Plenum den 7 september 2005 kl 13.00

PLENUM den 7 september 2005 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om bifall till lagarna om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i ändringarna av konventionen om vägtrafik, konventionen om vägmärken och signaler och den europeiska överenskommelsen som utgör tillägg till konventionen om vägtrafik samt till förordningarna om ikraftträdande av ändringarna i konventionerna, den europeiska överenskommelsen och i en europeisk överenskommelse som utgör tillägg till konventionen om vägmärken och signaler samt dess tilläggsprotokoll. (RP 5/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av den europeiska landskapskonventionen samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP 6/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön samt förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP 7/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens framställning angående höjning av totalbeloppet av de allmänna landskapsgarantierna till näringslivet. (FR 17/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Den här framställningen gäller en ändring av lagen om landskapsgarantier. Den ändring som nu föreslås är en höjning av det totala beloppet som får ges i garantier och lån. I nu gällande lag får garantierna uppgå till högst 8.410.000 euro. Landskapsregeringen föreslår nu att detta tak skall höjas till 13 miljoner euro. Landskapslagen om garantier är från 1966 och taket har kontinuerligt höjts. Senaste taket höjdes var 1996, då höjningen var från 30 miljoner mark till 50 miljoner mark.

 

Landskapsregeringen föreslår denna höjning eftersom det totala beloppet på de krediter som garantier beviljats för närmar sig taket i nuvarande lag. Landskapsregeringen vill alltså skapa handlingsutrymme när det gäller att ge garantier.

 

Fru talman!

I dagens läge, då det finns stora orosmoln, inte minst när det gäller sjöfarten, men också den oro som finns i skärgården, är det viktigt att ha det instrument som finns i skick för att driva näringspolitik.

 

Landskapsregeringen har angivit som ett av målen för näringspolitiken att man skall verka för att tillgången på kapital till nyföretagande och utvecklingsbara projekt förbättras. Landskapsregeringen har sålunda aktivt i samråd med företag och banker medverkat till finansiering av utvecklingsbara projekt, bl.a. genom att bevilja nya landskapsgarantier. För att fortsättningsvis kunna leva upp till detta mål behövs denna lagändring, särskilt för nya företag och företag i en kraftig utvecklingsfas, företag som inte alltid själva kan erbjuda fullgod säkerhet för de krediter som behövs för sin utveckling av företaget. Det är alltså därför vi föreslår förändringen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

 

Föredras ärende nr 5:  Landskapsregeringens berättelse för år 2004. (LB 1/2004-2005).

 

Föredras för remiss nr 6: Landskapsrevisorernas berättelse för år 2004. (RB 1/2004-2005).

 

Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § arbetsordningen att gemensam diskussion tillåts angående ärende nr 5, landskapsregeringens berättelse för år 2004 och ärende nr 6, landskapsrevisorernas berättelse för 2004, eftersom de båda berättelserna nära ansluter sig till varandra. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Efter avslutad diskussion remitteras revisionsberättelsen till finansutskottet medan lagtinget kan besluta att anteckna sig förvaltningsberättelsen till kännedom eller remittera den till utskott. Om förslag om bordläggning väcks, anses förslaget avse båda berättelserna.

 

Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller dessa två ärenden och om jag först tar landskapsregeringens berättelse följer den tidigare modell och upplägg och jag hoppas att den ger tillräcklig information till lagtinget och till övriga läsare när det gäller dokumentationen av det arbete som landskapsregeringen och landskapsregeringens tjänstemän har utfört under år 2004. Man kan säga att totalt sett visar berättelsen att arbetsmängden inom förvaltningen har kommit upp till en nivå som är ganska konstant och detta gör att vi måste se på resurserna på ett sådant sätt att vi numera inriktar oss på omfördelning av resurser inom förvaltningen mellan olika avdelningar, enheter och arbetsuppgifter för att se inom vilka verksamheter uppgifterna ökar. Totalt sett är mängden arbete inom förvaltningen ganska konstant och det tycker jag stöder oss i vårt arbete när det gäller att rationalisera och se hur vi kan driva verksamheten så effektivt som möjligt.

 

Fru talman!

När det gäller landskapsrevisorernas berättelse vill jag först säga att remissen har kommit ganska snabbt på efter att berättelsen presenterades så vi har inte hunnit ha en diskussion i landskapsregeringen med de olika avdelningarna kring det som framförs i revisionsberättelsen; det kommer vi att ha och på sedvanligt sätt komma med kommentarer till alla de olika tankar och förslag som finns i revisionsberättelsen. Jag vill ändå säga att för min del är jag glad för det infallssätt som landskapsrevisorerna har tagit och jag tycker också att de har gjort bra prioriteringar när de framför allt har gått in för att granska förvaltningen och hur de olika reformerna som sjösattes 1995 har förverkligats. Det passar bra ihop med det egna utvecklingsarbete som vi har i landskapsregeringen och ger råg i ryggen för oss i det arbetet.

 

Samtidigt tycker jag ändå att man kan konstatera, fru talman, att årets revisionsberättelse är, om man får uttrycka det så, ganska snäll, man har inte någon direkt stark kritik mot någon del av landskapsregeringen eller våra fögderier. Jag tycker att den infallsvinkel man har tagit att man har en positiv kritik och kommer med uppmuntran till förändringar och ger lite vinkar visar på ett modernt och framgångsrikt sätt att bedriva revisionsverksamhet; på det sättet kan man också få bästa möjliga samverkan med den förvaltning som man är satt att revidera. Vi skall ta det som står här ad notam och vi kommer, när vi blir hörda i berörda utskott, att ge bästa möjliga förklaringar på hur sakerna står till och vilka åtgärdsförslag som vi kommer att lägga med beaktande av de saker som revisorerna skriver och de egna strategierna som vi har i landskapsregeringen.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag återkommer till en av vad man kan kalla mina käpphästar vid det här laget. Jag försökte räkna och jag tror att det är sjätte gången jag står här och påpekar berättelsens lay-out. Berättelsen är faktamässigt mycket till fyllest, det är knappast någon uppgift som saknas, men dess lay-out är alldeles förskräcklig. Om man tar en landskapsstyrelseberättelse från t.ex. 1974 så ser den ungefär lika ut, ingenting har hänt med berättelsens lay-out. Jag har, som sagt, påpekat detta i sex års tid. Det här är egentligen landskapsregeringens verksamhetsberättelse som vilket annat företag, kommun eller institution som helst och den viktigaste resurserna i förvaltningen, personalen, skulle tjäna på att presenteras lite.

 

Jag har, fru talman, högskolans berättelse med mig här i talarstolen och här finns fina bilder på t.ex. styrelse, bilder på studerande, på övrig personal osv. Ett annat affärsverk i koncernen är Posten med mycket fina bilder på personal och verksamheten, likadant är det med ÅHS som är en stor del av förvaltningen, det är en jättefin berättelse med bilder av den åländska naturen, av läkare, patienter osv.

 

Jag hoppas att lagutskottet kan titta på berättelsens lay-out och uppmana landskapsregeringen att verkligen fundera på den och komma med en reviderad lay-out på landskapsregeringens berättelse; annars kommer jag att föreslå att lagtinget beslutar så när ärendet kommer tillbaka.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det är intressant att ltl Danne Sundman tar upp frågan om berättelsens lay-out. Om jag inte minns fel påpekade lagutskottet under mandatperioden 1995-99 att berättelsens lay-out behöver ses över!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman! Det stämmer och det har påpekats av lagutskottet i flera omgångar. Jag hoppas att man i lite skarpare ordalag kan påpeka att man har påpekat det och påpeka det en gång till så att det verkligen går hem!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Denna landskapsrevisorsberättelse har kostat skattebetalarna 44.000 euro och den är inte ens värd att kommentera, men så länge nuvarande urvalssystem vid val till landskapsrevisorer följs kommer inget att hända. När tre av fyra revisorer kommer från regeringsblocket så förstår nog de flesta att någon kritik mot regeringens handhavande av skattebetalarnas pengar inte kommer att förefinnas. För mig är det alldeles självklart att om någon effektiv granskning skall komma i fråga måste oppositionen ha majoritet hos landskapsrevisorerna.

 

I ett känt konsumentprogram i Sveriges TV brukar programledaren kasta dåliga produkter i en soptunna; eftersom ingen soptunna finns här vidarebefordrar jag denna handling till papperskorgen!

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Jag har några korta kommentarer till landskapsrevisorernas berättelse för år 2004. Jag har läst igenom berättelsen och tagit fasta på vissa uppgifter närmast under rubriken Kansliavdelningens förvaltningsområde. Det finns även vissa andra saker här som jag tycker är anmärkningsvärda, men de tar jag upp vid ett senare tillfälle.

 

Det som framkommer med all önskvärd tydlighet är behovet av en förbättrad förvaltning här i landskapet, oberoende på vilken nivå ett ärende avgörs. Det här anser jag att styrker liberalernas lagmotion nr 3/2004-2005 om just behovet av en förvaltningslag.

 

Det framkommer av berättelsen att även lagutskottet 1996-97 ansåg att förvaltningen bör förbättras genom lagstiftningsåtgärder och då har man också hänvisat till Europarådets människorättskonvention och diverse principer, dvs. precis de motiveringar som vi hade i vår lagmotion. Det här problemet är på intet sätt något nytt. Jag kan också nämna att det framkommer i regeringsprogrammet att det här är ett behov som bör överses. Jag anser att berättelsen styrker behovet av vår lagmotion till alla delar egentligen.

 

Under rubriken Lagberedningen har revisorerna framfört kritik på flera områden.  Jag citerar: ”Det finns orsak för landskapsregeringens medlemmar att i högre grad än hittills medverka i lagberedningsarbetet samt att medlemmarna bör i betydande utsträckning specialisera sig på sina områden och följa med utvecklingen inom sitt ansvarsområde.”

 

Fru talman! Det här är som jag ser det ganska hård kritik. Jag har alltid utgått från att så här skall fallet vara, och troligtvis är det väl så, men revisorerna har nu sagt det här och detta har jag faktiskt tagit fasta på. Det är klart att man måste arbeta på det sätt som revisorerna efterlyser. Lantrådet sade i sitt inledningstal att han tar detta ad notam, så jag hoppas och se fram emot det också att de följer revisorernas ganska hårda kritik, som jag utläser ur detta.

 

Revisorerna efterlyser m.a.o. en bättre politisk styrning av lagberedningsarbetet. Det är förstås a och o; lagstiftningsarbetet är bland det viktigaste vi kan göra här i salen, förutom budgetarbetet. Det har gått så att i berättelsen har revisorerna visat hur det kan gå när det går riktigt illa. De har skrivit så här:

 

  • Att betydande lagberedningsprojekt har satts igång av en enskild ledamot eller hela landskapsregeringen och betydande beredningsarbete utförts medan planen därefter inte fullföljts. Orsaken kan ha varit att ledamöterna omprövat eller ändrat sina åsikter eller tagit ny överväganden i beaktande.
  • Ett annat fall var när ett lagberedningsarbete satts igång på initiativ av en ledamot och betydande resurser lagts ner men arbetet hade då lagts ner på grund av landskapsregeringen inte hade kunnat enats  om hur arbetet skall fortgå.
  • Ett annat exempel är om budgetberedning. Det förföll på grund av brister i förankringen hos berörda avdelningar.

 

Så här kan man inte ha det i en förvaltning. Vi vet alla att vi har rätt begränsade resurser, speciellt på lagberedningen, som redan är överhopad av arbete, om jag har förstått det rätt. Den politiska styrningen måste förbättras ordentligt, precis som revisorerna säger.

 

Jag kan ha förståelse för att man i vissa fall ändrar sig och omprövar beslut, men innan man s.a.s. drar igång ett lagberedningsarbete skall man nog ha den politiska kontrollen, viljan och styrningen klar, att vad vill man ha med dessa lagförslag för att det här kan bli ett slöseri med resurser. Här tycker jag att man också skall följa revisorernas utsago ganska noga och lantrådet nämnde också att man skall ta detta ad notam och följa upp det .

 

Vidare framför revisorerna att tjänstemännen bör delta i hela processen för att undvika att man fattar beslut utan full kännedom om frågornas ekonomiska, juridiska och administrativa konsekvenser. Detta för att man skall få med den juridiska sakkunskapen. Man är kanske jurist och blir lite snäv i sitt synsätt, men jag anser nog att det här är ett helt klart viktigt påpekande av revisorerna. Revisorerna nämner också att som bot på situationen understryker de betydelsen av att en ledamot i allmänhet bör biträdas av en tjänsteman, åtminstone i allmänhet och i större frågor.

 

Avslutningsvis, fru talman, påpekar revisorerna det oändamålsenliga i att lantrådets tid går åt till olika rutiner på bekostnad av lantrådets övriga, mycket viktigare uppgifter, som utvecklingsfrågor, koordinering av landskapsregeringens arbete. Det här tror jag att alla ställer sig bakom. Alla minns vi väl det som stod i pressen tidigare i år att lantrådet beslöt om volleyboll – jag tycker nog att han behöver befrias från den uppgiften. Om detta torde vi nog vara eniga.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Landskapsrevisorernas berättelse är en ganska viktig upplysning som årligen kommer lagtinget för diskussion och också för behandling i finansutskottet. Jag har tidigare haft förmånen att själv få sitta med i landskapsrevisorerna och se arbetet inifrån och det är ett relativt stort arbete som landskapsrevisorerna årligen utför genom att faktiskt mera i detalj gå in och granska delar av förvaltningen så att också lagtinget senare kan få en ganska god bild av hur saker och ting fungerar.

Årets revisionsberättelse innehåller många intressanta saker. Jag kommer kort att beröra några saker som jag tycker att är värda att notera inför finansutskottets behandling.

 

Tittar vi på kansliavdelningen och den granskning som man har gjort där är den, som jag upplever det, i mångt och mycket stöd för den utveckling som vi från regeringspartierna nu också har beskrivit i vårt regeringsprogram att vi vill titta över och utveckla den allmänna förvaltningen vid kansliavdelningen. Det som jag framför allt har tagit till mig i berättelsen och som jag själv också några gånger har försökt föra diskussion om är just delegeringsnivåerna som vi har. Ltl Roger Eriksson var inne på den frågan också. Jag tycker att det är bra att frågan nu kommer upp till ytan på detta sätt och att vi både i finansutskottet och tillsammans med landskapsregeringen får diskutera dessa saker. Jag tror nämligen att det är extremt viktigt att landskapsregeringens ledamöter i första hand skall syssla med normgivande beslut och ta de övergripande linjerna. Sedan skall vi ha tjänstemän som sköter och verkställer utgående från dem. Nu finns det ett antal exempel i den här berättelsen och säkert många andra som skulle kunna tas upp här från oss som sitter i salen och som har upplevt saker kring beslut som tas i landskapsregeringen som kunde föras ner på en lägre nivå.

Där hoppas jag att man nu faktiskt tar sig en rejäl funderare på de sakerna. Detta skulle göra att det blir mycket, mycket redigare och man skulle få möjlighet att lägga ytterligare kraft på att få ramar och riktlinjer för hur man vill att utvecklingen skall gå.

 

Det som också finns att notera, både i landskapsregeringens berättelse för föregående år med det bokslut som finns där och likadant revisorernas anteckningar kring det, är att resultatet för föregående år faktiskt blev positivt, från att ha varit på den negativa resultatsidan hämtade man sig upp till en positiv utveckling. Detta är någonting som är viktigt och som också har poängterats i de senaste budgetdebatterna vi har haft här, att det här måste vi jobba vidare på. Vi hade en rambudgetdiskussion i lagtinget för inte så länge sedan som också hade samma syftemål. Trots att vi nu ser att utvecklingen har gått till det positiva är det inte så att vi kan luta oss tillbaka och tro att vi därigenom har löst problematiken. Ser man vad som är orsaken till att man faktiskt har lyckats hittills är det det att inkomsterna har blivit betydligt mycket större än vad man från början hade tänkt sig. Utgiftssidan behöver man fortsättningsvis lägga ganska mycket vikt vid och där tycker jag att också landskapsregeringen har visat den förmågan att titta på hur man kan få ner utgifterna, bl.a. genom det som har aviserats i ordinarie budget och också nu i de ramar som diskuterades här senast.

 

Någonting som jag minns att även vi diskuterade under den tid som jag var landskapsrevisor var vikten av att faktiskt få en målstyrning av verksamheterna, och det har man lyckats ganska långt med att man i budgeten har klara och tydliga mål inom de flesta sektorer. Det som dock är ett minus än så länge är att alla inte riktigt har förstått vikten av att också redovisa resultatet för målen. En enhet som under många år har varit på tapeten om detta är ÅHS. Här behöver vi faktiskt se till att vi får den här biten. Det är viktigt att de mål som ställs upp också redovisas för vad resultatet har blivit så att man sedan till följande budgetår kan göra en bedömning huruvida man har eller inte har uppfyllt målen och vad som behöver göras istället för att uppnå de mål som man då hade.

 

En fråga som också intresserar mig är det ägande som landskapet har i diverse bolag, fastigheter osv. Det är två saker som nämns i revisionsberättelsen som man har tittat på. För det första är det Godby Center. Jag tycker att det som är värt att överväga där är landskapets ägarintresse i Godby Center som bolag. Vi ser nu att vi har haft problem med husets kondition, det håller man nu på att städa upp och vi har under den tiden fått flytta ut delar av det som ÅHS har haft i den biten. Här lyfter revisorerna fram en viktig sak att vi bör noggrant överväga vilka lokaler vi behöver ha kvar och inte ha kvar.

 

Det förs också ett resonemang kring Söderkåkar och under föregående år ledde jag en arbetsgrupp som tittade över landskapets fastighetsinnehav. Söderkåkar är ett fastighetsbolag som har ett antal bostadslägenheter i sig. Det resonemang vi förde i den arbetsgruppen och som jag nu vill ytterligare lyfta fram i den här diskussionen är att landskapet noggrant bör överväga huruvida man skall vara involverad i uthyrning av bostäder på det här sättet. Jag tycker inte att det  riktigt vettigt att landskapet är en part i hyresmarknaden; man borde se till att där finns andra aktörer. Där har vi i första hand det privata näringslivet som skall vara den stora drivaren av det här och också till viss del, där det kan finnas behov, kommuner. Här understöder jag varmt det som finns i landskapsregeringens berättelse om att Söderkåkar så småningom bör säljas.

 

Vad gäller utbildningssidan fanns där mycket intressanta nya fakta. Som man påpekar i revisorernas berättelse har man ibland saknat vettiga mätetal vad gäller utbildning och utbildningsplatser i landskapet. Här har man gjort ett försök att räkna fram en ny sorts mätetal i form av hur mycket pengar vi lägger ner per studievecka i våra skolor. Nu har jag tyvärr inte hunnit analysera siffrorna desto mera, men vid ett första ögonkast i berättelsen tycker jag att det här kan vara någonting som man har god nytta av i den fortsatta planeringen av vilka sektorer inom utbildningen som fungerar bra och vilka som fungerar mindre bra och man kan också genom mätetalen veta vad man i princip får vara beredd att betala för vissa val man gör vad gäller utbildningsinriktning osv. Det tycker jag att var en av de stora förtjänsterna med revisionsberättelsen att man just har lyft fram ett nytt sätt att titta på de här sakerna. Jag tror att vi har säkert ett behov att återkomma till en diskussion kring de här sakerna längre fram och jag kan tänka mig att framför allt i budgeten kan det här vara ett intressant instrument att använda sig av.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Arbetet med landskapsrevisorernas berättelse är helt och hållet stadgat i lag. Det finns en lag om landskapsrevision och jag ser det som ett viktigt dokument, det skall vara en garant för att lagtingets budgetbeslut och andra beslut uppfylls, att landskapsregeringen följer det man har lovat i handlingsprogram osv. Man kan inte säga att det är ett oviktigt dokument, ett dokument som skulle höra hemma i papperskorgen, ingalunda. Det är noggrant specificerat vilka synpunkter man lägger på det  här och vad man gör enligt lag, man skall se till att landskapets rätt och bästa tillgodoses. Vi skall alltså ta dokumentet på fullt allvar.

 

Det kommer också finansutskottet att göra i sitt arbete. Vi hörde redan av lantrådet att man inte har haft någon större genomgripande diskussion i landskapsregeringen i de här frågorna, men i finansutskottet kommer vi att höra olika personer som har jobbat med frågorna och vi kommer naturligtvis också att följa upp det som revisionsberättelsen anger och kommer att också undersöka vilka åtgärder som bör inledas på grund av revisionsberättelsen. Det är så det fungerar. Revisionsberättelsen skall visa på eventuella brister och finansutskottet och lagtinget skall i sinom tid besluta om man vill och bör följa upp någonting specifikt och detta skall landskapsregeringen sedan i sin tur se till att blir gjort.

 

Jag tycker också att det är bra att revisorerna har varit inne på förvaltningsreformen. Jag vill påpeka att den revisionsberättelse vi diskuterar handlar om året 2004, då också liberalerna satt med i regeringen, vi får inte glömma det med tanke på det vi hörde av ltl Roger Eriksson. Om det på något sätt var kritik mot nuvarande landskapsregering så vill jag bara påminna om att det handlar om fjolåret.

 

I alla fall är revisionsberättelsen tydlig när man framför åsikterna om nödvändigheten av en förvaltningsreform som passar väl in med den diskussion som fördes i rambudgetdebatten och som också finansutskottet var inne på, dvs. att man ser nödvändigheten av att ändra förvaltningen och där var också, som jag förstår, liberalerna med på att det behöver göras, och det tycker jag är bra. I den frågan kommer vi säkert också att diskutera.

 

Sedan är det olika detaljer här som jag som medlem i finansutskottet inte tänkte gå in på utan dem kommer vi till i finansutskottet, där också frågorna om polisförvaltningen, lagberedningen finns, precis de frågor som vi har sett att behöver upptas. Vi har också den interna revisionen, som nämns här och där tycker jag för min del att det är viktigt att vi har en intern revision som hjälper landskapsregeringen i dess arbete att göra allting på bästa sätt. Jag tycker inte att vår interna revision nödvändigtvis skall vara någon som anmärker på landskapsregeringen hela tiden utan i stället i mer förebyggande syfte se till att arbetet löper på rätt sätt för landskapets bästa.

 

Det här är vad jag i detta skede vill säga i den här frågan. Vi kommer i finansutskottet att behandla landskapsrevisorernas berättelse på vanligt sätt.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Jag har konstaterat att landskapsrevisorerna har gjort ett bra arbete, dels från mina bristfälliga kunskaper på det här området, men också vad vi har hört här i salen av andra utomstående. Vi kan konstaterat att de har gjort ett nedslag vid Ålands polismyndighet, och det är kanske inte någonting som är oväntat med tanke på den turbulens som det har varit vid den myndigheten. Vi kan också notera att man har lyft fram frågan om en polisstyrelse en gång till, man är inte nöjd med ledningen av myndigheten i dag. Det riktas väldigt ofta kritik mot polisen i dag. Bra och positivt i det sammanhanget är att det inte riktas mot enskilda poliser utan man riktar det mot polisledningen. Jag tror att det snart är ett måste att man från regeringens sida tar itu med problemet. Det är också så att vi har en egen polismyndighet och det är unikt att en så liten autonomi som Åland har en egen poliskår. Skall vi ha en trovärdighet, att vi skall ta över mera beskattning, mera uppgifter från fastlandet, så måste vi så småningom visa att vi kan hantera det vi har: Ålands poliskår. Som det är just nu är det definitivt ett dåligt prov på att vi inte klarar av den här typen av förvaltning.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Först några ord om landskapsrevisorernas berättelses lay-out och upplägg. Det har blivit som en följetong, jag tror att alla de år jag har suttit i lagtinget har den här frågan tagits upp. När jag kom till landskapsregeringen var berättelsen långt på gång och den handlar förstås om fjolåret. Jag har samlat ihop och diskuterat med de tjänstemän som jobbar med landskapsregeringens berättelse och funderat på hur vi kan utveckla detta i framtiden. När det gäller informationen som kom från lagtinget ifjol så upplevde man att det tog väldigt länge innan man tog upp berättelsen till debatt, så man fick vägkosten någon gång i november-december när man egentligen mer eller mindre hade planerat detta arbete redan. Nu har vi åtminstone vägkosten från ifjol och vi kan söka upp från tidigare år också och kommer att ta den vägkost vi har fått i år med oss och sätta oss ner och fundera på vilka förändringar vi kan göra. Mycket handlar det om resursfrågan. Hittills har mycket av energin gått åt till att få ihopsamlat allt material och få det någorlunda enhetligt. Det är inte så där väldigt enkelt inom vår förvaltning. Vi kommer också att titta på hur vi skulle kunna få det bättre och också försöka leva upp till åtminstone delvis det som lagtinget förväntas av oss. En liten utveckling hoppas vi på till nästa år i alla fall.

 

När det gäller revisionsberättelsen nämndes Söderkåkar av vtm Johan Ehn. De områden som är under mitt ansvarsområde i revisionsberättelsen är Godby Center och Söderkåkar. När det gäller Godby Center har vi för avsikt att sälja museibyråns aktier där. Vi kan dock inte sälja aktierna förrän vi har hittat en lösning för museilagret, som i dag finns där. Det är den frågan som behöver lösas först, men vår tanke är att vi tycker att fastigheten, alldeles central i Godby, är det synd att använda en så här stor del av till lager. Vår ambition är att sälja och att det kommer någon privat som driver en verksamhet som ger mera liv till Godby kärna i de utrymmena.

 

När det gäller Söderkåkar är det alldeles riktigt som det står i landskapsrevisorernas berättelse att vi överväger försäljning. Däremot har vi inte funderat helt färdigt på den frågan ännu. Jag tycker att landskapsrevisorerna kanske har tagit i lite här, att det låter som om det skulle vara en väldig belastning för oss att ha Söderkåkarna, men ifjol åtminstone gick bolaget på plus, så det är en glad nyhet. Vi funderar och för diskussioner och jag har åtminstone tänkt initiera en sådan diskussion att om det bland kommunerna på landsbygden skulle finnas ett intresse av att skapa ett fastighetsbolag tror jag att det skulle vara bra för både hyressättningen och också vården av många av hyresfastigheterna runtom på landsbygden därför att i dag är det så att det finns väldigt många aktörer som själva anställer sina gårdskarlar, disponenter och liknande och det kostar mycket pengar och det är lite variation på kompetensen. Skulle man få en samordning tror jag att husen skulle må bättre och man kanske också skulle få ut mer för mindre pengar och kanske det t.o.m. skulle synas i framtiden på hyrorna. Vi funderar på hur vi kan utveckla Söderkåkar, men någon form av avyttring från landskapet blir det.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman! Det var tryggt att höra att landskapsregeringen också funderar vidare på de här frågorna. Jag tror att just fastighetsbeståndet är någonting som totalt sett tynger landskapets budget. Det är bra att man för det här resonemanget hur man kan få dem att bli fungerande och att man får en verksamhet i dem som faktiskt tillför samhället någonting. Det var alltså goda svar som landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg kom med.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback:

Herr talman!

En betydande del av landskapsrevisorernas berättelse upptas av landskapsförvaltningens organisation. Man har verkligen trängt igenom problematiken. Förslagen till åtgärder kanske är mindre tydliga, men om man kan läsa mellan raderna kan man nog komma fram till vad revisorerna tycker att är viktigt att göra för att effektivera landskapsregeringens arbete men också landskapsförvaltningen.

 

Som här har sagts och som framgår av berättelsen gäller den 2004. Det handlingsprogram som den nu sittande landskapsregeringen har innehåller en hel del förslag och tankar om hur landskapsförvaltningen skall förändras för att bli effektivare och mera rättssäker. En hel av den information som finns här och de diskussioner som förs tror jag är mycket värdefulla i det fortsatta reformarbetet.

 

Så sägs i berättelsen att förvaltningsförfarandet borde vara bättre och man funderar också över och förespråkar en egen förvaltningslag. Liberalerna har nu på senare tid tagit det här som sitt stora bidrag till diskussionen men det var nog långt före anhängiggjort av socialdemokraterna. För oss är det roligt att vi får starkt stöd från oppositionen, men det skulle vara intressant att veta hur länge vi har fört fram det kravet. Jag tror faktiskt att det också är betydligt äldre än förslaget att förändra berättelsens lay-out. Detta får mig lite att sucka, för alla är vi överens om att vi skall ha en ny förvaltningslag och det finns i handlingsprogrammet. Nu är det hög tid att den kommer fram.

 

En annan sådan grundläggande lagstiftning som vi länge har efterlyst är en ny finanslag, och det är nu på gång enligt revisionsberättelsen.

 

En aspekt på landskapsregeringens arbete som lyfts fram här och som väldigt sällan har diskuterats är samarbetet mellan de ansvariga ministrarna och avdelningscheferna. Så där generellt kan man säga att fungerar inte det samarbetet så fungerar ingenting. Det är väl nog så att här finns det en hel del att fundera över, både för de ledande tjänstemännen och också för landskapsregeringens ansvariga. I de flesta system liknande vårt är ofta avdelningscheferna en sorts stödjande sakkunniga för den ansvariga ministern. Det är mycket viktigt att den ansvariga tjänstemannen tillhandahåller relevant information, att det finns en öppenhet och en diskussion mellan den ansvariga politikern och avdelningschefen för att förvaltningen skall kunna utvecklas  och för att de politiska beslut som fattas i landskapsregeringen verkställs på ett sätt som man har beslutat.

 

Jag tänker på en situation som vi hade i våras när vi diskuterade ersättningsnivåerna till fiskarna som skulle skrota sina fiskebåtar. Då var det en ansvarig tjänsteman som gick ut och sade, att han hade inte lämnat information för ingen hade frågat honom. Det tycker jag nog att är ett exempel på där det är tveksamt om den tjänstemannen faktiskt fullgjorde sin skyldighet.

 

Det blir ohållbart för självstyrelsen att fungera om inte informationsutbytet, samarbetet och tilliten mellan de ansvariga tjänstemännen på avdelningarna och ministrarna inte fungerar. Det här är något som det är svårt att fatta beslut om, det är en sorts politisk kultur som måste växa fram och som måste utvecklas. Det var så innan den senaste förvaltningsreformen gjordes att tjänstemännen egentligen hade allt ansvar och politikerna i landskapsregeringen fick allra nådigast vara med och välsigna tjänstemannens förslag till beslut. Det är klart att för dem som tänker på den tiden så är det ett stort steg tillbaka att ställa sig bakom en politiker som kanske t.o.m. har lägre utbildning eller har en annan politisk uppfattning än den ledande tjänstemannen. Då förstår vi alla att det blir ansträngda relationer och det blir svårt att genomföra viktiga beslut. Det här drabbar naturligtvis skattebetalarna i sista hand.

 

Jag tycker alltså att det är en viktig diskussion som man har lyft fram här och jag hoppas att den kan fortsätta. Det står också, om man läser revisionsberättelsen noga, att avdelningscheferna skall leda verksamheten och som första punkt skall ”bistå och informera landskapsregeringen och vederbörande ansvariga medlem”. Att det fungerar är nog a och o för att vi skall ha en bra och effektiv förvaltning och ett politiskt beslutsfattande som blir effektivt.

 

Vtm Johan Ehn var inne på frågan om kostnaderna per elev inom våra gymnasialstadieskolor. Det som landskapsrevisorerna har gjort här är lite oväntat, dvs. att man börjar försöka räkna ut något slags kostnadseffektivitet per studievecka. Jag har lite svårt att förstå vad som är meningen med det och vad säger det egentligen? Jag tycker att det är bra om finansutskottet tittar på detta nyckeltal. Det är ganska detaljerat; det är ganska komplicerat att räkna ut det, men vad säger det egentligen? Jag reflekterar över det här därför att tillsammans med några andra politiker och en tjänsteman från utbildningsavdelningen besökte vi två yrkesutbildningsanstalter i Österbotten, i Jakobstad och Vasa. Det var chockerande att jämföra deras kostnad per elev och våra. Det är så att i riket får de kommunala yrkesutbildningsanstalterna – som det fortfarande heter på finlandssvenska – 8.000 euro per elev för ett studieår. I den summan ingår avskrivningar och räntekostnader på investeringar i skolor och allting; vi kommer inte tillnärmelsevis ner till sådana siffror. Det går inte att hålla på och slösa med skattemedel på det här sättet. Vi måste se över våra system och organisationer. Ansvaret måste flyttas ner på skolnivå och då måste det, som jag ser det, finnas en fast summa. Vi klarar inte 8.000 euro på några villkor överhuvudtaget, för vi har för höga kostnader vad gäller personalen, vi har höga lärarlöner, vi har massor med folk inom administrationen, vi har få elever, vi bygger massor med nya skolor och ökar driftskostnaderna. Jag tycker verkligen att det skulle vara spännande om man i finansutskottet tittar på detta. Vi har nämligen så länge diskuterat kostnader inom förvaltningen, men vad skall vi jämföra det med? Nog måste vi väl jämföra det närmast med motsvarande förhållanden i riket.

 

Det här med att investeringarna inte belastar de verksamheter som de skall tjäna tycker jag är ett dåligt exempel på vårt ekonomiska system och det är därför som fastighetsbeståndet hela tiden expanderar. Ingen vet vem som har det ekonomiska ansvaret för det. Det är klart att skolornas driftskostnader skall belastas av att man bygger skolor, sjukhus och hälsocentraler av social- och hälsovårdsavdelningen osv. Det kan inte vara något allmänt politiskt ansvar att bygga en massa fastigheter åt alla verksamheter som önskar nya, för det är ingen ekonomisk spärr på det. Det är ganska givet att det måste vara så; så har vi i kommunerna också. Inte är det någon inom stadsledningen som kan börja bygga hus för några andra verksamheter utan varje verksamhet ansvarar ekonomiskt också för sina investeringar. Detta är en större fråga och den har inte direkt berörts i landskapsrevisorernas berättelse, men när man tänker på fastighetsbeståndet som till stora delar möglar bort eller på annat sätt förfaller och man inte får underhållet att fungera, så är det nog viktigt att åtminstone tänka på lite andra modeller om vem som ekonomiskt skall ansvara för alla fastigheter. Det som jag föreslår är en modell, men det måste nog finnas något slags separat fastighetsförvaltning och inom det kan man göra olika saker. Det verkar som om det skulle kunna vara möjligt att komma vidare i den här diskussionen och revisorerna har förut också talat om behovet av att man överväger att ha ett särskilt fastighetsförvaltningsbolag eller någon separat enhet just för det.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!  Det var ett av de märkligaste anföranden jag har hört i den här salen, speciellt i fråga om relationen landskapsregeringsledamöter och tjänstemän. Det blir en underlig diskussion här för vi som är i opposition har ingen möjlighet att få ta del av de beskrivna relationerna, hur tjänstemännen skall stödja eller eventuellt stödja landskapsregeringsledamöterna. Det här låter som en diskussion som ni i majoriteten borde föra mellan er och inte föra fram det här på ett sätt där man så gott som namnger personerna också. Diskussionen tycker jag alltså inte hör hemma här. Jag vill bara konstatera att det nu verkar som om problemen blir större och större och så har skett sedan socialdemokraterna kom med i regeringsposition. Det ger kanske en bild av det hela. Jag måste hänvisa till ltl Henrik Lagerberg, som tidigare i somras i ett radioreferat sade att landskapsregeringen har en dålig personalpolitik, och jag känner mig mycket benägen att stödja det!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag undrar om ltl Mats Perämaa har läst revisionsberättelsen. Hela den frågeställningen är upptagen på sidan 11. Det är utgående från det som jag för diskussionen vidare. Jag har nu mina åsikter. Det skulle vara intressant att höra hur ltl Mats Perämaa tycker att det fungerar, eller hur det fungerade 2004?

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är 2004 som vi diskuterar, men vtm Barbro Sundback hänvisade till ett fall i våras 2005, där en tjänsteman i ett fiskeriersättningsärende hade sagt eller inte sagt någonting, så jag tycker att vtm Barbro Sundback också borde fokusera på 2004 i så fall.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Utgångsdiskussionen baserar sig på 2004. Problematiken var aktuell redan då. Jag tycker att det exempel som jag tog är mycket flagrant.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman!

Vtm Barbro Sundback uppehåller sig väldigt länge i revisionsberättelsen om förhållandet tjänstemän-politiker. Och det är en väldigt viktig fråga, men det måste finnas en ömsesidig förståelse och också en förståelse för de olika roller man har. Jag kan inte låta bli att göra en reflektion i den frågan. Man har till en del löst frågan i den här regeringen genom att man håller på med en lagändring där kommer att s.a.s. göra sig av med en ledande tjänsteman. Man ändrar lagstiftningen och på det sättet kan man då avsätta en av avdelningscheferna. Till den delen har socialdemokraterna lyckats med sin roll som politiker i regeringen och det är kanske så att det är dags för nästa avdelningschef nu att få lagen ändrad för sig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag ville lite kommentera eftersom jag inte själv i mitt anförande berörde utbildningsavdelningens förvaltningsområde och behoven av att överse redovisningssystemet. Jag tycker att det är ett bra påpekande. Samtidigt vill jag säga att jag är också lite förvånad, men det här skall vi reda ut i finansutskottet, över hur man försöker jämföra nettokostnaderna per studievecka. Det är nämligen helt olika utbildningar man talar om, utbildningar med olika krav på faciliteter. Det är därför det varierar så mycket. Men jag håller med vtm Barbro Sundback att det är skäl att se över det. Jag tror att jämförelsen mellan olika utbildningar alltid kommer att se ut så här, men däremot håller jag med när det gäller totalkostnaderna. Vi hade en utredning för ett antal år sedan som visade att vår gymnasialstadieutbildning var mellan 25 och 40 procent dyrare än omgivande regioner. Då hade vi både svenska skolor och finlandssvenska skolor med, så det är skäl att utreda det. Jag vill säga, eftersom jag inte nämnde det, att naturligtvis kommer finansutskottet också att se på det, för det behövs.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var trevligt att finansutskottets ordförande intresserade sig just för den delen av mitt anförande. Det är av väldigt stor vikt om lagtinget diskuterar det här och t.o.m. kanske kan ta ett ställningstagande; det skulle bidra till att göra arbetet i Struktur 7 ännu effektivare. Om det för några år sedan var en skillnad på mellan 20 och 40 procent med kostnaden i riket torde det i dag vara över 50 procent på antagligen alla utbildningar, speciellt när man på Åland inte räknar in kapitalkostnaderna och i vissa utbildningar är det säkert 100 procent. Vi måste börja fråga oss om det är rim och reson med det systemet. Jag förstår kanske att man från revisorernas sida tänker att det här borde återspeglas i en väldigt effektiv utbildning och i höga prestationer osv., men jag tror att det är svårt att få fram några sådana resultat. Det där med studieveckor är ett konstigt mått; oberoende hur många elever som hoppar av osv., så har skolorna de lärare de har, de har de utrymmen de har. Det är alltså ett svårt mått att använda för att förstå om våra kostnader per elev är höga eller låga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Lantrådet sade inledningsvis, att landskapsregeringen inte har hunnit att tillsammans ta del av revisionsberättelsen och ge gemensamma ställningstaganden.  Det tycker jag att är en sak som vore viktig. Det är vore viktigt att vi får ta del av vad landskapsregeringen gemensamt anser i flera av de saker som lyfts fram här, t.ex. polisfrågan och förvaltningsreformfrågan. Jag kan alltså inledningsvis säga att jag kommer att föreslå bordläggning av detta ärende för att ge landskapsregeringen tid för detta. Därför går jag inte desto mera in på innehållet såsom revisorerna har lagt upp det utan jag skall kommentera några saker som har sagts här under debatten.

 

Finansutskottets ordförande och centerns gruppledare Gun Carlson gav lite kritik åt vårt gruppanförande som gjordes av ltl Roger Eriksson. Kritiken var den att vi skulle komma ihåg att vi också satt med i landskapsregeringen 2004, och så var fallet, men jag uppfattade det ändå som att ltl Roger Eriksson inte överhuvudtaget hade riktat in sig på att kritisera speciellt den nuvarande landskapsregeringen utan tog fasta på de problem som har funnits länge och finns även nu. När nu finansutskottets ordförande ändå kom sig för att påpeka att vi satt med i landskapsregeringen 2004  vill jag också hänvisa till det anförande som vtm Johan Ehn hade, att vi har en god situation vad gäller bokslutsutfallet. Det visar plus för landskapet och då passar jag på att påminna om att det skedde i och med ett trendbrott efter flera år av liberal medverkan i landskapsregeringen.

 

Vtm Barbro Sundback kritiserade oss i sitt anförande för att vi nu skulle ha gjort frågan om en förvaltningslag till en sak för oss nu på senare tider. Så är inte alls fallet. Jag har haft en plats i denna sal i ungefär drygt fyra år och ända sedan första dag har liberalerna, nog tillsammans med socialdemokraterna, fört fram de här sakerna: en förvaltningslag behöver vi. Det har vi konsekvent gjort i majoritetsställning och också i oppositionsställning, så vi har varit fullständigt konsekventa där. Jag personligen och vtm Barbro Sundback har fört fram de här sakerna flera gånger, så jag tror att vi skulle kunna lämna ifrån oss den här diskussionen och kampen om vem som kom på det först. Nu gäller det att försöka uppnå någonting.

 

Det gäller för landskapsregeringen att gå till handling i enlighet med sitt handlingsprogram och se till att detta också blir gjort. Jag föreslår alltså bordläggning av detta ärende till inkommande måndag för att ge landskapsregeringen tid för detta.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Mats Perämaa föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 12 september. Eftersom gemensam handläggning beslutats om landskapsregeringens berättelse och landskapsrevisorernas berättelse konstaterar talmannen att bordläggningsförslaget avser båda berättelserna. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon yttra sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 12 september.

 

På talarlistan finns ännu ltl Åke Mattsson, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Åke Mattsson: Avstår. TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 12 september.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2004. (RB 2/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Begärs ordet? Diskussionen. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 8:

 

Näringsutskottets betänkande nr 4/2004-2005 om ny arbetsmarknadspolitisk lagstiftning. (FR 7/2004-2005).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Anders Englund:

Herr talman!

Näringsutskottet har här behandlat landskapsregeringens framställning angående ny arbetsmarknadspolitisk lagstiftning. Landskapsregeringens framställning innehåller bl.a. förslag till landskapslag om arbetsmarknadspolitisk verksamhet och landskapslag om Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet samt landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om informationssystem för arbetsförvaltningens kundbetjäning samt en landskapslag om arbetsförmedling av annan än landskapet.

 

Det var en ganska diger lunta som kom från landskapsregeringen, men det är en reform som i första hand genomförs för att förtydliga lagstiftningen. Genom reformen fullföljer landskapsregeringen samtidigt sin målsättning om en mera modern och ändamålsenlig reglering av arbetsmarknadspolitiken. Jag kan också påpeka att genom förslaget kommer verksamheten huvudsakligen att skötas av en fristående myndighet underställd landskapsregeringen. Myndighetens namn föreslås vara Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet.

 

Utskottet föreslår att lagtinget antar landskapslagarna med ett fåtal mindre ändringar.

 

Innan jag går vidare vill jag påpeka att de som vi har hört i detta ärende har alla uttryckt en mycket stor enighet om lagförslaget, det tror jag vi alla kan vara överens om i utskottet. Det är sällan man har haft en sådan enighet bland hörandena – om vi jämför med jaktlagen som vi har haft i näringsutskottets tidigare!

 

Jag vill också gå in på allmänna motiveringen. Jag citerar lite ur texten:

 

”Utskottet konstaterar att framställningen med sammanlagt tio lagförslag är omfattande. Reformen innebär dock i första hand en modernisering av landskapslagarna av vilka de flesta har mer än trettio år på nacken. Vidare syftar reformen till att förtydliga lagstiftningen och de materiella ändringar som föreslås är jämförelsevis små.

 

Under de år som gällande landskapslagar har varit i kraft har det skett förändringar i arbetslivet och i arbetsmarknadspolitiken varför det föreligger ett behov av en utveckling av lagstiftningen på området. Dessutom noterar utskottet att det snart kan bli aktuellt med en ny översyn av landskapets arbetsmarknadslagstiftning mot bakgrund av den planerade rikslagstiftningen i fråga om omställningsskydd vid uppsägningar.” 

 

Som sagt föreslås det att en ny myndighet skall inrättas: Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet och myndighetens högsta beslutande organ skall vara myndighetens chef. Utskottet har dock fört en liten diskussion om ändamålsenligheten av den s.k. chefsmyndigheten. Om en chefsmyndighet leds av en person med god ledarskapsförmåga utgör den platta hierarkin en viss fördel med tanke på myndighetens effektivitet. Samtidigt är dock myndighetens verksamhet till stora delar detaljreglerad i lag, varför chefens möjligheter att styra verksamheten inte i någon större utsträckning torde avvika från politikerstyrda verksamheter. För att i någn mån öka landskapsregeringens insyn i och inflytande över myndigheten föreslår dock utskottet – och här står det 6 § landskapslagen om Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet skall ändras, men efter noggrant tittande borde det vara 9 § i landskapslagen, så detta bör vi kolla upp innan beslut tas – att 9 § landskapslagen om Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet skall ändras så att det reglemente som styr myndighetens organisation skall antas av myndigheten, men att den dock skall underställas landskapsregeringen för fastställelse. Det är alltså ett viktigt påpekande; vi tycker inte att myndigheten skall fastställa sitt eget reglemente utan att detta överförs till landskapsregeringen.

 

Ikraftträdelsen bör också ske så snabbt som möjligt. Det torde av budgettekniska skäl vara angeläget att få igenom lagarna till årsskiftet.

 

Jag tror inte jag ids gå mera in på paragraferna och ändringarna. I 48 § om stödets varaktighet har gjorts en viss förändring. Där har vi resonerat så att det är en positiv förändring därför att det kan vara till fördel för många mindre kommuner som drabbas av hög arbetslöshet; då skulle belastningen bli på kommunen, men med den här skrivningen ligger den till en del kvar på arbetsförmedlingen, men att man också har ett visst resonemang med kommunen och de sociala myndigheterna i detta fall.

 

I övrigt går jag inte in på något mera. Det är mest fråga om ändringar av språklig och teknisk natur. I utskottet har vi, som sagt, varit överens om lagstiftningen och varit rätt nöjda med den.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att näringsutskottet har tagit upp att det ganska snart kan bli aktuellt med en översyn av landskapets arbetsmarknadslagstiftning mot bakgrund av den planerade rikslagstiftningen i fråga om omställningsskydd av den anledningen att omställningsskyddet är en del som ingår i gällande avtal som går ut 2007 och att det skall finnas individuella sysselsättningsplaner för dem som blir uppsagda. Jag tycker alltså att det är ett bra påpekande och det är synd att ingen från landskapsregeringen är här, men jag antar att det är en ganska brådskande lagstiftningsåtgärd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Herr talman!

Vi har hört just av näringsutskottets ordförande att det har varit en bra behandling av ärendet i näringsutskottet och det kan jag hålla med om. Vi hade bra diskussioner, hörandet var rätt så omfattande och vi gjorde också studiebesök, så det var trevligt att arbeta med det här stora ärendet. Överhuvudtaget har vi bra stämning i vårt utskott.

 

Jag vill ta upp ett par frågor som vi liberaler tog upp i remissen och då var det just själva organisationen och dess form. Jag var tveksam till om en myndighet av denna storlek skulle klara av att vara så självständig som den nu blir och att den organisationsmodell som föreslagits med stor makt hos en enda person, nämligen myndighetschefen, i vissa fall kan vara hämmande för verksamheten. Allt beror på den person som sitter i chefsposition, på personens organisationsförmåga, socialkompetens samt den formella kompetensen. Här förde utskottet ett resonemang och vi kom fram till att vi inte föreslår någon förändring utan går på landskapsregeringens linje. Vi litar på att myndigheten hittar på en effektiv och välfungerande organisationsmodell som tar tillvara den kunskap och erfarenhet som finns hos personalen på de enheter som nu förs ihop till en enda myndighet. Det är faktiskt fråga om att man för ihop flera enheter som har rätt så vitt skilda ansvarsområden. Vi har dock ändrat framställningen så att vi föreslår att det är landskapsregeringen som fastställer reglementet efter att myndigheten har antagit det. Detta garanterar i sista hand en möjlighet för landskapsregeringen, trots den långtgående delegeringen, att ha insyn i verksamhetens utformning och att vid behov kunna påverka den.

 

Herr talman!

I landskapet finns olika modeller för hur man fastställer reglementen på landskapsregeringen underlydande myndigheter. Förvaltningen i dessa organisationer skiljer sig visserligen från varandra, men jag anser att en översyn av olika system vore bra. De myndigheter som har politisk styrelse fastställer sina reglementen själva, men i fråga om Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet finns inte den politiska styrelsen utan fastställelsen skulle i princip bli på samma person som antar reglementet, om man hårdrar det. Då är det bra som vi nu har föreslagit i vårt betänkande, att det är landskapsregeringen som gör den slutliga fastställelsen.

 

Vad gäller 48 § i landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet har vi ändrat från landskapsregeringens framställning såtillvida att vi vill ge stöd för de personer som behöver sådant när det är fråga om att kunna fortsätta ett stödarbete efter två år, som var föreslaget här. Man kan förstås hålla med landskapsregeringens motiv i framställningen, nämligen att så många som möjligt skall finnas i arbetslivet med en anställning som grund, men vi vet alla att det finns en grupp människor som av olika orsaker hamnar utanför det normala anställningssystemet och för dessa personer är det viktigt att de rutiner som anställning med sysselsättningsstöd ger inte avbryts utan att det med vissa förbehåll kan fortsätta även efter att tiden i princip skulle ha gått ut. Det är så att det då blir fråga om läkarintyg. Här har vi också i utskottet varit eniga.

 

För övrigt vill vi liberaler önska lycka till med den nya myndigheten Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet och konstaterar bara att den har en viktig uppgift att fylla i landskapet både vad gäller arbete, näringsliv, studerande och också en del av den sociala verksamheten.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Som det har sagts av flera är detta ett omfattande lagpaket och jag har själv debatterat det i remissen och i många andra sammanhang, så jag har tänkt att inte säga så mycket i det här skedet därför att jag tycker att det är bra att ärendet har kommit så här långt och det är definitivt ett fall framåt. Det minskar i viss mån byråkratin. Det är, som sagt, en viktig och omfattande lagstiftning och jag är förvånad över att inte någon från regeringen överhuvudtaget är här när vi diskuterar dessa frågor.

Jag tänkte spinna vidare på det som ltl Raija-Liisa Eklöw tog upp, dvs. organisationsmodellen. Om jag har förstått utskottets ordförande rätt, och det tror jag att jag har gjort, finns fortfarande arbetskraftskommissionen och liknande instanser kvar, fast vi de facto vet att det inte är så mycket som de direkt kan tillföra, utan det är en traditionell kommission som har funnits och man sitter och diskuterar på det sätt man har gjort, trots att det är ett väldigt strikt regelverk som styr arbetet, så den typen av byråkrati har man fortfarande kvar. Men jag tror att man kan göra ett visst misstag när man nu tittar på arbetskraftsmyndigheten och konstaterar att i dag fungerar det väldigt bra, vilket det gör, mycket på grund av att vi har en duktig personal där och en bra chef. Men det har också funnits situationer när det inte har fungerat lika bra och den situationen kan kanske uppstå igen, och det är nackdelen med den här typen av chefsmyndigheter att man inte kan gå in från politiskt håll och styra upp verksamheten. Det är ett steg i den riktningen att man då låter landskapsregeringen godkänna ett reglemente, det håller jag med om, men det resonemang som jag förde i remissdebatten om att man skulle ha en modern styrelse där både arbetsmarknadens parter, arbetstagare och arbetsgivare samt även den ansvariga politikern skulle ingå tycker jag skulle ha varit ett intressant sätt att få mera dynamik i organisationen. I och med att jag tror att det är bara ltl Raija-Liisa Eklöw som är här från utskottet riktar jag mig till henne för att få reda på om det har förts något resonemang överhuvudtaget om de här frågorna?

 

Ser man på de allmänna motiveringarna i utskottets betänkande är det klart att det känns lite konstigt att man enbart i stort sett nämner denna lilla detalj om omställningsskydd vid uppsägningar. Det är igen en stödåtgärd som är viktig för den finska arbetsmarknadspolitiken, där man har en helt annan arbetslöshetsprocent än vad vi har här på Åland, men jag saknar lite de politiska riktlinjerna från utskottet, där ändå borgerligheten är i majoritet: Anser man att det är viktigt att arbetskraftsmyndigheten är en serviceinstans för näringslivet eller skall man – jag spetsar till det – utbetala olika stöd som är utformade enligt den höga arbetslösheten i Finland? I all information från FPA, om det så är Internet, utskick eller vad det är, pratas det om att stödformerna gäller medborgare i Finland, men så är det de facto inte, för vi har en egen lagstiftning och ett eget regelverk, trots att det finns vissa som vill kopiera allt i detalj från Finland och det blir ofta missförstånd när folk läser den här typen av information och tror att det här är någonting som gäller på Åland. Också den saken borde man definitivt från finska myndigheters sida tillrättalägga och säga att det här gäller inte på Åland. Jag undrar om man också har diskuterat den frågan i utskottet. Det vore intressant att få svar på de två frågorna.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman! 

Eftersom varken utskottsordföranden eller vice ordföranden är här skall jag försöka svara på det som ltl Anders Eriksson tar upp. Om vi börjar på varför vi bara nämner omställningsskyddet är det därför att det redan finns en proposition i riket, så den är liksom i röret och då ansåg vi att det är viktigt att vi fäster landskapsregeringens ögon på det området. Vad gäller själva organisationen diskuterade vi den mycket, redan i remissen var jag skeptisk till systemet, men jag har blivit övertygad om att det är en modern organisation och därför har jag gått på den här linjen därför att vi måste i alla fall ge den en liten möjlighet att prövas. På något sätt känns det som att det blir väldigt mycket på en enda chef, också för den skull att det inte ens i dag när vi behandlar frågan finns någon som helst vetskap om hur själva organisationsformen kommer att se ut. Det finns alltså mycket öppna frågor också för mig som medlem i näringsutskottet. Jag är dock benägen att nu ge fullmakten och sedan får vi se, om det inte blir bra så får vi titta på nytt på formen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag är tacksam för den sakliga informationen och jag håller ganska långt med ltl Raija-Liisa Eklöw. Ser man på den organisation som finns i dag på arbetsförmedlingen, om vi kallar instansen för det, så jobbar de redan väldigt långt utgående från den lagstiftning som vi de facto nu kommer att anta. Skulle de jobba efter den över 20 år gamla lagstiftningen skulle det se väldigt konstigt ut. Jag sade också att det är ett fall framåt och jag kommer givetvis – jag kan inte så mycket annat göra – vara nöjd med de framsteg som görs. Det är ett steg på vägen. Problemet är om det av en eller annan anledning skulle uppstå problem, byte på chefsposten eller någonting sådant, så är det en ganska lång process innan man kan åtgärda det, men vi får ta det här steget nu – jag tar det tillsammans med ltl Raija-Liisa Eklöw.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Ett motiv till att myndighetsorganisationsmodellen passar till just den här organisationen är att dess verksamhet är så väldigt lagstadgad och stipulerad, så det måste man också tänka på när man går in för det här systemet. Får man visa tveksamhet skulle det vara att vi har modeller för det här och då har vi just diskuterat för polisen en annan riktning, att frångå den här typen av ledarskap till styrelseledarskap. Visst finns det mycket att ännu diskutera i landskapet vad gäller olika landskapsregeringen underlydande myndigheter. Som sagt, jag är helt nöjd i det här skedet med betänkandet och framställningen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Vi är ganska långt samstämmiga, men den parallell som ltl Raija-Liisa Eklöw gjorde till polisväsendet är egentligen just den typen av varningsklocka som ringde för mig när jag läste betänkandet. Vi låter det gå, men vi får konstatera att beroende på hur olika myndigheter sköts så väljer vi i Ålands lagting att gå olika vägar och det känns inte riktigt konsekvent.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

När det gäller lagen om omställningsskydd vill jag påpeka att den har kommit till som en del av det inkomstpolitiska avtalet. Majoriteten av de anställda på Åland lyder under rikets kollektivavtal. Om arbetsgivarna här skall kunna följa de ingångna kollektivavtalen måste de få en lag till stöd. Jag kan inte svara på hur det är på landskapssidan när det gäller tjänstemännen; det är mycket möjligt att man också där i förhandlingarna har lagt det inkomstpolitiska avtalet till grund. Jag har inte detaljgranskat om det finns i avtalet. Man kan avtala om vad som helst, men rättsskyddet för de anställda och arbetsgivarna saknas. Därför är det bra att komma med en lagstiftning; det ingår som en del i ett paket som vi tillämpar både i offentlig sektor och i den privata.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tänkte precis i samma banor som ltl Anne-Helena Sjöblom när jag läste detta i morse och kollade upp det lite:  Är det så att behörighetsfördelningen mellan Finland och Åland är sådan att vidtar man den här typen av åtgärder på den finska sidan så skall vi automatiskt följa efter? Så var det inte. Men just avtalsbiten gör ändå att saker och ting hänger ihop lite och så långt ger jag ltl Anne-Helena Sjöblom rätt, men vill vi så behöver vi inte på juridiska grunder införa den här typen av stöd. Hur stort behov det egentligen finns av stödformna i det åländska samhället, där det största problemet är att hitta arbetskraft, så kan man diskutera!

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag håller med om att vi kan välja, men för den skull tror jag inte, när vi har brist på arbetskraft på Åland, att vi skall ha sämre rättsskydd för de anställda och arbetsgivarna. Jag tror att vi måste ligga på samma nivå, just på grund av att det ingår som en del i avtalen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag skall öppet erkänna att när det gäller den planerade rikslagstiftningen i fråga om omställningsskydd vid uppsägningar har jag inte satt mig in i den lagstiftningen i detalj. Jag är helt övertygad om att ltl Anne-Helena Sjöblom kan just de frågorna betydligt bättre än vad jag kan. Jag började bara fundera på om den här automatiken finns att vi automatiskt skall åka med igen bara för att man har hittat på någonting på rikssidan? Den automatiken finns alltså inte, men vi får säkert anledning att återkomma till detta är jag rädd för om ett år eller någonting så med tanke på att utskottet anser att man skall öppna lagstiftningen igen för att ge denna möjlighet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående kostnadstak för specialomsorgen. (HM 28/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Det här är hemställningsmotion nr 28 och den lyder som följer: ”att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att ett kostnadstak för kommunernas specialomsorgsklienter i likhet med missbrukarvården” införs. Vi vet att specialomsorgen i dag har genomgått en ganska stor utveckling jämfört om vi tittar tillbaka under 10-15 års tid. Det har också förstått betytt att den är mer kostsam än vad den var tidigare. Verksamheten är stundtals ganska utsatt för kritik just vad gäller ekonomin. Kommunerna har sina representanter med; trots det är det nästan i alla fullmäktige så att när besluten skall tas pratar man om hur dyr verksamheten är, trots att man alltså har företrädare som ändå sitter med i styrelser och det gemensamma fullmäktige, men ändå kan man inte acceptera att det är väldigt dyrt. Det är en bra omsorg och det kostar också.

 

Man pratar om samarbete, sammanslagningar mellan kommuner och förstås att man också tror att det här är en sak som skall bli bättre och mer ekonomisk för den enskilda kommunen. Vi har lång väg dit ännu. Många tror mera på det här än vad andra gör, men trots det, även om vi kan se en verklighet vad gäller sammanslagningar kommer kostnaden att fortgå.

 

Vi vet att många kommuner i dag har det jobbigt vad gäller ekonomin. Vad gäller den här typen av verksamhet är det någonting som måste till. Det är ingenting som man på något vis kan slingra sig ur. Det är ett väl uppbyggt system och en bra verksamhet som kommunerna anlitar. När man ser vad det kostar finns det säkert tankar i en del kommuner att det här kanske vi skulle kunna sköta själva och kanske lika bra. Man har inte börjat det såvitt jag vet, i alla fall, men man har accepterat kostnaden och så har det varit bra med det.

 

Det har höjts röster från vissa kommuner om att det här börjar bli för mycket, man har nått taket för vad kommunen klarar av. Det gällde verksamheter inom missbrukarvården när man t.ex. måste anlita experthjälp utifrån; det här blev väldigt dyrt för kommunerna och detta införde vi under fjolåret så att kommunerna betalade upp till ett visst kostnadstak och därefter stod landskapet för det här. Jag har inte kollat upp det, jag tänkte jag skulle göra det i dag, men det har varit mycket annan information angående angelägna ärenden som jag har tagit del av i dag på förmiddagen, så jag hann inte och jag hade hoppats på att ansvariga ledamoten Harriet Lindeman kunde berätta hur det fungerar i dag vad gäller missbrukarsidan, hur mycket det används, har hela det budgeterade beloppet gått åt, är det en stor aktivitet vad gäller de här frågorna eller är det någonting som vi trodde men som sedan ändå inte var såsom vi trodde. Det hade varit väldigt värdefullt att ta del av.

 

Det systemet är annars bra, för det betyder att man betalar en del och resten står landskapet för, den gemensamma kassan hjälps åt att betala för den som behöver den här typen av vård. Det är samma system som missbrukarvården har i dag som jag efterlyser vad specialomsorgen just för att möjliggöra att alla kommuner kan använda sig av den verksamheten som finns i dag, så att man värnar om de klienter som finns, att man inte på något vis, för att man tror att man löser det billigare, kommer att göra några andra arrangemang än det man har i dag.

 

Jag är mycket medveten om att man kan kritisera att det här är någonting som man lägger utanpå de landskapsandelar och det system vi har i dag. Det är helt riktigt, det är jag medveten om och man får gärna kritisera det. Det gör man , speciellt från tjänstemännens sida brukar man säga att då frångår man principen med landskapsandelar. Det gjorde man när det gällde missbrukarvården och det lyckades. Jag vill också minnas att vi var eniga om detta i salen när det infördes i budgeten för det här året. Jag tror att det här skulle vara en bra sak som man skulle kunna införa nu. Jag vet som sagt inte hur det har slagit ut vad gäller missbrukarvården, men det kan säkert utskottet säkert sätta sig in i och är det så att man går in för att inom specialomsorgen ta till sig den här målsättningen, som jag tycker att är väldigt väsentlig, inför nästa års budget så har jag ingenting emot att motionen förkastas. Huvudsaken är att man uppnår samma resultat och gör det möjligt för kommunerna.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det är bra att frågor av den här karaktären diskuteras med jämna mellanrum för det visar tydligt att det finns ett behov av information. Det är viktigt att utskottet snabbt behandlar motionen så att alla får fakta på bordet.

 

När det gäller omsorgsförbundets budget för 2005 var kostnadsutvecklingen väldigt låg. Den var inte högre än primärkommunernas. Det var kanske första gången den hölls nere. Jag tror att det var en ökning på 2,5 procent av driftsutgifterna. Det finns också i rambudgeten för 2006 års budget; jag har sett ett utkast som tyvärr inte alls följer de linjerna utan det är opp i det blå helt och hållet! Det kan man naturligtvis inte acceptera. Jag är ganska övertygad om att omsorgsförbundets fullmäktige kommer att hålla det som man har sagt i samband med att rambudgeten slogs fast. Det tredje som jag skulle vilja påpeka är att jämförelsen med missbrukarvården tror jag inte att är hållbar. Missbrukarvård och omsorg om personer med förståndshandikapp eller funktionshinder är två helt olika saker. Missbrukarvården är som namnet säger vård under en viss tid, medan specialomsorger till personer med funktionshinder varar under personens levnadstid. Det är alltså ett kontinuerligt stöd för att möjliggöra för dessa personer att leva ett så fullgott liv som bara är möjligt. Dessutom finns det i det andelssystem som vi har en kompensation för kommuner som råkar av någon orsak ha speciellt många personer just med det här funktionshindret.

 

Det som kanske var lite oklart i presentationen men som åtminstone jag från min sida vill klargöra är att primärkommunerna har ansvar för alla medborgare, också för dem med funktionshindret. Om man inte från kommunens sida godkänner att en person inte tas in till omsorgsförbundet så skall den här personen ha tillgång till precis samma service som alla andra i hemkommunen, dvs. då skall kommunen tillgodose rätt till bostad, arbete osv. Det finns alltså inget tvång för primärkommunen att gå med på att en kommunmedborgare med förståndshandikapp sätts i specialomsorg. Därför har man beslutat just att varje intagning skall godkännas av primärkommunen. Det finns alltså alternativa möjligheter och det har man nog utvecklat mera på andra håll än på Åland, men här är det liksom ganska slentrianmässigt att det är samhället som skall ta hand om allting. Det finns också personer med funktionshinder som av olika skäl råkar ha en rätt god ekonomi. För dem är det förstås lättare att hitta alternativt boende osv., och sådana försök borde man göra i högre grad.

 

Som sagt, det har varit så lätt på Åland att föra över all omsorg på samhället och det har tillsvidare ändå gått; landskapet och kommunerna har gått in och då blir det så där att man inte söker andra modeller. Med det menar jag inte att en person som har rätt till specialomsorg skall nekas den omsorgen, men det finns alltså modeller på andra håll som vi skulle kunna pröva på och varför inte också försöka skapa egna? När primärkommunens representanter klankar på dem som sitter i omsorgsförbundets fullmäktige eller styrelse skall man se sig själv lite mera i spegeln, för det är egentligen primärkommunen som har det väsentligaste ansvaret. Om man då inte tar det så finns det bara den här möjligheten.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag kanske uttryckte mig oklart, men det är just precis som det är när primärkommunernas representanter sitter i de olika organen att de får kritik när de kommer hem till sina enskilda kommuner för att de har varit med och höjt en budget. Det är inte heller någon som har den kompetensen eller hjärtat att sänka den budgeten. Så är det. Jag försökte göra jämförelsen mellan missbrukarvården och specialomsorgen inte för själva vårdandet utan för systemet; det är betalningssystemet som är uppbyggt runt missbrukarvården. Det är alltså betalningssystemet för den enskilda kommunen som jag skulle vilja implementera också inom specialomsorgen för att man skall kunna ha en fortsatt god vård för klienterna. Det är det som jag värnar om. Jag vet också hur det är när de små kommunerna har sina prioriteringar; då ställs de olika sakerna mot varandra och det är också fel att personer inom verksamheten känner sig utpekade för att man inte har råd med det ena genom att man måste prioritera detta. Det är det jag vill att man skall kunna fortsätta och också ha den icke-lagstadgade verksamheten, som t.ex. lekparksverksamhet, som i så fall faller bort därför att man måste prioritera det här som kostar mycket mera än vad man har tänkt sig. De olika prioriteringarna här är ett reellt bekymmer för många små kommuner och jag tycker att där kunde landskapet ställa upp i stället med penningsumman analogt med missbrukarvården.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag säger som en sammanfattning att de små kommunerna har inte hjärta att säga nej till höjningar i omsorgsförbundets budgetering. Därför skall landskapsregeringen ta över kostnadsansvaret. Det betyder att primärkommunerna inte har förstånd nog att agera rationellt i de här frågorna. Jag tycker inte att resonemanget verkar övertygande och, som jag sade, för 2005 fattade omsorgsförbundets fullmäktige beslut om att inte höja budgeten i enlighet med det som man från styrelsens sida och från förvaltningen ville. Det lyckades och det tror jag man måste fortsätta med. Vi vet alla att ägarkommunerna har ansträngd ekonomi.

 

När det ännu gäller modellen är det inte vård som man producerar inom omsorgsförbundet utan det är omsorger och skillnaden, åtminstone en väsentlig skillnad är att omsorgstjänsterna skall de som är berättigade till få livet ut. Det är alltså inte någon vård som är tillfällig och som ges av någon specialist och så förväntas man tillfriskna och fungera som en fullvärdig samhällsmedborgare. Den stora skillnaden med förslaget är att stödet till missbrukarvården är temporärt medan omsorgsförbundet ger ett stöd som varar livet ut. Det skulle bli kolossalt dyrt om man skulle använda samma modell som inom missbrukarvården. Jag tror, som sagt, inte att det håller.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik: 

Fru talman!

Det verkar vara svårt att förklara, speciellt om man inte vill förstå! Jag värnar först och främst om att klienter inom denna verksamhet får sin fortsatta goda vård och omsorg.  (Från salen, vtm Barbro Sundback det är inte vård) och antagligen till den kostnad som de små kommunerna tycker att det är ansträngt med ibland. Därför hoppas jag att utskottet skall kunna ta detta till sig. Det kan hända att det här problemet inte finns mera, men för ett halvt år sedan var det väldigt angeläget för flera kommuner, som också har representanter här i lagtinget och som uppvaktade mig i den här frågan. Tyvärr hann jag inte då göra någonting åt det, men jag värnar fortfarande om den här verksamheten.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag misstror inte ltl Gun-Mari Lindholms uppsåt i detta ärende men att hon däremot kanske inte har full insikt i hur verksamheten fungerar. Det är inte vård som man producerar inom omsorgsförbundet. En person som har den här funktionsstörningen går till samma läkare som ltl Gun-Mari Lindholm och jag, går till tandläkare osv., har full tillgång till hela ÅHS och den vårdapparat som finns där. Den är också till för de här personerna. Det som omsorgsförbundet producerar är tjänster för att dessa personer skall kunna få utbildning, få ett arbete, bo självständigt osv. Detta ges hela livet ut. Sedan är det en väldigt dyr verksamhet som vi har och framför allt kanske av det skälet att den är så gott som till hundra procent samhällsfinansierad. Vi ser inte i dag att det är någon, vare sig primärkommunerna eller omsorgsförbundet eller någon annan organisation som försöker komma med andra modeller utan det är lite samma som jag var inne på här med gymnasieskolorna: de professionella äskar bara om mera och mera pengar och vi skall försöka tillgodose det i stället för att göra åtminstone vissa saker på ett annat sätt. Så tvingas man till också på andra orter i dag för att kunna bibehålla välfärden. Där tror jag att det finns möjligheter att hitta effektivare modeller och då göra kostnadsinbesparingar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm tar upp ett viktigt ärende om kommunernas ansvar för specialomsorgen. Man kan säga att det finns två vinnare eller förlorare i processen. Det är vårdnadstagarna och kommunerna. Drar man in för den ena så förlorar den och vice versa. Jag är inte säker på att den modell som ltl Gun-Mari Lindholm för fram är den enda som skulle kunna hjälpa till, men jag lämnar det förbehållslöst  till utskottet att se på frågan. Kommunerna har nämligen också andra åtaganden som lite kretsar kring samma problematik och då är det t.ex. för elever med särskilda behov som också i vissa fall kan ställa till stora ekonomiska problem för kommunerna. I stället för att gå in i den här enskilda frågan borde vi gå längre och se om man kunde ändra på landskapsandelssystemet vad gäller omsorgsvårdnadsstagarna och också elever med speciella behov därför att någonstans går gränsen. Jag representerar Lumparlands kommun i omsorgsförbundets fullmäktige så jag känner nog till problematiken som ltl Gun-Mari Lindholm tog upp. Resonemanget stämmer precis att styrelsen tar beslut och så kommer fullmäktige med andra åsikter och då undrar man ju vad man sysslar med i kommunerna. Där kan vi själva se oss i spegeln, kanske borde vi ha mera samarbete, men den diskussionen skall vi egentligen inte föra här.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm tar upp också frågan om att vissa kommuner har funderat på att gå sin egen väg, men det tror jag inte är hållbart. De kommuner som har räknat har nog räknat sådana glädjekalkyler hur man skall klara av det här, så jag tror ändå på det här. Omsorgsförbundet är en organisation som tar väl hand om den här gruppen medborgare, men om vi kan hitta en vettig lösning för de kommuner som håller på och faller under det här tunga oket så är vi från liberalernas sida beredda att stöda ett sådant förslag. Men jag vill inte från denna plats nu säga om ltl Gun-Mari Lindholms modell är den bästa.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra om utskottet tittar på detta och kommer med det vettigaste förslaget. De är flera medlemmar och har säkert olika infallsvinklar och får säkert goda förslag av representanter från olika verksamheter som de också hör i utskottet. Jag är helt öppen; det spelar ingen roll vad det blir för slutkontenta utan huvudsaken är att löser frågan. Det här är ett förslag och det som jag kände till i och med att jag själv var med och utformade det vad gäller missbrukarvården. Men kommer det upp någonting annat så är det bara bra. Huvudsaken att det löser sig!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Då är vi eniga, också på det sättet att det är en helhet som man borde ta ett bättre grepp om när det gäller vilka funktioner i samhället som prioriteras från landskapets sida och ersätts i högre grad till kommunerna, särskilt med tanke på den struktur vi har att små kommuner med en enda vårdnadstagare av lite avvikande slag kan hårt drabbas ekonomiskt plus att det är väldigt förnedrande för dessa personer när de kan utläsa i budgetmomentet att det är den och den personen det gäller. Det skulle ta bort också den förnedrande situationen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 10:

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående jämställdhetsplaner för förvaltningen. (HM 55/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Hemställningsmotion nr 55 om jämställdhetsplaner för förvaltningen handlar i allra högsta grad om framtidsfrågor. Landskapsregeringen och därtill underställda institutioner, t.ex. ÅHS, PAF samt Posten, borde föregå med gott exempel när det gäller jämställdhetsarbetet.

 

Landskapsregeringen är landskapets största arbetsgivare inom offentlig sektor, vilka till stora delar är kvinnodominerad. En jämställdhetspolicy finns inom förvaltningen. Där borde man nu gå vidare för att utarbeta och integrera jämställdhetsplaner. Att sammanställa jämställdhetsplaner är ett omfattande arbete som börjar med en inventering och kartläggning av t.ex. tjänstledighet, föräldraledighet, alterneringsledighet, utbildningsnivå, fortbildning, förmåner osv.

 

En jämställdhetsplan är ett viktigt instrument på arbetsplatserna och dess målsättning är att främja jämställdheten. Arbetet är omfattande och man kan därför välja att koncentrera sig på ett fåtal områden. Det är viktigt att jämställdhetsplanen har en långsiktig visionär målsättning, t.ex. lika lön för lika arbete, tillika som den har kortsiktiga mätbara mål, t.ex. att höja procenten av föräldraledighet bland män.

 

Ålandstidningen gjorde för några veckor sedan en intressant granskning och debattserie som visade att endast 18 procent kvinnor innehar poster i styrelser på Åland. I den allra högsta toppen finns nästan uteslutande män. Samtidigt pekar nya forskningsrön på att jämställdhet är bra för effektiviteten och lönsamheten. En stor tillgång i både gamla och nyetablerade företag är hjärnkapacitet, innovativa hjärnor full av kreativitet, fantasi och alternativa lösningar, både kvinnliga och manliga hjärnor - ett faktum som man inte fäster så stor vikt vid när det gäller åländska förhållanden. Kartläggningar i media visar att maktkoncentrationen i åländska företag är extrem: samma män i de olika styrelserna. Det är naturligtvis deras fulla rätt, de jobbar hårt och flera är storägare i samma företag, men jag tror att man missar någonting radikalt, någonting grundläggande. Det behövs flera hjärnor, både manliga och kvinnliga, som funderar vad vi skall göra med Chipsmiljonerna.

 

På den stora framtidsdagen som går av stapeln den 26 september skall det brainstormas om vad vi skall leva av på Åland i framtiden. Spännande och intressant! Men jag håller med den kritik som förts fram om att av tio aviserade talare är det endast en kvinna, anmärkningsvärt trist och inte precis modernt och framåtsyftande. Man misshushållar med de resurser som står till buds.

 

För några år sedan intervjuades personalchefen på svenska Microsoft. Det är en fråga om överlevnad att se till att kvinnors kompetens och erfarenhet tas tillvara i företagen. En viktig tillgång för ett företag är humankapitalet i form av duktiga och kompetenta anställda vid sidan av det finansiella kapitalet och marknadskapitalet, som utgörs av samarbetspartners och kunder. Företagen måste också se till att humankapitalets sammansättning motsvarar kunden och speglar hur samhället ser ut. Det behövs dynamik i företagen och det åstadkommer man knappast om det består av en samling män i nästan exakt samma ålder. På Åland gäller det också. Kvinnor äter chips, reser med färjor, tecknar försäkringar, pensionsfonder samt lånar och investerar pengar.

 

Man kan se att en bit ned i organisationen finns kvinnorna, men det är otroligt svårt att spränga glastaket upp till ledningsnivå. Man säger ofta att det är problem att hitta kvinnor med rätt chefsbakgrund. Jämställdhet fokuseras på kvinnorna och görs till ett problem bara för kvinnorna. Man måste se det hela i ett större sammanhang och se över arbetsorganisation, arbetstider, lönestatistik osv. Män väljer män. Tillgång till maktens innersta rum både i politik och näringsliv har tillsvidare endast män.

 

Jämställdhetsinspektör Vivan Nikula säger i Ålandstidningen att attityderna vi har bottnar i okunskap och att mer kunskap kan ge attitydförändringar. Kunskap gör att man börjar reflektera, och börjar man reflektera så börjar man handla. Att upprätta jämställdhetsplaner är att skaffa sig kunskap.

 

Med anledning av detta föreslår vi i liberalerna att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att arbetet med att utarbeta jämställdhetsplaner inom förvaltningen och därtill underställda institutioner omedelbart startar.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsregeringen har ingen jämställdhetsplan i den bemärkelse som jämställdhetslagen föreskriver. Landskapsregeringen borde föregå med gott exempel och ha en jämställdhetsplan för att vara ett föredöme för offentlig förvaltning.

 

Det är ett omfattande arbete att göra upp en jämställdhetsplan och jag kan säga att vi delvis har påbörjat den, men vägen är lång innan vi har kommit i mål. Det vi har i dag, som också ltl Katrin Sjögren till delar omnämnde, är en policy i det personalpolitiska programmet, som åtminstone enligt mig börjar blir förlegad. År 2004 lyckades man få till stånd ett könsuppdelat personalbokslut, som ni också kan ta del av i bilagan till landskapsregeringens berättelse för 2004. Jämställdheten finns också med som en väldigt betydande del i landskapets utbildningsplan för 2005.

 

Den rikslag som trädde i kraft 15 april 2005 säger att om en arbetsplats har 30 anställda eller mera så skall man ha en jämställdhetsplan. Det viktiga som vi behöver tänka på, förutom att vi själva förstås, skall göra upp en är att lagen också gäller läroanstalter. Jämställdhetsplaner skulle vi nämligen ha kunnat göra för länge sedan även utan denna lag, men det som är nytt är att det skall göras ett helhetsgrepp på skolorna på det sättet att jämställdhetsplanerna skall gälla alla som arbetar där, inte bara personalen utan också de studerande. Det betyder att man också måste fokusera på den typen av frågor: hur går antagningen till, hur bedöms man, hur ordnas undervisningen, diskussionen kring trakasserier och policy kring det osv., så det där blir mycket intressant och det kommer också förhoppningsvis att leda till en utveckling i våra skolor.

 

Det som vi gör just nu och som vi har prioriterat högst när det gäller personalenheten är att arbeta med det personalpolitiska programmet. Det är faktiskt så att med en person räcker resurserna inte så långt, så det tillåter inte så många projekt samtidigt, men däremot är det många delar i arbetet med jämställdhetsplanen och personalpolitiska programmet som sammanfaller. På det sättet kan man alltså säga att arbetet med jämställdhetsplanen är delvis åtminstone påbörjad.

 

Arbetet med jämställdhetsplanen är en process och i landskapsregeringens handlingsprogram talar vi tydligt om att jämställdhet är ett prioriterat politikområde och det betyder att det är slut nu på om man vill eller inte vill, utan nu skall det prioriteras och det är tydligt sagt. Men att integrera jämställdhet i det ordinarie arbetet är ett långsiktigt arbete. Vi jobbar just nu med förankringsarbete och utbildning. Det kan man också se som en mycket viktig del av processen fram till en jämställdhetsplan. Det arbetet är igångsatt under de åtta månader vi har suttit och det här arbetet är avgörande för det resultat vi kommer att ha sist och slutligen i produkten jämställdhetsplan.

 

Arbete med jämställdhet är att arbeta med förändring och här gäller det att förändra genom att medvetandegöra kvinnor och män om hur strukturerna ser ut och vilka konsekvenser detta kommer att ha.

 

Avsikten är att vi skall kunna arbeta vidare hela tiden, delvis parallellt med personalpolitiska programmet, men på allvar efter senhösten. Den kommer att föregås av en kartläggning av arbetsplatsen där man behöver kartlägga både resurserna och läget på arbetsplatsen. Förberedelserna tycker jag också att skall få ta tid, för det här är också en aspekt som är avgörande för hur slutprodukten kommer att se ut och hur hela arbetet kommer att lyckas. Dessutom skall alla helst vara involverade i processen. Det innebär också att det är ett stort och mycket viktigt arbete. Kartläggningen kommer att innehålla fördelningen mellan kvinnor och män i olika uppgifter. Det kan kan handla om anställningsförhållande, vilka som arbetar heltid, deltid, vilka som har ordinarie anställning, visstidsanställning, tillfälliga jobb, vilken utbildningsnivå man har, vilken rekryteringspraxis vi har inom förvaltningen, hur ledningen ser ut, hur lönerna ser ut, hur fortbildningen ser ut, hur familjeledigheterna tas ut, hur tjänstledigheter tas ut, alterneringsledigheter osv. Det är alltså ett omfattande kartläggningsjobb som först skall göras och när man sedan har det så konstaterar vi att så här ser det ut och då kommer det riktigt viktiga: hur vill vi att det skall se ut? Det är då vi skall formulera de mätbara målen, gärna i den här formen: 2006 skall vi göra det här och det här, 2007 skall vi göra det här och det här samt utse ansvarspersoner för att göra uppföljningar osv.

Det här är ett viktigt och mycket omfattande arbete. För mig är inte det viktigaste att vi snabbt får en jämställdhetsplan färdig, att vi snabbt har en pappersprodukt klar utan för mig är processen, som vi alltså har påbörjat, oerhört viktig därför att det är förändringsarbete jag vill ha, inte hyllvärmare, utan jag vill att det här arbetet faktiskt skall bli en process som kommer att föra hela förvaltningen framåt.

 

Det är en mycket angelägen motion som liberalerna har lämnat. Det är bra. Det lyfter upp diskussionen och det ger också oss från landskapsregeringen tillfälle att redogöra för vad som är på gång. Däremot måste jag lite elakt säga att jag tycker att det är trist att liberalerna i regeringsposition förra perioden hade både personalansvaret och jämställdhetsansvaret men inte på något sätt igångsatte arbetet, för skulle man det skulle vi ha kommit mycket längre i dag.

 

Till sist, fru talman, vill jag sälla mig till kören som är besviken över Framtidsdagens föreläsares sammansättning.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Min kunskap säger också mig att jämställdhetsarbetet är långsiktigt och kommer att ta tid. Jag tror man skjuter sig i foten om man tänker sätta alltför stort ansvar på personalsekreteraren, utan det skall vara i hela förvaltningen.

 

Jag skrev faktiskt ner min kommentar till det nästsista som jämställdhetsansvariga Lundberg framförde, att det var trist att liberalerna kommer fram med det här nu. Ursprunget till hemställningsmotionen är en motion som liberala kvinnogruppen skulle framföra på höstmötet den 18 november för att sätta igång arbetet. Vi vet alla vad som hände i november, det blev regeringskris och tyvärr hade inte jag möjlighet att närvara på höstmötet, jag låg nämligen på BB och födde barn. Jämställdhetsarbetet och jämställdhetsfrågor är ytterst viktiga för liberalerna och vi använder tillbudsstående medel. Vi kommer att använda oss av hemställningsmotioner, finansmotioner, spörsmål och enkla frågor.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi är alldeles eniga om att arbetet med jämställdhetsplanen är en process och det är klart att inte personalsekreteraren ensam skall göra detta arbete, utan jämställdhetsarbetet skall integreras i hela förvaltningen, också alla skolor, alla enheter vi har runt omkring. Men personalsekreteraren är en nyckelperson som behövs för att dra igång och samordna, precis som hon har samordnat utbildningen är huvudansvaret där för de fortsatta stegen. Jag har inte sagt att jag tycker att det är trist att liberalerna kommer med den här motionen utan, tvärtom, jag välkomnar den och tycker att alla tillfällen där vi diskuterar jämställdhet och där vi får tillfälle, framför allt från regeringens sida att presentera vad vi håller på och jobbar med är välkommet. Däremot tycker jag att det är trist att ni under ett helt år som ni hade mandatet inte påbörjade arbetet, det tycker jag är trist!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tycker det är på gränsen till utmattning, man blir trött på det man hela tiden får höra från regeringsblocket! Så fort man kommer med ett initiativ eller åsikter så får man det tillbakabollat sig hela tiden: varför har det inte satts igång? Minister Lundberg sade för fem minuter sedan att man inte hade kommit så långt på åtta månader. Samma sak gällde väl för liberalerna då! Men vi var på gång och nu tänker vi fortsätta vår linje.

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi har satt igång arbetet genom att anordna utbildning och vi har påbörjat kartläggningen. Jag bara konstaterade att visst är det klara fakta att om det här är en högt prioriterad fråga, så tycker jag också att det skulle ha varit bra om ni skulle ha prioriterat det på ett annat sätt även under den period ni satt vid makten. Det är alltid väldigt lätt att beklaga sig när man sitter i opposition över att varför har vi det inte nu, lagstiftningen har funnits sedan april osv., produkten borde vara färdig eller vad man egentligen tycker. Vi har satt igång arbetet och jag tycker att det är jätteviktigt, det är angeläget att ni har lyft den här frågan, men jag tycker att jag har rätt att tycka att det är trist att det inte var prioriterat ifjol.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 11:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående kris- och socialjour på Åland. (HM 77/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Mitt anförande kommer att gälla hemställningsmotion 77/2004-2005 angående kris- och socialjour på Åland.

 

Människor kan behöva hjälp och stöd i olika livssituationer, exempelvis vid olyckor, våldsbrott, familjekonflikter och personliga tragedier. Alla kan vi hamna i en situation där vi har behov av akut hjälp. Då det gäller hälso- och sjukvårdstjänsterna är den akuta hjälpen tryggad dygnet runt. Ambulansen kommer, patienterna tas om hand vid jourmottagningen, men på samma sätt kan det också finnas ett behov av socialservice vilken tid på dygnet som helst. På Åland finns i dag ingen fungerande socialjour eller krisjour. Personal vid olika instanser blir tvungna att åta sig de här uppgifterna, alla som tar itu med de här uppgifterna har naturligtvis inte kompetens för detta eller annars kan det också gå så illa att åtgärder helt enkelt inte vidtas. Det här kan vid olika omständigheter förorsaka förhöjd risk att insjukna i depression och utbrändhet för vuxna, beroende på krisens art kan det också ha ödesdigra konsekvenser både för den som hjälper och för den som söker hjälp. Ser man till barn, som kanske är vår mest utsatta grupp i samhället, är det väldigt viktigt att det kommer ett snabbt och rätt avgörande. Det finns redan på Åland många instanser som har en beredskap för olika kriser, det finns polisen, räddningsverket, akuten, barnavdelningen på sjukhuset, Grelsby sjukhus, fältarna och Tallbacken. Tallbacken har fungerat väldigt bra så här långt, de har alltid en beredskap att ta emot ungdomar och också kvinnor som hamnar i hastig kris, men det räcker inte med det här. Det är också ett virrvarr av olika myndigheter som de här personerna skall föras till, att vem hör hem var s.a.s.  Där kanske man behöver ha en person som har kompetens och kunskap att ta hand om de här problemen.

 

Man kan konstatera att omsorgsminister Liisa Hyssälä har så sent som den 23 september beslutat att man i Finland skall ha som målsättning att ha förverkligat en täckande socialjour för hela landet. Redan nu finns det i de största städerna en fungerande socialjour, men det skall, som sagt, också drivas igenom att genom ett kommunalt samarbete skall varje kommun ha en fungerande socialjour. Det här är någonting som vi på Åland naturligtvis måste ta efter. Hur man bereder det här och vilka vägar man använder får vi överlåta till regeringen att fundera på. Skall vi ha som polisen har, att man har en person i beredskap dygnet runt alla dagar i veckan för att vid behov ställa sina tjänster till förfogande eller skall man vid Tallbacken se till att man har sådan kompetent personal som kan träda till när som helst och ta beslut i barnskyddsfrågor osv., där man har kompetens? Det är ingenting som man kan lämna åt sidan hur som helst till godtyckligt avgörande. Det kan man bara konstatera om man ser på socialsekreterare i dag; för att vara behörighet till en sådan tjänst kräv allt högre examen och större krav. Det här har också resulterat i att vid flera kommuner här i landskapet finns det redan i dag socialsekreterare som inte har behörighet att göra barnskyddsomhändertagande, så de kanske också skulle ha möjlighet att köpa in tjänsten eller att samarbeta på olika sätt och få behörighet.

 

Med anledning av detta föreslår vi undertecknare av motionen att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om en utredning gällande kris- och socialjour i landskapet Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.  

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. spörsmål om näringsstöd. (S 6/2004-2005).

 

Meddelande om när landskapsregeringens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsregeringen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsregeringen den 5 september 2005.

 

 

Ltl Danne Sundmans enkla fråga om åtgärder för att bevara skonaren Linden i åländsk ägo.(EF 10/2004-2005).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte avges.  

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 12 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.15.24).

 

Originalfil