Plenum den 8 januari 2003 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 8 januari 2003 kl.  130.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2002-2003 angående ändring av vallagstiftningen. (FR  6/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10.1.2003. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. (FR 8/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

För att ge klienterna inom socialvården i stort sett samma rättigheter och möjligheter som patienter inom hälso- och sjukvården till god service och gott bemötande i olika situationer föreslår landskapsstyrelsen att lagtinget antar föreliggande lagstiftning om klienters ställning och rättigheter inom socialvården.

 

Framställningen innehåller två lagar. För det första lagen om klienters ställning och rättigheter inom socialvården och för det andra lagen om tillsyn över privat social service. Förslaget går ut på att dessa båda lagar antas som s.k. blankettlagar i likhet med socialvårdslagen och lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, som redan gäller som blankettlagar och som alltså är rikslagar.

 

Med den här framställningen avser landskapsstyrelsen att återskapa regler för klienter inom socialvården, regler som försvann i och med att dessa lyftes ut ur socialvårdslagen den 1 januari 2001, då en ny särskild lag om dessa rättigheter trädde i kraft.

 

Bestämmelserna i den andra lagen om tillsyn över privat social service lyftes också ut ur socialvårdslagen redan den 1 januari 1997, då också på detta område en ny separat lag trädde i k raft.

 

Som framgår av motiveringen har landskapsstyrelsen från den 1 juni 2002 en särskild tjänst inrättad vid socialvårdsbyrån som skall sköta uppgifterna som klient- och patientombudsman, alltså också de uppgifter som uppkommer av den nu föreslagna lagstiftningen förutom patientombudsmannaärenden, som följer av den andra lagstiftningen. 

 

Att notera är att i riket sköts klientärendena inom socialvården av en av kommunerna tillsatt socialombudsman.  Dessa uppgifter har alltså landskapsstyrelsen tagit på sig här i landskapet. Landskapsstyrelsen anser att uppgiftssamordningen är ändamålsenlig då de båda ombudsmannauppdragen har stora likheter med varandra och att brukarintressena gynnas inom såväl socialvården som inom hälso- och sjukvården.

 

Lagen om tillsyn över privat socialvård har i dagsläget kanske inte så stor betydelse eftersom det inte finns något större utbud på social service som drivs i privat regi. Det finns dock möjligheter att den privat ordnade socialvårdens andel ökar och landskapsstyrelsen anser att också den verksamheten skall stå under offentlig tillsyn. Detta för att garantera att de som kan komma att omfattas av denna service också garanteras en bra vård och omsorg, då det dessutom kan vara så att personer som behöver sådana tjänster kan ha svårt att föra sin egen talan i olika situationer.

 

Fru talman!

Detta ärende har varit på remiss till kommunerna och kommunerna har inte haft något att invända mot lagstiftningen och att dessa frågor regleras på det här sättet.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag skulle vilja börja med att resonera runt frågan om blankettlagstiftning och egen lagstiftning. Man kan för det första konstatera att när det gäller sociala rättigheter och förmåner har lagtinget så gott som alltid tagit blankettlagar. Det gäller utkomststödet. Det gäller underhållsstödet och det finns andra liknande lagar där man gärna tar blankettlagar. Barnbidraget är ett undantag och vi har också en egen barnomsorgslag.

 

Man kan fråga sig vad det politiska motivet är för landskapsstyrelsen att ta en blankettlagstiftning i det här fallet. Det innebär nämligen att de förmåner och rättigheter som det gäller skall hållas på samma nivå som i riket, dvs. i det här fallet väljer landskapsstyrelsen att inte anpassa lagstiftningen till åländska behov eller att göra det bättre för bidragsmottagare inom socialvården, dvs. att de ålänningar som har det svårt eller är utsatta skall inte ha det bättre än i riket. Den politiken omfattar inte vi socialdemokrater. Tvärtom har vi i olika sammanhang försökt lyfta fram behovet av att ha bättre förmåner än i riket för att levnadskostnaderna är så höga på Åland, och detta drabbar naturligtvis dem som har de minsta inkomsterna, som låglöntagare och pensionärer många gånger. Men det politiska motivet har tydligen inte landskapsstyrelsen eftersom man gång på gång föreslår blankettlagstiftning inom den sociala sektorn.

 

Lagen har en viktig principiell betydelse eftersom den handlar om klienternas rättigheter och ställning. Det är bättre att ha en blankettlag än ingen lag alls. Om man ser hur rikslagen tillämpas i riket, som alltså skall bli gällande på Åland, så kombineras den med några andra mycket viktiga lagar för att trygga klienternas rättssäkerhet och här kommer vi igen fram till ett tema som jag många gånger har varit inne på, dvs. att rättssäkerheten inte är tryggad på Åland. I rikslagen hänvisar man flera gånger till lagen om förvaltningsförfarande och rikslagen om personuppgifter. På Åland har vi ingen lag om förvaltningsförfarande, vi har ingen personlagstiftning vad gäller de kommunala och landskapets personregister. De sociala registren som kommunerna i dag håller är alltså inte reglerade på samma effektiva sätt som t.ex. i riket. Det betyder också att den åländska lagstiftningen inte uppfyller EU:s direktiv på det här området och det är väldigt beklagligt, särskilt med tanke på att dagens offentliga register är ganska många och omfattande; de har kunnat bli så tack vare våra datasystem. Detta betyder att även om vi tar den här blankettlagen så har vi inte motsvarande goda lagstiftning vad gäller rättssäkerheten för att tillämpa lagen. Man kan säga att den här lagen är redan en halvmesyr, den kan aldrig nå upp till riksnivån ens, så i det här fallet blir det delvis ett slag i luften.

 

När man tittar på själva blankettlagen innehåller den egentligen två paragrafer. Den första paragrafen som är rent allmän om vilka lagar som skall tillämpas i samband med den här och sedan kommer det 2 §, 2a §, 2b §, 2c §, 2d §, 2e § och 2f §! Alla dessa två paragrafer kommer till för att vi inte har motsvarande lagstiftning som i riket, åtminstone till stora delar, eller att vi har avvikande lagstiftning.

 

Jag tycker att social- och miljöutskottet skall tänka noga efter om det överhuvudtaget går att tillämpa lagen. Jag kan nästan ge mitt huvud i pant på att någon klient inom socialvården, som skall läsa den här lagen och försöka utröna vilka rättigheter hon/han har, nog går en tidig undergång till mötes. Det krävs nog både långvarig tillämpning av lagstiftning och helst också högre juridisk examen för att kunna tillämpa den här lagen!

 

Vem är det då som skall tillämpa den? Ja, det blir väl i första hand socialarbetarna inom den  kommunala sektorn. Då kommer vi på ett problem till med åländsk lagstiftning, nämligen att den landskapsförvaltning som skall informera om hur lagen skall tillämpas, dvs. socialavdelningen här, knappast kommer att ge ut några anvisningar eller på annat sätt systematiskt informera kommunernas socialtjänstemän hur lagen skall tillämpas. Vem som helst som tittar i paragraferna förstår att det kommer att uppstå svårigheter med tillämpningen av lagen på grund av de tekniska svårigheterna.

 

Fru talman!

Jag har alltså följande tre invändningar. Varför blankettlagstiftning? Vi borde ha egen lagstiftning inom den sociala sektorn därför att det här är verkligen ett område där vi kunde utnyttja vår självstyrelse för att tillgodose alla gruppers behov av goda livsvillkor. Nu gynnar självstyrelsen redan rätt många grupper, men just de som kanske har de svåraste möjligheterna att själva idka poliitk och trycka på för att få sina intressen beaktade, där utnyttjar vi inte vår lagstiftning. Detta är någonting som är väldigt viktigt för socialdemokraterna att förändra. Det andra är att rättssäkerheten är dålig i den här lagstiftningen eftersom vi saknar många betydande lagar som skulle trygga tillämpningen av den här lagen mot bakgrund av allt det som jag redan har nämnt. Det tredje är att lagen är fullkomligt hopplös att tillämpa för en tjänsteman och helt omöjlig för en klient att använda sig av.

 

När vi hörde presentationen av framställningen fick vi höra att kommunerna inte har haft någonting att invända, och det stämmer; å andra sidan har väl de flesta haft en ganska kort remisstid. Men det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson glömde bort var förtroenderådet. Förtroenderådet har, som jag ser det, gjort en intressant analys och givit ett bra yttrande om lagförslaget. Jag delar flera av deras synpunkter, bl.a. säger man att ”Rådet får beträffande den föreslagna lagtexten konstatera att den inte är så tydlig att gemene man kunde förstå lagen. Råder anser att lagen på Åland bör införas i en s.k. fulltext form. Den kompletta lagtexten bör således framgå ur lagen utan hänvisning till rikslagen.” Det tycker jag är ett bra konstaterande, för det går nog inte att läsa lagen som den nu är gjord. Det finns många andra bra punkter i detta yttrande, men jag skall inte närmare gå in på dem utan det kommer säkert social- och miljöutskottet att göra.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback började sitt anförande med att prata om sociala förmåner. Den här lagen ger egentligen inga sociala förmåner i euro och cent utan den här lagen är till för klienternas rättsskydd, förmåner, rättigheter och deras ställning och lagen beskriver hur man går tillväga samt vad som händer om man inte bemöts på det sätt som lagens 1 § stadgar: att man får den service och blir bemött på det sätt som man kan kräva. Det stämmer att det finns en del lagstiftning som saknas. Jag kan bara säga att beträffande personregisterlagen pågår det ett arbete med att ta fram en sådan lag här och en förvaltningslag har också diskuterats men inte tillsvidare kommit fram.

Ltl Sundback efterlyser egen lagstiftning på det sociala området. Det har funnits gott om tid att göra det eftersom socialvårdslagen, den lagstiftning som vi har, är från 1982. Att nu helt plötsligt kasta om är ett mycket stort arbete. För att täppa till och få de regler som våra klienter har rätt att kräva var det här det snabbaste sättet och att sedan gå vidare och gör egen lagstiftning är en annan historia.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Helt allmänt konstaterar jag bara att vi inte anstränger oss särskilt mycket och att det inte tidigare i lagtinget har gjorts försök att utveckla den egna lagstiftningen inom den sociala sektorn. Det tycker vi är dåligt. Det ville jag markera i inledningen av mitt anförande. Lagstiftningen blir sämre än motsvarande i riket därför att vi inte har vissa andra lagar. Jag kan bara nämna om att när man tittar på detta med självbestämmande, som framhålls som ett viktigt syfte med lagen, och vi inte har någon lag om förvaltningsförfarande kommer man som klient inte att kunna kräva att få bli hörd innan olika beslut fattas. Det är en stor försvagning jämfört med riket. När det gäller bristen på personregisterlagstiftning kommer man inte heller att kunna ha samma rätt som i riket att kräva att få sina uppgifter kontrollerade. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson nämnde att man från landskapsstyrelsens sida planerar en egen personregisterlag; den har jag sett och det tycker jag i sin tur borde vara en blankettlag. Varför skulle vi ha egna åländska behov när det gäller personuppgiftslagstiftningen, som i hög grad regleras genom EU-direktiv? Det är oklart vad man politiskt vill åstadkomma för ålänningarna om man lägger ner så kolossalt med arbete på en lagstiftning som är rätt generell till sin natur och inte egentligen kan ha några lokala aspekter, såvitt jag kan förstå - eller kanske man också kan få in om åländskhet när det gäller personregisterlagstiftning!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Jag är glad att lagen har kommit, den har säkert varit efterlängtad på många håll och att vi på det här sättet får den här frågan ordnad. Jag vill gärna fortsätta där ltl Sundback slutade, nämligen om den egna lagstiftningen. Jag hör också till dem som gärna skulle ha sett att vi faktiskt skulle ha kunnat läsa en egen åländsk lag i den här frågan så att man inte blir hänvisad till en annan lag hela tiden. Det är lite olika på lagar och lagar också. Vissa lagar används kanske bara av jurister och några få tjänstemän; andra lagar borde vara mera tillängliga för oss vanliga ålänningar. Det här är en lag som borde kunna läsas och förstås på ett bredare sätt, inte bara av några tjänstemän. Jag tror inte att det skulle ha behövt vara så otroligt mycket arbete, för nog har man kunnat låna en hel del av rikets texter osv., men det skulle vara viktigt att man faktiskt kunde gå in och läsa i den egna lagen utan att flytta sig från lagbok till lagbok. Det kan gå som det gick för mig för många år sedan när jag ringde och diskuterade en social fråga, då socialsekreteraren i kommunen sade, att, jo, men i den riktiga lagboken står det så här! Det blir lätt den ”riktiga lagboken” när det är den man sitter med hela tiden, alltså den röda lagboken, som personen i fråga menade. Jag tror alltså att det skulle vara bra om vi skulle kunna ha vår egen lagbok som arbetsinstrument mer än vad vi har i dag. Det är klart att man kan resonera, att det här borde vi ha gjort för länge sedan och det håller jag med om, men någonstans måste vi börja, och det här kunde ha varit en lag när man börjar.

 

Vi är lite ovana på Åland i dag att höra ordet socialvård. I ett modernt svenskt språkbruk talar man om social service. Det säger man också i det privata, när man hänvisar till att man också skall ha möjlighet att gå in och övervaka privat social service, då blir det ”service”, men hela lagen talar för övrigt om socialvård. Jag måste säga att det klingar lite gammalmodigt från tider som varit. I Mariehamns stad talas det alltid om social service och när man läser är det det som gäller i dag. Skulle vi ha haft en egen lagstiftning tror jag säkert också att man hade valt ordet social service i stället för socialvård, som nu hänger med s.a.s.

 

En annan fråga som jag har fäst mig vid är att det skulle ha varit dags att få förtroenderådet lagstadgat. Det har arbetat i sex år och har visat sig fylla sin funktion, men jag är medveten om att de känner att de ändå inte i alla frågor tas ”på allvar”. Det tror jag att man omedvetet gör mer om man har en lagstadgad verksamhet. Man känner större ansvar, när de ger utlåtanden i olika sammanhang har det tyvärr en större vikt om det är fråga om en lagstadgad verksamhet som för fram frågorna. Jag hade hoppats att man skulle ha kommit till det efter så här många år. Jag tycker att det var riktigt att man i ett försöksstadium inte gick in direkt och lagstadgade, men efter sex år tycker jag att man borde kunna bedöma den frågan. Jag har också läst förtroenderådets utlåtande och det underliga var att när jag själv läste igenom framställningen och skrev mina anmärkningar i marginalen och senare fick deras utlåtande i min han överensstämde mina åsikter och förtroenderådets åsikter ganska väl, men där skiljde det sig faktiskt, för de ifrågasatte det lite. Jag undrar om de också ifrågasatte utgående från att de ibland känner att de inte har befogenheter och inte blir hörda i den utsträckning som de skulle önska alla gånger.

 

En annan fråga som jag hade hoppats att skulle komma med i den här lagen eftersom man också öppnar den andra lagen om patienters och klienters rättigheter är frågan om second opinion, som har varit uppe här i salen tidigare och som jag vet att också förtroenderådet har fört fram som en viljeyttring. Här hade man haft en möjlighet att också komma in på det när man öppnar lagen och det är nog en efterfrågad ny lagstiftning. Jag har motionerat om det och jag är fortfarande lika övertygad om att det här skulle vara bra för Åland och ålänningarna om vi skulle ha det, inte bara för patienterna utan också för dem som vårdar, läkare och vårdinstitutioner, men det finns tyvärr inte med nu. När det gäller patient- och klientombudsmannen, som nu sammanförs med det här hade vi med en egen åländsk lagstiftning mera kunnat se på att anpassa det till den verklighet som det är. Nu talar man om att man har en patientombudsman och en skild klient- och patientombudsman. I praktiken har vi en gemensam och det skulle ha kunnat vara tydligt om vi mera hade gått in för en egen lagstiftning i de frågorna. Finland har haft lagen några år och jag tycker att det skulle ha varit intressant att kunna följa med: har det utfallit väl, är det någonting vi borde ändra. Nu köper vi det rakt av. Likadant är det i Norden; i många andra lagstiftningar brukar man göra jämförelser med hur det är i Norden. Vi har också den sociala EU-stadgan. Fyller den de kraven osv. Om detta sägs i princip ingenting och det tycker jag att man bra kunde ha fört ett resonemang om när man lämnar en lag till lagtinget.

 

I grunden är det bra att lagen kommer och jag tror att det kommer att ge många möjligheter och i och med att man har den gemensamma patient- och klientombudsmannen som får verka över gränserna tror jag att det är, precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson sade, en styrka att det är samma person, för i många frågor finns inga klara gränser; det handlar både om social service och det handlar också om hälso- och sjukvårdsfrågor, särskilt när det gäller de äldre är det ganska vanligt att man tangerar båda områden.

 

Men jag tycker att social- och miljöutskottet kunde fundera på de frågor som jag har fört fram och naturligtvis skulle jag gärna se att man hör dem från förtroenderådet som är de enda som faktiskt har satt sig in i frågorna lite närmare.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Inte är det så att landskapsstyrelsen skulle på något sätt ha kastat den egna lagstiftningen över bord, men i det här läget har vi bedömt det som snabbaste sättet att få vettiga regler och garantera de förmåner och rättigheter som klienter har rätt att kräva genom att föreslå en blankettlagstiftning på det här området, i all synnerhet som det inte har funnits sådana regler på en tid nu när reglerna bröts ut ur socialvårdslagen. Det har förekommit diskussioner om att göra förtroenderådet lagstadgat och på sikt kommer det säkert att bli det. Vi har nyligen förnyat mandatet för förtroenderådet, men det är också så att det krävs en hel del kapacitet inom lagberedningen för att förbereda all lagstiftning, i all synnerhet om vi skall ha en helt egen socialvårdslagstiftning till alla delar, då är det ett mycket, mycket stort arbete vill jag påstå.

 

Beträffande lagstiftning om en andra möjlighet, ”second opinon”, har detta också diskuterats, men i det här läget har vi inte funnit möjligheter och kapacitet att komma med en lag där. Det är så med de reglerna att vi har till vissa delar ett sådant system redan i och med att vi betalar 25 miljoner gamla mark för vård utom Åland, så åtminstone en del faller inom det, men naturligtvis är det angeläget och en sak som kommer att komma.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag är den första som håller med om att det kräver mycket arbete att få en egen lagstiftning. Men någonstans måste man börja och det här kunde vara ett sätt att börja. Som jag sade kan man låna ganska mycket text, för det handlar inte bara om innehållet utan också om tillgängligheten, lättheten att få ta till sig det som gäller oss och då skulle jag önska att ålänningarna skulle ha möjlighet att läsa i sin egen lagbok. Det absoluta är inte att det skall skilja sig på alla håll och kanter, utan det är fråga om tillgängligheten. Det här skulle ha varit en lag som jag tror att inte skulle ha gett så hemskt mycket arbete. Men skall vi börja med hela sociallagstiftningen kräver det arbetet sin man och kvinna många gånger om. Någonstans måste vi besluta oss för att nu börjar vi och här tycker jag att det skulle ha varit ett lämpligt tillfälle.

 

När det gäller second opinion så stämmer det att vi visst har vi det på ett sätt, men på ett annat sätt har vi inte det inte alls, för det är ändå läkaren här som avgör när man inte klarar av det inom ÅHS och man skickar vidare, men den lagen gäller ömsesidigt också när patienten upplever att man vill vidare s.a.s. och vill ha en bedömning. Nu smyger man nästan med de egna bedömningar, för man är rädd att man skall stöta sig osv. Det skulle man då komma bort från, så jag ser fortfarande att det skulle vara en lag som är välkommen.  Det är ofta så att man passar på och gör någonting när man öppnar lagen, brukar det sägas, ”det här skall vi spara till vi öppnar lagen och nu öppnar vi lagen, så jag är rädd för att det igen dröjer ganska länge innan det kommer i verkligheten och samma sak är det antagligen när det gäller förtroenderådet: det kommer så småningom. Det här skulle ha varit ett ypperligt tillfälle. Jag undrar när nästan kommer, för jag tror inte att man öppnar lagen bara för den här sakens skull.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag drar mig faktiskt till minnes att under ltl Lindemans period som minister i social- och hälsovårdsfrågor tog jag faktiskt upp terminologin om socialvård och omsorg, att det inte är ett bra språkbruk utan att det kommer från finskan och att vi hellre skulle använda oss av den svenska terminologin, där man använder ordet omsorger för det som man producerar inom den sociala sektorn i motsats till vård, som produceras inom sjukvården. Det skulle vara bra av många andra skäl än att det skulle vara ett snyggare språk. Vi har en förfinskning av språket genom att vi använder ”dagvård” och ”hemvård” och alla möjliga vårdformer som egentligen är sociala omsorger som produceras i den sociala sektor, så man borde alltså bruka ordet ”omsorger”. I den egna barnomsorgslagen talar vi om barnomsorg, så det är ett stort framsteg. I Sverige pratar man om sociala tjänster och social service. I paritet med det heter det ”hemtjänst” och jag har fört en tioårig kamp för att få bort ordet ”hemvård” och jag tror att det har lyckats; detsamma gäller ”äldre omsorger”  i stället för ”äldre vård” och ”åldringsvård” när man t.ex. talar om Trobergshemmet. Det här är en viktig aspekt när det gäller att få egen lagstiftning, men framför allt som ltl Lindeman säger, att man skall kunna läsa den som en ålänning och ine med en massa undantag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Republikens presidents framställning till Ålands lagting om godkännande av Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Egypten, å andra sidan, samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 5/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling den 10 januari. .

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg. (FR  9/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling den 13 januari.

 

Lagtingets nästa plenum hålls fredagen den 10 januari kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 13.40).

 

 

 

 

 

Originalfil