband med anbudsutgivningen så att det skall vara klart från början om man t.ex. kommer att beakta att samhället har en viss nytta av en försäljning, att en fastighet kräver något speciellt bevarande av fasader eller någonting sådant, det är den typen av regler vi diskuterade i utskottet.

 

Finansutskottet anser att landskapsregeringen mycket väl kan sälja de aktieinnehav i Godby Center som berättigar till museilagret, förutsatt att musieföremålen kan placeras på ett godtagbart sätt. Ytterligare försäljningar i Godby Center eller av aktierna där bör föras till lagtinget för godkännande på nytt. Här kommer den ena av reservationen in, men majoriteten hade den här åsikten. Majoriteten tycker att det är viktigt att man så snabbt som möjligt skall kunna sälja aktier i museilagret för att kunna utveckla olika affärsverksamheter i Godby Center. Det var ändå från början när man byggde Godby Center tänkt att det skulle bli dels affärsverksamhet och dels också serviceinrättningar där. Service har vi i form av ÅHS, damfrisörer, polis och så finns det några banker och egentligen ingen vanlig affärsverksamhet, apoteket naturligtvis. Det är ändå det som var grundtanken med Godby Center och det tycker vi att man borde möjliggöra genom att frigöra museilagret för försäljning.

 

Så har vi de omtalade färdskrivarkorten som har vållat en del huvudbry i utskottet. Det är så här att alla nyinförskaffade tunga fordon, såsom bussar och lastbilar av olika slag, enligt förordning nr 21/35/95/EG fr.o.m. 5 augusti i år förses med digitala färdskrivare, dvs. de fordon som körs utanför landskapet skall ha dessa färdskrivare. För att färdskrivarna skall fylla sina uppgifter, dvs. registrera allt som har med fordonet och förarna samt företagen att göra, så skall, om man skall kunna ta ut information ur dessa färdskrivare, det skaffas färdskrivarkort som man kallar det;  färdskrivarkort som kommer att behövas på Åland är förarkort och företagskort. Verkstadskort kommer inte att behövas eftersom vi inte har certifierade verkstäder, så det blir inte aktuellt för Åland. Anledningen till det här är att man vill ha bättre säkerhetskontroll, bättre kontroll över alla fordon som rör sig på europeiska vägar för att minimera risker och för att kunna reda ut vad som har hänt vid olyckor osv. De digitala färdskrivarna med åtföljande kort skall inte kunna manipuleras på något sätt.

 

När landskapsregeringen skrev budgeten var uppfattningen den att Åland skulle låta tillverka egna åländska förarkort och företagskort. Den kostnaden uppskattades till ca 250.000 euro och det var också den summan som upptogs i budgeten. Under behandlingens gång kom uppgifter fram som gjorde att utskottet bedömde att det trots allt är bättre med de finländska trespråkiga korten. Det som omöjliggjorde egna kort var uppgiften utskottet fick ta del av att dessa kort, egentillverkade, skulle kunna vara tillgängliga tidigast i december och de finländska korten blir, enligt uppgift, tillgängliga i augusti. Utseendet på korten har skiftat under behandlingens gång och nu skall jag visa det som gäller i dag.

 

Det här är det som gäller för tillfället. Storleken på kortet är som de sedvanliga moderna körkorten, bankkorts storlek. Men trots att det här är det senaste förslaget, som vi har modifierat lite, så är det inte säkert att det blir exakt så här, för nu säger myndigheterna i riket att vi tror att det blir så här, så vi hoppas det.

 

 

Så här ser det förslag ut vi har fått oss tillsänt och där ser ni att det på finska står Fordonsförvaltningscentralen. Vårt krav från utskottet och som vi hoppas att landskapsregeringen skall kunna medverka till och se till att åtgärder vidtas för att säkerställa är att det står svensk text på korten vid punkten 4c. Ajoneuvohallintokeskus, dvs. Fordonsförvaltningscentralen. Man skall också sträva till att det skall stå Motorfordonsbyrån/Ålands landskapsregering. Man har sagt att man tror att det kommer att kunna stå motorfordonsbyrån på kortet, men vi vet inte, ingen har kunnat säga. Nu förstår jag att det är lätt för många här att säga i efterhand att det här var ju för sent, landskapsregeringen var för sent ute osv., men det är inte riktigt så. Jag har också fått klart för mig att när landskapsregeringen började den här diskussionen i januari i år besökte våra tjänstemän på motorfordonsbyrån plus Veronika Johansson från kansliavdelningen Helsingfors, där fanns också tjänstemän från ministeriet och från fordonsförvaltningscentralen och från Ahl Data som företaget heter som skall ta fram kort och åtföljande system; då sade man bl.a. att Finland avser att inom någr månader sända korten till Tyskland för godkännande, dvs. några månader från januari, så det betyder att man ännu inte helt och hållet, vad vi vet, har fått fram de slutliga korten. Vi hade i dag en diskussion med motorfordonsbyrån och man hade fortfarande lite osäkerhet, men vi tror, liksom man också tror i riket, att så här kommer det ungefär att se ut. Vi hoppas att det står motorfordonsbyrån på korten.

 

Det här är naturligtvis för mig personligen och för centern en besvikelse att vi inte kunde klara av helt svenska kort, eftersom det var våra önskemål, men det är ändå viktigare, vilket jag gärna vill trycka på, att våra eventuellt nyinköpta fordon kan köra utanför Åland också efter 5 augusti i år. Skulle vi ha fått våra svenska kort först i december, så hade varken bussar eller lastbilr kunnat lämna Åland, de eventuellt nyinförskaffade som vi inte vet om kommer att köpas, men trots allt är det viktigare att vi kan garantera våra fordons möjligheter att verka utanför Åland. Det är så att även om jag tycker att vår självstyrelseförvaltning skall få kosta, eftersom den är värd en hel del, måste man ändå vara så pragmatisk att man inte förstör möjligheterna för våra företag.

 

Utskottet stöder i övrigt landskapsregeringens initiativ om stöd för utredningar och utvecklingsprojekt för näringslivet och anser att fördelningen av stödet skall ligga på landskapsregeringens tills man har funnit de slutliga formerna för stödet. Vi anser att det är så viktigt att stödet skall kunna betalas ut.

 

Tillägget för aktieteckning i Ålands Industrihus Ab vill utskottet också stöda och tycker att det är bra om man kan möjliggöra en hangarbyggnad vid flygfältet som kommande flygbolag kan hyra. Vi har också erfarit i utskottet att Posten på Åland också är i behov av såväl fungerande flygverksamhet som utrymmen eftersom postens verksamhet ändå är en viktig del i det åländska samhället.

 

Till sist stöder också utskottet planerna på att privatisera Björkölinjen och här har vi då den andra reservationen i den här frågan. Vi har redogjort för ärendets behandling och vilka vi har hört. Jag skall tillägga att i övrigt omfattar utskottets landskapsregeringens förslag till första tilläggsbudget för år 2005 och överlämnar betänkandet till lagtinget och hoppas att lagtinget måtte anta landskapsregeringens förslag med de av utskottet angivna ändringarna.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Om jag hörde rätt sade utskottets ordförande att landskapsregeringen när man har sålt husmodersskolan att försäljningen inte skulle ha gått okontroversiellt till. Jag är själv lite förvånad över uttrycket. Jag vill nog påpeka att vi strikt har följt regelverket och det vi har haft möjlighet att göra är att anta eller förkasta det bud som har inlämnats vid försäljningen. Vi valde att anta budet. Jag skulle alltså vilja be utskottets ordförande att utveckla detta lite.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Vi säger inte från utskottet att det har varit fel, men vi måste alla komma ihåg att det har förts en hel del diskussioner i frågan om anbudsförfarandet och olika synpunkter har framförts. Utskottet säger alltså inte att det har begåtts något fel.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är viktigt att man för fram klart och tydligt då att regelverket har följts. Sedan kan man tycka hur olika saker och ting skulle ha gjorts, men det är viktigt att man inte sprider någon slags villfarelse om att någonting skulle ha gått felaktigt till.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Som jag sade, säger vi inte att det har varit något fel, men vi kommer nog alla ihåg ändå alla diskussioner som har förts. Det är riktigt att något regelbrott talar vi inte om och det avser vi inte heller på något sätt. Däremot tycker vi, som jag redan sade, att det är viktigt att man har klara regler från början på vilket sätt man vill sälja, redan när man går ut i annonsen. Om man t.ex. anser att det är en fördel att ett företag vill köpa som har någon form av samhällsnyttig verksamheten, att man skall ta sådana kriterier i beaktande, så skall det anges redan vid utannonseringen osv. Den typen av regler frågar vi efter här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag står som nästa i tur att ha anförande, så jag kommer att återkomma till det mesta där, men lite om de digitala förarkorten. Om vi bortser från de självstyrelsepolitiska skälen som majoriteten förde fram mycket kraftfullt i samband med remissen och går det till som utskottet komemr fram till att om man skulle gå in för åländska digitala förarkort så skulle de inte kunna komma till vår användning förrän tidigast i december. Är det här någonting som landskapsregeringen inte visste om eller hade man inte tagit reda på de här sakerna i förväg.  Det skiljer bara fyra veckor mellan det förslag som landskapsregeringen gav och den information som finansutskottet fick reda på. Eftersom det här sägs av utskottsordföranden vara den avgörande saken, och så var det väl till stora delar, men det blir ändå i förlängningen en mycket stor kritik mot landskapsregeringen att man inte hade tagit reda på när de eventuella åländska korten kan komma till användning.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa är medlem i utskottet och har hört diskussionerna och var såvitt jag minns närvarande också när vi i utskottet fick reda på att korten inte kan bli klara förrän tidigast i december, så det förvånar mig lite. Det är ändå så att i och med att vi fick den uppgiften i utskottet insåg vi att då kunde man nästan lämna förhandlingarna som fördes med myndigheter i Sverige om att tillverka egna åländska kort. Det är de som har sagt att de inte kunde få fram dem tidigare. Samtidigt känner också ltl Mats Perämaa mycket väl till att kostnaderna inte skulle ha blivit 250.000 euro utan mycket lägre. Vi fick aldrig helt klart vad de slutliga kostnaderna för egna svenska kort skulle ha blivit, men jag vågar nästan säkert säga att de hade blivit så mycket billigare att det hade inte känts som en överstor utgift för någon i lagtinget. På grund av tiden kunde man inte riskera att vissa av våra fordn skulle bli utan möjligheter att köra utanför Åland. Så gick ändå diskussionerna i utskottet, om jag skall upprepa dem här nu.

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Om vi skall göra det så kan vi också komma ihåg att jag redan innan vi fick informationen sade jag i utskottet att jag inte kommer att omfatta det här utgående från några självstyrelsepolitiska skäl. Men frågan som jag ställde och som jag skulle vilja ha svar på är att det gick hemskt lätt för oss i finansutskottet att få reda på det faktum att de åländska korten inte kan träda i kraft och komma till användning förrän tidigast i december. Jag uppfattar som att det borde ha varit lika enkelt för landskapsregeringen att ta reda på samma sak. Jag som är oppositionsledamot har bara möjlighet att ta del av beredningen i utskotten, där jag har min rätt till det, men majoriteten och landskapsregeringen utför naturligtvis det förberedande arbetet. Det är ett stort förbiseende att man bortsåg från en så här viktig sak.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om vem som skulle ha tagit fram de här uppgifterna, men nu råkade det vara så att utskottet i sitt hörande fick det här beskedet. Jag kan inte rikta någon kritik mot landskapsregeringen för det här, för jag anser att när man tog det här beslutet i landskapsregeringen om tilläggsbudgeten hade man dels helt andra modeller till kort som var mycket mer finska än dem vi sedermera såg här och sedan hade man inte den här uppfattningen. Som jag också redogjorde har man på fordonsförvaltningscentralen inte heller allting klart, kanske i dag, det vet vi ingenting om, men jag tycker tvärtom att landskapsregeringen skall ha all heder för att man försökte hävda den åländska linjen och tog det här beslutet, trots att man var beredd på att det skulle komma kritik. Jag ser ingen anledning att kritisera landskapsregeringen för detta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Finansansvarige Wiklöf har bett om ett förtydligande:

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Det här är visserligen icke mitt direkta ansvarsområde, men för landskapsregeringen förespeglades de här summorna, samtidigt som vi underströk nödvändigheten att de till varje pris skall pressas. Jag vill dessutom säga att i den här landskapsregeringen, där vi arbetar mycket intensivt, så händer det oerhört mycket på en månad. Det finns t.o.m. de som säger att det på denna månad har hänt minst lika mycket som under den förra regeringens aktiva tid under ett helt år.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Det var ju av synnerlig vikt att vi fick detta klargörande av finansministern – som inte gav någonting i sak men i varje fall målade upp en vacker bild!

 

Till skillnad mot vad jag hade tänkt skall jag gå in på de digitala förarkorten direkt eftersom diskussionen och replikväxlingen utgick från det. Det sades av finansutskottets ordförande att landskapsregeringen i ett tidigare skede av behandlingen av detta ärende hade till handa kort som var mera finska. Det har blivit typ godkänt för veckor sedan efter kontakt med fordonsförvaltningscentralen. I dag vet jag att det har blivit typ godkänt så att det är fastslaget hur det skall se ut. Det intressanta är ändå det att de senaste versionerna av korten – se bilden – och som nu är antagna, de fanns tillhanda i ett ganska tidigt skede. Jag har inte fått ett exakt datum på det, men de fanns tillhanda före april månad detta år.

 

Landskapsregeringen gav sitt förslag till tilläggsbudget den 12 april, så den här versionen fanns tillhanda år. Diskussionen om tidigare mera finska kort äger alltså ingen relevans. Jag utgår från att landskapsregeringen ger sitt förslag utifrån det senaste materialet. Men det som jag kritiserade tidigare är att man inte i landskapsregeringen har skapat sig en bild av när de föreslagna åländska korten kan komma till användning. Om de kan komma till användning till det datum som här krävs, 5 augusti, eller inte och de facto har det visat sig att de tidigast kan komma i december, kanske ännu senare. Det här måste vara en kritik mot det förslag som finns.

 

När det gäller de självstyrelsepolitiska argumenten om att man bara för att få bort ett litet ord på finska skall gå in för att satsa kanske upp till 250.000 euro, det motsatte vi oss och jag emot i ett tidigt skede av behandlingen i utskottet.

 

Men nu är det som det är. Det är bra att det finns ett uppmärksamt engagerat utskott som kan reda upp saker när det blir på det här viset.

 

Så till försäljning av fastigheter. Jag måste för det första beklaga å deras vägnar som har lagt bud på fastigheter som är ägda av landskapet, i det här fallet en entreprenör och husmodersskolan som har avsetts att försäljas. Det är beklagligt att det blir på det här viset att man sätter ner ett stort arbete, man funderar på en affärsidé, planerar, men sedan visar det sig att den partner man förhandlar med och kall göra affärer med ”svänger”. Det kan ändå inte vara på det viset, om vi skall upprätthålla lagtingets heder, att lagtinget skall svälja vilka förslag som helst som landskapsregeringen ger. Så kan det tyvärr inte vara. Då skulle det vara meningslöst med ett lagting. Nu har det getts ett förslag från landskapsregeringen som också i det här fallet har visat sig dåligt underbyggt, dåligt berett, det har visat sig att vi kan bli skyldiga att betala tillbaka moms på nästan 50.000 euro och det gjorde det omöjligt för oss också att acceptera den här försäljningen. Vi skall ändå komma ihåg att utgångsläget för försäljningen var att det skulle vara ett lägsta pris på 350.000 euro. Det sjönk via några omgångar till 260.000 euro och genom det senaste med momsen skulle det ha funnits bara 210.000 kvar. Det blev lite för mycket, men jag beklagar i varje fall situationen för de parter som drabbas av detta.

 

Så vidare om fastighetsförsäljning. Landskapsregeringen vill sälja landskapets aktieinnehav i Fastighets Ab Godby Center och motivet har varit att man skulle få igång mera kommersiell verksamhet i det huset. Det är någonting som vi omfattar i liberalerna att man strävar till det, för vad vore bättre än det än att man har sådan verksamhet, en mera dynamisk verksamhet än en lagringsverksamhet. Men ändå har jag reserverat mig mot detta och det har jag gjort utifrån vad utskottet skriver i sista meningen i stycket om husmodersskolan. Som en slutkläm från att försäljningen där inte har gått bra till så har man skrivit att det är av största vikt att landskapsregeringen tar fram klara regler för fastighetsförsäljning, vilka bör inkludera anlitande av fastighetsmäklare vid behov. Det är just det här som vi är ute efter. Vi måste ha klara regler när vi säljer fastigheter; annars riskerar vi att hamna i samma situation igen som i fråga om husmodersskolan. Det är därför som vi inte riktigt har velat släppa detta ifrån oss heller.

 

När det gäller näringsavdelningens förvaltningsområde har alla i utskottet, också jag, är för näringslivsutveckling. Vi har inte heller motsatt oss att man anslår pengar för att utreda om det finns goda affärsidéer ute i vårt samhälle som väntar på att bli en konkret affärsidé som kan ge avkastning åt samhället i stort. Det pratas mycket om Chipsmiljonerna och vi vill också vara med och ge vårt stöd till att pengarna som finns i samhället kommer till använding, men däremot har vi och liberalerna – jag uppfattar det som en tydlig majoritet i finansutskottet – när vi har hört många parter i frågan om hur pengarna skall fördelas kommit fram till att det finns för mycket oklarheter där för att man skall kunna gå rakt av på landskapsregeringens förslag om att det skall bildas ett skilt fördelningsråd under Ålands Utvecklings Ab som skall ha sina egna stadgar och sin egen förvaltning. Risken blir att det blir en känsla av att pengarna alltför mycket styrda bara åt ett håll, om man går in för detta. Jag tror att det har varit en genomsyrande tanke när vi har formulerat betänkandet. Däremot anser vi att medlen 200.000 euro kan finnas tillhanda så att de fördelas enligt gällande system av landskapsregeringen och då av nödvändighet, som jag ser det, av näringsavdelnignen här i huset.

 

När det gäller flyghangaren har det visat sig i utskottet under hörandet att 200.000 euro kanske inte med all säkerhet räcker till alla hangarbehov i framtiden om flygtrafiken utvecklas så att det åländska flygbolaget kan sköta om alla de linjer som behövs för att vi skall kunna säga att vi har en god flygtrafik. Man kommer inte t.ex. att kunna lösa Stockholmstrafiken ännu utifrån det som har förespeglats oss och finns beskrivet i media, utan det är Helsingforstrafiken man tänker börja med. i varje fall, om det är så att flygtrafiken utvecklas så kan det vara så att detta inte räcker, men vi har betonat för utskottets del att man skall prioritera de bästa lösningarna för hangarbygget både ur ekonomisk såväl som miljömässig synvinkel, så där vill vi uppmana dem som bygger huset att man bör hitta de rimliga lösningarna. Detta med miljömässig synvinkel är utifrån det faktum att de avisningsmedel som man använder inte är så bra för miljön. På stora flygfält använder man glykollösningar numera, men man har också apparater som suger upp ämnena omedelbart efter avisningen, men det har man inte enligt min kännedom här på vårt flygfält, så man bör också överväga dessa saker. Ämnena är nämligen mycket svårnedbrytbara i naturen.

 

När det gäller trafikavdelningens förvaltningsområde vägar, hamnar, broar och linfärjor, där landskapsregeringen föreslår att man skall privatisera den kanske minsta enheten i landskapets trafikflotta. Där aviserar jag redan nu att jag kommer att ta den här saken till omröstning och föreslå en annan mening i stället. För att vi skall uppnå riktiga strukturella förändringar i skärgårdstrafiken måste vi fokusera på begreppet kortrutt och inte peta i småsaker som skapar oro ute i regionen och bygden men som inte i sak leder till en förbättrad trafik.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag vill bara rätta ltl Mats Perämaa om han sade att husmodersskolan har bjudits ut till ett lägsta pris om 350.000 euro. Det är inte sant utan vi hade ett utgångspris på 350.000 euro. Det är viktigt att särskilda det.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman! Om det är så att jag hade fel i det begreppet så tar jag till mig den informationen, men jag uppfattar det ändå som att det i princip betyder samma sak. Jag omfattar rättelsen.

 

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Nej, det är en ganska stor skillnad. Lägsta pris är ett lägsta pris och då går man inte under det. Utgångspris är någonting man utgår från och slutresultatet kan bli högre eller lägre.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det må visa sig hur som helst med det, men det visade sig sedan i varje fall att det blev avsevärt lägre därför att nettointäkten skulle ha blivit drygt 210.000 euro i sista ändan om vi skulle ha gått på det här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Beträffande färdskrivarkorten tycker jag inte att det finns någon anledning att söka syndabockar. Nu har vi ett enigt finansutskottet bakom förslaget, där ltl Mats Perämaa har varit med och man kan konstatera att ännu i dag är vi inte riktigt säkra på hur allting kommer att gå med detta färdskrivarkort. Det har alltså funnits oklarheter under hela vägen, så man måste förstå att landskapsregeringen när den kom fram med sitt förslag inte hade alla kort på bordet. Vi kunde absolut inte acceptera att det här skulle vara enbart på finska, det var självklart och därför var man beredd att söka ett alternativ där vi kunde få det på svenska. Under resans gång fick vi undan för undan ny information av höranden och även från administrationen som gjorde att vi helt plötsligt kunde komma fram till detta förslag, som jag tycker är bra. Det är trespråkigt och det visade sig att det är väldigt viktigt att det är trespråkigt, för det här kommer överhuvudtaget inte att användas på Åland utan det skall användas när våra buss- och långtradarchaufförer kör ute i Europa och även mycket i Finland, så det är bra att det står på finska, på engelska och på svenska.

Det är alltså en fördel med tre språk. Det här tycker jag borde vara klart och lätt att omfatta nu och vi behöver inte rota i det desto mera.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Visst är det en fördel att kortet är på flera språk; språkkunskaper är ingen tung börda att bära i sin ryggsäck. Men det som jag försökte framföra – uppenbarligen blev det otydligt i mitt huvudanförande – var att landskapsregeringen hade tillgång till samma information, som jag ser det, som vi hade i finansutskottet. Den senaste versionen, som vi har visat på bild flera gånger och som sedermera har blivit typgodkänd, den fanns tillhanda innan april månad. Den uppgiften har jag fått i dag. Då kunde landskapsregeringen i sitt förslag ha utgått från samma kort som vi har haft tillhanda i finansutskottet, så jag förstår inte hur man kommer till så olika förslag utgående från samma information. Landskapsregeringen borde också ha kunnat vara på det klara med att egna åländska kort inte kan finnas tillhanda den 5 augusti. Det är jag säker på, för det skiljer bara fyra veckor mellan vårt ställningstagande i finansutskottet och den ursprungliga framställningen som landskapsregeringen gav. Det intressanta är att man utifrån samma information kan komma till så vitt skilda förslag.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

När det gäller förhandsbesked på att få sälja aktier i Godby Center tycker majoriteten att detta är okej. Jag tror att ltl Mats Perämaa jämförde det med husmodersskolanaffären. Men det här systemet att man får ett godkännande från lagtinget på förhand kommer att göra det väldigt tryggt och säkert när man säljer aktierna.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är inte säker på om jag vill stämma in i det uttrycket att det blir ”tryggt och säkert” med fastighetsförsäljning om vi ger ett mandat på förhand. Nu har det visat sig att vad gäller husmodersskolan i varje fall kunde inte lagtinget omfatta det som landskapsregeringen gick in för, så därför har jag svårt att se att det blir tryggt att ge förhandsmandatet; risken är att även de försäljningarna sköts på, som finansutskottet skriver, ett kontroversiellt sätt. Därför är vi inne på precis om majoriteten, också ltl Torbjörn Eliasson, att det skall finnas klara regler för hur man skall gå till väga. Det är det som jag är ute efter också. Det är vi alla eniga om i finansutskottet, så vi strävar efter samma sak. Jag bara tycker att reglerna skall finnas före försäljning och inte efteråt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa var inne på utredningspengarna och sade att man har hört fem-sex olika versioner. Jag ser det som ganska naturligt. Landskapsregeringen talar med en tunga, men väljer utskottet att höra enskilda tjänstemän, affärsmän och –kvinnor utifrån och andra, så är det klart att de i utskottet framför hur de skulle vilja ha det. Landskapsregeringen har hela tiden sagt och redogjort för utskottet – finansansvarige och undertecknad har varit där – att det skall vara neutralt, oberoende. Vi kan inte hjälpa om andra kommer och säger att man vill ha det på ett annat sätt. Det går inte vi med på. Jag anser att om det kommer enskilda tjänstemän som har en politisk åsikt i utskottet, framför den, det kommer andra utifrån och säger hur man vill ha det, så det är klart att det ger en bild att det kan vara på olika sätt, men från landskapsregeringens sida har vi framfört det klart och tydligt att det skall vara neutralt och oberoende. Sedan gagnar det inte saken heller när jag blir kontaktad av personer utanför lagting och landskapsregering som säger att enskilda utskottsmedlemmar springer runt stan och berättar än det ena och än det andra som inte äger sin sanning, och det är mycket illa i utskottets arbete.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag får ta upp den diskussionen med näringsansvarige här utanför, för han framför beskyllningar som han inte har fog för. Det där blir grovt, men det är hans sätt att arbeta och jag är van med det och har inga svårigheter att bemöta det överhuvudtaget. När däremot näringsansvarige säger att landskapsregeringen framför sina synpunkter om utredningspengarna med en tunga i finansutskottet vill jag inte gå in på vad ni har sagt, men det stod fullständigt klart för oss alla att finansansvarige och näringsansvarige inte pratade samma språk när man angav hur pengarna skulle fördelas. Man hade självklart samma grundsyn att det skall vara oberoende och att alla skall ha möjligheter till pengarna, men det framfördes olika versioner om det, det fanns ingen riktig klarhet i detta, och det tror jag alla i finansutskottet kommer att gå upp och säga att så var det. Också representanten i Ålands Utvecklings Ab hade en litet annan syn på hur detta skulle fördelas, och det är frågetecknen kring det här som gör att det finns skäl att inleda på det här viset. Jag kan också säga, att jag tror inte att näringslivet självt ser det avgörande hur man kan få ett stöd för att utreda de eventuella projekten; huvudsaken är att man kommer till skott, så att den här konstruktionen tycker jag att man kan lägga åt sidan och använda de regelsystem där beslut verkligen sker i det öppna s.a.s. att alla har möjlighet att ta del. Det är fråga om samhällspengar. Det system som utskottet nu går in för tycker jag att är bra.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Utskottet säger bara att vi skall komma med ett förtydligande. Vart vet jag inte, om det är i form av ett beslut eller till lagtinget, det kanske utskottet kan redogöra för. Jag tog upp den här frågan därför att ltl Mats Perämaa själv sade att det kommer olika versioner, och jag beskrev hur detta kan vara naturligt när vissa kommer och driver politik, några har sitt eget företags intresse, men det är inte de som bestämmer, utan det är landskapsregeringen som bestämmer hur systemet skall se ut och det skall vara neutralt och oberoende. Vi sade också att det fanns vissa detaljer som man kanske måste titta ytterligare på, för vi hade en viss tidsnöd när det gällde att föra ärendet till lagtinget. Om jag har förstått ledamoten Wiklöf rätt, så har vi pratat exakt samma språk här, men vill oppositionen läsa in saker så kan man göra det. Jag kanske kan få ett förtydligande från ltl Mats Perämaa och övriga utskottsmedlemmar: Vill man ge sitt bifall – så tolkar jag det – rakt av till landskapsregeringen eller vill man inte? Då vet vi i landskapsregeringen vad som gäller.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

I slutet av den här diskussionen gör ju en majoritet här i lagtinget som man anser bäst, så jag kanske inte behöver upprepa det men säger det i varje fall att det var inte bara min åsikt som oppositionsledamot att de signaler om fördelningen av pengarna som fördes fram var olika hos samtliga personer som vi hörde om den här saken  (Från salen: vad är syftet?) Jag ber att talmannen säger åt näringsansvarige att han får sin tur senare, inte under mitt anförande! I varje fall, vi använde orden sex olika versioner, det kan ingen förneka och det var flera från landskapsregeringen som förde fram synen på detta. Då är det väl naturligt att vi i lagtinget som förvaltar samhällets pengar drar öronen åt oss lite grann och ber er backa tillbaka ett steg, att man fördelar de här pengarna enligt ett regelverk som redan finns till dess att man kommer fram till någonting annat. Det har föresvävat oss alla att pengarna kanske inte räcker till framdeles och då blir det väl lämpligt, om man vill ändra systemet, att i kommande budgeter föreslå någonting annat, i samband med att man begär mera medel.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa tog upp sin reservation där han går emot att vi skall privatisera och bjuda ut Lappo-Björkölinjen och han anför då som skäl att det inte kommer att medföra någon bättre trafik. Han skriver också i sin reservation att det är små åtgärder osv.  Som vi alla vet har landskapet Åland ett ansträngt ekonomiskt läge och alla avdelningar har fått tilldelat i stort sett oförändrade summor. Vi vet också att löneförhöjningar och andra kostnader stiger så därför måste vi stegvis göra så att vi kan behålla trafiken. Jag kan peka på några siffror här. Det är så att i det här fallet gäller linfärjan Lappo-Björkö och den kostade år 2003 i bokslutet 270.000 euro. Samma år hade vi Ängösundstrafiken som är något så när motsvarande som körs i privat drift och den kostade 90.000 euro. Det var 180.000 euro billigare att köra i privat drift det året. År 2004 var det lite jämnare mellan dessa två därför att det var så att 2003 ingick det också en grundreparation av Lappo-Björkö, men i bokslutet 2004 kostade Lappo-Björkö 197.000 euro och Ängösund kostade 99.000 euro, alltså 100.000 euros skillnad. På ungefär tio år räknar jag med att det är ungefär 1 miljon euros skillnad på dessa linjer, vilket är en ansenlig summa om vi skall klara av att behålla nuvarande trafik. Därtill har det passat bra att bjuda ut den i och med att det finns lämpliga pensioneringar så att vi behöver säga upp folk i det här läget. Vi har också fått signaler i regionen att det finns villiga aktörer att köra som kanske kan bli ett litet frö för entreprenörskapa i den här regionen. Jag tycker att det rör sig om ganska mycket pengar när det rör sig om 100.000 euro per år eller 1 miljoner per år, så att med det kan vi behålla skärgårdstrafiken på nuvarande nivå. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Argumenten känner jag igen, men om vi tar fasta på statistiken som landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson anförde så har det skett en utjämning i kostnadsbilden mellan Ängösundsfärjan och Björköfärjan på några år från 2003 till 2004 med nästan 100.000 euro per år. Det betyder att redan det här året, med den där kurvan, så skulle man vara på samma nivå att det inte skulle vara någon skillnad. Det var alltså en liten analys av den statistik som ledamoten Karlsson valde att föra fram! Vi skall också komma ihåg att Ängösundsfärjan grundrepareras nu till ganska stora pengar. Vi känner inte till hur mycket det blir att kosta, men detta som en konsekvens av att entreprenaden tog slut och en ny entreprenadperiod började. Samma hade vi i ett tidigare skede med Grisslan för några år sedan. Man borde göra bedömningarna av vad hela kostnadsbilden verkligen är. Vi måste också komma ihåg att trafiken på Ängösund inte fullt kan jämföras med den på Björkö heller, så att man kan inte rakt av jämföra de här sakerna med varandra. Att ledamoten Karlsson för fram de här sakerna nu igen förvånar ingen, men det finns andra parter i landskapsregeringen vars agerande nu är lite mer förvånande.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa hörde inte riktigt på vad jag sade, men det är förståeligt. Jag kan informera ytterligare då att år 2004 kostade Lappo-Björkö 197.000 euro. Märk väl, då var det nattuppehåll. Ängösund kostade 99.000 euro. Där körde man 24 timmar i dygnet, så gapet är egentligen ännu större. År 2005 räknar vi med att Lappo-Björkö, om den skulle köras i egen regi, kommer att kosta 220.000 euro. Ängösund kostar 125.000 euro, ungefär 100.000 per år i snitt. Som jag sade, på tio år rör det sig om 1 miljon euro. Vi vet också att varje färja, oberoende om det är vår egen drift eller privat drift, skall grundrepareras med ca 50.000 euro med 8-10 års intervaller, oberoende om vi själva kör eller om privata kör, vilket gör en kostnad på ca 6.000-7.000 euro utslaget per år. Inbesparingarna är ungefär tio gånger högre om det skulle vara som ltl Mats Perämaa påstår, att det inte repareras på rätt sätt privat, men det stämmer inte. Jag räknar med att på tio år kan vi lätt spara 1 miljon euro per linfärja om vi jämför de här siffrorna. Det här är ingen statistik, ltl Mats Perämaa, det här är fakta, det är bokslutet, som ni alla varit med och fastställt.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Fakta är det säkert. Det är klart att det är bokslutssiffror, men vi kommer också till frågan om arbetsgivarens ansvar, att vi är alla medvetna om att samma avtal gäller för trafik av dessa farkoster, oberoende om en privat driver dem eller om landskapet bedriver trafiken. Jag råkar känna till det faktum att när de entreprenörer som drev Ängösundsfärjan i ett övergångsskede blev landskapsanställda för att driva samma trafik i landskapets tjänst kom de till betydligt högre löner, fast det är samma avtal som gäller. Hur kan det här komma sig? – det är det man frågar sig. Inte är det väl så att landskapsregeringen med öppna ögon har gått in för en trafik där man inte följer gällande avtal? Det är en ganska allvarlig signal ut i samhället och det kan starkt ifrågasättas om man föredrar en trafik där man inte följer gällande regler och gällande avtal, så jag hävdar nog att det är avtalsfrågor man skall fokusera på i så fall utifrån landskapsregeringens syn, inte sträva till att det drivs trafik som är utanför de regler som gäller.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Till mångas förskräckelse skall jag också börja med de digitala färdskrivarna. När det gäller förarkortet för de digitala färdskrivarna har finansutskottet gjort ett bra arbete när de har fått ned kostnaden till 25.000 euro. Detta arbete borde naturligtvis ha utförts av landskapsregeringen, som presenterade den hutlösa summan om 250.000 euro i kostnader för detta förarkort. Det enda som skiljer finansutskottets kort från landskapsregeringens helt svenska kort är att på finansutskottets kort står förutom förarkort kuljettaajakortti och drivercard. Dessutom är alla dessa benämningar med lika stora bokstäver, vilket vi har kunnat se på overhead-bilderna här i dag. M.a.o. skulle det ha kostat 225.000 euro att få bort den finska och den engelska beteckningen från förarkortet.

 

Det är många som har fått göra en s.k. pudel i detta ärende. Det parti som starkast drev på förarkortet för 250.000 euro var centern genom sin gruppordförande Gun Carlson. Jag kan inte låta bli att citera en del av hennes anförande från remissdebatten om förarkortet:

 

”Det är ofta så att direktiv ruskar om oss lite och gör att vi måste fundera på ett nytt sätt och nu har vi direktivet om digitala färdskrivare. Digitala färdskrivare installeras i nya lastbilar och bussar i dag. Dessa digitala färdskrivare kräver speciella förarkort och det är de förarkorten vi nu diskuterar, inte de digitala färdskrivarna, som man har läst ibland i tidningarna. För att kunna nyttja de digitala färdskrivarna måste man alltså ha ett förarkort, ett förarkort som då skall kosta ungefär 250.000 euro, som man kan tycka att är mycket pengar, men här är vi från centern ganska tydliga att det här får självstyrelsen kosta. Det är så många gånger att smakar det så kostar det. Vår självstyrelse smakar bra för oss i de allra flesta fall och då gäller det att ibland måste man också betala det som det kostar. Man varken kan eller skall eller får välja den billigaste vägen när det gäller att hävda självstyrelsen. Vi är helt övertygade om det.

 

Egna förarkort med enbart svensk text, det är vad vi vill ha. Jag tror att det här också kommer att bli en väldigt god marknadsföring av Åland. Det kommer att väcka intresse när man kör omkring med bilarna och visar upp sina förarkort. Man får lov att förklara vad betyder det att det står Åland osv. Det här kanske är väl använda pengar ur marknadsföringssynpunkt. Vi skall komma ihåg att det här gäller hela Finland, alla våra lastbilar och bussar som kör i Finland, eftersom Finland är så stort område att i alla finska lastbilar och bussar kommer detta förarkort att krävas. Det betyder att när våra åländska lastbilar och bussar kör, bara till Finland, så skall det också finnas med. Så har man berättat för mig nu när jag har försökt utreda det här lite. I och med det är det självklart att vi skall ha ett eget förarkort och det får alltså ur centerns synpunkt kosta dessa ca 250.000 euro.”

 

Så här kan det gå när man inte behöver bry sig om pengarna!

 

Som bekant anser jag att näringslivet skall stå för kostnaderna för förarkortet; det gäller främst Transmar och våra bussbolag, samtliga med så god ekonomi att de nog kan stå för sina kostnader utan bidrag från Ålands skattebetalare.

 

En liten petitess i sammanhanget är att ingen inkomst av dessa förarkort är noterad. Kanske avsikten är att vi skall bjuda på dessa förarkort!

 

Med hänvisning till vad jag sagt aviserar jag härmed att jag i detaljbehandlingen kommer att föreslå att anslaget 43.70.20 minskas med 25.000 euro.

 

Att ge 200.000 euro till de åländska chipsmiljonärerna för utredningar, oavsett om det sker i regeringens regi eller i Ålands Utvecklings Ab:s regi är för mig helt oacceptabelt. Det är fråga om 200 miljoner euro som dessa tidigare Chipsägare erhållit, att då ytterligare ge av de åländska skattebetalarnas pengar 200.000 euro förefaller som att ge änkans sista skärv. Dessa miljonärer har nog tillräcklig kunskap att själva förvalta sina miljoner utan hjälp av Jörgen Strand och näringsavdelningen. Jag aviserar alltså att anslaget 47.03.45.

 

Även hangarbygget anser jag att berörda parter bör bekosta själva. Att hävda att ”en hangar är en förutsättning för att ett flygbolag skall kunna verka” tror jag inte på. Därför aviserar jag också att anslaget 47.03.88 utgår.

 

Nu är det så att jag inte förväntar mig att få understöd för mina förslag att förkasta dessa budgetmoment. I alla tre ärenden, förarkort för 25.000, 200.000 euro för utredningar och 200.000 euro för hangarbyggnad, är en stor del av de åländska finanstopparna inblandade. Det är inte många lagtingsledamöter som vågar ifrågasätta bidrag till dessa penningmagnater. Orsaken kan vara banklån, hyresförhållande, förhoppning om framtida jobb ifall man ramlar ur lagtinget och mycket annat som kan stå på spel.

 

Här fordras mod att våga ta beslut som går emot finanseliten. Vi får i de kommande omröstningarna se om det är fler än jag som har detta mod!

 

Ytterligare finns det ett ärende där jag inte delar finansutskottets betänkande och det gäller försäljningen av husmodersskolan. Så här får man inte behandla en ung framåtsträvande företagare. Har man låtit företagaren förstå att affären i princip var klar skall den också fullföljas. De  40.000 euro som enligt uppgift i massmedia landskapsregeringen blir tvungen att betala i moms kan mycket väl sparas in genom att minska landskapsregeringen med en person. Inbesparing 88.000 euro, inte dåligt!

 

Talman!

Jag aviserar härmed att jag i detaljbehandlingen kommer att föreslå i ärende 34.10.74, Försäljning av fastighet, att landskapsregeringens förslag om att sälja fastigheten till Patrick Landell står fast.

 

Ja, Frille, du har väl sänt det här på 107,2 MHz, antar jag!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det var riktigt trevligt att få höra vad jag sade i remissdebatten om förarkorten. Jag skäms inte alls över det. Fortfarande är det i grunden en viktig självstyrelsepolitisk fråga, men vi har i princip lämnat den diskussionen genom vårt beslut i finansutskottet. Jag vill ändå hävda att det fortfarande är viktigt för centern att vi kan på alla sätt hävda vår svenska tillhörighet. När det gäller kostnaderna för samhället måste vi ändå komma ihåg att i Finland kostar korten ungefär 7-9  miljoner euro att framställa. Det är också skattebetalares pengar. I Sverige har man talat om 80 miljoner svenska kronor för att få korten framställda. Det är också samma sak: samhällets pengar som går till dessa färdskrivarsystem, om vi kallar det så.

 

När det gäller huruvida man skall stöda näringslivet anser jag absolut att det måste Ålands lagting göra med alla medel därför att det är ändå näringslivet och dess verksamheter som är motorn i vårt samhälle och i alla andra, så vi kan inte leva utan ett fungerande näringsliv. Kan vi stöda och utveckla det så skall vi göra det.

 

Om husmodersskolan vill jag ytterligare påpeka och påminna om att köparen var hela tiden medveten om att det här avtalet kunde ske endast under förutsättning att lagtinget godkänner försäljningen, så han har inte varit ovetande om frågan.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman! Jag är glad, stolt och tacksam över att jag har kunnat glädja ltl Gun Carlson. Jag tror att det är första gången jag har lyckats med det!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Jag är inte den som i första hand brukar prata om att nu verkar det vara en spricka, nu kommer regeringen att falla osv., utan jag brukar mera försöka undvika den typen av diskussioner. Men jag måste säga att nog blir jag lite betänksam när jag tar del av finansutskottets betänkande, för det är de facto bakläxa åt regeringen egentligen i alla kontroversiella frågor. Det är husmodersskolans försäljning, det är färdskrivarkorten, det är utredningar för näringslivets behov. Tyvärr ligger det en hel del i det som ltl Ronald Boman sade när det gällde det; t.o.m. om hangaren skriver man följande: ”Utskottet vill betona vikten av att landskapsregeringen prioriterar den bästa lösningen för hangarbygget ur ekonomisk såväl som miljömässig synvinkel.” Nog är det lite gummorron yxskaft över den skrivningen, det måste jag säga, för t.o.m. jag har så stort förtroende för regeringen att jag tror att de skulle göra den prioriteringen själva utan att finansutskottet skriver dem på näsan, men jag ser att det är en i finansutskottet som sitter och ler i mjugg – tydligen har finansutskottet inte riktigt förtroende för regeringen.

 

Det allvarliga med det här är att det klart utvisar att det är för mycket sjabbel i beredningen i landskapsregeringen. Det är klart att man som finansminister Wiklöf kan skoja till det och säga att man arbetar så oerhört intensivt, man har privat arbetsförmedling och allt mellan himmel och jord, så man hinner inte riktigt med alla detaljer! Det är faktiskt inget skoj därför att det är rätt allvarliga brister i beredningen av viktiga ärenden som vi ser och som kommer upp på bordet. Det är all anledning att stanna upp och fundera lite.

 

Ser vi på försäljningen av husmodersskolan är det egentligen en skandal hur det ärendet har behandlats och efter alla turer måste jag säga att man trodde inte riktigt sina ögon när man såg i massmedia att en sådan elementär sak som varje liten enmansföretagare känner till, att man inte får göra momsavdrag på investeringar som man har gjort om man avyttrar dem tidigare än fem år, inte ens den saken har man klar för sig förrän man drar iväg! Det tycker jag faktiskt att är märkligt.

 

Jag förstår det som ltl Ronald Boman säger. Patrik Landell är en duktig entreprenör som hamnat i en galen sits, men det måste finnas klara spelregler innan man drar igång. Det var lite samma sak också som hände när hälsocentralen skulle avyttras. Den här typen av bollande fram och tillbaka kommer att leda till att de få entreprenörer vi har i det åländska samhället aldrig kommer att våga ge sig in i några förhandlingar där landskapsregeringen är en av parterna, och det är synnerligen allvarligt. Om det är så som har sagts – det var ett bra klarläggande från finansutskottets ordförande att köparen i fråga var fullt medveten om att förrän klubban har fallit i lagtinget är ingenting klart – att den berörda köparen i fråga på något sätt har invaggats i tron att allt är klappat och klart, nu är det bara att köra, så gör det frågan ännu mera allvarlig och då har säkert regeringen ett skadeståndsanspråk på sig framöver. Vi i Ålands Framtid har funderat mycket: hur skall man nu reda upp denna soppa, men vi har kommit fram till att man kan inte göra ett misstag bara för att det har gjorts så många hittills utan vi stöder finansutskottets resonemang här. Men det har varit en synnerligen bristfällig hantering av detta ärende.

 

När det gäller de berömda färdskrivarkorten har det citerats vad den ena och den andra har sagt och jag noterade också att finansminister Wiklöf sade: ”Landskapsregeringen känner inte för att införa det tvåspråkiga kort med finskan i överordnad text som republiken går in för och därför stiger kostnadsbilden dramatiskt.” Det var lite den uppfattningen som man också fick i lagtinget, att det här är finskspråkiga färdskrivarkort och mot den bakgrunden är det klart att man måste göra någonting. Jag tyckte före jag hörde finansutskottets ordförande Gun Carlson att jag hade den här bilden någorlunda klar för mig. Det är alltså okej med den utformning som är föreslagen att den finns på tre språk och det är trots allt färdskrivarkorten det pratades om, men samtidigt pratade också ltl Gun Carlson om körkorten, så jag blev lite fundersam – jag ser att hon begär replik, så det är bra att vi får ett klarläggade – att vad är det riktigt handlar om sist och slutligen? Också här, när man ser att den 5 augusti skall det här vara klart, önskar jag få reda på att när började man från regeringens sida bekanta sig med dessa frågor? Man får uppfattningen att det också här har varit lite för bråttom och man har definitivt inte haft de centrala aspekterna klara för sig.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Om jag sammanblandar körkort och förarkort så var det en felsägning, men jag tror att jag försökte förklara att de kommande förarkorten skall vara av samma storlek som de moderna körkorten, alltså bankkorts storlek. Jag talade om storleken. Det var i alla fall min avsikt, så det skall inte på något sätt sammanblandas. Förarkorten används för att föra in och ta ut information från färdskrivarna. Körkortet är någonting annat. Det har man ändå.

 

När det gäller tidpunkten, som jag anförde, har jag uppgiften att i januari 2005 hade man en diskussion i Helsingfors om just den här frågan och fick olika kostnadsförslag och alternativ och möjligheter. Vid det tillfället sade man på fordonsförvaltningscentralen – där man höll mötet – att det tar några månader innan Finland får sina kort godkända av Tyskland, nu är de typgodkända och jag hörde också att vi senare i dag skulle ha fått en modell. Jag vet inte om det var för sent, det är alltid svårt att säga i efterhand. Jag tycker inte att man kunde ha gjort någonting så mycket tidigare eftersom Finland inte hade sina system färdiga, men har nu då fått dem precis i dagarna. Jag är inte så säker på att man har missat så mycket från landskapsregeringen som man vill påskina.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller färdskrivarkorten var det ett bra klarläggande av ltl Gun Carlson, för hon pratade de facto om körkort. Jag tyckte att jag hade det här någorlunda klart för mig, men jag tappade tråden. Man kan ha olika åsikter om hur effektiv landskapsregeringen borde ha varit sedan januari fram till nu, men det här är ett typexempel på hur det är när vi inte har självbestämmande över saker och ting. Vi blir hela tiden beroende av beslut som skall tas i Helsingfors, man vet inte hur konsekvenserna blir och precis som finansutskottets ordförande själv sade vet vi inte den slutgiltiga utformningen av dessa kort ännu, fast vi är tvungna att låta klubban falla här i lagtinget. Det tror jag att alla inser, att nog är det bra ju mera självbestämmande vi har.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Finansutskottets betänkande är trevlig läsning för en som tillhör oppositionen, t.o.m. så trevlig att vissa punkter kunde jag ha skrivit själv. Det är samtidigt en väldigt otrevlig läsning för regeringen. Jag undrar om någon regering någonsin har fått så här mycket på pälsen i en tilläggsbudget i finansutskottet. Det är som om det skulle vara oppositionsmajoritet i finansutskottet! Det är mycket märkligt. Jag tycker att det är så pass att lantrådet borde ställa förtroendefråga enligt 6 § landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse. Det är frågan om det finns stöd för den politik som förs. Även om man är rysligt snabb i landskapsregeringen, hörde vi här, och man arbetar väldigt hårt och jag antar att det inkluderar rökpauser, men man borde kanske satsa lite mera på att gå igenom hela rökkorridoren hit till lagtinget och berätta för de sina i lagtingsgrupperna vad man tänker föra för politik så att de kan s.a.s. stöda den här i lagtinget. Det här har jag, som ni vet, uppmärksammat tidigare. Det är väldigt viktigt för parlamentarismen, för att det här systemet skall fungera, att det finns en majoritet som står för stabilitet och som tar på sig att driva en linje. Sedan är givetvis oppositionens roll viktig också att granska. Men inte är det riktigt bra när finansutskottets betänkande blir som om det är oppositionen som skulle stå för majoritet och stabilitet. Det vill jag nog påpeka och det vore klädsamt om lantrådet kunde ställa en förtroendefråga. Det är nog ett instrument som borde börja användas vid sådana här tillfällen just för att slå vakt om parlamentarismen.

 

Herr talman!

Två saker. Först de beramade förarkorten, som vi såg att de heter. Jag sade i mitt anförande i remissdebatten att i princip stöder jag att man satsar pengar på att försvenska olika saker och ting, men samtidigt sade jag också att jag var förvånad öveer den höga summan och redan då var det vissa oklarheter med hur korten skulle se ut. Under finansutskottets behandling har tidsaspekten framkommit och detta att man ändå inte får AX-koden på dem i det här skedet, så mot bakgrund av det stöder jag fullt och fast att man inte gör detta i det här skedet utan man avvaktar.

 

Jag sade också i mitt anförande, herr talman, att om man vill satsa pengar på att få saker och ting svenskspråkiga så finns det många, många exempel i förvaltningen. Senast igår fick min hund ett s.k. hundpass och det var också trespråkigt. Inte ens hunden klarar sig undan tre- och tvåspråkighet längre! Djurskyddet är inom vår behörighet. Det finns en uppsjö: gå till posten, be att få postens alla blanketter, de är alla tvåspråkiga så gott som, gå till polisen, be att få polismyndighetens alla blanketter, de är så gott som alla två- eller trespråkiga. Det är väl bara att inse att kampen mot tvåspråkigheten är förlorad och i konsekvens med det har den nya regeringen inte skrivningen med i sitt handlingsprogram att man arbetar för ett enspråkigt svenskt Åland utan nu gäller det att klamra sig fast vid svenskspråkigheten så länge den finns och sedan får vi konstatera att det är så om 30 år som det är i dag i Svenskfinland. Jag var häromveckan på ett, vad jag trodde, svenskspråkigt arrangemang i Åboland men över hälften var på finska, det var olika seminarier. Det är väl någonting som man berättar för barnbarnen sedan hur det var när farfar var ung, att vi hade bara svenska här på Åland! Detta låter lite dystert, men det gäller att vara vaksam över detaljerna om man skall motverka en sådan här utveckling.

 

Som sagt, i det här skedet, när man inte ändå får det man vill är det inte värt att satsa de här pengarna, utan vi får avvakta och kanske man kan göra det på något billigare sätt i framtiden. Jag tycker att man borde eftersträva den utveckling som är planerad, att man har ett enda kort i sin plånbok. Det finns ett ID-kort som för övrigt också är väldigt finskt, det står Finland på det fyra gånger. Man skulle ha ett enda kort som duger som bankkort, ID-kort, körkort, förarkort och t.o.m. nyckel till både hemmet, bilen osv. Den standarden har jag förstått att man kommer att införa också när det gäller digitala färdskrivare för att förenkla det. Finland var först i Europa med att fastställa standarden; det skall bli en EU-standard som nu håller på att införas överallt. Då slipper vi alla dessa problem, då kan vi ha ett kort för ålänningarna med tydlig åländsk profil; i stället för att ha det finska lejonet i bakgrunden kan vi ha vår hjort osv. Jag hoppas alltså att man följer med den utvecklingen och kommer till ett förslag. Också på det ID-kort som jag har  hoppas jag att vi skulle få en åländsk profil. Det är polismyndigheten som utfärdet det kortet.

 

Herr talman!

När det gäller husmodersskolan har jag som bekant tidigare uppmärksammat frågan. Jag ställde en enkel fråga om varför man inte anlitar mäklare och där får jag med all önskvärd tydlighet stöd från finansutskottet som säger att försäljningen inte har varit tillfredsställande och man rekommenderar att man i större utsträckning använder fastighetsmäklare. Den åsikten har jag också. Inget ont om de tjänstemän som sköter det här, men det skall inte vara deras uppgift att syssla med sådana här speciella saker som just fastighetsförsäljning. Det finns mäklare som klarar det bättre och som har koll på marknaden osv. Jag skall inte upprepa det jag sade, men jag noterar bara det understöd jag får från finansutskottet.

 

När det gäller specifikt gäller husmodersskolan är jag av den åsikten att det har gått snett och detta med buden osv. kunde ha undvikits, men när det nu har gått så här långt att man har avtalat med en köpare, under förutsättning att lagtinget godkänner köpet, så är det onekligen så att den som är köpare absolut har trott och säkert fått höra också att det här är bara en formalitet, att vi har majorit i lagtinget, det här ordnar sig nog. Den entreprenören har säkert lämnat andra projekt och lämnat sommaren ledig för att rusta på det här osv. Det fungerar nämligen så i det privata näringslivet – jag berättar för er eftersom ni nästan alla kommer från den offentliga sektorn – att man måste ha arbete för att kunna få lön och nu blir den entreprenören oskäligt drabbad av att vi har klantat oss – jag drar alla över samma kam och säger att vi politiker har faktiskt klantat till det ganska rejält i flera skeden och jag tycker inte att en enskild entreprenör skall drabbas av det här, utan jag tycker att vi säljer det här nu och vi får ta den här kostnaden på oss och den politiska räkningen får vi skicka mellan varandra. Min uppfattning är klar vem som skall ha den på sitt bord, men jag tycker att nu säljer vi fastigheten och står vårt kast, så jag stöder ltl Ronald Bomans förslag.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill först diskutera påpekandet att finansutskottet inte har förtroende för landskapsregeringen. Det stämmer inte. I dessa olika frågor, som jag håller med om att ser illa ut, det var inte roligt att skriva betänkandet, har vi ändå diskuterat de nya uppgifterna som har kommit fram under behandlingarnas gång med respektive ledamot, med grupper osv., så det är ingenting som på något sätt har antytt att vi inte skulle ha det fulla förtroendet för landskapsregeringen. Alla kan vi göra misstag och misstag kan uppstå på många olika sätt. Nu har det kanske råkat bli flera. Det mesta hänger samman med att det är information som har kommit till som man inte kände till.

 

När det gäller färdskrivarkorten är jag glad att ltl Danne Sundman tog upp frågan om AX-koden. Jag glömde säga att vi skulle inte, även om vi hade haft tid att få fram ett svenskt kort, ha fått AX med utan det är endast nationalitetsbeteckningarna som duger inom EU, ”Fin” som det står på korten.

 

När det gäller husmodersskolan beklagar vi också i utskottet utgången. Vi tycker också att det är beklagligt, men ändå vet vi att förköpsavtalet var under förutsättning att lagtinget skulle bevilja försäljningen. Vi tror också att den tilltänkta köparen skulle ha kunnat göra någonting bra av husmodersskolan och vi hoppas att man kanske kommer igen, jag vet inte hur man kommer att dra det här i landskapsregeringen. Det känns inte bra. När det gäller fastighetsmäklare säger vi inte att det skall vara utan vi säger att vid behov skall man anlita fastighetsmäklare. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Tack och lov, rentav, gudskelov,  att finansutskottet upptäckte felaktigheterna! Det talar jag inte emot, utan tvärtom känns det betryggande att ha ett vaket finansutskottet som uppmärksammar sådant här. Det kan väl hända att det ger en lite olycklig bild, men jag vill upprepa, att inte ser det riktigt bra ut när man på alla tunga frågor,  det var säkert någon liten detaljfråga till som de går igenom någon summa, det minns vi inte, utan det är de här frågorna som har varit av väsentlig vikt, så inte är det någon bra första tilläggsbudget ur den synvinkeln.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Bra med detta är att vi i alla fall kunde visa att vi tillför utjämningsfonden medel, att budgetöverskottet är relativt stort. Det är bra, det har vi inte nämnt så mycket om, men det vi inte har kommenterat i vårt betänkande så stöder vi. Det här är ändå ganska goda saker för landskapet.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag begärde egentligen inte replik, men jag kan hålla med om att visst är det så, fast  jag är kritiskt, att visst är det mycket som är bra. Det fanns vissa inslag i den förra landskapsregeringen som var mycket bra och därför är resultatet från ifjol så att det kommer ett överskott. Nu ser vi när det inslaget är borta att det blir minus igen! Det har råkat sig så att det har följt på något vis. Jag vet inte varför, om det beror på det, men det kan förstås vara andra orsaker också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag måste ytterligare en gång tala om husmodersskolan. Det har givits en bild här om att försäljningen skulle ha gått till på något märkligt tillkrånglat konstigt sätt. Fastigheten har bjudits ut med ett utgångspris om 350.000 euro. Ett bud kom in. Landskapsregeringen hade att anta eller förkasta budet. Efter moget övervägande valde landskapsregeringen att anta budet. Så mycket om det.

 

När det gäller momsåterbetalningen skred landskapsregeringen sent omsider till finansutskottet och talade om att så här låg det till, så det var nog ingenting som finansutskottet kom på utan det är någonting som landskapsregeringen har informerat finansutskottet om. Vad gäller den frågan är det inte tillfredsställande. Beredningen har inte varit tillfredsställande när det gäller skyldigheten till momsåterbetalning. Vi borde ha känt till att vi är återbetalningsskyldiga enligt mervärdesskattelagen. Om vi hade vägt in det i den anbudssumma vi fick, så kanske vi skulle ha kommit till ett annat beslut, kanske.

 

Vad gäller entreprenören har jag varit i kontakt med honom flera gånger och jag kan försäkra er om att han är införstådd med situationen. Innan vi skrev på förköpsavtalet betonade vi flera gånger runt bordet att lagtinget har sin fulla rätt utan någon som helst orsak förkasta budet, lagtinget behöver inte ange någon orsak utan kan bara bestämma sig för att förkasta budet och det är entreprenören fullkomligt medveten om. Vår kontakt är mycket god, det är inte några problem överhuvudtaget. Däremot tycker jag att man i media har kunnat läsa en viss frustration från entreprenören och det har visat sig att media var snabbare än vi. Nyheten kom via media, journalisternas frågor var det första som dök upp. Förstås, reagerar man med överraskning så svarar man kanske på ett annat sätt än vad man gör när man har funderat efter lite.

 

Så har det talats mycket om mäklare och att vi borde anlita mäklare och jag tror också att jag har läst i media att man tror från något håll i lagtinget att om vi skulle ha anlitat mäklare skulle vi också ha sluppit ovetskapen om momsåterbetalningsskyldigheten.

 

För det första är det så med mäklare att det finns en viss problematik med att anlita mäklare när man har hand om försäljning i offentlig förvaltning. Det är regelverket, alltså att det skall råda full transparens när det gäller försäljning, mäklare har ett annat arbetssätt än vad man är van med inom offentlig förvaltning. Det är klart att vi kan formulera reglerna och säga vad som skall gälla för mäklarna, så visst går det utomordentligt bra att anlita mäklare men det är inte helt okomplicerat. Vi gjorde en rundringning till två stycken mäklare och bad dem att ärligt besvara frågan: Om ni skulle ha fått det här uppdraget skulle ni då ha uppdagat frågan om momsåterbetalningsskyldigheten? Vi skall komma ihåg att mäklaren som svarar vill förstås gärna att landskapet alltid skall anlita mäklare, vi skall också komma ihåg att mäklare vill förstås ge en väldigt god bild av sin egen firma. Ändå svarade dessa två exakt likadant; de sade, att vi kan inte säga att vi skulle ha gjort det, det kan hända att vi skulle ha upptäckt det, men det kan lika väl hända att vi inte skulle ha gjort det. De upplever nog inte att det här är ett självklart uppdrag från deras sida utan det är nog vi som skall hålla reda på om vi är momsåterbetalningsskyldiga eller inte, oavsett om vi anlitar mäklare eller inte.

 

För vår del gäller det nu att se över rutinerna, kanske skapa någon form av checklista för hur försäljning och rutinerna runt den skall gå till, för det finns brister där, det är helt klart. När det gäller kommande fastigheter som skall säljas har vi haft en fastighetsgrupp som har arbetat ambitiöst med att lägga fram ett förslag till alla fastigheter som vi har i vår ägo och där det också finns utrett vilka som ganska lätt skulle kunna avyttras och vilka som det är mera komplicerat att avyttra. Där har vi nu som nästa projekt att bland dessa projekt fundera ut vilka som skall avyttras härnäst, vi kan inte avyttra alla på en gång för då dumpar vi marknaden helt och hållet. I samband med det gäller det att sammanställa principerna.  Det finns väldigt mycket formulerat redan; i tidigare budgeter har det formulerats väldigt många principer för försäljning, men det är säkert bra att sammanställa dem på ett enda ställe, så det kan vi göra.

 

Vad gäller framtiden för Ålands husmodersskola pågår ivriga diskussioner just nu. Vi har olika alternativ, men ingenting är helt klart ännu, så därför vill jag inte närmare gå in på dem.

 

Det som har skett är beklagligt, men det som har skett har skett och vi får ta lärdom av det och nu är det upp till lagtinget att avgöra om man vill sälja fastigheten eller inte. Bakgrunden har ni helt klar framför er. Jag tycker att ni skall fundera på – som också vi gjorde – hur mycket fastigheten kostar att ha i drift. Eftersom det är mervärdesskattebetalningen som troligtvis blir tuvan som stjälper lasset tycker jag att vi knappast kan sälja fastigheten före nyåret så att vi inte åker på det ändå, för det här skulle också ha varit aktuellt ifjol om det skulle ha blivit sålt då. Då har vi i alla fall en halv vinter som vi skall hålla det varmt, men det får vi räkna med.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det kom lite dubbla signaler från ministerns sida. Hon sade först att det målades upp att det var ett märkligt förfarande vid försäljningen av husmodersskolan men allt har gått helt ok till, men i slutet av sitt anförande kom hon till att man skall se över rutinerna, det finns brister och det som har skett är beklagligt samt vi skall lära oss av misstagen. Det allvarliga är att det går inte i sådana här frågor att hålla på och prya så till den milda grad att de få entreprenörer vi har i det åländska samhället de facto inte vågar göra affärer med landskapet, det är det som är det allvarliga. Ledamoten Britt Lundberg sade från första början att när det gäller momsen har inte beredningen fungerat tillfredsställande, och jag tycker att det var ett bra erkännande, men nog är det också så med prisbilden, som har framkommit på många ställen – jag tror att det t.o.m. stod i en ledare i en av tidningarna – att det enda man hade behövt göra var att ringa ett enda telefonsamtal. Som sagt, gjort är gjort och vi får konstatera att ärendet inte har hanterats bra. Jag vill inte heller bara stå och kritisera utan man måste tillföra någonting och när jag sade att det krävs klara spelregler tror jag faktiskt att det är viktigt att de som makten haver börjar fundera om man kan få någon typ av bevillningsfullmakt från lagtinget. Det är beklagligt att man skall förhandla med entreprenörer, göra allt klart och sedan går till lagtinget och så kan det bli stopp. Jag tror att det är bättre om regeringen kan få någon typ av bevillningsfullmakt där lagtinget säger att de här fastigheterna är vi med om att sälja och inom det här spannet och så försöker regeringen göra det bästa av saken.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

När jag talade om att se över rutinerna handlade det om mervärdesskatteåterbetalningen. Vi måste veta i huset och ha klart för oss inför beslut vilka olika skyldigheter vi står inför. När det gäller prisbilden är det så – så brukar fastighetsmäklarna säga – att man vet aldrig vad en fastighet är värd förrän den är utbjuden och förrän man har fått in anbuden framför allt. I det här fallet angav marknaden priset på husmodersskolan. När det gäller telefonsamtalen är det just regelverken när man säljer inom offentlig förvaltning. På förhand var vi optimister när det gällde försäljningen av husmodersskolan. Det var flera som hörde av sig, det var flera som var på visning, men jag tror att problemet var att få konceptet att gå ihop med tre fastigheter. Det finns en fin mangårdsbyggnad, det finns vävstuga, det finns internat. Någon kanske behöver mangårdsbyggnaden, men då skall man också hålla internatet och vävstugan varm under tiden, så det var problemet. Men när man sedan väl  har öppnat anbuden kan man inte börja ringa runt någonstans, det är mot reglerna, utan då måste man förkasta och så börjar man med nya förhandlingar och bjuder ut det på nytt. Men man kan inte börja med någonting sådant att vi öppnar anbuden och ser, att oj, vad lågt han gav! Det skulle ha varit ojust mot entreprenören om någonting.

 

När det gäller förslaget om att vi skulle få en fullmakt från lagtinget att avyttra fastigheterna och behandla dem i omvänd ordning s.a.s. tycker jag att det var en bra idé.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller det sistnämnda vet jag hur tillkrånglade budgetdirektiven är, men det är någonting som man i regeringsblocket bör överväga, för det skulle underlätta den här typen av förfarande betydligt. Fast jag för tillfället sitter i opposition ger jag gärna den fullmakten. Det primära för lagtinget är att man är med och säger vilka fastigheter vi skall satsa på och vilka vi inte skall satsa på. Och visst, det är som minister Lundberg säger, att även om man får ett dåligt pris för en fastighet, men man får bara ett anbud, ett pris, så kan det ändå vara en bra affär i slutändan jämfört med att ha driftskostnaderna. Självklart menar jag inte att man öppnar ett anbud och så ser man, att, oj, det här var lågt, nu ringer vi hör om någon annan vill ge mera, det var inte det jag sade, utan det borde vara allmänt känt att det har funnits olika intressenter och det jag menar med att ringa ett samtal är ändå om man konstaterar att det kommer bara ett anbud att då kan man höra med dem som har varit intresserade tidigare. Synbarligen har de levt i den tron att de på ett eller annat sätt var med, men vem som har sagt vad är omöjligt för mig att utröna.  Jag önskar lycka till med finslipningen av rutinerna!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Kan misstagen som har gjorts i tilläggsbudget möjligen ha att göra med den här enorma arbetstakten, att man inte riktigt hinner läsa handlingarna förrän de har studsat iväg till lagtinget!

Man kanske borde lugna ner sig lite och låta informationen komma fram så att den kommer med s.a.s. i tilläggsbudgeten. Detta var en liten parentes. Men när det gäller husmodersskolan vill jag fråga: Kan man tänka sig en sådan lösning att man på något vis kommer till att man säljer till den här entreprenören ändå, att man försöker lösa det med något slags förhandsavtal? Jag vill också säga att om man anlitar mäklare behöver man inte på samma sätt följa de strikta regler som finns för offentlig upphandling. En tjänsteman i landskapsförvaltningen kan inte sitta och ringa runt och uppbåda köpare, men en mäklare som har nätverk och som har kunskap om marknaden kan göra det och därigenom få flera aktörer att komma till en auktion och så prestera ett högre anbud för fastigheten. Det kanske är så att skulle man ha anlitat mäklare skulle priset ha varit lite högre och då kanske vi skulle ha haft råd med momsförlusten. Nu verkar det vara som minister Lundberg sade, att det är det här som är tuvan som stjälper lasset. Man måste sätta sig in i hur en mäklare jobbar, vad skillnaden är om man anlitar mäklare och jag är övertygad om att vid  så här stora fastighetsaffärer lönar det sig alla gånger att anlita en mäklare.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är faktiskt inte säker på att jag har hört riktigt vad ltl Danne Sundman har sagt. Efter att vi har ändrat rutinerna att vi skall stå i talarstolen och besvara replikerna borde vi ändra högtalarna också för jag hörde mest stolskrap och jag hörde väldigt lite av vad ltl Danne Sundman sade. När det gäller att man med fastighetsmäklare skulle gå tillväga på ett annat sätt måste vi ändå komma ihåg att det är landskapet, det är förvaltningen, det är det offentliga som pengarna ändå rinner in till s.a.s., så man måste ändå följa det offentligas regler. Jag hoppas att ltl Danne Sundman i en tilläggsreplik kan lägga till att så att jag för höra de andra kommentarerna ordentligt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är fullt tillåtet att anlita fastighetsmäklare. Fastighetsmäklaren har inga begränsningar annat än lag i sitt arbete att sälja en fastighet samt att försöka få ut det högsta priset som är möjligt av marknaden. Men en tjänsteman i landskapsförvaltningen som skall arbeta enligt de principer med vilka man upphandlar när det gäller offentlig upphandling är på ett helt annat sätt styrd av de här principerna. Det är det jag menar med att anlita mäklare. När sedan budet kommer in från mäklaren osv., det här har man presterat, då gäller principerna igen, men det är det här man borde sätta sig in i så skulle man förstå att det är en fördel att anlita mäklare.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

När det gäller förarbetet är det alldeles så som ltl Danne Sundman säger, att för att bereda mark för att en affär skall gå i lås använder säkert fastighetsmäklare, och får också använda olika metoder, men sedan är vi alldeles överens om det att när väl upphandlingen skall ske måste ändå de regler följas som offentlig förvaltning förutsätter, dvs. att alla skall behandlas lika och att det skall vara full transparens och öppenhet i de här frågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman!

Jag tycker att det klarläggande som vi har fått från kansliministern är väldigt bra och det är klädsamt när man från regeringshåll kan lägga alla papper på bordet på ett ödmjukt sätt. Det tror jag vinner förtroende. Det finns vissa talare här som anser att regeringen skulle sakna förtroende och att lantrådet skall kasta in handduken. Det är att dra alltför snabba slutsatser, tror jag. Det är faktiskt på det sättet att finansutskottet har noggrant tittat på tilläggsbudgeten och gjort en skrivning, men vi är ingen doakör till regeringen även om vi har majoritet i finansutskottet utan vi granskar och vi diskuterar tillsammans med regeringen och när det kommer fram nya uppgifter, som det har visat sig, som regeringen inte har känt till så är det självklart att man gör förändringar. Jag tror faktiskt att allmänheten tycker att det här är väldigt bra, att man inte okritiskt sväljer allting bara för att man tillhör regeringsblocket, så det här tycker jag är ett plus för regeringen och regeringen har finansutskottets majoritets fulla förtroende.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Det är så nu att alla kort är lagda på bordet. Vi har ett bud att erbjuda och vi har omständigheter omkring mervärdesskatteåterbetalningsskyldighet att ta hänsyn till. Nu är det bara för lagtinget att avgöra ja eller nej.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det mesta är redan sagt, men ledamoten Britt Lundberg tog upp frågan om mäklarens kunskap om att undersöka momsskyldigheten. Jag är ganska övertygad om att skulle försäljningen ha skett via mäklare så är det lika osannolikt som när budgeten kom från landskapsregeringen att det här skulle ha varit upptäckt. Det här har kommit till senare. Det som skiljer offentlig försäljning av fastigheter från privat är att de privata fastigheterna redan har betalat momsen, men de har inte de offentliga gjort. Hela historien är alltså lite olycklig och man skulle ändå på något sätt önska att man skulle kunna gå vidare med entreprenören så att det hela skulle lösa sig på något sätt. Det är mycket beklagligt min uppfattning är att mäklare hade kanske kunnat få ut ett lite högre pris, men de skall å andra sidan ha en procent i provision och sedan skulle ändå momsbiten komma till, så jag tror knappast att landskapet skulle ha fått ut mera pengar. Mäklarna skulle inte ha upptäckt momsskyldigheten i tid.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag uppskattar väldigt mycket mäklarnas ärlighet vid rundringningen. Jag upplever det som mycket ärligt när de svarade på det sätt som de gjorde. Jag tror också att det är mycket sannolikt att det är såsom ltl Anne-Helena Sjöblom säger. Jag kan inte annat än dela ltl Anne-Helena Sjöbloms förhoppning om att det kommer att lösa sig med fastigheten och att vi kommer att få den verksamhet som vi alla hoppas på där en vacker dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Herr talman!

Jag vill initialt ge ltl Danne Sundman rätt, att i vissa väsentliga stycken kan det se ut som om oppositionen skulle ha skrivit betänkandet. Jag delar den uppfattningen. Så är det sagt!

 

Sedan skall jag gå in på några väsentliga saker. När det gäller diskussionen om utredningspengarna som landskapsregeringen ville ge till Ålands Utvecklings Ab för att delta i olika utredningsprocesser i akt och mening att få in privat kapital investerat i nya näringslivsformer och företag så var det naturligtvis en uppgift i allra största och bästa välmening. Jag skäms inte för att säga, även efter det att Chipsmiljonerna har kammats in genom att aktierna har sålts, att jag tycker att det är en styrka att det finns människor i vårt åländska samhälle som säger att de är beredda att försöka reinvestera en del åtminstone av det kapitalet i sin egen hembygd. Det tycker jag är vackert. Det tycker jag är bra och jag vill på allt sätt uttala mitt stöd till det. Däremot är det inte med detta sagt att alla dessa 200.000 skulle kanaliseras till någon specifik mottagare. Likaväl som ledamoten Strand har jag i finansutskottet mycket entydigt och klart sagt att det här måste vara neutralt, objektivt och rättvist. Jag har också i utskottets hörande av mig betonat nödvändigheten av att delge uppgifterna om EU:s de minimisregler som finns för statsstöd, nämligen att ett enskilt bolag inte kan tilldelas mera än högst 100.000 euro över en tid på tre år; annars karaktäriseras det som statsstöd och det har inte vi rätt att medverka till. Så är det med den här saken; sedan må utskottet ha uppfattat att de har fått hur många olika uppgifter som helst från olika höranden.

 

När det gäller husmodersskolan var det så att eftersom det fanns ett pris som i princip eftersträvades så funderade landskapsregeringen mycket på om man skulle anta det här budet, som då var väsentligt lägre. Ledamoten Britt Lundberg har i detaljer redogjort för detta. Till slut enades ändå landskapsregeringen om att vi gör det här, vi för det till lagtinget och förhör oss om möjligheterna att få parlamentets stöd. I det skedet i beredningen fanns inte återkravet på 46.000 euro i moms. Ingen av oss i landskapsregeringen, åtminstone inte de nya, kände till det här med husmodersskolans renovering år 2000 och hade i huvudet allting att fem år skulle gå innan s.a.s. momsåterkravet skulle elimineras, utan det borde naturligtvis ha funnits med i beredningen. Från finansavdelningens sida gick budet vidare om de här sakerna. Men det kom inte upp på bordet när vi tog beslutet. Däremot vill jag till ltl Danne Sundman säga att det vakna finansutskott som vi har, som har reagerat över sådana saker, det fick hjälp av mig och finansavdelningen, vi författade ett papper omedelbart när vi varseblev det här så att man inte i utskottet skulle fatta några beslut på felaktiga premisser. Vi beklagar att det inte fanns med från början, men så gick det till och jag menar att vi hade förfarit ohyggligt fel om vi hade underlåtit att meddela finansutskottet hur det förhöll sig med momsåterkravet, som också hade kunnat elimineras om köparen hade intagit köpet i den verksamhet där han hade kunnat cleara momsen men valde att det skulle stå utanför. Det finns flera aspekter på det här som inte gör det kanske så där rysligt enkelt, men naturligtvis borde den här momshistorien ha varit med. Däremot vill jag säga, att jag tänker inte medverka till att vi från landskapsregeringens sida förfar så att nu väntar till årsskiftet och slår vi till. Den typen av skatteplanering skall inte ett samhället ägna sig åt. Det finns tillräckligt med aktörer som sysslar med det ändå, också på Åland, så vi får nog överväga det här på lite andra sätt, men jag tänker inte medverka i att undanglida momsskyldighet genom att manövrera, vi måste hitta på något vettigare och förnuftigare.

 

Ltl Danne Sundman nämnde om förarkorten igen och jag måste säga för det första att den bild av förarkortet som förevisades landskapsregeringen vid tidpunkten för framställningen är inte samma bild som visas nu; den var mer uttalat finsk. Vi var uppbragta över de summor som förespeglades om vi var tvungna att ta fram ett eget kort. Vi sade till om att här skall eftersträvas alla upptänkliga möjligheter för att få ner kostnaderna, men vi ville inte heller i det skedet ha ett av finska dominerat kort. Det är ett faktum.

 

Ltl Anders Eriksson hade vänligheten att ta upp det här att vi borde svänga på kuttingen och ge bevillningsfullmakter i förtid. Låter mycket rimligt! Man kan gott tänka sig att komma hit, men vi kan se hur en sådan sak fungerar i belysning av Godby Center. Inte vill det heller riktigt fungera utan då blir det någon partiell bit som man ger och då har inte landskapsregeringen maximala möjligheter. Där ser det också ut som om vi är tvungna att gå in för att försöka klara ut nybyggnadskostnader också i samhällets regi i betydande utsträckning. Det är det som lagtinget säger i och med att man förhindrar landskapsregeringen att ge den full handlingsfrihet.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Jag tänkte också gå in på några punkter i finansutskottets betänkande och om jag börjar i kronologisk ordning kommer jag först till husmodersskolan. Jag måste säga att jag håller fullständigt med i finansutskottets bedömning att försäljningen har varit otillfredsställande på många sätt och jag skulle kunna använda mycket hårdare ordalag för jag tycker att det är riktigt katastrof hur man har skött försäljningen av husmodersskolan. Jag skulle vilja ställa en fråga till regeringen: Om någon av medlemmarna i regeringen skulle ha sålt sitt eget hus skulle man då ha låtit bli att kosta på sig ett samtal till någon som man visste att eventuellt var intresserad. Det tror jag inte att man skulle ha gjort. Det har man de facto låtit bli att göra i det här fallet. Alla företagare och  privatpersoner på Åland betalar skatt, många av oss är tvungna att på något sätt skatteplanera. Jag fick just höra finansminister Wiklöf säga att det är någonting som landskapsregeringen absolut inte skall börja med och tänker göra någonting för nästa år, men jag tycker att det är helt horribelt att man är så pass inkompetent i den här affären att man inte har fått den kunskapen man behöver, och den enda det i slutändan drabbar är en privat entreprenör, en privat entreprenör som måste kunna lita på vad landskapsregeringen säger och tycker och vad det har för agerande och handlande.

Jag tycker att det är helt förkastlig. Hur skall man kunna bedriva en verksamhet? Vem vill i fortsättningen göra en affär med landskapet på det sättet som man förfar bl.a. i den här affären? Nu har den entreprenören lagt ner tid och energi på att lämna in ett anbudsförfarande och så visar det sig sedan att man har räknat fel på 46.000 euro i moms som man kanske måste betala om man säljer det till den här summan och det var, fick vi höra kansliministern säga, var tuvan som stjälpte att lasset inte blev av! Vi fick höra nu att det var 46.000 euro. Om jag räknar rätt med mitt momsräknande betyder det att renoveringen har kostat 255.000 euro på dessa fem år och då är summan som man får husmodersskolan relativt låg och denna lilla summa till på 46.000 euro kan då inte spela någon roll i det stora s.a.s. förlusthav av den affären! Jag anser att det är helt självklart att man borde sälja husmodersskolan till den entreprenör som vi har pratat om här under dagen. Att man har skött hela försäljningen fel är inte hans fel utan det är landskapsregeringens fel och det är någonting som landskapsregeringen måste ta på sitt konto. Hur man sedan finansierar den förlustaffär som man har gjort är upp till landskapsregeringen att fixa till, men det är inte privata entreprenörer och ålänningar i gemen som skall betala för att landskapsregeringen inte klarar av att sköta sina affärer. Jag understöder alltså helt ltl Ronald Bomans förslag om att man skall sälja husmodersskolan till entreprenören i fråga.

 

Jag hade tänkt gå in på färdskrivarkorten, men det låter jag bli för det mesta är redan sagt, men återigen har man svårt att förstå hur landskapsregeringen tänkte med att man ville betala 250.000 euro för någonting sådant och då självstyrelsens namn. Det tycker jag är lite förkastligt.

 

Jag fortsätter i kronologisk ordning och kommer så in på hangaren på flygfältet. Jag anser att det är fel att ta upp detta i en tilläggsbudget och det här är flera månader innan den första flygningen de facto har gjorts av bolaget i fråga. Jag tror nog att bolaget i sina kalkyler kan stoppa in eventuella avisningskostnader den första vintern och eventuellt vänta på att man får ansöka om en ny hangar i ordinarie budget. Jag förstår inte varför det här skall upp i en tilläggsbudget. I mitt ordinarie anförande inför tilläggsbudgeten tog jag upp det faktum att man inte får använda hangaren till någonting annat om det är så att det här inte går så väl planerat som det är tänkt att det kanske blir flygningar år efter år, men jag tycker att det är helt klart att det här är någonting som man borde vänta på och se till att flyget kör sin första tur, eventuellt utvecklar och går vidare och sedan i ordinarie budget tar upp ett anslag om 200.000 euro för att bygga en hangar på ute på flygfältet, av skattebetalarnas pengar. Jag kan bara som kuriosa nämna – nu är det ganska oväsentligt – att Skärgårdsflyg, som landskapet ägde till nästan 100 procent, väntade i 40 år på en hangar och det här skulle helt plötsligt gå att driva igenom i en tilläggsbudget, så det är lite mysko hur man resonerar i de här frågorna. Jag önskar flygbolaget i fråga all lycka till och jag tror nog att de klarar av avisningskostnaderna det första halvåret för att bevisa att man de facto kommer igång och att man har ett kundunderlag och en framtidstro i bolaget för att sedan återkomma till landskapet med anhållan om landskapet skall bygga hangaren. Att göra det i en tilläggsbudget tycker jag som sagt att är helt fel, så där understöder jag också ltl Ronald Bomans förslag om att ta bort pengarna från tilläggsbudgeten.

 

Det var i stort sett vad jag tänkte ta upp denna eftermiddag, framför allt tycker jag att det är förkastligt att man behandlar en entreprenör på det sättet man har gjort med den entreprenör som ville köpa husmodersskolan och det förvånar mig om det är någon i framtiden som bjuder på landskapets affärer när man sköter det på det här sättet. Jag skulle inte göra det och lägga ner min tid på det om jag var entreprenör.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Delar av lagtinget gynnar inte landskapets möjligheter att sälja fastigheter med detta mantra om hur affären har gått rätt till eller inte. Jag vill fortfarande vidhålla att affären har gått alldeles rätt till, men, som jag tidigare har sagt, beredningen angående mervärdesskatteåterbetalningen är inte tillfredsställande och det finns det inga ursäkter för. Vi har lämnat ett förslag till lagtinget om att fastigheten skall säljas till ett visst pris. Vi har lämnat nya fakta till utskottets behandling under tiden som har gått. Finansutskottet har tagit ställning till dessa nya fakta och nu är det lagtinget som beslutar om det skall säljas eller inte. Vi har haft öppna kort till köparen; före förköpsavtalet skrevs på gjordes köparen medveten om att lagtinget kan agera ja eller nej, och det har lagtinget full rätt att göra och innan behandlingen är klar kan man inte ställa in sig på att man äger fastigheten eller inte. Detta är entreprenören fullt medveten om.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

En sund företagare och entreprenör vet hur det politiska systemet fungerar, att det finns en regering som sitter på ett förtroende av en majoritet i lagtinget och har då regeringen lagt fram ett förslag i en tilläggsbudget är det ganska långt gått om man skall tro att inte gäller. För mig är det helt horribelt att det har gått till på det här sättet. Argumentet som man använder att man inte vill betala skatt och därför blir affären inte av! Alla företagare och privatpersoner är tvungna att betala skatt. Det är inte ett rätt argument i en affär som förutom att det är en väldigt dålig ekonomisk affär med tanke på de siffror jag fick av finansministern på 46.000 euro i moms innebär att det har varit en renovering på 255.000 euro under de sista fem åren. Då förstår jag mycket hellre det argumentet att man kan sälja bort fastigheten för att slippa kostnader i framtiden. Det köper jag absolut, det håller jag fullständigt med om. Men att s.a.s. backa ur affären för att man måste betala 40.000 euro till i skatt ger inte rätt bild till de andra skattebetalarna i landskapet. Jag trodde, och många företagare tror, att regeringen har ett förtroende bland majoriteten i lagtinget och sålunda driver den igenom sina frågor, men det är nu intressant att se att så de facto inte är fallet, utan oppositionen har en ganska stor makt med landskapsregeringens tilläggsbudget, och det är i och för sig intressant!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Landskapsregeringen har inte sagt att vi inte vill betala skatt, utan landskapsregeringen har givit sitt förslag till finansutskottet. Landskapsregeringen har kommit med tilläggsinformation till finansutskottet och finansutskottet har tagit ställningen att man inte vill sälja fastigheten. Vad det beror på vet vi inte, men jag tycker att utskottsbetänkandet andas att man var tveksam till beloppet från början och så kom det här: nettot blev för litet. Så har jag tolkat det. Det är nu upp till lagtinget att bestämma sig för om man tycker att det är okej att sälja fastigheten och att nettot blir detta eller om man förkastar det.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det är precis det jag förespråkar i debatten: att vi säljer fastigheten till entreprenören och även tar förlusten som då går i skatt och som vi, gissar jag, får tillbaka i klumpsumman med 0,48 procent om något år.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Debatten är konstifik, får man med all rätt säga! Nu har det visat sig, åtminstone vad gäller husmodersskolan i varje fall, att vi har en liten kärna i oppositionen, tre ledamöter som stöder landskapsregeringen, men ingen alls i majoriteten! Det här diskuterar vi nu, ja, det är intressant!  (Från salen: ltl Fredrik Lindqvist: Du behövde inte begära replik)  Det är intressant att också ltl Fredrik Lindqvist i det här sena skedet vill delta i debatten! Jag skall inte gå in på husmodersskolan desto mera, vi har för vår del sagt vad vi tycker och vi har i finansutskottet tagit ställning till den frågan. Beklagansvärt är det, men den ställningen har vi tagit, som vi har förespråkat tidigare. Vad gäller hangaren är det helt riktigt som ltl Fredrik Karlström säger, att det skulle ha funnits tid att diskutera hangaren i samband med ordinarie budget, en sådan panik är det inte, men vi vet också att signalerna som ges – och det finns ett förslag att man skall gå in och stöda hangaren – av varje parti huruvida man är för någonting eller mot någonting lyfts gärna upp av andra motståndare också. Vi har ändå sett det som så, eftersom vi tidigare i vårt parti felaktigt har beskyllts för att vara emot flygtrafik, att vi ville medverka i att stöda hangaren nu för att vi skall få igång flygtrafiken. Men någon tidspress att ta beslutet nu fanns inte. Jag vet inte om utskottsordföranden nämnde det tidigare, men vi har fått erfara i utskottet att det finns intresse och möjlighet att Posten kan medverka i utbyggnaden också. Det har för min del gjort att det är ännu intressantare att det kan finnas flera aktörer som finansierar detta. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

När det gäller Postens medverkan ifrågasätter jag om man har kontrollerat med luftfartsmyndigheterna att man verkligen får bedriva en sådan verksamhet. Enligt de uppgifter jag har och de avtal jag har varit med och förhandlat om med luftfartsverket får man inte bedriva annan verksamhet än flygtrafik i en hangar som står på luftfartsverkets mark eftersom man arrenderar marken. Att alltså börja med någon slags godshantering och paketutlämning och allt vad det innebär tror jag att man kommer att få ett negativt beslut på från luftfartsmyndigheternas sida. Jag tycker att det är att föra fel politik att om man har varit emot eller inte emot någonting tidigare så är man för en hangarbyggnad nu även om den eventuellt inte behöver göras, utan man borde i så fall kunna vänta och se att flygbolaget de facto kommer att börja flyga och trafikera. Jag önskar dem all lycka till och det är nog ingen som är emot att det är ett privat initiativ som börjar med flygtrafik på Åland och särskilt med åländska rötter, så det är bara att lyfta på hatten, men att i all hast slänga igång ett bygge och sätta pengar i ett bygge före första flygningen är gjord tycker jag är lite att ta i. En sådan panik är det inte. Visar det sig sedan att de börjar flyga på Stockholm, Åbo osv.,  och kanske hangaren behöver bli ännu större, så kanske man kan bygga större än den man bygger nu. Man gör alltså en dumhet igen för att om något år kanske bygga ut, bygga till eller få en dubbel kostnad när det inte är någon panik. Nu handlar det de facto om några tre-fyra månader i vinter som planet eventuellt behöver några avisningar och de pengarna är försvinnande små i det stora hela när det gäller att dra igång flygtrafiken som bolaget i fråga planerar.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Vad gäller Posten är inte avsikten att man skall utföra någon verksamhet som gäller sortering av post och sådana saker, utan det är uttryckligen för den flygverksamhet som Posten också upphandlar. Det är de planen som skulle kunna utnyttja hangaren, så jag tror inte att det finns någon konflikt i den argumentation som ltl Fredrik Karlström för fram och det som vi har erfarit i utskottet vad gäller den delen. När det gäller att vara för eller emot valde vi ändå i det här skedet, efter en grundlig behandling i finansutskottet, där vi har fått ta del av en klar utsago från landskapsregeringen och andra också att flygtrafiken skall komma igång först innan man bygger hangaren, man skall utföra en förprojektering av själva området för att klargöra vilken form av byggteknik man skall använda sig av, hur hangaren skall se ut, om den skall vara en avancerad isolerad konstruktion eller kanske någon enkel tältkonstruktion, att vi skulle ge vårt stöd för det.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag vill bara poängtera att jag stöder ltl Ronald Bomans förslag om att inte sätta pengarna i tilläggsbudgeten just nu utan att man i så fall kommer med en ny ansökan om att få hangaren byggd i samband med ordinarie budget för att på så sätt kunna se vad som skulle vara lämpligt. Det finns ingen anledning att forcera projektet, det är inte någon sådan panik eller brådska.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Herr talman!

När det gäller flygtrafiken vill jag åtminstone för egen del säga att jag skäms inte för att så aktivt det bara är möjligt medverka till att vi får en förbättrad flygtrafik. Det är oerhört angeläget. Pengarna som regeringen nu har upptagit och som finansutskottet har behandlat och som lagtinget skall besluta om är avsedda för Ålands Industrihus Ab, vars uppgift naturligtvis det är – det är inte regeringens eller lagtingets – att förhandla och diskutera med bolaget samt efter affärsmässigt korrekt uppgörelse som man når vidta åtgärder att eventuellt bygga någonting. Min enkla erfarenhet av livet och av framallt sådana här projekt – det må gälla nästan vad som helst – är att det tar alltid längre tid än vad man tror innan saker och ting står färdiga på plats. Jag tror inte att tidsutdräkten nu är så förskotterad och att vi är ute i så god tid att det kommer att vara någon stor tidsutdräkt tillgodo förrän det här behöver vara på plats. Det är som sagt Ålands Industrihus Ab:s ledning som skall se om det finns en kommersiell och vettig grund i detta och så gå vidare, men vi tror att det är så.

Vad gäller entreprenören som blir så illa behandlad kan jag bara understryka det som ledamoten Britt Lundberg sade, att det är viktigt att inse att det nu slutligt, när då omsider alla fakta har kommit på bordet i husmodersskolan, det är lagtingets beslut som avgör hur entreprenören de facto blir behandlad.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag är också helt medveten om att det är lagtinget som ger slutligt svar på om fastigheten säljs eller inte. Som jag återigen sade är jag en av de tre som stöder landskapsregeringen i deras agerande att försöka sälja fastigheten. Som jag sade i min tidigare replik till ledamoten Britt Lundberg måste man kunna lita på landskapsregeringens ord och handlande och på vilket sätt de går vidare och vill bedriva sin politik samt att de har förankrat sina beslut med sina partigrupper. Annars känns det på något konstigt sätt som att landskapsregeringen egentligen är en ganska onödig instans som sköter en försäljning på felaktigt sätt där man de facto då inte har fått ut det mesta man kan ur ett hus, sedan har man inte förankrat det i sina partigrupper och så kommer man till lagtinget och ber att man antingen säljer eller inte säljer. Då skulle man helt enkelt kunna ha förvaltningen att sköta försäljningen och så kommer man till lagtinget för avgörande och skippar den problematiska instansen landskapsregeringen, som det de facto nu har blivit för företagaren i fråga. Entreprenörer har i framtiden lite svårt att se hur man vill räkna på och sätta ner tid och bjuda på sådant som landskapsregeringen går ut med; då kanske det skulle vara klokare att lagtinget helt enkelt skulle gå ut med anbud på vad man vill sälja - de facto blir det egentligen bara fel.

 

När det gäller flygtrafiken handlar inte hangarbyggnaden på 200.000 euro som Ålands Industrihus Ab skall bygga om man är för eller mot flygtrafik som gynnar Åland eller inte; det är helt självklart att alla människor är för det – jag har själv jobbat ganska hårt för att få flygtrafiken att fungera  på Åland. Jag kan säga att hangarbyggnaden var nog det minsta problemet vad gäller det, så jag återkommer till att det inte är någon panik med bygget för bolaget i fråga. TALMANNEN: Tiden är ute!  Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Jag vet att ltl Fredrik Karlström är en vän av flygtrafiken och vi har tillsammans i tiden jobbat mycket hårt för att få en bra flygtrafik. Nu verkar vi faktiskt få ett åländskt bolag som på privatmässiga grunder och privat initiativ startar upp det. Jag är dock lite bekymrad över ltl Fredrik Karlströms funderingar att det kanske inte behövs en hangar för vi vet aldrig hur flygtrafiken blir. På något vis får jag uppfattningen att han har accepterat att vi inte skall ha flygtrafik på Åland. Jag menar att vi måste bygga en hangar. Oberoende om det här bolaget klarar av det eller inte måste vi ha flygtrafik och i och med att vi måste ha flygtrafik måste vi alltid ha en hangar. Jag anser att det här kommer aldrig att vara en fel satsning på det sättet att den står oanvänd. Då har vi ingen flygtrafik då! Det har visat sig att det är oerhört dyrt med avisning osv., så man måste ha en hangar för att ha en fungerande flygtrafik. Precis som ledamoten Lasse Wiklöf säger är det Ålands Industrihus Ab som skall bygga den och landskapet går in med en liten del av aktiekapitalet; det rör sig om 10-20 procent av finansieringen, resten lånas upp på marknadsmässiga villkor och så betalar man också hyra på marknadsmässiga villkor. Dessa 200.000 euro i aktiekapital är aktier som är värda 200.000 för landskapet, så det är inte på det viset stöd, utan det enda stödet som finns är att man inte har något avkastningskrav på aktiekapitalet. Jag tycker att vi måste se positivt och också ta tidsaspekten i beaktande. Det tar också en tid att planera och bygga.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag vet att trafikminister Karlsson är övertygad om att jag har jobbat hårt för att få en flygtrafik på Åland och att jag inte på något motarbetar den eventuella flygtrafiken som kommer att bli nu. Jag vill också informera landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson om att han redan äger en flyghangar på flygfältet som nu de facto hyrs ut till ett helikopterbolag som använder en liten bråkdel av den hangarens storlek. Den hangaren fyller rysligt bra exempelvis om man kör med Beach 1900D, om vi skall gå in på praktiken och prata om vad flygtrafik till och från Mariehamn skulle kunna vara. Det finns alltså en hangar som man kan bedriva väldigt effektiv flygtrafik från med en viss sorts flygplan. Det nya bolaget kommer att använda ett annat flygplan, så nu måste man bygga en större hangar för det planet, men det är jag inte alls emot; just nu anser jag att det finns lite frågetecken. Jag skulle vilja se att man är igång först. Tänk om de kommer underfund med att Beach 1900D craftmodellen som Skärgårdsflyg har tittat på under många år är det mest optimala flygplanet! Då finns hangaren redan i dag och då står man med en tom hangar! Jag säger bara att man borde titta lite längre än att bara stirra sig blind på att nu skall man bygga en hangar, för då visar man att man tycker om flygtrafik till och från Åland. För mig funkar inte politiken på det sättet utan man borde ha lite mera framförhållning och lite mera tanke bakom. De facto kommer hyran på hangaren att bli dyrare än vad avisningskostnaderna är, men man har förstås andra fördelar med en hangar.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Det är klart att det är lätt att komma in på detaljer, men hangaren skall planeras för Saabplan, som säkert ltl Fredrik Karlström vet. Det kan t.o.m. gå så att den planeras för ännu större plan. Man håller just nu på med grundundersökning, så vi vet inte själva exakt var vi landar ännu. Vi vill ändå flagga upp för hangaren redan nu för vi vet att planerings- och byggtiden tar så pass länge att antagligen blir det inte klart förrän i vinter någon gång och kommer det i samband med ordinarie budget blir det en hel vinter utan hangar. Vi vill faktiskt visa att vi vill vara med och se till att vi har en fungerande flygtrafik, det är jätteviktigt att visa det privata initiativet att vi också vill stå upp för flygtrafiken. Jag anser att den är oerhört viktig för Åland och även hela landskapsregeringen anser att det är en helt avgörande fråga t.ex. om vi skall få ett fungerande kk-hus och om vi skall ha fungerande turism osv. Beloppet 200.000 är en oerhört liten kostnad och om det kommer några månader tidigare är det väl bara bra, för det är inte så ofta som vi blir beskyllda från landskapsregeringen att komma för tidigt med någonting, utan det brukar ofta vara tvärtom! Varför inte ta det här nu, ltl Fredrik Karlström!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag vill bara poängtera att en fungerande flygtrafik till och från Mariehamn handlar inte om en hangar eller inte. Skärgårdsflyg flög under fem år med väldigt fungerande trafik till Stockholm och det handlar inte bara om en hangar. Jag tycker att det är fel att vinkla frågan till att man är mot eller för flygtrafik, om man är mot eller för ett sunt sätt att se på när man skall bygga en hangar. Det är klart att det är bra om landskapsregeringen är ute i god tid någon gång – sedan gäller det att ha det förankrat i grupperna, men i den här frågan verkar det vara så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Herr talman!

Jag begärde ordet därför att det framkom i en replik mellan ltl Fredrik Karlström och ltl Mats Perämaa att Posten skulle delta som finansiär i hangarbygget. Som medlem av Postens styrelse kan jag säga att jag har inte hört talas om det. Var de uppgifterna kommer ifrån känner jag inte till annat än vad som har sagts här. Det är säkert som ltl Fredrik Karlström säger att en hangar skall bara användas till det den är avsedd för. Posten bygger å andra sidan sina egna fastigheter.

 

Det har varit ganska mycket diskussioner här och jag tänkte inte egentligen lägga mig i dem så mycket för jag har inte varit med i de slutliga besluten utan jag har varit med på en del av hörandena i utskottsbehandlingen. Jag måste faktiskt säga att jag är lika frustrerad som jag har varit under de två tidigare perioderna över budgetarbetet i lagtinget. Nu har man försökt förbättra det genom att man kommer med en rambudget och sedan kommer man med en ordinarie budget, men det har å andra sidan gett merarbete till lagtinget. När man kommer med en ram utgår jag från att ramen skall hålla, men det gör den inte utan vi behandlar nu en tilläggsbudget och det kommer säkert att komma två till. Det här är inte bra. Hela finansförvaltningslagstiftningen måste göras om i lagtinget; det måste komma en ram och i den måste ingå bevillningsfullmakter för fastighetsförsäljningar och andra saker och sedan är det meningen att ramen skall hålla! Inte kan vi hålla på så här! Jag är alltså negativt inställd till detta förfarande att det skall vara ordinarie budget, så skall det vara tilläggsbudget, rambudget och tilläggsbudget och tilläggsbudget. Vi har ett systemfel. I kommunerna klarar man som regel av att hålla sig till rambudgeten; i ytterst få fall kommer det en tilläggsbudget. Vi har något fel i vår lagstiftning när det gäller landskapets finanser.

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag understöder varmt det som ltl Anne-Helena Sjöblom anförde, att det kan vara värt att inför framtiden tänka på att vi kunde komma från detaljpetandet i olika frågor och i stället mera gå in för mera fullmaktsgivande ramar i budgeteringen; då kanske vi också kunde höja debattnivån här i salen innan det börjar växa både horn och klövar på oss.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.
Ärendets behandling avbryts härmed och detaljbehandlingen vidtar vid plenum i morgon onsdagen den 1.6.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. lagmotion angående ändring av landskapslagen om fornminnen. (LM 8/2004-2005).

 

Ärendet är bordlagt i plenum den 25.4. Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Herr talman!

Den liberala lagtingsgruppen har överlämnat till lagtinget en lagmotion om förändringar i fornminneslagen. Jag har all respekt för att det är lagtinget som stiftar lagarna, men jag skulle vilja uttrycka lite frågor och farhågor som jag har kring motionen och be att kulturutskottet i sin behandling tittar lite närmare på de frågeställningar som jag har.

 

Lagmotionen säger sig ha tre syften: att stärka skyddet för fasta fornlämningar, att garantera god förvaltning och öka rättssäkerheten i fornminnesförvaltningen. Det är i och för sig en god ambition, men jag är lite tveksam om de åtgärder och innehållet i lagmotionen verkligen kan bidra till de syften som man avser.

 

I fornminneslagen står att museiförvaltningen skall föra ett register över kända fornlämningar, och detta har man gjort under en lång, lång tid. Registret finns för att hålla en aktuell uppdatering av vilka fornlämningar som finns på Åland och vilken karaktär de har. En fornlämning fredas i kraft av lagen och inte i kraft av registret;  oberoende om den finns antecknad i registret eller inte är den alltså fredad på grund av lagstiftning som vi har.

 

Om någon markägare kan drabbas av något problem på grund av lagstiftningen beror det som sagt på själva lagen och inte på att man finns antecknad i registret.

Liberalerna föreslår att när man inför en fornlämning i registret skall den föregås av ett förfarande i likhet med då man upprättar skyddsområden. Att upprätta ett skyddsområde runt en fornlämning är en krävande process och väldigt kostsam eftersom det är samma förfarande som gäller vid en fastighetsförrättning. Därför har man i väldigt sällsynta fall hittills upprättat skyddsområden och det görs när ett område, en fornlämning, hotas av exploatering och när man har en konflikt som man måste lösa. I riket har man i dagsläget ungefär 30 skyddsområden totalt; på Åland har vi ungefär tio. På fasta Åland finns det mer än 1.300 fornlämningsområden fördelade på 1.750 olika skiften och med 1.200 olika markägare och dessutom finns det i skärgården ytterligare ca 400 fornlämningsområden. Om alla dessa skall inregistreras enligt det förfarande som motionen föreslår genom lantmäteriförrättning skulle det enbart för fasta Åland kosta mellan 1-2 miljoner euro, sedan tillkommer skärgården, så jag tror att det är viktigt att kulturutskottet kunde göra någon slags ekonomisk konsekvensbedömning av lagförslaget.

 

I motionen sägs också att detta borde ske inom en period på 12 månader; annars skall fornlämningen strykas ur registret. Jag tror att den tidsramen måste anses omöjlig eftersom det i så fall skulle innebära en oerhörd förstärkning av personal vid museibyrån plus att lantmäteriet också skulle behöva tilläggsresurser med tanke på att man på Åland i dag genomför 300-350 förrättningar under ett år. Att sedan registrera alla kända fornlämningar på Åland kanske kräver 1.500-2.000 förrättningar, så det här kommer att ta en mycket, mycket längre tid.

 

I övrigt vill jag säga att landskapsregeringen för närvarande jobbar ganska intensivt med kulturarvsfrågor och jag tycker att även när det gäller fornminneshanteringen och registret så finns det ännu saker som vi kan förbättra, speciellt när det gäller medvetenheten om vad registret innehåller. Registret är offentligt, så man kan begära ut uppgifter när som helst och det är inga problem med att få ut dem. Däremot tycker jag att man kunde lägga ut hela registret på nätet så småningom så att man hemifrån också kan gå in och titta vad som finns antecknat på ens markområde.

 

När det gäller att få in information om fornlämningar i fastighetsregistret borde det gå att samköra register, åtminstone när de tekniska möjligheterna kommer, så att de kopplas samman på ett naturligare sätt.

 

När det gäller nya fornlämningar, nyupptäckter, anser jag att man behöver skicka ut ett brev eller anmälan om att fornlämningen införs i registret. Man har hittills ansett att det har varit onödigt; ofast är det markägare själv som har anmält att man har funnit en fornlämning på sitt område och därför har man inte ansett det vara nödvändigt att efter det skicka ut meddelande.

 

Jag kommer gärna till utskottet, om utskottet så önskar och redogör närmare för detaljerna, men jag hoppas att man kan ta några av de här frågorna med sig i den vidare behandlingen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Vi skall givetvis som jag sade tidigare i debatten om detta ärende behandla motionen mycket nogsamt och jag uttryckte också då farhågor för eventuella kostnader av förslaget; vi skall försöka reda ut dem så gott det går. Det var viktiga och bra upplysningar som vi fick och vi kommer säkerligen att höra kulturministern på sensommaren/hösten när vi sätter igång att behandla motionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Bra synpunkter och vi är förstås medvetna om att förverkligandet kommer att medföra vissa kostnader.  Ett rättsskydd för medborgarna kostar ofta pengar;  man skapar ett system som tryggar de rättigheter som vi anser att ålänningar bör ha också i det här fallet. Jag vågar inte med säkerhet säga om kostnaderna för att inrätta ett register i den form som vi föreslår kostar så mycket som 1-2 miljoner euro; jag är lite tveksam till det, jag har inte riktigt de uppgifterna, men vi skall inte bestrida det därför att ingen kan reda ut det med bestämdhet här utan det får kulturutskottet förhoppningsvis närmare reda ut. Jag utgår efter utsago av ordföranden att så kommer man att göra.

 

Det är mycket riktigt att det finns ett register på museibyrån, och det är kanske lite elakt att säga att det är ett internt beskådande, så är det inte heller, utan det är öppet, offentliga saker, vem som helst kan gå och ta del av uppgifterna, men i varje fall räcker det inte till för att man skall kunna hävda att varje fastighetsägare vet om att man har en fornlämning på sitt område. Det är därför som man i det mycket belysta fallet med Johan Mörn antagligen har kommit fram till en överenskommelse om ersättning eftersom det finns tolkningsmöjligheter i lagen och man är inte helt säker på att man har en laglig grund för att driva en process i det fallet från landskapsregeringens sida heller. Men om man har ett sådant register som vi föreslår - dels skall man kungöra att en fornlämning förs in i registret, dels att man i förlängningen får in i en överenskommelseförordning att man i ett fastighetsregister har anteckningar om fornlämningar, så att det är klart för alla, för köpare, säljare, kreditgivare i samband med en överlåtelse av en fastighet – så i den situationen kan man med all säkerhet från landskapsregeringens sida vid en eventuell konflikt hävda att du som har köpt fastigheten, du som äger den, du vet om att det finns en fornlämning på det här området. Men det är först i och med det register som vi föreslår som man med säkerhet kan hävda detta.

 

Även om det skulle kosta lite pengar att införa registret så att vi s.a.s. reder upp det en gång för alla måste det ställas emot att i ett enskilt fall har landskapsregeringen gått med på att betala en summa – 90.000 euro plus ganska många hektar mark, jag kommer inte ihåg hur mycket och värdet på det känner jag ännu mindre till, men i varje fall ganska mycket pengar – och vi behöver inte komma till alltför många liknande fall så har vi sedan till slut kommit till samma summa som ett register av den här typen skulle kunna medföra. Av rättssäkerhetsskäl för fastighetsägare/markägare tar jag hellre den här kostnaden nu omedelbart än att vi så småningom skall komma upp till samma summa i tidsaxeln utan att vi har ett rättssäkert system för våra markägare.

 

Jag uppmanar kulturutskottet att noga överväga det som vi har fört fram här och ta alla saker i beaktande, och det kommer man säkert att göra. Vad gäller ikraftträdandet har vi nom vår grupp mycket diskuterat om 12 månader är för snabbt, och det är helt klart att vi utgår inte heller från att man slutföra denna process; därför har vi skrivit att registreringsförfarandet skall inledas, och en inledning ser vi som så att man på något vis, genom någon form av brev, uppmärksammar de fastighetsägare som har fornlämningar på sitt område att processen sätts igång. Inleda och slutföra är alltså två helt skilda saker.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Registret finns på grund av att det står i lagen att man skall föra ett register. Det är deras skyldighet att föra register. Detta för att man skall vara uppdaterad med vad som finns; det är rätt många fornlämningar vi har på Åland i dagsläget. Jag skulle vilja säga att hela proceduren fungerar relativt bra. Om man tänker att vi har tusentals berörda och alla dessa fall fungerar i huvudsak bra; det har varit enstaka där det har funnits problem. Men det är klart att det är dem det syns och hörs om i media. I övrigt för alla övriga tusental är detta förfarande helt okej.

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag är inte så säker på att Johan Mörn skulle hålla med om att det fungerar relativt bra, men det vet jag inte. Vad gäller registret är det helt korrekt som kulturansvarige ministern säger, att det finns ett register, men problemet är bara det att man kan inte med säkerhet hävda att de fastighetsägare som är antecknade i registret vet om att de finns antecknade där. De kanske lever i den tron att de framdeles kommer att kunna bygga någonting där, bygga ut sitt hus eller någonting sådant och det är först i en situation senare när man kanske ställs inför fakta att nu är det på det här viset. Det som vi föreslår skulle i varje fall korrigera allt det här. Skulle man införa de fornlämningar som finns i ett register, såsom vi föreslår och det skulle kungöras och i förlängningen finnas i fastighetsregistret, då kan den som sitter som kulturansvarig här i varje enskilt fall hävda med laglig grund att du vet om att det här finns, det kan inte ha varit oklart för dig. Med det system som vi har nu kan man dock hävda att man inte visste det.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

När det gäller många av fornlämningarna är de oerhört gamla, de har funnits antecknade sedan 1900-talets början och varit kända sedan dess. Om man inte har kunskap om att fornlämningen finns, så finns registret som sagt som ett öppet register där man som markägare kan få ut information när som helst. Som jag sade i mitt anförande tycker jag att vi skall jobba för att skapa en större medvetenhet om registret och dess innehåll; det har egentligen ingen rättsverkan i dagsläget eftersom det enbart är lagen som fredar en fornlämning. Registret är bara ett verktyg. Jag tycker att vi kan lägga ut det på Internet. Man kan kanske på sikt samköra register osv. För min del är det ingenting som hindrar att man även i dagsläget skickar ett brev till samtliga om att det finns en anteckning i registret och vad det innebär. Jag tror i alla fall att man kan hitta mindre kostsamma metoder för att åstadkomma det som lagmotionen efterlyser – utan att det skulle behöva kosta landskapsregeringen flera miljoner för att åstadkomma det som efterlyses.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det räcker inte bara att skicka ett brev för att upplysa, utan saker och ting måste kungöras på ett speciellt sätt för att man skall kunna hävda att man har uppmärksammat i det här fallet fastighetsägare på ett korrekt sätt att det finns fornlämningar på deras område. Det är det som är det viktiga. För oss är rättssäkerhetsaspekten oerhört viktig. Vi vill forma lagstiftningen så att medborgarna känner att de kan leva med lagstiftningen, inte tvärtemot att forma medborgarna efter lagstiftningen. Det är grunden i det hela. Vi skall ha ett rättssäkert samhälle och det här kommer till den delen att förbättra det, om lagtinget omfattar motionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat

 

Ltl Anders Englund:

Herr talman!

Jag hoppas att kulturutskottet kommer att se positivt på detta initiativ till lagmotion om fornminnen. Detta är en viktig sak för många markägare runt om på Åland. Jag tror inte att man skall ta alltför lätt på det här. Som privat markägare behövs det ett rättsskydd i alla fall i de här frågorna, hur man än vrider på detta. Jag har den erfarenheten, åtminstone om man begär ett fastighetsutdrag i dag från lantmäteribyrån, att det kan finnas angett på de kartorna t.ex. att man har en liten flagga på området i fråga, men det framgår egentligen inte för köparen om man går till en fastighetsbyrå vad en sådan här sak innehåller och vad det innebär. Vi vet också att det är skillnad på fornminnen och fornminnen. Det finns olika sorter och oberoende om det är på fasta Åland eller ute i skärgården på holmar så förekommer det här. Det är också en viktig sak, även om man hänvisar till andra register, som man säkert kommer att ha stor nytta i de olika byggnadsnämnderna ute i kommunerna, fast vi har en del register redan som man förstås tittar på och efterhör när man ger byggnaslov.

 

Jag hoppas att utskottet tar detta till sig och att man vid hörandet av personer i utskottet även tar sådana som har fornlämningar på sina områden och kanske möjligen också har blivit drabbade av dem. Detta gäller allt från byggnader, vägdragningar, grustag osv. Jag tycker faktiskt att det här är en viktig fråga för den privata markägaren. Man kan behöva göra justeringar i lagförslaget – det är säkert inte fullständigt – och det kan komma fram andra uppgifter, men jag önskar att utskottet i alla fall ser positivt på initiativet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons enkla fråga om samarbetet mellan Ålands Penningautomatförening och Unibet. (EF 7/2004-2005).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Är Landskapsregeringen medveten om att beviljandet av tillstånd för bl.a. pokerturneringar med internationella spelaktörer som medarrangörer kan leda till att Ålands Penningautomatförenings samarbete med rikssvenska ATG äventyras?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsregeringen har avgivit ett skriftligt svar som ni alla har fått utdelat. Evenemanget som åsyftas i ltl Anders Erikssons fråga var av engångskaraktär och PAF och Unibet kom i kontakt med varandra i och med att Unibet och TV4 valde att förlägga TV-inspelningen till ett kryssningsfartyg ovetande om att tillstånd krävdes. Det var här som PAF kom in i bilden och förhandlingar inleddes. Senare visade det sig att det tekniskt var bättre att förlägga inspelningen till Åland. Som vi skriver i svaret var vi inte medvetna om förekomsten av utländska medarrangörer, men däremot har PAF rätt att inom ramen för sitt tillstånd samarbeta med olika partners för att maximera verksamhetsförutsättningarna. Vi i landskapsregeringen utgår från att PAF med sin politiskt tillsatta styrelse gör de riskbedömningar som erfordras.

 

Ltl Anders Eriksson, första tilläggsfråga:

Fru talman!

Det är så att landskapsregeringen lite skyller ifrån sig när man säger att man utgår från att penningautomatföreningen gör de riskbedömningar som erfordras. Jag vill ge en kort bakgrund. Unibet är ett internationellt kommersiellt spelbolag som inte genererar medel tillbaka till samhället på det sätt som t.ex. PAF gör eller som svenska spel gör när det gäller friidrotten eller ATG när det gäller travsporten. Det är just samarbetet mellan PAF och Unibet som har väckt förvåning och det har lett till stor oro i travsportskretsar. Ser man på landskapsregeringens roll så var sista uppdateringen för travbanan ute i Norrböle ungefär 10 miljoner finska mark och av dem var 1 miljon för att möjliggöra just ATG-spel. Tar vi de tidigare upprustningarna, bl.a. byggande av spelhallen med mål 2-pengar, så är det en stor satsning som har gjorts och som nu börjar ge frukt, bl.a. har vi fyra stycken trav som kommer att sändas i TV4 härifrån Åland i sommar och det är en väldigt viktig marknadsföring. År 2004 fick vi 13-14 miljoner euro som spelet omsatte; jag har inte lyckats utröna vad det ger i lotteriskatt, men i lotteriskatt har landskapet fått in 3 miljoner euro. Märk väl, jag vet inte vad som hänför sig till travet. Det handlar alltså om stora pengar och det är viktigt att man inte förstör samarbetet med ATG, och det uppfattar jag att landskapsregeringen inte riktigt har haft klart för sig när man har beviljat detta tillstånd.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Det är självklart känsligt att PAF samarbetar med ATG och Unibet, som är ärkefiender sinsemellan. Men frågan verkar nu faktiskt vara utagerad. Från ATG:s sida blev man överraskad när media kom och ställde frågan: Hur ställer ni er till att PAF samarbetar med Unibet? Olika internationella samarbeten är tidens melodi bland spelbolagen och spelbolagen emellan i dag finns en överenskommelse om att man skall hålla varandra underrättade. Jag har förstått att också Ålands Hästavelsförenings styrelse har ett gott samarbete med PAF och jag har också förstått att ingen medlem i hästavelsföreningen har bett styrelsen att agera på något sätt i den här frågan. Sammanfattningsvis beviljar vi tillstånd men tar hänsyn till spelets art, prissummor och platser; styrelse och VD tar ansvar för uppgjorda affärsöverenskommelser.

 

Ltl Anders Eriksson, andra tilläggsfråga:

Fru talman!

Jag sade i min tidigare fråga att det är kanske för mycket sagt att det äventyrar hela travsatsningen, men spelet är den ekonomiska motorn just i travsatsningen ute i Norrböle och jag tycker att landskapsregeringen borde ha haft klart för sig att det inte blir några störningar med tillståndet och att det inte på något sätt förstör fungerande relationer. Trav- och galoppronden är den största hästtidningen i Sverige och där har det de facto två gånger tagits upp i ledaren; första gången var man förvånad och tyckte att ATG kanske skulle se över sina samarbetspartners och även det att jag råkade lämnade in denna enkla fråga har tagits upp i tidningens ledare. Jag skall säga riktigt ärligt till minister Lundberg, att inte har jag heller hundra procent klart för mig vad konsekvenserna kommer att bli, men det har väckt förvåning och det har väckt stor oro i travkretsar också här på Åland, så sammantaget ger det lite bilden av att landskapsregeringen beviljar tillstånd utan att man kanske har riktigt alla aspekter klara för sig.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag kan meddela att PAF:s ledning deltog i en stor travtävling på Solvalla i söndags och därifrån rapporterade man att det råder god stämning mellan ATG och PAF. Som jag tidigare sade råder det också god stämning mellan hästavelsföreningens styrelse och PAF, så jag uppfattar att det inte finns någon stor oro och att den här frågan nu är utagerad. Om det blir några liknande satsningar framtiden har nog PAF strategierna klara för sig och ATG kommer att vara mycket väl informerade i de eventuella samarbeten som kommer att uppgöras. Man är helt överens om att så här får det gå till.

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 1 juni kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.55).

 

 

Originalfil