Plenum den 7 mars 2007 kl. 13.00

PLENUM den 7 mars 2007 kl. 13.00.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Barbro Sundback och ltl Peter Grönlund).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Peter Grönlund på grund av annan orsak: tjänsteresa. Beviljas.

 

Herr Landshövdingen:

Värderade fru talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents framställning om bifall till lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturella uttryck och dels republikens presidents framställning om 1) ändring av överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar och 2) ändringar av normen 1 som bifogats överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförseddafordonsamt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar.

 

TALMANNEN: Tack herr landshövdingen. Lagtinget kommer att i vederbörlig ordning behandla republikens presidents framställningar.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2006-2007 om godkännande av fördraget om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig migration (Prümfördraget) och lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget. (RP 5/2006-2007).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärendena nr 2 och 3:

 

Landskapsregeringens meddelande angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland år 2007-2011. (M 2/2006-2007).

 

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Åke Mattssons m.fl. spörsmål om landskapsregeringens drogpolitik. (S 2/2006-2007).

 

Till lagtinget har överlämnats landskapsregeringens  meddelande om alkohol- och narkotikapolitiskt program för åren 2007-2011. Vidare hare lagtinget den 19 januari till dagens plenum bordlagt landskapsregeringens svar med anledning av ltl Åke Mattssons m.fl. Spörsmål om landskapsregeringens drogpolitik.

 

Eftersom de båda ärendena nära ansluter sig till varandra föreslår talmannen att gemensam diskussion om dem tillåts. Sedan den gemensamma diskussionen avslutats fortsätter ännu behandlingen av de båda ärendena var för sig. Lagtinget kan då beträffande meddelandet besluta att anteckna det till kännedom eller att hänskjuta det till utskott, om sådant förslag väcks. Svaret på spörsmålet anecknas till kännedom efter avslutad diskussion. Under den fortsatta diskussionen i ärendet kan dock väckas förslag om en hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall då samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts, bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Kan det förslagna förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Vi har i dag två ärenden som till vissa delar kan gå in i varandra. Jag försöker nu hålla mig till en presentation av det alkohol- och narkotikapolitiska programmet, för att i nästa ärende svara på spörsmålet. Till vissa delar kan det kanske vara svårt men jag skall göra mitt bästa för att undvika dubblering som förlänger debatten. På grund av att jag är lite osäker på min röst, kommer  jag att hålla anförandet lite mer komprimerat än jag från början planerade.

 

Den 11 april i fjol tillsattes en arbetsgrupp som hade som uppgift att  revidera landskapets alkohol- och narkotikapolitiska program I kommittén satt förutom jag Göte Winé från socialdemokraterna och Camilla Eklund från  centern. Som sekreterare fungerade Synnöve Jordas. Jag vill från början konstatera att det var fråga om en revidering av programmet, alltså inget helt nytt program.

 

För min egen del sade jag också från början att vi skall göra ett program som vi kan leva efter i verkligheten. Av erfarenhet vet jag att många med mig gärna skriver ett program som vi med stolthet kan visa fram som en skriven produkt, men som när det skall användas i verkligheten ingen riktigt vill stå för.  Det här programmet är ingen skönmålning utan ett program som vi är övertygade att går att genomföra också i praktiken.

 

När vi startade  upp programmet hade vi mycket positiv statistik att ta till oss.

 

  • Dagens högstadieungdomar har märkbart minskat på användandet av alla former av droger
  • Berusningsdrickandet bland unga vuxna hade minskat radikalt
  • Alkoholkonsumtionen bland vuxna var konstant mätt i ren alkohol, men drickandet har förändrats så till vida att det är vanligare att dricka vin i dag än tidigare
  • Ålänningarna har fortsättningsvis en mycket negativ inställning till narkotika

 

Det var den statistik vi hade med oss när vi började arbetet.

 

Vi kunde konstatera att vi är på rätt väg beträffande det förebyggande arbetet, men att det naturligtvis finns utvecklingsmöjligheter.

 

Det som framstod väldigt tydligt var att vi måste stärka vuxenansvaret på olika sätt  med start redan i tidig ålder på barnrådgivningen.

 

Vi ville fortsätta jobba med krogmiljöer på olika sätt.

 

Vid ÅHS planeras en tillnyktrings- och avgiftningsenhet i den planerade nybyggnaden

 

Det var några axplock som jag vill gå närmare in på senare.

 

Målet  med ett alkohol- och narkotikapolitiskt program är naturligtvis att minska alkoholkonsumtionen. Som ett viktigt delmål är därför att senarelägga alkoholdebuten. Och där, kära vänner, är det bara vi vuxna som kan ändra på det. Utan langning av vuxna finns ingen tillgång till alkohol för de unga. 

 

Från landskapsregeringens sida kommer det att fortsättningsvis finnas en politisk referensgrupp och en styrgrupp med representanter från olika myndigheter  som skall styra och leda arbetet. Styrgruppens främsta mål att se till att det alkohol- och drogpolitiska arbetet följs upp enligt programmet.

 

Fru talman!

Nu vill jag bli lite mer konkret och gå in på olika insatser. De viktigaste punkterna beträffande barn och ungdom under 18 år: Lära vuxna sätta gränser. Det har visat sig allt svårare för föräldrar att sätta gränser och ta ett vuxenansvar. För mig var det svårt att förstå att det är viktigt att redan vid barnets tvåårskontroller vid barnrådgivningen ta en diskussion om just gränssättning. Men den information jag och de andra i referensgruppen fick  gjorde att vi insåg att det gäller att stöda vuxenansvaret i ett mycket tidigt skede gentemot det lilla barnet som snabbt växer upp Om vi följer med allt som skrivs i våra tidningar och alla TV-program som sänds i form av att stöda föräldrar i sin föräldraroll så måste vi förstå att här behövs det stöd på olika sätt.

 

Beträffande drogpolitiken i våra skolor så kan vi konstatera att gymnasieskolorna har program och handlingsplan. Nu skulle nästa steg vara att motsvarande infördes inom såväl Högskolan på Åland och högstadierna. Vi är väl medveten om att alla skolor har sina Santplaner som är grunden för drogarbetet i skolorna skulle vi trots det gå ett steg till så att samtliga högststadier på Åland får en gemensam drogpolicy och handlingsplan. Vi vet i dag att det är på högstadienivå de första kontakterna med droger ofta uppstår. Redan då gäller det att ha ögon och öron öppna bland alla vuxna i skolan. Också den direkta kontakten till föräldrarna är absolut nödvändig.

 

Ett krav på alkohol- och drogpolicy införs från och med i år för  all barn- och ungdomsverksamheter som beviljas PAF-medel. De flesta idrottsföreningar har redan en fastställd drogpolicy. Sedan gäller det naturligtvis att leva upp till dem också. Igen vill jag komma till föräldra- och vuxenansvaret. Det är ett stort ansvar som vilar på de föräldrar och ledare som följer med barn- och ungdomar på olika aktiviteter. Då gäller det att själva leva upp till den policy som fastsällts av föreningen. Det har tyvärr visat sig att det inte alla gånger är så lätt.

 

Om jag nu övergår till den vuxna världen så vill vi gärna se en fortsättning med det s.k. restaurangprojektet, som har visat sig vara ett lyckosamt samarbetsprojekt med restaurangerna. Där har vi haft ett nära samarbete med Stockholm och deras motsvarande projekt. Vi vill ta upp en dialog med restaurangerna om möjligheterna att stänga tidigare, åtminstone vintertid. Vi har ett mycket speciellt krogmönster hos oss, där vi sitter hemma och festar till midnatt för att sedan gå ut och träffa andra. På Gotland har man gått in för att strängare tider, med som de tycker positiva resultat. Jag vet att det finns olika åsikter om den här frågan och det skall bli intressant att höra vad ni lagtingsledamöter har för åsikter. De finns de som säger att det inte är bättre att festerna fortsätter efteråt i stället. För min del tror jag att drickandet skulle minska om man kom tidigare och nyktrare till krogen. Det blir knappast samma mängder alkohol på krogen som hemma i soffan eftersom det kostar betydligt mycket mer med en grogg på krogen.

 

Den senare tiden har rätt många bilister som blivit fast för att köra alkoholpåverkade. Med oro kam man konstatera att förarna mer än tidigare testar gränser. Vi tror att det måste in mer undervisning i bilskolundervisningen om alkoholrisker. Inte bara att det är förbjudet utan också hur kroppen reagerar då man är påverkad. Själv skulle jag när som helst vara beredd att sänka alkoholgränsen till 0,2 promille för då ger vi en klar signal att alkohol och bilkörning inte hör ihop.  Nu blir det en diskussion om hur mycket man skall våga dricka,  och det är inte sunt.

 

Det kanske är lite med skammens rodnad vi kan konstatera att det inte finns någon alkohol- och drogpolicy utarbetad för landskapets anställda. Frågan har varit aktuell men av olika orsaker har det blivit ogjort. Det hoppas vi kan åtgärdas under detta år. Ålands landskapsregering tillsammans med alla underlydande myndigheter är en stor arbetsplats och det skulle naturligtvis vara en trygghet för medarbetare och chefer på olika nivåer att ha en policy som stöd i arbetet om det behövs.

 

En informationskampanj om alkoholkonsumtion under graviditeten bör starta upp under perioden. Vi vill gärna tro att det är självklara saker att man inte dricker under graviditet. Tyvärr är det inte så och utgående från det är det aktuellt med en extra kampanj i den här frågan. Detta innebär naturligtvis inte att rådgivningen i sitt dagliga arbete nu informerar blivande mammor om riskerna med att dricka alkohol, men det är viktigt ibland att göra en extra drive i frågan.

 

Fru talman!

Om jag försöker följa programmets struktur vill jag bara kort lyfta fram två lagstiftningsåtgärder som måste till främst för att hjälpa små utskänkningsställen i skärgården och på landsbygden. Det kanske är sommarrestauranger som har öppet bara under sommaren. Där har det funnit önskemål att också de personer som får servera vin skall få tentera direkt utan två års erfarenhet. Det finns också krav på att det alltid skall finnas en ansvarig föreståndare på plats hela tiden. Där har landskapsregeringen också tänkt lindra det kravet när det är mycket små mängder alkohol som utskänks.

 

Nu kommer vi till den punkten i programmet, som antagligen kommer att  vara det som väcker debatten här i salen med tanke på de senaste veckornas olika redogörelser i tidningar och radio och som kanske blir svår att skilja från följande fråga, men jag väljer trots det att nu hålla mig till programmet. Vi vill att ett alkoholskadeförebyggande plan görs upp för ÅHS. Förverkligandet bör ske senast 2008. Det finns många modeller på olika håll att ha som utgångspunkt. Projektledare Siv Palmqvist  har gjort en förtjänstfull plan som är bara är att börja  arbete  utifrån. Men det är många gånger ett stort steg att ta att sätta det i praktiskt arbete.

 

En separat enhet för tillnyktring av avgiftning planeras inom ÅHS i samband med att psykiatrin flyttas till sjukhusområdet i Mariehamn. Under senaste året, försökte vi på många sätt få tillstånd en tillfällig lösning i samarbete med Grelsby  Sjukhus eller akuten utgående från att de har en dygnet runt verksamhet som kunde få resursförstärkning. och skulle på så sätt kunna med hjälp av en resursförstärkning kunna komma oss till mötes. Utrymmesmässigt ansågs det att det inte fanns möjlighet att skapa en tillnyktringsenhet. Att skapa en helt fristående tillnyktringsenhet kräver ca 8 personer anställda, i en enhet som periodvis skulle stå tom och det har vi ansett att inte vara försvarbart. Planeringen i den nya byggnaden är i full gång.

 

Situationen har förbättrats för missbrukarna, som vill ha omedelbar vård i och med att social- och hälsovårdsministeriets anvisningar har kommit. Grelsbys tidigare vårdideologi för avgiftning har varit att man bör vara drogfri före man kommer dit. Huruvida det är rätt eller fel vill inte jag bedöma, men nu sägs det tydligt och klart att ”ett psykiatriskt sjukhus inte får vägra ta emot en patient för undersökning endast på grund av berusning eller en viss promillegräns, liksom avgiftningsvården inte får kräva att en person skall ha nyktrat till före avgiftningen inleds.” Detta innebär nu att alla som känt sig utestängda från Grelsby har möjligheter att få den vården i snabbare takt än vad som tidigare har varit fallet, enligt den tidigare ”vårdideologin”.

 

Från landskapsregeringens sida har vi budgeterat en halvtidsanställd projekterings- och planeringstjänst som skulle administreras tillsammans med missbrukarvården. Det skulle ha inneburit att det tillsammans med deras halvtidssjuksköterska hade kunnat skapa en heltidstjänst.

 

I detta nu verkar det osäkert om det kommer att genomföras. Vi skall ha en diskussion med staden. I annat fall återkommer vi i tilläggsbudget med ny skrivning som möjliggör att tjänsten blir direkt här på social- och miljöavdelningen. Det skulle innebära att vår enda tjänsteman på avdelningen skulle få lite förstärkning för att genomföra programmet. Till de här frågorna får jag säkert orsak att återkomma i följande ärende.

 

Vi föreslår också att en arbetsgrupp tillsätts för att utarbeta en policy gällande skadereduktionsinsatser. Den rapport som gjordes av Kognitivt Forum ansåg att vi för snabba med suboxonebehandling. Vi borde pröva andra drogfria lösningar betydligt längre. Den frågan kan jag inte ta ställning till; det måste de professionella krafterna göra. Men det står i alla fall klart efter att rapporten att det är nödvändigt med en klar policy i den frågan.

 

En fråga som inte finns programmet men som jag vill passa på att lyfta fram är att det som en röd tråd genom hela det intensiva året som varit har varit frågan om möjligheten till tvångsvård, varför finns inte det? Föräldrar undrar varför vi inte kan göra någonting när deras barn bara går ut från Grelsby, som de brukar uttrycka sig.  Det finns t.o.m. missbrukare som har sagt att det skulle vara bäst om ni skulle kunna stänga in mig. När de var här från Hasselakollektivet kunde de inte förstå hur vi på Åland överhuvudtaget kunde fungera utan deras motsvarande, som de kallar det, LVU-systemet: lagen om vård av unga. De sade ungefär så här: ”Vi, många av oss, hade inte funnits i dag utan den här lagen.” Nu har vi grubblat så länge på den här frågan och kommit till fram att någonting måste göras om vi vill ha våra ideal kvar om ett drogfritt Åland. Eftersom vi inte har behörighet i den här frågan måste det till överföring i självstyrelselagen, som i sin tur skulle ge möjlighet för oss att stifta motsvarande s.k. LUV-lag, om vi vill det. En första kontakt av tjänstemän emellan har tagits och frågan kommer att aktualiseras direkt efter riksdagsvalet. Vi tror inte att det är någon större idé att just i dagarna ta kontakt med den regering som sitter nu och har mera spännande saker att tänka på!

 

Fru talman!

Nu förflyttar jag mig till tull och polis, som har utarbetat ett mycket bra kontaktnät och samarbete i dag och de samarbetar på ett föredömligt sätt. Tullens tre narkotikahundar utgör en viktig del av narkotikaspaningen i tullen. Jag vet att många anser att det borde finnas en hund i varje hamn hela tiden, men det låter sig inte göras, har jag fått mig förklarat. Polisen har haft lite otur med en del personalbyten osv. inom speciellt droggruppen, men nu tycks det hålla på att ordna sig på den fronten. Det är naturligtvis viktigt att komma ihåg att det är inte bara denna lilla grupp som skall jobba med narkotikafrågor utan alla inom polisen har ett ansvar att ha ögonen öppna när det gäller drogfrågorna.

 

För övrigt när det gäller tillgängligheten vill jag igen understryka vikten av vuxenansvaret. Det gäller butiksinnehavaren. Det gäller på olika serveringar. Det gällde äldre kompisar. Det gäller föräldrar och inte minst: det gäller dig och mig, vi som vuxna medmänniskor måste ta ett ansvar när vi ser att det behövs.

 

Avslutningsvis, fru talman, vill jag lyfta fram tobaksrökning och rökfria miljöer. Av någon anledning har det aldrig funnits med i motsvarande program tidigare, men nu vill vi lyfta fram det också här eftersom tobaksrökningen är inkörsport till många andra droger. Vi har just strängerat tobakslagen så att våra skolor på gymnasienivå är helt rökfria, såväl ute som inne. Detta bör förhoppningsvis inspirera ungdomarna att sluta röka eller ännu hellre att inte börja röka.

 

Till sist vill jag ändå säga att vi fokuserar oerhört mycket på våra narkotikamissbrukare, och det är bra, men vi får inte glömma bort att den riktigt stora drogen på Åland är alkoholen, och den vill vi gärna lite blunda för. Ingen ungdom börjar med en tung drog direkt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag kommer senare att komma med ett anförande, men jag tycker att det var intressant att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman inledde sitt anförande med att säga att man skall göra ett program som man kan följa. Jag reagerade starkt emot det eftersom det är Åland är det enda område som just nu har som målsättning att ha ett narkotikafritt Åland till 2011. Jag ser det som en vision som jag kan lägga otroligt mycket energi och kraft på att jobba för, men man har fortsättningsvis kvar ett narkotikafritt Åland. Anser landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman på största allvar att man tror att man kan få igenom det till 2011?

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag skulle säga så här, att jag vill inte ge upp hoppet till det, men visst ser det mörkt ut när vi ser vår omgivning. I Sverige strävar man fortfarande efter det. I Finland är man inte beredd att skriva under den tanken riktigt på samma sätt. åtminstone inte i det här programmet är jag beredd att ge upp tanken på ett narkotikafritt samhälle. Vi måste våga tro.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är en liten parentes i det här sammanhanget, men vi har noterat hur man formulerar sig i programmen. Går man ut och säger en sak så skall man också tro på det. Jag tycker att i övrigt är programmet väldigt tunt för att nå målsättningen om ett narkotikafritt Åland. Sverige har inte heller som mål ett narkotikafritt samhälle utan man har en vision, att det är någonting man väldigt hårt kommer att sträva till och det är det man jobbar för. Naturligtvis skall vi jobba mot det och aldrig släppa det oavsett hur det ser ut här. Det håller jag med om fullständigt, det är inte det vi pratar om, utan det är trovärdigheten jag talar om, fru talman. Det är inte vad vi har för målsättning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Centern är överens med landskapsregeringen om det alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Vi stöder landskapsregeringen. Vi stöder helt och hållet deras ställningstagande och målsättningar, delmål och syften. På samma sätt stöder också centern landskapsregeringens svar på spörsmålet därför att vi anser att det mesta av de frågor som spörsmålet ställer kommer fram i meddelandet som ett svar. Jag kommer därför inte att tala specifikt om spörsmålet utan jag kommer att framföra några åsikter om programmet som helhet.

 

Det här är mitt tredje alkoholpolitiska program under min tid i landskapspolitiken. Det första var jag med om som ansvarig minister och när det gäller det andra programmet var jag med i referensgruppen som uppgjorde det och det är alltså det programmet som nu revideras. Det är bra på ett sätt att man nu har varit på rätt väg, även om det har förfinats och förbättrats.

 

Man kan också tycka att det är glädjande att man i programmet konstaterar att tendensen är att dagens högstadieungdomar använder mindre alkohol i skolorna. Jag tycker det är bra om det är så. Det är det vi vill, vi vill uppnå en minskning.

 

När det gäller den totala konsumtionen har man inte sett någon större förändring om jag läser rätt i programmet. Nästa undersökningen blir väl om ungefär fem år, så det är väl bra att man följer upp det. Det som oroar lite när det gäller oss vuxna är trenden med ökande vindrickande. Det är lite modernt, det är lite trendigt, man skall känna igen olika vinsorter och det hör till god ton att man vet varifrån vinet kommer, om det är bra eller illa, vad det smakar och luktar och allt det där. Nå, det är en trend och hur bestående den blir vet inte jag.

 

En sak är naturligtvis att skriva program och planer och en annan är att se till att det förverkligas, att man får ett genomförande till stånd – och det återstår att se. Men, som jag sade, de mål som man har angivit i programmet tycker vi att är tillräckligt bra.

 

När det gäller kapitlet om styrning är det klart att det är informationen som är väldigt viktig. Mycket arbete läggs ner, man ger information i skolor, åt föräldrar, åt vuxna, arbetsplatser osv. Ändå tycker jag att man måste ställa sig frågan: Varför går så många beteenden stick i stäv mot bättre vetande? Alla vet hur farligt det är att börja, vilka risker som finns. Jag har inget svar på den frågan. Jag undrar om det kanske är någonting som forskare i framtiden kommer fram till, att varför handlar man mot bättre vetande, vad är det som gör det? Styrgruppen som man nämner i meddelandet är de som skall styra och leda. Jag vet inte exakt hur styrgruppen är sammansatt i dag; jag vet att det finns representanter för de myndigheter som närmast kommer i kontakt med problemen, dvs. landskapsregeringen, länsstyrelsen, ÅHS, polisen, tullen, socialnämnden i Mariehamn osv. Det är bra. Det viktigaste här är att representanterna skall ha tillräcklig beslutsmakt inom sina egna myndigheter så att styrgruppen faktiskt kan ta viktiga beslut, att det inte bara blir prat i styrgrupperna. Jag vill alltså ha ett bättre gemensamt myndighetsansvar. Minst lika viktigt att det skall finnas samordning inom myndigheterna. Det får inte finnas revirstrider inom myndigheterna i de här frågorna – tyvärr finns det, men dessa måste arbetas bort. Myndigheterna måste tala samma språk, måste arbeta mot samma mål och vara lojala mot varandra och inte hålla på och diskutera vem som är bäst och vem som inte är bäst. Det spelar ingen roll hur bra program man har om man inte är överens om att följa upp dem.

 

När det gäller insatserna mot efterfrågan och utbudet är centern också här helt enig med landskapsregeringens skrivningar. Vi vet att det är tillgängligheten och det är prisfrågorna som styr. Därför stöder vi också det förslag som man lägger om 18-års festerna på t.ex. ungdomslokalerna eller andra upphyrda lokaler. Jag har också lärt mig under mina år att det är föräldrafria festerna som många gånger är det allra farligaste och som många gånger är startpunkten för ett missbruk. Det spelar ingen roll om det gäller alkohol, tobak eller narkotika. Det är där det testas. Likaså har jag lärt mig att stor veckopeng är någonting som är farligt. Det är inte bra att föräldrar ger sina barn för mycket pengar att spendera; då vill man testa. Det är alltså mycket att tänka på. Därför stöder vi naturligtvis också åtgärderna som man riktar mot barn under 18 år. Jag tycker att det är väldigt bra sammansatt, det är heltäckande, tar upp många viktiga punkter och naturligtvis tycker jag att synpunkterna om föräldraansvar är väldigt viktiga. Det betyder också att jag själv tror på det nya i det förebyggande arbetet som handlar om att man på rådgivningarna redan inleder arbetet med att lära föräldrar sätta gränser. Det är minst lika viktigt som att man väger och mäter ungarna. Föräldrarna måste lära sig att det är viktigt att sätta gränser, att man inte alltid skall få det man vill. Det är också viktigt att föräldrar får reda på att barn vill faktiskt ha gränser. Det är många undersökningar som har visat att tonåringar vill ha föräldrar som bryr sig om en tillräckligt, tillräckligt för att våga säga nej därför att har man gränser som är tydliga och klara så har man också en trygghet. Ett tryggt barn har lättare att stå emot grupptrycket. Grupptryck är oftast det som leder till missbrukssvängarna. Där är vi många som jobbar för det här och jag tycker att föreningen Fri från narkotika tar just i många av dessa frågor. Jag tycker att barn skall inte behöva dricka sprit för att ha roligt, de skall kunna ha roligt ändå.

 

Under 2007 års budgetbehandling ägnade finansutskottet väldigt stor del åt missbruksproblemen. Utskottet hörde många och kunde konstatera att vi har goda resurser, vi har god tillgänglighet till vård, vi har korta väntetider, vi har inte optimala tillnyktringsmöjligheter eller möjligheter till avgiftning, men vi har en god början, det hör vi också i dag och kan läsa i meddelandet. Finansutskottet kunde alltså konstatera att det inte är bristen på resurser som är problemet utan möjligen bristen på samordning myndigheterna emellan, igen. Då vill jag igen säga att myndigheterna skall stöda varandra och inte motarbeta varandra.

 

När man kommer till kapitlen om lagstiftning, serveringstillstånd kan man bara konstatera att här kommer dubbelmoralen in. Här tyckte jag det var svårast under min tid som ansvarig för de här frågorna, att med ena handen ge goda råd hur man inte skall missbruka och allt som hör ihop med det och med den andra handen ge serveringstillstånd och utöka serveringstillstånden. Den balansgången har vi fortfarande kvar. Vi vill minska missbruk, vi vill utveckla användningen, vi vill ha en kontinental användning av, som jag redan sade, vin, öl speciellt, för att våra restauranger, turistanläggningar, serveringsställen osv. skall utvecklas. Trafiken skall vi inte glömma osv. Det stora problemet är att hitta balansgången, och inte har jag något svar på det.

 

Det som jag ännu vill stöda är resonemanget runt tvångsvårdslagstiftningen som vi inte själva kan påverka, men det känns som om det ändå skulle vara en bra sak.

 

Det här var vad jag ville framföra från centerns sida i den här frågan.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller styrgruppens främsta uppgift är det som sagt att se till att arbetet genomförs som står i programmet och där sitter cheferna från alla inrättningar med som ”makten haver”, men det har ändå av erfarenhet visat sig att det är många gånger lättare sedan att ha en operativ grupp som jag nu har jobbat med, med människor som jobbar på golvet med de här frågorna, när man skall lära sig hitta varandra samt det som nämndes: vikten av att förstå varandra och att de olika myndigheterna skall stötta varandra. Det här året har givit mig att man har fått respekt och förståelse för andras områden på ett helt annat sätt när man har suttit och faktiskt ventilerat de här frågorna.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är bra om det är så att de som sitter nu verkligen har lite beslutsmakt; annars blir det lätt så att initiativen och frågorna man diskuterar blir liggande därför att man inte kommer vidare med dem. Uppbyggnaden är en modell från Kvinnofridsprojektet som vi körde igång för ett antal år sedan, där vi just byggde upp det på det här sättet. Det är viktigt att de som sitter i styrgrupper, referensgrupper, vad man nu vill kalla det, faktiskt skall ha en möjlighet att göra någonting och man skall sträva mot samma mål och inte vara så fokuserad på sig själv och sin egen myndighet, att är det jag som gör det bästa jobbet och ni alla andra gör ett dåligt jobb, det är det här man måste arbeta bort.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

En fråga som jag personligen också har tyckt att kan vara svår är att dessa chefer inte har hand om bara missbrukarfrågor och att få dem prioriterade när de går hem till sina arbetsplatser, oberoende om det är ÅHS eller socialnämnden i Mariehamn eller något annat ställe, så drunkar de bland alla andra ärenden och ibland upplever jag att det är svårt att få den prioritet som jag skulle önska på just de här frågorna, annat tar ibland över.

 

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det kan säkert vara på det sättet. Jag har ingen annan uppfattning om det. Men det är alltid bra om man på något sätt lyckas hitta problemen och beskriva dem samt satsa på att få ihop alla myndigheterna så att man kan göra ett bra jobb tillsammans.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Att bekämpa narkotikan är att stå upp för människors frihet, rätt att få leva ett tryggt och anständigt liv och leva i ett tryggt och anständigt samhälle. Man blir både förtvivlad och rädd då man ser vilket alkohol- och narkotikapolitiskt program regeringen har slarvat ihop med tanke på hur det ser ut där ute i vårt samhälle i dag.

 

Drogproblemen har ökat. Nu har vi injektionsmissbrukare, vi har hepatit, vi har hiv. Vi har väldigt många ungdomar som far mycket, mycket illa där ute.

 

Missbruket har spritt sig till allt vidare kretsar och svårt missbruk går allt mer ner i åldrarna. Här på Åland behandlar vi barn med subuxone, vilket är ett läkemedel mot narkotikamissbruk och det är sjuttonåringar som får det. Jag har aldrig hört talas om att det finns någon annanstans i världen som man har gett subuxone tidigt, men det kan hända att det finns. Vi har en akut narkotikasituation med ett trettiotal ungdomar i ett mycket svårt missbruk. Några av dem är på väg att bli stamgäster i fängelse.

 

Fru talman!

Aldrig någonsin har så många röster lagts för att stoppa drogmissbruket i det här landskapet som det gjordes inför förra valet. Vi är flera här som sitter på narkotikamandat; jag gör det, Göte Winé gör troligtvis det också, Christian Beijar och Britt Lundberg. Vi har alla stora förväntningar på oss i den här frågan. Den här regeringen anser också att man skall prioritera narkotikaproblemet, det är ett högprioriterat område. Det är det väl kanske – när man pratar om det, men hur går det med besluten? Det som vi presenterar här just nu visar hur högt man prioriterar det här området.

 

När man tittar i dokument från regeringen beslutar man att göra ett handlingsprogram, man skall tillsätta en grupp. Detta gör man i januari 2006. Sedan funderar man en stund; den 11 april kommer man underfund med vilka som skall vara där och man tillsätter den här gruppen. Man skall ha det här arbetet klart i slutet av augusti; först i mitten av augusti kommer man på att man skall tillsätta en grupp som skall utvärdera det gamla programmet. Så här sölar man på. Det är enligt min mening en katastrof. Det har gått ett år nu och man kan inte sitta och vänta på tiden och fundera, för det är så att våra barn går inte i repris, ett år är borta och det är ett förlorat år. Man satsar på lite andra grejer och rusar på, men man kan inte vänta på saker och ting och bara låta tiden rinna mellan fingrarna. Det skulle göras en utvärdering och det är väldigt viktigt att veta: gör vi rätt saker, satsar vi pengarna på bra saker? Vi har resurser här, men varför ger de inte resultat. En utvärdering skulle vara någonting. Det begärdes en utvärdering, det talades om den nästan ett år före den kom, men jag skulle säga att det blev en ganska stor flopp. Vi fick reda på att vi inte har tvångsvård här på Åland, och det visste väl alla om förut; det här är en fråga som jag jobbade med 1982 när jag började med narkotikafrågan. Vi tittade på vad det finns att göra på det här området och det är otroligt svårt att komma framåt. Man kommer också fram till att åklagaren på Åland lägger ner ringa narkotikabrott och man går ut med ett sådan budskap! Det är att fara väldigt oförsiktigt fram med sanningen, för mig veterligen har åklagaren inte lagt ner ett enda brott ännu, inte vad jag känner till. I domstolen har man lagt ner, men jag vet inte att åklagarna skulle ha lagt ner något brott. Det är inte så att det är ett stort problem för Åland. Det finns ett direktiv som man har gått ut med från åklagarna som man kanske inte följer, men i och med att man inte följer upp övriga delar med vård osv., så följer inte åklagarna detta med nedläggning heller. Man fick också reda på att fältarna gjort att missbruket har minskat på Åland; väldigt många övriga som jobbar hårt mot missbruk, engagerar sig, tog naturligtvis illa upp i det här sammanhanget. Vi har t.ex. ungdomsledarna ute i kommunerna. I Finström gör de ett fantastiskt jobb och man jobbar också i Mariehamn med det här; de är inte ens värda att nämnas i handlingsprogrammet längre, vilket jag återkommer närmare till. Det finns också många andra som står utanför. Vi vet inte varför missbruket minskar på Åland för det har man inte utrett, man vet att det har gjort det, men man har ingen som helst aning om vilka åtgärder som är bra. Man har i alla fall så pass mycket vett att skämmas över utredningen så att den inte går att ladda ner från Internet. Går man in på sidan kan man inte printa ut den därifrån och så har det varit hela tiden. Det är flera stycken som har frågat mig varför kan vi inte få ut den här sidan.

 

Förresten tycker jag att hela regeringen borde skämmas när man går igenom programmet och ser hur det ser ut - jag kommer att komma närmare in på kritiken längre fram – framför allt de politiker som har gjort programmet och landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman tycker jag att skall skämmas för att man har väntat ett år på att få fram programmet.

 

Det här är alltså ett program som presenteras av en regering som utsetts av ett lagstiftande parlament. Det är inte någonting ute i Kyrkslätt eller några små byar i Finland utan det här är ett lagstiftande parlament och därför kan man börja ställa krav på programmet. Vi är ett parlament som anser sig ha förmågan att ha egen lagstiftningsbehörighet, vi skall ha förmåga att ha talerätt i EU, men då måste man kunna ställa lite högre krav när man kommer med ett dokument som skall gälla till 2011. Det borde ha varit ett helt nytt program där brottsprevention också skulle ha varit med. Det hade varit det enda alternativet, de ligger så otroligt nära varandra. Jag tror att snart har varenda en liten finlandssvensk ort ett bättre program än vad vi har på Åland.

 

Sedan 1996 har Åland haft ett alkohol- och narkotikapolitiskt program. Det senaste sträckte sig till utgången av 2005. Ett nytt alkohol- och narkotikapolitiskt program borde rimligtvis ha tagits fram redan innan det gamla gick ut. Till slut har i alla fall den här landskapsregeringen presenterat programmet efter en viss försening. Det är en plan som i mycket stor utsträckning saknar konkreta förslag till nya åtgärder. Det är mest en upprepning av tidigare väl kända ståndpunkter. Det finns några få nya åtgärder, men det ger intryck av att vara ett hafsverk. Om det kom till som ett hafsverk för att bemöta oppositionens spörsmål och försöka visa på handlingskraft eller om det faktiskt är så illa att man inte kan prestera bättre vill jag låta vara osagt.

 

Det finns några nya bra saker där som risken med rattonykterhet. Jag är verkligen glad att man också funderar på detta med 0,2 promille för det skulle vara viktigt. Vuxenansvaret nämns också och det är viktigt, men när det gäller vuxenansvaret pratar regeringen hela tiden om att sätta gränser. Det visste man om redan på 1800-talet, det har aldrig varit någon diskussion om det. Gränser är viktiga, men det är kommunikationen med barnen som är viktig för att man skall ha få en friskfaktor. Då har man en väldigt hög friskfaktor. Det räcker inte att sätta gränser för barnen; då kan man få väldigt rebelliska barn som trotsar och går emot, men kommunicerar man med barnen så vet man vem de umgås med, man vet vad de gör på fritiden osv. Det är väldigt bra att man har en öppen och bra relation och har en bra kommunikation med barnen, att vi skall lära föräldrarna kommunicera. Kommunikationen startar redan i spädbarnsstadiet, så det är viktigt att föräldrar vet att man skall kommunicera med barnen med blickar, röra dem och arbeta på det sättet i ett mycket tidigt skede, både far och mor. Tvårårskontrollen är bra, men det här skulle ha varit mycket tidigare.

 

Det som saknas är som sagt en utvärdering över vad som genomförts, vad som inte gjorts och anledningen till det, en utredning över vilka resurser vi har och det faktiska behovet som finns i arbetet borde ha genomförts.

 

En sak som jag saknar väldigt mycket är att man inte jämför sig med EU-direktiven. Det finns en handlingsplan mot droger också i EU. Vet man om det överhuvudtaget? Var ligger vi där i förhållande till det programmet? Det är sådant som borde vara aktuellt här. Från Finland har olika myndigheter gett direktiv och normer hur man skall hantera droger. Skall vi följa dem eller skall vi inte följa dem? Man borde lyfta fram vilka som skall tillämpas på Åland och vilka som inte skall tillämpas. Inrikesministeriet har ett egen alkohol- och narkotikapolitiskt program, där också polisens arbete ingår. Andra direktiv från inrikesministeriet skall poliserna följa när det gäller skjutvapen osv. Vilka följer man här? Är det åländska? Skall man helt åsidosätta dem eller skall man kombinera dem och plocka ut bitar som passar? Har man tittat på hur det här harmoniserar?

Läkarförbundet i Finland har väldigt noggranna direktiv för hur man medicinerar och hanterar den här biten. Vi har också finsk lagstiftning på detta område. Kanske vi på Åland också skulle tillämpa det ganska bra, att man sade att det är det här som gäller här, det är det här som vi skall tillämpa när det gäller subuxone osv. Då hade man betydligt lättare att gå in och få stöd i tankar och funderingar om detta.

 

Vi liberaler anser att programmet skall utvärderas varje år. Felaktiga metoder kan vara förödande och ett förlorat år går som sagt inte i repris.

 

Tidigare program har fungerat bra, skriver landskapsregeringen i programmet. Hur vet man det utan utvärderingar! Tydligen litar man inte på att nästa regering utan man anser att programmet skall utvärderas 2011.

 

Jag tycker att det hade varit ändamålsenligt att presentera ett handlingsprogram för ett år sedan i stället för spektaklet med att ”Rensa-Åland-projektet”. Jag förstår inte varför man satsar upp en sådan sak. Hade man lagt in de bra sakerna från Rensa-Åland-projektet i handlingsprogrammet hade allmänhet och myndigheter haft möjlighet att få insikt och skulle veta vilka arbetsmetoder och resurser som skulle användas också under längre tid. Nu är det en väldig osäkerhet vad som gäller från Rensa Åland och vad gäller i handlingsprogram osv. Man har knappast nämnt det i det här sammanhanget. Om man hade presenterat handlingsprogrammet hade oppositionen fått tillfälle att ge sin syn och presentera sitt förslag för att komma till rätta med problemen.

 

Fru talman!

Även oppositionen har nämligen rätt till synpunkter i den här frågan. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman ondgjorde sig i radion över oppositionens utspel med ett spörsmål då det narkotikapolitiska programmet just hade presenterats. Hon ansåg att vi kom med spörsmålet bara för att handlingsprogrammet kom. Det stämmer naturligtvis inte. Vi beslöt att komma med ett spörsmål i narkotikafrågan i och med att inget av våra initiativ i budgeten fick något som helst gehör. Naturligtvis hade vi inte planerat ett spörsmål om vi hade känt till att programmet skulle komma, det finns absolut ingen anledning till det. Jag visste inte om det förrän spörsmålet var klart att undertecknas och då beslöt vi att vi fullföljer initiativet när vi en gång har skrivit ner det. Men det som var mest uppseendeväckande var att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman uttalade sin oro i radion för att man nu skulle göra oppositionspolitik av narkotikafrågan! Är det så att oppositionspolitik är någonting smutsigt, fult eller förnedrande?

 

Fru talman!

Lindeman borde efter alla sina år i lagtinget förstå att det är hon som bestämmer om vi skall ha oppositionsdebatt i den här frågan. Tar hon som ansvarig landskapsregeringsledamot med representanter från oppositionen i sina grupper eller helst lämnar information om vad man gör i den här frågan till oppositionen så uteblir kanske oppositionspolitiken.

 

Medan liberalerna var med i regeringen ansåg vi att detta var en så angelägen fråga att hela lagtinget skulle vara med. Ett konkret exempel är godkännandet av den finansmotion som ltl Göte Winé lämnade in. Jag minns inte längre vad den gällde; jag tror inte ens att ltl Göte Winé sedan fullföljde sin intention. Syftet var inte angeläget för mig, men jag var med och drev igenom motionen i finansutskottet, för jag ville att alla skulle känna sig delaktiga och motiverade i kampen mot narkotika.

 

Så, fru talman, gnäller ledamoten Lindeman över att det blir oppositionspolitik i narkotikafrågan skall hon nog börja med att se sig själv i spegeln i den här frågan.

 

Jag har erbjudit mina tjänster i den här frågan, också här i salen, men jag har fått svaret: ”Det är oerhört bra att ha dig i opposition för då vet man i alla fall att det är någon som blåser på oss att vi måste få någonting att hända, så det är jättebra att vi har dig med den kunskapen.” Det är tydligen så man vill ha det, man tycker inte att det är så intressant att man samarbetar, att alla jobbar tillsammans för samma mål och kommer framåt i den här frågan så bra som möjligt, utan det är lite trevligare om man har någon som blåser på en här!

 

Jag och övriga liberaler har haft en klar oppositionsstrategi i narkotikafrågan. Vi har landskapsregeringen arbetsro i över två år att genomföra sitt arbete mot narkotika utan att kritisera eller väcka misstro på det sätt de valt att jobba med frågan. Tidigt under hösten kom krav från liberalerna om en drogpolitisk debatt. Jag var personligen en av dem som höll igen; jag var då övertygad om att landskapsregeringen måste komma med ett alkohol- och narkotikapolitiskt program före budgeten för enligt uppgifter som vi hade då skulle programmet vara på gång, men nu kom det, som känt, en bit in på 2007.

 

Liberalerna har sett och ser allvaret i narkotikaproblemen på Åland och hade motioner i budgeten med realistiska och verkningsfulla förslag. Vi har en human människosyn i det här sammanhanget. I vår politik rensar vi inte bara bort utan vi försöker arbeta med andra perspektiv. Vi hade tio olika punkter som vi nämnde:

 

 

1.      Landskapet tar över ansvaret för hela missbrukarbehandlingen.

2.      Stärka hela vårdkedjan, bl.a. med psykolog, psykiatriker

3.      Utbilda lotsar

4.      Stärka föräldrautbildningen från det man är gravid, kommunikation och gränser. Det gäller inte bara narkotika utan det gäller livskvalitetskunskapa överhuvudtaget för föräldrarna.

5.      Utreda missbrukets omfattning i landskapet. Det är ofattbart att vi inte vet hur många tunga missbrukare vi har. Vi kan inte säga om vi har 30 eller 60 eller 70, det vet vi inte och det kan vara väldigt enkelt att ta reda på den här saken, bara man vill.

6.      Satsa på bostad och sysselsättning under kontrollerade former för att på det sättet få in missbrukarna och ha en morot för att söka sig till vård.

7.      Satsa på drogpolitiskt program mot alkohol  och narkotika, där direkta preventiva åtgärder mot kriminalitet ingår. Man måste revidera programmet och ta med kriminalitet. Det gör man på många håll i Sverige med lyckade resultat. Kriminalitet och narkotika går hand i hand; redan bruket av narkotika är kriminellt i sig.

8.      Satsa på ett omfattande utbildningsprogram för att ge bästa möjliga förutsättning till en god uppväxt. Det gäller ett utbildningsprogram för alla som jobbar med dessa frågor. Det skall vara årsvis och planeras i väldigt god tid. Det skall inte kastas in en föreläsning här och där godtyckligt. Ser man på skolvärlden har ni på sociala avdelningen väldigt mycket att lära er. För länge sedan gjorde man klart vilka föreläsningar som skulle vara i augusti nästa år. Tar vi hit bra föreläsare som kostar mycket pengar skulle man kunna planera från skolvärlden att vårdinstitutet och sociala linjen på yrkesskolan skulle kunna vara med på föreläsningarna samt även andra. Varför vet vi inte om det kommer en föreläsare hit i september eller i oktober och varför kan vi inte köra temaveckor. Därför borde man revidera programmet och se vad skall vi ha för föreläsningar nästa år? Var ligger problemen?

9.      Satsa på en hemsida eller portal i missbrukarfrågor. Hemsidan återkommer jag till. Man har lagt ut en del protokoll, men man nämner den inte i handlingsprogrammet.

10.  Satsa på ett alkohol- och drogskadeförebyggande arbete vid ÅHS.

 

Landskapsregeringen anser också att det skall göras, men man har inte så bråttom i programmet; det blev klart 2004, det presenterades 2005 och man tycker att det är helt okej om man får det gjort till 2008. Är det rim och reson och prioriterar man verkligen frågan om man väntar så länge på att genomföra ett program som samtliga tycker att är väldigt bra?

 

Det var våra tio punkter. Vi har betydligt mera om vi får göra ett handlingsprogram, och det har jag påpekat tidigare. Alla dessa initiativ röstades ner av ett enigt regeringsblock, även de som sitter på narkotikamandat här ansåg att de inte behövde lägga ner sin röst, det här var så pass dåligt att de röstade bort alltihop!

 

Den proportionellt stora grupp av ungdomar med svårt missbruk som finns i landskapet tog man inte hänsyn till vare sig då eller i det handlingsprogram som vi skall debattera här i dag.

 

Så till programmet. Jag har tidigare framfört att regeringens narkotikapolitik är stöddig. Då man läser hur handlingsprogrammet tagits fram bekräftas den uppfattningen. Vad har regeringen tillsatt för grupp? Vilka experter har man anlitat? Experterna är Harriet Lindeman som ordförande, socialdemokraten Göte Winé och centerns partisekreterare Camilla Eklund. Är det här en grupp experter med kompetens att formulera landskapets narkotikapolitik fram till 2011? Uppenbart anser man det själv då de sakkunniga som de valt att lyfta fram till den här gruppen är gruppens sekreterare, polismästaren i landskapet och alkoholinspektören. Personerna har inte nämnts vid namn utan man har ansett att titlarna räcker. Jag har fullt förtroende för de hörda och deras sakkunskap på det område som de arbetar med. Sekreterarens förmåga ifrågasätter jag inte på något sätt. Får hon den tid och fullt förtroende så gör hon alltid ett kompetent och utmärkt arbete, men jag är verkligen förvånad över att man underlåtit att höra fler sakkunniga än vad man gjort. Det kallar jag stöddigt och sedan med tanke på vilken tid man har lagt ner för att få fram det här arbetet. Vi pratar om ett år.

 

Jag upplever att tiden och förmågan har räckt till för att få en bra innehållsförteckning men sedan är det stopp. Som jag har nämnt har man rätt att ställa höga krav på den här typen av dokumentation som skall vara vägledande många, många år framåt. För varje gång det revideras kan allt högre krav ställas på innehåll och layout. När det här programmet gjordes första gången fanns det knappast narkotika på Åland överhuvudtaget. Det reviderades för sex år sedan och då var det inte i samma omfattning som det är i dag. För varje gång det revideras kan man kanske ställa väldigt höga krav på förändringar och layout, att man verkligen går in i det och tittar igenom det.

 

Det finns textrutor som man inte förstår sig på. Ibland går man in på detaljer och ibland kastar man bara in kommentarer. Det är meningar som inte är färdigt skrivna. I texten svamlar man friskt mellan sedan länge genomförda åtgärder och planer på grupper som skall tillsättas och på områden som man uppmuntrar men avgörande förslag saknas. Man kommer med pekpinnar som att föräldrar skall lägga upp ramverk för sina barn tidigt och upprätthålla gränser med konsekvent handlande! På studieinrättningar och arbetsplatser kan man förebygga och minska livsstilsrelaterade hälsoproblem genom lämpliga riskreduceringsmodeller eller helt enkelt genom att diskutera alkohol- och narkotikafrågor i grupp som t.ex. leder till en alkohol- och narkotikapolicy. Punkt! Tänker landskapsregeringen betala pengar för det här eller vad tänker man? Det står också: ”Landskapsregeringen är positiv till åtgärder som vidtas i de åländska skolorna för att förbättra trivseln i skolan och elevernas framgång i skolarbetet.” Jag upprepar: Landskapsregeringen är positiv till åtgärder som vidtas i de åländska skolorna för att förbättra trivseln i skolan och elevernas framgång i skolarbetet! Skulle man vara negativ till det? Vad har detta i programmet att göra? Det finns otroligt många andra viktiga saker som man kanske borde lyfta in än en sådan här sak. Vad ger det för vägledning och stöd?

 

En allvarlig brist är att det oftast saknas mätbara måluppfyllelser. En handlingsplans olika mål måste vara realistiska, genomförbara och mätbara, har jag fått reda på från polisen när jag skrev planerna för narkotikagruppen. Vem skall göra vad? Hur skall det göras och vad skall göras? Bristerna gör att planerna mest påminner om visioner, t.ex. ett narkotikafritt Åland 2011 är en vision. Målen är vackra, men de är ihåliga och förvirrande. Politiska beslut för att uppnå de alkohol- och narkotikapolitiska målen är svåra eller omöjliga att utvärdera och därigenom blir det också svårt att utkräva politiskt ansvar. Och framför allt: målen är på en så abstrakt nivå att det är ganska svårt att kräva förändringar av politiken för att åtgärden skall genomföras. Det måste finnas tydliga mål, etappmål och tidtabeller osv. T.ex. antalet kontroller av försäljningsställen är väldigt enkelt att kontrollera. Vet man på olika ställen att det kommer att vara två kontroller per försäljningsställe under året, så stramar man upp ganska rejält i stället för att det står bara helt kort att man skall göra det här. Av vana vet man att en stor del av programmet aldrig genomförs. Det kan jag förstås inte svära på för det är inte utvärderat ordentligt, så man vet inte riktigt vad som har gjorts.

 

Man visar genomgående prov på bristande handlingskraft. Många av åtgärderna kunde ha påbörjats för länge sedan, men besluten uteblir. Varför har inte gruppen för utredning om Harm Reduction tillsatts? Det sägs i programmet att man skall tillsätta en grupp, men tillsätt gruppen då! Det här är någonting som föräldrarna har ifrågasatt gång på gång under åtminstone ett halvår tillbaka för mig, man är vettskrämd för att man skall ta bort subuxone från deras ungar och vad kommer att hända då, andra som vill ha bort det osv., men att man kommer med en norm hur man tänker göra. ÅHS:s skadereducerande insatser. Varför har man inte inlett det? Varför kommer man inte vidare? Varför händer det ingenting med hemsidan? Varför har vi inte en vettig bra hemsida? Går man in på Internet och läser vad ungdomarna skriver i bloggarna ser man vilket enormt flöde av människor det är som går in och läser på Internet i dag. Men vad händer med hemsidan? Är det för att det var någon i oppositionen som väckte frågan på en debatt som gör att man inte kan ta itu med den? Allt som kommer från oppositionen kan man inte använda! Jag frågar, jag vet inte, konstigt är det i alla fall. Varför informerar man inte gravida kvinnor i dag? Vet man att det är ett problem och att det inte fungerar, så någon gång under året skall man dra upp det. Hur många kvinnor skall det vara som dricker alkohol? Starta upp det omedelbart! Det är bara att göra det i morgon eller i övermorgon eller man borde ha gjort det igår. Man har ju sagt att det här är ett prioriterat område och det säger man också i svaret på vårt spörsmål.

 

Landskapsregeringen utser någon av sina tjänstemän till samordnare, men man vet fortfarande inte vem. Det kanske skulle ha varit intressant att man kunde ha fattat ett sådant beslut åtminstone innan vi kommer hit och skall debattera programmet så att vi vet vad det handlar om. Anställer man någon ny eller vad hittar man på där? När man ser vad man gör och vad man sysslar med så kan man kanske förstå att man inte vill ha en oppositionsdebatt här.

 

Vi är på rätt väg med det förebyggande och attitydskapande arbetet, men hur vet vi att vi är på rätt väg? Vad har vi för kriterier att gå efter? Vad jag vet finns det bara ett enda projekt som man använder här på Åland som är evidensbaserat, någonting som man i princip kräver överallt i Sverige i dag och det är Örebro preventionsprogram, ÖPP. Det fungerar och är bra. På vilka grunder skall man dela ut PAF-medel i fortsättningen? Är det godtyckligt eller hur gör man det? Är det så att regeringen kan slå tillbaka genom att hålla igen med PAF-medlen eller hur fungerar det? Så upplever vissa ute på fältet i dag. Programmet är så pass sent så det som man kallar för dagens konsumtion är siffror som togs fram 2005, skall vi veta och nu är det 2007. I och med att man väntar så länge med att få igenom ett program har man inte uppdaterat material att jobba med, fast man skriver som om utredningen skulle ha gjorts nu. Det kan ha hänt mycket på ett år på dessa områden, och det händer mycket, det kan jag lova. Politik måste vara lite mera än att vilja och prata. Det räcker inte, det måste vara handlingskraft och det tycker jag att uppenbart saknas i mångt och mycket. I handlingsplanen tycker jag att regeringen inte vill ta itu med det allra största problemet som vi har, man lyfter inte upp det tillräckligt tydligt och det är den överstora gruppen med opiatmissbruk.  Jag vet inte hur man har tänkt sig att lösa det och om man har tror att den försvinner av sig självt, det kommer de inte att göra, vi kommer att ha dem kvar här. Där har vi ett stort problem. När kommer det utbildning för personalen som skall arbeta förebyggande?

 

Det är bra att delmålet om vuxenkontroll har kommit in, det uppskattar jag. Daghemmen skall också vara med och utbilda, står det i programmet. Hur har man förberett det? Vet daghemmen om det? Har man tagit kontakt med dem eller är det nu först som man får reda på den här biten? Hur skall man göra det, vill de göra det eller slår man bakut där? Hur ofta kommer föräldrarna dit på besök osv.? Det verkar som om man kastar in saker och ting emellanåt, men har man utrett det så tycker jag att det är bra. Jag har förstått att det inte riktigt är så.

 

Man har ett långt stycke om att det är insatser mot droger som beskrivs som primär, sekundär och tertiär prevention. Är det så relevant att ha det med i programmet? Det är en gammaldags indelning som man börjar frångå på andra ställen. När man skall utvärdera program så fungerar inte den här indelningen speciellt bra, men man vill tydligen ha det så. Man framhåller att skolan är viktig, men anställ mera skolhälsovårdare. Vet man hur många timmar skolhälsovårdaren är tillgänglig per elev på ett läsår - med den tiden de har i skolan i dag är det inte så speciellt mycket.

 

Det är mycket som hänger i luften. Man lyfter bl.a. fram Kognitiv Forums rapport. Varför kastar man ut helt plötsligt att det inte är tillåtet med tvångsvård på Åland? Det står ingenting vad man skall göra åt det, det står bara en avslutad mening att tvångsvård inte är tillåtet på Åland osv. Skall landskapsregeringen jobba för det så borde man ha skrivit in det för en längre tid framåt. Man tar upp det i anförandet nu, men man har haft ett år på sig att formulera det här, varför finns det inte en strategi så här går vi vidare. Varför finns det ingenting om åklagarnas problem? Det finns alltså mycket som man kan ifrågasätta. Hemsidan mot droger: inga protokoll ute på hemsidan. Fritidsledarna finns inte med. Gränsbevakningen, som är en enorm tillgång här på Åland, som jobbar väldigt hårt mot narkotikan och har det verkligt högt prioriterat, det är aldrig några problem att få dem med – det nämns att man skall samarbeta med dem, det är allt. Tull och polis lyfts upp och får väldigt stora områden. Jag säger tull och polis för man nämner alltid tullen före polisen; det är inte ett stort problem för mig, men finns det en tanke i det? Vem skall leda det övervakande arbetet på Åland? Det är kanske det man borde ta beslut om från landskapsregeringen, då har man väldigt klart om man bestämmer den biten och så blir det kanske inte problem och konflikter längre fram. Jag kan också upplysa om att polisen har tre narkotikahundar. Är det inte värt att nämna de killar som jobbar med de hundarna, tränar dem och ligger i? Det är väldigt viktigt att berätta att tullen har tre hundar; man berättar t.o.m. om vilken strategi tullen har, att de skall skaffa en samordnare till Åland. Är det polisen eller är det tullen som skall ha hand om samordningen? De år som jag har jobbat hos polisen med narkotika har det sagts varje gång man vill lägga ner eller skära narkotikaenheten att alla poliser skall ha narkotikaglasögon. Det är väl i och för sig ganska lätt att mäta hur många som har dem på sig. CKP – centralkriminalpolisen - finns inte med överhuvudtaget. Skall vi inte jobba med dem? Hur skall polisen jobba? MI jobbar man med i Sverige, en metod för motiverade samtal för att folk skall söka missbrukarvård. Det har vi använt här i missbrukarvården. Där kanske polisen, tull, också fångvårdsväsendet har en viktig funktion att fylla. Domstolarna finns inte nämnda med ett ord. Åklagarna finns inte med mera än att det finns ett problem i tillämpningen. Vi har hiv, hepatit, vad skall man göra åt det? Finns inte med! Svenskt behandlingshem i Finland, vad gjord man åt det? Man pratar om tvångsvård, men man var totalt handlingsförlamad här på Åland när man höll på att lägga ner den enda institutionen som hade vård på svenska i Finland och då hade möjligheten till tvångsvård för personer under 18 år försvunnit. Det kan vi inte göra i Sverige. Men vad gjorde man från landskapsregeringens sida då? Det här är ett prioriterat område. Skärpt övervakning för villkorligt frigivna. I dag har man ingen aning om att man är villkorligt frigiven eller inte. Skall vi ha det så på Åland eller skall vi göra som på fastlandet? Hur stöder man dem som är villkorligt frigivna? Vad gör man när det gäller prevention i fängelse från åländsk sida? Ingenting! Man borde se över fängelserna för våra som är intagna där. När man kommer ut därifrån i dag får man en knippe papper på finska om vad man har för rättigheter och skyldigheter. Hur ofta skall det vara kontroller på restaurangerna? Det finns överhuvudtaget ingenting om statsrådets principbeslut. Integrerad EU-politik finns inte med. Vet man om att det kommer en ny narkotikalag, att propositionen är färdig? Den kommer vilken dag som helst – finns inte med! Det borde noteras samt det som finns med i den. Psykologistöd är någonting som man tycker att är helt okej från läkarföreningen i Finland, man rekommenderar det. Det säger man nej till här på Åland. Varför är det denna skillnad? Är det något speciellt med ålänningar, att vi inte tål det här? Jag kan berätta att kombinationen med subotex är totalt livsfarlig om man dricker alkohol eller tar bensodiazepiner är någonting sådant som man kanske borde gå ut på hemsidan med. Varför finns det inte pengar till föräldrastöd från PAF. De som har investerat pengar i penningautomatföreningen är ofta spelmissbrukare. Föräldrar oroar sig i onödan, tycker att det är ett stort problem i dag, de flesta som ringer till mig har ingenting med narkotika att göra överhuvudtaget och kommer knappast att få det heller, men de är vettskrämda efter vad de läser i tidningarna och efter vad de hör om det här, t.o.m. från Sverige ringer man och frågar: Kan man verkligen flytta till Åland, hur stort problem är narkotikan? Man går hemma och är orolig för att ens barn skall använda narkotika fast man kanske inte har anledning till denna oro.

 

Jag har tagit upp våra liberala förslag tidigare, men skulle vi ha en möjlighet att komma till makten så vill vi ha en ansvarig drogsamordnare med makt. Man byter namn på missbrukarvården här på Åland. I Sverige kallar man det Maria Ungdom eller någonting annat, men här blandar man ihop begreppet hela tiden. Det är väldigt sällan som personalen kritiseras, och det gör inte jag heller, jag tycker att det är en bra personal på ungdomsenheten och på A-centret i Mariehamn, det är inte den jag kritiserar. Men när man pratar om missbrukarvården tar de ofta åt sig helt i onödan. Vi kommer att ha ett narkotikabrottsförebyggande program. Vi kommer att ha en utvärdering varje år, årsvisa detaljerade undervisningsplaner. Vi kommer att följa med trenderna i samhället på det sättet att vi kan förändra oss. Vi måste få till en utredning om tunga drogmissbrukare. Hur mycket sprutor säljs det på Åland? Vet man om det överhuvudtaget? Det är väldigt enkelt att utreda den biten. Jag tycker att alkoholfritt vin på krogarna skulle vara en grej. Man pratar om det gotländska ”varannan vatten” och det är ett väldigt bra initiativ. Kanske vi på Åland också skulle kunna ha någonting eget? Vit månad då man inte har alkohol överhuvudtaget. Jag tror att de flesta ruskar på huvudet, att det är omöjligt, men kanske vi skulle ha vit vecka, att det kan vara realistiskt? Man går in för en temavecka: vi har inte en alkoholfri bildag utan vi har alkoholfri vecka. Hur många klarar av det? Jag tror att många missbrukare skulle vakna till liv och tänka efter, att hur mycket dricker jag egentligen! Det kan vara bara. Alkoholfritt vin skall vi ha på krogarna; man berättade för mig att det alternativet finns inte på de flesta krogar i dag. Förbud mot innehav av cigarretter. Det är löjligt att det är den som säljer det över disk skall ha det, att man får langa cigarretter hur mycket man vill. Jag har själv utrett narkotikabrott där någon har hamnat in i drogträsket och köpt tabletter på grund av att de har haft personer att köpa ut cigarretter åt dem som sedan har börjat sälja tabletter och nu pratar jag om högstadieungdomar. Det här är s.a.s. en vansinnig lagstiftning. Vi vill ha lotsar, PAF-pengarna skall fördelas på evidensbaserade utredningar, motiverade samtal skall vara en samtalsteknik som skall finnas bland alla.

 

Jag ser att ni börjar bli trötta, att det kommer för mycket information på en gång, men det här är ett ämne som jag brinner för och jag garanterar att jag kan prata precis lika mycket till, det finns en hel del att ifrågasätta ännu i programmet, men jag föredrar att avsluta med detta.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det var ungefär väntat som väntat! Jag kan ingenting annat säga i repliken och jag har ingen möjlighet i världen att svara på alla de frågor som ställdes. Det fanns ju ingenting som var bra, så det är väl bara att konstatera att programmet var värdelöst, och vad är det då att kommentera, tack så mycket! Jag ville i alla fall säga när det gäller programmet att vi har varit utan ett program ett helt år. Tidigare år har man tagit ett program sent på hösten retroaktivt från det år som har gått och jag tycker inte heller att det har så stort värde när året har gått för den tid man har tagit programmet. Naturligtvis är det inte så att man står handlingsförlamad utan ett program. Vi skulle antagligen fungera utan program. Ibland brukar jag säga att vi är väldigt beroende av programskrivande. Jag tror att det året som har gått i landskapsregeringen har varit kanske det aktivaste som har funnits på årtionden i landskapsregeringssammanhang när det gäller narkotika utan program.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Jag får väl säga samma sak att det var väl det svaret som jag väntade mig! Jag påpekar att man har gått ut i offentliga dokument och satt upp en tidsram som man har fördubblat för att få igenom det här och då kan man ha stora krav på det. Jag vill också vidhålla att vi kan ställa helt andra krav på programmet i dag än vad vi någonsin har kunnat göra förut med tanke på situationen som vi har härute, med tanke på hur många som sitter här i lagtinget som sitter på den här typen av mandat, att man vet att det här är en prioriterad fråga för ålänningarna. Därför tycker jag att man har rätt att ställa väldigt höga krav på utformningen. Sätt in ett diagram eller gör någonting lite mera. Det är till stora delar det gamla programmet som man har använt.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson nämnde att bl.a. jag sitter på ett narkotikamandat. Det skulle vara intressant att veta hur man sitter på ett sådant. Jag kan förtydliga för ltl Åke Mattsson att jag nämnde inte ordet droger alls inför valet 2003 för jag vet hur svårt det är att få någonting att ändra och hur svårt det är att jobba med de här ärendena. Det är alltså ingenting som jag vill driva politik på men hamnar dit ändå när jag nämns i tid och otid. Programmet är ihopslarvat, säger ltl Åke Mattsson. Vad är det för politik som är det dåliga? Vi har gått otroligt mycket in på vad politiker skall göra för att köra över tjänstemän och hur politiker skall börja jobba med metoder, men politiken, ltl Åke Mattsson, vad är det för fel där?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Till att börja med mandatet är det på det sättet att när man pratar med väljare och allmänheten därute är det många som säger att de har röstat på Winé just på grund av av det här. Därav drar jag den slutsatsen att det är sådana som förväntar sig att man skall jobba med ungdomsproblem och narkotika. Jag har pratat ganska mycket om detta med politik; jag kanske inte var tillräckligt tydlig, men vi var faktiskt villiga att satsa 1 miljon euro mot narkotika. Det är väl politik att man i budgeten vill disponera om medlen och vad de skall användas till, hur man skall bruka dem. Det är politik, vilka direktiv man ger till allmänheten, det är därför man skriver ett handlingsprogram mot narkotika. Jag tyckte att jag stod och läste innantill, så jag förstår egentligen inte frågan. Jag har nämnt om vår politik här. Du får ta del av mitt anförande senare, så vet du vad vi har för politik.

TALMANNEN: Jag påminner om tituleringen.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Regeringspartierna skall skämmas, sade ltl Åke Mattsson. Det skulle vara intressant att veta det konstruktiva som ltl Åke Mattsson presenterade när liberalerna satt i regeringen, hur mycket det fördes då. Ltl Åke Mattsson nämnde att han drev igenom min motion, som han inte ens visste vad handlade om! Jag kan berätta att den handlade om förebyggande arbete. Att ltl Åke Mattsson kritiserar, rentav sågar det tidigare alkohol- och narkotikapolitiskt program, som är gjort av tidigare landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson som också är liberal! Om inte jag minns rätt är det t.o.m. ännu en liberal som satte med i arbetsgruppen, så nog är det väl! Att vi alla jobbar tillsammans – så skall det vara ltl Åke Mattsson!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vill gärna vara med och jobba med det här och det har jag sagt gång på gång förut, att det är bara att höra av er, det är bara att höra när ni har ett handlingsprogram så kommer jag gärna och berättar mina åsikter. Jag har tyckt att det har varit otroligt mycket bättre, fru talman, om ltl Göte Winé hade hört av sig till mig och kommit och frågat: vad tycker du om programmet. Man hade kunnat lämna det åt mig i december t.ex. och sagt att har du några synpunkter på det här, vad tycker du om det? Då kunde jag ha framfört mina åsikter, men man har valt det här, ltl Göte Winé har uttryckligen själv stått här i talarstolen och sagt att han vill att det skall blåsa så att man gör ett bra jobb. Fru talman! Jag sågar inte det gamla programmet. Jag tycker att det var ett mycket bra program som man gjorde just då. Jag hördes själv i det programmet om vad jag hade för åsikter och jag framförde dem i det sammanhanget. Det jag sågar är att man inte använder den information och den kunskap som finns ute i samhället i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag har haft stor respekt för den kunskap och det engagemang som ltl Åke Mattsson har haft i narkotikapolitiska frågor och många gånger beundrat honom för den iver och med den kraft som han för dessa frågor. Men efter det här anförandet blev jag djupt, djupt besviken. Han anklagar majoriteten och regeringen för att använda sig av en stöddig ton, att ha ett stöddigt arbetssätt. Om ltl Åke Mattsson tar och lyssnar på en bandinspelning av det anförande han just höll, så kanske han också kan konstatera att den ton han själv hade inte var i någon ton som byggde på konstruktivitet utan den byggde på att allt framlagt var bara strunt medan allt han kommer med är det rätta! Vad är det för syfte med att stå och diskutera på det sättet i en fråga som han säger vara angelägen!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har inte i något skede, fru talman, sagt att jag inte är stöddig i det här sammanhanget. Det kan mycket väl upplevas så att det är stöddigt, men det kan också bero på en frustration att det har gått väldigt lång tid och – som jag upplever det – man kan själv, vill själv, så därför kör man det och gör det här på sitt sätt. Jag vet inte vad det är i det som jag har framfört och det som jag har tyckt som är fel i de åsikterna. Det är kanske det som är viktigast att ta fram i de här sammanhangen. När det gäller konstruktiv debatt och att komma vidare så har man väl visat under den här tiden som har gått att man inte vill ha något samarbete utan man vill köra det själv, man vill inte ens ta in tjänstemän, man vill inte ta in sakkunniga utan man tar in uteslutande två tjänstemän som man hör när man bereder programmet. Det är det jag tycker att är stöddigt.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Man kan säkert se på stöddighet på olika sätt, men om man ber de politiska kollegerna att skämmas för att man har tagit fram ett program och dömer ut de åtgärder som finns där som i princip helt och hållet onödiga därför att det är tiopunktsprogrammet som man i övrigt pratar om som är det rätta, då uppfattar jag det som stöddigt. När man dessutom hela tiden framhäver att de som har varit med och jobbat med programmet inte skulle ha tillräcklig kompetens eller kunskap så uppfattar jag det också som ganska stor stöddighet i detta fall. Om det är så att vi är eniga om, ltl Åke Mattsson, att det här är en viktig fråga som vi faktiskt vill försöka hitta lösningar på tror jag att vi skall sluta stå här i salen och skälla på varandra och försöka plocka billiga politiska poäng. Det är någonting som jag tycker att är under lagtingets värdighet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det här är en sak som jag brinner för. Det är en angelägen fråga. Varför jag tycker att man skall skämmas är för att man inte har fått fram de dokument som man har sagt att man skall ha och att man får fram dem i tid och att man visar handlingskraft, att man startar upp det här vid ÅHS. Ett program som är färdigt 2004 skall man ha infört 2008! Man har inte ens börjat med det ännu. Jag tycker att man skall skämmas för att man inte har fått till det. Jag tycker också att man borde ha hört sakkunniga; det finns otroligt många duktiga, kompetenta personer runtom på Åland som har åsikter som man kan framföra till handlingsprogrammet och som skulle göra att det hade mycket mera kvalitet, mycket mera tyngd. Man skulle ha kunnat lägga tyngd layout osv., men jag tycker att det är en hafsprodukt och det är ingenting som bara jag har tyckt utan det är väldigt många som har diskuterat och kommit och sagt det till mig, men det är väl ingen i övrigt som vågar kritisera regeringen för att man ser hur det går med vissa föreningar här ute, vilka problem de har, att man går ut och slår tillbaka och man kritiserar regeringen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson blir alltmer motsägelsefull när det gäller den alkoholpolitiska debatten. Han blandar äppel och päron och han går ut över hela fältet. Han kritiserar väldigt hårt det alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Det framgår klart och tydligt av landskapsregeringens program att det är ett reviderat program. Det har också framkommit i debatten att man inte ville komma med ett alldeles nytt program utan man ville revidera det. Varför ville man revidera det? Jo, man ville revidera det för att ta tillvara sådana delar som har varit bra och fortsättningsvis upplevs vara bra och komplettera dem med nya. De tidigare programmen grundar sig bl.a. på de regeringar som liberalerna har suttit i, så det innebär också att den här regeringen har samarbetat med tidigare regeringar när det gäller det nuvarande alkohol- och narkotikapolitiska programmet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Om man beslutar sig för att revidera programmet har jag ingenting emot det heller, men då måste man gå till botten med det. Man kan inte förutsätta att det som gällde för sex år sedan när programmet gjordes fortfarande gäller i dag. Man säger gång på gång att jag ifrågasätter programmet när det gjordes, men det gör jag inte utan det är programmet som det ser ut i dag som jag ifrågasätter. Jag anser att man borde ha lagt betydligt mera arbete på det här. Man borde ha haft evidensbaserade utredningar osv., fått forskning till sin hjälp. Vad finns det som är forskningsbaserat i det här just nu? Det är bara fråga om ett tyckande. Framför allt så tycker jag att skall man ha ett program skall hela Åland vara delaktigt, man borde ha tagit in och haft en lång lista på människor som man hade hört, inte bara två personer. Det är det som jag tycker att är föraktfullt mot tjänstemännen här på Åland.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det som ordet revidera säger är att man förnyar programmet till de delar man tycker att man behöver förnya det gamla programmet, som liberalerna bl.a. har varit med och utarbetat. Därför tycker jag att landskapsregeringen faktiskt har gjort ett väldigt bra program som ligger till grund och jag tycker att ltl Åke Mattsson väldigt mycket blandar ihop sin tjänstemannaroll med politikerroll, ibland är han oppositionspolitiker, ibland vill han inte vara oppositionspolitiker, han vill vara med i regeringsblocket osv. osv. Allting blir en enda röra och det finns ingen klar linje i hans resonemang!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att om ltl Christian Beijar läser igenom mitt anförande i lugn och ro så kommer han att hitta en ganska klar linje. Vi har många personer som inte nämns i programmet och som borde lyftas in och man har inte heller evidensbaserade utredningar. Varför skall man nämna vissa? Varför är det så viktigt att lyfta fram vilka metoder en del verksamheter har, nämna dem vid namn osv. medan andra lämnas bort hela tiden, t.ex. ungdomsledarna, varför finns inte de med överhuvudtaget? Det är sådant som skapar stora problem. Man pratar också om samarbetet ganska mycket, man sitter i grupprum och samarbetar bra. Jag tror att de personer som sitter i grupperna samarbetar väldigt bra, men vi har också en konflikt som är otroligt sönderslitande med föräldrar å ena sidan och ungdomsenheten å andra sidan. Vad gör man åt sådana saker?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag hade inte tillfälle att lyssna på hela anförandet, men så mycket lyssnade jag i alla fall att jag är alldeles övertygad om att ltl Åke Mattsson är den enda här i parlamentet som begriper någonting om narkotikafrågor, det blev tydligt och klart för mig – kanske jag inte tycker så, men det är en annan sak! Han ondgjorde sig också över den nuvarande kommittén som har sammansatt programmet. Alla regeringar brukar tillsätta en kommitté som har till uppgift att ta reda på fakta och redovisa undersökningar, planer osv. I det arbetet hör man många sakkunniga. Men den här gruppen var alldeles inkompetent, mycket dålig! Det är klart, det är lätt för mig att hålla med om att den förra gruppen var betydligt mer kompetent, för i den satt nämligen ledamoten Sune Eriksson som ansvarig, ltl Sune Mattsson och jag själv, så den var betydligt mer kompetent, eller? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med om att det är helt uppenbart att ltl Gun Carlson missade en del av mitt anförande. Jag anser inte att jag har kunskap och jag anser inte att övriga här i salen heller har den kunskapen som behövs för att sätta ihop ett sådant här program. Jag har kritiserat väldigt hårt att arbetsgruppen inte har hört utomstående i den här frågan. Jag vill ha evidensbaserade utredningar för jag har har lärt mig att vad jag tycker och vad jag tror kanske inte stämmer alla gånger fast det verkar realistiskt just då under de omständigheterna, det går inte att tillämpa på alla områden. Det måste vara ordentligt utrett att vi har fungerande metoder. Jag har inte pratat om att jag kan någonting och att jag vet någonting. Jag tycker inte att man behöver lägga ord i mun på mig på det sättet utan jag kräver att man skulle ha utrett och att man skulle ha talat med så många människor som möjligt för att få en samsyn här. Man pratar om samarbete och om att tillsätta grupper men landskapsregeringen själv samarbetar uteslutande med några få personer.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det intressanta – som jag inte fick svar på – var varför den här gruppen är så mycket sämre än den förra gruppen som var sammansatt på samma sätt med regeringspartier. Det tycker jag är intressant; om man ondgör sig så pass och förklarar den så inkompetent som ltl Åke Mattsson gör så måste man ha någon grund för det, men vi kanske får höra det. Nej, den här landskapsregeringen har nog också hört sakkunniga och sammanställer de fakta som sakkunniga tjänstemän har tagit fram. Jag tror nog att man har gjort det till fyllest – men var och en vill framhäva sig själv.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det sista gäller uppenbarligen också ltl Gun Carlson. Jag vill framhålla att den förra gruppen som satt där har en halv A 4-sida med personer som de hörde när programmet kom till. Där har vi en väldigt stor skillnad och det är den biten som jag pratar om. Jag har inte kritiserat att man inte har kunskap. Jag har inte kritiserat att man inte har kompetens; jag ser ogärna att man lägger ord i min mun och synpunkter som jag inte har använt här. Jag kritiserade att man inte gör saker och ting och inte har fått saker till stånd under det här året, det har jag kritiserat. Jag har kritiserat att man inte har fått handlingsprogrammet till stånd, att man inte har gjort ett bättre arbete med det, en bättre layout, att man lägger in ett diagram i stället för att man skriver en massa siffror på första sidan som är svårt att följa med i och trögt att läsa. Några diagram hade lättat upp, det finns en massa konstiga rutor som ingen förstår vad de gör där osv., det är det jag kritiserar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Först vill jag börja med där vi slutade i ett tidigare replikskifte. Jag jobbar för ungdoms- och drogfrågor så gott jag kan och med min bästa kompetens, men min bästa kompetens är tydligen inte så hög efter förra anförandet! Men det är upp till ltl Åke Mattsson och en annan sak: för det här programmet skäms jag definitivt inte. Jag är otroligt nöjd med det jobb vi har gjort och jag är också otroligt nöjd med det tidigare som vi har gjort. Ltl Åke Mattsson avslutade ett replikskifte med att regeringen har gett reprimand åt någon om man är obekväm och inte är snäll. Snälla, ltl Åke Mattsson, lite hederlighet, om jag får be!

 

Så till programmet, som jag tycker att har föregåtts av bra diskussioner, vi har haft ett flertal möten, vi har haft en duktig tjänsteman som har lagt ner mycket av sin arbetstid och det är nästan så att man kan be om ursäkt till de övriga som den tjänstemannen skall jobba med; handikappfrågor och allt annat ligger på den personens ansvar. Det har varit en hel del arbete och research bakom detta samt diskussioner med olika personer.

 

När det gäller det politiska och någonting som jag är riktigt nöjd med är det att vi försöker få en dialog med restaurangerna om tidigare stängning vintertid. Jag skulle t.o.m. ha föredragit att vara lite tuffare där. Men att bara få igång en dialog och få en diskussion att kan man det, för jag tror att det här är någonting som gör att vi kan få en annan krogkultur om man säger så. Jag tror att vi kan få ut flera att äta, man kan få ett mer sällskapsdrickande, vilket skulle vara nyttigare: att dricka mindre under en längre tid. I förra anförandet nämndes ”varannan vatten” som Gotland har infört, det är inget dumt alternativ. Informationskampanjen om alkoholkonsumtion för gravida kvinnor är en mycket angelägen fråga, men den frågan tänker jag lämna till min partikamrat ltl Christian Beijar för det är han som har initierat den och tagit upp den.

 

Vi har också under tullens och polisens insatser efterfrågan och utbud. Nu har det kommit en ny polismästare; jag tror att det kommer att hända mycket nytt. Jag tror att det kommer att hända mycket friskt och det skall bli intressant för den nya polismästaren gjorde tidigare ett otroligt bra jobb inom tullen och det skall bli intressant att se vad som händer inom polisen. Jag tror att det kan gå framåt. Det är bra nu, men det kan bli ännu bättre, och då skall vi inte heller glömma de senaste åren som polisen faktiskt har gjort en hel del beslag och de har gjort mycket, även tullen. Där har vi gått framåt och där har det hänt saker.

 

Men, fru talman, gränssättning och attityder har vi gett ganska mycket utrymme i programmet. Det är viktigt att man som förälder kommer igång med det från första början. Just när det gäller attityder är det viktigt vad man som förälder säger när man sitter framför teven och ens barn hör på och vad man pratar om när det har hänt någonting, att man har en dialog med speciellt de yngre barnen. Det är inte bara föräldrarna som är viktiga när det gäller attityder till olika saker; om vi ser på attityderna till alkohol, narkotika och tobak så har hela samhället ett stort ansvar. Ett område som jag då tänker på är idrotten. Det är otroligt viktigt att idrottsföreningar har en alkohol- och drogpolicy och framför allt att de lever upp till vad som står i den. Det skall vara absolut förbjudet för en idrottsförälder för unga att t.ex. stå och röka inför sina adepter inför en träning, match eller ett tävlingstillfälle. Likaså att eventuellt komma bakfull till en samling, match eller tävling. Därför är det jätteviktigt att man ställer ett krav på föreningarna och organisationer med barn- och ungdomsverksamhet som beviljas PAF-medel att de skall ha en alkohol- och drogpolicy. Det är någonting vi måste kunna kräva. Idrottsledarna i dag är otroligt stora förebilder för sina adepter och det är viktigt att de ger de rätta attityderna till barnen. Samma sak är det när föreningar kommer hem från matcher och tävlingar. Hur handskas det då med alkoholen? Kan ett lag som reser ha spelare som dricker sig ordentligt berusade och sedan bete sig därefter på färjan? Sedan bekostas den resan troligtvis med PAF-medel! Nej, här måste vi kunna ställa större krav för det är fortsättningsvis otroligt med förebilder som är med på den resan och då är det viktigt hur de beter sig för det kan finnas andra barn som ser upp till dem och det kan ge spår längre fram.

 

Fru talman!

Vi har samma sak i skolan. Skolan har fått en alltför viktig roll i en elevs uppväxt. För en högstadieelev är trots allt ungefär 30 timmar i veckan i skolan och då är det viktigt vad som händer, vad man ställer för krav och sådant. Det är alltså viktigt hur skolan reagerar i olika sammanhang gällande alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor. Gymnasieskolorna har skaffat sig en strängare drogpolicy, vilket innebär att skolan i dag ställer större krav på eleven än tidigare och att fler elever mer eller mindre tvingas hoppa av skolan en tid, om man inte kan följa upp den handlingsplanen. Det här är både på gott och ont, men samtidigt måste man kunna sätta gränser, ställa krav. Visst är det synd om eleverna inte får fortsätta sin skolgång just då för att man har haft ett urinprov som visat positivt på droger, men samtidigt är det en markering till de andra eleverna att vi accepterar inte att man håller på med droger. Så är det väl i arbetslivet också att man skall ha en arbetsplats där man inte accepterar att någon håller på med droger. Samtidigt måste vi garantera att de som börjar i skolan i dag har en skola som är drogfri, för hur många föräldrar vill att ens barn skall kunna testa droger för att man har börjat i en klass där det finns elever som eventuellt missbrukar narkotika. Det är ofta så att de flesta som börjar med narkotika har just börjat i gymnasialstadiet. När man testar alkohol första gången, narkotika eller tobak är det tillsammans med någon som man känner relativt bra och har förtroende för den personen. Därför måste vi börja reagera mot det mera accepterande attityderna både till alkohol och narkotika och få till en attitydförändring. Det är var och ens ansvar i samhället. Personligen är jag därför inte främmande för att man i framtiden kan få börja med obligatoriska urinprov i skolorna, men förhoppningsvis skall vi aldrig behöva komma så långt för att hamna ända dit. Vi måste börja få kontroll på nyrekryteringen av ungdomar som tester på narkotika utan att det skall ske med obligatoriska urinprov. Det har tyvärr inte varit så självklart tidigare, men där har gymnasieskolorna nu gjort ett bra jobb tillsammans så att man går in och agerar. Därför är nästa steg oerhört viktigt vad som händer med ungdomen om den hamnar ut från skolan; där måste vi få in kommunen och den sociala sidan så att inte ungdomen blir liggandes hemma utan i stället bör man få in ungdomen på en behandling eller andra stöd- och sysselsättningsåtgärder. När vi i budgetdebatten diskuterade missbrukarvården var det flera som ville sätta in missbrukarvården under landskapet, men då anser jag att man inte ser helheten just i sådana här frågor om man skall ta vara på en som hamnar att avbryta eller väljer att hoppa av sina studier. Där har kommunen en viktig uppgift att gå in och hjälpa. Därför tycker jag att det är viktigt att kommunen fortsättningsvis har hand om missbrukarvården så att man ser helheten. Däremot skall tillnyktring och avgiftning vara inne under ÅHS eftersom det är en fråga om sjukvård. Här har vi en het potatis som det har pratats mycket om den senaste tiden. Vi hade nyligen en debatt i en av våra åländska tidningar som var allt annat än rättvis för man påstod bl.a. att avgiftning inte fungerade och att det är för få platser för just tillnyktring och avgiftning. Orsaken till att jag anser att den inte var riktigt rättvis är att man aldrig kollade upp hur det har varit den senaste tiden. Samma vecka togs det i ÅHS:s styrelse ett beslut att ge psykiatrin ok för att planera vidare för en missbrukarenheten på tre platser som kommer att grundbemannas av ca fem-sex personer genom att det kommer att göras ändringar inom kort i arbetet inom psykiatrin och därigenom utöka platser t.o.m. på Grelsby. På samma möte beslöt ÅHS:s styrelse att inrätta en ny psykologtjänst med placering inom primärvården men som också kommer att ha timmar att jobba tillsammans med missbrukarvården. Tjänsten inrättas från den 1 april 2007.

Fru talman!

Det är nu litet drygt ett år sedan jag satte här och pratade om att vi måste få till stånd en endörrsprincip och att man när som helst skall kunna gå in och få möjlighet till vård. Där har jag märkt att man på fältet inte håller med mig. De anser att den mest lyckade vården är när den är planerad och missbrukaren verkligen vill läggas inpå avgiftning. Det är nog så att de som jobbar med de här frågorna skall vara med och påverka hur det skall se ut på det operativa planet. Vi inom politiken skall ge mål, riktlinjer och framför allt resurser, och där tycker jag att vi har varit ganska duktiga. Nog är det så att det är de som jobbar med de här frågorna som skall jobba med dem och inte klåfingriga eller populistiska politiker. Politikerna skall sätta upp riktlinjerna men inte gå in i själva arbetet.

 

Går vi tillbaka lite till vad som har varit problem har kravet varit att man måste vara ren för avgiftning. Men, som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman nämnde, är det enligt social- och hälsovårdsministeriets anvisningar om akutvård för berusade personer där det står att berusningstillstånd inte får vara ett hinder för att en persons behov av akutvård eller vård ordnas. Det här gäller från 1 januari 2007. Här är det avvärjt och vill man då in på avgiftning kan de inte neka en på Grelsby längre för det har sagts där att det är så många missbrukare som har blivit nekade avgiftning. Men kan det inte också vara så att det här är ett sätt som man har kört med föräldrar så att man får en gemensam fiende och i det här fallet är det avgiftningen och psykiatrin som har fått stå på fel sida om missbrukarvården och har haft ett fel. En missbrukare är oerhört duktig på att manipulera de flesta i ens närhet.

 

Ltl Åke Mattsson sade följande under remissdebatten: ”Subuxonevården räddar för närvarande liv över hela världen och så också på Åland. Överallt där det används på tunga missbrukare rasar siffror för dödsfall i överdos. Vem skall vi riskera livet på med en flummig Harm Reduction-debatt? Det här skall inte klåfingriga politiker lägga sig i. Vi har nog aldrig haft för avsikt, bästa ltl Åke Mattsson, att ha en flummig Harm Reduction-debatt! Så jobbar vi inte utan i det här programmet skall det tillsättas en arbetsgrupp för utarbetande av en policy så att vi klart och tydligt får veta vad det är som gäller. Det är nog ganska klart att det skall vara en majoritet av arbetsfolk i den.

 

Avslutningsvis, fru talman, har vi fått in ett spörsmål som jag egentligen har lite svårt att förstå orsaken till för jag tycker att vi under hösten har haft debatter om drogpolitiken i flera omgångar, men det här är oppositionens sätt att lyfta upp en fråga så jag skall väl inte ifrågasätta det, men är det inte lite väl magstarkt med vissa påståenden i spörsmålet som t.ex. ”avsaknad av politisk ledning”. Här vill jag i stället ge landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman en stor eloge för att hon har visat att det skall hända någonting och satt in resurser under 2006 och framåt, att ha mera resurser och verkligen göra en inventering om vad som behövs. Här tycker jag faktiskt att hela landskapsregeringen har visat välvilja. Det har också varit en dialog med den operativa gruppen som startades 2006 där det gjordes en behovsinventering där man faktiskt redan nu nått de flesta önskemål om vad som kom i den. Att alltså säga att det skulle saknas politiskt engagemang vill jag inte hålla med om utan tvärtom man har haft mycket möten och det har jobbats mycket i den här frågan, så det är synd att det har blivit ett litet glapp med det alkohol- och narkotikapolitiska programmet, men det är bättre att man jobbar med det samtidigt som det är nutid för man måste hinna jobba också däremellan. Sedan får vi inte glömma att socialavdelningen på landskapet är en liten avdelning som man inte kan kräva för mycket av med de få personer som jobbar där. Det skulle vara intressant att veta vad det är som har uteblivit mer konkret! Vidare står det att under en period krävs det extra resurser så att den grupp som fastnat i ett tungt drogbeteende får hjälp att ta sig ur sin svåra situation. Här skulle det vara intressant att veta om någon som jobbar inom vårdkedjan har blivit nekad extra resurser. Däremot upplever jag spörsmålet som ren populism i och med att ni gör att en arbetskår blir bespottad i media alltför ofta. Jag tycker att det är synd att man gör politik av enskilda människors livsöden, för nog är det så att här står man och skriker, men vad gjorde liberalerna och de obundna när de satt i den förra regeringen? Inte så mycket som jag kan minnas i alla fall. Jo, en sak kom jag på, att kommunerna beviljades större ekonomiskt understöd för missbrukarvård på behandlingshem, men det var tack vare min partikollega Christian Beijars finansmotion nr 6/2003-2004.  I klämmen kommer det i alla fall en konkret fråga om vilka politiska prioriteringar och åtgärder som landskapsregeringen kommer att vidta på kort och lång sikt. Här är det att försöka ge dem som jobbar de rätta verktygen. På kort sikt tror jag att psykiatrienheten utvecklar en missbrukarenhet som effektiviserar tillnyktring och avgiftning samt att vi fortsättningsvis skall ha det svårt att vara missbrukare på Åland men samtidigt så lätt att få vård på Åland som möjligt. På längre sikt hoppas jag och tror att det här med att utöka vår självstyrelse och ta över lagstiftningsbehörigheten beträffande kriminalisering av narkotikabrott, tvångsomhändertagandet inom området för narkotika kommer vi att kunna hjälpa betydligt flera än vad vi har kunnat göra hittills. Nu är det så att den som missbrukar alkohol och narkotika bestämmer själv om den vill ha vård eller inte. I dagens läge läggs allt ansvar i stort sett på missbrukaren. Vill en missbrukare i diskrimineringslag få vård så får den. Men om man skulle ha lärt sig av många andra länders tvångsvård så skulle man tidigare kunna gå in och ge en vård redan när missbrukaren är i förälskelsefasen i sin missbrukarkarriär.

 

Fru talman!

I mars 2005 blev jag invald i den politiska referensgruppen och jag kan säga att jag är mycket nöjd med vad vi har gjort i gruppen. Jag tycker att vi har varit aktiva och vi har lyssnat på många som velat komma fram med sina åsikter och sedan har vi försökt åtgärda dem efter bästa förmåga. Det har retat vissa oppositionspolitiker att vi verkligen jobbat och agerat, så vi har definitivt inte varit stöddiga, som har sagts i tidigare debatter, utan snarare tvärtom: vi har varit mycket ödmjuka inför ärendets allvar. I en sådan här svår fråga bör vi alla vara ödmjuka men framför allt skall vi se till att vi alla jobbar åt samma håll och inte hela tiden söka en konfrontation. Säkert kan vissa saker bli bättre inom vården men låt oss tillsammans se hur vi löser det här, låt oss inte göra politik av det här!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett bra anförande som ltl Göte Winé höll till den delen att han var konstruktiv, och det skall han vara. Det är ett hans roll att presentera programmet och min roll är att ifrågasätta det. Ingen har varit gladare än jag, det vill jag bestämt framhålla, om jag har blivit nedtryckt i skorna om det kommit ett så bra program emot mig, det var jag beredd på, så på det sättet ifrågasätter jag inte den kompetensen som var bakom. Men jag är mycket besviken över att det fattas så pass många punkter. Man frågar efter vad det är som vi vill ha gjort och jag nämnde i mitt anförande ganska många punkter som fattades och som jag tyckte att var fel där, så jag tänker inte upprepa dem. Man pratade om ”varannan vatten” som man tyckte att var en bra sak. Jag kan direkt kontra med vit vecka; det är ingenting som man kommenterar, man tar inte till någonting positivt som man säger utan man sitter och slickar sina sår och är förnärmad över att någon har ifrågasatt någonting. När det gäller Harm Reduction-debatten så var det faktiskt en politiker som uttalade sig i massmedia att man skulle börja ta ställning till det och ifrågasätta det, det var inte jag som ifrågasatte det då.

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Om jag börjar med den vita veckan som ltl Åke Mattsson nämnde så tror jag att vi har svårt som politiker att gå in och bestämma om när vissa näringsidkare skall ha stängt och när de skall ha öppet. Det är lite svårt att börja styra för mycket av politiken på det sättet mot näringsidkarna. Ltl Åke Mattsson jobbar duktigt och lägger ner mycket tid på det här. Kanske man kan sammankalla till ett möte med krögarna där de själva väljer att ha en vit vecka. Det är helt okej för mig, men när det däremot gäller det som ltl Åke Mattsson sade i sitt anförande om att det får missbrukarna att inte använda alkohol – de ser nog till att de får tag i alkohol! Jag vill inte ta ansvar för vad de dricker då för att ersätta det, det får ltl Åke Mattsson göra.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det här är en liten del av helheten, men jag tror inte att vi kan få någon att dricka varannan vatten heller med det förslag som hade i övrigt utan jag tycker att det här är en sådan sak som kan vara intressant att lyfta upp som gör att folk tänker till och att man tar en fundering och går ut med olika initiativ på detta område. Jag tror inte heller att de som är alkoholmissbrukare slutar dricka på grund av det här utan jag sade att de som har problem och är på väg att få problem får sig en tankeställare, att jaha, var det så här att var utan alkohol! Att man kan tänka sig att vara utan alkohol en vecka kan också göra att man får en aha-upplevelse. Jag är inte ute för att frälsa hela Åland utan det räcker med några få som man kan ta bort från missbruket.

 

När det gäller det som ltl Göte Winé inledde med att man kunde få en reprimand från landskapsregeringen är det spekulationer som kommer mot landskapsregeringen som jag tycker att är onödiga. Det är inte min anklagelse, men jag upplever att folk börjar spekulera ute på staden och man diskuterar och sådant borde man se till att inte uppstår.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag har själv aldrig hört några spekulationer. Det jag har hört är att ltl Åke Mattsson står här och säger det! Det tycker jag är allvarligt och jag tycker det är fräckt när det egentligen inte finns någon substans i det. Jag tycker att man bör nog fundera på vad man säger när man står här. Jag har full förståelse för ltl Åke Mattssons engagemang i den här frågan, men det måste vara reson i det hela.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Den debatt som vi har här i dag är angelägen och viktig. Jag hade hoppats på att den skulle kunna föras i en sådan ton som visar på att vi här gemensamt i salen också faktiskt försöker lösa problematiken. Tyvärr, måste jag säga, har den tron något förmörkats efter dagens debatt. Jag känner allt som oftast att den debatt som förs går ut på att vinna politiska poäng i stället för att faktiskt hitta fram till någonting som skulle kunna lösa de problem vi har att ta tag i.

 

Jag kan inte låta bli att i det här skedet kommentera ltl Åke Mattsson ytterligare eftersom min repliktid inte räckte till förra gången när han å ena sidan kritiserar landskapsregeringen för att ha tagit för lång tid på sig med att få fram ett idépolitiskt program och å andra sidan säger att det är ett hafsverk. Det blir lite svårt att hänga med i debatten och föra en konstruktivt framåtsyftande debatt när argumenten blir av den arten som skiftar från den ena sidan till den andra sidan.

 

Från den frisinnade gruppens sida kan jag inleda med att säga, att jag skulle egentligen inte behöva säga många fler ord än det som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman gjorde för det beskriver väl den politik som Frisinnad Samverkan står bakom. Vi tycker att det arbete som vi politisk nivå skall göra skall inrikta sig på prioriteringar och vi skall beskriva målen för verksamheten. Att gå in och i detalj diskutera de olika metoderna eller sätten att lösa det här problemet saknar åtminstone jag kompetensen för. Det är också det som man många gånger kritiserar politiken för: att gå in och rådda i alltför mycket av detaljer. Det alkohol- och narkotikapolitiska programmet som nu ligger på vårt bord tycker jag innehåller de politiska prioriteringar som det är lagtingets och landskapsregeringens skyldighet att ställa.

 

Från Frisinnad Samverkans sida vill jag lyfta fram några saker som vi framför allt tycker att är viktiga att ha med i bagaget.

 

För det första är det förebyggande arbetet det viktigaste av allt. Just nu ser vi verkningarna av att det förebyggande arbetet under tidigare år kanske inte har kommit så långt som vi egentligen skulle ha velat, men jag vet inte om någon i den här salen eller någon annan kan klappa sig för bröstet och säga att ja, men, jag sade ju att vi skulle göra på ett annat sätt, ett sätt som hade lett till att situationen skulle ha sett annorlunda ut. Men det som är trevligt att se i det material som vi har framför oss nu är att det finns tendenser hos våra yngre i högstadierna till att man väljer bort droger till förmån för annat. Det skulle tyda på, även om vi inte kan belägga det rakt av, att åtminstone det förebyggande arbetet har haft någon effekt. Det tycker jag ser bra ut. Från vår sida vill vi också där i det fallet lyfta upp att vad gäller det förebyggande arbetet så ser vi också tullens och polisens arbete som viktigt vad gäller det förebyggande arbetet. Det finns beskrivet här och det sades också i ledamoten Lindemans anförande att från myndigheternas sida måste man lyfta fram respektive myndigheters ansvar vad gäller detta. Vi tror på att tullen och polisen måste göra det obekvämt för dem som eventuellt kan tänka sig att börja med det här. Det skall vara obekvämt att bruka narkotika.

 

Det andra som vi vill lyfta fram i programmet är stärkandet av vuxenansvaret. Det är någonting som är ett problem i dag. Det gäller inte bara inom den här sektorn utan det gäller inom många andra områden i samhället där vuxenansvaret har underminerats och där vill jag inte lyfta över ansvaret på de vuxna och säga att det är de som inte tar ansvaret i första hand. Jag  tror att det är en utveckling som skett i samhället under lång tid där mer och mer av ansvar har tagits över av det offentliga. Nuförtiden blir vi omhändertagna från vaggan till graven i princip. Det är bra att det finns ett socialt skyddsnät, men i det läget när nätet börjar trassla in sig i oss också och inte fungerar som skyddet hamnar vi i det att det är någon annan än individen som får ta ansvar. Här tror vi att vi måste tänka efter ganska rejält när vi gör olika typer av lagstiftningar, så att vi inte plockar bort ansvaret från individen. Rådgivning behövs, det behövs verktyg som vi kan lägga fram för de vuxna att använda sig av, men vi kan inte hela tiden göra på det sättet att vi hoppar in från samhällets sida och tar över och säger, att det var inte riktigt så där vi hade tänkt oss, så nu gör vi det i stället! Vi skall finnas där som den stödande, rådgivande parten.

 

Den tredje punkten som också är viktig att lyfta fram här är vårdkedjan. Här tycker jag också att man under framför allt det senaste året, men också tidigare, har jobbat med att se till att man får en vårdkedja som skall fungera. Sedan kan man kritisera, som ltl Åke Mattsson gjorde, att det har tagit tid, men å andra sidan sade också ltl Åke Mattsson i sitt anförande att det är viktigt att man gör rätt, det är viktigt att man hittar en form som faktiskt blir en form som hjälper och inte stjälper och som också är långsiktig. Jag tycker att man nu börjar få fram konturerna till hur det här skall skötas. Återigen, den som kan ställa sig upp och slå sig för bröstet och säga att jo, men, så här skulle vi ha gjort från första början, okej, gör det, men visa också på var man har lagt fram de bitarna först! Om jag skall vara riktigt krass tycker jag att det spelar egentligen ingen roll vad man sade tidigare därför att vi har fortfarande problemet kvar och vi måste försöka lösa det gemensamt i stället.

 

Förebyggande arbete, stärkande av vuxenansvaret och vårdkedjan är de tre punkterna som jag tycker att vi framför allt från samhällets sida har ett ansvar för att lyfta fram som prioriterade områden. Som också skrivs i svaret på spörsmålet från landskapsregeringen, som skrivs i det alkohol- och narkotikapolitiska programmet, så har det inte saknats en vilja att skjuta till resurser när man från förvaltningarnas sida och de som jobbar med det här har kunnat peka på vad man vill använda pengarna till. Det har inte funnits den typen av avoghet från politiskt håll. Då är det ju ett prioriterat område för oss, även om det är någon som försöker skriva oss på näsan, att nej, så är det inte därför att vi är mycket bättre! Nej, den debatten måste vi få slut på och i stället försöka hitta fram till att vad är de prioriterade delarna vi behöver jobba med? Hur når vi fram till ett resultat? Och sedan har vi de som är experter på det här ute på fältet och jobbar med dem också. Jag tycker att landskapsregeringen är helt på rätt väg vad gäller detta. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer att kännas ute i samhället, men det beror inte på hur man sköter frågan nu utan det beror på att innan vi fick upp ögonen – jag säger vi och jag menar alla vi här i salen och jag tror många andra i samhället – för vilket problem det här var, det tog tid innan vi fick det och det är det som vi får städa upp nu. Då kanske man inte kan förvänta sig att man bara knäpper med fingrarna en gång och så är allting uppstädat och allting återgår till det som man vill kalla för normalt. Nej, någon slags förståelse för att det också tar tid att skapa ett system som faktiskt tar vara på och skapar en möjlighet för dem som har råkat illa ut att faktiskt ta sig bort från missbruket och framför allt förhindra nya från att komma in i missbruk.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vuxenansvaret är någonting som vi har lyft fram från liberalerna i allra högsta grad och vi vill ha ett ännu större vuxenansvar än vad man har i handlingsprogrammet. Vi vill stärka vårdkedjan på den svaga punkten som man inte ser: att få in folk i vårdkedjan. Det finns inget förslag här på hur man skall ta in den gruppen som inte kommer frivilligt. Man kan inte tvinga in med tvångsvård, de kommer inte frivilligt och då bryr man sig inte om det, det är en sådan känsla jag har, och där vill vi jobba mera. Jag vet inte vad som skulle vara nytt i vårdkedjan, det sägs gång på gång att man har stärkt vårdkedjan med det här programmet. Jag vill ha ett konkret förslag på vad det skulle gälla i så fall. Populistiskt tycker jag att det är när man säger att vi prioriterar det här, men man gör ingenting och det är det som jag tycker att tar tid, t.ex. handlingsplanen. Jag upplever den som ett hafsverk, andra säger till mig att det är hafsverk. Man har hållit på väldigt länge, det är det som är ett stort problem och det jag vill säga är att man inte har tillräckligt stark handlingskraft i det här sammanhanget.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Tid är relativt. Ett år är kort tid när man själv sitter vid grytorna och kan vara med och påverka. Det är lång tid när man sitter på sidan om man och kan kritisera. Vad gäller tvångsvårdsbiten hade det för min del gärna också fått stå i alkohol- och narkotikapolitiska programmet att det är en fråga som skall driva och också försöka få igenom. Som sagt, det ligger inte inom vår lagstiftningsbehörighet. Det är intressant att vi här skulle kunna få en enighet om att faktiskt utöka självstyrelsen vad gäller den här biten. Det är inget bekymmer om det är så att vi alla är ense om det. De flesta som har varit uppe här i dag har sagt att man är beredd att också göra det, så då har vi egentligen inget bekymmer där, då är det bara att sätta igång!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vad gäller mitt påstående om att det är ett hafsverk så varför har man skrivit in att vi inte får ha tvångsvård på Åland och inte skrivit in någonting mera? Varför har man inte fullföljt skrivningen utan lämnat meningen tom? Därför tycker jag att det är ett hafsverk. Varför har man inte hört åklagarna här? Hur går vi vidare? Var är problemet? Tycker man inte att det har varit värt det? Man diskuterar inte heller med domstolarna som är involverade utan man nonchalerar den biten. Jag tycker att det är så stora grupper som man lämnar utanför som inte nämns här och man känner sig lite kränkt då. Jag tycker att man hela tiden pratar om samarbete. Vi har startat upp så mycket samarbete mellan de och de grupperna och det är så trevligt att sitta och samarbeta i grupper. Men hur samarbetar landskapsregeringen, vad ger man för signaler när man går ut med ett handlingsprogram? Det tidigare handlingsprogrammet tycker jag att var bra, där hade man en halv sida med personer som man hade hört. Här har man hört två personer.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag har väldigt svårt att hänga med i ltl Åke Mattssons debatteknik emellanåt! Om jag inte minns helt fel var det förra alkohol- och narkotikapolitiska programmet inte bra, enligt huvudanförandet, men nu var det bra! Det kan hända att det är jag som lyssnar slarvigt, så jag får väl ta och läsa de stenografiska protokollen efteråt för att få reda på den biten, men det blir också svårt att replikera i ett sådant skede.

Jag tycker att den här diskussionen är så fruktansvärt onödig. Man står och beskyller varandra för att vara stöddig eller för att sända den signalen. Ltl Åke Mattsson lyssna på vad du själv säger, lyssna på hur du själv formulerar dig innan du går in i debatten och anklagar andra för att hänge sig åt det! Jag trodde och jag tror fortfarande att den vilja som finns här i salen är att lösa problematiken, inte att hålla på och tjafsa om vem som är stöddig eller vem som inte är stöddig. Det är väl sakfrågan, ltl Åke Mattsson, som vi skall diskutera?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

En av de viktigaste frågorna valrörelserna – jag har sagt det förut, men jag säger det igen – var drogproblematiken. Alla partier var villiga att arbeta mot droger. Därför tycker jag att det är lite slött att diskutera med tomma bänkar här i salen. Vi har nu en remissdebatt om ett angeläget program. Det borde engagera och aktivera alla här i salen. Tyvärr sitter en stor del av ledamöterna utanför och har säkert något mer angeläget, som vad man fick på näten eller något annat väldigt väsentligt att diskutera! Det tycker jag faktiskt att är slött.

 

Den här frågan är inte lätt. Skulle den vara lätt skulle man ha löst den för länge sedan. Man skulle ha löst den på Åland, man skulle ha löst den i alla andra länder som har ett stort problem vad gäller alkohol och narkotika. Jag tror – jag vill åtminstone tro – att alla de som har lagt ner tid och arbete på att försöka få ihop visioner och intentioner vad gäller att arbeta mot det här problemet har haft goda avsikter. Jag tror att också landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman har försökt göra det, man har kunnat det från politisk nivå, men som politiker är man inte i verksamheterna och dagligen kan styra och ställa inom de olika verksamheterna, även om det ibland skulle vara väldigt frestande att göra det, att gå till ÅHS och säga att nu är det hitåt vi skall, det är det här som skall göras och nu är det så att alla jobbar åt det här hållet, oavsett ni vill eller inte. Men gör man det blir man beskylld för ministerstyre. Men jag säger det av erfarenhet att ibland skulle det vara väldigt frestande. Det finns politiska visioner, men, ack, det är inte så att man alltid får alla med sig!

 

Det som man har kunnat läsa i media – det är svårt att veta vad som är rätt eller vad som är fel, sant eller falskt – men som förälder själv är det klart att man förstår att det för föräldrar som lever i den här vardagen är bedrövligt. Deras beskrivning av verkligheten är inte mer fel än någon annans; de skall bli bemötta på ett professionellt sätt. Det finns människor som jobbar med det här som är professionella, de har betalt för att sköta detta. Det är därför väldigt beklämmande när man läser och tar del av, som det fanns i media, en önskelista på vad man egentligen skulle vilja ha inom t.ex. drogproblematikens område. Åtminstone jag tyckte att det skulle vara väldigt lätt att göra åtminstone en del för att bemöta just den kritiken. Det som nämndes först var bemötandet, man ville bli bemött på ett empatiskt sätt när man kom till vårdinrättningar, oavsett var det var. Den upplevelse man hade var att det inte alltid var professionellt bemött. Det var med förakt som man blev bemött ibland. Det borde vara lätt att ta en diskussion om detta och det är ingenting som kostar, för det lika dyrt eller lika billigt att vara trevligt som att vara otrevlig mot den som söker sig till en viss service.

 

Man sade också att det var svårt att få terapi och det sades att om man hade varit drogfri i två år fick man gå på terapi. Då var det någon som sade, men om jag har klarat mig utan terapi i två år och blivit ren så behöver jag ingen terapi längre! Det är lätt att ta till sig, det skulle jag också säga, tror jag. Varför kan man inte få den tjänsten tidigare, vad är skälet till det? Jag tror att det är väldigt viktigt när det kommer sådana är frågor att man både från politiskt håll men också från professionella människor, de som jobbar i verksamheterna, faktiskt bemöter den här kritiken, att man tar den här diskussionen med anhöriga. Det finns en förening, Fri från narkotika och det är många som anser att den har sitt existensberättigande, men man blir väldigt känslomässigt engagerad. Det är förstås inte konstigt, det skulle vi säkert alla bli, alla skulle säkert vara på samma sätt som de föräldrarna, de som ändå fortfarande orkar. Jag tycker att det skulle vara värt att man tar den här diskussionen med den här gruppen, med anhöriga, med dem som lever i den här verksamheten och det är det man för kritik för att man inte gör. Varför gör man inte det? I stället svarar man med att man drar in medel som har gjort att det har funnits en verksamhetsledare som har funnits till både natt och dag för personer som är i behov av stöd. Nu ser ni förvånade ut, alltså måste jag förtydliga mig. I media säger man åtminstone – och jag har ingen annan erfarenhet än vad jag har läst i media, att man har dragit in PAF-medel för verksamhetsledaren så att man inte kan arbeta hela året utan pengarna räcker bara till juni. Är det fel, så får ni rätta mig, men det har också engagerat människor som kommer att hålla någon form av konsert för att få pengarna att räcka till åtminstone hela året. Det här kan inte vara obekant på något sätt. Verksamhetsledaren heter Eva Vinberg och hon har inte på det sättet någon profession annat än att hon är förälder, men jag tror att det är mycket nog i många sammanhang.

 

I listan på önskemål, som jag tycker att är viktig, fanns också ett önskemål om att få ett ställe där man egentligen kunde knacka på vilken tid på dygnet som helst och se att nu är jag här, jag behöver vård, jag behöver någon att luta mig emot och den möjligheten upplever man i alla fall att inte heller finns i dag. Jag tycker att det skulle vara bra om man fick någon slags respons på frågorna. Jag tror att också för dem som lever i den här verkligheten är det väldigt viktigt att man får respons från någon som man åtminstone uppfattar att är i den positionen och man har makt och myndighet att göra någonting. Som jag ser det är det ingenting som kostar stora pengar. Vi behöver inte den miljonen som många av oss röstade för i budgetomröstningarna, inte till de här verksamheterna i alla fall.

 

När det gäller det alkohol- och narkotikapolitiska programmet överlag har det som sagt säkert goda ambitioner. Det finns inte något revolutionerande nytt, det kanske inte behövs heller, men det som jag tycker att är mest märkligt är att det är väldigt tillåtande till vissa delar medan man till andra delar försöker strängera det. Jag vill ta som exempel detta med att man vill vara tillåtande. Man vill alltså tillåta att skärgårdsrestauranger skall kunna ha alkoholutskänkning på ett lättare sätt än i dag. Det tycker man alltså att är ett väldigt väsentligt. Det skulle vara väldigt intressant att höra varför man vill ha det på det sättet, samtidigt som man säger att i staden åtminstone – det är väl oftast där nattklubbar och pubar är öppna – vill man ha en kortare öppethållningstid. Den här omröstningen hade vi för ett par tre år sedan i regeringen och där var man för att man skulle förlänga tiden. Nu har en majoritet av den tidigare regeringen ändrat sig och vill ha kortare öppethållningstider och då måste man fråga sig: Vad finns det för belägg, vad finns det för utredningar som säger att det är just den punktinsatsen som skulle vara ett led i att det blir bättre?

På sidan 10 säger man att polisen kommer att kräva en lista på alla de som är inbjudna till en fest som en 18-åring har för att fira sin 18-årsdag. Det tycker jag är en strängering. Den som fyller 18 år är en myndig person, personen har rätt att köra bil, rösta, gå till Alko och köpa sprit, åtminstone vin och öl, men helt plötsligt när man har kalas skall polisen ha rätt att kräva att alla de som är inbjudna skall namnges och man skall antagligen också uppge ålder! Det här låter väldigt konstigt. Jag har tre stycken döttrar som alla har passerat 18 år och de har också haft fester. Som förälder har man naturligtvis engagerat sig och varit med där och sett till att de som är bjudna och är under 18 år inte kunnat dricka alkohol. Det här är ett förmynderi som jag vänder mig mot. Jag känner med de 18-åringar som skall ordna kalas och börja lämna in sådana här listor. Jag tycker att det känns fel. Det måste finnas andra punkter och insatser som är mer väsentliga än det.

 

Det här var exempel på när man med ena handen är mera tillåtande och med den andra så är man mera restriktiv.

 

En bra sak är, men som jag undrar hur man i praktiken skall kunna förverkliga, när man säger att idrottsutövande och alkohol inte hör ihop. Då tänker jag mig åtminstone i min tankevärld att det här betyder att man inte kommer att servera öl vid fotbollsmatcher när man nu just har byggt ut arenan så att man kan dricka öl där. Är det så man menar eller är det så att man fortfarande kommer att göra det men att man under andra omständigheter inte kommer att ha det? Det skulle jag gärna vilja veta. Det här är också en diskussion som har varit och förekommit under många år och som jag inte har sett någon ändring på. Men det hör till dubbelmoralpredikan som man ofta hör att ”å ena sidan men å andra sidan”.  Det gäller alla ölserveringstillfällena. Det är vid fotbollsmatcher, det är på litteraturdagar och det är på filmklubben Veras tillställningar. Det betyder att man utestänger en del av ungdomarna om man skall ha leg-kontroll vid dörren; man skall inte besvära sig att komma dit om man är under 18 år. Vi vet inte heller hur landskapsregeringen har tänkt sig att det här skulle fungera.

 

En annan viktig punkt är att alkoholriskerna skall ingå i bilskoleundervisningen. Det tycker jag är jättebra. Jag hade hoppats på att de andra ministrarna skulle ha gett synpunkter på programmet, hur man ute på respektive avdelningar kommer att förverkliga detta. Det är inte någonting som bara ledamoten Harriet Lindeman ansvarar för utan det här är en samordning av allting. Det gäller landskapsregeringsledamoten Runar Karlssons butik, trafikavdelningen, hur kommer man att hantera det här? Kommer man att föra vidare någon lagframställning vad gäller alkolås, som säkert också skulle vara en följd av sådana här restriktioner, att man skulle köra mera rattnykter än onykter, som vi vet att man har gjort och gör alltmera på Åland och också runtom oss. Vi är väldigt bra på att ta upp olika influenser.

 

En sak som jag tycker att är bra men som jag är förvånad över att egentligen finns med är att man på något sätt fråntar vuxna människor någon slags sunt förnuft eller att man inte längre behöver tänka själv för det är någon annan som alltid har skrivit ner vad man skall tänka på. Då tänker jag på att man skall ha en informationskampanj om alkoholkonsumtion under graviditeten, och amning, skulle jag faktiskt vilja ha med. Det är lika viktigt och nästan viktigare att man inte dricker alkohol där för då går det direkt in i barnets blodomlopp. Finns det alltså möjlighet skulle man kunna lägga till det eller om det är så att det är tänkt att man under informationskampanjen också har tänkt ha det med. Jag förstod att det är ltl Christian Beijar som har varit pappa till texten, så han kanske kan redogöra mera för det. Generellt sett är det någonting konstigt som har hänt med samhället att om inte någon säger att så här skall du göra, då tänker man inte på det själv, man tänker inte att man inte skall skada någon annan, man skall inte skada barnet man bär på egentligen ända tills man släpper iväg det i det vuxna livet – hela tiden är det någon annan som skall tala om för mig vad jag skall göra. Jag blev väldigt förvånad en dag när jag var med vår mellandotter på Alko och jag skulle köpa vin till en middag. Så frågar damen i kassan min dotter att är det någonting av det här som du skall ha? Nja, kanske svarade hon så där lite frejdigt! Jaha, får jag se ditt leg, sade damen i kassan. Jovisst, sade hon, väldigt glad, att vad kul att någon frågar mej! – hon fyller just 20 år så hon tyckte det var jätteroligt att hon såg så ung ut!  Jag ifrågasatte det här, att varför gör du på det viset, har du rätt att göra det här? Damen i kassan svarade, att det här förekommer väldigt, väldigt ofta, jag kanske inte skall misstro dej, men det är väldigt vanligt. ”Men det kan du väl inte mena att föräldrar står här och köper ut alkohol åt sina barn?” Jo, du, sade hon, det här är jättevanligt! Jag blev förvånad och det blev också ungdomarna i vårt hushåll när jag berättade det. Det skulle inte ha fallit mig in att jag skulle ha gjort det. Varför är mitt tänk så väldigt annorlunda än andra föräldrars?  Jag är rädd för vart vi håller på att spåra iväg? Vi kan inte hela tiden förlita oss på att samhället skall tänka på allting åt oss.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det var många intressanta frågeställningar. Om jag tar upp frågan om att droger och idrott inte hör ihop och de diskussioner som har förts om dubbelmoral osv., så har vi det fortfarande kvar i programmet som tidigare. Jag tänker inte stå här och säga att det inte kommer att finnas någon öl i fortsättningen i samband med idrott, men fortfarande stöder jag att det inte skall förekomma. Man tänker säkert på den nya Wiklöf-arenan och kaféet där och jag vet att det är ansökningar på kommande därifrån som jag kommer att få ta ställning till. Åtminstone skall det inte behöva vara vid varenda match osv. Jag är lika förvånad som ltl Gun-Mari Lindholm över t.ex. filmfestivalen Vera. Varför utesluter man ungdomar under 18 år och att det är viktigare att få ha ölservering? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Vi är överens om den här saken. När jag själv satt med i regeringen röstade för att man skulle ta bort ölserveringen, men jag var ensam. Jag vet att ledamoten Lindeman har den här inställningen, men det skulle vara intressant att veta vad man har för inställning bland de andra ledamöterna så att det inte går på samma sätt som när jag själv var med att jag blev nedröstad, för då får vi ingen förändring till stånd. Står en regering bakom ett handlingsprogram så skall man också visa det i handling, att man menar det i konkret handling. Nu skrider vi till verket för annars blir det en hyllvärmare igen och så blir det ingenting. Det är väldigt viktigt att man nu följer upp allt det här med konkret handling och visar att man vågar, även om det är lite obekväma beslut på vägen.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi är överens. När det gäller listan på önskemål och bemötande skulle jag ibland önska att det skulle finnas någon slags vaccinationsprogram som man kunde fara runt bara och vaccinera alla med ett gott bemötande, för det är svårt att ta politiska beslut om det här. Jag tror t.o.m. att det är svårt med utbildning för det handlar om ett mänskligt beteende och man förväntar sig att personer inom hälso- och sjukvården skall vara försedda med ett gott bemötande. Det är de grundläggande delarna i arbetet.

 

När det gäller frågan om att inte få hjälp inom psykiatrin på två år är detta en fråga som jag tycker att ltl Gun-Mari Lindholm och också jag om jag kommer till ÅHS:s styrelse borde ta upp och diskutera om det faktiskt är nödvändigt med en tvåårsgräns. Nu blir det en förstärkning tack vare att primärvården får en psykolog. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Allt det här låter väldigt bra och skulle man kunna göra som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman nu säger skulle vi vara en lång bit på väg. Då frågar man sig: Varför gör man inte det då? Är det så att man har problem inom landskapsregeringspartierna, att man inte är överens om att göra på det här sättet? Man säger att listan vad gäller anhörigas upplevelser är rätt, de har rätt att säga på det här sättet, men likaväl tar man  bort pengarna från verksamhetsledaren som man anser att är väldigt viktig, fast vi är överens om att det är viktigt att ta vara på anhörigas och brukarnas upplevelser.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm ville att vi skulle komma med rättelser i den mån det var nödvändigt och det vill jag då göra. När det gäller frågan om terapi förstår jag ändå inte riktigt resonemanget att man måste vara drogfri minst två år för att få gå i terapi. När det gäller terapi inom missbrukarvården som bl.a. ges vid A-kliniken i Mariehamn har också nuvarande verksamhetsledare klart och tydligt i en insändare skrivit följande: ”Tillgängligheten till vård här är inte svårare än att man lyfter telefonluren och ringer oss. Vi har knappt några väntetider. Vi följer de senaste behandlingsmetoderna och är uppdaterade med de nyaste inom missbruksbehandlingen.” Ytterligare en rättelse när det är fråga om att komma i kontakt med någon person så om inte jag är alldeles fel underrättad är det telefon 13000 24 timmar i dygnet. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Här är alltså ett bevis på att den ena handen inte vet vad den andra gör! Ledamoten Harriet Lindeman som sitter i regeringen och är ansvarig för den här verksamheten politiskt säger att det här skall vi ta upp i ÅHS-styrelsen om det är på det är sättet, medan ltl Christian Beijar hävdar, förstås, som förespråkare och som varit verksam inom den här verksamheten, insändarskribenten är kanske vikarien för honom, att det här fungerar! Men upplevelsen från brukarna och anhöriga är den att detta inte fungerar. Man säger t.o.m. att det är skillnad mellan klienter och klienter, att det finns något slags förtur, någon form av gräddfil. Så läste jag det. Och ännu värre är det. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man reder ut det här så att man vet vad man talar om. Nu går uttalandena emot varandra.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag upplever att ltl Gun-Mari Lindholm med sitt resonemang förstärker upplevelsen. Vi måste gemensamt på olika plan jobba mot samma mål och inte försöka splittra upp på det sätt som ltl Gun-Mari Lindholm nu gör med sitt resonemang.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

För mig är åtminstone brukarnas och anhörigas upplevelser väldigt viktiga. Jag vet att den som representerar en verksamhet pratar väldigt gott om sin verksamhet. Det är svårt att vara självkritisk. Man värnar om sin egen verksamhet. Men upplevelsen av anhöriga och brukare är väldigt viktig. Jag vill tro på vad de säger och upplever dem det så anser jag att man skall ta det på det absolut yttersta allvar.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm nämnde om att man blir mer tillåtande när man har skrivningen om att ”Kraven blir lindrigare för mindre serveringsställen gällande den ansvariga föreståndarens ständiga närvaro på serveringställe.” När det gäller tent och B-rättigheter skall tent räcka, krav på restaurangutbildning eller minst två års serveringserfarenhet. Det blir inte lättare att få tillståndet, men däremot skall det lite underlätta så att inte hela tiden på ett litet ställe ute på skärgården eller på landsbygden den ansvariga föreståndaren hela tiden måste närvara. I stället för som det har varit att man har haft någon som har varit där men de har egentligen inte varit där för att de inte har haft papper, så är det bättre att man gör att pappren blir enklare att få tag i så att de gör tenten och får utbildningen. Därigenom förenklar vi det, även om du skakar på huvudet. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var närmast frågan om gravida kvinnor som dök upp här. I övrigt tycker jag att det var ett bra anförande som ltl Gun-Mari Lindholm höll. Men när det gäller gravida kvinnor tror jag faktiskt att det är befogat för det har visat sig i utredningar i närregioner också att man börjar tumma på den biten, att man går ut med den här informationen när det gäller alkohol. Jag tror att det är helt okej med det initiativ man har tagit där. Jag kan passa på tillfället att ifrågasätta varför man bara har tagit alkoholen och lyft upp den. Det är därför jag pratar om att man inte har gått fullt ut, att varför nämner man inte tobaksrökning också eller tänker man kasta in det senare. Just nu var det inte med, men ”vi har nog för avsikt” som man ofta säger. Jag tror att det behöver upplysas om både alkohol och tobak bland vissa unga mammor i dag.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag inser att det här behövs. Det är bara det att det är beklämmande att man måste starta informationskampanjer om snart precis allting! Är det nu så att man är så pass vuxen – det kanske är fel att säga det – att man har blivit gravid, så kanske man också skulle kunna ta konsekvenserna. Men jag förstår att det inte alltid är på det sättet. Därför behöver man kanske också en generell kampanj, att man inte endast gör vissa punktinsatser. Det är säkert bra att man har det, men vi får hoppas att man också kommer ihåg att även när barnet är förlöst finns det en tid då man också behöver vara väldigt avhållsam när det gäller både alkohol och andra droger.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Detta är ett svårt och viktigt ämne. När jag säger svårt så bara att förstå omfattningen av problemen är inte så lätt. Är det tre ungdomar med stora narkotikaproblem, när man hör de som jobbar med dem i radion, eller är det 30 eller rentav 60, 70 som vissa politiker säger? Det är oerhört svårt att få reda på hur stor omfattningen av problemet är. Sist och slutligen har det inte så stor betydelse om det är tre eller 30. Dessa tre är minst lika viktiga.

 

När det gäller oppositionens spörsmål kan man ställa sig frågan: Vad är ägget eller hönan? Jag har personligen fått kritik från regeringssidan för att vi skrev på spörsmålet: ”ni visste att meddelandet var på gång”. Men det var nog ingenting som åtminstone vi kände till och jag tror inte någon i den övriga oppositionen heller kände till det. Det råkade sammanfalla.

 

Däremot noterade jag att det fanns en hel del kritik och det tror jag bl.a. hänger ihop med att ledamoten Britt Lundberg bl.a. sade att det mycket var föräldrarnas ansvar. Det sades någonting helt annat i valrörelsen och detta gjorde att många har reagerat. Föräldrarnas ansvar är givetvis stort, det är inte fråga om annat, det är jag den första att understryka. Men jag tror att det spelar ingen roll hur mycket föräldrar gör, ibland går det ändå snett och då är vi inne på samhällets roll.

 

När det gäller spörsmålet kan jag säga att det är vissa formuleringar i motiveringen som kanske är lite onödigt tillspetsade, men däremot tycker jag att klämmen är helt okej och den är egentligen tudelad. Det är för det första att man skall komma tillrätta med nu rådande drogsituation i landskapet, och det har debatten mycket tagit fasta på. Det andra är ”samt att i förebyggande syfte motverka en fortsatt utbredning av drogmissbruket”. Det tycker jag däremot har saknats ganska långt i meddelandet och också i debatten så här långt. Jag skall återkomma till det.

 

När det gäller ungdomarna håller jag med om mycket av det som har sagts, men information om farorna, riskerna, möjligheten att påverka de ungas attityder och stärka deras självkänsla kan inte överskattas. Förebilder är viktiga och de vuxna har ett stort ansvar här. Jag håller också med det som sägs i meddelandet att det är viktigt att sätta gränser och vara konsekvent. När man däremot redan när det gäller barnrådgivningsbesök diskuterar de här frågorna är jag nog ändå av den åsikten att medborgarna, föräldrarna, trots allt har ett sunt förnuft. När man kommer i skolåldern och när man befinner sig i åldersgruppen under 18 år noterar jag också att samtliga skolor har Santplaner. Det finns en gemensam plan för drogundervisning och undervisningen för lärarna nämns, men däremot tror jag att man kunde göra betydligt mera där än vad man har gjort; att det är trivsel i skolan, att det är en stor trygghet i skolan är också ingredienser som är viktiga för att motverka ungdomars eventuella droganvändande.

 

När det ändå, oavsett vad man har gjort, har gått snett nämnde minister Lindeman LVU-lagen, dvs. lagen om vård av unga i Sverige. Jag var mycket tillfreds med det som minister Lindeman sade att man försöker se på möjligheter att lösa detta, trots att det inte är åländsk lagstiftning. Jag har också diskuterat med fältare, med föräldrar som har berörts och flera gånger hört om den fullständiga maktlösheten föräldrar känner när det gäller ungdomar över 18 år. Jag har också hört från fältare om att föräldrarollen ibland kan i sin absolut största välmening slå lite snett: när man t.ex. hade ungdomar på Tolvis tidigare men Rockoff ordnades, så nog måste de väl ändå få komma hem nu när det är Rockoff och när alla andra är där! Konsekvenserna av det har inte blivit riktigt så bra.

 

En sak som blev litet oklar i minister Lindemans presentation gällde det som kallades för den s.k. Maria Ungdom-mottagningen. Det står i framställningen att inför framtiden planerar landskapsregeringen en separat enhet, en s.k. Maria Ungdom-mottagning (24 h) inom Åland hälso- och sjukvård för tillnyktring och avgiftning. Enheten kommer att finnas på sjukhusområdet och fungera senast 2011. Samtidigt sade också den ansvariga ministern att det inte var försvarbart att ha åtta personer, som det skulle krävas, att jobba med detta. Det är mycket möjligt, det säger jag med all respekt, att jag missförstod någonting. Men, ändå, när det gäller akutvård, såsom avgiftning av missbrukare, så har vi den psykiatriska enheten som i dag är vid Grelsby, akutpolikliniken vid sjukhuset och intensivvårdsavdelningarna vid Ålands centralsjukhus.

 

När vi debatterade ÅHS pratade vi mycket om att ”riva murar”, att ha större flexibilitet inom organisationen. Då skall man inte bygga nya. Jag ser att ministern begär replik och det är möjligt att jag har missförstått någonting, men är det så som jag har uppfattat resonemanget är det inte bra.

 

Ett problem som har diskuterats i andra sammanhang som jag tycker att ändå är underordnat i det här sammanhanget är kostnaderna för missbrukarnas hemkommun. Det sägs att alkohol- och narkotikamissbrukare hemmahörande i de åländska kommunerna skall få vård utan att kostnaderna för platsen på behandlingshem drabbar missbrukarnas hemkommun oskäligt hårt. Modellen går ut på att kommunen kompenseras om kostnaderna överskrider en viss gräns. Det var precis samma resonemang som min kollega ltl Brage Eklund förde när det gäller t.ex. specialomsorgen. Jag tycker att det är bra och jag tror också att man måste ta den här modellen i bruk inom andra områden än missbrukarvården.

 

Tittar vi på de resurser som finns i dag kan man från den ena sidan få uppfattningen att allt är åt skogen, att ingenting fungerar och lyssnar man på den andra sidan är allt i toppskick, allt fungerar! Jag har ändå fått uppfattningen att det saknas en viss uppföljning. Jag har förstått det på det sättet att man kan få hjälp i stort vilken tid på dygnet som helst, man kan skickas iväg för avvänjning, men sedan när man kommer ut till den gamla vanliga verkligheten tror jag att det skulle behövas mera resurser. Min uppfattning är att dem det berör är väldigt sårbara just då. Jag tror också viljan att förändra sitt liv kanske är starkast just då, men samtidigt finns de gamla vänskapsbanden där. Jag tror att det skulle vara väldigt viktigt att det fanns en mentor som kunde hjälpa till just då, att det fanns arbete bara att plocka från hyllan, om jag säger så, för många ungdomar lyfter också utkomststöd i dag utan någon större motprestation och jag tror att det är ungdomar som kan vara i riskzonen för droganvändning. Att det alltså finns meningsfullt arbete är också någonting som är viktigt.

 

Till sist, fru talman, sade jag att klämmen var tudelad. Vi pratade också om vad man kunde göra i förebyggande syfte och det har jag lite saknat i den här debatten. En meningsfull fritid är också väldigt viktigt om man skall kunna motverka den här typen av problem. Idrott och kultur var någonting som vi bl.a. i vår senaste tidning från Ålands Framtids sida tog upp. Det är oerhört viktigt att man har en meningsfull fritid. Jag har själv kommit i kontakt med bl.a. simning. Vi vet att är det någonting som finns i det här landskapet så är det bassänger, men det finns inte tillräckligt med ledare. Många barn och ungdomar får vänta länge. Barnfiolen var någonting som nämndes. Musikinstitutet, där är det inte bara lärare och ledare utan det är också utrymmesbrist. Gymnastiken, där är det också långa köer för att komma in.

 

Vi har sagt det tidigare och jag vill avsluta med att säga att penningautomatmedlen måste i första hand gå till barn och ungdomars fritidssysselsättning i stället för att supporta Åbo Svenska Teater och vart nu pengarna går ibland. Det är fel prioritering och jag är förvånad över att inte flera har tagit upp vikten av en meningsfull fritid om vi skall kunna motverka drogproblematiken.

 

Det fanns önskemål om att ärendet skulle bordläggas till den 12 mars så jag föreslår det.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det var fråga om Mini-Maria. Det var ett missförstånd på det sättet att vi i arbetsgruppen hade hoppats att vi skulle kunna skapa en provisorisk Mini-Maria i dag redan ute på Grelsby eller i anslutning till akuten, där det fanns en dygnet-runt-verksamhet redan i dag så att man bara kunde sätta dit en resursförstärkning. Gör man det helt separat måste man bygga upp allt, och då tyckte vi att det behövdes minst åtta personer. När vi nu planerar det är i det i samband med den psykiatriska enheten som är planerad bakom Åland centralsjukhus. Då blir det ett samarbete, en möjlighet att utnyttja personal på ett annat sätt. Så är det alltså tänkt att fungera.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det blev lite klarare nu. Jag reagerade när jag läste texten. Maria ungdom är någonting som är väldigt bra, men det är någonting som finns i Stockholm. Där finns ändå större problem och ett större befolkningsunderlag och då tänkte jag att det är så oerhört typiskt att finns det någonting österut eller västerut så skall man försöka kopiera samma sak på lilla Åland, och det fungerar inte riktigt. Men om jag förstod ministern rätt så pratades det om Mini-Maria nu, det är ett nytt begrepp för mig, då är det kanske ändå ganska långt en samanvändning av personalen och då tycker jag att det är okej.

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi kan inte ta modeller direkt från Finland eller Sverige. Det har vi mycket ofta diskuterat, utan vi måste våga hitta våra egna lösningar. Eftersom Åland är så litet och eftersom behoven ändå finns måste vi våga göra lite annorlunda och samarbeta på ett annat sätt än man kanske behöver göra på annat håll. Det här är ett sätt. Jag hade personligen hoppats att man skulle ha kunnat skapa det här i ett tidigare skede. Nu är vi på väg dit på därför att Grelsby på grund av sina andra eländen måste planera om sin verksamhet och är öppen också för sådana som inte är rena i dag. Det finns nu en betydligt bättre möjlighet än för ett antal månader sedan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson höll ett bra anförande. Han kom också fram till problemet som finns när man avbryter vården eller kommer hem från vård, att det är ett väldigt känsligt läge i vårdkedjan. Vi har från liberalernas sida tagit ett väldigt kraftfullt initiativ: det var där som våra lotsar kom in och en stor del av miljonen skulle satsas just på vårdkedjan. Den andra svagheten är, som jag har nämnt här flera gånger, att det är svårt att få in folk i kedjan. Där behöver man också ha en puff förutom lagen om omhändertagande. När det gäller tvångsomhändertagandet upplever jag det emellanåt som en dimridå från landskapsregeringen, att man säger att vi är hopplöst bakbundna här, vi klarar inte av att göra någonting för att vi inte har lagen. Vi har den möjligheten för personer under 18 år; då är det inte några problem, men man höll på att låta det glida ur handen. I Sverige har man enorma drogproblem i dag, fast Sverige har lagen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens om det, ltl Åke Mattsson, att om man avbryter vårdkedjan, om jag använder ltl Åke Mattssons uttryck, så är det inte bara det att man lämnar den det berör vind för våg utan också de relativt stora insatser som samhället har gjort hittills blir också många gånger bortkastade. Jag har försökt sätta mig in i det här och har kommit fram till att här tror jag att vi har en lucka. Därför var det förslag som ltl Åke Mattsson och liberalerna gav under budgetbehandlingen bra. Vi var också inne för det. När det gäller LVU-lagen, lagen om vård för unga, har man denna möjlighet när man är under 18 år, men jag pratade om ungdomar över 18 år. Där har jag också hört att många känner sig maktlösa som föräldrar.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag blir lite frustrerad för jag tycker att vi har många möjligheter här att gå vidare när det gäller att jobba med den här frågan, bl.a. fängelse. Vi kan tvinga folk till ganska mycket under den här tiden. Nu är det fullständigt bortkastat, man sitter där inlåst fast ett år, får ingen psykologhjälp, ingenting överhuvudtaget. Du sitter och tittar på en vägg; även om du vill ha det är det inte säkert att du får det, sedan kastas du ut helt abrupt, inga permissioner eller någonting, över en natt åker du ut från fängelset, ingen kontakt har etablerats före härifrån Åland. Vi har fyra-fem stycken som far in och ut ur fängelset just nu och det är väldigt tunga missbrukare, men man gör absolut ingenting åt dessa personer, vad jag känner till. Det är det jag blir upprörd över för de här människorna skall få leva och ha ett kvalitativt liv, framför allt överleva ett tag till.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det ligger säkert mycket i vad ltl Åke Mattsson säger även denna gång. Problemet är igen, som det ofta är när vi diskuterar lösningar, att det här är inte vår behörighet. Den dag som Åland är självständigt kommer ltl Åke Mattsson och jag att sida vid sida att även kunna lösa den här problematiken, men nu sitter vi vackert där vi sitter!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett bra anförande som ltl Anders Eriksson hade. Det var bara en sak som jag vill varna för. Det är just det här att lägga in på t.ex. intensivvård eller akutvårdsavdelningen på ÅHS påverkade missbrukare. Har man jobbat några år inom missbrukarvården, i synnerhet på intagningsavdelningen, som jag faktiskt har gjort vet man vilka problem det är. Man måste t.o.m. ibland när de är riktigt påtända och höga ha polishjälp för att klara av dem, så man skall också tänka på att hos oss kommer t.ex. akutmottagningen, också intensiven, att användas av ltl Anders Eriksson om vi behöver akutvård utan att vi är påverkade.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är där är också någonting som i vissa fall äger sin riktighet. Det är inte fråga om annat. Jag ville peka på att som situationen är finns det ändå tre instanser där man kan få vård, där man kan bli omhändertagen. Det är ingen som blir lämnad vind för våg. Det är klart att sett ur personalens synvinkel och även dem som berörs kanske inte möjligheterna och omhändertagandet är det bästa, men å andra sidan kan vi inte ha en specialinstans med dygnet-runt-bemanning som kanske anlitas varannan vecka eller någonting sådant. Det är fullständigt omöjligt. Vi måste ändå se problemet som det är.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Anders Eriksson till viss del. Jag skulle vilja ha ett speciellt utrymme, en lokal, där man tar hand om dem och att ledig personal från andra platser kan gå dit. Jag tror att ltl Lagerberg och jag har jobbat på samma ställe, att har man någon gång sett det här så vet man hur det skulle kunna gå. Kanske Åland är så litet att problemet inte blir så stort, men man måste tänka på det i alla fall.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller möjligheterna att få ett speciellt utrymme, en speciell lokal, så tror jag inte att det är något större bekymmer för är det någonting som den åländska hälso- och sjukvården har varit duktiga på så är det att bygga i varje fall! Om jag förstod ansvarig minister rätt så kommer det också att bli på detta sätt. Ltl Sune Mattsson och jag får väl avsluta replikskiftet med att konstatera att till viss del är vi överens, ganska långt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Efter denna långa debatt kan jag konstatera det program som landskapsregeringen har anvisat ger mig en bild att det är ägnat att kritisera och sabla ner därför att man kan och vet bättre själv. Det senaste anförandet av ltl Anders Eriksson känner jag ändå att innehåller en väldigt stor del av konstruktivitet och framåttänkande.

 

Jag tycker att det känns som om det är viktigare att kritisera i nuläget i lagtinget än att samarbeta. Jag tycker att den här frågan är så pass allvarlig för det åländska samhället att vi måste kunna samarbeta och hjälpas åt samt där alla har någonting man kan hjälpa med, en del har mera och andra mindre. Men utan samarbete kommer vi heller inte i den här frågan att åstadkomma någonting mera än i andra svåra frågor.

 

Man får t.o.m. känslan av att det finns politiker som anser att landskapsregeringen i princip skulle tycka att det är okej med det missbruk som förekommer. Man får lätt den känslan av de uttalanden som har hållits här. Då vill jag nog verkligen säga att är det så illa att man beskyller t.o.m. landskapsregeringen för att stå bakom att vi har ett så stort missbruk i samhället tycker jag att det är mycket allvarligt.

 

Jag tänkte gå in på någon form av analys av nuläget. Vi har fått mycket information till lagtinget, framför allt som deltagare i finansutskottet och säkert också i social- och miljöutskottet kan man i samband med olika frågeställningar få information från de aktiva inom missbrukarvården om hur världen ser ut och få veta att vi har stora problem. Då kan man ställa sig frågan: Är problemen större på Åland än i vår omvärld eller lever vi bara mitt i världen och blir påbackade alla problem som alla andra har? Jag är inte kapabel att säga att det är si eller så, jag tror att det finns både och. Men Åland finns mitt i smeten. Ingenstans i Norden passerar så mycket transittrafik som över och genom Åland, därav tror jag vi har ett problem.

 

Jag tycker det skulle vara viktigare att inrikta sig på frågan: Varför väljer en ungdom en dag, en kväll, en natt, en morgon, när som helst, att ta den första trippen? Vad är det som får en ungdom att göra detta i stället för att, som de flesta, se fram emot skolgång, examen, arbete, familj, bil, båt och hus. Någonstans har denna person kommit underfund med att de här målen antagligen är ouppnåeliga för mig, kanske det är det som gör det. Kanske det redan börjar när man går i dagis, kanske det redan börjar när man går i lågstadiet, kanske det börjar senare, inte vet jag. Men någonstans på vägen händer det saker med en person som får en välja att den här utvägen. Vad kan man då göra?

 

Jag tycker att programmet som landskapsregeringen har kommit med är väldigt bra. Men det finns kanske möjligheter att förbättra det. Jag tycker att rådgivningen som sådan är bra, men jag tror att den är otillräcklig, den bör vara mera omfattande, mera personinriktad, individinriktad, redan när man upptäcker problemen. Vi har massor med stödpersoner redan i dagisverksamheten, i skola och hela vägen upp för personer med olika problem. Jag tror att man borde sätta mera resurser på rådgivning, informationen och kontakter i dagis, skola, yrkesskola, gymnasiet osv., framför allt involvera föräldrarna att de också känner sitt ansvar. Kanske har man bara klarat av att gå ut högstadiet med ett betyg så att man slapp ut och att komma in i någon form av yrkesutbildning är kanske ett mål som man då inte ser. Vad skulle då vara det viktigaste? Jo, att få hjälp förstås, och den hjälpen är i första hand en arbetsplats, en arbetsplats med en drägig lön så att man kan räkna ut vilken dag man har råd att köpa sin första bil, som man som 18-åring antagligen har som första mål,  sedan praktikplatser, yrkesutbildning inom företag, lärlingsutbildning osv. Jag tror att vi måste ha en mycket mera öppen attityd här. Det har alltid funnits personer och individer som inte har klarat skolgång av olika orsaker, men jag tror att samhället var mera öppet och anammade personer av den här kalibern samt tog in dem i arbetslivet, och många av dessa personer har blivit duktiga praktiker, jobbat med praktiska jobb och tjänat ihop pengar till sin första bil. Men där tror jag vi har en stor spärr, en lucka i dag. Man klarar inte av detta. Vårt samhälle har blivit så krävande att detta utrymme inte längre finns. Det här drabbar också äldre personer som blir arbetslösa i dag. Det är väldigt svårt att komma tillbaka till en ny arbetsplats om man inte har en gedigen utbildning.

 

Man kritiserar också de resurser som finns. Jag har fått en bild i dag av att de resurser som finns är tillräckliga, blott man kommer i kontakt med dem. Kanske ett av problemet är att resurserna är uppdelade på olika huvudmän. Här har vi samma sak som ltl Anders Eriksson var inne på när han jämförde specialomsorgen, att huvudmannaskapet i det ena fallet faller på kommunen, och vi vet hur kommunernas ekonomi ser ut i dag. Förhoppningsvis skall den bli bättre och i nästa fall när man är så långt kommen att man blir en klient till ÅHS är huvudmannaskapet landskapsregeringen. Men vägen mellan dessa båda är som en sicksackhistoria och därför är det stor risk att varje gång man passerar gränsen trillar man mellan stolarna. Ett samarbetsinfo eller överföring av huvudmannaskapet till en mera central funktion borde man fundera på.

 

Den sista möjligheten, som jag ser det, är möjligheterna till tvångsvård. Tyvärr tycker jag att det är det absolut sista halmstrået. Det har redan gått för långt, här man har kommit till det stadiet då ett fåtal går att rädda, man har förorsakat sådana familjetragedier redan i det här skedet, så detta är den sista utvägen, det sista halmstrået som kanske lyckas lika sällan som alla andra ingrepp. Det är dessutom, som det har konstaterats en rikslagstiftning, så vägen dit är kanske lite längre. Man har konstaterat samma sak där, men jag vet inte, det skulle säkert vara en fördel om någon kunde räddas även i skedet med tvångsvård.

 

Jag tycker att vi borde mera inrikta oss på att komma underfund med att så få som möjligt skall välja detta som en utväg i livet och i stället få tag i en morot någon gång nu och då så att man kommer vidare med ett normalt liv och skaffar sig arbete och familj.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett mycket bra anförande som ltl Jan-Erik Mattsson. Framför allt i frågan om samarbete har vi en nära samsyn. Det tyckte jag var bra talat och det var precis det jag efterlyste också. Vi skall samarbeta i den här frågan och vi skall jobba gemensamt med den och för samma målsättning, men inte komma med ett handlingsprogram här i salen och säga att vi skall stå och applådera det högljutt om det är så att det inte passar. Har man inte samarbetat före och velat diskutera och ta till informationen så får man den här biten också. Det är regeringen som väljer om man samarbetar eller inte, det är inte oppositionen. Användningen av droger är vanligare på Åland och vi har problem med tunga missbrukare just nu. Tittar man på populationen som använder subuxonevård är det 0,6 promille som använder det på Åland men 0,2 i hela Finland; vi har tre gånger större användning av den tunga medicineringen av väldigt svårare missbrukare. Problemet är hur många tunga missbrukare man har. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

När jag diskuterar samarbete i den här frågan är det klart att allt samarbete av godo, om vi säger så. Jag kritiserar kanske ltl Åke Mattsson när jag tycker att han hellre slår regeringen i skallen än samarbetar i den här frågan med positiva insikter. Jag anser att resurserna som finns i samhället samorganiseras på ett effektivare sätt så att man inte behöver riskera att trilla mellan stolarna när man har varit i kontakt med den ena men sedan i nästa skede hamnar i kontakt med den andra. Det är det samarbetet som jag vill ha. När det gäller statistiska uppgifter om hur många som använder det ena och det andra tror jag inte ltl Åke Mattsson är kapabel att avgöra om det är kraftigare eller högre på Åland än i omkringliggande regioner. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Detta med samarbete stannar inte bara med den här biten för det var egentligen jag som kritiserade och gick till anfall och ifrågasatte för mycket. Men har man lyssnat lite så listade jag själv ett tjugotal saker som man kunde jobba med vidare och jag noterade också att det var bra saker, men jag tog naturligtvis fram det negativa här. Jag brinner för den här saken, det betyder mycket för mig och jag tyckte att det var kränkande att vi kommer med tio bra punkter i våra finansmotioner och man röstar ner dem. Det kallar jag inte samarbeta, det kallar jag inte att är en samsyn, man ger dem inte något erkännande på någon punkt. Nu tror man att vi skall ta emot programpaketet som på julafton och vara glada, man säger ingenting före, så kommer man hit och öppnar paketet och tror att vi skall jubla över det. Om julklappen då är ett par gamla dåligt stoppade sockor så kanske man inte är så glad! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att liberalernas oförmåga att regera visade sig efter deras besök i landskapsregeringen. Nu måste man försöka regera genom hemställnings- och finansmotioner. Alla som har suttit i Ålands lagting vet att den vägen regerar man inte. Jag tror att minister Lindemans dörr nog står öppen för alla som sitter i lagtinget, inklusive ltl Åke Mattsson, om han vill delge henne sina synpunkter och åsikter. Jag tror inte att det är förbjudet. Men jag tycker att när landskapsregeringen kommer med ett i stort sett mycket bra program över de åtgärder som man anser att är nödvändiga så kan man väl i stället för att slå landskapsregeringen i skallen och säga att de är dumma i huvudet pusha på dem och säga att ni kan göra det plus det här till!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Jan-Erik Mattsson var inne på att med tvångsvårdslagen kan man komma in tidigare och rädda fler. Det stämmer. Man kan räkna upp beroende i fyra faser: nyfikenhet, förälskelse, beroende och trötthet. Det är tyvärr så att man når dem i trötthetsfasen. Med en tvångslagstiftning kunde man gå in och agera mera med hårdare nypor; innan man kommit till beroendefasen kan man med tvångsvården lyckas att få dem friare och förhoppningsvis en lindrigare behandling. På så sätt ser jag tvångsvårdslagstiftningen som en stor fördel, att kunna agera betydligt tidigare.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har ingenting i sak emot om man kommer underfund med att det som ltl Göte Winé säger att man även i ett tidigt skede skulle kunna komma in och rädda ännu flera med tvångsvård. Jag skulle vilja få utrett: varför valde man att hamna i den där situationen. Jag tror att med personella resurser skulle man kunna rädda betydligt flera om man ser tendenser och ser problemen. I stället för att välja den första lyckotrippen skulle man välja arbete, familj och en vettig framtid.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt som att lägga till personella resurser utan det är just det att det är den här kompisen som man respekterar, och det är inget fel på den, den ser helt reko ut, den är fräscht klädd, man ser upp till den, så varför skall man då lyssna på den personella resurserna som bara pratar en massa dynga som den tycker att vi vuxna gör. Därför är det så viktigt ibland att man får ta bort den från det här umgänget och verkligen ta en diskussion så att den inser vart den är på väg. Men det krävs mycket långa och jobbiga diskussioner för att komma dit; då är det bättre att man är borta från det här. Det finns en som har jobbat otroligt bra på det här viset på Åland.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har inte uttalat mitt motstånd till tvångsvårdslagstiftning och är det så att det är ett medel – det sade jag också i mitt anförande – så tycker jag det är en fråga som man kan börja driva. Vi har en riksdagsmannavalkampanj för tillfället med flera kandidater här i salen, så det är kanske en fråga för dem att börja driva mera aktivt eftersom det är rikslagstiftning det handlar om. Dagens debatt har inte handlat om den här frågan. Mitt anförande var inriktat på förebyggande, att åstadkomma att så många ungdomar som möjligt inte väljer den här kortsiktiga vägen till lycka och den långsiktiga vägen till fullständig katastrof.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Debatten börjar bli sen men innan jag kommer in på mitt egentliga anförande måste jag lite grand kommentera ltl Jan-Erik Mattssons mycket sympatiska inlägg i den alkohol- och narkotikapolitiska diskussionen, framför allt hans syn på varför ungdomar hamnar i alkoholanvändning, på vilket sätt man borde förhindra det eller på vilket sätt man skulle kunna stimulera ungdomarna. Det finns olika resurser att jobba med de här frågorna, men i den här diskussionen om alkohol glömmer man en sak och det är vi vuxna och vårt beteende. Det är det som ungdomarna tar efter. Det är där som vi alla, inklusive mig själv, måste se oss själva i spegeln. Hur beter vi oss? Det är klart att ungdomarna beter sig därefter. Så är det! Ofta försöker man lyfta ut ungdomen från vuxenvärldens sfär och säga att hur skall vi göra med den här unga personen för att den inte skall börja använda alkohol? Vi måste själva se över vårt eget alkoholbeteende och då blir det genast mycket mera komplicerat. Frågeställningen är på intet sätt ny och den har alltid diskuterats, men på något vis tar den slut när man kommer till att vi skall se över vårt eget beteende när det gäller konsumtionen av alkohol.

 

Fru talman!

När det gäller frågan om vård och behandling är det också en intressant diskussion. Man kan dela upp den i två delar: den medicinska delen som ÅHS skall ta hand om behandlingen i övrigt är den kommunala missbrukarvården. Det är mycket en pedagogisk fråga och jag vet att alla inom de olika organisationerna samarbetar mycket väl, så lite överdrivet tycker jag att diskussionen är att man ungefär inte vet vad den vänstra handen gör, utan nog jobbar man hela tiden och har jobbat i många år och skapat olika nätverk. Det är viktigt att den kommunala behandlingen av missbrukare fortsättningsvis är i kommunal regi. Det är en social verksamhet som också tangerar och har en lättare koppling till kommunens övriga sociala verksamhet som då också förstärker behandlingen just genom att den befinner sig i kommunal regi.

 

Fru talman!

Den alkohol- och narkotikapolitiska diskussionen under de senaste åren har varit intensiv och livlig såväl bland allmänhet som förtroendevalda. Det folkliga engagemanget har ökat. Nu senast kommer det att anordnas stödkonsert för att stöda föreningar och organisationer som arbetar med drogfrågor. På det politiska planet förs en aktiv debatt i drogfrågorna som bl.a. dagens debatt i lagtinget är ett uttryck för. De senaste årens intensiva arbete på olika plan med drogfrågorna har lett till att myndighetsnätverket, alla de som i sitt arbete kommer i kontakt med droger, har utvecklats och det framgår tydligt i programmet. Ur lagstiftningssynpunkt är det bra att fundera på en egen tvångslagstiftning på Åland. Men oberoende av det så anser socialdemokraterna att frågan är högprioriterad och en åländsk socialdemokratisk riksdagsledamot i Finlands riksdag kommer garanterat att stenhårt arbeta för en tvångslagstiftning som berör omhändertagande av missbrukare och framför allt unga missbrukare i Finland. De sociala myndigheterna måste i ett akut skede och under vissa omständigheter av missbrukarens drogsituation ha möjligheter att tvångsingripa för att förhindra en befarad livsfarlig situation.

 

Dessutom anser jag att det är lagtingets primära uppgift att se till att de myndigheter som arbetar med drogfrågor som främst social-, hälso- och sjukvården samt polisen får tillräckligt med resurser i arbetet för bekämpandet av droger och dess konsekvenser. Det är också vår moraliska skyldighet att se till att det kommer tillräckligt med pengar till vård och behandling av missbrukare och det tycker jag att den här landskapsregeringen har tagit ansvar för. Däremot anser jag inte att det är lagtingets uppgift att besluta att ingående behandla behandlingsformerna, utan det är de professionellas uppgift och kompetens. Det gäller ju också i all annan vård och behandling inom social-, hälso- och sjukvård. Jag tycker att det är ett bra grepp från den tillsatta kommittén att man inte helt utarbetat ett nytt alkohol- och narkotikapolitiskt program utan att man har reviderat det tidigare och tagit med de saker som har fungerat bra också kompletterat det i det nya programmet.

 

Alkoholen är som känt inkörsporten till användandet av andra droger. Vi på Åland kommer alltid där att leva i en dubbelmoral, dels är vårt samhälle ekonomiskt beroende av skattefri alkoholhantering för vårt välstånd, samtidigt som vi skall arbeta för att minska alkoholkonsumtionen och höja alkoholdebutåldern. Det har också framkommit i debatten i dag att trots dessa motsatser är det ändå positivt att berusningsdrickandet bland personer i åldern 18-24 år minskat betydligt sedan 2001, medan konsumtionen bland 18-69 år är oförändrad. Överlag tycker jag ändå att det sups mycket i vårt samhälle. Det har naturligtvis att göra med vår alkoholkultur, som jag tidigare varit inne på. De senaste decennierna har vi gått in för en mer mellaneuropeisk alkoholkultur, där antalet utskänkningsställen och tillfällen hela tiden ökar. Med bl.a. hänvisning till turistverksamhet och olika offentliga nöjesarrangemang är det alltså en svår balansgång att dels göra alkoholen mindre tillgänglig för olika grupper samtidigt som försäljnings- och utskänkningsställen ökar och som grädde på moset ha en målsättning att minska totalkonsumtionen av alkohol.

 

Jag noterar att i programmet sägs att idrotts utövande och alkohol inte hör ihop. Det är väl så att idrottsevenemang, i alla fall de flesta, och alkohol är de enda alkoholfria miljöerna i samhället. Därför är förslaget alldeles utmärkt om krav på att en alkohol- och drogpolicy införs från år 2007 för föreningar och organisationer med barn- och ungdomsverksamhet som får penningautomatmedel för sin verksamhet.

 

Det är bra att programmet upptar ett resonemang om förändrad serveringstid för nattklubbar och pubar. De flesta av oss är medvetna om att alkoholutskänkningsställen som är öppna till kl. 04.00 inte inverkar begränsande på alkoholkonsumtionen och är till nackdel för folkhälsan.

 

Det krävs fortfarande en attitydförändring på synen att köra bil berusad. Det är alltför vanligt förekommande att folk kör berusade i trafiken, dessutom med höga promillehalter. För dem som åkt fast för grovt rattfylleri eller flera rattfyllerier under mindre än en treårsperiod har sedan år 2000 krävts genomgången kurs i ”Alkohol och trafik” för att erhålla ett förnyat körkort. Kursverksamheten har pågått sedan 2000 på basen av en landskapslag och genomförts i samråd med A-kliniken, ÅHS och polisen. Nu vore det skäl att utvärdera resultatet av årens kursverksamhet och utreda om den har haft någon avhållande effekt på återfallen till rattonykterhet. Som jag tidigare sade är det en egen åländsk lagstiftning som ligger till grund för kravet på genomgången kurs föra tt få sitt körkort på nytt efter rattfylleridom. Åland har där varit en föregångare. Förslaget tillkom i tiden av undertecknad, då det inte enligt gällande lagstiftning går att döma folk till vård. Men så småningom kanske vi kommer dithän att vi får en framtida lagstiftning där man kan döma rattfyllerister till vård. I det fallet kommer troligtvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten i Finlands riksdag att initiera en utredning om att kunna döma rattfyllerister till vård.

 

Fru talman!

Det har också hänvisats till mina synpunkter när det gäller alkohol och graviditet. Det var inte några komplicerade synpunkter jag hade på det, men jag kunde konstatera att för 25-30 år sedan var det en annan attityd bland gravida kvinnor till alkohol än vad det är i dag. Jag påpekade i samband med utarbetande av programmet att det skulle vara viktigt att på nytt lyfta fram frågan att alkohol och graviditet inte hör ihop. Det gäller också hela familjen i den situationen.

 

Fru talman!

Jag har medvetet hållit mig kring diskussioner som berör alkoholen. Dels är den vanligt förekommande och det finns all världens synpunkter hur mycket eller hur lite kan eller vill man dricka och vilket sätt som är det bästa att behärska det. När det berör narkotikan råder en fullständig politisk enighet, åtminstone som jag har uppfattat det, att huvudmålsättningen är ett narkotikafritt Åland. Som känt är narkotikan en olaglig drog och olaglig att använda, så det råder ingen tvekan om att samröre med narkotika är en kriminell verksamhet som på allt sätt måste bekämpas. Som jag tidigare sade har myndigheterna under de senaste åren utvecklat ett starkt myndighetsnätverk för att bekämpa narkotikan och dess konsekvenser.

 

Alkohol- och narkotikapolitiska programmets avsnitt om vård och behandling klargör var man bör förbättra resurserna och det gäller främst tillnyktringen och avgiftningen av drogmissbrukare, där jag uppfattar att Ålands hälso- och sjukvård, som ansvarar för den verksamheten, har en klar målsättning på vilket sätt det skall åtgärdas genom en separat enhet för tillnyktring och avgiftning som placeras i anslutning till psykiatrins nya utrymmen vid sjukhusområdet , som beräknas vara färdigbyggda år 2010 eller 2011. Viktigt i det sammanhanget är att byggandet av den psykiatriska enheten då inte heller försenas. I dag saknas det som känt en tillnyktringsenhet medan avgiftningen sker vid Grelsby sjukhus och sjukhuset i Mariehamn.

 

När det gäller öppenvårdsbehandlingen har den senaste tidens drogdebatt givit vid handen att de professionella som arbetar inom behandlingen anser att tillgängligheten är god och att det finns resurser inom vård och behandling av drogmissbrukare. Det har jag också hänvisat till i replikskiftet. Det måste ändå ses som ett erkännande till oss politiker att vi har tagit vårt ekonomiska ansvar. Sedan är det naturligtvis så att såväl bekämpandet av narkotika, vård och behandling totalt sett är svårt att komplicerat, och att det inte finns en perfekt lösningsmodell i hela världen gör att vi naturligtvis inte kan slå oss för bröstet, utan det är det gemensamma arbetet i vårt åländska samhälle att förhindra att narkotika finns i samhället, att det används och se till att de som drabbas får vård och behandling som kräver att vi alla tar vårt ansvar.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är intressant att frågan har dykt upp om att vi skall försöka få en tvångsvård till Åland och vi kan också berätta att vår kandidat till riksdagen är väldigt duktig på det här området. Han är dessutom jurist och kommer kanske därför att med stor sannolikhet sitta i grundlagsutskottet, vilket kommer att ge honom stora möjligheter att påverka den här frågan. Det är en bra sak för framtiden. Man pratar om att det är ett fungerande bra program vi har och då undrar jag om det har utvärderats eller är det ett tyckande? Nu står också ltl Christian Beijar här och säger att det är ett fungerande bra program. Vad har fungerat i det och vad har inte fungerat? På andra områden skall man utvärdera sina program och också det här programmet skall utvärderas, men här konstaterar man bara att det är ett bra program. Jag tycker att det hade varit väldigt bra om man hade låtit någon utomstående titta på det och utvärderat det.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman! Jag tycker att programmet är bra på den grund som jag har sagt tidigare till ltl Åke Mattsson. Det är reviderat, man har tagit del av de goda sidor i programmet som bl.a. också regeringar där liberalerna har suttit med och kompletterat det med nya erfarenheter och kunskaper i de här frågorna. Det har man kompletterat och satt ihop till ett program. Däri ligger en stor styrka.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag talar om att man går igenom programmet. Vad har gjorts? Vad har inte gjorts, vad kan göras bättre? Bit för bit och att någon utomstående tittar på det. Det är det jag pratar om. Man har inte tagit in någon utomstående utan det är två personer som man har haft som har tittat på det, två tjänstemän som man har hört. Det finns mycket här som dyker upp. ”Det kommer att övervägas”, står det i ett handlingsprogram om öppethållningstiderna. Varför kan man inte, om man har hållit på med det ett år, säga att det här tänker vi göra. Det är snart nyval. Jag tror inte att man kommer att överväga någonting före nyvalet utan den här regeringen konstaterar att vi har inte tillräckligt med handlingskraft för att göra någonting åt detta, men vi skickar en signal till nästa regering att de kanske kan överväga och göra någonting åt det, för vi klarar inte av att ta ett beslut om vi skall stänga klockan två eller klockan fyra! Så tolkar jag det med att det står att det kan övervägas. Det är därför jag reagerar lite negativt på programmet.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman! Jag delar inte ltl Åke Mattsson resonemang kring den här frågan.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

När ltl Christian Beijar inledde sitt anförande tog han upp detta med förebilder och jag tycker att det är en väsentlig del som jag också delvis var inne på. Förebilder kan vara bra och dåliga. Det finns både och. Föräldrar kan vara bra och dåliga förebilder, media kan vara en bra och en dålig förebild. Vi har bl.a. stora rubriker om snapstävlingar, vem har vunnit den i år osv. Det kan knappast syfta till ett nyktrare samhälle att arrangera en snapstävling. Vi har också andra vuxna i vår omgivning, andra unga. Jag är ute efter att någon skall se när ett barn har en dålig förebild och avslöja det. Det var det jag var inne på att man måste försöka lyfta upp: vem är det som ser det och när man ser det? Vem är förebild eller vad är det som har gjort att den här ungdomen tänker välja fel väg? Vi måste nog anfalla eller försvara oss eller våra barn på alla fronter, det går inte att sätta in en punktinsats här och en där utan vi måste sätta in insatser på alla fronter. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman! När det gäller frågan om stöd är min uppfattning att om man tar t.ex. barnomsorgen har man utvecklat väldigt mycket resurser just inom barnomsorgen och grundskolan när det gäller att upptäcka barn som far illa. Det finns färdiga strategiprogram för hur man skall gå tillväga om man upptäcker den här situationen i t.ex. i dagis eller i skolan. Man har övergångsprogram mellan dagis och skola för att göra det så bra som möjligt för barnen, så det finns alltså en väldigt stark medvetenhet kring detta. Men den stora delen är att folk inte vill ingripa rent allmänt, man vill inte ta sitt ansvar som vuxen i den här situationen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är just kärnfrågan här: När upptäcker någon det som vågar ta i ärendet? När blir det upptäckt av den sådan person som har en sådan plats i barnets eller den vuxnes närvaro att man vågar ta itu med problemet. Det är just det som är kärnfrågan, det är just då som man kan få personen i fråga att välja den rätta vägen eller hamna på fel väg. Jag tror inte att de resurser som i dag finns i dagis och skola är tillräckliga just med beaktande av kommande drogmissbruk osv. Jag tror att det finns så många andra problem som man också har att ta itu med, så det här blir lite överskuggande. Jag tror att vi i sak är helt överens om att det fordras starka åtgärder på alla fronter, både i skola, dagis och ännu högre upp.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

När det gäller barnomsorgen och skolan tycker jag att man under de senaste åren verkligen har satsat på detta. Som jag redan sade i en replik har man klart uppgjorda skriftliga handlingsprogram för hur man skall jobba med dessa frågor.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

I sitt förtjänstfulla anförande kom ltl Christian Beijar in på tvångsomhändertagandet. Han berättade att om socialdemokraterna vinner riksdagsvalet så kommer deras ledamot att driva den här frågan. Jag vill säga på vår kandidats vägnar att så är fallet även här. Detta är en behörighetsfråga; först måste vi få behörigheten hit till Åland och sedan kan vi göra det.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det där låter bra. Jag kan berätta att i slutet av nittiotalet när omsorgsministern i Finlands riksdag Eva Biaudet var hit till Åland och hälsade på tog vi fram som ett förslag från de åländska socialarbetarna att man skulle gå in för att stifta en lag om tvångslagstiftning av unga missbrukare, men det hände ingenting.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Det är som sagt fråga om att få över behörigheten på detta område så att vi kan stifta lagen här. Det finns två sidor; en del tycker att det här skulle vara bra och så finns det sådana som inte tycker att det skulle vara bra. Man måste sätta in alla insatser och är det här någonting som gör det möjligt för oss att bekämpa narkotikan är det självklart att vi också ställer upp på det, och det kommer också vår riksdagsledamot att göra om han blir vald.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ett förtydligande. När det gäller Finlands riksdag kan man omedelbart sätta igång det arbetet eftersom man där har lagstiftningsbehörigheten. Det är det jag menar att vår riksdagsledamot kommer att göra. När det är fråga om Åland måste man, som har framgått här, först utreda möjligheterna att överföra lagstiftningsbehörigheten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Efter så här många timmars debatt om droger är det väl ganska svårt att hitta någonting som inte någon annan har sagt tidigare. Flera av talarna har redan fått upprepa sig och talat om det som tidigare har sagts. Eftersom klockan är mycket skall jag korta ner det med några saker som jag direkt har tänkt på.

 

För det första anser jag att vi på Åland, som tidigare sagts, en väldig dubbelmoral när det gäller sprit och tobak också. Vi är livrädda att vidta en åtgärd som skulle göra att möjligheterna att sälja skattefri sprit och tobak till Åland skulle begränsas; vi gör allt för att försöka kringgå det och vi är oerhört rädda om det tack vare den viktiga sjöfartsnäringen som vi är beroende av. Det är ett hymlande, man skall inte säga det för man kan störa det som är, men sant är det att vi har en dubbelmoral i det fallet.

 

Det har diskuterats i dag av många talare en tidigare stängning av restauranger. Jag är nog av den åsikten att det skulle man gott kunna göra. Man har nämnt vinterhalvåret, men jag tror att även på sommarhalvåret därför att – om vi tar vintern – om jag går på restaurang mellan två och fyra, så inte ser jag så mycket turister på den restaurangen. Okej, att det ger restaurangen lite pengar att köper någonting men inte är det förenligt med att man skall minska spritkonsumtionen, absolut inte. Inte tror jag heller att det ger så mycket för turismen. Jag fick ett samtal i morse och till Thailand är det en person som har varit många gånger, första gången var han där för 12 år sedan och då hade man öppet till fem på morgonen. Sedan gjorde man en utredning om vilka personer som satt där mellan två och fem och kom till att det var mest thailändare. Turisterna, i den mån de satt där, var ordentligt påverkade och de såg inget behov av det. Sedan kopplade de ihop det på ett sätt till. De kom på att de turister som satt på restaurangen till klockan fem på morgonen gav ingenting till övrig turistverksamhet, butiker, kaféer osv. dagen efter; de låg hela dagen. För det turistiska i sin helhet var det ingen fördel, möjligen för någon  av restaurangerna. Jag har aldrig tänkt i dessa banor, men så är det faktiskt. Jag vet själv när jag går hem klockan fem från någon att dagen efter kan det hända att man inte ens konsumerar filmjölk – men det gäller mig det! Jag tror på att stänga tidigare, ha mera aktiviteter dagen efter och att de då är pigga och orkar någonting. Jag måste säga att vårt statliga monopolbolag också har väldigt generösa öppethållningstider. Jag kan inte köpa en kopp kaffe på ett kafé klockan 18 en lördag kväll på sommaren. Jag kan inte gå och köpa en skjorta klockan 17 för allt är stängt. Jag kan inte få en kopp kaffe på ett vanligt kafé. Däremot kan jag gå till Alko och köpa mig en flaska brännvin eller en flaska vin klockan 18, där är det öppet. Å andra sidan förstår jag att det statliga monopolbolaget är beroende av sina vinster, sina skatteinkomster och att det skall gå bra, det är ett affärsföretag. Men dubbelmoral blir det, man säger från finskt håll att man vill minska alkoholkonsumtionen, men höjer förlänger öppethållningstiderna.

 

Vi har pratat om missbrukare och deras vård. Jag skall inte gå in på det mera. Det ligger mycket i det som ltl Christian Beijar sade, att det är experter som skall ta det. Men min syn på det hela är att man måste få missbrukaren med i vården. Den skall få ett eget ansvar, vi kan inte ta över ansvaret. Det är inte så lätt att motivera en missbrukare, men målsättningen måste vara att få dem motiverade, följa upp det, att de själva känner att de har stöd. Man kanske jobbar på det sättet inom missbrukarvården, det vet jag inte.

 

När det gäller drogtester i skolorna diskuterades det i samband med det föregående alkohol- och narkotikapolitiska programmet. Det blev ett sjuherrans liv, hur tokiga vi var. Jag är glad att man nu har kommit fram till att det kanske är bra. Vår utgångspunkt – ltl Gun Carlson var med – att det är störande för övriga elever att ha alkoholpåverkade eller berusade ungdomar på lektionerna och eftersom det var svårt att avgöra, många sade att de inte var det fast de var påverkade, så hade jag sett att en test skulle ha varit bra; då kommer man underfund med att de har problem och kan kanske hjälpa dem i stället för att de går ner sig. Detta är helt mina egna åsikter som jag för fram.

 

Avgiftning har diskuterats ganska mycket. Det är väldigt viktigt att man har en bra avgiftningsenhet. Avgiftning av påverkade är inte helt problemfritt, det är inte som när någon kommer till akuten och vill ha blindtarmen opererad för att man har blivit sjuk; en som kommer påverkad av sprit eller narkotika kan vara väldigt jobbig och besvärlig och man har redan i dag problem ibland på akuten med missbrukare som kommer in och verkligen behöver vård som har skadat sig på annat sätt. Det är inte helt problemfritt. Det är lätt att säga att vi skall ha en avgiftningsenhet, var den skall vara, vilka som skall gå dit och vem skall jobba där. Jag anser att det skall vara specialister som jobbar med påverkade personer.

 

Vi har också diskuterat tvångsvård, som jag faktiskt tror på. I nödfall när man inte kan motivera någon kan tvångsvård vara utvägen. Eftersom jag har jobbat med tvångsvård själv i Stockholm vet jag att många är väldigt rädda för det, men jag har aldrig hört någon anhörig som kritiserat det, jag har aldrig hört någon av vårdpersonalen som har kritiserat tvångsvård. Myndigheterna, polisen t.ex. har inte heller kritiserat tvångsvården som sådan. Däremot vet jag att en lag om tvångsvård ställer ganska stora krav på hur den skall utföras. Det var inte helt lätt att få folk att hållas i tvångsvård, det var fönster med små rutor och det var det ena och det andra, vi hade rätt att hålla dem där, men att hålla dem där när det höll på att piggna i och knarksuget började dra! Vi hade på samma ställe alkoholmissbrukare. Det var inte helt lätt och det fordrar nog vissa tillställningar om man skall kunna hålla folk med tvång inne, det är inte bara att låsa in dem. Jag säger som ltl Christian Beijar sade att det finns säkert experter som kan utreda det där också, men om man tror att det är bara att säga att nu skall du tvångsvårdas och tro att folk hålls kvar där så tror man helt klart fel. Man hålls möjligen kvar på sjukhuset om man skall opereras om man tycker att det är bra att vara där, där har man rätt att gå, men i det fallet att man är med tvång är det helt annat.

 

Jag skall sluta här med att understöda den föreslagna bordläggningen och bordläggningstiden.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar ltl Sune Mattssons synpunkter att det är viktigt att klienterna blir delaktiga och känner sig delaktiga i vård och behandling. Det är också det som behandlingen går ut på. Det är också intressant och det är säkert viktiga synpunkter som ltl Sune Mattsson tar upp om tvångsvården. Jag delar hans uppfattning att ofta talar man bara om tvångsvård och så tror man att det är en enkel match att fixa, men det förutsätter också andra resurser, precis som ltl Sune Mattsson var inne på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Under diskussionen har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Sune Mattsson, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 12.3. Eftersom gemensam handläggning beslutats om meddelandet och spörsmålet konstaterar talmannen att bordläggningsförslaget gäller båda ärenden. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 12.3. På talarlistan finns ännu ltl Åke Mattsson och ltl Danne Sundman, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Åke Mattsson: Avstår.  Ltl Danne Sundman: Avstår.

 

TALMANNEN: Ärendet är således bordlagt till plenum den 12.3.

 

Ärende nr 4:

Landskapsregeringens svar med anledning av Sune Mattssons enkla fråga om avställning och påställning av fordon. (EF 5/2006-2007).

Ärende nr 5:

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående nyheter från Sverige på Ålands radio. (EF 6/2006-2007).

Ärende nr 6:

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Fredrik Karlströms enkla fråga angående omprövning av beslutet angående permanent avveckling av fiskeriverksamheten. (EF 7/2006-2007).

 

Ärendena avförs från dagens lista och upptas till behandling den 12.3.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning angående lagstiftning om posttjänster. (FR 11/2006-2007).

 

Talmannen meddelar senare när ärendet upptas till behandling.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 12 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.01).

 

 

 

Originalfil