Plenum den 9 maj 2003 kl 9.30

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 9 maj 2003 kl. 09.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sjöstrand).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 4a/2002-2003 angående förslag till första tilläggsbudget för år 2003. (FR 20/2002-2003 och FM 80/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets nästa plenum. Godkänt.

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukare. (FR 26/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Det är lite tråkigt att vi inte får en presentation om framställningen av ansvarig ledamot. Jag anser inte att det är något fel och finansutskottet har godkänt 24 dagars semester, alltså en utökning på grund av kostnaderna inom jordbruket har stigit. Men det finns en sak som jag är lite fundersam över och det är att man dessutom utökar semestern för dem som bedriver jordbruk ensamma. Det är knappt ett år sedan vi utökade deras rätt till semester med sju dagar och nu skall de ytterligare få en dag till samt kunna skjuta över hela sin outtagna semester om det händer någonting att man blir sjuk eller någonting annat som gör att man inte kan ta ut semestern när det är ledigt. Det skulle ha varit bra att få en närmare redogörelse, för vad jag kan förstå är rätten till semester ett komplement för att kostnaderna inom jordbruket har stigit, men de kan inte ha stigit så mycket att om man är ensam jordbrukare skulle man på ett år ha fått så mycket högre kostnader som åtta dagar medan de som är två jordbrukare får bara en dag till. Det är någonting här som man behöver titta lite närmare på.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Fru talman!

När det gäller ändringen av landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukare är det riktigt att en dag till har lagts på semestern, dvs. så att semestern för en blir 24 dagar och därmed blir det ytterligare en dag om det är fråga om lantbruk med minst tio husdjursenheter så att man skulle ha rätt till 31 dagar och sedan är den tredje ändringen att man skall kunna spara semester till följande år, om man inte kan ta ut semestern under innevarande år. Den här matematiken följer helt enkelt tidigare system och förslaget läggs för att det skall stämma överens med de möjligheter man också har på rikshåll.

 

Ltl  A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Till den del det följer bestämmelserna på rikshåll förstår jag hela saken. I motiveringen står dock: ”Den extra semesterdagen var en kompensation för att kostnaderna i jordbruket ökat väsentligt under det senaste året”, alltså har kostnaderna ökat så att det för jordbrukare som är två på samma gård är värt bara en dag, medan det för jordbrukare med tio djurenheter och som jobbar ensamma med åtta dagar på ett år! Det verkar vara en orimlig kostnadsfördelning. Vad är motivet till att det skall vara så automatiskt att man skall öka semesterdagarna för de jordbrukare som jobbar ensamma och som redan för drygt ett år sedan fick sju dagar till i semester här i Ålands lagting. På drygt ett år skulle kostnaderna för de här jordbrukarna ha stigit med åtta semesterdagar. Det verkar orimligt!

 

 TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen föreslår att en jordbrukare som har rätt till högst 31 dagar semester skall kunna skjuta upp alla de dagarna ett helt år om man inte kan ta ut dem samma år som man har rätt till dem. Det tycker jag att utskottet skall titta noga på och jämföra med andra grupper i samhället, övriga landskapsanställda - för vi får väl säga att det här är också nu en fråga om landskapsanställda – hur de kan ta ut sin semester påföljande år. Det här betyder att en jordbrukare som är berättigad till det här sammanlagt kan ta ut semester, vad jag förstår, obegränsat 62 dagar i sträck och få samhället att sköta verksamheten under tiden. Om majoriteten är av den åsikten skall vi väl ha det på det sättet, men jag undrar om man riktigt har tänkt igenom detta och om man framför allt har jämfört med andra yrkesgrupper i samhället och löntagarnas möjligheter att ta ut outtagen semester följande år. Sedan vet man inte om det här ytterligare kan skjutas upp nästa år, om man har 62 dagar outtagna och inte kan ta ut dem då heller, kan man ytterligare skjuta upp det? Det står inte om några begränsningar; till slut blir det väl så här att de under de sista åren av sitt verksamma liv behöver de överhuvudtaget inte gå till ladugården utan det sköter samhället om, för så otydligt är det nu skrivet.

Det påminner lite om jordförvärvslagens tre hektar, om man kan ta ut det i olika repriser eller hur man skall ha det.

 

Det skulle vara väsentligt att näringsutskottet i detalj klargör villkoren för det är vår uppgift att se till att alla grupper som avlönas av landskapet har någorlunda lika sociala förmåner och också andra.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är bara det i den här frågan att den som är djurhållare kan inte på något sätt i världen jämföras med andra tjänsteman. Det kan vara så när man skall ta ut sin semester att djur är sjuka eller att det är några speciella problem och då får man helt enkelt lov att skjuta upp semestern. Då kan det inträffa att man överhuvudtaget inte kan få någon semester just det året. Jag antar att det är ett relevant problem att diskutera i näringsutskottet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är möjligt att det är förklaringen, men jag tycker nog att det finns andra yrkesgrupper som befinner sig i liknande situation; alla som jobbar inom vården t.ex. Om det inte finns personal tillräckligt tvingas de redan i dag att jobba utöver sin bestämda arbetstid. När det gäller frågan om att den som har rätt till semester är sjuk eller inte är det ingenting som är specifikt för den här yrkesgruppen. Det är möjligt att det finns speciella villkor i det här fallet och det är det att samhället betalar avbytarverksamheten för att jordbrukarna skall kunna ta ut sin semester. Så är det inte för några andra privata företagare i vårt samhälle. Visst är det speciellt på många sätt och vis och vi har gått med på det här som en följd av de avtalsresultat som producentorganisationerna har fört med bl.a. statsmakten, men sedan har lagtingets majoritet infört speciella förmåner för vissa djurhållare i landskapet och nu är det kanske dags att se över om det här mera är rimligt och på vilka villkor rättigheten faktiskt skall beviljas. Det är något oklart i framställningen, så näringsutskottet har en viktig uppgift här att klargöra vad som skall gälla.

 

 

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är klart att utskottet skall titta också på den frågan, men nog ligger det i hela samhällets intresse att vi kan ha några personer kvar på Åland som orkar sträva på och hålla djur. Vi kan inte här gå igenom alla speciella situationer som den som håller som djur kan råka ut för. Det går inte att jämföra med andra företagare och det går inte att jämföra med några andra tjänstemän eller jobbare.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jämförelsen har producentorganisationerna själva gjort. Det är därför de ställt krav på semester. Det har samhället accepterat att de skall ha och därför finns samhällsfinansieringen och semesterverksamheten. Men oberoende av det tycker jag nog att det finns skäl att jämföra denna förmån med andra gruppers. Hur skall man annars komma till vad som är rimligt och rättvist? Alla som jobbar inom landskapsförvaltningen har på ett eller annat sätt speciella arbetsvillkor och speciella arbetsuppgifter; t.ex. lärarna har en förhållandevis lång semesterperiod, men de har samtidigt ett väldigt tungt arbete eftersom de under skolåret får jobba både helger och kvällar, så det är viktigt att granska att detta upplevs som rättvist. Förra gången vi hade framställningen här i salen var det minsann cirkus, det var inte alla som hade allt klart för sig.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussion är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Stora utskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR 20/2001-2002 och HM 5/2000-2001).

 

I tredje behandlingen har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för antagande. Slutligen föreläggs den i betänkandet ingående hemställningsmotionen samt motiveringarna för godkännande i enda  behandling.

 

Talmannen erinrar om att enligt 19 § i det första lagförslaget, sådant det godkänts vid ärendets andra behandling, får lagen inte ändras eller upphävas, inte heller får avvikelse från den göras på annat sätt än 55 § lagtingsordningen föreskriver, dvs. beslutet skall omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. 55 § lagtingsordningen föreskriver vidare att landskapslag, där sådan bestämmelse införs, skall stiftas i sagda ordning. För antagande av lagförslaget krävs s ålunda att det omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

 

Diskussion.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Jag aviserar en kläm av följande lydelse: 

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att landskapsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett lagförslag beträffande landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna avseende mellanskillnaden i säkerhetsvärde för mark i skärgården respektive på fasta Åland.”

 

Detta är ett klämförslag som jag hoppas att lagtinget kan omfatta.

 

Därtill vill jag meddela att jag anser att jag inte kan godkänna lagförslaget i dess nuvarande form och kommer därför att föreslå ett förkastande eftersom lagtinget inte omfattar ledamöterna Roger Janssons och Olof Salméns reservation i lagutskottet samt ltl Sundmans reservation i stora utskottet.

 

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag kommer att understöda den kläm som ltl Häggblom har aviserat och som har utdelats på ledamöternas bord. I grunden är jag för marknadsekonomi och för att marken skall ha det värde som betalas av dem som köper den. Men eftersom vi har vissa skyddsmekanismer för självstyrelsen är det så på Åland att marknaden är begränsad. Det är alltid så i en marknadsekonomi att vi politiker har en roll eftersom vi sätter spelreglerna, vi sätter upp lagstiftning osv., så vi har en ganska stor aktör när det gäller spelreglerna.

 

När det gäller den åländska marken och särskilt när det gäller mark i skärgården är den egentligen ovärderlig; den är fantastiskt fin. Vi har 6.500 öar och skär som är bland de vackraste i världen, sägs det, det är en unik skärgård. Då tycker man att dessa borde vara dyra att köpa, men eftersom marknaden är begränsad är de oförskämt billiga; marken i skärgården är nästan gratis. Det gör att om en skärgårdsbo som har lite mark vill ha den som säkerhet kan inte banken värdera den så högt eftersom man inte, om man måste använda säkerheten, får så mycket pengar för den. Det är t.o.m. så att det skiljer avsevärt mellan fasta Åland och skärgården och särskilt mellan tätområden som områdena i Mariehamn och kring Mariehamn samt i ytterskärgården är det väldigt stor skillnad. Då borde vi som aktör på marknaden, som sätter spelreglerna för marknadsekonomin, försöka kompensera det här eftersom vi har jordförvärvsskyddet. Det skulle vara ett sätt att göra åtminstone så att skärgårdsmarken får samma säkerhetsvärde som marken på fasta Åland. Jag tycker att förslaget är genialiskt på det viset att det skulle göra att man skulle kunna få samma säkerhetsvärde på marken i skärgården och då kunde man för bosättning eller företagande få större säkerheter med markområden i skärgården. Skulle detta sedan innebära att marken i skärgården är mera blir landskapgarantin av mindre betydelse; den arbetar bort sig själv i så fall och då håller man det höga värdet tack vare att systemet finns kvar. Det här är någonting som efterlystes redan för snart 30 år sedan när lagen togs, så jag tycker att det här är ett mycket bra förslag och jag hoppas att de övriga lagtingsledamöterna kan stöda det, för vi har ofta diskuterat konkreta åtgärder för regionalpolitiken i skärgården och det här väl en fundamental sak egentligen för både bosättning och företagande i skärgården.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Att detta ärende kommer upp nu förstår jag i och för sig inte därför att jag tycker inte att det hör ihop med jordförvärvslagen, men det som jag finner märkligt och konstigt är att man inte aviserar hur mycket pengar det kommer att kosta samhället och hur man tänker finansiera, av vilken sektor inom samhället man tänker ta pengarna. Med landskapets nuvarande ekonomi och Obunden Samlings vilja att sanera den tycker jag att det framför allt är märkligt. Det här kommer antagligen att kosta ganska många miljarder.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Det kostar förhoppningsvis ingenting om inte garantierna måste användas, om det inte går på tok för skärgårdsborna som använder det antingen som säkerhet för ett lån för företag eller bosättning, men sedan finns det modeller; bankerna har modeller för hur man räknar kreditförluster. Det är alltid en viss procent som går på tok och inte kostar det miljarder! Det är inte meningen att man skall betala ersättning åt markägarna. Det har också funnits ett sådant förslag att man skulle betala bort s.a.s. ungefär som intrångsersättning, men det handlar inte om det, utan det handlar om att man fyller på med landskapsgaranti och förhoppningsvis skall garantin aldrig användas. I de allra flesta fall kan skärgårdsborna betala sina lån som de har tagit för företagarna eller boendet. Tycker man att det skulle kosta mycket är det ett bevis på att man anser marken värdefull. Detta handlar om en garanti som inte behöver kosta någonting annat än lite administration och jag tycker att i framställningen kan man ta reda på, man kan ta bankens modeller för vilka kreditförluster man kan få; det har man gjort i andra fall när man ger landskapsgaranti. Man ger också landskapsgaranti för bostadslån i dag i skärgården och det här skulle vara en utökning av det systemet för att jämställa skärgårdsmarken med marken på fasta Åland.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Likafullt måste garantin budgeteras och eftersom jag hörde ltl Sundman konstatera att marken är ovärderlig kommer man tydligen med garantisystemet också att med bankernas hjälp kunna få ut ganska höga värden för långivning från bankerna. Det blir ganska intressant att se hur man den dagen löser det när en sådan här garanti faller ut, för det kommer som sagt att bli ovärderliga summor som skall ut.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

En stilla önskan: läs klämmen som jag pratar om! Där står det att man skall jämställa markvärdet i skärgården med markvärdet på fasta Åland. Det kommer aldrig att bli ovärderligt högt. (Från salen, ltl J-E Mattsson: du sade att den var ”ovärderlig”) Ja, jag tycker att marken är ovärderlig. Egentligen kan man inte köpa mark, för den har vi bara till låns, men vi har ett system att man äger den och betalar mellan varandra. Klämmen bygger på att man skall jämställa säkerhetsvärdet, marken i skärgården och marken på fasta Åland. Man måste läsa lagtingets handlingar innan man ger sig in i debatten!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Sundman sade att detta var ett genialiskt initiativ, och det kan man väl säga att det är också, men något lite för sent kanske eftersom en beredning redan pågår i skärgårdsnämnden – det mötet torde börja precis nu klockan tio. Det här är nästan ett steg att backa tillbaka i beredningen genom att anta klämmen. I och för sig är det vällovligt och en god tanke, men det är väldigt komplext och fordrar mycket beredning och nu har skärgårdsborna själva en möjlighet att se på den här frågan och utforma den såsom man kunde vilja ha det i skärgårdsnämnden, så jag tycker att vi skall ge skärgårdsnämnden den möjligheten.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Tvärtom ser jag det inte som ett steg tillbaka utan om lagtinget i samband med antagandet av lagstiftningen kan ta en kläm är detta ett ytterst kraftfullt yttrande från Ålands lagstiftande församling, Ålands parlament, att man skall genomföra detta. I så fall att man tycker att det är en bra idé borde man absolut stöda klämmen, för vi lärde väl oss av fadäsen häromdagen med tilläggsbudgeten hur förfarandet inte borde vara här i Ålands lagting. Men det är klart att när förslaget kommer från den här sidan så duger det inte! Men det duger att hålla på och mala det i någon nämnd så att det aldrig kommer fram till den här församlingen, så jag tycker att vi borde hjälpa till i så fall; om man håller på i skärgårdsnämnden med detaljerna kan vi ge en viljeyttring från Ålands lagting.

 

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är klart att det är en styrka om lagtinget uttalar en vilja, men nu kommer klämmen i samband med jordförvärvslagen och då har vi diskuterat den problematiken, inte egentligen överhuvudtaget den här problematiken. Att nu ta ställning till det här och kanske binda landskapsstyrelsen för någonting som kan bli en fel riktning tycker jag är fel i det här sammanhanget. Diskussionen måste föras i ett annat sammanhang när initiativet gäller just den här frågan så att vi får penetrera alla frågeställningar ordentligt.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Man har diskuterat detta i snart 30 år, så länge vår jordförvärvslag har funnits och problematiken kommer sig av just de här bestämmelserna. Det är medaljens baksida. Vi har ett jordskydd, men medaljens baksida är att marken får mycket mindre värde eftersom marknaden är mindre. Det är bara ålänningar med hembygdsrätt som kan köpa den, ja, förutom bröstarvingar som enligt lagförslaget kan äga mark. Det är synnerligen relevant att ta klämmen i samband med lagstiftningen och det ger också ärendet en större dignitet än när det kommer från skärgårdsnämnden. Det är en brist som har uppkommit med anledning av lagen som vi i dag skall ta i tredje behandling och därför tycker jag att vi skall ta klämmen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Jag vill påminna om betänkandet som ligger till grund om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd, att diskussionen anknyts till det ärendet.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag har den uppfattningen att hela hembygdsrättsinstrumentets ekonomiska effekter på markvärdena är indirekt anslutna till diskussionen om jordförvärvslagen. Jag vill bara kort säga min uppfattning, och jag tror att jag har partiet bakom mig när det gäller förslaget om landskapsgarantier, att det är nog ingenting som vi socialdemokrater kommer att så där utan närmare diskussioner gå med på. Det känns nog verkligen som en form av yttersta socialisering: när samhället skall gripa in och reglera markvärdena för enskilda privata markägare! Det är på något vis sjukt det här lagtinget, att de borgerliga partierna och de som är mest högerut och nationalistiska, de har en dragning till den yttersta formen av socialisering som bara förekommer i kommuniststater och detta ger mig nu ett tillfälle att för alla på Åland som inte kan skilja socialdemokrati från kommunism, att i den här frågan uppträder vissa i de obundna närmast som kommunister med ett ganska starkt stöd från ltl Perämaa! Socialdemokraterna kommer inte att tycka att det här är något bra förslag, att vi skall gå in och reglera markvärdet på det här sättet. Besinna er nu lite och tänk efter före!

 

Men, fru talman, jag tycker precis som här har sagts att det här indirekt är en fråga som berör det ärende som vi har att behandla, men om det här är en viktig fråga så framför jag igen socialdemokraternas alternativ: markplanering. Det är på det viset man tryggar och bevarar den mark som är värdefull ur samhällets synvinkel samtidigt som marken för de privata långsiktigt stiger i värde, men det där tror jag inte att centern ännu har förstått utan de tror att man reglerar det genom den här lagen.

 

Nu har vi i alla fall kommit så här långt med just landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd att den kommer att gå igenom här i lagtinget, och det är verkligen en glädjens dag, vi borde, fru talman, fira det på något sätt, om inte med alkoholhaltiga drycker så åtminstone med kaffe och tårta på eftermiddagen! Det är en lång kamp som ligger bakom och alla har givetvis fått ge och fått ta. Ännu när det här ärendet gick till stora utskottet var det inte säkert att det fanns en kvalificerad majoritet här i salen, men bl.a. tack vare att Frisinnad Samverkan har varit kompromissvilliga – det finns också enstaka ledamöter i majoritetsblocket som har varit kritiska men som nu också för det gemensammas bästa anpassar sig till det gemensamma förslaget – och också genom att åtminstone ltl G-M Lindholm bland de obundna är beredd att stödja förslaget kommer vi att ha en ganska så kraftig majoritet för förslaget. Som stora utskottets ordförande vill jag passa på att tacka alla som har bidragit till att detta resultat har uppnåtts.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kan inte på något vis förstå att ltl Sundback kunde få ihop det till att jag skulle vara en del av den, som hon sade, kommunistiska falangen från obundet håll! Så är det inte alls, utan jag sade klart och tydligt att den här saken bereds i skärgårdsnämnden. Nu kan jag ytterligare säga att just den här frågan om markplanering också är med som ett element i diskussionen i skärgårdsnämnden. Jag sade också att jag inte vill styra landskapsstyrelsen genom att anta klämmen. Jag har klart uttalat mig att jag inte vill ta klämmen, så jag vill inte på något vis vara delaktig i den förutnämnda falangen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vi är glada att höra kommunismen inte helt har fått fotfäste hos liberalerna ännu! Men vi förstår ändå av diskussionen att i skärgårdsnämnden pågår diskussioner av det här slaget, så det är bäst att ltl Perämaa, som ändå har ordning på sakerna rättar till diskussionen i skärgårdsnämnden så att vi får bort den här smygande kommunismen, som tydligen är på gång i de flesta borgerliga partier här i lagtinget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Mycket skall man få uppleva innan genitalierna trillar av! Man skall bli kallad av ltl Sundback i Ålands lagting! Många epitet har jag fått, men det har jag aldrig fått, så det var något nytt! Är vi kommunister också när vi föreslår jordförvärvslagen, som faktiskt reglerar markpriserna? Är vi kommunister också när vi föreslår självstyrelse? Var det ett kommunistiskt påhitt? Resonemanget är helt patetiskt. Det handlar inte om att reglera markpriset utan det handlar om en regionalpolitisk åtgärd för att jämställa skärgårdsföretagare och skärgårdsbor som vill bosätta sig i skärgården och som vill ta lån och ha sin skärgårdsmark som säkerhet. Är vi kommunister också när vi satsar närmare 100 miljoner mark i året på skärgårdstrafiken, när vi pytsar ut bidrag osv.? Det tycker inte jag. Det gör vi för att hålla skärgården levande och det har vi gjort med en enveten envishet i alla år; därför har vi en levande skärgård medan skärgården på annat håll avfolkas. Är vi kommunister då!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det som kanske ltl Sundman måste tänka noggrannare över är vad marknaden skall reglera och vad skall samhället ansvara för. Socialdemokraterna har i tiden försökt marknadsanpassa också skärgårdstrafiken under en tid när de offentliga finanserna var ansträngda. Det misslyckades, totalt, kan vi erkänna i dag. Det var en erfarenhet som visar att där fungerar inte marknaden, men när det gäller produktionsmedlen, dit marken hör, så den stund samhället börjar gå in och reglera priserna genom t.ex. ett förslag om landskapsgaranti börjar man närma sig kommunism. Det är inte enligt vårt förmenande förenligt med den marknadsekonomi som skall prägla det åländska samhället. Det finns nog en hel del incitament som är snarlika kommunismen, t.ex. IT-byn som håller på att förgifta hela samhällsdebatten. När man inte kan skilja på marknaden och samhällets ansvar blir det på tok, även om man har den bästa vilja i världen att hjälpa och rätta till marknaden, som inte lär fungera enligt nuvarande riksdagsman ”om inte samhället griper in”!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag tänker inte tala om avgifter på skärgårdsfärjor och dyra tomter eftersom det inte hör till saken. När det gäller marknadsekonomi och när vi tar jordförvärvslagen, den som vi tog 1975 och den som tas nu, går vi aktivt in och verkar på marknadsekonomin avseende markpriserna. Vi sänker dem. Kan vi då på något vis kompensera för att åtminstone för skärgården jämställa dem med fasta Åland kan man göra så här. Givetvis måste man fundera noga på detaljerna. Inte skall vi skämmas för att vara en aktör som sätter reglerna för marknadsekonomin. Det har vi gjort i alla tider. Varför gick vi med i EU? Jo, där fanns fördelar i form av gemensam inre marknad osv. Det finns hur många exempel som helst, fru talman, jag skall inte ta dem, för då håller jag mig inte till sak. Man kan inte bli stämplad som kommunist bara för att man vill föra lite regionalpolitik; jag trodde socialdemokraterna var ett parti som värnade om skärgården, men nu hör vi att det är tydligen bara tomma ord, om man inte är beredd att ta ett sådant här förslag som egentligen inte behöver kosta någonting heller. Det finns många andra kostsamma förslag som vi har tagit för att hjälpa skärgården. Det här skall inte kosta någonting, om inte garantierna måste användas. Det här är ett förslag som jag tycker att man skall fundera vidare på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Den här diskussionen är ganska utkristalliserad när det gäller vilken fördelningspolitik man vill föra i landskapet. Den lag vi diskuterar diskuterades också 1975 när lagtinget gick in för en lagmotion till Finlands riksdag. När dåvarande lantrådet Alarik Häggblom föredrog ärendet för lagtinget ingick förslaget om kompensation till markägarna. Lagtinget hade en lång debatt om det den gången, man gick också in för en hemställningskläm och en utredning gjordes med nuvarande ltl Ulf Andersson som sekreterare. Det har alltså gjorts ett betänkande, det har legat hos landskapsstyrelsen, det har inte hänt något. Då diskuterade man full kompensation mellan vad man s.a.s. borde ha fått ut om inte jordförvärvslagen skulle ha funnits.

 

De som har drabbats hårdast i landskapet är skärgårdsbefolkningen. Ser man på utvecklingen under 25 år har vi facit i hand: vi har en avfolkning i skärgården och mycket beror också på att man inte när man vill starta företag och andra verksamheter i skärgården har något kapital att sätta i blöt. Detta är för att marken är i det närmaste inte värd någonting ur säkerhetssynpunkt. Det förslag jag kommer med är att landskapet ger garantier. Det utkristalliserar sig också att centern är emot detta. Det skulle kosta miljarder, säger centerns gruppordförande i Ålands lagting. Då ser man hur mycket vi lagstiftar bort från skärgården, vi för bort miljarder från för att vi tar en sådan här lagstiftning. Men det är också centerns skärgårdspolitik i dag. Liberalerna har däremot gett stöd åt de här tankarna, men man kan som vanligt inte tänka sig att godkänna en hemställningskläm för att man inte har kommit med den själv, så jag hoppas och ger dem tid att komma med en själv, så kanske vi kan förenas om en kläm. Man säger att det ligger i skärgårdsnämnden. Det skall inte ligga i skärgårdsnämnden, det skall vara landskapsstyrelsen och lagtinget som fattar dessa beslut, eftersom det ligger på bordet och därför vill jag att lagtinget tar ställning till det här, för det är det jordförvärvslagen innebär. Det är en inskränkning i marknadsekonomin, och det förordar socialdemokraterna, men man vill inte se till den fördelningspolitiska synen i landskapet utan skärgårdsbefolkningen skall drabbas, de skall, som en gång sades ungefär att de skall flytta till Mariehamn. Jag vill komma bort från den synen. Skärgården skall leva och vi skall alla se till att det görs på ett förnuftigt sätt. Vi har facit i hand och rätta mig, om jag har fel, om inte skärgården har avfolkats på de 25 år som har gått sedan jordförvärvslagen antogs. Jag tror ingen kan säga hur mycket inverkan den har, men jag tror att den har stor betydelse för att du inte har något kapital när du bor i skärgården i dag på markerna för att du inte har marknadsekonomi.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Häggblom och jag är inte oeniga över att markpriserna på Åland inte är lika höga som i omkringliggande regioner och det beror just på självstyrelselagen och jordförvärvslagen. Den lagstiftningen innebär just att efterfrågan begränsas. Det är det negativa för de enskilda markägarna. Det är ett övergripande samhällsintresse att bevara jorden i åländska händer; det är därför vi tar den här lagstiftningen. Den har just den följden att man inte kan sälja marken fritt, att efterfrågan är rätt begränsad och därför hålls priset nere. Socialdemokraterna vill inte ha den kommunistiska modellen, dvs. att samhället skall gå in och kompensera enskilda markägare för att de inte får ett tillräckligt högt marknadsmässigt pris på grund av lagen. Vi har alltid sagt att marken måste planeras, för då kan vi både uppfylla det som lagen vill, dvs. bevara marken i åländska händer och särskilt den kulturhistoriska marken och den som är viktig ur natursynpunkt. Sedan kan planeringen göra det möjligt, som vi har i staden, att vi säljer tomter åt personer utan hembygdsrätt för att de skall kunna bo, flytta hit och leva och jobba samt bidra till samhällsutvecklingen. Det kunde man också ha i skärgården, dvs. att fritidstomter och bostadstomter säljs på dispens. Då ökar man efterfrågan och då stiger priset.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Man kan bara konstatera att socialdemokraternas politik är att göra skärgården till ett naturreservat. (Från salen: nej, nej,nej!)

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det stämmer inte alls utan just genom planering kan man skapa ett vettigt fritidsboende i skärgården och också ett fast boende. Planering innebär inte bara det att man säger hur marken skall användas utan det ger möjlighet för de små skärgårdskommunerna att investera vettigt i sådant som är nödvändigt i dag, dvs. allt som har med avfallshantering och renhållning att göra, el, bredband osv. osv. Men det konservativa borgerliga blocket vill inte planera och därför får man ett spritt boende, låga priser, servicen är inte tillräckligt bra, den blir dyr och ineffektiv i de små skärgårdskommunerna. Det resultatet och det vill socialdemokraterna råda bot på. Det finns hur mycket exempel som helst från andra ställen, att vid ett visst skede i samhällsutvecklingen måste man börja planera. Hur tror ni Mariehamn skulle ha sett ut om vi bara hade sagt att här får man köpa det ena och här får man göra det andra. I Mariehamn ser det bra ut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Jag vill påminna om replikreglerna: replikerna skall alltid rikta sig till det som sagts i föregående huvudanförande och innehålla precisering av föregående yttrande osv.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det handlar om omsorgen om skärgården och ltl Häggblom ondgör sig över centerns politik att vi inte har någon omsorg om skärgården. Jag tror att vi har minst lika stor omsorg om skärgården som Obunden Samling har, om man inte helt plötsligt har fått en mycket högre nivå på den. När man har lagt fram klämmen är det inte i avsikt att stärka något jordförvärvsskydd i skärgården utan det här är någonting som är rent populistiskt. Det går inte att få reda på om man är villig att sätta upp ett budgetmoment för att klara av garantierna; att ge garantier är för mig också att beredd att ta på sig kostnader och det vill man tydligen inte göra i Obunden Samling. Man vill hellre sanera landskapets budget och ge garantier till skärgården utan några kostnader. Hur tänker man finansiera det här, det vill jag verkligen ha reda på? Tänker man utfärda garantier utan att vara beredd på att ta några budgetkostnader. (Från salen, sälj Arken!)

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Går man in för en landskapslag om garantier behöver garantier inte upptas i något budgetmoment förrän de infrias. Det bevisar vilken syn ltl J-E Mattsson har på skärgårdsborna att de inte skulle klara sin ekonomi utan att det skulle gå fel för dem allihopa; den synen tror jag inte vi behöver vara orolig för det minsta. Det finns företagsamhet i skärgården, de är kända för att vara duktiga och de ser till att det går, det kanske inte går för alla, men det är fråga om små summor. Jag tror att den rädsla som ltl J-E Mattsson har visar att han är emot alla dylika förslag. Det visar också hans inställning till skärgårdsbefolkningen, vilket jag inte kan omfatta.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vet inte vad min inställning till skärgårdsbefolkningen har att göra med det här. Men det skulle vara intressant att höra ltl Häggbloms inställning till skärgårdsbefolkningen kontra min, för han vill fortfarande inte sätta upp några budgetmoment. Han säger att det blir små kostnader, men vad blir kostnaderna och hur stora garantier handlar det om? Hur skall man finansiera de där små kostnaderna? Man är emot alla andra kostnader som höjer på landskapets budget. Nu är det dags att sätta korten på bordet. Vilket belopp? Det borde egentligen ha stått i framställningen att man skulle sätta upp en garanti på 1 miljard. Den skall finansieras någon gång och med ett beräknat utfall på några procent blir det ett budgetmoment som skall betalas ut från en krympande landskapsekonomi, som ltl Häggblom brukar värna om.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Detta bara visar hur man tänker från centerns sida. Vill man skapa förutsättningar för skärgården och utveckla den är det en fördel att man får landskapsgaranti. Näringslivet blomstrar, flera har möjlighet att stanna i skärgården, flera företag kommer till. Det gynnar hela landskapsekonomin och så länge det går bra och inga garantier behöver infrias så behövs det inte ens ett budgetmoment. Jag tror att man kan förutse att det inte kommer att bli några stora belopp överhuvudtaget. Det är få som inte klarar sina företag och ser till att de klarar av sina lån och amorteringar. Men de behöver få kapitalbasen så att de har möjlighet att kunna starta sina företag och komma vidare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Häggblom är hur motsägelsefull som helst i sin argumentation här. Själva syftet med jordförvärvsskyddet och jordförvärvsrätten är att man genom att ha en sträng inställning, som de obundna förespråkar, skall bibehålla marken, som man säger, i ålänningarnas händer och därigenom också hålla ner markpriset. Det är åtminstone en konsekvens av jordskyddet att markpriset hålls nere. Sedan vill man ändå på konstgjord väg att samhället skall höja upp markpriset för att motverka jordskyddets effekter. Jag tycker att det är väldigt motsägelsefullt och jag håller med om det som har sagts om det här tidigare. Också jag tycker att markplanering torde vara den rätta vägen att kunna lösa de här sakerna och komma till ett sätt där man bättre kan åtgärda problemen.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Nu har vi fått ett svar till. Nu vill liberalerna markplanera hela skärgården. Det är möjligheten för att den skall kunna utvecklas! Jag tror inte på det, jag tror inte att skärgården vill planera. Jag tror att det visar att man har ändrat inställning hos liberalerna, liberalerna som tidigare har ansett att det här var ett bra förslag men nu inte längre omfattar det. Det betyder att skärgårdsnämndens förslag som han värnade om tidigare inte kommer att vara någonting och innebära något resultat överhuvudtaget.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag har inte sagt att klämförslaget är ett bra förslag. Jag har sagt att det är ett vällovligt syfte i det. Det håller jag med om. Jag har också sagt att i skärgårdsnämndens beredning av det hela finns även markplanering som ett element i hela diskussionen. Om skärgårdsnämnden diskuterar hela problematiken och jag kanske har en inneboende åsikt om att markplaneringen kan vara den rätta vägen för att komma ur det här, så betyder det ändå inte att varken det ena eller det andra måste falla i någon ända utan skärgårdsnämnden får bereda det och komma till resultat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Jag vill börja med att tacka för kommuniststämpeln! Om jag förstår det rätt så är det väl så att jag har tagit över den från någon som vill bli från den, under de här åren som jag har varit här och lite kortare tid än det.

 

Vi vet i alla fall att samhället har gjort ingripanden i äganderätten. Jag hoppas att vi är överens om att vi har gjort det. Varför? Jo, för att framför allt hålla den åländska jorden i åländska händer. Jag brukar ofta stöda ltl Sundback för att hon brukar vara logisk men även solen har sina fläckar! I dag är jag glad för att bli kallad kommuniskt därför för att jag 1) slår vakt om vakt om självstyrelsen och om grundpelarna, som bl.a. innebär att bevara jordegendomen i invånarnas händer och 2) vill ha skärgården levande med ett levande näringsliv och gärna nyinflyttning. Men för att hjälpa till med det här bör vi kompensera värdet av det markinnehav som skärgårdsbefolkningen äger. När en skärgårdsbo skall investera i företagsamhet och vänder sig till banken för att få krediter så vet vi alla som vill tänka efter logiskt: vad värderar bankerna den marken till. Det är betydligt lägre pris som de sätter på den. Det är inte fråga om att sälja utan det är fråga om att ge en garanti för skillnaden mellan den holme eller ett hemman som man har i skärgården mot vad du kan få för marken här på fasta Åland. Om vi inte vill vara med på det så skall vi säga till. Jag hade förmånen att vara med när lagen om jordförvärv stiftades här i Ålands lagting och då var vi överens om att vi vet att det här drabbar framför allt skärgårdsborna genom att vi sätter ner markvärdet. Därför trodde jag utan vidare att det här måste väl vara någonting som borde vara bra. Och är det kommunism när man vet bakgrunden till Ålands självstyrelse och de garantier vi har, så okej, då är jag mycket glad att i dag kallas för kommunist. Det kan väl bli den nya inriktningen på kommunismen när den i övrigt håller på och dör ut i världen, dvs. det här åländska sättet att kalla den fortsatta striden för Ålands självstyrelse och markinnehavet i invånarnas händer för nykommunism – och då får jag väl sälla mig till det gäng som finns där då!

 

Det har sagts här i debatten att efterfrågan är begränsad. Skulle vi inte ha denna skyddsmekanism är jag säker på att det inte behövs många fastighetsförmedlare förrän den här skärgården och en stor del av övriga fasta Åland också skulle vara bortsålt. För mig passar det inte att säga att efterfrågan är begränsad och tala om marknadsekonomi på samma gång. Jag bekänner mig normalt till marknadsekonomin trots att jag i dag är kommunist, men det gör ingenting!

 

Sedan har vi ordet planering, att planeringen skulle ge högre värden på marknaden! Ja, om man lugnt lämnar bort alla skyddsmekanismerna, då är det inget problem att ha här. Nej, bästa vänner, jag hoppas verkligen att ni i framtiden slår vakt om att marken här på Åland skall hållas i invånarnas händer. Därför har jag haft en enveten strid emot och jag har ställt frågan. Ni vet att jag har ställt den åtskilliga gånger här uppe: vad skall de som inte bor här göra med ett lite större markområde! Jag har haft svårt att förstå det, men, okej, vi har olika åsikter och ni som inte är kommunister får väl hålla det som ni vill driva igenom och ge bort lite!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Man hade inte väntat sig att den dagen skulle komma när vtm Salmén ställde sig upp här och för Ålands folk deklarerade att han är kommunist, men när han nu säger det så måste man tro på honom! Han är då en kommunist som tror på marknadsekonomi och det närmaste han kommer är Kina. Det är där som man praktiserar just den typen av politik. Han har många miljarder människor bakom sig antagligen, så han skall inte alls känna sig ensam. Om han däremot lyckas föra in en sådan politik på Åland tror jag att det kan bli lite svårt! Åtminstone kommer jag som socialdemokrat att göra allt för att förhindra att han får framgång med den politiken.

 

När det gäller själva sakfrågan vet vi sedan länge att vtm Salmén är en svuren motståndare till planering. Det var delvis på grund av honom som hela planeringspolitiken gick i graven. Man kan säga att han var framgångsrik då. Men i dag skulle det faktiskt behövas bl.a. av det skälet som han själv oroar sig för inför lagstiftningen, dvs. att så mycket mark kommer att ärvas av personer som inte bor på Åland och då löper vi en risk att den marken används på ett sätt som vi kanske som är fast bosatta eller som man åtminstone i kommunen inte önskar; då är planering det demokratiska instrument man har att reglera markanvändningen. Planeringen går att kombinera med jordskyddet på så sätt att den mark som kan avyttras för boende tycker jag att man kan öka efterfrågan på, speciellt sommarstugetomter. Då går priset upp, för det betyder att fler kan köpa.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det är tydligen så att inte bara jag har ändrat mig utan det måste kännas fantastiskt skönt – om han lyssnar på diskussionen – för före detta talmannen Thorvald Eriksson och hans Grängesberg-projekt. På den tiden slog man åtminstone emot och han kallades för både det ena och det andra av socialdemokraterna – den tidens socialdemokrater, vad vi har för socialdemokrater i dag får väl folk avgöra. Men planering kan inte göra någonting åt att ärva mark och, som vi har sagt förut, det finns regler för det här med att ärva när arvsfunderingen kommer igång när den som nu äger marken har dött.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Men vtm Salmén upprepar om och om igen vad skall de här som har ärvt stora markområden och bor utanför Åland göra med marken. Det är det som planeringen är till för: att besluta om markanvändningen. Sedan har vi gjort tillbakablickar här och jag tror inte att diskussionen om Grängesberg för saken framåt, men om inte jag missminner mig skulle man favorisera ett svenskt bolag; det var att avvika från alla regler, men det tillhör historien och det måste man titta närmare på om man vill föra det in som något relevant i den här diskussionen. Möjligen finns det aspekter på det som är värdefulla.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det är så med planering och ägandefrågan att jag förstår att en sådan planering, som väl inte ens alla kommunister är inne för, skulle kunna motverka ägandefrågan och det var en av de sakerna som jag arbetade emot när man försökte lägga sin hand över stora markområden. Därför gick det aldrig att komma någon vart, när vi hade det att det är kommunerna som har monopol. Mariehamn får planera inom sitt, vi andra landskommuner och skärgårdskommuner planerar inom vårt område. När det sedan gäller att det skulle förändra markområdesanvändningen och kunna tala om vad det får användas till finns det inte någonting sådant. Därför har man också i dag till stor del i hela republiken Finland lagt ner regionala planeringsarbeten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Bara en kort iakttagelse av Obunden Samlings politik i den här frågan. Vtm Salmén har varit med i lagutskottet och jobbat fram betänkandet. Min reflektion är helt enkelt den att vtm Salmén ju omyndigförklarar markägarna på Åland genom sin politik. Markägarna på Åland är inte, enligt Obunden Samling, kapabla att avgöra under sin livstid hur markområden skall fördelas mellan bröstarvingar. Det är ganska egendomligt. Naturligtvis har vtm Salmén full rätt att ha den uppfattningen, men åtminstone har jag betydligt större tilltro till markägarnas på Åland omdömen att själva kunna avgöra hur deras markområden skall användas.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag har under årens lopp försökt förstå de svängningar som företas av ltl Sjölund, men han har inte brytt sig om att höra på att det som kanske inte för honom är betydelsefullt är de regleringar vi har här på Åland för markinnehav. Om man inte omfattar det, så blir det som ltl Sjölund vill att de får göra hur som helst med marken!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Jag tror att den kläm som ltl Häggblom har fabricerat har ett vällovligt syfte, men jag kan inte förstå hur den skall gå att genomföra i praktiken. För det första står det ingenstans om det som vtm Salmén ofta nämner, att det är företagare; det står ”markägare i skärgården”. Som affärer, banklån osv. fungerar är det så att när banken vill ha säkerhet för ett lån, det må sedan vara till en semesterresa eller vad som helst, så värdesätter de marken och lånar ut i dag efter det, oberoende vad du skall ha det till. Så är det. Det betyder att vi vet att i dag finns det folk på fasta Åland och även i skärgården som har lånat på sin mark och inte klarat av att betala det utan marken har sålts. Landskapet har också gett garantier för många företag, stora summor i garantisummor för övriga företag, som naturligtvis har haft avsikten att klara sig och betala sina skulder som de har lånat. Ett exempel som jag skulle vilja ge: en markägare t.ex. i skärgården lånar 100.000 euro för en jorden-runt-resa. Banken säger – vicetalmannen skrattar högt – att marknadsvärdet är bara 75.000 och vi kan inteckna det bara till den summan. Så säger man att landskapet garanterar 25 procent i skärgården. Sedan kommer han hem, ingen har jobb längre och kan inte betala det, det går på auktion, banken säger att det måste säljas och man får 75.000 euro, marknadsvärdet, och landskapet får betala 25 procent. Så skulle det fungera om man tog markägare, för man har väl inte tänkt att det är bara företagare i skärgården utan vem som helst.

 

Jag hoppas att ltl Sundmans farhågor inte skall gå i uppfyllelse att genitalia faller av, alltså det vi andra kallar ädla delar. Jag hoppas verkligen att de flesta skall få ha dem kvar!

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det här om någonting visar att liberalerna har ändrat åsikt, i synnerhet ltl Sune Mattsson, som inte var med 1975 när lagen togs samt att det finns ett beställningsverk från lagtinget att man skall kompensera mellanskillnaden fullt i pengar. Klämmen utgör säkerheten och det gäller att alla skall behandlas lika. Men den tron han har på skärgården visar att han nedvärderar en stor del av Ålands befolkning på ett sätt som inte anstår en lagtingsledamot. Jag tror ingen skärgårdsbo om så illa som det exempel som ltl Sune Mattsson tog fram.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror heller att ingen så illa vill. Det är väl ingen som har lånat som har velat att det skulle gå på tok, att man inte skall kunna betala sina skulder, men det har hänt många och det händer i Saltvik, det händer i Lemland, det händer i skärgården. Det är inte några undantag. Jag vill påstå att ltl J-E Mattssons farhågor att det kommer att kosta är riktiga, men hur mycket kan inte jag heller fastställa, men att komma och säga att det inte kommer att hända skärgårdsborna någon gång! Det händer för skärgårdsborna redan nu, precis som på fasta Åland, ta t.ex. Hellesby gård t.ex., där landskapet har skjutit till pengar. Det har hänt i skärgårdsföretag, det händer överallt, så att tro att det inte skulle kunna hända någon skärgårdsbo är nog ett sätt att vända på det!

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

I all fördelningspolitik och i all lagstiftning finns det fördelar och nackdelar. Väg upp de positiva effekterna av det i förhållande till vad man eventuellt får betala. Vi har sagt att vi är villiga att det får kosta samhället en viss summa, när det inträder, helt självklart, men det finns ett beställningsverk att det skall kompenseras fullt ut sedan tidigare. Och är det så att man överhuvudtaget från liberalernas sida inte vill att det skall kosta någonting, så säg nu klart vad ni avser med det eftersom det från liberalt håll har sagts att man är villig att på något sätt tillmötesgå skärgårdsbefolkningen. Men ltl Sune Mattsson har klart sagt att det inte får kosta någonting.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har inte sagt att det inte skulle få kosta någonting. Jag påstår att det kommer att kosta och summorna kommer att vara betydligt större än de ringa summor som ltl Häggblom verkar tycka. Jag tror mera på ltl J-E Mattssons farhågor att det kommer att kosta miljoner. Det kostar i garantier för landskapet redan väldigt stora summor per år, om man tar allihopa: fiskebåtar, fabriker, det är det ena och det andra som man får betala till. (Från salen:växthus i Lumparland) Det kan vara växthus i Lumparland också, det kan faktiskt vara vad som helst!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Skulle det ha varit ett revynummer skulle inlägget som jag tänkte rikta mig mog ha passat bra! Jag talade om investeringar. Det skulle vara bra för ltl Sune Mattsson att läsa det som kommittén skrivit - på den tiden gällde jordbruket lite ännu – att om en skärgårdsbonde behöver köpa en traktor så skall han ha möjligheter att kunna få en landskapsgaranti för att verkligen kunna hålla sig ajour med utvecklingen. Samma sak var det i mitt förslag. Det kan jag säga till ltl Sune Mattsson att när det gäller förlusterna på givna garantier från landskapet Åland så ta och gå igenom dem och titta! Inte finns det alltför många skärgårdsbor som sparkar igång nya företag. Och att ge landskapsgaranti på en jorden-runt-resa – det skulle möjligen vara om ltl Sune Mattsson inte skulle kunna tänkas finansiera den själv, att han på det viset skulle kunna få en garanti och den skulle sedan tas tillbaka! Jag räknar inte med att det kommer någon skärgårdsbo utan det gäller ju investeringar, om vi vill ha en levande skärgård och ett levande näringsliv.

 

 

 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag diskuterar inte tidigare utskrifter och vad som tidigare diskuterats utan jag diskuterar den kläm som ltl Häggblom har presenterat där det står ”landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna”. Det står ingenting om investeringar och då har jag trott att det inte gällde bara de markägare som har velat investera utan jag trodde att det var säkerhet för lån som han hade avsett och bankerna bryr sig inte om det är privat konsumtion i dagens läge utan har du full säkerhet, om det sedan är landskapet som ger den eller jag själv, så får jag lånet.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det är gansksa bra att läsa också garantierna. Det bedöms av landskapsstyrelsen, som ltl Sune Mattsson har stor tilltro till, innan man ger ut en garanti. Jag håller helt med ltl Sune Mattsson att varken den nuvarande eller den gamla landskapsstyrelsen ger garantier för jorden-runt-resor, men däremot hoppas jag att de skulle kunna tänka sig att på det här viset hjälpa till och ge stöd för en utveckling. Är det så att man inte vill ta reda på hur det har fungera med garantierna, då måste jag säga att jag inte förstår någonting av ltl Sune Mattssons agerande!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag förstår i alla fall inte varför en skärgårdsbo som vill låna t.ex. till en ny bil måste köpa en sämre bil bara för att han inte kan få landskapsgarantier om hans mark skulle vara mindre värd än min mark, om han skall inteckna den. Jag tycker att det är helt horribelt; alla människor måste behandlas lika. Är det landskapgarantier för att marken är mindre värd så är det det och ingenting annat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Mina tankar går till journalisten Bertil Bergqvist vid Ålands radio som skall sammanställa nästa program av Skämt i veckan, han lär int ha problem det denna gång, ej heller tidigare!

 

Jag är lite förvånad över debatten. Det är lite ”patent” att se hur ett klämförslag kan väcka känslor. Det är så när man sätter ner foten med ett politiskt förslag och stampar till, så kan det hända att någon har tårna under och då gör det ont, det får man räkna med!

 

När det gäller utvecklingen av markpriserna i skärgården, vilket är synnerligen relevant i det här ärendet eftersom vi har en jordförvärvslag som begränsar marknaden för köp av marken, så är det så att 1975, när man tog lagen var marknaden inte så mycket större än Åland och närliggande områden. Man var väldigt framsynt då, vill jag säga, som sade i lagtingsdebatten att det kommer att påverka markpriserna. 20 år senare, efter EU-inträdet, har marknaden blivit fantastisk stor, hela Europa egentligen har ett intresse av att köpa marken på Åland, om den skulle vara tillgänglig. Vi ser bara på Stockholms skärgård och andra skärgårdsområden: det är ett otroligt tryck från hela Europa egentligen. Visst är det så att missförhållandet har blivit större för hela Åland, även den faståländska marken skulle vara mycket mera värd om vi skulle ta bort jordskyddet, men då är det andra värden som vi prioriterar högre här i Ålands lagting; därför har vi jordförvärvslagen och därför har vi nu behandlat det här lagförslaget. Det står oss helt fritt att ta bort det också, den saken är klar, men det vill vi inte. Det finns en överväldigande majoritet för att hålla skyddspelarna till självstyrelsen. I självstyrelsen ingår också att avveckla självstyrelsen, det skall man ha klart för sig .

 

När det gäller klämförslaget: garantier för att jämställa markvärdet i skärgården med markvärdet på fasta Åland är frågan då när det gäller kostnaden: räknar vi med att det skall gå på tok för skärgårdsborna som kommer i åtnjutande av garantin till 100 procent eller till noll procent eller till den utsträckning som är normalt enligt bankernas statistik?  Det går säkert på tok för någon, det gör det alltid, även om personen menar väl, så kan man satsa fel. Företagandet innebär att man tar en risk och när vi ger garantin så delar vi risken. Vi ger en skärgårdsföretagare, en skärgådsbo, lika stor möjlighet att ta en risk  som en som äger mark på fasta Åland, det är det det handlar om. Så visst kan vi bereda oss på att det kan gå på tok och att vi får betala, men det handlar inte om stora summor jämfört med andra investeringar vi gör och jämfört med andra regionalpolitiska åtgärder.  Vi ger mycket garantier, räntestöd och bidrag i dag till både fasta Åland och till skärgården. Skall vi dra bort dem också för att inte riskera att bli kallade för kommunister!  Jag tycker att man kunde fundera på att införa det; det är ändå mer marknadsanpassat än ett direkt än en direkt garanti.

 

Fru talman!

Om förslaget innebär att markpriserna stiger i skärgården så fasas garantin ut eftersom garantin är beroende av skillnaden mellan fasta Åland och skärgården, som det står i klämmen. Sjunker markpriserna igen fasas den in. Det skulle vara det bästa om det skulle innebära att markpriserna stiger.

 

Skall vi ta bort alla garantierna, räntestöden och bidragen eller skall vi komplettera floran med ytterligare ett regionalpolitiskt instrument? Givetvis kräver det stora utredningar och ett noggrant regelverk som alla andra garantisystem vi.

 

När det gäller påståendet att planering skulle kunna ersätta det här, att vi i Mariehamn skall bestämma vad skärgårdsborna skall göra med sin mark! Vad är det för ideologi, jag bara frågar!

 

Jag är som sagt lite förvånad, men inom Obunden Samling har vi nästan för vana att gå i bräschen och alla är emot oss, men sedan tar man förslaget i alla fall – så har det varit i många frågor. Jag bjuder på det, men jag hoppas att klämmen tas; görs det inte hoppas jag att det förverkligas ändå – för skärgårdsbornas bästa.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är ett lite märkligt resonemang som Obunden Samling för i detta sammanhang. Det står ingenting om några skärgårdsbor i klämmen. Det handlar om markägare i skärgården. Det betyder att man kan använda skärgårdsmarken för krediter, t.o.m. för privat konsumtion och bo i Mariehamn. Alla markägare måste för guds skull behandlas lika. Vad jag vet och har hört lär 50 procent av Kökarmarken vara ägd av icke-kökarbor, som inte bor på Kökar längre.

 

Man har sagt att det handlar om företagskrediter; det står inte ett ord om några företagskrediter och när det gäller företagskrediter har vi i dag ett ganska bra system inom landskapet. Det är uppenbarligen så att Obunden Samling helt plötsligt anser att vi här i landskapsstyrelsen har bättre bankmannakunskaper än vad bankerna har, för vi skall bättre kunna bedöma  att ge krediter som inte kostar någonting än vad bankerna kan! Eftersom det uppenbarligen inte skall bli några förluster tror jag att bankerna likaväl med sina kunskaper – de flesta är bankmän – skulle kunna bedöma att ge högre värden eftersom det inte är någon risk. Det finns ingen här som har anfört att de befintliga garantiinstrumenten för företagandet skulle tas bort och ändras. Tvärtom förs det många diskussioner inom regeringspartierna om hur garantierna skall förbättras. Detta är endast ett försök av Obunden Samling att få röster i skärgården.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Hemska tanke om man skullefå röster någonstans! Varför är man politiker? Vi jobbar för Ålands folk som röstar på oss, det är väl inget konstigt med det! När det gäller vad garantierna kan användas till beror det helt på det regelverk man ställer upp, man kan mycket väl kräva att det skall användas för skärgården. Man kan också sätta upp regelverk vad man får använda det till. Principen är det viktiga här.

 

När det gäller Kökar och marken som inte är ägd av kökarbor vore det fantastiskt om den kunde tjäna som värdefull säkerhet för Kökars företag. Det var en bra idé från ltl J-E Mattsson! Jag har inte sagt att det här bara skall användas till företagskrediter, det kan tänkas användas också för boendekrediter, eftersom det också är ett problem för skärgårdsborna. De kan inte använda sin mark som säkerhet för bostadslån i lika stor utsträckning som en på fasta Åland boende kan.

 

Givetvis är det bankerna som har bäst koll på det här och det är givetvis i samarbete med bankerna man skall utforma det. Jag sade att det kan bli så att det blir noll eller 100 procent, men jag tror att det blir däremellan för det kommer att bli ungefär samma kreditförlust som tidigare. Bankerna vet exakt vad de har haft för kreditförluster, viss typ av skärgårdsföretagande och viss typ av företagande på fasta Åland, så man kan säkert sätta upp en riskbedömning hur mycket pengar det kostar, men det handlar inte om lika mycket pengar som man satsar på fasta Åland i dubbla badhus t.ex.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Om man läser klämmen framstår det helt klart att det gäller för markägare i skärgårdskommunerna och inte för skärgårdsborna. Det är ändå en väsentlig skillnad eftersom skärgårdsmarken till stor del ägs av icke-skärgårdsbor. Vad kan det då vara för skillnad? Det måste väl ändå vara så att Obunden Samling vill behandla alla människor, alla markägare lika eller tänker man börja sätta ett kriterium för att beroende på var man är bosatt och äger mark i skärgården får man olika behandling! Jag tror att det här bara ett försök att värva röster i skärgården för Obunden Samling, där de tidigare inte har varit speciellt popullära.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Det mesta av regionalpolitiken vi för handlar om att människor skall behandlas ungefär lika, oavsett om man bor i yttersta skärgården, i Geta, Eckerö eller i Mariehamn. Därför går det mycket mera stödpengar till andra kommuner än till Mariehamn, som är den livskraftigaste och tätaste kommunen och sedan har vi kringkommunerna, randkommunerna också skärgårdskommunerna. Förslaget bygger också på att behandla markägare lika så att inte skärgårdsbor som äger mark skall drabbas av att vi har ett jordförvärvsskydd. Ltl Häggblom vill komma med en åtgärd som kompenserar markägare i skärgården för att vi har jordförvärsskyddet så att de har samma nackdel ekonomiskt som markägare på fasta Åland och inte mera. Om vi skulle sälja ut Åland får vi mycket mera om vi inte har jordförvärvsskyddet, men vi skall ha marken i våra egna händer, det bygger lagstiftningen på. Jag säljer inte Ålands sak.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Ordet går till ltl Häggblom. (Från salen: Igen!)

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Det har kommit mycket tolkningar av klämmen. Vi skall komma ihåg att klämmen ger landskapsstyrelsen i uppdrag att utarbeta ett lagförslag beträffande landskapsgarantier för markägare. De detaljfrågor som olika ledamöter här har framfört är någonting som landskapsstyrelsen får ta till sig också titta på vid utarbetandet av lagförslaget. Att alltid kasta in bromsar och inte se möjligheterna! Det är därför som också skärgården har gått back. Det är därför skärgården avfolkas: när man inte ser möjligheten utan hela tiden hinder. Om jag uppfattar ltl J-E Mattsson rätt är han mot det som ett enigt lagting 1975 gick in för när man gjorde en hemställan till lagtinget i dessa frågor. Jag upplever att alla som är emot det här inte längre omfattar vad lagtinget har gått in för. Man vill inte på något vis kompensera de markägare som blir drabbade. Det är slutkontentan.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Om det gäller att jag skall ta ansvar för de beslut som eventuellt ltl Häggblom var med och tog i lagtinget 1975 måste jag först få reda på vad det handlar om! Det här handlar om ett konkret förslag från Obunden Samling som jag utgår från att skall behandla alla markägare i skärgården lika. Då har jag ställt en fråga här och jag tycker att man borde ha redogjort för vad man tror att förslaget kommer att kosta. De kriterier som skall upprättas och de tolkningar som ltl Häggblom själv har stått för, att det skulle gälla företagsamhet för att hålla skärgården levande, har han själv sagt. Jag har bara försökt reda ut vad det kan leda till för ekonomiska konsekvenser för landskapet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Den sista frågan som har diskuterats här är angelägen. Ltl Häggbloms klämförslag går ut på att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att landskapsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett lagförslag. Märk väl: i uppdrag att utarbeta ett lagförslag. Det kommer sedan hit till lagtinget för avgörande. Då får man ta ställning till de detaljer som finns i ett sådant lagförslag. Det tycker jag att man kan se positivt på; även om skärgårdsnämnden arbetar på frågorna är det väl bra redan i dag om man kan klubba ett sådant här förslag och ge riktlinjer till landskapsstyrelsen.

 

Det här är en fråga som har diskuterats många gånger och särskilt ute i skärgården bland företagare, bland andra privata intressenter. Vi kan konstatera att jämför vi Brändö, jämför vi Kökar, finns det tillfällen där priset har varit 8-10 högre på andra sidan Skiftet. Vi talar i dag om neddragningar i skärgårdstrafiken, om besparingar. Nu börjar skärgården också betala ett högt pris även med de fasta tillgångar som finns där för Ålands självstyrelse när vi i dag diskuterar jordförvärvslagen och skall ta ställning till den.

 

För min del tycker jag att det är ett bra förslag och jag kommer att stöda klämförslaget.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Föreläggs sålunda förslaget till LL om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd för antagande i tredje behandling. Begärs ordet?

 

Ltl Häggblom: Fru talman! Jag föreslår att lagförslaget förkastas.

 

Vtm Salmén: Fru talman! Jag stöder ltl Häggbloms förslag.

 

TALMANNEN: Under behandlingen har ltl Häggblom, understödd av vtm Salmén, föreslagit att lagtinget måtte förkasta lagförslaget. Omröstning kommer därför att verkställas. Omröstningspropositionen ställs så att de som röstar för antagande av lagförslaget sådant det godkänts i andra behandlingen röstar ja och de som röstar för ltl Häggblomsförslag att lagförslaget måtte förkastas röstar nej. Kan omrö stningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

 

Öppen omröstning kommer att verkställas. Talmannen erinrar ånyo om att lagförslaget för att antas skall omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

 

Jag ber ltla Eklöw och Lindqvist biträda vid rösträkningen. Ja för antagande, nej för förkastande.  Rösterna avges efter upprop. Upprop.

 

Talmannen: ja, Eklöw: ja, Perämaa: ja, Andersson: ja, Englund: Eftersom det redan är partipolitiskt bestämt väljer jag att avstå. Dennis Jansson borta, Lindqvist: ja, Sjöblom: ja, Sundback: ja, Wiklöf: ja, Lindeman: ja, Strand: ja, P-E Eriksson: ja, Erlandsson: ja, Holmberg: ja, Sjölund: ja, Sune Mattsson: ja, Lisbeth Eriksson: ja, Sjöstrand: ja, Svensson: ja, Wickström-Johansson: absolut ja, vtm Christer Jansson: ja,  J-E Mattsson: ja, Lundberg: ja, Pehrsson borta, Häggblom: nej, Lindholm: ja, vtm Salmén: nej, Sundman: nej, Boman: ja.

 

TALMANNEN: Vid omröstningen har avgetts 24 ja-röster och 3 nej-röster och 1 ledamot har avstått från att rösta.

 

Lagtinget har sålunda med i 55 § LO erforderlig majoritet antagit lagförslaget.

 

Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag skulle vilja veta hur talmannen ser på ltl Englunds brasklapp. Jag tycker att det är lite konstigt att en ledamot medges rätt att rösta med villkor. Det har åtminstone inte tidigare förekommit. Jag bara undrar hur detta skall behandlas: tas det upp i presidiet?

 

TALMANNEN: Jag uppfattade det så att ltl Englund avstod från att rösta.

 

TALMANNEN: Föreläggs därefter förslaget till landskapslag om ändring av 2? § hyreslagen. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling.

 

Begärs ytterligare ordet?

 

Ltl Häggblom: Fru talman! Jag föreslår följande hemställningskläm: Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att landskapsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett lagförslag beträffande landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna avseende mellanskillnaden i säkerhetsvärde för mark i skärgården respektive på fasta Åland.

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag ber att få understöda det eminenta klämförslaget som lagts av ltl Häggblom.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av ltl Sundman, föreslagit att lagtinget måtte anta följande hemställningskläm: ” Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att landskapsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett lagförslag beträffande landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna avseende mellanskillnaden i säkerhetsvärde för mark i skärgården respektive på fasta Åland.”

 

Talmannen konstaterar att förslag till hemställningskläm som framläggs i anslutning till lagstiftningsärende och om vilket utlåtande av utskott inte föreligger eller vartill förslag inte ingår i till betänkande fogad reservation enligt 41 § 2 mom. AO skall bordläggas till följande plenum för att då oförändrad antas eller avböjas. Klämförslaget bordläggs därför till lagtingets nästa plenum.

 

 Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. (FR nr 8/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i betänkandet ingående lagförslagen var för sig i deras helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter för godkännande i dess helhet. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad

 

Föredras för fortsatt enda behandling efter bordläggning ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens utbildnings- och skolpolitik. (S 4/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 7.5.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Till först kan jag inte låta bli att tacka för att landskapsstyrelsen på ett flertal ställen hänvisar till det utbildningspolitiska programmet som uppgjordes under den tid då jag var ansvarig för utbildningsfrågor i landskapsstyrelsen. Jag minns så väl den nedgörande kritik som det programmet fick från dåvarande oppositionen – då var det nästan inte vattnet värt! Utgående från det ombads landskapsstyrelsen i debatten att omgående komma med ett nytt program som på ett mycket tydligare sätt skulle ta fram landskapsstyrelsens målsättning med utbildningen. Fortfarande finns det inget nytt program fastän liberalerna numera finns i landskapsstyrelsen.

 

Jag vill börja med att citera en mening direkt från inledningen i det utbildningspolitiska programmet. ”Utbildning är ett centralt åtagande för det moderna samhället. Utbildningen hör också till de större utgiftsposterna i den offentliga budgeten i de flesta utvecklade länderna. Ytterligare är ett utbildningssystemet ett omfattande system som inte kan förändras hur snabbt och hur ofta som helst. Detta ställer krav på långsiktig planering och gör det önskvärt med en bred politisk uppslutning bakom systemets grundläggande principer. Det finns således flera skäl att regelbundet göra en grundlig översyn av utbildningspolitiken.” Så långt utbildningspolitiska programmet. Utgående från den skrivningen och det ekonomiskt kärva läget på Åland finns det nu all anledning att ha en grundlig genomgång av vår utbildningspolitik. Också de rätt stora förändringarna som görs i Sverige och i Finland ger anledning till oro: hänger vi med i utvecklingen?

 

Åland är ett utbildningsland, skrev vi också i det utbildningspolitiska programmet. Den möjligheten och de rättigheter som vår självstyrelse ger oss skall vi ta vara på. Men för den skull skall vi vara medvetna om att vi är en liten del i Norden och en ännu mindre del i Europa och utgående från det är det vår skyldighet att vår utbildningspolitik håller jämna steg med vår omgivning.

 

Landskapsstyrelsen har hittills använt sig av osthyveln då det gäller att spara. Om den trenden fortsätter är jag orolig för att vi får en halvbra utbildning inom hela utbildningsområdet. Det vill inte jag och vi frisinnade vara med om. Den utbildning vi ger våra ungdomar skall vara av hög kvalitet; därför måste landskapsstyrelsen nu våga titta närmare på den utbildning som ges: Är alla områden och linjer som nu finns nödvändiga i dag, motsvarar de efterfrågan från våra studerande? Jag såg ett TV-program från Sverige för en tid sedan där det framkom att deras målsättning för framtida gymnasieutbildning var att alla elever som går ut nian skulle ha rätt till en önskad gymnasieplats. Det har kommit fram att de studerande har för mycket avhopp från utbildningen och överhuvudtaget har motivationen för studier varit dålig. I dag är det inte möjligt att styra ungdomar till den utbildning där det finns behov av arbetskraft. Den frågan måste lösas genom att göra arbetet attraktivt och genom rätt lönesättning. Som exempel togs utbildningen för vård och omsorg där det fanns ett skriande behov av arbetsplats. Utbildningsplatserna utökades men nu gapar studieplatserna tomma. Vad kan vi dra för slutsatser av det? Jag skulle rekommendera landskapsstyrelsen att kontrollera inom vilka utbildningar de antagna studerande har kommit in på sina andra eller respektive tredje alternativ då de valt inriktning. Om flertalet studerande under flera år haft en utbildning på andra eller tredje plats är min åsikt helt klar, att då måste vi våga ifrågasätta om den utbildningen fyller sin funktion.

 

Samordning är ett ord som under många år mest talats om men som man fortfarande inte nått fram med; det förutsätter mycket arbete och god vilja från skolorna om det skall fungera. Under tider då ekonomin tillåter detta har det varit så gott som omöjligt att riktigt komma till skott. Jag gjorde ett tappert försök när det gällde hotell- och restaurangutbildningen. Nu finns det utbildning inom samma område på såväl yrkesskolan som sjömansskolan. Det gäller de två första åren. Det tredje året ges i hotell- och restaurangskolan. Jag var inte inne på att minska antalet studieplatser, men jag ansåg att en samordning till en gemensam utbildning borde ske. Tyvärr stötte det på starkt motstånd och utredningen som gjordes ligger nu bland annat utredningsmaterial till ingen nytta.

 

Vid Ålands lyceum, som ger en teoretisk utbildning, är klasserna rätt stora. Utbildningen som ges t.ex. vid yrkesskolan innehåller en hel del praktiska övningar och det har gjort att grupperna är mindre. Beträffande den teoretiska utbildningen borde det gå att samordna undervisningen i större grupper.

 

När det gäller den praktiska utbildningen var utbildningsansvariga Gun Carlson inne på att det borde gå att få en gymnasieutbildning utan att ha högskolebehörighet. Där är jag faktiskt en tillskyndare till precis samma sak. Jag tror att det finns ungdomar i dag som gärna vill ha en utbildning som är väldigt praktiskt inriktad och man borde kunna få det från gymnasialstadiet utan att alla har denna högskolebehörighet. Om man går in för det  är det naturligtvis viktigt att när dessa ungdomar eventuellt ångrar sig i framtiden och har kommit till den insikten att man vill studera vidare måste det finnas möjlighet, precis som sades, att få den teoretiska utbildningen som möjliggör högskolekompetensen.

 

Men eftersom det inte är lätt att göra snabba inbesparingar inom utbildningen har vi frisinnade redan i budgetarbetet försökt hjälpa till. Vi ville flytta hantverkskolans utbildning till husmodersskolans utrymmen, vi ville göra naturbruksskolan till ett attraktivt kurscentrum för landsbygdsnäringarna - jag är medveten om att det redan nu bedrivs kursverksamhet där-  vi ville utveckla den delen, men ifrågasatte om den treåriga gymnasiala utbildningen fyller sin funktion. I det utbildningspolitiska programmet, som redan är flera år gammalt, står det beträffande naturbruksskolan:

 

”Den ungdomsinriktade utbildningen vid Ålands naturbruksskola har en längre tid haft rekryteringsproblem. Den tidigare omtalade nedgången i sysselsättningen inom primärnäringarna har främst tagit sig uttryck som en kraftig nedgång i nyrekryteringen av jordbrukare. Rekryteringen av nya lantbrukare sker således inte längre via ungdomsutbildningen. Däremot har det blivit vanligt att personer som övergår till lantbruksnäringen har skaffat sig en annan yrkesutbildning och också varit verksamma i det yrket. Ofta fortsätter de med detta parallellt med sin lantbruksverksamhet. Det är då uppenbart att den traditionella utbildningsstrukturen inom lantbruksnäringen inte längre är ändamålsenlig. En utbildning som i huvudsak är uppbyggd för att passa ungdomar svarar dåligt mot det stora behov av ökade kunskaper hos den aktiva lantbrukarkåren, vars medelålder är tämligen hög. Skolans strävan att bredda utbildningsprogrammets innehåll till att omfatta även andra grenar av landsbygdsnäringarna än traditionellt jordbruk, främst hästskötsel, kan bara delvis motivera ungdomsutbildningens fortbestånd. Det skulle bättre motsvara jordbruksnäringens utbildningsbehov att överföra resurser från den ungdomsinriktade utbildningen till fortbildning för redan aktiva jordbrukare. Detta kunde exempelvis ske så att intagning till naturbruksprogrammet skulle göras endast vartannat eller vart tredje år. De sålunda frigjorda  resurserna skulle i stället användas till fortbildningsverksamhet för den aktiva lantbrukarkåren. Landskapsstyrelsen avser att göra en översyn av naturbruksskolans framtida inriktning.”

 

Detta skrevs alltså för ett antal år sedan.

 

 Av egen erfarenhet vet jag att samarbetet mellan skolorna och utbildningsavdelningen inte är det bästa. Det finns en viss misstro från båda håll; kanske rollfördelningen inte är tillräckligt tydlig. I landskapsstyrelsens svar framskymtas att det eventuellt skulle ske förändringar inom lagstiftningen som skulle förändra rådande situation. För min del vill jag påstå att det finns mycket kunskap och engagemang på båda håll. I rådande situation måste vi tillvarata all den kunskapen. Vi har inte råd att göra annat.

 

Jag vill igen citera det utbildningspolitiska programmet, där följande sägs beträffande landskapsstyrelsens roll och fördelning:

 

”Uppgiftsfördelningen kan beskrivas så att landskapsstyrelsen har att bestämma vad, för vem och hur mycket när det gäller utbildningen, medan skolorna bestämmer hur. Det innebär att landskapsstyrelsen som beställare skall formulera skolans uppdrag. Landskapsstyrelsen och dess utbildnings- och kulturavdelning skall ses som ett nav i samspelet mellan skolorna, arbetslivet, kommunerna och övriga intressenter.”

 

Det är alltid svårt att prioritera på vilket sätt resurserna skall fördelas. Det har alltid sagts att vi skall ha tillräckligt många studieplatser åt våra nior när de slutar grundskolan. Det vill jag fortsättningsvis understryka vikten av.

 

Vi får inte heller glömma de studerande med olika funktionshinder. De håller nu på att få en bra utbildning och också ändamålsenliga utrymmen.

 

Vår högskola slukar alltför mycket pengar på bekostnad av gymnasialstadiet, det hör vi ofta. Det är naturligtvis svårt att leda i bevis, men beträffande högskolan kan det inte jämföras med studier på gymnasialstadiet. Här anser jag inte att vi har samma skyldighet att ge utbildning inom alla områden. Vår högskola skall profilera sig inom vissa områden som är naturliga för det åländska samhället, och där har sjöfarten många gånger förts fram som ett typexempel på vad högskolan skall profilera sig inom. Där måste vi våga göra förändringar också beträffande inriktningar när vi kommer till insikt vad som är viktigt för det åländska samhället.

 

Ltl Jörgen Strand tog i sitt anförande upp den utredning som rektorerna för våra gymnasialstadieskolor har gjort. Jag har också nu tagit del av den och det visar sig att det finns ett aktivt intresse hos rektorerna, de vill vara med i ett nödvändigt förändringsarbete. Låt inte den möjligheten gå om intet! Också vi från det frisinnade oppositionspartiet vill gärna vara med och forma framtidens utbildning.

 

Avslutningsvis vill jag upprepa att det tar tid att genomföra förändringar i skolvärlden. Det finns ingen tid att förlora. Bästa landskapsstyrelse, starta upp arbetet nu!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag vill komma med några förtydliganden från mitt anförande i onsdags och några kommentarer till ltl Harriet Lindemans anförande just nu.

 

När det gäller spörsmålet handlar det mycket om huruvida landskapsstyrelsen har några linjer och vad det nu allt var där, det var ganska många olika slags hugg och slag.  Jag vill ändå upprepa att våra målsättningar anges i budgeten, men jag vill också tillägga att i landskapsstyrelsens berättelse anger vi numera också målsättningarna kontra förverkligandet av målen som man har angivit. Detta följs upp av både enheter och byråer. Det här är ett sätt för lagtinget också att kontrollera om man följer upp det man säger. Det här sättet att redovisa blir bättre och bättre för varje år.

 

Jag vill ytterligare säga någonting om rektorsgruppens rapport, som vi ännu inte har haft tid att diskutera på avdelningen, eftersom den just har kommit och vi har sjukskrivningar och fortfarande bortavaro där. Men utan att i detalj ha granskat rapporten är vi överens om att det här ser vi mycket positivt på, dels initiativet från rektorerna, därför att vi ser att det här betyder att man nu också från rektorerna tillsammans vill hitta möjligheter för att förbättra utbildningen. Jag ser det också lite som en följd av de frågor vi ställde i samband med budgetarbetet.

 

Det klara förslaget om den parlamentariska sakkunnigkommittén tycker vi är bra; det kommer vi säkert att verkställa.

 

Jag vill ändå påpeka några saker. Man diskuterar ganska mycket en kvalificerad yrkesutbildning. Då måste man komma ihåg att det är egentligen en fortsättning på gymnasialstadiet, alltså ett ytterligare steg och då får vi ett mellansteg mellan högskola och gymnasialskola och det är kanske inte riktigt vad vi i det här skedet vill ha, för det medför ytterligare kostnader. Egentligen valde lagting och landskapsstyrelse den här vägen, när man kunde ha valt den svenska modellen kvalificerad yrkesutbildning, men man gick in via yrkeshögskolesystemet. Jag tror att man valde rätt.

 

Ändå tycker jag att det är mycket i rapporten från rektorerna som handlar om en förändring i gymnasialstadiets utbildning, samma förändring som jag talade om och som jag också förstod att ltl Harriet Lindeman förespråkade, att man kanske borde se på att kan vi ändra så att man ändå fullföljer tankarna om att man skall se till att ubilda så att respektive bransch får den utbildning den behöver. Nu har vi slagit samman så att alla skall ha en högskolebehörighet och vi vet att från vissa av yrkesskolans linjer är det ett fåtal, om ens någon, som går till vidare till en högskola. När det gäller naturbruksskolan är det kanske en per år som söker sig vidare till högskoleutbildning. Då kan man fråga sig om det är rätt väg att alla skall ett tredje år läsa högskolebehörigheten. Det jag antydde om att vi har börjat diskutera på avdelningen, utan att ha färdigt, är just den här möjligheten: kan man förkorta utbildningstiden - det handlar också om kostnader – så att man på två år får en bra yrkeskompetens, men den som vill ha ett tredje högskolebehörighetsår kan få det på något sätt. Det här tycker jag att liknar det som också rektorerna är inne på.

 

Eftersom jag har läst tidningarna vill jag också göra ett klarläggande om det som jag berättade om senast att landskapsstyrelsen ganska långt utvärderar många olika saker, och jag talade om att vi har utvärderat svenskan och matematiken samt att det inte var särskilt positivt för Åland. Sedan redogjorde jag för det som var det stora problemet, matematiken, och jag glömde tydligen att säga att svenskan var inte hemskt dålig på något sätt, den var ungefär som respektive skolor i riket. Eftersom det var en utvärdering som berörde både finska skolor och svenska skolor, visade det sig att de finska eleverna t.ex. läser mera böcker, läser mera litteratur, hade större kunskap på det området, så totalt sett ett litet svagare utvärderingsresultat än hela landet, men inte anmärkningsvärt och föranleder absolut inga åtgärder utöver det som man får läsa i utvärderingen, medan däremot matematiken var svag. Där berättade jag också om att det kräver åtgärder, åtgärder som vi har igångsatt genom att vi har tillsatt en matematikkommitté som heter ”Räkna med Åland”, där vi har lärare från grundskolan, högstadiet, lyceet, yrkesskolan och handelsläroverket. De har nu utarbetat förbättringar i läroplansgrunderna för matematiken. Arbetet har pågått tillsammans med en av landskapsstyrelsen tillsatt matematikkonsulent och det har mottagits mycket positivt i skolorna och skolnämnderna. Det här tror jag är ett arbete som kommer att få ett gott resultat. Det är egentligen inget nytt problem; när jag började mitt förordnande som utbildningsansvarig berättade de på mitt första möte med gymnasialstadieskolorna att det är svaga kunskaper i matematik, som är till nackdel när de börjar sina första år i gymnasiet, eftersom de borde kunna mera än de kan när börjar.

Jag vill alltså upprepa det jag sade, att jag vill inte att man på något sätt här skall söka några syndabockar; den enda syndabock vi skall söka är oss själva när vi skapade grundskolelagen, som dels har ett väldigt utvecklat språkprogram och dessutom är det så i dag i skolvärlden att det är väldigt mycket saker som händer i skolorna. Det är olika temadagar, det är alla möjliga saker som kommer in i skolan och kanske knuffar undan vissa viktiga saker. Det är det här som jag tror att vi skall titta på.

 

Det frågades också under den korta debatten i onsdags om Navigare. Navigare – lärcentret på Åland  som skall utveckla distansutbildningen lever under detta år som ett försöksår och det vi nu diskuterar är att det skall inte mera vara en enskild enhet utan det skall fogas in i de övriga skolorna, som har anledning att utveckla distansutbildningen; där är det fråga om handelsläroverket och högskolan. Vi har en arbetsgrupp tillsatt som håller på och jobbar med den här frågan för att få det på bästa sätt; det skall vara en naturlig integrering i de övriga skolorna.

 

Jag har blivit uppmärksammad på att skrivningen i vårt svar blev lite grann otydlig på slutet när vi för ett resonemang om att man i dag inte har en högre utbildning i landskapets skolor. Då menar vi gymnasieskolorna. Om det är oklart för någon vill jag rätta till det. Vi talar alltså om gymnasieskolorna och påpekar att högskoleutbildning genomförs i dag i Högskolan på Åland, som lever rätt självständigt. Detta bara som ett förtydligande eftersom det tydligen kan missförstås.

 

Jag har också några kommentarer till ltl Harriet Lindemans åsikter, som egentligen är ganska lätta att sammanfatta. Jag kan faktiskt säga att egentligen visar det här att ltl Harriet Lindeman trots allt inte har ändrat sin politik när det gäller utbildningsfrågorna, och det gläder mig. När man läser spörsmålet kan man tro någonting annat, så det är jag glad för. Det utbildningspolitiska programmet blev färdigt i april 1999 och har funnits i knappt fyra år. Fyra år tror jag att är en ganska bra tid för ett program innan man utvärderar det, så det kommer säkert i samband med en eventuell ny diskussion om olika utbildningsfrågor.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

När det gäller frågan om att göra den mera praktiskt inriktade gymnasialstadieutbildningen tvåårig i stället för treårig tycker jag att det också finns ett annat alternativ. Man skall komma ihåg att ungdomarna är unga när de börjar i den skolan och är ganska unga när de kommer ut, kanske bara 17 år och det finns eventuellt inte arbetsplatser för ungdomen.  En av orsakerna till att man införde treårsutbildningen var att ingen vill ta emot dem förrän de är i 18-års åldern. Då kunde det tredje året vara ett fördjupat praktikår helt enkelt så att när man sedan kommer ut i arbetslivet kunde man vara en fullvärdig arbetskraft;  betydligt mycket mer praktiskt och långsiktigt praktiktid tror jag att skulle vara till nytta både för arbetsplatsen och för dem själva.

 

När det gäller Navigare – lärcentret på Åland är jag glad att höra framtidstankarna för det. Det är nämligen precis den tanken vi hade och jag tror att jag framförde det i samband med budgetdebatten att det borde kunna införlivas i den normala utbildningen i skolorna, så jag är glad att man går in för det. Jag hade t.o.m. en motion om det, säger kollegan här bredvid!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ansvarige utbildningsministern säger att spörsmålet innehöll ”hugg och slag”. För mig var det inte någon tanke att det skulle innehålla hugg och slag; däremot försökte jag i spörsmålet beskriva de känslor som finns ute på fältet och  i skolorna. Jag tycker ändå i dag att utbildningsansvarige i dag är mycket mer ödmjuk och beskriver och tar åt sig det som debatten syftar till, också det som rektorerna har framfört. Jag håller med om några sakfrågor som utbildningsansvarige framförde t.ex. om den kvalificerade yrkesutbildningen, att vi skall inte få en tredje sektor osv. Det som min kollega Lindeman tog upp om Navigare går precis i enlighet med de tankar vi hade i samband med budgeten, så jag tror att hela utbildningspolitiken kan få rätt riktning om vi kan komma överens i alla partier om att jobba parlamentariskt med de här frågorna; också utbildningsansvarige nämnde att man kommer att tillsätta en parlamentarisk kommitté, men det skulle vara intressant att höra om lantrådet kan bekräfta att hela landskapsstyrelsen står bakom förslaget om att tillsätta en parlamentarisk kommitté.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tycker att det var ett viktigt spörsmål som Frisinnad Samverkan initierade och vi har tecknat under det. För socialdemokraterna är utbildning kanske den viktigaste uppgiften som samhället har sig ålagd, dvs. att garantera en kvalitativt hög utbildning som motsvarar inte bara samtidens utan de framtida krav som samhället har för att arbetslivet och hela samhällslivet skall kunna utvecklas i takt med tiden.

 

Utbildning handlar alltså om framtiden. På den här punkten är jag mycket kritisk till utbildningspolitiken som har bedrivits under nuvarande mandatperiod. Jag tycker att den saknar pedagogiska och utbildningspolitiska framtidsvisioner. Det är en organisatorisk och förvaltningsmässig diskussion som förs i budget efter budget; man trasslar in sig i olika utredningar och man kommer egentligen ingen vart. Det här tror jag beror på att det är ett för konservativt tänkande som präglar dagens utbildningspolitik. Ta bara ett exempel som den här arma Tosarbyskolan! Redan 1996 sade man att den här frågan borde ha varit avgjord. Inte ett steg närmare är vi i dag! Det är för att man inte vet vad man vill med hela utbildningspolitiken. Vem som helst kan ta del av budgetskrivningarna. Det är upprepningar om samråd med kommunerna, om i och för sig viktiga detaljer, men det är inte utbildningspolitik på den nivå som vi här i lagtinget skall fatta beslut om för att det här skall fungera i framtiden. Om man skall kunna skapa en politik inom utbildningen som möter framtida behov måste man ha en uppfattning om hur man tror att framtiden skall komma att gestalta sig. Att, som här sades, anpassa utbildningsväsendet tar lång tid.

 

Nå, vad kommer att hända de närmaste 10-20 åren? Det som vi vet absolut säkert är att mellan 2010 och 2030 går stora årskullar i pension. En stor del av den offentliga förvaltningen skall bytas ut och inom näringslivet måste vi få till kompetent arbetskraft för att kunna upprätthålla det samhälle vi har och den välfärd vi har. Då är det ganska givet inom vilka utbildningssektorer man måste satsa åtminstone vad gäller offentliga sektorns behov. Det är hälso- och sjukvård och det är inom den sociala sektorn. Det finns säkert många andra branscher som är viktiga; en bransch som är jätteosäker är sjöfarten och där ser vi nu att ungdomarna i hela världen tvekar att gå sjöfartsutbildning, för om det blir möjligt att också här ta in billighetsarbetskraft blir inte den här marknaden inte så intressant för ungdomarna. Det åländska samhället har ingen beredskap, vad jag vet, för en sådan situation; däremot återspeglas det i att studieplatserna inte är fullt belagda. Den här arbetskraftsbristen kommer också att resultera i att en massa människor antagligen flyttar in till Åland, för vi kommer inte att med egen befolkning kunna ersätta de arbetstagare som går i pension. Det betyder ökad integration. Det är det andra vi är alldeles säkra på att kommer att ske, inte bara på grund av EU och andra globaliseringstendenser, men på grund av att vi har brist på arbetskraft och det finns arbetslöshet och dåligt avlönade arbeten i vår närregion. Det kommer att flytta in mer och mer människor från Ryssland och Baltikum och kanske Polen. Det betyder att vi måste bereda oss på examensfrågorna, på språkfrågor och andra frågor som har att göra med integrering av utomåländsk arbetskraft. Jag tror inte att någon sådan diskussion förekommer i landskapsstyrelsen; den borde ha börjat för länge sedan.

 

En tredje sak som är alldeles klar och tydlig är att jämställdheten kommer att ständigt vara på tapeten. Kvinnor utbildar sig redan i dag i högre utsträckning än män, t.o.m. det att unga pojkar tycker att det är onödigt att gå utbildning, de börjar jobba, fixa och greja som entreprenörer, och det kan hända att det är bra och en utveckling som vi inte kan göra så mycket åt, men det har också att göra med det att vårt nuvarande utbildningssystem favoriserar på sätt och vis flickors traditionella utveckling, dvs. att sitta tyst, att lyssna, att lära sig, att ta hänsyn till andra, att lära sig att repetera, att prestera det som förväntas av dem, medan pojkarna ofta har en annan utveckling och ifrågasätter, och när de inte klarar av det här systemet kräver de helt enkelt mer och mer specialresurser i skolorna; det här märks på alla nivåer, inte minst i yrkesutbildningen: killarna har svårt att hänga med ju mera teoretisk utbildningen blir. Och det blir den, oberoende av hur vi vill att den skall bli, eftersom den nya tekniken, språk, kommunikation, alla de beteenden eller de färdigheter som på många sätt traditionellt hör ihop med flickors och kvinnors och utveckling blir prioriterade i arbetslivet. Vi får m.a.o. en hel del killar i utbildningssystemet som inte hänger med. Det här måste man ta itu med, för det orsakar problem senare i livet för killarna, alltså också sociala kostnader för samhället. Det här är med flit generaliserat av mig. Det är klart att det också finns duktiga killar och det finns flickor som faller igenom systemet, men jag tror att man alltför lite har fokuserat på detta.

 

En annan sak är att när kvinnors utbildningsnivå stiger kommer de småningom också att i övriga delar av samhället kräva inflytande och bättre ekonomisk kompensation för sin utbildning, och det kommer också att göra att offentlig sektor får sina stora kostnadsökningar på grund av brist på arbetskraft och på grund av att kvinnor kommer att kräva mera betalt.

 

Det är åtminstone tre tendenser som är alldeles klara: brist på arbetskraft, ökad integrering, krav på ökad jämställdhet och utvecklingen i ett arbetsliv där man prioriterar kunnande i kommunikation, språk, IKT osv. osv., alltså en teoretisering av utbildningen. Det är det här jag tycker vi borde diskutera. Och hur skall vårt utbildningssystem anpassas till det?

 

Den rapport som rektorerna har givit ut – ungefär dagen före eller samma dag som spörsmålet skulle diskuteras – kan inte vara en slump. Det här är uttryck för ett missnöje, en brist på dialog med dem som är politiskt ansvariga för utbildningen i landskapet. Om man läser rapporten innehåller den en hel del av de övergripande diskussioner som jag här har försökt lyfta fram. Det är också intressant att rektorerna klart och tydligt i inledningen säger att finansutskottet har rätt när de säger att nu måste landskapsstyrelsen en gång för alla ta itu med att prioritera vilka utbildningslinjer som vi skall satsa på. Man säger att osthyveln fungerar inte mera - för vad händer med osthyveln? Jo, det händer det att i de utbildningar där vi har investerat, senast i Ålands lyceum och yrkesskolan, där elevtillströmningen är stor, där skall man dra ner på driftskostnaderna! Sedan vet vi att vi har utbildningar där det nästan inte finns några elever; nå, de kan väl osthyvla, det sker inte några större problem på kvaliteten på undervisningen. Och då säger en rektor, som tydligen känner desperation och panik, att för guds skull, ta till yxan nu och sluta osthyvla! Man säger att vi måste gå in för strukturella förändringar av utbildningssystemet. Det är slut nu med utredningar och kommittéer och sjukskrivningar och allt som finns; någon måste fatta beslut. Och om inte landskapsstyrelsen och majoriteten klarar av det, så är det dags att komma hit till lagtinget så fort som möjligt. Och hur skall utbildningsavdelningen, utbildningsministern och landskapsstyrelsen till budgeten 2004 vara klara med prioriteringarna när man ännu inte vet vad man skall göra med utbildningen i Tosarby! Det går för långsamt. Det är någon slags beslutsångest som är total när det gäller utbildningen. Och vad händer? Jo, det blir bara dyrare och dyrare, och kvaliteten kan inte upprätthållas under sådana här villkor.

 

Den här rapporten är alltså det bästa som hittills har hänt i fråga om diskussionen om utbildningspolitiken i landskapsstyrelsen. Rektorerna vore värda ett extra Ålandstillägg  för att de har gjort det arbete som utbildningsavdelningen för länge sedan borde ha gjort.

 

Vad är det då som skall göras? Nå, det är inte för oss att stå här och diskutera om det skall vara två år eller tre år och om den och den utredningen skall göras; för oss är det så här att vi har ett helt batteri med skolor och utbildningar som hänger med ända från självstyrelsens tillkomst. Om ni tänker på vårt utbildningssystem, så det som fanns först  - säkert inte precis i rätt ordning – var Ålands folkhögskola, Ålands lyceum och Ålands lantmannaskola. De var bland de första och de finns fortfarande kvar. En del av dem har kunnat anpassa sig till tidens krav, men alla har inte gjort det. Skall vi fortfarande driva dem utan att göra några ingrepp överhuvudtaget? Husmodersskolan är i och för sig också en gammal och hedervärd utbildning liksom hantverksutbildningen; de hörde ihop med den tidens samhälle, när det fanns husmödrar som var en del av det agrara samhället och som genom en sådan här utbildning fick färdigheter som var viktiga i den tidens samhälle. Hantverksutbildningen hörde till skapandet av den åländska identiteten, och det är fortfarande viktigt med hantverk. Man har ännu inte riktigt kunnat anpassa de här utbildningarna till tidens behov. Sedan kommer en ny generation utbildningar: Ålands Navigationsskola, som det hette, den hörde till de ursprungliga, sedan har den ynglat av sig i sjömansskolan, i tekniska läroverket och dagens t.o.m. högskoleutbildning.  Vad händer med den utbildningen? Vi ser en flykt av lärare från den utbildningen för att landskapsstyrelsen och det här lagtinget inte klarade av högskolelagstiftningen. Socialdemokraterna varnade: ha inte för bråttom, ni klarar inte det här med tjänstekollektivavtalet! Det är inte gjort ännu! Den utbildningen blöder i dag på grund av brist på kompetens i avtalsfrågor, åtminstone på utbildningsavdelningen och i lagtinget. Sedan har vi nya skolor: Ålands vårdinstitut, vi har yrkesträningsutbildningen och vi har, som det har sagts, utbildning för personer med olika funktionshinder.

 

Strukturella förändringar betyder att man måste göra någonting åt detta för att uppnå maximal anpassning, inte till dagens läge, utan till det som skall hända i framtiden, det som jag nämnde: integration. Det betyder att det kommer att komma folk hit som måste få kompletterande utbildningar, om de skall kunna ta arbete här. Vår utbildning måste vara på en sådan nivå att de examina som man får från åländska skolor duger till någonting någon annanstans, inte bara det att man vet att det är duktiga människor, utan att papperen fungerar.  Vi har jämställdhet osv. osv.

 

Rektorerna anvisar själva t.o.m. några metoder – de talar om ökat samarbete. Och det är naturligtvis en möjlighet, det är en möjlighet för att göra själva utbildningarna mera individualiserade och flexibla med tanke på dagens och framtidens behov. Man talar också om att man vill få en klarare målsättning vad gäller den allmänna basutbildningen, alltså den allmänna kompetensen och den mer specifika. Det är en intressant diskussion för det är naturligtvis på ett sätt omöjligt att helt avgöra den frågan, men man säger, vilket är på sätt och vis en liten tillbakagång till en tidigare diskussion, att den allmänna basundervisningen kommer att vara väldigt viktig för att arbetslivet blir mer och mer specialiserat och det är svårt att ge specifika kompetenser på gymnasialstadienivå. Då betonar just allt det här med kommunikation, språk osv. Det har jämställdhetskonsekvenser; det blir svårare för killarna på yrkesskolan att klara av sin utbildning om de skall få mera av sådana här ämnen. Det är inte lätt att lösa, men vi måste inleda diskussionen. I den specialiserade undervisningen i många länder i Europa, åtminstone i vissa som jag råkar känna till, sker en hel del av specialiseringen på själva arbetsplatsen och detta är någonting som vi borde titta närmare på. Det är komplierat att tillhandahålla den lärarkompetens på en specialiserad nivå som krävs till rimliga kostnader i framtiden. Det är också svårt att få tag på kompetent lärararbetskraft redan i dagens skolor.

 

Så lanserar då gruppen – och jag tror att det närmast kommer från hotell- och restaurangskolan, som har ett fantastiskt bra renommé utanför Åland, också här på Åland och det borde vara målet att alla som går ut från en av gymnasialskolorna på Åland har ett gott renommé när de kommer härifrån, att man känner till och vet att de eleverna, de studerandena, dem vill vi ha – en ny nivå i utbildningen, det som man kallar kvalificerad yrkesutbildning. Jag tror att det kanske hade varit det som skulle ha varit det rätta steget i stället för Ålands högskola, eftersom de utbildningar vi traditionellt har här är ganska yrkesinriktade och då speciellt om man tittar på hotell- och restaurang så menar man att det skulle vara värdefullt att få en tillbyggnadsutbildning där man specialiserar sig inom konditori, vin osv., så att man verkligen får en spetskompetens inom dessa områden. Där kanske högskoleutbildningen blev lite för mycket utbildning för att nå just sådana här specialiteter. Det betyder, om man får läsa det såsom jag gör det, att det är en ganska allvarlig kritik mot högskolan på Åland. Jag tror nog att det var ett litet förhastat beslut det som pressades igenom här, inte för det att det inte skulle finnas intresserade studerande och att man kanske kan bedriva utbildningen på den här nivån med en viss framgång, men det kräver så stora resurser och när vi nu ser att budgetramarna krymper och landskapsstyrelsen vill prioritera gymnasialstadieutbildningen, vilket jag tror att är realistiskt och förnuftigt, så riskerar högskolan att hamna i bakvatten. Det har lagts ner mycket pengar i den och möda och jag tycker att det är ett dilemma som vi står inför i framtiden. Skulle man kunna vrida tiden tillbaka tror jag att det hade varit bättre att titta på den fria högskoleutbildningen och en viss forskning och gjort mera, någonting som man nämner om här, att man hade byggt på gymnasialutbildningen och verkligen där skapat spetskompetenser, där Åland har både kunnande och tradition och där vi kunde bli konkurrenskraftiga utbildningsmässigt jämfört med omgivningen - när det gäller högskolan blir nog det en svår nöt att knäppa.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill ändå till först säga att våra skolor – alla skolor egentligen – är goda skolor, skolor som både landskapsstyrelse och lagting har anledning att vara stolta över, det vill jag nog bestämt hävda, så att inte skolorna själva skall tro att vi anser att någon är dålig. Sedan vill jag kommentera när det gäller hantverksskolan t.ex. Det är viktigt att komma ihåg att den hör egentligen inte alls till utbildningsavdelningen överhuvudtaget eftersom det är en privat skola som drivs av slöjd- och konsthantverksföreningen. Det enda landskapsstyrelsen egentligen gör är att vi tillhandahåller utrymmen och betalar utbildningen. Vi har varit fromma och låtit dem styra sin utbildning själva, så där vill jag bestämt påstå att vi inte kan göra så mycket annat. Det enda vi måste göra är att anvisa dem utrymmen, det håller jag med om och det är en gammal fråga.

 

Det var olika frågor som ltl Sundback tog upp, bl.a. anpassningen till arbetslivet. Det är just det som mycket av det utbildningspolitiken går ut på: att försöka se framåt, att försöka inse hur man skall prognostisera; vi lägger faktiskt en del arbete på att prognostisera utbildningarna och det gör vi också i samråd med riket. Där jobbar vi mycket och det är stora och svåra frågor.

 

När det gäller vår högskoleutbildning har jag alltid hävdat att det är vården och sjöfarten som är de viktiga.Även om sjöfarten går mot osäkra, kanske utflaggningstider, måste vi komma ihåg att utbildning i sjöfart kommer alltid att behövas. Jag tror att Åland alltid har en möjlighet att ge en bra sjöfartsutbildning. Anledningen till att jag trots allt anser att vi behöver högskolan är att både sjukskötare, sjökaptener och maskinmästare är högskoleutbildade i dag.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Så här kan vi tramsa på i enskilda frågor fram och tillbaka, men vad vill landskapsstyrelsen med utbildningen inom 10-20 år? Vad vill man? Vad är de stora övergripande linjerna? Hantverkarskolans utrymmesproblem har man inte kunnat lösa på sju-åtta år. Det är en liten sak. Jag tänker på de stora frågorna som gäller arbetskraftsbrist, jämställdhet, integration och ekonomi. Säg nu någonting som höjer blicken lite över dagssituationen och det som har hänt de senaste tio åren!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är inte så svårt att säga någonting som höjer blicken, åtminstone inte mera än de diskussioner som ltl Sundback för. Alla de diskussionerna förs på utbildningsavdelningen med samma framförhållning som ltl Sundback efterlyser. Det är klart att vi inser att den rörliga arbetskraften blir mer och mer rörlig, om vi säger så. Folk kommer alltid att flytta mera, vi kommer att få folk som kommer hit och folk som far härifrån, men så har det åländska samhället egentligen alltid varit.

 

Frågan om studiebenägenheten och möjligheten att studera för kvinnor och män är någonting som vi diskuterar, speciellt diskuteras det mycket i Nordiska ministerrådsarbetet. Det är en stor nordisk fråga, så visst är vi med i de här diskussionerna, det är absolut inget tvivel om det. Jag tror nog att vi inom utbildningsavdelningen, både jag som politiker och tjänstemännen, är väl medvetna om de här frågeställningarna, samtidigt som ingen exakt kan säga hur det ser ut om 10-15 år. Men därför måste man skapa sådana system som möjliggör att man kan vara flexibel, och det är det som den här diskussionen mycket har gått  ut på.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag håller inte med om att det finns en medvetenhet på utbildningsavdelningen. Då skulle inte det här ha tillkommit. Det här är ett uttryck för att det inte finns en levande dialog om framtidsfrågor. Och när vi hör ledamoten Carlson: man är medveten om diskussionen och man jobbar på det ena och man utreder det tredje, och man vet om alla dessa frågeställningar, men varför kommer det då inte något förslag om hur man långsiktigt skall handla! Det finns inte några sådana förslag! Det är årliga utredningar om att matematikundervisningen är dålig – det är inte upplyftande och stimulerande att höra. Nej, tillsätt så fort som möjligt den parlamentariska kommittén, som rektorna vill ha, så att vi får en annan diskussion om framtidens utbildning!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Plenum avbryts nu för lunch och fortsätter kl. 13.00. (Kl. 12.10).

 

 (Kl. 13.00). Plenum fortsätter.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Utbildnings- och skolpolitiken är ett av liberalernas hjärtefrågor. Landskapsstyrelsens spörsmålssvar visar goda ambitioner även om kärva ekonomiska förhållanden leder till återhållsamhet. Vad liberalerna nu diskuterar är bl.a. vikten av elevvårdande insatser och att elever med speciella behov bör inkluderas i lagstiftningen. Det finns också anledning att fundera över en pedagogisk utbildning på Åland på sikt. Det är viktigt att också närmare överväga vilka program som skall finnas vid högskolan och för gymnasialstadiet särskilt. Särskilt i åtstramningstider är prioriteringar eller strategiska val viktiga.

 

Fru talman!

Allmänt bör enligt liberala diskussioner landskapsstyrelsen, lagtinget, näringslivet och skolorna inleda ett gemensamt arbete för utveckling med sikte på morgondagens utbildning. I nordisk jämförelse sägs att Ålands utbildningsnivå inte är hög. En hög utbildningsnivå är viktig för ett konkurrenskraftigt samhälle, anses det allmänt i debatten i Norden. Tillkomsten av högskolan på Åland är ett viktigt steg framåt.

 

Landskapet har också en generös inställning till åländska ungdomars studier i omvärlden, inte minst i Sverige och där finns ett rikt utbud av specialinriktade gymnasieskolor att söka sig till. En samlad utvärdering av denna studiemöjlighet kan ge intressanta resultat, föreställde vi oss.

 

Samarbetsgruppen för rektorer på gymnasialstadiet menar att det inte är acceptabelt att avveckla delar av ungdomsutbildningen och gruppen förespråkar en grundläggande förändring av strukturen för att öka flexibiliteten som nyttjandegraden i utbildningssystemet. Det finns anledning att intressera sig för detta. Rektorernas uppfattning är att skolorna på gymnasialstadiet kan nå lösningar i samarbete och lösningar som på sikt ger gynnsamma pedagogiska och ekonomiska fördelar. Det anses gå att förändra programstrukturen mot öppnare sektorbaserade utbildningar, som man formulerar det. Rektorerna har föreslagit att en parlamentarisk sakkunnigkommitté tillsätts för att studera hur åländsk utbildning på gymnasialstadiet kan anpassas till nordiska utbildningsstrukturer på ett sådant sätt att både pedagogiska och ekonomiska vinster uppnås.

 

Fru talman!

Rektorernas förslag är viktigt och bra och liberalerna skall verka för att en sådan kommitté tillsätts.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Det finns mycket att säga om det här, men jag skall kort uppehålla mig vid en sak och fortsätter där jag var första gången spörsmålet var uppe. När det gäller tjänstekollektivavtalsfrågorna är det naturligtvis tråkigt att det inte finns ett tjänstekollektivavtal för högskolan, men jag utgår ändå från att parterna strävar till att komma till ett avtal.

 

Sedan sist har jag tittat på frågan och jag förstod då på ledamoten Gun Carlson att det som man har diskuterat och var oense om gäller årsarbetstid eller total arbetstid. Jag tog då snabbt reda på med de kontakter som jag har och det visade sig att det normala i Finland är total arbetstid, 1.600 timmar i året, medan man i  Sverige har gått in för årsarbetstid. Det har dock visat sig att det var inte gratis. Lönekostnaderna har faktiskt stigit med 20 procent och med tanke på vår ekonomi är jag tveksam till om man så hårt skall gå in för årsarbetstid. Det pågår nämligen försök i Villmanstrand och i Helsingfors med årsarbetstid. Det har också visat sig där att det inte har varit särskilt lyckat hittills; målsättningarna med den nya arbetstiden har varit oklar och det är tveksamt om man tänker fortsätta. Vad jag åtminstone har förstått är att väljer man alternativet med årsarbetstid så kommer det att kosta någonting. Det är kanske skäl att fundera efter om det faktiskt är så eftersträvansvärt eller om det är mer eftersträvansvärt, för att få kompetenta lärare till högskolan, att man går in för att ganska omgående få ett avtal som kanske lite liknar åtminstone det som finns i riket. Huvudavtalet skall ligga till grund men avtalsparterna kan ändå avtala fritt.

 

Landskapsstyrelsen har nyligen ingått ett tjänstekollektivavtal, och tjänstekollektivavtalen för utbildningssidan är då den gråa mappen och jag tycker att det skulle finnas skäl för landskapsstyrelsen att under den tvååriga tiden, som är garanterad arbetsfred, noga gå igenom den gråa mappen och se över hela systemet. Det är inte på det sättet när man är anställd som lärare vid de åländska skolorna att det är landskapsstyrelsen som är arbetsgivare. Den formella arbetsgivaren är skolornas direktioner och parten på arbetsmarknaden är landskapsstyrelsen. Det är skolorna som anställer, gör upp läroplaner och beviljar avsked m.m. Anställningsvillkoren, löner och hela den biten kan vara olika beroende på vilken skola man är anställd vid. Det är kanske inte riktigt bra. Sedan har vi problemet med – och det har tydligen blivit lite värre efter det att högskolelagen trädde i kraft – att det finns lärare på gymnasialstadiet där inte undervisningstimmarna räcker till och då får man kämpa och söka undervisningar någon annanstans. Då har man inte längre en månadslön när man undervisar i en annan skola utan då är det en bisyssla, en bitjänst och man får timlön; det blir alltså ett icke attraktivt arbete och det drabbar i slutänden de studerande. För de studerandes skull skulle det alltså finnas allt skäl att se över det här. Det är också så i riket att det finns lagstiftning om gemensamma lärare på yrkeshögskolor och på gymnasialstadiet och då uppstår inte den här problematiken.

 

Jag tycker alltså att det finns allt skäl för landskapsstyrelsen och utbildningsavdelningen att tillsammans med den enorma kunskap och kompetens som finns i förvaltningen hos avtalschefen att faktiskt gå igenom och titta hur landskapsstyrelsen som part i ett avtal skall kunna göra det här bättre så att man kan garantera pedagogiken för våra åländska studerande så att läraryrket på gymnasialstadiet och högre utbildning är intressant på Åland. Jag tycker att det finns allt skäl att göra det och jag tycker att man har gott om tid när man i princip har två år på sig att se över det. Det kan inte vara så att det skall vara olika löner och förmåner beroende på om man jobbar i Ålands sjömansskola eller vårdinstitutet osv., utan man måste försöka hitta någonting och också försöka komma till gemensamma lärare på grund av att inte undervisningstimmarna räcker till för alla lärare, så att lärarna garanteras en heltidsordinarie tjänst. Det får inte bli så att man har mycket sämre förmåner här än i riket eller i Sverige, så det finns orsak att se över det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Vi fick före lunchpausen höra en mycket nedgörande och jag tycker lite grann osaklig men ändå väntad kritik av ltl Barbro Sundback om hela utbildningen. Jag tycker nog att man kanske borde hålla det på en rätt nivå och prata om konstruktiva saker och inte bara så här prata mycket och dra in allt möjligt mellan himmel och jord och sedan sluta med att allt är undermåligt. Vi skall komma ihåg att det här berör väldigt många av våra skolor, våra lärare, våra tjänstemän och det finns ändå en gräns för hur långt man vill gå.

 

Att rektorerna har kommit med sin rapport tycker jag är helt naturligt. Det är det som man kan förvänta sig att rektorer skall göra. Rektorerna för våra gymnasialstadieskolor är tillsatta för att de är experter på sina skolområden, de har goda löner, alltså kan man förvänta sig att de också funderar på saker, vilket de har gjort. Jag är för min del både glad och stolt över att de har visat sin initiativrikedom och sitt intresse för att förbättra skolan på det sätt de har gjort. Det har nämnts ofta att rektorerna har goda förslag, man skall ta till yxan i stället för osthyveln. Det säger flera rektorer, tror jag och det tror jag att de är överens om. Men när man sedan frågar och efterhör vilken skola skall man knuffa omkull med yxan, så finns det ingen skola som är lämpligt! Det är helt naturligt att var och en håller på sitt. Jag vill ändå påminna om att mycket av det här handlar om dels landskapets försämrade ekonomi. Vi är tvungna att göra någonting som uppfattas som negativ osthyvelmetod eller en bättre yxmetod, men vi måste göra någonting och utbildningsavdelningen försöker nu på det sätt vi har valt, dvs. vi har gått ut till respektive skolor och bett om deras förslag på olika åtgärder. Samtidigt kanske jag också behöver påminna om utredningen, som trots allt visar på att våra gymnasialstadieskolor är mellan 25 och 45 procent dyrare än övriga jämförbara skolor i omvärlden. En del saker i fördyrningen är naturliga men inte allting och vi måste fundera på det här, och det är det jag nu tycker att man gör.

 

Ytterligare vill jag kommentera ltl Anne-Helena Sjöbloms inlägg som jag tyckte att var mycket värdefullt; hon pekade på avtalsförhandlingarna som pågår inom högskolan men också på det kända problemet med våra lärarlöner. Om jag vågar säga det, så det här jobbar vi också på, för det här är ett verkligt känt problem som handlar om våra lärares kollektivavtal. Samordning  har vi pratat om många gånger och det här skulle kunna vara ett bra sätt, så det har jag bara positivt att säga om.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vi får igen höra att ledamoten Gun Carlson tycker att det som vi säger här är värdefullt, annat är mindre värdefullt och hon tycker att det jobbas på med det ena och det andra, men när skall det börja hända någonting! Vad skall det bli på kort och lång sikt? Vad skall det bli med Tosarby? Vad skall det bli med husmodersskolan? Vi var lovade en utredning senast till sista mars. Den ligger på något bord någonstans på utbildningsavdelningen och har inte blivit föredragen ännu. När skall vi få veta vilka utbildningslinjer som skall prioriteras i budgeten 2004? Dagarna går, timmarna rinner iväg, vi vet att det är ett långsiktigt arbete att strukturera om utbildningsväsendet. Tror ledamoten Gun Carlson faktiskt att hon i nästa års budget kan presentera några prioriteringar och strukturella förändringar av utbildningen eller jobbar hon då fortsättningsvis på med det hela?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag har egentligen inte några kommenterar, för det här har vi hört förut ett par gånger i dag, men jag sade i mitt första anförande att vi kommer att i budgeten 2004 uppfylla finansutskottets begäran och jag har inget mera att säga i den här saken.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

 Ja, det förutsätter lagtinget. Men vi vill veta redan nu, eftersom vi har den här debatten, vad ledamoten Gun Carlson tänker. Det skulle vara värdefullt att diskutera det här, speciellt efter det att rektorerna har kommit med detta mycket fina inlägg i debatten. Det är nämligen så att man inte riktigt kan lita på utbildningsministern och utbildningsavdelningen. Låt oss ta högskolelagen. I lag har vi sagt att kollektivavtal och tjänstevillkoren för dem som är anställda vid högskolan skulle träda i kraft vid årsskiftet. Ingenting har skett ännu! Det finns inget avtal. Ledamoten Gun Carlson måste småningom inse att förtroendekapitalet har krympt, om det överhuvudtaget finns kvar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Redan i mitt första anförande berättade jag hur det ligger till med tjänstekollektivavtalet i högskolan och det är inte jag som sitter vid förhandlingsbordet, det är avtalsparterna och jag skall inte påverka den processen – och det har jag också redogjort för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det är ofta så här när man diskuterar övergripande frågor att mycket personal berörs och det man ofta glömmer bort är just det här att mycket av det vi diskuterar faktiskt är reglerat i tjänstekollektivavtal och skall man då få till stånd en rationell samordning finns det alla skäl att gå in och studera om detta är möjligt enligt de tjänstekollektivtal som gäller. Därför tycker jag att det finns allt skäl för den formella arbetsgivarparten Ålands landskapsstyrelse att verkligen se över det här så att man kan få både samordningsvinster och ekonomiska vinster, men det kräver en djupare studie av de ingångna avtalen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Eftersom bl.a. ltl Jörgen Strand har efterlyst också lantrådets syn på om vi har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk sakkunnigkommitté vill jag bara bekräfta nu och här det som redan ledamoten Carlson har sagt, att vår avsikt är från landskapsstyrelsens sida att så snart som möjligt tillsätta en parlamentarisk sakkunnigkommitté som kan börja jobba med utbildningsfrågor och har ett långsiktigt perspektiv i det här sammanhanget. Min förhoppning är att vi skall kunna göra det inom de närmaste veckorna eftersom det är viktigt att man får igång det här arbetet.

 

Jag blev själv nästan lite nostalgisk när jag tog del av rektorernas papper och såg när den senaste stora utredningen gjordes, ”Utbildning 2000”, där bl.a. ltl Sundback och jag hade ganska framträdande roller i det arbetet. Ltl Sundback nämnde tidigare i dag att hon tyckte att landskapsstyrelsen var konservativ, men jag tror att åtminstone på den tiden var vi nästan för progressiva, för vårt arbete i ”Utbildning 2000” rönte inte speciellt stor uppskattning, åtminstone inte direkt från rektorernas och skolornas sida, men efter att det fick lite behandlas och omformuleras i samarbete blev det den verklighet som har utvecklats och som vi lever med i dag. Jag tror att det viktiga med ett parlamentariskt arbete är att man faktiskt kan ha en lång framförhållning och också en relativt stor kreativitet i det utbildningspolitiska arbetet därför att det är, som har sagts här från många redan, att det är ett svårt område eftersom det hela tiden sker stora förändringar och vi har vår egen specifika situation här på Åland. Samtidigt måste vi också vara beredda och ha förmåga att anpassa oss till både vad som händer väster och öster om oss samt även i lite större sammanhang, eftersom våra ungdomar egentligen lever globalt i dag och också vårt näringsliv rör sig i allt större cirklar. Här har vi naturligtvis svåra överväganden att göra också: dels skall vi tillfredsställa vårt eget näringslivsbehov, men sedan har vi också ett ansvar att se till att vi har ett utbildningssystem som ger ungdomarna och de studerande goda möjligheter att klara sig i världen och hela tiden ha utvecklingsmöjligheter. Samtidigt tycker jag att det här är ett av de absolut mest spännande områden som vi har att arbeta med, nämligen utbildningspolitiken, för här kan vi faktiskt fungera som ett eget land. Här har vi de instrument som behövs. Vi har självstyrelse på det här området och vi har också goda resurser och det har varit och är fortfarande ett högt prioriterat område. Därför gäller det också, även om vi är inne i svårare ekonomiska tider, att vi på ett klokt och välavvägt sätt eventuellt omfördelar och förändrar utbildningspolitiken så att vi tar tillvara de resurser som finns, det mänskliga kapital som finns inom den här sektorn, för det är utan tvivel väldigt viktigt för landskapet Åland och vår fortsatta samhällsutveckling att vi kan bibehålla stor kompetens på det här området för att det höjer på något sätt Ålands status, det höjer vår attraktionskraft och det ger också våra innevånare och våra ungdomar bättre konkurrensförutsättningar, också i förlängningen vårt näringsliv.

 

Även om det här alltså är en stor kostnadspost i vår budget och det egentligen är ett arv, kan man väl säga, från det gamla ekonomiska systemet när de som då var politiskt aktiva byggde upp Åland som ett utbildningscentrum för svenskspråkiga i Finland tycker jag ändå att det har varit ett bra arv som vi har haft stor nytta av och ett arv som vi skall fortsätta att förvalta på bästa möjliga sätt.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Lantrådets förslag om en parlamentarisk sakkunnigkommitté härstammar från rektorernas rapport. Rektorerna menar att kommittén skulle studera hur den åländska utbildningen på gymnasialstadiet kan anpassas till nya nordiska utbildningsstrukturer på sådant sätt att både pedagogiska och ekonomiska vinster uppnås. Det är ofta lätt att skriva ner sådana här saker, men det är kanske inte så lätt att förverkliga i praktiken. Nu undrar jag redan som första fråga till lantrådet: Vad betyder parlamentarisk sakkunnigkommitté? Är det politiker från olika partier som skall vara sakkunniga i utbildningsfrågor; hur skall det i så fall mätas, är det av partierna eller av vem? Eller är det fråga om rektorer som skall bekänna politisk färg? Vad betyder parlamentarisk sakkunnigkommitté? Man kan också undra om kommittén bara skall ha till uppdrag att studera utbildningen på gymnasialstadiet? Det är möjligt att det skall vara så, men då måste ändå målet med utredningen konkretiseras mera.

”Nya nordiska utbildningsstrukturer” – jag undrar jag om det är tillräckligt. Jag skulle nog säga att man åtminstone utsträcker det här till att gälla EU-området. Det är klart att de nordiska länderna är de som är mest intressanta i det här sammanhanget, men det bör inte vara så att det begränsar studerande att på något vis ta del av utbildning i EU-området. Sedan detta med att pedagogiska och ekonomiska vinster uppnås. Det låter bra och alla förstår liksom vad man på något sätt menar, men att konkret mäta vinsterna kan nog bli betydligt mera komplicerat. Det är väl kanske nödvändigt med ännu en kommitté, vad vet jag, för att landskapsstyrelsen skall kunna fatta de viktiga strategiska besluten som behövs för att vi i framtiden skall ha ett utbildningssystem som inte hänger efter i tiden alltför mycket. Men kommitténs arbete får absolut inte bli av den karaktären att landskapsstyrelsen med hänvisning till den igen undandrar sig ansvaret att fatta de nödvändiga strukturella beslut som behövs inför framtiden. Lagtinget har sagt att i nästa års budget skall man ha prioriterat utbildningslinjerna; jag tycker inte att sakkunnigkommittén kan neutralisera det uppdraget utan det här måste i så fall på något vis komplettera det politiska uppdraget eller på annat sätt fungera, för om det här leder till att vi nu ytterligare skall utreda så förlorar vi bara tid och alla blir mer och mer frustrerade med den brist på framsynt utbildningspolitik som vi nu saknar.

 

Vi får tacka rektorerna för den här rapporten, för de har bidragit till att det kanske ändå blir något konkret resultat av det arbete som vi utför här i lagtinget. Snart är tydligen enda chansen för att få något beslut till stånd här att någon utifrån initierar ett förslag och går in på ett eller annat sätt i debatten. Ingen skugga skall falla över rektorerna och de som jobbar inom skolan, och min kritik riktar sig absolut inte till dem och deras arbete, utan uteslutande till landskapsstyrelsen, den ansvariga ministern och så tycker jag också att utbildningsavdelningen fungerar ineffektivt och gräver ner sig i organisatoriska frågor i stället för att lyfta upp de pedagogiska. Om man inte vet vad man vill med utbildningen – det pedagogiska arbetet – så kommer man ingen vart i det övriga arbetet. När man börjar med disciplinära förfaranden har man definitivt hamnat fel! Det leder inte till någonting fruktbart alls. Det är nog bäst att ta tillvara de resurser vi har i skolorna och där är naturligtvis lärarna det viktigaste, att har vi inte kompetenta lärare, lärare som inte trivs med sitt jobb, så kommer vi aldrig att få ett fungerande system. Ett sätt att visa sin uppskattning är att tillsätta kommittén, men då får den inte eliminera nödvändiga strategiska beslut som måste fattas så fort som möjligt för att vi skall få ett fungerande modernt utbildningssystem som svarar mot tidens krav.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

”Parlamentarisk sakkunnigkommitté” är egentligen en hopslagning av två stycken ord. Det ena menar att den skall vara parlamentarisk och det andra att det skall vara sakkunniga. Man kunde tänka sig att det med parlamentarisk sakkunnigkommitté skulle vara politiker som har sakkunskap, och jag hoppas verkligen också att det blir politiker som har sakkunskap och intresse för utbildningsfrågorna men också för ekonomiska frågeställningar, men minst lika viktigt är det att man också sätter tyngdpunkt på sakkunniga och då tänker jag också på rektorerna eller lärare eller sådana som jobbar ute i den här sektorn. För om det var någon lärdom som åtminstone jag drog när jag var överinseende ledamot vid utbildningsavdelningen och jobbade med Utbildning 2000, så var det att hur fantastiskt fina och goda idéer ltl Sundback, jag och andra lade fram i Utbildning 2000 fick det ingen acceptans i och med att vi inte hade varit med i själva arbetet. Därför tror jag att det är viktigt att man tar med dem som jobbar konkret med frågorna i en sådan här kommitté så att vi får en bra blandning av människor. Hur uppdraget exakt skall utformas måste vi naturligtvis fundera på ytterligare; jag kan inte svara på det i dag utan det är en sak för utbildningsavdelningen och i förlängningen landskapsstyrelsen att ta beslut om. När jag själv har grubblat på de här sakerna har jag nog mer och mer börjat fundera på det om det inte skulle vara klokt, sett ur landskapets synvinkel och med tanke på de snabba förändringar som vi hela tiden har i vårt samhälle och omkring oss, att ha en permanent kommitté som skulle kunna vara mottaglig för tankar och idéer utifrån och som skulle kunna förmedla dem in i systemet så att man redan från början skulle ha en ganska bra politisk förankring, men det är bara en fundering som jag har ännu. Jag tror att det viktiga är att vi kommer igång med det här arbetet nu och sedan är det, precis som ltl Sundback sade när det gäller budgetåret 2004, att det uppdraget har vi i landskapsstyrelsen och det jobbar man nu på finansavdelningen med att sätta ramar för det året, och det är vårt ansvar att lägga fram det för lagtinget. Det tänker vi absolut inte fråndra oss utan det är ett svårt arbete, eftersom man redan nu måste börja göra överväganden och utbildningspolitiken är långsiktig. Där måste man se till att man ändå har den rätta känslan att de förändringsprocesser som man påbörjar också står i samstämmighet med de mera långsiktiga målsättningarna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag delar lantrådets erfarenhet av Utbildning 2000, att ett av misstagen som gjordes där var att inte, de pedagogiskt ansvariga på skolorna var tillräckligt involverade. Det var därför jag också intresserade mig för vad lantrådet tänkte när han talade om den parlamentariska sakkunnigkommittén. Nu uppfattar jag det närmast som att tanken är att det skulle vara en blandning av politiker som är intresserade och kunniga i utbildningsfrågor och sedan pedagogiska ledare. Det är möjligt att det är en framgångsrik väg, men det uppstår sedan väldigt lätt irritation mellan dem som har en permanent plats av de sakkunniga och de som inte har det. Det är inte så där enkelt som det ser ut på pappret. Om alla partier dessutom skall vara representerade blir det redan rätt många och en stor kommitté, så vi får väl se. När det gäller förslaget om att den skulle vara permanent tror jag inte på det. Då blir det närmast fråga om en utbildningsdelegation eller ett utbildningsråd vid landskapsstyrelsen och jag undrar om vi är betjänta av att ytterligare upporganisera det här. Nog är problemet det att det saknas politisk kraft att fatta långsiktiga beslut. Under den här mandatperioden har det nog valsats fram och tillbaka så kolossalt, speciellt i frågor som gäller investeringar i byggnader, och det är inte där man skall börja.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

Ltl Strand:

Fru talman!

När jag skrev spörsmålet hade jag en förhoppning innerst inne att det inte skulle bli som vanligt utan att det skulle leda till en konstruktiv debatt och komma ut någonting konstruktivt av det. Därför är jag i dag glad. Jag kommer inte att lägga något klämförslag, vilket var tanken när jag skrev spörsmålet, eftersom lantrådet har deklarerat att en parlamentarisk kommitté kommer att tillsättas. Ltl Svensson har för liberalernas del uttryckt att man är med på det här.  Jag har också upplevt att socialdemokraterna ser det här som ett konstruktivt sätt att komma vidare, så jag tycker att det finns en stor enighet här.

 

När man tittar på rapporten som rektorerna har gjort upp finns det historiska årtal: det är 1979 med Puck-kommittén och Utbildning 2000, som lantrådet var inne på. Det känns på något sätt som om vi i dag tar avstamp i någonting nytt inom utbildningspolitiken och det är jag jätteglad för.

 

Vi kunde fortsätta debatten här i dag och älta detaljer hur mycket som helst, men i vårt parti tycker vi att vi skall lägga det här bakom oss, se framåt och tillsammans göra någonting bra för Åland.

 

De kortsiktiga problem som nämndes här måste landskapsstyrelsen ta tag i, medan den parlamentariska kommittén skall jobba med de långsiktiga målsättningarna om att utveckla utbildningen.

 

Jag vill återigen rikta mitt tack till alla partier för en konstruktiv debatt.

 

Ltl Sundman:

Fru talman, jag var i lilla kammaren!

Ett talesätt i detta sammanhang som jag kom på när man pratar om utbildning och politik var att man sade förr, att var man inte karl att arbeta så fick man bli lärare och hade man inte huvud till det, så fick man bli politiker! Men så illa är det nog inte utan nog måste man ha huvud till det här också. Det är väl lite det vi diskuterar, vem som har bäst huvud att bedriva utbildningspolitik, vem som är bästa karl och kvinna till det.

 

Det förslag som har väckts här från flera håll om en parlamentarisk kommitté tycker jag att är mycket bra, för vi har svårt att i lagtingsdebatt kunna vända på alla stenar inom utbildningspolitiken, som är ett väldigt brett område med flera nivåer. Vi lever vårt liv till 20 procent inom utbildningen och för en del t.o.m. till större procent, beroende på hur länge man studerar. Därför tycker jag att gruppen borde komma till och förutsättningslöst diskutera all utbildning på Åland ånyo. Jag brukar säga att man skall tänka som om vi skulle befolka Åland i dag, men det kan vi inte riktigt göra, för vi har vissa givna förutsättningar, men ganska förutsättningslöst borde man titta över hela systemet.

 

Det är väldigt viktigt att utbildning är någonting dynamiskt, följer behoven och inte dikterar behoven. Det här är inte så tydligt på grundskolenivå, men det blir tydligare ju längre upp man kommer och det blir tydligare för en liten region som Åland än som en stor region där verksamheten kan komplettera varandra. I strävan att göra det åländska näringslivet mångsidigare är utbildningen väldigt viktig, för skall man kunna satsa på någonting nytt måste det finnas folk som kan syssla med det. Där är det lite oklart om det är hönan eller ägget som kommer först, men båda behövs.

 

Fru talman!

Kort när det gäller grundskolan, som är den första skola vi går i, så har jag alltid tyckt att det skulle vara väldigt viktigt att ta vara på dem som är praktiskt kunniga och dels uppmuntra alla till praktiskt handlag eftersom praktiskt handlag minskar i omfattning i yrkeslivet i dag. Man tycks tro att i framtiden kan vi skicka allting per e-post, men så är det inte utan det är mycket som måste göras med händerna. Samtidigt tycker jag också att man borde ta vara på dem som man ser redan i grundskolan att har verkligt, som man sade förr, ”läshuve”, som är verkligt intelligenta. Det kanske verkar lite segregerande att man börjar skilja på folk och folk, jag är nog för att man skall ha ungefär samma bas för alla, men jag tycker redan i grundskolan att man kan tydligt se på eleverna vilka speciella kunskaper man kunde ge dem chans att utveckla vidare. Det är ett lite socialistiskt grundtänkande i grundskolan i dag, egentligen ganska mycket, fast vi försöker komma bort från det. När eleverna kommer till skolan springer de i cirklar och alla ser olika ut och har olika kunskaper och idéer, men när de går ur skolan, så ploppar de ut, alla är ungefär jämlika, man har ungefär strävat till att hjälpa dem som har haft det svårt och bromsa dem som har haft det lätt. Jag generaliserar ganska mycket, men grundtanken är fortfarande den att vi inte vågar ta tillvara elevernas egenskaper. Det är alltid problem att se vem man skall peka ut som praktiskt kunnig osv., men som jag sade ser man vissa trender.

 

En annan väldigt viktig sak som jag har påpekat i tidigare debatter är småskaligheten i det åländska skolväsendet. Jag tror att det är det finaste vi har i vårt grundskolväsende: vi har småa skolor där alla känner varandra, eleverna känner varandra, lärarna känner eleverna och eleverna känner lärarna. Det är någonting vi verkligen skall arbeta för att behålla. Det är i grunden ganska kostsamt att ha många skolor, men man kan påverka många kostnadsställen genom att ha ett samarbete mellan skolorna och samarbete behövs också för små skolor för att hålla hög kvalitet på utbildningen, att den inte blir lidande och att små skolor inte får de chanser som stora skolor har att kompetensutveckla sina lärare osv. Jag tycker också att indelningen i skoldistrikt och att man på förhand är hänvisad till en viss skola är fel. I syfte att ge eleverna möjlighet att välja, göra det fritt att gå i den skola man anser, kanske man måste begränsa det till de närliggande skolorna, men det kan ändå vara så att en elev har närmare till en skola i en grannkommun och det finns exempel där kommuner köper skoltjänster av varandra, så det är ingen omöjlighet.

 

Jag tycker också att man kunde ha grundskolor – i första hand på högstadienivå – med viss inriktning; vi kunde ha en grundskola med naturvetenskaplig inriktning, vi kunde ha en med idrottsinriktning osv., så att man kunde välja när man kommer i den åldern vilken inriktning man vill gå. Jag tycker absolut att vi också skall göra det möjligt för s.k. friskolor enligt det svenska systemet, möjlighet till privata nischskolor och jag tycker att vi borde fundera på att införa någon slags skolpeng så att man får köpa sin skolgång i en kommunal skola eller en friskola. Den saken har vi också drivit på. Vi har haft Friskolornas riksförbund på besök osv. Det kan tänkas vara ett litet storskaligt tänkande för lilla Åland, men jag tror ändå att det finns vissa specialfall där man borde ha ett system som tillåter det här. Skulle man genomföra åtgärden skulle man få en mera mångfaldig och mer dynamisk skola där skolorna de facto skulle konkurrera lite med varandra och vara tvungna att skärpa sig, vara attraktiv; det skulle ge både en piska och en morot för lärarna.

 

Sen kommer jag till gymnasialstadiet; antingen går man där för att få en teoretisk grund för att få behörighet till vidare studier eller så går man där för att få ett yrke. Det har tenderat att svänga så att man går där nästan i huvudsak för att gå vidare i skolan. Det är givetvis positivt för ett samhälle när utbildningsgraden ökar, men samtidigt är det illa att allt färre får ett praktiskt yrke. I dag kanske det inte finns så många yrken för hantverkare osv. Men om man ser 10-15 år framåt, den syn som dagens grundskolelever borde ha, så finns det ett fantastiskt stort behov av hantverkare, VVS-are, snickare osv. Jag tycker att man borde försöka påverka den här tyngdpunkten, att det borde gå mer mot sådana som faktiskt har smuts under naglarna än sådana som bara har manschetter på ärmkanten. Det är väldigt viktigt; annars står vi en dag utan det här folket när de som går i pension verkligen gör det. Jag kan ge ett exempel. På Skeppargården hemma i Lemland har jag renoverat väderkvarnar, där jag har fått hjälp av en synnerligen erfaren och kunnig hantverkare som har renoverat många väderkvarnar, men jag undrar om jag eller mina barn har någon att ringa till när väderkvarnen nästa gång behöver översyn – om kanske 25-30 år. Det är många sådana här specialkunskaper som går om intet när dessa inte förs vidare. Förr fördes kunskapen vidare på privat initiativ, men eftersom det till fullo i dag har blivit samhällets roll lär man sig mindre mellan generationer nu. Det här är någonting som man borde fundera på.

 

När det gäller den praktiska delen av gymnasialstadieutbildningen tycker jag att man borde satsa mer, man borde sätta fokus mer på läroavtal, på arbetsplats förlagd utbildning. När man säger det här till etablissemanget ringer det ofta många klockor och lyser röda lampor, för då ser de sig ungefär hotade i skolväsendet, men så skall man inte se det, utan tvärtom kunde man göra mera för mindre pengar. Man kunde ta hjälp av näringslivet, att företagare som går i pension kan få en lärling, man får en läropeng i dag redan och detta kunde genom ett avtal med skolan ytterligare utvecklas från den läroavtalsutbildning som finns i dag och kunde på sikt t.o.m. ersätta vissa utbildningslinjer inom vissa skolor. Jag tror att ekonomiskt sett sparar man in pengar och får flera ungdomar utbildade för samma resurser. Jag skulle säga att det är väldigt viktigt; jag är själv utbildad lärling som motorcykelmekaniker och det är väldigt positivt att få arbetslivserfarenheten samtidigt som man går i skola. När jag jämförde mig själv med sådana som har gått i yrkesskolan och motsvarande utbildningar kunde de kanske någon teoretisk sak lite bättre, men de hade inte den erfarenhet av arbetslivet som jag hade fått på tre år. Det där har ganska långt präglat mitt tänkande i den här frågan. När det gäller praktiska yrken, där man jobbar på ett litet företag, måste ha väldigt bred kunskap, måste kunna kundservice, lite ekonomi och mycket annat är det bra att lära sig det ute i det verkliga livet. Detta är igen en speciell sak för åländska företag, som ofta är väldigt breda i sin verksamhet; man måste vara det för att alltid ha jobb.

 När det gäller högskolan på Åland har både yrkeshögskolan och högskolan alltid haft god tillgång till många fina ord och visioner och det har varit lätt att hålla tal om skolan. Men det har blivit lite så nu, om vi ser yrkeshögskolan och högskolan på Åland som en helhet, att nu skall ”päronen” sättas så att de börjar gro, det hjälper inga med fina ord längre, utan vi måste komma till skott. Det börjar bli så med verkligheten att verkligheten börjar verkligen efterfråga högskolans roll som den instans som verkligen kan göra det möjligt för en diversifiering av det åländska näringslivet. Där måste man göra så att man får päronen att gro! Jag tycker att högskolan på Åland fick en litet olycklig start i och med rektorsprocessen, som vi också nämner i spörsmålet. Gjort är gjort och rektorn arbetar osv. Det kanske inte är så lyckligt för skolorna, för den rektor som utsågs, på vilket sätt det gick till och det är framför allt inte lyckligt att man har lagt locket på processen och förvägrar t.o.m. lagtingsledamöter att få ut handlingar som visar vad som egentligen gick snett. Jag har personligen försökt få en klar bild av vad som hände och jag förvägras protokoll osv., så jag har med anledning av det sänt en skrivelse till landskapsstyrelsen. Jag avser att driva saken tills jag får veta, för jag har rätt till vetskap, inte bara jag utan också övriga medborgare som vill veta. Högskolan skall absolut vara en transparent organisation som man kan ha insyn i. Jag hoppas att det bara var en litet olycklig start och att det skall bli bättre, men det finns alltid efterdyningar kvar. Man måste ge högskolan på Åland lite tid eftersom den bara har verkat i fem månader i sin nya form och den som har läst reglerteknik vet att det tar en stund innan det svänger in s.a.s. Det har förts en väldigt lång diskussion här i Ålands lagting om lagen för högskolan; vi har gått in för att göra högskolan till en väldigt delegerad organisation; vi sätter stor vikt vid styrelsen och det är styrelsen som avgör i stort sett det mesta, förutom det som står i utbildningsavtalet och det som står i lagen. Styrelsen har alltså en väldigt viktig roll och jag hoppas att de som sitter i styrelsen tar sig den här rollen och verkligen bygger högskolan till någonting väldigt bra. Man kan inte nog påverka vikten av att ha en dialog och ett nätverk nära sammanknippat med näringslivet samt att man tillåter sig att verkligen visionera om framtiden och har idéer om framtiden och inte bara förvaltar det man redan har. Även inom högskolan tror jag att man måste kunna prioritera, sluta med vissa utbildningar och börja med nya. Ett väldigt bra exempel var när IT-branschen på Åland påtalade ett stort behov av utbildad personal. Då tog man i all hast, egentligen på ett par månader, började man med en ny linje. Det var lite kaos i början, men man började och så redde man upp saker och ting efterhand och det blev väldigt bra och de kullar som har kommit ut verkar nu redan, bara på tre, från det att man sade till. Kommer det nya sådana behov och man ser en nytta, så bör man ta tag i det och vara så flexibel så att man kan ändra sig. Samtidigt skall det alltid vara en långsiktighet och man skall noggrant överväga osv., men flexibiliteten skall kunna plockas fram vid behov. Nya inriktningar vid högskolan är förstås styrelsens sak, men jag har personligen många idéer vad man borde utbilda i; man borde kanske ha en utbildning i entreprenörskap, för vi vet att det är stor brist på företagare i framtiden. Det kunde vara som kursverksamhet. En linje som heter att man blir landsbygds- och skärgårdsentreprenör kanske borde vara någonting. När det gäller sjöfarten är det så att själva sjöfartsframdriften, att vara skeppare och maskinchef är en sak, men allt viktigare börjar kringområden bli, som sjöfart, säkerhet, miljö inom sjöfarten och logistik. Där tycker jag att de åländska rederierna borde fundera på om vi kan skilja ut saker och ting som vi är bra på. Det var t.ex. en professor vid Åbo Akademi som sade att de åländska rederierna är bäst i världen på logistik, men de vet inte om det egentligen, de jobbar på och har fullt upp med sitt, men de kanske borde skilja ut verksamheten och kunna sälja den samt andra saker som säkerhet och miljöarbete, man kunde skilja ut det och sälja det vidare.  Samtidigt kunde högskolan börja hjälpa till med forskning kring det här och också börja utbilda folk inom dessa specialområden, som i sig är mycket större globalt än sjöfarten totalt eftersom sjöfart bara är en länk i en stor kedja av logistik. Sådana saker som bioteknik, miljökunskap. Vi lever mitt i ett innanhav som innebär stora utmaningar. Vi är tredje värst i världen på att släppa ut växthusgaser osv. Vi har också där ett behov och kanske en affärsmöjlighet att lära oss att bli bättre på det. Alternativ energi har vi diskuterat här just. Det är sådana här specialområden som kommer att bli väldigt stora i framtiden. Oljebranschen kommer att ersättas med en ny bransch som använder sig av alternativ energi. Varför kunde vi inte då på Åland gå i bräschen och forska kring det här och utbilda folk. Turismen är en framtidsbransch där vi har delutbildningar i dag. Vi utbildar kockar, vi utbildar hotell- och restaurangpersonal. Där gäller det också att som turistföretagare ha ett mycket brett seende, man måste kunna marknadsföring, man måste kunna bygga sin destination osv. Man kunde också fundera på en högskoleutbildning inom turism; det finns mycket av de här funderingarna, men man kanske borde ta sig an detta på ett litet annat sätt och verkligen få till stånd.

 

När det till sist gäller ekonomin, fru talman, är det så att utbildning  i alla former är alltid en investering. Ur utbildningsmaskinen, som är flera maskiner av olika sorter, växer ett humankapital, det växer fram duktiga, kunniga människor som utgör framtiden. Öarna och skären som Åland består av står nog alltid kvar, men det är frågan om vad vi sysslar med, om vi finns på dem i framtiden och då är det utbildning som utgör grunden till framtiden för Ålands folk. Inom näringslivet pratar man om ”time to market” för en produkt och när det gäller utbildning och de ungdomar vi utbildar är time to market väldigt lång, för det tar väldigt länge innan samhället som sådant ekonomiskt sett får avkastning på en insats i utbildningssystemet. Ser man på en medborgares skattekraft osv. tar det länge innan medborgaren börjar löna sig, att man rent ekonomiskt kan börja få tillbaka, så utbildning kostar alltid egentligen, vi får det tillbaka först väldigt mycket senare. För den skull kan man inte spara på utbildning, utan utbildning är kanske det man allra sist skall spara på när det gäller att dra ner nivån totalt sett. Däremot är det viktigt att prioritera och framför allt omprioritera de resurser vi har. Man skall ha både och; vi skall inte dra ner den totala nivån, men framför allt skall vi omprioritera inom dessa gränser. Det skulle vara den huvudsakliga uppgiften för den parlamentariska kommittén att reda ut: vilka utbildningar kan vi sluta med och de resurserna kan vi ändra till vilka nya utbildningar. Det är där skon klämmen. Det är inte bekvämt att lägga ner en utbildning, för det finns mycket traditioner osv. på alla nivåer och alla skolor, men vi kanske kommer till det att vi måste börja prioritera, vi har nog varit väldigt dåliga på det på Åland, utan det är, som sades här tidigare, att vi har allting kvar som vi alltid har haft och det har starka band till organisationer, partier, politiker osv. Men man skall inte se det som att man rustar ner någonting bara för att man har paus eller slutar med en utbildning. Det är, som jag sade, ofta arvet som styr: så här har vi alltid haft det, den här skolan har jag själv gått i osv., det är ett väldigt starkt arv inom utbildningspolitiken. Ibland önskar man – om ni sett filmen Men in black, där de har en blixt så att alla glömmer bort att de har sett en utomjording – att man skulle ha den där blixten att folk skulle glömma bort! Man bör nämligen ha en förutsättningslös diskussion om utbildningen i framtiden och verkligen lyfta på alla stenar.

 

Jag hoppas verkligen att den parlamentariska kommittén kommer till och får ta sig an det här. Det är positivt att rektorerna på gymnasialstadiet verkligen har en vilja att delta i förändringsarbetet. Det tror jag också att högskolan på Åland är villig att göra liksom också grundskolan. Även om det finns en grundläggande uppfattning att utveckling är vi för, men det är förändring vi motsätter oss, så tror jag ändå att vi har en förändringsvillig och utvecklingsvillig lärarkår och rektorskår samt skolpersonal överhuvudtaget på Åland. Man lever nämligen så nära det samhälle som man verkar i och då ser man behov av förändringarna, så jag hoppas, som sagt, att kommittén kommer till.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Ärende nr 6: Lagutskottets betänkande nr 12/2002-2003 angående utarbetande av en förvaltningslag och rätt till motiverade beslut inom landskapsförvaltningen. (HM nr 23/2000-2001 och 34/2001-2002) avföres från dagens lista och upptas vid måndagens plenum.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Fredrik Lindqvists enkla fråga angående slopande av investeringsstöd för värmepump. (EF 13/2002-2003).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan.

 

Ltl Lindqvist:

Fru talman, bästa ledamöter!

I landskapsstyrelsens handlingsprogram står följande att läsa: ”Övergång till förnyelsebara energiformer för privata hushåll och i landskapets fastigheter skall prioriteras.” Detta till trots har landskapsstyrelsen nyligen beslutat att investeringsstöd inte skall utgå för installation av värmepumpar i nyproducerade bostäder. Däremot blir det intressant att välja en miljövänlig uppvärmningsform när man t.ex. bygger ett egnahemshus.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande enkla fråga:

 

Vad är landskapsstyrelsens motivering till slopande av investeringsstöd för installation av värmepump i nya bostäder?

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Svaret på ltl Lindqvists enkla fråga är att under moment 43.25.62 i årets budget Understöd för investeringar i uppvärmningssystem som främjar miljövården finns det i textdelen en passus som lyder: ”Till skillnad från tidigare år föreslås endast konvertering stödas då speciellt övergång från ett system till ett annat medför tilläggskostnader.” Det betyder att lagtinget har på landskapsstyrelsens förslag beslutat att man stöder endast konverteringar av uppvärmningssystem.

 

Ltl Lindqvist, första tilläggsanförande:

Fru talman!

Förändringen i stödet för jordvärmepumpar är en politisk bedömning som man kan ha olika åsikter om, men eftersom värmepumpar är den uppvärmningsform som torde vara den mest miljövänliga som finns i dag är jag rädd för att den här reformen inte kommer att stimulera till att nybyggare installerar pumpar i sina hem utan väljer andra energiformer, som exempelvis direkt el, som ofta är väldigt frestande eftersom investeringskostnaden vid val av direkt elvärme som regel är billigast. Däremot blir driften mycket dyrare och många andra problem med direkt el, t.ex. effekttopparna vintertid som har påtalats som ett av våra stora problem och många andra negativa konsekvenser. Det är min förhoppning att landskapsstyrelsen gör en omprövning inför kommande år i nästa budget och att vi får en mera positiv stimulering för att övergå till värmepump, oavsett om det är konvertering eller om det är vid nybyggnation därför att det torde vara den mest miljövänliga uppvärmningsformen som finns.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Detta togs bort i samband med senaste års budget på grund av vissa besparingsbehov. Alla besparingar medför konsekvenser, så ock detta. När man bygger ett nytt hus i dag väljer man nästan alltid en uppvärmningsform som medför låga driftskostnader och låga underhållskostnader samt småa skötselkostnader. Oberoende av det här stödet kommer värmepumparna att vara det klart dominerande uppvärmningssystemet för egnahemshus med det elpris och oljepris som finns i dag. Det oroar mig inte att det här skall äventyra det, utan genom systemet med konvertering finns det en morot att förändra: exempelvis vid oljeuppvärmning kan man konvertera till jordvärme och då får man ett visst bidrag som kan göra att man vågar satsa på det. Det är trots allt en merkostnad när man redan har satsat på en uppvärmning och byter till en annan. Jag tror inte att det i praktiken kommer att vara någon större skillnad än tidigare.

 

Ltl Lindqvist, andra tilläggsanförande:

Fru talman!

Det här är förstås en politisk prioritering som vi kan ha olika åsikter om. Jag hoppas för den skull att energiministern har rätt i sin bedömning att det här inte skall påverka investeringsviljan i värmepumpanläggningar när man bygger hus. I Mariehamn har vi egentligen inte det här problemet mera, för i Mariehamn har man förbjudit värmepumpar i stadsplaneringen på något märkligt sätt. På landsbygden är det fortfarande fritt att investera i värmepumpar när man bygger nya hus. Det är min förhoppning att energiminister Karlsson har rätt i sin bedömning.

 

TALMANNEN: Diskussionen är avslutad.  Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedomen. Ärendet är slutbehandlat.

 

Ärende nr 8: Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Anders Englunds enkla fråga angående förenkling av byråkratin. (EF 14/2002-2003) på föredragningslistan avförs och upptas till behandling vid måndagens plenum.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i dag kl. 14.40. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.10).

 

 

 

 

 

Originalfil