Plenum den 31 mars 2004 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den  31 mars 2004 kl. 13.00.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

Herr landshövdingen:

Ärade fru talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents sex framställningar om godkännande av överenskommelser om internationell vägtrafik med 1) Litauen, 2) Kroatien, 3) Slovenien, 4) Moldavien, 5) Vitryssland och 6) Uzbekistan.

 

TALMANNEN: Tack herr landshövding! Lagtinget kommer att i vederbörlig ordning behandla republikens presidents framställningar.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga nr 6/2003-3004 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 5 april.

Antecknas.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 14/2003-2004 angående godkännande av Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och demokratiska folkrepubliken Algeriet, å andra sidan. (RP 14/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande måndag den 5 april. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 15/2003-2004 angående godkännande av Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Libanon, å andra sidan. (RP 15/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande måndag den 5 april. Godkänt.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/2003-2004 angående godkännande av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen samt till lagar om hur vissa projekt som påverkar användningen av miljön skall handläggas i ett inlösningsförfarande och om ändring av kärnenergilagen. (RP 13/2003-2004).

 

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 4:

 

Vtm Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående utredning om den åländska industrins verksamhetsförutsättningar och stödbehov. (HM 15/2003-2004).

 

Beslut om remiss till näringsutskottet har tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 29.3. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Med den här motionen vill socialdemokraterna rikta lagtingets uppmärksamhet på en sektor av vårt näringsliv som vi tycker att blir väldigt styvmoderligt behandlad och har blivit det också under den tidigare landskapsstyrelsens tid. Det är den åländska industrin, den tillverkningsindustri som vi har på Åland. När vi hade det offentliga hörandet av olika sakkunniga inom näringslivet i samband med självstyrelsepolitiska nämndens behandling av EU-frågorna framkom det ganska klart att det bland näringens representanter fanns en känsla av att landskapsstyrelsen egentligen inte hade så stort intresse för att stödja deras verksamheter. Det kom fram på det viset att man inte såg att det blev något bättre med de hinder och svårigheter som skattegränsen ständigt för med sig, både fördyringar och byråkratiseringar som naturligtvis försämrar näringarnas konkurrenskraft. Man saknar fortfarande ett eget VAT-nummer. Nu skall den här landskapsstyrelsen, säger man, ta nya tag i frågan, veckorna går och inget VAT-nummer ser vi något spår av. Det tredje var klagomål över de höga transportkostnaderna. Det är en fråga som finansutskottet har behandlat i samband med årets budget och vi är från socialdemokratisk håll väldigt förvånade över att de borgerliga partierna så hårdnackat  håller fast vid ett privat monopol på marknaden. Det här fördyrar inte bara för tillverkningsindustrin utan det gör det för alla inklusive turism och jordbruk, för att inte tala om de höga kostnaderna på dagligvaror som vi har på Åland. Detta för med sig en allmän försämring av konkurrenskraften. Det här var några exempel som gavs under diskussionen. Det finns också andra faktorer, bl.a. efterfrågar man ofta kunnig arbetskraft. Vi har sett en arbetskraftsinflyttning, vilken delvis har hämmats av att det sedan inte finns bostäder.

 

Det här tycker jag visar på att man fortsättningsvis i landskapsstyrelsen fokuserar starkt på primärnäringarna, som i hög grad ändå är reglerade från Bryssel och där utrymmet för egna initiativ inte är så stort, eller på sjöfarten, som till stora delar ändå ligger under rikets behörighet och där också självstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder är begränsade. Så har vi turismen, som alla är överens om att är en viktig näring och som bör stödjas på olika sätt. Den är viktigt, men om man ändå tänker på dess sysselsättningsskapande effekter kommer den knappast att som industrin kunna skapa helårsarbetsplatser.

 

Det är ganska intressant att tänka sig att den åländska industrin faktiskt sysselsätter fler än vad sammanlagt jordbruk, fiske och skogsbruk sysselsätter i dag. Om man jämför vilka enorma administrativa resurser vi har för att stödja jordbruket här på landskapsstyrelsesidan med det som industrisektorn får, så är det nästan ingenting. Det här tyder på den konservatism som finns inom  den centerstyrda landskapsstyrelsen, att man är starkt fokuserad på jordbruket nästan oberoende av vad som händer i vår omvärld eller i vårt eget samhälle.

 

Det som har gjorts för tillverkningsindustrin är att man för rätt länge sedan – det torde vara 1995 – gjorde en utredning om just tillverkningsindustrins betydelse för Åland och i det sammanhanget lovades från ansvarigt håll i landskapsstyrelsen att sådana här utredningar skulle man göra med jämna mellanrum för att få en mera djupgående bild av näringens utveckling och situation. Det löftet har man inte hållit och det har nu gått åtta år och ingenting har skett, så det är klart att det upplever man från näringens sida som ett stort svek.

 

I budgeten under ”Näringspolitiken” kan man just se hur man prioriterar olika näringar; industri och tjänstesektorn har sammanlagt sex rader i årets budget, inga konkreta åtgärder, inga förslag, utan man föreslår att man skall initiera en utredning om det landbaserade näringslivet. Härvid avses huvudsakligen tillverkningsindustrin och viss tjänstesektor. Fokus i utredningen skall vara att studera företagen och dess betydelse för den åländska ekonomin. Syftet med utredningen är att ge underlag för inriktningen på det näringsfrämjande arbete som avses bli mera utvecklingsorienterat och ge underlag för uppföljning av budgetmålen. Jag tycker att hela skrivningen andas ett gumorron-yxskaft-påstående. Man hänvisar inte till utredningar som man har gjort tidigare, det är inte någon uppföljning utan nu skall man tydligen börja på nytt och utreda! Det finns inga konkreta förslag vad man vill, det finns inga riktiga budgetmål heller för den här sektorn.

 

Fru talman!

Jag tror att det är hög tid att Ålands lagting, speciellt dess borgerliga majoritet, vaknar upp och inser att världen förändras och att också det åländska näringslivet måste förändras och tyngdpunktsförskjutningar måste till för att vi skall kunna upprätthålla sysselsättningen inom den privata sektor. Då är den åländska tillverkningsindustrin en viktig möjlighet, för vi har inom det här området i alla fall rätt stor behörighet och kan vidtaga särskilda åtgärder anpassade till våra förhållanden plus att det finns en del EU- program som ger möjlighet till innovations- och andra medel för att utveckla tillverkningsindustrin.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

I sammanhanget kan jag påpeka att det är viktigt att vi inte för mera kostnader på tillverkningsindustrin, typ betald självstyrelsedag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Jag tänkte komma med lite siffror just när det gäller tillverkningsindustrin, eftersom det är en så pass viktig sektor om man jämför med andra branscher, som primärnäringarna, jordbruk, fiske, turism, som är mer säsongsbetonade, medan tillverkningsindustrin består av helårsarbetsplatser. Primärnäringarna håller på att minska alltmer i ekonomisk betydelse. Primärnäringarnas BNP var 10 procent 1975, medan siffran för 2001 hade sjunkit till endast 3,5 procent av Ålands BNP. Enligt ÅSUB:s bokslutsstatistik för företag mellan åren 1999-2001 kan man utläsa att man hade undersökt 106 företag inom tillverkningsindustrin, som sysselsatte 1.090 personer. Totalt sett har Åland i dag ungefär 200 tillverkningsföretag, varav 150 sysselsätter färre än fem anställda. 40 av de företagen har mellan fem och 50 anställda; av dessa företag finns 80 i Mariehamn, ett tjugotal i skärgården och resten på landsbygden, främst i Jomala, Finström och Saltvik. Dessa 120 landsbygds- och skärgårdsföretag är otroligt viktiga för sysselsättningen i respektive kommuner.

 

År 2001 stod tillverkningsindustrin för närmare 10 procent av den totala sysselsättningen, och inom livsmedelsindustrin, som hade den största andelen anställda, var 400 i arbete. Plastindustrin kom på andra plats med 250 och metall på tredje plats. Ekonomiskt var tillverkningsindustrins andel av hela Ålands BNP 6,3 procent eller 50,7 miljoner euro; motsvarande för primärnäringarna är 3,5 procent eller 28,5 miljoner euro.

 

Jag läste också ÅSUB:s rapport om konjunkturläget våren 2004, som vi fick på våra bord i måndags. Det är också rätt intressant att se fördelningen, precis som vtm Barbro Sundback nämnde. Där hade ÅSUB hela tre sidor i sin rapport om primärnäringarna, jord- och skogsbruk samt fiske, medan man knapphändigt rapporterar om tillverkningsindustrin, knappt en sida. Jag vill understryka, att jag inte har något illa att säga om ÅSUB, men det här visar igen hur landskapsstyrelsen fortfarande inte tillmäter tillverkningsindustrin den utvecklingspotential och de framtida möjligheterna som faktiskt finns utan att man biter sig fast i gamla och traditionella näringsstrukturer och försöker hålla sig kvar i det föråldrade, trots att vi här i vårt lilla samhälle har möjlighet att ta vara på den entreprenörsanda och den kreativitet som faktiskt finns i våra 200 tillverkningsföretag. Just i de här  små företagen finns den flexibitet som behövs nu när de makroekonomiska förändringarna tenderar att bli allt större och allt snabbare. Man måste snabbt hänga med i utvecklingen.

 

Glädjande nog finns det framtidstro i våra tillverkningsföretag. Inom livsmedelsbranschen – livsmedelsindustrin – är synen på dagsläget och framtiden mycket ljus. I ÅSUB:s rapport säger nästan samtliga företag att de ser positivt på branschens framtidsutsikter och man tänker utöka företagens verksamhet, omsättningen ser ut att stiga och lönsamheten likaså och nästan alla tänker anställa mer personal, men man tänker inte göra mera investeringar för tillfället. Det har man satsat på under åren 2001-2002. Däremot skall framtidssatsningarna koncentreras till rationaliseringar och resultatförbättringar samt att man skall försöka hitta nya marknader.

 

I en sådan här undersökning som vi efterfrågar skulle det vara intressant att se hur rationaliseringarna också kommer att påverka arbetsmarknadssituationen i framtiden.

 

När det gäller den övriga industrin växer omsättningen sedan något år tillbaka med i genomsnitt 7 procent och här vill man också försöka sig på etablering till nya marknader, men där ser man, precis som tidigare sades, att skattegränsen mellan Åland, Finland och övriga Europa är ett stort problem tillsammans med konkurrens.

 

Vi efterfrågar alltså en ny uppdaterad utredning och det är jätteviktigt nu när nya marknader öppnar sig i och med EU-utvidgningen. Här kommer förstås också nya konkurrenshot in i bilden.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är lite förvånad över debatten så här långt. Det är en viktig motion som socialdemokraterna har lagt och det är lite synd om man måste stå och debattera sinsemellan i partiet. Jag har inget att invända mot det som har sagts från socialdemokraternas sida utan det mesta stämmer. Jämför man t.ex. industrisektorn med turismen och pratar om året-runt-arbetsplatser går det överhuvudtaget inte att jämföra. Det är en väldigt viktig sektor som av någon märklig anledning kommer lite i skymundan.

 

Jag begärde replik med anledning av av den utredning, som det ofta hänvisas till. Den gjordes av företagarföreningen 1995 med stöd från landskapsstyrelsen, och det är inte varje dag jag tar landskapsstyrelsen i försvar, men den här gången måste jag göra det, för det står i motionen att det inte har kommit någon uppföljning. Landskapsstyrelsen gjorde en uppföljning i och med att man initiera ett speciellt projekt, ett industriutvecklingsprojekt med en speciell projektdragare på basen av utredningen, så det har de facto gjorts uppföljningar, men tyvärr verkar det som om man inte driver de här frågorna mera och det är kanske det som socialdemokraterna vill purra på, och det stöder vi fullt från vår sida.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Jag läste motionen och tyckte att den var rysligt bra. Problematiken inom industrin på Åland behöver lyftas upp, särskilt inom småindustrin, det finns ganska många småföretag som bara har ett få antal anställda och som har det ganska tufft i branschen. Man kan inte bara skylla det på landskapsstyrelsen utan jag skulle vilja skylla det ett steg lite högre upp att det handlar om de saker som vi inte kan bestämma om som vi borde ändra. Tittar man bl.a. på småföretagarna på Åland så slåss man förstås med de saker som vi kan ändra på här, som skattegränsen och VAT-nummer, som jag tänker ha piskan på landskapsstyrelsen och försöka få någonting gjort på, vilket är väldigt viktigt. Men sedan har vi någonting som också är ett oerhört stort bekymmer, i och för sig lika för alla företag i Finland också, men som jag önskar att vi kunde styra bättre och det är exempelvis bestämmande om arbetsmarknadslagar, om skatter och sådana saker. Ett bekymmer för småföretag är exempelvis sjukfrånvaron. Ett litet bolag med ett få antal anställda: om det är någon som blir sjuk kan hela bolagets produktion äventyras av en sådan sak, man måste ta in mera människor för att hålla upp produktionen och får förstås då betala sjukfrånvaron. Ett litet bolag har inte samma starka ben att stå på som ett litet större med många arbetstagare som kan fördela platserna. Jag skulle vilja att man kunde ta över de här sakerna till Åland, att i företag med fem personer eller färre eller tio personer eller färre skulle vi kunna anpassa vårt näringsliv efter det, vilket vi inte riktigt kan göra i dag.

 

Motionen kommer till näringsutskottet där jag sitter och det skall bli riktigt intressant att få följa med frågan.

 

Som jag ser det har vi ett stort problem framöver med de här sakerna och jag tror att det är en attitydförändring som måste till. Vi har det så otroligt bra här. Jag har en liten tes som jag skulle vilja dra för er som jag började fundera på igårkväll. Det handlar lite om revolution. Under alla århundranden har revolutioner uppstått och det har oftast varit så att det är ett väldigt få antal personer som lever väldigt gott och väldigt bra på att väldigt många jobbar för att de skall ha det bra, det har varit kungar, adelsmän och diktatorer på vissa ställen.  Det ser ut som om vi skulle få samma sak här fast tvärtom:  det är väldigt många människor som skall ha det väldigt bra, men det är ett väldigt fåtal personer som skall bekosta den välfärd vi lever i. Frågan är om inte detta håller på att bli ett bekymmer. Vi har sett under de senaste åren av siffrorna vi har att 200 arbetsplatser har minskat från privata sektorn till de offentliga. Jag tror att vi kan vara överens om att det här kan inte fortgå hur långt som helst, någon gång kommer det att ta ett slut. Jag har pratat med flera småföretagare som upplever att det är för tungt att ha anställda och att anställa mera folk. Det är för ekonomiskt betungande med sjukfrånvaro och sådana saker. Det är synd när människor blir sjuka, det är ingen som säger någonting annat om det, men frågan är: varför skall vi lyfta över hela det ansvaret till företagaren att betala, vilket det egentligen är. Just de första nio dagarna som det är karens på som företagaren skall betala. Frågan är om vi inte måste börja titta på detta med lite nya ögon och se: hur skulle vi kunna göra? Men problemet är att vi inte har bestämmanderätten över detta.

 

Det skall, som sagt, bli intressant att gå djupare in i motionen och jag kommer att göra vad jag kan för att försöka förändra det här. Det är ett stort problem vi står inför att arbetsplatser minskar och vi vet att flera stycken redan har flyttat härifrån och man har gjort sig av med folk och jag ser väldigt allvarligt på den nedåtgående spiralen. Jag undrar hur vi skall stå oss i förhållande till de andra östeuropeiska länderna som kommer in nu som egentligen bara ser fördelar och vi kanske ser lite motgångar med framtiden. Det skall bli intressant att sätta sig in i motionen.

 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har vistats ganska mycket i de nya kommande EU-medlemsländerna i Baltikum och jag kan lova ltl Fredrik Karlström att det är inget paradis för dem som är sjuka, gamla, barn eller på annat sätt utsatta. Det tror jag just beror på att man inte har en social ekonomi utan det är rena rama råa marknadskrafterna. Du kan köpa precis allt du vill där. Du behöver inte betala scoialskyddet när du anställer folk. I det här avseendet skiljer sig nog socialdemokraternas uppfattning ganska mycket från den modell, som jag förutsätter att ltl Fredrik Karlström propagerar för. Ett övertagande av arbetsrätten och beskattningen skulle enligt hans politik, förstod jag, leda till att vi skall rusta ner välfärden och försämra de anställdas trygghet. Här går nog en allvarlig ideologisk klyfta oss emellan. Den finländska ekonomin är nu en av de allra mest framgångsrika i världen; det är ingen nackdel att se till att de som arbetar har åtminstone något trygghetssystem ifall av sjukdom och andra händelser som gör dem arbetsorförmögna. Jag tror inte att det är riktigt med sanningen överensstämmande att det är nödvändigt för att upprätthålla småföretag att man försämrar för de anställda.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

För det första ser jag det inte så svart och vitt att antingen har man något sorts socialt ansvar från samhället eller så har man det inte. Det är klart, att vi skall inte gå tillbaka hur långt som helst och vi skall inte försämra det hur tokigt som helst heller, men jag tror inte att man kan lagstifta fram trygga arbetsplatser Jag tror att trygga arbetsplatser finns i företag som går bra och som utvecklas sunt. Det är där som jag känner lite skillnad mellan socialdemokratin och de tankar som jag står för, nämligen att man många gånger vill slå i lagboken och säga att efter den skall vi bygga upp det här. Teoretiskt är allting jättebra. Ser man på samhället som vi lever i, så någonstans tror inte jag att det håller längre. Är det så att det offentliga antalet anställda ökar och det privat anställda minskar, så någonstans finns det en linje som inte kommer att hålla hela vägen ut. Det måste göras någonting åt det. När jag ser på de nya länderna som kommer in i EU så har de en otrolig vilja, för de har haft det ganska besvärligt – det vet jag också som också har vistats några gånger på den sidan av Östersjön – och jag vill förstås inte ha det så igen, men man kan fråga sig: Är det helt omöjligt att det inte kan bli sämre på Åland också eller tror vi att det bara kan bli bättre? Därvid ser jag ibland lite pessimistiskt på framtiden och jag tror att vi kan göra någonting åt det om vi börjar jobba och dra åt samma håll nu.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag känner egentligen inte igen den här bilden att man inte vill anställa mera folk. Det är väl lite olika från företag till företag; det har också varit så att under det gångna året har framtiden för konjunkturen varit ganska oklar, men nu igen känns det som om en stabilisering skulle vara på gång och eventuellt också en liten uppgång. Jag håller ltl Fredrik Karlström om att situationen på Åland inte är bra, och just av de skälen som jag nämnde: att man stirrar sig blind på tre näringssektor, nämligen jordbruk eller primärnäringar, sjöfart och turism. Det är det som hela motionen går ut på att vi skall fästa uppmärksamhet vid tillverkningsindustrin. Eftersom vi ändå inte kan göra någonting åt skatter och arbetsrätt uppmanar jag ltl Fredrik Karlström att försöka övertyga majoriteten att ta bort det privata monopolet inom transporten, ta bort gränshinderproblemen och få fram ett VAT-nummer. Då har ni lyckats ganska bra!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Som jag sade står jag uppe i talarstolen med piskan på landskapsstyrelsen att det måste börja hända någonting och jag har goda förhoppningar att det snart också kommer att ske så angående skattegränsen, och vi får se hur det går med VAT-numret, men det finns goda förhoppningar om det också. Vi har ett samhälle som är väldigt bra enligt standarden som man kan se runtom oss, men vad jag återigen vill säga är att det finns möjlighet att det kan bli sämre också. Vi skall naturligtvis jobba för att det inte skall bli det, men vi kan exempelvis titta på Mariehamns stad där man de senaste åren har byggt 600 nya bostäder men inflyttandet till staden har inte ökat. Det är klart att då har vi skapat en lite konstgjord tillväxt i staden som inte har någon ekonomisk substans egentligen, för vi har inte skaffat Mariehamns stad flera skattebetalare, utan det är familjer som har skilt sig och flyttat isär. Samhället har inte ekonomiskt dragit en större vinning av det s.a.s. i form av flera skattebetalare till staden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Det här är utan vidare en intressant motion och vi kan konstatera att det säkert är en fråga som vi kommer att få diskutera rätt mycket i näringsutskottet. Jag skall inte så långt gå in på frågorna i och med att vi säkert kommer att höra personer och sedan försöka komma till ett så gott resultat som möjligt. Vi kan trots allt säga att visst är det är en sak som är speciell för Åland, den är i dag kanske också speciell för södra Finland i och med att de nya EU-medlemsländerna träder in i maj. Då har man också runt Helsingforsregionen börjat fundera vilka hot eller möjligheter de nya länderna innebär. Vi har ett högt kostnadsläge här på Åland i mångt och mycket som påverkar våra företag. Det kommer säkert att ske en viss utflyttning till och tillverkning i de nya länderna.

 

Det man ofta behöver tänka på när man nämner olika grenar i vårt näringsliv är att beroendet är ömsesidigt, mellan jordbruket, mellan sjöfarten, mellan turismen. Statistiken kan man kanske läsa på många olika sätt. Vi har inom lantbruket stora företag som man kan säga att är tillverkare inom livsmedelssektorn: Chips, ÅCA, Dahlmans och flera mindre företag. Det här är en sak som har utvecklats mycket under de gångna åren. Enligt ÅSUB:s rapport 2003 om lantbruket stod den sektorn faktiskt för 50 procent av hela tillverkningsindustrins omsättning på Åland, när man beräknar livsmedelssektorn med. Det betyder att jordbrukets sysselsättning är betydligt mera omfattande än de runt 700 arbetsplatser som finns inom lantbruket som sådant. Det visar rapporten. Lägger man ihop det med tillverkningsindustrin får man ett s.k. agroindustriellt komplex på 1.500 arbetsplatser eller ca 12 procent av den samlade arbetsmarknaden. Härtill kommer också att jordbruket självt genererar betydande indirekta sysselsättningseffekter även inom andra branscher, framför allt inom handeln. Arbetsplatserna inom halva den åländska förädlingsindustrin samt en del av sysselsättningen inom är alltså i dag, åtminstone delvis, beroende också av utvecklingen inom lantbruket. Det här är bara ett bevis för att det är ömsesidigt när man för dessa diskussioner. Men det är angeläget ärende som tas upp i motionen, det vill jag poängtera, för den framtida tillverkningsindustrin på Åland. Det är säkert saker som kommer att diskuteras både i landskapsstyrelsen och också här i lagtinget framöver.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Göte Winés m.fl. hemställningsmotion angående utbildning av personliga hjälpare vid Ålands vårdinstitut. (HM 10/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Man brukar prata om rättvisa mellan människor och att alla skall leva på samma villkor. Jag frågar mig: gör vi det i dag? Hur anpassat är vårt samhället i dag för de funktionshindrade?

 

Idén om motionen om utbildning av personlig hjälpare vid Ålands vårdinstitut fick jag när jag hörde att en rörelsehindrad hade svårt att få tag på en personlig hjälpare. Visst var det sådana som sökte jobbet, men den här personen skall ha hjälparen inne i sitt hem, så personkemin mellan den funktionshindrade och hjälparen är jätteviktig. Problemet i dag är att eftersom det inte finns någon utbildning blir det här ett s.k. lågstatusarbete. För att höja statusen åt personlige hjälparen borde man ge dem en identitet, dvs. en utbildning, men det är inte bara för att höja statusen som man behöver ge dem en utbildning.

 

  • Man skall förbereda personen som börjar jobba som personlig hjälpare på nästan ett samboliv med den funktionshindrade. Man är hemma hos den ett antal timmar per dag. Vad har man då för rättigheter när man jobbar hemma hos en annan person? Integriteten är extra viktig. Utbildning skulle också säkra ett professionellt arbetssätt, vilket minimerar riskerna för kränkningar.
  • Kunna hantera det psykologiska; genom sitt handikapp kan man ha dagar som man är nere och kanske är mera negativ än vanligt. Då är det viktigt att den som jobbar hos den funktionshindrade inte tar det personligt. Jag tror att det kan vara en orsak till att många personliga hjälpare slutar.
  • Kunna hantera det fysiska. Att vara personlig hjälpare kan innebära att du skall göra tunga lyft. Hur skall man göra det på bästa möjliga sätt?
  • Viktigheten att förstå att den funktionshindrade är ens arbetsgivare.
  • Möjligheten att börja på ny bana. Har du jobbat med ett yrke som du är utbildad till i 15 år, men vill sedan börja jobba som personlig hjälpare och inte vill studera tre år till närvårdare, så är den här utbildningen ett bra alternativ.
  • Trivs man och känner trygghet i sin arbetssituation stannar man längre på sin arbetsplats och det betyder också att funktionshindrade känner trygghet och tillit till den personlige hjälparen.

 

WHO har utarbetat en metod som går ut på att de handikappade med stöd av familjen och människor i närmiljön skall kunna leva och delta i samhällslivet på så jämlika villkor som möjligt. Deras situation förbättras oerhört om omgivningen får en bättre kunskap om deras problem och möjligheter.

 

Ser vi på handikappservicelagen så står det i förordningen att kostnaderna för avlönande av en personlig hjälpare kan ersättas för sådan som i stor utsträckning behöver en annan persons h jälp hemma och i ärenden som hör till det dagliga livet eller utanför hemmet för uträttande av ärenden, vid studier, fritidsaktiviteter, arbete och samhällsverksamhet i allmänhet.

 

Jag ser det som en självklarhet att en handikappad behöver en personlig hjälpare och behovet är stort.

 

Fru talman!

Det är inte bara de som jobbar som vill ha en utbildning. De funktionshindrade själva vill också ha färdigt utbildade hjälpare; annars måste de ju själva utbilda dem. Även socialsekreterarna välkomnar en sådan här utbildning, för bara i Mariehamn är det 22 funktionshindrade som är i behov av personlig hjälpare.

 

Önskemål från Ålands Vårdinstitut att få medel till att starta en personlig hjälparutbildning har funnits från år 2003, men medel har ej beviljats. Till svar har kommit från utbildningsavdelningen att man skulle göra det som en betald uppdragsutbildning. Vem är det meningen att skall betala den? Det förstår jag inte riktigt. Är det kommunerna? Eller är det kanske de funktionshindrade själva! Att starta en bageriutbildning har vi tydligen råd med. Vad kostar det egentligen? I fråga om personlig hjälparutbildning är kanske inte prioriteringen så hög, för igår när de funktionshindrade uppvaktade utbildningsministern fick de vänta på honom i 20 minuter.

 

För pesonlig hjälparutbildningen finns en färdig läroplan, så jag förstår inte vad vi väntar på. Små åtgärder kan ha en stor betydelse för den enskilda människan.

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Det är en sannerligen högaktuell motion på det sättet att vi vet att ute i kommunerna är behovet av personliga hjälpare ganska stort. Det som jag ändå vill föra ett resonemang kring är det som ltl Göte Winé var inne på, nämligen att det har mycket att göra med personliga relationer och det måste bygga på ett förtroende mellan den som är personlig hjälpare och dennes klient. Frågan man kan ställa sig där är hur mycket man kan lära sig av det genom utbildning. För mig känns det på något sätt naturligt också i och med att vi har en närvårdarutbildning vid Ålands vårdinstitut; denna utbildning borde där ingå som en del. Jag kan förstå att det kan finnas ett behov av att försöka lösa problemet kortsiktigt genom att man nu inte får tag i folk, men i det stora hela har vi ändå grundutbildningen vad gäller just folk som jobbar med liknande typ av uppgifter, både inom äldreomsorg, barnomsorg och också med ungdomar. På det sättet tycker jag att det skulle vara ganska naturligt att man fick in den här biten där. Vi får ofta och ständigt från oppositionen i regeringspartierna höra att vi inte gör något åt den ekonomiska situationen och det här är ytterligare en sak som naturligtvis utökar kostnaderna i stället för att komma med förslag på hur man kan effektivera. Men jag lovar att kulturutskottet kommer att titta närmare på den här biten och sätta sig in hur detta kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt. Så långt är vi eniga i alla fall att det här är ett problem som man bör hitta en lämplig lösning på.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Johan Ehn sade att vi i oppositionen fördyrar igen. Jag kan också tänka mig att skall vi ha en närvårdare som personlig hjälpare fördyrar det en hel del för kommunerna också. Det är faktiskt så att i utbildningen finns det redan en studieplan. Det finns redan ganska mycket av personalen. Det behöver inte byggas ut för flera miljoner euro; det fördyrar inte så hemskt mycket jämfört med vad utbildningen annars skulle kosta.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Nej, det kanske inte behövs investeringar på det sättet, men för varje utbildningslinje eller program vi lägger till kommer det naturligtvis också extra kostnader därför att det är inte bara byggnader vi behöver. I det perspektivet att man samtidigt ser över organisationen för utbildningen som landskapet nu håller på att göra – i den arbetsgrupp som ser över gymnasialstadiet – kan också detta vara en del i det som man tittar på för att hitta en lämplig lösning. Jag har lite svårt att förstå resonemanget kring att närvårdarlösningen skulle vara dyrare. Med det antyder ltl Göte Winé att det man är ute efter är en kortare utbildning för att man i princip skall ge dem lägre löner än vad en närvårdare har. Jag tror att en av de stora orsakerna till att man har svårt att få folk att stanna här är väl antagligen att lönenivån inte ligger speciellt högt för den här typen av arbete.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det är inte fråga om att hitta ett billigare alternativ än närvårdare. Jag kanske vill hitta ett alternativ där vi kan få flera att komma och jobba som personlig hjälpare och flera som tar sig möjligheten att studera till det, så att vi får folk som kan hjälpa våra funktionshindrade i dag. Det är ett stort behov.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

Det är ett lovvärt initiativ som ltl Göte Winé har kommit med, ett initiativ som ligger helt i tiden med landskapsstyrelsens linje, dvs. att vi skall satsa på hemservice, på hemhjälp och minska ner på institutioner i mån av möjlighet.

 

Den 10 juni år 2003 fastställdes läroplanen för utbildning till personliga hjälpare av direktionen för Ålands vårdinstitut. Utbildningen omfattar 40 studieveckor. Utbildningen leder inte till examen då någon sådan inte finns varken i Finland eller i Sverige. Det är dock möjligt att avlägga minst en av modulerna i yrkesexamen för skolgångsbiträden efter avslutade studier. Läroplanen är därför utarbetad i nära samarbete med den åländska handikappsorganisationen.

 

Jag har varit i kontakt med Marise Sjöberg-Nuuri och diskuterat denna fråga med henne och här finns något som jag tror att social- och miljöutskottet kommer att få titta närmare på. Hon förklarade nämligen för mig att juridiskt sett är det den handikappade själv som anställer personen i fråga, och det är väl helt okej, men det är kommunen som beviljar pengarna och fattar beslutet om personliga hjälpare. Det där tycker jag att låter lite underligt, så här tror jag nog att vi social- och miljöutskottet har någonting att fördjupa oss i.

 

Jag har också varit i kontakt med vårdinstitutet för att höra vad det är för prisklass på utbildningen. Tittar man i budgeten i vanliga fall är vårdinstitutets kostnader per studerande 12.429 euro, men enligt deras rektor kommer det här att bli billigare, till runt 10.000 euro per studerande, så det är inte så farligt. Jag tycker att det är ett väldigt bra initiativ och jag kommer helhjärtat att stöda motionen, men jag skulle gärna se att motionären kunde ge lite extra vägkost till social- och miljöutskottet. Var vill han att vi skall skära?  Någon annanstans i budgeten måste vi ta bort.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag skulle jättegärna vilja vara med social- och miljöutskottet och behandla motionen, men tyvärr får jag inte göra det. Det här ärendet kommer nämligen att remitteras till kulturutskottet. Jag önskar kulturutskottet lycka till och tror att det kommer fram till ett bra resultat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det var tydligen en liten miss från sida, men då önskar jag att kulturutskottet kan begära utlåtande från social- och miljöutskottet, så får vi ändå aktivt ta del av behandlingen!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag får lätt känslan av att de som har varit uppe här också kommenterat motionen vill invända mot den med ekonomiska argument och att vi i socialdemokraterna visar på en oerhörd slösaktighet när vi vågar föreslå denna utbildning för personliga hjälpare samt att vi måste ta de ekonomiska konsekvenserna av det och föreslå var man skall dra in. Själva sakfrågan tycker man däremot att är bra. Det redan är ju det centrala, att om man tycker att det här bra, om man vill prioritera det, så är det inte som ltl Veronica Thörnroos sade alls någon oöverkomlig organisatorisk eller ekonomisk fråga att lösa. Vi har nog betydligt besvärligare frågor att ta ställning till här.

 

Ltl Johan Ehn förde ett märkligt ekonomiskt resonemang om hur detta skulle bli dyrt och ytterligare belasta landskapsstyrelsens budget. Det beror på det; om man prioriterar det här måste man ta bort något annat och det anser jag att landskapsstyrelsen i så fall är både skyldig och kapabel att göra, om man prioriterar detta. Men om man inte tycker att det är viktigt så tar man något annat i ställe och det här får igen stryka på foten. Det är också så att går man en flerårig närvårdarutbildning har man högre lön än om man går en ettårig utbildning som personlig hjälpare. Det som borde vara en utmaning för Åland är att skapa en utbildning och en examen som man kunde erbjuda åtminstone Svenskfinland. De borgerliga utnyttjar inte självstyrelsen för att bli föregångare, utan man hänvisar till att det inte finns examen, varken österut eller västerut. I andra sammanhang säger vi att vi är en utbildningsnation, att vi har behörighet och våra examina är fullgoda med övriga examina. Jag ser enbart positiva sidor i förslaget.

 

När det gäller höranden, både i social- och miljöutskottet och i kulturutskottet, hoppas jag att man den här gången hör funktionshindrade personer själva och inte några ombud för dem. Det finns flera organisationer, över 2.000 ålänningar är med i olika typer av organisationer som tillvaratar olika funktionshindrades intressen, så det finns gott om personer som vet vad det innebär att ha och att vara utan personlig hjälpare.

 

När det gäller frågan om arbetsavtal som ltl Veronica Thörnroos tog upp kan jag säga, eftersom jag har varit involverad i sådana här projekt, att tidigare innan förslaget med personliga hjälpare kom behandlades de funktionshindrade som sjuka människor. De kunde inte välja vårdare eller någonting sådant utan hade de behov av stöd fick de ta den hjälp som samhället erbjöd. Redan på åttiotalet ville de funktionshindrade själva välja, de ville få valfrihet i fråga om personliga hjälpare, just av det skäl som ltl Göte Winé tog upp: att det är en väldigt speciell arbetssituation när man jobbar hemma hos någon och många som är svårt funktionshindrade behöver hjälp med allting från att klia sig i näsan till att äta osv. Det är egentligen en väldigt svår arbetssituation och arbetsavtalen upprättas mellan den funktionshindrade och den som anställs. Från början var också tänkt att avlöning osv. skulle ligga på arbetsgivaren, dvs. den funktionshindrade, men i Mariehamn har vi nog den erfarenheten att det är ett för tungt uppdrag för de funktionshindrade, så det har kommunen tagit ansvar för. Jag vill påminna om att majoriteten glömde bort de funktionshindrade i sitt handlingsprogram. Det skulle nu vara ett bra tillfälle att komma ihåg dem.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag får tacka vtm Barbro Sundback för förtydligandet att man också har intresse av att göra omprioriteringar inom utbildningen. Det kommer också att göra arbetet betydligt mycket lättare när vi skall titta på frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag vill bara påminna om att inom hälso- och sjukvårdsbranschen finns det strängt reglerat vilka utbildningar som ger examen för att de skall vara internationellt gångbara.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det tror jag säkert, ltl Katrin Sjögren, men nu är det igen fråga om skillnaden mellan social omsorg och hälso- och sjukvård. Det här tillhör sociala omsorger. Det är kanske där vi har lite större spelrum.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag tackar för vtm Barbro Sundbacks information. Det är alltid bra när man får mera ”kött på benen”. Däremot skulle jag vilja säga, att vi från centerns sida inte ser några organisatoriska problem. Vi vet att allting finns i princip klappat och klart vid vårdinstitutet att dra igång. Det som skiljer centern från socialdemokraterna i den här frågan är att vi sitter i regeringen och vi känner tydligen ett större budgetansvar än vad som socialdemokraterna gör. Oberoende hur gärna vi vill, och den här gången vill jag väldigt gärna, det kan jag säga, så skulle jag gärna ta lite vägkost, för vi måste pruta någon annanstans, det finns ett budgettak som vi inte kan gå över. För övrigt håller jag med i sak. Det här är en väldigt viktig fråga och jag kommer att stöda den så gott jag kan från centerns sida.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag kanske uttryckte mig otydligt, men jag delar ltl Veronica Thörnroos uppfattning att det inte finns några organisatoriska problem att genomföra utbildningen. I stort sett finns resurserna och förutsättningarna. Det som saknas är pengarna. Som i all politik är det då fråga om prioritering: är det utbildning av personliga hjälpare eller bagare eller plastarbetare eller vad nu allt kan röra sig om. Det är väl inom detta som man skall prioritera om man vill satsa på någonting som också gynnar den här gruppen av medborgare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Som så många gånger förr är det ganska stor enighet om ämnet i olika motioner och också från min sida vill jag understryka vikten av att den här utbildningen möjliggörs. Jag skulle också vilja säga att det handlar om yrkesstolthet, att de som arbetar med det här har rätt att känna yrkesstolthet, precis som alla andra som arbetar inom olika områden. Dit hör i dagens läge, kanske inte förr, men i dag hör det till på något sätt att för att känna yrkesstolthet har man också rätt till en utbildning via vilken man får insikt i att jag har ett yrke som jag har rätt att vara stolt över. Går man tillbaka i tiden var det samma sak när det gällde närvårdare (”hjälpsköterskor”), särskilt på ålderdomshem var vårdbiträden och inte behövdes det någon utbildning, man utannonserade med att det här kan nog ungefär en ”kvinna” göra, men vartefter man har utbildat närvårdare osv. har också yrkesstoltheten infunnit sig och kvaliteten på det arbete man gör. Det vill jag alltså understryka i den här diskussionen.

 

Det finns egentligen två behov: dels behov av att utbilda nya som kommer i framtiden, men också de som i dag har dessa arbeten kanske behöver någon form av handledning, utbildning osv. Jag vet inte sedan om det skall vara ett helt läsår eller om man skall ha kortare utbildningsmöjligheter för dem, men jag tycker att det finns ett dubbelt behov. Som har sagts i många sammanhang handlar det om att prioritera i utbildningen. När det gäller vårdinstitutet vet vi alla att det ropas efter arbetskraft inom det området, och det är där utbildningen skalll ges, så skall man hålla sig inom de ramarna tror jag att det blir svårt. Det är det vi har tradition av att göra: titta nu efter på momenet i vårdinstitutet och se om man kan hitta pengar. Jag tror att vi är tvungna att titta under ett betydligt större paraply, hela utbildningen och flytta emellan skolorna mera än vi har gjort hittills. Det är inte lätt, det är jag den första att hålla med om, men vi står nog där när vi inte kan tillföra nya pengar utan måste flytta emellan momenten och då är det naturligtvis så – det har vi också sagt många gånger i den här salen – att vi skall utbilda där behoven finns i vårt samhälle. Det är också svårt ibland, för ibland utbildar vi kanske fast det inte finns så starkt behov, utan det finns olika intressen som gör att vi fortsätter traditioner osv.

Jag stöder tankarna i motionen, men jag har också förstått att det finns ganska långtgångna idéer och färdiga planer, så det handlar om att prioritera i budget, om jag ser detta rätt.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag sitter i vårdinstitutets direktion och om jag inte helt missminner mig fick direktionen en sparbetingelse för några månader sedan som rörde sig runt 80.000 euro och det är väldigt svårt att knapra in på vårdinstitutet eftersom det är likadant där som i alla skolor, att 70-80 procent är lönekostnader, och 80.000 euro är vad en personlig hjälparutbildning skulle kosta.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är just det jag säger, att jag tror inte att det finns inom den här ramen, specifikt när det gäller vårdinstitutet, eftersom behovet är stort på utbildning inom det området och därför måste vi titta betydligt bredare i utbildning för att hitta pengarna, om vi prioriterar på det sättet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?  Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärenden nr 6:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder mot lärarbrist. (HM 20/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Vi har lämnat in en motion med åtgärder mot lärarbrist, och vi är väl alla medvetna om att det inte är något akut problem just nu, men vi tror att problemet kan bli stort under de närmaste åren, när de s.k. fyrtiotalisterna går i pension.

 

Den pensionsboom bland lärarna som förväntas komma inom de närmsta åren är svår att exakt förutse, eftersom man inte kan säga riktigt när den utfaller, just på grund av  att lärarna har så olika pensionsålder idag. Pensionsboomen kan också leda till att kommunerna passar på att skära ner den offentliga sektorn och istället gör klasserna större. Vårt skolsystem med många små skolor gör att elevunderlaget kan bli ojämnt. I en del skolor kan det vara väldigt få elever per klass jämfört med andra skolor.

 

Majoriteten av de åländska ungdomarna väljer som känt att utbilda sig i Sverige, bland lärarstuderande är det en så pass hög siffra som 70 procent. Lönerna för de nyutexaminerade lärarna är också mycket högre i Sverige än på Åland, varför många av våra ungdomar väljer att stanna kvar i Sverige efter slutförda studier. När de väl har rotat sig i den redan på förhand så välbekanta rikssvenska kulturen är steget till att återvända till Åland betydligt större än om man har kommit direkt efter de avklarade studierna.

 

Problemet med bristen på behöriga lärare kan bli stort för Ålands del, dels på grund av  att så stor del av lärarkåren kommer att gå i pension, som jag nämnde tidigare, dels på grund av att vi har svårt att få hem de åländska lärarstuderandena i Sverige. Det krävs redan nu, tror vi från motionärernas sida, krafttag för att inte detta problem skall bli ett utbildningspolitiskt problem.

 

Lärarlönerna är idag väldigt låsta. Man får betalt enligt den utbildning man har, inte enligt utbildningsland, som vi trodde först. Den finska utbildningen har hittills varit längre, vilket har lett till högre lön. Sverige har också längre utbildning nu, vilket alltså automatiskt leder till högre lön, oberoende om man har utbildat sig i Finland eller i Sverige. Det system som har gällt hittills är kritiserat av många, eftersom man är behörig för tjänsten och utför samma jobb som kollegan som har högre lön. Vi förstår alla att det kan skapa irritation. Lärare, liksom alla andra yrkesgrupper, engagerar sig olika mycket i sitt arbete, men det finns inget utrymme för att belöna duktiga lärare. I Sverige har man en friare lönesättning, vilket leder till att ingångslönerna är mycket högre, speciellt i de områden som har lärarbrist. I andra områden är skillnaderna inte lika stora. Den flexibiliteten har vi inte här på Åland.

 

Jag är medveten om att lönesättningen inte är en fråga för lagtinget, utan en fråga för Ålands kommunala avtalsdelegation, men jag vill ändå peka på problemet när vi diskuterar åtgärder mot lärarbrist

 

Lika viktigt som höjd lön är att höja lärarnas status, vilket i och för sig nog ofta går hand i hand. Också tillgången på vidareutbildning är viktig och det är sådant som lärarna hör sig för om när de söker anställning. Hittills har Åland tack vare sin goda samhällsekonomi kunnat erbjuda många intressanta vidareutbildningstillfällen.

 

Fru talman!

Ett problem är de s.k. bokstavsbarnen, en beteckning jag förövrigt inte tycker om, som ju kan förstöra arbetsron för en hel klass och i värsta fall en hel skola. Lärarna är utbildade för undervisning och dessa bokstavsbarn har de egentligen inte kompetens för att hantera. Trots att det satsas oerhörda resurser på att åtgärda den här problematiken går det snett ibland. De här frågorna är de som diskuteras i särklass mest bl.a. i kommunernas skolnämnder med följd att arbetssituationen för en lärare kan bli ohållbar. Också det här borde lösas med en större helhetssyn än vad som gjorts hittills. Jag har blivit uppmärksamgjord på att Jörgen Strand har motionerat om en samordnad lösning för ”problembarnen”, men jag har inte fått fram förslaget och bekantat mig dess mera det.

 

Fru Talman

Med anledning av det jag nämnt föreslår vi att landskapsstyrelsen redan nu utarbetar en plan för hur Åland skall kunna locka hem lärarutbildade krafter.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Som vi tidigare diskuterat i lagtinget står även Åland inför stora pensionsavgångar. Ett av de yrkesområden där man oroar sig för nyrekrytering är just bland lärarna. Det här har man sedan länge varit medveten om, både på landskaps- och kommunnivå. Man samarbetar över kommungränserna och gör gemensam sak med ambitiöst framtaget marknadsföringsmaterial. I dag t.ex. är en delegation bestående av en skoldirektör samt lärare på en rekryteringsmässa för utbildning i Gävle i syfte att just rekrytera lärare och marknadsföra Åland som en potentiell arbetsplats. I den finlandssvenska lärarföreningens tidskrift Läraren för någon månad sedan fick faktiskt Åland beröm på ledarsidan för just sitt sätt att rekrytera lärare.

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är ett mycket bra drag att dela ut den här broschyren just nu! Jag kan bara meddela att vi har den på Ålands Framtids kansli sedan länge. Jag känner till de åtgärder som vidtas. Jag känner också till att man annonserar i tidningen Skolvärlden med jämna mellanrum på ett bra sätt .Däremot har vi fått uppfattningen att åtgärderna kommer lite härifrån och lite därifrån. Ser vi det här som ett problem, vilket ltl Katrin Sjögren och jag båda tycks göra, så borde man kanske lite samla resurserna och se till att alla drar åt samma håll. Det är det som motionen handlar om.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi är helt eniga, men det är just det man har gjort. Nu är man just i Gävle från många olika kommuner på Åland, så jag tror att man drar åt rätt håll.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det tror jag också. Jag vill inte att den repliken skall komma igen som brukar komma, att om vi från Ålands Framtids sida motionerar om någonting så kan det eventuellt vara till nackdel för det som redan är på gång! Jag hoppas inte det är så i det här fallet utan det som man sysslar med från landskapsstyrelsens sida tycker vi att är jättebra, vi vill bara att man skall göra lite mer och att man skall göra det på ett samordnat sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Motionen tar upp ett kommande problem som många är medvetna om att det blir en lärarbrist i framtiden eller att det åtminstone kan bli en lärarbrist i framtiden. Landskapsstyrelsen har, åtminstone under min tid i landskapsstyrelsen hade vi det, en kartläggning av alla åländska ungdomar som studerar utanför Åland. När det gäller den pedagogiska sektorn hade vi sammanlagt i höstas 127 ungdomar som studerar till lärare. Av dem studerar 114 i Sverige och 12 i Finland och en någon annanstans. Det är grundskollärare, olika lärarprogram för olika ämnen och så har vi också klart för oss precis när dessa blir färdiga. Problemet är naturligtvis att få dem att komma till Åland. Skulle alla dessa komma till Åland tror jag att vi bra skulle fylla de tomma platserna. Varför kommer de studerande då inte till Åland? Det är som alltid att ibland stannar man kvar på studieorten, man bildar familj eller får ett bra jobb någonstans, det lever vi med i alla slags utbildningar, men också löne- och behörighetsfrågorna har betydelse. Under min tid som utbildningsansvarig var det många gånger jag gav behörighet åt de svenskt utbildade. Det är inte alltid som jag fick applåder för det – utan tvärtom, om jag säger så. Men vi har försökt att alltid undersöka: har man rätta ämneskombinationer för den tjänst som sökes, har man tillräckligt med studiepoäng. I sådana fall har jag gett och beviljat full behörighet, trots att man inte har haft den eftersträvansvärda högre högskoleutbildningen, som är en finsk utbildning som lever kvar, som jag hoppas att kommer bort, som ställer till problem. Den problemställningen är alltså riktig och den håller jag med om, men i och med att man har gjort kartläggningen tycker jag att man åtminstone vet var man har våra ungdomar.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag konstaterar att även ltl Gun Carlson är väldigt överens. Däremot har tydligen siffrorna förskjutit sig till svensk favör, om vi skall kalla det för det, sedan vi skrev motionen på basen av den statistik som fanns då. Är det så 127 personer utbildar sig till lärare och hela 114 av dessa i Sverige har vi kommit längre än denna 70 procent som vi skrev i motionen. Kartläggningen och åtgärderna som har gjorts är lovvärt, jag har inget negativt att säga om det, jag vet att ltl Gun Carlson under sin tid som utbildningsminister drev dessa frågor på ett bra sätt, men problemet är att locka hem ungdomarna och inte behöver det heller vara ett problem att man i fem-tio år stannar borta utanför Åland och får vidgade vyer, utan tvärtom kan det vara positivt i många sammanhang. Vi vet hur lätt det är att rota sig i Sverige och vi vet att det inte är så lätt att komma hem igen – tyvärr.

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det andra problemet är, som också ltl Anders Eriksson  kom in på, lönefrågorna och det stora problem vi har inom skolvärlden är att vi har många olika avtal för våra olika lärare. Det är jobbigt att lösa de frågorna och det är en gammal fråga; man kan säga att den måste lösas, men det är inte så lätt att göra det – det är lättare sagt än gjort. Samma sak är det när det gäller elever med specialproblem och det har gjorts väldigt mycket, man borde samla de svåra problemeleverna någonstans där de bara skulle få specialundervisning, men jag tror inte att det på sikt skulle bli lyckat heller. Det är också ett existerande problem ja.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag ville inte peka ut några speciella grupper i min presentation, men just det tröga avlöningssystem som finns inom lärarsektorn är inte bra. Orsaken till att det blir så mycket hallå när man försöker ta i frågorna är väl det att tyvärr vissa har nytta av att systemet är så pass trögt som det är. Det är tyvärr inte de nyutbildade, dem som vi vill locka hem exempelvis från Sverige som får den nyttan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Beijar:

Fru talman!

Jag vill först säga att jag tycker att hemställningsmotionen är bra och jag är nästan litet förvånad över att ltl Anders Eriksson är så pass hovsam när det gäller att definiera den framtida lärarbristen. Jag upplever att vi redan har en lärarbrist redan i dag och den kommer att bli alltmer akut ju längre tiden går. Jag vet att bara från Mariehamn kommer under de närmaste fem åren drygt tio lärare att gå i pension. På 15 års sikt har vi mellan 40 och 50 lärare som går i pension. Det är alltså en verkligt akut situation som jag tycker att det är bra att man har tagit upp i en hemställningsmotion. Sedan är det frågan vad man skall göra åt det här och vad landskapsstyrelsen borde göra åt det. Vi har nu fått de här glassiga broschyrerna Jobba som lärare på Åland i dag på våra bord och övrig information om hur man jobbar med de här frågorna.

 

Som har framkommit under diskussionen är det ganska svårt att få tillbaka färdigt utbildade lärare, framför allt från Sverige och det sammanhänger naturligtvis med att dels är arbetsmarknaden där betydligt större, det finns mycket mera att välja på och dels att landskapspolitiken under de senaste decennierna har varit ganska mycket inriktad på Sverige. Detta har lett till att det under de senaste 20-30 åren har skett en omsvängning; tidigare studerade 70 procent av högskolestuderandena i Finland och 30 procent i Sverige och nu är det precis tvärtemot. Det är ingen hemlighet att de som studerar i Finland har en benägenhet att mera komma tillbaka till Åland och jobba. Min reflektion är: vad gör vi för lärarna? Vi har haft en politik som har medfört att studerandena har farit till Sverige och studerat och så vill de komma tillbaka, men vi jämställer inte utbildningen, det är det som är inkonsekvensen. Mellan skål och vägg som man brukar säga när man diskuterar med lärare och jag har själv suttit i stadens skolnämnd i sammanlagt 12 år och diskuterat med många och de upplever det som en orättvisa. Samma problem har vi med socialarbetarutbildningen, socionomutbildningen, där vi har motsvarande procenter och vad gör det åländska samhället när de studerandena kommer tillbaka färdigt utbildade? Jo, de jämställs inte med den finländska utbildningen. Det är det som är problemet. Vi måste vara konsekventa. Det har förts en politik som lockar s.a.s. mera studerande till Sverige och när de kommer hem måste vi väl kunna använda självstyrelsen så att vi också kan jämställa deras utbildning.

 

Fru talman! När man läser i den fina broschyren står det på sidan 9: ”Klasslärare i grundskolan med nordisk examen är behöriga för tjänster på Åland. För lärare på högstadiet, årskurs 7-9, med nordisk examen behövs i vissa fall ett särskilt myndighetsbeslut.”

 

Jag tycker att motionen är väldigt angelägen. Jag tycker att man bör i landskapsstyrelsen marknadsföra, samarbeta och intensifiera samarbetet lika mycket österut som västerut. Vi har en väldigt bra klasslärarutbildning i Finland på svenska, men jag tycker samtidigt att man behöver se över att behörighetskraven blir likställda vad gäller både den finländska lärarutbildningen som den svenska.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Först vill jag tacka ltl Christian Beijar för hans inlägg, just när han sätter fingret ännu mer än vad jag gjorde i min presentation på problematiken att man inte jämställer utbildningen om man är utbildad i Sverige eller Finland. Skall jag vara riktigt ärlig så tog folk kontakt med oss först och menade, att det här är precis galet att utbildar man sig i Sverige får man en lägre lön än om man utbildar sig i Finland. Man kan inte bara rusa iväg på basen av vad man får höra utan vi började forska en hel del i det. Som jag sade i min presentation beror det inte på i vilket land man har utbildat sig utan det beror på att utbildningen har varit längre i Finland och därför har man fått en högre ingångslön. Det är den officiella förklaringen som har getts. Men jag tycker att det är väldigt bra om kulturutskottet verkligen går på djupet i den här problematiken och reder ut vad som gäller en gång för alla. Som vi har fått det förklarat för oss har det varit en orättvisa hittills ja, och den orättvisan är på väg att utjämnas, men det är skäl att titta på frågan mera grundligt än vad vi har haft möjligheter att göra under den korta tiden vi skrev motioner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman! När det gäller det faktum att man som lärare har sämre lön om man har utbildat sig i Sverige än i Finland vill jag härmed meddela att jag skall bli man för att vi i kulturutskottet noggrant skall reda ut detta. Är det så att det råder några missförhållandena som inte är justa skall vi påpeka det. Jag hoppas att det finns en bakomliggande förklaring till varför missförhållandet, enligt mitt sätt att se, finns kvar. Som ltl Christian Beijar sade, så inte skall vi först bedriva en sådan politik att vi uppmuntrar studerande att studera i Sverige och sedan missgynna dem på hemmaplan. Detta skall vi nogsamt titta på i kulturutskottet.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Det är glädjande att höra kulturutskottets ordförande ltl Danne Sundman säga detta. Jag tycker samtidigt att det är viktigt när kulturutskottet behandlar frågan att faktiskt höra med lärare som är utbildade i Sverige respektive Finland hur de ser på situationen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag tänkte också beröra frågan om att lärarutbildningarna inte skulle vara jämställda. I avtal och i olika bestämmelser finns den gamla benämningen högre högskoleexamen. Det är den som spökar. De lärare som är utbildade i Finland och har denna högre högskoleutbildning vill hålla det kravet kvar och det gör att man i landskapsstyrelsen måste ta beslut för enskilda att behörigheten är jämställd med dem som har studerat i Finland. Det är den krassa sanningen. Det här är också saker som man måste få klarlagda. Det är lite dumt när lärare kommer från Sverige med, som kan vara fallet, långt över 200 poäng, mycket mera än dessa högre högskoleutbildade någonsin har, men ändå inte jämställs på grund av benämningen högre högskoleutbildning. Den finns bara i Finland och den måste också bort från Finland därför att vi måste alla in i Lissabonkonventionen som talar om master/bachelor-utbildning och doktorsutbildning. Alla skall jämställas på den nivån, så det här kommer att rätta till sig, men det är vissa sådana här gamla saker som spökar och ställer till det lite grand – till nackdel för våra svenskutbildade ja.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lars Selander:

Fru talman!

I motionen föreslås att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om en plan för att locka hem lärarutbildade krafter och ett samordnat sätt för detta.

 

Jag vill påstå att detta samordnade sätt redan finns. Flera har relaterat till broschyren Jobba som lärare på Åland. Där kan vi konstatera att samtliga högstadiedistrikt, grundskolor och gymnasiestadieskolor är med.

 

Man rekryterar lärare via Arbeta & Bo-projektet, dels via webben: komhem.nu dels via kompetenslänken.net. Det sker en samordnad rekrytering via annonser, via mässor. Vi fick höra tidigare att just i dag är det representanter som är ute och marknadsför åländska lärarjobb.

 

När det gäller situationen för kommande höst kan jag konstatera att högstadiedistrikten och grundskolorna har annonserat efter lärare. I Mariehamns stad är det 24 lediganslagna tjänster – man har fått 90 sökande. Genomgående är det på norra Åland på motsvarande sätt liksom på södra Åland. Man kan också konstatera att andelen behöriga lärare har ökat i grundskolorna de senaste åren. På norra Åland rör det sig om 10-20 procent, betydligt mindre än det som har förts fram här tidigare.

 

När det gäller pensionsavgångarna vet vi att de kommer. Vi vet också att de går i pension vid olika åldrar.

 

Jag menar nog att det i dag finns ett samordnat rekryteringsprojekt för detta. När det gäller studerande relaterade ltl Gun Carlson till en undersökning som visar att merparten studerar i Sverige, sedan Finland och den ena var i Norge. Vi kan konstatera att i vår kommer det att komma ut 24-25 stycken med examen, följande vår 25-26, våren efter det 30. Våren 2003 kom det ut knappt 40 stycken lärare från olika utbildningar och dem kontaktar man gemensamt från dels utbildningsavdelningen men också från grundskolornas olika distrikt för att rekrytera och få hem dem.

 

Fru talman!

Jag menar på att här har man ett samordnat sätt för att rekrytera lärare.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är uppriktigt glad över att landskapsstyrelsen också tar del i de debatter vi för här i lagtinget. Däremot blir det lite konstigt, för de flesta som har uttalat sig hittills, oavsett om man har varit i opposition eller i regeringsblock, har pekat på att här har vi ett problem, men utbildningsminister Selander vill ge ett sken av att det här är på gång och det är egentligen inte något större problem.

Jag tror att man gör det för enkelt för sig om man räknar upp hur många som blir färdiga med sin lärarutbildning de och de åren; det finns inte några som helst garantier för att dessa personer kommer hem och verkar som lärare här på Åland, det är två helt skilda saker. Jag har också noterat att de som utbildar sig i Sverige nu har mycket den uppfattningen av vi kommer att få en lägre lön på Åland på grund av att vi utbildar oss i Sverige jämfört med om vi hade utbildat oss i Finland. Det tror jag faktiskt är ett problem som man måste försöka klarlägga. Det är precis som ltl Gun Carlson sade att de som har utbildning från den finska sidan vill förstås inte släppa den favör man har själv. Här är det nog så att landskapsstyrelsen måste ta och bestämma sig. Vi kan inte ha facken eller de anställda att bestämma vilken utbildningspolitik som skall drivas utan jag tror att landskapsstyrelsen själv måste göra det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

När det gäller locka hem lärare till landskapet så har vi en plan för det, som jag redan redogjorde för. När det gäller lönefrågorna känner jag i och för sig också till dem. Vi måste försöka lösa dem på sätt eller annat, men det är ju avtalsfrågor och det är en kommunal angelägenhet när det gäller grundskolan.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är sant och det sade jag också i mitt anförande, att det är ingenting som vi kan lösa här i lagtinget utan det är någonting som i många fall hör till avtalsförhandlingarna. Men ändå, kan man utgå från att minister Selander med sitt uttalande menar att från landskapsstyrelsens sida kommer man verkligen att driva på och göra vad man kan för att jämställa lönerna mellan dessa båda grupper? – då tror jag att man har löst mycket av problematiken.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

När det gäller landskapets egna skolor, gymnasialstadieskolorna, har vi där en liknande problematik och där kommer jag att jobba aktivt för att vi skall få åtgärder till stånd, dels i och med den kommitté som är tillsatt för att jobba med gymnasialstadiet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos: Fru talman! Jag föreslår bordläggning till plenum den 16 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 16 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 16.4. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna möjlighet att yttra sig. Kvar på listan finns ltl Johan Ehn.

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Det råder inget tvivel om att frågan är angelägen här i salen, speciellt om man också tittar på hur diskussionerna har gått. Jag delar till stora också det som landskapsstyrelseledamoten Selander var inne på, att landskapsstyrelsen har redan tagit ett bra grepp i de här frågorna och faktiskt varit steget före och sett att den här problematiken kommer att uppstå. Det finns också saker, precis som påpekas i motionen, som behöver utredas vidare för att man skall få en situation som blir så optimal som möjligt.

 

De frågors om har lyfts upp här är just behörighetsfrågorna och de fackliga frågorna om hur lönerna och avtalen ser. Det är sådana frågor som man absolut kan jobba med också från landskapets sida, även om det är en fråga för kommunala avtalsdelegationen, kommunerna och facken, precis som ltl Anders Eriksson nämnde. Vi kan ändå vara föregångare i våra egna skolor och visa vägen för hur vi vill att det skall se ut.

 

I övrigt är det inte bara fråga om att man skall ha behörighet och att man skall ha en hyfsad lön och arbetsförhållanden rent teoretiskt som är viktigt utan skall vi få folk att vilja jobba i skolan krävs det också en förändring av hur vårt samhälle håller på att utvecklas. Jag har själv under ett antal år hållit på att studera till lärare; under tiden har jag försökt att vara mycket ute i skolorna och vikariera för att skaffa mig en bild av vad arbetet egentligen går ut på. Efter att ha varit ute fyra-fem år nu och då i skolorna bestämde jag mig för att jag behöver ta en paus, jag behöver komma vidare och fundera lite och se vart utvecklingen är på väg. Min uppfattning i dagsläget är att skolan mer och mer har tagit på sig ett ansvar att uppfostra i stället för att, som jag upplever det, ha en funktion som är en förmedlare av kunskap och en utbildare. Det här är någonting som naturligtvis inte bara går att lösa genom hur man för utbildnings- och skolpolitiken, utan det här är någonting som vi måste se till att genomsyrar allt det politiska arbetet så att vi får ett samhälle där vi ger tillbaka makten, möjligheterna för föräldrarna att faktiskt vara med och ta ansvar för sina barn. Det är många gånger i dag som vi lagstiftar och gör inskränkningar egentligen i föräldraskapet utgående från att vi tror att vi gör föräldrarna en tjänst, men egentligen kan det leda till precis raka motsatsen att man ger signaler att det här är inte era uppgifter, det här tar samhället över och sköter åt er. Sådana saker tror jag att vi måste ha med i tänkandet; jag tänker bl.a. på barnomsorgslagen, där man har den subjektiva rätten, som många gånger leder till att vi egentligen säger att, jo, jo, det är samhällets uppgift att sköta allt och vi uppmuntrar till att familjerna och föräldrarna skall ta ansvaret. Jag tror att man också måste lägga in denna fråga i det perspektivet, att vi måste skapa en miljö för lärarna så att de också får göra det de som de är utbildade för: att förmedla kunskap, vara en inspiratör för att lära sig mera i skolan.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Med anledning av ltl Johan Ehns anförande vill jag säga att jag delar fullständigt hans uppfattning kring föräldrarnas roll som ansvariga för sina barn och den diskussion som han förde. Men i ett avseende hade han direkt fel, nämligen när han hävdade skolans fostrande roll. När det gäller grundskolorna och grundskollagen står det klart och tydligt att grundskolan har också en fostrande uppgift, utöver den pedagogiska.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag ber om ursäkt om jag var otydlig i mitt anförande. Jag är helt medveten om och tycker också att det skall vara så att skolan skall ta en del av uppfostran, men det får inte bli, som jag upplever att det håller på att bli nu i många fall, att skolan tar huvudansvaret för uppfostrandet av ungdomarna; då blir det fel och då är vi inne på en linje som kommer att vara mycket farlig och svår att vända om vi låter den gå alltför långt.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar ltl Johan Ehns åsikt i den här frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är en trevlig eftermiddag här i lagtinget i dag, vi är eniga om det mesta, och det tycker jag är kul. Jag konstaterade att ltl Johan Ehn stöder motionens tankar fullt ut. Han tar ytterligare upp en problematik, nämligen balansgången mellan att vara kunskapsförmedlare och uppfostrare. Jag var lite inne på frågan i min presentation men kanske inte så tydlig när jag pratade om de s.k. bostadsbarnen. Jag pekade på att lärarna är utbildade för att ge undervisning och inte någonting. Precis som ltl Johan Ehn sade handlar det också om att skapa en intressant och stimulerande arbetsmiljö för lärarna om det skall bli ett intressant jobb. Av olika anledningar kom jag in under de två sista åren i skolnämnden i Jomala och jag måste säga att det var på många sätt en omtumlande upplevelse för mig. Jag trodde att vi skulle diskutera utbildningslinjer, läroämnen och någonting sådant, och mest satt vi och diskuterade sociala problem och det förvånade mig oerhört, men det var en ny erfarenhet som jag fick. Det här säger jag mot den bakgrunden att det sätts oerhört mycket fokus på de här frågorna och det läggs så mycket resurser dem, så själva utbildningen hamnar ända från skolnämnden och neråt i många fall på sidan om. Det är det som jag tror att ltl Johan Ehn vill varna för, och det är faktiskt helt galet.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det skulle vara konstigt om vi inte skulle vara eniga i den här frågan. Tittar vi i landskapsstyrelsens handlingsprogram så finns just meningen med: ”Landskapet bör stödja åtgärder för rekrytering av lärare på olika utbildningsnivåer.” Det är bra att vi lyfter fram de är frågorna ytterligare och det skall bli intressant att i kulturutskottet faktiskt få titta närmare på motionen och i samspråk med landskapsstyrelsen se vad som är gjort och se vad som kan göras ytterligare. Det är trevligt att vi kan vara överens, men det är inte heller så onaturligt just i den här frågan!

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 16 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående en kurs i mellanmänsklig kommunikation i grundskolan. (HM 22/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Våldsbenägenheten bland befolkningen ökar överlag. Speciellt bland ungdomar är denna utveckling skrämmande. Både pojkar och flickor är mer benägna att ta till våld idag än de tidigare generationerna har varit. Jag har i min egenskap av nämndeman i Ålands tingsrätt fått konstatera detta många gånger. Tyvärr.

Oftast är det alkohol inblandat, som gör att våldet blir okontrollerat rått många gånger. Sparkar mot kroppen och även huvudet har ofta förekommit i de fall jag kommit i kontakt med som nämndeman. I åtminstone två fall som jag känner, till som är långt, långt ifrån alla, så är det nog bara guds försyn som gjort att inte utgången blivit totalt ödesdiger för de misshandlade. Utan att vara någon expert tror jag att vi kan fastslå att våldet således ökar.

 

Vad detta beror på finns det många teorier om. Helt säkert är att det inte går att peka ut en enda orsak till detta beteende. Utbudet bland våldsfilmer är stort, skrämmande stort. Jag har inte ägnat dess mera tid åt att ta reda på hur våldsamma filmerna är, mycket på grund av att mina egna barn befinner sig åldersmässigt mitt emellan den åldersgrupp som finner våldsfilmer intressanta. Men det påstås att skulle vi vuxna veta vad ungdomarna tittar på för filmer skulle vi förbjuda dem direkt.

 

Alltför många ungdomar växer upp i familjer där det förekommer våld. Med säkerhet vet man att ett misshandlarbeteende ofta ärvs; ett barn som sett sin far misshandla mamman, eller vice versa, blir med större sannolikhet själv en misshandlare än ett barn som vuxit upp i ett hem där våld inte finns. Här finns en tydlig parallell till hem där alkoholism förekommit. Våldet förekommer också allt öppnare i samhället, så även på Åland. Alltså har allt fler ungdomar sett våld och själva varit utsatta för våld. När de sedan hamnar i liknande situationer är våld det sätt de lärt sig att lösa den här konflikten.

 

Barn sitter idag flera timmar framför TV:n och datorn varje dag. Den forna dagliga kommunikationen med föräldrar, mor‑ och farföräldrar och syskon har ersatts av en envägskommunikation framför TV:n där barnen matas med tecknade filmer. De ungas kontakt med kompisar går allt oftare via chattande på datorn eller SMS. Detta låter väldigt pessimistiskt, och är man lite cynisk kan man säga att många vuxna inte orkar prata med sina barn längre. Pressen och stressen är många gånger för stor

 

Det som vi vuxna minns som vilda lekar i vår barndom var ju också ett sätt att lära sig att lösa konflikter. För umgås man mycket med människor kommer man småningom till en konflikt, och ska man gå vidare som vänner måste man lösa den konflikten. De som har studerat barns lek av idag påstår också att barnen inte alltid vill lösa sina konflikter med andra barn, utan i sådana situationer är  det många gånger lättare att vända ryggen till och leta upp en ny kompis. Har finner vi kanske en orsak till det lavinartat ökande antalet skilsmässor på Åland.? Men av olika orsaker vill jag inte här gå in djupare på det.

 

Förmåga att kommunicera är inte medfödd, det tror jag vi vet. Det är någonting som bör inläras av alla människor. Retorik är ett ämne som de gamla grekerna och romarna ägnade  mycket av sin utbildningstid till. Ämnet låter antikt, rentav högtravande, men den som behärskar det talade språket har en stor fördel framom sina konkurrenter. I Norden har ämnet glömts bort, eller snarare förskjutits från skolschemat, men i många andra länder får det talade språket en stor plats i undervisningen.

 

Med den här motionen vill vi inte återinföra retoriken på skolschemat, det kanske blir ett lite för stort steg tillbaka. Men vi tror att en kurs i kommunikation och konfliktlösning under åtminstone högstadietiden skulle kunna få positiva effekter för ungdomarna i praktiken. De får ett medel att lösa sina konflikter och förhoppningsvis skulle detta kunna bidra till att stävja den ökande våldsbenägenheten. I ett sådant kursupplägg tror jag också att det även här är viktigt att ungdomar kommer i kontakt med det jag brukar kalla det avskräckande exemplet, dvs. att de får möta personer som blivit utsatta för en svår misshandel eller, om det går att ordna, även en ångerfull misshandlare. Detta för att ungdomarna riktigt skall få möjligheten att sätta sig in i konsekvenserna av våld och misshandel och försöka undvika det.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Detta är en jätteviktig motion och det är någonting som måste göras. Jag vet att i vissa grundskolor i Mariehamn har de börjat med ämnet livskunskap – i vilket ämne jag själv varit lärare – där man skall lära sig att lyssna på varandra, alla har rätt att ha en egen åsikt, helt enkelt vardaglig kommunikation ungdomar emellan. Även där kan man ha olika åsikter men vara vänner ändå och ämnet livskunskap är någonting som vi måste få fram i fler skolor för att därigenom kunna hantera känslor, sin egen aggression osv.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Göte Winé har helt rätt i det han säger och det sammanfaller mycket med det som vi säger i motionen, men om man riktigt stannar upp och tänker efter är det egentligen för galet att man måste undervisa i sådana här frågor i skolan, om vi riktigt tänker efter – det är någonting som borde vara så pass självklart att det borde komma naturligt från hemmen. Med tanke på den diskussion vi hade i det föregående ärendet och med tanke på hur samhället har utformat sig är nog den här typen av exempel som ltl Göte Winé gav bra. Konsekvensen att man inte gör någonting åt det blir ännu värre. Det är på något sätt för galet när man börjar tänka efter.

 

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Vi är helt eniga. Ämnet livskunskap kom till därför att dagens ungdomar mår dåligt, de för stressade, de hinner knappt ha tid för sig själva. När jag fick frågan om att ha ämnet var målet mentalträning, att jobba med självförtroendet, självinsikt, vem är jag osv. men under lektionernas gång märkte jag att här behöver vi också kunna hantera aggressivitet och framför allt att man klarar av att lyssna på varandra. Jag har tyvärr märkt att vi vuxna också har svårt med, så varför skulle barnen vara bättre! Vi fick ändra om undervisningen och lägga in det och i dag vet jag att det finns en skola med 12 lektioner i livskunskap, lite mentalträning, lära och lyssna, hantera din egen aggression osv.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Igen har ltl Göte Winé rätt. Det är så att många barn är stressade. Ibland när man pratar med föräldrar när de räknar upp alla aktiviteter de skall med sina barn på – jag har pratat med föräldrar på lilla Åland som kör upp till 600 kilometer i veckan för att de skall hinna få alla barn på ridning, musikuppträdanden och det ena och det andra. Jag undrar om vi inte också här har en del av svaret på problematiken: det är så mycket aktiviteter, det är så mycket på gång hela tiden, så man hinner inte ta det lugnt och sätta sig ner och diskutera barn och föräldrar emellan och kanske på ett naturligt sätt få den mentala träningen, som ltl Göte Winé pekar på. Igen: det är för galet, men jag hoppas att kulturutskottet får en lösning på den här frågan, för då har man verkligen gjort en insats för det åländska samhället, fru talman.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

När det gäller det styrdokument som landskapsstyrelsen har fastställt genomsyras det av just det som har diskuterats här. Det utgör riktlinjer och norm när kommunernas skolnämnder fastställer och gör upp sina arbetsplaner. Här finns bl.a. detta om allmän verksamhet, elevhandledning, elevvård. Det finns också samverkan med föräldrar. Det är ju så att det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnens uppfostran och vård. Det sägs att skolan skall regelbundet samarbeta med hemmen om det här. Där finns också angivet värdegrund som skall gälla för grundskolan och även angivet den pedagogiska miljön som skall finnas i grundskolan. I just det aktuella kurspaketet för mellanmänsklig kommunikation har Ålands läromedelscentral väldigt mycket läromedel, videofilmer, diaserier, även dataprogram, för lärarna som de kan använda i sin undervisning. Materialet finns alltså för detta.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman! Om det är så att materialet finns, så är det väl kanske mycket som det är med landskapsstyrelsens styrdokument och handlingsprogram att mycket finns till pappers, men det gäller också att få ut det till verkligheten och ville med motionen sätta fokus på ett problem som vi anser att finns i det åländska samhället. Jag hoppas att minister Selander delar synen att vi har ett problem här, och då gäller det att sätta igång och faktiskt jobba på allvar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lars Selander, replik:

Fru talman!

Som jag ser det så om man är missnöjd med hur det sker ute i grundskolorna bör man påverka där och få arbetsplanerna på ett annnat sätt. Landskapsstyrelsens roll är att fastställa läroplanen, precis som jag sade, som då är riktgivande för det som sker ute i grundskolorna. Även material finns tillgängligt för detta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Veronica Thörnroos:  Fru talman! Jag föreslår bordläggning av hemställningsmotion nr 22 till den 16 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 16 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 16.4. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna möjlighet att yttra sig. Kvar på listan finns ltl Danne Sundman, ltl Christian Beijar och ltl Gun ltl Camilla Gunell.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Under behandlingen av det förra ärendet fick jag ett slags omvänd déjà vu-upplevlese när jag var ute och talade med lagtingets kansli och kom in och trodde att vi behandlade den här motionen, men vi behandlade den förra. Det beror på den avslutande diskussionen om hemmets roll när det gäller uppfostran, som kanske var en liten utvikning i samband med andra motionen.

 

Jag skulle säga att det som motionärerna efterlyser finns redan och det används redan i grundskolan. Det används i tillräcklig utsträckning i grundskolan, vill jag påstå. Jag vill citera några stycken ur inledningen till Landskapet Ålands läroplan för grundskolan, som nämndes här av minister Selander.

 

”Grundskolan har en viktig uppgift att hävda de värden och normer som vårt samhällsliv och vår skolverksamhet vilar på, dvs. principen om personligt ansvar, samverkan och likaberättigande, sanning och rätt, tolerans, jämställdhet mellan kvinnor och män samt hänsyn till miljön. Dessa grundläggande etiska värden är inte givna eller självklara för alla, utan de måste diskuteras och utvecklas tillsammans med nya generationer. Skolan skall sträva till att tillsammans med hemmen fostra eleverna till ansvarskännande människor med förmåga att samarbeta och lösa konflikter samt att hjälpa eleverna att utveckla sunda intressen och levnadsvanor.”

 

Vidare står det: ”Undervisningen och skolmiljön måste utvecklas så att varje individ känner sig trygg, blir accepterad, tar ansvar, får stöd och vägledning samt kan byta tankar och konstruktiv kritik med andra. Skolan skall tillsammans med elever och föräldrar sätta klara gränser för vad som är tillåtet respektive förbjudet beteende. Inom skolsamfunden måste man tydliggöra vad som är rätt och vad som är fel.”

 

Fru talman!

I fråga om skolornas samverkan med föräldrarna sägs i läroplanen – det här tycker jag är mycket bra och mycket viktigt – ”att föräldrarna har huvudansvaret för barnets uppfostran och vård. Skolan varken kan eller skall ersätta hemmen i den uppfostrande rollen. Däremot kan och skall skolan vara ett stöd för hemmen vad gäller barnens allmänna utveckling.” Detta är mycket bra och jag vill poängtera att jag har absolut den åsikten som fördes fram här under behandlingen av det föregående ärendet, att skolan skall inte tillåtas ta över den uppfostrande rollen av våra barn. Men tyvärr har jag också den uppfattningen att det råder en sådan trend på grund av föräldrarna inte hinner. Vad är då problemet? Jag har, fru talman, tidigare talat om ett slags välfärdsförgiftning - vi får så mycket välfärd så att vi kvävs i den. Om man lite tänker bakåt: Vad är det som har utvecklats? Jo, vi har kommit in i ett jämställdare samhälle där båda föräldrar jämställs på det viset att båda föräldrar gör karriär jämfört med ett system där kvinnan förr var hemma och skötte hemmet och barnen, medan mannen arbetade. Så har vi utvecklat oss. Nu skall man inte säga att det är det som är problemet, vi skall inte skuldbelägga vare sig jämställdhetspolitiken eller kvinnorna för detta, utan tvärtom måste vi stanna upp och fundera: är det här bra? Är det bra att vi köper all välfärd eller borde vi producera den mera själva, som det var förr? Då säger man att ett problem blir då, om vi går tillbaka till det gamla, att vi inte vill ha en återgång i jämställdheten, att det blir kvinnorna som återigen får göra det här. Det måste man se på i så fall.

 

Vart jag vill komma, fru talman, är det att när barnen är allt mindre tillsammans med sina föräldrar och med sina mor- och farföräldrar är det just sådana här förmågor som mellanmänsklig kommunikation som blir lidande – det som motionen efterlyser. Problemet är inte i skolan. Vi skall inte tro att vi kan återigen måla på rosten och lösa problemet genom att beordra skolorna att ta över ytterligare en del av barnens uppfostran, utan vad vi måste göra är att initiera en diskussion om det som jag vill kalla välfärdsförgiftning. Det här är en sak som man i huvudsak skall lära sig av sina föräldrar, av sina mor- och farföräldrar och av andra släktingar i det umgänge man har när man växer upp. Det är en mycket viktig sak att man inte lastar detta på skolan. Jag stöder inte motionen på det viset utan det här är någonting som skall diskuteras med en annan rubrik.

 

Ltl Beijar:

Fru talman!

Det är klart att man kan ordna ett kurspaket i mellanmänskliga relationer. Jag tyckte att ltl Danne Sundman mest talade i klyschor, det där är sådant som man alltid kör fram i sådana här fall och det blir en form av skuldbeläggning, än den ena och än den andra blir s.a.s. skuldbelagd i en sådan diskussion som han förde. Det är klart att hemmens roll och allt detta håller alla med om som en viktig aspekt i frågan. Det är svåra frågor, men när man mår dåligt har det stor betydelse vad man prioriterar. Som jag sade i ett annat anförande: om man mår psykiskt dåligt är det så att vi har ett utpräglat konsumtionssamhälle här där man prioriterar materialismen och har den i högsätet, där det känslomässiga har en underordnad betydelse. Folk mår dåligt och jag hörde igår av en person som jobbar inom hälso- och sjukvården att man beräknade att vi har upp till 40-50 procent mera psykiska besvär bland skolungdomar än vad vi har i jämförande regioner på fastlandet. Barn och vuxna mår alltså dåligt i vårt samhälle. Att ordna kurspaket i mellanmänskliga relationer är en liten parentes i det här sammanhanget som inte löser frågan; å andra sidan försämrar det inte heller.

 

I motionen står det också att kurspaketet skulle tas fram för grundskolans högstadium. När kulturutskottet behandlar motionen borde man se om det inte skulle gälla hela grundskolan.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Det är allvarliga frågor som motionären tar upp i motionen och jag tycker att den på två sätt tangerar också två av socialdemokraternas motioner som nu har varit aktuella. Den ena gäller nr 14 om att stoppa det könsrelaterade våldet och den andra gäller nr 8 om barnombudsmannen. Jag såg igår på TV att den svenska barnombudsmannen Lena Nyberg presenterade sin rapport som heter Älskar, älskar inte. Där berörs en del av problematiken som ltl Anders Eriksson tar upp i motionen. Där vill man alltså gå längre när det gäller mobbning. Jag anser också att man till stor del tillgodoser det här behovet i skolan i dag. I motionen kallas det mellanmänsklig kommunikation, men det har också funnits otaliga anti-mobbningprojekt, Friends. Ålands Fredsinstitut har gett kurser i konflikthantering som också handlar om mellanmänsklig kommunikation, både mellan barn och mellan vuxna samt livskunskap, som ltl Göte Winé var inne på. Den svenska barnombudsmannen menar att man måste gå längre än att bara jobba med attityder, man måste kanske lagstifta mot mobbning. Det är en annan diskussion, men då skuldbelägger man varken någon i hemmet eller för över ansvaret på skolan, utan vi gör någonting som man kanske kan ta i här i lagtinget, nämligen en lagstiftning. Barnombudsmannen i Sverige vill också ändra det som på schemat i Sverige heter sex och samlevnad till någonting som heter relationskunskap, för om sex lär man sig redan tidigt i dag, t.o.m. på dagis vet barn hur man gör. Relationskunskap däremot är någonting mycket mer fördjupat och någonting som jag tror att motionären är ute efter, nämligen en mera grundläggande kunskap om hur man fungerar i en relation. Barnombudsmannen i Sverige vill också att regeringen initierar en maktutredning om hur man skall stärka barn och ungas röst i samhället.

 

Att jag tar upp detta i samband med den här motionen är också förstås att visa på vikten av en barnombudsman och vad den kunde ha för olika uppgifter, där det här temat är synnerligen viktigt och någonting som den i allra högsta grad skulle arbeta med.

 

På sätt och vis är det synd att motionerna går till olika utskott. I grund och botten handlar de väldigt mycket om samma sak, men kanske det går att hitta ett samarbete mellan kulturutskottet och social- och miljöutskottet.

 

Jag skulle vilja kommentera ltl Danne Sundmans tankar om välfärdsförgiftning och jämställdhetsproblematik. Det finns ingen återgång tillbaka till den romantiska bilden av hur det var förr, där man tänker på det forna folkhemmet där mamman stod med varma bullar och alltid hade tid för en pratstund. Det här är en romantisering som jag tror att det inte finns någon möjlighet att återgå till, utan nu måste vi gå vidare och hitta en ny modell. Det är en romantisering också av den anledningen att det var ingen som frågade hur mamman upplevde situationen; ofta är det annars, kanske framför allt män som drömmer sig tillbaka till den här tiden när det var så bra i hemmet.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Man brukar säga att det var nog bättre förr när det var sämre! Det passar ytterst bra i den här diskussionen. Som jag sade i mitt anförande vill inte jag heller tillbaka till hur det var förr utan jag vill stanna upp och se vilket samhälle vi håller på och bygger när vi gör så att vi själva producerar alltmer mindre välfärd; i stället har vi en offentlig, gemensam sektor som vi betalar alltmer skatt till, som har ensamrätt på välfärden i stort sett. Det är det som är problemet. Jag vänder mig inte mot att vi har en gemensam sektor dit vi alla betalar som sedan hjälper barnfamiljer, som hjälper sjuka, som hjälper äldre osv. Men det är det här att vi ger offentlig sektor monopol på att producera välfärden i stället för att vi kanske går tillbaka till det att vi låter föräldrarna ta hand om barnen, papporna också; det är inte möjligt i dag. Varför är det så att det blir mamman? Jo, därför att det är löneskillnader, det är männen som förtjänar mer osv. Det här måste man lägga in som faktorer i ett nytt system. Man måste bygga systemet så att det blir jämställt. Om vi inte gör detta tror jag att människorna själva kommer att gå tillbaka till det gamla, som vi inte själva vill ha, så vi politiker har en viktig roll att visa på att det finns en möjlighet att lösa de problem som det nya samhället har skapat och det är en sådan politik jag vill föra. Det gör också landskapsstyrelsen som har initierat en utredning om s.k. barnomsorgspeng som skulle vara ett sätt att möjliggöra för föräldrar att vara hemma i större utsträckning.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag är glad att ltl Danne Sundman preciserade sig lite grand. Jag har fortfarande några preciseringar jag skulle önska få ett förtydligande på. Vad menar ltl Danne Sundman med välfärd? Hemmet skall producera välfärd! Jag förstår inte diskussionen riktigt. Kan du ge mig en definition?

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Visst kan jag ge en definition! Jag kan fortsätta på min förra replik, nämligen barnomsorgspeng. I dag lämnar vi föräldrar bort våra barn – jag säger ”vi” nu för jag har faktiskt en bulle på gång i ugnen där hemma – i barnomsorg, vi jobbar alla heltid och betalar skatt som finansierar barnomsorgen. I stället skulle man delvis ge föräldrarna större möjligheter att producera välfärden, i det är fallet barnomsorg, själva, alltså att man skulle dela ut till barnfamiljer de pengar som samhället delar ut till sig själva till barnomsorgen. Då skulle man få större möjlighet att göra ett större engagemang från föräldrarnas sida. Alla föräldrar vill detta, men man har inte råd och mot bakgrund av de höga skatterna och den höga hastigheten som samhället har: prylar, bilar, hus osv., så man måste jobba, man måste betala skatt. En återgång alltså på det viset att vi stannar upp och funderar på vad vi håller på med det.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Vi börjar fjärma oss från motionen, men vi kan konstatera och avsluta på det sättet att nya samhällen och nya tider har sina nya problem. Jag tror att det enda sättet vi kan komma vidare på den här vägen är att fortsätta att utveckla socialsystemen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 16 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående utökad idrott alternativt idrottslinje på gymnasieskolan. (HM 25/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet  Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Denna motion skulle kunna vara obefogad om landskapsstyrelsen hade följt upp och verkställt det kommittébetänkande som presenterades den 31 oktober 2001 om en idrottslinje för landskapets gymnasialstadieskolor. Landskapsstyrelsen säger i sitt cirkulär från 14.3.2002 att direktionen vid Ålands lyceum ges i uppdrag att i försökssyfte starta upp undervisningen hösten 2003. Tanken är att man efter en försöksperiod på två år skall göra en utvärdering av den fortsatta verksamheten, men så har inte skett och därför denna motion.

 

Vi i Ålands Framtid anser att ämnet är än mer viktigt i dag än vad det var då. I samband med vårt idrottssymposium som Ålands Framtid ordnade före valet hade vi inbjudna representanter som påpekade hur viktigt det är att få igång en idrottslinje enligt det kommittéförslag som tidigare nämnts. Vi bygger upp stora idrottsansläggningar med hög standard, dels för att locka hit idrottsturismen, men för att få ett högklassigt idrottsbyte ställer det krav på en hög standard på den lokala idrotten. För att uppnå detta behövs det aktiva föreningar på Åland där det finns spelare, ledare, tränare och andra funktionärer som engagerar sig. Då är det viktigt att vi kan skapa möjligheter för ungdomar som vill välja en idrottsinriktad gymnasielinje, unga idrottslöften som har möjligheten att växa upp och utvecklas i en trygg hemmamiljö och behöver inte flytta hemifrån vid 15-16-års ålder till skolor i Sverige eller i Finland.

 

Vi vet att Ålands idrottsförbund fortfarande arbetar intensivt för en idrottsutbildning inom landskapet. De har ansökt om EU-stöd för att bygga ett idrottsligt system för utbildningen som innebär att ett förprojekteringsår där behovsstudier, intervjuer och analyser kommer att göras med de berörda parterna.

 

Vad gäller kostnaderna för att starta upp en idrottslinje ber jag kulturutskottet att ta del av kommittébetänkandet och studera kostnadsberäkningen. Det är beräknat för en studerande  - jag pratar i mark – 10.250 mark, om det är 20 studerande. Man kan jämföra den summan för elever vid Riksidrottsgymnasiet där det kostar 20.000 mark per år för landskapet. Eleverna är ca 5 till antal.

 

Det har i andra motioner nämnts att man skall alltid ha en kostnadstäckning när man påför en utgift och jag skulle vilja säga att det i det stora hela inte behöver handla om pengar överhuvudtaget, om man räknar med vad man kan tjäna för varje elev som man får att stanna hemma. Därtill kan man nämna att idrottsrörelsen har påtagit sig att vara med och finansiera hälften av kostnaderna. Jag tänkte inte desto mera orda om motionen i detta skede. Jag hänvisar till motiveringarna i motionen som jag tycker att är ganska utförliga och som kulturutskottet kan ta del av, liksom kommittébetänkndet och landskapsstyrelsens cirkulär.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Om jag börjar så här: Janne Holmén, Daniel Sjölund, Hannes Öhman, Samuel Mäki, Kenta Sandvik, Anna-Karin Salmén. Ja, listan kan göras oerhört lång över mycket framgångsrika idrottare som vi har fått fram här och som har gjort en oerhört bra PR för Åland. Det är jättekul. Själv jobbar jag på det mesta av min fritid inom idrotten och vet hur stolt en annan idrott kan vara över t.ex. Samuel Mäkis, Kenta Sandviks eller Janne Holméns framgångar. Det finaste en idrottare kan göra är att delta i ett finländskt landslag, de far med stolthet dit, alla har målsättningen att vi skall komma så långt som möjligt, man vill bli så bra som möjligt i sin idrott. Det som har hänt de senaste 25 åren jag har varit involverad inom åländsk toppidrott är att kraven på idrottarna har blivt allt högre, de är nästan helt orimliga. Jag kan ta som ett exempel inom den idrott som jag känner mycket väl till, simningen, där vill tränarna gärna att deras aktiva skall ha möjlighet att träna två-tre pass per dag. Skall vi få möjligheten att kunna konkurrera på samma villkor som våra behöver vi verkligen få en idrottslinje på gymnasieskolan.

 

Jag stöder ltl Brage Eklunds motion stenhårt. Det här är någonting som jag verkligen hoppas på. Vi socialdemokrater har också påpekat detta ett antal gånger och det här är någonting viktigt. Hur skall det sedan se ut? På finlandssvenskt håll finns det ett gymnasium uppe i Vörå, där de har tre-fyra idrotter som man specialiserar sig på. I Åbo vet jag att det finns ett finländskt innebandygymnasium, ett svenskt i Umeå, för fotboll finns det i Norrköping. På lilla Åland tror jag ändå att vi måste se till den gemensamma idrotten. Vi har oerhört många kompetenta tränare på vår ö som kan hjälpa varandra och därigenom samspela. Jag tror att t.ex. simningen kan hjälpa fotbollen eller innebandyn och vice versa. Som ltl Brage Eklund sade är det jätteviktigt att de får möjligheten att köra stenhårt och kunna träna på sin idrott. Jag stöder alltså motionen till fullo.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag har också ett protokoll från en enskild föredragning i landskapsstyrelsen. Jag antar att det är samma som ltl Brage Eklund refererade till från 14.3.2002 om utvecklande av idrottsövningen/idrottsutbildningen i landskapets gymnasialstadieskolor. Det var en av utbildningsavdelningens otaliga utredningprojekt. Jag tror att det initierades i ganska hög grad av vicelantrådet Jörgen Strand, som var aktiv i den här frågan. Under den förra mandatperioden kom jag i kontakt med det här därför att socialdemokraterna då hade en tanke att man skulle överväga att bygga ett gymnasium i Godby, som just skulle vara ett idrottsgymnasium. Det fanns, som vi såg det då, många intressanta dimensioner på ett sådant projekt, dels såg vi hur den dyra till- och ombyggnaden av lyceet tornade upp sig och vi ville föra in tankarna på eventuellt lite andra banor. Platsen i Mariehamn är trång och därför blir det delvis så dyrt med parkeringsdäck osv. Men fördelen med att placera gymnasiet i Godby var att det finns förberett lagstiftning samt också förberett för en gymansietillbyggnad. Dessutom såg man att det nya idrottscentret var på kommande i Godby, vilket skulle ha givit naturliga möjligheter för gymnasiet och för centret och dessa offentliga inrättningar skulle då ha samverkat på ett effektivt sätt. Det fanns också en tredje aspekt, nämligen jämställdhetsaspekten. Jag är ganska övertygad om att skulle man ha gått in för ett idrottsgymnasium skulle man ha lockat ganska många killar till gymnasiet. Det beror förstås på vad man hade för gått in för sorts idrotter. Det nämndes bl.a. fotboll och innebandy. Det som kom till var en diskussion att man skulle ha satsat på hästsport och eventuellt anknutet det till naturbruksskolan. Det där var ganska visionärt, men det slogs genast ner och det här lanserades som det enda reella alternativet som skulle förverkligas, så jag är ganska förvånad över att det tydligen inte har blivit någonting av det heller utan att hela det projektet är nedlagt.

 

Ser man detta i belysning av det igen skall byggas till gymnasieskolor, samtidigt som vi hör från skolorna att landskapsstyrelsen kommer med direktiv om stora neddragningar, inbesparingar i driften, så börjar man fundera: vad är det majoriteten vill med sin utbildningspolitik? Den bild som ltl Lasse Wiklöf brukar lansera om de fina fasaderna som man inte har råd att lägga något innehåll i börjar bli mer och mer realistisk. Det verkar som om någonting inte riktigt hänger ihop utan det är bara papperstigrar det mesta. Jag trodde att detta hade förverkligats och jag ville höra mera om det, så jag är väldigt förvånad över att det inte har blivit någonting av det. Det är synd, för hur man än ser på idrotten på gott och ont, så kommer det att allt mer och mer att bli ett yrke och alla yrken i dag, speciellt när det gäller så högt ställda professionella krav som finns inom idrotten, kräver utbildning; då menar jag inte att man går lite och tränar en eller två gånger i veckan under skoltimmetid eller någonting sådant, utan det måste vara väldigt målinriktat och systematiskt.

Det är väl bara att konstatera än en gång att det var mycket ord och att tomma tunnor dundrar mest  och snart så dundrar det väl rejält i alla våra skolsalar, om det inte skall förverkligas något av de beslut som tas och dessutom skall det skäras ner. Det är illa, för hur skall skolorna utvecklas, hur skall pedagogiken utvecklas? Det kommer inte automatiskt genom att man bygger fler och större hus.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback sade att den utredning som jag ledde har havererat. Jag vill ge en bakgrund. Det var så att när vi var med i landskapsstyrelsen år 2000 fick jag uppdraget efter ett initiativ i landskapsstyrelsen av nu sittande andra vicetalmannen. Vi gjorde ett digert arbete, samtidigt som landskapsstyrelsen föll, men jag slutföljde mitt uppdrag tillsammans med de andra kommittémedlemmarna, överlämnade betänkandet till dåvarande landskapsstyrelse bestående av center och liberalerna. Betänkandet antecknades till kännedom den 14.3.2002 och man aviserade att man skulle se på det. Under 2003 fick man inte igång det, men frågan är ännu aktuell och vi diskuterar den i landskapsstyrelsen utgående från det betänkande som vi lade. Det har alltså inte havererat utan nu är vi med igen och då diskuterar vi frågan och försöker hitta lösningar, men problemet är ekonomin, det är ingenting att sticka under stol med. Det finns en aspekt till som inte är riktigt samma som tidigare: tidigare har man betalat till specialgymnasierna en viss summa, som vi också tog upp i betänkandet, men det diskuteras att den skall lyftas bort och i så fall kommer det att kosta lite mera än vad betänkandet visar. Frågan är i alla fall aktuell ännu.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det var bra att vi fick den här informationen så att vi vet att projektet inte är stendött. Det skall nu bli intressant att se hur det skall prioriteras, för vi har ju hört här att det är väldigt ont om pengar och att om man föreslår något nytt måste man ta bort någonting gammalt. Att man lyfter bort de pengar som gäller för enskilda åländska ungdomar som studerar vid idrottsgymnasier i Sverige eller Finland är kanske lite problematiskt eftersom jag utgår från att det är ungdomar som har en specialbegåvning inom ett visst område och då blir det kanske lite tokigt eftersom det ändå är en förutsättning för att man skall få fram de verkliga begåvningarna att man också kan hjälpa till och finansiera studierna för dem som har enskilda idrotter som de utövar.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag tror att vtm Barbro Sundback missförstod mig. Det är de svenska och finska gymnasierna som lyfter bort kostnaden. Det som vi betalar för eleverna lyfts av, så det är en inbesparing för oss. I relation till kostnaden blir det en skillnad om vi skall driva det här i egen regi.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback nämnde idrottsgymnasium i Godby. Det är inte det som är aktuellt i vår motion, och det tror jag att vtm Barbro Sundback också förstår att det inte är genomförbart mera i dag med den strama ekonomi som är. Vi vill alltså med vår motion väcka frågan på nytt. Vi är medvetna om kommittébetänkandet och protokollet, där det står att man skall starta i försökssyfte 2003. Alla vet vilket årtal vi har nu och ingenting har hänt, så det är bra när man får höra av vicelantrådet Jörgen Strand att det är på gång igen och man får hoppas att det inte drunknar i någon ny utredning igen hur det skall göras. Det är alltid risken med de här grejerna att ett kommittébetänkande övertas av ett nytt betänkande som skall utreda någonting nytt igen och så stannar det upp. Idrottsrörelsen står och väntar på att någonting skall hända och hela problematiken hur det skall genomföras är egentligen utarbetad, så jag förstår inte bromsklossarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Det är sant att idrottens betydelse kan inte nog betonas. Den är väldigt viktig för den enskildas intressen, speciellt i dag när det inom idrotten handlar om alltmera pengar, alltmera professionalitet och proffsverksamheter. Det finns alltså ett stort intresse. Jag vill också betona att idrotten är och kommer att bli viktig för hälsan, för den sociala gemenskapen, för besöksnäringen. Vi skall lägga jättestor vikt vid det. Men det är som alltid att det kommer upp väldigt många goda förslag, förslag som är bra, det är bra att de kostar mycket pengar och för att genomföra dem måste man prioritera. Jag kan berätta att det nästan första jag gjorde under min tid som idrottsansvarig/kulturansvarig var att jag utökade idrottstimmarna i Ålands lyceum, det var i alla fall en god sak.

 

När det gäller dagens ärende vill jag säga att efter kommittén, som vi här har hört om, gav landskapsstyrelsen Ålands lyceum och Ålands idrottsförbund i uppdrag att tillsammans utarbeta och planera utbildning i idrott i Ålands lyceum, precis som kommittébetänkandet sade. Problemet var bara att när man sedan från lyceet och idrottsförbundet tillsammans hade räknat på det – 70.000-80.000 euro, som idrottsförbundet och lyceet skulle dela på – kom man själv till att det här skall vi inte prioritera, det var alltså skolans förslag och skolans beslut; landskapsstyrelsen hade inte då heller obegränsat med pengar, utan vi fann oss i beslutet. Jag ville tillägga detta till diskussionen, att det var skolans prioritering. Den utbildning som man då talade om var i princip fotbollsträning. Jag vet inte om motionen handlar om alla idrottsutbildning – då räcker inte 70.000-80.000 euro, om det skall tillfredsställa alla idrottsgrenar, då får vi nog lägga på många gånger till.

 

Som sagt, skall vi ha landskapets ekonomi i balans handlar det om att lägger vi till någonting måste vi ta bort någonting annat, precis som vi har diskuterat många gånger i dag redan.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag hade nästan förväntat mig en kommentar om att pengarna inte räcker till och att det handlar om prioritering. De 70.000-80.000 euro som nämns vet jag inte varifrån kommer, men säkert sitter ltl Gun Carlson på mera uppgifter och och kunskaper än vad jag har i frågan eftersom hon har varit med och förordat idrottslinjen en gång i landskapsstyrelsen. Det var nya summor för mig. Att idrottsförbundet och skolan skulle ha sagt nej till prioriteringen var också något nytt för mig, för de kontaktpersoner som jag har haft på Ålands idrottsförbund har hela tiden sagt att de vill genomföra idrottslinjen. Jag vet inte om de har fört fram osanningar eller vad det är, men jag har inte fått de signalerna i varje fall, så det här var nya propåer. Ltl Gun Carlson nämnde prioriteringar; det handlar om att ta hänsyn till om vi vill ha ungdomar som är 15-16 år gamla och skicka dem yttermed Åland eller om vi vill att de skall kunna ha möjligheten att studera hemma och kanske ha en trygg hemmamiljö samt att föräldrarna kan ha en bättre kontroll på deras uppväxt. Vi får se!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

De summor på 70.000-80.000 euro som jag talar om tar jag ur minnet. Jag tror att jag har rätt, men man kan ta fel på allting. Däremot är det alldeles riktigt att lyceet självt prioritera och insåg vid budgetbehandlingen att det här klarar vi inte av ekonomiskt. Det var alltså deras prioritering. Om det är fråga om att alla de idrottsintresserade ungdomarna skulle kunna utöva sina specialidrotter här hemma är det en stor utvidgning mot det tidigare förslaget, som i princip handlade om fotboll, kanske innebandy eller volley. Då pratar vi om många fler grenar och då blir det ännu större kostnader. Men visst skulle det vara bra om vi skulle kunna göra det, jag håller med om det!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Enligt mina uppgifter handlar det i högsta fall om ett par lagidrotter, eventuellt ett par individuella idrotter. Det skall startas upp i försökssyfte och sedan skall det göras en utvärdering för att se var det finns möjligheter och vilket intresse det finns. Men den summa som jag har hört talas om är 35.000 euro, en betydlig skillnad. På denna summa, 35.000 euro, skulle idrottsrörelsen stå för hälften. Om det är så att det Sverige inte kommer att bekosta Åland för de elever som går där, så kommer det förstås lite mera kostnader, men jag säger fortfarande att det handlar om vilja och prioritering i det här fallet. Jag tycker att det sist och slutligen inte är så stora pengar i det totala skolväsendet så att det inte skall kunna gå att prioritera in. Det finns kanske möjligheter om man tittar på frågan i ett större perspektiv, att det kanske också finns möjligheter att skära ner i den total budgeten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag reagerade också på ltl Gun Carlsons historiebeskrivning. Kostnaden enligt beslutet från 14.3.2002 sägs vara 35.000 euro per läsår, ”godtas för Ålands lyceums del under förutsättning att kostnaderna delas jämnt med idrottsförbundet”. Jag läser det så att det är 35.000 euro som skall delas. Det kan väl hända att lyceet prioriterade bort det, men enligt beslutet ges de i uppdrag att i försökssyfte förverkliga detta. Sedan gör man förslaget i stöd av landskapslagen om utbildning efter grundskolan, där huvudmannaskapet för landskapets skolor är landskapsstyrelsen. Jag tycker att det där är symptomatiskt för hur utbildningsavdelningen har fungerat. När det har gällt utredningar har det varit landskapsstyrelsen som har haft åsikter, sedan har skolorna kanske haft någon annan åsikt, men då är de som plötsligt har fattat besluten! Det var en intressant exemplifiering hur det här har gått till. Jag tror faktiskt att det kan vara någonting som man kan generalisera om för hur utbildningsavelningen har fungerat under den förra mandatperioden.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Gun Carlson pratade om att i så fall skulle det bara ha varit fotbollen som skulle varit aktuell och det skulle ha blivit så mycket dyrare om man hade tagit de andra idrotterna med. Efter att själv ha jobbat som tränare i 17 år undrar jag vad det är som skulle bli så mycket dyrare om man tar in de individuella idrotterna och ger dem träningstid? Har man varit i kontakt med de olika idrotterna? För en timme sedan var en av mina idrottare iväg och körde ett pass utan att jag var närvarande, så det går att göra mycket bara man ser möjligheterna och inte hindren. Jag tror att det är jätteviktigt på det viset, för jag tar ingen ersättning för att hon far och tränar vidare nu. När det gäller lyceets prioritering kan man väl förstå det, för vad är deras intresse? Det är helt klart att det blir mera arbete för lyceet. Nog är det väl så att det är landskapsstyrelsen som bestämmer över lyceet och inte tvärtom.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag beskrev hur ärendet kommittébetänkandet hade uppföljts och konstaterade att lyceet kom till att det skulle bli dyrt. De pengar som de skulle vara tvungna att vika för idrottsutbildningen ansåg de sig behöva bättre. Det var helt enkelt en prioritering. Det är möjligt att det inte blir så hemskt dyrare om man skulle ha många idrotter, men faktum är att det inte är så hemskt enkelt att få träningstider att passa till undervisningen i vissa ämnen, som ändå idrottseleverna skall ha, de skall ha sina kurser, de skall genomgå sina kurser i matematik, svenska, finska, engelska osv. Allt detta skall anpassas till idrottsutbildningen, så därför tror jag att man från början i kommittén bestämde att man skulle pröva med just fotboll och innebandy, volleyboll och inte släppa in alla specialidrotter – ju fler idrotter man skulle ha med desto svårare är det att organisera,  det är flera människor inblandade och då blir det oftast dyrare. Det är den krassa verkligheten som visar vad som är lätt att göra och vad som är svårt att göra.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Nej, ltl Gun Carlson, där har du nog fel! Det är nog så att den som skriker mest får mest. Jag måste därvid ge en stor eloge till fotbollen – de är extremt duktiga på det! Men det finns många andra, mindre idrotter som inte har samma möjligheter och inte får de sponsorpengar som t.ex. fotbollen får. Kommer det här behöver man nog baxa sig till alla elever på lika villkor och inte bara se att du är fotbollsspelare, du får träna mera, jaha, sorry, du är simmare, det är lite låg status, där har du inte lika stor möjlighet! Det finns nog möjligheter, jag vet att tränarna är ganska flexibla och gärna hjälper till, ger program osv., så jag tror inte det är några bekymmer. Kan man plocka loss fotbollsspelarna från sitt ordinarie studieschema tror jag också man kan plocka de andra idrotterna. Se möjligheterna nu och låt alla idrottare ha lika villkor!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Kalle Alm:

Fru talman!

Jag stöder idrottsgymnasiet till fullo. Som här har diskuterats, så varför skall bara fotboll och innebandy alltid stå i fokus? Jag har inte egna barn, men jag har personligen en pojke som är som mitt eget barn som går i idrottsskola uppe i Vörå och han har väldigt stora bekymmer att komma dit. Det är kostnader. Han var 16 år när han började. Varför skulle man inte kunna ha ett idrottsgymnasium på Åland? Man behöver inte bara ha fotbollen och innebandy utan man skall också tänka på just dem som ltl Göte Winé nämnde. Det finns många andra sporter som ungdomarna är duktiga i. Jag har sysslat med fotboll och jag vet också vad det innebär – man lär sig väldigt mycket annat också, men det har jag inte sett inom simningen.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill tacka ltl Kalle Alm. Det var ett mycket bra anförande. Jag håller helt med honom. Fördelen med individuella idrotter är också att då klarar man sig ofta från hallhyror genom att de idrottarna oftast nöjer sig med den fria naturen som träningsmöjlighet. Jag har själv under min tid som simtränare erfarenheten att eftersom vi inte hade möjlighet att träna så mycket i bassäng som vi ville tog vi hjälp av friidrotten och körde spänstprogram och utvecklade därigenom simmaren.

 

Ltl Kalle Alm, replik:

Fru talman!

Jag vill tillägga till mitt anförande att om min pojke ville komma hem från Vörå måste han komma på lördagmorgon och måste åka tillbaka natten mot söndagen för att vara i skolan på måndag plus att han får ta taxi från Vasa för att komma till Vörå. Det är någonting att fundera på.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill än en gång stöda ltl Kalle Alms förslag. Personligen har jag studerat två år i Vörå folkhögskola för att kunna satsa på min idrott och jag vet vilken merkostnad det var för simningen att ta hem mig till tävlingar. Jag vet också vilket bekymmer det var att vara där, så far gärna dit och titta!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion angående införande av kombinationsstudier och läroplansgrunder för gymnasialstadiet. (HM 39/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Camilla Gunell: Fru talman! På grund av den sena timmen ber jag att få bordlägga ärendet till måndagen den 5 april.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 5.4. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 5.4.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder inom havsfisket. (S 2/2003-2004).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 28.3.

Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 5 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.57).

Originalfil