Plenum den 8 december 2004 kl 13.00

PLENUM den 8 december 2004 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

Meddelande

Till lagtinget inlämnades den 19 november 2004 ett av ltl Lasse Wiklöf och åtta övriga lagtingsledamöter undertecknat yrkande om att lagtinget måtte förklara att lantrådet och landskapsregeringens ledamöter inte åtnjuter lagtingets förtroende. Lantrådet Roger Nordlund har vid plenum den 25 november avgett förklaring i ärendet. Vid plenum den 29 november har ärendet efter diskussion bordlagts till plenum i dag.

 

Till lagtinget har i dag inlämnats en skrivelse undertecknad av ltl Wiklöf och fem övriga lagtingsledamöter vilka hade undertecknat yrkandet om misstroende. I skrivelsen återkallar undertecknarna sitt yrkande om misstroende. Eftersom kravet på att ett yrkande om misstroende skall göras av minst fem lagtingsledamöter därmed inte längre uppfylls, konstaterar talmannen med hänvisning till 64d § 1 mom. LO att yrkandet förfaller. Ärendets behandling avbryts därmed och den till dagens plenum utlysta fortsatta behandlingen avförs från dagordningen.

Antecknas.

 

 

Föredras, fortsatt behandling efter bordläggning ärende nr 1:

 

Av ltl Lasse Wiklöf jämte åtta lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att lantrådet och landskapsregeringens ledamöter inte åtnjuter lagtingets förtroende. (MY 1/2004-2005).

 

Konstateras att ärende nr 1 är avfört.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 1/2004-2005 angående ändringar av vissa landskapslagar till följd av gjorda ändringar i rikets pensionslagstiftning och självstyrelselagen för Åland. (FR 2/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig i deras helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 17 § om pension för lagtingsmän för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag omändring av 3 § tjänstemannalagen i landskapet Åland för godkännande i dess helhet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 2/2004-2005 om godkännande av Världshälsoorganisationens (WHO) ramkonvention om tobakskontroll med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP 24/2003-2004).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion .Ingn diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Kulturutskottets betänkande nr 3/2004-2005 angående kurs i mellanmänsklig kommunikation i grundskolan. (HM 22/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat en motion av ltl Anders Eriksson m.fl. som föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att ett kurspaket i mellanmänsklig kommunikation tas fram för grundskolans högstadium.

 

Utskottet konstaterar att det i landskapet Ålands läroplan för grundskolan visserligen inte uttryckligen sägs att mellanmänsklig kommunikation skall utgöra något särskilt läroämne, men däremot genomsyras läroplanen av mål som tar sikte på etiska grundvärderingar, såsom personligt ansvar, samverkan och likaberättigande, sanning och rätt, tolerans samt jämställdhet mellan kvinnor och män.

 

Etiska frågor skall behandlas i undervisningen för att hjälpa eleven att utveckla sitt personliga ställningstagande och skolan skall sträva till att tillsammans med hemmen fostra eleverna till ansvarskännande människor med förmåga att samarbeta och lösa konflikter. Värderingar och tolerans är också återkommande teman i många läroämnen.

 

Enligt utskottets mening tar läroplanen i tillräcklig utsträckning sikte på mellanmänsklig kommunikation. De läroplansgrunder som fastställts av landskapsregeringen anger de centrala målen för grundskoleutbildningen, som är en kommunal angelägenhet. Det ankommer därför på kommunerna att i sina skolstadgor samt i skolornas arbetsplaner besluta om hur undervisningen och verksamheten skall läggas upp och genomföras.

 

Det kan även noteras att det vid läromedelscentralen finns ett stort antal läromedel som tar upp de teman som motionen tar sikte på.

 

Eftersom läroplansgrunderna genomsyras av det mål som efterlyses i motionen, samtidigt som genomförandet är en kommunal angelägenhet, föreslår utskottet att motionen förkastas.

 

Fru talman!

Det kan i dessa tider tyckas nödvändigt med en sådan här kurs, men den grupp som jag syftar på har för länge sedan gått ur grundskolans högstadium!

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

När det gäller det sistnämnda tror jag att jag kan hålla med kulturutskottets värderade ordförande, men om det hade funnits ett så här bra kurspaket när lagtingsmännen hade gått i skola kanske vi inte hade i varit i den politiska situation vi är nu!

 

Fru talman!

Vi har motionerat om att man skulle ta fram ett kurspaket i mellanmänsklig kommunikation för grundskolan. Det var egentligen två syftemål med motionen: att försöka minska mobbningen och våldet i samhället. De mål som vi hade har utskottet valt att förkasta med de motiv som kulturutskottets ordförande ltl Danne Sundman läste upp, dvs. att läroplanerna redan nu innehåller mycket när det gäller etiska grundvärderingar, och värderingar och tolerans är också återkommande teman i många läroplaner, men framför allt nämnde han att det här är en kommunal angelägenhet och därför har man förkastat motionen. Det tror jag faktiskt är en felsyn. Det står i utskottets betänkande: ”Det ankommer därför på kommunerna att i sina skolstadgor samt i skolornas arbetsplaner besluta om hur undervisningen och verksamheten skall läggas upp och genomföras.” Det är sant, men det leder till att när det gäller problematiken som vi har velat ta upp i motionen så blir handlingssättet väldigt olika, mellan kommuner och också mellan olika skolor. Det tror jag inte är så lyckat. Det står också, vilket utskottets ordförande valde att inte citera – trots att han i stort sett läste upp motiveringen – att våldet inte bottnar i kommunikationsproblem utan i maktstrukturer, och jag förstår faktiskt inte riktigt vad man menar. Jag tror att kan man kommunicera med varandra på ett bra sätt så kan man också undvika våld.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Man kan fråga sig i samband med med det här ärendet: Hur mycket skall skolan stå för? Hur mycket skall hemmet stå för när det gäller att uppfostra en högstadieelev? Jag har den åsikten att sunt förnuft och sådana värden skall man lära sig i hemmet av sina föräldrar och av sina släktingar samt mor- och farföräldrar. Vi skall vara försiktiga med att lasta över på samhället att uppfostra våra kommande generationer. Det finns tyvärr en sådan trend och visst är det enkelt som förälder att någon professionell pedagog kommer inte och reder upp situationen, men det tycker jag att är fel sätt; i stället borde vi fråga oss: har vi gått för lång i att förlita oss på samhället när det gäller uppfostran av våra barn? Som nybliven förälder kommer jag inte att låta samhället uppfostra mina barn utan jag kommer att göra det själv, och sådana här värden skall min son och eventuella framtida barn få lära sig av mig, av barnens mor och av barnens släktingar. Det är också en viktig sak att föra fram.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag ställer ganska långt upp på den ideologiska diskussionen som utskottets ordförande Sundman vill ha, men jag noterar att de människor som ofta har problem med kommunikation, våld osv., så har det just på grund av att man inte har fått den trygghet och de värderingar, som ltl Danne Sundman hoppas att man skall få i hemmet. Alla får inte det i dagens samhälle och därför är jag övertygad om att det är viktigt också i skolan att man tar tag i de här bitarna. Det som vi ville uppnå med motionen var att minska mobbningen, att minska våldet genom att ta ett helhetsgrepp på en här problematiken, och jag tycker att det är olyckligt att kulturutskottet inte har omfattat det resonemanget.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som kulturutskottet konstaterar finns redan de målen tydligt satta i de styrdokument som styr den åländska skolan plus att kommunerna har en viss handlingsfrihet; helt i enlighet med den övriga kommunala självstyrelse som vi har styr man inte det här i detalj utan enskilda kommuner kan i sina skolstadgor ytterligare utveckla detta efter behov och det tycker jag är viktigt, för man måste också se att man kan individanpassa undervisningen i sådana här fall. Visst är det angeläget att där det går på tok skall samhället hjälpa till, men det skall inte bli en trend att samhället tvingar sig på och tar över det på samhällets initiativ. Det är viktigt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi har aldrig från Ålands Framtids sida förespråkat en sådan politik att samhället skulle tvinga sig på, men vi ser att det finns ett problem här. Vi har velat plocka upp problemet på bordet. Vi tror att man kanske inte helt och hållet kan lösa problemen genom ett kurspaket, att lära sig kommunicera bättre, men vi tror definitivt att det skulle ha kunnat bidra till en förbättring och jag säger för andra gången att jag tycker att det är lite synd att utskottet enligt mitt förmenande har hamnat lite snett i sitt resonemang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Det är ett viktigt tema som motionärerna har tagit upp, nämligen hur människor skall lära sig kommunicera bättre så att man kan undvika våld. Som utskottet också har erfarit finns det redan mycket undervisning i kommunikation i skolan och att problemet med våldet mot kvinnor inte går att lösa med kurser i skolan.

 

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt problem också på Åland. Skyddshemmet Tallbacken i Mariehamn tog t.ex. år 2001 emot 18 kvinnor och 25 barn. Antalet människor som är i behov av hjälpen varierar förstås från år till år, men det finns också ett stort mörkertal med kvinnor som inte söker hjälp på det sättet utan blir en siffra i statistiken hos polisen.

 

Våld mot kvinnor och barn är ett brott, ett brott mot jämställdheten och mot människans grundläggande rättigheter. Det är väldigt generellt. Det förekommer i alla samhällsklasser, i alla typer av familjer, i staden, på landet, i skärgården. Det är inte att betrakta som en udda, avvikande, sjuk avvikelse, utan det pågår, varje dag, här och nu. Globalt sett skördar våld fler liv än vad cancer gör.

 

Som jag ser det har utskottet konstaterat, helt riktigt, att det här problemet handlar inte om kommunikation, utan det handlar om maktstrukturer och jämställdhet. Vi har en könsmaktordning som innebär att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Norden, Finland, Åland är fortfarande inte jämställda samhällen. Kvinnor har fortfarande lägre lön, de utför en större del av hemarbetet, de är underrepresenterade i styrelserum och forskningsvärld och de utsätts för könsrelaterat våld. Det är givetvis oacceptabelt. Kvinnor betraktas fortfarande som objekt i högre grad än män, vilket kommer till uttryck i media och reklam, där kvinnor fortfarande uppträder nakna eller halvnakna, i porrindustri, i prostitution och i människohandel. Det syns också i leksaksaffärer och klädaffärer, där flickor erbjuds dockor, spisar, smink – relationsrelaterade leksaker. Pojkar får bilar, robotar och superhjältar. Det är våldsrelaterade leksaker. Pojkar lär sig att vara tuffa, ta för sig och ställa sig själva i centrum; flickor lär sig att vara lydiga, lyhörda för andras behov och att tala och samtala.

 

Pojkar och språk, pojkar och kommunikation är ett problem. Pojkar får inte tillräckligt med uppmuntran i att tala, skriva och läsa. Många pojkar och unga män som går ut våra skolor på Åland, också gymnasialskolor, kan inte i tillräckligt hög grad läsa, skriva och tala.

 

Allt det här är former för att fortsätta att bibehålla ett samhälle som bär upp den orättvisa strukturen, där kvinnor fortsätter att vara underordnade män. Det är också roten och grundproblemet till varför män anser sig ha rätt att kontrollera kvinnor, att bestämma över kvinnor och t.o.m. misshandla kvinnor.

 

I början av hösten hade landskapsregeringen och jämställdhetsenheten ett väldigt bra seminarium här i Mariehamn, ett nordiskt seminarium som handlade om mäns våld mot kvinnor. I motionen nämns också en av föreläsarna Marius Råkil; han hade också en workshop som jag deltog i om varför män slår, för det är upp till 97 procent män som slår när det gäller partnervåldet. Han konstaterar där att våld inte i huvudsak är ett relations- och kommunikationsproblem utan ett fenomen som grundar sig i maktstrukturer.

 

En ganska intressant iakttagelse som kom fram där var att mycket handlar om stereotypa uppfattningar om hur man anser att en riktig kvinna skall vara, om hur en riktig man skall vara och hur ett samliv skall fungera. Om kvinnan inte fungerar som en riktig kvinna kan mannen heller inte bete sig som en riktig man; då vet han inte hur han skall bete sig och då kommer våldet in i bilden.

 

Det här är en problematik som är svår att hantera eftersom den handlar om vår uppfattning om familjen. Och vi har i Norden och i egentligen hela världen en väldigt stark tro på familjen, en stark familjeideologi, där man vill tro att i ett hem finns det två jämställda, jämlika parter, men där finns också en maktrelation. Det här är ganska svårt att diskutera eftersom familjen är vårt allra käraste och därför är det också svårt att tänka sig att det är den farligaste arenan för kvinnor att befinna sig på när det just gäller våld. Det kan också upplevas som väldigt privat, någonting som man inte skall lägga sig i.

 

Män brukar också bli väldigt arga om man påstår att de måste ta ansvar för att andra män slår. På sätt och vis är det riktigt, men vi har kommit till en punkt i samhället när även män är tvungna att ta ansvar för att det finns våld, som t.ex. männen i Piteå som nu går ut i en stor kampanj. Det gäller att ställa sig upp och ta aktivt avstånd från våld. Att tiga är ändå att låta det ske.

 

Jag anser att utskottet har gjort en riktig bedömning i fråga om motionen och jag anser att landskapsregeringen skall arbeta vidare med Operation Kvinnofrid, som är ett mycket bra projekt. Vi behöver få mer kunskap om vad könsrelaterat våld är och hur det kommer till uttryck. Man behöver hjälpa de män som slår och har svårt att hantera sitt våldsbeteende genom att utveckla det som heter ”Alternativ till våld”, alltså mindre grupper där män får hjälp med de här problemen.

 

Vi behöver också mera mansforskning för att luckra upp stereotyperna kring vad som utgör en riktig karl. Vi behöver utvidga mansrollen så att det är mera okej för män att vara hemma med barn, att få vara sig själva i stället för att leva upp till någon urgammal patriarkroll med försörjaransvar. Vi behöver också delta aktivt i arbetet för ökad jämställdhet och ta ställning mot mäns våld mot kvinnor.

 

Om man skall göra någonting i skolorna är det just att lyfta det här problemet högre upp på dagordningen och kanske införa jämställdhetsprogram i de åländska skolorna; då tror jag man bättre kommer till rätta med det här problemet.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag höll ett ganska långt anförande i samband med att motionen var uppe för remiss och motionen har nu behandlats i kulturutskottet. Jag kan i likhet med föregående talare hålla med om att jag tycker att bedömningen i kulturutskottet är korrekt. Det är ett viktigt tema att lära sig kommunicera, och att kunna ta konflikter, att kunna förhandla är nödvändiga förutsättningar som vi alla behöver få med oss. Men att vi skulle lösa det och att man skall kunna få sig den kunskapen och den erfarenheten med sig i ryggsäcken genom att genomgå en kurs tror jag är lite för enkelt. Kurser finns redan i dag. Det finns olika projekt som benämns Charlie, Friends, man har systemet Kompis stödjare och det finns många olika projekt i skolorna runt detta tema.

 

Det är också så, precis som har sagts här, att det finns möjlighet inom dagens läroplan att ha mellanmänsklig kommunikation på schemat. Det har man också gjort i vissa skolor, man har valt att ta vissa svenska timmar, någon samhällskunskapstimme, någon religionstimme eller hur man har valt att förlägga det och har en egen plan i skolan inom arbetsplanen för hur man kan få in precis de teman som har efterlysts. Det är mycket möjligt så att man i framtiden skulle kunna fundera på att skriva in det tydligare i läroplanen, men det är som sagt en annan sak än ett kurspaket och då skulle man mera tydligt härifrån styra vad man vill att skall ingå när man tänker på mellanmänsklig kommunikation.

 

Som sagt, som det är lagt i dag stöder jag kulturutskottets betänkande.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi har aldrig någonsin hävdat att om man genomgår en kurs enligt den modell som vi har skissat på kommer man att lösa de här problemen. Där har ltl Britt Lundberg fel när hon säger att det är för enkelt om vi tror att man löser problemen så enkelt. Det har vi aldrig trott. Däremot har vi trott, och tror fortfarande, att det kan vara en väg att gå för att försöka få ett helhetsgrepp på detta. Vi måste alla vara medvetna om att läroplanerna är väldigt olika mellan olika kommuner och mellan olika skolor. Tillsvidare har vi 16 skolor där det i vissa kommuner finns upp till tre-fyra skolor, så det finns ett otal olika vägar att gå för att försöka lösa problemet och jag undrar om det är det bästa. Jag tror att det är bra om man försöker samla resurserna och ta, som jag sade i ett tidigare replikskifte, ett helhetsgrepp på problematiken.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Om lösningen är att centralisera är det möjligt att det kommer påbud härifrån hur det skall tas upp. Ett sätt är att skriva in det tydligt i läroplanen: så här skall det vara. Men om man inför något nytt i läroplanen måste man komma ihåg att man måste våga ta bort någonting också; skolan har redan i dag väldigt fullt. Vi får ha barnen i skolan väldigt lång tid om vi skall ha flera timmar. I vissa ämnen kan man ha temadagar och korta projekt, men jag tänker själv med viss tveksamhet tillbaka på sjuttiotalet när man hade temadagar om fred och alla skulle vika lite fredsduvor och sedan var det bra, då hade man pratat om fred tillräckligt för det året! Det är den utvecklingen och den typen av kurspaket som jag inte tycker om, utan jag tycker att det här är en så viktig fråga att det inte skall vara ett kurspaket utan helst av allt skall det involveras i skolverksamheten, vilket jag tycker att görs väldigt bra i dag. Om det dock är så att man uppfattar att det inte sköts tillräckligt bra i alla skolor, så varför skulle man inte kunna skriva in det i läroplanen, vilket jag själv tidigare har föreslagit i någon budgetdebatt för ett antal år sedan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Kulturutskottets betänkande nr 4/2004-2005 angående åtgärder mot lärarbrist. (HM 20/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Nr5/8dec.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat en motion av ltl Anders Eriksson m.fl. som föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att landskapsregeringen utarbetar en plan för hur Åland skall kunna locka hem lärarutbildade krafter.

 

Utskottet konstaterar att det för tillfället inte råder någon lärarbrist i landskapet. Dessutom uppgick antalet åländska lärarstuderande under våren 2004 till 99 stycken, varför det inte heller förväntas uppstå någon lärarbrist under de kommande åren, trots att ett relativt stort antal av de för närvarande ca 300 lärarna i landskapet snart kommer att gå i pension.

 

Utskottet konstaterar att den tidigare lärarbristen kunnat åtgärdas tack vare en flerårig aktiv rekrytering, inte minst inom ramen för projektet Arbeta och bo på Åland. Rekryteringen inom Arbeta och bo på Åland pågår kontinuerligt och någon ytterligare plan för hur Åland skall kunna locka hem lärarutbildade krafter är enligt utskottets mening alltså inte nödvändig.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

I de förslag, motioner m.m. som vi väcker har vi ofta motioner med lång bärighet; de handlar om en ny konstitution, hur vi skall bevara vårt svenska språk, hur vi skall behålla ekonomi och välfärd, men vi tar ofta också upp dagsaktuella problem. Det tidigare ärendet: hur kan vi minska mobbning och våld var en sådan sak. Det här var också en sak som vi gick igenom ganska noga, det var ingenting som vi skrev ihop bara så där, att vi tror att det är för lite lärare, vi hivar in en motion om det! Vi pratade med utbildningsavdelningen, vi pratade med en hel del folk och vi hade också en väldigt stor samstämmighet här i lagtinget att detta är ett problem, det var alla eniga om. Jag kommer ihåg att ltl Christian Beijar bl.a. sade: ”Jag vill först säga att jag tycker att hemställningsmotionen är bra och jag är nästan lite förvånad över att ltl Anders Eriksson är så pass hovsam – det brukar jag ofta vara – när det gäller att definiera den framtida lärarbristen. Jag upplever att vi redan har en lärarbrist i dag och den kommer att bli alltmer akut ju längre tiden går.” Han räknade upp hur många som var på väg i pension i Mariehamn, och just dessa siffror fick vi också, så det är lite förvånande hur vi helt plötsligt kan komma fram till så olika uppfattningar. Det kan ju inte vara så att situationen, som den skissades upp i mars i år, skulle ha blivit så helt annorlunda nu.

 

Jag hoppas att man från utskottets sida kan vara lite mera utförlig och berätta hur man har kommit fram till de slutsatser man har. Den information vi fick för ett halvår sedan talade ett helt annat språk än vad utskottet talar nu. Det är någonting som inte riktigt hänger ihop här.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det råder tydligen ett visst missförstånd i den här frågan. Lärarbristen har varit ett bekymmer och man har varit oroad för den eftersom det dels var så att man i landskapet hade många icke-behöriga lärare och samtidigt som man såg ett behov att fylla de tjänsterna var det ont om sökande till andra tjänster. Den situationen har ändrat och enligt vad utskottet har inhämtat från utbildningsavdelningen är det tvärtom i dag: det är många kompetenta sökande till lärartjänster och andelen tjänster som är besatta med formellt kompetenta lärare har ökat. Problematiken är till den delen löst och det kan till stor del tillskrivas projektet Arbeta och bo på Åland där man också specifikt för lärare har tagit fram en fin broschyr som vi fick utdelad här i lagtinget i samband med motionens remiss. Det är faktiskt så att man kan lösa problem också! Det har vi konstaterat i kulturutskottet efter de höranden vi har haft.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det förefaller väldigt logiskt! Har man ett problem och man löser det, så finns det inte mera! Jag måste säga att jag är ändå lite förvånad med tanke på det som har sagts ibland om landskapsregeringen och utbildningsavdelningen, ibland går det tydligen väldigt snabbt att lösa olika frågor. Men när man räknar upp hur många personer som de facto utbildar sig till lärare tror jag att den siffra vi nämnde när vi gick igenom det här var att ca 70 procent av dessa utbildar sig i Sverige. Oavsett hur fina broschyrer det tillverkas tror jag att det är svårt att få hem åtminstone alla av dem; jag tror inte ens att man får hem majoriteten.

 

Av förekommen anledning har det varit lite annat politiskt arbete de sista veckorna, så jag har inte riktigt hunnit kolla upp det här på det sätt som jag skulle ha velat göra, men jag är förvåna; är det som ltl Danne Sundman säger är jag förstås glad, men jag ber att få återkomma när jag har kollat upp det här.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Motionärerna har nog anledning att vara glada, för det här problemet verkar löst. När det gäller hemvändningsbenägenheten hos lärarstuderande förefaller den, enligt vad utskottet har inhämtat, vara hög. Man har för avsikt att komma hem och jobba i landskapet Åland. Det är kanske t.o.m. den yrkesgrupp som har den allra högsta benägenheten i det fallet. Tvärtom har jag fått höra att det har inneburit att den effektiva marknadsföringen har gjort att vissa lärarstuderande ibland inte kommer in på arbetsmarknaden därför att det kommer andra lärarkrafter utifrån, både från Sverige och Finland. Det är medaljens baksida av marknadsföringskampanjen, men jag är övertygad om att lärarbehovet är så pass stort att alla som studerar till lärare i dag har en arbetsplats att återvända hem till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag har några korta kommentarer med anledning av betänkandet. För det första vill jag säga att ltl Anders Eriksson citerade mig alldeles riktigt när motionen var på remiss. Jag uppfattade åtminstone situationen då som att det rådde lärarbrist. Nu har vi fått information av kulturutskottets ordförande ltl Danne Sundman om att så inte är fallet och jag tycker naturligtvis att det är bra om det är på det sättet, men lite okritiskt anser jag ändå att det är.  Som redan har konstaterats är det bra att situationen är löst för närvarande. Men vi vet att det är många som kommer att gå i pension under de närmaste åren och det här är en process som pågår hela tiden. Därför tror jag inte att man kan lägga sig till ro och tycka att nu är problematiken löst, vi fortsätter att arbeta inom rekryteringen Arbeta och bo på Åland, så löser sig detta. Det här är nog ett så viktigt ärende att det gäller att hela tiden s.a.s. vara på hugget. Jag vet att från Mariehamns stads sida var man ifjol väldigt alert från skolkansliet och for på olika informations- och rekryteringstillfällen i de olika lärarhögskolorna. Det gäller för skolorna att faktiskt vara på hugget hela tiden när det gäller den här biten.

 

Ltl Danne Sundman talade om behörigheten. Det har också visat sig att de studerande som börjar studera i Sverige inte till alla delar får informationen när det gäller behörighet i jämförelse med den finska examen. Det är också en fråga som man måste sätta in i det här sammanhanget. Det händer att färdigt utbildade lärare från Sverige känner sig lite lurade på att de inte anses ha en motsvarande behörighet gentemot sina kolleger som kommer främst från Pedagogiska fakulteten i Vasa. Det här är sak som jag tycker att man också behöver arbeta på.

 

I anslutning till detta har jag förstått att ur ett europeiskt perspektiv talar man mycket om detta med behörighet, den s.k. Bolognaprocessen, som arbetade för likvärdiga behörighetsjämförelser i de olika EU-länderna. Det här har varit en fråga som tidigare landskapsstyrelser har jobbat med och jag skulle gärna vilja ställa den frågan till nuvarande landskapsregering, men jag ser att utbildningsministern inte är närvarande i salen, huruvida man har arbetat inom landskapsregeringen med denna fråga. Kanske någon annan kan svara på huruvida man har engagerat sig i de likvärdiga behörighetsjämförelserna i de olika EU-länderna.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Ltl Christian Beijar sade att man inte skall slå sig till ro, och det håller jag absolut med om. Det är en ständig kamp för att få kompetenta krafter till Åland, både till privata och offentliga arbetsplatser. Särskilt när det gäller lärare är det ett slags hjärnornas jakt vi sysslar med och där måste man marknadsföra de positiva värden som det innebär att jobba på Åland som lärare. Detta görs också i den broschyr som har tagits fram. Man har ännu viss tid på sig innan den stora pensionsboomen är över. Med det utgångsläge som man redan har skapat tror jag däremot inte att det är något problem, men man kan inte slå sig till ro utan man måste fortsätta och man måste också från de enskilda och kommunernas sida var noggrant uppdaterade över situationen och delta just som ltl Christian Beijar nämnde i olika rekryteringsmässor och hålla sig framme. Det är inte så längre att de nyutbildade söker sig till arbetsplatsen, utan arbetsplatserna söker upp de nyutbildade. Det här är någonting som har kommit från näringslivet där det är mycket större konkurrens om vissa yrkesgrupper. Det är i och för sig positivt men samtidigt ställer det krav på att vi här på Åland hänger med och är på vågens framkant. Men vi har många fördelar som är oslagbara. Vi har 27 grundskolor på Åland. Det är småskalighet och man har en stor delaktighet, så vårt skolväsende fungerar bra, vi prioriterar det högt politiskt osv. Det gäller att lyfta fram det, så tror jag att vi fortsättningsvis kan hålla undan problemet.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag kan till stora delar hålla med ltl Danne Sundman, men när han i sitt anförande föredrog betänkandet sade han att den här problematiken är löst, och det tycker jag inte att den är.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det handlar om mellanmänsklig kommunikation! Jag avsåg att säga att problemet är löst såtillvida att man vet hur man skall hålla undan problemet, men man kan inte slå sig till ro, för då kan problemet återuppstå. Arbetar vi vidare som vi gör nu håller vi undan problemet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Ltl Christian Beijar och ltl Anders Eriksson har rätt i sitt resonemang att vi står inför en stor pensionsboom bland lärarna. Glädjande nog ser rekryteringsläget bättre ut i dag än det gjorde för några år sedan. Det är också sant att läraryrket är ett populärt yrkesval bland våra åländska ungdomar, men visst finns det saker att göra och det tror jag att vi alla lagtingsledamöter här i salen, som också är verksamma som kommunalpolitiker, kan bidra till, dvs. att man ser till att det finns små undervisningsgrupper i skolorna, att man är verksam i ändamålsenliga lokaler och att lärarna får resurser att förkovra sig genom fortbildning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att ltl Christian Beijar har agerat konsekvent när det gäller den här frågan. Han har delat min oro. Jag tror att den oron är befogd. Jag tycker också att det var bra att han förde in ytterligare en aspekt i resonemanget, dvs. behörighetsproblematiken, om man utbildar sig i Sverige visavi Finland. Allt det här sammantaget ger bilden av att kulturutskottet faktiskt har tagit lite förlätt på ett allvarligt problem den här gången. Det ser man också när man läser utskottsbetänkandet och de få rader som utgör motiveringar. Det har kanske varit lite massproduktion i stället för att man har satt sig ner och tagit tag i den här biten. Det är inte helt bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag skall försöka att inte upprepa det som har sagts förut. Det jag ändå måste säga är att huvudproblemet som jag ser det i dag är att det är en stor kull som slutar samtidigt. Det finns en stor grupp lärare som är exakt lika gamla och som så småningom går i pension och i vissa skolor kommer det att ha riktigt stor betydelse eftersom en stor del av skolan kommer att byta personal på en och samma gång. Men det här är någonting som inte vi härifrån lagtinget kan lösa utan det är mera på rektorsnivå och kanske på skolnämndsnivå att titta på hur man kan fördela lärarresurserna på ett bra sätt så att det ändå blir en bra och kontinuerlig undervisning för våra barn.

 

Jag tycker också att det är väldigt roligt att man ser i dag att det finns en framtidstro inom läraryrket eftersom det finns så många som studerar till lärare i dag. Jag tror också att Åland konkurrerar hyfsat när det gäller att rekrytera lärare till skolorna. Mycket handlar om det som har nämnts här att det gäller att ha bra skolor och bra grupper och överhuvudtaget en trivsam skolmiljö att arbeta i. Det är väldigt viktigt.

 

Huvudfrågan för framtiden när det gäller läraryrket är hur man kan hålla kvar lärarna i yrket långsiktigt. Det tycker jag att man ser på med oro. Det är många som kanske efter ett antal år känner sig lite besvikna eller framför allt känner att läraryrket är för tungt. Läraryrket har nämligen utvecklats väldigt mycket och ändrats på många sätt och många upplever det som sagt som tungt och känner sig också mycket otillräckliga i dag som lärare. De som har gått in i läraryrket med huvudambitionen att undervisa tror jag att känner sig lite snuvad på yrkesvalet.

 

När det gäller frågan om behörigheten finns det säkert vissa frågor att lösa ytterligare, men det stora problemet har varit att den svenska utbildningen har varit treårig och den finska har varit fyra-fyra och ett halvt år. Detta har gjort att man inte har kommit till samma grund. I dag är den svenska utbildningen omlagd så att man utbildar sig 1-7-lärare eller 4-9-lärare och då är den fyraårig. På det sättet har de – på det viset i alla fall – blivit jämlika. Om det sedan finns ytterligare behörighetsproblem är en annan sak, men grundproblemet som har spökat har varit att man måste komplettera sina studier om man skall upp i samma lönegrad som dem som är utbildade i Finland.

 

 

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

I kulturutskottet tar vi vår uppgift på största allvar och vi kommer att behandla alla motioner innan de kommer nya, har vi sagt, när det gäller hemställningsmotionerna och vi sysslar inte med någon ”massproduktion”, utan vi behandlar motionerna seriöst och noggrant och vi har i det här ärendet inhämtat uppgifter från hörandet, i promemoria och vi har också sett broschyren och hört oss för, så jag vill motsätta mig att det skulle handla om någon slags massproduktion. Även om vi har varit korta och koncisa i vårt betänkande är det seriöst arbete bakom.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Kulturutskottets betänkande nr 5/2004-2005 angående utbildning av personliga hjälpare vid Ålands vårdinstitut. (HM 10/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat en motion av ltl Göte Winé m.fl. som föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att utbildning av personliga hjälpare prioriteras och genomförs senast under år 2005.

 

Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att ett visst behov av utbildning för personliga hjälpare finns eftersom de personer som i dag arbetar som hjälpare inte alltid har utbildning för sitt yrke. Det torde dock inte finnas behov av en ny permanent utbildning för ändamålet, utan snarare av regelbundna insatser för att i första hand erbjuda möjlighet till utbildning för dem som redan arbetar som hjälpare.

 

Vid Ålands vårdinstitut har det i tre omgångar vartannat år anordnats en ettårig utbildning för skolgångsbiträden. Vårdinstitutet har planerat att i stället för skolgångsbiträdesutbildningen under ett år anordna en utbildning för personliga hjälpare men medel har inte upptagits för ändamålet i landskapets budget, där utbildningen prioriteras i enlighet med den plan som landskapsregeringen årligen fastställer för utbildningsutbudet och dimensionering av antalet utbildningsplatser.

 

Utskottet anser att landskapsregeringen inför fastställande av nästa års plan bör överväga behovet av en tillfällig utbildning för personliga hjälpare.

 

Fru talman!

Utskottet föreslår att motionen förkastas men att betänkandets motivering bringas till landskapsregeringens kännedom.

 

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Man brukar prata om rättvisa mellan människor och att alla skall leva på samma villkor, men jag undrar om vi gör det i dag. Idén med motionen om utbildning av personliga hjälpare vid Ålands vårdinstitut fick jag när jag hörde att en rörelsehindrad hade svårt att få tag i en personlig hjälpare Visst fanns det personer som sökte jobbet, men den här personen skulle ha hjälparen in i sitt hem, så personkemin mellan funktionshindrade och även hjälparens kunskap är jätteviktig. Det var svårt att hitta en hjälpare som passade just för den rörelsehindrade. Även den personliga hjälparen skulle också kunna känna en större trygghet och säkerhet om han hade en passande utbildning bakom sig.

 

Nu säger kulturutskottet att landskapsregeringen bör överväga behovet av en tillfällig utbildning. Jag ser två möjligheter till varför det skulle behöva vara en återkommande ettårig utbildning, t.ex. vartannat eller vart tredje år.

 

  • Skulle det inte vara så att man får en större nyrekrytering om man har en återkommande utbildning, om man ser möjligheter med det.

 

  • Med en tillfällig utbildning ett år, vad händer sedan? Skall alla som jobbar som personliga hjälpare just det året sluta sitt nuvarande jobb för att skaffa sig utbildningen? Jag tror inte det är en långsiktig lösning.

 

Risken med en tillfällig utbildning är att man ser det kortsiktiga i det hela och det finns risk att man tycker att det är ett bortkastat år och därför väljer att inte gå utbildningen. Det skulle vara bättre och större trygghet att se till att det kommer fler chanser till utbildning; kan man inte gå en utbildning just det året, så kommer det en ny chans. Problem med en återkommande utbildning ser jag faktiskt inte. Det finns ett stort behov av personliga hjälpare. Det finns i dag en färdig läroplan. Ålands vårdinstitut har en längre tid velat dra utbildningen, men medel har inte beviljats för det. Vi har i dag ett trettiotal som jobbar som personliga hjälpare, men behovet av personliga hjälpare är större. En utbildning kan också öka intresset för yrket.

 

Fru talman!

Jag tycker att kulturutskottet ser behovet av en personliga hjälparutbildning. Det som jag tycker är synd är att man inte ser hur stort behovet är och att det skulle behöva bli en mer återkommande utbildning.

 

De funktionshindrade vill ha en återkommande utbildning. Ålands vårdinstitut vill ha en återkommande utbildning. De som jobbar i dess närhet, t.ex. HandiCampen och socialsekreterarna, vill ha en återkommande utbildning. Ålands socialdemokrater vill ha en återkommande utbildning. Det finns behov av en återkommande utbildning. Jag tycker ändå att det är positivt att man i alla fall i kulturutskottet ser att det behövs en utbildning. Det är trots allt en fråga om jämlikhet och mänskliga rättigheter att få rätt att få leva så fritt i dag som möjligt.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att jämförelsen med skolgångsbiträde och utbildning till personlig hjälpare haltar ganska mycket därför att till skolgångsbiträde kan man ändå ha en viss generell utbildning, men när det gäller personlig hjälpare är det ganska svårt med en generell utbildning. Det är så många olika individuella behov som personer i behov av personliga hjälpare behöver. Det kan ibland vara väldigt tekniska åtgärder som man måste kunna, t.ex. sköta en respiratorpatient. Det kräver alldeles speciella kunskaper. Det krävs speciella kunskaper när det gäller sociala beteenden, missbrukarbeteenden, matningsproblematik. Det finns ett jättestort spann som olika personer behöver. Därför tror jag att en bra utbildning till personlig hjälpare är väldigt svårt att få på ett år, så man borde också fundera över att ha utbildningsbehovet mera individuellt baserat för just de personer det handlar om.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Med all respekt för ltl Gun Carlsons kunskaper inom utbildningen blir jag ändå lite fundersam om du har varit inne och lyssnat på vad jag har pratat om. Jag har inte ens jämfört med skolgångsbiträden. Snälla, Gun Carlson, nog vet jag att det är en stor skillnad mellan skolgångsbiträde och personlig hjälpare. Det har jag aldrig diskuterat. Jag har inte nämnt ordet skolgångsbiträde. Håll dig gärna till fakta! Säger personalen på Ålands vårdinstitut att det hjälper med en ettårig utbildning och de har sökt medel, så litar jag på dem och deras kunskap eftersom de har en utbildning, färdig läroplan osv. Då har jag fullt förtroende för dem.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är måhända så att det är i utskottsbetänkandet som man jämför med skolgångsbiträde. Men jag vidhåller fortfarande att jag har träffat så många personer som har personliga hjälpare och jag vet att de behov som de olika hjälparna tillfredsställer är så olika, så jag tror att, likaväl som patienterna/personerna behöver individuell vård, behöver också de utbildade individuell utbildning, om det skall bli verkligt verkningsfullt, trots att möjligen Ålands vårdinstitut tycker att det skulle gå bra med en ettårig kurs. Det är så lätt att generalisera och det var det jag ville påpeka.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vet inte vem som generaliserar, men jag är ytterst tacksam att ltl Gun Carlson håller med mig om att det behövs en utbildning för personlig hjälpare. Där är vi jätteeniga. Tack!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Ett av de främsta motiven för att anordna den här utbildningen är för att det också finns en viss arbetskraftsbrist inom detta område. Det finns alltstå större behov än det finns arbetssökande många gånger. En av orsakerna till att man har arbetsbrist tror man att beror på att det inte finns någon utbildning för det här yrket i dag. Så här är det inom andra branscher också. Vi har ordnat utbildning inom plastindustrin för att det finns brist på arbetskraft inom plastindustrin. Vi har ordnat utbildning inom konditori och bageri eftersom det finns brist också inom den sektorn, anser man; man har t.o.m. byggt till skolor för att göra det möjligt. Det har gått ganska problemfritt att ordna de utbildningarna. Men när det kommer till frågan om personliga hjälpare har det stött på ganska många hinder. Man kan fundera på vad det beror på att utbildningsavdelningen och tidigare landskapsstyrelser inte alls har prioriterat detta område och hur man skall tolka det.

 

Det är så att ända sedan 2001 har man på Ålands vårdinstitut tagit initiativ och man har gjort en grundlig planering, man har gjort en läroplan och tvärtemot vad ltl Gun Carlson säger så finns det en utbildning som är ganska generell och grundläggande för dem som är tänkta att jobba inom detta yrke.

 

Under det europeiska handikappåret 2003 hade man stora förväntningar att nu skulle landskapsstyrelsen tillmötes gå detta önskemål. Men landskapsstyrelsen svarade med att i sitt handlingsprogram helt glömma bort de funktionshindrade. Det har alltså inte varit någon väg som har varit lätt för de personer som önskar de personliga hjälparna att få förståelse för sina behov.

 

Nu är skrivningen svalt positiv. Det krävs många beslut ännu för att detta skall förverkligas. Men man får väl ta fasta på det positiva som sägs ändå att det här skall övervägas när nästa plan görs. Det skall förstås också då pengar till.

 

Vi har inom socialdemokraterna en grupp personer med funktionshinder som också uppvaktade landskapsregeringen i den här frågan, men tyvärr glömde den ansvariga ministern bort att träffa dem, så de fick sent omsider föra fram sitt budskap. Jag tycker att alla de här incidenterna visar på att vi inte har ett jämlikt samhälle på Åland. Landskapsregeringen är mycket mera lyhörda för att skapa utbildning inom plastindustrin än för att skapa drägliga livsvillkor för våra medmänniskor som har funktionshinder och behöver vårt stöd för att klara sitt dagliga liv.

 

Det brister alltså i synen på jämlikhet och demokrati i vårt samhälle. Därför skall vi förverkliga detta i nästa utbildningsplan.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Som jag tidigare sade i mitt anförande instämmer utskottet i motionärernas hemställan om att det finns ett utbildningsbehov. När det gäller utbildningen har inte kulturutskottet desto närmare i detalj bekantat sig med läroplanen osv., utan man vet att det finns. Det är så inom alla utbildningar att man aldrig kan utbilda en individ helt färdig för det jobb som individen kommer att ha, särskilt när det handlar om personlig hjälparjobb är det mycket fråga om vad den person man skall hjälpa har för handikapp och önskemål, men det finns ändå ett grundläggande behov och vissa saker som man bör känna till. Det ingår i läroplanen, vilket utskottet att är lämpligt.

 

Vi har som sagt behandlat motionen i positiv anda och det handlar om ett s.k. positivt förkastande, att vi bringar motiveringen till landskapsregeringens kännedom. Men tyvärr, fru talman, har det trots vår nogsamhet i kulturutskottet insmugit sig ett litet formellt fel så att det inte står så i klämmen. Jag föreslår därför att ärendet bordläggs till plenum på fredag den 10 december så har vi möjlighet att rätta detta fel från kulturutskottets sida – rätt skall vara rätt!

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Precis som det står i vårt betänkande från kulturutskottet har vi insett den problematik som finns med personliga hjälpare och tagit detta på stort allvar. Vi har också förstått, genom att vi bl.a. har diskuterat med direktionsmedlemmen för Ålands vårdinstitut ltl Katrin Sjögren, att deras bedömning av det hela är att det inte finns behov av en kontinuerlig utbildning, utan precis som det står i betänkandet:”Vårdinstitutet har planerat att i stället för skolgångsbiträdesutbildningen under ett år anordna en utbildning för personlig hjälpare…” Man skall inte blanda ihop dessa två, som i en tidigare diskussion, utan man har en skolgångsbiträdesutbildning som är ettårig. Man har också konstaterat från vårdinstitutets sida att det inte finns behov att köra den varje år, utan då skulle man kunna sätta in en utbildning för personliga hjälpare i stället. Vi diskuterade också i utskottet, men som inte framkommer här, att man borde titta på den närvårdarutbildning vi har i dag, om man inte där också kunde lägga in en inriktning som skulle vara mera åt det hållet att man jobbade också som personlig hjälpare. På precis samma sätt som man kan specialisera sig på akutvård eller på äldreomsorg eller på barnomsorg kunde man också jobba i närvårdarutbildningen på ett sådant sätt att man fick en inriktning på personlig hjälpare. Detta tror jag personligen skulle kunna ge en lite större långsiktighet också vad gäller möjligheten för personerna att också orka stanna kvar därför att då har man en utbildning i botten som kanske också till vissa delar kan stötta upp löneutvecklingen för detta yrke.

 

Jag vill avsluta med att ge mitt understöd till utskottets ordförande eftersom det har slunkit in ett litet formellt fel i vårt betänkande. Som ni ser föreslås på ena sidan att vi skall bringa motiveringen till landskapsregeringens kännedom, och detta har inte kommit med i klämmen, men det skall vi försöka rätta till.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med ltl Johan Ehn att visst kan det vara bra att hitta titta på frågan i samband med närvårdarutbildningen. Försvinner det då inte bort med allt annat?

 

När jag var i kontakt med personalen om utbildningen pratade de i alla fall om en återkommande utbildning, vartannat eller vart tredje år. Det behövs en nyrekrytering och det kan finnas risk att den inte blir tillräckligt stor, om den är bara en gång och that’s it!

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi igen kommer in på ämnet mellanmänsklig kommunikation! Jag tror att vi menar samma sak med utskottets betänkande också. Vi vill göra på det sättet att utbildningen skall göras när behovet finns s.a.s. och att man genom den skrivning som finns kan ha en utbildning ena året, sedan gör man nästa behov när den behövs nästa gång. Det har varit utskottets tanke.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är just nu är ett mindre problem om utbildningen är vartannat, vart tredje eller vart femte år. Som jag har förstått det är det stora problemet att den överhuvudtaget inte har kommit till stånd. Det kanske skulle vara det viktigaste att vi från hösten 2005 senast kan inleda en sådan här utbildning.

 

Man måste ändå vara ganska realistisk och inse att de personer som söker jobben som personliga assistenter har ganska varierande bakgrund och att det många gånger kan vara ett tillfälligt arbete eller ett arbete som man tar för att kunna ha en ganska varierande arbetstid. Att satsa på närvårdarutbildning är kanske ändå en helt annan sak. Det är att satsa på ett yrke för hela livet och sedan går man vidare. Jag tror nog att man skall hålla utbildningstiden ganska kort och att man i så fall skulle rikta in sig på hela Svenskfinland, för det finns väl inte något motsvarande. Utbildningen är framför allt viktig med tanke på de personer som skall anlita de personliga assistenterna; det innebär nämligen ett viktigt rättsskydd för dem. Det är samhällets skyldighet att tillse rättssäkerheten i det här jobbet genom att skapa utbildningen.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Danne Sundman, understödd av ltl Johan Ehn, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 10 december. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.11.

På talarlistan finns vtm Harriet Lindeman.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Jag begärde ordet närmast för att lyfta fram att jag tror att det inte är något yrke man väljer när man går ut grundskolan. Det är ofta det man väljer när man väljer närvårdarutbildning. Det är kanske ett yrke som man väljer lite senare i livet och det kan vara många olika orsaker att en person blir en personlig hjälpare. Precis som vtm Barbro Sundback sade kan bakgrundsutbildningen vara av skiftande slag. Jag tycker att den här utbildningen är viktig – på samma sätt är det med skolgångsbiträde – därför att alla människor i dag har ett behov av att ha en viss yrkesstolthet och jag tror att en utbildning också får denna person att förstå vikten av sitt yrke och stoltheten. Det tror jag är en av de grundläggande behoven som vi alla har. Därför tror jag att en sådan här utbildning är av vikt. Jag hör också till dem som tror att varje år är omöjligt, kanske t.o.m. vartannat år är för mycket; vart tredje år är säkert nödvändigt. Det skulle vara bra om man vet att det är en återkommande utbildning för dem som planerar; då vet jag att jag kan gå, nästa år eller därpå följande år blir det. Det gäller egentligen all kort utbildning och all utbildning som vänder sig till vuxna, att de kan planera in den i sitt liv långsiktigt. Jag har förstått att vi alla är överens om att vi skall försöka åstadkomma en ettårig utbildning. Hur tätt det blir osv., det får man diskutera, men jag tror att vi alla kan vara ganska överens om att utbildningen behövs. Behovet kommer knappast att bli mindre. Också de personer som har behov av personlig hjälpare har rätt att ställa krav i dagens samhälle, och förstår att ställa krav. Utgående från det samhälle vi lever i i dag är det alldeles korrekt att vi med det snaraste bör anordna en utbildning inom detta område.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill bara tacka vtm Harriet Lindeman för mycket kloka ord. Det värmde mitt stora hjärta. Tack!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Ärendet bordläggs till plenum den 10.12.

 

 

Föredras från tilläggslista: :

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Lantrådet Roger Nordlunds anhållan om befrielse från sitt uppdrag som lantråd. (D 1/2004-2005).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 14.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.14.12).

 

 

 

Originalfil