Plenum den 6 april 2005 kl 13.00

PLENUM den 6 april 2005 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Raija-Liisa Eklöw, ltl Carina Aaltonen, ltl Brage Eklund, ltl Anders Englund, ltl Fredrik Karlström och ltl Gun-Mari Lindholm. Ltl Gun-Mari Lindholm infann sig efter uppropet.)

24 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående ändrad landskapslag om kommunalvägar. (FR 6/2004-2005).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2004-2005 angående avtalet mellan de nordiska länderna om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasienivå. (RP 4/2004-2005).

 

 

Först tillåts allmän diskussion, därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till den i presidentens framställning ingående förordningen eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Förordningen föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till förordningens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2004-2005 angående handel med utsläppsrätter. (FR 3/2004-2005).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Mats Perämaas m.fl. spörsmål angående miljölagstiftning och miljötillstånd. (S 4/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion, därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag till hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas, första gången på begäran av två ledamöter och därefter om lagtinget så beslutar.

Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

En samlad opposition ställer ett spörsmål  gällande  vilka åtgärder landskapsregeringen ämnar vidta för att tydliggöra regelverket och påskynda hanteringen av miljötillståndsgivning samt att förbättra möjligheterna för näringsidkare att på miljöns villkor utveckla sin verksamhet.

Det är rätt så lätt att ge svar på en fråga där landskapsregeringen och frågeställaren är relativt väl överens.

 

Om vi backar tillbaka ca 10 år i tiden hade vi knappast någon lagstiftning som var direkt miljörelaterad. Sedan kom det på löpande band. Jag skall nämna de viktigaste bara som en påminnelse av den tio års era med mycket ny lagstiftning inom miljöområdet.

 

  • Landskapslagen om miljökonsekvensbedömningar (28/1995 ändrad 9/2000), trädde i kraft 1.7.1995, helt ny lagstiftning.

 

  • Vattenlagen för landskapet Åland (61/1996 ändrad 32/2001) trädde i kraft 1.1.1997, delvis ny lagstiftning och den gamla blankettlagen upphävdes

 

  • Landskapslagen om Ålands miljöprövningsnämnd (65/1997 ändrad 31/2001) trädde i kraft 1.10.1997, helt ny lagstiftning

 

  • Landskapslagen om naturvård (82/1998 ändrad 41/2000 och 2/2002) trädde i kraft 1.9.1998, reviderad lagstiftning med anledning av EU-bestämmelserna

 

  • Landskapslagen om renhållning (3/1981 ändrad senast 91/1998, 33/2001 och 19/2002) trädde i kraft 1.11.1998, reviderad lagstiftning med anledning av EU-bestämmelserna

 

  • Landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd (ÅFS 30/2001 ändrad 74/2002) trädde i kraft 1.7.2001, i princip ny lagstiftning men den gamla blankettlagen om luftvård upphävdes

 

  • Landskapslagen om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester (58/2003) trädde i kraft 1.11.2003, i princip ny lagstiftning

 

 

Allt detta under en ganska kort tid, tio år kan man säga.

 

Många av oss som finns i här i salen idag har haft olika roller i samband med de olika lagstiftningarna. Alla har fattat beslut utgående från att skapa lagar som skall ta nödvändig hänsyn till miljön utan att lamslå ett aktivt näringsliv. Viljan har varit god.

Utgående från att Åland ligger där det ligger, d.v.s mitt i havet, mitt i Östersjön, detta känsliga innanhav, har miljöfrågorna till stora delar, vågar jag säga,  handlat om vårt vatten och havsmiljö. Vi har inga stora industriområden med rykande skorstenar osv.

 

Inför val tävlar alla partier om vem som är mest engagerade i dessa frågor, vem som vågar ta de svåra besluten. Nu mitt i perioden gäller det också att våga ta dem. Med det vill jag säga redan så här i början av mitt anförande, att visst vi skall gör allt som står i vår makt för att förbättra nuvarande tillståndsgivning, men inte på bekostnad av vår miljö, som i första hand handlar om vår vattenmiljö.

 

Under den tioårsperiod som lagstiftningen växte fram växte också organisationen fram. Då den förta miljöprövningsnämnden tillsattes och skulle arbeta visste ingen riktigt vad detta arbete skulle innebära. I starten var miljöbyråns miljöjurist föredragande i alla ärenden.

Medlemmarna i miljöprövningsnämnden lade ner ett oerhört stort arbete under den förta tiden, de var i det närmaste beredande också de. Besvären eller omprövningarna av ärendena behandlades då också av landskapsstyrelsen. Så småningom insåg man det omöjliga i att inte ha tjänstemän som var anställda direkt till miljöprövningsnämnden. Ärendena blev många, högarna växte.

 

Under åren har man försökt lösa problemet med att anställa fler tjänstemän för att som man trodde de skulle beta av högarna till ett normaltillstånd. Med den vetskap vi har idag har ärendehögarna slutat växa, men det troliga är att under rådande omständigheter kommer situationen vara rätt konstant som den är nu. ärendena kommer in i samma takt som beslut fattas. Enligt miljöprövningsnämndens årberättelse för 2004 har ärendena något minskat från 2003 till 2004. 2004 var det  52, mot 72 2003.  Nämnden har avgjort 33 ärenden 2004 mot 44 ärenden 2003. Det är naturligtvis ett förenklat sätt att ange antal eftersom ärendenas omfattning och svårighetsgrad kan  skilja avsevärt.

 

Fru talman!

Nu  har vi kommit till den punkt då vi inser att fler tjänstemän vid miljöprövningsnämnden inte är rätt sätt att lösa problemen, vi vill åstadkomma något annat.

 

Jag har tillsammans med miljöbyrån gått igen en hel del material som berör just dessa frågor. Det här är ingen ny fråga, ingen ny viljeyttring. Men hittills har ingen kommit till mer än utredningar  och olika förslag, med några få undantag. Delvis kan många  byten på miljöministerposten ha skapat paus och osäkerhet i arbetet,  men det är nog inte bara det. Jag har under mina få månader på den här posten blivit övertygad om att skall vi lyckas med ett förändringsarbete måste det till personella resurser. Här måste det till en jurist, en lagberedare som får detta förändringsarbete inom miljölagstiftningen och därtill hörande direktiv och uppföljningar, med allt vad det innebär. Det måste vara ett projekt som skall leda fram till olika delbeslut men också till nödvändig ändring av själva lagstiftningen också.

 

Som exempel på att det har tänkts i dessa banor kan jag nämna några dokument som finns med  tanke på en smidigare hantering av miljöfrågorna. Här har jag ett utkast under rubriken ”Förslag till avbyråkratisering på sikt”, daterat 7.9. 2004. Det byggde på en arbetsgrupps resultat. Den arbetsgruppen tillsattes av dåvarande miljöansvarige  Sune Eriksson hösten 2003

Här har jag ett annat dokument där avdelningen  gjort en snabbbedömning vilka verksamheter som skulle vara tillståndspliktiga om svenska bestämmelser skulle gälla på Åland. Om man omsätter det i praktiken: hur skulle det se ut med svenska bestämmelserna och lagstiftningen. Det är mycket ytligt, men man har i alla fall lagt ner arbete på att göra jämförelserna.

 

Det här är bara exempel på en uppsjö av olika dokument och utredningar som gjorts på avdelningen utan att komma så långt i verkställigheten.

 

Då kan man fråga sig: Vad vill vi göra nu? Efter en tio års period av lagstiftning  och nu efter också ett antal år av erfarenhet, en erfarenhet som vi inte till alla delar  är helt nöjda med är det dags att göra en utvärdering. Som jag sagt tidigare har en hel del arbete gjorts redan, men allt för många frågor är på idéstadiet och är långt ifrån färdigt bearbetade. Vi måste se över vilka verksamheter som skall vara tillståndspliktiga. Vi måste se över vilka ärenden som kunde vara bara anmälningsärenden och inte vara tillståndspliktiga. Det finns ett stort behov av generella bestämmelser som skulle vara till stor hjälp vid beslutsfattandet och också vara tydliggörande för alla parter.

 

Många tror att anmälningsärenden är lösningen på alla problem men så enkelt är det inte riktigt. Också där måste ärendet granskas vid miljöbyrån och nödvändiga föreskrifter måste rätt ofta göras utgående från att anmälan många gånger inte är så tydlig.

 

Ett miljötillstånd måste få ta en viss tid. Tre månader kan anses vara normalt om ansökan är fullständig och det är inte så sällan ansökningarna måste kompletteras. Fem veckor får man räkna med att det tar för att inhämta utlåtande från berörda kommuner och sakkunniga. Minst tre veckor måste ärendet vara kungjort för sakägare och allmänhet.

 

Utgående från vad jag just sagt kan jag inte anse att behandlingen av Eckerö hamn tog för lång tid. Detta har ju nämnts i spörsmålet.  Problemet där var nog att man utgick från att det generella tillståndet man anhöll om 2003 också skulle gälla om- och tillbyggnaden av hamnen. Men den anhållan gällde bara befintlig verksamhet. Oberoende om det gäller Eckerö hamn eller någon annan verksamhetsidkare är det viktigt att man tar reda på vilka tillstånd som krävs innan verksamheten startar upp. Det är ofta så att man kommer ihåg det s.a.s. i sista minuten att det kanske behövs miljötillstånd också och då blir man lätt irriterad när det inte går i en handvändning.

 

I samband med lagstiftningen om miljökonsekvensbedömning minns jag att många här i salen var mycket måna om att sakägare, grannar mm skulle ha möjlighet att påverka ärendena. Också EU uppmärksamgör på att det är viktigt att allmänheten får en insyn i frågorna. Går man till stora delar att man har det enbart som ett anmälningsärende förlorar man den delen, försvinner detta i den processen.

 

Jag kunde fortsätta länge med att lyfta fram olika frågor som vi har för avsikt att se över och förändra, men, fru talman, jag vill avsluta med att sammanfattningsvis säga att vi är överens med spörsmålsställarna om att det är nödvändigt att se över de lagar förordningar och övriga regelverk som gäller inom detta viktiga område för att skapa e ett så smidigt förfarande som det bara är möjligt utan att vår miljö på något sätt far illa.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det svar som landskapsregeringen har avgett på vårt, den samlade oppositionens spörsmål är till stora delar bra, men det kan ändå inte helt anses motsvara de förhoppningar vi hade.

 

I åratal har diskussionen om miljölagstiftningen svallat fram och tillbaka. Detta har diskuterats ute på fältet, i media och också väldigt mycket i detta hus, både ur denna talarstol men också mera informellt i konstruktiva samtal mellan lagtingsledamöter och också landskapsregeringsledamöter.

 

Alla tycks vi vara eniga om att miljölagstiftningen behöver tydliggöras, dels för att ge vårt näringsliv rimliga verksamhetsförutsättningar och framför allt för att endast en tydlig miljölagstiftning kan utgöra en grund för ett verkligt konstruktivt miljöarbete.

 

Som sagt, alla har vi till synes varit eniga i den här frågan. Men alltid då processen leder så långt att man konkret börjar kunna skönja ett förslag till beslut så blir det stopp. Det är något i denna fråga som gör att beslutsvånda uppstår. Detta kan man endast beklaga, för det gynnar absolut inte miljön i förlängningen.

 

Fru talman!

Landskapsregeringens svar på spörsmålet har inte den progressivitet och exakthet som situationen kräver för att näringslivet på Åland skall kunna lita på att landskapsregeringen verkligen inser vidden av problematiken.

 

Vi hoppas genom denna debatt kunna bidra till att klargöra dessa frågor och vi är även ute efter en bred majoritet i denna fråga utan att det normala majoritets-oppositionsspelet behöver infektera debatten. Jag vill också passa på att säga att jag för min del kommer att vägra att låta denna debatt spåra ur i en populistisk fiskodlingsdebatt. Frågan om miljölagstiftningen och dess otydligheter är så mycket bredare än så.

 

Landskapsregeringen har i sitt svar på spörsmålet angett att landskapsregeringen är enig med spörsmålsställarna att en näringslivsutveckling på miljöns villkor är en angelägen fråga och att ärendesituationen med långa behandlingstider i miljöprövningsnämnden inte är tillfredsställande. Det är bra och det utgör också en god grund för vidare diskussion i ämnet. Men i svaret finns också några begrepp och eventuella åtgärdsförslag som behöver tydliggöras. Svaret innefattar också, som jag ser det, en ren och skär rättsvidrighet som jag ämnar återkomma till allra sist i detta anförande. Jag hoppas att lantrådet kommer att kunna redogöra för landskapsregeringens inställning då vi kommer så långt.

 

Men först några frågor till miljöansvarige ledamoten Harriet Lindeman. Ett arbete om att förändra fördelningen mellan tillståndspliktiga verksamheter och anmälningspliktiga verksamheter pågår, och det är bra. Det arbetet tror jag mig veta att igångsattes under den förra regeringen, men frågan blir: Kommer landskapsregeringen att för de verksamheter som fortfarande blir tillståndspliktiga att införa miljötillstånd som sträcker sig tillsvidare eller kommer landskapsregeringen att kvarhålla ett system med tidsbundna tillstånd?

 

Därutöver vill jag be miljöansvarige ledamoten Harriet Lindeman att informera lagtinget om det som i spörsmålet är angett med följande ordalydelse: ”Miljöprövningsnämnden har informerat att ytterligare kvalitetssäkring pågår gällande handläggningen av ansökningar, bl.a. görs en förvaltningshandbok.” Min fråga är då vad detta betyder. För en oinsatt ger det sken av att förvaltningsmässiga problem har förekommit i miljöprövningsnämnden. Det kanske inte är så, men det ger sken av det i varje fall, så här önskar jag ett tydliggörande.

 

Fru talman!

Ytterligare vill jag be miljöansvarige ledamoten Harriet Lindeman redogöra för innebörden av formuleringen ”ansvarsfördelningen mellan miljöprövningsnämnden och landskapsregeringen”. Det står att den behöver förtydligas.

Jag vet att en diskussion har förekommit om det vore ändamålsenligt att sammanslå landskapets miljöbyrå med miljöprövningsnämnden, alltså i klartext att tillsynsmyndigheten skulle sammanslås med tillståndsmyndigheten. Ändamålsenligheten och det förvaltningsmässigt korrekta i en sådan reform anser vi att starkt kan ifrågasättas. Men jag ber om miljöansvarige ledamoten Harriet Lindemans syn också på detta.

 

Landskapsregeringen skriver också i sitt svar att lagberedningsarbetet på miljöområdet skall få förstärkning. Detta svar antyder tyvärr utökad byråkrati med fler jurister när problemet vi diskuterar snarare är en fråga om politisk styrning för en förenklad byråkrati med klarare regler. Denna fråga kan inte avgöras av jurister utan den skall avgöras av denna eller kanske någon annan landskapsregering som vågar visa handlingskraft.

 

Fru talman!

Jag vill för liberalernas del återigen understryka vikten av att vi har ett näringsliv som ges möjlighet till sådana verksamhetsförutsättningar att deras konkurrenskraft bibehålls, och detta på miljöns villkor. Men om vi inför så rigorösa regler att näringslivet tappar sina verksamhetsförutsättningar i byråkratins malande kvarnar kommer det endast att leda till att möjligheten för näringslivet att investera i miljöförbättrande teknik försämras och då förlorar miljön på det i förlängningen.

 

Fru talman!

Så till slut till den rättsvidrighet som jag anser att landskapsregeringen anför i sitt svar på spörsmålet. Landskapsregeringen skriver som följer: ”Att många fiskodlingar lever med gamla … tillstånd beror inte i första på miljöprövningsnämnden utan på att besvär, i de flesta fall från företagen själva, lämnats in till förvaltningsdomstolen.” Grundlagens 21 § anger en grundläggande rätt att besvära sig mot myndighetsbeslut. Var och en har rätt att besvära sig enligt ett förutbestämt system då man anser sig felaktigt behandlad av en myndighet. Självklart skall man kunna göra detta utan politisk påtryckning eller utan risk för att bli diskriminerad. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att anknyta till den debatt vi hade här i lagtinget i måndags då vi diskuterade en lagstiftning om diskriminering. Jag anser att landskapets svar i detta spörsmål diskriminerar en hel yrkeskår och i förlängningen hela vårt näringsliv.

 

Landskapsregeringen väljer att skjuta fokus från problematiken med otydligheterna i miljölagstiftningen till att misstänkliggöra vårt näringsliv.

 

Fru talman!

Jag ber att lantrådet helst bekräftar att detta lapsus eller annars bekräftar att detta är landskapsregeringens officiella ståndpunkt.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag väntade med spänning på att ltl Mats Perämaa skulle förklara rättsvidrigheten och nu är jag ännu mera konfunderad. Han kopplar ihop det här med diskrimineringslagen och jag måste säga att jag förmår inte följa hans logik i det här sammanhanget. Det skulle vara bra med ett klargörande vari diskrimineringen består i skrivningen som finns här.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är så enkelt som så att när grundlagen anger att man har rätt att besvära sig mot ett myndighetsbeslut måste man få ha rätt till det utan politisk påtryckning, utan att någon, speciellt den högsta myndigheten vi har här på Åland försöker påverka det. Om man skriver i ett officiellt dokument som diskuteras här i lagtinget att felet till att i det här fallet miljöprövningsnämnden ligger efter i handläggningen av miljötillståndsärenden, att man har så mycket arbete och orsaken till det här beror på att någon har utnyttjat sin grundlagsenliga rättighet att besvära sig, då utövar man en politisk påtryckning, man misstänkliggör den yrkeskår som har gjort på det här sättet. Det anser jag att är rättsvidrigt. Vi diskuterade diskrimineringslagen i flera omgångar, senast på måndag, och jag kunde inte låta bli att anknyta till den för att jag anser att det som man säger i svaret är rent ut sagt diskriminerande.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror nog att ltl Mats Perämaa reagerar väldigt känslomässigt, som ofta i de här fiskodlingsfrågorna. Som landskapsregeringen skriver ger man en förklaring till varför det drar så ut på tiden att 13 av 33 tillstånd inte har vunnit laga kraft, inte förnekar man någon rätten att besvära sig eller ens ha någon åsikt om det. Att kalla detta för rättsvidrigt och diskriminerande känns som lite sökt. Men jag tror att jag förstår hur ltl Mats Perämaa reagerar på det här.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

För min del spelar det kanske inte så stor roll om det förblir otydligt för vtm Barbro Sundback. Jag hoppas ändå att de övriga lyssnarna förstår mina argument. Det är så att i den här diskussionen, när vi diskuterar miljölagstiftningen och otydligheten i den samt orsakerna till att handläggningstiderna blir väldigt långa, om man då som ett skäl till att handläggningstiderna är långa anger att orsaken är att någon utnyttjar sin grundlagsenliga rätt att besvära sig, så skjuter man över fokus på själva problematiken, man skjuter den från problematiken med lagstiftningen på det här området och försöker misstänkliggöra en yrkeskår i stället. Då gör man fel. Det är min åsikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa vill se en handlingskraftig regering, men då skulle jag vilja fråga ltl Mats Perämaa: Hur tror ltl Mats Perämaa att vi skall få någon handlingskraftig regering om mycket av regeringens tid skall gå åt till att springa här och svara på spörsmål. Är det så att ltl Mats Perämaa inte tänker svara på min replik? Nå, jag kan fortsätta i alla fall, det kanske finns andra som är intresserade av den. Jag undrar om ltl Mats Perämaa kommer med ett spörsmål i veckan om sådana här frågor, så kanske han borde inse att det mesta av alla energi går åt till att svara på spörsmålen. Att vi skall se över miljölagstiftningen vet ltl Mats Perämaa om och det kunde han ha frågat miljöministern i kafferummet i stället så skulle de ha sparat en massa tid och krafter att lägga ner på de här frågorna. Men i och med att ltl Mats Perämaa inte tänker bemöta mina frågor – de är tydliga för känsliga – så får jag avsluta här!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Om jag skall försöka beta av frågeställningarna, så nämnde ltl Mats Perämaa först om att det var beslutsvånda. Jag vill säga, att det handlar nog inte om beslutsvånda. Det har inte handlat om beslutsvånda, om jag går tillbaka i material från Sune Erikssons tid, från Gun-Mari Lindholms tid och min korta tid, utan det handlar om mycket arbete att få det här omsatt i ett material som duger till s.a.s.  Det är inte meningen att politiker skall handlägga ärendena, vi skall ha de politiska visionerna och de finns väldigt bra i dag till pappers. Sedan är det inget litet arbete att göra det vidare och det är där man har haft förhoppningar om att det skall gå att lösa med den personal som finns på avdelningen t.ex., naturligtvis framför allt med miljöjuristen Helena Blomqvist. Hon är mitt uppe i dagliga ärenden hela tiden, det rullar in och det rullar ut och hon blir hela tiden avbruten av andra frågor. Hon kan aldrig liksom sammantaget sätta sig ner och ro detta projekt i land, och det ser man tydligt när man backar tillbaka i historien att så är verkligheten. Jag är säker på att det finns sådana här i salen som kan t.o.m. hålla med mig om den frågan. Nu har vi kommit till den insikten, så det är inte det största problemet när det gäller det politiska.

 

Bara som ett exempel kan jag ta lagen om miljöskydd och miljötillstånd som är en av lagarna som ligger till grund för detta. Jag försökte räkna, men det var så mycket siffror och bokstäver så jag tappade nästan räkningen, men det finns ca 30 EU-direktiv som ligger till grund för denna lagstiftning. Går vi in i den lagstiftningen berör vi varenda ett direktiv som vi kanske måste notifiera om osv., så vi måste veta vad vi pratar om när vi pratar om att göra de här förändringarna. Det är ingenting man gör på en eftermiddag, knappt på ett halvt år.

 

Med detta vill jag säga att det är ingen politisk beslutsvånda utan det är faktiskt prioritering i arbetet. Därför har vi nu gått igenom all den lagstiftning som finns med lagberedningen och är överens om i landskapsregeringen att det här måste få högsta prioritet i dag. Om det handlar om att ta av den lagstiftningskapacitet vi har i dag och prioritera bort annan lagstiftning i stället eller om vi tillfälligt måste ta in extra, det har vi inte bestämt ännu, men vad vi har bestämt politiskt är att det här måste ha högsta prioritet. Jag är glad för att vi är överens om detta i landskapsregeringen.

 

När det gäller näringslivet och att det inte tillräckligt tydligt klargörs i svaret, så kan det knappast klargöras alldeles tydligt eftersom det inte är färdigt bearbetat. Då skulle jag naturligtvis ha tagit fram allt bakgrundsmaterial och hänvisat till det ena och det andra, men det har jag nu valt att inte göra i det här skedet. Det är lite dunkelt sagt i spörsmålet om näringslivet på miljöns villkor och samtidigt säger man att man skall ta hänsyn till miljön, så nog finns det en viss dunkelhet också i det. Det är klart att näringslivet också ”drabbas” av en strängare miljölagstiftning, det kan vi aldrig komma ifrån och det har åtminstone jag tolkat att vi i lagtinget har varit ganska överens om i det stora hela. Jag är för min del inte beredd att med berått mod gå in och säga att det här struntar vi i, det är så viktigt för näringslivet, så vi lämnar nog det här! Jag är helt övertygad om att det finns saker vi kan göra bättre och tydligare som är till stor nytta för näringslivet i dag, framför allt att bara tydliggöra och klargöra vad som gäller. Många gånger är det halva lösningen att man vet vad det handlar om än att man lever i en osäkerhet, man vet inte vad det gäller, man kan inte ändra sig om man inte vet till vad man skall ändra sig t.ex.  Jag är övertygad om att näringslivet har nytta av det vi tänker göra, och det är naturligtvis ett av målen.

 

Så kom frågan om vi tänker fortsätta att ge bara tillfälliga tillstånd ett antal år eller kommer vi att ändra oss. Det är inte landskapsregeringen som ger tillstånden i dag utan det är miljöprövningsnämnden och den lagstiftning som finns i dag möjliggör tillsvidare, så det är inte vi som ställer kraven på att det skall vara ett visst antal år, utan varför miljöprövningsnämnden har kommit fram till att man gör på detta sätt borde man i princip fråga direkt av nämnden. Jag kan inte svara på det i dag; troligtivs känner de en viss osäkerhet för framtiden inom vissa näringar och därför, men jag vet inte, de borde få svara på det själva. Vi tar inte besluten och möjligheterna finns.

 

När det gäller förvaltningshandbok frågade ltl Mats Perämaa om det inte har fungerat bra i dag eftersom man föreslår det. Trots att de har hållit på i många år är det fråga om en ny organisation, om man ser det till antal år. Tittar man på hur det har vuxit, det har kommit en ny nu och en ny då och man har bytt mycket personal hela tiden, det har inte varit en arbetskraft som har varit med från början till nu utan det har hela tiden varit en rörlighet, en otrygghet i personalstrukturen, som naturligtvis inte har varit till gagn för miljöprövningsnämnden. Nu har man kommit till det att för att man skall kunna tydliggöra arbetssättet har man ett som man kan kalla kvalitetssäkringsprogram, man har gått in för att tillsammans skapa så tydliga arbetsredskap som det bara är möjligt utgående från nuvarande lagstiftning, så man har själv inom miljöprövningsnämnden ett intresse av att förbättra handläggningssituationen och tydliggöra den, också för sin egen skull, för det är klart att de följer med den kritik som de utsätts för regelbundet. Många gånger handlar det om att skjuta budbäraren i stället för att skjuta den som har stiftat lagarna och förordningarna. Det är många gånger de som måste göra det som de har blivit tillsatta att göra, men nu försöker man tydliggöra det genom en förvaltningshandbok. Det är nog fråga om en kvalitetssäkring när det gäller arbetet.

 

När det gäller ansvarsfördelningen mellan miljöbyrån och miljöprövningsnämnden och man tittar historiskt på det så fanns det ingen skillnad utan det var, som jag sade, miljöjuristen Helena Blomqvist som faktiskt föredrog hela ärendena. Nu har man skilt åt det och det finns en miljöprövningsnämnd som sköter sina ärenden. Men trots det finns det kanske orsak att ännu tydligare se på miljöbyrån som en del och miljöprövningsnämnden som en tydlig del, att det finns möjlighet att ytterligare tydliggöra detta.

 

Vi säger också i vårt svar att man skall se på möjligheterna att skapa en miljöenhet, en ”utförarenhet”; jag tror att man kan skapa det och tanken är inte att hela miljöbyrån skall flytta ihop utan mera den verkställande delen, alltså inspektörerna. Naturligtvis måste miljöbyrån finnas som en del av landskapsförvaltningen som beredande, lagstiftning, budgetfrågor och mera direkt när det gäller handläggningen i förhållande till den politiska landskapsregeringen. Vi kan aldrig bli utan en miljöbyrå. Men vad som skall finnas på den och vad som skall finnas i en gemensam miljöorganisation är vad vi diskuterar. Jag tror nog att man mycket väl kan ha alla tillsammans om man har klara och tydliga arbetsordningar osv. Man kan dra nytta av varandras kunskaper och vi måste också på Åland, utgående från att vi också är överens om att utnyttja resurserna på bästa möjliga sätt, kunna skapa våra egna organisationsmodeller som är lämpade för de åländska förhållandena.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag får tacka landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman för anförandet och jag uppskattar den dialog som vi för i sakfrågorna under det här området. Jag såg med förväntan fram emot det och mina förväntningar vad gäller dialogen tycks uppfyllas. Det var många klargöranden här. Jag uppskattar att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger tydligt och klart från talarstolen att ärendet om miljölagstiftningen och tydliggörandet av den har högsta prioritet inom landskapsregeringen. Om jag uppfattade det rätt, så förstod jag att ett arbete på den här fronten kan ta så länge som ett halvt år för att man skall kunna se påverkan vad gäller alla EU-direktiv och vår egen lagstiftning. Då kan man kanske förvänta sig att det uttalandet kunde innebära att vi så långt fram som om ett halvt år kan se en framställning på detta område, det kan förstås betyda flera framställningar på flera lagområden, där vi då kan diskutera ett resultat av den här debatten. När det gäller miljöprövningsnämnden och diskussionen om att man skjuter budbäraren håller jag helt med om att det lätt blir på fel sätt så att diskussionen här ger den uppfattningen att vi skyller på miljöprövningsnämnden, men så är det inte alls. Jag har själv i en dialog med medlemmar i miljöprövningsnämnden sagt flera gånger, att så är det inte alls utan vi är ute efter ett tydliggörande av systemet. Jag vet att miljöprövningsnämnden själv, inte organet som sådant juridiskt, men medlemmar där tycker att lagstiftningen är för rund, den ger för mycket tolkningsmöjligheter, och det gör deras arbete besvärligt, så jag är glad för att vi tycks kunna enas väldigt mycket i den här frågan.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller tidsaspekten för att få resultat tror jag att det inte blir ett gemensamt resultatdokument, utan jag tror att man kommer att beta av frågor i tur och ordning, för det finns sådant som vi ganska snabbt kan komma till skott med och göra förändringar i. Det kan vara riktlinjer för olika områden som vi inte ens behöver lagstiftning till och då går det lättare. Det kan vara i förordningstexter; bl.a. finns det en förordning som säger allt det som måste finnas med när man gör en ansökan om ett miljötillstånd. Det är inte litet det, enligt förordningen! Det är en sådan fråga som vi skall se över: är alla kraven nödvändiga utgående från den erfarenhet vi har i dag eller kan man korta av det? Det är sådant som inte heller behöver ta så lång tid. Jag tror att det handlar om att man på vägen kommer att se förändringar hela tiden, men slutmålet kanske handlar om att man måste gå in direkt i lagstiftningen. När vi är i mål med alla frågor, vill jag inte sätta slutdatum på, men vi betar av det vartefter.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag noterar att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman lite backar i sin tidsangivelse hur fort man kan nå resultat, men i varje fall tycks det finnas en ambition att ”reda upp” det här. När det gäller frågan om tillstånd tillsvidare eller tidsbundna tillstånd är det helt riktigt som miljöansvarige ledamoten Harriet Lindeman säger att lagen som den nu är skriven ger möjligheter för miljöprövningsnämnden att ge tillstånd tillsvidare också, men mig veterligen har man aldrig tillämpat det och då måste det vara någonting i lagen som ger det en tröskel, att det är svårt att komma till det här, så jag tror också att det här är en lagstiftningsfråga. Meningen är inte att vi s.a.s. skall ge politiska signaler hur lagen skall tolkas utan lagen skall vara så skriven att man också gör det. Man skall ju nå målet via lagstiftning och inte på något annat sätt, så jag anser att där också finns det skäl att fundera och överväga åtgärder på den punkten.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag menade nog inte att backa när jag sade hur arbetsordningen skulle gå. Jag tog upp som exempel miljöskydds- och miljötillståndslagen med alla dessa EU-direktiv, som vi måste följa upp och se, det är ett trettiotal och bara eventuella notifieringar som måste göras om vi går in för nya modeller och nya ändringar tar tid. Om vi också nästan vrider huvudet av oss tar det sin tid ändå. Jag tycker att det allra viktigaste är att vi försöker skapa tydlighet och det vi kan göra snabbast gör vi först, det som inte behöver slutlig lagstiftning utan vi kan ta direktiven med ett landskapsregeringsbeslut, vi kan gå in i förordningarna och ändra med ett landskapsregeringsbeslut, så det behöver inte ens ta ett halvår om vi får en duktig lagberedare som jobbar med de här frågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Spörsmålet är lite ovanligt på det sättet att under alla mina år som jag har varit med tror jag aldrig att ett spörsmålssvar och spörsmålsställarna i grunden har varit så eniga som man de facto är om vilken situation vi har och att vi vill ha en förändring på den här situationen. Jag vill börja med att understryka det som ledamoten Harriet Lindeman redan har sagt egentligen, att det här ärendet och den här förändringsprocessen har högsta prioritet i vårt arbete och det finns en politisk vilja att göra en förändring. Det har mitt fulla stöd och det har hela landskapsregeringens fulla stöd. Vi kommer också att prioritera de resurser som behövs för att göra de nödvändiga förändringar som behövs när det gäller regelverk och också på lagstiftningsområdet. Men jag tror också att vi alla måste vara så ärliga mot varandra om vi skall ha en seriös debatt kring det här att vi medger att det är ett väldigt svårt område vi är inne på. Vi vill alla värna om miljön. Jag tror att vi alla är besjälade av det och samtidigt vill vi alla ha så smidigt och lätt för vårt näringsliv som möjligt att verka. Det här är ganska lätt att säga, men det uppstår ändå i praktiken alltid konfliktsituationer eller att man måste göra avvägningar åt ena eller andra hållet. Det är i det här sammanhanget som det är så svårt att hitta regelverk och normer som kan accepteras av så många som möjligt och det är det som är vår grannlaga uppgift att kunna göra nu i landskapsregeringen och komma hit till lagtinget och förelägga för er också godkännande när det gäller lagstiftningsförändringar. Men vi fullt medvetna om – det som ledamoten Lindeman redan har redogjort för – att erfarenheterna av de här tio åren och den lagstiftning som vi har i botten är sådana att vi måste och skall göra förändringar.

 

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa sade, att han ville verkligen inte att det skulle bli någon fiskodlingsdebatt kring spörsmålet och det har vi också faktiskt vinnlagt om från landskapsregeringens sida att det inte skulle bli, utan vi har försökt ge ett så ödmjukt och seriöst svar som möjligt. Den passus som ltl Mats Perämaa hänvisar till lyder så här: ”Att många fiskodlingar lever med gamla och därmed mindre stränga tillstånd beror inte i första hand på miljöprövningsnämnden utan på att besvär, i de flesta fall från företagen själva, lämnats in till förvaltningsdomstolen.” Anledningen till att vi har tagit med det i spörsmålssvaret har absolut inte varit att vi vill peka ut någon speciell näringsgren utan det här är en verklighet som vi har och vi ville att det här skulle vara ett klargörande, att det här är orsak och verkan s.a.s. Med detta vill vi inte peka finger åt någon speciell näringsgren, allra minst till fiskodlingarna utan vi har bara försökt ha det som ett klargörande i spörsmålet. Om det är någon som har misstolkat det så hoppas jag att man kan tolka det som vi vill att man skall göra det från landskapsregeringens sida, vi vill inte lägga in några känslor i den här situationen.

 

Fru talman!

Från landskapsregeringen tar vi naturligtvis gärna del av lagtingets åsikter i det här arbetet och har det med oss i ryggsäcken i vårt fortsatta arbete i landskapsregeringen.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

När jag var ansvarig för miljön i landskapsstyrelsen sattes vattenlagen i kraft. Vattenlagen hade antagits av lagtinget kanske året före jag kom, av dåvarande närings- och miljöministern Anders Eriksson, som alltså var pappa till den. Vattenlagen fick väldigt mycket beröm, den var fantastisk! Det var bara superlativer överallt tills dem som berördes av den insåg att vattenlagen i själva verket är svår att leva efter. Det föll lite grann sedan.

 

I vattenlagen stipulerades också att man måste lösa tillståndsfrågorna. Då fanns det egentligen tre vägar för landskapsstyrelsen att gå: man kunde antingen låta landskapsstyrelsen bevilja tillstånden, hantera tillståndsansökningarna, man kunde låta rikets myndigheter göra det, det skulle ha krävts överenskommelseförordning och det skulle inte ha varit rätt och riktigt. Det tredje alternativet var att inrätta en miljöprövningsnämnd, det gjorde vi under min tid som landskapsstyrelseledamot, och jag kan inte säga att jag vill skryta över det, för det blev inte som vi tänkte. Det är så när man gör en lagstiftning att man har de allra bästa intentioner, man har visioner och man vill göra klart och tydligt och man tror att det skall vara lätt att leva efter den. Men tiden har visat att vår lagstiftning inte fungerar som vi väntade. Nu säger man från miljöprövningsnämnden, som vi redan har hört i dag, att lagen är svår att tolka, den är lite för rund, den är för otydlig, och tydligen är det så. Det är lätt att studera hur många besvär som miljöprövningsnämndens tillstånd föranleder. Besvären är besvärliga att hantera för samtliga, men besvären är också till nackdel för miljön, precis som vi har hört förut. Det är så. Det blir så många förseningar att man kan säga att miljön förlorar på alla dessa besvär som miljöprövningsnämndens beslut föranleder.

 

Så har vi EU å andra sidan, som vi redan har hört av miljöansvarige ledamoten Harriet Lindeman. Vi har att följa också de direktiven.

 

Det här har visat att vi måste göra någonting. Jag tycker att landskapsregeringens svar visar på att man försöker göra någonting. Det här har varit känt i många år, vi har varit överens om det här väldigt många gånger. Vi är också överens om, vad jag kan förstå, att näringslivet måste ha rimliga förutsättningar att verka – utan näringsliv har vi heller inget fungerande samhällsliv. Samhället stannar. Det är inte meningen att vi med våra lagar och förordningar skall strypa företagsverksamheten.

 

Vi har nu ett exempel som hotar – åtminstone ser det så ut – när miljöprövningsnämnden fattade ett beslut om Chips och Chips att om det här förverkligas måste vi stänga fabriken. Det är allvarligt. Så här kan vi inte ha det.

 

Centern stöder absolut att beslutsfattandet i den här frågan måste effektiviseras. Det måste gå att leva och verka på Åland trots att vi har en vettig och rimlig miljölagstiftning.

 

Man kan fundera om hanteringen i miljöprövningsnämnden är bra, någonting är fel när man avverkar 33 tillstånd eller beslut per år på sex handläggare, fem beslut i året på en människa. Jag undrar vilken juridisk byrå som skulle överleva, om ens jurister klarade av så några fall eller vilken bank som skulle överleva om varje anställd klarar av fem lånehandläggningar, vilket företag, vilken affärsverksamhet skulle överleva om man inte klarade av flera avtal än fem-sex per person. Det säger sig självt att det är någonting som är fel och om det är lagstiftningen som är fel måste vi göra någonting åt det, och det är vi överens om.

 

Det här betyder – jag upprepar igen – att centern tycker att det svar som landskapsregeringen nu har avgivit är tillräckligt och visar på att man försöker förbättra. Samtidigt måste vi inse att hållbar utveckling betyder inte bara en hållbar utveckling för miljön utan också för hela samhällsekonomin, för företagen, för hela välfärden. Det är faktiskt för hela Ålands bästa som vi nu jobbar.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Från Frisinnad Samverkans sida ondgjorde man sig över att vi ånyo kommer med ett spösmål. Regeringen får inte arbeta i lugn och ro med de saker den borde för att oppositionen bara frågar en massa. Varför gör vi det då?

 

För mig egen del i alla fall har jag skrivit på spörsmålet därför att vi inte har fått något svar på de här frågorna tidigare. Skall vi få veta vad regeringen gör så måste vi fråga. Vi kan inte längre läsa i tidningen om vad man har sagt på presskaffet; jag vet inte om det förekommer mera, men där kunde man annars läsa sig till vad som var på gång och vad man höll på med, men det kan man inte göra mera i dag.

 

När handlingsprogrammet diskuterades i samband med regeringsbildningen ställde väldigt många av oss frågor på det här angelägna politikområdet. Vi fick torftigt med svar. Vi har frågat ånyo när vattendirektivet kom och vi har frågat efter miljöhandlingsprogram. Allt det här lyser med sin frånvaro. Trots det här har man gått ut och sagt att miljöområdet är ett väldigt högt prioriterat område. Det sade man när man ville ha ålänningarnas röster. Man ställde frivilligt upp på alla möjliga och omöjliga enkäter, men tyvärr har vi inte fått svar på de här frågorna och det är därför vi måste fråga på det här sättet. Inte är det direkt roligt för oss alla gånger i oppositionen att nöta på så här, men eftersom man inte informerar från regeringens sida ställer vi de här frågorna.

 

Lantrådet tycker jag att har en väsentlig del i att vi har en väldigt dålig miljölagstiftning och att vi inte gör framsteg på det här politikområdet. Lantrådet har funnits med i alla regeringar som vi kan komma ihåg, så långt de flesta av oss har suttit med i lagtinget, och han är också ansvarig för ombildningen av den nya regeringen.

 

Centern säger sig jobba för hela Åland, det stod det på dekalerna i valet: ”Hela Åland skall leva”. Till hela Åland hör också näringslivet. Vi säger allihopa att vi värnar om näringslivet, men det här är en viktig faktor för näringslivet att man skall få sina miljötillstånd. Är det så att man skall börja med en verksamhet måste man ha sina erforderliga förpliktelser i skick. Det kan ta upp till ett år i dag. Man skall inte vara en fiffig person som plötsligt kommer med en bright idé och så skall man verkställa det. Tyvärr blir det oftast bara en tanke. Jag var själv inkallad till centerns gruppmöten, jag var inkallad till flera utskott där man sade att miljölagstiftningen och miljötillstånden var väldigt angelägna frågor. Jag kände mig nästan ibland lite förföljd av dessa frågor. Man frågade här i salen många gånger, också från socialdemokratiskt håll, man förväntade sig och man hoppades och man trodde.

 

Jag tror precis som nuvarande miljöministern sade att alla har försökt göra sitt och jag kritiserar ingen, men vi ser hur det blir när man byter regeringar: det här är ett av de faktiska problemen. Politikområdena och realpolitiken blir åsidosatt och det blir i stället fråga om vilken person som skall in i regeringen, inte sakfrågorna. Det här tror jag är ett fenomen som bara en del ålänningar bryr sig i, vem det är som sitter där, huvudsaken är att saker och ting blir gjorda. Det här tycker jag att flera borde fundera på och inte bara se hägringen framför sig om att man skall uppnå någon slags självuppfyllelse.

 

Lantrådet är inte inne i salen, men jag hoppas att han hör och kan komma och förklara på vilket sätt han anser att man på miljöpolitikens område i och med det här göra stora framsteg. För mig är det väsentligt veta. Jag tror också att det är väsentligt för många företagare som har väntat ett år på sina miljötillstånd och hade hoppats på att man skulle komma med några nya framställningar och nya visioner och det har inte kommit. Jag anser att det är lantrådet Roger Nordlund som ytterst är ansvarig för att det här inte har uppnåtts ännu.

 

I svaret kan vi läsa att man ånyo, som man hade gjort för ett par år tillbaka, fokuserat på att man skall få ihop de här olika hyddorna. Vad menar jag med det? Jo, jag menar de olika enheterna till en enhet. Det är säkert bra, jag tror fortfarande på att hyddorna är en sak, men det prioriterade är verksamheten som skall föregås i hyddorna. Det är det som är det väsentliga, det är där man skall lägga sitt krut på att få ihop det så att man kan tillämpa det på ett bra sätt.

 

En fråga som jag också har till den miljöansvariga i dag är på vilket sätt gör man i dag och vad har man har gett för vägledning från politiskt håll när det gäller det faktum att miljöprövningsnämnden besvärar sig över förvaltningsdomstolens beslut? Jag har fått den förklaringen att man gör det därför att man vill testa lagen, gränserna, hur den s.a.s. sträcker sig och vad man kan göra inom det lagrum som finns. Men om man ser det från ett annat perspektiv, från företagarens sida, som i värsta fall får sin verksamhet liggande, som inte kan påbörja den därför att myndigheten har besvärat sig över förvaltningsdomstolens beslut som oftast då har gett ett beslut som har varit till fördel för företagaren, så tycker jag i alla fall att detta är att gå för långt i sin myndighetsutövning. Men jag vill veta hur man ser på det här från politiskt håll i dag.

 

Man säger också att man vill ha en lagberedare till. Det diskuterades tidigare och den informationen har säkert nuvarande lantråd också kunnat förmedla vidare, att man funderade  på att göra detta som köptjänster, vi diskuterade då att en jurist som är bra på förvaltning, t.ex. Christer Jansson, som är mycket väl insatt i lagstiftningen skulle jobba fram en ny lagframställning på detta område. Men det har man kanske frångått nu och vill i stället inrätta en till tjänst. Det är också bra om man får veta hur man ser på det här.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller ”de små hyddorna” som eventuellt skall bli en stor hydda håller jag med om att det är två ganska separata frågor. De olika projekten har sedan sammanfallit och jag tror att det också kan vara till nytta för vardera, men man får inte se dem som en enda helhet, åtminstone har jag i mitt arbete sett det som två olika projekt, om jag får uttrycka det så, men som kan ha nytta av varandra.

 

När det gäller besvär över förvaltningsdomstolens beslut och hur vi ser på det lämnades de besvären in för ett antal år sedan och nu har det kommit svar, där de inte har besvärsrätt, har det tydligt och klart framkommit. Utgående från detta borde det här vara ur världen, nu vet de sin roll och de säger själva, när jag har diskuterat med dem, att de ville testa om de hade besvärsrätt eller inte. Helt personligt kan jag fråga mig: måste man då lämna in sju stycken!  Det är någonting som inte borde upprepas utan nu är det en gång för alla tydliggjort att besvärsrätt inte finns.

 

Vi har inte beslutat om en lagberedare till eller köptjänst. Det är mycket möjligt att det blir köptjänst. Vi skall i alla fall vara medvetna om att någon måste ta hand om detta och någon måste få tid till det. Om vi gör så att vi använder all den lagberedning vi har och låter annan lagstiftning stå åt sidan eller om vi gör en köptjänst eller en tilläggsresurs på lagberedningen under en viss tid har vi ännu inte tagit beslut om. Men att det måste finnas någon som har det här sina axlar är vi överens om. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Tack, landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, jag nöjer mig med det svaret, jag tycker det var uttömmande och bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm höll ett anförande där hon ställde sig tveksam till om landskapet och dess myndigheter skall fortsätta en rättsprocess om man har förlorat i förvaltningsdomstol. Det är klart att man måste göra en bedömning från fall till fall, men det finns en principiell sida av den saken, nämligen att ju mera egen lagstiftning vi har desto viktigare är det att få rättsfall som är prövade hela vägen. Det är det som är en av nackdelarna med att ha egen lagstiftning, att vi sällan har prejudicerande rättsfall. För myndigheten och för landskapsstyrelsen är det viktigt att pröva själva lagstiftningen hur riktig den är och det är bara oberoende domstolar som sist och slutligen kan tolka lagstiftningen. Oberoende av de praktiska frågorna eller de intressen som är inblandade finns det en sådant principiellt resonemang som jag tycker att man alltid måste hålla i minnet.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det här var orsaken till varför man har fört det vidare, det har man sagt från miljöprövningsnämnden, men att göra det med så pass många olika fall! Det är också ett sätt att nedvärdera förvaltningsdomstolen, dit man en gång har fört ärendet som man har varit missnöjd med. Man har alltså fört det till en högre prövning, man har förmodligen inte varit nöjd med det svar som har kommit från förvaltningsdomstolen och jag menar att därifrån har det getts svar på de grunder som den skall ge, men de har alltså fört det vidare och jag tycker att det är onödigt länge att hålla på med så pass många ärenden som det har varit.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Man kan praktiskt resonera så där, men vad jag förstår har myndigheten fört ett principiellt resonemang och förfarandet är också därför principiellt. Man kunde inte veta förrän man hade fått utslag på det första ärendet huruvida man hade besvärsrätt eller inte och då kunde man inte bara föra ett ärende, för då skulle fallen inte ha fått lika behandling. Det är nog ganska logiskt att man har gjort på det här sättet, även om det så här utifrån kan verka vara lite väl många fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Att så här bara 3 månader efter denna landskapregerings tillträdande stå här i lagtingets talarstol och diskutera dessa frågor känns till lite kontigt. Detta framförallt då majoriteten av de som undertecknat spörsmålet själva just suttit i eller varit med och stött en regerings som just jobbat med en miljölagstiftning och en miljöprövningsnämnd som man nu riktar kritik mot. Visserligen är det bra att frågorna diskuteras då de är viktiga såväl av miljö- som av näringslivs- och rättsäkerhetsskäl. Att man på tre månader skulle ha kunnat vända ett system som inte fungerade fullgott till något som är perfekt kan knappast någon kräva. Det svar som miljöansvarige ledamoten Lindeman idag lämnat till oss här måste väl ändå ses som ett bevis på att nuvarande regering har tagit frågan på största allvar.  Jag vill dock i det följande lyfta fram några synpunkter på hur vi från den frisinnade lagtingsgruppen ser på dessa frågor.

 

Vi har vid ett flertal tillfällen lyft fram att vi inte anser att nuvarande situation är tillfredställande vad gäller byråkratin och tiden det tar att få ett miljötillstånd beviljat. Som framgår av svaret måste man för att kunna göra en god bedömning av ansökan och ge berörda parter möjlighet att yttra sig acceptera att ett tillstånd kan ta en viss tid att bearbeta, men naturligtvis är det helt oacceptabelt att det ska ta år innan man kan få ett giltigt tillstånd.

 

Miljöprövningsnämnden har idag att arbeta utgående från ett flertal olika lagar vid beviljande av tillstånd. I vissa tillståndsprövningar kan man hamna på att tillämpa bestämmelser från såväl miljöskyddslagen, vattenlagen, renhållningslagen, hälsovårdslagen samt naturvårdslagen. Detta leder naturligtvis till att det hela kan bli rätt komplicerat både för myndigheten som beviljar tillstånd och den sökande och kan då dra ut väldans på tiden.

 

Att lagarna sedan inbördes är mycket olika till sin natur, där vissa lagar har formen av ramlagar medan andra innehåller mycket tydliga detaljbestämmelser gör inte det hela mycket bättre. Här borde kanske landskapsregering i samband med att man genomför sammanslagningen av myndighetsfunktionerna fundera på huruvida det vore ändamålsenligt att sammanslå de olika bestämmelser som skall tillämpas vid tillståndsprövning till en gemensam lag. Vidare kan man också konstatera att t.ex. Miljöskyddslagen, som har formen av en ramlag, för att kunna användas på ett effektivt och rättssäkert sätt  kräver kompletterande bestämmelser i form av t.ex en bullerförordning eller normer för vattenkvalitet. Enligt det svar vi nu fått och enligt uppgifter jag i övrigt inhämtat har jag förstått att detta är frågor som landskapsregeringen redan börjat jobba med eller snarast avser att påbörja arbetet med. Ytterligare är det viktigt att landskapregeringen jobbar vidare på att bedöma på vilka typer av verksamheter som vi faktiskt behöver ha ett tillståndsförfarande. Många gånger borde det kanske räcka med att verksamheterna bara hade en anmälningsskyldighet.

 

Gällande behandlingen av anmälningsärenden bör man också se över de rutiner som idag finns kring detta förfarande så att inte även detta blir alltför tidskrävande.

 

Genom att utöver nämnda förändringar i lagar och regelverk också ställa tydliga krav på en effektiv och kvalitativ behandling av inkomna ansökningar tror jag att vi kommer att se en positiv utveckling kring dessa frågor. Det är också viktigt att landskapsregering årligen utvärderar nämndens verksamhet. Är inte resultatet tillfredsställande gäller det för regeringen att fundera på orsakerna till detta och föreslå förändringar.

Detta var i stort de tankar jag ville framföra och jag ser med tillförsikt fram mot de förslag till förbättringar som landskapsregeringen kommer att lägga fram bara de så småningom skulle få ro att arbeta med dessa frågor och inte enbart vara sysselsatta med att svara på oppositionens frågor och spörsmål.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Frisinnad Samverkan fortsätter här att genom vtm Johan Ehn ifrågasätta huruvida oppositionen egentligen täcks komma och fråga eftersom de just suttit vid makten och kanske lite underförstått inte fått detta gjort. Saken är den att den regeringen förmodligen hade kommit med ändringsförslag om den fortfarande hade suttit. Många av de lagframställningar, för att inte säga alla som har kommit från regeringen, hittilldags, har varit påbörjade under den förra regeringsperioden. De som har kommit till lagtinget nu, avgivna av den nuvarande landskapsregeringen, har varit av annan karaktär, de har inte varit politiskt heta, utan har gällt saker som kvalificerad majoritet eller inte för kommunalvägar och som sagt inte så hett politiskt.

 

Det är därför väldigt viktigt att vi ålänningar får veta hur den här regeringen ställer sig i de här frågorna. Det är därför vi frågar, det finns ingen underton.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

De frågor som ltl Gun-Mari Lindholm lyfte fram i sitt anförande har diskuterats vid ett flertal tillfällen här i lagtinget. Vi har från lagtingets sida hört att man t.ex. vad gäller vattennormer ämnar komma med ett handlingsprogram under våren och vi får väl se när frågorna kommer upp. Det känns mera som att man är ute efter att visa på att landskapsregeringen inte gör någonting än ett genuint intresse att diskutera miljöfrågor, man får lätt den känslan.

 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det beror på med vilka glasögon vi läser. Vtm Johan Ehn och jag har olika glasögon på det sättet! Jag tycker inte att det här svaret visar på den progressivitet och den vision som jag hade önskat inom det här området. Det är ett genuint intresse från oppositionens sida och vi hade hoppats på att det skulle ha varit det också för regeringen, men tyvärr andas inte svaret någon särskilt stor progressivitet inom miljöområdet, tyvärr Johan Ehn!

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Som ltl Gun-Mari Lindholm sade, så är det faktiskt på det sättet att man kan läsa det här med olika glasögon. Ltl Lindholm väljer att göra det på ett sätt och jag väljer att göra det på ett annat sätt, vilket som sedan är det rätta kan man tvista om och får knappast ett ärligt svar, men att efter tre månader kräva att man skulle ha klara och tydliga svar på hur man tänker lösa ett område som många från den här talarstolen i dag har lyft fram som stora problem, svåra problem och som man har diskuterat under en längre tid, det verkar nog faktiskt för mig som en ganska övermäktig uppgift.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Som vicetalman torde vicetalmannen Ehn ha möjlighet att väcka den diskussionen här i lagtinget om han anser att oppositionen får för mycket utrymme i debatten; om det är så att man vill lägga munkavle på oppositionen går det säkert att i den rollen föra en diskussion om det. Men jag tycker att alla initiativ till debatt som har en konstruktiv grund där man strävar efter att nå ett mål som vi alla egentligen är eniga om skall inte behöva ifrågasättas och misstänkliggöras. Som ledamoten själv anförde är Frisinnad Samverkan uppenbarligen fullständigt eniga med oss spörsmålsställare att vi måste göra någonting på den här fronten, men det är det att den nuvarande landskapsregeringen har inte i sitt handlingsprogram och inte tidigare fullständigt klart angett vad man tänker göra på den här fronten och som tidigare har förts fram här behöver vårt näringsliv få reda på vilka regler som gäller; annars leder det till att ivern att vara företagare så småningom dalar på Åland och det vore katastrofalt. Vårt spörsmål har lett till att vi har fått ett klart och entydigt svar om att man jobbar med miljölagstiftningen på bred front, vi har t.o.m., som tur är, fått en tidsangivelse på ungefär när man räknar med att en rad av framställningar skall kunna komma till lagtingets behandling för diskussion och beslut. Jag tycker att vi har gjort en stor gärning i oppositionen här, vi har i och med den här debatten lyft upp frågorna och fått dessa klara ställningstaganden.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det skulle vara konstigt om oppositionen inte ansåg att man hade gjort en stor gärning genom att ställa de här frågorna, det är helt naturligt! Skulle jag själv sitta i oppositionsställning skulle jag antagligen resonera på samma sätt! Vad gäller detta med att jag skulle vilja strypa debatten eller hitta nya system för hur vi skall behandla frågor här i lagtinget får det stå för ltl Mats Perämaas egen fantasi att fantisera om att jag har sådana förväntningar. Det jag ville ha sagt med det här är att jag tror att de instrument man har till förfogande i salen bör man också fundera på hur man använder så att de fortsättningsvis också har den tyngd och den kraft som ändå är tanken i lagtingsordningen med att kunna ställa de här frågorna och se till att man får en debatt som faktiskt blir vettig, intressant och som leder framåt. Där kan man sedan naturligtvis ha olika syn på vilka de typerna av frågorna är. Jag förstår naturligtvis att spörsmålsställarna tycker att det här är sådana frågor som faktiskt är av den dignitet att man måste göra på det här sättet redan efter tre månader, men jag måste också kunna förbehålla mig rätten att ha en egen åsikt som är precis tvärtemot: jag tycker att man är för tidigt ute. Debatten hade gett betydligt mycket mera om vi hade haft mera kött på benen att diskutera det egentliga sakinnehållet. Nu får vi diskutera formsaker i stället för sakinnehåll, och det tycker jag är synd.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det beklagliga är att det är vtm Johan Ehn som väljer att diskutera formsaker mycket mera än själva saken. Det är det som är problemet här att våra initiativ misstänkliggörs. Jag är nog helt övertygad om att vi gärna i oppositionen själva förbehåller oss rätten att tolka vilka initiativ vi anser att vi vill diskutera här. Vi kommer nog till vicetalmannen Ehn och begär om hjälp i tolkningen i så fall att vi anser det nödvändigt, men i det här skedet tycker jag att vi själva kan få avgöra det. Debatten har visat att det finns problem, också Frisinnad Samverkan har anfört att vi för näringslivets skull måste ha tydliga regler. Att försöka solka ner den diskussionen genom att påvisa att vi gör fel som väcker diskussionen just i april månad detta år, förstår jag överhuvudtaget inte. Jag tror att näringslivet nog helst ser att man får tydliga besked i den här frågan – det är mindre intressant vem som väcker frågan, när man väcker den och hur många månader landskapsregeringen har suttit eller inte suttit.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag får väl säga detsamma för min egen del: jag väljer också att förbehålla mig rätten att tolka när jag anser att saker och ting är på ett visst sätt! Det är därför vi sitter i den här salen och vi har rätten, och skyldigheten, att uttala oss efter den egna övertygelsen. I det här fallet tycker jag också att jag har rätt att säga det jag sade. Sinnet för proportioner verkar vara en sak som också varierar ganska mycket mellan ledamöterna här i salen. Återigen blir jag anklagad för att lägga stor vikt vid vissa formsaker när jag nämner dem i ett par tre meningar!  Det är ett rätt intressant sätt att debattera på. Vad gäller frågan om debatten tror jag återigen att den debatt som skulle kunna ha återspelats här om några månader i stället, när vi hade ett ordentligt underlag på bordet för att diskutera de här frågorna, hade varit betydligt mycket bättre. Vi hade kunnat koncentrera oss helt och hållet på sakfrågorna och därigenom fått en debatt som hade burit framåt i stället för att stå och stampa på stället och framför allt nu enbart i princip bygga på tyckanden, eftersom vi inte har de här sakerna på bordet i dag. Jag tror alltså att en debatt längre fram när vi har de ordentliga direktiven på bordet kommer att vara betydligt mycket mera givande för både lagting, landskapsregering och Ålands folk.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det har på sätt och vis varit en intressant debatt så här långt och det var lite uppochnervända världen när man hörde FS-politikerna ltl Lindqvist och vtm Ehn, som menade att håller oppositionen på och ställer frågorna så hinner regeringen inte göra någonting! Vi har större förtroende för regeringen än så – vi tror definitivt att de klarar av att göra lite till på sidan om än att svara på en fråga varannan vecka, vi är inte bekymrade när det gäller det!

 

När det gäller miljöfrågorna talas det ofta om hållbar utveckling, och det är ett viktigt begrepp, det handlar alltså om att utvecklingen inte skall förstöra miljön. Men om man talar om hållbar utveckling av hela samhället måste det också omfatta ett näringsliv, som ju faktiskt är grunden för samhällsekonomin och för människornas välfärd. Det här tycker jag många gånger att har kommit i bakgrunden. Det är en svår balansgång, som lantrådet Roger Nordlund redan var inne på.

 

Om vi tittar på spörsmålet när det gäller miljöprövningsnämnden nämner vi att alla förlorar på de  långa handläggningstiderna och de byråkratiska processerna och miljön blir faktiskt i sista hand förlorare eftersom den krångliga och stelbenta hanteringen undergräver företagarnas intresse att satsa på miljöförbättrande åtgärder. Jag kommer såväl ihåg när fiskodlaren Pelle Husell jobbade som pionjär på miljöområdet men hela tiden hade problem att kunna fortsätta med sin verksamhet. Vi nämner också att ett stort antal miljötillståndsärenden som med fördel kunde vara av anmälningskaraktär och som försvårar verksamheten för enskilda ålänningar och näringsidkare väntar på behandling i miljöprövningsnämnden samt att behandlingstiden är oacceptabelt lång. Det är i stort sett sammanfattningen av vad vi skriver i spörsmålet.

 

Det som har varit intressant är att rätt långt har vi varit samstämmiga i regeringen och oppositionen när det gäller detta, men kommer denna samstämmighet att leda till någon större förändring? Mitt svar på den frågan är att jag är synnerligen tveksam till det och jag skall försöka motivera varför.

 

Jag vill ändå säga att det som är intressant – och jag tror att jag har nämnt det tidigare att de här frågorna börjar diskuteras i ett vidare perspektiv – är egentligen när kajbyggnationen i Mariehamn stötte på problem. Vi har kajbyggnaden i Eckerö, om Chipsfabriken skall stängas osv. Det pratades igår i Ålandstidningens ledare om ”de stora pojkarna” och det är väl lite så att när de stora pojkarna berörs blir det liv, men landsbygdsföretagarna har de facto haft ett elände med miljöprövningsnämnden ända sedan den startade, och det skall jag återkomma till.

 

I svaret säger regeringen att de huvudsakliga bestämmelserna finns i miljöskyddslagen, vattenlagen, renhållningslagen och delvis hälsovårdslagen. Man säger också att stora delar av lagstiftningen har kommit till under en ganska kort tid och många gånger efter krav från EU. Det där håller jag inte riktigt med om. Miljöminister Lindeman var så finkänslig att hon inte nämnde mig vid namn, men jag såg att hon sneglade lite åt mitt håll när hon sade att det har varit många som har varit inblandade i miljölagstiftningen, och det är sant, jag jobbade själv väldigt mycket med vattenlagen när jag var miljöansvarig åren 1991-1995 och ledamoten Lindeman nämnde att vattenlagen var från 1997, men de facto lämnades framställning nr 19 lagtingsåret 1992-93. Mig veterligen trädde den i kraft i september 1996. Så står det i lagboken i varje fall, men det är petitesser. Det som inte nämndes vare sig från minister Lindeman, som var med på den tiden eller senare miljöministern Gun Carlson, är att när det gäller miljöprövningsnämnden har jag kategoriskt emot den lagstiftningen och inrättande av den instansen. Jag har hela tiden varnat för den byråkrati det kommer att medföra och att det kommer att bli ett otal med tjänster och det kommer att bli en verksamhet som lever sitt eget liv. Jag tror också att miljöminister Lindeman kan vara så ärlig att hon kan ge det erkännandet. Nu säger miljöminister Lindeman – vi har kommit fram till det – att det går inte att lösa det här problemet med mera tjänster – och det är ett framsteg det i varje fall! Men när det är som ltl Gun Carlson säger att man tar fem beslut per tjänsteman förstår var och en att det är någonting som inte riktigt fungerar. Men när miljöminister Lindeman säger att det inte går med flera tjänster blir det lite motsägelsefullt när man i nästa andetag säger att man överväger att skaffa mera hjälp på lagberedningen, då miljöjurister. Det tror jag inte heller att är rätt väg att gå.

 

Det intressanta var att det nämndes om flera utredningar som har gjorts för att försöka minska byråkratin, men vad har det lett till? Jo, resultatet har blivit det motsatta! Då är igen frågan: Varför? Jo, därför att jag tror att vi är lite för otydliga. Tittar vi igen på svaret så håller regeringen med spörsmålsställarna ganska långt. Man skriver bl.a. så här: ”Landskapsregeringen håller med om att regelverket på miljöområdet behöver tydliggöras och att ärendebalansen vid miljöprövningsnämnden inte är tillfredsställande.” Där är vi helt eniga. Man skriver också att man ”eftersträvar att förenkla och snabba upp tillståndsförfarandet”. Man skriver t.o.m.: ”Landskapsregeringen delar spörsmålsställarnas åsikt och avser att förbättra möjligheterna för näringsidkarna att på miljöns villkor utveckla sin verksamhet.” Men sedan hamnar vi lite in i otydligheten: ”Förbättringsåtgärderna får dock inte ske på miljöns bekostnad. Landskapsregeringen anser att det är mycket viktigt att vattenkvaliteten förbättras och det är säkert någonting som även företagen håller med om.” Detta är givetvis sant och det tror jag att vi alla sluter upp bakom. Men den här balansgången är svår och jag skall försöka exemplifiera senare vad jag menar med det.

 

Det sägs också att det är viktigt att grannar och andra som får möjlighet att lämna sina synpunkter och det är viktigt att det görs en omsorgsfull granskning av ansökan. ”Sådan måste få ta en viss tid”, sägs det i både det skriftliga och det muntliga svaret. Då är vi lite tillbaka på ruta noll. Jag har en kollega som skulle bygga en bevattningsdamm på egen mark, märk väl, och visade en lista på nästan 100 personer som ansågs vara sakberörda  och som skulle höras i ärendet! Och det vet vi alla på Åland att är det någonting som är intressant är det att ha synpunkter på sådant som man egentligen inte har så mycket att göra med!

 

Landskapsregeringen säger vidare i sitt svar att utfärda generella bestämmelser för verksamheter, typ den jag nämnde, man avser att höja gränsen för tillståndsplikten och i stället göra en del av verksamheterna anmälningspliktiga samt listan över vilka uppgifter som skall lämnas in i en ansökan kommer också att förkortas. ”Det här arbetet är omfattande och måste därför ges en tillräcklig tid för att bli bra.”

 

Landskapsregeringen vill alltså genomföra det man skriver, men man återkommer dock hela tiden till att man kan inte minska byråkratin om det sker på miljöns bekostnad. Det här är någonting som låter bra och den här typen av motsatsförhållande kommer vi hela tiden att ha, det är mycket samma personer som diskuterar om att man skall underlätta för företagandet, man skall minska byråkratin osv. Men jag tror att är vi riktigt ärliga måste vi vara tydliga och ettdera lägga tyngdpunkten på det ena eller det andra. Skall vi omfatta allt så blir det just det som det har blivit nu, dvs. att ingenting händer.

 

Vi har från Ålands Framtids sida lagt en motion där vi i klämmen skriver att man skulle utröna om miljöprövningsnämndens verksamhet verkligen åstadkommer den reella miljönytta som eftersträvades när instansen instiftades. Vi är faktiskt tveksamma till det. När det gäller den miljöpåverkan som näringslivet har är det givetvis så att det skall nagelfaras, det är inte fråga om någonting annat. Det sägs också i vattenlagen, som nämndes, att det skall byggas på tekniskt bästa möjliga lösning som är ekonomiskt möjlig. Man skall alltså göra en rimlighetsbedömning med miljön i fokus. Allt det här ställer jag upp på. Men det bör också göras en rimlighetsbedömning när det gäller byråkratin. T.ex. kan minsta möjliga byråkrati i förhållande till miljönytta vara en bra devis.

 

Jag skall avsluta med ett exempel ur det verkliga livet, hur det kan fungera för en företagare. Det är en duktig entreprenör i jordschaktningsbranschen som i början av år 2003, märk väl, lämnade in en ansökan, han hade flera stora projekt på gång och han ville ha en möjlighet att bryta berg för att tillverka krossgrus helt enkelt. Miljöminister Lindeman sade att en rimlig tid är tre månader. Ansökan lämnades i början av 2003, för över två år sedan, och han fick i juni 2003 ett täkttillstånd av dåvarande Ålands landskapsstyrelse för att bryta berg, men ärendet behandlades också i miljöprövningsnämnden och i september 2003 avslogs samma sak. Detta var för att naturvärdena på platsen för den tilltänkta täkten var betydande. Vederbörande besvärade sig till Ålands förvaltningsdomstol; förvaltningsdomstolen förrättade syn på platsen och man hörde biträdande naturvårdsintenden Jörgen Eriksson som vittne och det framkom att det på den ifrågavarande platsen inte fanns särskilda naturförhållanden som skulle utgöra hinder för tillstånd. Då upphävde man miljöprövningsnämndens beslut och återförvisade ärendet till miljöprövningsnämnden för förnyad handläggning. Men det märkliga var att i stället för att rätta sig efter detta och uppta ärendet till förnyad prövning började man fundera på om man inte hade varit tillräckligt noggrann när man gjorde den tidigare bedömningen; som jag uppfattade det i varje fall började man söka efter argument. Man kom då fram till att man väcker den här frågan igen och man kontraktera  en sakkunnig från riket för att på landskapets bekostnad utföra en naturinventering på den berörda fastigheten. Det märkliga är att miljöprövningsnämnden en gång redan har dragit slutsatsen att naturvärdena på den berörda platsen är betydande, och då måste man kunna anta att slutsatsen på något sätt har baserat sig på undersökningar. Men när det i stället kommer tillbaka från förvaltningsdomstolen initierade man ytterligare en undersökning.

 

Det märkliga är – det tror jag också att miljöprövningsnämnden vet och det är jag helt övertygad om att miljöminister Harriet Lindeman vet – att när det gäller naturvårdsintendenten Jörgen Eriksson är han definitivt en av de främsta experterna på Åland att avgöra om det är viktiga naturvärden eller inte. I stället för att acceptera beslutet förefaller det uppenbart att miljöprövningsnämnden söker en ny utväg för att på nytt kunna avslå ansökan.

 

Detta har lett till att den sökande har varit tvungen att anlita jurist, skickat ett brev till Ålands landskapsregering i början av detta år, januari 2005, ett brev som han tyvärr inte har fått något svar på.

 

Nog är det ett märkligt förfaringssätt: här har vi två miljövårdsinstanser som börjar, av prestige eller vad det nu vara må, att kämpa mot varandra i stället för att utnyttja resurserna på bästa sätt, som miljöminister Lindeman sade tidigare. För den berörda entreprenören är det över två år sedan projekten var aktuella. Projekten har runnit honom ur händerna, de investerade grejerna står och rostar och i stället har han kostnader för jurister på halsen.

 

Så här ser verkligheten ut, och tittar man t.ex. på täkttillstånden var det någonting som handhades vid miljövårdsbyrån och det var inte några större problem, inte för miljön, som är det viktiga och det fungerade också acceptabelt för entreprenören i fråga, men nu har vi fått denna fristående instans som skapar en sådan här maktkamp, jag kan inte tolka det på något annat sätt. Detta som ett exempel på att det är inte miljön det handlar om utan det är byråkratin som sväller ut över alla breddar.

Jag vill till sist, fru talman, i och med att min kollega Brage Eklund är med näringsutskottet på resan till Bryssel föreslå bordläggning av ärendet till måndagen den 11.4, så att han också har möjlighet att ta del av debatten.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det sades bl.a. att vi kommer att vilja ha mer personal. Nu finns det ett antal på miljöprövningsnämnden och så har vi mage att ytterligare kräva fler till lagberedningen för att utreda. Det måste vi se som två kommunicerande kärl. Vi i landskapsregeringen och slutligen också i lagtinget skall ge s.a.s. redskapen åt miljöprövningsnämnden. Vi skall se till att det finns en lagstiftning och ett så tydligt regelverk som det bara är möjligt. De skall hjälpa till, men det är inte de som tar fram dem. Då måste vi hjälp från lagberedningen för att få det här arbetet slutfört också inte hamna i mappar, idéer och goda viljeyttringar, utan få det verkställt. Det hoppas jag skall resultera inte i att miljöprövningsnämnden skall växa utan snarare tvärtom borde det kunna leda till att det kan bli färre personer där, om regelverket blir tydligare samt också det som är målet att vi inte skall behöva ha så mycket ärenden där. Det är ett av mina mål. Jag tror, med den erfarenhet vi har i dag, att det finns en hel del frågor som kanske inte ens behöver tillståndsplikt om man jämför med andra områden. Man skriver direktiv och det finns t.o.m. så små frågor som man kan plocka bort från listan; t.o.m. så långt har man kommit när vi har diskuterat de här frågorna.

 

När det gäller det sista ärendet kan jag inte svara på det, jag är inte inblandad på det sättet i miljöprövningsnämndens ärenden, men det låter inte trevligt när man hör redogörelsen. Men då jag vill säga att just med den samlade resursen som jag pratade om skulle inte det här ha hänt, då hade det funnits bara en myndighet, en dörr, att lämna anhållan till, man hade inte kunnat spela ut varandra, det finns inte två möjligheter, det skall finnas bara en möjlighet. Det tycker jag är viktigt och då skulle den maktkampen försvinna i alla fall, så att man inte å ena sidan har det på miljöbyrån och å andra sidan i miljöprövningsnämnden. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Ledamoten Harriet Lindeman sade, att det går inte att lösa miljöprövningsnämndens problem med mera personer. Det vill jag säga också att i den kritik jag riktar mot den här instansen, så inte handlar det om de personerna som jobbar där, de försöker på något sätt utforma sin vardag utgående från det luddiga regelverk som finns. Det är själva systemfelet som jag tycker att är det olyckliga. Jag är verkligen tveksam, men enligt vicetalmannen Ehn kan vi återkomma om tre månader och då skall de här frågorna vara lösta, så vi får väl se, men jag när nog tveksam, jag tror att det kommer att gå precis som det har gått tidigare, att man utreder och man ser, man anlitar en jurist, man försöker göra det här enklare, men saker och ting blir inte så väldigt ofta enkla med juristers hjälp utan det kan leda till att vi har det ännu mera tillkrånglat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Så enkelt som jag tror att ltl Anders Eriksson vill ha det vågar jag inte lova att det blir. Dels vet vi att vi har EU som har ganska mycket krav i sina direktiv som vi måste följa om vi vill eller inte och många av dem vill vi följa med tanke på miljön, det har jag förstått att vi alla är överens om.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var synd att miljöminister Lindeman inte kunde lova att hon kunde jobba för att det skulle bli så enkelt som jag ville ha det. De facto är det så, om vi är riktigt ärliga, att jag tror att det finns väldigt få exempel som någon kan peka på att stora miljökatastroferna har inträffat på Åland på grund av att vi inte hade miljöprövningsnämnden före år 1997! Jag tror att exemplen är ganska få. Det som nämns om EU-krav börjar jag bli ganska trött på, det är sant, det finns EU-krav, men det används alltför ofta i debatten, ofta från tjänstemannahåll eller från andra håll, att det här är EU-krav och det här EU-krav och så rullar det på och så är politikerna offside. Det tycker jag också är beklagligt.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Debatten om svaret på spörsmålet drar ut på tiden. Jag måste sammanfattningsvis säga, precis som tidigare har sagts, att det är ytterst sällan som man har fått ett så positivt svar på ett spörsmål, där spörsmålet verkar vara väl formulerat och väl ställt. De som har svarat på spörsmålet har svarat att ungefär de problem som tagits upp av spörsmålsställarna faktiskt finns och man måste rätta till dem. Frågan hur man skall rätta till dem. Det har diskuterats mycket här. Jag är inte av den åsikten att jag tror att man skall avskaffa miljöprövningsnämnden utan jag tror att det gäller att ha klara riktlinjer hur den skall jobba och vad som ingår i dess arbete, vilka normer och vilka krav som skall ställas. Då finns det säkert möjlighet till förenklingar, att man, som föreslås i spörsmålet, i stället för tillståndspliktigt gör det anmälningspliktigt osv. När man kommer in på debatten om vilka tidigare miljöministrar som har gjort vad – nuvarande miljöministern var inne på att ltl Anders Eriksson har varit miljöminister – så tycker inte jag att det alls är relevant vad som har gjorts tidigare. Det gör man genom att säga att den här debatten har kommit på fel tid, utan enligt vicetalmannen Johan Ehn skulle den ha kunnat vara två-tre månader senare. Jag tycker att det var väldigt passligt att den kom just i dag. Det är inte relevant att dra upp vad som har gjorts tidigare. Det är ungefär som om jag skulle säga att när ltl Anders Eriksson var ansvarig för miljön, då ville han ha en stor soptipp till Haddnäs, inte hör det hit alls – det är spilld mjölk. Det är framtiden vi skall se på och då är det viktigt att man inte bara tittar bakåt och försöker berömma sig själv, för det lönar sig inte.

 

När det gäller åtgärderna som skall vidtas med regelverket hoppas jag bara att man snabbt kommer till verket och snabbt börjar göra det. Något annat finns inte att säga.

 

När det gäller många besvär över miljöprövningsnämndens beslut kan det bero på otydliga regler. Min erfarenhet av domstolsverksamhet är den att är regelverket luddigt blir det ofta besvär. Med klara regler undviker man besvär, klara lagar, klara målsättningar.

 

När det gäller bordläggningen vill jag säga att jag stöder ltl Anders Erikssons förslag om bordläggning till 11 april eftersom det finns flera ledamöter som tydligen vill var med i debatten.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

När det gäller miljöprövningsnämndens vara eller icke vara kom jag plötsligt ihåg vad jag skulle svara ltl Anders Eriksson, nämligen att naturligtvis skall miljöprövningsnämnden finnas kvar. När jag talade om en samlad kunskap är det en fristående myndighet kopplad från landskapsregeringen, en så självständig myndighet som miljöprövningsnämnden är i dag. Visserligen underlyder den landskapsregeringen, men inte så att den är direkt kopplad på något sätt utan vi ser den som en fristående myndighet, och det skall den naturligtvis fortsätta att vara. När jag räknade upp olika ministrar som har varit ansvariga för miljön var det absolut inte som någon kritik till dem, utan jag sade att det här intresset har funnits bakåt i tiden hos flera ministrar, både sådana som finns här i dag och de som inte finns här i dag, men det kräver mycket arbete och det har gjorts och det finns otroligt mycket arbete. Det är delvis verkställigheten som inte har hunnits med på grund av personella resurser.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Jag tycker att landskapsregeringsledamoten Lindemans svar var bra. Jag har inte uppfattat hennes uttalande om de tidigare ministrarna som kritik, utan snarare beröm, och då tog jag ett exempel på att det inte hörde hit egentligen vad tidigare ministrar har gjort. När det gäller spörsmålssvaret överhuvudtaget andas det optimism. Här finns inga inslag från någon ledamot som skulle ha utkämpat sin sista politiska strid och helt vara utslagen, utan det är bara positivt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Under diskussionen har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Sune Mattsson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 11.4 Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till den 11.4.  På talarlistan finns ännu ltl Torbjörn Eliasson som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Under tiden sedan jag begärde ordet har jag fått svar på flera av de frågor som jag tänkte ta upp, men jag vill ändå utnyttja min möjlighet här.

 

Jag håller i väldigt stor utsträckning med det som föregående talare ltl Sune Mattsson sade. Miljön är väldigt viktig för oss, för oss människor och för företagen, för hela Åland, för turismen, den är faktiskt förutsättningen för att vi skall kunna leva. Gör vi ingenting för att stoppa miljöförstöringen så kommer det att gå på tok, det vet vi. Vi får läsa i tidningar och vi hör i andra massmedier dagligen om olika typer av problem som vi alla känner till. Det här är någonting som kommer att hända både för Åland och för hela världen, om vi inte verkligen arbetar med de här frågorna.

 

Vi som står här i dag och pratar i lagtinget, vi kommer antagligen att klara oss, vi är så pass gamla, men frågan är hur det går för våra barn och för våra barnbarn. Logiskt säger det sig självt att en verkningsfull miljölagstiftning måste sätta gränser för privatpersoners och företags rätt att smutsa ner i miljön. Det är lätt att säga att vi värnar miljön. Det stiger vi alla upp och säger, vi värnar miljön, vi är helt överens om det, men det är så svårt att ta konsekvenserna av det här och när man kommer till den punkten att man måste sätta gränser och begränsa människors och företags möjligheter att smutsa ner naturen, då blir det svårt. Sådana beslut som måste tas upplevs som intrång i människors och företags integritet och frihet, men det finns ingen annan utväg; om vi skall komma till rätta med de här problemen, som tenderar att öka år för år måste vi fatta sådana beslut.

 

Jag blev väldigt glad när jag fick höra miljöminister Harriet Lindemans svar på spörsmålet i dag. Det var till alla delar mycket bra, tycker jag, och det visar att hon och regeringen, liksom lagtinget, tror jag i sin helhet, är beredda på att ändra lagstiftningen för vi tycks alla vara överens om att ett av våra problem är att vi har en otydlig lagstiftning och på det sättet göra det lättare för dem som skall fatta de svåra besluten och sköta tillsynen att snabbare komma till beslut och på det sättet göra det mindre byråkratiskt. Samtidigt sade miljöministern också att allt det här är man beredd att göra, men man skall inte minska på kraven, dvs. miljön står i fokus och det är den som vi skall rädda och förbättra.

 

Vi vet att antalet ärendena har vuxit och det tar alltför lång tid att få dem behandlade – ltl Anders Eriksson berättade här om ett fall nyligen och det får inte vara så att byråkratin förstör möjligheterna för företag att utvecklas, speciellt inte för sådana företag som har sådan verksamhet som inte är direkt farlig för oss. Där gäller det också att kunna fokusera på rätt saker när man skall ta dessa beslut. Sådant som är farligt för människorna eller miljön måste man förbjuda eller begränsa. Men enligt vad miljöministern sade har man tydligen fått in så mycket resurser nu att högen inte tenderar att växa mera utan man kan plocka bort ungefär lika många ärenden som det kommer in nya. Det är i varje fall en trend, kan man säga, och det är intressant. Då kan man konstatera att vad som kanske behövs är ett rejält ”itag”, både när det gäller lagstiftningen, där vi måste arbeta aktivt, se till att vi får den klar och tydlig, att den blir lätt att följa samt även ett itag när det gäller ärendebehandlingen. Man kanske måste under en kort tid tilldela extra resurser så att man får bort den där högen och kan börja från ett någorlunda rent bord, så att man helt enkelt kan snabba upp beslutsprocessen och kommer i fas.

 

En sista fråga, fru talman. Jag är lite osäker på vad miljöministern menade och jag gärna skulle vilja ha en förklaring. Jag tycker att det är viktigt att vi har en oberoende tillståndsmyndighet. Den skall följa lagen och inte politikerna. Miljöministern pratade om miljövårdsbyrån och miljöprövningsnämnden, eventuellt hälsonämnden osv. Jag skulle vilja ha ett förtydligande hur hon har tänkt sig samspelet mellan politiken och myndigheterna i framtiden.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller miljöprövningsnämnden och dess oberoende till landskapsregeringen vill jag understryka, och jag hoppas att det inte blir något missförstånd på vägen, att den skall naturligtvis fortsättningsvis vara helt oberoende från landskapsregeringen. Vi skall stifta lagar, komma med direktiv, men vi skall inte vara med i beslutsfattandet. När jag talar om att samla kunskapen på ett ställe är det utgående från att mer flyttas till denna oberoende myndighet av dem som har omhand utförandefrågorna. Just det exempel som ltl Anders Eriksson redogjorde för visar tydligt hur viktigt det är att vi sammanför de här frågorna, så att man inte blir hängande på två olika myndigheter, det var ett bra exempel på det.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Tack miljöministern!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 11 april.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. enkla fråga angående lokal upphandling. (EF 4/2004-2005).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Enligt uppgift i massmedia väljer Ålands Hälso- och sjukvård till sitt centralkök att framdeles upphandla potatis utanför landskapet med hänsyn till kostnaden. Skillnaden i pris är ringa och troligen är kostnaden totalekonomiskt sett samma eller högre.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

 

Anser landskapsregeringen att det är lämpligt och överensstämmande med landskapsregeringens handlingsprogram att landskapets underlydande instanser inte upphandlar lokala råvaror?

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Landskapsregeringen anser det mycket eftersträvansvärt och helt i linje med vårt handlingsprogram att man verkligen eftersträvar lokala närproducerade livsmedel så långt det bara är möjligt och att det verkligen, som vi skriver i vårt handlingsprogram, också skulle prioriteras såväl i butiker som i storkök.

 

Men det här kan egentligen ändå inte innebära att landskapet underlydande instanser skulle vara skyldiga att inhandla lokala råvaror till vilket pris som  helst. Det måste också vara legitimt att genom upphandlingsrutiner kontrollera hur lokala producenters prisbild står sig i relation till prissättningen på  marknaden i allmänhet. Det kan inte vara så att det alltid, oberoende av prisbild, skall vara tvingande att köpa lokalt producerade råvaror om priset är överhögt. En sådan signal från landskapsregeringen eller från parlamentet här tror jag skulle vara förödande för en redan hög prisbild inom livsmedelssektorn på Åland. Tar vi så det aktuella fallet, så kan vi konstatera att Ålands hälso- och sjukvård i åratal från samma åländska producent inhandlat sin årskvot av potatis. Man har gjort det utan någon som helst marknadsmässig avstämning vad gäller prisbilden. På senhösten ifjol beslöt ÅHS:s styrelse, med vissa undantag, att börja tillämpa landskapsregeringens upphandlingsprinciper under EU:s tröskelvärden. Tidigare var ÅHS, som vi säkert känner till utanför dessa principer. I det s.k. potatisfallet, som nu är aktuellt, följde ÅHS regelverket. Man gjorde en lokal upphandling på Åland. ÅHS gick ut till tre på Åland verkande leverantörer. Det var inte, som det står i den enkla frågan, att skillnaden var ringa, den var högst påtaglig.

 

Till saken hör dock att ÅHS de facto inte undertecknat något kontrakt om leverans av potatis från någon leverantör. Till den delen har anbudsgivningen s.a.s. varit ensidig; leverantörerna har presenterat sina prisbilder och villkor, medan ÅHS inte kommit tillbaka och förbundit sig att köpa från någon av dem. Man har alltså i dag fria händer att köpa, såvitt jag förstår det här rätt, från vem som helst av leverantörerna, men i dagsläget är skillnaden bara den att man är medveten om vad prisläget är på den allmänna marknaden.

 

För mig som ansvarig för pengarna i landskapet känns det inte som om jag skulle kunna vara beredd att ge kritik till ÅHS för att man lyckats pressa en kostnadsbild som kan sägas ha varit överstor i relation till marknadsnivåerna. Tvärtom om tycker jag att de på det sättet har tagit sitt ansvar och gjort sitt bästa för att få ner prisnivåerna. Jag tycker också, om man lite sträcker ut det och säger så här, att även på andra områden inom ÅHS har man nu kunnat se, inte minst vad gäller förnödenheter till laboratoriesidan, att man relativt kraftigt har kunnat pressa kostnadsbilden genom nya rutiner och hårdare press på leverentörerna.

 

Fru talman!

Landskapsregeringen anser att de lokalt producerade råvarorna är angelägna att försöka handla in, men det är skäligt att betona att man i det avseendet också försöker uppvisa en bild av priset som är i någon mån konkurrenskraftigt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, första tilläggsfråga:

Fru talman!

Regeringen säger nu att det är eftersträvansvärt att köpa in närproducerade produkter. I handlingsprogrammet står det: ”Närproducerade livsmedel måste gynnas, både i butiker och allmänna kök.” Man har alltså backat från handlingsprogrammet som man skrev i början av året fram till dags dato. Man säger också att det är en väsentlig prisskillnad. Enligt uppgifter kan man inte specifikt separera vad potatispriset är eftersom man köper flera produkter från partifirman Mariehamns parti, så därför kan man inte få exakta uppgifter. Däremot har det varit ett fast pris på den potatis som man har köpt från tidigare potatishandlare, på dessa 1 ton i veckan som har gått åt.

 

Man säger från politiskt håll och har gjort det under debatten om Chipsaktierna att det var väldigt nödvändigt att man skulle ha de åländska potatisodlarna, man värnade om dem. Det var väldigt viktigt att Orkla i fortsättningen skulle köpa potatis härifrån. Nu ser jag hur landskapsregeringen själv förfar i liknande fall och väljer i stället att köpa via Mariehamns parti, som inte köper in produkter från åländska odlare utan man tar dem från Österbotten. Vi vet också att det regnade mycket mera i Österbotten senaste år, vi vet inte heller hur kvaliteten på potatisen är som man nu kommer att inhandla. Antagligen har man fått tag i ett billigt parti för att de är s.a.s. vattsjuka och dem skall vi alltså erbjuda våra patienter inom ÅHS! Det är en mycket viktig del inom vården att man får bra mat, och det kan man nog inte riktigt garantera nu!

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Jag förstod inte riktigt tilläggsfrågan, men jag kan definitivt inte uttala mig om kvaliteten på potatisen i det här skedet, den insikten har jag inte och inte heller kan jag ha en synpunkt om potatisen är ”vattsjuka” eller hur den är. Däremot tror jag inte i allmänhet att det går att sälja undermåliga potatis, det tror jag inte någon tar emot!  Landskapsregeringen vidhåller att det faktiskt skall vara så att vi skall gynna de lokalt producerade, men jag betonar också ståndpunkten att man inte kan göra det till vilket pris som helst. Jag tycker att ÅHS faktiskt har gjort ett framsteg när man också försöker konkurrensutsätta - som vi gör på alla andra områden – även potatisinköpen. Inte tycker jag att det är något grundläggande fel i det och att varsebli var marknadsprisnivån kan vara. Det naturliga vore att en åländsk producent skulle ha ett övertag framom t.ex. producenter på rikssidan. Vi vet alla vad transporterna kostar, vi vet alla att det är fem och en halv timmes färjtur; det undviker en åländsk producent, här finns dessutom mellanhänder. På något sätt tycker jag att man som åländsk producent skulle ha ett övertag att kunna prissätta sig förmånligt i de här sammanhangen. Men jag betonar, att man har inte från ÅHS gått in för att köpa från någon bestämd. Man vet bara var marknadspriset ligger och sedan handlar man efter sunt förnuft.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, andra tilläggsfråga:

Fru talman!

Vi hör ånyo hur man från regeringens sida fortsätter att backa från sitt handlingsprogram. Jag citerar ur handlingsprogrammet igen, sidan 15: ”Närproducerade livsmedel måste gynnas, både i butiker och i allmänna kök.” Här försöker man få till det att om det är billigare så måste man nog kunna ta det från någon annanstans! Vore jag jordbrukare på Åland i dag skulle jag inte vara särskilt glad över det uttalandet man hör från regeringens sida. Vi har inte heller hört – och jag hoppas vi kan få det – vad är prisskillnaden i så fall?

 

En annan väldigt väsentligt fråga, mera av formell karaktär, men som jag blev väldigt förvånad över är det är landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf som svarar på min enkla fråga. Det blev jag därför att Lasse Wiklöfs bror Anders Wiklöf äger Mariehamns parti, som har lämnat in den andra offerten. Det tycker jag nästan luktar lite jäv och jag undrar om man inte i regeringen har funderat på den frågan. Jag tycker att det är väldigt väsentligt att man funderar på sådana här jävssituationer.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Jag måste säga som sanningen är att när jag fick det här uppdraget visste jag överhuvudtaget inte namnet på vilka som var inblandade i den här affären. Så enkelt är det med den saken. Men jag kan inte heller tro att ltl Gun-Mari Lindholm verkligen eftersträvar att man inte också skall försöka konkurrensutsätta även åländska producenter, eller skall det vara fritt fram att debitera vilket pris som helst och man till varje pris skall vara tvungen att inhandla? Jag kan inte riktigt se att det heller är sunt!

 

Jag vill tillägga att det goda har det här synbarligen haft med sig att man från lokalt producenthåll har hört sig för och varit beredda att gå ner på priset.

 

TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående fortbildning inom Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS). (HM 66/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Bakgrunden till denna hemställningsmotion är egna erfarenheter samt lagändringar i riket som omfattar hälso- och sjukvårdspersonalens, vårdpersonalens fortbildning. Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården har lagstadgad skyldighet att upprätthålla och utveckla sin yrkesskicklighet. Det är mycket vanligt med utbildning på eget initiativ.

 

Fortbildningen är ett delprojekt i det nationella folkhälsoprogrammet ”Hälsa 2015”.  I Hälsa 2015 dras riktlinjer upp för rikets hälsopolitik till 2015. Grundbulten i programmet är lagd vid främjande av hälsa. Det förebyggande arbetet är centralt och tillsammans med klienternas och patienternas ansvar för den egna hälsan och sunda levnadsvanor kan det förebyggande arbetet minska efterfrågan på tjänster. Alltså, det absolut mest humana sättet att spara pengar inom vården är att genom preventivt arbete minska behovet av vård.

 

Den snabba utvecklingen inom hälso- och sjukvården, inom områden som  hälsovetenskap, medicin, teknologi och biomedicin gör att fortbildningsbehovet ökar. Även ökande krav från patienter, förändringar i arbetslivet och omvärlden gör att fortbildningsbehovet ökar. För att upprätthålla en kvalificerad och adekvat vård krävs kontinuerlig fortbildning, men även för att vårdkedjorna skall fungera och arbetsgemenskaperna utvecklas förutsätts att fortbildning ordnas för hela personalen.

 

Lagändringen i riket om fortbildning i folkhälsolagen och i lagen om specialiserad sjukvård trädde i kraft vid ingången av 2004. Vårdpersonalen skall, beroende av grundutbildningens längd, de krav arbetet ställer och befattningsbeskrivningen, tillräckligt ofta delta i fortbildning. Syftet med fortbildningen är att upprätthålla, uppdatera och förbättra arbetstagarnas yrkesskicklighet och kompetens. Finansieringsansvaret för fortbildningen bärs av arbetsgivaren. Fortbildningsförordningen i riket gäller utbildningens innehåll, kvalitet, omfattning, arrangemang, uppföljning och utvärdering. Social- och hälsovårdsministeriet har gett ut riksomfattande rekommendationer om fortbildning.

 

Under min tid som ordförande i ÅHS:s personalråd diskuterade vi ofta fortbildning på våra möten. Vi ansåg att det fanns brister när det gäller organisering, koordinering, utvärdering och uppföljning av fortbildningen inom ÅHS. Kartläggningar i riket visar att planeringen av fortbildningen inom hälso- och sjukvården sällan utgör en del av organisationens strategiska ledning. Dessutom beaktas inte arbetstagarnas individuella behov av fortbildning tillräckligt. Andra problem är svårigheter att delta på grund av vikariebrist samt otillräcklig finansiering. Detta gör att fortbildningen blir onödigt ineffektiv och kostsam.

 

Samma problem kan man med fog säga att finns inom ÅHS, även om man nu försöker ta tag i problemen. Personalutbildning skall vara ett prioriterat område kan man läsa i hälso- och sjukvårdsplanen. Om jag har förstått saken rätt håller man nu på att försöka få till stånd någon slags sammanställning av fortbildningen inom ÅHS. Under flera år har avdelningarna och personalrådet inom ÅHS försökt få de arvoden som intjänas genom att handleda studerande till fortbildning för just den ordinarie personalen. Jag har förstått att också där avser man att äntligen ändra på det.

 

Vi har också speciella förhållanden här på Åland som kraftigt fördyrar fortbildningen. Vårdpersonalens fortbildning skall också gå till resor, traktamenten och uppehälle. Det säger sig självt att det inte blir så mycket fortbildning kvar när man i vårdstaben på en avdelning är 25-30 personer och fortbildningsbudgeten varierar mellan 2000-5000 euro. Det kan därför många gånger vara ekonomiskt försvarbart att ta hit hela utbildningsblock.

 

Det finns ett stort sug inom hela ÅHS att kontinuerligt fortbilda sig. Fortbildning är kvalitetsutveckling.

 

Genom yrkesinriktad fortbildning kan ÅHS:s verksamhet göras effektivare och servicen och patientsäkerheten förbättras. ÅHS står inför en stor generationsväxling och framtida utmaningar är att se till tt personalens engagemang, arbetsmotivation, tillfredsställelse och välbefinnande i arbetet ökas.

 

  • Vid uppgörande av ett fortbildningsprogram finns det en hel del att ta i beaktande, t.ex. följande:
  • fortbildningen baseras på en kartläggning av personalens kunnande och av en behovsanalys.
  • En utbildningsansvarig bör finnas på varje enhet, personalen skall engageras redan i planeringen av utbildningarna.
  • Ett fortbildningsprogram för ÅHS med god framförhållning, där olika personalkategorier kan tillgodogöra sig utbildningen.
  • Utbildningar bör också genomföras i längre avsnitt, enskilda utbildningsdagar planeras i ett större sammanhang.
  • Tillräckligt med resurser och tillgång till vikarier, uppföljning och utvärdering av fortbildningen.
  • Fortbildningsprogrammet skall naturligtvis vara kopplat till ÅHS:s helhets- och kvalitetsutveckling.

 

Jag föreslår sålunda att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att ett fortbildningsprogram för ÅHS uppgörs och att den lagstiftning som behövs för att säkra fortbildningen tas fram.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi är väl alla överens om att fortbildningen är ett en av de viktigaste instrumenten för personalen inom ÅHS för att upprätthålla sin kunskap och för att utveckla sin kunskap. Det är hela tiden nytt som kommer inom dessa områden. Jag är också informerad om att det här är frågor som man nog har lyft upp, precis som sägs, och att man har för avsikt att ha en betydligt bättre struktur än vad som har varit fallet om man tittar i backspegeln. Det har kanske inte funnits en tillräcklig utbildningsplan för året osv., utan det har varit lite för mycket ad hoc, om jag får uttrycka mig så. Tanken hos ÅHS och hos ledningen är att här skall det till en betydligt bättre struktur och man jobbar med frågorna i dag.

 

När det gäller frågan om lagstiftning eller inte tycker jag för min del att det borde räcka om man ännu tydligare än det är i dagsläget i planen sätter in det. Planen skall följas. Det har blivit bättre, men jag hoppas det skall bli bättre, att ÅHS-planen faktiskt skall efterföljas. Det är det regelverk som gäller för ÅHS. Man säger att man prioriterar det i dagens läge, men för framtiden kan man vara ännu tydligare, man kan nästan ta in hela planen, om man vill gå in för det. Det borde väldigt mycket kunna ersätta rekommendationer och lagstiftning.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tror också att jag är överens med landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman på många punkter. Önskemålet i ÅHS om att ta ett fastare grepp om fortbildningen kommer från golvet, det var en stark känsla från golvet att man inte utnyttjar fortbildningen optimalt inom ÅHS. Jag tror att det skulle vara angeläget att faktiskt lagstifta på området. Som jag nämnde i mitt anförande är fortbildningspengarna ganska små. Det första man drar in på när det blir hårdare tider är fortbildningspengarna för personalen. Anledningen till att man har tagit fortbildning som ett delprojekt i Hälsa 2015 är just att det är det första som ryker när man skall spara och dels att det ställs mer och mer krav på hela vårdapparaten, från patienterna, från omvärlden och från vetenskaperna. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården är rasande snabb, så jag anser det angeläget med lagstiftning.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Man kan naturligtvis tycka att lagstiftningen är det säkraste dokumentet, och det är riktigt. Jag tycker att om man ser på lagstiftningen runt ÅHS så är den väldigt mycket av ramlagsnatur, där planen tydliggör verksamheten. Så är uppbyggnaden i dag och tycker man att det är fel får man i ett större sammanhang fundera på det. Att lyfta en viss fråga inom ÅHS till lagstiftningsnivå blir kanske lite att halta. Jag skulle åtminstone vilja testa möjligheten till att vara ännu tydligare i planen, för den skall gälla. Jag vill fortfarande understryka att vi måste sätta större kraft vid planen och förstå att står det i planen skall det verkställas, om inte något oförutsett, som man sedan måste kunna förklara i verksamhetsberättelsen, har hänt. Det är samma sak lagstiftningen att fast man lagstiftar i riket, så inte tror jag att det till hundra procent följs för den skull!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Nej, det tror inte jag heller, men man har klart visat från regeringsmakten att man sätter stor vikt vid dessa frågor. Beträffande hälso- och sjukvårdsplanen tror jag att det är svårt att få den så detaljerad. Den är väldigt luddig och det skrivs på några meningar att man skall prioritera personalutbildning. Det är på gång s.a.s., men jag tror att det skulle kunna göras åtskilligt mer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är ett angeläget område som ltl Katrin Sjögren berör. Det var bara en liten punkt som jag skulle vilja tillägga och som jag önskar att landskapsregeringen och även personalrådet inom ÅHS skulle ta ställning, nämligen att man inte bara ser till den ordinarie personalen, att de pengar som skulle tas går till bara den ordinarie personalen, för de som är verkligen diskriminerade inom ÅHS är vikariepersonalen. Det finns vikariat som är upp till två-fyra år i dag, så man bör också tillgodose deras vidareutbildning. De har en ännu sämre ställning än den ordinarie personalen, det känner jag till och andra också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är ett väldigt angeläget  ämnesområde som ltl Katrin Sjögren tar upp, det tror jag vi alla är eniga om. Om lagstiftning är det som måste till för att detta skall verkställas vet jag inte, men jag var lite inne på samma linje som ansvarige ledamoten i regeringen Harriet Lindeman, att planen är den som man normalt sett skulle föra in detta i. Planen, alla politiska dokument, också lagtingets budget och finansutskottets betänkande har nog blivit lite styvmoderligt behandlade, för att inte säga helt negligerats inom förvaltningen. Men jag tycker att det har varit en vändning under ledamoten Harriet Lindemans ordförandeskap, då man har tagit de här politiska dokumenten till sig. Jag undrar om inte det skulle vara en början. Oavsett om man gör det genom plan eller lagstiftning så är det en budgetfråga. Man kunde fortbilda i dag också, om det fanns pengar, det är alltså där som stötestenen är. Jag har en fundering här om man från liberalernas sida har räknat på vad det är som skulle krävas i budgetmedel för att kunna verkställa fortbildning i den grad man önskar?

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag kan inte komma med några siffror överhuvudtaget vd det här skulle innebära, men det är min starka förvissning att det är kostnadseffektivt att hålla sig ajour, att samordna utbildningen och ha någon slags röd tråd samt att det dessutom skulle finnas möjlighet för olika personalkategorier att gå på de utbildningstillfällen som finns. Där finns det ett litet hierarkitänkande inom ÅHS: är det fortbildning för läkare, så kanske det inte passar för sjuksköterskorna och närvårdarna. Det är sådant som jag också skulle vilja komma ifrån med att man har en röd tråd och att det skall vara tillgängligt för alla personalkategorier att gå på fortbildning.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det skulle ha varit väldigt intressant att höra summan. Det är egentligen det som det sist och slutligen är fråga om. Är det så att man har en skrivning i en plan, så är det den skriftliga delen, men det måste finnas en verklighetsförankring och det är budgetmedlen. Vi vet att det blir väldigt dyrt för personalen från ÅHS att åka härifrån. Vi har igen egen fortbildning i den utsträckning man behöver. Vi har hospitering som inte kostar så mycket, men när man skall åka på fortbildning är det både resor och övernattning och det blir dyrt och det räcker inte till så väldigt mycket under ett år. Jag tycker åtminstone att för min del, och för flera här i salen som kommer att jobba med ÅHS-budgeten för nästa år, att det hade varit väldigt intressant att veta vad man räknar med att det här skulle anbelanga i budgetmedel. Om vi får in det i planen skall vi alltså ha en förankring i budgetmedel.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag får väl kasta bollen tillbaka och ge det i uppgift till dem som har förmånen att sitta i ÅHS:s styrelse att ta reda på detta. Den summa man estimerar i riket för kommunerna är 40 miljarder gamla mark och där är statsandelarna 12,8 miljoner euro.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm sade att det blir dyrt att ta sig utomlands för att få fortbildning. Det är också ett initiativ som har kommit från golvet. Man har tagit fortbildnings- och utbildningsblock hit till Åland. Sjuksköterskorna på intensiven, akuten och operation tog  hit ett  helt utbildningsblock från Uppsala. Man jobbade stenhårt med det och på två dagar kunde massor med sjuksköterskor, läkare och närvårdare tillgodogöra sig den utbildningen, så jag tror att det måste in ett nytt tänkande här att man kanske börjar ta hit större utbildningsblock och att så många som möjligt kan gå. Det är också en del i ett omfattande fortbildningsprogram, att ha en röd tråd att planera. Jag tror att det också finns pengar att spara.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Jag tycker att det är ett angeläget ärende som ltl Katrin Sjögren tar upp när det gäller fortbildning och problematiken med att vi bor på en holme. Jag har precis samma uppfattning som henne att en kursavgift eller en studiedag kan vara ganska billig och vill man fara på den kan dagtraktamentet vara dyrare än kursavgiften, så det där är ett problem. Jag tycker att landskapets utbildningsavdelning har varit föregångare sedan långt tillbaka när man har tagit hit föreläsare för att ge fortbildning åt t.ex.. lärare och det visar sig nu att en grupp sjuksköterskor har jobbat mot samma mål när det gäller ÅHS. Men i allt högre grad skulle det här gälla all fortbildning inom offentlig sektor. Jag kan berätta att 1997 skrev jag en motion som behandlades här i lagtinget med ungefär samma innehåll som gällde min bransch. Den förkastades, men saken skulle ordnas, det var på gång i landskapsstyrelsen – och ingenting har hänt!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag skulle vilja komma med ett tillrättaläggande av mitt anförande och också en replik till ltl Anne-Helena Sjöbloms anförande. Jag läser här i mina papper – och har reagerat på det själv – att kommunernas tilläggskostnader uppskattas till 40 miljoner euro, varav statsandelar är 12,8 miljoner euro. Det rör sig nog om pengar, men jag tror också att det finns en hel del synergieffekter att vinna.

 

Det har också varit så när man har begett sig till Sverige eller till Finland för att fortbilda sig att inom ÅHS har närvårdarna och sjuksköterskorna avstått från dagtraktamente – typiskt, typiskt, men så har det varit under många, många år! Man har inte tagit dagtraktamente för att det har gått till hela utbildningspotten. Så är det delvis ännu i dag, skulle jag vilja påstå. Det beklagar jag, men så är det, man tar inte dagtraktamente utan man sover hos vänner och bekanta.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag har som ledamot i finansutskottet någon gång vid hörande förstått att det är så där och jag säger  precis som ltl Katrin Sjögren att jag beklagar att det är så och att det är kvinnorna som skall spara på det här sättet för att få fortbildning av sin arbetsgivare. Det tycker jag faktiskt att är en skandal!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående sjukvård för åländska studerande. (HM 26/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

I hemställningsmotion nr 26 föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att landskapsregeringen vid beslut till studerande om studiebidrag och lån samtidigt ger ut ett användarkort som berättigar till vård inom ÅHS så länge studiebidrag och –lån utbetalas.

 

Finns det behov av det här då, kanske någon tänker? Jag skall ta ett exempel så att alla förstår vad det är fråga om. Vi säger att en av årets studenter, en kille, väljer att åka till Lund för att studera i höst. Han har under den här veckan fått en knäoperation inplanerad till hösten. Han är alltså skrivn på Åland och han är förstås patient inom ÅHS. Det kom en lag ifjol somras som säger att när man studerar utanför Åland, också när man studerar, måste man skriva sig på den studieorten. Det betyder att den här killen, som börjar studera i Lund, han måste skriva sig i Lund och i och med det är han inte längre en patient inom ÅHS när det gäller planerad verksamhet. Blir han akut sjuk här hemma – jag säger ”här hemma”, för är man en åländsk studerande kommer man ofta hem till föräldrar och kompisar – har han rätt att få en akutvård men inte en planerad sådan. Det här är ett ganska nytt problem och det har inte funnits tidigare. Det är alltså sedan sommaren. Jag känner till ett par fall där man måste betala det privat; man hade en planerad operation, man valde att göra det här hemma för att rehabiliteringen så krävde, man hade sina föräldrar som kunde hjälpa och man hade möjlighet att få service hemifrån s.a.s. En av fallen var en som inte alls kände till det här utan blev väldigt förvånad och abrupt påmind om det genom att få en räkning hemsänd där man måste betala för det här kalaset.

 

Det har diskuterats inom ÅHS att man skulle göra det här möjligt genom ett s.k. användarkort. Förvaltningschefen var lite tveksam till det därför att det föranleder vissa merkostnader för Åland. Man skall få planerad verksamhet här och man får det också sedan, förstås, på sin studieort. Det här kan bli utökade kostnader för ÅHS. Där ansåg man från politiskt håll det viktigt att kunna erbjuda åländska studerande utanför Åland denna möjlighet. Det här var ett sätt att hålla ”navelsträngen” till Åland kvar och antagligen en goodwill i fortsättningen. Vi lägger också andra pengar på att få hem ungdomarna tillbaka.

 

Efter det trodde jag att det här var löst. Jag vet inte, man kanske har någon annan information i dag om att det är så, men jag trodde det. Sedan träffade jag en av de här familjerna som jag tidigare hade varit i kontakt med och jag frågade, att fungerar det här i dag? Då var svaret nej, att det här är inte löst ännu. Därför har jag nu sett mig nödd och tvungen att lämna motionen. Det kan hända att man har löst det ändå och då är jag förstås väldigt tacksam över det, men det här är ett initiativ att faktiskt fortsätta frågan, för jag tycker att den är angelägen och vi skall värna om våra ungdomar så att vi får dem tillbaka hem. Det här är ett steg i rätt riktning. Jag skulle också kunna tänka mig att man från utskottets sida kunde titta på att fr.o.m. det blev lagenligt att man måste skriva sig på studieorten hur många fall och vad de i så fall har kostat hittills och om vi också kunde retroaktivt betala detta, för jag tycker att det känns väldigt orättvist. Vi vet också att en del läkare har sett mellan fingrarna och låtit det gå medan man andra varit tvungna att betala för sig. Det här tycker jag också att är orättvist. Vi skall ha likabehandling av våra ungdomar och patienter, så jag hoppas att utskottet också kan reda i det här.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det är precis som sades att vi i ÅHS-styrelsen hade upp frågan på den tiden när ltl Gun-Mari Lindholm var ansvarig och var med på mötet, och vi tog faktiskt ett beslut. Det var inte bara en politisk diskussion utan vi tog beslutet att de ungdomar som studerar i Sverige skulle behandlas som våra ungdomar som studerar österut. Jag blev själv lite förvånad över att den här frågan kom upp och nu har jag tagit kontakt och frågat hur det har gått efter att beslutet har fattats. Det är så att det har gått ut ett brev från ledningen i ÅHS, dels till alla mottagningar osv. om att beslutet har fattats och att man skall ta det i beaktande och begära att de studerande på något sätt kan visa att man studerar i Sverige. Samtidigt har man från utbildningsavdelningen begärt att man skulle kunna skapa det gemensamma kortet. Jag skall själv kontrollera hur läget är, för det har inte kommit något svar på det initiativet från ÅHS tillsvidare och några personliga kontakter har inte tagits. Det skulle vara ganska naturligt att man gjorde det i samband med beviljandet av nya studiestöd inför det nya studieåret och att man fram till dess, efter att beslutet har fattats i ÅHS, på något sätt kan hanka sig fram och berätta och visa att man studerar, det är ändå ett litet samhälle. Är det någon som efter att vi har tagit beslutet inte har fått detta beviljat tycker jag att man måste kunna få de pengarna retroaktivt, för det har, som sagt, fattats ett beslut och efter det borde det gälla.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tackar för svaret. Jag var själv väldigt tveksam till om jag skulle skriva motionen, men jag ser nu att det kanske hade en viss effekt i alla fall. Vi fick det klarlagt och jag hoppas att media kan meddela att det är på det här viset för att man hade inte den här kännedomen, åtminstone de föräldrar som har varit berörda. Jag säger föräldrar därför att det är oftast föräldrarna som får betala räkningen i alla fall när det gäller sjukvårdskostnader. Just när det gäller retroaktiviteten är det säkert det som man är väldigt angelägen om, så om man under hösten ifjol hade en operation, är det då också tänkt att man kan få pengarna tillbaka? Det kan röra sig om 500-1000 euro, och det är mycket för en familj.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Rent formellt tog vi inte beslut att det skulle gälla retroaktivt, så utgående från det borde det vara från den dagen vi tog beslutet i ÅHS:s styrelse. Men det är en fråga som man i så fall måste diskutera ytterligare.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det är bra att man är öppen för det. Jag tror inte att någon av oss politiker var medvetna om det här därför att vi hade inte själva blivit berörda av det, utan det är först när någon aviserar att hej, hallå, det här är på gång nu! Därför hoppas jag att man skall kunna lösa det så att den som har varit tvungen att betala för sig och kanske två veckor senare kommer det här beslutet också skall kunna få pengarna tillbaka, om man kan uppvisa att man faktiskt har betalat det. Jag är väldigt nöjd med svaret och jag ser fram emot att få se användarkorten inför hösten, hoppas jag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Sune Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående flyttning av den psykiatriska vården från Grelsby till Ålands centralsjukhus. (HM 59/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Motionen gäller flyttning av den psykiatriska vården från Grelsby till Ålands centralsjukhus. Enligt befintliga planer avser man att bygga etapp 2, kök osv., under tiden 2006-2008 och därefter skall man planera att bygga etapp 3. Etapp 3 berör psykiatrins behov av nya lokaler och flyttning av verksamheten till nya lokaler vid Ålands centralsjukhus från Grelsby där det ligger nu.

 

Nuvarande lokaler i Grelsby är för länge sedan bedömda som dåliga och oändamålsenliga. Enligt nuvarande planer skulle en flyttning vara möjlig tidigast efter år 2010. Detta är inte acceptabelt. Redan i mitten av nittiotalet höll ÅHS på och jobbade med de här frågorna. Vi träffade anhörigföreningar, folk på Grelsby osv., alla var överens om att ettdera skulle man renovera lokalerna i Grelsby eller bygga nya vid centralsjukhuset. Senare kom man fram till och enades om att den psykiatriska vården skulle flyttas till Ålands centralsjukhus.

 

De personer som vårdas på Grelsby har psykiska problem och det är därför som jag tror att man lägger det till den allra sista renoveringen och flyttningen. Det fanns ett tag lite delade meningar om, bl.a. från personal som bodde nära, det var bra eller inte att flytta, men jag tror att det hade mera med resvägar att göra. Jag anser att folk som arbetar och folk som vårdas vid Grelsby sjukhus har minst lika stort behov av ordentliga ändamålsenliga lokaler trots att de har psykiska problem.

 

Därför tycker vi att man borde utreda om det är möjligt att bygga ut etapp 2 och 3 samtidigt för att på det sättet tidigarelägga flyttningen av psykiatrin från Grelsby till Mariehamn.

 

Vi skall också komma ihåg att Grelsby ligger där det ligger; det är inte som många säger att det var en vacker plats som man lade på utan det hade en helt annan innebörd när Grelsby anlades, man försökte lägga sjukhuset på ett sätt så att folk som hade psykiska problem skulle avskiljas från övriga människor, det var alltså på grund av att det var en undanskymd plats. Det fanns också ett skäl till, har jag historiskt fått reda på, och det var det att Godby sjukhus på den tiden låg ganska nära, så att man hade nära till den fysiska vård som kunde behövas. I dag är det flera behandlingsmetoder som sker på Grelsby sjukhus där man behöver ha hjälp av den vanliga vården vid Ålands centralsjukhus. Nästan varje vecka för man patienter dit av olika skäl för behandling.

 

Både anhörigföreningar och patientföreningar har vid hörandet varit positiva till en flyttning, t.o.m. krävt det. Jag anser att enda orsaken till att det inte har gjorts redan är att de här personerna inte har haft förmågan på grund av sitt psykiska handikapp att tala för sig själva. Därför hoppas jag att vi skulle kunna göra det. Det är alldeles för sent för lokalerna är utdöma, flera av oss som sitter här i salen vet som har jobbat med det, t.ex. ltl Gun-Mari Lindholm och ledamoten Harriet Lindeman har varit med, att det är inget som man har hittat på.

 

Dessutom är denna motion den enda som kanske skulle ge lite kringeffekter som skulle göra det billigare, man kan samordna med vaktmästare, värmecentral, kök, apotek osv. plus att man kan hjälpa varandra när det behövs fysisk sjukvård.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det har en längre tid funnits tre större byggnadsprojekt inom ÅHS som skall förverkligas. Nu är vi mitt inne i det projekt som framför allt handlar om köket och som minsann har fått vänta också det alltför länge, det är ganska arbetsamt och svårarbetat på alla sätt. Följande steg är planerad till att vara dels gamla köket men också de utrymmen som nu lite hastigt primärvården fick flytta in i och det tredje skulle vara Grelsby sjukhus. Visst har jag också själv funderat på just den frågan, att kommer Grelsby sjukhus att klara av att vara där så länge som det i praktiken innebär. För ett tag sedan fick jag också reda på, och man kommer också att diskutera det i styrelsen för ÅHS, att det är problem med ventilationen ute i Grelsby. Då är frågan: Hur mycket skall vi satsa på hus som vi skall lämna? Detta kommer som sagt att diskuteras i ÅHS:s styrelse inkommande fredag. Frågorna är alltså på agendan. Sedan är frågan om man faktiskt skall bygga två stora projekt samtidigt. Det blir ett väldigt byggande inom ÅHS under en intensiv tid, också ur ett samhällsperspektiv: skall man ha två så pass stora byggen igång samtidigt. Det absolut viktigaste är att man faktiskt får en ganska tydlig och klar tidsram. Det har skett en viss förskjutning under åren som har gått. Backar man tillbaka, kan man säga att kunde man ha haft den fart på som kanske från början var planerad skulle det ha varit lite närmare, men det stämmer att om vi gör som planeringen har varit så talar vi om ungefär 2010 innan det är klart.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det blir någon gång efter 2010, om man planerar som man har gjort nu. Jag har pratat med folk som jobbar på centralsjukhuset, teknisk personal och med byggföretag och det verkar inte vara så mycket, om kk-huset blir färdigbyggt som är tänkt till dess, så det kanske skulle gå riktigt bra att bygga det samtidigt. Dessutom skulle etapp 3 kunna bli lite billigare om man gjorde det samtidigt därför att det finns vissa saker som man måste ändra på, göra om och ta upp igen när man bygger, som det nu är planerat. Jag är ingen byggnadstekniker, men de som sysslar med det säger så. Dessutom är det besparingar, som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman var inne på, att man slipper reparera på Grelsby; hon tog upp ventilationsfrågan, men också värmesystemet krånglar ganska mycket, de är ofta dit från maskin och jobbar på det. Tänker man på kostnaderna är det inget hinder för skulle man t.o.m. låna blir det ränta, bara synergieffekterna skulle spara in det här. Precis som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger så om man riktigt hade lagt på ett kol tidigare hade det kanske redan varit gjort!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det tog ett antal år att bestämma sig för platsen, men den diskussionen är i alla fall avslutad vid det här laget. Det finns naturligtvis en mellanväg att gå och det är att man planerar båda projekten ganska parallellt och då har man det s.a.s. på hyllan och man kan välja hur man går vidare, om man gör det parallellt eller om man inte gör det helt men ändå börjar och slutar, man kan börja lite tidigare än när det andra har slutat. Det finns många möjligheter. Det är klart att för byggföretagen är det naturligtvis det ideala att få bjuda på båda samtidigt och få vara på samma ställe i ett stort projekt, men vi från samhällets sida måste också se på när vi behöver projekten för att det skall vara en byggnation som är någorlunda jämn i vårt samhälle. Om det är en upphettad situation kan det nog bli dyrare att bygga, trots allt.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Det är kanske därför som frågan i motionen är att man utreder om det är möjligt ur alla de synpunkter som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman tog upp.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Frågan om flytten är avgjord, så den behöver vi inte ägna oss åt så hemskt mycket. Sedan är frågan när man skall bygga nya moderna utrymmen för den psykiatriska vården. Tanken att det blir så mycket inbesparingar med det förslag som finns nu ställer jag mig väldigt tveksam till, för man skall bygga en helt separat byggnad inom sjukhusområdet. Det är i stort sett att flytta sjukhuset från ungefär Finström till Mariehamn. Om man vill uppnå driftsfördelar måste nog byggnaden för den psykiatriska vården integreras antingen med Gullåsen eller med sjukhuset. Det är en ganska svår nöt att knäcka. Det andra är att förutsättningarna för att det skall bli några ekonomiska vinster är också att man har någon slags vettig lösning på vad man skall göra med alla fastigheter ute i Grelsby. De blir trots allt kvar om man inte har någon bra idé för det. Det tredje är att i den arbetsmarknadslagstiftning som nu behandlas står det uttryckligen att de allmänna investeringarna skall göras när det föreligger rätt konjunktur. Att bedöma den ekonomiska nyttan av att bygga nu är inte enkelt, men det är en viktig diskussion, så att den här motionen kommer säkert att vara bra just med tanke på det.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Det är klart att det är svårt att med hundra procent säkerhet säga vad inbesparingarna är, men man kan i alla fall säga att det skall hållas igång med sjukhusets värmecentral, man behöver inte två värmecentraler, man behöver ett centralkök och alla kan ta mat därifrån samt all personal kan äta där. Man kan ha samma vaktmästare, gårdskarlar osv. som man har tidigare. Man kanske måste utöka det. Apoteksverksamheten vid centralsjukhuset kan användas. Det är saker som gör det förmånligt att ha byggnaderna bredvid varandra; därför bygger man bredvid varandra, annars skulle man kunna splittra ut dem och ha ÅHS på tio olika platser med olika kirurgavdelningar, värmecentraler och sådant. Det finns alltså vissa effekter, men jag håller med vtm Barbro Sundback att det är svårt att säga hur stora de blir och visst accepterar jag också att man ställer sig tveksam till det. När det gäller överhettning har vi två saker att ta ställning till, dels de psykiskt sjuka som borde gå i första hand och dels personalen som jobbar med dem.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Prioriteringen av de psykiskt sjuka har gjorts för länge sedan. De har aldrig kommit i första hand. Om det är något parti som har jobbat för dem är det faktiskt socialdemokraterna. Liberalerna har haft sin chans, men den tog de inte när man prioriterade de här etapperna.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

I alla fall kan jag garantera att nu i alla fall är liberalerna för det. Jag kan säga att personligen har jag alltid varit för det. Jag tror att vtm Barbro Sundback vet det. Jag har jobbat mycket hårt för det på många sätt och nu hoppas jag att vad som har varit i det här fallet inte skall hindra någonting utan att vi utreder detta förutsättningslöst och försöker få det och tänker på dem som får nytta av det.  (Från salen, vtm Barbro Sundback: det är sant att du har jobbat för det)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Ltl Sune Mattsson står som första undertecknare på den här hemställningsmotionen. Jag tycker att den är en väldigt viktig och angelägen motion. Orsaken till att jag går upp är egentligen lite nostalgi samtidigt och det visar hur lång en process kan vara. Det var nämligen så att åtminstone i modern tid under min första period i lagtinget hösten 1992 i samband med budgetremissen tog jag upp frågan om flyttning av Grelsby sjukhus till Mariehamn. Det visar sig att processen har varit igång och den här diskussionen har klart och tydligt visat att man positivt har tagit ställning för att flytta verksamheten, och det tycker jag att är bra. Att det sedan har försenats av olika orsaker är naturligtvis att beklaga, för det drabbar en svag patientgrupp. Det är nu historia och vi får väl se framåt.

 

Det som jag tycker att också är angeläget i frågan, som inte motionärerna har tagit upp är naturligtvis inbesparingarna, men framför allt är det viktigt med vård och behandling av de psykiatriska patienterna. Det är nämligen så att de är också i behov av specialsjukvård i lika hög utsträckning som alla andra patienter och det betyder att när man t.ex. ger elchocker osv. måste det alltid ske i anslutning till ett somatiskt sjukhus som Ålands centralsjukhus är.

 

Jag tycker alltså att den här frågan är angelägen. Det som ytterligare kom in i bilden är hur man till slut skall förverkliga den och därför krävs det ytterligare diskussioner. Vtm Barbro Sundback var inne på att i stället för en totalt separat byggnad kunde man kanske diskutera en mera integrerad anslutande verksamhet. Det kräver naturligtvis också fortsatta diskussioner. Men jag tycker, som sagt, att motionen är väldigt angelägen och jag hoppas att social- och miljöutskottet tittar noggrant på den.

 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag känner ett varmt stöd från ltl Christian Beijar och från vtm Barbro Sundback. Jag vill påpeka att det viktiga med motionen är att det inte fördröjs ytterligare utan att man tidigarelägger det. Med tanke på att det gått så lång tid som ltl Christian Beijar säger så har lokalerna blivit bara sämre, för man har inte lyckats underhålla dem och göra det på det sätt som man borde – man har dragit på det på grund av den här planeringen. Jag hoppas därför verkligen att det blir av och jag sade själv att patienterna också behöver fysisk vård i samband med behandlingarna, så jag tackar väldigt mycket för stödet.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar ltl Sune Mattssons uppfattning att det här är en väldigt angelägen motion.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående register angående organdonation. (HM 53/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Jag har valt att lyfta fram frågan om organdonation då det är en mycket angelägen fråga för den som det berör och då det handlar om döden är det en fråga som känns som tabu och är svårt att diskutera för många. Jag vill framhålla att all lagstiftning kring tagande av organ från levande och avlidna är riksbehörighet. Det finns ändå områden som vi kan påverka inom lagtingets behörighet.

 

Det finns åtgärder som vi kan vidta för att underlätta framför allt för anhöriga som plötsligt kan ställas in för beslutet om organdonation när någon nära anhörig har gått bort. Det här är ingenting som man tänker på dagligen, utan frågan väcks kanske då någon nära vän eller bekant inom ens egen umgängeskrets har ställts inför det här valet och diskuterar och tar fram svårigheten med det.

 

Att den avlidne i ett tidigt skede har tagit ställning för donation kan vara en tröst i sorgearbetet, att den  plötsliga tragedin kan ge ett drägligare liv för någon annan många år framåt,

 

Det finns i dag ett bra sätt att ta ställning i frågan, men det har bara nått fram till ett fåtal. På apoteken finns foldern Ditt liv är ovärderligt att hämta, om man är organdonator. Ett problem med foldern är att inne i den finns det ett litet kort som man tar loss och där man skriver in sitt samtycke och underskrift och det skall man bära med sig i plånboken hela tiden. Det blir ganska hastigt förstört och lite solkigt och sedan kanske man inte kommer sig för att skaffa ett nytt kort. Ändå är det viktigt med det här att man har ofta diskuterat det med anhöriga och vänner att man har tagit ställning till att man är villig att donera och då är det en stor vinst redan i det. Men vi kanske skulle behöva ha ett bättre sätt att dokumentera detta på, att den breda allmänheten får tillfälle att ta ställning på ett ändamålsenligare sätt.

 

Enligt uppgifter från Sverige är det periodvis bara hälften av de anhöriga som går med på organdonation eller annars så att hälften avböjer organdonation om de har möjlighet till det. Ofta beror det här på att man inte känner till den avlidnes inställning till frågan. Jag vill framhålla att det naturligtvis är fråga om beslut som vi måste respektera och ha full förståelse för. Men problemet är ändå uppenbart. Vidtalas den breda allmänheten är förhållandet ett helt annat: det är väldigt få som inte är positiva till den här möjligheten och detta skulle kunna avhjälpas genom att man på ett bättre sätt för fram det.

 

Fru talman!

Det finns väldigt många svårt sjuka patienter på väntelistan för olika organ. Det råder organbrist i Norden och antalet organdonationer har minskat med mer än en tredjedel sedan 1989. Det finns flera förklaringar till det här som nämns i motionen: vi har fått en betydligt bättre vård då det gäller skador och dödsfall, det gäller vid akuta olycksfall samt vid hjärnblödningar och liknande.

 

En sak är klar och det är att en majoritet har fortfarande inte givit sitt uttryck för sin egen vilja i sammanhanget och därför bör man försöka få fram ett sätt så att man kan framföra sin inställning till anhöriga ifall man avlider plötsligt.

 

Informationsarbetet är betydelsefullt. Det är angeläget att fler tar aktiv ställning om deras organ och vävnader får användas till transplantation. Det är också viktigt att det finns ett enkelt förfaringssätt hur man anmäler detta intresse så att även sjukvården på ett snabbt och enkelt sätt kan få detta medgivande. Ett sätt kanske skulle vara att man frågade om organdonation i samband med rutinbesök på sjukhuset, att det fanns en möjlighet att anteckna det i journalen om man tagit ställning för eller emot. Det här kanske kan vara ett enkelt och det smidigaste sättet att göra det på, men man sätter patienten också i ett litet speciellt förhållande till sjukvården, att man kan få tankeställaren att vilken respekt får man om man tackar nej till donation, blir man behandlad på samma sätt, man tappar lite ansiktet inför dem som frågor i och med att det är samma person som gör detta.

 

I USA har man försökt med små klisterlappar som skickas ut tillsammans med körkorten eller skickas ut till alla körkortsinnehavare och i de delstater man har provat på det är man mycket positiv till det och tycker att det fungerar väldigt bra. Då har vi också fördelen att man diskuterar redan i unga år med sina föräldrar och anhöriga om det.

 

Med anledning av det jag anfört föreslår vi från liberalerna att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om en utredning för att klarlägga vem som är villig att donera organ samt upprätta ett donationsregister för sjukvården på ett ändamålsenligt sätt.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är angelägen fråga och någonting som vi alla säkert någon gång har funderat på. Det som gäller i dag är att var och en på sitt håll skaffar sig ett donationskort. Jag ringde upp ÅHS och frågade hur det är på annat håll och jag fick svaret att man inte trodde att det fanns ett samlat register i Finland. Att skapa ett register på Åland som inte är kopplat till någonting annat tror jag inte i sig har så stort värde eftersom transplantationerna inte sker på Åland och kommer knappast heller att göra det i framtiden. När det handlar om att donera är det också väldigt ofta svåra olyckor och också det är patienter som oftast inte slutar sina dagar på Åland. Den stora gruppen är sådana som av olika anledningar blir flyttade väster- eller österut. Då bör detta kort på något sätt finnas med. När man utreder frågan i utskottet borde man fortsätta att fundera lite på vilket sätt ett register på Åland skulle hjälpa upp situationen, om det inte finns en koppling till där det verkligen händer.

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det stämmer som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger att det inte finns något register i Finland, men däremot har man i Sverige försökt upprätta ett register. Det är ingenting som hindrar att vi går före och s.a.s. får en viss uppmärksamhet också att vi har tagit itu med frågan. Det stämmer också till den delen att det är väldigt sällan som någon här på Åland blir aktuell för donation, det har bara hänt vid ett par, tre tillfällen; annars är det ofta så att man ligger i respirator i Uppsala eller i Åbo. Men för den skull kan det vara viktigt att registret finns här och att man har det att tillgå, genom ett enkelt telefonsamtal och en kontroll i journalen att det finns med där på ett eller annat sätt. Det är inte en så enkel fråga, men för den skull kan man belysa den lite.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Det här är en angelägen fråga och jag tror att det skulle kunna finnas utrymme för att informera ålänningarna. Kanske det skulle kunna tänkas vara landskapsregeringsledamoten Harriet Lindemans ansvar. Det är så att vi har flera ålänningar som har fått organ och det är precis som ltl Åke Mattsson säger att det finns möjligheter att ta organ också på Åland. Ett sådant specifikt fall kan t.ex. vara att en person får en stor hjärnblödning, man skickar över bilderna till Uppsala eller Helsingfors och där konstaterar man att hjärnblödningen är för stor, det går inte att åtgärda den på något vis. Även unga människor drabbas av stora hjärnblödningar. I foldern som finns härute, som ltl Åke Mattsson har tagit till lagtingsledamöterna, är den minsta flickan ålänning, så jag ber er alla att ta en sådan här folder när ni går hem och titta på den, det är Sandra som fick ett nytt hjärta i mars 2000.

 

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 10:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående program för hälso- och miljövänligt byggande. (HM 56/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Mats Perämaa: På grund av att motionsställaren representerar lagtinget i Bryssel för tillfället föreslår jag att ärendet bordläggs till första plenum efter den första maj beroende på när lagtinget sammanträder.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till lagtingets första plenum efter första maj har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till lagtingets första plenum efter första maj.

 

 

 Lagtingets nästa plenum är måndagen den 11 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.19).

 

 

Originalfil