Plenum den 5 juni 2008 kl. 9.30

PLENUM den 5 juni 2008 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Göte Winé).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras ärende nr 1:

 

Fyllnadsval av en ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden. (V 28/2007-2008).

 

Inom föreskriven tid och  i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ersättare ltl Danne Sundman. Enligt 51 § arbetsordningen tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § arbetsordningen ingen särskild valförrättning.  Ltl Danne Sundman förklaras därför vald till ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden för återstoden av innevarande valperiod.

Antecknas.

 

 

 

Föredras för fortsatt enda behandling ärende nr 2:

 

Finansutskottets betänkanden nr 4 och  4a/2007-2008 om första tilläggsbudget för år 2008. (FR 19/2007-2008 och FM 54-55/2007-2008).

 

Diskussionen i ärendet förklarades avslutad vid plenum den 3 juni.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först utgifterna jämte detaljmotiveringar enligt huvudtitlar, därefter inkomsterna jämte detaljmotiveringar enligt avdelningar, betänkandets allmänna motivering och slutligen  betänkandets klämmar. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Ht 42.

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag föreslår under moment 42.59.20 Datainspektionen att ett nytt stycke införs i betänkandet med följande lydelse:

 

"Landskapsregeringen ska fortsätta att överväga möjligheterna till och förutsättningarna för samverkan med andra myndigheter alternativt upphandla tjänster för att nå en ändamålsenligare lösning för myndighetsuppgiften. Ombildningen av tjänsten till heltid tillstyrkes icke." Detta i enlighet med min reservation, punkt 1.

         

Vtm Gun-Mari Lindholm: Talman! Jag ber att få understöda ltl Danne Sundmans förslag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet?  Under diskussionen ltl Danne Sundman, understödd av vtm Gun-Mari Lindholm, föreslagit att till detaljmotiveringen i betänkandet under moment 42.59.20 fogas ett stycke enligt den lydelse som framgår av ltl Danne Sundmans reservation till betänkandet. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Danne Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja. Lagtinget har omfattat förslaget enligt finansutskottets betänkande.

 

Ht 43. Godkänd.

Ht 44. Godkänd.

Ht 45.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag föreslår att motiveringen under moment 45.50.50 Miljöbilspremie får följande lydelse:

 

”Landskapsregeringen föreslår att ett nytt moment intas i budgeten och att ett anslag upptas för beviljandet av miljöbilspremier till privatpersoner som tidigast den 1 december 2007 har förvärvat och på Åland registrerat en miljöbil som uppfyller vissa angivna utsläppsnormer.

 

Utskottet har erfarit att den åländska bilparkens genomsnittsålder är jämförelsevis hög och att det därför av miljöskäl finns anledning att överväga införandet av en skrotningspremie. Enligt framställningen överväger landskapsregeringen att ytterligare se över möjligheterna att göra detta. 

 

Utskottets principiella ståndpunkt är att den här typen av bidrag bör grunda sig på lag. Vidare anser utskottet att landskapsregeringen bör återkomma till lagtinget med ett nytt förslag då möjligheten att införa en skrotbilspremie har utretts. Premien kan enligt utskottets mening också diversifieras för el- och hybridbilar. Landskapsregeringen kan då föreslå en miljöbilspremie eller en skrotningspremie, alternativt en kombination av båda. Anslaget föreslås kvarstå tills landskapsregeringen återkommer med ett nytt förslag, dock ska utbetalning av stödet inte verkställas innan lagtinget tagit ställning till det nya förslaget.” Detta i enligt med min och ltl Göte Winés reservation till betänkande 4a.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Jag önskar understöda ltl Danne Sundmans förslag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ltl Danne Sundman, understödd av vtm Gun-Mari Lindholm, har föreslagit att tredje stycket i detaljmotiveringen i a-betänkandet under moment 45.50.50 får den lydelse som framgår av ltl Danne Sundmans och ltl Göte Winés gemensamma reservation till betänkande nr 4a. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar för finansutskottets betänkande röstar ja och de som röstr för ltl Danne Sundmans förslag röstar nej.

 

Ltl Roger Jansson: Herr talman! Jag föreslår öppen omröstning.

 

Ltl Johan Ehn: Herr talman! Jag ber att få understöda förslaget om öppen omröstning.

 

TALMANNEN: Förslag om öppen omröstning har gjorts och vunnit understöd och kommer därför att genomföras. Jag ber ltl Raija-Liisa Eklöw och ltl Carina Aaltonen att biträda vid rösträkningen.

 

Talmannen: ja, Eklöw: ja, Dahl: ja, Sjölund: ja, Carlson: ja, Englund: ja, Aaltonen: nej, Winé borta, Sundback:nej, Anders Eriksson:avstår, Ehn: nej, Roger Jansson: nej, Strand:nej, Lindström: ja, Eliasson: ja, Erland: ja, vtm Gunnar Jansson: ja, Åke Mattsson: ja, Sirpa Eriksson: ja, Lundberg: ja, Sjöstrand: ja, Sundblom: ja, Salmén: ja, Slotte: ja, Thörnroos: ja, Karlström: nej, vtm Lindholm: nej, Nordberg: nej, Sundman:nej,  Harry Jansson: avstår.

 

Omröstningen har gett som resultat  18 ja-röster och  9 nej-röster, 2 ledamöter har avstått och 1 ledamot är frånvarande.  Lagtinget har sålunda omfattat finansutskottets förslag.

 

Ht 46.

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag föreslår att till motiveringen under motiveringen under 46.05.51 Landskapsandel för medborgarinstitutets driftskostnader fogas följande stycke:

 

"Tills det att denna översyn gjorts ska enligt utskottets förmenande inga tillfälliga lösningar typ den nu föreslagna införas. Översynen bör resultera i en tydligare lagstiftning som reder ut de frågeställning som finns idag. Den nu föreslagna tillfälliga lösningen kommer inte att uppfylla sitt syfte och utskottet ifrågasätter målsättningen att alla kommuninnevånare nödvändigvis skall ha tillgång till samma utbud, detta bör förbli en kommunal angelägenhet och kommunerna bör själva besluta hur man prioriterar denna verksamhet. Ska en sådan absolut rättvis situation skapas måste landskapet ta över verksamheten i sin helhet. Att som nu föreslås fördela kostnaderna schablonmässigt på basen av befolkningsantalet i åldrarna 18-79 år kommer inte heller att bli en rättvis fördelning mellan kommunerna, istället borde man betala för de tjänster man utnyttjar. Att dessutom påföra Mariehamns stad en extra pålaga om 50.000 EUR för placeringsfördelen gynnar inte heller den avsedda utvecklingen."

 

Detta i enlighet med den reservation som jag och ltl Göte Winé har lämnat till det ursprungliga betänkandet.

 

Ltl Johan Ehn:

Herr talman! Jag ber att få understödas ltl Danne Sundmans eminenta förslag.

 

TALMANNEN: Väcks ytterligare ändringsförslag under Ht 46?

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag föreslår att motiveringen under moment 46.60.20 Museibyrån – Verksamhetsutgifter skulle lyda som följer:

 

"Tjänsten som informationskoordinator tillsätts inte. Enligt vad utskottet har erfarit och som framgår av framställningens allmänna motivering pågår arbete med att koordinera och samordna informationsverksamheten inom hela landskapsförvaltningen. Tills det arbetet är gjort skall inga nya resurser tillföras informationsverksamhet. Behov av utökningar inom museibyrån ska ske inom befintliga resurser så att medel görs tillgängliga genom strukturella förändringar."

 

Vidare föreslås under moment 46.60.50 Bidrag för renovering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader att anslaget strykes samt att motiveringen under momentet skall lyda som följer:

 

"Åtgärden som föreslås av landskapsregeringen har inte stöd i lag och särskilt inte i den i framställningen nämnda lagen; LL (1988:56) om skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse vars 3§ lyder:

 

’På område med stads- eller byggnadsplan samt på område för vilket byggnadsförbud är gällande på grund av att stads- eller byggnadsplan uppgörs eller ändras, tillämpas denna lag endast när skydd inte är möjligt med stöd av byggnadslagen (1979:61) för landskapet Åland, i denna lag benämnd byggnadslagen, eller när ett fortsatt bevarande av i denna lag avsedd byggnad inte i tillräcklig grad kan säkerställas med stöd av bestämmelserna i byggnadslagen eller när andra synnerliga skäl föreligger.’

 

Alltså kan lagen inte tillämpas i detta fall då det inte kan anses föreligga sådana synnerliga skäl. Stödet snedvrider konkurrensen på marknaden och syftet med stödet, att bevara bio Savoy, skulle ändå uppfyllts enligt vad utskottet erfarit. Stödet blir ett direktstöd till säljarna av den aktuella fastigheten vilket inte kan anses vara förnuftig användning av samhällsmedel.”

 

Dessa två förslag i enlighet med tredje och fjärde punkten i min reservation till grundbetänkandet.

 

Ltl Johan Ehn:

Herr talman!

Jag ber att få understöda även dessa två förslag lagda av ltl Danne Sundman.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Under diskussionen har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Johan Ehn, föreslagit att till detaljmotiveringen till i betänkandet under moment 46.05.51 fogas ett stycke som framgår av ltl Danne Sundmans och ltl Göte Winés gemensamma reservation till betänkandet.

 

Vidare har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Johan Ehn, föreslagit att detaljmotiveringen i betänkandet under moment 46.60.20 utgår och får den lydelse som framgår av ltl Danne Sundmans reservation till betänkandet.

 

Ytterligare har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Johan Ehn, föreslagit att anslaget under moment 46.60.50 om 100.000 euro utgår samt att detaljmotiveringen i betänkandet under momentet får den lydelse som framgår av ltl Danne Sundmans reservation till betänkandet.

 

Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas om de tre ändringsförslagen var för sig.

 

Först röstas om ltl Danne Sundmans ändringsförslag angående moment 46.05.51. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Danne Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Ltl Danne Sundman: Herr talman! Jag föreslår öppen omröstning.

 

Ltl Johan Ehn: Herr talman! Jag ber att få understöda förslaget om öppen omröstning.

 

TALMANNEN: Öppen omröstning är föreslagen och understödd, varför den kommer att genomföras. Jag ber ltl Ulla-Britt Dahl och ltl Barbro Sundback biträda vid omröstningen.

 

Upprop.

 

Talmannen: ja, Eklöw: ja, Dahl: ja, Sjölund: ja, Carlson: ja, Englund: ja, Aaltonen: avstår, Winé borta, , Sundback:avstår, Anders Eriksson: nej, Ehn: nej, Roger Jansson: nej, Strand: nej, Lindström: ja, Eliasson: ja, Erland: ja, vtm Gunnar Jansson: ja, Åke Mattsson: ja, Sirpa Eriksson: ja, Lundberg: ja, Sjöstrand: ja, Sundblom: ja, Salmén: ja, Slotte: ja, Thörnroos: ja, Karlström: nej, vtm Lindholm: nej, Nordberg: nej, Sundman: nej, Harry Jansson: nej.

 

Vi omröstningen har  18 ja-röster avgivits,  9-röster och 2 har avstått och 1 är frånvarande. Lagtinget har sålunda omfattat finansutskottets förslag.

 

 

Därefter röstas om ltl Danne Sundmans ändringsförslag angående moment 46.60.20. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Danne Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har omfattat finansutskottets betänkande.

 

Slutligen röstas om ltl Danne Sundmans ändringsförslag angående moment 46.60.50. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Danne Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Ltl Danne Sundman: Herr talman! Jag föreslår öppen omröstning.

 

Ltl Johan Ehn: Herr talman! Jag ber att få understöda förslaget om öppen omröstning.

 

TALMANNEN: Öppen omröstning är begärd och understödd, varför den kommer att genomföras. Jag ber ltl Folke Sjölund och ltl Anders Eriksson biträda vid rösträkningen.

 

Talmannen: ja, Eklöw: ja, Dahl: ja, Sjölund: ja, Carlson: ja, Englund: ja, Aaltonen: ja, Winé borta Sundback: ja, Anders Eriksson: nej, Ehn: nej, Roger Jansson: nej, Strand: nej, Lindström: ja, Eliasson: ja, Erland: ja, vtm Gunnar Jansson: ja, Åke Mattsson: ja, Sirpa Eriksson: ja, Lundberg: ja, Sjöstrand: ja, Sundblom: ja, Salmén: ja, Slotte: ja, Thörnroos: ja, Karlström: nej, vtm Lindholm: nej, Nordberg:nej, Sundman: nej, Harry Jansson: nej.

 

Vid omröstningen har 20 ja-röster avgivits, 9 nej-röster och 1 är frånvarande.

Lagtinget har sålunda omfattat finansutskottets förslag.

 

Ht 47

Ltl Danne Sundman: . Under momentet 47.21.41.  Stöd för skogsbruksåtgärder föreslår jag att ett nytt stycke införs med följande lydelse:

 

"Utskottet tillstyrker inte de av landskapsregeringen föreslagna ändringarna. Skogbruket har god lönsamhet och särskilt tillvaratagandet av energivirke kan ske på marknadsmässiga villkor särskilt mot bakgrund av det marknadsutrymme som skapas av det höga oljepriset. Att som landskapsregeringen föreslår stöda detta är dessutom ägnat att indirekt rubba konkurrensen på elmarknaden eftersom detta bränsle också används till elproduktion. Utskottet anser vidare att den föreslagna notifieringen av ett stöd för uttag av energivirke som en miljöförbättrande åtgärd bör ske före några lagstiftningsändringar vidtas eftersom resultatet med all sannolikhet blir att stödet inte godkänns.” Detta i enlighet med min och ltl Göte Winés reservation, punkt 2.

 

Ltl Jörgen Strand: Herr talman! Jag ber att få understöda detta marknadsmässiga förslag!

 

TALMANNEN: Begärs ytterligare ordet? Under diskussionen har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Jörgen Strand, föreslagit att till detaljmotiveringen i betänkandet under moment 47.21.41 fogas ett stycke av den lydelse som framgår av ltl Danne Sundmans och ltl Göte Winés gemensamma reservation till betänkandet.

 

Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas om ändringsförslaget. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Danne Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har sålunda godkänt finansutskottets förslag.

 

Ht 48. Godkänd.

Ht 49. Godkänd.

 

Föreläggs inkomsterna jämte detaljmotiveringar för godkännande enligt avdelningar.

 

Avd. 32 Godkänd.

Avd. 33.Godkänd.

Avd .34 Godkänd.

Avd. 36 Godkänd.

Avd. 38 Godkänd.

Avd. 39 Godkänd.

 

Inkomsterna är därmed godkända.

 

Allmänna motiveringen. Godkänd.

 

Föreläggs betänkandets klämmar.

Föreläggs den första klämmen. Godkänd. Föreläggs den andra klämmen. Godkänd.

 

Begärs ytterligare ordet?

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Under debattens gång har det framkommit att landskapsregeringen arbetar med en ny målformulering för gymnasieutbildningen och kulturutskottet uppmanar till ett meddelande. Jag skulle vilja föreslå att hela lagtinget hemställer om ett meddelande i denna mycket viktiga fråga. Hemställningsklämmen lyder så här:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i samband med höstsessionen kommer med ett meddelande om hur gymnasieutbildningen ska reformeras.”

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag ber att få stöda ltl Barbro Sundbacks förslag till hemställningskläm.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ltl Barbro Sundback, understödd av ltl Danne Sundman, har föreslagit en tredje kläm av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i samband med höstsessionen kommer med ett meddelande om hur gymnasieutbildningen ska reformeras.”

 

Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar med finansutskottets förslag röstar ja, de som röstar med ltl Barbro Sundbacks tilläggsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har omfattat förslaget enligt finansutskottets betänkande.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

TALMANNEN: Talmannen föreslår att lagtinget tar en 15 minuters paus till kl. 10.15 och samtidigt ber jag att få sammankalla talmanskonferensen för att besluta om jordbruksmeddelandet.

(Kl. 10.00).

 

(Kl. 10.27). Plenum fortsätter.

 

 

Föredras, fortsatt behandling ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens meddelande om den åländska jordbrukspolitiken. (M 5/2007-2008).

 

Diskussionen förklarades avslutad den 4.6.2008. Talmanskonferensen föreslår att ärendet inte hänskjuts till utskott. Väcks förslag om remiss? Inget förslag om remiss.

 

Lagtinget antecknar sig meddelandet till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Johan Ehns m.fl. spörsmål om ikraftträdande av plan- och bygglag samt miljöskyddslag. (S 3/2007-2008).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan förslag väckas om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två lagtingsledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Frågan ställs i spörsmålet när landskapsregeringen ämnar sätta de av lagtinget år 2007 antagna lagarna plan- och bygglag för landskapet Åland och landskapslag om miljöskydd i kraft. Det kunde vara ett väldigt kort svar. I landskapsregeringen har vi dragit upp riktlinjerna för arbetet på ett sådant sätt att vi avser att sätta plan- och bygglagen i kraft den 1.9.2008 och miljöskyddslagen senast den 1.12.2008, och notera senast 1.12.

 

Förutom att jag redan har svarat på när landskapsregeringen tänker sätta lagarna i kraft vill jag beskriva läget, varför vi inte redan har satt lagarna i kraft och varför dessa datum.

 

I allmänhet när lagar har gått igenom lagkontrollen och presidenten har givit sitt bifall till att lagarna kan sättas i kraft sätts de i kraft direkt. I dessa två ärenden har det dock funnits vissa problem, dels på grund av att presidenten har ställt ett s.k. partiellt veto och dels på grund av formuleringar som gjorts av högsta domstolen. Detta har gjort att ikraftsättandet har blivit fördröjt eftersom detta har krävt av förvaltningen att man behöver göra en analys, man behöver överväga vilka åtgärder som krävs för att man skall kunna sätta lagarna i kraft till de delar de inte förordnas att förfalla.

 

När det gäller plan- och bygglagen har det funnits en plan från tidigare landskapsregering, från lagtinget när man antog paketet och också från nuvarande landskapsregering, att man sätter lagen i kraft samtidigt som också förordningen och Ålands byggbestämmelse sätts i kraft. Hela paketet samtidigt.

Avsikten har också varit att vi skall ge tillräcklig tid för de berörda, tid och möjlighet att ordna informations- och utbildningstillfällen så att man kan förbereda sig inför förändringarna. Problemet med den här inriktningen uppstod i och med presidentens förordnande att lagen skulle falla till vissa delar. Men det var ändå möjligt att sätta lagen i kraft i övrigt. Det stora problem uppstod på grund av högsta domstolens uttalande om behörighetsfördelningen då det gäller byggbestämmelserna. Enligt HD skulle inte landskapet ha behörighet att föreskriva avvikande standard mot riket eftersom den detaljerade tekniska nivån faller inom rikets behörighet. Den här skrivningen har skapat huvudbry inom förvaltningen och inom lagberedningen: Hur skall man tolka det utlåtandet och samtidigt efterleva lagtingets vilja och beslut?

 

I samband med att lagen sätts i kraft skall också förordningen träda i kraft. Förordningen har utarbetats i förvaltningen parallellt med lagstiftningsprocessen, parallellt med lagkontrollen, parallellt med arbetet i lagtinget. Den förordningen har varit på remiss och just nu görs det slutgiltiga arbetet utifrån remissvaren.

 

Mot denna bakgrund: ett helhetspaket, där lagen, förordningen, tid för mottagande inom branschen samt ett klargörande hur vi skall hantera HD:s synpunkter om byggbestämmelserna har landskapsregeringen dragit upp riktlinjerna för att en rimlig ikraftträdelsedatum sätts till 1 september.

 

När det gäller miljöskyddslagen uppstod också här problem i och med att presidenten förordnade att delar av både miljöskyddslagen och vattenlagen skulle förfalla. Men också i det här fallet kan lagen sättas i kraft oberoende av det och man får reda upp de begreppen samt komma med kompletteringar till den delen. I samband med denna lag är alldeles särskilt ett krav på att förordningen måste finnas samtidigt som lagen träder i kraft. Det som HD säger i sitt utlåtande har också här skapat ett problem därför att HD knyter det uttryckligen samman med den kommande förordningen och säger att det är först när man ser förordningen som man kan konstatera om systemet står i strid med fördelningsbehörigheten mellan landskapet och riket samt huruvida detta är förenligt med EU:s regelverk.

 

Förordningen som anknyter till miljöskyddslagen är under bearbetning, men just den här formuleringen om förordningen av HD har gjort att man alldeles särskilt granskar situationen. Det finns alltså frågetecken här som vi ytterligare håller på och reder ut. Förordningen kommer till den här delen att skickas på remiss och vi vet att det är en fråga där det finns många olika intressen, olika grupper som har intresse av tillämpningen av lagen och hur förordningen formuleras. Därför vill vi från landskapsregeringens sida ge tillräcklig tid för remissförfarandet och verkligen lyssna på vad enskilda medborgare har för åsikter, vad olika näringsidkare tycker, vad olika miljöorganisationer säger. Vi har alltså i den här frågan tagit till extra tid, ända fram till 1 december, och notera att det är senast, vi ser detta som en rimlig datum.

 

Det sägs i spörsmålet att man utgående från respekten för lagtingets beslut bör sätta lagarna i kraft, och så är det. Den här landskapsregeringen respekterar lagtingets beslut och därför är vi alldeles klart inne på linjen att lagarna skall sättas i kraft, men vi följer tidigare upplägg: lagarna sätts i kraft tillsammans med förordningar. Vi måste också ge förvaltningen den tid som krävs för att slutföra det arbetet. Landskapsregeringen respekterar lagtinget och lagtingets beslut. Jag hoppas att också lagtinget respekterar förvaltningen och att det tar en viss tid, alldeles särskilt när det dyker upp svåra problematiska frågeställningar under arbetets gång, som det gör när HD har synpunkt på vår lagstiftning. Det är någonting som vi inte kan ta lättvindigt, det är någonting som vi noga måste analysera och överväga. Sedan kan vi förstås ha synpunkter på om det som HD säger är bra eller dåligt, men vi måste följa och respektera det system som vi har.

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Min replik gäller plan- och bygglagen. Lantrådet sade att problemet i landskapsregeringen uppstod genom HD:s text om standarderna. Det är citerat på sidan 2 i svaret. Frågeställningen till landskapsregeringen blir per automatik: Hur många sådana standarder finns det där finska standarder på grund av HD-beslutet måste tas in i Ålands byggbestämmelsesamling? – i och för sig en oproblematisk åtgärd. Är det fler än tio eller är det färre? Hur jobbigt är det egentligen i förvaltningen? För vår del har vi gjort en genomgång och kommit till att det troligen är ett ytterligt fåtal sådana. Men lantrådet som har hållit på och utrett det här nu i ett halvår vet säkert det exakta svaret!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag påminner ltl Roger Jansson om att presidentens svar kom i februari, från februari till maj har det gått två och en halv månad. I lagberedningen och på byggnadsbyrån har de tagit tag i frågorna och utreder dem. Det är alldeles klart så att det finns en viss problematik. Jag har inte gått in i detalj och tittat på de olika detaljregleringarna, självklart inte, utan det här handlar om en behörighetsfördelning mellan landskapet och riket, där HD har haft synpunkter. Vi har en offentlig förvaltning som har expertisen och kunskapen att göra granskningarna, fördjupa sig i frågorna och analysera dem.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill korrigera mig när det gäller tiden, det är alltså ungefär tre och en halv månad i dag när vi får svaret. Enligt spörsmålssvaret och enligt lantrådets redogörelse är det på grund av problemet som det innebar att HD angav standarderna som fördröjningen har gjorts när det gäller plan- och bygglagen. Då är det viktigt att utreda det som är det väsentliga i debatten, att är de av politiska skäl fördröjningen har skett eller är det på grund av administrativa skäl fördröjningen har skett? Landskapsregeringen svarar att det är på grund av administrativa skäl och då vill jag veta vilken administration det är fråga om. Vilka stora lagstiftningsproblem är det i samband med utformningen av Ålands byggbestämmelsesamling? Som jag ser är det inte några problem som skulle ta mera än högst två dagar att utreda. Därför ville jag veta av lantrådet: Är det inte så, är det faktiskt stora problem som lantrådet angav i sitt svar?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

När plan- och byggnadslagen träder i kraft skall hela paketet också vara färdigt utarbetat. Förordningen skall vara klar, förordningen har varit på remiss, det kom remissvar i mars. Det har arbetats vidare på förordningen. HD:s synpunkt på byggbestämmelserna är inte klart utredd, men det finns en plan för att hela paketet skall vara klart den 1 september. Det är ett konstigt påstående att det skulle vara en politisk förhalning. Varför skulle landskapsregeringen politiskt försöka förhala detta ärende som lagtinget har varit helt enigt om?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Lantrådet frågar sig hur man riktigt skall tolka högsta domstolens utlåtande till den del man har skrivit om förordningsfullmakten som skulle kunna sätta svenska byggbestämmelser i kraft. Till den delen är lagen i princip helt lika som den tidigare byggnadslagen, lagrummet finns redan i dag, så det är ingenting nytt. Vidare tror jag att nu är man lite nervös där på andra Skiftet att dom där ålänningarna verkligen tänker sätta svenska bestämmelser i kraft och det går lite utanför den mentala behörigheten om man säger så! Därför har man försökt gripa efter varje halmstrå för att stoppa det, men det får vi inte låta oss skrämmas av utan tvärtom skall vi konstruera en förordning som uppfyller självstyrelselagens behörighetsfördelning, och till den delen är det bara att konstatera att standarden avviker och den här inte. I huvudsak är det exakt lika, annars måste vi ju riva alla svenska hus som har byggts på Åland!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det var precis som jag sade att vi kan förstås sedan ha synpunkter på vad HD har skrivit och vi kan se hur vi hanterar det. Landskapsregeringens riktlinjer är att man skall lösa problematiken och man skall gå vidare med det som lagen anger, att man skall kunna ha åländska och svenska byggbestämmelser. Det är landskapsregeringens handlingsplan. Vi kan ha synpunkter på vad HD säger, men vi måste respektera vårt system med lagkontroll där HD och presidenten har sin makt. Vi måste också då ta till oss de påpekanden som kommer och hantera det.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Visst är det så att man skall respektera institutionerna. Det som lite förvånar är att man säger sig vara så här pass tagen på sängen. Det här är nog ett problem som man har känt till tidigare. Åtminstone på min tid som ansvarig för den här butiken kände vi nog till att skall det här göras så måste vi konstruera ett slags behörighetskatalog i förordningen där det sägs att det är svenska byggbestämmelser som gäller, men de här och de här undantagen finns där behörigheten mellan landskapet och riket säger att vi måste tillämpa de finländska bestämmelserna. Också frågan om standardisering har ändrat på dessa åtta år ganska avsevärt, till vår fördel, eftersom man mer och mer har en gemensam standard i Europa. Det är den största fördelen med den tid som har gått att det har blivit mer och mer lika. Man måste ju tolka HD:s beslut till ens fördel och då tolkar man det så att det är till den del standarden skiljer sig som vi inte har behörighet, annars är det lika överallt i hela EU.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag kan bara upprepa att landskapsregeringens riktlinje för hur man skall sköta det är att lagen skall efterlevas och vi skall ha åländska byggbestämmelser på svenska.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Eftersom det har varit en väldigt angelägen fråga här i lagtinget att få svenska byggbestämmelser – det är också en rättssäkerhet för både medborgare och de som utför arbetet, byggarna – tror jag också att det finns ett väldigt stort intresse för hur frågan kommer att fortsätta eftersom man i tidigare regering via vicelantrådet Britt Lundberg har drivit frågan med emfas och också miljö- och energitekniska föreningen EMIL har trott och ställt stora förhoppningar om att det här skall genomföras. Vi  har också hört landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson tala om svårigheterna att döma i domstolar och att problem finns. Därför, lantrådet, tror jag att många i dag känner sig osäkra huruvida landskapsregeringen faktiskt arbetar med den här frågan och faktiskt prioriterar för på tre månader borde man ha lyckats bättre.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Återigen! Vi måste också respektera det system vi har med lagkontroll, där presidenten har sin makt och högsta domstolens utlåtande måste man beakta och fundera på hur man hanterar det. Det är en del. Den andra delen är att förordningen också skall vara färdig när lagen sätts i kraft. Därför har landskapsregeringen skrivit i sitt svar att lagen och förordningen kommer att sättas i kraft den 1 september.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Lantrådet säger att man måste lyssna på HD och man måste ta till sig, det är sant! Men landskapsregeringen måste också leverera och ge resultat. Man måste i det här fallet, tror jag faktiskt hela lagtinget anser, också leverera resultat. Man måste prioritera frågan. Det är många som väntar på det här, man kan inte gömma sig bakom en massa ord, utan regeringen måste, ytterst lantrådet, ha en åsikt om vad standardiseringsnormer betyder. Vad är det för någonting, hur skall vi hantera det här? Man har fortfarande inte svarat på hur man hanterar just standardiseringsnormen inom landskapsförvaltningen.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag tycker att det var precis just det som jag sade, att vi har givit riktlinjer för att det fortsatta arbetet skall göras klart och så att vi kan sätta lagen i kraft den 1 september. Det är vad landskapsregeringen har svart på spörsmålet och det är också det svar som jag ger i dag: vi levererar på så sätt att vi sätter lagen i kraft 1 september.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Lantrådet uppehåller sig vid formalia och hur svår processen är. Vi har analyserat den i vårt parti och skulle man prioritera ärendet på lagberedningen skulle det gå mycket fortare att få lagarna i kraft. Men min uppfattning är, utgående från hur liberalerna agerade när det gällde miljöskyddslagstiftningen i förra lagtinget, att man var emot den och försökte på alla sätt att få omkull den, också till vissa delar i plan- och bygglagen. Min uppfattning är, utgående från de uttalanden som kansliministern har gjort om svenska språket och liknande, att det här är politiskt.  Min fråga blir då, eftersom målsättningen i den förra landskapsregeringen var att förenkla plan- och bygglagen, göra den tydlig gentemot medborgarna, avbyråkratisera miljöskyddslagstiftningen, att står lantrådet fortfarande politiskt bakom de värderingar som finns i lagstiftningarna eller kommer man att via förordningar att försöka strypa avbyråkratiseringen och förenklingen?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Tvärtom har det funnits en verkligt bred politisk enighet att man skall sträva efter förenklingar i byråkratin, både när det gäller plan- och bygglagen och när det gäller miljöskyddet. Det är en linje som den här landskapsregeringen fortsättningsvis jobbar efter. Förordningarna bygger på lagstiftningen, inte kommer vi att införa ett ytterligare krångligt regelverk via förordningsfullmakten utan det är lagen som anger riktlinjerna. Vi har under många år jobbat för att plan- och bygglagen skulle tas; i olika konstellationer har vi försökt göra det. Jag vill verkligen understryka att det finns definitivt inte några politiska aspekter här utan det är helt enkelt så att man inom förvaltningen har analyserat frågan noggrant, man har funderat, vänt och vridit på den och alldeles särskilt när det gäller plan- och bygglagen och byggbestämmelserna.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Det är bra att man inte ändrar den politiska inriktningen. Men jag blir lite konfunderad när jag ser hur lantrådets kabinett uttalar sig i enskilda frågor. Har man inte diskuterat igenom det här i landskapsregeringen? Vi skall också komma ihåg att lagtinget satte en oerhörd press på förra landskapsregeringen att vi skulle få fram plan- och bygglagen, vi skulle få fram förenklingar av miljöskyddslagstiftningen, inte minst betonade ledamoten Perämaa det hela tiden. Vi måste t.o.m. ta till näringsutskottet för att få det behandlat och få igenom det före valet. Därför förstår jag inte den lågprioritering som nu finns hos landskapsregeringen när det gäller att få fram förordningar och andra dokument för att kunna sätta dem i kraft. Det känns som om det finns vissa politiska moment här som gör att man fördröjer det och vill fundera ytterligare.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Man skall ha det alldeles klart för sig att när man stiftar en lag är det en komplicerad process och det krävs också att det finns tid tillräckligt för att göra det. Påskyndar man arbetet för mycket kan det komma komplikationer efteråt. I det här fallet är komplikationen den att presidenten har tittat på båda lagarna, har givit ett partiellt veto, högsta domstolen har synpunkter på båda lagarna. Det är det som är komplikationen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Lantrådet sade i sitt svar när hon berättade om den omfattande remissen att landskapsregeringen vill lyssna och lyssna. Det är säkert bra, men frågan som inställer sig är: Vad vill landskapsregeringen själv? Hur viktigt är det svenska språket? Det är nämligen det som det här i grund och botten handlar om. Lantrådet sade att HD:s tolkning var problematisk, det har jag förståelse för, men jag var själv ansvarig minister när HD faktiskt tog, och jag vågar säga det öppet, ett politiskt beslut om laxtvisten. Det första jag fick fundera på då var att hur skall vi komma runt det beslutet. HD säger nu att regleringen på lagnivå hör i huvudsak till landskapet, medan det finns vissa tekniska detaljer som hör till riksbehörigheten. I det sammanhanget börjar den ansvariga ministern Roger Eriksson, föga förvånande, ”jolma” om att det går inte att göra någonting! Det är klart att det går att göra någonting om den politiska viljan finns. Därför tycker jag att ltl Roger Janssons fråga är synnerligen befogad, att är det politik eller är det administrativa problem? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag vet inte hur många gånger jag skall säga, att det finns inte någon politisk förhalning i detta ärende. Det är presidenten och HD som har gjort sina påpekanden och det bör man också väga in i det fortsatta arbetet. Vi kan inte komma runt det och man måste också då respektera att i den offentliga förvaltningen krävs det en viss tid för att man skall reda ut alla begreppen. Det är det som nu håller på att ske. Politiskt har vi givit klara riktlinjer: båda lagar skall i kraft, båda förordningar skall vara klara och vi har också givit rimliga datum för det. Den omfattande remissen, vill jag understryka, handlar inte om plan- och bygglagen; den remisstiden gick ut i mars, medan miljöskyddslagen går ut ganska snart på remiss och remissvaren kommer således in någon gång i början av hösten.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är klart att man skall tro gott om folk och jag tror på lantrådet när hon säger, att det finns ingen politisk förhalning av detta ärende, men vi har alla tagit del av de uttalanden som den ansvariga ministern har gett efter HD:s tolkning. Representanterna för byggsektorn, som har träffat den ansvariga ministern, var oerhört upprörda och om jag inte missminner mig ifrågasatte också den liberala lagtingsledamoten Raija-Liisa Eklöw om det blir rättssäkert om man använder de svenska byggbestämmelserna. Frågan var lite märklig på det sättet att i den situation vi har levt i nu vet inte ens de som berörs av regelverket vad det står i det på grund av att det är på ett främmande språk – på tal om rättssäkerhet. Mot den här bakgrunden undrar man förstås om det är politiska skäl bakom fördröjningen,  men vi får utgå från det som lantrådet säger . Ändå, vilken strategi har landskapsregeringen, vad är de tekniska problem som hör till rikets behörighet? Jag håller nämligen helt och hållet med ltl Roger Jansson att det här kan man sätta i kraft ganska snabbt, om man prioriterar det politiskt, men det gör inte den här landskapsregeringen.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Återigen! Landskapsregeringen har nu givit förvaltningen i uppdrag om riktlinjer. Lagen skall sättas i kraft den 1 september, till dess skall man ha förordningen klar, man skall ha tid för utbildnings- och informationsmöjlighet för dem som tar emot paketet, men man skall också reda ut komplikationerna som uppstått på grund av HD:s uttalande. Och det kan vara så att det är så enkelt som ltl Anders Eriksson säger; jag har inte i detalj gått in och tittat exakt på det tekniska. Däremot litar jag fullständigt på vår lagberedning att de har så gedigen kunskap att de kan göra bedömningarna och se vilken väg vi skall gå vidare. Det är förvaltningens uppdrag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det har varit en stor enighet i flera lagting och i ännu flera landskapsregeringar om att vi skulle införa byggbestämmelserna på svenska. Vi har inte beslutat det på grund av de svenska bestämmelserna skulle vara bättre, avvikande eller inte avvikande, utan just för att de är på svenska. Då tycker jag att högsta domstolen som den högsta lagtolkaren också, om den inte tillåter oss att ha avvikande standarder på svenska, borde föreskriva att rikets myndigheter verkligen skall se till att alla standarder och bestämmelser finns på svenska. Då är frågan: Har den här diskussionen förts någonstans, är det någonting som landskapsregeringen tycker att skulle vara viktigt? Vi har ändå en språklag som skall följas.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Inte med anledning av den här frågan därför att landskapsregeringens linje är att svenska byggregelverken skall börja tillämpas på Åland och därför behöver man inte föra den diskussionen. Däremot håller jag med ltl Gun Carlson om att vi skall i alla sammanhang där vi har möjlighet och där vi möter den här problematiken alltid hävda att myndigheterna sköter vår service på svenska, det är alldeles självklart, men i det här fallet finns det ingen anledning därför att riktlinjen är att vi skall införa de svenska byggbestämmelserna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn:

Herr talman!

September månad föregående var en hektisk månad för lagtinget. Vi fattade ganska många viktiga beslut. Den 21 september fattade vi ett beslut om en miljöskyddslag som skulle avbyråkratisera och förenkla hanteringen kring miljötillstånd utan att för den skull tumma på miljön. Den 24 september fattade lagtinget ett beslut om en ny plan- och bygglag som innehöll viktig modernisering av lagstiftningen, men framför allt handlade det om att skapa förutsättningar att kunna jobba på svenska också inom byggbranschen, någonting som vi har hört redan här i debatten i dag att var någonting som man hade jobbat för länge. Det var två väldigt viktiga beslut som togs.

 

Vi skriver i dag den 5 juni 2008 och lagarna är fortfarande inte satta i kraft. Det måste nog betecknas som ganska anmärkningsvärt. Visserligen har vi nu fått beskrivet för oss att det har funnits vissa problem, men frågan är om de problemen är av den digniteten att det faktiskt skall försena det på det här sättet. Handlar det snarare om i vilken ordning man prioriterar eller vad man sätter högst upp i landskapsregeringens arbete? Jag skall återkomma till det senare.

 

Om vi börjar med plan- och bygglagen får vi i svaret på spörsmålet och nu också från lantrådet muntligen veta att vi har fått ett partiellt veto, det är några paragrafer som har fallit och HD för också en diskussion om standarder som behörighetsområde. Samtidigt konstaterar man ganska snabbt i det svar som ges till lagtinget att det här är inget hinder för att lagen skall kunna träda i kraft. Tittar man på vad det handlar om, så handlar det om vem som skall fungera som marknadstillsynsmyndighet och kommunala avgifter för parkeringsplatser. Det kan inte ha varit så svårt från landskapsregeringens sida att konstatera att just de bitarna inte var ett hinder för att sätta lagen i kraft. Ändå för man fram det här som en av de större bitarna till varför man inte kan sätta lagstiftningen i kraft.

 

När det gäller HD:s diskussion om behörighetsområde har jag förståelse för att man där måste fundera hur man skall göra. Men det är klart att både branschen och vi som har varit med och drivit genom lagstiftningen blir rätt förvånade när vi den 28 mars kan läsa i tidningen att Energi- och miljötekniska föreningen EMIL har haft ett möte tillsammans med ansvarige kansliministern Roger Eriksson och han säger så här – jag citerar från tidningen och det är mycket möjligt att det inte är ett rätt citat av ledamoten Roger Eriksson – ”Har vi svenska regler blir det svårt med rättspraxis. Vi kan inte ta in utländska regler i vårt rättssystem.” Det här går i stor utsträckning mot det som lantrådet nu säger, att man faktiskt jobbar utgående från att mana vill göra det. Jag är glad att lantrådet säger det och att det här svaret finns. Men till bakgrund för spörsmålet ligger också kansliministerns uttalande som inte har blivit dementerat; det har t.o.m. ställts frågor om det här i frågestunden.

 

Vad gäller diskussionen om HD:s funderingar kring behörigheten dök också den frågan upp i mars eftersom vi hade ett förslag från landskapsregeringen om energibesiktning och energiprestanda. Social- och miljöutskottet behandlar den här frågan och ett enigt utskott, vill jag betona, skriver så här den 17 mars, vilket lagtinget sedermera omfattade: ”Landskapsregeringen kan enligt utskottet utforma bestämmelserna i enlighet med det svenska regelverket, om detta är ändamålsenligt och förutsatt att HD:s relaterade ståndpunkter beaktas, alternativt införliva motsvarande riksbestämmer i den åländska lagstiftningen.” Delar inte landskapsregeringen den bedömningen? Har man fortsatt att analysera den? Då är det en rätt anmärkningsvärd situation där ett enigt social- och miljöutskott under ledning av liberalen ltl Åke Mattsson just har fört det här resonemanget och jag har inte hört att landskapsregeringen heller skulle ha sagt att det i det här fallet skulle vara något problematiskt utgående från den biten. Framför allt den sista delen av utskottets förslag gör att det här blir ganska enkelt; är det så att man inte kan göra på något annat sätt plockar man in de finska bestämmelserna i de få fall som det högst troligen kommer att innebära.

 

Det är ändå skönt att läsa det som står i spörsmålssvaret och det som också lantrådet med kraft har lovat härifrån talarstolen. Landskapsregeringen anser att införande av de svenska byggbestämmelserna är en viktig språkpolitisk åtgärd. Vi håller helt och hållet med. Man säger också att 1 september skall detta införas. Också jättebra! Jag är tacksam för att det här svaret kommer, men fram till dess att vi ställde spörsmålet har det här svävat i ovisshet. Signalerna om att det här skulle ske den 1 september har definitivt inte kommit ut och framför allt inte till branschen. Den har inte haft den här insikten utan de signaler vi har fått är att man drar ut på tiden och det verkar som om man inte kommer att genomföra det, antagligen också framför allt utgående från det uttalande som kansliminister Roger Eriksson gjorde i mars detta år.

 

Fortsättningsvis kan jag konstatera att lagstiftningen togs här i lagtinget den 24 september och man kan inte sätta den i kraft förrän 1 september följande år! Det är en ganska lång tid och visar nog på att prioriteringen av ärendet inte har varit den högsta. Jag är medveten om lagstiftningskontrollen och hela den biten, men det är i ytterst få fall som vi har fått uppleva någonting liknande. Jag har försökt att leta, men jag har faktiskt inte hittat någonting där vi har fått vänta lika länge på att sätta lagstiftning i kraft. Detta gör att man börjar fundera en hel del.

 

Går vi till miljöskyddslagen lyfter landskapsregeringen också där i sitt svar fram det partiella vetot. Det finns otydliga delegeringsbestämmelser och högsta domstolen säger också att det är av vikt att man ser till att man får en förordning som inte går över behörighetsområdena. Även där är det på samma sätt att när man har fått svaret måste man sätta igång och jobba för att åstadkomma det här. Presidentens svar kom i februari. Min fråga till landskapsregeringen blir – remissen är på väg – hur långt har man kommit, när kommer remissen att gå ut, nu före sommaren, är det i augusti eller är det under hösten? En lång tid har gått. Jag kan också säga att det har påverkat min vilja att ställa ett spörsmål i frågan; jag vet att när vi tog det här beslutet så fanns det ett motstånd också, vi var inte eniga i lagtinget om att ta lagen och utgående från det har jag också känt att det kanske kan vara på det sättet att man inte vill sätta lagstiftningen i kraft. Jag tycker att det är lite oroande att man skall behöva känna en sådan sak. Lagtinget har trots allt fattat ett beslut. Tidpunkten är en fråga om prioritering och jag tycker att tyngdpunkten på prioriteringen i landskapsregeringens arbete borde vara att se till att också förverkliga de beslut som är fattade av lagtinget. Sedan finns det många, många andra prioriteringar som man också måste lyfta fram, men lagtingets beslut måste ändå vara det som sätts högst upp på dagordningen.

 

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag har en viss förståelse för de svårigheter som landskapsregeringen har haft med dessa två lagstiftningar, men varken i det skriftliga svaret eller i det svar som lantrådet i dag har levererat till oss har man kunnat visa på att det skulle ha funnits sådana bekymmer att det kan ta upp till ett år från lagtingets beslut till dess att vi får en lag i kraft. De förklaringarna finns inte i dagsläget. Så inställer sig också frågan: Varför ställer landskapsregeringen i sitt svar så stor tyngd vid presidentens partiella veto, då man själv i båda fallen konstaterar att det inte har någon speciellt stor betydelse! Landskapsregeringen avvisar det med i princip en mening, så det måste tyda på att det inte har varit speciellt svårt att komma fram till att det inte har någon betydelse för lagstiftningen. Det finns också en inledning på spörsmålssvaret som jag har funderat en hel del på när man först lägger vikten vid det partiella vetot och sedan undervisar man dessutom lagtinget om att så här går det till ungefär som att vi inte skulle vara medvetna om hur saker och ting fungerar och sedan avvisar man det här. Då ställer jag mig frågan: Vad är det egentligen som är orsaken till detta? Försöker man nu att visa på en sak men säger någonting annat? Man har egentligen inga konkreta svar på varför det tar så väldigt lång tid. Just utgående från de omständigheter som finns här infinner sig hos mig en känsla av att landskapsregeringen har åtminstone funderat på att komma till andra lösningar än det som har varit lagtingets beslut utan att föra hit det i dagsläget, man har haft en målsättning att kanske längre fram hitta andra lösningar och komma med nya förslag. Det tycker jag också är anmärkningsvärt. Först sätter man åtminstone lagarna i kraft och sedan kan vi börja resonera om det är så att den nya majoriteten har andra åsikter om hur saker och ting skall göras. Då för man nya lagframställningar till lagtinget, det är åtminstone det normala, tycker jag.

 

Allt det här ger mig tanken att kanske det är så att vi i lagtinget i framtiden när det gäller viktiga lagar också måste överväga att själva slå fast tidpunkten för ikraftträdandet. Vi har inte haft en sådan tradition, vi har just utgående från att det krävs större paket med förordningar osv. låtit landskapsregeringarna sköta de här bitarna, men efter det här blir jag lite osäker. Jag tycker åtminstone att det är värt en tanke.

 

Svaret på spörsmålet ger dock hopp om att man nu kan skrida till verket. Landskapsregeringen ger löften om att saker och ting skall åtgärdas, landskapsregeringen säger att de båda lagstiftningarna skall sättas i kraft och det är jättebra. Jag tror att spörsmålet också har varit en liten katalysator för att få fart på det. Men för att ytterligare stärka upp svaret kommer jag att föreslå en hemställan till landskapsregeringen som lyder på följande sätt:

 

Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen vidtar nödvändiga åtgärder för att senast den 1 september 2008 sätta de av lagtinget antagna lagarna, plan- och bygglag för landskapet Åland samt miljöskyddslag för landskapet Åland, i kraft.”

 

Jag antar att det jag kommer att få som svar är att det här är omöjligt och mitt svar på det är att det beror på hur man prioriterar!  Sätter man kraft på att göra saker och ting kan man också få det gjort!

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Här har citerats artiklar i tidningarna från ett arbetsmöte som jag upplevde som konstruktivt. På det mötet hade vi en bra diskussion och jag har uttalat farhågor med förfarandet att ta in utländska regler i vårt eget regelverk. Det är klart att det heter landskapslag, men problemet är att vi inte har någon rättspraxis att följa utan vi måste skapa ett helt eget. Jag kan garantera att Ålands tingsrätt inte tittar på t.ex. i det här fallet Sveriges HD-fall, utan vi måste ha ett nytt utarbetat rättspraxissystem. Det är det som är risken med det hela och det har jag uttalat mig om. Det andra gällde standardens antal. Jag diskuterat flera gånger med lagberedningen och det är ganska många, det är långa listor med olika standardiseringar. Problemet är att vi vill att Boverkets regler skall gälla och där finns det svenskspråkiga standardiseringar men som inte till alla lyder under de finska byggbestämmelserna. Det är själva kärnan i det hela. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Först vill jag tacka för förtydligandet. Det är bra att landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson nu säger att det inte handlar om att man inte skall kunna använda utgångspunkten i de svenska byggbestämmelserna, det handlar om att man måste göra det på rätt sätt. Det var inte riktigt så som det sades tidigare, då sade man att vi kan inte ta in utländska regler i vårt regelsystem. Det uppfattade jag och jag tror också mötet, om jag har förstått artikeln rätt och sådana som har varit på mötet, uppfattade att det var väldigt svårt att överhuvudtaget använda sig av svenska byggbestämmelser. Återigen dyker diskussionen upp om hur många standarderna är och nu säger landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson att det är ganska många, sida upp och sida ner, säger han också. Vad är ganska många? Är det 10, är det 30 är det 100, är det 200?

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Man kan diskutera hur länge som helst om hur jag blivit citerad, men faktum är att jag framförde farhågorna med detta förfarande och att vi måste arbeta ut en egen rättspraxis. Standardiseringarna är många och hela kärnan i problematiken är att de inte alltid finns på svenska. Förordningen bygger på det här. Skall man skriva egna måste vi översätta allting och då har vi förlorat själva idén med hela systemet, dvs. tillämpning av Boverkets normer.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Jag kan konstatera för det första att vi är eniga vad gäller den första delen.

 Vi skall genomföra de svenska byggbestämmelserna, det är bra. Jag får inget svar vad gäller standarden, ”de är många”. Till sist säger också landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson att det är problematiskt med att översätta. Det var kanske det som liksom var syftet att man skulle kunna göra det på svenska! Det är kanske lite förvånande att ministern säger att det skulle vara problem med språket! Det kan det väl ändå inte vara i regelverk som vi skall tillämpa!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag är den första som aldrig kommer att vika från att de svenska byggbestämmelserna skall införas på Åland. Jag skall i så fall bli övertygad om att det av någon orsak skall vara fullkomligt omöjligt, men det blir jag inte av HD:s utslag. Att införa de svenska byggbestämmelserna på Åland är språkpolitiskt en väldigt viktig fråga. Jag vill också försäkra er om att jag har inte upplevt något motstånd från mina regeringskolleger i landskapsregeringen och det är inte heller några andra lösningar på väg, ifall det är någon som oroar sig och funderar på det. Det har varit en klar linje och en klar strategi från landskapsregeringen att det som lagtinget har slagit fast, lagtingets vilja, intentioner och beslut skall följas. Därom finns inget tvivel.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Jag vet att vicelantrådet Britt Lundberg har drivit de här frågorna med kraft. Det såg jag redan under föregående landskapsregering och jag är glad att också här i dag kunna konstatera att den kraften fortfarande finns kvar, man driver det med full fart framåt. Vi har väl sett det från oppositionens sida och också utanför det huset som att det inte har gått med full fart, men jag tar vicelantrådet Britt Lundberg på orden och tror på att vi nu med gemensamma krafter också skall kunna se till att ärendet ros i hamn.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag kommer att återkomma i ett anförande och mera redogöra för hur hela processen har gått.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Också jag önskar understryka att lagtingets beslut om antagande av den nya miljölagen skall följas samt att lag och förordning skall träda i kraft samtidigt.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Jag är glad att spörsmålet leder till att vi nu får fram klara och tydliga signaler från landskapsregeringen att man jobbar vidare i den riktning som vi en gång här har beslutat. Det som nu krävs är handling som går lite snabbare än det som kanske landskapsregeringen i början har ställt i utsikt. För min del skulle jag gärna se att vi kunde få en lagstiftning som träder i kraft något snabbare än över ett år och tre månader efter det att lagtinget har fattat beslut, oaktat presidentens granskning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Ltl Johan Ehn uppehöll sig mycket kring frågan om presidentens partiella veto, att vi hade fäst stor vikt vid det i spörsmålssvaret, men det hade egentligen inte så stor betydelse, så tolkade jag ltl Johan Ehn. Så är det förstås inte. Det är självklart att när presidenten kommer med ett veto faller lagen till de delar som pekas ut, då måste man göra en analys, vad innebär det, vilka kompletterande åtgärder måste vidtas för att man skall följa upp det? Så är det alltid när presidenten ger ett veto att man måste stanna upp i processen och klargöra läget. Därför har det förstås en betydelse, men vi ville i spörsmålssvaret understryka, att det som verkligen komplicerade situationen var HD:s utlåtande, det har varit den svåraste nöten att knäcka.

 

Jag vill igen understryka att fördröjningen också hänger ihop med målet om att lagarna sätts i kraft, dvs. paketlösningen med förordningarna i skick, omfattade av en bred allmänhet efter ett omfattande remissförfarande med tillräckligt lång tid. När det gäller miljöskyddslagen har inte den förordningen ännu skickats ut på remiss. Målet är att den skall skickas ut så att man får svaren till hösten; om vi verkligen vill lyssna på dem som blir berörda, så kommer vi inte att kunna ge en tillräckligt lång remisstid så att människor hinner reagera. Därför blir tiden till 1 september för kort. Landskapsregeringen vill ge förvaltningen en rimlig möjlighet att väga in många olika åsikter, som det faktiskt finns i just den här specifika frågan och många olika intressen. Den är därmed också rätt svår för att väga ihop de intressena. Därför har vi i spörsmålssvaret satt senast 1 december, notera ”senast”. Målet är att vi jobbar på så fort det går, men vi har ändå satt en rimlig gräns.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Det är intressant att höra lantrådets diskussion just om lagstiftningsgranskningen och att den har föregåtts av en lång analys. Det som jag fäster mig vid i själva spörsmålssvaret är de väldigt korta konstaterandena, man för egentligen inget resonemang om någon analys utan först säger man att lagen kan fungera utan dessa bestämmelser, när det gäller plan- och bygglagen och om miljöskyddslagen skriver man: ”Trots att dessa bestämmelser förordnats att förfalla kan och bör lagen träda i kraft.” Därav mitt uttalande om att man å ena sidan lyfter fram att vetot har varit väldigt avgörande men å andra sidan säger man att det kanske inte är det i alla fall, också med tanke på inledningen av spörsmålet. Hur långt har man då kommit när det gäller miljöskyddslagens förordning? Kommer den att skickas ut nu eller kommer den i höst? Det var lite oklart än så länge. Så till det sista: det är bra med förtydligandet om ”senast” för så står det inte i svaret, utan där står det om miljöskyddslagen den 1 december i år.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är jag medveten om men vi har alltså diskuterat senast, även om det inte direkt står här. När det gäller presidentens veto och att vi inte har gått in desto mer och beskrivit de olika analyserna beror det på att spörsmålet ställer frågan: När skall vi sätta lagarna i kraft? Av den anledningen har vi skrivit varför processen fördröjs. Jag kan nämligen hålla med om att processen fördröjs, för skulle det ha varit en normal situation, presidenten och HD skulle inte haft några anmärkningar, då skulle lagen har varit i kraft. Det måste jag ändå tillägga, att kanske inte miljöskyddslagen, för där tror jag inte att man skulle ha haft remisstiden färdig. Byggnadslagens remissvar kom in i mars och då skulle man ha kunnat påskynda det.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Det är inte direkt ovanligt i och för sig att vi i olika lagstiftningsärenden har det fenomenet att vissa paragrafer i lagarna faller, dvs. det partiella vetot, men det är trots allt på det sättet att inte brukar förseningen bli så lång som nu. Det hade varit mycket, mycket enklare att diskutera det här om man också hade sett att de hade rört sig framåt, men jag får både i svaret och i de diskussioner som har förts innan känslan av att man egentligen inte har riktigt kommit igång med arbetet att förverkliga utan det har varit en litet lägre prioritet på dem, det har funnits annat som landskapsregeringen har prioriterat högre. Vi har t.ex. här i lagtinget behandlat ett otal meddelanden, visserligen bra, men jag tycker att prioriteringen borde i första hand ligga på att faktiskt förverkliga de beslut som lagtinget tidigare har tagit och i andra hand att just komma med den typen av arbete till lagtinget som meddelande och liknande.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är så att landskapsregeringen har dragit upp riktlinjerna hur vi vill ha det och det är på så sätt vi prioriterar ärenden i landskapsregeringen. Vi säger att det och det och det vill vi jobba vidare med och ger de signalerna till förvaltningen, som sedan jobbar vidare i den riktning som landskapsregeringsledamöterna pekar ut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Lagtinget och särskilt oppositionen har en rad instrument att ta till när man skall utöva den parlamentariska kontrollmakt som lagtinget är satt att utöva. Spörsmålsinstrumentet är kanske det allra kraftfullaste även om det är nästhögst i hierarkin. Det är misstroende som är det högsta, men då är det en annan situation. När oppositionen väcker ett spörsmål brukar det kunna hända en hel del. Av spörsmålssvaret kanske inte allting som har hänt framgår, men det att regeringen måste komma med ett svar och prata ihop sig kring vad man driver för politik brukar ofta ändra på en hel del och det tror jag att det har gjort i det här fallet.

 

Det sägs inte, det står inte i svaret, det skrivs inte och det hörs inte i massmedia, men jag vill påstå att spörsmålet har rört om en hel del.

 

Före spörsmålet inlämnades hörde vi från officiella uttalanden och från landskapsregeringen att detta med svenska byggbestämmelser var nog så problematiskt att det skulle man, mer eller mindre, inte genomföra. Nu hör vi efter spörsmålet att nej, så är det inte, det skall genomföras och de problem som finns skall lösas. Före spörsmålet hörde vi illasinnade rykten, vill jag säga, om att miljöskyddslagen skulle man inte sätta i kraft, för man skulle ta fram en ny lag, man skulle backa och ändra lagen till det sämre, alltså tillbaka till hur det var före den nya lagen. Detta får vi nu avfärda som illasinnade rykten och så är det alltså inte, det var inte så att någon satte och snidde på någon ny lag utan man skall sätta lagen i kraft.

 

Allt sådant här reder upp sig när spörsmålet lämnas in och man tvingas svara.

 

När det gäller de aktuella lagarna har åtminstone jag en större förståelse för att plan- och bygglagen dröjer en aning, men när det gäller miljöskyddslagen förstår jag inte riktigt vad problemet är, annat än att de illasinnade ryktena nog innehöll en viss sanningshalt… Vi blir ungefär som efter Kristi födelse och före Kristi födelse, om man får vara lite kyrklig. Jag hotade med att ta med Dagens lösen igen, men jag gjorde inte det! Så blir det politiskt, det bryter av i en ny verklighet efter spörsmålet.

 

När det gäller plan- och bygglagen är den stora frågan att man skall införa de, som vi kallar, svenska byggbestämmelser. Det är en intressant diskussion som förs här i dag och det är jättebra att man är så här tydlig i svaret och att de från landskapsregeringen och majoriteten som har uttalat sig är tydliga, för dagens situation är ytterst problematisk. Det är så att den bestämmelse som är i kraft i dag på Åland finns inte på svenska, de finns inte översatta och även om de finns översatta är det många av dem som inte trycks; de säger om man ringer och frågar, att, nej, men vi ids inte trycka, det är bara ni ålänningar som frågar efter det här, man kan inte börja trycka enstaka. De finns alltså inte heller att få i tryckt format, så det är väldigt illa. Och då skall man komma ihåg, mot bakgrund av den diskussion vi just har haft om rättssäkerhet, att då sätter man byggbranschen i en verkligt svår situation, dels finns inte bestämmelserna översatta eller inte tryckta och dels är det faktiskt så, om man gör en teleoligsk tolkning av självstyrelselagens 43 §, de gäller inte på Åland, det som inte är översatt så gäller inte som lag eller förordning eller lägre stående beslut. Det här är inte reglerat med finsk bestämmelse utan det är oreglerat i lag. Det är synnerligen icke-rättssäkert! Därför är det av absolut nöd att vi får regelverket igång i landskapet. Det är så att det här är vissa delar av regelverket, det skall sägas, det allra mesta finns översatt, men det finns fall där man inte kan få fram översatt material när det gäller de finländska byggbestämmelserna. Det borde vara ett stort problem för byggföretagare i Svenskfinland, men där sväljer man förtreten och läser på finska, kan finska, man när tvåspråkig. Det här är enbart ett åländskt problem.

 

När det gäller att införa bestämmelsen har det diskuterats en hel del här, och det krävs ju lite hantverk, det skall man vara ärlig och säga, att det är första gången man gör en så här stor operation, sätter ett utländskt regelverk i kraft. Det krävs skickligt hantverk från lagberedningens sida, men så länge har man hållit på och funderat på det här att det är nog ingenting som man inte klarar av, det är ingenting man inte vet hur skall gå till. Som jag sade i en replik skall det gå till så att man konstruerar ett slags behörighetskatalog, man sätter de svenska reglerna i kraft, men med det här undantagen, så räknar man upp allt som är undantag. Då måste man också se till att undantagen översätts och är det så att de inte blir översatta i Finland får vi göra det själva och skicka räkningen till statsrådet, enligt självstyrelselagen.

 

När det gäller högsta domstolens utlåtande så visst skall man vara försiktig med att säga högsta domstolen agerar politiskt, men det finns, som sades här tidigare, fall i historien där det mellan raderna är ganska mycket politik, och det skulle jag säga att det är också i det här fallet. Visserligen är man formellt korrekt, men det andas i alla fall en frustration över att nu tänker dom där ålänningarna verkligen göra slag i saken och sätta svenska bestämmelser i bruk och då tar det på något vis i den finska folksjälen så att man måste absolut gripa efter det sista halmstrået för att eventuella få de där bångstyriga ålänningarna på andra tankar! Det gläder mig dock att tankarna fortfarande är desamma och det står uttryckligen i svaret. Det är ytterst viktigt att man inte låter sig skrämmas av det, utan man kavlar upp ärmarna ännu längre och tar tjuren vid hornen och fixar till förordningen.

 

Det skall också sägas att det lagrum man har i dag skiljer sig inte egentligen alls från det lagrum som finns i den lag som gäller i dag. Förordningen om byggbestämmelsesamlingen kan man alltså sätta i kraft, och har kunnat sätta i kraft i åtta års tid, eftersom lagrummet finns. Det finns vissa anpassningar sedan i lagen, men de är också enkla att i en sådan här behörighetskatalog göra undantag från. Det som lagtinget egentligen trodde att man gjorde i höstas, så gjorde man egentligen inte och det sade jag också vid behandlingen av plan- och bygglagen. Visserligen skrev man i motiveringarna, men själva den laga grunden fanns tidigare, förordningsfullmakten. Detta vill jag säga om plan- och bygglagen.

 

När det gäller miljöskyddslagen är det av yttersta vikt att den sätts i kraft. Vi är alla eniga om att man måste bekämpa onödig byråkrati. Vi får alla acceptera mera byråkrati än hur det var förr, men sådan byråkrati som inte leder till någon förbättring för miljön skall vi absolut ta bort och det är det som det handlar om i miljöskyddslagen. Man tar bort sådan byråkrati som bara leder till byråkratisering och inte till hållbar utveckling. Den allra viktigaste åtgärden landskapsregeringen kan göra för hållbar utveckling är alltså att sätta den nya miljöskyddslagen i kraft, den allra viktigaste, den har man på ett beslutsavstånd. Det tycker jag att man skall göra i stället för att påbörja nya projekt kring hållbar utveckling. Sätt den här hållbara lagen i kraft först, sedan kan ni göra resten! Prioritera den!

 

Till sist, herr talman, vill jag föra ett principiellt resonemang kring tiderna. Det är visserligen så att det har varit ett val, det har kommit en ny regering, det är många nya ministrar i regeringen som man måste ha respekt för att, lite skämtsamt sagt, de måste hitta till rummet, men man måste också hitta runt i alla regelverk och strukturer samt rutiner. Men ändå är det under all kritik att det skall ta ett helt år och t.o.m. längre att sätta en lag i kraft som lagtinget under väldig brådska behandlade. Plan- och bygglagen tar nästan ett helt år att få i kraft och miljöskyddslagen tar ännu längre! Det är på tok för länge, man måste komma till att den kan träda i kraft 1 september. Man kan ge kortare remisstid, för det verkar vara lite politiskt med remisstiden; i en del sammanhang är det inte alls remiss, så är det en kort tid och en lång tid, det beror lite på hur länge man vill att det skall ta! Min undran är här varför det skall vara så lång remisstid. Och även om det skall vara remiss måste man kunna ha – det blir kritik mot den förra landskapsregeringen också – detta förberett; när ärendet kommer till lagtinget måste man ha förordningarna i skick. Egentligen skall lagtingets utskott vid hörande också kunna titta på förordningsförslaget, eftersom dessa båda lagstiftningar lämnar väldigt mycket förordningsfullmakter och då kan det vara politiskt intressant att se förordningen. Så har det inte varit i det är fallet och det är också någonting att ta till sig inför framtiden.

 

Herr talman!

Jag för det här resonemanget därför att vi har bekymrat oss över lagstiftningskontrollen, att det skall ta hela tre månader för presidenten att ögna genom lagen och vi tycker att det är lite förmynderi osv. Vi borde få stifta lagar själva. Det har vi fått genom budgetlagarna – med både hängsel, livrem och fullt dagsljus ungefär så får vi göra det. Men hur skall vi kunna ha den åsikten om vi inte själva sedan får lagarna i kraft utan det skall ta ett helt år innan vi får sätta dem i kraft! Ni hör själva  att det inte stämmer överens! Det som vi tidigare hävda kan vi inte hävda om vi inte skärper oss och sätter lagarna i kraft snabbare och prioriterar det här högre. Det här får aldrig nedprioriteras på det här sättet, inte heller vid en ny regerings tillkomst, oavsett politisk situation måste lagtingets beslut så fort som möjligt sättas i kraft och det måste komma före allting annat som inte är landskapsregeringens huvudsakliga uppgift, vilket det här är.

 

Jag kommer alltså att stöda den kläm som har föreslagits här av ltl Johan Ehn. Vi måste få båda lagarna i kraft den 1 september. Det är under vår värdighet att det skall få gå över ett år efter lagtingets beslut, om man säger så, det skall det under inga omständigheter få göra.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman får nog kolla upp sina källor och sluta lyssna på konspiratoriska illasinnade rykten! Som jag tidigare påpekade skall miljöskyddslagen och förordningen träda i kraft samtidigt och där är remisstiden en väsentlig del.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är skönt att få det bekräftat ytterligare en gång att det var bara illasinnade rykten och att det inte stämmer att man höll på snickra på en alternativ lag. Det känns väldigt betryggande, det bekymrade mig storligen, men nu har jag fått ytterligare bekräftat att så inte är fallet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman nämnde att byggbestämmelserna finns bara delvis på svenska och det stämmer inte riktigt. Alla bestämmelser finns på svenska och de gäller på Åland. Problemet i dag är att anvisningarna till bestämmelserna är på finska. Det är det som lagstiftningen kommer att rätta till i och med att man använder svensk lagstiftning och samtidigt kommer anvisningarna att vara på svenska.  Problemet kommer dock att kvarstå vad gäller standardiseringen där man fortsättningsvis måste använda den finska. Här är det riktigt att vi politiker försöker överta behörigheten från Finland eller vänta på att det blir en EU-kod för det så att det blir lika i hela Europa och då kan man ta det svenska. Bestämmelserna finns på svenska men anvisningarna är som sagt på finska och det är illa nog!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Visst är det såsom landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson säger. Däremot är det så att det som ofta är väsentligt för byggbranschen är just anvisningarna som inte finns. Det är när man skall ta reda på hur bestämmelserna skall tillämpas, hur konstruktionen skall vara i detalj, då  finns det inte översatt och det är enligt mitt sätt att tolka självstyrelselagen och de lagfarnas sätt så att då gäller inte tillämpningsanvisningarna, de finns inte ”på kartan” eftersom de inte är översatta, alla regelverk som skall gälla skall översättas och är de inte översatta så gäller de inte. Det allra allvarligaste är att det är så mycket detaljer som är oreglerade. Det är ingen bra situation och den skall vi absolut rätta till och jag stöder landskapsregeringsledamoten Runar Karlssons resonemang till den delen.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Rent juridiskt har ltl Danne Sundman fel. Bestämmelserna är på svenska, men anvisningarna är på finska. Det är bestämmelserna som är grunden, reglerna, anvisningarna är inte några juridiska bestämmelser i sig utan det visar hur man kan lösa problemen på olika sätt. Jag håller helt med ltl Danne Sundman att det är illa nog att de inte finns på svenska, men rent juridiskt finns själva bestämmelserna på svenska och i och med det fungerar systemet rent juridiskt. Det är oerhört stora praktiska problem och det rättar plan- och bygglagen till.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag kan bara hålla med och det är som sagt för byggbranschen i dess praktiska arbete är det just tillämpningsanvisningarna som är det viktiga. Det kan också få juridiska följder om man inte vet hur man skall tillämpa bestämmelser, så visst har tillämpningsanvisningarna också en jurdisk roll, om det sker ett misstag och det blir en tvist med anledning av det. Förutom att de svenska bestämmelserna är på svenska är de mer kompletta och längre utvecklade, enligt branschens experter, så det blir en generell förbättring inom byggandet på Åland. Så får man också tillgång till utbildning och kompetensutveckling på svenska. Alla ”kringprobelm” försvinner och därför är det ytterst viktigt, principiellt också ur självstyrelsesynpunkt, inte bara för byggarna utan för hela det åländska samhället. Man bör efter den här åtgärden fortsätta med att införa i andra sammanhang på samma sätt svenska bestämmelser.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är två frågor som föranledde min begäran om replik. För det första när ltl Danne Sundman säger att den bästa miljöåtgärden är att sätta miljöskyddslagen i kraft kan jag inte låta det stå oemotsagt, även om vi inte skall ha någon miljödebatt. Det finns mycket som är bra i miljöskyddslagen, men det mesta är för entreprenörerna, man tar bort mycket av byråkratin och man förenklar tillståndsgivningen i stor omfattning. Detta innebär också att tredje man får väldigt dålig insyn och liten möjlighet att påverka osv., så det kanske inte alltigenom är bra för miljön, även om det är väldigt bra för företagandet här på Åland. Jag motsatte mig lagen i debatten, men jag har inte gjort när det gäller ikraftträdandet därför att jag anser att lagtingets beslut skall följas.

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Om man lyssnade på mitt anförande hörde man att jag inte sade att det handlade om att lagen var bra för miljön utan den är bra för hållbar utveckling, den är inte heller dålig för miljön, men för hållbar utveckling är den bra, som består av tre saker; förutom det miljömässiga som alla tror att det bara handlar om ekonomi och socialt välbefinnande för medborgarna och de två tredjedelarna drabbades oskäligt hårt av den förra lagen, medan den tredje delen, miljön, inte ser någon skillnad egentligen på den nya och den gamla lagen. Därför är det en otroligt viktig åtgärd när det gäller att verka för hållbar utveckling att sätta lagen i kraft. Vi skall komma ihåg att det är stor skillnad på miljöpolitik och på hållbar utveckling.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

På det området är vi överens, men man kunde lätta få den tron att det är också var bra för miljön, jag hann inte bli tillräckligt tydlig för tiden tog slut. Vi är överens, men det är bra med ett förtydligande för det finns saker som man kan ifrågasätta med lagen, att man har gått lite väl långt. För det andra är vi väldigt överens när det gäller förordningarna. I social- och miljöutskottet förväntade vi oss att få ta del av ett utkast till en förordning. Plan- och bygglagen är enormt komplex så där borde det ha funnits någonting med och när det gällde miljöskyddslagen fick vi bakläxa längre fram i laggranskningen, att det överhuvudtaget inte gick att tolka lagen utan att ha en förordning. Det här borde vara en tydlig signal till landskapsregeringen att vare lite mera framåt med förordningarna innan man släpper iväg till lagarna, just för utskottsarbetet.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag vill upprepa att den nya miljöskyddslagen på intet sätt enligt mitt sätt att se är sämre för miljön än den förra. Tvärtom tror jag att om man får ett miljöregelverk som folk kan acceptera och leva efter, så får man ett helt annat förhållande till de krav som ställs och man respekterar miljötillstånd och miljöbestämmer på ett helt annat sätt; i dag gör man inte det från näringslivets sida utan man ser det som  någonting av ondo, men det borde man inte se, utan miljötillstånd och en bestämmelse ur miljösynpunkt borde man se som en karta över hur man skall driva sitt företag på ett hållbart sätt. Tyvärr är det inte så i dag när man har på tok för övernitiska nivåer och krav på många företag i många miljötillstånd; det kommer att tillrättaläggas med den nya lagen och blir en positiv effekt för miljön när man får större samförstånd om att man måste ta hänsyn till miljön när man skapar tillväxt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Ingen lagstiftning utförs i vakuum. Av erfarenhet kan jag säga att all den lagstiftning, alltid på lagnivå och nästan alltid på förordningsnivå som jag har varit med om, har förebilder innan den bearbetas, i det här fallet i Finland. Sedan 1955 har lagharmoniering pågått i Nordiska rådet; 1970 kom Åland med i Nordiska rådet. Här är friheten för Åland mycket stor att agera. Jag hälsar denna debatt välkommen, den är mycket nyttig och den måste fortsätta. I vår lagstiftning och i vår normgivning har vi egentligen bara två begränsningar: det ena är att vi håller oss inom vår behörighet och det andra är att vi utför den på svenska språket.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är skönt att höra vtm Gunnar Janssons stämma säga att det är fullt möjligt att tillämpa regelverk från övriga nordiska länder! Förutom att vtm Gunnar Jansson säger det här bör han också säga det på liberala möten så att alla liberala medlemmar och ministrar framför allt får höra, att det är inte något problem med rättspraxis om man sätter ett svenskt regelverk i kraft. Det är mycket bra att vi som vill ha det här i kraft har en vän i vtm Gunnar Jansson!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Herr talman!

Jag hade tänkt inleda mitt anförande med en allegori om så tillåts – jag tolkar talmannens tystnad som ett ja!  För några månader sedan var jag på resa i Sverige och vi hade en ny monterad GPS i bilen, ni vet en som talar om färdriktning, hur långt du har kvar osv. När vi kom utanför Uppsala upplyste vår GPS oss om att vi hade bytt vägval. Det visste vi att vi inte hade gjort eftersom vi körde på motorvägen. Efter ett tag talade den om att det fanns ingen väg, men den rekommenderade en vänstersväng. Av förekommen anledning skall man ju vara försiktig med vänstersvängar! Den uppmanade oss vidare att svänga vänster, men det du ser på bilden är bara ett grönt fält!  (Från salen: det måste man också akta sig för!)

 

När verkligheten och kartan inte stämmer överens så är det viktigt att man tar verkligheten till sig. När lagstiftningen som vi har inte svarar mot dagens verklighet, när lagen inte blir ett verktyg som är användbart, då är det vår skyldighet som parlamentariker att den informationen till oss och göra förbättringar.

 

Den gamla miljöskyddslagen har av privatpersoner, av näringsliv, av föreningar, av den stora allmänheten, uppfattats som överbyråkratisk. Handläggningstiderna har varit långa, för att inte säga onaturligt långa. Inom näringslivet och även för privata människor kan man inte alltid vänta hur länge som helst på ett besked. Man måste få ett besked för att man skall kunna driva sin verksamhet vidare eller för att man vill utveckla sin verksamhet vidare. Det är nödvändigt för att våra åländska företagare skall kunna konkurrera med omkringliggande regioner på samma basis. Den här informationen tog lagtinget till sig, man förstod att här måste någonting göras. Under landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman påbörjades processen, ivrigt påhejad av centern, men inte bara centern, utan det fanns inom alla partier, kanske inte riktigt alla ledamöter, men det fanns inom alla partier en önskan att ta tag i miljölagstiftningen.

 

I miljölagstiftningen fanns det två mål. Mål ett var en enklare, snabbare och mindre byråkratisk behandling av olika miljöärenden, men inte på bekostnad av miljön. Jag tror att vi alla kan skriva under att det var en bra målsättning. Den andra målsättningen med miljölagstiftningen var att lagstiftningsstrukturen skulle vara så uppbyggd att allt som berör process och förfarande samlas i en lag. Det berör i första hand de som skall arbeta och tillämpa lagen. Syfte nummer två var alltså att öka användarvänligheten. Det var också någonting som hade efterfrågats. Många gånger fick tjänstemännen vid miljöprövningsnämnden utstå spott och spe för en lagstiftning som var svår att tillämpa i det verkliga livet och som vi hade skrivit. Det var ju det som var andemeningen med den nya lagen.

 

Det som också var viktigt med ikraftsättandet av den nya lagen var att organisationen i sig strukturerades om och det var viktigt att lagen skulle sättas i kraft så att man inte hann börja arbeta upp nya rutiner utgående från den gamla lagen, som sedan i sin tur skulle revideras och anpassas till den nya lagen. Det hade varit ett resursslöseri.

 

Generellt sett kan man säga att den övergripande målsättningen med våra lagar är att de skall sättas i kraft så snabbt som möjligt, det är ju därför vi skriver lagar. Vi har en önskan, en vilja, att förändra någonting.

 

När det gäller plan- och bygglagen har den av någon kallats till en evighetslag. Om jag minns rätt har den varit två gånger till lagtinget och processats, gått tillbaka och så kom den då tredje gången. Plan- och bygglagen är viktig, det är vi alla överens om, det är viktigt att den vanliga människan förstår och kan ta till sig det som står i lagstiftningen. Lagstiftningen skall vara transparent, man skall veta vad som står i den. Det är också viktigt att den som har kontrollansvaret över lagen anser att den är användarvänlig, men det som är det allra viktigaste med plan- och bygglagen är den språkpolitiska åtgärd som där finns inbakad. Det är fullständigt oacceptabelt att våra byggare och andra yrkesgrupper med liknande uppgifter inte skall ha tillgång till det de behöver på svenska. Så får det inte vara .

 

Nu har vi framför oss ett spörsmål från oppositionen. Jag tror inte att lantrådet Viveka Eriksson och hennes landskapsregeringsledamöter medvetet har suttit på kammaren och försökt förhala besluten. Det är min bestämda uppfattning att man har försökt arbeta med lagen. Däremot vet vi också från miljöbilsdebatten att landskapsregeringen har en enorm kapacitet att arbeta raskt och effektivt framåt. Därför hoppas jag, trots de tidsangivelser som här finns, att lagarna kommer att sättas i kraft tidigare.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Låt mig säga att jag stöder ltl Veronica Thörnroos resonemang till fullo när det gäller miljöskyddslagen. Samtidigt måste jag tolka det så, när ltl Veronica Thörnroos säger det hon säger, att det fanns andra planer än att sätta lagen i kraft, annars skulle inte ltl Veronica Thörnroos stå här och förklara varför man måste sätta den i kraft. I anförande efter anförande avslöjar man sig lite att spörsmålsställarna har nu sett till att det skall ske det som skall ske! Det är, som jag sade, en viktig bieffekt av ett spörsmål även om det endast står mellan raderna och indirekt i anförandena.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Nej, jag har inte på något vis trott att landskapsregeringen har andra planer än vad som här har framkommit i debatten. Skulle jag nämligen ha trott det så hade jag inte stått här och haft anförandet. Jag förlitar mig fortsättningsvis på den landskapsregering som leds av Viveka Eriksson och det som ltl Danne Sundman ägnar sig åt nu är dagdrömmeri, eskapism!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag lovade att jag inte skulle läsa ur Dagens lösen, men jag kan inte låta bli när det står så här i dag: ”Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd.” Psaltaren 51.4. Det är härmed gjort då, ltl Veronica Thörnroos och det är okej att du säger att det inte fanns någon sådan strävan att man inte skulle sätta lagen i kraft, men lite roligt blir det när man måste argumentera för någonting och det andra, som är emot, inte fanns!

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundmans repliker är riktigt uppiggande! Är det så att ltl Danne Sundman nu anhåller hos mig om att bli från sin skuld, så beviljas Ni härmed detta!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

(Kl. 12.00).Lagtinget ajournerar sig nu en timme för lunchpaus och återkommer kl. 13.00.

 

                                            -----------------------------

 

 

(Kl. 13.00).  Plenum fortsätter. Diskussionen fortsätter.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Herr talman!

Jag kommer att ta upp plan- och bygglagen, eftersom det var mitt ansvarsområde i den förra regeringen och det är också jag som har arbetat med den här lagstiftning under mer eller mindre hela den förra mandatperioden och också fört förslaget till lagtinget och som senare antogs av lagtinget.

 

Språkpolitiskt ser jag denna lagstiftning som en mycket viktig fråga, vilket också framgår av spörsmålet. Det svenska språket betyder inom byggbranschen en nödvändighet för hållbart byggande.

 

Högsta domstolen har i efterkontrollen av lagstiftningen pekat på tre paragrafer där den anser att vi har överskridit vår behörighet, tre egentligen ganska små detaljer. En mycket liten del av ett stort och omfattande lagpaket och tre detaljer som högsta domstolen själv säger att egentligen inte har någon praktisk betydelse för ikraftträdandet. Detlajerna handlar om standardisering och det handlar om förhållandet Åland-EU, respektive Finland-EU. Vi har under processens gång i arbetet med lagstiftningen diskuterat behörighetsfrågan och till vissa delar finns, vilket jag inte upplever på något sätt unikt, punkter där vi också valt att våga testa för att få klargjort var behörighetsgränsen går.  Högsta domstolen riktar sin kritik mot 12 § 2 mom. och 93 §, där man anser att vi åtagit oss myndighetsuppgifter som HD anser att skall vara rikets och den tredje paragrafen man kritiserar är 26 § 3 mom., så det är egentligen delar av paragrafer också, som berör standardisering.

 

Herr talman!

Inledningsvis konstaterade jag att det är små detaljer som HD pekar på och jag tänker här också drista mig till att ställa mig tveksam till HD:s uttalanden till vissa delar.

 

När det gäller standardisering kan man fråga sig vad självstyrelselagen avser. Riket har behörighet vad gäller måttenheter, mätredskap, mätmetoder och standardisering. Men vad jag förstår finns inte uttalat huruvida det handlar om att tilllämpa standarder eller att utfärda standarder. Varken i lagstiftningen eller förordningen har vi haft någon avsikt att införa några nya standarder, däremot tillämpa befintliga. Det är stor skillnad.

 

7 § i den tidigare lagen och i den nya plan- och bygglagen stadgar att vi har åländska byggbestämmelser. Paragraferna har exakt samma anda och mening, även om de inte är ordagrant likadana. Det kan HD knappast säga någonting om.

 

Det som också förvånar mig i HD:s uttalande och som för mig är helt nytt och kanske, om jag får vara lite dramatisk, även säga  att det är alarmerande är att HD nu har synpunkter på vad vi kommer att skriva i förordningen. Med stöd av vad har HD rätt att ha synpunkter på vad vi skriver i förordningen, frågar jag mig.

 

Vad gäller hanteringen av de åländska byggbestämmelserna har vi hittills följt de finländska byggbestämmelserna och nu föreslår vi i förordning att de finska byggbestämmelserna skall bytas ut till svenska byggbestämmelser. Men när det gäller tillämpning och när det gäller arbete inom förvaltningen och när det gäller praktiskt följande av reglerna kommer hanteringen att bli exakt likadan, alltså inte ens i dag när åländsk byggbestämmelse är lika med finländsk byggbestämmelsesamling kan vi rakt av använda oss av den. Kontinuerligt måste man gå igenom de finländska byggbestämmelserna och när det kommer ändringar till dem måste man ta ställning till: kan det här gälla på Åland eller kan det inte gälla på Åland? Det handlar nämligen om att de finländska byggbestämmelserna är knutna till den finländska plan- och bygglagen medan vi har en egen plan- och bygglag, så det krävs en kontinuerlig genomgång, precis på samma sätt som det kommer att bli med de svenska byggbestämmelserna. Men, vilket vi tror, t.o.m. mindre av den varan eftersom de svenska byggbestämmelserna väldigt lite hänvisar till lag. Det här betyder också att den diskussion som har varit om praxis i Sverige eller Finland ändå inte går att rakt av göra, utan praxis får lov att ändra sig vartefter vi ändrar våra lagar.

 

Herr talman!

Så kort om tidtabellen och tidsplanen för arbetet. Att få igenom plan- och bygglagen var ett stort jobb, det tog lång tid och som jag sade inledningsvis tog det mer eller mindre hela treårsperioden som förra regeringen satt. En viss del av förordningsarbetet sköttes också parallellt på det sättet att när vi gick in för att vi skulle ha en hänvisning till förordningen kom vi också överens om vad den förordningstexten skulle innehålla. Däremot hade vi det inte klart formulerat, men vi kunde för utskottet tala om att så här är intentionen att det skall stå i förordningen. Min ambition var i den förra regeringen att förordningen skulle vara klar och att man skulle kunna göra den så färdig att jag kunde skicka ut den på remiss innan jag skulle sluta i landskapsregeringen. Men detta lyckades inte, jag lyckades inte få den färdigt skriven till dess. Så tillträdde en ny landskapsregering som förstås har sin fulla rätt att sätta sig in i frågan, ta del av den förordning som hade arbetats fram på min tid och som också skickades ut på remiss. Man anhöll om förlängning av remisstiden, som ni vet om, vilket man också gjorde med plan- och bygglagen ett flertal gånger och som också gjorde att det var ett svar till att den kom så sent som september till lagtinget. I vilket fall som helst har vi den nu mer eller mindre färdig. Remissutlåtandena har kommit och det skall tas ställning till ifall det behövs göras några justeringar i förordningarna innan vi kan ta dem. Det är det arbetet som nu återstår och därför tycker vi att det är rimligt att säga att den skall träda i kraft till den 1 september.

 

Det är en förklaring; om det sedan är en acceptabel förklaring, vet jag inte, men det är i alla fall en förklaring till varför det har tagit den tid det har tagit.

 

Jag konstaterar nu att lagtinget önskar att vi skulle lyckas sätta miljöskyddslagen tidigare i kraft än den 1.12, som vi här har föreslagit. Jag vet att förordningsarbetet med miljöskyddslagen inte har kommit lika långt som förordningsarbetet med plan- och bygglagen och miljöskyddslagen är ännu mer uppbyggd på förordningen – även om jag för min del är så mån om att de svenska byggreglerna skall träda i kraft så vill jag absolut ha förordningen färdig tills lagen skall träda i kraft – varför det är viktigt att förordningen också är helt klar innan lagen träder i kraft. Och om lagtinget går in för det förslag som lades som kläm, att den skulle träda i kraft redan den 1.9, så har det den konsekvensen att det kommer inte att bli någon remissrunda, vilket jag från landskapsregeringens sida tycker att är synd för jag tycker att det är viktigt att både näringslivets representanter men också kommuner skall ha möjlighet att ha synpunkter på en förordning, precis som är gängse praxis. Här är det också ett ganska stort paket som vi räknar med från början för att faktiskt klara den 1.12 att det kommer en anhållan om en förlängning där också. Kommer det inte någon sådan, kan vi säkert få den att träda i kraft tidigare, men det är förklaringen till varför det är 1.12, för att kommunerna och olika näringslivsorganisationer samt andra organisationer skall ha möjlighet att reagera på den.

 

Det här är den bakgrund jag kan ge så här långt.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag vill tacka vicelantrådet Britt Lundberg för ett anförande med politisk substans. Jag har hela förmiddagen fått höra anföranden från regeringen där man beskriver proceduren som vi faktiskt alla är ganska kunniga om. Här fanns det faktiskt någonting att resonera om och det var spännande att höra de olika bedömningarna som ministern gjorde. Det som jag uppfattar som den springande punkten är att om man tillämpar de svenska byggbestämmelserna, så i vilken mån kan de tänkas avvika från finländska standarder rent generellt? Är det så att de är förenhetligade inom EU-området? Vad finns det för sort eventuellt glapp just där?

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

För det första när det gäller standard uppfattar jag HD:s utlåtande faktiskt som att det handlar om att det står i självstyrelselagen att standardfrågor är finsk behörighet. Där ifrågasätter jag om det är tillämpningen eller utfärdande. Det är stor skillnad. Är det fråga om tillämpa tycker jag att det handlar om att utföra, vilket jag tycker att skulle vara logiskt eftersom det är i samma punkter som alla måttenheter och måttredskap, alltså att vi inte skulle ha rätt att införa några nya standarder, och det har vi inte för avsikt att göra. Men annars när det gäller standardisering har jag varit i kontakt med Boverket och gått igenom hur svensk standard ser ut; jag är definitivt ingen expert på det här heller men kan konstatera att vi är på väg mot en EU-standard, så det är inte några stora skillnader. Däremot har det funnits sedan länge millimeterskillnader på hur tjocka väggar skall vara t.ex. i huspaket osv. för att man kanske har skyddat sin marknad från ena eller andra hållet.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

För min del tror jag att det är här som man måste klargöra hur man inom ramen för de åländska byggbestämmelserna kan hantera att man tillämpar svenska byggbestämmelser. Jag vet att redan i beredningen av det här ärendet var jag med och förde fram synpunkter att det kan vara komplicerande och det fortsätter att vara det. Sedan får man helt klart ha åsikter om HD:s utslag, men det är väl nog bara att rätta sig efter det. Det är en intressant teoretisk diskussion och den kan säkert föra någon vart i framtiden, men i det här specifika fallet tror jag inte att det leder så långt att ifrågasätta just vad som avses.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag ser inga större problem med avvikande standarder om det skulle finnas till någon del i Sverige eller Finland för det kan handla om detaljer som hur skruvar är gängade och liknande saker. Jag tror att husen håller ihop lika bra i Sverige som de gör i Finland. Det har ingen praktiskt betydelse, vilket jag också upplever att HD har sagt. Jag håller med att det är HD som säger hur det skall vara. Men de säger inte klart och tydligt att de förbjuder oss från att tillämpa standard utan de konstaterar att vi har inte behörighet på standard, och det kan jag hålla med om, vi har inte behörighet att utfärda ny standard, och det kan vi svälja och det kan vi följa och sedan kan vi, när det gäller tillämpning, välja en egen väg. Så skulle jag tolka det, men jag är som sagt varken jurist eller expert och det här måste någon som är lagvigare än jag koncentrera sig mera på!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Även jag vill börja med att tacka vicelantrådet för att hon på ett förnämligt sätt följer upp det historiska beslutet från 2004, dvs. att på enskild föredragning godkänna de svenska byggreglerna på Åland vad gäller tillämpningen. I övrigt delar jag till fullo vicelantrådets påpekande om att högsta domstolen nog har lite missförstått vår avsikt som jag uppfattar att de dåvarande lagstiftarna tänkte sig med plan- och bygglagen. Vi skall inte börja anta egna utan det är fråga om tillämpning. Jag tycker i likhet med vicelantrådet inte heller att man skall låta sig skrämmas av utlåtandet som domstolen har gett utan nog fritt se hur man kan skapa bästa tillämpningssätt för de åländska byggarna och för det åländska samhället

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag har försökt ge min bedömning av hur jag tolkar det som högsta domstolen har sagt och som också HD säger att de inte tycker att är några stora saker. Jag tycker förstås att det är viktigt att förordningen blir färdig och träder i kraft samtidigt som lagen och därför är 1 september ett fullt acceptabelt datum.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Som jag ser det är skrivningen som högsta domstolen gör lika märklig som domstolen gjorde i samband med upphandlingslagen, där man underkände, efter decennier, åländsk behörighet genom att hävda att vi inte skulle ha rätt att tillämpa avvikande tröskelvärden inom området för upphandling. Det verkar som om domstolen försöker sätta ribban även här för vad vi ålänningar kan och inte kan göra. Jag tror, som sagt att man skall ta mod till sig och se vad som är bäst för oss själva, inte vad som en teoretisk lagstiftning möjliggör.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Det jag tycker är anmärkningsvärt, om jag igen skall använda ett starkt ord, är just det att högsta domstolen nu säger att för att man skall kunna göra en helhetsbedömning vill man påpeka att förordningen skall se ut på ett speciellt sätt. Det ifrågasätter jag faktiskt på vilka grunder högsta domstolen kan göra det. Högsta domstolen skall ta ställning till vår lagstiftning. Det är det som är högsta domstolens uppgift i det här fallet. Jag vet inte om vi så mycket kan göra åt det, men i alla fall tycker jag att vi har vår fulla frihet att utforma vår förordning på det sätt som vi tycker att är bäst för Åland och det åländska byggväsendet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Nog kan vi spörsmålsställare vara rätt så nöjda med utvecklingen i dessa båda ärenden, utvecklingen efter 26 maj 2008, när spörsmålet överlämnades till landskapsregeringen. Det har tydligen hänt saker och vi får löften om att landskapsregeringen skall följa den parlamentariskt grundmurade principen, som också finns inskriven i självstyrelselagens, särskilt 20 § om ikraftträdande av lagtingets beslut avseende lagstiftning. Det finns ingenting angivet där om att landskapsregeringen skulle ha några tidsutdräkter; man har ansett vara en självklarhet när man har formulerat självstyrelselagen att det som står i paragrafen skall ske utan tidsutdräkt. Så långt är allting bra.

 

Jag ville för min del resonera lite kring tre olika frågeställningar. Det första gäller de s.k. standarderna, där vicelantrådet Britt Lundberg hade en förnuftig inställning: vad är det här egentligen för någonting och på vilket sätt skapar det problem? Det här har vi noga, både i social- och miljöutskottets behandling av ett annat ärende, som ltl Johan Ehn hänvisade till, ganska klart gått igenom och vi har också inför planeringen av spörsmålet gått igenom det och finner alltså inte några rimliga motiveringar för de förseningsmotiv som landskapsregeringen i det här sammanhanget har anfört. Här talas slarvigt om att lagtingets beslut skulle innebära att de svenska reglerna sätts i kraft i landskapet. Så är det inte överhuvudtaget utan vad lagstiftningen talar om är att förordningen skall utformas av landskapsregeringen – man ger en förordningsfullmakt – och man talar då om vad den åländska byggbestämmelsesamlingen skall innehålla. Den finns redan, som vicelantrådet Britt Lundberg var inne, reglerad i 12e § i nuvarande byggnadslag, där det står att närmare bestämmelser och anvisningar utfärdas av landskapsregeringen i Ålands byggbestämmelsesamling. Det är dagsläget. Sedan har då landskapsstyrelserna tidigare utformat denna Ålands byggbestämmelsesamling på basen av den finska, en form av blankettreglering. Huruvida man nu väljer att göra en blankettreglering i förhållande till de svenska bestämmelserna är naturligtvis upp till landskapsregeringen, men jag ser ingen orsak att göra det på det sättet, om man vill underlätta för de finska domstolarna att agera. Man gör dem helt enkelt till åländska bestämmelser. Problemet med det är naturligtvis att när det sker förändringar i dem att man då också måste vara alert och följa med och göra motsvarande bestämmelser. Ett annat problem med det här är också att man alltmera använder dator och Internet i de här sammanhangen och går in på det mediet och får fram uppgifterna om vad som gäller. Men jag tycker ändå att det underlättar för landskapsregeringen vid utformningen att använda sig av datormediet; då får man också snabbare ut förändringar till dem som skall använda det.

 

Minister Roger Eriksson har i grunden en totalt felaktig inställning till den åländska lagstiftningen och dess förhållande till de finska domstolarna. De finska domstolarna har att följa finsk lagstiftning och åländsk lagstiftning när vi har behörighet. Naturligtvis är en grundpelare i ett självstyrelsesystem att självstyrelsens lagstiftning skiljer sig från rikslagsstiftning, annars skulle man inte behöva ha någon självstyrelse. Det här har de tillämpande domstolarna naturligtvis inga problem att förstå. I landet måste alltså inom de rättsområden som landskapet har övertagit skapas, förutom skild lagstiftning, skild övrig reglering i form av förordningar, underlydande bestämmelser som skiljer sig från varandra och därmed också sedan en praxis i både tillämpning av lagstiftning och tillämpning av övriga regler. Nog borde alltså ministrarna i Ålands landskapsregering lära sig förstå att vi har två parallella statsmakter i landet inom de områden där vi har egen behörighet.

 

Herr talman!

Jag vill återkomma till huruvida vi har en politisk fördröjning särskilt av den nya miljöskyddslagen. Jag var inte med i det föregående lagtinget, men jag har tagit del av den debatt som fördes i samband med den nya landskapslagen om miljöskydd och den långa reservation på två och en halv sida, tät skriven, som liberalerna lämnade in och som var underlag för en omröstning när lagen skulle antas eller förkastas. Den omröstningen slutade 8 för förkastande, framlagt av liberalerna, man fick ledamoten Boman med sig i förkastande förslaget. 21 för antagande. När man då läser motiven för förkastande måste man ställa sig frågan att hur har liberalerna agerat i nuvarande landskapsregering efter att man har förlorat en sådan här omröstning i lagtinget. 

 

Självstyrelselagen är ganska klar när det gäller ikraftträdande och publicering av landskapslagar, där det i 20 § 1 mom. står: ”Gäller presidentens veto endast en viss del av en landskapslag skall landskapsregeringen på det sätt, som anges i landskapslag, avgöra om landskapslagen skall träda i kraft till övriga delar eller om den skall förfalla i sin helhet. Det är alltså ett aktivt beslut som landskapsregeringen har att ta omedelbart efter att presidentens besked har kommit.” Det är möjligt att landskapsregeringen har fattat ett sådant beslut och givit förvaltningen klara direktiv om hur man skall göra. Det är möjligt att man inte har gjort det också; ifall att man inte har gjort det, varför har man då inte gjort det? Liberalerna skriver i sin reservation: ”Vi anser dock att näringsutskottet bör förkasta hela lagframställningen.” Det var alltså i ett utlåtande till social- och miljöutskottet. ”Det är oacceptabelt att en helt ny lag tas fram på det sätt som har gjorts. Konsekvenserna av lagen är inte utredda. Vi anser att det finns skäl att avvakta effekterna av de lagarna, en ny förvaltningslag och en lag om ny myndighet för miljö- och hälsoskyddet, innan ny lagstiftning stiftas på miljöområdet.” ”Skäl att avvakta effekterna”, och det betyder att man skall vänta ganska länge förrän man ser effekter av den nya lagstiftningen. Det finns även skäl att avvakta finsk lagstiftning. Har man gjort det också? ”Det är helt orimligt att alla verksamheter tillåts, utom det som nämns i 10 §.”  Man har alltså en ideologisk-politisk klar motvilja mot lagen. Lagframställningen innehåller även andra brister och oklarheter som inte berörts i reservationen.

 

Det är bra att lantrådet redan har sagt att det inte finns något politiskt underlag för denna historiska fördröjning av lagstiftningens ikraftträdande! Jag hoppas och tror att det är så, men den information vi har fått från är inte särskilt övertygande – landskapsregeringens interna bekymmer med att svara på spörsmålet. Det sägs visserligen mycket här i korridorerna, och det skall man kanske inte ta på så stort allvar alla gånger, utan mera lyssna på vad som sägs i plenum, men det är klart att det ingår också i den politiska bedömningen av vad som sägs mellan raderna och inte minst här i korridorerna.

 

Herr talman!

Avslutningsvis vill jag ta upp det som kort berördes av vicelantrådet Britt Lundberg när det gäller HD:s skrivningar. HD skriver om plan- och bygglagen: ”I den förordning som landskapsregeringen skall utfärda måste emellertid landskapsregeringen beakta behörighetsfördelningen.” Vad då? ”måste emellertid landskapsregeringen beakta behörighetsfördelningen”! Vet inte HD att vi har haft självstyrelse i 80 år! I självstyrelselagens 21 §, som är tagen av Finlands riksdag står det: ”Landskapsregeringen kan med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet.” Det har alla tider varit grunden för både våra lagstiftningsförslag men särskilt för våra förordningar, eftersom där är det vi själva som ansvarar för att de håller sig inom behörighetsfördelningen. Då blir det ännu allvarligare när högsta domstolen i samband med den nya miljöskyddslagen skriver: ”Först när förordningar givits med stöd av landskapslagen går det att konstatera huruvida systemet eventuellt kan stå i strid med fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket.” Det här är ju nys, det här stämmer inte, eftersom det är lagen som skall kontrolleras enligt 19 § självstyrelselagen, lagens behörighetsfördelning. Sedan är det upp till självstyrelsemyndigheterna att tillse att man naturligtvis inte går emot lagen när det gäller behörighetsfördelningen vid utfärdande av en förordning. Det är så fullständigt självklart och otvetydigt, så att det känns ytterst olyckligt att HD kan komma med den här typen av pekfingrar. Med tanke på vad minister Roger Eriksson har sagt i offentligheten hoppas jag verkligen inte att vare sig han eller allra minst resten av landskapsregeringen överhuvudtaget skall bry sig om den här typen av påpekanden därför att det regleras ju klart och tydligt i självstyrelselagen: 20 §, 19 § om lagstiftningskontrollen, som enbart gäller de lagar som lagtinget tar. När det gäller landskapsförordningar är det tydligt reglerat vilket regelverk som riket i samarbete med lagtinget har lagt på landskapsförvaltningen i det sammanhanget.

 

Herr talman!

Jag stöder det klämförslag som ltl Johan Ehn har framlagt. Vi förde diskussionen, utgående från det resonemang vi för här och det resonemang som alltid har förts i lagtinget när det gäller ikraftträdande av lagar, också i tidigare landskapsregeringar, så borde naturligtvis datumen ha varit satt till 1.7 på båda lagarna, men vi har förstått att det finns vissa uppenbarligen administrativa arbetsmässiga problem i det här sammanhanget och därför var det väl hyggligt att sätta datumen till 1.9.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var jag som tillsammans med ltl Leo Sjöstrand skrev reservationen till den nya miljöskyddslagen. En anledning till att vi ifrågasatte den var just detta med förordning. Vi hade svårt att se vilka effekter det skulle ha på miljön, så det var alltså en ren miljöskyddsåtgärd vi utgick från. När det gäller hållbar utveckling hade vi i näringsutskottet och från näringslivets sida också representanter för liberalerna som inte ifrågasatte den. Det var oklart på många områden vilken effekt den skulle ha. Jag tyckte personligen att man kunde avvakta och se om nuvarande miljöskyddslag kunde göras om; om det var fel på tillämpningen i den kunde man komma lite lindrigare fram genom att påverka den biten i stället för att komma med någonting helt nytt. Det här är alltså en fråga som jag personligen drev tillsammans med ltl Leo Sjöstrand utgående från det vi hörde i social- och miljöutskottet och jag har inte känt att man skulle ha obstruerat från det egna partiets sida. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag förstod av de stenografiska protokollen från september att motiven för förslaget om förkastande fanns i den liberala reservationen. Annars är det en viktig fråga med förordningsfullmakter i vår lagstiftning. Det var i riksdagen en väldigt viktig fråga som granskades synnerligen noggrant ur grundlagssynpunkt varje gång med flera höga professorer som gav sitt utlåtande i princip varje gång om det. Då var nog praxis att regeringen hade förordningsförslag med, men det var långtifrån alltid, det fanns också bara skisser i ministrarnas huvuden över det. Jag förstod att när det gäller miljöskyddslagen hade ansvarig ledamot i landskapsregeringen, minister Lindeman, redogjort i utskotten för huvudprinciperna i förordningen. Det borde i alla fall ha varit en god hjälp att veta vad som avsågs. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Till vissa delar var det så, men på många centrala punkter fick vi inte riktigt klart för oss hur man hade tänkt utan det var ganska diffust, framför allt hur tredje person skulle komma med och kunna påverka samt hur man skulle få insikt i när olika företag startade upp osv., det tyckte vi att inte kändes tillräckligt klart. Jag vill ändå påpeka att liberalerna är ett demokratiskt parti. Vi kämpar för vår sak och framhåller saker och ting tills beslut är fattat i demokratisk ordning och då omfattar vi naturligtvis beslutet, annars visar man klart och tydligt att det här kommer vi inte att omfatta. I så fall att vi inte skulle ha omfattat det skulle det för länge sedan ha kommit en tydlig signal och någon sådan signal har det ju inte kommit från själva partiet. Om det förekommit någon diskussion på tjänstemannanivå vet jag inte.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ett parlament som lyder under den finska grundlagen skall inte behöva ha förordningstexten egentligen sig förelagd, eftersom förordningsfullmakterna enligt grundlagen i lagen måste vara så tydliga och avgränsade att rättssäkerheten för medborgarna därmed skall vara klarlagd och även då, i det här fallet, miljöskyddet. Vi parlamentariker skall alltså klara oss med att ta ställning till lagtexten och i det är fallet förordningsfullmaktens exakthet. Där tror jag att utskotten i lagtinget bör utvecklas ytterligare. Vi har hittills haft en väldigt god sakkunskap i avgående lagtingsdirektören Lars Ingmar Johansson och jag hoppas att det skall fortsätta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är alldeles rätt som ltl Roger Jansson säger att man inte skall förlita sig på vad man har hört i korridoren. Jag kan försäkra, och jag har gjort det i ett tidigare replikskifte också, att vi i landskapsregeringen har inte haft några problem att besvara spörsmålet. Vi har noga diskuterat och klarerat inom landskapsregeringen; vi har också lyft upp att det har funnits en reservation från det liberala partiet i den här frågan. Men det är diskuterat och det är klarerat och vi är helt överens om att lagtingets vilja skall följas, de lagar som lagtinget har sagt att skall gälla skall också självklart träda i kraft, det finns inget tvivel om detta.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tänker inte ta vicelantrådets inledning på allvar, att jag inte skall lita på vad centerns och liberalernas lagtingsledamöter säger här i korridorerna. Jag tänker nog fortsätta att lita på dem, men sedan kan man ta det med en nypa salt ibland. Vicelantrådet kan lita på vad vi från Frisinnad Samverkans lagtingsgrupp säger, i korridorerna också i fortsättningen! Om det är så fullständigt klart som vicelantrådet nu angav inom regeringen torde det inte föreligga några som helst problem att rösta för i de två regeringslagtingsgrupperna det klämförslag som ltl Johan Ehn har lagt.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

I mitt anförande gjorde jag ett försök att redogöra för tidtabellen för lagstiftningsarbetet och också förordningsarbetet. Jag kan själv ta på mig att skulle jag ha haft mera tillgång till lagberedare under förra regeringsperioden så kanske jag skulle ha lyckats få förordningen färdig, men jag hade inte tillräckligt med kraft för att få så mycket resurser på lagberedningen för det fanns också andra saker som andra ledamöter också tryckte på och tyckte att var viktig. Men det som jag vill påpeka att vi måste också ha klart för oss när det gäller miljöskyddslagen är förordningsarbetet mycket kortare hunnet än vad det var i fråga om plan- och bygglagen. Det har också att göra med att vi har en pressad situation på lagberedningen. Alla är medvetna om att det är en begränsad resurs. Går man inför det förslag som är lagt av ltl Johan Ehn är det remissförfarandet man hoppar över och jag tycker att det är odemokratiskt och inte ens rimligt att inte höra kommuner och företag i en så här viktig fråga.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag hoppas att det inte är så, som man lätt får uppfattningen, att det här arbetet startade runt 1 juni, utan att det verkligen startade i den förra landskapsregeringen, fortsatte omedelbart i den nya och intensifierades efter presidentens lagstiftningskontrollbeslut. Därmed hade man kunnat låta båda lagarna träda i kraft 1 juni; det är naturligtvis så som det skall fungera. Om man säger att startpunkten är ungefär nu, man har gjort lite arbete tidigare, men nu intensifierar man det då och så klarar man inte de båda lagarna till 1.9, då är det nog säkert på det sättet som ltl Johan Ehn resonerade om att lagtinget måste varje gång överväga att införa i lagen en ikraftträdelsedatum!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Det blir nog en upprepning av det som vicelantrådet redan sade.  Jag reagerade också på insinuationen att det skulle ha varit stora problem att fatta beslut om spörsmålet. Det var faktiskt inte något problem, vi var väldigt eniga och vi diskuterade ingående också det fortsatta arbetet, så det är helt enigt. Liberalerna hade en reservation till miljöskyddslagen, men jag har varit alldeles tydlig när det gäller den frågan. I och med att lagtinget har fattat ett beslut om att en lag skall antas så skall den också sättas i kraft, det är min absoluta övertygelse att landskapsregeringen skall respektera lagtingets beslut. Oberoende vad man politiskt har tyckt när lagen debatterades i det tidigare lagtinget så handlar det om respekten för lagtinget. Samma sak när det gäller HD:s och presidentens beslut  När HD har synpunkter kan vi ha åsikter om vad HD har sagt, och det har vi i landskapsregeringen också, vi har också diskuterat det ingående att det finns en hel del saker som man kan fundera på, på samma sätt som ltl Roger Jansson just har gjort, men även om vi kan tycka måste vi ändå behandla det som har sagts av HD och behandla det på ett korrekt sätt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar lantrådet för klara besked. Det skall sägas att beskeden är givna tidigare under dagens debatt. Men det är klart att en spörsmålsdebatt fungerar på det sättet att man ifrågasätter i viss mån i marginalen saker och ting och vill ha det upprepat också, om det är väsentligt för den politiska debatten i sammanhanget. En sak blev dock oklar och det var huruvida landskapsregeringen har tillämpat 20 § 1 mom. självstyrelselagen,  som jag nämnde i mitt anförande: ”Gäller presidentens veto endast en viss del av en landskapslag skall landskapsregeringen, på det sätt som anges i landskapslag, avgöra om landskapslagen skall träda i kraft till övriga delar eller om den skall förfalla i sin helhet.” Man behöver därmed enligt den här paragrafen inte sätta lagen i kraft utan man kan komma med en ny framställning till lagtinget. När fattade landskapsstyrelsen detta beslut gällande de bägge lagarna?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Eftersom vi har dragit upp riktlinjerna för vårt arbetssätt på så sätt att vi vill ha alla de här sakerna utredda när vi sätter lagen i kraft, så kommer vi att fatta det beslutet när vi har paketet färdigt och när också förordningen finns. Då beslutar vi när lagen skall träda i kraft.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag beklagar  min otydlighet. Tydligen missförstod lantrådet mig. Det är säkert inte så att landskapsregeringen avser att besluta om lagarna skall träda i kraft till övriga delar eller om de skall förfalla i sin helhet efter denna process.  Det här skall man enligt 20 § 1 mom. självstyrelselagen fatta beslut om när presidenten har beslutat om att inlämna veto endast till en viss del; då skall landskapsregeringen avgöra den frågan: skall man se till att lagen till övriga delar träder i kraft eller avser man att inte alls låta den träda i kraft.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Vi förstår tydligen inte varandra. Vi kommer att fatta ett beslut om att lagen skall sättas i kraft, förutom till den del som presidenten har lagt in sitt veto, för till den delen kan vi inte sätta lagen i kraft. Men det beslutet fattar vi när vi har hela paketet klart.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag ville bara förtydliga angående vår reservation, att i partiet är vi inte emot att man tar bort en del av byråkratin och administrationen i miljöfrågor. Detta lyftes väldigt mycket fram i våra interna diskussioner. Man var inte emot så mycket utan det var snarare en fördelning 40-60, det fanns mycket fördelar och mycket bra saker, men sedan övervägde den delen att man beslöt sig för att gå emot lagen i det skedet. Nu verkar det som om vi varit väldigt negativa till den, men så var det definitivt inte. Det har inte varit speciellt svårt för det liberala partiet att svälja miljöskyddslagen utan vi har accepterat den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback:

Fru talman!

Det förefaller vara en personlig diskussion. Jag är själv lite förvånad över lantrådets enträgna mässande om själva proceduren och hur man tänker besluta, när man tänker besluta och varför man tänker besluta. Men ingenting om vad man skall besluta och hur man tänker sig att lösa problematiken med högsta domstolens uttalande, speciellt i fråga om plan- och bygglagen, som jag ser det, så det är komplicerat. Det var därför välgörande att höra minister Britt Lundberg och det kanske beror på att hon förstås, på grund av sitt tidigare deltagande i regeringsarbetet, har stor erfarenhet just av den här lagen eftersom den är på hennes ansvar. Men det borde ju vara en kunskap som hela regeringen innehar och jag hade nog förväntat mera än att jag igen skulle få höra att regeringen kommer att fatta beslut, när lagberedningen har gjort sitt arbete osv. osv.! Frågan är vad är liksom problemet och hur tänker regeringen se till att man eventuellt kan lösa det?

 

Under förra perioden var just plan- och bygglagen en väldig utmaning. Jag vet inte det var tredje eller fjärde gången som vi skulle försöka få en ny lag. Tredje, visar här ltl Roger Jansson, och då är det så, vet vi! Och det lyckades tydligen, med lite darr på ribban. Mina invändningar var inte att vi inte skulle tillämpa de svenska byggbestämmelserna utan att det antagligen uppstår problem när man på en så låg författningsnivå försöker tillämpa en annan typ av nationella regleringar inom ramen för en lagstiftning som självstyrelsen har behörighet över och som dessutom till vissa delar tydligen är delad med riket. Det är ett oerhört komplicerat förfarande och jag tror att just den här situationen gör att de åländska parlamentsledamöterna i fråga om lagstiftning nog är bland de mest kvalificerade när man har varit med här några perioder. Den åländska självstyrelselagstiftningen är väldigt krävande. Mina invändningar avfärdades med, att, nej, det fanns ingenting speciellt i bestämmelserna som s.a.s. gick utöver byggnadslagens normgivning och att förordningen skulle ställa det här till rätta. Det är där vi står nu. Tolkningen av standardbegreppet är svår att få klar för sig vad det i materiellt hänseende kan betyda. Men om det innebär just sådana saker att det har att göra bärighet, material osv., så kan jag tänka mig att det blir lite svårt. Om det skulle vara så, vilket det tydligen inte är, att standarderna inom byggbranschen är harmoniserade helt och hållet inom EU, så skulle det här problemet ju inte finnas. Men tydligen är det möjligt att ändå nationellt implementera varierande standarder och då kan det nog bli problematiskt i sådana situationer där inlånade svenska bestämmelser innehåller sådana standarder som inte harmonierar med finländska och dessa i sin tur eventuellt går utöver den normgivning som vi har i lagen. Det är kanske så att det är ingen som bryr sig om det där utan att det får fortgå eftersom vi har ytterligare en brist i vårt system och det gäller förordningskontrollen. Man har här retat sig på att högsta domstolen har påmint om att förordningen måste hålla sig inom vår behörighet. Det är en väldigt stor svaghet i vårt system. Vi hade besök här i våras av justitieombudsmannen Nils Virtanen; vi var några med härifrån vi det tillfället och man diskuterade just den här problematiken att det finns ingen kontroll av våra förordningar. Vi har en väldigt gammal byggnadsförordning som är utfärdad i en helt annan lag än den som gäller nu. I ett rättssäkert system skulle inte det vara möjligt. Förordningen innehåller alltså normer som inte täcks in inom lagen, man kan inte ha en lag som har så här mycket behörighet och så har man en förordning som går utöver det, utan tvärtom, de måste ligga inom samma normsystem. Om man tillämpar bestämmelser från Sverige på grund av språket i första hand, inte så att man har granskat standarder och andra tekniska detaljer och sådana saker, för vad jag förstår är det enorma mängder text och teknikaliteter, så det skulle krävas mycket. Dessutom förändras de antagligen kontinuerligt, så det skulle krävas en enorm administration, utan man utgår från att de är tillämpliga på Åland, att de ryms inom vår lagstiftning och den kommande förordningen. Det är väl så som det måste vara. Jag tror inte att det blir några problem, inte på grund av att jag tror att det blir rätt i alla avseenden, utan på grund av att vi har sådana brister i vårt rättsäkerhetssystem att ingen kommer att kontrollera förordningen, utan i den kan man ganska fritt ta in bestämmelserna.

 

För min del tycker jag nog att man skall skrida till verket och jag stöder klämmen och hoppas att man nu får detta till stånd så fort som möjligt. Det verkar som om man är väldigt osäker och rädd i regeringen vad man skall göra, med undantag av vicelantrådet Britt Lundberg och det finns en väldig respekt för högsta domstolens utlåtande och det skall man givetvis ha, men lite mera politisk fantasi och mod skulle jag vilja ingjuta i lantrådet och särskilt liberalerna att så farligt är nog inte det här, utan sätt igång och lagstifta och sätt lagen i kraft så fort som möjligt!

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det finns en finess med att vi har svenska byggreglerna i förordning, att vi har en åländsk byggbestämmelsesamling och att vi i förordningen bestämmer vad som är åländsk byggbestämmelsesamling. Det har vi alltså kunnat göra även med den förra lagen utan att det var något som helst problem. Som jag tidigare har sagt här, så båda systemen måste kontinuerligt kontrolleras upp för att få det anpassat till vår lagstiftning. Vi har gått igenom noggrant i teorin, får vi väl säga, vad de svenska byggbestämmelserna innehåller och det är här jag kommer till finessen: om det visar sig att det skulle vara något ohållbart problem som vi inte har kunnat förutse i teorin som uppstår i praktiken, så går det att ändra en förordning. Men det största och det vanligaste som vi har gjort med de finländska byggbestämmelserna och som vi också kommer att göra med de svenska byggbestämmelserna är ju det att man får skriva om att det är åländsk byggbestämmelsesamling men svenska byggbestämmelserna, förutom t.ex. punkt 4, som i stället skall lyda så här. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag håller helt med, jag ser inte att det skulle vara ett praktiskt problem. Det är kanske mera ett teoretiskt problem med hur man uppfyller finländska standarder. Eftersom vi inte har någon förordningskontroll – justitieombudsmannen kommer inte att titta på det – vi har redan nu ett rättsovidrigt system med en förordning som hör till någon lag som inte överhuvudtaget finns! Den borde egentligen inte få användas. Det finns alltså en hel del svagheter i vårt system. Det fungerar tydligen ändå mer eller mindre bra, det beror väl på vem som får rätt och vem som får fel! Jag stöder det som vicelantrådet Britt Lundberg säger, det funkar säkert. Det författningsenliga förfarandet är svårt, men det är kanske inte nödvändigt att haka upp sig på det, utan man konstaterar att det här har nu högsta domstolen sagt och vi har förstått.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi har ingen förordningskontroll. Som jag tog upp i mitt anförande är det självklart så att vi inte skall börja överskrida behörigheten och börja hitta på någonting helt nytt i förordning utan lagen måste täcka upp det som står i en förordning. Det stör mig likaledes att man ändå förutsätter att man också skulle vilja kontrollera förordningen, uttalandet andas lite det och det är det jag ville påpeka. Kritiken mot att lantrådet har uppehållit sig mycket vid förvaltning tycker jag är orättvis på det sättet att spörsmålet verkligen är lagt på det sättet att det handlar om mycket när det skall träda i kraft och hur kommer det att gå på vägen. Det har varit väldigt lite av själva innehållet i de här frågorna i spörsmålet – som man frågar får man svar.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Till det sista kan man väl säga att vicelantrådet Britt Lundberg underkänner sina egna inlägg i debatten helt och hållet! Jag tycker att de har varit den stora behållningen. Man frågar därför att man inte förstår vad problemet är, varför sätts inte lagarna i kraft? Därvid har vi nu haft en diskussion med vicelantrådet Britt Lundberg. Jag tycker att man är nästan lite paranoid om man säger att högsta domstolen skulle vilja kontrollera våra förordningar. Jag kan förstå att man känner det så i sina mörkaste stunder, men den har de facto inte den makten, så jag tycker inte att man behöver gräva ner sig i den gropen – det finns tillräckligt många ändå att falla i!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Jag tror med facit i hand, i och med vi börjar komma till slutet av debatten, att det var oerhört viktigt att oppositionen  samlade sig kring spörsmålet. Dagens debatt har nämligen utvisat att behovet av att faktiskt diskutera de problematiska gränsdragningarna mellan finsk och åländsk behörighet. Jag vill fortsätta på det som jag spann lite på för en stund sedan, att berömma vicelantrådet för de politiska ambitionerna i processen. Det har varit lite för mycket byråkrati, tjänstemannautövning från talarstolen tidigare i landskapsregeringens regi.

 

I och med att så mycket har sagts redan skall jag inte gå desto mera på själva spörsmålets anda och mening, det som vicelantrådet Britt Lundberg lite kritiserade, dvs. att vi har ägnat oss åt tidpunkten och kanske inte så mycket åt innehållet och motiveringarna till varför inte den aktuella lagstiftningen, nya miljöskyddslagen och plan- och bygglagen, har avancerat. Jag skall lite beröra lagstiftningsproblematiken. Samtidigt måste jag nog uttala min förvåning över att kansliministern Roger Eriksson inte tar del av en debatt som direkt påverkar hans ansvarsområde i högsta grad. Det är en märkligt prioritering, särskilt med tanke på att lagtinget inom kort kommer att tacka för sig. Det är kanske någonting för landskapsregeringen att diskutera hur man har sina prioriteringar – eller kanske vissa ministrar anser att man bara svarar mot de egna grupperna, punkt slut! Så enkel är dock inte politiken, utan man skall stå till svars för hela salen, dvs. samtliga trettio ledamöter och det är i det ljuset som vi skall skall diskutera dagens spörsmål och det är i ljuset av det som det är mycket viktigt att understryka att det är lagtinget som är detta självstyrelsesystems högsta övervakare, kan man säga och det är här som kritiken skall riktas mot förordningar som inte skulle motsvara vad vi som lagstiftare har tänkt oss. Inte någon högsta domstolskontroll av förordningar och liknande.

 

Huvudfrågan är här oklarheter rörande möjligheten att ta svenska Boverkets byggbestämmelser som en blankettförordning. Orsaken skulle vara att i byggreglerna på svenska sidan hänvisas till svensk standard. Man får den uppfattningen när man läser högsta domstolens resonemang att man tydligen har den uppfattningen att vi skulle gå in på finsk lagstiftningsbehörighet, som ju omfattar nationell standard, men det är enligt min mening ett totalt missförstånd med tanke på självstyrelselagens innehåll. Enligt min uppfattning skall bestämmelsen i självstyrelselagen förstås som så att vi har inte rätt att lagstiftningsvägen bestämma att särskilda standarder skall gälla för Åland, men däremot finns det inget hinder för att vi accepterar t.ex. byggande och byggmaterial, där vi har behörighet och man följer olika slag av standarder. Om vi t.ex. skulle ta ett huspaket som är tillverkat enligt den standard som gäller i Burkina Faso, så finns det inget hinder för oss att godkänna produkten inom ramen för vår bygglag eller vår byggbestämmelsesamling. Här skulle jag vilja framhålla 130 § i den gällande åländska bygglagen, som säger att typgodkännande som enligt därom gällande bestämmelser utfärdas i riket eller Sverige etc. skall då vara godkända här på Åland och binder alltså byggnadslovsmyndigheterna. I det ljuset är högsta domstolens underkännande av den kommande åländska byggförordningen minst sagt värt att uppmärksamma. Som jag redan sade i replikskiftet med vicelantrådet Britt Lundberg får jag känslan av att i likhet med upphandlingslagen för en tid sedan vill man ändra på en tidigare gjord gränsdragning mellan åländsk och finsk behörighet. I och med att man en gång i tiden har  antagit 130 § - ungefär 1979-80 – har man s.a.s. godkänt att vi för Ålands del godkänner svenska typgodkända produkter etc. Att det skulle vara ett problem med svenska standardregler är lite märkligt om vi tänker på svenska huspaket m.m. som är så frekvent förekommande här på öarna.

 

Utöver vicelantrådets påpekanden får jag också välkomna vicetalman Gunnar Janssons tidigare påpekanden tidigare i dag att vi skall känna en styrka här när det gäller att anpassa kommande regelverk enligt våra egna behov.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är alla överens här om att vi skall införa ny plan- och bygglag och att det är viktigt att den kommer igång, men det är lika viktigt att den verkligen går att tillämpa, så jag tycker att det är bra att man har avvaktat och sett lite på de här bitarna. Går man djupare in i frågan kan man konstatera att AMA-föreskrifterna är betydligt lättare att tillämpa. Det skulle ha varit svårare om det hade varit åt andra hållet, beroende på att de ger utrymme för mera kreativitet, vidare bestämmelser, ger exempel att så här kan man göra, det här resultatet skall man uppnå. RT-korten är mera att så här skall man göra, det låser tankeverksamheten osv. Med tanke på framtida kreativitet och utveckling är det bättre med AMA-föreskrifterna. De är inte så låsta och fasta i normer osv. på svenska sidan, så det skall nog gå bra.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Jo, ltl Åke Mattsson har helt rätt i att det finska systemet har en direkt koppling mellan lag och RT-kort; därmed är de mycket mer stringenta jämfört med de svenska där Boverkets regler inte är direkt kopplade till själva lagstiftningsresultatet som sådant utan bygger mera på vad som är praktiskt lämpligt, naturligtvis med bestämmelserna som grund. Speciellt för oss nu är att nuvarande 131 § i bygglagen saknar en motsvarande bestämmelse i den nya plan- och bygglagen om att vi skulle kunna ha ett allmänt typgodkännande som grund för bl.a. svenska material och standarder. Detta är nog värt att uppmärksamma ifall man börjar tveka vad gäller den kommande förordningens innehåll. Här gäller nog att vara observant på att vi skall ha åtminstone samma utrymme att röra oss inom som vi har i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Under överläggningen har ltl Johan Ehn, understödd av ltl Danne Sundman, föreslagit att lagtinget godkänner  hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen vidtar nödvändiga åtgärder för att senast den 1 september 2008 sätta de av lagtinget antagna lagarna, plan- och bygglag för landskapet Åland samt miljöskyddslag för landskapet Åland, i kraft.”

 

Enligt 38 § 5 mom. arbetsordningen skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 6 juni. Godkänt.

 

 

Föredras ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks enkla fråga om barnomsorgsavgiften. (EF 9/2007-2008).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Barbro Sundback:

Fru talman!

I augusti detta år ändras rikslagen om klientavgifter inom hälso- och socialvården så att den högsta månadsavgiften inom barnomsorgen höjs från 200 € till 230 €. Eftersom lagen är en s.k. blankettlag sker motsvarande  höjning av barnomsorgsavgiftens maxnivå också på Åland om inte landskapsregeringen aktivt förhindrar höjningen.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

 

Kommer landskapsregeringen att stillatigande acceptera att barnomsorgsavgiftens maxnivå stiger till 230 € eller avser man att bibehålla maxnivån på 200 €?

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Fru talman!

”Stillatigande” är det sista den här landskapsregeringen är! Riksdagen har den 21 maj 2008 antagit en ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Bl.a. innebär ändringen att avgiften för barndagvård får vara högst 233 euro i månaden per barn för heldagsvård. Syftet med ändringen är att rätta till eftersläpningen i klientavgifterna, som i riket senast sågs över 2002. Därmed kommer kostnadsutvecklingen under åren 2002-2006 att beaktas. Inkomstgränserna för dagvårdsavgifterna anpassas till utvecklingen i inkomstnivån. Dessutom skall avgifterna och de anknytande inkomstgränserna justeras vartannat år enligt förändringen i prisindexet för social- och hälsovården. Avsikten är att lagen skall träda i kraft den 1 augusti 2008.

 

Enligt landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvården äger lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården tillämpning i landskapet, till den del bestämmelsen gäller socialvården. Bestämmelserna om barndagvårdsavgifterna äger således tillämpning även i landskapet.

 

Inom landskapsregeringen pågår för tillfället en totalöversyn om barnomsorgslagen och i samband med det arbetet görs även en översyn av utformningen av och storleken på barnomsorgsavgifterna.

 

Landskapsregeringen accepterar således inte stillatigande utvecklingen i riket utan arbetar aktivt med frågan och återkommer till lagtinget så snart beredningsarbetet inom landskapsregeringen avslutats.

 

Ltl Barbro Sundback, första tilläggansförande:

Fru talman!

Jag får tacka för svaret. Den här frågan var aktuell och mycket debatterad under den föregående perioden. En av de mest aktiva i den debatten var nuvarande ministern Katrin Sjögren. Hon var absolut emot att maxnivån skulle vara 250 euro i månaden. Hennes motiv var bl.a. det att det var väldigt dyrt att leva på Åland, blöjor och allt möjligt räknades upp som väldigt kostsamma utgifter för barnfamiljerna och därför skulle maxnivån hållas nere. Nu kommer vi alltså att se att förhöjningen närmar sig just det belopp som för bara något år sedan enligt ledamoten Katrin Sjögren var helt oacceptabelt. Det är bra att man ser över barnomsorgslagen, men den reglerar inte maxnivån. Då måste man gå i klientavgiftslagen och det finns ett gammalt förslag, så det är bara att plocka fram och ändra beloppet. Jag tycker inte att ledamoten Katrin Sjögren nu följer upp sina tidigare övertygelser i den här frågan, utan nu kan det gott och väl gå att höja avgiften! I debatten framförde hon också att hon och hennes man inte är särskilt högavlönade, men de fick ändå betala maxtaxan. Men det är väl så att det har blivit mera pengar i börsen nu, så nu går det bra!

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Fru talman!

ÅSUB-rapporten om ekonomiskt utsatthet visar trender också i det åländska samhället, att barnfamiljerna verkar få det tuffare. Det är min förvissning och min starka tro att under den här mandatperioden kommer vi att ta ett fast grepp om familjepolitiken, som inkluderar barn och ungdomar. Den här landskapsregeringen har lagt fram en barnskyddslag. Vi kommer att lägga fram en barnomsorgslag. Vi kommer att lägga fram en lag om hemvårdsstöd som innefattar tvillingar, adoptivbarn och barn med funktionshinder. Vi kommer också att gå vidare med att se över familjerna som har barn med funktionshinder och hur deras levnadsvillkor ser ut. Jag kan också konstatera att helomvändningen från socialdemokraternas sida är konstant, fullständig, man drev hårt att maxavgiften skulle vara 250 euro!

Ltl Barbro Sundback, andra tilläggsanförande:

Fru talman!

Det var mycket som skulle ske. Men den här lilla lagändringen i klientavgiftslagen orkar regeringen tydligen inte med, utan nu skall barnomsorgsavgiftens maxtaxa stiga. Det betyder sannolikt att barnomsorgsavgifterna också stiger i kommunerna och det blir dyrare för många familjer. Jag inser med all tydlighet att regeringen stillatigande kommer att genomföra det här och vi kommer att återkomma med en lagmotion i god tid i höst för att försöka förhindra detta.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Fru talman! 

Det handlar om ändamålsenlighet i lagstiftningsarbetet. Vi har den förhoppningen att vi kommer med en barnomsorgslag som också reglerar detta.

 (Från salen, ltl Sundback: är det på gång? Ledamoten Sjögren:i höst)

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående folkomröstning om huruvida Europeiska unionens nya fördrag, det s.k. Lissabonfördraget, ska bli gällande i landskapet Åland. (LM 2/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Syftet med motionen är att möjliggöra att en rådgivande folkomröstning kallas om huruvida det s.k. Lissabonfördraget skall bringas i kraft på Åland mot bakgrund av den lösning av de s.k. inflytandefrågorna som föreligger vid tidpunkten för beslutet.

 

Talman!

Jag skall i mitt anförande kort beröra själva lagen som föreslås och sedan ta upp lite från motiveringen. Om man tittar i själva lagförslaget är det till största delen formalia. Det är en komplett lag som kan användas för att genomföra en folkomröstning och den baserar sig på den lag man använde när folkomröstningen om EU-medlemskapet gjordes 1994. Datum och sådant är givetvis ändrat. Framför allt skiljer sig 1 och 6 §§ från den lagen. I 6 §, vilket är viktigt i en folkomröstning sägs det så här: ”Landskapsregeringen skall skicka ut ett meddelande av vilket det framgår folkomröstningens rådgivande funktion”, att den inte är beslutande utan rådgivande; beslutet tas fortfarande av Ålands lagting. Det är inte på något vis så att man ersätter det folkvalda parlamentets roll, utan tvärtom frågar man bara vad folket anser. ”Innehållet i Lissabonfördraget samt röstningsalternativen. I meddelandet skall också konsekvenserna av att inte sätta fördraget i kraft beskrivas så långt det är möjligt att överblicka processen vid den situationen.” Ingen vet exakt vad som skulle hända, men landskapsregeringen företar just nu utredningar och kommer vid den här tidpunkten att ha en ganska fullödig kunskap om vad som händer. Vidare, och det här är viktigt: ”skall information ges i meddelande om det sätt på vilket landskapets inflytande i beslutsfattandet inom den Europeiska unionen garanteras. Meddelandet skall skickas till alla röstberättigade. Det här innebär att det står fullkomligt klart för den röstberättigade att det handlar om att man skall ta ställning till Lissabonfördraget mot bakgrund av inflytandefrågornas lösning. Detta gör också att när man tolkar omröstningsresultatet så är det det man skall se att folk har tagit ställning till. Det har varit mycket spekulation kring det här i debatten, men 6 § är till den delen klar.

 

Det finns i 1 § några saker som är värda att kommentera. Den säger så här: ”En rådgivande folkomröstning kan anordnas angående frågan om den Europeiska unionens nya fördrag, Lissabonfördraget, skall bli gällande i landskapet Åland.” Notera att det står ”kan”. Det är inte skall och det är inte krav på att en folkomröstning skall hållas. Den här lagen möjliggör en folkomröstning. Så står det vidare: ”Landskapsregeringen skall besluta om en sådan omröstning skall hållas före lagtinget tar ställning till den lag som sätter fördraget i kraft i landskapet.” Det är alltså landskapsregeringen som besluter huruvida det skall bli folkomröstning eller inte. Avser man besluta att det inte skall bli står det följande i lagen: ”Ett beslut om att inte ordna folkomröstning skall föregås av ett meddelande till lagtinget i vilket landskapsregeringen redogör för motiven att inte ordna folkomröstning. Vid folkomröstning skall bestämmelsen i denna lag tillämpas. Det är alltså så att om landskapsregeringen inte finner det nödvändigt så är det bara att komma med ett meddelande till lagtinget och förklara att vi avser att inte ordna en folkomröstning. På det viset är lagen, sett ur majoritetspartiernas synvinkel, helt ofarlig. Det är landskapsregeringen som har avgörandet i sin hand och i praktiken är det så att liberalerna har avgörandet i sin hand eftersom liberalerna har majoritet i landskapsregeringen, också i och med att lagmotionen går till lagutskottet, där liberalerna också har ordförandeskapet.

 

Som jag ser det krävs i praktiken en enighet kring detta för att det skall bli folkomröstning. Detta om lagen.

 

När det gäller situationen med inflytandefrågorna och hela den situation som lagtinget kan ställas inför behöver jag inte upprepa det, det har vi pratat väl om här i lagtinget flera gånger och alldeles tillräckligt. Däremot, talman, vill jag läsa upp det stycke som har rubriken ”Behovet av en åländsk folkomröstning” där motionärerna skriver följande: ”Efter att ha tagit del av den finska regeringens proposition om det nya EU-fördraget och efter lagtingets inledande debatt i denna fråga hyser undertecknade lagtingsledamöter en djup oro för att det åländska kravet på ett säkerställt EU-inflytande inte vinner tillräckligt stöd inom regering och riksdag i Helsingfors. Ifall de av lagtinget uppställda positionerna inte uppfylls eller kraftigt försenas ställs lagtinget inför ett svårt beslut. Enligt vår mening bör ålänningarna ges möjlighet att före ett sådant beslut åter säga sin mening om Ålands framtida EU-relation. En folkomröstning i frågan har också ett pedagogiskt syfte. Ålänningarna får möjlighet att sätta sig in i det nya fördraget och resultatet av de pågående förhandlingarna om Ålands framtida EU-inflytande. Argument som t.ex. att folk inte förstår sig på denna fråga faller på sin egen orimlighet. Det nya EU-fördraget innebär direkt och indirekt att än mera makt förs från lagtinget och de övriga nationella parlamenten till institutionerna i Bryssel. Avstånden mellan beslutsfattare och folken växer därmed ytterligare. Samtidigt blir EU en juridisk person, vilket ytterligare fjärmar makten och förstärker de federalistiska dragen i unionen. Detta kompenseras bl.a. genom att Europaparlamentets roll som lagstiftare förstärks, vilket i sin tur ytterligare understryker den brist på inflytande som Åland har eftersom ålänningarna inte har rätten att välja en representant till Europaparlamentet. Ålänningarna hör inte till de EU-medborgare som får ta del av demokratiseringen av EU, om inte ovannämnda s.k. inflytandefrågor får sin lösning. Detta bör enligt vår mening Ålands folk vara medvetet om och tillfråga om, ifall lagtinget ställs inför att ta ett beslut utan att inflytandefrågorna lösts i enlighet med de tidigare fastställda positionerna.”

 

Den delen, fru talman, av motiveringen säger allt. Och när det gäller det som sägs i den allmänna debatten med anledning av motionen att folk inte skulle förstå sig på det här, så tror jag att om folk är redo att välja sina företrädare som skall förstå sig på det här, så förstår man sig också på det och det är ett föraktfullt sätt att se på sina huvudmän om man tror att de inte förstår sig på det här.

 

Fru talman!

Jag väljer att sluta här. Det finns säkert ytterligare frågor att belysa, men det kommer flera av motionärerna att göra.

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Jag är lite förvånad över initiativets uppläggning. Läget är ju det att presidenten har gjort en framställning till lagtinget. Landskapsregeringen har gjort ett meddelande, visserligen utan att ta ställning till presidentframställningen. Saken ligger i lagtingets händer. Nu vill Obunden Samling och Ålands Framtid föra det till landskapsregeringens avgörande huruvida man skall ställa en fråga till folket. Vi är alltså tillbaka till den representativa demokratin. Det här kan man naturligtvis tycka att är ett sätt att få råg i ryggen för det beslut man skall göra, som är svårt.

 

Det intressanta är också att i framställningen är det nog två pennor som har varit framme. Den ena pennan talar om tillräckligt inflytande och den andra pennan talar om krav. Det har också framgått av debatten här att Ålands Framtid har faktiskt, även om deras målsättning om självständighet är väl känd sedan länge, talat om grad av inflytande på de olika dimensionerna, medan Obunden Samling klart har sagt att det är krav, det är inte förhandlingspositioner, det är inte tillräckligt inflytande utan alla fyra komponenter skall vara uppfyllda, dvs. parlamentsplatsen, rådsprocessen, talerätten och subsidiaritetskontrollen. Då borde saken vara ganska enkel för Obunden Samlings del; om det är så att landskapsregeringen förhandlar med regeringen i riket och dessa krav inte blir helt och fullt uppfyllda, hela paketet, som jag tror att ltl Fredrik Karlström uttryckte det, då  är saken för den rörelse med väljare klar – det är ju ett nej. För övrigt finns det då bedömningen som skall göras tillsammans med folket i en rådgivande folkomröstning. Nu skall detta också vara ett informationspaket med ett meddelande om inflytandefrågorna, och det är naturligtvis bra, men det som alla måste fråga sig, om man tror att man begriper eller om man vet att man inte gör det, det är att vad är konsekvensen av ett nej. Jag tolkar det nog så bland många som jag möter att man förstår detta med ja till Lissabonfördraget, det är vissa förskjutningar, det är vissa nya element, det är subsidiaritetskontrollen, det är områden med kvalificerad majoritet, stärkt parlamentarism osv. samt att vi har kvar de gamla fördragen, det tror jag att är tämligen begripligt. Men vad betyder ett nej? Jag tycker nog att partierna som nu sticker fram hakan faktiskt skulle tala om att vad betyder det? För mig är det ett säravtal, likt det som många andra autonomier har och det kan vara bra och det kan vara dåligt, men det kräver också en ganska ingående analys om vad säravtalet skall innehålla när det gäller marknadstillträde, när det gäller beskattningsavvikelser och möjlighet att föra politik. Jag skulle mycket väl förstå om alternativet var självstyrelse med Lissabon eller självständighet med säravtal med EU. Då vore det tydligt. Det är kanske det som ligger bakom den här texten s.a.s.

 

De dubbla budskapen i motionen är inte bara ja och nej och vad det betyder utan också det här med krav och ultimata krav, att det här skall uppfyllas eller vad är tillräckligt? Befolkningen kan ju inte göra den nyanserade bedömning, som jag förstår att Ålands Framtid står för, att bedöma tillräckligheten och jag ser nog att vi här i lagtinget har den uppgiften att vi skall göra bedömningen om vi inte i partierna får besked från folket att det skall vara klara ja och klara nej.

 

När det gäller motionen är det ett par saker som jag ytterligare tänkte beröra. Det är 7 § om röstberättigande. Det är alltså de som är röstberättigade i lagtingsvalet och det betyder väl att man har hembygdsrätt. Men alla de andra då, som har kommunal rösträtt, som är bosatta på Åland och är synnerligen beroende av vad som händer i den här frågan, skall de ställas utanför det här? Det är ändå en rådgivande folkomröstning. Så den sista själva frågeställningen att om man skall säga ja eller nej till Lissabonfördraget. Det är inte det vi gör i alla fall i ett första skede utan vi säger ja eller nej till de delar av Lissabonfördraget som hör till vår behörighet och det där bör klargöras ganska tydligt; de som inte har rösträtt här skulle få finna sig i att bli med i fördragen, med undantag för självstyrelsedelarna och då måste man också klargöra det att skall man vara med i handeln med EU måste man hela tiden anpassa sig till de behörighetsområden som berör riket och därmed också Åland, men självstyrelsebehörigheten måste man notifiera och stifta lag om.

 

Med detta vill jag inte säga att jag tar ställning till ja eller nej, det är den rollen man har som lagtingsledamot, men först efter utskotts- och nämndsbehandling och resultat från landskapsregeringen kan man se vad konsekvenserna blir. Och hur länge det dröjer vet man inte. Den här lagmotionen är välskriven, åtminstone till den del det gäller själva texten, men tankarna bakom är dubbla, dvs. det är inte tydligt vad positionerna är och de oklara när det gäller utformningen av själva folkomröstningen, som skall gå via lagtinget till landskapsregeringen och sedan skall det visst vara partibeslut, om jag förstod ltl Danne Sundman rätt, så tillbaka till lagtinget igen som rådgivning. Ett enklare sätt är kanske att röra sig ute i bygderna och lyssna och diskutera, vilket man bör göra oberoende, men då får man kanske också ett mera nyanserat svar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som ltl Olof Erland sade är huvudsyftet med lag motionen att få råg i ryggen, kanske inte på de partier som har skrivit på motionen, utan andra och i första hand regeringspartierna. Det här skulle, om lagens sätts i kraft, utgöra en politisk säkerhetsventil som man kan ta till om man bedömer att läget blir låst, man får ingen lösning på inflytandefrågorna. Det tror jag att regeringspartierna, särskilt liberalerna, skulle vara betjänta av att ha. När det gäller konsekvensen av ett nej, så som det står i 6 § skall man informera om det så gott man kan och där håller ju landskapsregeringen på och utreder och av de alternativ som ltl Olof Erland nämnde är ett säravtal en möjlighet, Lissabonfördraget i kraft med inflytande frågorna lösta är ett alternativ som man kan uppnå och det finns också andra lösningar, det är beroende på de förhandlingar som vidtar vid ett eventuellt nej vad resultatet blir av dem. Det är den krassa sanningen.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag har inga invändningar mot det som ltl Danne Sundman säger. Bedömningen om hur mycket råg i ryggen man behöver gör partierna naturligtvis helt fritt efter utskottsbehandling, men när det gäller alternativen är det intressant att höra att från ja och nej hade vi nu fyra-fem olika alternativ som alla är möjliga; om de är sannolika eller inte är en annan sak, men det visar hur komplicerad frågan är och då kan man fråga sig: Är direkta folkomröstningar, vilket det inte är i det här fallet utan indirekt, indirekt, indirekt folkomröstning som är rådgivande, den rätta metoden?

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Motionärerna tror att det är en rätt metod. Folkomröstning som sådan sätter också press på motparten att komma med en acceptabel lösning om man vet att man har det instrumentet i sin hand. Det kan vara lite känsligare än att lagtinget t.o.m. är enhälligt i sina strävanden. När det gäller alternativen vid ett nej, så det informerade man om och så gott de går att beskriva. Ingen kan ju på förhand säga vad eventuella förhandlingar efter ett nej-beslut från lagtinget skulle resultera i. Man kan beskriva några teoretiska modeller och det tror jag nog att landskapsregeringen klarar av att göra i ett sådant här meddelande, absolut!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Olof Erland sade att det var en bra och välskriven motion, men den största invändningen som jag uppfattade att han hade mot den var att det gav lite dubbla budskap. Han sade att de obundna är väldigt kategoriska medan Ålands Framtid kanske mera gradvis vill ha kraven uppfyllda. Jag ser det inte riktigt på det sättet; vi motionärer är nog relativt eniga om att de fyra punkterna är viktiga och skall uppfyllas. Men sedan är det så att vi befinner oss ju i en förhandlingsprocess och jag har lärt mig att i en förhandlingsprocess är det bra att ha en viss försiktighet med alltför kategoriska uttalande. Jag kan dock här och nu säga att vi står nog bakom de fyra punkterna precis lika bestämt som Obunden Samling gör. Man kan alltid hitta invändningar mot det som man inte vill ha och jag tror och tolkar ltl Olof Erlands anförande på det sättet att han känner en liten oro för att folket skall komma fram till ”fel” åsikt, en åsikt som kan försvåra processen, men det tror inte jag. Jag tror att det kommer att bli ett starkt stöd för landskapsregeringen.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

När det gäller de fyra punkterna håller jag med om att de är viktiga, men jag konstaterar att jag är överens med ltl Anders Eriksson om att det gäller att vare lite försiktig i förhandlingar och invänta resultatet och bedöma det. När det gäller resultatet av folkomröstningen tycker jag att problemet är att själva frågeställningen är knepig. Huruvida resultatet stöder landskapsregeringen eller inte kan man ju spekulera om eftersom landskapsregeringen inte har tagit ställning och fört det till lagtinget, det har inte heller utskottet eller nämnden gjort, utan det är en öppen fråga. För mig är nej till EU-fördraget inte främmande på ett teoretiskt plan. Jag tycker att det är mycket intressant och viktigt, det ingår t.o.m. i lagutskottets uppdrag att undersöka alternativen, det är ingenting märkligt med det.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är en förhandlingsprocess som egentligen borde ha varit avklarad, men jag har full förståelse för den knepiga situationen, om jag använder ltl Olof Erlands ord, som föreligger och i det här skedet är det viktigt att vi är väldigt tydliga att dessa fyra punkter skall uppfyllas. Från Ålands Framtids sida är vi precis lika tydliga som man är från Obunden Samling och det är viktigt att hela lagtinget är så tydligt som möjligt. När det gäller stödet för landskapsregeringen ser jag det på det sättet att om vi spekulerar i resultatet av en sådan här folkomröstning, att det skulle bli ett starkt nej till Lissabonfördraget från Ålands folk, så ser jag det som någonting som verkligen skulle vara ett bra stöd för landskapsregeringen att ha med sig i förhandlingarna. När det gäller den andra invändningen att det är svårt för folk att förstå det här har jag full respekt och förståelse för det, men det intressanta där är att då måste partierna engagera sig och förklara på ett så bra sätt som möjligt att vad innebär ett ja, vad innebär ett nej, vilka möjligheter har vi att få vårt inflytande tillgodosett framöver om vi säger ja nu? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för berömmet vad gäller motionens utformning. Jag förstår dock att ltl Olof Erland hade lite synpunkter på valet av röstberättigade, men vi har inte kunnat finna något annat och mer lämpligt område för att avgränsa än att basera det mesta på lagtings- och kommunalvalslagen och sedan ha hembygdsrätten och myndighetsåldern som en lämplig avgränsning. Varför då koppla det på detta vis? Svaret kom nästan i ltl Olof Erlands eget anförande, dvs. att det är självstyrelsens behörighetsområden som det här egentligen kommer att beröra. Därmed är det naturligt att kopplingen finns mellan dem som röstar i lagtingsval och det som självstyrelsen har som kompetens.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag har inte sagt att det här är fel eller rätt utan jag hade en åsikt. Jag noterade att det i den senaste folkomröstningen var en lag som stämmer överens med den här till största delen. Där stod det innehav av hembygdsrätt. Här borde däremot frågan preciseras tydligt, att det här gäller självstyrelsens behörighetsområde. Det problematiska är också att ett nej kan vara att allting står stilla en tid, kortare eller längre, eller att man menar ett som jag kallar allvarligt nej, dvs. att vi vill stå utanför och då har vi hela detta med säravtal, som jag ser att den stora risken är, att vi blir ju ännu mera beroende av riket – så länge vi inte är självständiga. Till den delen förstår jag Ålands Framtid – då skall man ju löpa linan ut.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Här handlar de facto om att oppositionen dels använder de instrument som finns för att en fråga kommer till vederbörlig hantering här och inte bara hanteras i slutna rum inom regeringspartiernas kretsar. Det andra är att vad gäller oron av resultatet av ett nej måste vi alla luta oss mot den bestämda uppfattningen att vi har ingen brådska med att behandla Lissabonfördraget, vi har ingen brådska att behandla republikens presidents framställning, utan vi kan ta den tid som såväl en rådgivande folkomröstning skulle erfordra som lagtingets därpå följande behandling. Huvudsaken är ju att detta lagting inte säger nej till någonting. Vi håller dörrarna öppna och ser vad folket och sedan parlamentsmajoriteten resonerar.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag är lite förvånad över att två partier som har bestämda åsikter om vilka positioner skall uppnå ändå vill vänta och se och oroar sig för ett nej från befolkningen. Det är ingen oro för det, utan frågorna måste ställas så tydligt att det är en mening vad nej betyder och det är en mening vad ja betyder. Det är det som är så svårt. Om vi skall förhala det här är det väl bra att man med den här lagmotionen talar om att det är det som är avsikten. Det är väl någon sorts tro om att våra relationer med riket är så dåliga att det måste vara hot, förhalning, press osv. Jag tror inte personligen på det, men det är fullt fritt att föra fram den åsikten och om den finns skall den ju bedömas. Är det rätt sätt att vänta och dra ut på tiden? Jag tror det inte, men det är bra att det diskuteras.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Jag tycker det verkar som om ltl Olof Erland går händelserna i förväg lite. Han säger nämligen att ute i bygderna har han redan hört att det finns förståelse för ett ja. Då vill jag säga att i de bygder jag har rört mig har man haft en förståelse för ett nej.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det är helt uppenbart att eftersom vi ställer upp i olika partier till val rör vi oss i olika kretsar. Ltl Mika Nordberg har sitt stöd, jag har mitt och vi har våra samtalspartner; därför är det viktigt att försöka reda ut vad som krävs för att man skall kunna ta ställning till en folkomröstning. Det är precis det vi skall göra i så fall, att gå händelserna i förväg! Vi måste göra en bedömning och försöka redan nu tolka vad ett ja skulle betyda för råd och vad ett nej skulle betyda för råd. Det är precis det som det här handlar om och jag har ingenting emot att man meddelar här att de flesta som man har träffat på säger nej. Då är det ännu viktigare att vi faktiskt utreder konsekvenserna och visar vad det betyder för varje enskild medborgare på Åland.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Kan det möjligen vara på det viset att det skulle vara obekvämt för de politiker som företräder skärgårdskommunerna som är med i liberalerna om det till pappers skulle finnas att skärgårdsborna helst skulle säga ett nej till Lissabonfördraget?

 

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Nej, tvärtom, det vore alldeles utmärkt om skärgårdsborna kommer med en petition – jag måste bevisa min okunnighet, men jag tippar på 2.400 personer – och säger att vi vill säga nej till Lissabonfördraget, men när den petitionen kommer in skall jag och skärgårdsledamöterna i liberalerna samt kanske andra partier gå igenom och försöka visa tydligt och klart konsekvenserna av detta nej till Lissabonfördraget. Det är det som utskottsarbetet handlar om. Jag tror att en och annan kommer att stryka sig från den där petitionen. Sedan vet jag det, som är det viktiga, att skärgårdsborna låter sig inte inhägnas i en fålla där man skall ha en nej-port och en ja-port, de vill diskutera och veta mer än så!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Englund:

Herr talman!

Personligen tycker jag att det är bra drag att man har kommit med lagmotionen och att man får diskussion i detta ärende. Ltl Barbro Sundback sade i ett annat ärende tidigare att ålänningarna är mycket upplysta. Så är det nog också vad gäller EU-ärenden. Vi diskuterar mycket EU här på Åland, problemställningar, fördelar med EU-medlemskapet och vad som har uppfyllts. När man deltar i sådana diskussioner med andra parlamentariker, både i Sverige och Finland, så märker man att de åländska är bra mycket mera kunniga. Så tror jag också att det är ute bland vanligt folk. Därför tror jag det är ännu viktigare att man diskuterar den här frågan grundligt och jag hoppas att lagutskottet verkligen behandlar det här och även kan göra förbättringar i den text som är föreslagen.

 

Jag vill faktiskt gå igenom ärendet för jag har funderat på frågorna och jag hoppas att jag inte blir för långrandig. Utan vetskap om vad som sker och planeras ske kan inte medborgarna delta i en demokratisk process. Här behöver man upplysning. Jag tror det är viktigt för alla parter. Ser vi på Sverige har man tidigare folkomröstat 1922 om rusdrycksförbudet, 1955 om högertrafiken, 1957 om tjänstepensionen, 1980 om kärnkraften och 1994 om EU-medlemskapet samt 2003 om införande av euro. Man har ganska ofta folkomröstningar också på andra ställen.

 

Vi vet att Lissabonfördraget har debatterats mycket. Debatterna och kommentarerna har ofta handlat om - när vi har tittat internationellt – om spelet mellan Tony Blair, Frankrikes president Sarkozy, Vaclau Klaus och Lech Klaczynski från Polen. Det är det vi har sett i vår TV-ruta många gånger, men vad har det politiska innehållet varit här? Det är det vi behöver få ut till medborgarna. Ursprunget var när EU:s ledare vid toppmötet i Laeken 2001 definierade EU:s centrala problem, nämligen låg demokratisk legitimitet, bristande öppenhet och långtgående centralisering samt detaljreglering. Det var problemet som man diskuterade. Då enades man om att man måste klara ut vad EU skall göra och vad medlemsstaterna skall sköta själva. Nu är vi där! Vikten av att respektera subsidiaritetsprincipen och att EU förblir ett samarbete mellan likvärdiga stater betonades. Det skulle vara roligt, och trevligt tror jag, för alla ålänningar att kunna få ta del av det i en folkomröstning: hur har det drabbat gemene man, hur ser vi på subsidiaritetsprincipen?

 

Men tyvärr spårade det ur. Man körde faktiskt fullt från Frankrikes sida, man frångick i praktiken uppgiften som man hade från mötet och satsade väldigt auktoritativt på att lägga grunden till en EU-stat. Det gick så långt att förslag som aldrig diskuteras i arbetsgrupper eller ens i presidiet sattes in i texten. Det gick som det gick i folkomröstningen! Vi vet vilka länder som röstade nej. Det ledde alltså till katastrof för projektet.

 

Det som har hänt sedan dess ur demokratisk synpunkt är skrämmande. De politiska ledarna i EU har bakom kulisserna enats om att driva igenom fördraget i alla fall – utan folkligt stöd där det behövs. För att klara det måste nya folkomröstningar till varje pris undvikas. Det är det som man har velat få i förhandlingarna. De regeringar som har lovat folkomröstningar måste därför kunna hävda att de inte har gjort sådana ändringar att löftet inte längre gäller. Det här har kommit till, kan vi säga, utan öppenhet. Men nu skall vi svälja påståendena att detta förslag å ena sidan är så totalt förändrat att alla löften om folkomröstningar inte längre behövs!

 

Lissabonfördraget innebär ett avgörande steg i byggande av en EU-stat; vi går nu snabbt mot en gemensam utrikes- och även säkerhetspolitik. Överstatligheten inom det rättspolitiska området skall förstärkas. Det är domstolarna nere i Bryssel som skall bedöma vad vi i många frågor skall göra här hemma på Åland. Var det grunden när man diskuterade det här om att få ut allt till medborgarna? Nej, tyvärr!

 

Vetorätten avskaffas på ett femtiotal områden. EU blir en juridisk person och kan ingå avtal som binder också medlemsstaterna. Tar vi vårt grannland Sveriges röststyrka och inflytande i ministerrådet, så nästan halveras den där som besluten fattas. Är det i enlighet med med de principer som man diskuterade från början? Nej!

 

Det rör sig alltså om mycket fundamentala förändringar för framför allt Finland och Sverige samt även för oss här hemma på Åland. Så är tyvärr fallet i alla 27 länder som skall godkänna fördraget.

 

Jag tycker alltså att det är bra att detta ärende kommer upp för debatt och som jag sade inledningsvis hoppas jag verkligen att man tittar på det i lagutskottet och vi har all anledning att återkomma till den här diskussionen senare i höst.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det var många synpunkter som säkert är ganska allmänt omfattade, men jag funderade lite på alternativet. Alternativet till det här, om jag tolkar det rätt, måste ju vara att vi står utanför EU. Är det det som skall vara nejet s.a.s., oberoende av hur inflytandefrågorna är lösta? Då är det ändå ganska tydligt med ett ja och ett nej. Ett nej betyder utanförskap.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Herr talman!

Jag tror det är en svår fråga att svara på. Det är ingen som kan ge ett hundraprocentigt rätt svar. Vi vet att röstar en nation nej faller alla de föreslagna förändringarna, som bl.a. innebär att kvalificerad majoritet blir avgörande i ministerrådet samt att EU får en president osv. Alla förslagen förfaller om en nation röstar nej. I vårt fall är det säkert lite annorlunda, men jag tror inte heller att min utgångspunkt skulle vara att vi skulle vara utanför EU. Jag tror att vi kanske fortfarande har nytta av att vara med i EU. Det här innebär ett tryck, en förhandlingssak som vi verkligen behöver kämpa för och det här är ett historiskt vägskäl för ålänningarna att kunna säga niet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Vad är en del i denna sal rädda för? Att inte klara av debatten inför en folkomröstning? Eller att en majoritet av ålänningarna skall underkänna resultatet av 13 års EU-medlemskap? Tvivlar ni så på er själva? I så fall tycker jag att ni skall rycka upp er och se möjligheterna med en folkomröstning: säger en klar majoritet av ålänningarna ja till Lissabonfördraget, även i ett läge där landskapsregeringen har misslyckats med att få ett tillfredställande resultat i inflytandefrågorna, ja då har ju en majoritet i lagtinget fått grönt ljus för att fortsätta urvattna självstyrelsen och att förpassa detta parlament till en politisk nickedocka såväl i förhållande till Helsingfors som Bryssel.

Såsom redan betonats från talarstolen denna dag, så är ju lagmotionen till och med så utformad att den ger landskapsregeringen fria händer, givetvis inom ramen för de parlamentariska spelreglerna, att göra den slutliga bedömningen av behovet av en folkomröstning. Lantrådet och ministrarna kan alltså välja väg: föreslå att lagmotionen verkställs eller för lagtinget förklara varför ministären anser att det framförhandlade EU-paketet - av ledamot Gun Carlson så träffande döpt till "Helsingforsavtalet" - är tillfredsställande sett ur Ålands synvinkel. Möjligheten till att ge en förklaring i formen av ett s.k. meddelande bör ju ändå vara ett trevligare sätt att kommunicera med lagtinget - och i synnerhet dess opposition - än att tvingas till en debatt om huruvida regeringen åtnjuter ett tillräckligt stöd bland ledamöterna.

 

I debatten har det framkastats argument mot förslaget om en folkomröstning, som t.ex. att ålänningarna inte skulle veta vad de har att ta ställning till –Lissabonfördraget eller Ålands hela EU-medlemskap. Dylika påståenden vittnar om djup okunskap om den uppkomna situationen. Lissabonfördraget följer nämligen EU:s traditionella politik för revidering av de grundläggande EU-avtalen och därmed innebär inte ett åländskt nej till det nya fördraget även ett nej till själva EU-medlemskapet.

 

En del hävdar att situationen skulle bli oklar vid ett åländskt nej till Lissabonfördraget. I själva verket är situationen synnerligen klar, i alla fall i processens följande skede: väljer Finland att ratificera fördraget utan Ålands bifall står vårt örike utanför fördragets rättsverkningar men förblir samtidigt med stöd av redan gällande fördrag en del av unionen. Däremot gör sig Finland skyldigt till ett fördragsbrott - detta sker vid den tidpunkten då presidenten postar brevet till italienska regeringen - och brottet består i att Finland inte kan säkerställa att fördraget tillämpas fullt ut inom republikens gränser.

 

Utan tvivel är president Halonens agerande i denna fråga åter av största vikt och intresse i händelse av att lagtingets bifall saknas: väljer presidenten att agera enbart som Finlands president eller tar hon än en gång det särskilda ansvaret som följer av Ålands särställning och avvaktar postandet av ratifikationspappren tills dess att detta parlament tagit ställning till det nya EU-fördragets tillämpning på Åland. 

 

Varför lägger då Ålands Framtid och Obunden Samling så stor vikt vid Lissabonfördraget att vi lägger fram förslag om en separat folkomröstning? För min personliga del är svaret på denna fråga rätt enkel:

 

a) För det första så är Lissabonfördraget sista utvägen för Ålands lagting att säkerställa ett någorlunda fungerande EU-medlemskap – det nu aktuella fördraget kan till och med vara sista gången som detta parlament kommer att ges möjlighet att ta ställning till ett EU-fördrag. EU:s makthavare kommer efter det att Lissabonfördraget trätt ikraft att noga akta sig för att åter utmana opinionen inom EU genom att lägga fram ännu ett fördrag. När det nu aktuella fördraget påverkar EU:s vardag finns det även ett nytt förfarande med vars hjälp EU-fördragen kan ändras utan att detta godkänns och ratificeras i samtliga medlemsländer. Och märk väl att det enbart är de nationella parlamenten som kan motsätta sig en sådan förenklad process – och Ålands lagting är ju enligt den finska regeringspropositionen inte ett nationellt parlament, en tolkning som i alla fall motionärerna inte kan omfatta med hänvisning till lagtingets exklusiva kompetens.

 

b) För det andra har ålänningarna i mer än 13 år väntat på att republiken Finland skall ta sitt fulla ansvar för sitt enda autonoma område. Vi skall inte i denna debatt glömma bort att alla de brister som detta parlament nu vill åtgärda – dvs. talerätten, EU-platsen, ministerrådsinflytande samt en roll i den politiska förhandskontrollen av nya EU-regler – är något som Finland har makt och möjlighet att åstadkomma.

Herr talman!

På basen av de inledande debatterna om Lissabonfördraget och det till frågan kopplade inflytandefrågorna är några i denna sal inte beredda att löpa hela linan ut utan nöjer sig med att några av inflytandefrågorna blir åtgärdade. En sådan inställning är tyvärr förödande för självstyrelsens fortsatta tillvaro inom den Europeiska unionen. Låt mig ta platsen i Europaparlamentet som ett exempel. Jag kanske bör börja med att påminna samtliga i denna sal två saker: För det första: En egen EU-plats är något lagtinget krävt varje gång tillfälle getts, dvs. i samband med bifallet till själva anslutningen till EU och vid de fördrag som under årens lopp varit aktuella. Jag tänker här förstås på de s.k. Amsterdam- och Nicefördragen.

 

Varje gång har lagtinget betonat EU-platsen som en förutsättning för ett bifall – och varje gång har Finland struntat i detta krav. För det andra är och förblir det medlemslandet Finland som skall tillförsäkra Åland en egen parlamentsplats. Jag har med stigande förvåning under årens lopp följt med det skådespel som några aktörer på finska sidan ägnat sig åt, dvs. försöken att få unionen att tilldela Åland en parlamentsplats. Underförstått att EU-kommissionen och EU-ordförandelandet skulle ha tagit på sig omaket att i de alltid lika komplicerade slutförhandlingarna om ett nytt EU-fördrag öda tid på att övertyga samtliga EU-länder om att Ålands status förutsätter en direkt representation.

 

Enligt min mening har detta varit enbart ett skådespel uppfört i syfte att hålla ålänningarna på mattan i hopp om att EU skulle fatta ett prejudicerande beslut och därmed frångå den heliga principen om att det är medlemsländerna själva som, i enlighet med sina respektive konstitutionella förhållanden, ser till parlamentsplatserna fördelas på ett korrekt sätt. Som vi alla vet har den finska statsmakten inte heller i denna fråga varit intresserad av att respektera den åländska särställningen och det faktum att detta lagting avträtt upp till 80 procent av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Jag behöver kanske inte påminna kollegerna om att unionsorganen övertagit det verkliga beslutsfattandet och kontrollmekanismerna på ett sätt som berör hela den åländska förvaltningen.

 

Om vi därtill betänker att Ålands lagting enhälligt riktat ett unikt initiativ till Finlands riksdag om att få parlamentsplatsen tryggad en gång för alla, så inser nog alla i denna sal att Ålands handlande under årens lopp förutsätter att kravet kvarstår och skall förankras som en del av Ålands EU-inflytande och som del av självstyrelselagen.

 

Denna lagmotion kan, såsom framgår av motiveringarna i lagmotionen, i mångt och mycket ses som ett svar på lagtingets inledande debatt om Lissabonfördraget och i första hand som en reaktion på de liberala anförandena där talarna med lantrådet i spetsen mest ägnade sig åt historiebeskrivning istället för att fokusera på vikten av resultatrika förhandlingar med regeringen Vanhanen i Helsingfors. De liberala anförandena andades genomgående en så pass defensiv taktik att det krävdes ett verkligt linjetal från regeringspartnern centern för att förtroendet för mittenregeringen inte skulle svikta fullständigt.

 

Från och med fredag i förra veckan fanns riksdagens behandling av EU-fördraget tillgänglig på svenska – med sedvanlig eftersläpning på grund av översättningsarbetet - och en genomläsning av utskottstexterna ger en rätt intressant bild av inställningen till de åländska förhandlingsmålen: det finns inget utskott, inte ens grundlagsutskottet, som avfärdar de åländska kraven på tryggat inflytande. Frågan är hur lantrådet och hennes ministrar förmår att utnyttja denna öppning. Vi hoppas på det bästa!

 

Herr talman!

Den åländska självstyrelsen står inför en avgörande brytpunkt och ifall två tredjedelar av detta parlament avser att permanent lämna över ansvaret för ålänningarnas framtid till Helsingfors och Bryssel – även i ett läge där inflytandet är avhängigt av andras bedömningar och intressen - så bör det åländska folket först få en möjlighet att säga sin mening.

 

Därför, herr talman, är obundnas och ÅF:s lagmotion av största vikt och bör behandlas parallellt med Lissabonfördraget.

 

Ltl Mika Nordberg:

Herr talman!

Åhörarskaran är inte så där väldigt stor just nu, så det blir ett kortare anförande än vad jag hade tänkt mig. Som relativt ny här i lagtinget har jag lärt mig att självstyrelsen är grunden för detta parlament. Det skulle man inte tro när vi behandlar Lissabonfördraget. Lissabonfördraget innebär att överförande av beslutanderätt sker från Mariehamn till Bryssel. När vi var nere i Bryssel på skolning om EU fick vi lära oss att EU är en enda stor kompromissmaskin. I verkligheten betyder det att det åländska parlamentet i så fall skulle bli en enda kopieringsmaskin, en kopieringsmaskin som inte är värd namnet självstyrelse.

 

Kanske det är så att det åländska folket anser att Bryssel vet bättre vad som är bra för Åland än dess eget parlament. I så fall är det bra att de säger det i en folkomröstning.

 

Självstyrelsen utan verkligt inflytande i EU i fråga om de fyra punkter vi har fört fram är som en bil utan luft i däcken och bensin i tanken. Den är fin att se på, men man har inte så stor nytta av den. Om 20 år kommer Åland att se ut på ett eller annat sätt och hur det kommer att se ut beror på vilken väg vi väljer i Lissabonfrågan.

 

Herr talman!

Stora aktörer för det åländska samhället när det gäller ekonomiskt är t.ex. taxfree, med alla arbetsplatser inom sjöfarten, PAF, med dess stora del av vår ekonomiska budget. Dessa två, som endast är två exempel, är inte följden av att vi är en ö likt Gotland i Sverige, nej, orsaken till att vi har dessa i dag är självstyrelsen. Många gånger säger man att vi vet inte vad vi får. Faktum är det att 1995 gick Åland med i EU, så de facto har vi 13 års facit att titta i när det gäller EU kontra Åland. Jag kan nämna några punkter som vi kan ta fasta på: vi har jakten, vi har fisket, vi har snuset etc. Personligen tror jag inte att man kan tillämpa samma regler i Rovaniemi som på Kreta.

 

Mina vänner, vår skyldighet är att slå vakt om Ålands självstyrelse!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Roger Janssons m.fl. lagmotion angående ändring av 1 § landskapslagen om Ålands landskapsregering. (LM 3/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag vill börja med att inför lagutskottet korrigera någonting som kan missförstås och det är i motiveringens fjärde stycke, där det står: ”I samband med den senaste stora självstyrelselagsrevision uttryckte regeringen …”. Det där ”stora” kan tros att det är 1991 års självstyrelselag som avses, men det är det inte, utan det är den senaste som avslutades 2004, och huruvida den var stor kan man alltid diskutera, det var den egentligen inte.

 

I Mariehamns stadsfullmäktige brukar det gå till så vid remiss av motioner att ordföranden frågar om huvudmotionären önskar ge ytterligare vägkost till beredningen och svaret brukar alltid bli – och vi har många motioner i stadsfullmäktige – att det behövs inte, motionen talar för sig själv! Jag borde antagligen nöja mig med det, men i alla fall något om motiveringen. Traditionen här i lagtinget är såtillvida annorlunda att i staden behandlas alla motioner seriöst och ingående, så man behöver egentligen inte argumentera hemskt mycket. Här i lagtinget är det tyvärr lite tvärtom, även om det är en något bättre tradition när det gäller lagmotionerna. Jag vill påpeka inför lagtinget och inför lagutskottet att i 3 kap. lagtingsordningen jämställs de facto presidentframställningar, landskapsregeringsframställningar och meddelanden från landskapsregeringen med lagtingsledamöternas motioner, som anges som lag-, finans- och hemställningsmotioner. Sedan finns det i arbetsordningen underordnade bestämmelser om i vilken ordning man skall ta dem till behandling. Men lagtingsordningen är den lag som vi skall hålla oss till när det gäller bedömningen av ärendenas värde och de grundläggande demokratireglerna gör att detta är självklart, fast det sedan inte fungerar i de stora nordiska parlamenten, men det får ju de lida för och vi behöver inte vara lika dåliga.

 

Herr talman!

Motionen är egentligen sålunda självklar. En minister är en minister. I 1 § föreslås det stadgas: ”För att handha landskapets allmänna styrelse och förvaltning tillsätter lagtinget på sätt därom är stadgat i lagtingsordningen en landskapsregering bestående av lantrådet och högst sju ledamöter. En av ledamöterna skall utses till vicelantråd, som fullgör lantrådsåliggande då lantrådet har förfall.” Detta är ungefär oförändrat. Andra momentet skulle stadga: ”En ledamot i landskapsregeringen benämns minister och ansvarar för de avdelningar och enheter inom landskapsregeringens allmänna förvaltning, såsom det anges i det av lagtinget senast antagna regeringsprogrammet.” Formuleringarna kan säkert justeras i lagutskottets behandling så att det eventuellt blir bättre än vad de är här i förslaget, men principen att en minister är en minister är det viktiga.

 

I förra lagtinget benämnde två av tre talmän landskapsregeringsledamöterna för minister si och så. Nuvarande presidium har tydligen känts sig tvingat att följa lagens bokstav till den här delen. Här i lagtingssalen är praxis lite växlande, men det är väl ingen som har problem med att använda ministeruttrycket om ledamöterna i landskapsregeringen. I våra massmedier anävnder också huvuddelen av journalisterna en sådan praxis som att kalla ledamöterna ministrar.

 

Två frågor, herr talman, i sammanhanget. Är landskapsregeringens ledamöter verkligen ministrar? Som jag ser det skall de då fylla tre kriterier. Det första kriteriet är då att detta är ett fullvärdigt parlament som utser en fullvärdig regering, m.a.o. har vi hand om statsmakt. På tjugohundratalet kan man säga att vi har fått också ett erkännande från rikets högsta bedömande myndighet riksdagen att vi är en statsmakt; statsmakten i Finland är delad, har grundlagsutskottet skrivit. Ingen tvivlar väl mera på att vi inte är en statsmakt ur konstitutionell synpunkt. Det andra kriteriet som bör uppfyllas är att vi har ett parlamentariskt system, och ett parlamentariskt system som från parlamentets sida utkräver ansvar för regeringsledamöternas handläggning av frågor. Svaret på den frågan är också ja, ett sådant system har vi. Det tredje kriteriet för att kunna kalla sig minister, som jag ser det, är att man då har egna ansvarsområden inom regerandet, inom regeringen, i förhållande till den förvaltning som finns så att man också har möjlighet till klara beteckningar vad man är minister för. Det är klart att vi då har en förvaltning som fungerar till att biträda ministrarna och att ministrarna står, enligt lagstiftningen, för den politiska ledningen, inte tjänstemannaledningen, av förvaltningens olika delar. Alla tre nödvändiga kriterier är alltså uppfyllda för att man skall kalla sig minister.

 

Varför har vi då inte lagstiftat på det sättet? När beteckningen landskapsregering infördes i självstyrelselagen efter revisionsprojektet 1998-2004, som pågick i sex år och resulterade i de förändringar i självstyrelselagen som innehöll också benämningen på landskapsstyrelsen att den i fortsättningen skulle kallas landskapsregering, så kunde man ju ha tagit upp den här frågan omedelbart. Min klara målsättning var, och jag tror hela den landskapsstyrelse som satt andra halvan av nittiotalet och där vi 1998 anhängiggjorde revisionspaketet med regeringen Lipponen, att vi själva sedan i landskapslag skulle ändra beteckningen till landskapsregeringsledamot. Vi hade en ganska klar uppfattning om att det här var oproblematiskt, det var ingenting som man från rikssidan hade att lägga sig i, utan vi skulle sedan, när landskapsstyrelsen var formellt benämnd regering enligt självstyrelselagen, sköta det här. Vi tittade på om det fanns i de andra paragraferna något hinder för det här i självstyrelselagen och det fanns det inte. Lantrådets benämning var ju klar redan från tidigare, så det behövde man inte heller lyfta.

 

När jag sedan läste regeringens framställning och den behandling som ärendet genomgick i riksdagen brydde jag mig inte särskilt mycket om att man då argumenterade emot, eftersom jag var helt övertygad om att det här är en självstyrelseintern fråga. Vi bestämmer själva, men sedan har vi då lagkontrollen som kan vara ett bekymmer. Ifall att ärendet går vidare skall det bli ytterst intressant att se hur man viker sig – eventuellt – som en mask, liksom vi nu har diskuterat i dag i spörsmålsärendet, där man tydligen ibland i Helsingfors i de myndigheter som skall sköta kontrollen har problem med målsättningen i vår lagstiftning och vad vi egentligen är ute efter.

 

I regeringens proposition till riksdagen 2002 angav man följande i den allmänna motiveringen: ”Självstyrelselagen innehåller inte någon bestämmelse om hur ledamöterna i landskapsstyrelsen skall tituleras i officiella sammanhang. En övergång till benämningen ’landskapsregeringen’ innebär dock inte att landskapsregeringens ledamöter officiellt skulle kallas ministrar, eftersom denna benämning enligt 60 § grundlagen är förbehållen medlemmarna av statsrådet.” I detaljmotiveringen fortsatte man sedan det här resonemanget, men utveckla det egentligen inte utan man noterade på följande sätt: ”Att landskapsstyrelsens namn ändras till landskapsregering innebär inte att ledamöterna officiellt skulle tituleras ministrar eftersom denna titel enligt 60 § grundlagen är förbehållen medlemmarna i statsrådet.” I riksdagens behandling i grundlagsutskottets betänkande citerade man faktiskt regeringen på den här punkten men hade inget vidare resonemang om huruvida grundlagen innehöll någon sådan bestämmelse. Låt mig då citera Finlands grundlags 60 §, där det står på följande sätt: ”Till statsrådet hör statsministern och ett behövligt antal andra ministrar. Ministrarna skall vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare. Ministrarna svarar inför riksdagen för sina ämbetsåtgärder. Varje minister som i statsrådet har deltagit i behandlingen av ett ärende svarar för beslutet, om han eller hon inte har anmält avvikande mening till protokollet.” I grundlagen finns det också en beteckning på hur Finlands president tituleras. För det finns det åtskilliga andra presidenter i vårt land. Grundlagen talar själv om högsta förvaltningsdomstolens president. Rotary har många presidenter och flera andra föreningar har många presidenter; det finns i andra sammanhang också presidenter numera. Talman anges också som en titel i grundlagen som används på riksdagens valda talman och tvenne vicetalmän. Det har inte förhindrat att man i lagstiftningen också i lagtinget har talman. Jag har också varit med i finska sammanhang där man har haft beteckningen ”talmanni” på andra utövare av tjänster. Talmanskonferensutskott finns också angivet. Det här är på det sättet reciprokt med statsrådsbenämningen, 16 §, där det står lakoniskt bara att till statsrådet hör statsministern och ett behövligt antal andra ministrar.

 

I den belysningen är det fullständigt obegripligt att förstå regeringens text från 2002 där man skriver att 60 § grundlagen anger att ministerbeteckningen är förbehållen medlemmarna i statsrådet. Det här blir väl en huvudfråga för lagutskottet att studera, att hur har man kunnat skriva på det sättet utan att på något sätt motivera sig? - utan att tolkningen finner i stöd i formuleringen i grundlagen. Huruvida den sedan finner stöd i förarbetena till grundlagen blir en intressant fråga. Det torde egentligen inte ha någon betydelse därför att det är grundlagens formuleringar som är avgörande för den här typen av bedömningar.

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Först borde man informera dem som är utanför att det finns lediga sittplatser i salen! Å andra sidan kan vi konstatera att sällan har den politiska begåvningsnivån varit så hög per person som den är nu!

 

Herr talman!

Jag tycker att den här motionen inte behöver ingå i raden av illabehandlade motioner, som kanske antyddes här. Jag tycker att den är motiverad och i alla fall i utskottet kommer jag för min del att behandla den med intresse. Jag använder inte begreppet ”minister” i talarstolen eftersom jag försöker vara en laglydig medborgare och liksom presidiet använder den beteckning som står i lagen, och det är klart att den är något ”tövlig” om man får säga så! Jag förstår inte begreppet minister och jag har inte heller studerat etymologin bakom själva ordet, men det är så att i media på Åland har det använts skulle jag säga i ett tjugotal år regering och ministrar, och det används ganska flitigt här i salen, så till den delen tycker jag att motionen är motiverad. Man måste naturligtvis gå igenom och se vad är titellagstiftningen i Finland, när får man använda vad osv.? När det gäller kriterierna håller jag med helt och hållet om två av kriterierna: parlamentarism och att man ministrerar ett särskilt område. Om man uttrycker det negativt har man möjligheter till ministerstyre, vilket inte anses vara en bra sak i parlamentarismen eftersom man delegerar till andra.

 

En sak som jag ändå vill problematisera är detta med statsmakt, att riksdagen har sagt att statsmakten är delad. Man kan tolka det som så att det finns två statsmaktsentiteter i Finland. Det är inte meningen, utan statsfunktionerna, makten över funktionerna är delad, därför att i folkrätten har begreppet ”staten” en alldeles särskild mening, och Åland är inte en stat. Jag skall inte gå in på kriterierna, men det kanske vi kan vara överens om. Jag tänkte bara påpeka det därför att det är inte det som är motivet. Så har vi begreppet minister. Det är helt oproblematiskt om vi inför det i vår lagstiftning och om jag har förstått motionen rätt så är det en test då vad man säger på rikssidan. Bara den orsaken tycker jag att är tillräckligt intressant för att föra ärendet vidare. Nu finns det inte, vad jag har kunnat se här, någon diskussion om beteckningen ”lantråd” och knappast kan man tänka sig delad statsminister eller statsminister för delade behörighetsområden. Det är lite svårt att tänka sig landskapsminister, landsminister, regionminister eller sjävlstyrelseminister och begreppet lantråd låter också är lite oklart, det låter som en tysk lantmästare.

 

Om jag får som avslutning på den här trettiogradiga plus sessionen något gå utöver ämnet så funderade jag igår på vilken titel jag skulle kunna tänka mig och då naturligtvis bergsråd, det är väldigt flott har jag förstått! Kunde man få med det i lagen att har man varit i landskapsregeringen så får man gratis eller köpa sig den titeln och det är kanske inte helt skämtsamt, inte alldeles helt, därför att frågan är den, som talmannen här har konstaterat, att när vi är på slottsbal så har alla andra medaljer men inte vi – talmannen här har fått en som han tynger ner lite med när han tar sig fram – de andra har medaljer och det bara hänger överallt, varför är vi ålänningar så dåliga på det och varför får vi inte vi dela ut titlar? De skall köpas från riket, det är kommerseråd, sjöfartsråd osv. Jag skulle vilja be att vi i lagutskottet reder ut detta med titelmöjligheterna och jag kom faktiskt på, när jag tänkte på vad som finns utanför den här salen och vad man skulle kunna uppleva om man inte var här, att titeln ”klippråd” skulle vara väldigt fin och åländsk! Kan lagutskottet ordna det så skulle jag vara mycket tacksam. Men för övrigt är det här en positiv motion som enligt lagtingsordningen möjligen ligger på samma nivå som de andra, som enligt arbetsordningen kanske inte ligger först i tur, men jag förmodar att det blir en behandling i september, att den kommer på bordet då också och att vi skulle få ärendet vidare till rikssidan. Nu talar jag för mig själv i det här fallet och givetvis inte för lagutskottet.

 

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka lagutskottets ordförande för den grundläggande positiva inställningen till motionen. Jag vill beklaga att jag var lite otydlig när det gäller det första kriteriet om statsmakt. Jag menade alltså inte att riksdagen tycker och vi tycker att vi är en statsmakt, utan att vi har statsmakt som är delad med staten. När det gäller beteckningen ”lantråd” tycker jag inte att vi skall röra den. Det har diskuterats i tidigare sammanhang vid revisioner om vi eventuellt skulle hitta på någon annan titel åt landskapsregeringens ordförande, men jag tycker det är en jättefin titel och den borde vi faktiskt bevara till eftervärlden – den borde nästan k-märkas! - även om jag i den positionen, ganska ofta faktiskt, blev kallad landstingsråd och landskapsråd och alla möjliga andra nedsättande beteckningar! Kanske ”sjöråd” skulle vara ett alternativ, men jag föreslår att vi håller oss till lantråd! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman! Kanske en viktig bestämmelse i rikets lagstiftning skulle vara att statsministern inte får använda titeln lantråd eller vad som kan förväxlas med detta!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill lämna två upplysningar. För det första det som kollegan Olof Erland nämnde här gäller också för den liberala gruppen. För det andra råkar jag känna till ordet ministers etymologiska bakgrund.  (Från salen, ltl Erland: det är tyvärr min telefon, det är statsministern som ringer)”Minister” betyder tjänare. Termen återfinns i moderna språk och förekommer numera – det är en viss oro här i salen - i närmast religiösa sammanhang. Dess språkliga bakgrund torde vara grekiska, - man får värja sig i replikskiftena!  - men det grundläggande och det är också där jag brukar hämta min inspiration också, att minister betyder tjänare.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!  Den här diskussionen för ganska långt, som sagt, om statsministern ringde nu så har man säkert i Stockholm, där man använder ordet ”tjänare” när man träffas börjat använda ordet minister – det var väl det som vtm Gunnar Jansson ville upplysa om, förstår jag!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman! Åländsk Center stöder denna motion. Vi har tittat på skrivningarna och tycker att ”minister” är ett lämpligt ord för landskapsregeringsledamot. Det är så att minister används i dagligt tal och vi har tidigare här under dagen diskuterat hur kartan och verkligheten ser ut, och då måste vi konstatera att verkligheten är minister, medan kartan är landskapsregeringsledamot! Jag vill endast framföra att Åländsk Center stöder motionen.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman! Efter idel positiva omdömen om motionen vill jag bara ge Ålands Framtids support till den mycket goda tanken om att vi skulle kalla landskapsregeringsledamöterna för ministrar. Jag ser med förväntan fram mot högsta domstolens eventuella utlåtande i ärendet!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon fredag kl.9.30.  Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.40).

 

 

 

 

 

 

Originalfil