Plenum den 9 januari 2009 kl. 9.30

Ålands lagting

STENOGRAFISKT PROTOKOLL

 

 

 

 

 

 



Plenum den 9 januari 2009 kl. 09.30

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.(Frånvarande: ltla Ulla-Britt Dahl, Anders Englund, Olof Erland, Margaret Lundberg, Jan Salmén och Jörgen Strand)

24 ledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ledamöterna Jan Salmén och Jörgen Strand för privata angelägenheter, lagtingsledamot Anders Englund för deltagande i Svenska lantbruksproducenternas styrelsemöte i Helsingfors samt Olof Erland på grund av sjukdom. Beviljas.

För kännedom

Ltl Camilla Gunells enkla fråga om skärgårdsutveckling. (EF 7/2008-2009).

Svar på enkel fråga skall avges inom tio dagar efter det landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras ska landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och om orsak till att svar inte ges. Frågan överlämnades till landskapsregeringen den 7 januari 2009.

Fortsatt debatt

Enligt bestämmelserna i 49 § lagtingsordningen om alkohol- och drogpolitik. (Deb. 1/2008-2009).

Debatten påbörjades vid lagtingets plenum den 10 december 2008.

Talmanskonferensen rekommenderar att anförande av en företrädare för landskapsregeringen samt inledande gruppanföranden inte ska överstiga 10 minuter och att övriga anföranden inte ska överstiga 7 minuter.

Diskussion. Kvar på talarlistan står lagtingsledamöterna Anders Eriksson, Folke Sjölund, Veronica Thörnroos, vicetalman Gun-Mari Lindholm, lagtingsledamöterna Carina Aaltonen och Gun Carlson. Begäres ytterligare ordet?

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman! Det känns lite som att inleda en ny debatt. Det är exakt en månad sedan vi diskuterade den här frågan förra gången. Det är kanske dags att vi börjar summera upp lite och får konkreta åtgärder för vad man kan göra.

Det är tyvärr så att debatten om droger och missbruk är rätt mycket baserad på känslor och tyckande. Det ledet till att diskussionen blir rätt vildvuxen och ibland också svårförståelig, vilket förstås inte är bra. En av de mest sakkunniga i landskapet på de här frågorna framhöll att antalet narkomaner oftast är starkt överdrivet, och så kan det kanske vara. Men antalet är egentligen irrelevant om dets å skulle vara en, tio eller 50 personer så är det ändå enligt mitt förmenande en, tio eller 50 personer för mycket. Enligt uppgifter från missbrukarvården som från och med i år kommer att heta Alkohol- och drogmottagningen, så har de c:a 70 narkotika relaterade klienter. Alla är förstås inte missbrukare och alla som missbrukar går inte heller där. Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal. Antalet narkotika missbrukare håller sig på en rätt plan nivå medan alkoholmissbruket fortfarande ökar. Det är den bild som tonar fram när man diskuterar med dem som jobbar med dessa frågor.

 

Om den allmänna debatten runt missbruksproblematiken har varit vildvuxen så inte har den politiska debatten varit så mycket bättre. Vissa politiker har t.o.m. haft en helt annan inställning om de varit i regeringsställning eller i opposition. De ungas välbefinnande är en så viktig fråga att vi borde försöka resa oss över den dagliga politiska armbrytningen. Jag upplever att samtliga partier vill göra sitt bästa men i stället för att försöka finna fel hos varandra borde vi ta fasta på det positiva förslag som kommer fram och slå fast en långsiktig strategi som ligger fast även efter regeringsbyte. Det är någonting som vi kanske behöver men det får vi återkomma till. I regeringens handlingsprogram kan vi läsa: Arbetet mot missbruk, som gäller alla slag av droger inklusive tobak, skall integreras i hela samhället med friskvårdsarbetet som grund. Det drogpolitiska programmet utvärderas och revideras. En parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp följer arbetet." Det var det som stod i regeringens handlingsprogram. Därför är det ytterst svagt att man inte har fått igång den här gruppen. Då hade vi redan idag haft just den samsyn som jag efterlyser. Vi har alla partier i början på fjolåret gett förslag på verkligt engagerade personer som kunde ingå i en sådan här grupp, men tyvärr ingenting händer. Men nu har det kommit löften om att det skall hända. Tyvärr har vi missat ett år på grund av det.

Herr talman! När det gäller det lilla PM som regeringen kommer med tycker jag att det är rätt heltäckande. Det behöver inte alltid vara så mycket ord när det centrala finns där. Tyvärr är det så att de som har hamnat i missbruk har en rätt dålig prognos. Det förberedande arbetet kan inte nog framhållas. Där håller jag med det som regeringen skriver om att det skall vara fokus på barns och ungas psykiska välbefinnande. Jag har pratat med rätt många personer inför den här debatten, bl.a. en förälder som miste sitt barn i missbruk. Den föräldern framhöll just detta att de som mår dåligt måste få hjälp tidigt. Barn har en skrämmande skicklig förmåga att hålla masken inför sina föräldrar därför behövs det stor kunskap, kanske framförallt ute i skolorna.

Det finns tyvärr fortfarande en stor okunskap ute i samhället runt dessa frågor. Insikten om att detta kan hända mitt barn är tydligen rätt dålig och att åtgärder behöver sättas in tidigt, redan i lågstadiet. Det är tyvärr inte ovanligt att missbruk redan förekommer i klass 7.

Jag vill nämna t.ex. Hem och skola i Jomala som ordnade en viktig information om droger rätt nyligen. Det gällde både skolorna i Jomala, så lågt räknat berörde det c:a 500 föräldrar. Det var 20 som kom. Jag noterade att minister Sjögren sade i debatten för ungefär en månad sedan att det är viktigt att öka medvetandet hos föräldrarna. Detta tycker jag är ett exempel på att så är det.

Jag sade tidigare att de som har hamnat i missbruk har en rätt dålig prognos. Med det menar jag förstås inte att vi skulle lämna det därhän med det. Absolut inte. Här vill jag igen varna för den negativa debatt som ofta har varit runt drogmissbruket. Det har varit oerhört mycket skäll och mycket negativa uttalanden runt missbrukarvården. Det har framhållits stundtals som om inget fungerar och det är inte sant. Vi har goda resurser här på Åland jämfört med Sverige och Finland är det obefintliga köer till vården t.o.m. till substitutionsvården för opitat missbrukare. Vi har också som jag upplever det ett starkt politiskt tryck på att det förebyggande arbetet, på att information och utbildning runt drogproblematiken, på att anhörigstödet m.m. skall fungera.

Jag menar förstås inte att politiker och folk i allmänhet inte skall få kritisera det de upplever att inte fungerar. Men ett av de största problemen när det gäller att få folk ur sitt missbruk är att få dem motiverade. Det hjälper inte hur goda resurser det finns om inte den som skall bli hjälpt själv är motiverad att bli hjälpt. Det är mot den bakgrunden jag vill varna för all negativism som florerar. Tror någon att det hjälper en ungdom att bli motiverad att söka hjälp hos en instans som tydligen enligt bilden i media inte fungerar. Det måste komma fram mera positiva signaler runt vården och vad som görs i övrigt. Det finns så mycket som fungerar bra. Det måste vi framhålla inte bara måla allt i svart. Tänk också på dem som jobbar inom missbruksvården. Min uppfattning är att det är ett rätt tungt jobb. Det är många klienter som faller tillbaka igen och igen. Då borde inte de som jobbar med detta till på köpet bli slagträn i debatten. Det är ju en självklarhet eller hur? Skall du lycka motivera andra, måste du själv vara motiverad.

När det gäller vården så är inte vårdkedjan starkare än dess svagaste länk. Eftervården är en utsatt länk. Det finns en vårdplan men att uppnå allt som behövs är inte lätt. Till exempel stöd att hålla sig ren, arbetet och bostad, det lilla samhällets goda och dåliga sidor så kanske man kan ta upp här. De flesta vet att när man anställer personal vill man gärna ringa och fråga hur det har fungerat? Hur är det? En person som har fått en missbrukarstämpel har inte så lätt att få en arbetsplats enligt mitt förmenande. Då borde man kanske ha någon typ av beredskapsarbete, för det är väldigt viktigt att man kommer in i normala banor så fort som möjligt. Men det får inte gå så långt att allt är serverat så pass till den milda grad att det egna ansvaret, det egna engagemanget försvinner.

Herr talman! Jag vill avsluta med att nämna sju punkter som jag tror att skulle vara viktiga för att vi skall komma vidare när det gäller den här problematiken. Det pratas om att Åland borde bli en GMO-fri zon, så kan det vara. Men Åland borde också bli en drogfri zon. För det första tycker jag att vi borde ha mera effektivitet när det gäller att hindra tillgången på illegala droger. Det borde vara stopp vid gränsen. Åtminstone bör vi ha 5-6 narkotika hundar och använda dem effektivt i samråd med främst tull och polis. För det andra behöver vi ha en ökad kunskapsspridning i det åländska samhället om drogproblematiken i alla dess former. För det tredje, de flesta som börjar missbruka går i skolor. Skolorna måste därför vara drogfria miljöer med bl.a. slumpmässiga drogtester. För det fjärde, 99 procent som börjar röka hasch är rökare. Därför måste kraftåtgärder till mot tobaksrökningen hos barn och ungdomar. För det femte, vården fungerar bra. Däremot om resurser saknas någonstans i vårdkedjan skall de stärkas men vägen till vård måste förbättras d.v.s. att så fort som möjligt få ungdomar till missbrukarvården när de kommit i kontakt med droger. För det sjätte, när det gäller avgiftning bör de som är äldre förbinda sig kontraktsvägen att stanna åtminstone ett halvt år. När de gäller yngre bör tvångsvård möjliggöras. Som sjunde och sista punkt efter avslutad avgiftning skall en konkret eftervårdsplan finnas som täcker upp alla de fallgropar som finns. Därmed tror jag att jag har klarat mina sju minuter ganska bra. (Talmannen: ltl Eriksson har tio minuter.) Där ser man.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Centerpartiet har varit med i regeringsställning under en lång tid och jag kan därför inte hålla med om den bild som ltl Anders Eriksson ger här om att olika partier skulle ha olika engagemang beroende på om man är i opposition eller i regering. Jag upplever att de samarbetspartier som vi har haft under årens lopp, samtliga har visat ett starkt engagemang i dessa frågor. Jag tycker att de engagemanget finns kvar oavsett om man sedan är i regering eller opposition. Jag understöder med hela mitt hjärta vikten av att vi behöver arbeta tillsammans för att hitta lösningar på de här frågorna. Det är klart att det skulle vara viktigt att ha en parlamentarisk grupp att jobba med de här frågorna men ändå, grupper i alla ära och den kommer ju att tillsättas. Det framgår av ledamot Sjögrens PM att mycket har gjorts, mycket görs och mycket finns att göra oavsett om den här gruppen är tillsatt eller inte. Den här gruppen är inte a och o för narkotikabekämpningens och narkomanernas vård.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Man kan se olika på saker och ting, men jag har noterat i den stundtals politiskt vildvuxna debatten runt dessa frågor att är man i regeringsställning så säger man ibland det ena och är man i opposition så säger man det andra. Jag har också tyvärr konstaterat att det är väldigt olika engagemang beroende på om det är valrörelse eller om det är normal arbetstid och det tycker jag inte är bra. Däremot vill jag gärna ta fasta på det jag sade att det är viktigt att få till stånd en samsyn och det är viktigt att vi får fram mera positivitet runt detta. Till sist tycker jag ändå att det är lite svagt för i regeringsprogrammet står det klart och tydligt att en parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp följer arbetet. För ungefär ett år sedan begärde man in namn från samtliga partier i lagtinget och på grund av någon typ av interna stridigheter inom regeringen har man överhuvudtaget inte fått den här gruppen tillsatt. Det tycker jag är svagt.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! När det gäller föräldrarnas engagemang och att komma in med åtgärder tidigt så är det också viktigt. Vi har diskuterat hur regeringen arbetar med de här frågorna kontinuerligt och har inga interna stridigheter kring varken parlamentariska grupper eller någonting annat. Föräldrarna är ett nätverk och framförallt kunskap kring dessa frågor borde sättas in hos föräldrar med barn i årskurs 4 och 5. Då är det oftast innan några problem överhuvudtaget har uppstått och att man då på bred front får kunskap kring dessa frågor. Sedan är det så med den här frågan och det är väl därför den är så svår också, att när ett missbruk väl upptäcks har det ofta gått ganska långt. Det fungerar på det sättet att så länge ungdomarna mår bra i sitt missbruk så upplever de inte att de har något problem. Men den dagen de upplever att de har problem har det tyvärr gått ganska långt. Det är det som är vårt gemensamma bekymmer att upptäcka det här tidigare och få dem motiverade trots att de mår rätt bra.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Vi i oppositionen får tydligen fortsättningsvis leva i ovisshet om varför inte regeringen har tillsatt den parlamentariska gruppen som man klart och tydligt i sitt handlingsprogram skriver att skulle tillsättas så fort som möjligt. Det får vi antagligen leva i ovisshet om verkar det som. Däremot verkar det som vicelantrådet Britt Lundberg stöder ganska många av de sju punkter jag listade upp och det är det som är det intressanta. Är det någonting som vi har en samsyn om? Finns det någonting som är felaktigt, då kan man skjuta det åt sidan? Sedan håller jag med minister Lundberg om att den här frågan är svår av flera orsaker. Den är också svår på grund av att det inte går att ha någon sorts typlösning som passar alla. Det krävs väldigt individuella lösningar. Jag har hört i debatten att det här pratats om hårdare straff och jag tror t.o.m. att hårdare straff kan vara ett bra medel i vissa fall. Men det har också talats om att sätta fokus på dem som mår dåligt och det är också någonting som måste göras.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var ett bra och konstruktivt anförande i rätt anda och jag hoppas att vi fortsätter dagen i samma anda. Det var en bra riktlinje det här att man skall jobba gemensamt. Om de har sju punkterna har vi lite olika åsikter. Det är ingen nyhet att jag inte tror att det är vid gränsen man skall satsa de hårdaste resurserna utan det är kanske på vården. Vi talar hela tiden om vårdkedjor här och det inte är så lyckat med det. En kedja har länkar och svagheter. Man borde hellre ha en linje som skall hålla ihop. Var och en är inom sin egen länk. Det är det som är problemet här på Åland. Det jag saknar bland de sju punkterna är dels alkoholen som man inte går in på så mycket och vi har snuset kanske som man också nästan behandlar som hälsokost just nu på Åland. Men framförallt problemet som jag ser är samordning. När ministern frågar mig vad skall vi göra, finns det någonting som är den viktigaste åtgärden? Ja, en samordnare. Att man samordnar alla de fina resurserna och får en spets. Det saknar jag också.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! När det gäller det sistnämnda tycker jag att jag var ganska tydlig med att framhålla det att vi behöver få en samsyn. Vi kan inte ha någon som drar åt ena hållet och någon som drar åt andra hållet. Jag tror att vi menar samma sak där fastän vi använder olika ord. Sedan får jag också tacka för det positiva omdömet ltl Åke Mattsson hade om mitt anförande. Om det är någon som är engagerade i de här frågorna så är det just ltl Åke Mattsson. Däremot tycker jag att det vore intressant om man slog fast den här långsiktiga strategin som jag talade om och att man kunde ha som en vision att Åland skall vara en drogfri zon. Då tror jag att det är viktigt att man är ganska alert vid gränserna. Idag är det väldigt enkelt att få in droger till Åland. Jag menar inte med det att det skulle vara allena rådande men jag är helt övertygad om att det krävs bättre resurser för att stoppa trafiken av droger in till Åland.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Naturligtvis är inte jag den som säger nej till mera resurser. Både polis och tull behöver. Men ser man till omgivande regioner så har vi enorma resurser. Medan jag jobbade som narkotikapolis var vi tre stycken här på Åland. De var mäkta imponerande. I t.ex. hela Raseborgspolismyndighet fanns det två narkotikapoliser. Nu fick jag inte tag i dem idag för att diskutera men vi har mycket potential. Vi har tullen, vi har gränsbevakningen, vi har extremt stora resurser på Åland. Det gäller att använda dem på rätt sätt. Det hjälper inte om ungarna ger sig fanken på att de skall knarka och använda droger. För min del spelar det inte så stor roll om en människa går under p.g.a. alkoholmissbruk eller om de knarkar sig fördärvade. Bägge sakerna är lika illa. Därför är det ett friskhetstänkande man borde föra in och kanske gå in för det och stötta med resurser till skolor och överallt där ungdomar rör sig.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! När det gäller den biten är vi ganska långt eniga därvidlag. Men däremot när ltl Åke Mattsson säger att det finns enorma resurser, jag har själv suttit som nämndeman i åtta år i Ålands tingsrätt och ofta när vi hade narkotikamålen kom det fram att det var hur enkelt som helst att gå igenom tullen. Det var hur enkelt som helst att föra in droger till Åland och det fanns ingen rädsla överhuvudtaget hos dem som var åtalade för att de skulle åka fast. Så pass enkelt upplevde man att det var. Det anser jag inte är bra.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Folke Sjölund:

Herr talman! Jag skall försöka med min förkylda röst hålla ett anförande om detta mycket angelägna och mycket svåra ämnesområdet med drogpolitiken. Först vill jag faktiskt tacka lagtingsledamot Anders Eriksson för ett bra anförande. Det innehöll mycket sak. Han har gjort research och det innehöll mycket fakta.

Jag har själv jobbat fyra år inom socialnämnden i Mariehamn mycket intensivt med dessa problem. Då kunde man konstatera hur komplicerat det är med missbrukarvården. Men helheten är ännu mera omfattande. Ända från preventiv attitydfostran och verksamhet, behandling av missbrukare och eftervården av missbrukare som återkommer från behandling och skall slussas in i samhället på nytt. Hela det här problemkomplexet involverar ett stort antal myndigheter, institutioner, personer o.s.v. Hanteringen kräver uppbyggande av ett omfattande nätverk som också måste fungera. Det här nätverksbyggandet påbörjades redan i början på 2 000 när dåvarande socialminister Sune Eriksson påbörjade uppbyggnaden av det här nätverket. Det har sedan fortsatt. Men för att få det här att fungera ordentligt så har jag kommit till den bestämda slutsatsen att det måste finnas en operativ person som står i spetsen för det hela och som har tillräckligt stort omfattande mandat att sköta dessa saker så att man faktiskt får det här nätverket att fungera. Utan den här stabiliteten tror jag att det är ganska svårt att få ett fungerande nätverk.

Jag stöder det svåra arbete som alla involverade bedriver och anser att landskapsregeringen, minister Sjögren och andra behöver ges arbetsro för att kunna genomföra det ministern anförde och även det som framkom i ltl Åke Mattssons gruppanförande.

Jag vill i det här sammanhanget ta upp en aspekt som utmynnar i ett förslag. Nämligen, det bästa sättet att lösa ett problem är att förebygga det. I detta fall handlar det om det preventiva arbetet. Det bör startas så tidigt som möjligt med blivande föräldrar, i dagisverksamheten där man i det pedagogiska arbetet på ett lämpligt sätt bör påverka barnens attityder mot droganvändning. Där ingår tobak, alkohol och andra droger överhuvudtaget. För det tredje i grundskolan där det viktigaste arbetet är nolltolerans gentemot tobaksrökning. Forskningen pekar entydigt på att ju senare debuten med tobaksrökning sker desto senare sker även alkoholdebuten och eventuell användning av andra droger. Det är nämligen så att den första tröskeln är hög om man skall börja använda någon typ av droger. Den är betydligt högre än den följande tröskeln. När man har passerat den första tröskeln så blir varje tröskel därefter betydligt lägre. Inkörsporten är entydigt tobaksrökning. Därför är det särskilt viktigt att verkligen göra hela grundskolan tobaksfri och naturligtvis drogfri i övrigt. Det sätter krav på lärare och annan skolpersonal att genomföra nolltoleransen. Lärare och personal måste även föregå med gott exempel. Tobaksfriheten bör naturligtvis helst omfatta hela skolmiljön. Samtidigt krävs att även föräldrarna inser det goda i nolltoleransen mot tobak. Samarbete och samverkan mellan familj och skola är nödvändigt. Här kommer mitt konkreta förslag:

Jag föreslår att landskapsregeringen, utbildningsavdelningen tillsammans med social- och miljöavdelningen tar fram ett sådan pedagogiskt material som är anpassat och lämpligt för att användas med början i dagis men sedan genom hela grundskolan och som sagt åtföljt av denna nolltolerans attityd. Detta betyder naturligtvis också att i praktiken så är tobaksrökning totalförbjuden för alla personer under 15 eller 16 år och då bör man kunna ingripa mot det också.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var många kloka synpunkter som kom från ltl Folke Sjölund och konkreta förslag som också Obunden samling har tagit upp förut. Det som jag däremot hakade upp mig på var det här med arbetsro. Det är tydligen så att när oppositionen lämnar regeringen till det tillståndet som lagtingsledamot Sjölund kallar arbetsro, då gör man ingenting. Men så fort det här initiativet till den här debatten togs, då blev det en ryslig fart. Då skulle den här kommittén tillsättas ånyo och flera åtgärder göras. Det ringdes och telefonerna gick varma på olika håll. Det är väldigt viktigt att inte lämna någon sådan sort av arbetsro som ltl Folke Sjölund säger, för då händer det absolut ingenting.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Ja, herr talman det är ju dess bättre på det sättet att den beskrivning som ltl Danne Sundman nu ger uttryck för, ingenting har med verkligheten att göra. Det görs faktiskt väldigt mycket inom regeringen inom det här området, oberoende av om det hålls sådana här debatter eller inte. Men naturligtvis, jag tycker själv att en sådan här debatt i lagtinget, har sina poänger och är säkert nyttig.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det är inte ltl Danne Sundmans beskrivning av verkligheten som är problematisk. Det är verklighetens beskrivning av sig själv. De som är drabbade av drogmissbruk, deras anhöriga och deras vänner och bekanta det är deras frustration som jag har fört fram och det är det som har lett till att det här initiativet togs till den här debatten. Med anledning av debatten så kommer det att tas mera åtgärder och har också redan gjorts. Det har påskyndats förverkligandet av vissa saker så det är väldigt viktigt att oppositionen tar sitt ansvar och sätter agendan till den delen. Nu var initiativet till detta talman Roger Nordlunds och det var också väldigt bra att den här debatten kom till den vägen men inte ska man bara prata om att det skall vara arbetsro. Så fort lagtinget tar upp någonting så kommer ltl Folke Sjölund och andra dragandes med att man skall lämna alla i arbetsro. Jag tycker att den här debatten har varit väldigt viktig.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Den här debatten har vi alla varit bredda på nu och genomför. Det jag menar med arbetsro så är att efter den här debatten finns det tid och möjligheter att smälta de intryck som debatten har gett och där behövs sedan faktiskt arbetsro. Det kommer 172 inspel från olika håll runt omkring. Det gör inte saken mycket bättre utan man måste ju se till att hitta metodiken för hur man skall hantera hela drogproblematiken. Det är ingen lätt sak. Jag har full förståelse för Sundmans synpunkter som hör på oroliga och förtvivlade föräldrar o.s.v. Det är självklart att de är helt förtvivlade. Det finns inga patentmediciner.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag känner väl till ltl Folke Sjölunds engagemang i Mariehamns stad som ordförande för socialnämnden. Han har vet jag, stora insikter och kunskaper i den här frågan. Det som jag därför skulle vilja få klarlagt är huruvida ltl Folke Sjölund tycker att det som regeringen skriver i sitt handlingsprogram skall förverkligas? Det vill säga att huvudmannaskapet för missbrukarvården skall överföras från kommunerna till landskapet och att ÅHS får det operativa ansvaret. Är det här någonting som ltl Folke Sjölund tycker att skall förverkligas och i så fall hur skall det här vara i tidtabellen? Det här betyder stora förändringar för kommunerna och speciellt Mariehamn. Omfattar ltl Folke Sjölund det här förslaget, kategoriskt sagt?

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Jag har varit med om att godkänna det här regeringsprogrammet så jag omfattar skrivningen så till vida att det här är någonting som man måste titta på. Det är ändå, trots att det är ganska kategoriskt skrivet att kommer man i den fortsatta beredningen fram till att det inte är bra så skall man naturligtvis inte genomföra det. Det är självklart. Jag är själv uppriktigt sagt ganska tveksam. Jag har varit det hela tiden. Det har jag också sagt. Jag har inte heller på något sätt velat frondera mot regeringen.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Också jag är väldigt skeptisk till den här skrivningen. Den utgår ifrån att den nuvarande ordningen, d.v.s. att A-klinken inte fungerar såsom man önskar sig från regeringsparternas sida. Det är inte fråga om någon utredning utan det är sagt som så att det här skall genomföras. Tycker faktiskt ltl Folke Sjölund att det skall göras eller tycker han det inte? Hos den personal som jobbar med de här frågorna en ganska stor oro och dessutom så måste man förstå att de inte heller kan känna att de får respekt för sitt arbete som jag ändå tyckte att ledamot Sjölund ändå gav uttryck för. Om man skriver på det här sättet.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Som jag sade redan tidigare är utgångspunkten för mig en lite sund skepticism. Men det är klart att man måste göra en beredning på det hela och se om det faktiskt är så att det blir bättre genom att överföra missbrukarvården till landskapet eller blir det inte bättre? Då måste man ta ställning till det då. Så är det för mig.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Jag håller till fullo med om att det är väldigt viktigt att man går in med insatser i skola och dagis. Men efter att ha varit mycket i kontakt med elevvårdspersonal som jag talar med kontinuerligt med i dessa frågor när det gäller våra skolungdomar så saknar jag en punkt i ltl Folke Sjölunds uppräkning eller jag skulle åtminstone vilja komplettera när det gäller stödet till föräldrarna. Elevvårdspersonalen säger och ger kanske en hälsning till föräldrarna att det förebyggande arbetet skulle gynnas mycket av om man skulle våga prata mycket om de här frågorna. Föräldrarna borde diskutera mera med sina ungdomar men det är också det att föräldrarna tenderar att vara väldigt osäkra i dessa frågor. Det har vi alla föräldrar gemensamt och det gör ofta drogerna till vinnare. Skulle vi våga fråga, kommunicera med ungdomarna mera, men också våga vända oss till de sakkunniga med våra frågor skulle vi vinna väldigt mycket på det och få drogerna att hamna i ett sämre läge.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Ja, herr talman det är alldeles riktigt. Det är helt självklart att föräldrakontakten och diskussionen, informationen skall utan vidare ingå i hela programmet naturligtvis.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! En annan hälsning som skolvårdspersonalen ger är att det ofta är så att det är i de trygga sammanhangen som man också borde vara orolig som förälder. Det vill säga att det har visat sig att ungdomarna prövar på droger i sammanhang där de är trygga, tillsammans med sina kompisar, tillsammans med pojkvännen o.s.v. i sammanhang där man räknar med att det inte är någon som vill en illa. Det är också bra om vi vågar störa våra ungdomar mer och också våga engagera oss mera i vad de gör och med vem de gör o.s.v. och framförallt hämta upp dem och följa med i allt de gör och sätta gränser. De säger också att det är många 16 åringar som känner sig ensamma för att de inte får tillräckligt tydliga gränser av sina föräldrar.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Det här är naturligtvis alldeles riktigt. Det är därför hela skolan, hela dagiset, alla föräldrar, alla som berörs behöver omfattas av hela det här programmet. Det är precis som vicelantrådet Britt Lundberg säger, det finns ingen liten enklav som är helt hermetiskt tillsluten för påverkan utifrån när det gäller droger. Alla är i farozonen, varenda en. Därför är det viktigt att man verkligen tar fasta på attitydfostran ända från mycket tidigt ålder och genom pedagogiska metoder. Förr använde man sedelärande historier men det gör man inte idag mera. Men på motsvarande sätt hela tiden få uppfostran och uppfattningen om att droger är ingenting för mig och för oss.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! När det gäller barnomsorgen och grundskolan finns det en metod och ett program som är väldigt omtyckt och som man kan börja med redan på dagis och det heter stegvis. Det är ett allmänt program som syftar till att barnen kan säga nej, kan sätta sig själva i ett sammanhang. Det är ett arbete som har inletts och som kommer att fortsätta för att vi skall få en enhetlig metod som vi jobbar med i hela landskapet.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Jag tackar minister Sjögren för det här. Det är precis exakt det här jag är ute efter. Sedan kan man alltid titta på själva innehållet också, om det behöver utvecklas på något sätt. Det är en annan fråga. Jag tycker att det är jättebra att det redan har kommit igång. Men det behöver som sagt vara ett program som går, inte bara genom dagis, utan också genom hela grundskolan.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Veronica Thörnroos:

Herr talman! Jag var personligen tveksam när jag hörde om det initierade förslaget av talman Roger Nordlund att ha en debatt utan anknytning vad gäller droger. Det visade sig att jag hade fel. Debatten har väckt många frågeställningar ute i vårt samhälle och det har visat sig att den har varit verkligt nyttig.

Herr talman! Förr i världen om jag karikerar lite, då hade vi en tv som var svart-vit. Gränserna för rätt och fel skarpare. Samhällsmönstret tydligare. Jag karikerar. Vi hade missbrukare och icke missbrukare. Missbrukaren kom vanligtvis från dåliga familjeförhållanden. Missbrukarna kände man igen när man mötte dem på staden. De såg lite kantstötta ut, om uttrycket tillåts. Missbrukaren var endera en alkoholist annars var han en narkoman. Observera det var oftast en han. Narkomanen rökte alternativt eldade lite under ner en sked och injicera. Förr i världen hände det andra men det hände inte oss. Idag, bästa ledamöter idag, är samhällsbilden komplexare. Utbudet av allt, allt bredare. Attityderna förändrade både på gott och på ont. Idag kan man inte säga, det här är en missbrukare eller icke missbrukare. Idag kan man inte karikera och säga att en missbrukare kommer från dåliga förhållanden. Det är inte sant. Idag kan man inte säga att en missbrukare ser lite kantstött ut, det kan man inte. De droger som finns tillgängliga idag kan du injicera, du kan sniffa dem, du kan ta dem på i princip hur många sätt som helst. Du kan inte se på en människa att de har tagit droger många gånger.

Från centerns sida vill vi ha ett drogfritt Åland. Det vill vi och vi är fortsättningsvis beredda att arbeta för det. Vi vågar ha den visionen fortsättningsvis. Vi vet också att det inte finns någon universal formel, ingen enkel lösning. Det finns det aldrig i komplexa frågeställningar. Igår bästa ledamöter fick jag ett Maili. Jag citerar och lämnar bort svordomarna: "Så hände det man inte trodde. En bekant till mig som har en 19-årig dotter var på Arken i helgen. Någon "hm kork" satte drog i hennes grogg och flickstackarn blev helt borta (fick någonting som liknade epileptiskt anfall). Vi vuxna som tycker och tänker och kan så mycket och vet allt. Hur kan vi vuxna stoppa och begränsa detta skit?".

Jag tror inte, som jag har sagt tidigare att det finns en standard lösning. Det krävs ett helt batteri en hel palett av olika lösningar. Men det första är attityder. Attityder, bästa ledamöter, attityden nej, det här är inte acceptabelt. Vi gillar inte det här. Om man tar t.ex. bilkörning, vem av oss skulle tillåta, vem av oss skulle acceptera att en 14-åring provkörde på Gölbyrakan bara för att den är ganska bred och det är lite trafik där? Ingen bästa ledamöter skulle acceptera det! Attityden i vårt samhälle säger, detta är inte acceptabelt. Det är samma attityd som vi måste förstärka och jobba mot när det gäller användningen av droger. Därmed inte sagt att det är lätt.

Herr talman, bästa ledamöter! Vår nuvarande vårdkedja är inte optimal. Vår nuvarande vårdkedja är inte optimal. Det är modigt till och med dumt att sticka ut hakan och säga så. I vårdkedjan finns promotivvård som riktar sig till den stora allmänheten, preventiv mot enskilda grupper, terapeutisk alltså behandlande och rehabiliterande. För att en vårdkedja skall kunna fungera optimalt måste det finnas en huvudman. Åtminstone när det gäller drogproblematiken är det min fasta övertygelse att så måste ske. Så gjorde man på Gotland redan 2003. Där insåg man att den samlade kompetensen, när det gällde drogproblematik måste finnas under ett huvudmannaskap. Därmed inte sagt att olika organisationer inte kan samverka och arbeta tillsammans men någon måste ha det övergripande ansvaret. Därför att komplexiteten i drogproblematiken återspeglas i den enskildes vårdbehov. Det gör att det är omöjligt om man inte arbetar med dessa frågor dagligdags att kunna förstå, att kunna hjälpa så att den som verkligen behöver få en speciell vård har möjlighet att få den. Därför att man helt enkelt inte har möjlighet att ha kunskap om allt som behövs. Ett annat argument som jag också står för är att vården av missbrukare är dyr. Den är långvarig. Okey, det får kosta jag har inga problem med det, men det blir olyckligt tidvis i våra små kommuner när någon behöver längre vård och det direkt avspeglar sig i den kommunala budgeten och det är lätt att den som är drabbad blir utpekad.

Herr talman, bästa ledamöter! Jag hoppas att vi tillsammans, inte opposition och regering är skilda läger utan att vi tillsammans skall försöka nå en lösning vad gäller drogfrågorna. Tack!

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Jag får tacka för ett bra anförande ifrån centern och tänkte att jag skulle begära ett klargörande när det gäller Thörnroos uttalande att centern gärna ser ett drogfritt Åland. Menar då Thörnroos narkotika eller även alkohol?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Ja, vad menar ltl Veronica Thörnroos? Ja, ltl Veronica Thörnroos avsåg nog med drogfritt samhälle i första hand narkotika. Jag borde ha formulerat mig på ett annat vis. Det tillstår jag gärna. Det är narkotikan som jag i första hand ser som det största problemet i vårt samhälle.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Varför jag frågar detta är att debatten blir väldigt omfattande när man delvis talar om narkotika och delvis alkohol. Som jag ser det är det två skilda saker när det gäller bearbetning, behandling och åtgärder för att stävja det. Att komma åt alkoholmissbruk och narkotika missbruk kräver olika åtgärder som jag ser det.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Jag delar helt ltl Mika Nordbergs synpunkter beträffande det. Jag borde kanske ha varit tydligare i mitt eget anförande. Där har vi en samsyn det är sant.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Drogfritt Åland, det är lite som nollvisionen inom trafiksäkerheten i Sverige. Man får vara glad om det bara dör 400 personer i trafiken per år, vilket man är i Sverige nu. Siffran är den lägsta sedan 1940. Vi skall alla ha en sådan vision att Åland skall vara narkotikafritt annars vore det konstigt. Men det är lite märkligt att de som avstår från droger blir kallade populister. Hur går det här ihop?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Den kulan visste var den tog. Det måste erkänt bli. Den kulan visste var den tog. Den visste mer än vi. Den lät hans panna bli ifred ty den var klen och arm och höll sig till vad bättre var hans tappra starka barm. Jag ber om ursäkt ltl Danne Sundman om jag kallade er populist i drogfrågor.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag tänkte hålla mig till det uttalande om att vår nuvarande vårdkedja inte är optimal. Jag förstår att ledamot Thörnroos är en av skribenterna bakom handlingsprogrammets förslag att huvudmannaskapet för missbrukarvården överförs från kommunerna till landskapet. Blir det optimalt då? Kan vi vara säkra på det? Och vad är det som är fel på den nuvarande missbrukarvården enligt ledamot Thörnroos?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Vad gäller den nuvarande missbrukarvårdens behandlingsprinciper så ser jag inget fel i den. Det som jag ser som problem är att det saknas en huvudman. Den promotiva och preventiva vården sätts över på andra organisationer vilket gör att det inte finns ett helhetsgrepp. Det är ingen som håller i alltihop. Det är därför jag är en förespråkare av att Ålands hälso- och sjukvård och landskapet skall stå som huvudman för missbrukarvården. Därmed inte sagt att den vård explicit den terapeutiska vården som bedrivs i missbrukarenheten är dålig. Det har jag inte påstått men jag tror att det finns samordningsvinster att göra genom att sammanföra allt i ett.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Det är möjligt att det är så, men min erfarenhet är att kunskapen inte finns på ÅHS idag. Känner ledamot Thörnroos till att det står en avgiftningsavdelning helt tom, nyinredd på Grelsby sjukhus som knappast används idag. Av någon anledning förmår inte ÅHS ta hand om avgiftningsfallen. Jag är lite rädd för att den där kolossen också förstör missbrukarvården om man för över den dit. Det är min syn. Nu har man en öppenvård som inte är förknippad med ÅHS eller Grelsby som gör att missbrukare vars motivation är problematiken när det gäller vården, tröskeln som det pratades om, är mycket lägre när man har det såsom nu. Jag tror att den finländska modellen skall man studera noggrant i det här sammanhanget. Den har bättre resultat än den svenska.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Det är det här som är så typiskt för den här debatten. Jag tror att vissa ledamöter aktivt försöker missförstå varandra här. Det som är viktigt att komma ihåg är att missbrukarvården är en del i en hel lång vårdkedja. Och för att en vårdkedja skall fungera optimalt måste alla länkar sitta samman. Det gör det inte i dagsläget eftersom missbrukarvården explicit sysselsätter sig med behandlingsåtgärder medan det finns andra organisationer och föreningar som sysselsätter sig med det förebyggande arbetet och det oaktat, det rehabiliterande arbetet när man kommer tillbaka efter vård inte är optimalt i dagsläget. Det är min bestämda uppfattning. Men jag respekterar också ledamotens åsikter men jag delar dem inte. Tack!

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var ett bra och konstruktivt anförande men det är vissa meningsskiljaktigheter vi har här och det är väl vilket som är det största problemet. Jag hävdar bestämt att alkoholen är ett betydligt större problem än narkotikan på Åland just nu. Får vi bort alkoholen så kommer vi att få betydligt bättre resurser. Det är kanske någonting som man inte vill angripa så mycket från centerns sida. Där ser man också att det här med attityder är viktigt när man pratar om droger. Skall man lyckas framförallt med lite äldre missbrukar och äldre ungdomar att ta det här på allvar så måste man vara ganska konsekvent. Där kommer promillehalten på sjön in. Man tycker att det är okey att man skall få köra med en promille alkohol i blodet på sjön med båt och raljera omkring för att man behöver göra det i skärgården. Det är viktigt för skärgårdsborna att få göra det och att det inte är så noga. Man tror på personers omdöme i det sammanhanget. Men mitt i alltihopa i dessa sammanhang fungerar inte folks omdöme. Skall man lyckas med det här så gäller det att man konsekvent är en linje.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Jag funderar vad jag skall försöka svara på i allt det som Ltl Åke Mattsson framförde. Jag tror jag kopplar tillbaka till Mika Nordbergs inlägg tidigare som sade, att vad gäller vården så bör man nog ha en åtskillnad vad gäller alkohol och vad gäller narkotika. Vad sedan gäller centerns attityd till alkohol så ser jag inte att vi skulle ha något problem från vårt partis sida. De insinuationerna förstår jag överhuvudtaget inte. Att koppla in promillehalten i sjöfarten känns en aning långsökt i den här debatten. Jag tror att vi får ta den diskussionen vid ett annat tillfälle.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Nej, det är inte alls långsökt utan det handlar om trovärdighet. Där måste man ge en eloge till ltl Danne Sundman. Han gör avkall och är beredda att stiga av för sina egna behov och demonstrera. Det kanske vi också måste göra. Det är en attitydfråga om man tycker att man skall köra i fyllan i skärgården. Att man tycker att det är helt okey att köra rejält påverkan med dessa stora muskelbåtar och inte har något intresse att göra någonting åt det. Vi hade Anders Karlsson som föreläste om attityder och då hävdade han att attityderna som man har när man går in i puberteten dem har man kvar till 80 procent när man går i pension. Det är ingenting man ändrar på hur som helst utan man skall börja väldigt tidigt och vara tydlig. Vi är inte tydliga härifrån lagtinget när man säger att det är okey att hålla med alkohol och att alkoholen är viktig för vårt samhälle och man kan även köra i fyllan i skärgården. Men däremot är knarket ett stort problem. Ungdomarna har inte samma åtskillnad på alkohol och narkotika som vi vuxna har utan de tycker att skall de där få supa när de kör båt, då har jag rätt att knarka.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Nu måste jag tillstå att tycker att ltl Åke Mattsson börjar bli något ostrukturerad i sina repliker. Men det vill jag klart och tydligt säga härifrån talarstolen att centern har aldrig, som ledamoten påtalar vid tre tillfällen i sin replik, sagt att det är okey att köra berusad ute i skärgården. Det uttalandet får ledamoten stå för själv. Tack!

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! Skolan, skolkurator, fältare, PUB, socialkansli, hälsocentralen, polisen, tullen, rättshjälpsbyrån, Fri från narkotika, Grelsby-akuten, ÅHS-medicinska avdelningen, tingsrätten, kronofogden, arbetsförmedlingen, Folkpensionsanstalten, behandlingshemmet Tolvis, Vuxenpsykiatriska, ÅHS-akuten och slutligen ÅHS-krisgrupp, begravningsbyrån, församlingen och obducenten. Detta mina vänner är ett axplock ur en anhörigs kontakter för att få hjälp. Talmannens initiativ till den här debatten är lovvärd. När vi diskuterade detta i talmanstrion var jag positiv till debatten men jag hade också mina dubier vad det skulle utmynna i. Jag ville inte att den här debatten bara skulle komma till för att vi här i salen skulle kunna bedöva vårt samvete och sedan gå vidare och arbete med någonting som vi tycker, för den dagen mera viktigt.

Det skulle vara bra om vi gemensamt ifrån denna debatt och från denna sal kunde göra någon form av gemensam manifestation eller någon form av meddelande. Nu är detta tyvärr inte möjligt under en sådan här debatt men det skulle vara bra om vi gemensamt skulle få till stånd någon form av manifestation så att de som verkligen lever i den här världen, som många av oss inte har en susning om vad det egentligen rör sig om, skulle känna att förhoppningar inför framtiden. När man talar med anhöriga eller personal så är det det man skulle vilja få ut ifrån den här debatten. Det är bra att man lyfter frågan ånyo men vad resulterar det i? Vad är det konkreta vi får ut av det här? Vi sitter här i timmar och diskuterar och debatterar och alla får, ursäkta uttrycket men spy ut det som ligger närmast hjärtat, och sedan går man vidare. Det skulle behöva komma till att vi gemensamt tar ett ansvar och gör någon form av resolution i den här frågan. Initiativet var dock väl och det är säkert bra. Det görs en hel del arbete i den här frågan och det är ingen lätt fråga att ta tag i. De människor som arbetar med dessa frågor gör säkert ett jättebra arbete med de resurser som de har tillhanda. De får sällan positiv feed-back för det arbete de gör, snarare tvärtom. Man precis som många av oss här i salen, ger negativ kritik och är väldigt kritiska till det arbetet och man har andra funderingar på hur det kunde göras bättre.

Jag har också några konkreta förslag. De kanske finns på en del områden idag, men jag vet att det inte finns på andra områden. Därför kommer jag att ta dem allihopa. Från obundnas sida har vi under många år, senast var det inför budgeten 2007 talat om en samordnare. Att man skulle få någon form av endörrs-princip, att man kunde vända sig till en person. Att man kunde ha en person att gå till som skulle vara anhörigrådgivare. Den personen borde finnas på heltid. Det borde också alltmera strävas till att vi skulle få en s.k. endörrs-prinicip att man har ett ställe dit man vänder sig och där man kan identifiera alla de kontakter man skall ha och få hjälp med det. I stället för att man på det sättet jag inledde mitt anförande med måste hitta alla dessa olika instanser och ånyo ha kontakter och berätta sin historia för.

För det första är det viktigt att arbeta med det förebyggande arbetet. Där ingår både attitydförändringar och där ingår föräldrastödsprojekt. Folkhälsan hade ett projekt som avslutades och det var ett väldigt bra projekt har jag fått berättat för mig. Jag undrar om det här har utvärderats? Har man värderat det och vad har man i så fall kommit fram till i den utvärderingen? Det var väldigt uppskattat av dem som vände sig dit och som kunde få stöd därifrån. Attityder är ingen lätt sak att ändra man behöver bara gå till sig själv och det man signalerar ut. Man försöker redan när ungdomarna söker sig till olika jippon att ha dem alkoholfria och att man förutsätter nykterhet på dessa jippon det har man försökt och man skall inte avsluta det bara för att det är väldigt få deltagare nu i början. Vilket det är. De är bra och de som söker sig dit ger positiva signaler från de olika jippona och det sprider sig säkert. Jag tycker att man skall fortsätta med det och stöda dem också från landskapets sida.

Skolvärdar eller lotsar har man på försök på norra Åland och jag har förstått att det är väldigt positivt. Detta är också någonting som man kunde göra ännu mera ute i de åländska skolorna. Att det finns en vuxen som inte är en lärare och som man inte är beroende av på det sättet utan en vuxen som finns på ett annat plan att vända sig till.

Försöket med, jag vet inte om det blir ett försök utan man försöker få ett permanent förhållande till elevvården. Att man skulle ha ett elevvårdshus. Är det vara positivt att man centraliserar all elevvård eller kan man svänga på kakan och tänka att det är lättare och närmaregeringen att ta sig till sin hälsovårdare på skolan som man känner på ett annat sätt än att man har det centraliserat? Det är en fråga som jag kastar ut som jag tycker det är värt att diskutera. Det är lättare om det finns i närheten och man behöver inte ta sig till fots, med cykel, eller med buss för att komma dit utan det är lätt att slinka in till rådgivningen.

När det gäller tredje sektorn skulle det vara viktigt att få en samordning och ett samarbete däremellan. Idag upplever man nog att samarbetet är obefintligt. I stället försöker man göra en splittring i stället för att samordna.

Det som vi också har talat om från obundnas sida att stoppa knarket vid gränserna. Detta har vi förstått ifrån andra grupper, speciellt från liberalt håll att det inte har så stor betydelse att ha knarkhundar. Det är inte det enda allena saliggörande men det är en viktig kugge. Det sades också från ltl Åke Mattssons sida att man stoppar väldigt lite. Men det som man ändå stoppar är det viktigt att man stoppar. Det är bättre att man kastar knarket i sjön, om det är så att man ringer till varandra och säger att nu står knarkhunden här kom inte i land. Då är det bättre att man kastar det över bord för då gör det ingen skada där det ligger på botten.

Anhörigstöd ropar de anhöriga själva efter. Det är därför jag också vill lyfta anhörigrådgivaren i den här debatten. Samordning, anhörigrådgivning och så tycker jag också att landskapsregeringen verkligen skall sätta manken till och få den parlamentiska gruppen tillsatt. Det är inte heller den som löser den Gordiskaknuten men det är ett sätt att bjuda in hela lagtinget inklusive oppositionen till diskussioner och samarbete. Det är ett viktigt led i det här arbetet. Det finns också mycket kunskap ute bland oppositionens medlemmar och som känner frustration. Bara det att man inte är med i det här arbetet gör att man också öppet kritiserar det. Vi har tagit del av många insändare eftersom insändarspalterna är fulla av kritiska röster. Får man vara med i ett arbete så ser man på det på ett annat sätt. Tack talman!

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag inte är motståndare mot knarkhundar utan jag är för narkotikahundar. De gör ett väldigt effektivt arbete och jag har själv haft egna hundar i fyra år så jag vet deras tillgångar och begränsningar. De har en fantastisk förmåga att leta upp narkotika. Det är inte fråga om det. Det är vissa sorter de inte tar som används mycket här. Andra preparat är de experter på, t.ex. hasch. Vi har ett relativt litet haschmissbruk här på Åland. Annars så stoppar man upp knark i kroppen. Då tar man dyra preparat som är väldigt skadliga på kort sikt. De tar man med för att man skall tjäna så mycket pengar som möjligt när man gör sig besväret. De har sina begränsningar. Satsar man pengar borde man satsa där det slår bra. Jag begärde replik beträffande missbrukarvården. Jag tycker att det är fel att vi använder den som tillhygge och säger att folk kritiserar och ifrågasätter de som arbetar där. Det är det ingen som gör här i salen.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi är överens angående knarkhundarna. Jag har inte fått den uppfattningen från ltl Åke Mattsson tidigare, jag har förstått att han har varit ljummet intresserad av dem. Idag vet jag att det finns en hund och när den hundföraren är på ledigt då finns det 0 hundar. Det är ingen bra situation. Jag ber verkligen ledamot Åke Mattsson som har en annan stämma inom landskapsregeringen än vad jag har, att se till att den här situationen förbättras.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Jag vet att man från tullens sida vill ha minst två kanske tre narkotikahundar. Man har jobbat länge med narkotikahundar i Finland och tullen anser också att man kan få mera ut av personalen om man jobbar på en annan nivå också, att man jobbar mycket på bred front. Vi skall lyssna på till dem. Vi skall ge mandat och vägledning och resurser som politiker det tycker jag absolut men man bör lyssna på dem som jobbar. Så också vid missbrukarvården. Det är ingen här i salen, annars kan de personerna begära replik ganska snabbt och meddela att de har en annan åsikt, som ifrågasätter arbetet vid missbrukarvården. Det är däremot samarbetet och helheten som inte fungerar. Man vet inte politiskt vem som skall påverka dem, förändra eller hur man skall samarbeta. Kommunen anser att det är landskapet som skall göra saker och ting och missbrukarvården anser att det är kommunen. Därför är det oklart. Missbrukarvården gör ett bra arbete. Man säger gång på gång i anföranden här i salen att missbrukarvården kritiseras och folk tycker att det gör ett dåligt arbete. Man slår på fel personer.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Regeringen har fått information av studerandevården att det handlar om att man skall samla de olika kompetenserna som finns inom området och föra dem tillsammans. Målsättningen är att man skall ha mer tid och en jämlikare studerandevård. Centraliseringen av studenthälsan får på inget sätt utesluta att man skulle komma bort från den uppsökande verksamheten och närvaron på skolan. Den kommer att finnas fortsättningsvis men det skall också finnas på ett ställe tillgång till en mer anonym plats att söka sig till under hela skoldagen för alla på gymnasialstadiet och i högskolan.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag har hört alla de här argumenten att det blir mer jämlikt och det kan jag hålla med om. Jag kan också hålla med om att man samlar kompetensen på ett ställe men min fråga var har man sett det från ett annat perspektiv? Har man sett på möjligheten vad man har idag och att det är en tillgänglighet på ett helt annat sätt? Man har det ofta i samma hus man kan slinka in och ta samtalet som man i annat fall måste förflytta sig fysiskt till en annan plats för att göra. Ofta blir yrkesgrupper väldigt förblindade av hur man vill att det skall vara. Men har man sett det från ett annat perspektiv? Det var min frågeställning.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Landskapsregeringen har i samtliga fall, från det att utredningen har gjorts, till det att den nu är ute på remiss, betona närvaron och vikten av den uppsökande verksamheten och att det på samtliga skolor skall finnas tillgång till hälsovård också på skolan. Det här ärendet har varit på en remissrunda nu och remissvaren håller på att sammanställas och de är mycket positiva. Man ser att man får en vinst av det här. Jag håller helt och hållet med och landskapsregeringen har betonat tydligt och ÅHS-styrelse har också en viktig roll i det här arbetet att se till att det skall finnas resurser för både människor på den centraliserade enheten men också ute i skolorna. Det kommer vi att tillse.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag hör vad vicelantrådet säger och vi får se vad remissrundan ger vid handen. Åtminstone för mig är det väldigt viktigt att man har den här kontinuerliga kontakten med någon man känner och har förtroende för och att det finns en närvaro och en närhet och en lättillgänglighet. Kan man garantera det i det nya då kanske också jag sväljer det. Vi får vänta och se vad remissvaren ger vid handen.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag vill också fortsätta på biten med elevvårdshuset där fokus för landskapsregeringen hela tiden har varit eleverna och ungdomarna. Det är sant som vicetalman Gun-Mari Lindholm säger att det har varit otroligt ojämlikt. Vissa skolor har haft en egen skolhälsovårdare medan skolhälsovårdens besök i andra skolor har varit ytterst sporadisk. Jag tror ändå att ett elevvårdshus har så många otroligt positiva verkningar eftersom du kan söka dig dit om du har ont i foten, om du behöver preventivmedel, om du känner dig deprimerad eller om du faktiskt har drogproblematik. Att samla kompetensen på ett ställe och ingen vet varför du söker. Det tror jag skulle vara ett otroligt lyft för ungdomarna att få kompetensen samlad och att man vet att det finns ett ställe som alltid är öppet.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Detta är en detalj i det stora hela. Jag tycker att det är fel att vi bara fokuserar på elevvårdshuset. Vi vet inte hur det kommer att bli. Det finns mycket annat som jag hoppades på att s-miljöminister Katrin Sjögren skulle ha anfört i sin replik. Vi får se vad det här ger vid handen angående elevvårdshuset. Jag har den uppfattningen att de som arbetar med elevvård idag har, trots att man jobbar väldigt ensamt, en bred kompetens och man kan ändå sköta detta på den rådgivning man har på respektive skola fastän man inte har en samordnad resurs utan man sköter det här väldigt bra enskilt också.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Tyvärr kan jag inte uppfylla vicetalman Lindholms önskningar. Jag har en minut på mig att replikera. Men jag skall göra mitt bästa. När det gäller den parlamentariska gruppen så gör jag ett nytt försök när det gäller den. Där tycker jag som vicetalmannen att det också är viktigt att oppositionen får information och insikt i det arbetet som görs i landskapsregeringen, kommunerna och skolorna. Därför kommer jag att göra ett nytt försök beträffande den frågan. När det gäller anhörigstödet finns det nu en rapport. Vi har jobbat hela året med den här frågan. I rapporten finns det konkreta förslag och faktum är att en anhöriggrupp som man glömmer bort i sammanhanget är barnen och ungdomarna. Där skall vi sätta fokus på barn och ungdomar som har syskon som är missbrukare, som har föräldrar som är missbrukare och det finns ett tiotal olika förslag hur vi kan stärka anhörigstödet.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Vad beträffar barn till missbrukare så hade det projektet redan påbörjats 2004 eller 2005 så det är kanske dags att utvärdera det och påbörja i stället det här projektet med en anhörigrådgivare till dem som har ungdomar som knarkar. Jag skulle också önskat höra någonting om samordningen. Vi hör ofta hur spretigt det här arbetet är. Att få en samordning och ett samarbete och en samsyn framförallt skulle vara viktigt. Jag skulle också ha önskat höra vad man anser om den här endörrs-principen. Obundna var den första gruppen från lagtinget som gav förslag på en person till den parlamentariska gruppen så vi är redo när vi får en ny kallelse, då kommer vi.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Herr talman! Jag vill också kort beröra detta med skolhälsan eftersom jag var en av initiativtagarna till att samla kompetens till ett och samma ställe. När ledamoten Lindholm säger att det är så lätt att slinka in till sin egen hälsovårdare, är det en drömsituation om det vore så. I dagsläge är det ett par skolor som har tillgång till dessa resurser på sin egen skola. Men de flesta av skolorna har hälsovårdare på plats bara några timmar i veckan . Det är det som är grundtanken, en rättvisetanke bakom detta förslag. Alla skall ha samma tillgång till den kapacitet som finns inom hälsovårdsklustret inom skolan. Vi vet idag att det finns drogproblematik på alla skolor. Därför behöver alla få samma tillgång till de resurserna.

 

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman! När vi idag fortsätter att diskutera landskapets drogpolitik är nog alla klara över att denna debatt inte kommer att resultera i något konkret beslut här i lagtinget. Positivt är i alla fall att när vi senast debatterade det här temat före jul, så lovade minister Katrin Sjögren att tillsätta en parlamentarisk grupp för att följa upp landskapets drogpolitik. Vi väntar nu på att denna grupp skall utses och komma samman och börja arbeta. Vad vi kan göra här idag är att ge denna kommitté lite färdkost på vägen.

När väl den parlamentariska kommittén inleder sitt arbete efterlyser socialdemokraterna en större samsyn och ett ökat samarbete för alla berörda myndigheter och organisationer. Utgångspunkten bör vara att alla; a-kliniken, polisen, tullen, fältarna, akuten, skolpersonal, kuratorer och skolornas hälsovårdare, sociala myndigheter och föräldrar gör sitt yttersta för att förhindra att drogmissbruket sprider sig. Vi anser också att de som arbetar med vård och behandling skall mötas med respekt. Vi inte bara tror utan vi vet att det finns stor sakkunskap bland många som arbetar med drogrelaterade frågor och drogberoende människor ute på fältet. Drogdebatten och drogproblematiken gynnas inte av att man misstror och skuldbelägger varandra.

Det är många som engagerar sig i kampen mot knarket. Alla dessa krafter bör samverka för att vi skall nå bästa tänkbara resultat. Det har sagts tidigare här idag och det tål att sägas igen. Landskapsregeringen bör uppmuntra till samverkan på olika plan. Det går att samverka om viljan och tilliten finns.

Jag vill nämna Emmaus byggretur som ett gott exempel på hur man kan skapa ett bra samarbete. I detta fall var det missbrukarvården som insåg behovet av en kontinuerlig arbetsplats med meningsfull sysselsättning för sina klienter. Arbetsförmedlingen hade också svårt att få ut denna målgrupp på den öppna arbetsmarknaden och inom Emmaus såg vi en möjlighet att kunna ge människor en social gemenskap genom att arbeta tillsammans genom att återvinna byggmaterial. Idag är projektet väl etablerat och en uppskattad arbetsplats tack vare att landskapets myndighet AMS; Mariehamns stads missbrukarvård och den privaträttsliga organisationen Ålands fredsförening-Emmaus gick samman och skapade Byggreturen för kategorin långtidsarbetslösa missbrukare.

Om vi skulle göra ett socioekonomiskt bokslut över Emmaus byggretur är jag övertygad om att vinsten skulle vara mycket stor för de enskilda individerna, för myndigheterna och för samhället i stort. Jag är helt säker på att man kunde skapa något liknande samverkansprojekt för att stöda de personer som har brutit sitt drogberoende men som behöver stöd en tid för att komma ut i livet igen på stadiga fötter. Ett projekt för dem som kommer tillbaka till Åland från behandlingshem i omkringliggande regioner eller för de som har brutit sitt drogberoende på hemmaplan och för deras anhöriga.

Det som var bra när vi senast debatterade drogpolitiken ett par veckor innan jul var att vi för första gången på länge stannade upp kring alkoholen och dess skadeverkningar. Ledamot Danne Sundman lyckades verkligen få igång en rejäl diskussion i media, på arbetsplatser och vid middagsbord huruvida man kan tänka sig att avstå från alkohol under ett helt år, under en månad eller kanske inte alls. I och för sig kan vi kvinnor kanske tycka att Dannes kampanj fick lite väl stora proportioner. För den som har väntat barn och ammat bebisar så har ett par tre kanske ännu fler alkoholfria år inte varit någon större uppoffring. Men det är väl så att en karl som avstår från alkohol då väcker mer uppmärksamhet. Hoppas att inte bara Ålands motorburna ungdomar utan också alla andra ålänningar låter sig inspireras av Danne under året som kommer. Jag har i alla fall antagit utmaningen.

 

Det är dags att få igång djupa och konstruktiva diskussioner på olika plan i vårt samhälle om alkoholen och de risker, skador och kostnader de för med sig för de enskilda, för barnen, för vården, för rättsväsendet och så vidare.

Idag vet vi att alkoholkonsumtionen är hög och att alkoholen numera är den vanligaste dödsorsaken bland finländska män och kvinnor. Häromveckan kunde vi läsa i Hufvudstadsbladet att nästan 1800 personer i arbetsför ålder och 370 pensionärer dog av alkohol under 2007. Ökning var 9 % från året innan. Det innebär också att sjukvården får mycket högre kostnader p.g.a. bland annat fler leverskador, magsår och andra sjukdomar som orsakas av för höga intag av alkohol.

Värst är det förstås för de barn som växer upp med föräldrar som har riskfyllt drickande. Men alla barn drabbas negativt av alkoholkonsumtionen i samhället och vi borde ha fler ”alkoholfria” zoner i vårt samhälle, i synnerhet i de sammanhang då barn och vuxna umgås tillsammans. Jag föreslår att de organisationer som stöds med PAF-medel och som ordnar evenemang för allmänheten kunde få ett större anslag om tillställningarna är alkoholfria. För rätt många år sedan tog min förening beslut om att Emmaus gårdsfest under Kulturnatten skulle vara alkoholfri. Det innebär betydligt mindre intäkter för vår förening, men eftersom i princip alla tillställningar idag har öl- eller vinförsäljning, uppskattas vårt initiativ av många barnfamiljer och jag tycker att Emmaus gårdsfest är ett bra exempel på att man kan ha riktigt roligt utan alkohol.

Det behövs också mer förebyggande insatser för barn och ungdomar och även för vuxna. Metoden Stegvis som har införts i vissa skolor och dagis på Åland men den borde absolut fortsätta föras ut till alla barn och unga på Åland. PRIME For Life är en utbildning för vuxna och lite äldre tonåringar som syftar till att reducera risken för alla typer av alkohol- och drogproblem i livets alla skeden. Utbildningens främsta fokus är alkohol men den innehåller också ett avsnitt om narkotika. Dessa två metoder, Stegvis och Prime for Life har redan använts en del på Åland, man borde hålla fast vid dessa nu och göra upp en långsiktig plan och ha en målsättning att så många ålänningar som möjligt skall genomgå kursprogrammen. Håll fast vid dessa metoder. Långsiktigt arbete och uthålligt förebyggande arbete är otroligt viktigt.

Herr talman! I var och varannan tidning kan vi läsa notiser om att personer har åkt fast för rattfylla. Det är inte små promillemängder som redovisas. Det kan handla om över 2 promille, ibland mer. Jag motionerade i våras om att landskapsregeringen måste ändra trafiklagstiftningen så att promillegränsen sänks från 0,5 till 0,2. Socialdemokraterna kommer att stöda ett sådant lagförslag, och jag är övertygad om att alla andra lagtingsledamöter som deltog i promillemiddagen i våras kommer att göra detsamma. Att dricka sig till 0,5 promille och sedan sätta sig i bilen och köra är helt otänkbart och oförsvarbart för de allra flesta av oss som inte har rejäla och regelbundna alkoholvanor. Minister Runar Karlsson, vi väntar på att du skall agera i denna angelägna fråga. Tack, herr talman.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag delar ltl Carina Aaltonens uppfattning om att samordning är en av de viktigaste sakerna. Under året har det funnits en operativ referensgrupp som är en samordningsgrupp och som består av psykiatrin, polisen, special- och primärvården, skolhälsovården, fäljarna, skolkuratorerna, socialförvaltningen, missbrukarvården och det har varit oerhört konstruktivt arbete. En del i det har också varit att ha gemensamma fortbildningstillfällen. Det är också en viktig del i samordningen att alla har samma kunskapsnivå. Under året har vi haft fortbildning i dubbeldiagnos, anhörigstöd och motiverande samtal. Jag delar den uppfattningen att samordningen är viktig.

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Jag vill ge en eloge till ltl Carina Aaltonen för det var ett mycket bra anförande. Det fanns ingenting att anmärka mot det. Däremot så tycker jag att det var bra att man lyfte fram byggreturen Emmaus. Det är ett bra engagemang som ltl Carina Aaltonen har där.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Gun Carlson:

Herr talman! Under den här debattens gång har väldigt mycket klokt och bra redan sagts. Jag tror inte att vi med alla olika tänkbara retoriska knep kommer att förändra drogsituationen på Åland. Jag håller med de talare som har varit inne på det. Men ändå kommer jag att använda några minuter, inte för att säga någonting nytt och revolutionerande, men jag vill ändå också jag visa att jag tycker att den här frågan är viktig och att det är bra att vi diskuterar den.

Sedan vi senast diskuterade den här alkohol- och drogproblematiken har vi haft en lång jul- och nyårsledighet. Till glädje och avkoppling och med möjlighet till mången god samvaro med släkt och vänner men också många festkvällar. Det finns tyvärr ungdomar som hade sin drogdebut i samband med olika jul- och nyårsfester. Det är ofrånkomligt i och för sig. Vi torde vara överens om att användningen av tobak, alkohol, narkotika och beroendeframkallande läkemedel utgör grunden för många människors ohälsa och leder till akuta och kroniska vårdbehov. Kemiskt beroende kostar på olika sätt, för individen, för familjen, för företaget, för samhället. Många ungdomar har en stark önskan att söka nya upplevelser och testa gränser. Inspiration till det och medföljande goda råd hittar de hur lätt som helst på nätet idag. De kan också använda sig av de goda råden. Däremot har väldigt många ungdomar svårigheter att hantera sin vardag, skolan. De söker tröst, uppiggande tillstånd via droger och sedan slutar det med ohälsa och dålig utbildning.

I landskapsregeringens PM från den 10 december visar man på ett relativt bra heltäckande grepp om drogpolitiken. Jag tycker att man på ett sakligt sätt redogör för vad som är gjort och vad som kan göras. Jag hoppades ändå att man skulle ha visat på ett ökat fokus på sambandet mellan tobak, alkohol och narkotika. Jag tycker att man glömmer det. Det har också framförts idag här. Såväl samhället som föräldrar har ofta en tendens att bagatellisera användandet av tobak och några öl. Det är ganska ofarligt tycker man. Man vill inte se kopplingarna och sanningarna som alltför många har fått lov att ta till sig. Det vill säga tobak är första inkörsporten. Man fortsätter med alkohol och sedan när man inte får tillräckliga kickar av alkoholen går man till narkotikan. Detta är allmänt känt men man får inte glömma bort hur skadlig alkoholen är. Detta har också sagts många gånger. Naturligtvis finns det undantag. Nog finns det personer som har börjat med narkotika utan att först ha rökt eller tagit några öl eller druckit starkt men de allra flesta börjar med tobak och alkohol.

För föräldrar till tonåringar skall tobak och öl alltid ses som ett första varningstecken. Då är det dags att börja hålla reda på barnet och ställa frågor. Hela tiden skall man fråga. Var är ni? Var har ni varit? Med vem har ni varit? Jag tycker att det är den åländska frågan som vi så gärna ställer, vems barn är du då? Det borde föräldrar ställa mycket oftare till sina barns vänner. Det är en fråga som kan ge bra svar. Då bryr man sig och är intresserad och engagerad. En annan viktig fråga är, finns det någon vuxen med på festerna i hemmen som ni far till. Alla föräldrar till tonåringar tar en jättestor risk när de låter sina barn gå på föräldrafria fester. Det är många drogdebuter som startar där. Det finns det undersökningar som har visat. En ny företeelse när det gäller föräldrafria fester har uppstått i England åtminstone. Där har man via Facebook kontrollerar var man har föräldrafria fester och så åker gängen dit och förstår både hem och festen.

Det är föräldrarna som måste sätta gränser som skyddar barnen. Föräldrar skall sätta trygghetsgränser om hemkomsttider. Man får inte sova borta. Jag vet att många ungdomar tycker att det är skönt att ha någon att skylla på när man inte får göra allt det som kompisarna vill att man skall göra. Det har också visat sig att alltför frikostiga veckopengar är en stor risk att starta droganvändandet. Barn behöver ett kontinuerligt och konsekvent stöd av sina föräldrar. Skolornas kuratorer, hälsovårdare, psykologer hur duktiga eller professionella de än är kan aldrig ersätta föräldrarna. Jag vill påstå att den bästa vaccinationen mot droger är en stabil, kärleksfull trygghet hemma.

För många är sedan när jag jobbade som hälsovårdare läste jag några tänkvärda ord av Dorothy Loholt som engagerade sig i tonårsarbete mot droger. Jag skall ta mig friheten att läsa upp det: "Ett barn som får mycket kritik, lär sig att fördöma. Ett barn som får möta fientlighet lär sig att slåss. Ett barn som görs till åtlöje utvecklar osäkerhet. Ett barn som ständigt får uppleva skam utvecklar skuldkänslor. Ett barn som behandlas med tolerans lär sig generositet. Ett barn som bemöts med vänskap lär sig känna förtroende. Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa. Ett barn som accepteras och respekteras känner trygghet." Dessa ord var tänkta som föräldrastöd i drogarbetet men kan naturligtvis appliceras på både små och stora barn.

Vad skall göras då? Vem skall göra vad? Vi har redan hört väldigt många klocka ord i den här frågan. Vi har diskuterat på många sätt hur man skall förebygga. Vi har diskuterat åtgärder för att upptäcka missbruk tidigt. Det kan aldrig nog betonas och jag föreslår härmed att man borde införa obligatoriska och oanmälda drogtester i skolorna. Börjande på högstadiet. Det behöver inte vara mer dramatiskt eller integritetskränkande än vad alla blåstester är. Vi talar om beteenden som är lagstridiga och kriminella. Varför skulle vi inte få ha tillsyn över det? Jag tror att det skulle ha en förebyggande effekt. Åtgärderna för att samordna alla aktörer inom samhället och inom frivilliga skall fortsätta med stöd av landskapsregeringen. Det är inte försvarbart att vi har så många aktörer att ingen tar det fulla ansvaret. Ingen berörd vet egentligen vad som gäller. Vi skall ha en bra vård. Tydligt vårdansvar. föräldrautbildning pågår och startas nu i första hand för gymnasieskolorna där kuratorer och psykologer jobbar. Det är viktigt att föräldrarna får lära sig så mycket fakta som möjligt om narkotika, lär sig varningstecken som visar på missbruk, t.ex. beteendeförändringar, bortlämnande av fritidsintressen, byte av vänner. Det är jättefarligt när en tonåring helt plötsligt börjar umgås i nya kretsar. Då skall varningsklockan ringa högt och ljudligt. Flera knarkhundar i skolorna och på posten. Jag tycker också att man skall ta exempel utifrån t.ex. Gotlands kommun. De har ett tiopunktsprogram som enligt en broschyr har gett ett tryggare och trivsammare sommar-Visby. I samband med arbetet med tiopunktsprogrammet skapar man också en informationskampanj varannan vatten. Man påstår att budskapet i den informationen inte består av pekpinnar utan i stället framför kampanjen de positiva effekterna av att inte dricka för mycket. Man säger att man blir attraktivare, har mera koll, orkar mer, har roligare och mår bättre både samma dag och under morgondagen om man inte dricker.

Till sist herr talman, vill jag också säga som de andra att vi skall ändå aldrig ge upp målsättningen om ett drogfritt Åland även om det känns tungt och vi skall jobba tillsammans. Tack!

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Jag håller helt med ltl Gun Carlson inledning här om mycket värdefullt har sagts i den här debatten och jag tycker att ltl Gun Carlson kompletterade med mycket värdefullt ytterligare. Jag stöder också det som sades om att bilden av alkoholens och tobakens roll bagatelliseras när det gäller hela drogproblematiken. Just i mina diskussioner med elevvårdspersonal så har man också tagit upp att man ser en oroande utveckling där föräldrar i allt högre grad ser väldigt oproblematiskt på öl och cider t.ex. och till och med införskaffar öl och cider åt sina minderåriga ungdomar och har en myt om att då vet man i varje fall vad de dricker. Det som elevvårdspersonalen vill säga är att det man vet att de åtminstone dricker det. Man vad det gör efter det vet man inte som förälder.

Ltl Gun Carlson:

Herr talman! Det bra att man vågar lyfta det här med öl och ciderdrickandet. Många dricker säkert cider och de olika alkoläskedryckerna som bara smakar gott och ingen förstår vad de dricker. Som jag sade tycker jag att det enda jag saknar i landskapsregeringens och i den här diskussionen är att man måste våga börja där som problemen börjar. Det är sorgligt att föräldrarna inte vill bli vuxna och ta sitt vuxenansvar för sina barn. De vågar helt enkelt inte säga ifrån och det måste man lära föräldrarna att det är bra att säga ifrån till sina barn annars kommer man aldrig någonstans.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Föräldrarna är den bästa instansen för påverkan, information och attityder till hälsa, alkohol och droger. Det är otvetydligt på det viset. Samtidigt har vi också här lite oroande tendenser. I undersökningen Hälsa i skola som genomförs vartannat år på Åland, visar om man jämför Åland med Finland, riksgenomsnittet att åländska ungdomar upplever i högre grad att föräldrarna inte har koll på vad man gör och vem man är med. Det kanske beror på den lite falska tryggheten att vi bor i ett litet samhälle och man tror inte att farorna finns på samma vis på Åland. Också upplever åländska ungdomar att man är mera ensam än riksgenomsnittsungdomen tycker. Man har ingen nära vän, man har inte riktigt bra kontakt med sina föräldrar.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det kan vara som social-och miljöminister Katrin Sjögren säger och då är det ännu mer sorgligt om föräldrarna tappar så mycket. Det är där igen som åtgärderna måste in. Därför gladde jag mig åt att man nu försöker stöda ett arbete med att i gymnasieskolorna ge föräldrautbildning. Det är viktigt att man faktiskt lyfter de här svåra frågorna. Jag tror att det är så att föräldrar idag och jag har sagt det många gånger, föräldrarna blir aldrig vuxna utan de lever hela sitt liv som tonåringar och barnen får egentligen aldrig vara barn. Man glömmer att 12-16 åringar är barn. Man tror att tonåringar är någonting annat men de är fortfarande barn. Jag upprepar gärna det här att bästa vaccinationen för att förhindra droganvändning är ett tryggt hem där man får stöd.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Det måste också påpekas i det här sammanhanget att i den här undersökningen Hälsa i skolan så var det i de allra flesta fälten bättre på Åland än rikssnittet men det här var två saker som fastnade som utbildningsansvariga och jag har diskuterat ganska mycket och som tog tag på något sätt. Man måste också komma ihåg när man diskuterar den här frågan att visst är det bra att ha ett tryggt och bra hem men det är inte en fullständig vaccination. Det finns ungdomar som av pur nyfikenhet, man blir tillsammans med en äldre partner och att man av nyfikenheten hamnar i drogberoende. Ungdomar och barn som mår dåligt, de s.k. dubbeldiagnoserna, man har mått dåligt sen man var sju, åtta år och man har alla förutsättningar men man förstår inte vad det beror på så börjar man själv medicinera med alkohol och droger som tonåring och helt plötsligt mår man bra. Det finns flera komponenter.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Jag vill bara säga det till social- och miljöminister Katrin Sjögren och utbildningsansvariga Britt Lundberg fortsätt, ta tag, håll taget i dessa frågor. Släpp inte taget!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Ledamot Gun Carlson har ett långt förflutet inom sjukvården och känner väl till det arbete som utförs där. Jag antar att hon jobbade inom vården när man beslöt att den öppna missbrukarvården inte mera skulle ligga under hälso- och sjukvården. Nu föreslår regeringen A-klinken skall föras tillbaka under ÅHS. Tycker ltl Gun Carlson att det här är helt problemfritt? Att det kommer att leda till automatisk förbättring för missbrukarna?

 

 

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Sist och slutligen beror det alltid på de enskilda personerna som kommer att hålla i det men jag tror precis som jag har sagt och flera talare med mig att det måste finnas en som har ansvaret, en organisation som har huvudansvaret. Det är bra för alla berörda parter. Nu har vi väldigt många olika fina grupper, både frivilliga grupper och Mariehamns stads missbrukarvård A-kliniken som gör jättegott jobb och så har vi ÅHS men det är ändå inte bra så länge man inte har en som håller i det. Det tror jag att vi måste komma till. På den tiden jag jobbade aktivt inom vården så var jag inte på någon beslutandepost så jag har inget minne av när man flyttade bort den från ÅHS. Jag har inget bra svar på det idag.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Ja, nu är A-klinken en öppenvårdsinrättning och man sysslar mycket med att också integrera missbrukare igen i samhället. Tycker ledamot Gun Carlsson att förutsättningarna för det arbetet också förbättras om man flyttar tillbaka A-kliniken under ÅHS?

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det är jag inte alls säker på. Det kan jag inte säga. Som jag sade tycker jag att A-klinken gör ett väldigt bra arbete och det fungerar bra. Det behöver inte betyda att den skall försvinna även om ÅHS på något sätt skulle ha huvudansvaret för vården. Förmodligen är den så uppbyggd att det skulle vara synd att ändra det. Jag vill ända säga att sist och slutligen beror många av dessa saker på vem som är ansvarig, alltså vilken person som sitter och jobbar. Det får vi lov att erkänna. Där finns många goda krafter idag.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var ett alldeles utomordentligt anförande från ltl Gun Carlsons sida. Särskilt när det gäller hemmet och familjens roll. Det är så att samhället aldrig kan ersätta det även om vi i någon mån tror att det är missbrukarvårdens fel eller skolornas fel eller dagis fel eller någon annan samhällsinstans fel när det går på tok, så är det ofta i hemmet det kan undvikas. Detta är en del av välfärdsförgiftning som jag brukar prata om. Vi jobbar gärna och betalar över hälften av vår inkomst i skatt bara någon annan reder upp det här som vi enkelt kan göra hemma om vi följer den klokskap som ltl Gun Carlson här tog fram. Att fråga vems barn är du, det kanske man borde göra för sig själv tyst när man ser sina egna barn?

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det är säkert sant och det kan jag hålla med om. Det är så att hemmet är den viktigaste delen i ett barns uppväxt. Problemet vi har idag tror jag mycket handlar om att föräldrar idag inte vågar säga nej. Det finns ett projekt som pågår i Sverige. Det var en föreläsare här för några år sedan, kanske när jag var ansvarig för dessa frågor, som berättade att man hade startat ett projekt i dagis, där man redan i dagis lärde föräldrar till barnen att man måste kunna säga nej till sina barn. Detta var på tal om narkotikafrågor. De ansåg att detta var det allra viktigaste. De ansåg att detta var det allra viktigaste för det är detta föräldrar inte klarar av idag. Man tar inte konflikterna utan man gör någonting annat i stället, köper en ny grej eller någonting sådant.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det är precis som ltl Gun Carlson säger att det är svårt för föräldrar att sätta gränser. Det är det svåraste i föräldraskapet att sätta gränser som man sedan kan stå för och som håller. Det lärde man sig förr när generationerna umgicks mycket mera. Man bodde två, kanske tre generationer tillsammans. Då lärde man sig det här sättet. Idag är föräldrar ganska utlämnade eftersom generationerna skiljs tidigare ifrån varandra och det är inte så lätt att få den här kunskapen som förälder. Detta har med det nya samhällets struktur att göra. Det är frågan om man borde kompensera detta genom att ha något slag av föräldrautbildning. Personligen tycker jag att det är någonting som individen själv skall ansvara för. Föräldrarna skall ha ansvar. Det är först när man får barnbarn som man har lyckats och kan föra kunskapen vidare. Det här är kanske ett bekymmer som vi kanske får se mer och mer i och med den nya typ av samhälle vi har.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Som jag sade inleds ett arbete med föräldrautbildning. Vi får hoppas på det och att det leder till att man kan utveckla föräldrautbildningen. Det jag säger nu skall inte tas så att man vill skuldbelägga föräldrarna. Det får man inte säga det anses mycket fult men nog måste man ändå våga säga att föräldrar måste ta mera ansvar för sina barn än vad man faktiskt gör idag.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Mika Nordberg:

Herr talman! Drogdebatten vill jag inleda med orden: Den fria individens egna beslut. Man kan fråga sig, vad menar jag med det? Jo, det är nämligen så, jag vet inte om jag skall säga att jag hade förmånen men i det här sammanhanget kan man säga att jag hade förmånen, att jag hade förmånen att växa upp i ett hem där min far engagerade sig väldigt mycket inom missbrukarvården. Det började så att i källarvåningen på det hus där jag bodde under mina fem första år, skedde missbrukarvården i samma hus där jag bodde. Sedan flyttade den vidare till ett eget hem men i och med att min far var grundare till det har jag levt med missbrukare hela livet och sett vad som gäller beträffande missbruk.

Den fria individens egna beslut. Det är så när det gäller missbruk att det alltid är första gången man dricker sprit, första gången du börjar använda narkotika,

Jag har kategoriserat in missbrukarna i tre grupper. Det är förstagångsanvändaren, det är partyanvändaren och det är missbrukaren. Jag skulle vilja påstå att det är de två första kategorierna, förstagångsanvändarna är fortfarande fria individer. Även den som jag kallar för partyanvändaren som använder droger, alkohol eller narkotika den är på gränsen att inte längre vara fri. Men den som är fast i ett missbruk är inte längre fri.

Det betyder att när man skall ha åtgärder för att komma åt de olika kategorierna av användare så är det helt olika sorts åtgärder som behövs. Jag tror att ett avskräckande straff kan vara en effektiv åtgärd för förstagångsanvändaren. Även när det gäller partyanvändarna kan ett straff vara en åtgärd. När det gäller den som har fallit i ett missbruk och inte längre kan kallas för en fri individ, då är inte straffet rätt åtgärd. Den här debatten tycker jag har blivit otroligt bred, som jag var inne på i ett replikskifte, så tycker jag att man på ett sätt är det sant att alla droger kan radas upp som tobak, alkohol och narkotika men vi måste tillika se att det är lite dubbelmoral att göra det. Tittar vi på de fester som ordnas på Åland i vårt samhälle idag så sade jag själv att på över 80 procent av de fester som ordnas ingår alkoholen som en självklar ingrediens i festen. Det var en jag talade med som sade att alkohol förekommer på närmare 95 procent av festerna. Men det ordnas barnkalas och där hoppas jag att det verkligen inte finns. Men för de vuxna är det mera regel än undantag. Då kan man fråga sig om Dannes utmaning som han kom med angående 2009 kunde verka lite kontroversiell men faktum är, att som nykterist som jag själv är, får jag förklara mig varför man är nykterist i stället för att vara alkoholkonsument.

Jag skulle vilja göra en uppföljare på Dannes utmaning och utmana mina kolleger i lagtinget att precis som i Finland, som jag läste på Hufvudstadsbladet har de gjort januari till en vit månad. Jag skulle uppmana lagtingsledamöterna att om man verkligen anser att vi har problem i det åländska samhället så skulle man kunna anta en light utmaning. Den går ut på, att i stället för att man skall lova att vara alkoholfri under hela 2009 så skulle man åtminstone kunna vara det fram till den sista mars, alltså ett kvartal. Det har gått några dagar och dem kan vi inte göra någonting åt. En fråga ställer jag även till lantrådet som bjuder på en fest den 7 mars, kommer det att vara en drogfri tillställning i och med att liberalerna många gånger har blandat ihop hela segmentet alltifrån tobak, alkohol och narkotika och kallat det för droger? Kommer det att vara en drogfri tillställning? Nu är inte lantrådet här men kanske någon annan från regeringen kan svara på den frågan.

Sedan skall vi komma ihåg en helt viktig sak i det hela. Efter vården som har satts in för en missbrukare är miljöombytet väldigt viktigt. För en alkoholist som har blivit vårdad för sitt alkoholmissbruk faller över 90 procent tillbaka av dem som återvänder till samma miljö som de kom ifrån med samma kompisar som fortfarande är alkoholmissbrukare. Därför är även vården och miljöombytet efter en vård av otroligt stor vikt.

Jag tycker att debatten har varit väldigt bred när man diskuterar allt ifrån, som jag sade tidigare, tobak till narkotika. Jag tror att om vi skall nå resultat så gäller det att fokusera in oss lite. Jag är helt övertygad om, att skulle vi här i Ålands lagting gemensamt komma med en lagmotion till Finlands riksdag om att t.ex. skärpa strafflagstiftningen när det gäller narkotikainnehav eller öka hjälpinsatserna för sådana som har hamnat i missbruket, så är jag övertygad om att vi skulle få gehör i Finlands riksdag för att göra Åland till ett försöksområde.

TALMANNEN: Med Danne avses troligen ledamoten Danne Sundman. Vi brukar benämna kolleger vid både förnamn och efternamn.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var ett bra anförande med mycket ny input även om jag inte kan hålla med om allt som sades. Att benämna dessa tre nivåer är viktigt att man beaktar. Hur man skall hantera detta med straff kan jag säga som har jobbat i den här branschen ganska länge. Informationen kommer från vänner, bekanta, anhöriga och familj. Är det så att målsättning är att man skall nita ungdomarna så mycket som möjligt stryps informationsflödet och vi vet inte vad vi skall göra. Att spana genom att ligga och köra efter en bil ger inget. De kan dela ut amfetamin med skopa utan att man vet vad de gör om man inte har förhandsinformation. Man måste ha en balans där. Man borde se om straffen är konstruktiva och bra. Man borde se på olika typer av straff innan man går vidare med dem. Att ta pengar av folk som föräldrarna betalar bort fungerar inte. Att spärra in dem i fängelse är för dem att gå i brottshögskola. Idén med vitt kvartal är ett synnerligen bra initiativ och det är någonting som jag köper helt och hållet. De vita perioderna borde vi lyfta fram mera.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Ordet straff kan många gånger tolkas på olika sätt och vis. Jag är inte alls övertygad om att bötesstraff är det bästa. Det skulle kunna vara någon form av samhällstjänst som den som prövar på narkotika första gången vet att den utsätts för. Jag tror att huvudsaken är att de ungdomar, om vi koncentrerar oss främst på dem, vet att ta den där första pillret narkotika får konkreta påföljder om jag blir fast. Då kan det väcka till eftertanke innan. Jag talar inte om att man skall ha ett straff där föräldrarna skall betala pengar för det tror jag inte hjälper.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det viktigaste och det mest centrala om vi skall komma åt det här är upptäckarrisken. Den erfarenheten jag har ifrån det här är att man kanske inte straffar folk utan bara när man går förbi dem på Sittkoffs och tittar på dem från narkotikapolisens sida i ett tidigt skede kan göra att de blir vettskrämda och slutar använda det. Det att man har informationen och att de känner att vad de än gör så vet polisen om det och anhöriga får reda på det. Det att man får igång informationsflödet gör att det är jobbigt att använda narkotika. Har man inte insyn i grupperna har man väldigt dålig kontroll. Det är viktigt att vi har en helhet. Det är viktigt att vi pratar om alla former som tobak, alkohol och narkotika för de ingår i ett sammanhang. Det ena eller det andra kan inte uteslutas. Jag skulle gärna ha brott med också för ungdomskriminalitet sammanfaller mycket med narkotika och alkoholanvändningen. Jag skulle hellre se en lag om tobak, att man skulle förbjuda innehav av cigaretter under år 18 för forskningen är endtydig.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Att förbjuda tobak är någonting som jag kan ställa upp på för jag tror att tobak överhuvudtaget är absolut mera skadlig än nyttigt och det är förmodligen inte tänkt från början att man skall röka.

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman! Samhället översvämmas av droger. Tillgången är obegränsad av tobak, alkohol och knark i alla former. Allt fler blir beroende och det värsta av allt är att fler ungdomar faller in i ett missbruk som ödelägger deras framtid. Mycket görs redan av myndigheter, organisationer och frivilliga, men det räcker inte, vi behöver en total mobilisering för att ta kontrollen.

Det är därför bra att vi här i lagtinget fokuserar på ett av våra största problem. Vi har ansvaret och jag tycker att vi ska dra största möjliga nytta av den enighet som finns. Det känns rätt att sluta leden och jobba ihop. Trots att läget är bekymmersamt så inger en sådan gemensam kraftansträngning hopp inför framtiden.

Herr talman! Drogproblemen bör enligt min uppfattning lösas på två huvudspår, den mjuka vägen där insikt, medmänsklighet och resurser leder till hjälp åt de drabbade och deras familjer, och den hårda vägen där samhället med full kraft lagsöker dem som tillverkar och distribuerar olagliga droger och profiterar på andras lidanden.

Jag ska läsa de två sista styckena ur en insändare från lokaltidningarna nyligen: ”Man säger sig vilja hjälpa missbrukarna. Men finns det något grymmare än att sparka på den som redan ligger? Här finns det ålänningar som mått dåligt så länge de kan minnas, som hamnat utanför samhället, som föraktas av sin omgivning och så kommer man och ska "göra det obekvämt att knarka". Att ni inte skäms!”och den anonyme skribenten fortsätter: ”Jag vet att det inte är lätt att acceptera att det finns brister i vårt åländska samhälle. Det är lättare att peka på hot utifrån än att rannsaka sig själv. Men drogerna kommer alltid att finnas där för den som mår så dåligt att det blir sista vägen ut. Det är farligt men man gör det ändå. Innan vi accepterar detta faktum kan vi inte fundera på hur en vettig narkotikapolitik ska se ut.” Där slutar citatet.

Det ligger mycket bakom orden, insikter, erfarenheter och en flodvåg av känslor. Huvudbudskapet, som jag läser det, är att den som verkligen vill göra en insats först bör ta reda på de bakomliggande orsakerna, alltså varför använder vi droger överhuvudtaget och varför använder den enskilde, som vi vill hjälpa, droger?

De flesta av oss använder eller har använt tobak eller alkohol, kanske både och. Det vill säga lagliga droger som orsakar stora problem och dödar tusentals människor varje år bara i vårt land. Jag anser att den här debatten inte ska begränsas till enbart knark utan omfatta bruk och missbruk av alla typer av droger. Det ena ger det andra, det som oskyldigt börjar med en cigarett kan senare sluta med amfetamin.

Herr talman! Den som vill uttala sig om andras bruk och missbruk bör först ställa sig vid spegeln, titta djupt in i sina ögon och fråga: Varför röker jag fast jag vet att det är farligt? Eller varför snusar jag fast jag vet att det är farligt? Eller varför dricker jag alkohol fast jag vet att det är farligt? Det finns inga lätta svar att komma med. Man kan inte ljuga för sig själv, men det är svårt att vara riktigt uppriktig, det är lätt att ta till bortförklaringar och förtränga sina tillkortakommanden. Men det är en bra erfarenhet! Spegelövningen gör en ödmjukare och insikten om det komplicerade förhållandet mellan människa och droger fördjupas.

Beträffande det ökande knarkmissbruket är följande fråga viktig: Varför prövar och använder ungdomar droger fast de vet att det är farligt? Det finns inget generellt svar, det är i högsta grad individuellt. Vad jag kan förstå så bygger därför förebyggande åtgärder och effektiv hjälp när det har gått snett på individuella åtgärder och behandlingsprogram. För drogmissbruket är väl nästan alltid ett symptom på ett bakomliggande problem, som måste lösas parallellt för att undsättningen ska lyckas. Vi kan alltså inte dra alla över en kam. För att bättre förstå varför ungdomar utsätter sig för risken att bli knarkmissbrukare gick jag in på svenska socialdepartementets Internetprojekt ”Drugsmart”, ett forum som syftar till att ge ungdomar och engagerade vuxna kunskap. Bakom webbplatsen www.drugsmart.com står CAN, Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning.

Grundbudskapet är att ”drugsmart” är att vara smart med droger, det vill säga att låta bli. Man förklarar varför, hur man säger nej och ger de vanligaste svaren om man frågar unga själva, varför de testat eller varför de skulle vilja testa någon drog. De här orsakerna nämns på den här sidan: Av nyfikenhet. Man har kompisar som har testat och säger att det är bra eller man har hört något på TV och vill testa själv. På grund av grupptryck. Alla andra tar något och man hänger på själv. Att man inte bestämt i förväg att man ska tacka nej den dagen man blir bjuden. Att man är berusad. För att det är förbjudet. Det är spännande att göra sådant man inte får. Att man är uttråkad och vill testa något nytt. Att det blir lättare och lättare att få tag på. För att orka med alla krav. För att man mår dåligt eller känner sig deprimerad. Att man vill veta vad man talar om. Om man inte har testat själv och säger att droger inte är bra får man alltid höra att man inte vet vad man talar om.

Herr talman! Huvudansvaret för att våra barn och ungdomar är trygga och lyckliga har föräldrarna. Det är föräldrarna som ska sätta gränser, ge ansvar och berömma. Men samhället har också ett stort ansvar, ett ansvar för att dagis och skolor stimulerar och utbildar våra barn och ungdomar, ett ansvar för att det finns möjligheter till bra fritidssysselsättning, idrottsutövning med mera, ett ansvar för att samhället byggs och fungerar så att ungdomarna vill delta och bygga vidare, ett ansvar för att demokratin fungerar och känns meningsfull för alla, ett ansvar för att ordning och säkerhet upprätthålls, ett ansvar för att förebygga och upptäcka problem och ett ansvar för att resurser finns att sätta in när något trots allt går snett.

Allt detta kan vi politiker påverka med våra beslut. Ibland lyckas vi bättre, ibland sämre. Stor enighet och beslutsamhet är emellertid en bra grund för att vi ska lyckas den här gången, att vi ska lyckas få stopp på och vända den negativa drogtrenden. Det är därför den här debatten är så bra, att varje ledamot har möjlighet att gå upp och förklara sitt stöd för att göra allt vi kan. Många insatser fordras för att hela kedjan ska fungera. Jag är inte expert i detaljerna, men jag har en politisk vilja att avdela resurser för att vi ska nå våra mål, både på den mjuka vägen i arbetet med dem som drabbats och på den hårda vägen i kriget mot dem som i vinstsyfte förser våra ungdomar med knark! Tack, herr talman!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jo, det är vår uppgift att fatta beslut i den här församlingen. Nu är det så att med det här ärendet att vi inte kan fatta ett ända beslut utan det blir mest prat och var och en vittnar om sin goda vilja i det här sammanhanget. Jag tycker att jag skulle vilja ha lite mera precisering av ledamot Eliasson och jag vill också ställa den här frågan till honom. Är ltl Torbjörn Eliasson överens med handlingsprogrammet och stöder skrivningen om att missbrukarvården, A-kliniken skall överföras till ÅHS. På vilket sätt tycker han att han uppfyller de mål som vi har för att stävja missbruket i vårt samhälle?

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! I vissa fall är det bra att folk pratar också. Jag uppfattar inte den här debatten som tomt prat utan jag tycker att varje ledamot som går upp hit och ställer sig i den här stolen bekräftar att man verkligen vill göra det som går att göra för att få bort missbruket. Därför är det bra. Det är en bekräftelse på att här finns det en väldigt stor enighet för landskapsregeringen att jobba vidare och komma med konkreta förslag som vi inte kan få den här gången eftersom det varken är ett meddelande eller en framställning. Min åsikt beträffande missbrukarvården, jag erkände redan i slutet av mitt anförande att jag inte är expert på dessa frågor. Men jag tror att det kan finnas fördelar men jag vill kanske se ett förslag på hur det skulle se ut. Jag vågar inte svara på om det är bättre eller sämre.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Ja, herr talman jag vet inte om jag tycker att det är så märkvärdigt att väljarna får en bekräftelse på att vi har i lagtinget enhälligt arbetar för att minska missbruket. Jag tror att det skulle vara mera förvånande om någon tyckte att vi inte skall göra så. På något sätt känns det som om den ena öppna dörren efter den andra slås upp. Men inte vill jag förmena någon att stå här och framföra sina förhoppningar om en bättre värld. Men det är trots allt genom beslut och konkreta handlingar som man förändrar och där hade jag en konkret fråga där ltl Torbjörn Eliasson inte riktigt visste vad han tyckte och jag får nöja mig med det.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! För det första vill jag säga beträffande den här debatten att jag upplever den annorlunda än debatterna har varit tidigare när vi har diskuterat droger. Det känns nu som om ingen egentligen utnyttjar den här debatten i politiskt syfte. Ja, faktiskt jag tycker så. Det har varit mycket mera tidigare. Ltl Barbro Sundback må gärna skratta men det är min uppfattning och det är min förhoppning. När det gäller missbrukarvården så är jag inte expert. Så mycket vet jag att i organisatoriska sammanhang är det alltid viktigt att någon har huvudansvaret men jag tror det var ltl Gun Carlson som sade tidigare att det kan finnas fördelar och det kan finnas nackdelar och naturligtvis behöver man inte ta bort det som redan finns bara för att man omstrukturerar. Jag vill se ett förslag.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Det tycker att det var ett bra anförande som ledamot Eliasson hade. Speciellt det här med spegeln tyckte jag var intressant. Det är alltid på det sättet att det är någon annan som har problem och jag tycker att det lite tangerade den dialogen som utspann sig mellan vicetalman Gunnar Jansson och ltl Barbro Sundback den 10 december. Just det här med hur normalt det har blivit att vara berusad. Det åländska samhället skulle ta ett gigantiskt steg framåt om den vuxna befolkningen skulle säga att man avhåller sig från att visa sig berusad där det finns barn och ungdomar med, på julkalas, på älghippor, på födelsedagskalas och på nyårsfester. Bara en sådan liten sak att inte vara berusad i barn och ungdomars sällskap skulle vara ett stort steg framåt och det där med spegeln.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! Jag har faktiskt testat den här metoden och det är tungt. Jag lovar att ställa sig framför en spegel och titta rakt in i sina egna ögon och så ställer man ett antal svåra frågor som man där i det slutna rummet för sig själv skall besvara. Man kan inte ljuga för sig själv. Det går inte. Det här är en metod som alla borde göra bara för att få en ödmjukare inställning till det hela och på lång sikt måste egentligen hela befolkningen ändra inställningen till droger. Det är en väldigt stor och lång process men man kan kanske starta den exempelvis på det sättet, hos sig själv.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Jag satt på läktaren och diskuterade den här debatten med en anhörig som efterlyste att lagtingsledamöterna kanske skulle titta sig själva i spegeln och medan jag lyssnade med ett halvt öra på ledamotens anförande så kom just precis det. Jag tänkte inte ta replik men jag kunde inte låta bli att ge en eloge för ett mycket bra framförande och framförallt att man lyfte fram de här olika åsikterna. Man tar gärna till att det är fel någonstans, att det är sjukt och att man mår dåligt. Min kollega och jag namngav och gick igenom, de sista åren jag jobbade som polis, 180 missbrukare på tre år som hade använt narkotika och frågade samtidigt varför började du? Varför använder du? Naturligtvis biktar man sig inte framför en polis men det de anförde var ganska naturligt. Man gjorde det för att det var så kul och kompisarna gjorde det och även andra. Man behöver inte vara sjuk och må dåligt.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Det var mycket bra anförande av lagtingsledamot Torbjörn Eliasson. Speciellt det att vi skall se på oss själva i spegeln. Undersökningar visar att barn som har en eller båda föräldrar som röker, röker oftare än icke-rökares barn. Därför är föräldrarnas exempel ytterst viktigt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var ett bra och genomtänkt anförande som vanligt. Det var som vanligt kan jag säga för det är vi vana vid att höra från ltl Torbjörn Eliasson. Det är precis som Eliasson säger, det finns enkel lösning på detta. Det finns en djup klyfta i åsikterna kring missbruk och missbrukarvård. Jag hade faktiskt reagerat på samma sätt som ltl Torbjörn Eliasson när jag läste de två insändarna. Den ena var åt ena hållet och den andra var åt andra hållet och det var ganska intressant att sätta dessa bägge bredvid varandra. Det är ofta det som är bekymret i den här debatten att det finns olika uppfattningar. Det tror jag är jättebra med den här debatten att de som hör på lär sig en hel del. Jag tycker själv att jag under min tid i lagtinget har lärt mig mycket genom att höra på andras åsikter om detta. Jag håller också med om det som sades här, kanske det var i ett replikskifte att den här debatten är annorlunda. Den är inte lika extremt politisk som den har varit. Alla förstår att man inte skall lova alltför mycket när det gäller den här problematiken utan tvärtom ta ett steg tillbaka och tillsammans med sina kollegor försöka komma små, små steg framåt. Det kan vi lova och det gjorde också Eliasson. Mycket bra!

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! Jag tackar ltl Danne Sundman för de orden och att det finns andra här i salen som uppfattar att debatten om missbruket den här gången är lite annorlunda än den har varit tidigare. Åtminstone jag har den känslan att nu är vi alla beredda att satsa tid och resurser och lägga politiska slagträet åt sidan. Det är ett fåtal gånger som vi lyckas bli helt eniga i lagtinget. Det är alltid lika roligt de gånger vi blir det. Jag tror att det här kan bli en gång.

Tack!

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Debatten avbryts nu för lunchpaus och återupptas kl. 12.45.

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman! Också jag vill säga några ord i den här debatten som nu har pågått länge. Mycket klokt är redan sagt och en av de konkreta åtgärder som blir ett resultat av den här debatten att den parlamentariska kommittén nu tillsätts. Det som väldigt lite har diskuterats är vad denna parlamentariska kommitté riktigt skall göra. Det kanske också behöver klargöras så att kommitténs arbete resulterar i konkreta resultat. För min del tycker jag att man skall fokusera mycket på det förebyggande arbetet. För som så många sakkunniga har sagt så kan vi inte vårda bort det här problemet.

Jag tycker att vi måste vara realister. Här har vi talat om ett drogfritt eller narkotikafritt Åland. Visst, det kan vara ett mål men det som måste sägas är nog att det är en vision. I verkligheten är alkoholen och narkotikan här för att stanna. Drogfrågan är problematisk i ett samhälle som Åland som lever på tax-free. Där den åländska välfärden till stor del vilar på försäljning av sprit. Det är klart att det påverkar vårt samhälle. Det är klart att vi ständigt kommer med dubbla budskap.

Problemet är här för att stanna. Det vi kan göra är att försöka hantera det så bra som möjligt. Det finns ingen frälsning att få utan bara hårt strukturellt arbete och tydlig arbetsfördelning mellan olika enheter. Politikerna kan inte heller fixa allting. Vi behöver tydliga avgränsningar.

Vad skall landskapsregeringen riktigt göra i den här frågan och vad kan man göra? Blir det t.ex. bättre att landskapsregeringen skall överta missbrukarvården från kommunerna? Att säga att den måste övertas är ju att säga att den idag inte sköts bra. Så vilken är då regeringspartiernas kritik mot missbrukarvården såsom den är idag och vad grundar den kritiken sig på och på vilket sätt kunde det bli bättre om landskapsregeringen tar över verksamheten? Sedan kommer det också lagstiftning som behöver ändras om man skall klara att faktiskt kunna genomföra detta. Hittills har jag inte hört några glasklara och goda argument för varför landskapet skulle överta den här verksamheten. För i motsats till många andra frågor där man har velat utreda saker och ting så vill man i den här frågan överta. Så står det. Så jag ställer mig frågan är detta verkligen det man skall lägga krutet på först? Jag tror att det i den här frågan finns många fler angelägna saker att fokusera på. Därför vill jag uppmana landskapsregeringen att prioritera mellan sina åtgärder, lägga fokus där det faktiskt är som mest angeläget. Av dem som har uttalat sig hittills i den här frågan tycker jag inte att det verkar vara verkligt angeläget.

Jag tror också att det är viktigt att man från landskapsregeringens sida tar ett principiellt ställningstagande till vad landskapet riktigt skall ha ansvar för och att man på intet sätt går in i enskilda enheters operativa arbete utan att man har ett tillsynsansvar, man har ett övergripande ansvar. Sedan skall de olika enheterna sköta sitt med den kompetens som de har.

Det är så att för många blir reaktionen när man har en anhörig som har hamnat i missbruk så ter sig situationen och sorgen så hopplös och man känner sig så förtvivlad att man ofta riktar sin förtvivlan mot politikerna att de ingenting gör. Trots att det görs mycket och att man också tidigare har gjort mycket.

Ändå skulle jag vilja ta upp det som många talare här har talat om idag. Föräldrarollen. Jag tycker att det är en väldigt problematisk diskussion. De föräldrar jag känner som har barn i missbruk lever i enorm ångest och vånda. Vad har jag gjort för fel? Hur kunde det gå så här mitt barn? Om jag bara hade gjort si eller så? Att vi politiker sedan står här och ytterligare skuldbelägger dem, tycker inte jag är konstruktivt. De flesta föräldrar gör så gott de kan. Sedan är vi alla olika. Många har kanske egna problem som gör att de tidvis inte orkar vara så goda föräldrar som man skulle önska. De skall man hjälpa och stöda och inte skuldbelägga och tala om att blir ditt barn missbrukare så är det för att man har misslyckats i sitt föräldraskap. Man har misslyckats i att kunna ge sitt barn en tillräckligt kärleksfull och trygg uppväxt. Det är inte heller så. Många unga hamnar snett trots att de har fått allt som föräldrar bara kan ge till barn. Sedan finns det också barn som har kämpat i hem där det både har funnits missbruk och psykisk sjukdom och ekonomiska problem som klarar sig väldigt bra i samhället. Jag tror att det värsta som man kan som förälder råka ut för är ett se sitt barn lida. Att se sitt barn i abstinens och plågor orsakade av droger. Det är tortyr och vanmakt av högsta rang. Jag skulle vilja komma med tre konkreta förslag som jag hoppas att landskapsregeringen kan fånga upp och ta med sig i det vidare arbetet.

Vi kan konstatera att drog- och narkotikaproblematiken idag finns i alla åländska kommuner. I alla kommuner finns det problem bland barn och unga i skolor och det betyder att det måste finnas kompetens att se den här problematiken, överallt. Där tror jag att det vore bra om kommunförbundet kunde arrangera fortbildning för skolpersonal och hälsovårdare i alla kommuner för att skapa sig en bild av vilka signaler man skall se efter för att kunna hantera det här problemet. Jag tror att kunskapen om frågan idag är mycket varierande. Debatten om droger initierades före jul och vi önskar alla en vit jul och då är det inte vara snö man önskar sig. Många barn vars högsta önskan till julen är att mamma eller pappa eller båda skall vara nyktra. För många barn är julen en skräckens och ångestens högtid. Då blir det ledigt, då blir det tid att ta till flaskan. Dessa barns utsatt het och illamående går inte nog att betona. Tänk dig att sitta på dagis eller i skolan och pyssla med julpynt ända från november och upprätthålla samma glädje och förväntan som de andra barnen inför högtiden. För barn är lojala med sina föräldrar till 100 procent. De gömmer och bevarar sin hemlighet inom sig. De berättar sällan om sin situation för den är så präglad av skuld och skam. Detta är en uppväxt som följer en genom hela livet. När julhelvetet sedan bryter ut, så vart skall man vända sig?

I Sverige så ringer barnen till Bris. Det finns i dagsläget 385 000 som lever i missbrukarhem och telefonerna rings ned. Men hur är det här på Åland? Kanske åländska barnen också kan ringa till den svenska Bristelefonen? Det här är för dåligt marknadsfört och jag tror att det är väldigt få som känner till att man har den möjligheten. Detta behöver lyftas fram ytterligare. Man kanske också skulle överväga att Rädda barnen eller någon annan organisation kunde ha en åländsk jourtelefon aktuell under högtider. Det är mitt andra förslag som jag hoppas att man kan fundera över. Det tredje skulle vara när den parlamentariska kommittén jobbat ett tag så kan det vara på sin plats att landskapsregeringen kommer tillbaka till lagtinget med ett meddelande så att man får en uppföljning av den debatt som nu har hållits i dagarna två. De konkreta förslag som jag har var denna fortbildning via kommunförbundet till alla kommuner i fråga om skolpersonal och hälsovårdare. En bättre marknadsförd och synlig jourtelefon för barn och unga och ett uppföljande meddelande i frågan till lagtinget om ungefär ett år eller så. Tack fru talman!

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! Tack till ledamoten Gunell för ännu ett alldeles ypperligt anförande i den långa raden som vi har hört idag och som vi hörde i december. Engagemanget är stort och gott. Socialdemokraterna kritiserar med all rätt landskapsregeringens skrivning om att man skulle skapa en huvudman för missbrukarvården och man nämner i det sammanhanget ÅHS. Jag förstår den kritiken men jag undrar hur socialdemokraterna ställer sig till behovet av en koordinerande och en särskild ansvarsfunktion. Också en funktion dit man kan vända sig när krisar till sig för de anhöriga och också för missbrukarna så att man känner som om det funnes en dörr fastän det inte finns bara en dörr. Genomförandestrukturen kunde fortsätta i stort sett som idag med den kommunala socialvården, med hälso- och sjukvården, med polisen och de övriga myndigheterna. Men att man skulle ha en enhetlig ansvarsfunktion.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag måste fundera över det lite grann. Jag tycker att det viktigaste är att de myndigheter som har ansvar för ett särskilt område, att de är tydliga och klara i sin uppgift och att de hantera det så gått som möjligt. Jag tror ju att det jobb som har gjorts under en längre tid för att synliggöra den här vårdkedjan och få det att fungera mellan instanserna, att det arbetet har varit bra. Men jag tycker att missbrukarvården idag fungerar som den är tänkt att göra och som anhörig i de fall jag känner, så har man i alla fall ganska klart för sig att det är dit man ringer om det är någonting man vill veta och att de också i de fallen kan hänvisa till andra instanser i så fall att det är behov av någon annan typ av rådgivning eller så.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! I stort sett håller jag med om resonemanget men ändå nämnde ltl Camilla Gunell själv, vart skall barnen vända sig? Till Sverige? Det är inte rimligt eftersom det är här som problematiken skall hanteras. Nu har vi under en lång följd av år byggt upp, där de hundra blommorna får blomma, alltså organisationer som är ansvariga och vicetalman Lindholm räknade upp dem på ett mycket tydligt sätt hur svårt det kan vara för den enskilda att veta vart man skall vända sig. Nog finns det väl orsak att ändå försöka förbättra den organisation vi har idag så att det blir lättare att samarbeta mellan de aktörer vi har idag och också enklare för klienterna som är av många olika slag?

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, det kan jag hålla med om, men jag ser inte att övertagande av missbrukarvården av landskapsregeringen skulle lösa den problematiken utan i så fall är det mera en informationsfråga över vilken instans som skall ligga först i kön. Vart är det jag allra först? Då tror jag det mera handlar om en informationskampanj eller dylikt. I den kampanjen kunde man också lyfta fram också jourtelefonverksamheten för barn och unga.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman! Det var ett engagerat anförande som ltl Camilla Gunell höll och i mångt och mycket håller jag med. Det jag ställer mig lite tveksam till, är vad det är i landskapsregeringens intentioner som är så farligt när man tangerar missbrukarvården? Det verkar på något sätt i ltl Camilla Gunells anförande som missbrukarvården är det enda saliggörande och den får man absolut inte nämna på något sätt eller på något vis försöka ändra på. Målsättningen med den här diskussionen och med landskapsregeringens arbete är naturligtvis att förbättra för den enskilda. Det är det man vill göra. Inte bevara en institution för institutionens skull. Däremot inte sagt att de gör ett dåligt arbete. Jag har inte och inte någon annan har heller har lagt vikten vid hur arbetet utförs utan vad man försöker göra är att försöka skapa en samordning som skall underlätta för den enskilda, både vad gäller det förebyggande arbetet och behandlingen.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att bevisbördan ligger just på regeringspartierna som skriver i sitt handlingsprogram att missbrukarvården skall övertas och då frågar jag varför? På vilka grunder har man kommit fram till att det skulle bli bättre för den enskilda om landskapsregeringen var huvudman för den här verksamheten? Det har faktiskt ingen från regeringspartierna hittills kunnat klargöra vilka argument och vilka fakta ligger i botten för det. Bevisbördan ligger nog hos er att komma med förklaringar helt enkelt, varför det här skulle vara en vettig åtgärd.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman! När det gäller missbrukarvården vill jag understryka att det absolut inte är något misstroende mot missbrukarvården. Ett av de första studiebesöken jag gjorde var till missbrukarvården. Jag fick ett mycket gott intryck av verksamhetsledaren och hur man jobbar med frågorna. För den skull vill jag inte säga att det inte går att förbättra. Jag har stort förtroende för missbrukarvården. Men det som ligger till bakgrund för det här är kanske också till stor del missbrukarnas och anhörigas åsikter. Man upplever att man faller mellan stolar. Man blir bollad mellan instanser. Man söker hjälp hos kommunen, man söker hjälp hos ÅHS, man söker hjälp hos missbrukarvården. Det är det som är bakgrunden till skrivningen i handlingsprogrammet. I budgetförslaget för 2009 står det faktiskt att vi skall utreda ett övertagande och se på hela vården.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det tycker jag är synnerligen viktigt att utgå ifrån ett brukarperspektiv. Det är klokt och det behöver man göra. Titta på den enskildas väg mellan olika instanser. Men i och med att landskapsregeringen har varit så klar och tydlig i sitt handlingsprogram över att det här är en tydlig målsättning så förvånar det mig lite att man tror att det här är den enda vägen. Tidigare har man jobbat mera med samverkan att försöka klargöra den här vårdkedjan och hur olika enheter skall förhålla sig till varandra. Jag kan inte förstå hur det bara skulle lösa sig i ett trollslag och bli mycket bättre om landskapsregeringen också fick missbrukarvården under sitt paraply.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman! Nej, det tror inte jag heller och det vi skall försöka göra nu är att ta fram för och nackdelar, ett beslutsunderlag helt enkelt. Vad är fördelarna och nackdelarna med situationen idag och vad skulle möjligtvis kunna bli bättre. När det gäller anhöriga och barn och ungdomar som anhöriga har landskapsregeringen etablerat kontakter med Sverige. Det finns speciella chatforum för barn som har missbrukande föräldrar. Missbrukarvården tänker också starta stödgrupper för barn och syskon till missbrukare. Barn och ungdomar som anhöriga är och har varit ett fokusområde.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att det skulle vara bra om det fanns en egen hemsida för barn till missbrukare där man på egen hand kan gå in och söka information och där det är viktigt att barnet får veta att du inte behöver må så här dåligt som du göra idag och du behöver inte leva i en sådan här livssituation samt att du är inte ensam. Det vore väldigt bra. Men vad gäller missbrukarvården, -frågan blir det klart att man inte vet idag om det här är ett riktigt bra beslut att överta missbrukarvården, utan nu skall man utreda frågan. Jag tror vi får vänta och se hur det blir med det här också.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Det har varit en bra och konstruktiv debatt hittills och det var stora delar av ltl Camilla Gunells anförande också. Lite smolk i bägaren kommer det när man försöker få till från olika ledamöter att man kritiserar och skuldbelägger föräldrarna. Det handlar inte om att man skuldbelägger föräldrarna, utan det är många av föräldrarna som säger, att bara jag skulle ha vetat och känt till, kunde jag ha gjort så här och hjälpt mitt barn. Det är det vi tycker att man skall ha den information som förälder, som man behöver ha till ett barn, att man inte efteråt tycker att man saknat kunskap. Det är det som är det centrala. Det finns ingen här som anklagar någon. Det är samma sak med missbrukarvården. Man läser mellan raderna och sliter ut någonting som man tror att finns där som inte är skrivet. Att man kritiserar missbrukarvården. Man kan lyfta ut den som ett ägg och få en annan ledning av den och det finns ingen kritik överhuvudtaget i handlingsprogrammet mot missbrukarvården.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att man kan konstatera att hela den här problematiken kring droger är enormt stor och det finns mycket, mycket som vi behöver lägga vårt krut på och tycker att vi behöver lägga vårt krut på rätt saker och då verkar övertagandet av missbrukarvården hamna ganska långt ner på den listan. Det finns angelägnare saker att titta på.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Anledningen till att detta började diskuteras är ju inte att man helt plötsligt får en idé att detta behöver vi göra någonting åt utan det kommer från anhöriga, utifrån kommunerna o.s.v. som tycker att samarbetet inte fungerar. Man förväntar sig att landskapsregeringen skall ha förmåga och möjlighet att påverka, att de skall kunna ge riktlinjer, resurser och övervaka missbrukarvården. Men nu är den under Mariehamns stad och ligger på sidan om fastän man har betalat in tjänster och har del i den. Detta är ganska otydligt och framförallt utifrån kommunerna tycker man att det är problem mellan socialsekreterare och missbrukarvården mellan ÅHS-avgiftningsavdelning som inte fungerar och man ifrågasätter också annat. Därför bör man titta på hur ledningen skall vara. Är det ändamålsenligt att det är Mariehamns stad som drar detta och det föranleder också stora kostnader för kommunerna ute på fältet som betalas till staden nu. Därför skulle kanske landskapet ta över och gå in finansiera en stor del av den här verksamheten. Då skulle det vara enklare att få vård. Det är därifrån det finns anledning att titta på detta.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Ja, det kunde man ana att det till stora delar handlar om den kommunala ekonomin. Detta är en uppgift som man igen vill föra över till landskapet. Jag tycker att det är mycket oklart i dagsläget på vilka grunder man skall åtgärda detta. Sedan kommer ltl Åke Mattsson och tar upp detta med skuldbeläggande av föräldrar. Det är otroligt viktigt att vi som politiker håller oss ganska på långt avstånd från att göra det. Det är som jag sade, det värsta som man kan råka ut för som förälder är den ångest och plåga man ändå är satt att genomlida att se sitt barn i missbruk. Det är alldeles tillräckligt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman! Det var ett mycket gripande anförande som ltl Camilla Gunell höll och till vissa delar närmast hjärtskärande beskrivande hur många barn och ungdomar upplever framförallt julhelgen. Jag skulle vilja säga det beträffande skuldbeläggning av föräldrar, eftersom jag också kan sättas på den listan som man kan uppfatta som skuldbeläggande, att det är inte min mening. Däremot måste man vara väldigt tydlig med att föräldraskapet är en otroligt viktig roll. Mina åsikter om det riktar sig inte till dem som har hamnat i missbruk utan det är framförallt i preventivt syfte. Man måste förstå att det är en allvarlig sak att bli förälder, att det innebär ett stort ansvar och att det framförallt är kunskapsintensivt. Det är mycket mer kunskap som behövs där än att vara ingenjör, statsvetare eller någon annan yrkesutbildning. Det är mycket mera avancerat och det måste man lära sig själv och att förstå det tror jag är viktigt. Sedan är det säkert så att fastän man gör allting rätt kan det gå fel. Men jag tror att i huvudsak förstår nog de föräldrar som det sist och slutligen drabbar, vad man har gjort och vad man skall göra. Man måste också bearbeta sådana saker som förälder.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tror att ltl Danne Sundman och jag inte har så stora skillnader i synpunkterna på den här frågan, men för min del var det viktigt att påpeka att de flesta föräldrar gör sitt absolut yttersta för sina barns välmående och en kärleksfull och trygg uppväxt. Går det snett kan man inte skuldbelägga föräldrarna för det inte. Deras plåga är tillräckligt stor. Jag tror jag har sagt detta från mitt håll klart och tydligt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman! Nej, tvärtom. Man skall inte skuldbelägga de föräldrarna utan har det gått på tok måste man tvärtom från samhällets sida stöda dem. Det är jag helt enig med ltl Camilla Gunell om. Missbrukaren själv måste man också stöda men framförallt måste man stöda dem som skall stöda den som skall hjälpas ur ett missbruk. Det är den absolut viktigaste länken finns, att man har någon som försöker ta en ur missbruket. Återigen tror jag att det är ett tecken på välfärdsförgiftningen om man lastar en stor del av ansvaret på samhället. I preventivt syfte måste man som politiker vara tydlig med att föräldrarna och hemmet har ett stort ansvar i dessa frågor. Går det snett är det en annan sak. Pratar man inte om det här utan samhället bara tar på sig och tar på sig, skolan och dagis och då går det garanterat snett.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det är väl som det mesta här i samhället. Det är ett delat ansvar. Som föräldrar har man ansvar för sina barn. Dagis och skola har också en annan typ av ansvar för barnen och det är någonting som följer med från vaggan till graven.

Gun Carlson, replik:

Fru talman! Nu fick vi höra det som inte förvånar, att man inte får skuldbelägga föräldrarna. Jag talade mycket om föräldrarna och nödvändigheten av föräldrastöd. Vi hörde också ltl Camilla Gunell säga att föräldrarna gör så gott de kan och det är väldigt synd om föräldrar till missbrukare för de lider oerhört. Ja, det är sant, och att de lider oerhört och att det är synd om dem och att de gör så gott de kan. Varför jag tog upp den här frågan var att jag anser att i förebyggande syfte skall man utveckla föräldrastöd och det måste vara tillåtet att göra. Man måste våga säga vad man kan förbättra i samhället. Det anser jag att föräldrastödet bör. Det är precis samma sak som om vi inte skulle tolerera att rådgivningarna ger allehanda råd om mat och mediciner, vaccinationer och hur man sköter barn på alla möjliga sätt. Den fysiska skötseln kan man mycket bättre idag än den mentala skötseln, om vi säger så. Det där håller inte. Jag säger att man måste våga säga åt föräldrarna vad de skall göra.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, tycker att det är viktigt att konstatera att vi alla är olika och det som ltl Gun Carlson tycker är bra för sin familj, behöver en annan mor eller far inte tycka att är bra för dem. Vi lever alla med olika syn och värdegrunder hur man hanterar olika problem. Det som är bra för mig behöver inte vara bra för någon annan. Jag tror alla föräldrar utgående från sin egen situation gör det bästa man kan för att ge sina barn en fullgod uppväxt. Att sedan uppfatta det så även om ledamoten Gun Carlson inte har menat så att blir ditt barn missbrukare har du som förälder misslyckats i ditt föräldraansvar. Det tycker jag inte man kan säga. Man skall vara väldigt försiktig på den arenan.

Gun Carlson, replik:

Fru talman! Det handlar inte om varken min familj eller någon annans specifika familj det jag har sagt utan det handlar om det som också ltl Camilla Gunell föräldrar gör så gott de kan. Ja! Men om de inte kan, så vad skall man göra åt någon som inte kan någonting. Är det inte då man skall sätta in förebyggande resurser, förebyggande stöd, hjälp och råd? Är det inte så? Så har jag uppfattat det. Om det finns en brist i kunskapen så skall vi från samhällets sida kunna tillgodogöra det. Det är en uppgift för samhället så god som någon.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, men vem skall bedöma vem som kan och vem som inte kan. Det där är väldigt svårt. I så fall måste det vara att man själv som förälder upplever en brist, att nu kan jag för lite om det här med droger. Ge mig mera information. Då måste jag som förälder ta det ansvaret att ta fram den informationen. Jag tycker att vi brukar tala om vad som är individens ansvar och vad som är samhällets ansvar. Här tycker jag också att det blir en lite otydlig gränsdragning. Nog har man som individ också möjligheter att tillgodogöra sig information och att man i så fall kan bota de brister man upplever att man har som förälder.

 

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Fru talman! Det är en intressant och givande debatt som vi ägnar oss åt och det är ju ett mycket svårt ämne som också har sagts. Jag skall försöka att inte upprepa så mycket av det som har sagts förut i mitt anförande. Det är kanske också väldigt svårt det här ärendet eftersom vi har att göra med knark och bakom knark finns sådana otroliga krafter och det finns sådana stora pengar. Det finns också många olika intressen bakom knark. Till och med krig finansieras med knark. Knark glorifieras via nätet och via musiken till oss alla och våra ungdomar. Det gör inte den här frågan något enklare och den här problematiken som man kanske för drygt 10 års sedan inte upplevde var så nära oss alla. Även på Åland börjar man se av den här "undre jorden" verksamheten som man också kanske har velat blunda för hittills och trott att inte riktigt finns här. För den sakens skull får man inte tappa modet och bli bekymrad. Jag tycker också att det är viktigt att man inte heller lyfter upp frågan och för fram den som om det skulle vara någonting som alla ägnar sig åt. Då bidrar man också till normaliseringen av detta på något sätt. Det är viktigt att man framhåller att detta är en kriminell verksamhet och att det är någonting, tack och lov, som inte någon majoritet ägnar sig åt.

Inom mitt ansvarsområde, utbildning och kultur är det väldigt intressant att fördjupa sig i dessa frågor när det gäller skolperspektivet och som jag har sagt här i tidigare replikskiften, har jag haft mycket kontakt med elevvårdspersonal och diskuterat dessa frågor under det här året som jag har haft ansvaret. Frågan är förstås hur de jobbar med dem och vad de ser för behov och vad de har för bekymmer och hur man på olika sätt skulle kunna stöda. Det första är att förebygga att elever inte skall hamna i missbruk men sedan också stöda dem om de väl har hamnat där. Egentligen kan man säga när det gäller grundskolan så har det nämnts ganska mycket kring det här programmet "Stegvis". Också de tankar som framförs från elevvårdspersonal är att just föräldranätverk, information och stöd tror man att skulle vara viktigt och att det borde komma in tidigt. Även om jag har respekt för allt det som ltl Camilla Gunell sade att man har ett eget ansvar och att man nog kan skaffa sig information om man upplever att man inte har det, men samtidigt är det så att för att veta vad man behöver för information måste man ha ett visst mått av kunskap. Många av de elevvårdsansvariga säger att narkotikan är vinnare av den orsaken att alla är osäkra. De flesta av oss vuxna vet så väldigt lite om narkotika. Hela den här utvecklingen går så snabbt. Det kommer nytt. Då och då läser man om nya narkotiska preparat som ungdomarna har använt där inte heller det offentliga har hunnit med och narkotikaklassat ens innan ungdomarna har dem redan. Det är massor med kunskap som man skulle behöva och för att få den kunskapen skulle man behöva veta vad man skall fråga efter.

Men sedan när man tittar på gymnasialstadiet, vad gör man om man upptäcker att någon använder droger? Då pratar man förstås med ungdomen. Att prata med ungdomen ser man från missbrukarvården och elevvårdspersonalen som någonting oerhört viktigt. Det är viktigt att alla vuxna pratar med sina ungdomar. Pratar och pratar ännu mera det är en viktig förebyggare. Om man misstänker att någon använder och får bekräftat att någon använder eller om man gärna behöver få bekräftat att någon gör det, uppmanar man ungdomarna att bevisa att de inte använder droger. Många går villigt med på att rentvå sig och genom att lämna urinprov. Ibland tar man knarkhundar till skolan.

Det man vill ha från skolans sida är ett förebyggande gemensamt program. Detta kommer vi att samlas till idag kl. 14 för att diskutera från gymnasialstadiets sida. Sedan en annan sak som är otroligt svår är ungdomarna över 18 år. De är myndiga formellt, men skulle verkligen behöva ha ett starkt nätverk omkring sig. Där skulle föräldrarna gärna vilja vara mera engagerade än vad de kan vara eftersom myndighetsåldern också innebär att man inte längre får informera föräldrarna om inte den här personen själv går med på det. Detta är en problematik som är väldigt svår och väldigt viktig.

Det som ungdomar själv säger och som jag skulle vilja koppla till det som social-och miljöminister Katrin Sjögren sade i en tidigare replikväxling, att det i hälsoundersökningen kom fram att våra ungdomar kände sig i högre grad ensamma. Det säger 16-åringar att de känner sig ensamma. De frågar efter gränser och engagemang från föräldrarna och det tycker jag är intressant som förälder att få höra. Att det faktiskt är så att ungdomarna själva vill ha gränser, fastän de inte alltid gör sig till tolk för det om föräldrarna frågar. Jag tror också precis som elevvårdspersonalen säger att det skulle vara viktigt att föräldrarna också får informationen och får det modet att man våga kontakta missbrukarvården eller skolhälsan eller vem det vara må med sina frågor för att kunna försäkra sig om och få svar på oro o.s.v.

Jag tycker inte att det på något sätt har handlat om att skuldbelägga föräldrar det som har tagits upp här idag utan jag tycker att det mera har handlat om att föräldrar också behöver stöd i förebyggande syfte för att kunna bidra till och kanske upptäcka missbruk tidigt.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Tack fru talman! Det här hur man hanterar alkohol och droger på skolorna infördes 2005 och det har gett en bra grund. Avser ledamoten Britt Lundberg att man nu skall revidera det här programmet eller är det ett nytt som skall införas? Jag skulle också efterlysa att man skulle ha ett sådant här program på tidigare stadier. Har man övervägt något sådant projekt?

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Fru talman! Vad man menar och vad man vill ha in i det här förebyggande programmet som de efterlyste från skolorna, så kommer jag att få veta kl. 14.00 idag. Men om vi utgår från det program som finns så handlar det mycket om roller och vem som skall göra vad och ganska konkret och att man har samma åtgärder och gör precis på samma sätt. Kanske ännu konkretare än det står i programmet. Det är det man vill prata ihop sig om och få en bekräftelse på det sätt man gör. Att de andra tycker att det är bra och tycker man från landskapets sida att det är bra. Jag tror att det även här är väldigt viktigt att kommunicera och komma överens om gemensamma linjer.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det här handlar om ett förebyggande program om jag har förstår det rätt. Det är en komplettering till det program som redan finns. Det är säkert angeläget att ha samma hantering på alla skolor, att alla elever hanteras på ett likvärdigt sätt. Jag slutar där.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman! Det handlar både om förebyggande åtgärder men också om hur man hanterar frågorna väldigt konkret om man har en elev som har hamnat i missbruk eller ungdomar som man misstänker missbruk eller liknande situationer. Att man i de fall man känner sig osäker diskuterar hur man skall hantera dem. Erfarenheten och kunskapen har ökat i skolorna därför är det viktigt att stämma av och på det sättet utvärdera vad man har gjort hittills och vilka åtgärder som behövs till. Jag kan tänka mig idag att vi också får önskemål om samarbetsnätverk. Det kan vara polisen eller missbrukarvården. Man vill utveckla verksamheter åt olika håll. Det är viktigt att vi går vidare med et.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag tänkte inte uttala mig flera gånger i den här drogdebatten. Det som kom att ändra mig var en insändare i torsdagens bägge tidningar. Jag kom att tänka på orden "Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför." I insändaren talas det om ålänningar som mått dåligt så länge de kan minnas. De har hamnat utanför samhället och blivit föraktade av sin omgivning.

Fru talman! I debatten för jul sade jag att missbruk nästan alltid beror på bakomliggande orsaker. Problem som kan ha startat redan under barn och ungdomsåren. Därför måste vi samtidigt med hjälpinsatser till de redan drabbade sätta fokus på de unga. Det är bevisat att det finns ett klart samband mellan psykisk ohälsa och drogmissbruk. Därför är det viktigt att utreda varför unga mår dåligt och försöka rätta till de underliggande orsakerna.

Fru talman! Barn och ungdomar skall känna sig trygga i alla sammanhang, i hemmet, på dagis, i skolan. De som har med barn och ungdomar att göra skall behandla alla lika. Visa att alla är lika mycket värda.

Idag kommer dator och tv in som barnvakter i hemmen. Vet föräldrarna alltid vilka tv-program deras barn ser på och vilka spel de spelar. Våra barn borde få vara barn längre och leka en längre tid. Barn borde få använda sin fantasi t.ex. att bygga kojor m.m. Sport och idrott är bra så länge tävlingen inte är det viktigast.

Fru talman! Vi vuxna borde föregå med gott exempel genom att visa våra unga att alla människor, även de som har olika slag av problem har samma värde och att ingen är mera värd än någon annan. Tack!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Tack så mycket fru talman! Jag har stor respekt för ltl Roger Slotte och tror att ha är en god man och vill alla det bästa. På den här frågan, varför Jeppe super, framför han en teori om att bakom allt missbruk skulle ligga, om jag förstod honom rätt, psykiska problem och tillkortakommanden på olika sätt. Det är möjligt, men det är inte någon sanning i vetenskaplig mening, utan missbruket i sig uppkommer genom att man tillräckligt ofta missbrukar tillräckligt mycket av ett medel. Det s.k. beroendet är en problematik som inte nödvändigtvis behöver ha med någonting annat att göra.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag håller med ltl Barbro Sundback till stora delar. Det är klart att det finns många olika orsaker till att missbruk uppstår. Det är säkert också på det sättet att när man en gång har missbrukat och har en hög frekvens av olika intag av droger så blir det ett missbruk. Men det som jag vill peka på att när man hamnar i ett utanförskap som man läste i den här insändaren, då känns allting så svårt och då kan det bli olika följder av olika typer av utanförskap. Därför skulle jag vilja att alla skulle jobba för ett innanförskap i stället för ett utanförskap.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Jag önskar också att inte människor hamnar i utanförskap. Men om vi diskuterar missbruk och drogberoende så finns det otaliga exempel på väldigt framgångsrika människor som lider av ett kraftigt beroendeskap. Det jag vill säga är att man på någon punkt liksom måste begränsa problematiken. Annars blir allt beroende av allt och allt är så komplext och allt är så svårt och det blir svårare och svårare att bestämma sig för vad man skall göra. Det finns en sådan tendens i den här debatten. Jag tror att en sådan begränsning man skall göra är att missbruket som blir beroendeskapande i sig själv, en problematik, den skall man fokusera på och den skall man behandla. Sedan finns det andra som sysslar med trauma och med andra bekymmer som folk kan tänkas ha.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag vet mycket väl att det är en väldigt komplex fråga detta om drogmissbruk. Vi vet också att även de bästa människor som har de bästa förutsättningar på olika sätt, som har en trygg och bra position i samhället, ändå kan hemfalla åt missbruk av olika orsaker. Därför är det så svårt att komma tillrätta med dessa problem. Jag har nog den uppfattningen att alla olika faktorer tillsammans samverkar. Därför måste vi förbättra oss på alla plan för att lyckas med den här frågan.

Ltl Folke Sjölund:

Fru talman! Det börjar bli sent på den här debatten och det finns inte så mycket att tillägga. Det finns en sak som är rätt klar och det är att kännedomen om vad som händer med en missbrukare och framförallt med en missbrukares hjärna. Den kunskapen är kanske inte så vitt spridd som man kunde önska att den skulle vara. Om man börjar i den ändan vad som är orsak och vad som är verkan när man kommer in i ett missbruk, ägget och hönan som det heter. Är det att man mår dåligt att börja med eller något annat som gör att man börjar använda stimulantia av olika slag? Det kan man spekulera mycket om. Det som händer i hjärnan på en missbrukare är att drogdjävulen kidnappar hjärnans belöningscentrum och det sker inte bara psykiskt sätt utan det sker också rent fysiskt. De signalsubstanser som normalt utsänds av belöningscentrum förändras så att de präglas på droger. Det är det som gör att det fruktansvärda stora suget kommer. När man har kommit så långt att man är i behov av behandlingshem så finns det ingen snabb bot utan den behandlingen som man genomgår måste också leda till att man kommer så långt att hjärnans fysikaliska funktioner i belöningscentrum förändras och normaliseras. Helt normaliseras det aldrig men åtminstone så långt att man kan leva med det och leva utan drogbruk. Jag kommer in på det här därför att det tidigare under debatten talades om önskemål om ett eget behandlingshem på Åland. Den tanken är helt orealistisk. 1999 gjordes det en utredning av socialnämnden i Mariehamn som behandlades i socialnämnden år 2000 och de förhållanden som gällde då gäller precis lika mycket som idag. Det visar att det inte finns några möjligheter av olika orsaker. Jag skall kort bara nämna några orsaker: En orsak är att en behandling alltid har en behandlingsmetodik. Samma behandlingsmetodik passar inte alls alla missbrukare. Som det fungerar idag, fungerar det väldigt bra hos oss därför att vi har ett smörgåsbord av behandlingshem som vi har tillgängliga framförallt i Sverige men också i Finland. Där finns det möjligheter att göra en individuell bedömning av varje klient och se vilket behandlingshem motsvarar bäst den klientens behov. Något sådant går aldrig att uppnå om man har ett behandlingshem på Åland. En annan orsak är att den som skall genomgå behandling på behandlingshem behöver ryckas upp med rötterna och omplaceras på en annan plats så att man inte har ett lätt umgänge med sitt gamla ungdomsgäng. Det är helt nödvändigt. Sedan handlar det också om kostnaderna för ett behandlingshem det skulle bli fruktansvärt dyrt, men det kanske vi kan bortse ifrån. Det skulle inte bli billigare än det nuvarande systemet. Sist men inte minst, kan man fråga sig, var skall vi få den personal som har en tillräckligt hög kunskap och kompetens för att driva ett sådant behandlingshem. De människor som sysslar med detta vill jobba hela tiden men den, skall vi kalla det för tillgång på klienter till ett behandlingshem som finns på Åland är ganska ojämn och tidvis skulle det hända att det finns bara någon enstaka klient på behandlingshemmet. En tillräckligt ambitiös personal är inte nöjd med det. De vill jobba hela tiden med full besättning. Det här är åtminstone den bestämda uppfattningen hos alla inom missbrukarvården och som sysslar med att remittera människor till behandlingshem.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Till skillnad från ledamoten Folke Sjölund så vet inte jag, men när det gäller behandlingshem har jag två gånger besökt Tolvis i Österbotten och jag har haft närstående barn på flera behandlingshem både i Finland och Sverige inkluderande Tolvis. Det att vi skulle ha ett eget behandlingshem i den åländska skärgården skulle inte utesluta att använda oss av andra behandlingshem med andra metoder i Sverige eller Finland. Det är i princip lika nära till ett behandlingshem i Gävletrakten som det är till ett behandlingshem på Brändö eller Kyrkogårdsö från Mariehamn åtminstone. Jag hoppas att inte landskapsregeringen har den konservativa och inskränkta inställning till en sådan fråga eftersom många anhöriga har efterlyst det och många som jobba med särskilt drogmissbruk har visat önskemål åtminstone gentemot mig.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Det är också så att det är oerhört mycket svårare och mer komplicerat att ha ett behandlingshem där klienterna känner varandra på förhand. Redan det att det finns två ålänningar exempelvis samtidigt på Tolvis ställer till stora problem för behandlingen. Alltså det är så nödvändigt detta att rycka upp den med rötterna som behöver vård på behandlingshem och placera om att det kan man inte underskatta. Det är helt nödvändigt.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Det är så här säger ltl Folke Sjölund väldigt ofta och det tror jag man skall akta sig för, att alltid veta bäst när det gäller dessa frågor. Jag har upplevt situationer där ett par ungdomar från Åland, tyckte man både på Tolvis och här hos oss, att de var bra att det tillsammans skulle vara där. Resultatet blev som i många sådana här fall, inte så bra, men det var sakkunskapens önskemål i det fallet. I andra fall kunde man säkert ha haft en annan uppfattning. Men dessa ungdomar var så nära varandra att de stöttade varandra i sin egen vilja att komma bort ifrån missbruket. I det sammanhanget var det helt "okey". Det passar kanske inte så ofta, de har väldigt bestämda och förutfattade åsikter om vad som inte går. Nog tror jag det är värt att diskutera den här frågan också framöver när man diskuterar den totala paletten av vad vi behöver göra för att förbättra situationen på Åland.

TALMANNEN: Tiden är ute.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Inte är det på det sättet att jag företräder den enda allsmäktiga sanningen i det här sammanhanget men jag baserar min erfarenhet på dels fyra år i socialnämnden med intensivt arbete med dessa saker men dels också på kontakter med missbrukarvården där de säger just precis dessa saker. Jag tror på dem. Det är klart att man säkert kan hitta kanske enstaka fall det har lyckats bättre men tyvärr hittar man alltför många fall där det inte har lyckats bra. Det är i och för sig inte något ovanligt att folk har behandlingsperioder i flera omgångar. Det behöver man inte nödvändigtvis se som ett misslyckande heller utan det kan också vara så att det ingår i den långsiktiga behandlingen att man har fler behandlingsomgångar.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Jag håller helt med ltl Folke Sjölund om att ett behandlingshem på Åland inte är ändamålsenligt. Det är inte det bästa för klienterna. Klienternas behov är olika. Jag har tittat på nätet om de olika behandlingshemmen och jag tycker att det är helt imponerande. Jag var inne på Svenska behandlingshem och det var så individuellt att jag inte kunde tro att det var sant. Tack!

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! När ltl Folke Sjölund talade om ett eget behandlingshem här på Åland så begärde jag replik med anledning av att jag inte hade uppfattat vem som talade för det. Det fick jag just svar på. Jag vill också säga att jag har fått ett inspel om att man kanske borde ha ett eget behandlingshem här på Åland. Jag har tittat på det och kommit fram till ungefär samma slutsatser som ltl Folke Sjölund. Det vill säga att det är ganska kostsamt. Men många har också sagt att det är väldigt viktigt om man skall lyckas att man kommer bort från gänget och att få bryta det livsmönster man har och det talar också för behandling på annan ort. Utöver det visar det sig att vi inte kan fylla ett behandlingshem hela tiden och då ställer sig den frågan, vill vi verkligen ha missbrukare utifrån hit för att fylla vårt behandlingshem. Jag vill inte säga att jag kan det här på något sätt, men jag delar ganska långt ltl Folke Sjölunds uppfattning.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Det förefaller som om vi har gjort likartade analyser.

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! Jag har upplevt att en del har gett uttryck för en viss frustration för att den här debatten inte leder fram till något konkret. Jag själv hör till en av dem. Målet, resultatet är det viktigaste. Jag sade i mitt tidigare anförande att jag hade hoppats på redan när vi diskuterade det här initialt, att om vi skulle ha en sådan här debatt att det skulle resultera i någonting, kanske en manifestation, en resolution eller åtminstone någon form av meddelande. Jag uppfattade av ltl Camilla Gunells inlägg att hon hade samma tanke och önskade ett meddelande. Vi har som sagt inte i det här skedet en möjlighet att yrka på någonting det finns inte ens en motion i botten. Vi kan inte lämna in ett klämförslag. Men jag hoppas trots det att landskapsregeringen och specifikt landskapsregeringsledamot Katrin Sjögren tar det till sig att lagtinget skulle önska ett meddelande i det här ärendet. Jag hoppas att också ni andra grupper kan uttala ert eventuella stöd för det. Jag tycker att det skulle vara viktigt att vi åtminstone skulle åstadkomma det att vi till hösten eventuellt skulle kunna få ett meddelande. Det skulle också vara viktigt att man vet hur situationen ser ut efter sommaren och uppdatera oss angående situationen då.

En annan sak som jag också skulle önska lite synpunkter på från framförallt social- och miljöminister Katrin Sjögren, är om man ifrån den här debatten, när den parlamentariska gruppen tillsätts, att det uppdraget som den kommittén skulle få skulle utformas gemensamt, eftersom det kommer att finnas en representant åtminstone från varje lagtingsgrupp och eftersom det finns ett väldigt stort intresse och engagemang i ärendet. Detta för att man skulle komma på rätt att vi inte får någon form av kommittébetänkande som vi sedan återigen skall skjuta i sank utan att man redan från början skulle ha en gemensam linje och samordning. Detta kunde man göra t.ex. i nära samarbete med gruppledarna i lagtinget. Jag tycker att den här frågan är så pass viktigt att vi inte har råd att hålla på och ha en massa olika åsikter i den. Åtminstone så pass många gemensamma nämnare som möjligt och så kör man stenhårt fram i det arbetet att det faktiskt resulterar i också framåtsyftande åtgärder. Som jag sade tidigare, det görs mycket bra och de som gör arbetet skall ha all kredit för det.

Men det finns mycket synpunkter på hur man kunde vidareutveckla och vad som finns för dagen och vad det finns ett större behov av och vad man borde sätt mera krut på än hittills. Uppdraget kunde man sedan gemensamt skiva ned och man kunde ge mandatet, uppdraget vidare till regeringen men att man skulle få en gemensam skrivning på det som den här debatten har gett vid handen. Uppdraget skulle utformas gemensam av kommittémedlemmarna i samarbete med gruppledarna och sedan skulle det också komma ett meddelande till lagtinget så vi blir uppdaterade på hur situationen ser ut. Och att den sakkunskap och kompetensen som finns här i salen har gett frukt och att landskapsregeringen har tagit den till sig samt kommer med ett meddelande hur man kommer att arbeta vidare.

Åtminstone för min egen del skulle det kännas väldigt bra om vi skulle kunna avsluta den här debatten med att vi vet att arbetet fortsätter. Det blev inte endast en debatt, som i sig är bra, men det skulle också bli ett resultat och vi skulle kanske komma lite längre mot målet än vi är idag.

Vtm Gunnar Jansson:

Herr talman! Även om drogmissbruk inte är en åländsk uppfinning, sålunda uttryckt att om inte droger skulle ha uppfunnits någon annan stans så inte lär de heller ha blivit uppfunna på Åland, så får ändå inte debatten tystna. Liberalerna skall sörja för att, tillsammans med alla andra under de här goda konstruktiva villkoren, debatten fortsätter. Men debatten också syftande till konkreta åtgärder. Jag skall i detta korta anförande hålla mig till enbart den förebyggande delen av den typen av åtgärder.

I det globala perspektivet kan man jämföra vårt samhälle med andra samhällen. Fenomenen är de samma, problemen är de samma med andra samhällen. Fenomenen är desamma, problemen är desamma. Nyligen har jag och säkert andra läst en ganska bred studie om 1 000 barn och ungdomar i Nya Zeeland som följdes i en studie från Storbritannien, USA och Nya Zeeland om deras öde från födseln till 32 års ålder i förbindelse med användning av alkohol och droger, närmast marijuana. Utgångspunkten för studien var en lite egendomlig fråga men ändå ganska betecknande. Nämligen frågan, är det problembarn som använder droger eller är det droger som skapar problembarn? Studien besvarade frågan men den helt överskuggande slutsatsen i denna liksom i praktiskt taget alla andra studier är, den tidiga exponeringen.

Alltså den tidiga debuten har betydande och avgörande effekter för livet in i framtiden enligt den här studien då fram till 32 års ålder. Svaret är entydigt klart nej på bägge frågor. Man behöver inte vara problembarn för att få drogproblem. Det här är ett fenomen som slår så blint och oberäkneligt att alla utsätts för risk att träffas utav det och det är denna tidiga exponering som är avgörande. Nämligen de som i denna studie som började mer eller mindre regelbundet använda alkohol och eller droger före 15 års ålder kunde tydligt följas fram till 32 års ålder med alla de problem som därav följde. Om kriminalitet, om utslagning, om sjukdomar, framförallt veneriska sjukdomar, om graviditeter o.s.v. Och detta mer eller mindre oberoende av den egna bakgrunden.

Därför är det min uppfattning och det har också omvittnats under debatten är det den tidiga exponeringen som är så oerhört avgörande och därmed attityden till droganvändning. Jag vill inte här föra en diskussion om kollegan Danne Sundmans initiativ men min uppfattning är att det är attityden till droganvändning som utgör grunden för all förebyggande verksamhet. All förebyggande verksamhet och såsom vi har hört problemen löses bäst genom att man förhindrar att de uppkommer. Alltså ett samhälle i korthet där man inte använder droger. Man säger nej till droger. Jag borde kanske inte i den här stolen använda den bild som jag har använt men låt gå. Alltså lika onaturligt som det är att slå ihjäl grannen skall det vara att använda droger. Detta är en fråga om attityd.

Som jurist vet jag vad sanktioner betyder och vilka effekter sanktioner har. Attityder är oändligt mycket viktigare. Det är den tidiga debuten som är avgörande. I de förslag jag lade märke till i den inledande fasen av debatten, kollegan Anders Erikssons sju punkts program. Det som också framkom senare med alla dess förtjänster så tyckte jag att familjen hade en för undanskymd plats i det sammanhanget. Familjen och den närmaste omgivningen. Vilken oerhörd betydelse allt det har. Med andra ord. Man kan ha stora förhoppningar om att institutionalisera och t.o.m. institutionalisera bort problem. Men det finns problem som man inte kan institutionalisera bort på förhand. Där är det enbart den förebyggande verksamheten och attityden till verksamheten som avgör och där är det så att säga den minsta enheten hos oss, familjen den avgörande. Jag menar att det inte räcker med att säga att vi skall ha ett drogfritt samhälle. Det är närmast en fysisk begränsning utan det är en attityd till droger som räknas.

Jag vill avsluta, herr talman, bara med konstaterandet att även om lagtinget inte kan anta resolutioner, nej inte ännu, men det kanske kan åtgärdas nu med översyn av lagtingsordning och andra dokument för vår verksamhet. Det som vi nu diskuterar förekommer överallt i världen för det här är ett globalt problem och så skall det vara. Vi skall ta lärdom av det som sker i vår omgivning och kan vi bidra så skall vi göra det. Det finns t.ex. en organisation som jag känner väl, det vill säga ECAD, European Cities Against Drugs. Det här leder ofta in tanken på enheter mindre än landskapet och vår organisation. Det vill säga Mariehamns stad som intresserar mig särskilt och förhållningssättet i staden till det vi diskuterar men också våra övriga kommuner. De enheterna har en roll att spela i det här sammanhanget vid sidan av landskapet och framförallt familjen.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var trevligt att höra vtm Gunnar Janssons lite nya, bättre uppfattning om droger. Det var lite tveksamt under vicetalmannens tid som riksdagsledamot hur hans inställning då var till bl.a. cannabis så det gläder mig. När det gäller initiativet som jag tog att jag skall vara nykter hela 2009, och som vicetalman Jansson diskuterade, var det just för att påverka attityderna i samhället, för att skapa debatt och diskussion samt att var och en reflekterar över sin egen situation. Det tror jag faktiskt jag har lyckats med och vågar säga det själv att debatt har det blivit och det har varit upp på ledarsidor, i radioprogram o.s.v. Många har fått sig en behövlig tankeställare. Jag inbjuder fortfarande lagtingsledamöter att haka på mitt eller light varianten som ltl Mika Nordberg här förde fram att vara nykter första kvartalet och manifestera. Jag önskar höra från vicetalman Jansson om han kan tänka sig åtminstone Nordbergs variant.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Detta är ett mycket allvarligt ämne och jag inser väl att alla kolleger förhåller sig allvarligt och seriöst till det så frågan har den bärvidden att jag ogärna vill gå in i ett replikskifte om saken som jag redan sade i mitt huvudanförande. Däremot ställer jag betydande förhoppningar till den parlamentariska kommitté som nu kommer till och jag kommer nog för egen del också att ha flera möjligheter att delge min åsikt om ledamoten Sundman frågade efter.

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman! Det har varit en lång debatt och jag skall inte försöka förlänga den alltför mycket men jag har skrivit ner några punkter och några av dem tänkte jag ta upp. Inte alla som jag antecknat när jag har lyssnat på vad man har sagt i den här debatten.

Det första som jag tycker är viktigt och som ofta glöms bort och som man egentligen inte vill diskutera, är den viktigaste punkten tycker jag att knark är olagligt. Det blir en diskussion där man nästan går runt det faktum att den som börjar knarka bryter en av de lagar vi har satt upp i det här samhället att skall följas. Där kommer man in på nästa punkt som säger att får jag signalen ifrån samhället. Det är just den signalen som vi ger här att vi inte diskuterar här hur olagligt det är att knarka. Om du knarkar är det faktiskt inte värre att köra mot stoppskylten, det är värre att trimma mopeden gör du det tillräckligt många gånger skjuter vi t.o.m. upp ditt körkort. Det vet varje ungdom att det är väldigt illa att göra det. Men om du har knark i fickan så visar de senaste tio åren att det inte är så farligt från samhällets sida. En liten klapp på kinden och någon som säger att det där skall du inte göra och inte mycket mer än det händer.

Vart jag vill komma är, att vi för det första starkt måste ta avstånd från knarket och starkt driva på att den olagliga handlingen inte får förekomma och då tror jag att signalen från samhället måste vara stängare straff. Kanske ingen överraskning att jag säger det. Jag tror att det måste till kännbara straff för den som framförallt langar. Det kommer inte att rädda dem som sitter i träsket idag. Det kommer knappast att rädda dem som inom de kommande åren kommer att hamna där men på lång sikt tror jag på ett betydligt strängare system som verkligen säger att, om du bryter mot lagen kommer vi att straffa dig. Det kommer också att medföra att användandet av knark minskar. Det är helt min övertygelse. Om vi daltar som vi gör idag, alltså fortsätter det här systemet. För tjugo år sedan var det inte ett lika stort problem. Idag är det ett problem. Vad är skillnaden egentligen? Jo, det är mycket därför att det har blivit en liberaliserande syn på knark. Rockstjärnor använder det och det är inga stora problem. Man har bekanta som använder det lite nu och då och de kan sköta sitt arbete, det är inga heller stora problem. Så är den allmänna synen från ungdomarna och äldre. Men faktum är att det fortfarande är olagligt. Det är där jag tror att vi först och främst måste sätta in ett ordentligt arbete för att stärka upp det och inte acceptera det längre.

Det är också så från samhället sida nu att om du har brutit mot lagen tillräckligt länge så säger samhället att då tar vi hand om dig. Vi skickar dig på ett behandlingshem vi har en missbrukarvård som täpper till de snedsteg du har gjort och vi skickar bort dig en tid. Det är klart att vi skall ha en vård för den som vill sluta sitt missbruk men signalen är återigen från samhällets sida att det är inte så farligt om du börjar. Du åker fast några gånger, du får inte så mycket straff för det. Men när du har använt det tillräckligt länge, ja, då skickar vi dig på ett behandlingshem. Det är fortfarande inte så att du har begått en olaglig handling från början som uppmärksammas utan det är mera en vårdform, en synd om familjen, en synd om personen. Det är synd om dem som har hamnat in i det här träsket men det är fortfarande ett personligt ansvar från den här personen. Någon gång har man börjat. Någon gång har det varit roligt. Någon gång har det varit spännande. Någon gång har det varit intressant och häftigt och så har det fortsatt. Från samhällets sida har vi klappat på kinden och sagt att det här är inte bra men det finns annat som är värre som att trimma mopeden eller köra mot en stoppskylt. Detta är det första jag tycker att man borde göra någonting åt.

Bland övriga punkter som jag har skrivit ned och funderat runt är, hur många gånger man sedan skall hjälpa en missbrukare? Det är också de facto så att en missbrukare kommer aldrig att sluta med sitt missbruk om han inte själv vill det. Vi kan skicka dem på behandlingshem gång på gång och så är de där ett halvt år och så kommer de tillbaka och så hamnar de in i samma gäng som de umgicks med före de åkte iväg och många gånger återfaller man i sitt missbruk. Det är klart att vi skall hjälpa dem som vill bli fria från sitt missbruk men var går gränsen? Hur många gånger skall man få åka in och bli behandlad av skattebetalarna, så att säga, om man de facto kanske inte riktigt vill det innerst inne. Man fortsätter ju med sitt missbruk och det vet man när man tittar på alkoholister, det är ingen annan som kan ta det beslutet för en alkoholist att sluta. Det är bara alkoholisten själv. Oftast är det så att han går så långt ner i sitt missbruk att det inte finns något annat alternativ än att ta bort sig eller sluta och då är det många som slutar. Det är först när personen själv inser det som det går att hjälpa dem ur det.

Det här med vitt år och vitt kvartal och vit månad, det säger jag ingenting om. Vill man inte dricka alkohol så är det upp till var och en men jag tycker också att det blir en lite felaktig debatt runt det här allvarliga problemet. Problemet är inte om Fredrik Karlström dricker ett glas vin till sin fiskgryta som jag uppenbarligen inte borde göra, för drogmissbruket skulle minska om jag väljer bort mitt glas vin till min fiskgryta. Jag tror inte att det är så. Knark är olagligt, dricka vin är inte olagligt. Så länge vi har det så tror inte jag att ett vitt år, en vit månad eller vitt kvartal för en lagtingsledamot gör varken till eller ifrån antalet missbrukare på Åland. Om man sedan vill välja att vara utan alkohol så är det upp till var och en.

Jag har också tänkt mycket på att barn inte gör som man säger utan de gör som man gör, har man fått höra. Det anser jag inte heller att är rätt. Ett barn gör inte alltid som föräldrarna gör. Föräldrarna kör bil. Tillåter vi barnen att köra bil? Nej, det gör vi inte. Föräldrarna dricker vin. Tillåter vi barnen att dricka vin? Nej, det skall vi inte göra. De skall vara 18 år och så skall de ta ansvar för sin egen handling när de är 18 år. Före det skall det inte accepteras av föräldrarna. Det är inte bara så enkelt att säga att vi måste avstå från vin, vi skall avstå från öl och sålunda så kommer barnen att göra det framöver. Jag tror inte det är så. Däremot tycker jag att det vore en självklarhet att en förälder som har ett barn som är under 18 år, någon av de föräldrarna oavsett om man bor ihop eller om man är särbos, så måste någon av de föräldrarna alltid vara nykter och körduglig för att hämta sitt barn om de gör något felsteg någonstans.

Idag är det många gånger som föräldrarna säger att man accepterar sitt barns bortförklaringar att barnet skall sova över hos en kompis en fredagskväll. Det var så mysigt för föräldrarna hade just öppnat en flaska vin eller två och de kan inte längre fara och hämta. Då är det bara bra att den sover över hos en kompis. Det blir en undanflykt för föräldern att slippa ta sitt ansvar. Nu kan vi inte lagstifta härifrån att en förälder skall vara nykter, men jag anser att det borde vara sunt förnuft och så borde ett föräldraskap vara, att åtminstone en av dem skall vara nykter om man har ett barn under 18 år, så att de kan fara och hämta och ha kontroll på sina barn och veta var de är i alla lägen och inte ta den enkla vägen och skicka över ansvaret till samhället. Det där är några saker.

Det jag vill säga är att vi måste sluta dalta. Vi måste sätta fast dem som langar och att de får kännbara straff. Från samhället sida måste vi kanske utöka resurserna hos polisen. Utöka resurserna på gränsbevakningen. Men det finns fortfarande ett personligt ansvar hos den som knarkar. Det finns också ett ansvar hos föräldrarna. Men det finns ingen enkel patentlösning som räddar alla från droger utan det är små steg från vaggan till graven som gör det.

Det kan tyckas hårt att man skall vara för strängare straff, vilket jag är. Det kan tyckas hårt att man säger, hur många gånger skall man hjälpa en missbrukare? Jag har ställt mig frågan många gånger. Vi sätter väldigt mycket resurser på personer som kanske innerst inne inte vill sluta ännu. De har inte gått tillräckligt långt ned.

Det är inte enkelt det här, det håller jag med om men det måste också vara lagligt att dricka ett glas vin till sin fiskgryta så länge vi har de system vi har. Jag tror som sagt inte att mitt eller någon annan persons sunda användande av alkohol betyder att andra personer får problem med allvarliga drogmissbruk. Det tror jag inte, nej tvärtom.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Det var ett väldigt klart och tydligt anförande som ledamoten Karlström hade och jag är bredd att stöda alla de tankegångar som ledamoten Karlström har. Jag tycker att det är ett fel att du skall ha ett strängare straff om du inte stannar vid en stoppskylt eller om du trimmar din moped jämfört med när du langar. Jag delar helt den åsikten. Jag tror inte heller det frälser drogproblematiken på Åland om jag inte dricker ett glas vin på tre månader eller ett år eller för resten av mitt liv. Skulle det göra det, så skulle jag vara beredd att gå in som nykterist, nu och för alltid, inga problem. Men ett bra anförande, tack ledamoten Karlström!

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman! Jag kan liksom ledamoten Karlström hålla med om att om man som lagtingsledamot avstår från att dricka alkohol under ett år, att det kanske inte har så stor betydelse. Men som förälder och som mamma till ett litet barn som växer upp tror jag att det har en väldigt stor betydelse. Barn vill ha närvarande vuxna som inte är påverkade av alkohol. Även om många familjer väljer att vara väldigt sparsamma med alkoholen när de är i sällskap med barn så finns det nog inte ett endaste unge som inte känner sig bekväm med vuxna som är påverkade av alkohol. Även om man blir gladare eller övervänlig eller sentimental så blir också de föräldrarna skrämmande och jobbiga att ha omkring sig. Som lagtingsledamot kanske det inte har någon betydelse men som förälder har det betydelse.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Där är vi helt överens ltl Carina Aaltonen och jag. Det var ingenting i mitt anförande som sade att det skulle vara på något annat sätt. Jag sade däremot att det borde vara ett krav att åtminstone en förälder måste vara nykter och körbar. Givetvis är det bäst om bägge föräldrarna är det men i dagens samhälle så är det många föräldrar som inte bor ihop och sålunda så bör dessa föräldrar prata med varandra. Är du på fest den här helgen så måste jag vara hemma så att jag kan fara och hämta vårt gemensamma barn. Det måste bli en diskussion där emellan. Nu har man oftast satt föräldrarnas viktiga kalasande främst. Kanske så att den här veckan har jag inte mitt barn, sålunda kan jag göra vad jag vill och så räknar man inte med den andra föräldern o.s.v. Det är nya tider som folk lever i och då är det klart att det är nya riktlinjer som måste dras upp. Sedan är det inte lagstiftaren som skall säga att föräldrarna skall vara hemma med sitt barn och vara nykter utan det borde föräldern själv förstå. Uppenbarligen gör ledamoten Aaltonen det. Det är bra.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Jag håller delvis med ltl Fredrik Karlström när han pratar om hårdare straff, men det är ju så att allt inte är svart eller vitt. Det är inte den enda lösningen och det är det som gör den här problematiken så svår. Det krävs olika lösningar för olika problem. Om vi tar dem som mår väldigt, väldigt dåligt och börjar med narkotika tack vare de eller de som luras med på grund av olika orsaker, så tror jag att det absolut viktigaste är att de får hjälp tidigt. Där hjälper inte hårdare straff. Men sedan när det gäller s.k. tuffa knarkarna och langarna framförallt, där håller jag helt och hållet med. Där krävs det hårdare straff. Jag noterar själv en artikel i tidningen om en som kallas "chef för subutexförsäljningen" att han har varit dömd. Jag återkommer i nästa replik. Det jag vill säga är som sagt, att den enda lösningen inte är strängare straff. Det krävs mycket mera åtgärder.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Jag sade också i mitt anförande att det inte finns någon enkel patentlösning. Den enkla patentlösningen är inte bara strängare straff och så är allting klart, det är jag helt medveten om. Det måste in vård, särskilt när det har gått så pass långt som det här gått på Åland de senaste 5-10 åren, då hjälper inte ett strängare straff dem som sitter fast i träsket nu. Däremot som jag sade i mitt anförande så tror jag att ett strängare straff nu, om vi verkligen börjar visa från samhällets sida att det här är inte ett acceptabelt beteende, kanske ger resultat om 5-10 år men då skall det var stränga straff. Jag förespråkar inte dödsstraff som på många andra ställen i världen, det tror jag inte skulle fungera på Åland. Men i Singapore och Thailand och på många andra ställen i världen så står det stora skyltar när man kommer in i landet att har du knark med dig och är utlänning är det livstidsfängelse. Är du inföding är det dödsstraff. Punkt slut, det är inga diskussioner. Det gör att många tänker en gång extra. Givetvis har de problem med narkotika och knark där också men det sätter ribban vad samhället anser om användandet av knark och droger.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Det var ju tur att ltl Fredrik Karlström förespråkade dödsstraff. Det hade blivit svårare för oss andra att följa med då. Det jag ville säga först att de som mår verkligt dåligt som skär sig själva och den typen av åtgärder, för dem spelar det ingen roll hur straffen ser ut. Men den som kallades för chef för subutexförsäljningen stod det så här om i Tidningen Åland senaste onsdag: "I oktober 2007 dömdes han i tingsrätten till 1 år och 7 månader fängelse för ett liknande brott men rätten valde att inte hålla honom häktad i väntan på att domen skulle verkställas. Jag vet inte varför, så fort han var på fri fot började han igen, säger åklagaren" Jag har själv åtta års erfarenhet som nämndeman och ser den fullständiga nonchalans som många av dessa visar inför rättssystemet just på grund av att man vet att påföljderna är minimala. Där behövs det strängare straff. "Huvudpointen" med min replik var att det inte är den enda lösningen med strängare straff och jag uppfattar att ltl Fredrik Karlström delar den uppfattningen.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Ja, vi är helt överens om det. Däremot vill jag nämna när vi kommer in på olika straffskalor hur samhället ser på detta. Om man smugglar snus uppe i Österbotten är det 1 miljon euro i böter och hårt straff med fängelse från samhällets sida. Misshandlar du din fru eller knarkar du är det lite samhällstjänst om det ens är det. Det visar vad man accepterar från samhällets sida. Jag säger att vi måste ge annorlunda signaler. Vi måste förändra systemet för signalerna är fel från samhället sida. Vi måste ha strängare straff för dem som langar och för dem som tar in för försäljning och kanske titta över de andra straffsatserna för mopedkörning och körning mot stoppskylt. Jag förespråkar inte att man skall sälja snus för 1 miljon euro heller.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Ltl Fredrik Karlström frågade hur många gånger man skall hjälpa en missbrukare? Det är så att en myndig missbrukare blir inte skickad på behandlingshem mot sin vilja. Det är frivilligt och det är klart att missbrukaren är till någon mån motiverad annars skulle den inte fara dit. Om behandlingen inte fullföljs är inte bra men ofta är det så att man behöver flera behandlingshemsbesök för att lyckas. Statistiken visar det när man talar med missbrukarvården här på Åland.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Det är ett problem. Givetvis är det så att en 18 årig myndig person måste medge att man vill åka på behandlingshem men många gånger kanske den personen övertalas att nu borde du åka iväg på behandlingshem och så tar man gärna emot den hjälpen man får. Det är naturligtvis rätt och det skall den personen göra, men vart jag ville komma är att förändringen i den här personens beteende kommer inte förrän den här personen verkligen vill göra det själv. Från samhället sida kan vi skicka dem på behandling många gånger men de facto återstår problemet att när man kommer tillbaka till sin umgängeskrets på Åland hamnar man in i samma cirkus igen. Frågan är vad man borde göra då? Man kanske borde se till att personen inte får komma tillbaka till Åland på ett tag eller att personen skriver på ett sådant avtal när den skickas iväg att den skall bryta sin umgängeskrets de kommande två åren efter behandlingshemmet. Att vi verkligen får någon effekt på den hjälp vi från samhället vill ge.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Det var intressanta åsikter. Det där med att personen inte skulle få komma tillbaka till Åland det är svårt att skriva sådana papper som håller, i alla fall juridiskt. Att sluta med missbruket är en mognadsprocess och det är inte bortkastat att personen far flera gånger. Men det är ytterst viktigt att personen själv är motiverad. Jag har skickat några till behandlingshem när jag jobbade i Helsingfors och det är inte lätt att få en person motiverad det kan jag säga.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Återigen glömmer vi bort det första jag sade i mitt anförande. Att knarka är olagligt. Det är en handling som jag absolut inte kan acceptera men från samhällets sida accepterar vi det och så hjälper vi gång på gång och så vill vi gå vidare. Vi vill ju bara väl. Alla vill givetvis bara väl. Ingen önskar att någon skall hamna in i det här träsket och det på det viset men de facto fanns det ett personligt ansvar från den personen någon gång när man började och som jag sade, knarka är olagligt. Därav måste vi från samhället sida leva upp till att båda hjälpa men också hitta de alternativen för att förebygga att flera hamnar in i det.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! I praktiskt taget hela världen är straffmyndighetsåldern 15 år. Jag tillhör dem som brukar varna för en övertro på straffrättsliga sanktioner. All forskning visar att effekterna av sanktioner är mycket begränsade. Till exempel dödsstraff som fenomen har en mycket begränsad avskräckande effekt. Dessa två iakttagelser tillsammans förstärks av den undersökning jag själv hänvisar till i mitt anförande. Det vill säga att det oftast är det som sker före 15 års ålder som avgör hur personen mår vid 32 års ålder. Därför vill jag avråda från en övertro på straffrättslig sanktion. Framförallt när de överhuvudtaget inte kan riktas till dem som är mest utsatta, de som är under 15 år.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman! Det har varit många intressanta inlägg och det är på ett sätt fascinerande hur starkt engagerande detta med droger och beroendeskap är. Många, för att inte säga alla människor har många åsikter och förklaringar till hur problematiken uppkommer och man vet också vad som borde göras. Samtidigt uppfattar väl alla på något vis att det är att kämpa mot övermäktiga krafter och att det är begränsat vad vi kan göra. Men allt det vi kan göra skall vi göra.

För mig är alltid den grundläggande frågan, vad är detta för ett slags problem? Att vara beroende av alkohol att vara beroende av narkotiska preparat, är det en sjukdom? Är det en beteendestörning? Är det en karaktärssvaghet? Vad är det egentligen att vara beroende av alkohol eller knark? Det finns ingen entydig definition men jag tror att man skall utgå ifrån det som ltl Mika Nordberg här inledningsvis talade om, den fria individen. Jag skulle hellre säga, människans fria vilja. Vi gör ständigt val i våra liv. Vi väljer också, kanske inte helt frivilligt men sist och slutligen avgör vi själva när vi dricker alkohol eller när vi prövar på narkotika. Hur fri den där viljan är, det diskuteras mycket här. Det talas om gäng och uppfostran och t.o.m. hjärnans fysiologiska och kemiska processer. Den fria viljan är kanske ändå inte total utan den påverkas av många faktorer.

Men i alla fall är det så med alkoholen att det är fullkomligt accepterat beteende, t.o.m. ett uppskattat beteende. Ett beteende som vi alla själva omhuldar. Det flesta av oss dricker alkohol säkert en gång i veckan, kanske t.o.m. flera. Inte så att vi nödvändigtvis berusar oss men det är ganska vanligt förekommande i de allra flesta åländska hem. Det uppfattas inte som om man har tappat sin fria vilja när man tar sitt vittvinsglas, kanske oftast inte bara ett utan åtminstone två glas till fisksoppan eller rödvinet till innerfilén eller snapsen till sillen. Det finns oändliga alkoholriter som vi omhuldar med största kärlek. Alkoholen är ett kärt ämne i vår kultur och de flesta av oss njuter ganska mycket av det.

Men när det blir ett beroende och det kan vi inte heller vetenskapligt avgöra. När har någon blivit beroende av alkohol? Det avgörs ofta väldigt olika egentligen och vanligtvis sist av den som själv upplever det här beroendet som ett problem. Men när det en gång har blivit ett problem både för individen och samhället, vem är det då som har ansvaret för att reda upp det här? Är det ÅHS? Så är det om man får gallsten eller diabetes eller så vidare. Det är fullkomligt legitimt och man förväntar sig att då skall vården och läkarna sköta om en när man kommer. När man kommer till akuten i fyllan och villan på fredagkväll eller någonting sådant så plåstras man om och får ligga där en stund och lugna ner sig och sedan far man hem igen. Det förekommer ingen medicinsk bedömning av det här beteendet. Det beror på det att för att man är berusad är man inte sjuk. Det är ett socialmedicinskt tillstånd som man befinner sig i. Numera som vi diskuterade senast är det också helt legitimt att vara berusad, offentligen, hemma och nästan överallt får man vara berusad. Men när det blir ett beroende som av något skäl av individen själv ytterst upplevs som besvärande ett hinder för den fria viljan, skall man då till sjukhuset? Skall man komma in där och be att få tid hos läkarna för nu har jag tappat min fria vilja. Jag klarar inte av att reglera det här mera. Nej, det går inte. Man skall inte medikalisera beroendet. Då tar man ifrån individen det personliga ansvaret för sin egen framtid och hälsa. Därför är det så viktigt att A-kliniken inte överförs till ÅHS. Det är min utgångspunkt i den här diskussionen.

Dessa fantastiska vårdkedjorna som vi hör talas om är vackra teoretiska modeller också inom äldreomsorgen och alla andra former men det är mycket teori. I praktiken förutsätter det att den som är sjuk, själv eller har anhöriga som ser till att man får sina behov tillgodosedda.

Med knarket är det som ltl Fredrik Karlström var inne på, att det är ett kriminellt beteende. Det finns många olika uppfattningar om det skall vara kriminaliserat eller skall det inte? Hos oss i Norden och speciellt i Sverige har man en bestämd uppfattning att det skall vara kriminellt och att det i sig syftar till att motverka användningen. Nu förefaller inte heller det riktigt fungera, men det ger samhället, om man har den utgångspunkten, en lättare position att veta hur man skall jobba med de här frågorna. Visst skall vi fortsättningsvis kriminalisera det men beroendet, beroendeskapandet det är ändå ganska oberoende av om det är kriminellt eller inte. Det har samma problematik som med alkoholen.

Den här debatten resulterar i bästa fall till att vi får den här parlamentariska kommittén som regeringspartierna har beslutat redan över ett år sedan att skall tillsättas. Den 10 december fick vi veta att den skall tillsättas inom kort. Nu har det gått en månad. Jag vet inte vad regeringen menar med inom kort, men jag tycker att den borde ha tillsatts om det skall ske inom kort. Nu blir det kanske inte inom kort utan vi hoppas att det blir snart. Jag skulle vilja understöda vicetalman Gun-Mari Lindholms förslag att kommittén skall formulera sitt uppdrag och att man där i den parlamentariska kommittén skall fundera på uppdraget.

Till slut herr talman i ett av de senaste inläggen talades det om ett behandlingshem på Åland. Jag har tidigare haft den uppfattningen som flera liberaler här har gett uttryck för, men jag är inte så säker mera. Tanken på att den som är missbrukare skall lyftas bort från sin omgivning, föras någon annanstans där det icke är möjligt att missbruka, på något sätt renas och få en annan vilja, ett annat ansvar en annan syn på sin tillvaro, motivation eller vad vi skall kalla det och komma tillbaka och sedan fortsätta nytt liv. Den är i vissa fall realistisk men det behöver inte vara så. Man kan resonera precis tvärtom. För att en människa som är i ett beroende skall bli fri från det måste det ske just i den miljö där beroendet skapas. Alla är vi ändå individer som hör till en primärkrets, de anhöriga. Det är alltid de som är det viktigaste stödet för varje individ. Det ena behöver inte utesluta det andra men jag tycker att man skall vara öppen för en diskussion om att någon form av behandling också kunde ges på Åland.

Allra sist tycker jag att den här frågan med anhörigas engagemang på något sätt med landskapets stöd skulle involveras i ett projekt. Kanske ett möjligt uppdrag är att engagera anhöriga i samband med att man skall återintegrera personer som ha varit i fängelse eller på institutioner för behandling och alltså skapa arbete och bostad och sådant som krävs för att man skall kunna fungera i samhället.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Jag uppehåller mig bara vid det som kollegan Sundback nämnde på slutet i ett övrigt välformulerat anförande. Beträffande erfarenheter av behandlingshem på Åland har vi två inte likartade men närstående erfarenheter. Det ena från 1950-talet med arbetskoloni vid flygfältet och den andra på 1970-80-talet med motsvarande fångkolonier i Kastelholm. Avsikten med dem var under de våldsamma rattfylleriperioderna som vi hade framförallt efter kriget på 1950-talet men också senare att i en lindrigare form än frihetsberövande rehabilitera rattfyllerister. Det visade sig då såväl på 1950-talet vid flygfältet som på 1980-talet vid Kastelholm att egna rattfyllerister ogärna ville avtjäna sitt straff i de egna kolonierna. Detta är bara ett exempel på erfarenheter vi har. Detta utesluter naturligtvis inte nyare rön och en ny diskussion.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag är osäker om jag fullt ut uppfattade analogin i det här tänkandet. Den öppna vården har visat sig vara det ena fungerande långsiktigt vad gäller personer med missbruk. Att bygga upp ett annat liv, skapa ett annat livsinnehåll tar väldigt länge. Jag kan förstå, som jag sade att man har ett lite "asylum-tänkande" som man hade i början av 1900-talet att den som bär på problemet skall tas bort och placeras någon annanstans. Jag tror att de där modellerna inte egentligen fungerar utan människan är en relationell varelse. Hon är det hon är i belysning av sina relationer. Därför tror jag också att tillfrisknandet finns i den relationella miljön.  

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Jag kan förtydliga att arbetskolonierna var öppna anstalter där just så att säga straffet nedtonades och rehabiliteringen framhävdes. Det var kanske inte i motsvarande skala fallet i fångkolonin i Kastelholm, men det berodde på att i fångkolonin i Kastelholm så sonade huvudsakligen andra rattfyllerister. Den parallell vi har och den som vi kunde lära av är just arbetskolonin på flygfältet under 1950-talet. Den var öppen.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det är som sagt var möjligt att det finns paralleller. Helst skulle jag nog vilja se några andra modeller än fångkolonin i Kastelholm eller något arbetsläger för rattfyllerister vi flygfältet.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman! Jag vill tacka lagtinget för en engagerad och konstruktiv debatt. Det finns många synpunkter och infallsvinklar och konkreta idéer och tips och det tar landskapsregeringen till sig. Många kloka ord har sagts och jag tycker att mitt i prick var ltl Carina Aaltonens reflexion över att när kvinnor tar sina vita månader och förhåller sig avhållsamt till alkohol så är inte det så dramatiskt. Jag konstaterade själv att jag under mitt vuxna liv har varit alkoholfri under ungefär 6 år. Det var en ögonöppnare.

Jag vill också säga att jag delar synpunkter med de lagtingsledmöter som har framfört senast efter lunch, ltl Camilla Gunell och ltl Fredrik Karlström, att de understryker att det inte finns någon patentlösning på det här stora och komplexa problemet som faktiskt missbruk är.

Jag tänker tillåta mig att vara lite personlig och min egen politiska profil i den här frågan har alltid varit och kommer alltid att vara ganska låg eftersom den är så stor och besvärlig den här frågan. Det finns inga patentlösningar. För den skull inte sagt att man kan jobba mycket aktivt med de här frågorna och man kan jobba på bred front. Jag känner mig ödmjuk inför de här frågorna och faktiskt när man insikt om vilket stort och enormt problem det är med missbrukarfrågor i vårt samhälle. Före jag blev politiker var jag sjuksköterska inom akut- och intensivvården och har jobbat med det på Åland, Finland, Norge och Sverige. Jag har åkt ambulans och helikopter med patienter som i berusat tillstånd har kört till skogs med bil och jag har otaliga nätter talat med missbrukare som har ångest och känner sig ensamma. Tagit hand om minderåriga barn på akuten när föräldrarna har varit redlösa. Jag har gjort mackor och kokat kaffe åt Ålands mest grava alkoholister och jag har behandlat otaliga benbrott, sårskador, skallskador förorsakade av fylla. En grov uppskattning och min egen uppskattning är att ungefär 80 procent nattetid till akuten är berusade människor. Jag har hävt abstinenskramper, jag har skött respiratorpatienter och jag har behandlat störtblödande magstrupsåderbråck förorsakade av alkoholism och återupplivat personer som tagit överdoser. Man blir lite matt när man tänker på det här stora och komplexa problemet.

Jag har också sett människor som har befunnit sig på botten som har rest sig och som mår hyfsat bra idag. Som är yrkesverksamma och har bildat familj. Så med det vill jag bara säga att vi skall fortsätta att försöka dra åt samma håll och målmedvetet jobba vidare. Den parlamentariska kommittén skall tillsättas och vi kommer att utforma uppdraget tillsammans med gruppledarna och de respektive lagtingsgrupperna.

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman! Jag får tacka social- och miljöminister Katrin Sjögren för sammanfattning av debatten och de positiva slutsatser hon har kommit till. Vad gäller frågan om ett behandlingshem här på Åland, är det så att ministern konsekvent utesluter att vi kan titta närmare på möjligheterna att skapa ett eget hem utgående från de tongångar ltl Barbro Sundback just anförde. Det finns ju skäl att förutsättningslöst titta på alla möjligheter eftersom vi vet att individer är olika. För en del kan det passa att vara borta från Åland en längre tid men för andra kan det vara hårt att helt avskiljas från familj och den närmaste omgivningen. Så varför skulle vi inte titta positivt på frågan om ett eget behandlingshem.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag utesluter ingenting och det är en konkret fråga som den här parlamentariska kommittén kan titta på och ta fram de utredningar som har gjorts i den här frågan. Min uppfattning är att de synpunkter som har framkommit är att man tycker att det är ett gynnsamt läge, att man faktiskt kan skräddarsy behandlingar. Behoven är så olika och det är ett brett spann när det gäller åldern på missbrukarna. Man har också framhållit det från missbrukarvårdens sida att det har varit en stor fördel att kunna skräddarsy behandlingshem åt dem som har tagit beslutet att pröva på behandlingshem. Jag vill inte utesluta någonting utan vi kan gräva fram det material som finns så att alla får bilda sig en egen uppfattning.

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman! Tack för det beskedet! Det låter positivt. Jag har stora förhoppningar om att den här kommittén som ministern nu aviserar blir tillsatt och skall få förutsättningslöst mandat att titta på den här frågan ur rätt perspektiv och säga vad som är bäst och framförallt sätta individens bästa i centrum. Vi måste komma ihåg att det är dyra behandlingar som vi satsar stora belopp på från samhället sida så eftervården är en otroligt viktig bit. Vi skickar iväg folk från Åland, men sedan måste vi också ta hand om dem när de kommer hem till Åland. Då kunde de ha varit bättre att vi har haft ett eget hem som passat vissa individer och kunnat ha dem med i skolan, med i arbetslivet, med i föräldra- och vänskapsmiljöer. Då tänker jag på den positiva delen av vännerna, alla är inte missbrukare som ingår i vänskapskretsen. Vi borde ta tillvara de positiva dragen av ett sådant eget hem.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Just eftervården skall vara ett fokusområde för år 2009 när det gäller missbrukarvården. Där finns det brister och det finns saker som man kan förbättra. Detta är ett arbete som kommittén kan följa och få rapporter. Jag tycker också det som ltl Barbro Sundback tog upp att anhöriga borde bli en viktig del i hur man bäst får eftervården att fungera.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag vill tacka social- och miljöminister Katrin Sjögren. Jag är inte förvånad att hon tar den här diskussionen till sig. Hon har också i andra sammanhang visat på positiv anda när också oppositionen har kommit med kritik som inte alltid behöver vara negativ. Den bör åtminstone inte uppfattas så. Jag tycker för min egen del att det känns bra att gå hem idag och har fått det här beskedet från ledamot Sjögren att man kommer att formulera uppdraget med hjälp av alla lagtingsgruppers hjälp i det här viktiga arbetet. En annan sak som jag också skulle önska att jag skulle få höra någonting om är angående meddelande jag önskade att landskapsregeringen skall formulera och komma med till lagtinget så att vi återigen har en möjlighet att följa upp detta angelägna ärende.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! När det gäller meddelandet får vi sätta igång och jobba i den här kommittén och se hur vi bäst når ut. Har alla lagtingsgrupper en plats i den parlamentariska kommittén så kan alla förmedla ut och diskutera ärendet i lagtingsgrupperna. Det där en diskussion som vi också kant a när vi sätter igång arbetet. Jag utesluter ingenting där heller.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag tycker att det viktigt att man tar tillvara det engagemang som man har visat i den här debatten i salen idag. Jag tror också att den kommer att finnas fortsättningsvis även om det nu idag känns att vi har kommit en bit på väg, kommer vi ändå att få ta del av insändare på insändarspalterna. Vi kommer att få ta del av anhörigas berättelser och förtvivlan så därför tycker jag att det är bra att man återigen för upp detta på agendan och vi får ha en större debatt som också sätter sina spår ute i samhället.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag tror också att det är vikigt. Det är lätt att också uppfatta att det inte görs någonting i de här frågorna. Det är ett av de stora problemen, att när det är tyst tror man att ingenting görs i de här frågorna. Där tror jag att vi gemensamt politiskt kan svara när alla är insatta i frågorna och man vet vad som händer och är nästa steg, då kan man förmedla ut det till oroliga anhöriga. Att gruppledarna och lagtingsgrupperna får vara med och utforma uppdraget är på initiativ av vicetalman Lindholm och talman Roger Nordlund och det omfattar jag tillfullo. Alla äger den här frågan.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Diskussionen och därmed hela debatten är avslutad.

 

Nästa plenum hålls på måndag den 12 januari 2009 kl. 13.00.

 

Plenum är avslutat.

 

(Plenum avslutades kl. 14.48.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Originalfil